Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Svenska folk-sagor och äfventyr - Första delen (häfte 1 och häfte 2)
Author: Various
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Svenska folk-sagor och äfventyr - Första delen (häfte 1 och häfte 2)" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



produced from images generously made available by The
Internet Archive)



SVENSKA FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.



                                 SVENSKA
                        FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.

                       EFTER MUNTLIG ÖFVERLEMNING
                           SAMLADE OCH UTGIFNA

                                   AF
                      GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS
                                   OCH
                            GEORGE STEPHENS.

                              FÖRSTA DELEN.

                             [Illustration]

                               STOCKHOLM,
                          PÅ A. BOHLINS FÖRLAG.

                               STOCKHOLM,
                     TRYCKT HOS L. J. HJERTA, 1844.



  BRÖDERNA
  =JAKOB OCH WILHELM GRIMM,=
  TYSKLANDS SAGO-FÖRTÄLJARE,
  EGNAS
  DESSA URÅLDRIGA FOLK-BERÄTTELSER
  IFRÅN
  =DET GAMLA SAGO-LANDET.=



FÖRORD.


_Närvarande samling är i sin art den första, som i fäderneslandet blifvit
utgifven. Ämnets nyhet och vigt kunde således påkalla ett företal, som
för läsaren borde öppna en utsigt öfver Sago-litteraturens serskildta
förhållanden. Men vi hafva ansett lämpligare att uppskjuta en sådan
undersökning till arbetets sista del. Intill dess må saken tala för sig
sjelf, så godt den förmår. Här torde göra tillfyllest, att med några ord
angifva den synpunkt, hvarifrån vi sjelfve uppfattat och behandlat vårt
ämne._

_Det har icke varit eller kunnat vara vårt syfte, att här lemna endast en
samling af roande förtäljningar; vi hafva gjort till vår uppgift, att åt
fäderneslandet rädda återstoder af den rika poesi, som under årtusenden
lefvat hos vår folk-stam, som följt den slägte ifrån slägte, och i
skiftande bilder afspeglar hela dess fordna verlds-åskådning. Nämnda
öfverlemningar äro på väg att dö ut eller förderfvas under inflytande af
en ny tid och nya förhållanden, och endast i landets aflägsnare bygder
lyssnar man ännu till dessa förklingande ljud, hvilka en gång voro hela
folkets egendom och den första näringen för våra fäders bildning._

_Oafsedt den rika poetiska åder, som löper fram på djupet af alla våra
urgamla traditioner, och hvilken äfven åt folk-sagorna skänker ett stort
och allmänt värde, äro de sednare också af vigt för häfden. Mycket är
utur dem att hemta för den som vill studera Svenska historien i dess
innersta grund, som vill lära känna folkets anda och skaplynne, och följa
hela gången af dess inre utveckling. Folk-sagan tillåter oss mången blick
in i längst hänsvunna tider, den ger en trogen och lefvande bild af våra
förfäders seder och lefnadssätt, och sprider öfver forntiden ett ljus,
hvilket icke alltid står att vinna ifrån skriftliga urkunder._

_I följd af dessa åsigter hafva vi sökt att erhålla hvarje saga så
ursprunglig och äkta som möjligt. Vi hafva för detta ändamål gjort
vidlyftiga vandringar och resor genom fäderneslandets olika landskap,
och upptecknat ett ganska stort antal sago-öfverlemningar ifrån folkets
läppar. Hvad sålunda blifvit samladt hafva vi ordnat och återgifvit,
utan vilkorliga tillägg eller ändringar. Det enda som tillhör oss,
är förtäljningens yttre form, hvilken, såsom beroende af hvarje den
berättande personens olika ålder och bildningsgrad, gemenligen påkallat
någon omarbetning, för att återföras till den enkelhet, som tillhör
sagans lynne, och som ännu igenfinnes hos en och annan sago-berätterska
ifrån den gamla goda tiden._

_Ehuru vårt arbete således är bestämdt mera för forskaren än för den
större allmänheten, våga vi likväl hoppas att detsamma äfven hos denna
skall vinna bifall, såsom en underhållande läsning, ~Svensk~ till anda
och innehåll, och lämplig att hos våra landsmän höja den fosterländska
känslan, samt återlifva de oftast herrliga och storartade åsigter, som
ifrån uråldriga tider rört sig på djupet af vår inhemska odling._

_Stockholm, November 1844._

                                                              UTGIFVARNE.



INNEHÅLL.


   =1.= =Vall-Pojken och Jätten=: -- (ss. 1-11).

         A. _Pojken, som åt kapp med Jätten._                 ss.     2-6.

                                               Anmärkningar.  »       7-8.

         B. _Pojken, som släppte Jätte-Barnet i Brunnen._     »      8-11.

   =2.= =Käringen, som vardt stekt i ugnen=: -- (ss. 11-18).

         A. _Jätte-Stugan, hvars tak bestod af bara korfvar._ »     12-16.

         B. _Stugan, hvars tak bestod af bara ostar._         »     16-18.

                                               Anmärkningar.  s.    18.

   =3.= =Pojken, som stal Jättens Dyr-gripar=: -- (ss. 19-44).

         A. _Svärdet, Guld-Hönorna, Guld-Lyktan och
            Guld-Harpan._                                     ss.   19-25.

                                               Anmärkningar.  »     25-28.

         B. _Guld-Lyktan, Guld-Bocken och Guld-Pelsen._       »     28-36.

                                                 Anmärkning.  s.    36.

         C. _Guld-Hästen, Mån-Lyktan och Jungfrun i
            Troll-Buren._                                     ss.   37-44.

   =4.= =Half-Trollet, eller De Tre Svärden.=                 »     45-57.

                                                 Anmärkning.  s.    57.

   =5.= =De begge Foster-Bröderna=: -- (57-95).

         A. _Silfver-hvit och Lill-vacker._                   »     58-69.

                                                 Anmärkning.  »     69-70.

         B. _Vattu-man och Vattu-sin._                        »     70-89.

                                               Anmärkningar.  »     89-95.

   =6.= =Vallare-mannen.=                                     »    96-107.

   =7.= =Prinsessan, som gick upp ur Hafvet=: -- (107-138).

         A. _Den fagra Vall-pigan._                           »   108-113.

         B. _Lilla Rosa och Långa Leda._                      ss. 113-123.

         C. _Jungfru Svan-hvita och Jungfru Räf-rumpa._       »   123-129.

                                               Anmärkningar.  »   129-138.

   =8.= =Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om
         Jorden.=                                             »   139-150.

   =9.= =Ungdoms-Landet.=                                     »   151-164.

                                               Anmärkningar.  »   164-168.

  =10.= =Flickan, som kunde spinna Guld utaf Ler och
         Lång-Halm.=                                          »   169-172.

  =11.= =De Tre Stor-Gummorna.=                               »   172-178.

                                                 Anmärkning.  »   178-179.

  =12.= =Slottet, som stod på Guld-Stolpar.=                  »   179-188.

                                               Anmärkningar.  »   188-194.

  =13.= =De Tre Hundarne.=                                    »   195-208.

                                               Anmärkningar.  »   208-213.

  =14.= =Hafs-Frun=: -- (213-250).

         A. _Konunga-Sonen och Messeria._                     »   214-227.

         B. _Konunga-Sonen och Prinsessan Singorra._          »   227-244.

                                               Anmärkningar.  »   244-250.

  =15.= =Den Förtrollade Grodan.=                             »   251-263.

  =16.= =Prinsessan i Jord-kulan.=                            »   264-273.

                                               Anmärkningar.  »   273-277.

☞ En fullständig innehålls-förteckning öfver 1:sta delen kommer att
meddelas vid slutet af nästa häfte.



1.

Wall-Pojken och Jätten.


Denna urgamla Saga är vida kringspridd, så väl inom som utom
Skandinavien. Den förekommer med större eller mindre skiljaktigheter hos
följande folkslag:

1. Hos =Lapparne=. -- Se LÆSTADIUS, ~Fortsättning af Journalen öfver
Missions-Resor i Lappmarken, 1828-1832~, Stockholm 1833, ss. 464-5.
-- Jfr. anf. bok, ss. 460-464, samt NILSSON, ~Skandinaviska Nordens
Ur-Invånare~, Stockh. 1843, kap. 4, § 4, s. 31.

2. Hos =Norrmännen=. -- Se ASBJÖRNSEN och JÖRGEN MOE, ~Norske
Folkeeventyr~, Christiania 1843, Deel I, N:o 6, ss. 40-43, »_Askepot, som
kapaad med Troldet_».

3. Hos =Engelsmännen=. -- En del af Sagan återfinnes i den gamla
folkberättelsen »_Jack the Giant-Killer_», meddelad af TABART, ibland
~Fairy Tales~, London 1818, samt i flera andra Engelska samlingar.

4. Hos =Tyskarne=. -- _A._ Se BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten für
Freunde der Geschichte, Kunst und Gelehrtheit des Mittelalters~, Bd. IV,
Breslau 1819, ss. 124-127, »_Der Schneider und der Riese_ (Unterostr.
Mährchen)». -- Samma uppteckning finnes äfven anförd hos Bröderna
GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 183, ss. 436-438. --
_B._ Åtskilliga drag utur denna Saga hafva influtit i Berättelsen »_Das
tapfere Schneiderlein_», hos GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~», Th. I,
N:o 20, ss. 126-137, [öfvers. på Svenska i H. REUTERDAHLS ~Julläsning
för Barn~, Lund 1838, ss. 66-75]. Jfr. anf. Tyska samling, Th. III, ss.
30-36. Härvid torde likväl böra anmärkas, att denna, såsom åtskilliga
andra hos GRIMM upptagna förtäljningar, otvifvelaktigt uppkommit
genom sammanbindning och förvexling af flera till art och skaplynne
fullkomligt skiljda sagostoffer. Sålunda är den Tyska berättelsens
första del en äkta _Jätte-Saga_, och har närmaste likhet med de Nordiska
öfverlemningar, hvilka här nedanföre meddelas; men dess sednare afdelning
är icke annat än ett vanligt _Folk-äfventyr_, som äfven af oss skall
framdeles blifva anfördt, under benämning: »_Skräddaren, som slog sju i
en smäll_». -- Bröderna GRIMM erkänna äfven (Th. III, s. 30), att de haft
tillgång till tvenne uppteckningar ifrån ~Hessen~, i hvilka Jätte-sagan
framträder såsom ett sjelfständigt helt. -- _C._ Se KUHN, ~Märkische
Sagen und Märchen~, Berlin 1843, ss. 289-294.

5. Hos =Servierna=. -- Se BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten &c.~, Bd.
IV, s. 104, i anmärkningarne till Sagan »_Der Bartlose und der Knabe_».

6. Hos =Perserne=. -- Se Sagan om »_Ameen of Isfahân and the Ghool_»,
meddelad uti SIR JOHN MALCOLM’S ~Sketches of Persia~. -- Beslägtade
Djur-fabler af hög ålder, och med samma ledande grundtanka, äro kända:

7. Hos =Italienarne=. -- Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, fabeln om
»_Åsnan och Lejonet_».

8. Hos =Hinduerne=. Se fabeln »_The Goat and the Lion_», öfversatt ifrån
det Hinduiska arbetet ~Pancha Tantra~, uti SIR JOHN MALCOLM’S ~Sketches
of Persia~.

       *       *       *       *       *

Uti =Sverige= förekommer Sagan äfven såsom Folk-Sägen. Sålunda eger
Utgifv. ibland sina samlingar en nästan ordagrannt liknande förtäljning,
som är fästad vid ~Enskällabo-berg~ uti Bredaryd socken af Småland,
samt ännu en, som knyter sig till ~Stompe-kulle~ i Filkestad, socken af
Willands härad uti Skåne.



A. Pojken, som åt kapp med Jätten.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en »pojke», som gick vall med bockar. Vid det han vankade
omkring uti skogen, kom han till jättens stuga; när tussen, som bodde
derinne, fick höra gny och rop i sitt grannskap, kom han ut för att se
hvad som var på färde. Såsom nu jätten var stor till vext och grym till
utseende, blef pojken rädd, och gaf sig undan det fortaste han förmådde.

Om qvällen, när vallpojken dref sina bockar ifrån betet, var hans
moder sysselsatt med att ysta. Pojken tog ett stycke af den färska
osten, rullade den i ask-mörjan och gömde den derefter i sin skinn-frax
(väska). Följande morgon gick han vall, såsom hans sed var, och kom åter
till jättens stuga. När nu resen fick höra gny af vall-pojken och hans
bockar, blef han vred, gick ut och grep en stor gråsten, samt kramade
den i handen, så att stenflisorna flögo vida vägar. Jätten sade: »om du
någonsin kommer här mera och gör olåt, vill jag krysta dig så små, som
jag nu kramar denna sten.» Pojken lät dock icke skrämma sig, utan låtsade
äfven fatta en sten; men tog i dess ställe osten, som blifvit rullad i
aska, och krystade den, så att vasslan rann emellan hans fingrar och
droppade ned på marken. Pojken mälte: »om du icke gifver dig undan och
låter mig vara i fred, vill jag krama dig såsom jag nu krystar vatten
utur denna sten.» När nu tussen förnam, att vallpojken var så stark,
räddes han och gick in till sitt. Dermed skiljdes vallpojken och jätten
ifrån hvarandra för den gången.

Tredje dagen möttes de åter igen uti skogen. Pojken sporde, om de å nyo
skulle pröfva styrka med hvarandra; resen samtyckte härtill. Pojken sade:
»Far! jag tänker det är ett godt styrko-rön, om någon af oss kan kasta
eder yxa så högt, att hon icke faller ned igen.» Jätten jakade att så
var. De skulle nu pröfva på och jätten kastade först. Han svingade mycket
hårdt, så att yxan for högt i sky; men huru han ock måtte bjuda till,
föll yxan alltid ned igen. Då sade pojken: »Far! icke trodde jag, eder
styrka var så ringa. Bida, och J skolen få se ett bättre kast.» Pojken
svängde derefter med armen, likasom för att kasta mycket hårdt; men lät
i detsamma yxan helt behändigt slinka ned i skinn-fraxen, som hängde på
ryggen. Jätten märkte ingenting, utan väntade länge, att yxan skulle
falla till marken; men ingen yxa hördes af. Nu tänkte han vid sig sjelf,
att pojken måtte vara mycket stark, ehuru han var liten och klen till
växt. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra och drogo åt hvar sitt håll.

När det lidit en tid bortåt, möttes jätten och vallpojken ånyo. Resen
sporde, om icke pojken, som var så stark, ville gifva sig i hans tjenst.
Vallpojken samtyckte härtill, lemnade sina bockar uti skogen, och
vandrade med jätten. De kommo sålunda till jättens boning.

Det förtäljes, att jätten och vall-pojken skulle fara till skogs och
fälla en ek. När de kommo fram, sporde jätten om pojken ville hålla eller
hugga. »Jag vill hålla», sade pojken; men undskyllade sig tillika att han
icke räckte toppen. Då fattade jätten i trädet och böjde det till marken;
men vid pojken skulle hålla fast, sprang eken tillbaka och kastade honom
högt upp i vädret, så att tussen knappast kunde följa honom med ögonen.
Jätten stod länge och undrade hvart hans dräng tagit vägen, grep derefter
till yxan och begynte sjelf hugga. När det nu lidit en stund kom pojken
framlinkandes; ty med knapp nöd hade han kommit undan. Jätten frågade,
hvarför han icke höll; men drängen låtsade såsom ingenting, utan sporde
tillbaka, om resen dristade göra ett slikt språng, som han nyss hade
gjort. Jätten nekade härtill. Då sade pojken: »Far! om ni icke törs göra
det, så må ni sjelf både hålla och hugga.» Härmed lät jätten sig nöja och
fällde ensam den stora eken.

När nu trädet skulle föras hem, sade jätten till sin dräng: »vill du bära
vid toppen, så skall jag bära vid roten.» ’Nej Far!’ svarade pojken,
’bären J sjelf vid toppen, jag orkar nog bära vid stor-ändan.’ Resen
samtyckte härtill och lyftade ekens smala ända på sin skuldra. Men
pojken, som var bakefter, ropade att han skulle jemka trädet bättre fram.
Jätten gjorde såsom det sades, och fick slutligen hela stocken i jemvigt
öfver sina härdar; men pojken hoppade sjelf upp på trädet och gömde sig
emellan grenarne, så att tussen icke kunde se honom. Jätten begynte nu
vandra, och menade att pojken bar vid andra ändan. När de så hade färdats
en stund, tycktes det jätten vara ett tungt arbete och han stönade hårdt.
»Är du inte trötter än?» frågade resen sin dräng. ’Nej det är jag inte,’
genmälte pojken, ’Far är väl inte trött af så litet?’ Jätten ville icke
kännas vid att så var, utan fortsatte sin väg. När de nu kommit fram, var
tussen nästan halfdöd af färden. Han kastade så trädet på marken; men
pojken hade innan dess hoppat ned, och låtsade bära vid ekens storända.
»Är du inte trötter än?» sporde jätten. Pojken genmälte: ’åh! inte må Far
tro att jag blir trött af så litet. Stocken tycktes mig icke tyngre, än
att jag gerna kunde ensam hafva burit den.’

Andra morgonen sade jätten: »när det blir dager, skola vi gifva oss ut
och tröska.» ’Nej’, svarade pojken, ’mig tyckes det är bättre att tröska
i gryningen, förrän vi äta dagvard.’ Resen var ense med honom härutinnan,
gick så bort och hemtade två stora slagor, af hvilka han sjelf fattade
den ena. När de nu skulle tröska, förmådde pojken icke lyfta sin slaga,
så stor och tung som den var. Han grep då en käpp och bultade i golfvet
lika fort, som jätten tröskade. Jätten märkte ingenting, och de fortforo
sålunda intills dager blef ljus. Då sade pojken: »nu vilja vi gå hem och
äta dagvard.» ’Ja’, mälte jätten, ’mig tyckes vi hafva haft ett styft
måla-bete.’

Någon tid derefter satte jätten sin dräng att plöja. Han undervisade
honom tillika: »när hunden kommer skall du lösa oxarne och ställa in
dem, hvarest han går förut.» Pojken lofvade göra såsom sagdt var. Men
när oxarne blifvit lösta, kröp jättens hund in under grundvalen till en
byggnad, hvarpå icke fanns någon dörr. Resen hade härmed för afsigt att
röna, om hans dräng var nog stark, att ensam lyfta upp huset och ställa
in oxarne i deras bås. Pojken eftersinnade både länge och väl hvad nu
stod att göra; slutligen fann han på råd, slagtade öken och kastade deras
kroppar in genom gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten om han fått
in oxarne i stallet. »Ja,» svarar drängen, »väl fick jag dem in, ehuru
jag bytte på dem.»

Nu begynte jätten fatta misstankar, och öfverlade med jätte-qvinnan huru
de skulle bringa drängen af daga. Käringen sade: »det är mitt råd, att du
tager din klubba och slår ihjel honom i natt, medan han sofver.» Jätten
tyckte detta vara ett godt råd, och lofvade göra såsom hon hade sagt. Men
pojken stod på lur, och lyssnade till deras samtal. När nu qvällen kom
lade han en mjölk-kärna i sängen, och gömde sig sjelf bakom dörren. Vid
midnattstid stiger resen upp, griper sin jätte-klubba, och slår till
mjölkkärnan, så att flöten stänkte honom i ansigtet. Derefter gick han
till sin hustru, skrattade och sade: »ha, ha, ha, jag slog honom så, att
hjernan stänkte högt upp på väggen». Då blef käringen glad, prisade sin
mans dristighet och menade, att de nu kunde sofva lugnt, eftersom de icke
vidare behöfde rädas för den illpariga drängen.

Men knappt var dager ljus då pojken kröp fram ur sitt gömställe, gick
in, och helsade på jättefolket. Nu blef tussen mycket förundrad och
sporde: »hvad? Är du inte döder än? Jag tänkte jag slog ihjel dig med min
klubba.» Pojken svarade: »jag må väl tro, jag kände i natt såsom hade en
loppa bitit mig.»

Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade jätte-käringen
lagat gröt till qvällsmål. »Det var bra,» sade pojken, »nu skola vi
kämpa hvem som kan äta mest, Far eller jag.» Tussen var genast redo, och
de begynte äta allt hvad ätas kunde. Men pojken var illmarig; han hade
bundit sin skinn-frax framför magen och stack så en sked gröt i munnen,
medan han stoppade två skedar i skinn-väskan. När nu jätten hade ätit sju
fat gröt var han mätt, så att han stånkade hårdt och icke förmådde mera;
men pojken fortfor ännu lika ifrigt som förut. Då frågade jätten huru det
kom sig, att han som var liten till växt, ändock kunde förtära så mycket.
Pojken genmälte: »Far! det vill jag gerna lära er. När jag ätit så mycket
mig lyster, ristar jag upp magen, så kan jag äta ännu lika mycket.» Vid
dessa ord tog han en knif och skar upp väskan, så att gröten rann ut.
Jätten tyckte att detta var ett godt påfund och ville göra sammaledes.
Men vid resen stack sin knif i magen, begynte blodet strömma, och det
lyktades icke bättre än att detta blef hans bane.

När jätten var död tog pojken allt gods, som fanns i stugan, och drog om
natten sina färde. Och så ändas sagan den illmarige vallpojken och den
dumme jätten.


_Anmärkningar._

1. En annan öfverlemning af denna saga, likaledes ifrån ~S. Småland~,
afviker i åtskilliga bi-omständigheter. Sålunda förmäles: att när
vall-pojken och jätten skulle pröfva hvem som var starkast, slungade
jätten en stor sten högt upp emot himlen; stenen föll dock alltid ned
igen. Men pojken kastade en fogel, som han fångat och bar i sin hätta
(mössa). När nu fogeln flög sin kos och icke kom tillbaka, trodde jätten
att kastet nått till skyarne och dömde deraf, att pojken måtte vara den
starkaste af dem båda.

2. Ibland F. HAMMERICHS ~Skandinaviske Reiseminder~, införda uti
tidskriften ~Brage og Idun~, 2:det Bind, 2:det Hæfte (Kjöbenhavn 1839 og
1840), sid. 544-547, förekommer en öfverlemning af närvarande saga ifrån
~Blekinge~. Den innehåller inga serdeles afvikande drag, utom att jättens
käring är den, som vill dräpa pojken om natten, medan han sofver. Men
hon träffar i stället en mjölk-kärna, som drängen lagt i sängen. När nu
jätte-folket åter begifvit sig till ro, stiger pojken upp och hugger i
deras sängstolpe, så att det knakar och brakar. »Hvem var det som slog
mig?» frågade jätten. »Inte var det jag, Far lille!» svarade käringen och
kröp under täcket. Men pojken fortsatte sin lek, intill dess att jätten
gaf honom hans fulla lön, samt orlof att genast gå sin väg. Pojken gick
derefter bort och skrattade med sin moder öfver jättens dumhet.

3. I sednast åberopade arbete (ss. 547-552), förekommer en grumlad och
oäkta öfverlemning ifrån ~Blekinge~ af en saga benämnd »_Lille Knös_»
(hvarom se framdeles berättelsen om »_Pojken som åt för tolf och arbetade
för tolf_»). Slutet af nämnda öfverlemning bär tydliga spår att vara
lånadt ifrån någon gammal jätte-saga, ehuru detsamma blifvit ytterligare
förfalskadt genom inblandning af den i de yngre folk-äfventyren bekante
_Ulspegel_. Det torde likväl böra här anföras, såsom sidostycke till
upplösningen i vår ofvan meddelade saga, och lyder som följer:

»Det förtäljes, att konungen gerna ville bli af med ~Lille Knös~ samt
utlofvade en stor belöning åt den, som kunde blifva hans öfverman. Detta
fick ~Ulspegel~ veta. Då lät han göra sig en bälg af tre oxhudar, hvilka
han spände omkring lifvet. När bälgen var färdig, sattes två stora grytor
öfver elden, och der kokades gröt till ansenlig myckenhet. Derefter gick
Ulspegel till Lille Knös och frågade: »har du lust att först äta kapp
med mig och sedan springa kapp?» Lille Knös jakade härtill. De sätta sig
nu neder att äta, och äta af hjertans grund; men för hvarje munnfull som
Ulspegel åt, lade han två skedar gröt i ox-bälgen. De fortforo härmed,
intill dess begge grytorna voro tomma; men ändock lät ingen märka sig
att han var mätt. När de nu skulle ränna skede (löpa kapp) blef Ulspegel
långt tillbaka, emedan den stora bälgen tyngde honom. Han tog då fram en
knif och stötte i bälgen, så att all gröten rann ut. Men när Lille Knös
ville göra sammaledes, stack han sig i magen så att han föll ned och var
stendöd. Der säges han ligga ännu i denna dag».



B. Pojken som släppte Jätte-barnet i brunnen.

Ifrån Upland.


Det var en gång ett jätte-folk, som bodde uti skogen. Rundt omkring
deras stuga voro frodiga marker, så att jättens fä alltid var vid godt
hull; men folket i den närmaste bygden hade ringa och magert bete.
Detta förtröt dem, och de läto stundom valla sin boskap på resens egor.
Men sådant aflopp icke alltid väl; ty jätten, som var mycket grym till
sinnes, öfverföll vallhjonen och dräpte dem.

Icke långt ifrån jättens gård bodde en fattig qvinna, som hade en enda
son. Han var liten och klen till vext; men mycket förslagen och djerf
till sinnes. En dag sade pojken till sin moder, att hon skulle ysta
trenne ostar. Qvinnan gjorde efter hans begäran. När nu ostarne voro
färdiga, rullade pojken dem i askan, så att de syntes gråa och osmakliga.
Häröfver harmades modern och bannade honom, att han förspillde Guds
gåfvor. Men pojken bad henne gifva sig tillfreds; hon kunde icke veta
hvad han hade i sinnet.

Tidigt om morgonen drog pojken till skogs med sin moders fä, och vallade
boskapen in på jättens betesmarker. Här vankade han obehindradt omkring,
så länge sol stod på himmelen; emot qvällen samlade han sitt fä, och
lagade sig att återvända till hemmet. Men under tiden hade jätten blifvit
varse hans besök, och kom nu med stora steg gående emot honom. Resen var
mycket vred, och så bister till åsyn, att pojken räddes trots all sin
behjertenhet. »Hvad gör du här i min hage?» röt jätten. Pojken svarade,
att han hade gått för att finna bete åt sin boskap. Jätten mälte:
»packa dig genast bort, eljest vill jag krama dig, såsom jag nu kramar
denna sten.» Härvid fattade tussen en stor grå-sten, som låg på marken,
och kramade den, så att stenen flög i tusen flisor. Pojken sade: »du är
mycket stark; men icke är jag ringare till krafter, ehuru jag är liten
till vext.» Han tog så upp en af sina ostar och krystade den, att vasslan
rann ut. När jätten såg detta blef han högeligen förundrad, och menade
att deruti månde vara något svek. Tussen grep så åter en sten ifrån
marken, och kramade den i små stycken; men pojken tog den andra osten
och krystade vatten derutur såsom förr. Derefter förnyades leken ännu
en gång, och pojken kramade vatten ur den tredje osten. Då sade jätten:
»icke tänkte jag du kunde vara så stark. Följ mig till min gård och tjena
mig troget, så skall jag gifva dig tre skäppor guld. Men om du icke är
mig till lags, vill jag skära tre breda remmar ur din rygg.» Pojken
genmälte: ’detta tyckes mig vara goda vilkor; men nu måste jag drifva
mitt fä till bys.’ De kommo så öfverens att mötas dagen derefter, och
härmed lyktades deras samtal för den gången.

Andra dagen gick pojken till skogs och träffade jätten, såsom sagdt var.
De följdes nu till jättens stuga. Men jätte-qvinnan var så stor och barsk
till utseende, att pojken fruktade henne mera än han räddes för jätten
sjelf.

När det lidit någon stund, skulle tussen och hans dräng gå till skogs och
hugga ved. Jätten sade: »eftersom du är så stark, kan du bära min yxa.»
Men yxan var mycket stor och tung, så att pojken knappast kunde lyfta
den. Han mälte: »Far! det är bättre J sjelf bären eder yxa, så kan jag
gå förut och visa vägen.» Härmed var jätten tillfreds, och de drogo å
stad. När de nu kommo till stället, stadnade jätten vid ett stort träd.
Han sade: »Efter som du är så stark, kan du göra första hugget; jag vill
göra det andra.» ’Nej’, mälte drängen, ’jag är icke van att hugga med så
liten yxa. J kunnen sjelf göra första hugget; jag vill göra det andra.’
Jätten lät sig härmed nöja, lyftade yxan och gjorde ett väldigt hugg
invid roten; men hugget var så hårdt, att trädet föll till jorden med
ett starkt brakande. Drängen slapp sålunda att den gången visa prof på
sin styrka.

Då nu trädet skulle föras hem, sporde jätten: »vill du bära vid toppen
eller vid roten?» Drängen svarade: ’jag vill bära vid toppen.’ Jätten
lyftade trädet på skuldran, men pojken ropade, att han skulle gå bättre
under. Jätten gjorde såsom honom sades, och fick slutligen hela timret
i jemvigt öfver axlarne. Derefter hoppade pojken sjelf upp, och gömde
sig emellan trädets grenar. När de nu kommo fram till gården var jätten
mycket trött, men drängen menade, att detta var föga tungt arbete.

Dagen derefter sade jätten, att han ville fara bort; drängen skulle bli
hemma och hjelpa mor att kärna smör. Jätte-qvinnan tog nu fram en kärna
full med mjölk; men kärnan var så stor att pojken näppeligen förmådde
lyfta kärn-stafven. Han sade: »Mor! detta tyckes mig blifva ett lätt
arbete; men jag ville gerna, att J visen huru jag skall bära mig åt.»
Jätte-qvinnan gjorde efter hans begäran, och började kärna; pojken stod
och såg deruppå. Rätt som det var, begynte jätte-barnet skrika. Då sade
käringen: »tag du ungen med dig till brunnen och tvätta henne ren; jag
vill kärna, medan du är borta.» Pojken gick och gjorde sig föga brådtom.
När han nu kom till brunnen och skulle tvätta den lilla, som var föga
mindre än han sjelf, lyckades det icke bättre, än att jätte-barnet
trillade ned i vattnet och drunknade. Drängen menade, detta var en ringa
skada; men han tänkte, att det hädanefter icke vore rådligt stadna länge
qvar hos jätte-folket.

När pojken återkom till stugan, hade käringen lyktat att kärna. »Du har
dröjt länge», sade hon till drängen; »men hvar har du gjort af mitt
barn?» Pojken svarade: ’jo, sedan jag tvättat henne sprang hon åt skogen,
för att möta far sin.’ »Ja så,» återtog käringen, »då komma de väl snart
hem tillsammans.»

Emot qvällen återkom jätten ifrån skogen och var mycket trött. Käringen
ropade emot honom: »Far! hvad har du gjort af flickan vår?» Jätten
svarade: ’icke har jag sett någon flicka.’ Då blef jätte-qvinnan
förskräckt och begynte skria högt samt jemra sig. Pojken sade, att han
och jätten ville gå bort och söka barnet. De drogo nu till skogs, och
letade på alla håll, men kunde icke finna någon.

När resen och hans dräng hade vankat länge omkring, kommo de omsider till
gränsen af jättens egor. Då sade vallpojken: »Far! jag är nu föga långt
ifrån hemmet. Gifven mig orlof att gå bort till min moder, som väntar
mig. I morgon vill jag komma åter, och hjelpa eder att leta.» Tussen
genmälte: ’du kan gå, efter som du varit mig så trogen; men kom snart
tillbaka.’ Vid dessa ord tog jätten fram väl tre skäppor guld, och gaf
pojken såsom lön för hans tjenst. Men drängen tackade honom, och sade sig
nästa gång vilja tjena ännu bättre.

Jätten och vallpojken drogo nu åt hvar sin led. Pojken gick hem till sin
moder, och gaf henne allt det gods han hade vunnit, så att de ifrån den
dagen voro rika och lyckliga. Men jätten ströfvade omkring i skogen för
att leta efter sitt barn. Der gå han och hans käring och söka ännu i dag.



2.

Käringen, som wardt stekt i ugnen.


Liknande utländska Sagor förekomma:

1. På =Tyska=. -- _A._ Se Bröderna GRIMM, ~Kinder und Haus-Märchen~, Th.
I, N:o 15, ss. 91-100, »_Hänsel und Grethel_», [öfvers. på Svenska i
~Lekkamraten~, Upsala, 1838, ss. 79-89, »_Hans och Greta_»; samt något
kortare i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn.~ Lund 1837, ss. 72-76]. --
_B._ Hos STÖBER, ~Elsässisches Volksbüchlein~, Strassburg, 1842, ss.
102-109, »_Das Eierkuchen-häuslein_».

2. På =Fransyska=. -- _A._ Ett brottstycke på Lüneville-folkspråket
finnes hos OBERLIN, ~Essai sur le patois~. -- _B._ En liknande inledning
förekommer i sagan »_Finette_», ibland Grefvinnan D’AULNOY’S ~Contes des
fées~.

3. På =Italienska=. -- Se början af Sagan »_Nennillo ed Nennella_», i
BASILE’S ~Il Pentamerone~, V, N:o 8.



A. Jätte-Stugan, hwars tak bestod av bara korfwar.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en fattig torpare och många äro väl det, som bodde djupt
in i skogen. Han hade två barn, en pojke och en flicka. En dag sade
torparen, att de skulle gå ut och hugga gran-ris. Barnen lydde; pojken
tog en yxa, systern följde honom, och så drogo de till skogs att hugga
ris, såsom deras fader hade befallt. Men huru de färdades fram och
tillbaka, kunde de slutligen icke finna vägen till hemmet. Middagen kom,
qvällen kom, och ju längre det led, desto mer fördjupa de stackars barnen
sig uti ödemarken. Då blef flickan ängslig, och satte sig ned på en låge
(kullfallet träd), samt grät bitterligen; men pojken var vid godt mod,
och tröstade sin syster så godt han förmådde. »Gråt inte,» sade han, »jag
vill bygga oss en koja; i morgon, när det blir dager, hitta vi nog hem
igen.» Sagdt och gjordt; han tog till sin yxa, och byggde en liten koja
af gran-ris; flickan aftorkade nu sina tårar, och så blefvo de uti skogen
öfver natten.

Följande morgon begynte torpare-barnen åter sin färd; men kunde lika
litet finna vägen som dagen förut. När de nu vandrat både länge och väl,
blef flickan trött, och satte sig ned samt grät bitterligen. »Gråt inte,»
tröstade brodern, »dagen är lång, och vi komma väl hem innan sol går i
skog.» Flickan sade: »jag orkar inte gå längre, jag är så hungrig, så
hungrig.» Men pojken höll sig vid godt mod och menade, han skulle väl
finna bot för den sorgen. Han bad nu sin syster stadna qvar, medan han
gick bort, för att skaffa dem någon föda.

När pojken hade vandrat en stund, kom han till en liten rödja; midt på
rödjan var en stuga, hvars tak bestod af bara korfvar. Då blef han glad
i sinnet och smög sig allt närmare, för att se om han kunde komma åt den
sköna maten. Ingenting hördes af, och pojken dristade slutligen krypa
upp på stugans tak. Vid det han nu tittade ned genom rök-hålet, blef han
varse en gammal jätte, som bodde derinne tillika med sin hustru. Då ville
pojken begifva sig bort; men resen märkte buller och ropade med hård
stämma: »hvem är det som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade, med späd
röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Ja så,» brummade jätten, »då kan du
ingen skada göra.» Pojken tog nu en knippa korfvar och sprang hastigt
bort till sin syster, som under tiden med stor ångest och räddhåga
afbidat hans återkomst.

Det led så några dagar, utan att de begge syskonen erforo någon brist,
ehuru de icke kunde finna väg utur ödemarken. När nu matförrådet var
allt, måste pojken åter gifva sig å stad att skaffa mera. Han smög sig
derföre fram till jätte-stugan, hvars tak bestod af bara korfvar, och
kröp sakta upp på taket. Men jätten hörde buller, och ropade med barsk
stämma: »hvem är det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med späd
röst: ’bara en liten, liten fogel.’ »Jaså,» brummade jätten, »då kan du
ingen skada göra.» Pojken tog derefter en knippa korfvar, såsom förra
gången, och sprang hastigt bort till sin syster, som med oro bidade huru
hans färd månde aflöpa.

Efter någon tid skulle pojken åter begifva sig bort att skaffa föda åt
sig och sin syster. Denna gången ville flickan följa med, för att se
huru han bar sig till. Pojken nekade länge till hennes begäran, och
menade det vore bättre han gick allena. Men systern var enträgen, och,
såsom det plägar gå i slikt fall, fick hon slutligen råda. När de nu
kommo till jätte-stugan, blef flickan rädd och begynte gråta. »Åh! tig,»
tröstade brodern, »du skall få se det är icke så farligt.» Han kröp
derefter upp på taket och kastade korfvar till sin syster, som stod
nedanföre. -- När jätten hörde buller brummade han såsom förut: »hvem är
det, som prasslar på mitt tak?» Pojken svarade med gäll röst: ’bara en
liten, liten fogel.’ Men nu kunde flickan icke återhålla sitt löje, utan
skrattade högt: »Hi, hi, hi.» Då blef pojken rädd och ville skynda bort;
men halkade i detsamma, bröt hål på taket, och damp hufvudstupa genom
öppningen. När flickan märkte denna olycka, blef hon högeligen förfärad,
och flydde hastigt tillbaka in i skogen.

»Jo, nu ser jag hvilken liten fogel du är», sade jätten, vid det pojken
föll ned genom stugu-taket. Han talade derefter till sin hustru och sade:
»Mor! tag pilten och göd honom väl, att vi kunna få oss en god stek
någondera dagen.» Jätte-qvinnan gjorde såsom hennes man hade tillsagt,
grep pojken och innestängde honom i en stuga. Här fick han nötkärnor
och söt mjölk, så mycket honom lysste äta, och blef snart starkare och
frodigare än han tillförene hade varit.

Det led så någon tid bortåt, och jätten ville veta om pojken ännu var
tillräckligt gödd. Han gick derföre till stigan och ropade, att pojken
skulle räcka fram sitt finger. Men denne anade oråd, och räckte i stället
fram en träd-pinne. Jätten tog derpå, och tänkte att pojken ännu måtte
vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen gick nu
till sin hustru och sade, att pojken skulle få dubbelt mera nötkärnor och
söt mjölk än tillförene; såsom ock skedde.

Några dagar derefter gick resen åter till stigan, för att spörja om
pojken ännu var tillräckligt fet. Denne räckte fram en träd-pinne, såsom
förra gången. Tussen undrade högeligen, att pojken hade så ringa hull,
och blef mycket misslynt på sin hustru. Men jätte-qvinnan undskyllade sig
och menade, att det föga lönte mödan ytterligare göda pojken, eftersom
han ändock aldrig blefve fet. Jätten sade: »om det är såsom du säger,
vill jag redan i dag fara bort och bjuda våra fränder till gästabud. Du
kan emedlertid elda ugnen och tillreda steken.» Detta tycktes käringen
vara ett godt råd, och hon lofvade göra såsom hennes man hade sagt.
Derefter sadlade jätten sin gångare, och red sina färde.

När tussen hade farit bort, upptände käringen en stor eld och gjorde
ugnen mycket varm. Hon hemtade så pojken ifrån stigan, och lät honom
sätta sig på bröd-spaden, för att skjutas in i ugnen. Men pojken
märkte att det gällde hans lif, och föll derföre ned hvarje gång
käringen fattade i grissel-skaftet. Jätte-qvinnan harmades öfver en
sådan oskicklighet; men pojken undskyllade sig, det han icke rätteligen
visste huru han skulle sitta. »Mor!» sade han, »sätten eder sjelf på
bröd-spaden, så torde jag kunna lära mig.» Qvinnan gjorde såsom han bad,
och satte sig med krökt rygg på grisslan. Genast var pojken tillreds,
fattade grisselskaftet, och skjutsade käringen in i den glödheta ugnen.
Detta blef jätteqvinnans bane.

När jätte-qvinnan var död, samlade pojken skyndsamt ihop hvad mat han
kunde finna i huset, och gick derefter att uppsöka sin syster. Han fann
henne i den lilla ris-kojan, och kan hvar man väl tänka hvad glädje det
blef, när de träffades, som aldrig mer trodde sig skola återse hvarandra.
Men flickan hade under tiden lifnärt sig af de korfvar, hvilka pojken
kastat ned ifrån taket, den gången han blef fast hos jätten. Nu tänkte
hon, att hennes broder var längesedan uppäten, och sjelf hade hon hela
långa tiden bara gråtit för hans skull.

Medan allt detta timade återkom jätten ifrån sin färd, och undrade att
hans hustru icke gick honom till mötes, såsom hennes sed var. »Men»,
tänkte han för sig sjelf, »hon har väl så mycket bestyr med gästabudet,
att hon icke kan komma ifrån.» Jätten steg nu af hästen och gick in;
men käringen syntes ingenstädes. »Kanske», menade resen, »har hon gått
till skogs; jag vill emedlertid titta på steken.» Vid det han nu öppnade
ugns-luckan, se, då satt hans egen hustru stekt och bränd i ugnen; men
den illmarige pojken hade flytt sin kos. När jätten såg detta och förstod
huru allt hade tillgått, vardt han så harmsen, att hans hjerta sprack och
han nedföll död vid eldstaden.

Några dagar derefter var torpare-barnens matförråd till ända. Då
öfverlade pojken med sig sjelf, att han väl borde gå och se huru det
stod till hos jätten. Den gången fick flickan likväl inte följa med. När
pojken nu kom till jätte-stugan, kröp han helt sakta upp på taket, och
spejade ned genom rökfånget. Men hvem kan tro huru glad han blef, när han
såg jätten ligga död på ugnshällen. Pojken sprang nu till sin syster och
förtäljde henne dessa tidningar. Derefter gingo torpare-barnen tillbaka,
och borttogo allt silfver och annat gods, som jättefolket hade egt. Men
på andra sidan om jättens stuga funno de en stig, som ledde genom skogen.
Denna följde de och kommo sålunda lyckligen åter till sin fader. Sedan
var jag inte med längre.



B. Stugan, hwars tak bestod af bara ostar.

Ifrån Upland.


Långt borta på ett berg uti skogen bodde en elak trollpacka, som tyckte
mycket om att äta barna-kött. Hon plägade derföre betäcka sin stuga med
ostar, for att dymedelst locka små gossar och flickor, hvilka vandrade
omkring i nejden. Men när hon fick fast några barn, stekte hon dem i
ugnen och åt sedan upp dem.

Nära derintill bodde en fattig torpare, som hade en son och en dotter.
Som det nu var knappt om mat i huset, sade torparen en dag till sina
barn, att de skulle gå ut i skogen och plocka bär. Syskonen gingo, och
kommo slutligen till det höga berget. Här fingo de se en stuga, hvars tak
bestod af bara ostar. Då höllo barnen råd med hvarandra, och öfverlade
att de gerna ville äta något af de sköna ostarne.

Pojken skulle nu försöka sin lycka, och kröp sakta upp på taket. Men när
troll-käringen hörde buller, ropade hon: »Hvem är det, som knaprar på
mitt tak?» Pojken svarade med späd röst: ’det är bara Guds små änglar,
Guds små änglar.’ -- »Knapra då i frid!» genmälte trollpackan. Pojken
grep så en hop ostar, och kom derefter oskadd igen till sin syster.

Andra dagen gingo torpare-barnen åter till berget; men nu ville flickan
nödvändigt följa sin broder till trollpackans stuga. Pojken lade sig
deremot; men det halp icke. När de nu kommo upp på stugu-taket och
begynte plocka af de sköna ostarne, ropade troll-käringen: »hvem är det
som knaprar på mitt tak?» Pojken svarade med späd stämma: »det är bara
Guds små änglar, Guds små änglar.» ’Och jag, jag’, tillade flickan. Då
fick trollpackan makt öfver de begge barnen, så att taket brast sönder,
och de föllo hufvudstupa ned i stugan.

»Ja det är visst och sannt, att j ären vackra Guds små änglar», sade
käringen, när barnen trillade ned genom taket. Hon lade till: »det var
bra, nu får jag mig en god stek.» Någon stund derefter sporde hon: »huru
slagtar eder mor sina svin?» ’Jo, hon sticker dem med en knif’, sade
flickan. »Nej», rättade brodern, »hon lindar en knippa blår om deras
hals.» -- ’Så vill jag också göra’, mälte troll-käringen. Hon rullade nu
tillsammans en knippa blår och lindade om pojkens hals, hvarvid denne
föll till marken, såsom hade han varit död. »Är du nu död?» frågade
trollpackan. ’Ja’, svarade pojken. »Nej», återtog käringen, »du är väl
inte riktigt död; ty då skulle du icke tala.» Pojken genmälte: ’jag
talar, derföre, att min mor alltid hade en sed att inte slagta sina svin,
förr än de blifvit gödda.’ -- »Så vill jag också göra», sade trollpackan.

Käringen tog nu de begge barnen och innestängde dem i en stiga. Någon
stund derefter sporde hon: »huru göder er mor sina svin?» ’Med draf
och dränk’, sade flickan. ’Nej’, rättade pojken, ’hon göder dem med
nöt-kärnor och söt mjölk.’ -- »Så vill jag också göra», mälte trollpackan.

En dag gick käringen till stigan, för att se om barnen voro vid godt
hull. »Sticken ut fingret,» ropade hon, »att jag må känna om j ären nog
gödda.» Flickan gjorde såsom käringen hade sagt; men pojken sköt henne
hastigt undan, och räckte i stället fram en träd-pinne. Trollpackan kände
derpå, och sade: »J ären mycket för magra, jag vill göda eder ännu någon
tid.» Hon gaf dem derefter dubbelt så mycket nötkärnor och söt mjölk som
tillförene, så att de hade långt mera deraf än de mäktade förtära.

Efter några dagar gick käringen åter till stigan, för att pröfva om
syskonen voro tillräckligt hulliga. »Sticken fram ett finger», ropade
hon, »att jag må känna edert hull.» Pojken räckte nu fram en kål-stjelk,
som han funnit i stigan. Trollpackan skar deruti med sin knif, och tänkte
så att barnen voro mycket feta. Hon tog dem derefter med sig till
stugan, hvarest ugnen var eldad och allting redo för att steka dem.

Nu sade trollpackan, att någon af syskonen skulle sätta sig på
bröd-spaden. Då gick flickan fram och ville göra såsom käringen hade
sagt; men pojken stötte henne undan, och satte sig sjelf i stället. När
så trollpackan skulle skjuta honom in i ugnen, skickade han sig mycket
drumlig, och trillade ned hvarje gång käringen fattade i grissel-skaftet.
Trollpackan blef storligen misslynt häröfver; men pojken var illmarig,
och bad så innerligen vackert att hon sjelf ville sätta sig på brödspaden
och visa honom, så skulle det nästa gång lyckas bättre. Käringen
gjorde efter hans begäran och satte sig på grisslan; men pojken var
genast tillreds, fattade skaftet, sköt hexan in i ugnen och stängde
ugns-mynningen.

Torpare-barnen togo nu allt gods, som fanns i stugan, och återvände
glada till sin fader. Men jag vet icke förvisso, om trollpackan ännu är
tillräckligen stekt, ty knappast lärer någon hafva öppnat ugns-luckan för
att se derefter.


_Anmärkningar._

1. En annan uppteckning ifrån ~Upland~ afviker endast i sjelfva
inledningen, som förtäljes lika med hvad som förekommer i Sagan om
»_Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten_».

2. Uti en öfverlemning ifrån ~Östergötland~, har sagan redan förlorat
hela sitt ursprungliga skaplynne. De handlande personerna äro här tvänne
gossar, af hvilka den ene, Truls, timmermannens son, är stygg och elak;
men Pehr, prestens son, är god och beskedlig. Truls blir stekt och
uppäten af en trollkäring, hvars stuga är öfvertäckt med go-rån; men Pehr
räddar sig genom samma list, som barnen i den ofvan meddelade sagan.

3. En annan, likaledes yngre öfverlemning af närvarande Saga är
serskildt tryckt i Stockholm, 1825, o. fl. st. under titel: »_Den stekta
Trollpackan_», och finnes bearbetad, uti ~Barn-Vännen, Jul-gåfva för
snälla Barn.~ Gefle, 1840, ss. 47-51.



3.

Pojken, som stal Jättens Dyr-gripar.


Förekommer på =Norska= hos ASBJØRNSEN och J. MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel. I, N:o 1, ss. 1-7, »_Om Askepot, som stjal Troldets Sølvænder
Sengeteppe og Guldharpe_». -- På =Engelska=, uti TABARTS ~Fairy Tales~,
m. fl. dyl. saml., under öfverskrift: »_Jack and the Beanstalk_».



A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en fattig torpare, som hade tre söner. De begge äldsta
följde sin fader i skog och mark, samt voro honom till bistånd vid hans
arbete; men den minste pojken höll sig hemma hos mor, och halp henne i
hennes sysslor. Härigenom blef han ringa aktad af sina bröder, och de
gjorde honom orätt, när och hvar de förmådde.

Det hände sig efter någon tid att torpare-folket dog, och de tre
sönerna skulle skifta sitt arf. Då gick, såsom hvar man väl kan tänka:
de äldre bröderna togo det som var af något värde, och lemnade intet
åt sin yngre bror. När nu allt annat var skiftadt, återstod endast ett
gammalt söndersprucket degtråg, som ingendera ville ega. Då sade en
af bröderna: »det gamla tråget kan vara lagom åt vår yngste bror; han
bakar och slabbar så gerna.» Pojken tänkte väl, att detta var en ringa
arfvedel; men han måste låta sig nöja. Efter den dagen tycktes honom
likväl icke godt att dväljas i hemmet; han tog derföre afsked ifrån sina
bröder, och drog ut i verlden för att pröfva lyckan. När han nu kom till
sjöstranden, dicktade han sitt tråg med dref, och gjorde deraf en liten
båt, vid hvilken han fästade tvänne käppar såsom åror. Derefter rodde han
sina färde.

När pojken hade farit öfver sjön, kom han till en stor kungsgård. Han
gick in och begärde få tala vid konungen. Denne sporde: »hvad är din
ätt och ditt ärende?» Pojken svarade: ’jag är en fattig torpareson, som
i hela verlden icke eger någonting, utom ett gammalt degtråg. Nu har
jag kommit hit för att söka tjenst.’ Då konungen hörde detta, log han
och sade: »visserligen har du ett ringa arf; men lyckan vänder sig ofta
underligt om.» Pojken blef så upptagen ibland konungens små-drängar, och
var af alla väl liden för sin djerfhet och hurtighet.

Nu bör förtäljas, att konungen, som rådde öfver kungsgården, hade en
enda dotter. Hon var både vän och vettig, så att hennes skönhet och
förstånd vidt omtalades öfver landet, och friare kommo ifrån både östan
och vestan för att begära henne. Men prinsessan gaf dem alla nej, med
mindre de kunde bringa henne till brudgåfva fyra goda gripar, hvilka
egdes af en jätte på andra sidan sjön. De dyr-griparne voro: ett gyllene
svärd, tu guldhönor, en guld-lykta och en harpa af guld. Många kämpar
och konunga-söner hade dragit bort för att vinna dessa kostbarheter;
men ingen kom tillbaka, ty jätten grep dem alla och åt upp dem. Sådant
tycktes konungen illa vara; han räddes, det hans dotter skulle få lefva
utan man, och han sjelf aldrig få någon måg, som kunde ärfva riket.

När pojken hörde talet härom, tänkte han vid sig sjelf, att det väl vore
värdt ett försök att vinna den fagra konunga-dottern. I sådana tankar
gick han en dag inför konungen och anmälte sitt ärende. Men konungen
blef vred och sade: »huru vill du, som är en ringa svenn, tänka utföra
det, som ingen kämpe hittills mäktat.» Pojken stod likväl fast vid sin
mening, och bad om orlof att försöka sin lycka. När nu konungen såg hans
dristighet, lät han fara sin vrede och gaf honom orlof. Han tillade: »det
gäller ditt lif, och jag ville ogerna mista dig.» Så samtaladt skiljdes
de ifrån hvarandra.

Pojken gick nu till sjöstranden, uppsökte sin båt, och såg noga om den på
alla sidor. Derefter rodde han tillbaka öfver sjön, och lade sig på lur
invid jättens stuga. Han blef der om natten. Men om morgonen, innan dager
var ljus, gick resen på sin loge och tröskade, så att det dönade i bergen
vida omkring. När pojken förnam detta, plockade han en hop småstenar i
sin väska, kröp upp på taket och gjorde ett litet hål, så att han kunde
se ned. Jätten plägade alltid bära sitt gyllene svärd vid sidan, och
svärdet hade en så underlig egenskap, att det klingade högt, hvarje gång
han blef vred. När nu tussen tröskade som bäst, kastade pojken en liten
sten, så att den föll på svärdet, hvarvid detta gaf en stark klang.
»Hvarför klingar du,» sade jätten misslynt, »jag är ju icke vred?» Han
tröskade åter; men rätt som det var, klingade svärdet om igen. Jätten
tröskade ånyo, och svärdet klang för tredje gången. Då blef resen otålig,
hakade af sig bältet, och kastade svärdet ut genom loge-dörren. »Ligg
der», sade han, »till dess jag slutat mitt tröske.» Men pojken bidade
icke, utan kröp hastigt ned ifrån taket, grep tussens gyllene svärd,
sprang till sin båt och rodde öfver sjön. Här gömde han sitt byte, och
gladdes, att hans äfventyr så väl aflupit.

Andra dagen fyllde pojken sin väska med korn, lade en knippa linde-bast
uti båten, och begaf sig åter till jättens stuga. När han nu legat en
stund på lur, fick han se, hvarest jättens tre gullhönor gingo vid
sjöstranden och bredde ut sina fjädrar, så att det glimmade fagert emot
solen. Genast var han åter framme, lockade guldhönorna så sakta, så
sakta, och matade dem med korn ur sin väska. Allt som fåglarne åto, drog
pojken sig närmare emot vattnet, och till slut voro alla tre guldhönorna
samlade i hans lilla båt. Då sprang han hastigt till, sköt ut båten
i vattnet, och band guldhönorna med linde-bast. Derefter rodde han
skyndsamt sin kos, och gömde sitt rof på andra landet.

Tredje dagen lade pojken en hop saltstycken i sin skinnväska, och
färdades åter öfver sjön. När det led emot natten, märkte han huru röken
hvirflade öfver jättens stuga; och dömde han deraf, att jätte-qvinnan
var sysselsatt att laga mat. Pojken kröp nu upp på taket, spejade genom
rökfånget och såg, hvarest en mycket stor gryta stod öfver elden och
kokade. Då tog han saltstycken ur sin väska, och lät dem efterhand falla
uti grytan. Derefter smög han sig ned ifrån taket, och afbidade hvad
hända skulle.

När det lidit en stund, lyftade jätte-käringen sin gryta af elden, öste
upp gröten och ställde fatet på bordet. Jätten var hungrig och började
genast äta. Som han nu smakade gröten och kände att den var salt och
bitter, steg han upp och blef mycket vred. Käringen undskyllade sig,
och menade att gröten var god; men jätten bad henne sjelf taga deraf;
honom lysste icke vidare äta hennes anrättning. Käringen skulle nu smaka
gröten, men grinade dervid rätt illa; ty så elak mat hade hon aldrig
lagat tillförene.

Jätte-qvinnan hade nu ingen annan råd, än att koka ny gröt åt sin
husbonde. Hon fattar derföre ämbaret, rycker guld-lyktan ned ifrån väggen
och springer hastigt till brunnen, att hemta vatten. Som hon nu hade
satt lyktan ifrån sig på brunns-karet, och lutade sig ned för att vinda
upp vatten, var pojken framme, fattade käringen i fötterna, vräkte henne
hufvudstupa i brunnen, och grep den fagra lyktan. Derefter flydde han sin
kos, och kom lyckligen öfver sjön. Emedlertid satt jätten och undrade,
att hans hustru dröjde så länge borta. Slutligen gick han ut för att se
efter; men ingen syntes, endast ett doft plaskande hördes ur brunnen.
Nu förstod jätten, det hans hustru fallit i vattnet, och halp henne med
stor nöd åter upp på det torra. »Hvar är min guld-lykta?» var tussens
första spörsmål, sedan käringen något kommit sig före. »Jag vet inte,»
svarade jätte-qvinnan, »men det tycktes mig att någon grep mig i fötterna
och kastade mig i brunnen.» Då blef jätten illa till mods och sade: ’tre
af mina kostbarheter äro redan sin kos. Nu har jag intet qvar, utom min
guld-harpa; men den skall han slippa, den tjufven, hvem han ock är. Jag
vill läsa harpan inom tolf låsar.’

Medan detta timade hos resen, satt pojken på andra landet och gladde sig,
att allting hade aflupit så väl. Men nu återstod det svåraste, att vinna
jättens gyllene harpa. Pojken eftersinnade länge hvad här var att råda;
men han kunde icke finna någon utväg. Han beslöt derföre att fara öfver
sjön till jättestugan, och der afbida hvad lägenhet kunde yppa sig.

Sagdt och gjordt; pojken rodde öfver sjön och lade sig på lur. Men huru
det nu bar till, var jätten väl på sin vakt, blef pojken varse, samt
sprang hastigt fram och grep honom. »Så har jag dig nu, din tjuf,» sade
jätten förgrymmad, »det är ingen annan än du, som stulit mitt svärd, mina
tre guldhönor och min gyllene lykta.» Då blef pojken rädd; ty han trodde
att hans sista stund var kommen. Han svarade ödmjukt: ’låt mig behålla
lifvet, kära Far! jag skall aldrig komma här mera.’ »Nej», genmälte
jätten, »det skall gå dig, såsom det gått de öfriga. Ingen slipper
lefvande ur mina händer.» Resen lät så innestänga pojken på en stiga samt
gaf honom nötkärnor och söt mjölk, att han måtte blifva väl gödd, innan
han skulle slagtas och uppätas.

Pojken satt nu fången, åt och drack och gjorde sig goda dagar. Det led
så någon tid bortåt, och jätten ville veta, om han ännu var tillräckligt
fet. Resen gick derföre till stigan, borrade ett hål i väggen, och
befallte pojken räcka fram ett finger. Men denne förstod hans afsigt, och
räckte i stället fram en ny-skalad ahl-pinne. Jätten skar deri, så att
den röda safven droppade utur trädet; då tänkte han att pojken väl ännu
måtte vara mycket mager, efter som han kändes så hård i hullet. Tussen
lät nu gifva sin fånge ännu mera söt mjölk och nötkärnor än tillförene.

Efter någon tid gick jätten åter till stigan, och sade att pojken skulle
sticka ut sitt finger genom borran på väggen. Pojken räckte nu fram en
kålstjelk, och jätten skar deri med sin knif. Då menade tussen att hans
fånge månde vara tillräckligt gödd, eftersom han hade så löst hull.

När morgonen kom, sade jätten till sin hustru: »Mor, pojken är väl fet,
tag honom derföre och stek honom i ugnen. Emedlertid vill jag fara bort,
och bjuda våra fränder på gästabud.» Käringen lofvade göra såsom hennes
man hade sagt. Hon eldade så ugnen mycket varm, och grep pojken för att
steka honom. »Sätt dig på kak-spaden!» sade jätte-gumman; pojken gjorde
så. Men vid det käringen lyftade på grisselskaftet, tumlade han alltid
ned, och så gick det väl tio gånger. Slutligen blef jätte-qvinnan vred,
och bannades öfver hans oskicklighet; men pojken ursäktade sig, det han
icke visste huru han rätteligen borde sitta. »Vänta, jag vill lära dig»,
sade käringen och satte sig sjelf på grissel-spaden, med krökt rygg och
hopdragna knän. Knappast hade hon väl kommit dit, förr än pojken var
till hands, fattade skaftet, skjutsade käringen in i ugnen, och tillslöt
ugns-munnen. Derefter tog han jätte-qvinnans skinn-pels, stoppade den med
halm och lade på sängen, grep så jättens stora nyckel-knippa, öppnade de
tolf låsarne, knep den fagra gull-harpan, och ilade ned till sin båt, som
stod gömd i vassen vid sjö-stranden.

Efter någon stund kom jätten hem igen. »Hvar kan väl mor vara», tänkte
han vid sig sjelf, när hans hustru icke syntes till; »jaså, hon har lagt
sig att hvila en stund, det kunde jag väl tänka.» Men huru länge käringen
nu sof, ville hon likväl icke vakna, ehuru gilles-gästerna snart voro
att förvänta. Jätten gick nu att väcka henne och ropade: »vak upp, mor!»
Men ingen svarade. Han ropade andra gången, men ännu intet svar. Då blef
jätten misslynt, och ruskade häftigt på skinn-pelsen, som låg i sängen.
Nu först märkte han, att det icke var hans gumma, utan en halmkärfve,
hvaröfver man dragit hennes kläder. Vid denna upptäckt begynte tussen ana
oråd, och sprang att titta efter sin gyllene harpa. Men nyckel-knippan
var borta, de tolf låsarne öppnade, och guld-harpan sin kos. Och när han
slutligen gick till ugnsluckan för att skåda gästabuds-maten, se! -- då
satt hans egen käring stekt i ugnen, och grinade emot honom.

Nu blef jätten utom sig af harm och vrede, samt rusade ut för att hämnas
på honom, som vållat all denna ofärd. När han kom till stranden, såg han
hvarest pojken satt i sin båt och lekte på harpan; men harpo-slagen ljödo
öfver vattnet, och de gyllene strängarne glimmade fagert emot solen.
Jätten sprang nu i sjön, för att gripa pojken; men der var för djupt,
han lade sig då vid landet och begynte dricka, för att tömma ut vattnet.
Vid det han drack med all makt, blef der ett sådant ström-drag, att den
lilla båten fördes allt närmare och närmare in emot landet. Men just som
jätten skulle taga den fast, hade han druckit för mycket, så att han
sprack. Detta vardt tussens bane.

Jätten blef nu liggande död vid landet; men pojken rodde tillbaka öfver
sjön med stor lust och glädje. När han kommit till stranden, kammade
han sitt fagergula hår, drog dyrbara kläder uppå, band jättens gyllene
svärd vid sidan, tog guld-harpan i ena handen och guld-lyktan i den
andra, lockade guld-hönorna efter sig, och trädde så utrustad upp i
salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. När konungen fick
se den raske ungersvennen, gladdes han i sin håg, och skådade honom med
blida ögon. Men pojken gick fram för den fagra konungs-dottren, helsade
henne höfviskt, och nedlade resens dyrgripar framför henne. Nu blef en
stor fröjd öfver hela konungens gård, att prinsessan hade vunnit jättens
dyrbarheter, och dertill fått en fästeman så fager och båld. Konungen lät
derefter fira sin dotters bröllopp med stor ståt och gamman; men när den
gamle konungen dog, blef pojken tagen till konung öfver landet och lefde
der både länge och väl. Sedan var jag inte med längre.


_Anmärkningar._

1. I ~Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner~, utgifven af
RICHARD DYBECK, Stockh. 1843, Häft. IV, s. 33, meddelas en »folk-sägen»
ifrån ~Dalsland~, hvilken har lika inledning med sagan om »_Pojken,
som frälste sina bröder ifrån Jätten_» (hvarom mera framdeles); men
i fortsättningen visar sig vara ett sido-stycke till vår här anförda
berättelse. Den Dalsländska folk-sägnen eger följande lydelse:

En man hade åtta söner. Den yngste ibland dem hette ~Roll~. De gåfvo sig
ut i verlden att vandra, och kommo till jättens stuga, hvarest ingen
fanns hemma utom jättesan (jättens hustru). Pojkarne bådo få låna hus
öfver natten, hvartill jättesan svarade: »får väl se, när fader jätte
kommer hem.» Efter någon stund kom fader jätte. Han biföll pojkarnes
begäran, tilläggande: »det var bra, nu få vi fästmän åt våra sju döttrar.»

Om qvällen, när alla hade lagt sig, kröp Roll i en vrå och lyssnade till
jättens och jättesans samtal. De öfverlade, att de skulle döda pojkarne,
sedan dessa hade fallit i sömn. För att i mörkret kunna skilja dem
ifrån sina egna barn, hade jättesan satt mössor på pojkarnes hufvuden
och bundit hucklä’n (hufvudkläden) på flickornas. Men Roll smög sig fram
ur vrån, och satte mössorna på jättebarnen och hucklä’na på sina bröder.
När nu jätten steg upp om natten för att slå ihjel pojkarne, dödade han
i stället sina egna barn. Men Roll väckte sina bröder och sade: »gån! nu
hafver jag frälst eder.» Han tog derefter jättens käpp, _med hvilken man
kunde gå öfver rinnande vatten_, och så flydde pojkarne sina färde.

När Roll och hans sju bröder länge hade vandrat omkring, kommo de
slutligen till en kungsgård. Konungen, som rådde öfver kungsgården, sade
till Roll: »skaffa mig jättens _guld-täcke_, så skall du få min yngsta
dotter.» Roll lofvade försöka, allenast man ville gifva honom ett rep.
Han erhöll ett sådant. Då band han vid repets ända en lång krok, begaf
sig derefter till jättens stuga, klef upp på taket, nedsläppte repet
genom en springa, och vindade så upp det fagra guld-täcket. Men när
jätten märkte, att hans guldtäcke var borta, ropade han: »Roll! har du
tagit mitt guldtäcke?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’ -- Han begaf sig
derefter till konungen, och öfverlemnade det kostbara täcket, såsom han
hade utlofvat.

Konungen sade till Roll: »nu måste du skaffa mig jättens _Jul-galt_.»
Roll lofvade försöka. Han tog så en kolla (ämbar), lade svin-bär deruti,
och lockade galten med sig till konungen. Andra dagen hördes jätten ropa:
»Roll! har du tagit min julgalt?» Roll svarade: ’ja men, kära far!’

Konungen sade åter till Roll: »du måste skaffa mig jättens _lyse-trä,
som lyser öfver sju konunga-riken_.» Roll lofvade göra sitt bästa och
begaf sig till jätten. Om natten kom jättesan ut, för att mjölka kon,
och ställde lyse-trädet bredvid sig. Då var Roll framme, tog trädet,
och ville springa bort öfver ån; men jätten kom, och grep både Roll och
lyse-trädet.

Roll skulle nu dödas; men i detsamma kom jättens son och bjöd sin fader
på barns-öl. Jätten ursäktade sig, att han hade annat göra; sluteligen
gick han. Jättesan blef hemma och eldade ugnen sju gånger hetare än
vanligt, för att steka Roll. När nu ugnen blifvit varm, sade pojken:
»kära mor! ser ni de sju stjernorna i ugnen?» Jättesan tittade dit, men
i detsamma skjutsade Roll henne in i ugnen, och kastade en halm-kärfve
efter henne.

Roll begaf sig nu med hast ut på sjön; jätten och hans son kommo och
satte efter. När de icke kunde hinna honom på annat sätt, försökte de
»sluka upp» sjön. Vid dagningen var der ganska litet vatten qvar. Då
pekade Roll på den uppgående solen och sade: »ser J sådan grann jungfru
der borta!» Jätten och hans son tittade dit, och sprucko begge två. Men
Roll kom till kungsgården, och fick konungens yngsta dotter.

2. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förbinder likaledes närvarande saga
med berättelsen om »_Pojken, som frälste sina bröder ifrån Jätten_.»
Efter en inledning, hvartill vi framdeles återkomma, lyder nämnda
uppteckning sålunda:

Sedan ~Raskargod~ frälsat sina sex bröder ifrån troll-qvinnan och
fört dem hem, bad han sin fader om orlof att åter vandra till berget.
Men konungen räddes för trollen, och förbjöd sin son strängeligen att
tillfoga dem någon ytterligare skada eller olag. Konunga-sonen frågade
likväl föga efter sin faders bud, och beslöt ännu en gång draga bort och
gäckas med den elaka troll-konan.

Raskargod gaf sig nu på väg och kom till berget, just när troll-qvinnan
skulle tvätta sina linne-kläder, som blifvit mycket blodiga om natten,
när hon skar halsen af sina sju döttrar. Svennen gick fram, helsade och
sporde, om han fick hjelpa till vid hennes arbete. När trollpackan kände
igen honom, döljde hon sin vrede och gaf många fagra ord, på det hon
skulle få konunga-sonen i sitt våld. Raskargod bistod henne derefter
att tvätta kläder. När det så lidit någon stund bad trollpackan honom
ömsa vatten i den stora grytan, medan hon sjelf gick åt skogen att hemta
ved. Raskargod lofvade göra såsom honom var sagdt. Men när käringen var
borta, slog han smuts och sot i grytan, samt stänkte deraf på kläderna.
Derefter tog han allt gods som han kunde finna, och gick, med hjelp af
sin trollstaf, skyndsamt bort öfver elfven.

När han kommit till andra stranden, återvände troll-qvinnan utur
skogen och såg hvad skada han hade gjort på hennes byk. Då ropade hon:
»Raskargod, är det du som tagit mitt silfver och guld, och förderfvat
mina granna kläder?» Raskargod svarade: ’ja, kära mor! det har jag
gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?» Konunga-sonen genmälte:
’ja visst, kära mor!’ -- Derefter drog prinsen hem till sin fader. Men
när konungen fick spörja hans olydnad, vardt han vred, och bannlyste
Raskargod öfver hela sitt rike, så att prinsen måste söka tillflykt djupt
in i skogen, hvarest han träffade en fattig enka, som gaf honom hus och
herberge.

Det led så någon tid bortåt, och konunga-sonen kände en stor lust att
ännu en gång besöka troll-qvinnan. Han gaf sig derföre på väg, och blef
väl emottagen i berget. En dag sade troll-konan, att hon ville fara bort
och helsa på sin syster, som bodde lång väg derifrån. Käringen for, och
Raskargod stadnade ensam qvar. Då begynte prinsen att noga genomsöka
berget på alla sidor, intill dess han fann ett stort rum, som var
öfverfullt med guld, silfver och annan rikedom. I berga-salen låg jemväl
en stor bok, hvarest funnos upptecknade namnen på de troll, hvilka voro
döda och efterlemnat gods i sina berg. Raskargod tog den stora boken och
allt godset, och for sedan tillbaka öfver elfven. När han nu var kommen
till andra stranden, återvände trollqvinnan hem. Hon ropade: »Raskargod!
är det du som tagit mitt silfver och guld?» Konunga-sonen svarade: ’ja,
kära mor! det har jag gjort.’ Käringen sporde: »kommer du mer igen?»
Raskargod genmälte: ’ja visst, kära mor!’

Prinsen erhöll nu skepp och folk af sin fader och seglade till Engeland,
hvarest han vann konungens dotter. Derefter utrustade han fyra stora
skepp, och drog bort att uppsöka de berg, hvilka stodo omtalade i
troll-boken. Han fick sålunda en stor rikedom. Men i det sista berget
fanns en sal, hvarest trollen förvarade sin föda. Det förtäljes, att
nämnda visthus var fullt, icke med mat, utan med ben efter ormar, paddor
och andra krälande djur, hvilka runnit utför berget, men icke förmått
komma upp igen.

Raskargod förlikte sig slutligen med sin fader, lönade rikligt den
fattiga enkan som gifvit honom herberge, och återvände till Engeland,
hvarest han slog sig till ro samt lefver och mår väl ännu i dag.



B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en fattig enka, som hade tre söner. De begge äldsta gingo
ute på arbete, för att skaffa sig uppehälle. Hemma voro de likväl till
föga gagn; emedan de sällan gjorde sin mor till viljes, ehvad hon ock
sade. Men den yngste pojken höll sig alltid i huset, och bistod den gamla
enkan i hennes göromål. Härigenom blef han mycket älskad af sin mor; men
illa liden af sina bröder, hvilka på spe gåfvo honom ökenamnet ~Pinkel~.

En dag sade den gamla enkan till sina söner: »nu måsten J gifva eder ut
i verlden och försöka eder lycka, bäst J kunnen. Jag mäktar icke längre
föda eder här hemma, sedan J kommit till ålders.» Pojkarne svarade, att
de icke önskade något bättre, sedan det var deras mor emot, att de
stadnade qvar. De lagade sig derefter i ordning och begåfvo sig på väg,
samt vandrade en rund tid omkring, utan att kunna erhålla någon tjenst.

När de länge hade färdats, kommo de sent om en afton till en stor sjö.
Långt ute i sjön var en ö, hvarpå syntes ett starkt sken, såsom af eld.
Pojkarne stadnade vid stranden och betraktade det underliga skenet, samt
dömde deraf, att derstädes måtte vara menniskor. Såsom det nu redan var
mörkt, och bröderna icke visste hvar de skulle finna herberge om natten,
öfverlade de sins emellan att taga en båt, som stod i vassen, och fara
öfver till ön att låna hus. I sådan afsigt satte de sig i båten, och
rodde öfver viken. När de nu kommo inemot ön blefvo de varse en liten
stuga, som låg vid sjöstranden. Pojkarne gingo ditåt och märkte, att
det fagra skenet, som lyste öfver nejden, kom ifrån en gyllene lykta,
som stod vid husets dörr. På gården utanföre vandrade en stor bock med
gyllene horn, vid hvilka voro fästade små klockor, som gåfvo en fager
klang, när djuret rörde sig. Bröderna undrade mycket öfver allt detta,
men aldra mest öfver gumman, som med sin dotter bodde i huset. Käringen
var både gammal och led, men hon var präktigt klädd i en pels eller
kappa, så konstigt virkad med gyllene trådar, att den blänkte likt klara
guldet i hvarje fåll. Pojkarne kunde nu väl förstå, att de icke kommit
till någon vanlig menniska, utan till ett Troll eller Sjö-rå.

Efter någon öfverläggning gingo bröderna in, och sågo hvarest käringen
stod vid eldstaden och rörde med en slef i en stor gryta, som kokade
öfver ärilen. De framförde sitt ärende, och beddes få blifva der öfver
natten. Men käringen svarade härtill nej, samt visade dem hän till en
kungsgård, som låg på andra sidan om sjön. Vid hon nu talade, såg hon
skarpt på den yngste pojken, der han stod och lät sina ögon snällt leka
öfverallt i stugan. Käringen sporde: »hvad heter du min pilt?» Pojken
svarade hurtigt: ’jag heter ~Pinkel~.’ Trollet sade: »dina bröder kunna
draga sin kos, men du skall bida här, ty du ser mig mycket klipska ut,
och hugen säger mig, att jag af dig icke kan förvänta något godt, om du
eljest kommer att länge dväljas på kungs-gården.» Pinkel bad nu ödmjukt
att få draga bort med sina syskon, och lofvade aldrig tillfoga käringen
något mehn eller olag. Slutligen fick äfven han orlof att gå sin väg,
hvarefter bröderna skyndsamt begåfvo sig till sin båt och färdades öfver
sjön, mycket glada, att alla tre hafva väl undsluppit detta äfventyr.

Emot morgonen kommo pojkarne till en kungsgård, som var större och
härligare än de någonsin sett tillförene. Bröderna gingo in och begärde
tjenst. De begge äldsta blefvo så stall-svenner hos konungen, och den
minste erhöll tjenst, att vara små-svenn hos den unge konunga-sonen. Men
såsom Pinkel var både qvick och hurtig, vann han snart stor ynnest hos
alla, och steg med hvarje dag i konungens gunst. Häröfver harmades hans
bröder, och kunde illa lida, att han blef dem föredragen. Slutligen gingo
de till råds med hvarandra, huru de skulle komma sin yngsta broder på
fall, och menade, att efter den dagen skulle deras egen lycka främjas
bättre än tillförene.

De begge äldsta bröderna gingo en dag inför konungen, och förtäljde
vidlyftigt om den fagra lyktan, som sken öfver vatten och land. De sade,
att det illa höfdes en konung att sakna en så kostelig klenod. När
konungen hörde detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes
den lyktan och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen
göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest lyktan finnes.»
Nu fick konungen stor lust att ega den gyllene lyktan, hvarom han hört
förtäljas, och lät kalla ungersvennen. När Pinkel kom, sade konungen:
»om du kan skaffa mig den fagra guld-lyktan, som skiner öfver vatten och
land, vill jag göra dig till den yppersta mannen vid hela mitt hof.»
Svennen lofvade göra sitt bästa att uträtta sin herres bud. Då prisade
konungen hans beredvillighet; men bröderna gladdes i sitt sinne; ty de
visste väl, att det var ett stort vågstycke, som näppeligen skulle väl
aflöpa.

Pinkel skaffar sig en nu liten båt, och ror lönligt öfver viken till ön,
hvarest troll-käringen bodde. När han kom fram var aftonen inne, och
gumman sysselsatt att koka qvällsgröt, såsom hennes sed var. Svennen
kröp sakta upp på taket, och kastade allt emellanåt en handfull salt
genom rökfånget, så att den föll ned i grytan, som stod och kokade öfver
ärilen. När så gröten var färdig och käringen skulle äta, kunde hon icke
förstå hvadan den blifvit så salt och bitter. Trollet blef nu mycket
misslynt och bannade sin dotter, i tanka, att denna hade saltat maten
för starkt. Men huru hon ock måtte späda upp gröten, kunde den likväl
icke ätas, så bitter var den. Då befallte käringen sin dotter gå bort
till källan, som låg nedanföre kullen, och hemta vatten för att laga ny
gröt. Mön svarade: »huru skall jag kunna gå till källan? Det är så mörkt
derute, att jag icke hittar vägen öfver backen.» ’Tag då min guld-lykta!’
genmälte käringen vresigt. Flickan tog den fagra guld-lyktan, som stod
i förstugan, och lopp hastigt bort, för att hemta vatten. Men vid hon
lutade sig öfver källan, för att lyfta ämbaret, var Pinkel icke sen, grep
flickan i fötterna, och kastade henne hufvudstupa ned i vattnet. Derefter
knep han den gyllene lyktan, och begaf sig skyndsamt till sin båt.

Emedlertid började käringen undra, att hennes dotter dröjde så länge
borta. I detsamma såg hon sig ut genom vind-ögat, och märkte hvarest
lyktan glimmade långt ut på sjön. Då blef trollet illa till mods, lopp
hän till strand-brädden och ropade: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte:
’ja, är det så, Mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min lykta?»
Pinkel svarade: ’ja, har jag så, Mor lilla!’ Trollet återtog: »är du inte
en stor skälm?» Pojken gaf till svar: ’jo, är jag så, Mor lilla!’ Nu
begynte käringen klaga och jemra sig. Hon sade: »ack! hvad jag var dumm,
som släppte dig bort ifrån mig; jag kunde väl tänka, att du skulle spela
mig något streck. Men kommer du åter hit, skall du aldrig slippa hädan.»
-- Dervid förblef det.

Pinkel återvände nu till kungsgården och blef den yppersta man vid hela
hofvet, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna förnummo hvad lycka
och framgång han hade rönt i sitt företag, blefvo de ännu mer afundsamma
och förbittrade än förut, samt rådplägade flitigt med hvarandra huru
de skulle komma sin yngsta broder på fall, och sjelfva vinna konungens
ynnest.

De begge bröderna gingo derföre åter inför konungen, och begynte
vidlyftigt orda om den fagra bocken, som hade horn af klaraste guld,
och dertill små guld-klockor fästade vid hornen, så att det klingade
fagert hvarje gång djuret rörde sig. Bröderna sade det illa höfdes en
så rik konung, att sakna en sådan kostelig grip. När konungen förnam
detta tal, blef han uppmärksam och sporde: »hvar finnes den bocken, och
hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: »det kan ingen göra, utom
vår broder Pinkel, han vet ock bäst hvarest bocken står att finna». Då
kände konungen en häftig åtrå att ega bocken med de gyllene hornen, och
lät derföre kalla ungersvennen inför sig. När Pinkel kom, sade konungen:
»dina bröder hafva förtäljt mig om en fager bock, som har horn af det
klaraste guld, och små klockor fästade vid hornen, så att det klingar
hvarje gång djuret rörer sig. Nu är min vilja, att du far bort och
skaffar mig den bocken; men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra
dig till herre öfver tredjedelen af mitt rike.» Svennen lyddes uppå detta
tal och lofvade uträtta sin herres ärende, om eljest lyckan ville vara
honom gunstig. Då prisade konungen hans beredvillighet; men bröderna
gladdes i sitt hjerta, och menade, att Pinkel icke skulle undslippa denna
gången, såsom den förra.

Pinkel lagade sig nu tillreds och for i sin båt öfver viken till ön,
hvarest trollqvinnan bodde. När han kom fram, var det afton och redan
mörkt, så att ingen kunde blifva honom varse; ty den gyllene lyktan
fanns icke mera qvar, utan lyste i konungens gård. Pojken öfverlade nu
länge med sig sjelf, huru han skulle komma åt den gyllene bocken; men
sådant var icke lätt, ty bocken låg hvarje natt i käringens egen stuga.
Slutligen rann det svennen i hugen, att han väl kunde försöka ett medel,
som tilläfventyrs borde lyckas, ehuru det syntes honom nog vanskeligt.

Om qvällen, när käringen och hennes dotter skulle till sängs, gick
flickan att stänga dörren såsom hennes sed var. Men Pinkel låg utanföre
på lur, och satte oförmärkt en spjäla bakom dörren, så att den icke ville
gå igen. Flickan stod nu länge och försökte slå den i lås, men det ville
icke lyckas. När käringen märkte detta, tänkte hon att någonting kommit
i olag, och ropade, att dörren måtte väl stå oläst öfver natten, tills
dager blef ljus, då man kunde se hvad som fattades. Flickan ställde
så dörren på glänt, och lade sig att sofva. Men när det lidit fram på
natten, och alla voro i djup sömn, smög pojken sakta in i stugan och
kröp fram till bocken, der han låg och sträckte sig framför eldstaden.
Pinkel tog nu ull och stoppade i alla guld-klockorna, på det deras klang
icke måtte förråda honom, grep derefter guld-bocken och bar honom till
sin båt. När han sedan kommit ut på sjön, tog han bort ullen, hvarvid
bocken rörde sig så att det klingade högt. Då vaknade trollkäringen ur
sin sömn, och förnam det fagra ljudet af klockorna. Hon lopp så hän
till strand-brädden och ropade i vredesmod: »är det du Pinkel?» Pojken
svarade: ’ja, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du stulit min
guld-bock?» Svennen genmälte: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet
återtog: »är du icke en stor skälm?» Pinkel gaf till svar: ’jo är jag så,
mor lilla.’ Nu begynte käringen qvida och klaga. Hon sade: »ack! hvad jag
var enfaldig, som släppte dig bort ifrån mig. Jag kunde väl tänka, du
skulle spela mig något streck. Men kommer du någonsin åter hit, skall du
aldrig slippa hädan.»

Pinkel återvände nu till kungsgården, och fick tredjedelen af riket att
råda öfver, såsom konungen hade lofvat. Men när bröderna fingo veta huru
allt hade aflupit, och dertill sågo den fagra lyktan och bocken med de
gyllene hornen, som af alla prisades för stora sällsyntheter, blefvo de
ännu mer hatfulla och förbittrade emot sin yngre broder. De tänkte nu
icke så mycket på någonting, som huruledes de skulle kunna bereda hans
ofärd och undergång.

De begge svennerna gingo en dag åter inför konungen, samt talade vidt och
bredt om troll-käringens skinn-pels, som sken likt det rödaste guld, och
var sömmad med gyllene trådar i hvar enda fåll. Bröderna sade, det höfdes
bättre en drottning än en trollpacka att ega en sådan dyrbarhet, och
menade att den ensamt fattades ännu i konungens lycka. När konungen hörde
allt detta, blef han mycket eftertänksam och sporde: »hvar finnes den
pelsen, och hvem kan skaffa mig den?» Bröderna svarade: ’det kan ingen
göra, utom vår broder Pinkel; han vet ock bäst hvarest guld-pelsen står
att finna.’ Då fick konungen en stor lust att ega den fagra pelsen, och
lät kalla ungersvennen in för sig. När Pinkel kom, sade konungen: »jag
har länge förnummit att din hug står till min unga dotter. Nu hafva dina
bröder förtäljt mig om en fager skinn-pels, som lyser af röda guldet i
hvar endaste fåll. Derföre är min vilja, att du far bort och skaffar mig
den pelsen, men om ditt förehafvande lyckas, vill jag göra dig till min
måg, och du skall efter mig ärfva riket.» När svennen hörde detta blef
han mycket glad, och lofvade vinna den unga mön eller tillsätta lifvet.
Då prisade konungen hans hurtighet; men bröderna gladdes i sitt falska
sinne, och menade att den färden väl torde blifva deras broders bane.

Pinkel satte sig derefter i sin båt, och färdades öfver viken till ön
hvarest trollpackan bodde. Under vägen öfverlade han flitigt med sig
sjelf, huru han skulle kunna erhålla käringens guld-pels; men det tycktes
honom föga likligt, att hans ärende skulle väl aflöpa, emedan trollet
alltid bar pelsen på sig. När han nu hade uppgjort många förslag, det
ena äfventyrligare än det andra, rann honom slutligen i sinnet, att han
väl kunde försöka ett medel, som torde lyckas, ehuru det var djerft och
dristigt.

Pojken band så en påse under sina kläder, och vandrade med rädda steg
och ödmjuka åtbörder in i käringens stuga. När trollet blef honom varse,
gaf hon honom skarpa ögonkast, och sporde: »är det du Pinkel?» Svennen
genmälte: ’ja men, är det så, mor lilla!’ Då blef käringen glad, och
sade: »efter som du sjelfmant kommit i mitt våld, lärer du väl icke kunna
tänka att äfven komma härifrån, sedan du spelt mig så många streck.» Hon
tog nu fram en stor knif, och lagade sig till att dräpa Pinkel. Men när
svennen såg detta, ställde han sig mycket förskräckt, och sade: »efter
jag ändock skall dö, tyckes mig att jag sjelf kunde få välja döds-sätt.
Mig lyster hellre äta ihjel mig af hvit gröt, än att slagtas med knif.»
Käringen tänkte vid sig sjelf, att pojken hade valt ett dåligt vilkor,
och lofvade derföre efterkomma hans begäran. Hon ställde nu en stor gryta
öfver elden, och tillagade en ansenlig myckenhet gröt. När anrättningen
var färdig, sattes den framför Pinkel att han skulle äta; men för hvarje
gång han stack en sked gröt i munnen, hällde han två skedar gröt i påsen,
som var fästad under kläderne. Till sluts började käringen undra, att
Pinkel kunde äta så mycket; men rätt som det var, låtsade svennen vara
illa sjuk, dignade ned ifrån stolen såsom hade han varit död, och stack
dervid oförmärkt hål på sin påse, så att gröten rann öfver golfvet.

Trollet tänkte nu att Pinkel hade spruckit af den myckna gröten. Hon blef
derföre mycket glad, slog samman händerna, och sprang bort att uppsöka
sin dotter, som gått ut till källan. Men såsom det var regn och oväder,
aftog trollpackan dessförinnan sin fagra skinn-pels, och lade den ifrån
sig i stugan. Käringen hade likväl icke hunnit långt, förr än pojken
återkom till lifs, sprang upp som en blixt, annammade guld-pelsen, och
ilade skyndsamt sina färde.

Efter någon stund blef käringen varse Pinkel, der han for i sin lilla
båt. När hon nu såg honom lefvande igen, och dertill märkte den gyllene
pelsen, som lyste öfver sjön, blef hon mycket förtörnad, och sprang långt
ut på strandbrädden. Trollet ropte: »är det du Pinkel?» Svennen genmälte:
’ja men, är det så, mor lilla!’ Käringen sade: »har du tagit min fagra
guld-pels?» Pinkel svarade: ’ja, har jag så gjort, mor lilla!’ Trollet
återtog: »är icke du en stor skalk?» Svennen genmälte: ’jo, är jag så,
mor lilla!’ Nu blef trollpackan illa till mods, samt begynte qvida och
jemra sig. Hon tog till orda: »ack! hvad jag var fjollig, som släppte dig
bort. Jag kunde väl tänka, det du skulle spela mig många elaka streck.»
Dermed skiljdes de ifrån hvarandra.

Troll-qvinnan återvände nu till sin stuga; men Pinkel for öfver viken,
och kom lyckligen hem till kungs-gården. Han öfverlemnade så den gyllene
pelsen, och det tycktes alla, att ingen hade någonsin sett eller hört
omtalas en mera kostelig klenod. Men konungen höll redligen sitt ord
emot ungersvennen, och gaf honom sin enda dotter till äkta. Sedan var
Pinkel lycklig och nöjd i all sin dag. Men hans bröder voro och förblefvo
stall-svenner, så länge de lefde.


_Anmärkning._

En föga afvikande öfverlemning, ifrån ~Östergötland~, förtäljer att
trollkäringen egde trenne dyrbarheter, en _Guld-brand_, en _Guld-bock_
och en _Guld-fäll_. För att erhålla guld-branden kröp pojken upp på
taket till käringens stuga, och kastade stenar genom rök-fånget, så att
gnistorna flögo omkring hela rummet. När nu troll-käringen gick ut för
att speja efter orsaken, var pojken tillreds, stal den skimrande branden
och flydde hastigt öfver sjön till andra landet.

För att komma åt guld-bocken nyttjade pojken samma list, som blifvit
omtalad i föregående berättelse.

När nu käringen hade förlorat både guld-brand och guld-bock, räddes hon
att äfven mista sin fagra guld-fäll, och gömde den derföre uti sängen,
der hon låg. Om natten smög pojken in i stugan, lade sig under sängen,
och begynte sakteligen draga fällen till sig. Men i detsamma vaknade
troll-qvinnan, upptäckte tjufven, och grep honom.

Pojken skulle nu dödas, men fick löfte att sjelf välja sitt döds-sätt.
Han begärde så att få äta ihjel sig af hvit gröt. När de skulle äta,
stoppade pojken hvarannan sked gröt i munnen, och hvarannan sked stack
han i en säck, som han hade bundit omkring lifvet. De fortsatte härmed
intill dess att pojken föll ned på golfvet, och låtsade vara död. Men
käringen tvivlade ännu, det han var riktigt dräpt, samt slog honom på
magen, så att säcken sprack och all gröten rann ut. Nu trodde hon att
tjufven var ihjelslagen, och sprang glad bort att förtälja sina grannar
huru allt hade timat. Men pojken passade tillfället, grep den fagra
guld-fällen, och flydde hastigt öfver sjön till kungsgården, hvarest han
fick konungens dotter till äkta.



C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.

Ifrån Uppland.


Det var en gång två fattiga pojkar, som hvarken hade far eller mor,
utan måste gå i bygden och tigga sitt uppehälle. Medan de så vandrade
omkring, kommo de en dag till ett åkerfält, hvarest säden stod mer än
mans-hög. Då sade den äldste: »låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke
fått någon dagvard.» Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne
gingo. Men rätt som det var kom der en man gåendes emot dem; han var icke
liten, och hade dertill ett mycket bistert utseende. Resen sporde: »hvem
har gifvit eder lof att plocka ax på min åker?» Pojkarne svarade: ’vi
tänkte, du skulle icke vredgas deröfver; vi voro så hungriga, och du har
likväl mycket qvar’. Nu ställde sig jätten helt vänlig, och sade: »jag
är icke heller vred; men om j viljen följa mig hem, skolen j få äta eder
mätta, och icke behöfva gå omkring att leta ax.» Detta förslag likade
den äldste pojken öfvermåttan väl; men hans broder tänkte att jätten väl
kunde hafva något svek i sinnet, och ville derföre icke gifva sig i hans
våld. Pojkarne höllo så rådplägning med hvarandra. Den äldste sade: »jag
tror vi gå med honom.» ’Nej,’ genmälte den yngre, ’jag tror det är bäst
vi låta bli.’ Den äldste invände: »vi kunna ju följa med; om der icke är
godt, gå vi väl dädan.» -- Resen sporde nu om pojkarne ville komma med
honom eller icke. ’Ja, visst komma vi,’ svarade den äldre; och så följde
bröderna med jätten hem till hans stuga.

När de kommit fram, förde jätten dem in i en liten kammare, och gaf dem
så mycken förplägnad, att de aldrig haft det bättre. Han gick derefter
ut, och stängde igen dörren. Då sade den äldre pojken: »var jag inte
klok, jag, som ville följa med jätten? Nu hafva vi godt, och slippa gå
omkring i bygden att tigga.» Den yngre svarade: ’vi ha ännu icke sett
huru allt lyktas. Det likar mig illa, att vi blifvit instängde, och icke
få gå och komma, såsom vår sed är.’ Den äldre pojken ville icke lyssna
till detta tal, utan lade sig att sofva; men den yngre ställde sig på
lur vid dörren, för att speja hvad som tilldrog sig utanföre i stugan.
Det led så några dagar. Bröderna hade ingen brist på mat; men höllos
alltjemnt innestängda.

En qväll, när pojken efter sin vana stod och tittade genom en springa på
väggen, märkte han, huru jätten kom in i stugan och begärde fram mat.
Medan resen åt, sporde han sin hustru, om icke de begge pojkarne snart
voro tillräckligt gödda. Jätte-qvinnan svarade: »den ene är hullig nog;
med den andre är det, som det kan.» Jätten sade: ’mig tyckes att de borde
vara feta, om du eljest gifvit dem tillräcklig mat. Jag far nu bort och
bjuder våra fränder på gästabud; du kan under tiden slagta pojkarne, så
att vi må äta upp dem i morgon.’ När pilten förnam detta tal gick han
bort till sin broder, väckte honom, och förtäljde hvad han hade hört och
sett. »Det kan icke vara sannt såsom du säger,» sade den äldste, och smög
sig förskräckt fram till väggen. Vid han nu koxade genom borran, hade
tussen just lyktat sin måltid, och ropade åt tjenste-mön, att hon skulle
gå efter vatten. »Har du glömt,» sade resen, »att jag vill dricka hvarje
gång jag ätit.» Träl-qvinnan undskyllade sig, att det var så mörkt,
hon kunde icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta!» mälte
jätten med hård röst. Träl-qvinnan tog nu ifrån väggen en lykta, som sken
likt månen i dess fylle, och gick så att hemta vatten. När jätten hade
druckit, talade han åter till sin hustru: »jag sadlar nu min guldhäst,
och rider bort att bjuda gäster. För emellertid ut pojkarne, att du icke
må glömma dem.» Derefter gick han bort. Men då den äldste pojken hörde
detta samtal, räddes han högeligen, och bad sin yngre broder hitta på
råd, att frälsa deras lif. Pojken svarade: »var tröst! jag torde väl
finna någon utväg.»

När det lidit en stund på qvällen, kom jätte-qvinnan in till de begge
pojkarne. Hon ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord.
»Följen mig små piltar,» sade hon, »så kunnen J se eder om i stugan; J
skolen få ligga der i natt.» Bröderna gjorde såsom hon bad, ehuru den
äldste var mycket rädd. Käringen lät dem nu lägga sig i sängen, lade sig
sjelf bredvid, och insomnade hårdt. Men när det led emot midnatt, steg
den yngste pojken upp, och lade ett eldstål öfver jätte-konans hufvud; ty
han visste väl, att stål har makt öfver jättar och andra troll, så att om
det lägges öfver dem medan de sofva, kunna de icke vakna förr än dager
blir ljus. Käringen föll nu i en djup sömn, och sof till andra dagen;
men pojken väckte sin broder, och smög med honom ut ur stugan, hvarefter
bröderna skyndsamt lupo sina färde.

Emot dagningen kommo piltarne till en stor gård, hvarest de klappade
på och beddes få låna hus. Bonden, som egde gården, sporde hvadan de
voro, medan de kommo så sent till herberge. Bröderna förtäljde nu sitt
äfventyr, huruledes de med stor nöd hade flytt ifrån jätten. Då undfick
mannen dem väl, och gaf dem mat, dryck och hvad annat de behöfde. Han
sade: »icke många äro de som med lifvet kommit ur jättens våld. Akten er
allenast, att han icke åter lockar eder. Men han har ingen makt, så länge
J ej gån öfver det breda diket, som löper emellan våra åkrar.» Pojkarne
tackade bonden för hans goda råd, och lofvade i allt göra såsom han hade
sagt.

Fram emot middagstiden kom jätten ridande på sin guld-häst, och stadnade
invid det breda diket. Men hans gångare hade gyllene hår, och var så
fager, att det blänkte och skimrade hvar helst den gick fram. När nu
resen fick se de begge pojkarne, ropade han och sporde, hvarföre de lupit
ifrån honom. Han begynte tillika orda mycket fagert snack, och sade:
»följen mig tillbaka, små piltar! jag vill gifva min guld-häst åt den ene
af eder; den andre skall få så fager en kunga-dotter, som jag har i mitt
våld.» Men pojkarne lyssnade icke till hans lockelser, utan lupo sin kos;
och började så åter gå omkring i bygden och tigga.

När de hade vandrat både länge och väl, kommo de omsider till en stor
kungsgård, hvarest de gingo in och begärde tjenst. Konungen, som rådde
öfver kungsgården, fattade behag till den yngste pojken för hans
hurtighets skull, och upptog honom ibland sina svenner; men den äldre
brodern gick omkring och tiggde, såsom förut. Det stod så om en rund
tid, och svennen var väl liden af alla. Men när den äldre pojken fick
veta hvad lycka hans broder hade gjort vid hofvet, blef han mycket
afundsam, och ville icke gifva sig tillfreds, förr än äfven han kommit
i tjenst hos konungen. Hofmannen bad nu för sin broder, och denne blef
antagen till stall-svenn. Men lika som den yngste pojken var af alla väl
omtalad, så blef stallsvennen illa liden, för sin falskhet och elakhet.
Häröfver bar han stor harm i sitt hjerta, och tänkte icke så mycket på
någonting, som huruledes han skulle förderfva sin broder och sjelf vinna
konungens ynnest.

Konungen gick en dag till stallet, för att skåda sina fålar. När han
skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid den gångaren, på hvilken
han sjelf plägade rida, strök honom på länden, och sade till sina
män: »sägen mig, hvar i verlden såg man en häst, så god som denna?»
Stallsvennen tog genast till orda: ’Herre, konung! visserligen är eder
gångare fager; men jag vet en annan, som långt öfvergår honom.’ Konungen
blef uppmärksam och sporde: »hvar finnes den hästen, och hvem kan
skaffa mig den?» Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa
den fålen, utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar den finnes.’
Konungen fick nu en stor lust att ega hästen, hvarom han hört så mycket
talas, och befallte hofmannen fara bort och hemta den. Hofmannen var
icke mycket rädd; likväl hade han hellre stadnat hemma. Men stallsvennen
gladdes i sitt hjerta, och menade att hans broder väl knappast skulle
återkomma ifrån den resan.

Hofmannen rustade sig nu till, och började sin färd. När han kom till
bondens gård, gick han in, helsade höfviskt, och beddes ett godt råd huru
han skulle uträtta konungens ärende. Men då bonden igenkände pojken, som
hade rymt ifrån jätten, undfick han honom vänligt, och lofvade bistånd i
allt hvad han förmådde. De öfverlade så med hvarandra, och slutet blef
som jag nu vill förtälja.

Om aftonen, sedan sol gått i skog, smög hofmannen fram till jättens
boning. Han hade bundit en käpp vid ändan af ett tåg, och kastade käppen
in genom stalls-gluggen. Sålunda klättrade han uppför väggen. När han
nu hade kommit upp till gluggen, drog han repet efter sig och hissade
sig ned, intill dess han kom uti jättens fåla-hus. Derefter sadlade han
tussens guldhäst, öppnade dörren, och red skyndsamt bort. När han så kom
till bondens gård, blef en stor glädje att hans företag hade väl aflupit.
Men hofmannen ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo,
och for hem till kungsgården. Då blef en stor undran öfver den fagra
guld-hästen, och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Ifrån den
dagen steg hofmannen allt mera i gunst hos sin herre; men stall-svennen
harmades öfver hans lycka, och unnade sin broder intet godt.

En dag gick konungen till stallet, för att skåda sina fålar, såsom hans
sed var. När han skådat dem alla rundtomkring stadnade han vid jättens
guldhäst, klappade den på länden, och talte till sina män: »sägen mig,
hvar i verlden såg man väl en sådan kostbarhet som denna?» Männen
jakade att dess like näppeligen stod till finnandes. Men den svekfulle
stallsvennen var genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen är
eder guldhäst en sällsynt klenod; men jag vet en annan dyr-grip, som vida
öfvergår honom i kostbarhet.» Vid detta tal blef konungen uppmärksam,
och sporde hvarom frågan var. Då begynte stallsvennen orda både vidt
och bredt om den sköna lyktan, som sken klarare än månen i dess fylle.
Konungen återtog: »hvar finnes den lyktan, och hvem kan skaffa mig den?»
Stallsvennen sade: ’jag tror icke att någon kan skaffa eder den lyktan,
utom min broder. Han lärer ock bäst veta hvar hon finnes.’ Konungen fick
nu en stor lust att ega mån-lyktan, hvarom han hört så mycket talas, och
befallte hofmannen draga bort och hemta den. Hofmannen var icke mycket
rädd; likväl hade han gerna stadnat der han var. Men stallsvennen gladdes
i sitt falska hjerta, och menade, att hans broder näppeligen skulle
återkomma ifrån den färden, såsom förra gången.

Hofmannen rustade sig nu till, och begaf sig på väg. När han kom till
bondens gård gick han in, tackade för sist, och beddes ett godt råd huru
han skulle erhålla jättens mån-lykta. Bonden undfick honom på det bästa,
och lofvade bistånd i allt hvad han kunde. När de så hade samspråkats,
tog hofmannen farväl, och gaf sig ensam på färd till den grymme jätten.

Fram på aftonen, sedan det blifvit skumt, kom resen hem ur skogen. Han
hade varit borta hela dagen, och var mycket hungrig. När han nu lyktat
sitt qvällsmål, hade trälqvinnan förgätit hemta vatten. Då blef jätten
misslynt, och sade: »har du glömt att jag vill dricka, hvarje gång jag
har ätit?» Tjenstemön undskyllade sig, att det var så mörkt, hon kunde
icke hitta vägen till källan. »Tag då min mån-lykta,» röt jätten med
vred stämma. Qvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte
den fagra lyktan ifrån väggen, och skyndade bort till källan. Men
hennes färd aflopp emot förmodan; ty vid det hon lutade sig ned, var
hofmannen tillreds, grep henne i fötterna, och ställde henne på hufvudet
i brunns-hålet. Derefter tog han den fagra lyktan, som sken likt månen
i dess fylle, och lopp hastigt derifrån. När han nu kom till bondens
gård, blef en stor glädje att hans företag hade lyckats. Men hofmannen
ville icke länge dväljas der, utan gjorde sig genast redo, och for till
kungsgården. Här blef en stor undran öfver den kosteliga mån-lyktan,
och mest af alla förundrade sig konungen sjelf. Efter den dagen blef
hofmannen ännu mera kär för sin herre, och aktades ypperst ibland alla
hans tjenare. Men stallsvennen bar afund emot honom i sitt hjerta, och
tänkte alltjemt på råd, huru han skulle förderfva sin broder.

Någon tid derefter gick konungen åter igen till stallet, för att se sina
fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla, vände han sig till
sina män och sade: »icke lärer det finnas någon konung, som kan berömma
sig att ega större dyrbarheter än dem jag har; och vet jag ingenting som
fattas mig.» Alla jakade härtill; men den svekfulle stallsvennen var
genast redo, och mälte: »Herre, konung! visserligen besitter du många
kostliga gripar; men jag vet en klenod, som vida öfvergår dem alla.» När
konungen hörde detta, blef han mycket förundrad, och sporde: »hvarom
talar du, och hvem kan skaffa mig den klenoden?» Då begynte stallsvennen
orda både vidt och sidt om den fagra konungadottren, som var i jättens
gård, och lyktade så sitt tal: »icke kan jag skaffa dig den unga mön;
icke heller vet jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han
lärer ock bäst veta, hvarest hon finnes.» Konungen fick nu en häftig
åtrå att ega den sköna prinsessan, hvars fägring prisades så högt,
och befallte hofmannen draga bort och hemta henne. Hofmannen var icke
mycket rädd till sinnes; likväl hade han hellre stadnat der han var. Men
stallsvennen gladde sig, och menade, att detta väl torde blifva den sista
resan för hans broder.

Hofmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist, såsom förra
gången. Han gick in, tackade för sist, och beddes ett godt råd, huru han
skulle vinna konunga-dottern ut ur jättens gård. När de hade rådsammats,
sade bonden: »ditt förehafvande är svårt, och jag vet icke rätteligen
huru det kan aflöpa; ty konunga-dottern sitter i högan loft, inom en
förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster jern-kilar i väggen,
och så går upp till henne. Sedan står att se, om lyckan vill vara eder
gunstig.» Hofmannen tackade för gubbens råd, och sade sig vilja följa
det. Han tog derefter afsked, och vandrade till jättens stuga; men bonden
unnade honom väl, och afbidade med oro hans återkomst.

Om qvällen sedan det blifvit mörkt, fästade hofmannen kilar i väggen,
och kom sålunda upp i högan loft. Men jungfru-buren, hvarest prinsessan
satt fången, var förtrollad, så att ingen skulle kunna öppna låset,
utom allenast den, som af ödet var bestämd att blifva möns brudgum. När
nu konunga-dottern fick se den raske ungersvennen, gladdes hon i sitt
hjerta; men låset sprang upp af sig sjelf, så att hofmannen kom in i
buren. Han förtäljde derefter sitt ärende, och frågade om prinsessan
ville följa honom. Härtill var hon villig, och gjorde sig straxt redo.
När de nu gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon icke
skulle falla, hvilket mön lät sig väl behaga. Derefter drogo de hastigt
bort, och kommo till bondens gård. Men hofmannen ville icke bida, utan
tog farväl af den rådkloke gubben, och lagade sig tillreds att fara hem.
De färdades så till kungsgården; men under vägen fattade ungersvennen en
häftig kärlek för den fagra mön, så att han trodde det skulle blifva hans
död, om någon annan fick ega henne.

När de nu voro framme, blef stor glädje öfver hela konungens gård, att
hofmannen kommit tillbaka; ty alla höllo honom kär, förutan hans broder,
den elake stallsvennen. Konungen gick derefter att skåda sin unga brud,
och det tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare qvinna. Men
vid han skulle tala henne till, se! -- då kom den förtrollade buren
tillbaka, och ingen kunde öppna låset, utom allenast han, som frälsat
prinsessan ur jättens våld. Nu förstod konungen, att mön icke var bestämd
att tillhöra honom. Han lät derföre tillreda ett präktigt bröllop, och
gaf konungsdottern till brud åt den raske hofmannen, som för henne hade
genomgått så mycken farlighet. När brölloppet hade stått med lust och lek
i långan tid, tog konungen farväl af dem begge, och sände dem med stort
följe hem till prinsessans fader. Här blef icke liten fröjd öfver hela
riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men hofmannen och hans
gemål lefde lyckligt tillsammans i många, många år. Och när konungen,
som var prinsessans fader, blef död, vardt hofmannen tagen till konung
öfver riket. Der lefver han, efter hvad jag hört sägas, och styrer landet
lyckosamt ännu i denna dag.



4.

Half-Trollet, eller De Tre Swärden.

Ifrån S. Småland.


Åtskilliga liknande drag förekomma i inledningen till den =Tyska=
Folk-Sagan: »_Der junge Riese._» Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~,
Th. II, N:o 90, ss. 24-34.

       *       *       *       *       *

Det var en gång en smed, »och mången är väl det», såsom alla sagor pläga
begynna. Han hade lyktat sitt vår-arbete, och skulle ge sig ut åt skogen
att hugga ved till en kol-mila. När han ätit dagvard och var tillreds att
gå, sade han till sin hustru: »du kommer väl till mig med middags-mål,
ute vid tall-dungen?» Qvinnan lofvade göra såsom hennes man hade sagt.
Smeden gick derefter åt skogen, och begynte hugga. När det nu led emot
middagen, kom hans hustru, såsom det tycktes, till honom med mat.
Mannen åt. Derefter lade han sig att »hvila middag», såsom seden är om
sommar-tid, och sof en stund på qvinnans arm.

När de hade sofvit en blund steg hustrun upp och gick sin väg, men tog
smedens yxa med sig. »Hvad skall du med yxan?» sporde smeden. »Der hänga
ju fyra yxor hemma på yx-hänget?» Qvinnan svarade icke, utan fortsatte
sin färd. Detta tycktes mannen underligt vara; men han tänkte: »hon
ställer väl yxan vid någon buske, hvarest jag kan återfinna den.» Smeden
begynte så åter stapla ihop ved till sin kol-mila.

Efter någon stunds förlopp, kom smedens hustru gåendes till sin man med
middagsmål. Hon frågade: »vill du inte äta din middag? det är redan långt
lidet på dagen.» Smeden vardt förundrad och genmälte: ’äta nu? Hvad är
det för ätande?’ »Ja,» ursäktade sig hustrun, »visst har jag kommit att
dröja öfver tiden; men så har jag likväl icke varit sysslolös. Jag har
bakat, att du skulle få bröd, jag har kärnat, att du skulle få smör.»
Då blef smeden ännu mer förundrad, och tänkte vid sig sjelf, att det
väl måtte vara illa bestäldt. Han satte sig derefter att äta hvad han
förmådde; men talade inte, utan tycktes honom rådligast låta allting vara
som det var.

Vid pass sju år efter denna tilldragelse, hände sig, att smeden en afton
stod på sin ved-kast och högg qväll-ved. Då kom der gåendes en »here»
(pojke), som bar en yxa på armen. Smeden sporde: »hvad fattas din yxa?
Skall den bo’s (lagas) eller äggvällas?» Pojken svarade icke. Smeden
tog nu yxan, och beskådade henne mycket noga. Han sade: »det felar yxan
ingenting; men skam far i mig! är det icke _min_ yxa.» Då mälte heren:
’är det eder yxa, så ären J ock min fader.’ Smeden måste nu kännas vid
sin son, såsom han hade känts vid sin yxa, gick derföre mycket bekymrad
in till sin hustru och förtäljde, att der vore kommen en liten pojke, som
han ville hafva sig till hjelp i smedjan. Men hustrun ville inte höra
talas om någon tillökning af hushållet, som, menade hon, redan förut var
stort nog. Först efter många böner, lyckades det mannen att öfvertala
henne. Pojken fördes så in i stugan, fick mat och kläder, och följde om
dagarne sin fader uti smedjan.

Det led nu en tid bortåt. Heren var både qvick och villig, och dertill
mäkta stark, eftersom hon var _hälften Christen och hälften Troll_. Men
han var tillika mycket tunghållen, och hade ett ’så godt mat-hjerta’,
att hans fader till sluts icke såg sig god att föda honom längre. Smeden
gick derföre en dag fram till kungsgården och sporde, om icke konungens
köksmästare ville hafva en pojke till sitt biträde i köket. »Jo», mälte
kocken, »jag behöfver honom nu som aldra bäst. Låt pilten komma hit, ju
förr, desto hellre.» Då vardt smeden glad, och tänkte vid sig sjelf:
»kommer min son till kungsgården, lärer han väl någon gång få äta sig
mätt.» Mannen gick så hem, och förtäljde huru hans ärende hade aflupit.

När heren förnam dessa tidningar, sade han: »fader, nu är min begäran,
att J smiden mig tre svärd: ett, som väger tre lispund, ett som väger
sex lispund, och ett som väger tolf lispund. Dessutom skolen J skaffa mig
tre _linne-rockar_, en till hvardera svärdet. Gören J detta såsom jag
beder, vill jag vinna så mycket medel, att J aldrig skolen smida mer för
nödtorft». Den fattige smeden fick ett stort bekymmer att samla så mycket
jern och stål, som tarfvades till de tre svärden; men han dristade icke
göra sin son emot. När nu allt var redo efter pojkens begäran, vägde det
tredje svärdet icke mer än ellofva pund; ty ett lispund jern hade bränts
bort i härden. Då blef heren vred, och sade: »voren J icke min fader,
såsom J det ären, skullen J sjelf få pröfva edert verk. Nu står hårdt, om
jag dermed kan göra mig något gagn.» När smeden såg sin sons vrede blef
han rädd, och teg; men han tänkte vid sig sjelf: »svärdet torde blifva
dig tungt nog att sköta, ändock att du är stark. Jag vet väl hvad möda
det kostat mig att lyfta det ifrån härden till städet.» -- Pojken tog så
de tre svärden och de tre linne-rockarne, och gömde dem under en jordfast
sten. Derefter gick han med sin fader till kungs-gården, och kom i tjenst
hos kocken, såsom lofvadt var.

Det hände sig en gång, att konungen, som rådde öfver landet, var ute i
leding. Då uppstod en häftig storm och sjö-gång, så att alla trodde det
skeppet, med allt hvad deruppå var, skulle förgås i hafvet. Men den hårda
väderleken förorsakades af trenne hafs-troll; och de ville icke släppa
konungen i land, med mindre han tillförene åt dem utlofvat sina tre fagra
döttrar. När nu konungen kom hem till sitt, lät han utgå ett påbud, att
om det funnes någon man och kämpe, som ville våga sitt lif och frälsa de
tre prinsessorna, skulle han få en af dem till gemål, och dertill blifva
konung öfver halfva riket. Men ingen kämpe var så båld, att han tröstade
en kamp emot de förskräckliga hafs-trollen, utom allenast en skräddare,
som ställde sig mycket dristig, och lofvade göra allt hvad han förmådde.

När det led på tiden att konunga-döttrarne skulle utlemnas till
hafs-trollen, blef en allmän sorg och jemmer öfver hela konungariket;
men aldramest sörjde konungen och hans gemål, drottningen. Den äldsta
prinsessan blef så förd ned till hafvet med mycken ståt, och allt folket
följde henne på vägen. När de nu kommit till hafs-brädden satte sig mön
på den hvita sanden, stödde hand emot kind, och fällde modiga tårar. Men
den manhaftige skräddaren glömde bort sina stora ord, och kröp upp i ett
högt träd, som växte på samma ställe.

Emedlertid gick heren till sin mästare, och beddes orlof att gå ut i
staden och förlusta sig en stund. Kocken biföll hans begäran, men bad
honom icke dröja länge borta. Pojken sprang derefter hem, tog svärdet,
som vägde tre lispund, drog linne-rocken öfver sina kläder, lockade
sin hund, och vandrade vägen framåt hafs-stranden. När han nu kom till
stället, hvarest konungadottern satt, gick han fram, helsade henne
höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här så ensam och
sorgelig?» Prinsessan genmälte: ’jag må väl vara sorgefull; min fader
har varit i sjönöd, och lofvat mig åt ett grymt hafs-troll. Jag rädes,
det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ Pojken frågade: »finnes
då i hela er faders rike ingen man och kämpe, som kan frälsa edert lif?»
’Jo,’ svarade prinsessan, ’det sitter en skräddare här i detta träd. Han
har lofvat göra hvad han kan.’ Vid nu heren vände sig om, och såg hvarest
skräddaren satt högt i gran-toppen, log han, sägande: »Jungfru! sätten
icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska mig en stund,
skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konungadottren vara en dristig
begäran; men i sin stora nöd tordes hon icke neka. Då talade pojken till
sin hund: »liten _Trogen_, sitt troget på vakt!» derefter lade han sitt
hufvud på jungfruns knä, och hon löskade honom. Skräddaren satt tyst i
granen, och såg deruppå. Men konungadottern drog en röd silkes-tråd utur
sin tröja, och flätade oförmärkt in i herens långa hår-lockar.

I detsamma hördes ett starkt gny och buller ifrån sjön, böljorna gingo
högt upp på land, och fram ur djupet kom ett hiskeligt hafs-djur, som
hade tre hufvuden. Trollets hund var så stor som en årsgammal tjur-kalf.
Vidundret sporde: »hvar är konungadottern, som blifvit mig lofvad?»
Pojken genmälte: ’hon sitter här. Men du må väl gå så nära, att vi få
talas vid.’ Trollet sade: »ämnar du, lille byting, drifva gäck med
mig?» ’Nej,’ svarade heren, ’jag har kommit för att kämpa om den unga
prinsessan.’ »Ja, väl,» mälte trollet, »men då skola vi låta våra hundar
dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.

Pojken och hafs-trollet hetsade nu sina hundar till strid, och der blef
ett argt slagsmål emellan dem. Leken ändades så, att pojkens hund, den
lille Trogen, bet trollets hund i halsen, till dess blodet förrann och
hafs-hunden blef liggande död på sanden. Då sade heren: »nu ser du
hvad affärd din hund har fått; det skall gå dig likaledes.» Han gick
derefter fram emot trollet, drog sitt svärd, som vog tre lispund, och
högg till, så trollets alla tre hufvuden dumpo (föllo) i sjön. Detta
blef hafs-trollets bane. När jungfrun såg denna färd, utbrast hon med
stor hjertans glädje: »nu är jag frälsad!» Hon bad så att den främmande
kämpen skulle följa henne hem till kungs-gården, och der undfå heder
och belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och sade,
att hans bistånd var en ringa och lumpen ting, hvarom icke vore värdt
att mycket orda. Pojken grep derefter några perlor och smycken, som
hafstrollet hade burit, tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och
vandrade skyndsamt sina färde.

Medan detta timade, satt den manhaftige skräddaren i grantoppen och
afbidade stridens utgång med stor räddhåga. När nu faran var förbi, kröp
han hastigt ned, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern aflägga
ed, det han och ingen annan varit den som frälsat henne. Derefter gingo
de samman till kungs-gården, och lärer hvar man väl kunna veta hvad
glädje det blef, när prinsessan kom oskadd tillbaka. Konungen lät genast
tillreda ett stort gästabud, men skräddare-svennen sattes vid hans sida,
och blef hållen för den yppersta kämpe vid hela hofvet.

Andra dagen skulle den medlersta prinsessan föras ut till hafs-trollet,
och der blef nu samma sorg som förut. Men såsom den tappre skräddaren
hade frälsat den äldsta konunga-dottern, tänkte mången, att han väl
ock skulle frälsa hennes syster. Man satte derföre mycken lit till
skräddare-svennen, och sjelf lät han icke fattas stora och stolta ord.
Den unga prinsessan fördes derefter ned till hafvet, och allt folket
ledsagade henne på vägen. När de nu kommo fram, satte konunga-dottern sig
ned på hafs-brädden, och grät bitterligen, så att hennes tårar föllo på
den hvita sanden. Men skräddaren tyckte det icke vara rådligt stadna der
han var, utan klef upp i granen, och gömde sig emellan dess grenar, såsom
förra gången.

Medan detta tilldrog sig, gick heren till sin husbonde och sade:
»mästare! gifven mig orlof att gå ut i staden och förlusta mig. I går
hann jag föga se mig omkring.» Kocken svarade: ’om skräddaren vinner
seger öfver trollet, blir här i dag ett större gästabud än i går, och
jag är ensam att tillreda maten. Der borta står ett kar, som rymmer
aderton såar vatten; jag har ingen som hjelper mig att få in ett enda
ämbar.’ Då frågade heren, om han fick gå bort, sedan han hade fyllt
vatten-karet. Kocken samtyckte härtill, och tänkte vid sig sjelf, att
det väl vore afton, innan karet kunde fyllas. Men pojken fattade det
stora karet emellan händerna, sprang till brunnen, och uppdrog det så
fullt, att vattnet lekte öfver alla bräddar. Dertill tog han fram några
sköna perlor, och stack sin mästare i handom, hvilket denne lät sig väl
behaga. När nu kocken förnam pojkens ofantliga styrka, tordes han icke
vidare neka till hans bön, utan sade: »gack i frid, men dröj icke länge
borta!» Pojken sprang så hem efter svärdet, som vog sex lispund, drog
linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram
emot hafvet.

När han kom till stället, hvarest konunga-dottern satt på sjö-stranden
och grät, blef skräddaren öfvermåttan glad, der han krupit upp i
gran-toppen. Men pojken lät icke märka sig, utan gick fram till
prinsessan, helsade henne höfviskt, och sporde: »skön jungfru! hvi
sitten J här så sorgsen och allena?» Konungadottern svarade: ’jag må
väl vara sorgsen; min fader har varit i sjö-nöd och bortlofvat mig till
ett styggt hafs-troll. Jag rädes, det kommer snart och tager mig, arma
jungfru.’ Pojken sade: »finnes då uti hela er faders rike ingen man
och kämpe, som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’det
sitter en manhaftig skräddare här i denna gran. Han har lofvat frälsa
mig, såsom han frälsat min syster.’ Vid dessa ord vände heren sig om,
och såg hvarest skräddaren satt högst i trädet. Då log pojken, och sade:
»jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J viljen löska
mig en stund, skall jag frälsa edert lif.» Detta tycktes konunga-dottern
vara en dristig begäran, men i sin stora nöd samtyckte hon att göra
såsom han bad. Då talade heren till sin hund: »liten Trogen, sitt troget
på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud på jungfruns knä, och hon
löskade honom. Skräddare-svennen satt tyst i granen och såg deruppå. Men
konunga-dottern drog en svart silkes-tråd ur sin kappa, och flätade den
oförmärkt in i herens långa hår.

I detsamma begynte Trogen skälla, och der blef ett starkt gny och dönande
uti sjön, så att böljorna vältrade högt upp på sanden. Nu framkom ur
djupet ett ofantligt hafs-troll, som var styggt till åsyn och hade sex
hufvuden. Trollets hund var så stor, som en tu års gammal oxe. Vidundret
sporde: »hvar är prinsessan, som blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte:
’hon finnes här, men du må väl gå så nära att vi få talas vid.’ Trollet
sade: »kanske vill du, lille byting, kämpa med mig?» Heren genmälte: ’det
är för den skull jag har kommit hit.’ Trollet tog till orda: »i går slog
du ihjel min broder; i dag blifver jag din öfverman. Dock skola vi låta
våra hundar dragas först.» ’Dermed är jag nöjd’, sade heren.

De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål
emellan dem. Leken lyktades så, att pojkens hund, den lille Trogen, bet
trollets hund i halsen, tills blodet förrann och han blef liggande död
vid sjön. Då sade heren: »du ser hvad affärd din hund har fått; nu skall
det gå dig sammaledes.» Han gick derefter fram emot trollet, svingade
sitt svärd, som vog sex lispund, och högg till, så att alla trollets
sex hufvuden trillade i vattnet. Detta blef hafs-trollets bane. När
konunga-dottern såg denna färd, blef hon öfvermåttan glad och utbrast med
hjertans lust: »nu är jag frälsad!» Hon bad derefter, att den främmande
kämpen skulle följa med till hennes faders gård, och der undfå heder och
belöning för sin stora tjenst. Men heren nekade härtill och menade, att
hans bistånd var en ringa ting, som icke vore värd mycket omtalas. Pojken
grep derefter några perlor och prydnader, hvilka hafs-trollet hade burit,
tog ett höfviskt farväl af konunga-dottern, och gick skyndsamt sina färde.

Medan striden stod var skräddaren, uppe i gran-toppen, nästan halfdöd
för ångest och räddhåga. När nu all fara var öfver, kröp han hastigt ned
af trädet, drog sin värja, och tvingade konunga-dottern göra ed, det
han och ingen annan varit den som frälsat henne. Prinsessan var icke
mycket villig härtill; men hon räddes för sitt lif, och tordes icke neka.
Skräddaren förde henne så till kungs-gården, hvarest de emottogos med
stor fröjd och hedersbevisning. Derefter anrättades ett ännu ypperligare
gästabud, än det som varit dagen tillförene. Skräddare-svennen sattes
närmast intill konungen, och hölls af alla i stor ära och vördnad. Sjelf
talade han många stolta ord, och rosade mycket sina manliga bedrifter.

Tredje dagen skulle den yngsta konunga-dottern föras ut till
hafs-trollet. Då blef en ännu större sorg än tillförene, ej blott öfver
konungens gård, utan öfver hela riket; ty alla höllo prinsessan kär,
för hennes fägring och mildhet skull. Många satte nu sin lit till den
manhaftige skräddaren, att han skulle frälsa konunga-dottern, såsom han
frälst hennes systrar; men prinsessan sjelf ville icke låta trösta sig,
utan grät bitterligen. Hon fördes derefter till hafvet, och satte sig på
hafs-stranden. Men skräddare-svennen glömde alla sina stora löften, och
kröp upp i den höga granen, såsom han var van att göra.

Medan allt detta timar gick kocks-pojken till sin husbonde och sade:
»mästare! gifven mig orlof att ännu en gång förlusta mig uti staden. Jag
lärer icke snart bedja eder om lof att gå ut.» Såsom nu kocken visste
pojkens ofantliga styrka, och dertill förnummit hans frikostighet,
ville han icke afslå en så ringa bön, utan sade: »gack i frid! men blif
icke länge borta. Om skräddaren vinner seger, blir här i dag ett mycket
större gästabud än någonsin tillförene.» Heren tog så fram några gyllene
smycken, och stack sin mästare i handom, hvilket kocken lät sig väl
behaga, om sagan eljest icke ljuger. Derefter sprang pojken bort, och
hemtade det tredje svärdet, som borde hafva vägt tolf lispund, men vog
blott ellofva. När han svingade det i handen och märkte huru lätt det
var, blef han åter vred, och sade till smeden: »voren J icke min fader,
såsom J det ären, skullen J sjelf smaka det. Nu står till lyckan om jag
återkommer eller får min bane.» Heren band så svärdet vid sidan, drog
linne-rocken öfver sina kläder, lockade sin hund, och vandrade vägen fram
emot hafvet.

När han kom till stället hvarest konunga-dottern satt och grät på
hafs-stranden, gladde sig skräddaren uppe i gran-toppen. Men heren lät
icke märka sig, utan gick fram till prinsessan, helsade höfviskt, och
sporde: »skön jungfru! hvi sitten J här så bedröfvad och fällen tårar
på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag må väl fälla tårar; min fader
har varit i sjönöd och lofvat mig bort till ett hafs-troll. Jag rädes
det kommer snart och tager mig, arma jungfru.’ När svennen såg hennes
sorg, rördes hjertat i hans bröst, ty så vänt ett vif hade han aldrig
sett tillförene. Han frågade: »finnes då i hela er faders rike ingen
man och kämpe som kan frälsa edert lif?» ’Jo,’ sade mön, ’det sitter en
manhaftig skräddare uppe i denna gran. Han har lofvat frälsa mig, såsom
han frälsat mina begge systrar.’ Vid dessa ord vände heren sig om, och
såg hvarest skräddaren satt högst i toppen af trädet. Då log han, och
sade: »ädla jungfru! sätten icke eder lit till en sådan kämpe. Men om J
viljen löska mig en stund, skall jag för eder våga mitt lif.» ’Det vill
jag gerna göra’, mälte konungadottern; ty hon höll svennen kär, för hans
hurtighet skull. Då talade heren till sin hund, och sade: »liten Trogen,
sitt troget på vakt!» Derefter lade han sitt hufvud i jungfruns knä, och
sof en blund, medan hon löskade honom. Men när konungadottern blef varse
trådarne, hvilka hennes systrar hade flätat i pojkens hår, föll det henne
underligt före; hon drog så en silkestråd utur sin skarlakans-kappa, och
band den oförmärkt ibland svennens lockar.

I detsamma begynte Trogen skälla, och det hördes ett starkt gny ifrån
hafvet. Då sade heren: »det är tid att stiga upp. Skön jungfru! gifven
mig edert förkläde, vi torde kunna få gagn deraf.» Konungadottern gjorde
såsom han bad, och svennen skar, med sitt svärd, klädet i tolf stycken.
Nu blef ett hiskeligt dön i vattnet, så att böljorna drefvos högt upp
på torra landet, och fram kom ett förfärligt hafs-troll, som hade tolf
hufvuden, det ena styggare till åsyn än det andra. Trollets hund var
stor, som den största tjur. Vidundret sporde: »hvar är prinsessan, som
blifvit mig lofvad?» Pojken genmälte: ’hon finnes här; men du må väl gå
så nära, att vi kunna talas vid.’ Trollet tog till orda: »kanske vill du,
lille byting! dräpa mig i dag, såsom du förut dräpt mina bröder?» Heren
gaf till svar: ’det är fördenskull jag har kommit hit.’ Trollet sade:
»bida! här träffar du din öfverman. Dock skola vi låta våra hundar dragas
först.» ’Dermed är jag tillfreds’, genmälte heren.

De hetsade nu sina hundar till strid, och der blef ett argt slagsmål. Men
leken fick en hastig ända, ty troll-hunden grep herens hund med tänderna,
och uppslukade honom i en enda munsbit. Detta blef Trogens bane, och
tycktes vara ett dåligt förebud. Heren lät dock icke skräma sig, utan
gick fram, och högg manligen till med svärdet, så att alla trollets tolf
hufvuden föllo i sjön. Men trollet hade en underlig art, ty när ett
hufvud var afhugget, och kom i vattnet, fick det åter lif, hoppade upp
och blef genast sittande såsom förut. När heren förnam detta, ropade han
till konunga-dottern och sade: »ädla jungfru! nu äro goda råd dyra. Lägg
en flik af ert förkläde på hals-ändan, så fort jag afhugger hufvudet,
eljest qvicknar det åter vid.» Svennen högg derefter andra hugget, så
att ett hufvud föll till marken; men konunga-dottern var genast redo,
och gjorde såsom han hade tillsagt. Heren högg så tredje hugget, och å
nyo föll ett hufvud; men prinsessan var åter tillreds, och lade en flik
af sitt förkläde öfver hals-ändan. Sammaledes ock det fjerde hugget. När
heren sålunda hade afhuggit sju hufvuden, begynte trollet bedja för sig,
och sade: »stilla ditt svärd, ty jag vill gerna lemna jungfrun i frid,
endast jag får draga hädan.» Men heren var vred i hugen, och mälte: »icke
må du tänka att komma lefvande härifrån, sedan jag en gång vunnit seger
öfver dig.» I detsamma svingade han sitt svärd, och högg väldeligen
till, så att det ena hufvudet föll till marken efter det andra; men
konunga-dottern var alltid redo, och lade en klädes-flik på såret. De
lyktade icke förr än svennen afhuggit alla trollets tolf hufvuden; och
detta blef hafs-trollets bane. Men under tiden satt skräddaren uppe i
gran-toppen, och tordes icke röra sig för ängslan och räddhåga.

När striden var ändad, utbrast konunga-dottern med hjertans fröjd: »nu
är jag frälst!» Derefter tackade hon sin kämpe för hans manliga bistånd,
och bad honom följa med till hennes faders gård, att der undfå heder
och belöning. Men heren nekade till hennes begäran, och menade att föga
förtjente ordas om den ringa tjenst han kunnat göra. Han grep så några af
trollets smycken, tog ett kärligt farväl af den fagra konunga-dottern,
och drog sina färde.

Då pojken hade gått, klättrade skräddare-svennen hastigt ned af trädet,
drog sin värja, och hotade prinsessan med döden, om hon icke ville
göra ed, att han, och ingen annan, varit den som frälsat henne ifrån
hafs-trollet. Detta tycktes konunga-dottern vara ett dåligt vilkor,
ty hennes hug lekte till den unge kämpen, som så manneligen för henne
vågat sitt lif. I sin nöd dristade hon likväl icke vägra, utan lofvade
göra efter skräddarens begäran. De vandrade så tillsammans emot
kungs-gården. Prinsessan var modfälld, och ordade litet; men skräddaren
gick vid hennes sida med stolta steg och stora åthäfvor, såsom hade
han varit den djerfvaste kämpe. När nu konungen på långt håll märkte
deras ankomst, blef han mycket glad, ty han hade icke trott få återse
sin dotter med lifvet. Han drog dem så till mötes med hela sitt hof,
samt stor heders-bevisning. Och der blef glädje i konungens gård, att
de tre prinsessorna voro frälsta; och ett stort rykte om den manhaftige
skräddaren gick ut öfver hela riket.

Det led nu emot timman, att gästabudet skulle begynna; men ingen mat
var framsatt på borden. Då blef konungen misslynt, och sände sin yngsta
dotter att spörja, hvarföre måltiden icke var redo. Kocken undskyllade
sig, det hans tjenare varit borta, så att han ensam måst anrätta
maten. Prinsessan återvände med sådant besked. När hon nu gick förbi
kocks-pojken, föll det henne underligt före, att han vände sig bort,
och vid hon beskådade honom nogare, då igenkände hon den tappre kämpen,
som nyss hade stridt för henne. Nu blef konungadottern glad, och lopp
hasteligen in till sina systrar att förtälja hvad hon hade hört och sett.

Medan prinsessorna samtalade härom, kom konungen, deras fader, och fick
höra hvad de sade. Då förundrade han sig, och befallte strängeligen sina
döttrar, att utan omsvep bekänna huru allt hade tillgått. Den yngsta
konunga-dottern berättade nu allting, såsom det var, ifrån början till
slut, och de äldre prinsessorna bekräftade hennes tal. Men konungen blef
mycket vred öfver skräddarens falskhet, och gladdes tillika att kunna
vedergälla den rätta kämpen. Han skickade så bud, att kocks-svennen
skulle genast komma in för honom.

När budet kom fram, blef en stor undran ibland alla konungens tjenare
och små-svenner. Men kocks-pojken ville icke gå, utan sade: »huru skall
jag komma inför konungen; jag är en ringa man och klädd i ringa kläder.»
Budet svarade, att han gjorde bäst i att lyda konungens vilja. Då gick
heren dristeligen upp i salen, hvarest konungen satt till bords med alla
sina gäster; och skräddaren hade sin plats vid konungens sida. När nu
skräddare-svennen såg den tappre kämpen, som hade frälsat prinsessorna,
bleknade han till jord; men konungen vände sig till kocks-pojken, och
sporde med hög röst: »är det du som har frälsat mina tre döttrar?» Heren
svarade frimodigt: ’alla veta förtälja, att icke jag, utan skräddaren
har gjort det.’ »Nej,» ropade konunga-döttrarne med en mun, »det var
du som frälste oss, och här sitta de tre silkes-trådar, som vi flätade
in i ditt hår, den dagen du låg på vårt knä.» Prinsessorna sprungo
så fram, omfamnade kocks-svennen, och uppsökte hvar sin silkes-tråd
ibland hans långa lockar. Nu förstodo alla, att det var sannt, såsom
konunga-döttrarne hade förtäljt. Men konungen sade: »om det var du, som
frälste prinsessorna, skall du ock hafva lön derför. Jag gifver dig min
yngsta dotter, och dertill halfva mitt land och rike.»

Nu blef stor lust och hugnad öfver hela kungsgården, och brölloppet
firades med fröjd och gamman. Men den manhaftige skräddaren smög sig
skamflat bort ifrån gästabudet, och sagan förmäler intet om hans vidare
storverk.


_Anmärkning._

Ibland F. HAMMERICHS ~Skandinaviske Reiseminder~, införda i tidskriften
~Brage og Idun~, Kjöbenhavn, 1859, Bind II, förekommer ss. 547-552 en
öfverlemning ifrån ~Blekinge~ af en saga, kallad »_Lille Knös_», hvilken
eger lika inledning med ofvan anförda folk-berättelse. Den Blekingska
öfverlemningen är i öfrigt utan serdeles värde, och skönjes tydligen
hafva tillkommit genom förblandning af flera skiljda sago-stoffer. Vi
återkomma dertill, vid meddelandet af sagan om »_Pojken, som åt för tolf
och arbetade för tolf_.»



5.

De Begge Foster-Bröderna.


Beslägtade Folk-Sagor förekomma:

1. På =Norska=: -- HOS ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Del. I.
Christiania 1843, N:o 24, ss. 139-157, »_Lille Kort_».

2. På =Tyska=: -- _A_. Se ~Kinder-Märchen aus mündtlichen Erzählungen
gesammelt~, Erfurt 1787, ss. 151-186, »_Königin Wilowitte mit ihren zwei
Töchtern_». -- _B._ Se A. L. GRIMM, ~Linas Märchenbuch~, ss. 191-211,
»_Brunnenhold und Brunnenstark_». -- _C._ Se Bröderna GRIMM, ~Kinder- und
Haus-Märchen~, Th. I, N:o 60, ss. 362-389, »_Die Zwei Brüder_» [öfvers.
på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 120-153,
»_De två Bröderna_»]. -- _D._ Se anf. b. Th. I, N:o 62, ss. 397-399,
»_Die Bienenköniginn_» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS ~Julläsn. för
Barn~, s. å., ss. 111-114, »_Askepott_»]; jfr. Th. III, ss. 113-115. --
_E_. Se anf. bok Th. I, N:o 17, ss. 106-111, sednare delen af Sagan »_Die
weisse Schlange_». -- _F_. Se anf. bok. Th. I, N:o 85, ss. 498-504, »_Die
Goldkinder_» (jfr. Th. III, s. 150). -- _G._ Se anf. arb. Th. III, ss.
105-110, »_Wasserpeter und Wasserpaul_», samt »_Johannes Wassersprung und
Caspar Wassersprung_».

3. På =Böhmiska=: -- Hos GERLE, ~Volksmärchen der Böhmen~, Prag 1819, Th.
II, 2, »_Die Zwillings-brüder_».

4. På =Magyariska=: -- Hos GAAL, ~Volksmärchen der Magyaren~, Wien 1822,
N:o 9, »_Der Vogel Goldschweif_».

5. På =Fransyska=: -- Se CAYLUS, ~Cabinet des Fées~, T. XXIV, s. 267,
»_L’Oiseau d’or_» [öfvers. på Svenska uti ~Saga, Barn-Kalender för år
1844~, ss. 15-26, »_Skön-Guldhår_»].

6. På =Italienska=: -- _A._ Hos STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, X, N:o 3.
-- _B._ Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, N:o 7, »_Lo mercante_.»

7. På =Hinduiska=: -- Se en egendomlig, men mycket liknande berättelse i
»~Die Märchensammlung des SOMADEVA BHATTA aus Kaschmir, aus dem Sanskrit
ins Deutsche übersetzt von D:R HERMANN BROCKHAUS~», Leipzig 1843, Th. II,
ss. 142-160: »_Geschichte der Brüder Asokadatta und Vijayadatta._»

8. På =Persiska=: -- Hos GÖRRES, uti ~Das Heldenbuch von Iran aus dem
Schah Nameh des FIRDUSSI~, Berlin 1820, Bd. II, ss. 246-260, återfinnas
vissa liknande drag i berättelsen om »_Lohrasp_».

9. På =Hebreiska=: -- Hos RABBI CHANINA, Das Judische Maasäh-Buch, Cap.
134 (Se GRIMM, Th. III, ss. 114-115).



A. Silfwerhwit och Lillwacker.

Ifrån Wermland.


Det var en gång en konung, som hade en drottning hvilken han mycket
älskade. Men efter någon tid dog drottningen, och lemnade efter sig en
enda dotter. När nu konungen blifvit enkling, vändes hela hans hug till
den lilla prinsessan, och han höll henne kär såsom sin ögonsten. Den unga
konunga-dottren växte så upp, och blef den fagraste jungfru, hvarom
någon hört talas.

När prinsessan var femton vintrar gammal hände sig, att der utbrast ett
stort örlig, och hennes fader måste draga bort emot landets fiender.
Såsom konungen nu icke hade någon, åt hvilken han kunde anförtro sin
dotter, medan han sjelf var borta, lät han bygga ett högt torn uti
skogen, försåg det ymnigt med lifsmedel, och satte deruti sin unga dotter
med hennes tärna. Tillika lät han utgå ett påbud, att ingen man, eho det
vara måtte, skulle vid lifsstraff få nalkas intill tornet, der jungfrurna
sutto inne.

Konungen menade sig nu hafva gjort väl för att akta sin dotters ära,
och drog så bort i leding. Under tiden sitter prinsessan i tornet med
sin tärna, och sömmar silke på knä. Men i staden voro många raska
konungasöner och andra ungersvenner, hvilkas hug lekte till den fagra
mön, och de önskade gerna att komma till samtals med henne. När de
märkte, att sådant icke kunde ske, buro de en stor harm emot konungen,
och tänkte uppå hämnd. Till den ändan samråddes de med en gammal qvinna,
som visste mer än andra, och bådo henne laga så, att konungadottern och
hennes tjenstemö skulle mista sin ära, änskönt de icke varit i någon mans
våld. Käringen lofvade sitt bistånd härutinnan. Hon trollade så i ett par
äpplen, lade dem uti en korg, och gick till det ensliga tornet, hvarest
jungfrurna sutto.

När konungadottern och hennes tärna blefvo varse den gamla qvinnan, der
hon satt utanför vind-ögat, fingo de en stark lystnad att smaka hennes
fagra äpplen. De ropade så åt käringen, att de ville köpa af den kostliga
frukten; men trollqvinnan svarade, att hon icke höll den fal. När nu
jungfrurna icke upphörde med sina böner, sade gumman, att hon skulle
skänka dem hvar sitt äpple, om de blott ville hissa ned en korg utföre
torn-muren. Prinsessan och hennes tärna tänkte icke på någon falskhet,
utan gjorde såsom trollpackan hade sagt, och erhöllo så hvar sitt äpple.
Men den förtrollade frukten hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna
blefvo på en gång hafvande, och innan året var om, födde hvardera en
liten blomkind. Konunga-dotterns son kallades _Silfverhvit_; tärnans
son nämndes _Lillvacker_. De begge svenne-barnen växte till, och blefvo
större och starkare än andra barn. Dertill hade de ett fagert utseende,
och liknade hvarann såsom tvänne bär, så att hvar man kunde väl se och
skönja att de voro syskon.

Det led nu om sju runda år, och konungen skulle komma hem ifrån ledingen.
Då blefvo de begge jungfrurna mycket förskräckta, och räddes att han
skulle få spörja deras oära. De öfverlade så med hvarandra, huru de
skulle dölja sina barn; men ingendera visste att råda härutinnan. När nu
ingen annan hjelp fanns till, togo jungfrurna med stor sorg farväl af
sina söner, och hissade dem om natten ned ifrån tornet, att de sjelfva
skulle fresta sin lycka i verlden. Vid afskedet skänkte konungadottern åt
Silfverhvit en kostbar knif, till en hugkomst af hans moder. Men tärnan
hade ingenting att gifva sin son i föräring.

De begge fosterbröderna begynte nu sin vandring ut i verlden. När de hade
färdats någon tid, kommo de till en mörk skog; uti skogen mötte dem en
man, som var stor till vext och underlig till utseende. Mannen bar tvänne
svärd vid sidan, och förde med sig sex stora hundar. Han helsade vänligt:
»god dag, piltar små! hvadan ären J komna, och hvartut ställen J eder
färd?» Svennerna förtäljde, att de kommo ifrån ett högt torn, och ärnade
sig ut i verlden för att pröfva lyckan. Mannen mälte: »om det är såsom J
sägen, vet jag eder härkomst bättre än någon annan. Och på det J skolen
ega något till hugkomst af er fader, vill jag gifva eder hvardera ett
svärd och tre hundar. Men ett skolen J lofva mig, att J aldrig skiljens
ifrån edra hundar, utan fören dem med eder, hvart J än tagen vägen.»
Piltarne tackade för mannens goda gåfva, och lofvade göra såsom han hade
sagt. Derefter skiljdes de ifrån honom, och drogo vidare leden fram.

När de länge hade färdats omkring, kommo de omsider till en korsväg.
Då sade Silfverhvit: »mig synes, det lärer gå oss bättre, om vi pröfva
lyckan hvar för sig. Låtom oss derföre skiljas åt.» Lillvacker svarade:
’ditt råd är godt; men huru skall jag då framdeles kunna veta, om det går
dig väl i verlden?’ »Jo», sade Silfverhvit, »det skall vara dig till
ett tecken, att så länge vattnet är klart i denna källa, så länge lefver
jag; men när vattnet blifver rödt och grumligt, då är jag död. Och tror
jag förvisst, att du lärer hämnas min bane.» Silfverhvit ritade nu med
sin knif i källan; derefter tog han farväl af sin broder, och de drogo
åt hvar sitt håll. -- Lillvacker kom snart derefter till en kungsgård,
hvarest han fick tjenst. Men hvarje morgon vandrade han till källan, för
att spörja efter tidningar ifrån sin fosterbroder.

Silfverhvit fortsatte nu ensam sin färd öfver höga berg och djupa dalar,
intill dess han fick se en stor stad. Men uti staden tycktes stå illa
till, ty husen voro klädda med svart, och alla invånarne gingo tysta
och sörjande, såsom hade der timat någon stor olycka. Silfverhvit gick
fram, och sporde hvad orsaken månde vara till all denna bedröfvelse.
Folket svarade: »visserligen måtte du vara en långväga främling, som icke
förnummit, huru konungen och drottningen varit uti sjönöd, och blifvit
tvungna att bortlofva sina tre döttrar. Redan i morgon skall hafs-trollet
komma och hemta den äldsta prinsessan.» Vid dessa tidningar blef svennen
glad och tänkte, det han nu hade ett godt tillfälle att vinna gods och
ryktbarhet, om lyckan eljest ville vara honom gynnsam.

När dagen var inne, band Silfverhvit sitt svärd vid sidan, lockade sina
hundar, och vandrade ensam ned åt hafvet. Vid han nu satt på hafsstranden
fick han se hvarest konunga-dottern kom dragande utur staden, och med
henne var en hofman, som sagt sig vara god att frälsa hennes lif. Men
prinsessan var mycket bedröfvad och grät bitterligen. Då gick Silfverhvit
fram, och helsade höfviskt på den fagra jungfrun. Vid det konunga-dottern
och hennes följeslagare nu blefvo varse den raske ungersvennen, vordo
de mycket förfärade; ty de tänkte att det var hafs-trollet som kom. Men
hofmannen lopp undan för stor räddhåga skull, och gömde sig i ett högt
träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras förskräckelse,
sade han: »fagra jungfru! rädens icke för mig; jag skall icke göra eder
något ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som kommer för
att taga mig?’ »Nej,» genmälte Silfverhvit: »jag är kommen hit, för att
frälsa eder.» Då gladdes prinsessan att en så båld kämpe ville strida
för henne, och de talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet
bad Silfverhvit, att jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville
löska honom. Konunga-dottern biföll hans begäran, och Silfverhvit lade
sitt hufvud på hennes knä; men under det han hvilade, tog prinsessan en
guld-ring, och fäste oförmärkt ibland svennens hår-lockar.

Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet, så att skum
och våg yrde vidt omkring. När trollet fick se Silfverhvit, vredgades
det och sade: »hvarföre sitter du jemte min prinsessa?» Ungersvennen
genmälte: ’jag tänker att hon är mera min än din.’ Hafs-trollet sade:
»det vilja vi blifva två om; men nu skola vi först låta våra hundar
slås.» Silfverhvit var icke sen härtill, utan hetsade sina hundar emot
trollets hundar, och der blef ett argt slagsmål. Men leken ändades så,
att svennens hundar fingo öfverhanden, och beto ihjel hafs-hundarne.
Genast drog Silfverhvit sitt svärd i fullt flygande, gick emot
hafs-trollet, och högg ett väldigt hugg, så att odjurets hufvud trillade
på sanden; men trollet skriade förfärligt och for ut i sjön, så att
vattnet stod högt i himmels sky. Derefter tog svennen sin silfbodda knif,
skar ut ögonstenarne ur trollets hufvud, och gömde dem hos sig. Han
helsade så på den fagra prinsessan, och gick hastigt sina färde.

När nu striden var förbi, och ungersvennen hade gått sin kos, kröp
hofmannen neder ur trädet och hotade prinsessan med döden, om hon
icke ville säga för alla, det han och ingen annan hade frälsat henne.
Konunga-dottern dristade icke neka till denna begäran; ty hon räddes
för sitt lif. Hon gick så med hofmannen hem till kungsgården, hvarest
de undfingos med stor ära och heders-bevisning. Men der blef icke ringa
glädje i landet, när folket fick spörja att den äldsta prinsessan blifvit
frälsad ifrån hafs-trollet.

Andra dagen aflopp allt på samma sätt. Silfverhvit gick nedåt stranden
och mötte den medlersta prinsessan, när hon skulle utlemnas åt trollet.
Men då konunga-dottern och hennes ledsagare blefvo honom varse, vordo
de mycket förfärade; ty de tänkte, att det var hafs-trollet som kom.
Hofmannen kröp nu i träd såsom förra gången; men prinsessan efterkom
svennens begäran och löskade honom, liksom hennes syster hade gjort. Hon
band dervid sin guld-ring i Silfverhvits långa hår.

När det så hade lidit en stund hördes ett stort gny ur hafvet, och der
kom fram ett hafs-troll, som hade tre hundar och tre hufvuden. Men
Silfverhvits hundar behöllo seger öfver hafs-hundarne, och svennen sjelf
högg ihjel trollet med sitt svärd. Derefter tog han fram sin silfbodda
knif, skar ut trollets ögonstenar och gick sina färde. Men hofmannen
var icke sen, utan kröp ned af trädet, och tvang prinsessan att göra
ed, det han och ingen annan hade frälsat henne. De vände så åter till
kungsgården, hvarest hofmannen undficks med stor ära, och blef hållen för
den ypperste kämpe.

Tredje dagen band Silfverhvit svärd vid sidan, lockade sina tre hundar,
och vandrade åter igen ned till hafvet. Vid han nu satt på sjöstranden,
fick han se hvarest den yngsta konunga-dottern kom dragandes utur staden,
och med henne gick den manhaftige hofmannen, som troddes hafva frälsat
hennes systrar; men prinsessan var mycket bedröfvad, och grät modiga
tårar. Då gick Silfverhvit fram, och helsade höfviskt på den fagra
jungfrun. Vid nu konunga-dottern och hennes följeslagare blefvo varse den
raska ungersvennen, vordo de mycket förfärade; ty de trodde att det var
hafs-trollet som kom. Men hofmannen lopp undan och gömde sig i ett högt
träd, som växte invid sjön. När Silfverhvit märkte deras räddhåga, sade
han: »fagra jungfru! rädens icke för mig, jag skall icke göra eder något
ondt.» Konunga-dottern svarade: ’är det icke du, som skall taga mig?’
»Nej,» genmälte Silfverhvit, »jag är kommen hit för att frälsa eder.» Då
gladdes prinsessan, att en så båld kämpe ville strida för henne, och de
talade länge och vänligt med hvarandra. Under samtalet bad Silfverhvit,
att den fagra jungfrun skulle unna honom en bön, det hon ville löska
honom. Konunga-dottern samtyckte gerna till hans begäran, och Silfverhvit
lade sitt hufvud på hennes knä. Men när prinsessan fick se guldringarne,
hvilka hennes systrar hade bundit i svennens hår, blef hon förundrad,
och flätade oförmärkt ännu en ring i hans lockar.

Rätt som det nu var, kom hafs-trollet farande utur djupet med mycket gny,
så att skum och våg yrde högt emot himmelen. Odjuret hade den gången
sex hufvuden, och nio hundar. När nu trollet blef varse Silfverhvit,
der han satt hos den unga konungs-dottern, vredgades det, och ropade:
»hvad har du att göra med min prinsessa?» Ungersvennen genmälte: ’jag
tänker, att hon blir snarare min än din.’ Trollet sade: »derom vilja vi
blifva två; men nu skola vi först låta våra hundar slås.» Silfverhvit var
icke sen, utan hetsade sina hundar till strids emot hafs-hundarne, och
der blef ett argt slagsmål. Men leken lyktades så, att svennens hundar
vunno öfverhanden, och beto ihjel alla nio hafshundarne. Genast drog
Silfverhvit sitt blanka svärd, gick emot hafs-trollet, och högg till, så
att alla sex hufvuden trillade på sanden; men odjuret skriade förfärligt,
och for ut i sjön, så att vattnet stod högt i sky. Svennen tog derefter
sin silfbodda knif, och skar ut alla trollets tolf ögonstenar. Han
helsade så på den unga konunga-dottern, och drog skyndsamt sina färde.

När nu striden var lyktad och ungersvennen hade gått bort, steg hofmannen
ned ur trädet, drog sitt svärd, och hotade prinsessan med döden, om
hon icke ville säga, det han hade frälst henne ifrån trollet, liksom
han frälst hennes begge systrar. Konunga-dottern dristade icke neka
till hans begäran, ty hon räddes för sitt lif. De vandrade derefter
tillsammans emot kungs-gården. Men när konungen fick se dem begge vid
lif, vardt en stor glädje öfver hela hofvet, och de undfingos med stor
heders-bevisning. Hofmannen var nu annat till karl, än när han satt
uppkrupen i trädet. Konungen lät så tillreda ett präktigt gästabud, med
lust och lek och dans och stränga-spel, samt lofvade hofmannen sin yngsta
och käraste dotter till lön för hans mannamod.

Midt under bröllopps-glädjen, medan konungen satt till bords med alla
sina män, öppnades dörren, och Silfverhvit kom in åtföljd af sina hundar.
Svennen trädde dristigt fram i gästabuds-salen, och helsade konungen.
Men när de tre konunga-döttrarne igenkände honom, blefvo de högligen
glada, sprungo upp ifrån bordet, och lupo främlingen till mötes. Häröfver
vardt konungen mycket förundrad, och sporde hvad sådant månde betyda. Då
förtäljde den yngsta prinsessan huru allt hade tillgått ifrån början till
slut, och att Silfverhvit var den som hade frälsat dem, medan hofmannen
satt uppe i trädet. Till yttermera visso uppsökte konunga-döttrarne,
hvar och en, den guldring som hon hade inflätat i Silfverhvits hår. Men
konungen visste ännu icke rätt, hvad han borde tänka om allt detta;
då sade Silfverhvit: »Herre, konung! på det du icke skall tvifla om
dina döttrars ord, kan du här se ögonstenarne efter hafs-trollet, som
jag dräpte.» Nu förstod konungen och alla hans män, att prinsessorna
hade förtäljt sanningen. Den svekfulle hofmannen fick så lida sitt
välförtjenta straff; men Silfverhvit blef emottagen med stor ära, och
vann den yngsta konunga-dottern, samt med henne halfva riket.

Sedan brölloppet var ändadt, flyttade Silfverhvit med sin unga brud
till en stor kungs-gård, och lefde med henne i ro och lycka. Då hände
sig en natt, medan alla sofvo, att det klappade på vindögat och en
röst hördes ropa: »Silfverhvit! kom, jag vill tala med dig.» Konungen
ville icke väcka sin unga brud, utan steg hastigt upp, band svärdet vid
sidan, lockade sina hundar och gick ut. När han så kom under bar himmel,
stod der framför honom ett Troll, som var både stort och bistert till
utseende. Trollet sade: »Silfverhvit! du har dräpt mina tre bröder, och
jag är kommen att hämnas deras död. Derföre är mitt förslag, att du går
med mig till hafsstranden, och att vi der kämpa med hvarandra.» Detta
vilkor likade ungersvennen väl, och han följde trollet utan gensägelse.
När de nu kommo ned emot hafvet, lågo der trenne stora hundar, hvilka
trollet hade fört med sig. Genast hetsade Silfverhvit sina hundar emot
trollhundarne, och der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att
troll-hundarne måste vika undan. Derefter drog konungen sitt svärd, gick
manligen fram emot trollet, och vitte det många dråpliga hugg, så att der
blef en väldig kamp. Men när trollet märkte att striden gick emot, blef
det förfäradt, och lopp hastigt undan till ett högt träd; Silfverhvit
och hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte
trollet bedja för sig och sade: »käre Silfverhvit! jag vill taga böter
för mina bröder; men tysta dina hundar, medan vi få talas vid.» Konungen
befallte nu sina hundar tiga stilla; men det halp icke, utan djuren
skällde hårdare än förut. Då tog trollet tre hår af sitt hufvud, räckte
dem åt Silfverhvit, och sade: »lägg ett hår öfver hvardera hunden, så
lärer han nog hålla sig tyst.» Konungen gjorde såsom honom sades; genast
tystnade hundarne och lågo orörliga, såsom hade de blifvit fastsmidda
vid jorden. Nu märkte Silfverhvit att han blifvit besviken; men det var
för sent. Trollet steg så ned ur trädet, drog sitt svärd, och började
enviget å nyo; men de hade icke skiftat många hugg med hvarandra, förr än
Silfverhvit fick bane-sår, och låg i sitt blod på marken.

Sagan återvänder nu till Lillvacker. Han gick om morgonen till källan
vid kors-vägen, och fann henne full med blod. Då förstod han att
Silfverhvit var död, och ihågkom sitt löfte att hämnas sin foster-broder.
Han lockade så sina hundar, band svärdet vid sidan, och vandrade vägen
fram, intill dess han kom till en stor stad. Men uti staden var allt
uppfylldt med glädje, folket svärmade på gatorna, och husen voro klädda
med skarlakan och andra präktiga tyger. Lillvacker sporde hvad orsaken
månde vara till all denna fröjd. Folket svarade: »visserligen måste
du vara fjerran ifrån, som icke vet, att här är kommen en båld kämpe,
vid namn Silfverhvit; han har frälsat våra tre prinsessor och är nu
konungens måg.» Lillvacker sporde noga huru allt detta hade tillgått;
derefter vandrade han vägen fram, intill dess han om aftonen kom till
kungs-gården, hvarest Silfverhvit bodde med sin fagra brud.

När nu Lillvacker trädde in genom borg-porten, helsade alla honom för
konung: ty han var så lik sin fosterbroder, att ingen kunde skilja
dem ifrån hvarandra. Vid svennen så kom i sof-stugan, trodde äfven
drottningen att det var Silfverhvit; hon gick honom derföre till mötes,
och sade: »Herre, konung! hvi har du dröjt så länge? Jag har med sorg
afbidat din hemkomst.» Lillvacker svarade icke mycket till detta tal,
utan var tyst och fåordig. Han gick derefter till sängs med drottningen;
men lade ett blankt svärd emellan sig och henne. Den unga bruden visste
icke hvad hon skulle tro om allt detta, ty hennes gemål hade förut icke
haft sådan underlig sed. Men hon tänkte: »det är icke godt spörja om
annans hemlighet», och sade derföre ingenting.

Om natten, medan alla sofvo, klappade det på vind-ögat, och en röst
hördes ropa: »Lillvacker! kom, mig lyster tala med dig.» Svennen steg
genast upp, grep sitt goda svärd, lockade sina hundar och gick ut. När
han nu kom under bar himmel, stod der framför honom samma troll, som
hade dödat Silfverhvit. Trollet sade: »Lillvacker! följ mig, så skall du
träffa din fosterbroder.» Svennen var straxt redo att vandra med; trollet
gick förut. När de så kommo till hafs-stranden, voro der tre stora
hundar, hvilka trollet hade fört med sig. Något längre bort, hvarest
kampen hade stått, låg Silfverhvit i sitt blod, och jemte honom lågo
hans hundar fastbundna vid jorden. Då förstod Lillvacker huru allt hade
tillgått, och tänkte att han gerna ville våga sitt lif, för att hämnas
sin fosterbroder. Genast hetsade han sina hundar emot troll-hundarne, och
der blef ett argt slagsmål; men leken lyktades så, att Lillvackers hundar
behöllo öfverhanden. Svennen drog derefter sitt svärd, och gick fram emot
trollet med stora och manliga hugg. Men när trollet märkte att kampen
gick emot, lopp det undan, och flydde till ett högt träd; Lillvacker och
hans hundar lupo efter, och hundarne skällde häftigt. Då begynte trollet
bedja för sig, och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva böter för din
fosterbroder; men stilla dina hundar, medan vi få talas vid.» Tillika
räckte trollet fram tre hufvudhår och mälte: »lägg ett hårstrå öfver
hvardera hunden, så lärer han nog hålla sig tyst.» Men Lillvacker märkte
att härunder var något svek, han tog derföre de tre hufvudhåren, och lade
dem i stället öfver troll-hundarne. Genast föllo dessa till jorden, och
lågo orörliga såsom hade de varit utan lif.

När nu trollet förnam, att dess rådslag icke hade framgång, blef det
högeligen förfäradt och sade: »käre Lillvacker! jag vill gifva dig
böter för din broder, allenast du lemnar mig i fred.» Ungersvennen
sporde: ’hvad kunde du väl gifva mig, så kärt som min fosterbroders
lif?’ Trollet genmälte: »här gifver jag dig tvänne flaskor. I den ena
är ett vatten af sådan art, att om du stänker dermed på någon som är
död, qvicknar han genast åter vid; men i den andra är ett sådant vatten,
att om du stryker deraf och någon kommer der invid, blifver han genast
fast. Och menar jag att större kostbarheter än dessa begge näppeligen
lära finnas.» -- Lillvacker sade: ’ditt förslag likar mig väl, och jag
vill antaga det; men ett måste du lofva mig dertill, att du löser min
fosterbroders hundar.’ Trollet gick in härpå, steg så ned ur trädet, och
blåste på hundarne, att de vordo åter lösa. Derefter tog Lillvacker de
begge flaskorna, och vandrade med jätten ifrån hafs-stranden.

När de hade gått ett stycke tillsammans, kommo de till en stor sten-häll,
som låg tätt invid vägen. Då skyndade Lillvacker förut, och strök
oförmärkt på stenen ur den ena flaskan. Vid nu trollet skulle gå der
förbi, hetsade svennen alla sina sex hundar på en gång, hvarvid jätten
vek undan, och kom så att vidröra sten-hällen. Trollet blef nu fast, och
förmådde icke röra sig ifrån stället; men efter någon stund rann dagen
upp i öster, och lyste på stenen. När nu trollet fick se solen, sprack
det, och fick så sin bane.

Lillvacker sprang derefter bort till sin fosterbroder, och stänkte på
honom med vatten ur den andra flaskan, så att han åter kom till lif. Då
vardt en stor glädje, såsom man väl kan veta. Foster-bröderna följdes
derefter till kungs-gården, och förtäljde under vägen sina öden och
äfventyr. Lillvacker omtalade huru han fått veta sin väns nöd, och
huruledes han kommit till kungs-gården, och der blifvit hållen för den
unge konungen. Han skämtade tillika deröfver, att han hade gått till
sängs med drottningen, utan att hon märkte annat än han var hennes rätta
gemål. Men när Silfverhvit hörde detta tal, tänkte han, att Lillvacker
bjudit drottningen någon oära; då rann hans sinne till, så att han i
vredesmode drog sitt svärd och stötte det i sin fosterbroders lif.
Lillvacker föll nu död till marken, och Silfverhvit gick ensam hem till
kungsgården. Men svennens hundar ville icke öfvergifva sin husbonde,
utan lade sig tjutande omkring hans kropp och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs,
sporde drottningen hvarföre han var så tungsint och fåordig. Silfverhvit
svarade föga härtill. Då sade drottningen: »mycket har mig undrat, hvad
som händt dig under de sista dagarne; men mest lyster mig likväl få
veta, hvarföre du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Nu gick det
upp ett ljus för Silfverhvits ögon, han förstod att hans fosterbroder
var oskyldigt dräpen, och ångrade bittert det han hade så illa lönat
Lillvacker för sitt lif. Konungen steg derefter genast upp, och gick bort
till stället, hvarest hans fosterbroder låg. Han gjöt så lifs-vatten ur
sin flaska, och tvättade svennens sår; straxt qvicknade Lillvacker vid
igen, och de begge fosterbröderna vandrade med fröjd och glädje åter till
kungsgården.

När de nu kommit tillbaka, förtäljde Silfverhvit för sin drottning
huru Lillvacker hade frälsat hans lif, och hvad andra äfventyr de hade
bestått tillsammans. Då vardt lust och gamman öfver hela kungs-gården,
och svennen undficks af alla med stor ära och hyllest. Men när Lillvacker
hade dväljts der någon tid, friade han till den medlersta prinsessan,
och fick hennes och hennes fränders ja och samtycke. Derefter firades
brölloppet med mycken ståt, och Silfverhvit delade halfva riket med
sin fosterbroder. Men de begge bröderna byggde tillsammans i frid och
enighet, och om de icke äro döda, lefva de och må väl ännu i denna dag.


_Anmärkning._

En ofullständig uppteckning ifrån ~Upland~, förtäljer sagan sålunda, att
det var en gång tre sköna jungfrur, hvilka icke ville gifta sig, ehuru
de hade många friare. Då kom en gammal gubbe gående till gården. Han
sporde hvad orsaken kunde vara, att de tre jungfrurna icke ville hafva
män, ehuru de voro både unga och fagra. Nu bekände tärnorna, att rätta
anledningen var den, att de fruktade få barn. När gubben hörde detta,
lofvade han hjelpa dem, och visade dem så till en källa, hvarutur de
borde dricka. Jungfrurna gjorde efter gubbens råd; men det gick emot
förmodan; ty efter någon tid voro de hafvande alla tre, och innan året
var om, hade hvardera födt till verlden ett fagert svennebarn.

De tre piltarne växte upp tillsammans, och blefvo med tiden väldiga
jägare. När de nu ströfvade omkring i skogen, träffade de vid serskildta
tillfällen en björn-hona, en ulf-hona och en räf-hona. Svennerna ville
döda dem, men djuren tiggde sina lif, och gåfvo sina ungar i lösen.
Foster-bröderna fingo sålunda hvar sin björn, ulf och räf, hvilka troget
följde och tjenade sin husbonde. --

Sagans slut öfverensstämmer med föregående uppteckning. Svennerna kommo
nemligen till en stad, hvarest allt var nedsänkt i sorg och bedröfvelse,
emedan konungen hade varit i sjönöd, och blifvit tvungen att lofva sina
tre döttrar åt trenne grymma hafstroll, af hvilka det ena hade tre, det
andra sex, och det tredje tolf hufvuden. Foster-bröderna frälste hvar
sin prinsessa; men hofmännen, hvilka ledsagat konunga-döttrarne till
stranden, sade sig sjelfva hafva räddat dem. Konungen trodde ock att så
var. Men midt under bröllops-glädjen inträdde foster-bröderna i salen,
och röjde hofmännens falskhet. De tre svennerna fingo nu hvar sin af
konungens döttrar till äkta; men hofmännen blefvo straffade, såsom de väl
hade förskyllat.



B. Wattu-man och Wattu-sin.

Ifrån Södermanland.


Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike, och dertill
var mycket älskad af sina undersåter. Han egde en fager drottning, som
likaledes var vidt omtalad för sina goda egenskaper. När så konungen
och hans gemål hade varit gifta någon tid, blef drottningen hafvande
och födde en dotter; men sjelf mistade hon lifvet i barns-nöd. Då blef
konungen mycket sorgsen, och ville aldrig fästa sig någon hustru, sedan
hans första gemål blifvit lagd uppå bår. I stället vändes hela hans hug
till barnet, och han älskade sin dotter så högt, att han beslöt aldrig
skiljas ifrån henne.

Emedlertid växte konunga-dottern upp, och blef den fagraste mö som
någonstädes kunde finnas. Då kommo många konunga-söner och andra
ättstora män att fria till prinsessan, ehuru hennes fader gaf dem alla
afslag. Men friarne blefvo allt flera och flera, samt växte slutligen
till en talrik skara. Konungen visste sig nu ingen råd, huru han skulle
akta sin dotter, utan lät bygga ett högt torn på en holme midt uti sjön,
och ditförde prinsessan tillika med hennes tjenste-tärnor.

Det hände sig någon tid derefter, att konunga-dottern hade en underlig
dröm. Hon tyckte, att hon gick i tornet och träffade en lönlig stig; vid
ändan af den lönliga stigen var en förborgad dörr, och när hon öppnade
densamma kom hon fram till berget på ett ställe, der hon aldrig hade
varit tillförene. Men ur bergets sida frambröt en klar vattenstråle, som
glimmade fagert emot solen. Prinsessan drack deraf, och det föreföll
henne i drömmen, såsom hade hon aldrig tillförene smakat en så sällsam
och kostelig dryck.

När nu morgonen kom och prinsessan vaknade, kunde hon icke förgäta
sin dröm, utan förtäljde den för sin tjenstemö. Då blef tärnan mycket
förundrad, ty hon hade haft samma dröm om natten. De begge jungfrurna
kunde nu väl förstå, att derunder låg någonting hemlighetsfullt, och
fingo en stor åhåga att söka efter den kostbara spring-källan. Sagdt och
gjordt. De letade och funno en lönlig stig, alldeles såsom dem hade synts
i drömmen; vid ändan af den hemliga stigen var en förborgad lucka, och
när de gingo derigenom, kommo de till ett ställe hvarest en vatten-åder
sprang fram ur berget. Källans vatten var så klart och genomskinligt,
att det glimmade emot solen såsom skärt gull. De begge jungfrurna kunde
nu icke låta bli att dricka af det klara vattnet, och det föreföll dem,
att de aldrig smakat en mera ljuflig och svalkande dryck. Men källvattnet
hade en underlig kraft, ty begge jungfrurna blefvo på en gång hafvande,
och efter nio månader födde hvardera en liten blom-kind. Begge barnen
voro svenne-barn; de vatten-östes och fingo namn efter sin fäderne-börd.
Konunga-dottern kallade sin son _Vattu-man_; tärnans son nämndes
_Vattu-sin_.

Vid tidningen härom blef konungen, prinsessans fader, illa till mods,
och det ångrade honom att han icke hade gifvit sin dotter åt någon
konunga-son, så hade denna ofärd icke timat. Men såsom ordspråket lyder:
»gjord gerning har ingen återvändo»; han måste derföre låta sig nöja
med hvad som hade skett. Emedlertid satt prinsessan med sin tärna i det
ensliga tornet uti sjön, och ingen man fick någonsin komma dit. Men de
begge piltarne växte upp tillsammans, och blefvo stora till växt, dristiga
till sinnelag, och fagra till utseende. Dertill voro de inbördes så lika,
att ingen utom deras mödrar kunde skilja den ene ifrån den andre.

Det led så en rund tid bortåt, och de begge fosterbröderna voro femton
vintrar gamla. Då gingo de en dag inför konunga-dottern, och beddes
orlof att draga bort ur tornet och fresta sin lycka på egen hand.
Prinsessan och hennes tärna ville ogerna samtycka till denna begäran;
men ungersvennerna stodo fast vid sin föresats. De togo så farväl af
sina mödrar, och de begge jungfrurna fällde många tårar öfver deras
bortfärd. Men vid afskedet gaf konunga-dottern hvardera svennen en hund
till föräring. Hon sade: »två ting skolen J lofva för all den kärlek vi
hafva visat eder. Det ena är, att J aldrig för någon skolen yppa eder
härkomst. Det andra, att J aldrig skiljen eder ifrån dessa hundar; de
skola ock städse vara eder trogna.» Foster-bröderna samtyckte gerna till
prinsessans begäran, och så skiljdes de ifrån tornet med mycken saknad å
begge sidor.

Svennerna gåfvo sig nu på väg, och kommo till kungsgården hvarest
prinsessans fader bodde. De trädde in i salen, helsade höfviskt, och alla
män som sågo dem undrade öfver ynglingarnes utseende och hurtighet. När
nu konungen blef varse de begge främlingarne, sporde han efter deras namn
och härkomst. Svennerna genmälte: »Herre, konung! vi heta Vattu-man och
Vattu-sin; men det är oss förbjudet att yppa af hvad ätt vi äro komna.»
Konungen sporde ytterligare: ’hvad är då edert ärende, och hvartut ligger
eder färd?’ Bröderna svarade: »vi ämna oss ut i verlden att pröfva vår
lycka.» Då sade konungen: »eder ätt röjer sig bäst på edert utseende, och
vill jag här gifva er något till hugkomst. Men om J framdeles kommen i
nöd, så återvänden till mig.» Med dessa ord räckte konungen åt Vattu-man
ett spjut, och åt Vattu-sin en båge och pilar. Foster-bröderna tackade
mycket för dessa föräringar, togo derefter afsked, och fortsatte sin
vandring.

När de vida hade färdats, kommo de en dag uti en vild skog. Som de nu
jagade med sina hundar, för att finna lifsuppehälle, mötte dem en stor
björn. Genast ropade Vattu-man till sin foster-broder: »skjut du, så
kastar jag!» Men björn-honan bad för sitt lif, och sade: »skjut inte!
kasta inte! Hemma har jag tvänne ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om
J låten mig lefva.» Då gjorde det svennerna ondt om djuret, och de ville
icke skada det. Men björn-honan hemtade sina ungar, gaf foster-bröderna
hvar sin, och sade att hennes söner skulle löna dem för sin moders lif.

Andra dagen jagade foster-bröderna åter igen uti skogen med sina hundar.
Då mötte dem en ulf. Genast ropade Vattu-man till Vattu-sin, och sade:
»skjut du, så kastar jag.» Men ulfven bad om sitt lif, och mälte: »skjut
inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne ungar. Om J låten mig lefva vill
jag gifva eder hvar sin.» Detta likade foster-bröderna väl, och de ville
icke skada djuret. Men ulf-honan hemtade sina ungar, och gaf åt de begge
svennerna, sägande, att hennes barn skulle löna dem för sin moders lif.

Tredje dagen, under jagten, mötte foster-bröderne en räf. Genast ropade
Vattu-man till Vattu-sin: »skjut du, så kastar jag!» Men räf-honan tiggde
om sitt lif, och sade: »skjut inte! kasta inte! Hemma eger jag tvänne
ungar. Jag vill gifva eder hvar sin, om J unnen mig att lefva.» Detta
tycktes foster-bröderna vara ett godt förslag, och de skonade djuret. Men
räf-honan lopp bort och hemtade sina ungar. Hon gaf svennerna hvar sin
och sade, att hennes barn skulle vedergälla dem det de sparat modrens
lif. -- Djuren följde nu sina herrar, och voro dem lydiga och trogna i
allt hvad som befalltes.

När så foster-bröderna hade vandrat länge tillsammans, kommo de till en
kors-väg; uti väg-skälet stod ett högt träd. Då sade Vattu-man: »Frände!
här skiljas våra vägar, och hugen säger mig, att vi icke snart månde råka
hvarandra.» Vattu-sin svarade: ’du må råda härutinnan, såsom i annat; men
huruleds kan jag framdeles spörja tidningar huru det går dig i verlden?’
Vattu-man mälte: »jag sticker min knif här i detta träd. Det skall vara
dig till ett tecken, att om knifven rostar, då är jag i stor nöd; men om
han blir blodig, då är jag död. Och väntar jag, att du lärer hämnas min
bane.» Så ordadt, skiljdes foster-bröderna ifrån hvarandra. Vattu-man
med sina djur gick en väg, och mötte många underliga äfventyr, såsom jag
framdeles vill förtälja; men Vattu-sin tog en annan led, och hade icke
färdats långt, förr än han såg framför sig en gammal, ödslig kungsgård.
Rundt deromkring var tjock skog, och ingenstädes syntes spår efter
menniskor.

Just vid det att Vattu-sin skulle draga förbi den öde kungsgården,
utbrast ett häftigt oväder, med storm och regn-skurar, så att svennen
blef tvungen söka skygd för sig och sina djur. Han gick derföre fram till
borg-porten och bultade på; men ingen svarade. Sent omsider öppnades
porten, och en käring, som var både gammal och led, sporde hvem det
var som klappade. Vattu-sin genmälte, att han var en vandringsman, som
gått ut att söka tjenst, och begärde ett skygd undan ovädret. Käringen
sade: »var då välkommen till mig; ty jag behöfver en svenn nu som
aldrabäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva ringa.»
Härefter förde hon Vattu-sin upp till gården, samt gaf honom mat och
natt-herberge. Men den gamla gumman var en elak _Rå-drottning_, och
hennes utseende behagade illa både Vattu-sin och hans djur.

Om morgonen, sedan dager var ljus, kom den gamla käringen in till
Vattu-sin, och sade att hon ville visa honom hvad märkligt fanns i
gården. Svennen följde henne, och såg många sällsamma ting, hvarom här
blefve vidlyftigt att förtälja. Slutligen kommo de till en äng, och på
ängen lågo ankor till ett antal af mång sinom tusende, så att jorden var
alldeles öfvertäckt. Rå-drottningen sade: »dessa ankor tillhöra gården,
och du behöfver icke frukta att trampa dem;» hon gick derefter förut
att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de stackars ankorna,
och vaktade sig noga att tråda uppå någon af dem; dertill förbjöd han
strängeligen sina djur att göra dem skada. Han kom sålunda till slutet
af ängen. Då framträdde Anke-konungen, och sade: »du skall hafva tack,
att du skonade mina ankor. Tänk på mig när du kommer i nöd, och jag vill
tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen blifvit
honom varse.

Vattu-sin och hans matmoder fortsatte nu sin väg, och kommo till en annan
äng, hvarest krälade myror till ett antal af mång sinom tusende, så att
hela marken tycktes röra sig. Rå-drottningen sade: »dessa myror tillhöra
gården, du behöfver icke rädas att trampa ihjel dem:» hon gick derefter
förut att visa vägen. Men Vattu-sin ömkade sig öfver de små idoga kräken,
och vaktade sig noga att tråda på något af dem; dertill förbjöd han
strängeligen sina djur att göra myrorna något ondt. Han kom sålunda till
slutet af ängen. Då framträdde Myr-konungen och sade: »du skall hafva
tack att du sparat så många lif. Tänk på mig, när du kommer i nöd, och
jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan att Rå-drottningen
hade blifvit honom varse.

Svennen och hans matmoder fortsatte nu sin färd, och kommo till en tredje
äng, hvarest fanns en otalig mängd af bin, så att hela marken och luften
hvimlade deraf. Då vände sig Rå-drottningen till Vattu-sin, och sade:
»alla dessa bin tillhöra gården; du behöfver icke frukta att trampa ihjel
dem;» hon gick derefter förut att visa vägen. Men det gjorde svennen ondt
om de små kräken, så att han noga vaktade sig att tråda uppå dem, och
befallte strängeligen sina djur att icke göra dem någon skada. Vattu-sin
kom sålunda till slutet af ängen. Då framträdde Bi-konungen och sade: »du
skall hafva tack, att du skonat mina undersåter. Tänk uppå mig när du
kommer i nöd, och jag vill tjena dig igen.» Derefter försvann han, utan
att Rå-drottningen blifvit honom varse.

Andra dagen tog käringen till orda: »det är hög tid att du begynner
din tjenst, och skall detta blifva ditt första arbete. I fordna tider,
långt, långt tillbaka, fanns här på kungs-gården en gyldne nyckel, som
öppnade den vestra borg-porten. Det är nu min vilja och befallning, att
du återskaffar denna nyckel innan sol går upp i morgon bittida; om du det
icke gör, kostar det ditt lif.» Så taladt, gick Rå-drottningen bort;
men Vattu-sin stadnade qvar i mycken ängslan, och visste icke hvad råd
han skulle finna ur denna stora farlighet. Han vandrade så hela dagen
bedröfvad omkring, och när qvällen kom, hade han ännu icke kunnat finna
den gyllene nyckeln.

Vid det svennen nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det
honom i hugen: »kanske kunde ankorna blifva mig till hjelp.» Han hade
knappast tänkt denna tanke, så stod Anke-konungen plötsligt framför
honom, och sporde hvi han var så sorgsen till mods. Vattu-sin genmälte:
»Rå-drottningen har befallt mig uppsöka en gyllene nyckel, som varit
förlorad sedan mång hundrade år. Om jag icke finner den, innan dager blir
ljus, vill hon taga mitt unga lif.» Anke-konungen sade: ’var tröst! jag
har icke förgätit den tjenst du gjorde mig i går. Nu vill jag löna dig
igen.’ Han samlade derefter en väldig skara af sina undersåter, och drog
med dem bort till en gammal graf, som låg nedanför kungs-gården. När
ankorna kommo till grafven, gåfvo de sig ut i vattnet, och döko djupt
ned till botten. De fortsatte så någon stund, och det dröjde icke länge,
förr än Anke-konungen kom tillbaka med nyckeln, som Rå-drottningen hade
begärt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Anke-konungen för
hans goda bistånd, och återvände derefter förnöjd till kungs-gården.

Om morgonen, när sol rann upp, kom käringen och frågade, om Vattu-sin
hade gjort efter hennes befallning. Svennen genmälte, att han uträttat
hennes ärende, och framtog tillika den gyllene nyckeln. Då skiftade
Rå-drottningen sin hy, och vardt ask-grå i ansigtet. Hon gick derefter
bort, vid det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»

När det lidit fram på dagen kom käringen åter, och förde Vattu-sin till
ett rum, hvarest en myckenhet säd var sammanlagd i en stor, stor hög.
Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt andra göromål, att du skall
skifta all denna säd efter dess olika slag. Du skall skilja rågen ifrån
kornet och kornet ifrån rågen, samt lägga hvart och ett i dess egen
binge. Men allt skall vara redo tills i morgon, när sol går upp, eljest
kostar det ditt lif.» Så ordadt, gick käringen bort, och ungersvennen
satte sig att skilja det ena sädes-slaget ifrån det andra. Men huru
han ock måtte plocka, när qvällen kom hade han endast sammanfört en
ringa hög, och kunde nu väl skönjas, det han aldrig mäktade uträtta sin
matmoders ärende.

Vid Vattu-sin nu satt bedröfvad och tänkte på sin stora nöd, rann det
honom i hugen: »kanske kunde myrorna blifva mig till hjelp.» Han hade
knappast tänkt denna tanke, så stod Myr-konungen plötsligt framför honom,
och sporde hvi han var så sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen
har befallt mig skifta all denna säd efter dess olika slag, så att rågen
skiljes ifrån kornet, och kornet ifrån rågen, hvart och ett i sin egen
binge. Om jag icke kan göra det, innan dager blir ljus, vill hon taga
mitt unga lif.» Då sade Myr-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit
den tjenst du gjorde mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Han gick derefter
bort, och kom straxt tillbaka med en otalig skara myror. Men de små
kräken gåfvo sig upp i sädes-högen, hvarje myra tog ett korn, och der
blef ett hvimmel, såsom när man ser en myr-stack om sommaren. Det dröjde
nu icke länge, förr än all säden var fördelad, efter såsom Rå-drottningen
hade befallt. Då blef ungersvennen glad i sinnet, tackade Myr-konungen
för hans goda bistånd, och så skiljdes de åt.

Om morgonen när sol rann upp, kom den gamla käringen, och frågade om
Vattu-sin hade gjort efter hennes befallning. Svennen jakade att så var,
och visade tillika hvarest all säden låg fördelad efter dess olika slag,
hvart och ett i sin egen binge. Då skiftade Rå-drottningen sin hy, och
blef svart, såsom den svartaste jord. Hon gick derefter förbittrad sin
väg, i det hon sade: »detta har du icke gjort utan hjelp.»

När det lidit fram på dagen, återkom käringen såsom förut. Hon förde
nu Vattu-sin till en stor sal, hvarest voro uppställda sju fagra
qvinno-bilder. Rå-drottningen sade: »detta blifver ditt tredje prof,
att du skall säga mig hvilken af dessa sju bilder är den förtrollade
prinsessan, som rådde öfver kungs-gården, innan jag kom hit. Om du kan
säga mig detta, då blifver din makt här större än min. Men kan du icke
säga mig det, då kostar det ditt lif, såsom det kostat mången båld
ungersvenns lif tillförene. I morgon, förrän sol rinner upp, skiftas
begges vår lycka.» Så ordadt skiljdes de åt. Rå-drottningen gick sina
färde; men Vattu-sin ställde sig att beskåda de sju qvinno-bilderna, och
de tycktes honom så fagra, att hjertat rörde sig i hans bröst, när han
såg på dem. Men bilderna voro så lika till drägt, skepnad och ställning,
att ingen kunde skönja den ringaste olikhet dem emellan. Huru svennen ock
måtte speja, förmådde han nu icke utgrunda hvilkendera bilden tillhörde
den förtrollade konunga-dottern.

När Vattu-sin märkte, att han icke kunde fullgöra Rå-drottningens
uppdrag, blef han mycket bedröfvad, och tänkte vid sig sjelf, att han väl
knappast skulle slippa derifrån med lifvet. Då rann honom plötsligt i
sinnet: »kanske kunde bien hjelpa mig i min stora nöd.» Han hade knappast
tänkt denna tanke, så stod Bi-konungen framför honom och sporde, hvi han
var så bedröfvad och sorgmodig. Svennen genmälte: »Rå-drottningen har
befallt mig utforska, hvilken af dessa sju qvinno-bilder är den fagra
prinsessan, som fordom rådde öfver kungsgården. Om jag icke kan säga det
i morgon, när sol rinner upp, mister jag här mitt unga lif.» Då sade
Bi-konungen: ’var tröst! jag har icke förgätit den tjenst du gjorde
mig. Nu vill jag löna dig igen.’ Derefter gick han bort, och kom straxt
tillbaka med en otalig skara bin; men hela bi-svärmen flög fram och satte
sig på den ena qvinno-bilden. Nu förstod Vattu-sin att detta månde vara
prinsessan, och vid han noga beskådade henne, se, då upptäckte han en
liten, liten vårta på hennes hals, och var bilden härutinnan olik de
öfriga. Derefter for bi-svärmen sin kos; men ungersvennen vardt glad i
hugen och tackade Bi-konungen med många fagra ord för hans goda bistånd.

Om morgonen, när sol sken östan in, kom den gamla käringen och
frågade, om Vattu-sin hade fullgjort hennes uppdrag, eller visste
säga, hvilkendera var den förtrollade prinsessan. Svennen jakade
härtill, och visade på bilden såsom Bi-konungen hade lärt honom. När
nu Rå-drottningen märkte, att han gätat hennes gåta, gaf hon till ett
högt skri och skiftade sin hy, så att hon vardt blå i ansigtet. Men vid
käringens rop fingo alla qvinno-bilderna lif; den fagra konunga-dottern
föll i Vattu-sins famn, och tackade honom att han hade frälst henne;
men de sex falska belätena höjde sig i luften och foro bort tillika
med Rå-drottningen, så att hela taket lyftades af kungsgården. I samma
stund blef en stor förändring öfver hela borgen. Förtrollningen var
bruten, allestädes vardt lif och rörelse, tärnor, hofmän och ungersvenner
hvimlade uti rummen, liksom fordomdags, och den unga mön rådde öfver all
denna herrlighet. Derefter tillagades ett ståtligt bröllop, och Vattu-sin
fick den fagra prinsessan. Han vardt så konung öfver borgen och hela
landet, samt lefde med sin drottning i mycken frid och lycka. Likväl
kunde han icke glömma sin foster-broder, utan gick hvarje dag till trädet
vid kors-vägen, för att spörja, om Vattu-man ännu var i lifve.

Sagan vänder nu till Vattu-man, och bör förtäljas, huru han vandrade
vidt omkring, genom många länder och konunga-riken, intill dess han kom
till en stor stad. Men i staden voro gatorna klädda med svart, folket
gick tyst omkring, och allt tydde på någon svår och allmän bedröfvelse.
När nu Vattu-man kommit till sitt herberge, sporde han hvad orsak
månde vara till denna stora sorg. Välden svarade: »visserligen är du
en långvägagäst, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att
konungens borg står på en förtrollad plats, och att en stor drake hvarje
år lägger sig härutanför och kräfver en skär jungfru till sin föda. Men
nu har lotten fallit på konungens enda dotter, och ingen finnes som kan
frälsa henne, änskönt konungen utlofvat prinsessan, och med henne halfva
sitt land och rike.» Vid alla dessa tidningar blef svennen underlig till
mods, och det lekte honom i hugen, att han gerna ville blifva konungens
måg, och dertill vinna gods och ryktbarhet.

När det led på tiden, att den unga mön skulle föras ut till draken, gick
Vattu-man upp på berget, som låg invid staden, och byggde der ett starkt
hus. Men huset var bygdt med hakar och stora bjelkar, sålunda, att dörren
kunde öppnas innantill men icke utifrån. Sedan nu allting var redo, kom
konunga-dottern farandes i en förgylld karm, och mycket folk ledsagade
henne ut ur staden; men prinsessan stadnade på berget, satte hand under
kind, och grät bitterligen. Då lockade Vattu-man sina djur, gick fram
till prinsessan, helsade höfviskt, och sporde: »stolts jungfru! hvi
sitten J här och fällen tårar på kind?» Konunga-dottern svarade: ’jag
må väl fälla tårar; ty min fader har lofvat mig åt en grym drake. Gack
härifrån fager ungersvenn! här blir i dag en ömklig färd.’ Vattu-man
genmälte: »väl törs jag bida draken, vore han aldrig så grym. Men om J
viljen lofva mig eder ära och tro, skall jag gerna för eder våga mitt
lif.» Mön jakade härtill, och de talade länge med hvarandra. Medan de nu
sutto tillsammans, bad Vattu-man att konunga-dottern skulle löska honom.
Prinsessan gjorde efter hans bön, och svennen lade sitt hufvud på hennes
knä. Men jungfrun tog oförmärkt en guldring, och fästade den i Vattu-mans
hår-lockar. I detsamma hördes ett stort gny och oväder nedanföre berget.
Då sade svennen: »jag hörer draken komma, och det är tid att jag lagar
mig till strids. Farväl, ädla jungfru! J skolen aldrig gå ur mitt minne.»
Derefter tog han mön vid handen, och förde henne bort till det lilla
huset uppå berget. Konunga-dottern satt så med stor ängslan, och bidade
huru kampen månde aflöpa.

Vattu-man gick nu fram emot draken, och der begynte en mycket hård kamp.
Draken värjde sig manneligen med både klor och tänder, dertill spydde
han eld och etter, så att ingen utan lifs-fara kunde nalkas intill
honom. Men Vattu-man trädde honom dristigt under ögonen, stötte spjutet
i hans gap, och vitte honom många stora hugg. Björnen, ulfven och räfven
gjorde likaledes sitt till, och striden lyktades icke förr, än draken på
sistone fick bita i gräset. Men under kampen hade Vattu-man blifvit illa
sargad, så att hans blod rann utur många och djupa sår. Då togo djuren
sin husbonde, och buro honom till en enslig koja, som låg i skogen. Der
slickade de hans sår, och vaktade troget, intill dess Vattu-man åter
skulle blifva frisk och helbregda.

När det lidit någon stund efter striden och allt var åter tyst, gick
konunga-dottern ned ur det lilla huset, för att spörja tidningar huru
kampen hade aflupit. Hon fann så draken liggande död på val-platsen; men
Vattu-man spordes ingenstädes till. Just i detsamma kom prinsessans
köre-svenn gående uppföre berget. Då han nu såg att konunga-dottern var
i hans våld, drog han sitt svärd och sade: »jag och ingen annan har
dödat draken, och aldrig skall du gå på den gröna jorden, om du icke
lofvar bekänna det för din fader och dina fränder.» När konunga-dottern
förnam denna hotelse, blef hon mycket förfärad, och lofvade i sin nöd
att säga såsom köre-svennen hade lärt henne. De drogo derefter hem till
kungs-gården, och det gick ett stort tal om den raske svennen, som hade
frälsat prinsessan. Konungen lät nu genast tillaga ett präktigt gästabud,
och aktade gifva sin dotter åt den manhaftige köre-svennen, såsom
utlofvadt var. Men konunga-dottern var sorgsen i sin hug för Vattu-mans
skull, och ställde sig derföre sjuk, intill dess hon kunde erfara
tidningar ifrån honom.

Någon tid derefter voro Vattu-mans sår läkta, så att han kunde återvända
till sitt gamla herberge. När han nu kom till staden voro alla
gator klädda med skarlakan, och folket svärmade omkring med rop och
fröjde-skri. Svennen undrade häröfver, och sporde hvad orsaken månde vara
till all denna glädje. Då sade värden: »visserligen har du varit långt
borta, som icke förnummit hvad nu är i hvars mans munn, att konungen
skall gifva sin dotter åt den tappre köre-svennen, som frälsat henne
ifrån draken.» Nu förstod Vattu-man huru allt hade tillgått, och kunde
han väl dömma, att det icke skedde med prinsessans vilja, att hon skulle
svika sin tro och lofven. Han tänkte derföre uppå råd, huru han skulle
låta henne veta det han var i lifve, och dertill sjelf få erfara, om hon
ännu var honom trogen.

Om morgonen, när värden och alla hans gäster voro samlade i herberget,
tog Vattu-man till orda: »är det väl någon härinne, som törs hålla ett
vad med mig? Jag sätter upp hundrade mark emot andra hundrade mark, det
jag till middagen vill skaffa mat ifrån konungens eget bord. Mig lyster
mycket att erfara, hvad slags ville-bråd konungen äter.» Vid dessa ord
sågo gästerna på hvarandra, och tycktes dem alla att det var ett dristigt
vädjo-mål. Värden var nu genast villig att antaga vadet, och satte så upp
hundrade mark emot Vattumans-hundrade. Då tecknade svennen en skrift,
gaf den åt räfven, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern.
Räfven lydde sin herres vink, gick upp till kungs-gården, kom in i salen,
hvarest konungen satt öfver bord med sina män, samt lade brefvet på
prinsessans knä. När nu konunga-dottern fick se djuret, blef hon mycket
glad, ty hon igenkände att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon steg
derföre genast upp, gaf räfven hvad han hade äskat, och sände honom åter
till sin herre. Men konungen undrade storligen, och sporde hvad allt
detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det är ett löfte, min
fader; spörj icke derom!» Emedlertid återkom räfven till herberget med
villebråd ifrån konungens eget bord, och värden hade sålunda tappat sitt
vädjo-mål.

Andra dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man:
»är det någon härinne, som törs hålla ett vad med mig? Jag sätter upp
tvåhundra mark emot andra tvåhundrade mark, att jag till middagen
vill skaffa vin ifrån konungens eget bord. Mig lyster högeligen att
erfara, hvad slags vin konungen plägar dricka.» Vid dessa ord sågo
gästerna på hvarandra, och tycktes dem, att främlingen talade käckt
och dristigt. Värden var nu genast redo att antaga vädjo-målet; han
satte så upp tvåhundrade mark emot Vattu-mans tvåhundrade. Då tecknade
svennen en skrift, gaf den åt ulfven, och befallte honom gå med bud till
konunga-dottern. Ulfven lydde sin herres ord, gick upp till kungs-gården,
kom in i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade
brefvet uppå prinsessans knä. När nu den fagra mön fick se djuret, blef
hon väl tillfreds, ty hon förstod att budbäraren kom ifrån Vattu-man. Hon
steg derföre genast upp, gaf ulfven en bägare full med ypperligt vin, och
bad honom bära den till sin herre. Men konungen undrade storligen, och
sporde hvad allt detta månde betyda. Prinsessan svarade allenast: »det
är ett löfte, min fader; spörj icke mera derom!» Då ville konungen icke
forska vidare, utan teg; men ulfven återvände till herberget, och värden
hade nu tappat sitt vad, såsom förra gången.

Tredje dagen, när värden och hans gäster voro församlade, sade Vattu-man:
»är det någon härinne, som törs våga ännu ett vad med mig? Ätit har
jag af konungens mat och druckit ur hans bägare; nu lyster mig bära
hans konunga-krona. Jag sätter upp tusen mark, om någon vill sätta upp
andra tusen mark deremot.» Vid dessa ord sågo gästerna med undran uppå
hvarandra, och tycktes dem, att detta var ett dristigt vädjo-mål, som
knappast kunde utfalla väl för främlingen. Värden satte nu upp tusende
mark mot Vattu-mans tusende. Då tecknade svennen en skrift, lade den
i björnens munn, och befallte honom gå med bud till konunga-dottern.
Björnen gjorde såsom hans herre hade sagt, gick upp till kungs-gården,
kom in i salen hvarest konungen satt öfver bord med sina män, och lade
brefvet på prinsessans knä. När nu konunga-dottern förnam, att budet
kom ifrån Vattu-man, blef hon glad, ty hennes hug lekte till den käcke
ungersvennen. Hon steg derföre genast upp, tog konungens krona, och gaf
den åt björnen såsom äskadt var. Men konungen vredgades öfver ett slikt
tilltag, och menade att sådant illa höfdes en konunga-dotter. Då vardt
prinsessan bedröfvad, och grät bitterligen. Hon sade: »fader! gifven
mig icke hårda ord, att jag håller min lofven, såsom jag tillsagt. Eder
krona skall genast lemnas tillbaka igen.» När nu konungen såg sin dotters
sorg, blidkades hans sinne, och han lät prinsessan göra såsom henne bäst
syntes. Björnen tog så den gyllene kronan, och återvände med stora steg
till herberget. Men alla som sågo detta, undrade öfver främlingen, och
värden hade åter förlorat sitt vädjo-mål.

När nu Vattu-man märkte att prinsessan var honom huld, talade han till
gästerna, och sade: »J förundren eder öfver det J hafven sett och
hört. Likväl är jag redobogen till ett ännu större vädjo-mål. Ätit har
jag af konungens mat, druckit ur hans bägare, och här hafver jag hans
kongliga krona. Nu lyster mig ega den fagra konunga-dottern. Jag sätter
upp tiotusende mark, om någon af eder vill sätta upp andra tiotusen
deremot.» Vid dessa ord sågo alla gästerna på hvarandra, och menade att
detta hugskott var ännu djerfvare än något af de föregående. Värden var
nu åter villig att ingå på vädjo-målet, och satte så upp tiotusen mark
emot främlingens tiotusende. Då klädde sig Vattu-man i dyrbara kläder,
axlade en kappa af skarlakan, satte den gyllene kronan på hufvudet, och
vandrade med sina djur upp till kungs-gården. Han trädde så in i salen,
hvarest konungen satt med sina män, och alla, som sågo honom, gladde sig
öfver ungersvennens fägring och hurtighet. Men konunga-dottern sprang
genast upp, lopp Vattu-man till mötes, och sade: »denne och ingen annan
var det, som frälsade mig ifrån draken.» Konungen ville i början icke tro
detta tal; men prinsessan förtäljde allt, såsom det hade tilldragit sig,
och uppsökte till sist sin guld-ring, den hon med egen hand hade fästat i
svennens hår. Nu kunde konungen icke vidare tvifla på sanningen af hennes
ord, utan lät straffa köre-svennen, såsom han väl hade förskyllt, samt
undfick Vattu-man med stor ära och heders-bevisning. Derefter firades
brölloppet med lust och lek i många dagar, och allt folket fröjdade sig
öfver den unga konungens lycka och mandom. Men Vattu-man återskänkte alla
de penningar han hade vunnit på sitt vädjo-mål, och gaf värden dertill
stora föräringar. Efter den dagen blef mycket taladt ibland gästerna uti
herberget, om den underliga främlingen och hans trenne djur.

En afton, när Vattu-man och hans gemål gingo till sin sof-stuga, blef han
varse en underlig eld, som for af och an, likasom hade hela skogen stått
i ljusan låga. Den unge konungen frågade hvad detta var för ett sällsamt
sken, och ville genast gå bort och spörja efter. Men drottningen blef
mycket förfärad, och sade: »gå inte! för allt som är dig kärt i verlden,
gå inte! ty det gäller ditt lif. Denna eld brinner hvarje natt, sedan du
slog ihjel draken, och jag rädes det är trolldom af hans fränder, för att
locka dig.» Vattu-man svarade intet härtill; ty han ville icke bedröfva
sin gemål. Men om natten kunde han ej sofva, endast af längtan att draga
ut i skogen, och se hvad sällsamma ting der kunde finnas.

Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-man upp, lockade
sina djur, och gick på jagt. Han ströfvade så omkring i den förtrollade
skogen både länge och väl, men ingenting hördes af, och på hela dagen
kunde han icke finna något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom
ett stort mörker med frost och töcken, så att Vattu-man icke kunde
finna någon väg utur ödemarken. Han gick derföre upp på ett högt berg,
samlade torrt ris, och gjorde en stock-eld för att värma sig och sina
trötta djur. Bäst han nu satt vid brasan, fick han höra ett klagande
läte: »Hu! hu! jag fryser.» Vattu-man såg sig om; men kunde i mörkret
icke upptäcka någon, ehuru hans djur visade mycken oro. Efter en stund
hördes rösten å nyo: »Hu! hu! jag fryser.» Vid det den unge konungen nu
spejade omkring sig, blef han varse en gammal qvinna, som satt i trädet
uppöfver honom, och skälfde af köld. Vattu-man ömkade sig öfver den gamla
käringen, ehuru hennes skepnad illa behagade honom, ty hon var led till
utseende, och liknade mer ett styggt troll än en menniska. Han bad henne
så stiga ned ur trädet, och värma sig vid elden. Men käringen ställde sig
mycket rädd, och sade: »jag törs icke för dina arga hundar.» Vattu-man
genmälte att djuren icke voro farliga; men käringen låtsade icke sätta
tro till hans ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg
dessa halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro
dig lydiga.» Konungen gjorde efter hennes begäran. Då steg käringen
hastigt ned ur trädet, skiftade sin hamn, och växte till ett stort och
ledt troll. Hon sade: »du har dräpit min broder; och skall jag hämnas
hans död.» Vid detta tal blef Vattu-man förfärad, sprang upp, och ropade
sina djur; men de lågo orörliga på marken, såsom hade de varit döda.
Då förstod konungen att han blifvit besviken, men det var för sent; ty
trollet gick emot honom, dräpte honom med sin trolldom, och kastade hans
lik emellan snår och buskar. Derefter skingrades mörkret, och allt blef
såsom tillförene i den öde skogen. --

Sagan återvänder nu till Vattu-sin. Han gick om morgonen till trädet vid
kors-vägen, för att spörja tidningar om sin foster-broder; men knifven
var rostad och blodig, och konungen kunde deraf väl skönja, att Vattu-man
var död. Denna stora olycka gick Vattu-sin hårdt till sinnes, och han
ville hvarken äta eller dricka, förrän han dragit bort, och hämnats sin
foster-broder.

Den unge konungen lockade nu sina djur, och vandrade samma väg som
Vattu-man hade gått, intill dess han kom till staden, hvarom jag
tillförene berättat. Här gick ett stort rykte om den bålde ungersvennen
som blifvit konungens måg, och Vattu-sin kunde väl dömma, att talet var
om hans foster-broder. Han färdades derföre vägen fram, intill dess han
kom till kungs-gården, hvarest Vattu-man bodde med sin unga brud. När nu
Vattu-sin trädde in genom borg-porten, trodde alla att det var konungen
sjelf, som kom hem ifrån jagten, och de helsade honom med stor vördnad.
Men den fagra drottningen lopp ut ur fru-stugan, der hon satt med sina
tärnor, omfamnade Vattu-sin kärligen, och gladdes att han återkommit
helbregda. Ungersvennen lät sig sådant väl behaga, ty han förstod att de
villades af hans likhet med sin foster-broder, och han trodde tillika,
att han sålunda skulle bättre erfara hvad som blifvit af Vattu-man.

Om qvällen, när Vattu-sin och den unga drottningen gingo till sof-stugan,
blef han varse det underliga skenet, som for af och an uti skogen. Då
förundrades Vattu-sin och sporde, hvad det var för en sällsam eld, som
lyste der borta. Drottningen genmälte: »Herre, konung! tänk icke mera
deruppå. Jag har ju redan tillförene sagt dig, att elden är upptänd af
drakens fränder, för att locka dig i ofärd.» Vattu-sin och drottningen
gingo derefter till sängs; men svennen lade ett blankt svärd på bädden
mellan sig och henne. Under hela natten kunde han icke sofva, utan tänkte
allenast uppå, huru han skulle återfinna och frälsa sin foster-broder.

Arla om morgonen, innan dager var ljus, steg Vattu-sin upp, lockade
sina djur, och sade att han ville gå på jagt. Han drog så bort till den
förtrollade skogen, och ströfvade hela dagen omkring, utan att finna
något villebråd. När det nu led emot qvällen, uppkom plötsligen ett
tjockt mörker med frost och töcken, så att Vattu-sin icke kunde finna väg
utur ödemarken. Han gick derföre upp på det höga berget, samlade torrt
ris, och gjorde en stor eld, för att värma sig och sina djur. Bäst han
nu satt vid eld-brasan, och lät tankarna fara hän till sin fosterbroder,
förnam han utur skogen ett klagande läte: »Hu! hu! jag fryser!» Vattu-sin
blickade omkring, för att få veta hvadan det hemska ropet kom; men han
kunde i mörkret icke skönja något, ehuru hans djur fnyste och brummade,
såsom hade de märkt någon stor fara. Efter en stund hördes rösten å nyo:
»Hu! hu! jag fryser.» Vid det Vattu-sin nu spejade sig omkring, blef han
varse en gammal käring, som skälfde af köld, och satt uppkrupen i trädet
öfver honom. Den gamla käringen hade ett styggt utseende, och liknade mer
ett troll än en menniska, hvadan ock Vattu-sin beslöt att väl vara på sin
vakt mot henne.

Den unge konungen bad nu käringen komma ned ur trädet, så kunde hon
värma sig vid elden. Men hexan ställde sig mycket rädd, och sade: »jag
törs icke för dina arga hundar.» Vattu-sin genmälte, att djuren icke
skulle göra henne någon skada; men käringen ville icke tro uppå hans
ord. När de länge hade samtalat härom, sade qvinnan: »lägg dessa trenne
halm-strån öfver dina djur, att jag må se och skönja om de äro dig
lydiga.» Vattu-sin sade att han ville göra efter hennes begäran; men
kastade halm-stråna på elden, hvarvid hördes mycket gny och sprakande.
»Hvad är det som sprakar så?» frågade käringen uppe i trädet. ’Jag lade
blott mera ris på elden,’ genmälte Vattu-sin. Då steg käringen hastigt
ned, skiftade sin hamn, och vexte till ett stort och ledt troll. Hon
sade: »din foster-broder dräpte min broder. Jag har hämnats min frände,
och nu skall jag dräpa äfven dig.» Men Vattu-sin blef icke förfärad,
utan drog sitt svärd, ropade sina djur, och så rusade de emot trollet,
och ansatte det hårdt på alla sidor. När nu käringen märkte att hennes
svek hade misslyckats, och att striden gick henne emot, räddes hon,
och begynte tigga om sitt lif. Då sade Vattu-sin: »detta blifver mitt
första vilkor, att du genast löser min foster-broders djur.» Käringen
ville ogerna gå in härpå; men hon dristade icke neka. När nu Vattu-mans
djur voro fria, sade Vattu-sin: »detta blifver mitt andra vilkor, att du
genast återgifver lifvet åt min foster-broder, som du svek.» Trollpackan
ville nödigare efterkomma denna begäran än den förra; men hon kunde
icke slippa undan. När så Vattu-man genom käringens trolldom blifvit
återkallad till lifvet, ropade Vattu-sin med väldig stämma: »fram våra
djur! alla fram!» Då rusade alla djuren på en gång emot troll-qvinnan,
och sleto henne i så många flingor, som linde-löfven ligga på marken om
höste-tid. Genast skingrades töcknet, solen bröt fram på himmelen, och de
begge foster-bröderna omfamnade hvarandra med stor glädje och huldhet.

Vattu-man och Vattu-sin återvände nu emot kungs-gården, och förtäljde
under vägen hvad märkliga äfventyr de begge hade genomgått. Vattu-sin
berättade, huru han af alla blifvit hållen att vara konungen sjelf, och
skämtade tillika deröfver, att han hade sofvit hos den unga drottningen
om natten. Vid detta tal blef Vattu-man mycket tyst och få-ordig; men
när Vattu-sin förtäljde att han hade sofvit hos drottningen, rann sinnet
till hos konungen, så att han i vredesmod drog sitt svärd, och stötte
det i sin foster-broders lif. Vattu-man återvände nu bedröfvad till
kungs-gården, och menade, att han efter den dagen aldrig mer skulle njuta
någon glädje. Men Vattu-sins djur ville icke öfvergifva sin herre, utan
lade sig omkring hans kropp, och slickade hans sår.

Om qvällen, när den unge konungen och hans gemål skulle gå till sängs,
sporde den fagra drottningen, hvarföre hennes man var så få-ordig och
sorgsen. Vattu-man svarade litet härtill. Drottningen återtog: »mycket
har jag undrat öfver dig de sista dagarne; men mest undrar mig hvarföre
du i natt lade ett draget svärd emellan oss.» Vid dessa ord kunde
Vattu-man väl förstå, att hans fosterbroder var oskyldig. Han ångrade
derföre sin gerning, steg hastigt upp, och gick till skogen hvarest
Vattu-sin låg i sitt blod. Men de trogna djuren hade värmt sin herres
kropp, så att han ännu var vid lif. Då hemtade Vattu-man vatten ur
källan, tvättade och förband sin foster-broders sår, och vände icke åter,
förr än Vattu-sin qvicknade vid, och kunde följa honom till kungs-gården.

När nu Vattu-man och Vattu-sin kommo fram, blef en stor undran ibland
allt hof-folket; ty ingen kunde säga, hvilkendera var den rätta
husbonden. Foster-bröderna trädde så inför den gamle konungen; men han
visste icke, hvilken af dem var hans svär-son. De gingo derefter till
den unga drottningen; men äfven hon stadnade i valet. Då steg Vattu-man
fram, och berättade inför hela hofvet hvad underliga öden han och hans
foster-broder hade genomgått, samt huru Vattu-sin för hans skull vågat
sitt lif. Nu blef en stor glädje i konungens gård, och alla prisade
foster-brödernas mandom och lycka. Konungen lät så tillaga ett präktigt
gästabud, och undfick Vattu-sin med stor ära och hyllest. Men när
foster-bröderna dväljts någon tid tillsammans, tog Vattu-sin ett kärligt
farväl af den unge konungen, och återvände hem till sitt. Derefter lefde
de lyckliga och nöjda, hvar uti sitt rike, och bistodo hvarandra med
råd och dåd, både i fred och örlig. Och här lyktar sagan om de begge
foster-bröderna, Vattu-man och Vattu-sin.


_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Östergöthland~, kallad _Den underbara Gäddan_,
utmärker sig genom många egendomliga drag. Den lyder såsom följer:

Det var en gång en fiskare, som bodde vid sjö-stranden. Han var mycket
fattig, och blef med hvarje dag fattigare, emedan fisket ville föga löna
sig. Hans hustru var illa tillfreds härmed, och bannade ofta sin man
för hans ringa fiske-lycka; ty, såsom det plägar hända, »när nöden går
in, går kärleken ut.» Men icke fick fiskaren mera fisk för det, och han
tyckte sig ofta hafva ett uselt och jemmerfullt lif.

En dag for fiskaren i sin båt ut på sjön, för att vittja sina krokar, men
efter vanligheten voro alla krokarne tomma. Då blef han mycket nedslagen,
och visste icke rätt, om han skulle töras återvända till sin hustru. Just
som han umgicks med dessa tankar, ryckte det häftigt till på refven,
såsom hade der varit en mycket stor fisk. Nu blef mannen åter glad,
och halade varligen in kroken, till dess han fick se en stor gädda i
vattu-brynet. Vid han nu fattade sitt ljuster-jern, för att hugga fisken
i ryggen, begynte gäddan bedja för sig, och sade: »skona mitt lif, så
vill jag gifva dig hela båten full med fisk.» När mannen förnam detta,
föll det honom sällsamt före; ty han hade aldrig hört någon fisk tala.
Han lossade så kroken, och lät fisken löpa. Genast började gäddan simma
omkring, och gjorde ett sådant buller i vattnet, att tusendetals fiskar,
både stora och små, af skrämsel hoppade in i båten. Derefter blef det
åter tyst, och mannen rodde allt hvad han förmådde, för att nå landet.
Men allt som han rodde, hoppade fiskarne åter i sjön, och när han kom
fram, var båten lika tom som förut. Fiskaren begaf sig nu emot hemmet,
och förtäljde sitt äfventyr, men hans hustru blef mycket misslynt, och
bannade honom för hans godhjertenhet.

Någon tid derefter gaf mannen sig åter ut på fiske, och det aflopp på
samma sätt. Gäddan fastnade på kroken; men när fiskaren skulle hugga
henne med ljustret, begynte hon lägga sina ord så fagert, att han icke
hade sinne att döda henne. Han erhöll nu åter igen båten full med fisk,
men det gick såsom tillförene, de hoppade tillbaka i sjön innan fiskaren
nådde landet. Mannen vände derefter modfälld hem till sin hustru, och
fick af henne åter uppbära många förebråelser för sin ringa fiske-lycka.

Nu satte fiskaren sig i sinnet, att om han ännu en gång fick gäddan fast,
skulle ingenting i verlden kunna förmå honom att släppa henne. Han gaf
sig derefter ut på sjön, och den stora fisken bet efter någon stund åter
på kroken. Då blef mannen glad i hugen, och sade: »jag har två gånger
skonat ditt lif; men i dag skall du icke slippa undan, ty jag vill icke
för din skull höra min hustrus bittra ord.» Gäddan mälte: ’jag begär icke
heller att du släpper mig; men om du vill lyda mitt råd, skall det bringa
dig lycka. Du skall hugga min kropp i åtta delar; tvänne skall du gifva
åt din hustru, tvänne skall du gräfva ned utanför din stuga, tvänne skall
du kasta på elden; men de återstående två skall du lägga tillbaka i sjön.
Vittja nu först dina krokar, att du må se, det fisk icke fattas dig.’
Fiskaren lofvade göra i allt såsom gäddan hade lärt honom. Han vittjade
derefter sina krokar, och fick en ymnig fångst, så att hela båten var
full. Men denna gången hoppade fiskarne icke tillbaka i sjön, icke heller
fick mannen vid sin hemkomst höra bittra ord af sin hustru.

Fiskaren styckade nu den stora gäddan i åtta delar, och gjorde med dem
alla, såsom han hade utlofvat. Men nu fick man se en sällsam ting; ty af
de stycken, hvilka blifvit nedgräfda utanföre stugan, uppväxte tvänne
fagra hästar; de delar, som lades på elden, blefvo till tvänne skinande
svärd; och af dem, hvilka kastades uti sjön, uppstodo två modiga hundar.
Men underligast var med de stycken hvilka fiskar-hustrun hade ätit, ty
hon blef fruktsam, och födde efter nio månader tvänne fagra svenne-barn.

Det led så en rund tid bortåt. Fiskaren hade städse en god lycka i sina
företag, och tvillingarne växte upp till hurtiga ungersvenner. När de
nu kommit något till ålders, gick den äldste svennen till sin fader,
och beddes orlof att draga ut i verlden och försöka sin lycka. Fiskaren
samtyckte härtill, och delade sina håfvor emellan bröderna, så att
hvardera fick ett svärd, en häst och en hund. Derefter skiljdes de åt.
Men när tvillingarne skulle taga afsked ifrån hvarandra, sade den yngste:
»Broder, huru skall jag förnimma tidningar ifrån dig, om det går dig väl
i verlden?» Den äldre svarade: ’här gifver jag dig till hugkomst min knif
och en bytta mjölk; mjölk-byttan skall du gräfva ned utanföre stugan, och
må det vara dig ett tecken, att så länge mjölken är hvit, lefver jag; men
om mjölken blir röd, då är jag visserligen i stor fara.’ Så samtaladt,
skiljdes bröderna ifrån hvarandra. Den äldste red sina färde igenom många
konunga-riken; men den yngre stadnade qvar hemma hos sin fader. --

I det följande af berättelsen omtalas, huru svennen kom till en stor
stad, hvarest allt var uppfyldt med sorg, emedan ett gräsligt sjö-djur,
som hade femtio hufvuden, låg derutanföre, och kräfde hvarje dag en
jungfru till sin föda. Nu hade lotten fallit på konungens yngsta dotter,
och hon ledsagades till stranden af trenne hofmän, hvilka lofvat frälsa
hennes lif. Men hofmännen flydde, och fiskare-sonen bestod kampen emot
sjö-djuret. Draken spydde eld ur alla sina femtio gap; men svennens häst
sprutade vatten derpå, hunden bet hafs-djuret i halsen, och svennen sjelf
gaf det bane-sår med sitt svärd. Han tog derefter alla drak-tungorna och
red sina färde.

När striden var lyktad kommo hofmännen fram, och tvingade konunga-dottern
göra ed, att de hade frälst henne. Derefter gingo de till kungsgården,
och drogo lott, hvilkendera skulle ega den fagra prinsessan. Lotten föll
på den äldste; men hans medtäflare manade honom till tvekamp, och dödade
honom. De begge återstående kommo likaledes i strid; intill dess blott en
enda var qvar. Då tillreddes ett stort gästabud, och brölloppet dracks
med lust och gamman.

Midt under bröllops-glädjen inträdde fiskare-sonen, klädd i fager drägt,
och med sitt goda svärd vid sidan. Han vände sig till brudgummen, och
frågade huru draken såg ut. Hofmannen svarade: »hans utseende var såsom
andra djurs.» Då uppdagade svennen deras falskhet, och tog fram de femtio
drak-tungorna till ett tecken, det han och ingen annan varit den, som
frälsat prinsessan. Konunga-dottern bekräftade hans utsaga, hvarefter
hofmannen blef straffad, och fiskar-sonen vardt brudgum i hans ställe.

Gent mot kungs-gården, på andra sidan om en stor sjö, låg en gammal
förfallen borg, som var full med trolldom. Den unga konungen kände en
stark åtrå att besöka den gamla borgen, men hans gemål afrådde honom
derifrån. Svennen stod likväl fast vid sitt beslut, och gaf sig på väg.
När han nu kom till borgporten, framträdde emot honom en gammal, gammal
man med sidt skägg och vördnadsvärdt utseende. Den gamle sporde hvem
han var, och hvad han hade för ärende. Konungen svarade, att han var
en främling, som kommit för att besöka den förtrollade borgen. Då blef
gubben sorgsen, och sade: »jag har sett mången rask ungersvenn draga
hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf konungen tillika många goda råd,
och varnade honom, att icke låta svika sig. Svennen lofvade i allt göra
såsom gubben hade sagt, och så skiljdes de ifrån hvarandra.

Den unge konungen gick nu in i borgen, vandrade genom många öde rum,
och kom slutligen uti en sal, hvarest bordet stod dukadt med allehanda
rätter. Svennen satte sig ned och åt; ty han hade färdats en lång väg,
utan att förtära något. Vid han nu satt till bords, fick han höra en
jemrande stämma, som klagade utan uppehåll: »ack! jag är så hungrig,
jag är så hungrig.» I detsamma begynte hunden skälla, dörren öppnades,
och der trädde in en gammal qvinna af styggt utseende. Konungen ömkade
sig öfver den gamla, och bjöd henne träda fram till bordet, att taga af
maten; men hexan sade, att hon icke tordes för hunden. När nu konungen
ytterligare bad henne, räckte käringen fram ett hår-strå, och sade, att
han skulle lägga det öfver hundens hals, så kunde hon se om djuret var
lydigt emot sin herre. Svennen gjorde som hon hade sagt; men strået växte
till en stark fjetter, och hunden blef fastkedjad vid marken. Nu gick
trollpackan dristeligen fram till bordet, tog af maten, och förvandlade
genom sin trolldom den unga konungen till en sten.

Emedlertid förmärkte fiskare-sonen, som stadnat hemma hos sin fader,
att knifven, som han alltid bar på sitt bröst, begynte bränna såsom
eld. Straxt skyndade han till mjölk-byttan, som var nergräfd utanför
stugan, och se! all mjölken var förvandlad till blod. Då förstod han,
att hans vän måtte vara i stor nöd. Han sadlade derföre sin häst, band
svärdet vid sidan, lockade sin hund, och begaf sig bort för att bistå sin
foster-broder.

Svennen kom emot aftonen till kungs-gården, och blef der af alla hållen
för att vara konungen sjelf. Om natten sof han hos den fagra drottningen,
men lade förut ett blankt svärd på bädden, emellan sig och henne. Han
erfor nu att hans vän hade dragit bort till det gamla tornet, och gjorde
sig derföre redo, att genast om morgonen fara dit och söka honom.

När svennen nalkades intill borgen, kom gubben med det sida skägget
gåendes emot honom. Den gamle sporde hvem han var, och hvad han hade för
ärende. Svennen mälte, att han var en främling, som kommit dit för att
frälsa sin foster-broder. Då suckade gubben, och sade: »jag har sett
mången båld ungersvenn draga hit; men ingen har kommit igen.» Han gaf
nu svennen många goda råd, och varnade honom att icke låta svika sig.
Derefter skiljdes de ifrån hvarandra.

Ungersvennen gick nu in i borgen, kom till salen, hvarest bordet stod
dukadt, och träffade den gamla käringen. Men när trollpackan bad honom
lägga ett hår-strå öfver hundens hals, lät han icke dåra sig af hennes
falska råd, utan drog sitt svärd, och högg henne ihjel. Derefter vandrade
han uti tornet, till dess han fann en stor jern-dörr; men innanföre
jern-dörren låg en myckenhet svarta stenar, och något längre bort rann
en källa med det klaraste vatten. Ungersvennen tog vatten ur källan,
och stänkte på de svarta stenarne. Då fingo de lif, och begynte röra
sig, den ene efter den andre, och blefvo till konunga-söner, kämpar,
jungfrur, samt andra ättborna män och qvinnor. Men ibland dem var ock en
prinsessa, som var så fager, att ingen kunde se en vänare mö. Svennen
fortsatte så sin färd, intill dess han fann sin foster-broder, och blef
der en stor glädje, att de åter råkades. I detsamma öppnades dörren, och
den gamle gubben kom in, klädd såsom konung i mantel och krona, och med
honom var hans unga dotter och mycket annat folk. Alla tackade den raske
ungersvennen, att han häft förtrollningen, som så länge hade legat öfver
dem. Men konungen lät tillreda ett präktigt gästabud, och gaf den fagra
prinsessan åt ungersvennen. Då blef lust och fröjd öfver hela konungens
gård, och sedan lefde tvilling-bröderna nöjda och lyckliga, hvar i sitt
rike.

2. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att fiskaren styckade
gäddan i fyra delar. Af dessa gaf han ett stycke åt sin hustru, ett annat
åt sin häst; gädd-hufvudet gräfde han ned under apeln i kålgården, och
stjerten gaf han åt sin hynda. Men när tiden var om, födde fiskar-hustrun
tvänne raska svenne-barn, stoet kastade tvänne ystra fålar, hyndan fick
två starka valpar, och under apeln sköto fram tvänne goda svärd, hvilka
alla växte till, lika fort som de begge piltarne.

När nu bröderna voro vuxna, delade fiskaren sitt gods emellan dem, och
gaf dem hvardera ett svärd, en hund och en häst. Derefter drog den äldste
svennen ut i verlden att försöka sig. Men vid skiljsmessan lemnade han
sin broder en flaska med vatten, och sade, att vattnet skulle vara klart,
så länge det gick honom väl, men om vattnet blef rödt eller grumligt, då
vore han i någon stor fara, och behöfde bistånd af sin foster-broder.

Svennen gaf sig nu på väg, och hade många underliga äfventyr, intill dess
han kom till en kungsgård, hvarest han frälste konungen ur fiende-hand,
och vann den fagra prinsessan. Men om natten blef ungersvennen varse,
att hela berget stod i ljusan låga. Då sadlade han sin häst, red bort,
och såg huru klippan stod på gyllene stolpar; men en stor hop pysslingar
lekte och dansade derinunder. När den unge konungen någon stund hade sett
uppå deras lek, kom en liten man och räckte honom ett stort guldhorn att
dricka. Såsom nu ungersvennen var mycket törstig efter ridten, tog han
hornet, och drack deraf; men i detsamma sjönk han ned i jorden med häst
och allt, och vardt förvandlad till en sten.

Emedlertid märkte den andra fiskare-sonen, att vattnet i flaskan blef
grumligt; han gaf sig derföre på väg att uppsöka sin foster-broder. Sent
omsider kom han till kungs-gården, och fick der löfte om den yngsta
konunga-dottern, så vida han kunde frälsa sin broder. Svennen red nu bort
till berget om natten, medan trollen hade sin högtid. Då kom en liten man
och räckte honom ett guldhorn; men huru törstig svennen ock var, ville
han icke dricka ur hornet, utan spillde drycken på marken. Då försvann
berget, och i dess ställe var der ett präktigt slott; men rundt omkring
borgen stodo män och hästar i mångfaldig skapnad, och alla voro af den
hårdaste sten.

Ungersvennen vandrade nu igenom det fagra slottet, och fann det ena
rummet och den ena salen präktigare än den andra. Slutligen kom han till
ett rum, hvarest stod en gyllene kruka som var full med klart vatten, och
jemte krukan låg en viska med handtag af guld. När nu svennen stänkte
omkring med vattnet, kom en droppa att falla på en af sten-bilderna, som
stod utanföre. Då löstes förtrollningen, och stenen qvicknade till och
fick lif. Svennen fortsatte härmed, intill dess alla bilderna blifvit
uppväckta, och ibland dem var äfven hans foster-broder. Derefter vände de
samman åter till kungsgården, och svennen fick konungens yngsta dotter.
Han flyttade med henne till det fagra trollslottet, och lefde der både
länge och väl, men hans söner togo en fisk såsom skölde-märke, till en
hugkomst af den underbara gäddan.

3. En annan öfverlemning, upptecknad hos våra Svenska stamförvandter i
~Nordvestra Finland~, lyder i korthet sålunda:

Det var en gång en gubbe, som hade två söner och en dotter. Dottern var
icke hemma, ty hon hade blifvit bortröfvad af en drake. Men sönerna, som
voro tvillingar, uppväxte hos sin fader, och liknade hvarandra inbördes,
så att ingen visste skillnad emellan dem.

En dag skulle gubben gå att hemta vatten ur källan. Vid han nedsänkte
ämbaret, fångade han deruti en stor gädda. När nu fisken märkte, att han
icke kunde få lefva längre, sade han: »tag mina ögon, och göm dem. När de
svartna äro dina söner i lifsfara.»

Då svennerna blifvit vuxna, tog den äldste sonen orlof af sin fader,
och drog ut i verlden att pröfva sin lycka. Under vägen besökte han
sin syster, som skänkte honom ett ypperligt svärd. Derefter drog han
vidt omkring, intill dess han kom till en kungs-gård, hvarest konungen
utlofvat sin enda dotter till ett hafs-troll. Svennen dödade trollet, och
vann den fagra prinsessan.

Någon tid derefter fick den unge konungen stor lust att besöka en ö,
»som flöt omkring uti sjön», och dit ingen menniska tordes sätta sin
fot, emedan ön var förtrollad. Prinsessan afrådde sin man ifrån färden,
men det halp icke. När nu svennen kom till den flytande ön, fann han
på stranden en liten, usel koja. I den lilla kojan var en gammal stygg
käring, som skälfde af köld, ehuru hon satt och värmde sig öfver en
trefot med glödande kol. Hexan bad ungersvennen vara välkommen, och gaf
honom ett halm-strå för att binda sin fåle. Derefter begärde hon, att han
skulle hjelpa henne maka kol på elden. Men när svennen lutade sig ned,
förvandlades halm-strået till en stark fjetter, så att hästen icke kunde
röra sig. Hexan dödade nu konungen, och kastade hans lik ned i en mörk
håla, som var under kojan.

Emedlertid svartnade det ena gädd-ögat. Då begaf sig gubbens andra
son på väg, för att uppsöka sin broder. Under färden kom han till sin
syster, och erhöll af henne ett ypperligt svärd, och dertill en flaska
lifs-vatten. Så utrustad anlände han till kungsgården, och blef af alla
hållen för den unge konungen sjelf. Om natten sof han hos drottningen,
men lade ett draget svärd emellan sig och henne. Slutligen for han till
den flytande ön, och fann hexan och hennes koja. Men svennen lät icke
bedraga sig af käringens falska ord, utan lönade svek med svärds-hugg.
Sedan nu trollpackan var dräpt, uppsökte han sin broders lik, och väckte
honom till lifs med det underbara vattnet. Bröderna skiftade så allt det
gods troll-qvinnan hade egt, och drogo derefter sina färde. Men sedan den
dagen har ön aldrig mer varit synlig.



6.

Wallare-mannen.

Ifrån Upland.


Det var en gång en fattig vallpojke, som inte hade någon huld eller skyld
i verlden, utom sin styfmoder. Men styfmodern var en elak qvinna, och
unnade honom hvarken att få något i sig eller på sig. Den stackars pojken
led så mycken nöd. Hela Guds långa dag måste han valla fä; men aldrig
fick han så mycket som ett skapandes grand, utom en ringa beta bröd,
morgon och afton.

En vacker dag hade styfmodern gått bort, utan att lemna fram någon mat.
Vallpojken måste således drifva till skog, fastandes, och såsom han nu
var mycket hungrig, grät han bitterligen. Men när middagen kom aftorkade
han sina tårar, och gick upp på en grön kulle, hvarest han hade för sed
att hvila sig, när solen brände varm om sommaren. På kullen plägade
alltid vara friskt och daggigt under de löfviga träden; men nu var
daggen borta, marken torr, och gräset nedtrampadt. Detta föll vallpojken
sällsamt före, och han undrade hvem som trådat i gröngräset. Bäst han
nu satt i djupa tankar, märkte han någonting, som låg och glimmade emot
solen. Pojken sprang dit för att se efter, och fann så ett par små, små
skor af det aldra hvitaste glas. Då blef han åter förnöjd, glömde sin
hunger och lekte hela dagen med de små glas-skorna.

Om qvällen, när sol gick i skog, lockade vallpojken sitt fä, och dref
till bys. När han nu hade kommit ett stycke på vägen, mötte honom en
liten, liten gosse. Pilten helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll
igen’, helsade vallpojken. Den lille sporde: »har du hittat mina skor,
som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Vallpojken gaf till svars:
’ja, jag har funnit dem. Men, kära du! låt mig behålla de små skorna; jag
har tänkt gifva dem åt min styfmoder, så får jag kanske litet mat, när
jag kommer hem’. Pilten bad nu så innerligen vackert: »gif mig åter mina
skor! en annan gång vill jag tjena dig igen.» Då gaf pojken tillbaka de
små glas-skorna; men den lille blef mycket glad, nickade förtroligt, och
sprang sina färde.

Vallpojken lullade nu ihop sin boskap, och gaf sig på hemvägen. När han
kom till gården var det redan mörkt, och styfmodern bannades att han kom
så sent. »Det står gröt qvar i fatet», sade hon, »ät nu och packa dig
i säng, så att du i morgon bittida kan komma upp med annat folk.» Den
stackars vallpojken tordes icke svara till dessa hårda ord, utan åt,
och smög derefter bort till hö-skullen, hvarest han plägade sofva. Men
hela natten drömde han om intet annat, än den lille pilten och hans små
glas-skor.

Arla om morgonen, innan sol sken östan, väcktes pojken af sin styfmoders
rop: »upp med dig, din lätting! det är ljusan dag, och kräken böra inte
stå och hungra för din skull.» Han steg nu genast upp, fick en beta
bröd, och lullade sitt fä i vall. När han kom till den gröna kullen, som
alltid var så sval och skuggig, tycktes det honom underligt, att daggen
var bortskakad ifrån gräset, och marken torr, ja nästan mera än dagen
förut. Bäst pojken nu satt i djupa tankar, fick han se någonting, som låg
i grön-gräset och skimrade emot solen. Han sprang genast dit, och fann
en liten, liten hätta (mössa); men hättan var röd till färgen, och små
gyllene klockor voro fästade dervid på alla sidor. Då blef han mycket
glad, så att han glömde sin hunger, och lekte hela dagen med den fagra
hättan.

Om qvällen, när sol gick i skog, samlade vallpojken sitt fä, och lagade
sig att drifva till bys. Vid det han nu kom på vägen, mötte honom en
mycket liten och dertill mycket fager jungfru. Hon helsade vänligt: »god
qväll!» ’God qväll igen!’ helsade vallpojken. Den lilla sporde: »har du
funnit min hätta, som jag på morgonen tappade i grön-gräset?» Pojken
svarade: ’ja, jag har hittat den. Men, kära du! låt mig behålla den
lilla mössan; jag har tänkt att ge den åt min elaka styfmoder, så får
jag kanske litet mat, när jag kommer hem’. Jungfrun bad nu så innerligen
vackert: »gif mig åter min hätta! en annan gång vill jag tjena dig igen.»
Då gaf vallpojken henne den lilla mössan; men jungfrun blef så glad, så
glad, nickade vänligt, och sprang sina färde.

Pojken lullade nu ihop sitt fä, och gaf sig emot hemmet. När han kom till
gården var det redan mörkt, och styfmodern hade länge väntat honom. Hon
var nu mycket misslynt, och sade: »alltid skall du komma så sent, att
jag får sitta uppe halfva natten och mjölka. Der står gröt qvar i fatet,
ät nu och packa dig i säng, att du i morgon bittida kan komma upp med
annat folk.» Den stackars gossen tordes icke svara till dessa hårda ord,
utan åt, och smög derefter upp på hö-skullen, hvarest han plägade sofva.
Men hela natten drömde han om ingenting annat, än den lilla jungfrun och
hennes röda mössa.

Arla om morgonen, innan dagen grydde, väcktes pojken af sin styfmoder,
med det vanliga ropet: »stig upp din lätting! icke böra kräken stå och
hungra för din skull.» Den stackars gossen steg genast upp, och lagade
sig att drifva vall; men innan han gick, bad han sin styfmoder om en
beta bröd. »Bröd!» sade den elaka qvinnan, »en odugling, såsom du, är
inte bröd värd.» Pojken måste således gå bort helt fastande, hvilket
gick honom hårdt till sinnes. När han nu kom ut i den gröna skogen, och
satte sig ned på kullen, hvarest han plägade hvila under sommar-hettan,
föll det honom sällsamt före att marken var ännu mera torr än de
föregående dagarne, och gräset trampadt i stora rundlar. Då rann det
honom i hugen hvad han hade hört om de små _Elfvorna_, att de tråda sin
dans om sommar-nätterna i det daggiga gräset, och han förstod att detta
månde vara en _Elfve-ring_ eller _Elfve-dans_. Vid han nu satt i djupa
tankar, stötte han med foten emot en liten pingla, som låg i gräset; men
den lilla bjällran klingade dervid så ljufligt, att all boskapen lopp
tillsammans, och ställde sig att lyssna. Då blef pojken åter glad, och
lekte med den lilla pinglan, till dess han förgat sin sorg och korna
glömde sitt bete. Och så förgick äfven den dagen, långt hastigare än han
kunnat tänka.

När det led emot qvällen, och solen stod jemns med skogstopparne, lockade
vall-pojken sitt fä, och redde sig att återvända hem. Men huru han ock
måtte lulla och ropa, ville boskapen icke skiljas ifrån betet, ty der
var ett fagert och gräs-rikt ställe. Då tänkte pojken vid sig sjelf:
»kanske lyda de bättre den lilla pinglan.» Han tog så fram sin bjällra,
och klingade vid det han gick utåt vägen. Genast kom skälle-kon löpandes
efter honom, och med henne följde det öfriga fäet. Då blef vallgossen
glad i hugen, ty han förstod väl hvad gagn han kunde göra sig med den
lilla bjällran. Bäst han nu gick, mötte honom en liten, liten gubbe.
Gubben helsade vänligt: »god qväll!» ’God qväll igen!’ sade pojken. Den
lille sporde: »har du funnit min pingla, som jag på morgonen tappade i
grön-gräset?» Vallpojken genmälte: ’ja, jag har hittat den’. Gubben sade:
»gif mig den tillbaka!» ’Nej,’ ’svarade pojken, ’jag är icke så dumm,
som du tänker. I förgårs hittade jag två små glas-skor, dem lockade en
liten gosse ifrån mig. I går fann jag en hätta, den gaf jag åt en liten
jungfru; och nu kommer du och vill taga ifrån mig den lilla pinglan, som
är så god att locka kräken med. Andra hittare få hitte-lön, men jag får
aldrig något.’ Den lille gaf nu många fagra ord, att han skulle återfå
sin pingla; men ingenting halp. Då sade gubben: »gif mig åter den lilla
bjällran, och jag vill här gifva dig en annan, hvarmed du kan locka ditt
fä; dertill skall du få önska dig tre önskningar.» Pojken tyckte att
detta var ett godt vilkor, och samtyckte gerna dertill. Han tog så till
orda: »efter som jag får önska mig hvad jag vill, så önskar jag att bli
konung, och så önskar jag att få en stor kungs-gård, och så önskar jag
att vinna en fager, fager drottning.» ’Du önskar icke ringa önskningar,’
återtog den lille, ’men lägg väl på sinnet hvad jag nu säger dig. I
natt, medan alla sofva, skall du gå hemifrån, tills du kommer till en
kungs-gård, som ligger rätt nordan ut. Här har du en pipa af ben. Om du
kommer i nöd, så blås deruti. Kommer du åter i stor nöd, blås om igen.
Men kommer du tredje gången i stor farlighet, bryt då sönder pipan, och
jag vill hjelpa dig, såsom jag har lofvat.’ Pojken tackade mycket för
gubbens föräringar, och så gick Elfve-konungen sina färde. Men vallpojken
drog hemåt, och gladde sig att snart slippa valla fä åt sin elaka
styfmoder.

Då pojken kom till bys var det redan mörkt, och styfmodern hade länge
väntat hans hemkomst. Hon var nu mycket förbittrad, så att den stackars
gossen fick hugg i stället för mat. »Detta räcker väl inte så länge»,
tröstade pojken sig sjelf, vid det han smög upp på hö-skullen. Han lade
sig derefter att hvila, och sof en kort blund. Men vid midnatts-tid,
långt innan hanen gol, steg vallpojken upp, smög bort ifrån gården, och
begynte sin färd rätt nordan ut, såsom gubben hade sagt. Han vandrade så
utan rast eller ro, öfver berg och dalar, och två gånger gick solen upp,
och två gånger gick solen ned, medan han ännu var på vägen.

På tredje dagen, emot qvällen, kom vallpojken till en kungsgård, som var
så stor att han aldrig tänkt få se dess like. Pojken gick in i köket, och
bad om tjenst. »Hvad är din kunskap och idrott?» sporde köksmästaren.
’Jag kan gå vall med fä’, genmälte pojken. Köksmästaren sade: »konungen
behöfver en vallare som aldrabäst; men det går väl med dig, såsom det
gått med de andra, att du hvarje dag mister något af din hjord». Pojken
svarade: ’jag har hittills aldrig satt bort något kräk der jag gått
vall’. Han blef nu tagen i tjenst på den stora kungs-gården, och vallade
konungens fä; men aldrig ref ulfven något kräk för honom, och så vardt
han väl ansedd ibland alla konungens tjenare.

En afton, när vallaren dref sitt fä till bys, märkte han en liten fager
jungfru, som stod vid vind-ögat och lyssnade till hans qväden. Pojken
låtsade som ingenting, ehuru han blef helt varm under tröjan. Det led
så någon tid bortåt, och vallpojken gladdes hvar gång han såg den lilla
jungfrun; men han visste icke ännu att hon var konungens dotter. Då
hände sig en dag att den unga mön kom gåendes bort till honom, der han
dref sitt fä i bet. Hon hade med sig ett litet snö-hvitt lamm, och bad
honom så vänligt, att han skulle akta det lilla lammet för ulfvarne
i skogen. Härvid blef vallaren så till mods, att han hvarken kunde
tala eller svara. Han tog nu lammet med sig, och hade sin käraste lust
att vårda det; men djuret hyllade sig till honom, såsom hunden leker
efter sin husbonde. Ifrån den dagen fick vallpojken ofta se den fagra
konunga-dottern. Om morgnarne, när han lullade i vall, stod mön vid
vind-ögat och lyssnade till hans sånger. Men om qvällarne, när han kom
hem ur skog, gick prinsessan ned, för att smeka sitt lilla lamm och tala
några vänliga ord med vallgossen.

Det led så en rund tid bortåt. Vallpojken växte till en rask ungersvenn;
men konunga-dottern rann upp, och blef den fagraste mö som stod att
finna när eller fjerran. Likväl kom hon hvarje afton att smeka sitt
lamm, såsom hennes sed var. Men en vacker dag var prinsessan borta, och
kunde icke finnas igen. Då blef en stor sorg och uppståndelse öfver hela
kungs-gården, ty alla höllo henne kär; men konungen och drottningen
sörjde aldramest. Konungen lät så utgå ett påbud öfver all land, att hvem
som kunde frälsa hans dotter, skulle få prinsessan och dertill halfva
konunga-riket. Då kommo konunga-söner, och ungersvenner, och kämpar ifrån
både östan och vestan; de klädde sig i jern, och drogo ut med vapen
och följe, för att söka den bortröfvade jungfrun. Men icke många voro
de som vände tillbaka ifrån den färden, och de som komma hem igen hade
hvarken hört eller sport någonting. Konungen och drottningen sörjde nu
öfvermåttan, och menade att de hade lidit en skada, som aldrig kunde
botas. Vallaren dref, såsom förr, sitt fä i skog; men han var litet glad,
ty den fagra konunga-dottern lekte i hans hug både dagar och stunder.

En natt tycktes det vallare-mannen i sömnen, såsom stod den lille
Elfve-konungen framför hans säng, och sade: »åt norr! åt norr! der har
du din drottning». Då blef svennen så glad att han spratt upp, och vid
han vaknade, se, då stod den lille ännu qvar, och vinkade: »åt norr! åt
norr!» Derefter försvann gubben, men vallaren visste icke rätt om det
hade varit en syn-villa. När nu dager vardt ljus, gick svennen upp i
borgstugan, och begärde komma till tals med konungen. Häröfver undrade
alla konungens tjenare, och köksmästaren sade: »du har vallat i så många
år, att du väl kunde få tillökning i lön och kost, utan att tala just
vid konungen sjelf». Men vallaren stod fast vid sin begäran, och lät
förstå, att han hade någonting helt annat i sitt sinne. När han så kom
upp i salen, sporde konungen efter hans ärende. Svennen tog till orda:
»jag har tjenat dig troget i många år, nu bedes jag orlof att få draga
bort och uppsöka prinsessan». Då blef konungen vred, och sade: »huru vill
du, som går vall med fä, tänka på det som ingen kämpe eller konunga-son
mäktat uträtta?» Men vallaren svarade frimodigt, att han skulle uppsöka
prinsessan, eller för henne tillsätta lifvet. Då lät konungen sin vrede
fara, och tänkte på det gamla språket: »ofta sitter skarlakans hjerta
under vadmals kappa». Han gaf så befallning att vallaren skulle utrustas
på det bästa, med gods och gångare, och hvad annat han behöfde. Men
svennen sade: »jag passar icke på att rida, gif mig blott edert ord och
orlof, samt tillräcklig vägkost.» Konungen önskade honom derefter lycka
på färden; men alla små-drängar, och andra tjenare i kungs-gården, logo
öfver vallarens vågsamma företag.

Svennen vandrade nu emot norr, såsom Elfve-gubben hade lärt honom,
och kom så lång en väg, att det väl icke kunde vara mycket igen till
verldens ända. När han så hade färdats öfver berg och öde stigar, kom han
slutligen till en stor sjö; midt i den sjön var en fager ö, och på ön låg
en kungs-gård, ännu mycket ansenligare än den hvarifrån vallaren hade
kommit. Svennen gick ned till sjö-stranden, och beskådade kungsgården på
alla sidor. Bäst han nu såg sig omkring, blef han varse en jungfru, med
fagergult hår, som stod vid vind-ögat, och vinkade med ett silkes-band,
sådant konunga-dotterns lamm plägat bära. Då hoppade hjertat i svennens
bröst, ty det rann honom i hugen, att mön icke kunde vara någon annan
än prinsessan. Han satte sig nu att eftersinna, huru han skulle komma
öfver vattnet till den stora kungs-gården; men ingenting stod honom till
råda. Ändteligen föll honom i minnet, att han väl kunde pröfva, om de små
Elfvorna ville hjelpa honom. Han tog derföre fram sin lilla ben-pipa, och
blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en röst bakom
honom. »God qväll igen», helsade svennen, och vände sig om. Då stod
framför honom den lilla pilten, hvars glas-skor han en gång hade funnit i
grön-gräset. »Hvad vill du mig?» sporde Elfve-gossen. Vallaren sade: ’jag
beder, att du för mig öfver sjön till kungs-gården’. Pilten genmälte:
»sätt dig upp på min rygg!» Svennen gjorde såsom honom var tillsagdt; men
i detsamma skiftade pilten sin hamn, och blef till en stor, stor hök,
som for genom luften, och stadnade icke förr än de kommit till ön, såsom
vallaren äskat.

Svennen gick nu upp i borg-stugan, och begärde tjenst. »Hvad är din
färdighet och idrott?» sporde köksmästaren. ’Jag kan gå vall med fä!’
genmälte vallaren. Köksmästaren sade: »Jätten behöfver nu en vallare som
aldra-bäst; men tilläfventyrs går det dig såsom det gått de andra; ty
om du mister något kräk, gäller det ditt lif.» Svennen tog till orda:
’detta tyckes mig vara ett hårdt vilkor; men jag vill antaga det’. Då
bad köksmästaren honom vara välkommen, och sade att han skulle börja sin
tjenst den andra dagen.

Svennen gick nu vall med jättens fä, samt sjöng sina qväden och klingade
med sin pingla såsom hans sed var. Men konunga-dottern satt vid vind-ögat
och lyssnade, samt vinkade tillika åt honom, det han icke skulle låta
märka sig. Om qvällen lullade vallaren åter hem ur skog. Då kom jätten
gåendes emot honom, och sade: »_du_ är i stället för den som fattas»;
men intet kräk var borta, huru jätten ock ville räkna. Nu blef tussen
vänlig, och mälte: »du skall blifva min vallare, i all din dag.» Han gick
derefter bort till sjö-stranden, lossade sitt förtrollade skepp, och
rodde tre gånger omkring ön, såsom han plägade göra.

Medan jätten var borta, ställde sig konunga-dottern vid vind-ögat, och
qvad:

    »I natt, i natt, du vallare-man!
    går molnet undan min stjerna.
    Och kommer du då, så blir jag väl din,
    min krona ger jag dig gerna.»

Vallaren lyssnade till sången, och förstod, att han borde komma om natten
och befria konunga-dottern. Han gick så bort, utan att låta märka sig
med något. Men när det blifvit sent, och alla sofvo sin djupaste sömn,
smög han åter fram till tornet, ställde sig nedanföre vind-ögat, och qvad:

    »I natten väntar din vallare-man,
    står sorgsen under ditt galler;
    och kommer du ned, så blir du väl min,
    me’n skuggan så vida faller.»

Konunga-dottern hviskade: ’jag är bunden med länkar af guld, kom och
bryt dem!’ Då visste sig vallaren ingen råd, utan tog fram sin lilla
pipa, och blåste en lång, uthållen ton. »God qväll!» sade i detsamma en
röst bakom honom. ’God qväll igen!’ helsade vallaren, och såg sig om.
Då stod framför honom den lille Elfve-mannen, af hvilken han en gång
fick bjällran och ben-pipan. »Hvad vill du mig?» sporde gubben. Vallaren
genmälte: ’jag bedes, att du förer mig och prinsessan härifrån’. Den
lilla sade: »Följ mig!» De gingo så upp i tornet till jungfru-buren; men
borga-dörren öppnades af sig sjelf, och när gubben rörde vid kedjan,
brast den sönder i stycken. Derefter gingo de alla tre neder till
stranden. Då qvad Elfve-mannen:

    »Liten gädda, i vassen månd gå,
    kom, kom så hastelig!
    Din rygg en prinsessa skall rida uppå,
    dertill ock en konung så mäktig.»

I detsamma kom den lilla jungfrun, hvars hätta vallaren hade funnit i
gröngräset. Hon hoppade ned i sjön, och blef till en stor gädda, som
lustigt lekte om uti vattnet. Då sade Elf-konungen: »sätten eder uppå
gäddans rygg. Men prinsessan må icke blifva rädd, ehvad som händer; ty då
är min makt till intet.» Så taladt, försvann den gamle; men vallaren och
den fagra konunga-dottern gjorde såsom han hade sagt, och gäddan förde
dem hastigt fram genom böljorna.

Medan allt detta tilldrog sig, vaknade jätten i högan loft, såg sig ut
genom vind-ögat, och märkte hvarest vallaren for på vattnet tillika
med den unga konunga-dottern. Genast tog han sin örne-hamn, och flög
efter dem. Men när gäddan hörde dönet af örnens ving-slag, dök hon djupt
ned i vattnet, hvarvid konunga-dottern blef rädd, så att hon skrek
högt till. Då var Elfve-konungens makt till intet, och jätten grep de
begge flyktingarne i sina klor. När han så kommit åter till gården, lät
han kasta vallaren i en mörk håla, väl femton famnar under jord; men
prinsessan sattes i sin jungfru-bur, och vaktades noga att hon icke
skulle undkomma.

Svennen låg nu i fånga-tornet, och var illa till mods, att han icke
kunnat frälsa konunga-dottern, och att han tillika förspillt sitt eget
lif. Då rann honom i hugen hvad Elfve-gubben hade sagt: »om du tredje
gången kommer i stor farlighet, bryt då sönder den lilla pipan, och jag
vill hjelpa dig.» Såsom vallaren nu väl visste, att han aldrig mera
skulle se dagsens ljus, tog han fram den lilla ben-pipan, och bröt henne
i stycken. »God qväll!» hördes i detsamma en röst bakom honom. »God qväll
igen»? helsade vallaren, och såg sig om. Då stod den lille gubben framför
honom, och sporde: »hvad vill du, eftersom du kallar mig?» Vallaren
svarade: ’jag vill frälsa prinsessan, och föra henne hem till sin fader.’
Nu tog gubben honom med sig, och de gingo genom lykta dörrar, och genom
många präktiga rum. Slutligen kommo de uti en stor sal, som var uppfylld
med allehanda vapen, svärd, spjut och yxor, af hvilka somliga lyste
såsom blankt stål, och somliga såsom skärt guld. Gubben gjorde upp eld
i eldstaden, och sade: »kläd af dig!» Vallaren gjorde så; och den lille
brände upp hans gamla kläder. Derefter gick gubben bort till en stor
jern-kista, och tog fram en dyrbar rustning, som blänkte af det klaraste
guld. »Kläd på dig!» sade han; vallaren gjorde så. När nu svennen var
klädd i full rustning ifrån hufvud till fot, band gubben ett skarpt svärd
vid hans sida, och mälte: »det är förelagdt, att jätten faller för detta
svärd, och på denna rustning biter intet stål.» Men vallare-mannen kände
sig väl till mods i den gyllene rustningen, och rörde sig höfviskt, såsom
hade han varit den yppersta konunga-son. Derefter vände de åter till den
mörka fånga-hålan; vallaren tackade för Elfve-konungens goda hjelp, och
så skiljdes de ifrån hvarandra.

Fram på dagen blef mycket buller och bång uti hela gården; ty jätten
firade sitt bröllopp med den fagra konunga-dottern, och hade bjudit sina
fränder på gästabud. Prinsessan blef nu klädd på det aldra präktigaste,
med guldkrona, röda ringar, och andra kostliga smycken, hvilka jättens
mor sjelf hade burit. Derefter dracks brölloppet med lust och allsköns
gamman, och der fattades icke god välplägnad, både mat och dryck. Men
bruden grät utan återvändo, och hennes tårar voro så heta, att de brände
som en eld på kinden.

När det nu led åt natten, och jätten skulle föra sin brud till
brud-kammaren, skickade han sina små-drängar, att hemta vallaren som låg
uti fånga-hålan. Men när de kommo ned i tornet var fången borta, och i
hans ställe stod der en båld kämpe med svärd, brynja och fulla vapen. Vid
denna syn blefvo svennerna förfärade, och flydde; men vallaren följde
efter, och kom så upp på borg-gården, hvarest brud-skaran var samlad
för att skåda hans ändalykt. När nu jätten fick se den raske kämpen,
blef han förgrymmad, och sade: »Tvy vare dig, ditt arga Troll!» Vid han
talade, voro hans ögon så bistra, att han såg midt igenom rustningen. Men
svennen räddes intet, utan mälte: »här skall du strida med mig om din
fagra brud.» Jätten ville icke bida, utan vek undan; men vallaren drog
sitt svärd, och det flammade såsom en elds-låga. När nu jätten igenkände
svärdet för hvilket han skulle falla, vardt han förfärad, och bleknade
till jord; men vallaren gick dristigt fram, svingade sitt svärd, och
gjorde ett väldigt hugg, så att jättens hufvud skiljdes ifrån kroppen.
Detta blef resens bane.

Då bröllopps-gästerna sågo denna färd, betogos de af räddhåga, och foro
hvar åt sitt håll; men konunga-dottern lopp fram, och tackade den raske
vallare-mannen, att han frälst hennes lif. De gingo derefter ned till
sjö-stranden, lossade jättens förtrollade skepp, och rodde bort ifrån ön.
När de så kommo hem till kungsgården, vardt en stor glädje och fröjd det
konungen hade återfått sin enda dotter, som han sörjt så länge. Derefter
tillreddes ett präktigt bröllopp, och vallare-mannen fick den fagra
konunga-dottern. De lefde nu lyckliga och förnöjda i många, många år,
och sågo både barn och blomma. Men pinglan och den sönderbrutna ben-pipan
förvaras till en hugkomst på kungs-gården, ja, ännu i denna dag.



7.

Prinsessan, som gick upp ur hafwet.


Denna Sago-dikt är vida kringspridd öfver Europa. Följande utländska
uppteckningar äro oss bekanta:

1. På =Danska=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr, Første Samling~,
Kjøbenhavn 1823, ss. 102-112, »_Svanhvide_». Jfr. dersammast. Anmärkn. s.
126.

2. På =Tyska=: -- _A._ Se Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~,
Th. I, N:o II, ss. 65-73, »_Brüderchen und Schwesterchen_» [öfvers.
på Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1837, ss. 81-89,
»_Broder och Syster_»]. Jfr. s. bok, Th. III, ss. 21, 22. -- _B._ Se anf.
arb. Th. I, N:o 13, ss. 79-86, »_Die drei Männlein im Walde_» [öfvers. på
Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 96-103, »_De
tre små männerna i skogen_», -- samt serskildt såsom skillings-saga, »_De
tre små männerna i Skogen, eller den elaka Styfmodern_», Stockholm 1824,
o. fl.] -- _C._ Se anf. bok Th. II, N:o 135, ss. 273-278, »_Die weisse
und schwarze Braut_» (jfr. Th. III, ss. 227, 228).

3. På =Böhmiska=: -- Se GERLE, ~Volksmärchen der Böhmen~, Prag 1819, Th.
II, N:o 5, »_Die goldene Ente_».

4. På =Magyariska=: -- Se MAILATH, ~Magyarische Sagen, Märchen und
Erzählungen~, 2:te Aufl. Stuttgart 1837, ss. 209-213, »_Die Gaben_».

5. På =Italienska=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, IV, N:o 7, »_Le doje
pizzelle_».

6. På =Franska=: -- Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des fées~, Sagan »_La
Rosette_» [öfvers. på Svenska i ~Lek-kamraten för~ 1842, ss. 96-115,
»_Prinsessan Rosetta_»].



A. Den fagra Wall-pigan.

Ifrån N. Småland.


Det var en gång en konung, som hade en enda dotter. Hon var vän och blid,
så att hon älskades af alla som sågo henne. Konungens gemål, drottningen,
egde likaledes en enda dotter; men denna var stygg till utseende och
elak till sinnesart, så att hon af ingen var väl omtalad. Häröfver
bar drottningen en stor harm i sitt sinne, och unnade konunga-dottern
intet godt. När nu konungen var död, blef drottningen mycket elak emot
sin styfdotter, och satte henne till allehanda ringa sysslor. Men den
stackars flickan klagade aldrig, utan var städse tålig och undergifven.

Det hände sig en dag, att drottningen skickade sin styfdotter upp på
loftet, för att vakta säd. Medan hon nu satt och vaktade, kommo himmelens
små foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen, såsom hade de velat
begära några korn. Då gjordes det konunga-dottern ondt om de små djuren,
och hon kastade till dem säd utur bingen. Hon sade: »stackare mina små
foglar! J ären så hungriga. Här hafven J korn, plocken snällt, och äten
eder mätta». När nu sparfvarne hade ätit, flögo de bort, satte sig på
taket, och lade råd huru de skulle löna jungfrun för hennes goda hjerta.
Då mälte den ena fogeln: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar
på marken skall der vexa röda rosor». Den andre sade: »jag gifver, att
hon skall bli fagrare och fagrare för hvarje dag hon lefver». »Och jag»,
tillade den tredje, »vill gifva henne, att hvar gång hon ler skall en
röd guld-ring komma ur hennes munn». Så taladt, flögo de sin kos; men
allt gick i fullbordan såsom foglarne hade sagt, och ifrån den dagen var
konunga-dottern ännu älskligare än tillförene, så att vänare vif icke
stod att finna, sökte man ock i sju konunga-riken.

När drottningen förnam allt detta, blef hon ännu mera afundsam än
tillförene, och öfverlade med sig sjelf huru hennes dotter skulle blifva
lika fager som sin syster. I sådan afsigt sände hon prinsessan att
likaledes vakta säd uppe i loftet. Flickan gick, ehuru hon bar stor
harm, att man gifvit henne så ringa göromål. När hon nu vaktade som
bäst, kommo himmelens foglar, och foro qvittrande omkring sädes-högen,
såsom hade de velat begära några korn. Då rann sinnet till hos den elaka
jungfrun; hon fattade sop-qvasten, jagade bort de små foglarne, och sade
med vredesmod: »hvad viljen J här, J stygga foglar! icke kunnen J tänka,
att en förnäm jungfru, såsom jag, skulle smutsa sina händer att gifva
eder mat?» Sparfvarne flögo nu sin kos, satte sig på taket, och lade råd
huru de skulle löna den elaka prinsessan för hennes hårda ord. Då sade
den ena: »jag gifver henne, att hvarje gång hon trådar på marken skall
der vexa tistel och törne.» Den andra sade: »jag gifver, att hon skall
blifva ledare och ledare för hvarje dag hon lefver». »Och jag», tillade
den tredje, »vill gifva henne, att hvarje gång hon skrattar skola tåssor
och grodor hoppa ur hennes munn». Så ordadt, flögo de sin kos; men allt
gick i fullbordan såsom sparfvarne hade sagt, och ifrån den dagen blef
drottningens dotter ännu mycket ledare till åsyn, och styggare till
sinnes-art, än hon tillförene hade varit.

Styfmodern och hennes elaka dotter kunde nu icke längre lida, att se den
fagra konunga-dottern för sina ögon, utan satte henne att valla fä i
skogen. Den stackars jungfrun fick så vanka omkring i marken, såsom andra
vallpigor, och det tycktes henne ofta att hon led stor nöd och oförrätt.
Men den elaka prinsessan stadnade hos sin mor på kungs-gården, och
gladdes i sitt falska hjerta, att ingen fick se den väna konunga-dottern,
eller förnimma om hennes skönhet.

Det hände sig en dag, att den fagra vallpigan, satt i skogen och stickade
på en vante, medan hennes fä gick i bet. Då kommo några unger-svenner
farande förbi. När de fingo se den väna mön, der hon satt och sömmade så
trägen, blefvo de mycket betagna af hennes fägring, gingo fram, helsade
höfviskt, och sporde: »hvi sitter sköna jungfrun här och stickar så
fliteligen?» Konunga-dottren qvad:

    »Napp, Napp, i vant’,
    jag tänker få kungens son af Danemark.»

Vid detta tal blefvo svennerna förundrade, och bådo mön följa med till
kungs-gården. Men jungfrun ville icke lyssna till deras tal, utan gaf
dem röda guld-ringar, att de skulle lemna henne i frid. Svennerna drogo
derefter sina färde, och kommo hem. Men de kunde icke tröttna att
förtälja om den fagra vallpigan, som mött dem i skogen, och så blef
mycket taladt öfver hela kungsgården om hennes vänlek och rikedom.

När allt detta kom för den unga konunga-sonen, fick han en häftig åtrå
att se den fagra jungfrun, och förnimma om allt var sanning, såsom
svennerna hade förtäljt. Han drog nu på jagt med sina hökar och hundar,
och kom långt bort i skogen, till stället hvarest konunga-dottern satt
och stickade på sin vante. Prinsen gick fram, helsade höfviskt, och
sporde: »hvi sitten J här sköna jungfru, och sömmen så fliteligen?» Mön
qvad:

    »Napp, Napp, i vant’,
    jag tänker få kungens son af Danemark.»

När konunga-sonen hörde detta, blef han underlig till mods, och
frågade om icke vallpigan ville följa honom hem till hans gård. Då log
prinsessan; i detsamma föll en röd guldring ut ur hennes munn, och vid
hon reste sig för att gå, se, då runno röda rosor upp i hennes fot-spår.
Nu vändes konunga-sonens hug till henne, så att han bekände hvem han var,
och sporde om icke den unga mön ville blifva hans drottning. Prinsessan
jakade härtill, och lät honom tillika förstå, att hon icke var ringare än
han till ätt och härkomst. Derefter drogo de samman till kungs-gården,
och konunga-dottern blef prinsens gemål. Men alla unnade henne godt, och
konunga-sonen höll henne kär framför allt annat i verlden.

Vid dessa tidningar blef den elaka styfmodern ännu mera afundsam i sitt
hjerta, och tänkte icke så mycket på någonting, som huru hon skulle kunna
vålla sin styfdotters ofärd, och göra sin egen dotter till drottning
i hennes ställe. Då hände sig att der blef ett stort krig, så att
konunga-sonen måste fara bort; men drottningen var hafvande, och skulle
falla i barn-säng. Nu passade styfmodern tillfälle, drog hän till
kungs-gården, och visade sig mycket vänlig emot alla. Men när den unga
drottningen blef sjuk, och ingen var hos henne, for styfmodern med svek,
lade sin egen dotter i hennes ställe, och förbytte den rätta drottningen
till en liten and, som låg och samm i elfven utanför kungs-gården.

Någon tid derefter var örliget till ända, och den unga konungen drog hem,
full af längtan att återse sin fagra brud. När han nu kom i sof-stugan,
och fann den leda styf-systern på bädden, blef han mycket sorgsen, och
sporde hvi hans gemål blifvit så förändrad till utseende. Den svekfulla
styfmodern var genast redo, och svarade: ’det kommer sig af hennes
sjukdom, och går väl öfver’. Konungen sporde ytterligare: »fordom runno
gull-ringar fram hvarje gång min drottning log, nu rinna tåssor och
grodor; fordom växte röda rosor i hennes spår, nu växa tistel och törne:
hvad månde vara orsak till allt detta?» Men den elaka drottningen lade
snällt sina ord, och svarade: ’sådan hon är, blifver hon, och icke
annorlunda, intill dess att konungen kan taga blod af en liten and, som
simmar omkring i elfven’. Konungen sporde: »huru skall jag kunna få blod
af den anden?» Styfmodern sade: ’jo, det skall tagas emellan ny och
nedan’. Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den lilla anden;
men fogeln undkom alla snaror, huru de ock månde läggas.

Om Thorsdags-natten, medan alla lågo i sin sömn, märkte väktarena huru en
hvit hamn, som i allo liknade drottningen, steg upp ur elfven och gick in
i köket. Prinsessan hade egt en liten hund, som hon mycket älskade. Han
kallades _Nappe_. När hon nu kom in i steger-huset, qvad hon:

    »Nappe lille! min hund,
    har nu någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.

Konunga-dottern qvad:

    »Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.

Konunga-dottern sade åter:

»Nu kommer jag här ännu två Thorsdags-qvällar, och sedan aldrig mer.»
Derefter suckade hon tungt, gick ned till elfven, och förbyttes i en
liten and, såsom tillförene.

Nästa Thorsdags-natt aflopp allt på samma sätt. Sedan folket gått till
hvila, märkte väktarena en hvit skepnad, som steg upp ur elfven och gick
in i köket. Såsom nu alla höllo den unga drottningen kär, undrade de
mycket häröfver, och gingo hemligen att lyssna hvad hon skulle säga och
göra. Men när konunga-dottern kommit in i steger-huset, qvad hon:

    »Nappe lille! min hund,
    har du någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden.

Konunga-dottern sporde åter:

    »Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ sade hunden.

Drottningen fortfor: »nu kommer jag här ännu en Thorsdags-qväll, och
sedan aldrig mer». Derefter begynte hon bitterligen gråta, och återvände
till elfven, hvarest hon förbyttes till en liten and, som lekte om uti
vattnet. Men när männen förnummo allt detta, kom det dem underligt före,
så att de gingo lönligen till sin herre, och förtäljde honom hvad de hade
hört och sett. Då föll konungen i djupa tankar, och tillsade väktarena
att sända honom bud, när skepnaden skulle visa sig för tredje gången.

Tredje Thorsdags-natten, sedan alla gått till hvila, steg konunga-dottern
åter upp ur vattnet, och gick fram till kungsgården. När hon kommit in i
steger-huset, såsom hennes sed var, talade hon till sin hund, och qvad:

    »Nappe lille! min hund,
    har du någon mat att ge mig i qväll?»

’Nej men, har jag inte så, min fru!’ svarade hunden. Konunga-dottern
sporde åter:

    »Troll-packan sofver väl hos min lille unge prins, på högan loft?»

’Ja men, gör hon så, min fru!’ svarade hunden.

Då suckade drottningen tungt, och sade: »nu kommer jag här aldrig mer.»
Derefter begynte hon bitterligen gråta, och gick ut för att vända
tillbaka ned i elfven. Men konungen hade stått bakom dörren, och lyssnat
till deras samtal. Vid nu skepnaden skulle gå sina färde, tog han sin
silf-bodda knif och sårade hennes venstra lill-finger, så att der kom
fram tre droppar blod. Då häfdes förtrollningen, drottningen vaknade
såsom ur en svår dröm, och sade: »hå! hå! stod _du_ der?» Derefter föll
hon med glädje sin man om halsen, och han bar henne upp på högan loft
till hennes jungfru-stuga.

Den unga konunga-dottern förtäljde nu sin gemål allt hvad henne hade
vederfarits, och de gladde sig af hjertat att åter få ega hvarandra.
Konungen gick så in till styfmodern, der hon satt vid sin dotters säng;
men den falska drottningen hade barnet på sin arm, och låtsade vara
mycket svag efter sin sjukdom. När nu konungen kom in, helsade han den
gamla troll-qvinnan, och sporde: »om någon ville förgöra min sjuka
drottning, och kasta henne i elfven, -- säg mig, hvad vore han väl värd
för lön?» Den elaka styfmodern tänkte icke att hennes svek var förrådt,
utan svarade genast: »jo, den vore väl värd att läggas i en spik-tunna,
och rullas utföre berget.» Då blef konungen vred, steg upp, och sade:
»så har du nu dömt din egen dom, och det skall gå dig såsom du sjelf har
sagt.» Trollpackan blef så lagd i en spik-tunna, och rullad utför berget,
och hennes dotter, den falska drottningen, fick göra samma färd. Men
konungen tog sin rätta drottning, och lefde med henne i frid och lycka.
Sedan var jag inte med längre.



B. Lilla Rosa och Långa Leda.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon
kallades _Lilla Rosa_, och var både vän och vettig, så att hon hölls kär
af alla som sågo henne. Men efter någon tid dog drottningen, och konungen
fäste sig en annan gemål. Den nya drottningen egde likaledes en enda
dotter, men denna var högmodig till sinnes-art och stygg till utseende,
så att hon fick heta _Långa Leda_. De begge styf-systrarne växte nu upp
tillsammans i konungens gård; men hvar man, som såg dem, märkte en stor
åtskilnad dem emellan.

Drottningen och Långa Leda buro stor afund emot Lilla Rosa, och gjorde
henne all den orätt de förmådde. Men konunga-dottern var alltid mild och
undergifven, samt förrättade villigt sina sysslor, huru tunga de måtte
vara. Häröfver förbittrades drottningen ännu mer, och så blef hon allt
elakare och elakare, ju mer Lilla Rosa sökte vara henne till lags uti
allting.

Det hände sig en dag, att drottningen och de begge prinsessorna gingo
omkring och lustvandrade i trädgården, som låg invid konunga-salen. Då
hörde de huru örtagårds-mästaren talade till sin svenn, och bad honom
hemta en yxa, som blifvit glömd ibland träden. När drottningen förnam
detta, sade hon att Lilla Rosa skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren
lade sig deremot, och menade, att så ringa göromål illa höfdes en
konunga-dotter; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon
råda.

När nu Lilla Rosa kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick
hon se hvarest yxan låg; men tre hvita dufvor hade satt sig att hvila
på yx-skaftet. Då tog konunga-dottern bröd af sin dagvard, smulade det
i handen, räckte åt de små dufvorna, och sade vänligt: »stackars mina
små dufvor! nu fån J lof gå härifrån, för jag är tvungen att bära yxan
till min styfmoder.» Dufvorna åto ur jungfruns hand, gingo villigt bort
ifrån skaftet, och Lilla Rosa tog yxan, såsom henne var befaldt. Men hon
hade icke hunnit långt, förrän dufvorna begynte samtala med hvarandra,
och öfverlade hvad lön de skulle gifva den unga mön, som varit så huld
emot dem. Den ena sade: »jag gifver, att hon skall vara dubbelt så fager
som hon redan är.» Den andra sade: »jag gifver, att hennes hår skall
blifva förvandladt i guld-hår». »Och jag», tillade den tredje, »gifver,
att hvarje gång hon ler skall en röd guld-ring komma ur hennes munn».
Så taladt, flögo dufvorna sin kos; men allt gick i fullbordan, såsom de
hade sagt. När nu Lilla Rosa återkom till sin styfmoder, blefvo alla
förundrade öfver hennes oförlikneliga fägring, öfver hennes fager-gula
hår, och öfver de röda guld-ringarne som kommo fram när hon log. Men
drottningen forskade noga huru allt hade tillgått, och ifrån den stunden
bar hon ett ännu bittrare hat emot sin styf-dotter, än tillförene.

Den elaka styfmodern tänkte nu både dag och natt endast deruppå, huru
hennes egen dotter skulle blifva lika fager, som Rosa Lilla var. Till
den ändan lät hon hemligen kalla örtagårds-mästaren, och tillsade honom
huru han skulle göra. Derefter gick hon med de begge prinsessorna att
förlusta sig uti blomster-gården, såsom hennes sed var. När de nu gingo
förbi örtagårds-mästaren, yttrade denne, att han hade glömt sin yxa
ibland träden, och bad svennen gå att hemta den. Då sade drottningen, att
Långa Leda skulle gå efter yxan. Örtagårds-mästaren lade sig deremot,
såsom billigt var, och menade, att så ringa göromål föga höfdes en förnäm
jungfru; men drottningen stod fast vid sitt ord, och så fick hon råda.
När nu Långa Leda kom uti lunden, såsom drottningen hade befallt, fick
hon se hvarest yxan låg; men tre fager-hvita dufvor hade satt sig att
hvila på yxe-skaftet. Då kunde den elaka jungfrun icke tillbakahålla
sitt onda sinne, utan kastade stenar på foglarne, bannade dem, och sade:
»undan, J stygga foglar! Icke skolen J sitta här och smutsa yxe-skaftet,
som jag skall fatta om med mina hvita händer?» Vid detta tilltal flögo
dufvorna sin kos, och Långa Leda tog yxan, såsom henne var befaldt.
Men hon hade icke kommit långt derifrån, så begynte dufvorna tala sins
emellan, och öfverlägga hvad lön de skulle gifva den elaka jungfrun för
hennes ondska. Då sade den ena: »jag gifver henne, att hon skall vara
dubbelt så led som hon redan är.» Den andra mälte: »jag gifver, att
hennes hår skall blifva såsom ett törne-ris». »Och jag», tillade den
tredje, »gifver, att en padda skall hoppa ur hennes munn hvarje gång hon
skrattar». Så taladt, flögo de tre dufvorna sin kos; men allt gick i
fullbordan, såsom de hade sagt. När nu Långa Leda återkom till sin moder,
förundrade sig alla öfver hennes vederstyggliga utseende, öfver hennes
hår, som liknade en törnebuske, och öfver paddan, som kom utur hennes
munn hvarje gång hon log. Men drottningen bar mycken sorg öfver denna
stora olycka, och det säges, att hon och hennes dotter sällan logo efter
den dagen.

Styfmodern kunde nu icke längre lida att se Lilla Rosa för sina ögon,
utan traktade att förderfva och förgöra henne. I sådan afsigt lät hon
hemligen kalla en skeppare, som skulle fara till fjerran land, och
lofvade honom mycket gods, om han ville taga konunga-dottern om bord,
och sänka henne i hafsens djup. Skepparen dårades af guldet, som eljest
vållar så mycket ondt här i verlden, och bortförde lilla Rosa om natten,
såsom hennes styfmoder hade begärt. Men när fartyget lagt ut till sjös,
och kommit långt bort på villande haf, uppvexte en häftig storm, så att
skeppet förgicks med gods och folk, utom allenast Lilla Rosa. Hon fördes
af böljorna, intill dess hon kom på en grön ö, fjerran i hafvet. Här
dväljdes hon en rund tid bortåt, utan att höra eller se någon menniska;
hennes föda bestod af vilda bär och rötter, som växte i skogen.

En dag, när Lilla Rosa vandrade omkring på sjö-stranden, hittade hon
hufvudet och benen efter en hjort-kalf, som blifvit söndersliten af
vilda djur. Såsom nu köttet var friskt, tog konunga-dottern benranglet
och satte det på en stång, att de små foglarne skulle bättre skönja
det, och komma att få sig föda. Derefter lade hon sig på marken, och
sof en liten blund. Men hon hade icke sofvit länge, förr än hon väcktes
af en ljuflig sång, som var mycket skönare än någon man rätt kan fatta.
Lilla Rosa lyssnade till den fagra sången, och menade att hon drömde,
ty någonting så ljufligt hade hon aldrig sport eller förnummit. Vid hon
nu såg sig omkring, märkte hon att benranglet, som blifvit uppsatt till
föda åt himmelens små foglar, var förvandladt till en grönskande lind,
och kalf-hufvudet hade blifvit till en liten näktergal, som satt öfverst
i lindens krona. Men hvart endaste litet linde-löf klingade på ett
sällsamt vis, så att tonerna gåfvo ett underbart samljud; och den lilla
näktergalen satt derinom och slog sina slag så skönt, att hvem som hört
det, skulle förvisso tänkt, att han var i himmelen.

Efter den dagen, tycktes det konunga-dottern icke så tungt att dväljas
ensam på den gröna ön; ty när hon blef sorgsen, behöfde hon allenast gå
till den spelande linden, och hennes hjerta blef åter gladt. Likväl kunde
hon icke alldeles glömma sitt hem, utan satte sig ofta vid stranden, och
blickade med stor längtan utåt hafvet, hvars böljor vandra fria land och
land emellan.

En dag, när Lilla Rosa satt på sjö-stranden såsom hennes sed var, fick
hon se en fager snäcka, som seglade fram öfver hafvet. Uppå skeppet
voro många raska svenner, och deras höfding var en båld konunga-son.
När nu fartyget kom under ön, och skepps-männen fingo höra den ljufliga
sången som klingade öfver vattnet, tänkte de, att detta månde vara ett
förtrolladt land, och ville genast lägga ut till sjös igen. Men deras
höfding sade, att de icke skulle fara bort, innan han fått veta hvadan
den underbara sången kom, och så läto de honom råda. När nu konunga-sonen
kom i land, och fick höra lindens spel och näktergalens sång, blef han
underlig till mods, och tycktes honom, att han aldrig hade förnummit
någonting så skönt och ljufligt. Men ännu sällsammare föreföll det honom
när han kommit fram, ty under den grönskande linden satt en mö, hvars
hår glänste såsom guld, och hvars anlete var ljust som den hvitaste snö.
Konunga-sonen helsade den fagra jungfrun, och sporde om hon rådde öfver
ön. Rosa Lilla jakade härtill. Konunga-sonen sporde åter om hon var en
sjö-jungfru eller en vanlig menniska. Då förtäljde mön hvad äfventyr hon
hade genomgått, och huru hon af en storm blifvit kastad till den ensliga
ön; tillika berättade hon om sin ätt och härkomst. Då blef konunga-sonen
glad i hugen, och kunde icke fyllest prisa den unga möns vänlek och
fägring. De samtalade nu länge med hvarandra, och deras samspråk lyktades
så, att konunga-sonen frågade om Lilla Rosa ville följa honom hem och
blifva hans drottning, hvartill hon gaf sitt ja och samtycke. Derefter
seglade de bort ifrån ön, och kommo till konunga-sonens rike. Men Lilla
Rosa tog den grönskande linden med sig, och satte den vid kungs-gården.
Och linde-löfven spelade, och näktergalen sjöng, så att hela nejden hade
sin lust och glädje deraf.

När Lilla Rosa hade varit gift någon tid, föll hon i barnsäng, och födde
ett svenne-barn. Då tänkte hon på sin gamle fader, och skickade honom bud
om allt hvad henne hade vederfarits; men hon ville icke låta någon veta,
att drottningen varit skulden till hennes sorger. Vid dessa tidningar
blef konungen mycket glad, och med honom hans män, ty alla höllo Lilla
Rosa kär. Men drottningen och Långa Leda buro en stor harm att Rosa ännu
var vid lif, och gingo så till råds med hvarandra, huru de skulle vålla
konunga-dotterns ofärd.

Den falska styfmodern lagade sig derefter i ordning, och sade att hon
ville fara bort och helsa på Lilla Rosa. När hon kom fram, blef hon
emottagen på det aldra bästa; ty konunga-dottern ville icke minnas allt
det onda hennes styfmoder hade kommit å bane; men drottningen sjelf
ställde sig mycket vänlig, och talade många fagra ord. En afton sade
styfmodern till Lilla Rosa, att hon ville gifva henne en föräring till
minne af deras frändskap och kärlek. Styfdottern tänkte icke uppå något
svek, utan tackade för gåfvan. Då tog drottningen fram en silke-sömmad
serk, som var stickad med guld i hvarendaste fåll. Men den fagra serken
var argt förtrollad, så att när Lilla Rosa drog den uppå, blef hon
plötsligen omskapad till en gås, som for ut genom vind-ögat och kastade
sig i hafvet. Men som konunga-dottern egde ett fager-gult hår, så
fick gåsen gyllene fjädrar. I samma stund upphörde linden att spela,
näktergalen tystnade med sin sång, och hela kungs-gården uppfylldes med
sorg och bedröfvelse. Mest af alla sörjde Rosa Lillas gemål, den unge
konungen, och han ville icke låta hugsvala sig.

Om nätterna, när månen sken, och konungens fiskare voro ute på hafvet
att vittja sina nät, blefvo de varse en fager gås med gyllene fjädrar,
som låg och gungade på böljorna. Häröfver undrade de storligen, och det
tycktes dem vara ett märkligt järtecken. Men en natt samm den fagra gåsen
fram till fiskarens båt, och begynte samtala med honom. Gåsen helsade,
och sporde:

»God qväll, fiskare! Huru står det till der hemma på kungsgården? --

    Spelar min lind?
    Sjunger min näktergal?
    Gråter min lille son?
    Gör min herre sig någonsin glad?»

När fiskaren hörde detta och igenkände drottningens röst, blef han
underlig till mods, och svarade:

’Der hemma på kungsgården står illa till: --

    Din lind spelar inte.
    Din näktergal sjunger inte.
    Din son gråter både natt och dag.
    Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket bedröfvad. Hon qvad:

    »Stackare jag!
    som nu på blåa böljor far,
    och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Jag kommer här två gånger till, och sedan aldrig
mer.»

I samma stund försvann fogeln; men fiskaren for hem och förtäljde den
unge konungen, sin herre, hvad han hade hört och förnummit.

Konungen gaf nu befallning, att man skulle fånga den gyllene gåsen, och
lofvade fiskarena en stor belöning, om de kunde fullgöra hans uppdrag. Då
tillagade männen sina snaror och annan redskap, samt gåfvo sig ut på sjön
att vittja sina nät. När så månen hade gått upp, kom den fagra guld-gåsen
åter simmande öfver böljorna fram till deras båt. Hon helsade, och sade:

»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? --

    Spelar min lind?
    Sjunger min näktergal?
    Gråter min lille son?
    Gör min herre sig någonsin glad?»

Fiskaren svarade såsom förra gången:

’Der hemma på kungsgården står illa till. --

    Din lind spelar inte.
    Din näktergal sjunger inte.
    Din son gråter både natt och dag.
    Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då blef den fagra gåsen mycket bedröfvad, och qvad:

    »Stackare jag!
    som nu på blåa böljor far,
    och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Jag kommer här ännu en gång, och sedan aldrig mer.»

Vid dessa ord ville fogeln åter draga sin kos; men fiskarena voro
tillreds, och kastade hastigt sina snaror öfver den. Då begynte gåsen
att slå med vingarne, och skriade sorgligt: »Släpp snart, eller håll
bra! Släpp snart, eller håll bra!» I detsamma skiftade hon sin hamn,
och blef till ormar, drakar och andra grymma djur. När fiskarena märkte
detta, räddes de för sina lif, och släppte snarorna, så att fogeln kom
undan. Men när konungen fick höra utgången af deras färd, blef han illa
till mods, och sade att de icke bort låta skräma sig af en synvilla. Han
lät derefter tillreda nya och starkare snaror, för att fånga den gyllene
gåsen, och förbjöd fiskarena vid lifsstraff att låta henne undkomma, när
hon nästa gång skulle visa sig.

Tredje natten, sedan månen var uppgången, rodde konungens fiskare åter ut
på hafvet till att vittja sina nät. De bidade länge, men ingen guld-gås
syntes. Ändtligen kom hon åter farande öfver vågorna, och samm bort till
deras båt. Fogeln helsade såsom tillförene:

»God qväll, fiskare! huru står det till der hemma på kungsgården? --

    Spelar min lind?
    Sjunger min näktergal?
    Gråter min lilla son?
    Gör min herre sig någonsin glad?»

Fiskaren genmälte:

’Der hemma på kungsgården står illa till. --

    Din lind spelar inte.
    Din näktergal sjunger inte.
    Din lille son gråter både natt och dag.
    Din herre gör sig aldrig någonsin glad.’

Då suckade den fagra gåsen, och tycktes vara mycket sorgsen. Hon qvad:

    »Stackare jag!
    som nu på blåa böljor far,
    och aldrig mer kan bli det jag varit har. --

God natt, fiskare! -- Nu kommer jag aldrig här mer.»

Gåsen ville så draga bort, men fiskarena kastade sina snaror, och höllo
henne fast. Då blef fogeln mycket ängslig, slog hårdt med vingarne, och
skriade: »släpp snart, eller håll bra! släpp snart, eller håll bra!»
Hon skiftade derefter sin hamn, och blef till ormar, drakar och andra
farliga djur. Men fiskarena räddes för konungens vrede, och höllo troget
fast i snaran. De lyckades nu att fånga den gyllene gåsen, och förde
henne hem till kungsgården, hvarest man noga vaktade att hon ej skulle
undkomma. Men fogeln var tyst och purken, och ville icke tala, och så
blef konungens sorg ännu större än den förut hade varit.

Det hände sig någon tid derefter, att en gammal qvinna af sällsamt
utseende kom gåendes till kungsgården, och beddes få tala vid konungen.
Vakten svarade, såsom befaldt var, att konungen för sorg och bedröfvelse
icke ville samspråka med någon, men qvinnan var mycket enträgen, och så
blef hon insläppt. När hon nu kom inför konungen, sporde denne efter
hennes ärende. Qvinnan svarade: »Herre, konung! det är mig sagdt, att
din drottning blifvit förvandlad till en gyllene gås, och att du sörjer
både natt och dag öfver denna stora olycka. Nu har jag kommit hit, för
att lösa förtrollningen och gifva dig åter din gemål, om du eljest lofvar
bifalla ett vilkor, som jag vill framställa.» När konungen hörde detta
tal, blef han mycket glad, och frågade hvad som vore qvinnans begäran.
Då tog käringen till orda: »jag har mitt hem uti brinken, som ligger
på andra sidan om den svarta floden. Nu bedes jag, att du låter lägga
en sten-mur rundt omkring berget, så att ditt fä icke kommer dit och
oroar mig, när det släppes i bete.» Detta tycktes konungen vara en ringa
bön, och han lofvade gerna efterkomma den, ehuru han mycket tviflade att
qvinnan kunde hålla sitt ord, såsom hon hade utfästat.

Käringen började nu omständligt förtälja, om allt som hade vederfarits
Lilla Rosa af hennes elaka styfmoder. Men konungen hade svårt att tro
detta tal, ty han kunde icke tänka, att den gamla drottningen var så
falsk i hjertat. Då beddes qvinnan få se den fagra silkes-serken, som
Lilla Rosa hade fått i vängåfva af sin styfmoder. Konungen lät hemta
serken, och så gingo de samman till rummet hvarest guld-gåsen hölls
innestängd. När de nu hade kommit fram, gick trollqvinnan bort till den
fagra gåsen, och drog tyget öfver henne. Då löstes förtrollningen, Lilla
Rosa återfick sin rätta skepnad, och i stället för en gyllene gås, stod
der en fager qvinna med gullgult hår, såsom tillförene. Men i samma stund
begynte linden åter spela, och näktergalen sjöng i dess topp, så att det
var en lust och glädje deråt. Nu vardt fröjd öfver hela kungsgården;
men konungen förstod att den gamla qvinnan hade talat sannt, och höll
redeligen sitt löfte såsom han hade tillsagt.

Lilla Rosa och hennes gemål gjorde sig derefter redo, att fara bort
till konungen som var Rosas fader. När de kommo fram, vardt den gamle
konungen så glad, att han blef som ung på nytt, och med honom gladdes
hela hans rike; ty alla hade med sorg hört omtalas hvad ofärd hade
träffat konunga-dottern. Men en var det som icke blef glad, och det var
drottningen, ty hon kunde väl märka, att hennes falskhet var uppdagad och
hennes tid ute. När nu den gamle konungen förnam hvad svek och oförrätt
hans dotter fått lida af sin elaka styfmoder, blef han mycket vred, och
dömde drottningen till döden. Men Lilla Rosa bad för sin styfmoders lif,
och så lät konungen henne råda, och satte sin gemål uti fånga-tornet för
all hennes tid. Drottningens dotter, Långa Leda, fick njuta samma rätt
som sin moder. Men den unge konungen och Lilla Rosa återvände till deras
eget rike. -- Och der spelar linden, der sjunger näktergalen; der gråter
prinsen hvarken natt eller dag; der gör sig konungen alltid glad.



C. Jungfru Swanhwita och Jungfru Räfrumpa.

Ifrån Östergötland.


Det var en gång en elak qvinna, som hade två döttrar, en egen dotter och
en styfdotter. Den egna dottern var stygg till utseende och ännu styggare
till sinnes-art; men styfdottern var fager till åsyn och mild till
lynne, så att alla som sågo henne unnade henne godt. Häröfver harmades
styfmodern och styfsystern, och voro städse afundsamma mot den värnlösa
flickan.

Det hände sig en dag, att den unga mön blef skickad af sin styfmoder att
hemta vatten ur källan. Vid hon kom fram, sträcktes en liten hand upp
öfver vattu-brynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och
fin! gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.»
Då gjordes det flickan ondt om honom, som bad så innerligen vackert, och
hon räckte så guld-äplet åt den lilla handen. Derefter lutade hon sig
ned öfver källan, och aktade noga att hon icke måtte grumla vattnet,
medan hon fyllde sitt käril. När hon nu återvände mot hemmet, önskade
Källråden, att den väna flickan skulle blifva tre gånger fagrare än hon
var, att hvarje gång hon log skulle en guld-ring falla ur hennes munn,
och att röda rosor skulle rinna upp hvarhelst hon trådde på marken. I
samma stund skedde allt såsom det blifvit önskadt; men flickan kallades
efter den dagen jungfru _Svanhvita_, och ryktet om hennes fägring gick
vida ut öfver landet.

När den elaka styfmodern förnam allt detta, fick hon en stor harm, och
öfverlade med sig sjelf, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager
som Svanhvita var. Till den ändan utforskade hon noga huru allt hade
tillgått, och skickade så sin dotter att likaledes hemta vatten. När nu
den elaka flickan kom fram till källan, räcktes en liten hand upp öfver
vattubrynet, och det hördes en röst, som sade: »jungfru, fager och fin!
gif mig ditt guld-äpple, så vill jag önska dig tre goda önskningar.»
Men käringens dotter var både elak och girig, så att hon aldrig kunde
gifva något till skänks; hon slog derföre till den lilla handen, bannade
Käll-råden, och svarade i vredesmode: »icke må du tänka att du får något
guld-äpple af mig.» Derefter fyllde hon sitt ämbar, grumlade källvattnet,
och gick ondsint sina färde. Då vredgades han som rådde öfver källan,
och önskade henne tre onda önskningar till lön för hennes elakhet. Han
önskade, att hon skulle blifva tre gånger styggare än hon redan var, att
en död råtta skulle falla ur hennes munn hvarje gång hon skrattade, och
att räf-rumpor[1] skulle växa i hennes spår, hvar helst hon trådde på
marken. Så skedde ock. Ifrån den dagen vardt den elaka flickan på spe
kallad jungfru _Räfrumpa_, och der blef ett stort tal ibland folket,
om hennes underliga utseende och sinnes-art. Men käringen kunde illa
lida, att hennes styfdotter var fagrare än hennes rätta dotter, och den
stackars Svanhvita fick efter den stunden lida all orätt och smälek, som
kan falla på ett styfbarn.

Jungfru Svanhvita hade en broder som hon höll mycket kär, och som älskade
henne tillbaka af allt hjerta. Svennen hade längesedan dragit ifrån
hemmet, och tjente nu hos en konung, långt, långt bort i främmande land.
Men de andra hofmännen buro afund emot honom för den gunst han vunnit hos
sin herre, och ville gerna komma honom på fall, om de eljest kunde få
någon sak med honom.

Svennens afunds-män aktade noga uppå allt hvad han måtte företaga sig,
och gingo så en dag inför konungen. De sade: »Herre, konung! vi veta väl
att du icke kan lida vrånghet och olag af dina tjenare. Derföre hafva
vi icke velat dölja, att den främmande svennen, som är i din tjenst,
hvarje morgon och afton böjer knä för en afgud.» När konungen hörde
slikt, tänkte han att det var illvilja och förtal, och satte ingen tro
dertill. Men hofmännen sade, att han väl sjelf kunde öfvertyga sig om de
hade talat sanning eller icke. De förde så konungen till ungersvennens
kammare, och bådo honom titta igenom nyckel-hålet. Vid nu konungen såg
ditin, blef han varse att svennen låg på knä framför en fager bild,
och kunde han så icke tänka annat, än att allt var sannt som hofmännen
hade berättat. Konungen blef nu mycket vred, kallade ungersvennen inför
sig, och dömde honom till döden för hans stora ogernings skull. Men
svennen urskuldade sig, och sade: »Herre, konung! icke må du tänka att
jag dyrkar något afgudabeläte; detta är min systers bild, och jag beder
till Gud hvarje morgon och afton, det han ville bevara henne, emedan
hon är i en elak styfmoders våld.» Konungen beddes derefter att få se
bilden, och kunde icke tröttna att skåda dess fägring. Han sade: »om
det är sannt, såsom du säger mig, att detta är din syster, så skall hon
blifva min drottning, och du skall sjelf fara bort att hemta henne. Men
om du ljugit, skall det blifva ditt straff att kastas för vilddjuren
i lejona-kulan.» Konungen lät derefter utrusta en snäcka på det
aldrapräktigaste med manskap och dyrbart gods, samt skickade svennen med
mycken ståt, att hemta sin fagra syster till konunga-hofvet.

Ungersvennen färdades nu vida öfver hafvet, och kom ändteligen hem till
sitt land. Här uträttade han sin herres ärende, såsom honom var befaldt,
och lagade sig derefter att segla tillbaka. Då bådo hans styfmoder och
styfsyster, att äfven de skulle få följa med på skeppet. Svennen var illa
tillfreds härmed, och nekade till deras begäran; men Svanhvita bad för
dem, och så fingo de sin vilja fram. När de nu hade lagt till sjös, och
kommo ut på villande haf, växte der upp en häftig storm, så att sjöfolket
trodde att fartyg och allt skulle gå till grund. Men ungersvennen var vid
godt mod, och gick högt upp på rån, för att se om han icke kunde skönja
land på någon sida. När han så hade spejat ifrån masten, ropade han till
Svanhvita, som stod på skepps-bord: »kära syster! nu ser jag land»; men
det blåste så hårdt, att jungfrun icke kunde höra hans ord. Då sporde
hon sin styfmoder åt, hvad hennes broder hade sagt. Den falska qvinnan
genmälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds gröna jord, om du
icke kastar ditt guld-skrin i sjön.» När Svanhvita hörde detta, gjorde
hon såsom henne var sagdt, och kastade sitt guld-skrin i hafvets djup.

Efter någon stund ropade svennen åter igen till sin syster, der hon stod
på skeppsbord: »Svanhvita! det är tid att du smyckar dig till brud, ty vi
komma snart fram»; men jungfrun kunde icke höra hans ord för den häftiga
stormen. Då sporde hon sin styfmoder åt, hvad hennes bror hade sagt.
Den falska qvinnan mälte: »jo, han säger att vi aldrig komma på Guds
gröna jord, om du icke kastar dig sjelf i hafvet.» Detta föll Svanhvita
sällsamt före; men den elaka styfmodern sprang till, och skuffade henne
hastigt öfver bord. Den unga mön blef så bortförd af de blåa böljorna,
och kom till Hafsfrun, som råder öfver alla hvilka omkomma på sjön.

När nu svennen gick ned ifrån rån och sporde om hans syster var smyckad,
förtäljde styfmodern med många falska tårar, att Svanhvita hade fallit i
sjön. Då blef ungersvennen förfärad, och med honom allt skepps-folket,
ty de visste väl hvad straff väntade dem, att de så illa hade aktat
konungens brud. Men den falska qvinnan fann på ett annat svek; hon sade
att de skulle smycka hennes egen dotter till brud, så kunde ingen veta
att Svanhvita var borta. Svennen nekade väl härtill; men skepps-männen
räddes för sina lif, och tvingade honom att göra såsom styfmodern hade
sagt. Jungfru Räfrumpa smyckades nu på det aldrapräktigaste med röda
ringar och gyllene bälte; men ungersvennen var illa till mods, och kunde
icke förgäta hvad ofärd hade träffat hans rätta syster.

Medan allt detta timade, lopp fartyget in under landet, hvarest konungen
var till mötes med allt sitt hof och mycken fager utrustning. Der breddes
nu dyrbara täcken, och konunga-bruden fördes ifrån skeppet med stor
heder. Men när konungen fick se jungfru Räfrumpa, och hörde att hon
skulle vara hans brud, märkte han oråd, och blef högeligen vred. Han lät
så kasta ungersvennen för djuren i lejona-kulan, men sjelf ville han
icke rygga sitt kungs-ord, utan tog den stygga jungfrun till gemål, och
så vardt hon drottning i sin systers ställe.

Jungfru Svanhvita egde en liten hund, som hon höll mycket kär. Han
kallades _Snöhvit_. Sedan nu den unga mön var borta, fanns ingen som
vårdade sig om det trogna djuret, utan han gick upp till kungsgården, och
tog sin tillflykt i stegerhuset, hvarest han lade sig framför eld-staden.
Om qvällen, sedan alla gått till hvila, märkte köks-mästaren huru dörren
öppnades af sig sjelf, och en liten fager and, som var fängslad med en
kedja, hoppade in i köket. Hvarhelst den lilla fogeln trådde på marken,
upprunno de aldraskönaste rosor. Men anden gick fram der hunden låg i
spisel-grufvan, och qvad:

    »Stackars du liten Snöhvit!
    förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
    nu får du ligga i askan den grå.
    Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
    Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»

Anden tillade: »stackare mig! jag kommer här ännu två nätter till, sedan
får jag aldrig se dig mer.» Derefter smekte hon den lilla hunden, och
hunden vänslades emot henne tillbaka. Men när det lidit någon stund,
öppnades dörren af sig sjelf, och den lilla fogeln gick sina färde.

Andra morgonen, när dager var ljus, tog köks-mästaren af de fagra rosorna
hvilka voro strödda på golfvet, och lade omkring faten som buros fram på
konungens bord. Men konungen kunde icke nog förundra sig öfver blommorna,
utan lät kalla köks-mästaren, och sporde hvadan han fått så fagra rosor.
Då förtäljde kocken huru allt hade timat om natten, och hvad anden hade
talat till den lilla hunden. När konungen hörde detta blef han underlig
till mods, och befallte köks-mästaren sända bud, när fogeln nästa gång
skulle visa sig.

Andra natten gick den lilla anden åter upp i köket, och talade med sin
hund såsom förr. Då sändes bud till konungen, och han kom tillstädes,
just vid det fogeln hoppade ut genom dörren. Men öfverallt på
köks-golfvet lågo fagra rosor, hvilka spridde en ljuflig lukt, så att
ingen hade någonsin sport deras like.

Konungen satte sig nu i sinnet, att om fogeln ännu en gång ville visa
sig, skulle den icke undkomma. Han ställde sig derföre på vakt uti
steger-huset. När han nu hade bidat en lång stund, och det led emot
midnatt, kom den lilla fogeln såsom dess sed var, hoppade fram till
hunden, der han låg vid eldstaden, och qvad:

    »Stackars du liten Snöhvit!
    förr fick du ligga på silkes-bolstrar blå,
    nu får du ligga i askan den grå.
    Stackars min bror! han sitter i lejona-kulan.
    Tvy vare jungfru Räfrumpa! hon sofver på min herres arm.»

Anden tillade: »stackare mig! nu får jag aldrig se dig mer.» Derefter
smekte hon den lilla hunden, och hunden vänslades emot henne igen. När
nu fogeln ville fara sin väg, lopp konungen fram och grep den i foten.
Då skiftade anden sin hamn, och blef till en stygg drake; men konungen
höll ändock fast. Hon förvandlades åter, och vardt till ormar, ulfvar och
andra farliga djur; men konungen släppte icke. Nu ryckte Hafs-frun hårdt
på sin kedja; men konungen höll fast, och kedjan sprang sönder med stort
gny och rasslande. I det samma stod der en vän jungfru, långt skönare än
den sköna qvinno-bilden, och hon tackade konungen att han frälst henne
ur Hafs-fruns våld. Då blef konungen öfvermåttan glad; han tog den fagra
jungfrun i sin famn, kysste henne och sade: »dig eller ingen i verlden
vill jag hafva till min drottning; och nu ser jag väl att din broder
var oskyldig.» Derefter skickade han genast sina män till lejona-kulan,
för att se om ungersvennen var vid lif; men svennen satt helbregda midt
ibland vilddjuren, och de hade icke gjort honom någon skada. Då blef
konungen glad till mods, och fröjdade sig att allt hade aflupit så väl.
Men de begge syskonen förtäljde honom noga, huru den svekfulla styfmodern
handlat emot dem.

När dager var ljus, lät konungen tillreda ett stort gästabud, och bjöd
de förnämsta männen i sitt rike att komma till kungsgården. Medan nu
alla sutto till bords och voro glada, begynte konungen förtälja sagan
om de begge syskonen, hvilka blefvo förrådda af sin styfmoder; men han
berättade allt såsom det hade timat, ifrån början till slut. När sagan
var lyktad, sågo konungens män på hvarandra, och alla menade, att det
var en oerhörd gerning. Men konungen vände sig till sin svärmoder, och
sade: »det höfves att någon lönar min saga. Mig lyster veta hvad straff
den förtjenar, som förrådt så menlöst ett lif». Den falska qvinnan
märkte icke att hennes svek var uppdagadt, utan svarade dristigt: »jo,
han vore väl värd att kokas i sjudande bly». Konungen vände sig derefter
till jungfru Räfrumpa, och sade: »mig lyster äfven höra din mening. Hvad
straff förtjenar den, som förrådt så menlöst ett lif?» Den elaka jungfrun
genmälte hastigt: »jo, han vore väl värd att kokas i sjudande tjära». Då
vardt konungen vred, steg upp ifrån bordet, och sade: »J hafven fällt
dom öfver eder sjelfva; den domen skolen J ock undergå». Han lät nu föra
de begge qvinnorna till döden, såsom de sjelfva hade sagt, och det var
ingen utom Svanhvita som beddes nåd för dem. Derefter firade konungen
sitt bröllopp med den fagra jungfrun, och det tycktes alla, att man icke
kunde se en vänare drottning. Men sin egen syster gaf han åt den raske
ungersvennen, och så vardt glädje öfver hela konungens gård, och der
lefva de lyckligt och väl, ja, ännu i denna dag.

    [1] Ett slags ogräs (Åker-fräken: _Equisetum Arvense_).


_Anmärkningar._

Sagan om _Prinsessan, som gick upp ur hafvet_, är en bland Sveriges mest
kända folk-berättelser, och förtäljes på många olika sätt. Utgifv. hafva
egt tillgång till följande, något skiljaktiga öfverlemningar:

1. _Guld-ring och Groda, Guld-ked och Orm._ -- Ifrån ~Upland~.

Det var en gång en man, som for vilse i skogen. När han länge hade
vandrat omkring, utan att finna någon väg, blef han mycket bedröfvad,
och satte sig ned på en sten. Då kom der en gammal stygg käring, och
sporde hvarför han var så sorgsen till mods. Mannen svarade, att han
hade gått vilse och kunde icke hitta hem igen. Qvinnan genmälte: »om du
vill lofva att taga mig till hustru, skall jag visa dig vägen, eljest
kommer du aldrig lefvande ur denna skog». I sin nöd lofvade mannen göra
efter hennes åstundan, ehuru det tycktes honom vara ett dåligt vilkor.
Nu följde käringen honom till bys, och blef hans hustru; men hon var en
trollqvinna, och skänkte honom icke många glada dagar.

Mannen hade tillförene varit gift, och egde med sin förra hustru en enda
dotter, som var både god och fager. Käringen hade likaledes en dotter;
men denna bråddes på sitt möderne, och var stygg till utseende och
sinnelag. Troll-qvinnan och hennes dotter buro stor harm och afund emot
den stackars man-dottern, så att hon alltid hölls för ett styfbarn och
fick lida orätt.

Det hände sig en gång, att den elaka qvinnan skulle gå i bad, och
skickade sin styf-dotter att tillse om allt var redo i badstugan. När nu
flickan kom fram, mötte hon trenne mör, hvilka bådo henne så innerligen
vackert att hon skulle bada dem. Styf-dottern svarade: »det vill jag
gerna göra, allenast J skynden eder, så att jag slipper bannor af min
styfmoder». Hon badade nu de små jungfrurna, och gick derifrån. Men när
flickan hade gått, öfverlade de tre små med hvarandra, huru de skulle
löna den vänliga tärnan för hennes tjenstaktighet. Den ena sade: »jag
önskar, att hon skall blifva tre gånger fagrare än hon redan är». Den
andra sade: »jag önskar, att der skall rinna fram en guld-ring på hennes
finger, hvarje gång hon nyser». »Och jag», tillade den tredje, »önskar,
att hvarannan gång hon nyser skall der, komma en guld-kedja tre hvarf
omkring hennes hals». Så taladt, drogo jungfrurna sina färde.

Man-dottern följde nu sin styfmoder till badstugan, och biträdde henne
vid badet. Rätt som det var, nös flickan, och i detsamma föll en
guld-ring ned på golfvet, så att det klang dervid. »Hvad var det?» sporde
käringen, och tog hastigt upp ringen, »den har du visst tagit ifrån mig».
Flickan sade ingenting, och styfmodern behöll smycket. När de så hade
återkommit i stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en röd
guldkedja tre hvarf omkring hennes hals. »Hvad var det?» sporde käringen
åter, »den har du visst tagit ifrån mig». Styfmodern ryckte nu hastigt
till sig den fagra kedjan, och behöll den; men man-dottern kunde väl
förstå, att smyckena voro en gåfva ifrån de tre små jungfrurna.

Käringen lade nu råd, huru hennes egen dotter skulle blifva lika fager,
som styfdottern var. Till den ändan lät hon åter tillaga ett bad,
och skickade sin dotter att efterse om allt var redo i badstugan. När
nu käring-dottern kom fram, mötte henne tre små jungfrur, och de bådo
så innerligen vackert, att hon skulle bada dem. Men den elaka flickan
bannade jungfrurna, och visade dem bort med hårda ord. Då öfverlade de
tre små med hvarandra, huru de skulle löna den stygga flickan för hennes
afvoghet och ondska. Den ena sade: »jag önskar, att hon må blifva tre
gånger styggare än hon redan är». Den andra sade: »jag önskar, att hvarje
gång hon nyser skall der komma fram en ful groda». »Och jag», tillade den
tredje, »önskar, att hvar annan gång hon nyser skall en orm rinna tre
hvarf omkring hennes hals». Så samtaladt, försvunno de tre mörna, och
ingen menniska har sett dem sedan.

Käringen och hennes dotter vandrade nu till badstugan. Rätt som det var,
nös flickan, och i detsamma for en ful groda ned på golfvet. »Hu! hvad
var de?» sporde trollkvinnan. Flickan teg. När de så hade återkommit i
stugan, nös flickan om igen, och med detsamma rann en is-kall orm tre
hvarf omkring hennes hals. »Huh! hvad var det?» sporde käringen, och
ryckte förfärad bort ormen. Då förtäljde flickan allt hvad som hade
tilldragit sig, emellan henne och de tre små jungfrurna. Men ifrån den
dagen blefvo trollqvinnan och hennes dotter ännu mycket elakare emot
gubbens dotter, och skickade henne bort i skogen att valla fä, på det
ingen måtte se eller förnimma om hennes fägring.

Det hände sig en dag, att några ungersvenner voro stadda på jagt uti
skogen. När de nu fingo se den unga vallpigan, der hon betade sitt fä,
blefvo de mycket betagna af hennes fägring, och sade att hon skulle följa
dem till kungsgården med godo eller med ondo. Då blef mön förfärad, och
lofvade gifva dem både guld och gods, om de ville lemna henne i fred.
Svennerna satte icke mycken lit till detta tal; men vallpigan gick bort
till en grop, som hon hade gräft i sanden, tog derutur både ringar och
guldkedjor, samt gaf åt jägarena. När svennerna sågo all denna rikedom,
undrade de ännu mera; och han som var deras höfding fattade en sådan
kärlek för den fagra mön, att han tyckte sig icke kunde lefva utan
henne. Jägarena bådo nu ytterligare att vallpigan skulle följa dem till
kungsgården, och lofvade att ingen kränkning eller oära skulle henne
vederfaras. Då jakade flickan till deras begäran, och gick med dem utur
skogen. Men när de kommo fram, var det den unge konungen sjelf, som hade
tagit henne med sig. Och konungen friade till den fagra vallpigan, samt
gjorde henne till sin drottning; och han aktade henne kärare än allt
annat i verlden.

När den unge konungen hade varit gift en tid bortåt, utbrast ett stort
örlig, så att han måste draga bort i leding. Men drottningen var
hafvande. Då skickade konungen bud öfver hela riket, för att spörja efter
en jorde-gumma, som bäst kunde vårda hans gemål under hennes sjukdom.
Vid dessa tidningar gaf styfmodern sig på väg till kungsgården, och blef
väl emottagen. Men när drottningen föll i barnsäng, passade trollpackan
lägligt tillfälle, kastade sin styfdotter i sjön, och lade sin egen
dotter att vara drottning i hennes ställe. När nu örliget var till ända,
och konungen kom hem, kunde han väl märka det hans gemål var sig mycket
olik; men den falska qvinnan fann på råd och sade att det kom sig af
sjukdomen, det skulle väl framdeles blifva bättre.

Den fagra styfdottern, som kastades i hafvet, blef »sjö-tagen», och
kom till Hafs-frun. När hon varit der någon tid, bad hon sjö-trollet
om orlof, att gå upp på den gröna jorden och helsa på sin lilla son.
Hafs-frun samtyckte härtill. Drottningen gick så upp ur sjön, och kom
sent om natten i konungens sof-stuga. Här lutade hon sig bedröfvad öfver
barnets vagga, och qvad:

    »Gud signe dig, lill’ prinsen min!
    men kungen han sofver på trollpackans arm.
    Två gånger till, men aldrig mer,
    får jag se dig.»

»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen.
’Jag hörde ingenting’, genmälte käring-dottern, som skulle låtsa vara
drottning.

Konungen gaf nu befallning till väktarena, att om de märkte någon, som
nattetid gick in i slottet, skulle de taga den fast. Det led så en tid.
Men när Thorsdagen kom, steg den sjö-tagna drottningen åter upp ur
hafvet, och gick vid midnatts-tid in i konungens sof-stuga. Här lutade
hon sig sorgsen ned öfver barnets vagga, och qvad:

    »Gud signe dig, lill’ prinsen min!
    men kungen han sofver på trollpackans arm.
    En gång till, men aldrig mer,
    får jag se dig.»

»Hvem var det som talade?» sporde konungen, och for upp ur sömnen.
’Icke hörde jag någonting’, genmälte falska tärnan, som skulle låtsa
vara drottning. Men väktarena lupo hastigt fram, för att taga fast den
sjö-tagna drottningen, och då försvann hon i hafvet.

Tredje Thorsdags-natten ställde sig konungen sjelf på vakt, och med honom
voro många prester, klerker och andra lärda män. När nu drottningen
skulle vända tillbaka ifrån den lille prinsens sof-kammare, blefvo alla
varse huru hon var fängslad om foten med en tung jern-kedja. Då tog en
af klerkerna sin Bibel och kastade emot kedjan; men när den heliga boken
vidrörde länkarne, häfdes förtrollningen, och kedjan brast och for ned
i sjön med stort gny och brakande Drottningen blef sålunda frälsad utur
hafvet; och kan hvar man väl veta hvad fröjd konungen kände att hafva
återvunnit henne.

Dagen derefter gjorde konungen ett stort gästabud, och der samlades många
ätt-stora och förnäma män ifrån hela riket. När nu gästerna sutto till
bords och voro glada, förtäljde konungen allt som hade vederfarits hans
drottning; men ingen visste om hvilken han talade. Konungen vände sig
derefter till den gamla troll-qvinnan, och sporde: »hvad straff är väl
den värd, som velat förråda ett så menlöst lif?» Käringen genmälte: ’han
vore väl värd att kokas i sjudande tjära’. Då sade konungen: »nu har
du fällt domen öfver dig sjelf». Han lät så koka trollpackan i tjära;
och hennes dotter fick fara samma färd. Men konungen återtog sin rätta
drottning, och nu voro de lyckliga så länge de lefde.

2. _Kransen._ -- Ifrån ~S. Småland~.

Det var en gång en man, som hade två döttrar, en egen dotter och en
styf-dotter. Mannens dotter var godhjertad och vänlig; men käring-dottern
var stygg och ogin, och hennes moder halp henne derutinnan.

En dag gick bonden med sin dotter till skogen, för att hugga ved; men
vädret var kulet och det regnade hårdt. När de nu kommit hem om qvällen,
hade bonden glömt sin yxa i marken. Då sade han till sin hustru: »kära
du! låt din dotter gå efter yxan; min dotter är både trött och våt, hon
har hela dagen varit ute i regnet». Men den elaka qvinnan svarade: »åh!
det är inte värre väder än att din dotter gerna kan gå. Om hon redan är
våt, så tål hon desto bättre vid en regnskur eller två». Den stackars
styfdottern måste så gifva sig ut i ur och skur, för att leta efter sin
faders yxa.

När hon nu kom till stället hvarest yxan låg, sutto tre små dufvor på
yxe-skaftet, och sågo mycket purkna ut. Då gjordes det flickan ondt om de
små foglarne, och hon tilltalade dem vänligt. Hon sade: »stackars mina
små dufvor! flygen hem till ert lilla bo, så slippen J vara ute i regnet
och bli våta. Jag måste gå hem med min faders yxa, annars får jag bannor
af min styfmor. Flygen nu eder väg, små dufvor!» Vid dessa ord tog mön
bröd af sin qvälls-vard, smulade det i handen, och gaf foglarne att äta;
derefter grep hon yxan, och gaf sig på hemvägen. Men dufvorna flögo högt
upp i toppen af ett träd, och öfverlade, hvad lön de skulle gifva den
vänliga flickan för hennes godhjertenhet. Den ena sade: »jag gifver henne
en krans». Den andra sade: »jag gifver foglar deruti». »Och jag», tillade
den tredje, »gifver, att ingen kan laga kransen utan att den vissnar». Så
ordadt, försvunno de små dufvorna; men när flickan kom hem, bar hon på
hufvudet en krans af de fagraste blommor, och ibland rosorna sutto små
foglar, hvilka sjöngo så ljufligt att ingen man hört dess like.

Styfmodern och hennes dotter kunde illa lida, att man-dottern egde en
sådan kostbarhet. De togo derföre kransen ifrån henne, och satte den på
käring-dottern; men i samma stund tystnade foglarne, och blommorna fällde
sina blad. Då skickade gumman sin egen dotter ut i skogen, att äfven
hon skulle erhålla en krans, såsom hennes half-syster. Men när flickan
fick se de tre dufvorna hvilka sutto på yx-skaftet, kunde hon icke dölja
sitt onda sinne, utan skrek: »edra otäckingar! hvem har lofvat eder
sitta här och smutsa ned fars yxa? Undan! eller jag vill hjelpa eder».
Käring-dottern tog derefter yxan, och gick hem; men dufvorna flögo högt
upp i ett träd, och öfverlade hvad lön de skulle gifva flickan för hennes
hårda ord. De samråddes nu, att käring-dottern aldrig skulle kunna säga
annat än »edra otäckingar!» Så skedde ock. Men ifrån den stunden kunde
käringen och hennes dotter aldrig lida den stackars styfdottern, utan
gjorde henne all den harm och förtret, som de förmådde.

Det hände sig en gång, att konungens son färdades genom skogen, och fick
se flickan med den fagra kransen och de sjungande foglarne. Då blef
han mycket betagen, förde henne med sig till kungsgården, och firade
sitt bröllopp med henne. Men den falska styfmodern aktade på tillfälle,
skuffade sin styfdotter i hafvet och lade sin egen dotter i hennes
ställe. När så konungen kom hem, var kransen borta, och drottningen kunde
icke säga annat än: »edra otäckingar!» Detta tycktes alla vara underligt,
och prinsen bar en stor sorg deröfver.

Den »sjö-tagna» drottningen steg tre gånger upp ur hafvet, och samtalade
med sin hund. Första natten gick hon upp på stranden, och qvad:

    »Liten min hund! sofver du än?
    Ligger den falska tärnan på min herres arm? --
    Bättre var mig ärnadt.»

Andra natten hände sig på samma sätt. -- Men den tredje natten var
konungen sjelf på vakt, och grep sin gemål, vid det hon skulle återvända
i hafvet. Då förvandlade hon sin hamn, och blef till mångahanda
djur, både fiskar och foglar; men den unge konungen höll väl fast.
Slutligen förbyttes hon, såsom det tycktes, till en tjär-burk. Då drog
konunga-sonen sitt svärd, och högg midt igenom tjär-burken; men i
detsamma löstes förtrollningen, och der stod framför prinsen en fager mö;
hon bar på hufvudet en krans, och i kransen sjöngo små ljufliga foglar.
Nu blef stor glädje och fröjd i hela kungsgården, att den unga konungen
hade återfunnit sin rätta drottning.

Dagen derefter lät konungen tillreda ett stort gästabud. Midt under
gästabuds-glädjen tillsporde han den gamla troll-käringen, hvad straff
den vore värd, som velat förråda hans makas lif. Styfmodern svarade: »den
vore väl värd att läggas i en spik-tunna, och rullas utför berget». Då
sade konungen: »nu har du fällt din egen dom». Käringen och hennes dotter
blefvo derefter rullade till döds i en spik-tunna. Men konungen lefde
lycklig med sin gemål, både länge och väl.

3. Uti A. I. ARWIDSSONS ~Läse- och Läro-bok för Ungdom~, Stockholm
1830, Del. I, s. 19-25, meddelas en uppteckning ifrån ~Östergötland~,
hvilken förbinder denna saga med den bekanta, i och för sig sjelfständiga
berättelsen om »_Ask-ungen_» (se framdeles Del. II.) Nämnda uppteckning
slutar som följer:

Sedan styfdottern (Ask-ungen) någon tid varit gift med den främmande
prinsen, måste denne fara hem till sitt land igen; men hans gemål dröjde
qvar hos sin elaka styfmoder, intill dess hon hade födt barn. När nu
styfdottern skulle fara bort, öfvertalades hon att taga käring-dottern
med, såsom hof-tärna. Men den falska tärnan borrade hål i skepps-bottnen,
och förbytte sin half-syster till en sjö-orm. När så ormen fick känna
hafs-luft, trängde den hastigt ned genom hålet, samt emottogs af
hafs-trollet, som varit käring-dotterns gudmoder. Den falska tärnan
iklädde sig derefter sin half-systers skepnad, och anlände till prinsen,
som undfick henne med stor glädje. Men styfdotterns lilla hund, _Locke_,
var sedermera aldrig glad; det lilla barnet grät oafbrutet, och en tyngd
låg öfver prinsens sinne. Den falska tärnan var elak i rådslag, och blef
hatad af alla.

Hunden Locke låg i ett rum, längst vid ändan af slottet, hos den gamla
qvinnan som skötte prinsens barn. En Thorsdags-natt hördes stort gny
ifrån hafvet, och gumman förskräcktes vid bullret af kedjor, hvilka
slamrade utanför dörren. Kort derefter hörde hon sin fordna matmoder
samtala med den lilla hunden. Styf-dottren sade:

    »Locke lilla min hund,
    lefver du ännu?»

Hunden svarade:

    ’Ja, gör jag så, min fru!’

Rösten fortfor:

    »Locke, Locke, lät upp!»

Nu öppnades dörren, och den förtrollade prinsessan trädde in. Hon sporde:

    »Gråter mitt lilla barn ännu?»

Locke svarade:

    ’Ja, gör det så, min fru!’

Prinsessan fortfor:

    »Sofver falska tärnan på min herres arm ännu?»

Locke gaf till svar:

    ’Ja, gör hon så, min fru!’

Prinsessan tillade: »jag kommer hem två Thorsdags-qvällar till, och
så aldrig mer». -- Nu drog sjö-trollet på kedjan, och styfdottern for
tillbaka i hafvet.

Nästa Thorsdags-natt kom prinsen sjelf tillstädes och lyssnade till sin
gemåls samtal med den lilla hunden. När han nu märkte, att icke allt
var såsom det borde vara, gick han till råds med en trollkunnig. Denne
lärde honom, att han skulle gå bort om en sabbats-qväll, och härda en yxa
och ett par stål-handskar i lindekol och orma-etter. Tillika skulle han
ställa i rummet trenne kar, det ena fullt med vatten, det andra med vin,
och det tredje med mjölk. Konunga-sonen gjorde i allt, såsom man hade
sagt honom. När nu Thorsdagen kom, och prinsessan infann sig för tredje
gången, lopp prinsen fram, och afhögg kedjan som höll henne fängslad.
Härvid blef ett stort gny och dönande uti hafvet. Men konunga-sonen grep
sin gemål, och höll henne fast med jernhandskarne. Då förbyttes hon till
en hafs-orm, som bet omkring sig och ville slita sig lös; men prinsen
släppte icke. Han bar derefter ormen till karet som var fullt med vatten.
Der föll ett skinn af honom. Sedan lyftade han ormen i karet som var
fullt med vin. Der föll det andra skinnet. Slutligen flyttade han ormen i
karet som var fullt med mjölk. Då stod der upp en fager prinsessa, hvit
såsom mjölk, och konunga-sonen igenkände sin gemål, som varit förtrollad.

Nu blef Locke åter glad, det lilla barnet upphörde att gråta, och tyngden
föll bort ifrån prinsens sinne. Men falska tärnan blef framhafd, och
sattes qvicker i jord.

4. Enligt en annan öfverlemning ifrån ~Östergötland~, uppväckte den
falska styfmodern, genom trolldom, en häftig storm, så att jungfrun omkom
uti hafvet. Trollpackan skickade derefter sin egen dotter på ett annat
fartyg, och hon blef prinsens brud. Men den rätta drottningen steg tre
serskildta nätter upp ur vattnet, och suckade:

    »Hu! hu! det är så kallt i hafsens djup.»

Tredje natten var konunga-sonen tillstädes, och samtalade med henne.
När det nu led emot ottemål, ville jungfrun återvända till hafvet. Men
konunga-sonen höll henne fast, oaktadt hennes många förvandlingar. Då
löstes trolldomen, hvarefter styfmodern och hennes dotter fingo till
straff, att kokas i sjudande bly.

5. En märklig, ehuru ofullständig öfverlemning ifrån ~Vestmanland~
förmäler, att konungen lät sätta ungersvennen i en _orma-gård_. Men hans
syster, den sjö-tagna jungfrun, gick tre Thorsdags-nätter upp ur hafvet,
och kom till kungsgården. Här stadnade hon i rummet utanföre konungens
sof-stuga, öppnade sitt guld-skrin, kammade sitt långa, fagra hår, och
qvad:

    »Jag kammar mitt hår
    och fäller mång tår:
    min broder ligger i orma-gård.»

Tredje natten var konungen sjelf på vakt, och afhögg länken, som höll
jungfrun fängslad. Då häfdes förtrollningen, hvarefter konungen tog mön
till sin drottning.

6. I en öfverlemning ifrån ~Upland~ berättas, huru den fagra mön lade
sitt hufvud på styfmoderns knä, och lät henne löska sig. Men när jungfrun
hade somnat, passade den falska qvinnan tillfälle, kastade sin styfdotter
öfver bord, och satte sin egen dotter i hennes ställe. Sagan tillägger,
att när den sjö-tagna flickan om nätterna gick upp ur hafvet att samtala
med sin hund, satte hon sig vid vind-ögat och kammade sitt långa hår,
hvarvid de skönaste perlor föllo derifrån ned på marken. Men perlorna
hade fastnat i jungfruns lockar, medan hon var i hafvet.

7. En annan uppteckning ifrån ~Upland~ inleder sagan sålunda, att
styfmodern skickade sina begge döttrar till källan efter vatten, hvarvid
hennes egen dotter fick ett ämbar; men styfdottern erhöll ett såll.
-- Fortsättningen öfverensstämmer med den ofvan meddelade: »_Jungfrun
Svanhvita och Fröken Räfrumpa_».

8. En öfverlemning, likaledes ifrån ~Upland~, låter den sjö-tagna
jungfrun ytterst bli förvandlad till en orm, som af konungen hugges i tre
stycken, och sedan blifver till en den fagraste prinsessa. Sagan slutar
dermed, att den falska styfmodern och hennes dotter brännas å båle.

9. Ännu en uppteckning af närvarande saga har blifvit tagen i ~Upland~,
af den bekante tyske lärde H. R. VON SCHRÖTER. Nämnde uppteckning omtalas
af bröderna GRIMM (Se ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. III, ss. 406-7);
men eger föga värde.

10. Enligt en öfverlemning ifrån ~Blekinge~, uppstiger den förtrollade
jungfrun ur hafvet såsom en liten and, och kryper in i köket genom en
glugg. Men tredje natten är konungen tillreds och stoppar igen gluggen,
så att fogeln icke kan komma ut. Konungen griper derefter den lilla
anden, och skär den i foten, att der komma fram tre blodsdroppar. I samma
stund blifver fogeln till en fager jungfru; men hennes broder tages
oskadd utur lejonkulan, och styfmodern brännes, till straff för sin
falskhet.

11. En mindre god och tillika ofullständig uppteckning, ifrån ~Norrland~,
låter styf-dottern blifva förtrollad af sin elaka fostermoder, när de
tillsammans fara öfver sjön. Då sjunger en liten fogel:

    »Se ej på den böljan blå!
    Ty då blir du grå.»

Men jungfrun kan ej emotstå sin längtan, utan drages ned i vågorna,
hvarest hon uppslukas af en stor fisk. Dagen förr än konungen skall
fira sitt bröllopp med den falska tärnan, fångas den stora fisken, och
konungen återfår sin rätta brud.

12. En öfverlemning ifrån ~Småland~ förmäler, att konungadottern vid
sitt skeppsbrott kastades till ett berg, hvarest hon blef tagen af
berga-trollen. Efter många böner fick hon deras orlof, att tre gånger
gå fram till kungsgården och samtala med sin lilla hund. När nu tredje
Thorsdags-natten kom, hade konungen låtit noga tillstoppa alla sprickor
och öppningar i rummet. Derefter sökte han gripa den förtrollade
jungfrun; men hon förvandlades till mångahanda djur, och blef sist till
en liten sy-nål, som låg och glimmade på spisel-hällen. Då tog konungen
en tråd, och drog den hastigt igenom nåls-ögat; genast fick jungfrun sin
rätta skepnad, och brölloppet firades med lust och gamman.



8.

Det sköna Slottet östan om Solen och nordan om Jorden.

Ifrån S. Småland.


Beslägtade utländska sagor förekomma som följer:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel I, N:o 9, ss. 53-60, »_De tre Prindsesser i Hvidtenland_», och N:o
28, ss. 166-180, »_Soria Moria Slot_».

2. Hos =Danskarne=: -- Se MOLBECH, ~Udvalgte Eventyr og Fortællinger~,
Kjöbenhavn 1843, ss. 264-270, »_Den ned-traadte Ager_».

3. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II,
N:o 92, ss. 39-46, »_Der König vom goldenen Berg_» (jfr. Th. III, ss.
171-174). -- _B._ Se anf. arb. Th. II, N:o 93, ss. 47-54, »_Die Rabe_»
(jfr. Th. III, ss. 174-175). -- _C._ Se förra hälften af Sagan »_Der
Trommler_», i samma bok, Th. II, N:o 193, ss. 489-501. -- _D._ Jfr.
sednare del. af Sagan »_Das Wasser des Lebens_», i nyss anf. bok, Th.
III, s. 184.

4. Hos =Slavonerne=: -- Se KLETKE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin
1844, Bd. II, ss. 41-53, »_Die Hexe Corva und ihre Knechte_».

5. Hos =Hinduerne=: -- _A._ En i grunden likartad, ehuru i behandlingen
märkligt skiljagtig Saga, förekommer hos BROCKHAUS, ~Katha Sarit
Sagara~. SOMADEVA’S ~Märchensammlung~. Leipzig 1843, Th. II, ss. 7-34,
»_Geschichte des Vidûshaka_» [Denna öfvers. utkom först, tillika med den
Sanskritska grund-texten, i Leipzig 1839]. -- _B._ Se äfven »_Geschichte
des Saktivega, Königs der Vidyadharas_» i anf. arb. Th. II, ss. 118 o.
f. -- _C._ Jfr. förra hälften af en liknande Saga, uti 7:de fabeln (Bok.
II) af ~Hitopadesa~. Se MAX MÜLLER, ~Hitopadesa, eine alte Indische
Fabelsammlung aus dem Sanskrit zum ersten Mal in das Deutsche übersetzt~.
Leipzig 1844, ss. 86-88.

6. Hos =Araberne=: -- _A._ En liknande Saga, omarbetad till en
pseudo-historisk förtäljning, förekommer hos WEIL, ~Tausend und eine
Nacht. Arabische Erzählungen. Zum Erstenmale aus dem arabischen Urtext.~
Stuttgart 1838, Bd. I, ss. 783-880, »_Geschichte des Prinzen Kamr
essaman und der Prinzessin Bedur_». -- _B._ Se nyss anf. arb., Bd. II,
Pforzheim 1842, ss. 311-401, »_Geschichte des Hassan aus Bassora und der
Prinzessinen von den Inseln Wak-Wak_». -- _C._ Se anf. bok, sam. band,
ss. 572-582, »_Geschichte des trägen Abu Muhammed_».

7. Hos =Mongolerne=: -- Se inledningen och slutet af Sagan »_Die
Krokodillfrösche_», hos KLETKE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844,
Bd. III, ss. 19-23.

8. Hos =Hebreerne=: -- Se KLETKE, ~Mærchensaal~, Bd. III, ss. 45-50,
»_Die gebrochenen Eide_».

       *       *       *       *       *

Det var en gång en man, som bodde i skogen. Nära intill hans stuga
låg en äng, hvarpå växte ett fagert gräs. Mannen satte stort värde på
den bördiga ängen, och aktade den högre än mycket annat gods. Men om
sommar-morgnarne, när sol rann upp, märktes ofta att det sköna gräset var
nedtrampadt, och der syntes i daggen, såsom hade det blifvit trådt af
mennisko-fötter. Häröfver bar mannen en stor harm, och honom lysste gerna
få utrönt, hvem det var som trampade hans gräs om nätterna.

Bonden lade nu råd, huru han skulle få veta hvad han ville, och sände så
sin äldsta son att hålla vakt på ängen. Svennen lofvade göra sitt bästa,
och gick å stad. Men huru det var, hade han icke vaktat länge, innan han
kände sig mycket tung, och när det led emot midnatts-tid, låg han redan
i en djup sömn. Svennen sof nu i godan ro, och vaknade icke förr än sol
stod på himmelen. Han vände så åter emot hemmet med oförrättadt ärende;
men gräset var nedtrampadt såsom tillförene.

Nästa qväll, skulle bondens andre son ut och hålla vakt på ängen. Han lät
icke fattas stora ord, och lofvade återkomma med godt besked. Men huru
det nu kunde vara, gick det honom såsom hans broder; ty han hade inte
vaktat länge, förrän han kände sig tung och somnade, samt vaknade icke
förr än ljusan dag. Han fick så vända hem med oförrättadt ärende; men
ängen var trampad alldeles såsom tillförene.

Bonden tyckte att allt detta hade aflupit emot förmodan, och slog så ur
hågen att vidare forska derom. Då gick hans yngste son inför sin fader,
och beddes orlof att gå ned till ängen och hålla vakt. Bonden svarade:
»icke lönar det mödan, att du gifver dig å stad, som är så liten. Det
är föga likt, att du skulle vakta bättre än dina bröder». Men pojken
sade att han ville fresta sin lycka, och så fick han råda. Han begaf sig
derefter till ängen, ehuru hans fader och bröder trodde sig väl kunna
förutse huru hans färd skulle aflöpa.

Pojken låg nu och vaktade både länge och väl; men ingenting spordes
till, förrän det led emot otte-mål, och solen skulle rinna upp. Då
hördes plötsligen ett ljud i luften, såsom af flygande foglar, och der
kommo farande trenne dufvor, hvilka slogo ned på den gröna ängen. Efter
en stund lade dufvorna bort sina fjäder-hamnar, och blefvo så till
trenne fagra jungfrur; men de tre jungfrurna begynte tråda en dans i
gröngräset, och de dansade så fagert, att deras fötter knappast vidrörde
marken. Svennen kunde nu väl förstå hvem det var som trampade hans
faders äng, och han visste icke rätt hvad han skulle tänka om de tre
jungfrurna. Men der var en ibland dem, som tycktes honom fager framför
alla andra qvinnor, och det lekte honom i hugen, att han hellre ville
ega henne än något annat i verlden. När han så hade legat en stund och
sett uppå dansen, steg han hastigt upp, och stal bort jungfrurnas trenne
fjäder-hamnar. Derefter lade han sig åter på lur, för att röna huru hans
äfventyr månde aflöpa.

Arla om morgonen, innan sol gick upp, lyktade jungfrurna sin dans, och
ville fara bort; men de kunde icke finna sina fjäder-hamnar. Då blefvo
de högeligen förskräckta, och lupo oroligt fram och åter öfver ängen,
tills de kommo dit hvarest svennen låg. Jungfrurna sporde om han hade
tagit deras fjäder-hamnar, och gåfvo honom fagra ord, att han skulle
lemna dem tillbaka. Svennen genmälte: »ja, jag har tagit dem; men jag
gifver dem icke åter, utom under två beting». Såsom nu jungfrurna icke
kunde uträtta något med sina böner, sporde de efter svennens vilkor, och
lofvade uppfylla dem. Då sade ynglingen: »detta är mitt första vilkor,
att jag vill veta hvilka J ären och hvadan J ären komna». Mön svarade:
’jag är en konungs-dotter, och dessa begge äro mina hof-tärnor. Vi äro
ifrån den borg, som ligger östan om solen och nordan om jorden, dit
ingen menniska kan komma.’ Svennen sade åter: »mitt andra vilkor är,
att konunga-dottern lofvar mig sin ära och tro, och sätter dag för vårt
bröllop; ty henne, och ingen annan, vill jag ega i verlden». Såsom det
nu var hög tid, och solen re’n lyste öfver skogs-topparne, måste den
unga mön ingå äfven på detta beting. Ungersvennen fäste derefter den
fagra prinsessan, och de lofvade att aldrig svika hvarandra. Han gaf
så tillbaka de tre dufvo-hamnarne, och tog ett hjertligt farväl af sin
käresta, hvarefter jungfrurna svingade sig i luften, och hastigt drogo
sina färde.

När dager var ljus, vände pojken emot hemmet, och fick nu höra många
spörsmål, hvad sällsamma ting han hade sett och förnummit under natten.
Men svennen ordade litet, och sade att han fallit i sömn, så att han icke
hade försport någonting. Häröfver gäckades hans bröder, och gjorde spe af
honom, det han trott sig kunna bättre genomgå sitt äfventyr än de, hvilka
i allo voro förmer än han.

Det led nu en rund tid framåt, och kom till den dagen som konunga-dottern
hade utsatt för brölloppet. Då gick svennen till sin fader, och bad
honom tillreda ett gästabud, samt dertill bjuda sina vänner och fränder.
Bonden lät sin son råda härutinnan. Der tillagades så ett stort gästabud,
och fattades icke god förplägning. Men när det led till midnatts-tid,
och gästerna blifvit muntra, hördes plötsligen ett starkt gny utanför
gilles-stugan, och der körde fram en präktig karm, dragen af ystra fålar;
men i karmen satt den fagra konunga-dottern, klädd såsom brud, och med
henne voro hennes begge hof-tärnor. Då blef en stor undran ibland alla
gästerna, såsom hvar man väl kan tänka. Men ungersvennen undfick sin
brud med glädje, och förtäljde för gilles-folket hvad äfventyr han haft
om natten, när han vaktade sin faders äng. Derefter dracks brölloppet
med fröjd och lust, och alla som sågo den unga bruden prisade svennen
lycklig, att hafva gjort ett sådant giftermål.

Bittida om morgonen, innan dagen sken, sade prinsessan att hon ville
fara bort. Då blef brudgummen bedröfvad, och sporde hvi hon icke kunde
skänka honom ännu en kort stunds glädje. Konunga-dottern genmälte: »min
fader rådde öfver den sköna borgen, som ligger östan om solen och nordan
om jorden. Han blef ihjelslagen af trollen, och jag hålles af dem i
en hård fångenskap, så att jag kan icke undkomma, utom en kort stund
vid midnatts-tid. Om jag icke är tillbaka innan sol går upp, gäller
det mitt lif.» När ungersvennen hörde detta ville han icke qvarhålla
sin brud, utan bad henne fara väl och säll. Men vid afskedet skänkte
konunga-dottern honom en guld-ring till hugkomst; de begge hof-tärnorna
gåfvo honom hvardera ett guld-äpple. Derefter stego de upp i sin
förgyllande karm, och drogo hastigt sina färde.

Efter den dagen hade svennen ingen trefnad mer, ty det lekte honom städse
i hugen, huru han skulle komma till det sköna slottet som låg östan om
solen och nordan om jorden. Han gick så en dag inför sin fader, och
beddes orlof att draga bort och uppsöka sin fästemö. Gubben sade, att han
sjelf måtte råda härutinnan; men hans färd skulle näppeligen båta till
mycket. Svennen tog derefter afsked af sina fränder, och for ensam bort
ifrån hemmet.

Ungersvennen vandrade nu öfver berg och gröna dalar, genom många och
stora konunga-riken; men ännu visste ingen att förtälja om det sköna
slottet. Han kom så en dag till en mycket stor skog. Uti skogen hördes
ett starkt gny, och när svennen gick fram, såg han tvänne jättar, hvilka
voro stadda i en häftig träta. Då sporde han: »hvarföre stån J här och
tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen svarade: ’jo, vår fader är
död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är ett par stöflor,
och vi kunna icke förlikas hvilken af oss skall ega dem.’ Svennen sade:
»jag vill skilja eder träta. Om J icke kunnen blifva öfverens, så skänken
stöflorna åt mig. Jag är en vandringsman, och har en lång väg att gå.»
Jätten tog till orda: ’det kan väl vara sannt, som du säger, men det
är icke med dessa stöflorna såsom med andra stöflor; ty den som har dem
uppå, kan gå hundrade mil i hvartenda steg.’ När svennen hörde detta,
ville han gerna ega de kostbara stöflorna, och sade att jättarne väl
kunde skänka honom dem, så hade de intet vidare att tvista om. Huru han
nu lade sina ord, tycktes det jättarne vara ett godt råd, och de gjorde
såsom han hade sagt. Ungersvennen tog derefter sina stöflor, med hvilka
han kunde färdas hundrade mil i hvartenda steg, och vandrade så vidare,
långt bort i främmande land.

När han hade färdats en rund tid bortåt, kom han åter till en skog,
hvarest hördes mycket gny och oväsen. Svennen gick fram, och såg tvänne
jättar, hvilka voro stadda i en häftig ordvexling. Då sporde han:
»hvarföre stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen
genmälte: ’jo, vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom.
Men här är en kappa, och vi kunna icke förlikas hvilken af oss skall ega
den.’ Svennen sade: »jag vill slita eder tvist. Är det så att J icke
kunnen blifva öfverens, skänken då kappan åt mig. Jag är en vandringsman,
och har lång väg att färdas.» Jätten tog till orda: ’det kan väl vara
sannt som du säger; men det är icke med denna kappan, såsom med andra
kappor; ty den, som har den uppå, blifver osynlig.’ Vid svennen hörde
detta, fick han en stor lust att ega den kostbara kappan, och sade att
jättarne väl kunde gifva honom den, så egde de intet vidare att tvista
om. Huru han nu lade sina ord, tycktes det jättarne vara ett godt råd,
och de gjorde såsom han hade sagt. Svennen tog derefter kappan, hvilken
gjorde honom osynlig, och vandrade så vidare, långt, långt bort i
främmande land.

När han nu hade färdats en rund tid, kom han åter till en stor skog,
hvarest hördes mycket gny och buller. Svennen gick fram, och såg tvänne
jättar, hvilka voro stadda i en häftig träta. Då sporde han: »hvarföre
stån J här och tvisten med hvarandra, jättar två?» Resen genmälte: ’jo,
vår fader är död, och vi hafva skiftat arf efter honom. Men här är ett
svärd, och vi kunna icke förlikas, hvilken af oss skall ega det.’
Svennen sade: »jag vill slita eder tvist. Är det så att J icke kunnen
komma om sams, skänken då svärdet till mig. Jag är en vandringsman, och
har lång väg att färdas.» Jätten tog till orda: »det kan väl vara sannt
som du säger; men det är icke med detta svärdet, såsom med andra svärd;
hvem helst man vidrör med dess udd, han blifver genast död; men om man
vidrör honom med fästet, qvicknar han till igen.» Vid svennen fick höra
detta, kände han en stor lust att ega det kostbara svärdet, och sade, att
jättarne väl kunde gifva honom det, så egde de intet vidare att tvista
om. Huru han nu lade sina ord, tyckte jättarne att rådet var godt, och
de gjorde såsom han hade sagt. Men pojken band det kostliga svärdet vid
sidan, drog hundra-mils stöflorna på sina fötter, axlade den underbara
kappan, och tyckte att han nu var väl utrustad för sin vidlyftiga resa.

En afton, sedan det blifvit mörkt, kom ungersvennen uti en stor ödemark,
som aldrig ville taga någon ända. Vid han nu såg sig omkring åt alla
sidor, för att finna natt-herberge, blef han varse ett litet ljus som
tindrade emellan träden. Svennen gick dit, och fann en mycket liten koja;
men uti kojan bodde en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva sett lika
många mans-åldrar, som andra menniskor se vintrar. Pojken trädde så in,
helsade höfviskt, och sporde om han fick låna hus öfver natten. När nu
käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du, som kommer hit och
helsar så vackert? Jag har bott här medan tolf eke-skogar vuxit upp, och
tolf eke-skogar ruttnat ned; men ännu kom här aldrig någon, som helsade
så vänligt.» Svennen genmälte: ’jag är en fattig vandringsman, som söker
efter det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. J kunnen väl
inte visa mig vägen, kära mor?’ »Nej,» sade gumman, »det kan jag inte.
Men jag är _rådande_ öfver djuren på marken, törhända finnes någon ibland
dem, som kan hjelpa dig till rätta.» Svennen tackade för detta goda
löfte, och så blef han der öfver natten.

Arla om morgonen, när sol sken östan in, stämde gumman sina undersåter
till tings. Då kommo löpande ur skogen alla slags djur, björnar, ulfvar
och räfvar, och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Gumman
sade, att hon ville veta, om det var någon ibland dem, som visste vägen
till det sköna slottet östan om solen och nordan om jorden. Djuren höllo
derefter en lång rådplägning, men ingen visste förtälja om det sköna
slottet. Då sade käringen till svennen: »jag kan nu icke vidare hjelpa
dig. Men mång tusende mil härifrån bor min syster. Hon råder öfver
fiskarne i hafvet; kanske vet hon bättre besked.» Svennen tog så farväl
af gumman, tackade för hennes goda råd, och vandrade sina färde.

När han hade gått en mycket lång väg, kom han serla om aftonen uti en
stor ödemark. Vid svennen nu såg sig om efter herberge, blef han varse
ett litet ljus, som tindrade emellan träden. Han gick dit, och fann en
liten, mycket förfallen koja, som låg på hafs-stranden; men i kojan bodde
en gammal, gammal gumma, som tycktes hafva lefvat lika många mans-åldrar,
som en annan menniska lefver mån-skiften. Svennen trädde så in, helsade
gumman ifrån hennes syster, och sporde om han fick blifva der öfver
natten. När nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du, som
kommer hit och helsar så vackert? Jag har sett fyra och tjugu eke-skogar
växa upp, och fyra och tjugu eke-skogar ruttna ned; men ännu kom här
aldrig någon, som helsade så vänligt.» Pojken genmälte: ’jag är en fattig
vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och nordan
om jorden, dit ingen kan komma. Törhända kunnen J visa mig vägen, kära
mor!’ »Nej,» sade gumman, »det kan jag väl inte; men jag är _rådande_
öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland dem, som kan hjelpa
dig till rätta.» Svennen tackade för hennes goda löfte, och så blef han
der öfver natten.

Arla om morgonen, det första dager var ljus, höll käringen stämma med
sina undersåter. Då kommo tillsammans alla hafsens fiskar, hvalar,
gäddor, laxar och flundror, och de sporde hvad deras drottning månde
befalla. Gumman sade, att hon ville veta, om det var någon ibland dem,
som visste vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om
jorden, dit ingen kan komma. Fiskarne höllo så en lång öfverläggning;
men slutet blef, att ingen ibland dem visste förtälja om det sköna
slottet. Då sade käringen till svennen: »du ser att jag nu icke vidare
kan hjelpa dig, men jag har ännu en syster, som bor mång sinom tusende
mil härifrån. Hon råder öfver foglarne i luften. Gå till henne; om hon
icke vet någon råd, så finnes icke heller någon råd till.» Svennen tog
derefter afsked ifrån gumman, tackade mycket för hennes beredvillighet,
och gaf sig så åter ut på vandring.

När han nu hade färdats en mycket lång väg, ja, väl mång sinom tusende
mil, kom han serla om aftonen uti en stor ödemark, som tycktes vara
utan ända. Vid svennen nu såg sig om efter herberge, blef han varse
ett litet ljus, som tindrade emellan träden. Han gick dit, och fann en
mycket liten och förfallen koja, som låg på berget; men i kojan bodde en
gammal, gammal gumma, som tycktes hafva lefvat lika många mans-åldrar,
som en annan menniska lefver dagar. Svennen trädde så in, helsade gumman
ifrån hennes systrar, och sporde om han fick låna hus öfver natten. När
nu käringen hörde honom tala, sade hon: »hvem är du som kommer hit och
helsar så vackert. Jag har sett åtta och fyratio eke-skogar växa upp,
och åtta och fyratio eke-skogar ruttna ned, men ännu kom här aldrig
någon, som helsade så vänligt.» Pojken tog till orda: »jag är en fattig
vandringsman, som söker efter det sköna slottet östan om solen och
nordan om jorden, dit ingen menniska kan komma. Kanske kunnen J visa mig
vägen, kära mor?» ’Nej,’ sade gumman, ’det kan jag väl inte; men jag är
_rådande_ öfver foglarne i luften. Törhända är det någon ibland dem, som
kan hjelpa dig till rätta.’ Svennen tackade för käringens goda löfte, och
så dväljdes han der öfver natten.

Arla om morgonen, förrän hanen gol, stämde gumman sina undersåter till
tings. Då kommo flygande alla himmelens foglar, örnar, svanor och hökar,
och de sporde hvad deras drottning månde befalla. Käringen sade, att
hon kallat dem till stämma, derföre att hon ville veta om någon ibland
dem hittade vägen till det sköna slottet östan om solen och nordan om
jorden. Foglarne höllo derefter en lång rådplägning; men slutet blef, att
ingen ibland dem visste förtälja om det fagra slottet. Då blef käringen
misslynt och sporde: »ären J alla församlade? Jag ser icke till fogel
_Fenix_.» Fogelskaran genmälte, att fogel Fenix ännu icke var kommen.
När de nu väntat både länge och väl, fingo de se den sköna fogeln komma
farandes genom luften; men han var så trött, att han knappast mäktade
röra vingarne, utan segnade ned till jorden. Nu blef glädje ibland hela
skaran, att fogel Fenix hade kommit; men käringen var mycket vred, och
sporde hvi han så länge låtit vänta på sig. Den stackars fogeln behöfde
en icke liten stund att hemta sig; derefter svarade han ödmjukt: »vredgas
icke att jag dröjt så länge; men jag har flugit en mycket lång väg. Jag
har varit i fjerran land, vid det fagra slottet som ligger östan om solen
och nordan om jorden.» Nu blef drottningen åter tillfreds, och mälte:
»det må vara ditt straff, att du ännu en gång skall fara till det sköna
slottet, och taga denne ungersvenn med på färden.» Fogel Fenix tyckte
väl att detta var ett hårdt vilkor; men han måste lyda. Ungersvennen tog
derefter afsked ifrån den gamla käringen, och satte sig upp på fogelns
rygg. Sedan bar det af högt i sky, öfver berg och dal, öfver blåa haf och
gröna skogar.

När de hade färdats mycket länge, sporde fogel Fenix: »ungersvenn! ser
du någonting?» ’Ja.’ sade svennen, ’jag tycker mig se en blå sky fjerran
vid himla-randen.’ »Detta är landet, dit vi skola fara», sade fogeln. De
färdades nu en mycket lång väg, och det led emot aftonen. Då sporde fogel
Fenix om igen: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag
ser en fläck i den blå skyn, som glimmar klart, likt sjelfvaste solen.’
Fogeln tog till orda: »detta är borgen, dit vi skola fara.» De färdades
nu en mycket lång väg, och det led fram på natten. Då sporde fogel Fenix
tredje gången: »ungersvenn! ser du någonting?» ’Ja,’ sade svennen, ’jag
ser ett stort slott, som allestädes lyser af guld och silfver.’ »Nu äro
vi framme» sade fogeln. Han flög derefter ned invid den sköna borgen, och
satte svennen på marken. Men pojken tackade för hans stora omak; och så
vände fogel Fenix tillbaka genom luften dit, hvarifrån de kommit.

Vid midnatts-tid, när alla trollen lågo i sin djupa sömn, gick
ungersvennen fram till borgporten och klappade på. Då skickade
konunga-dottern sin tärna, att spörja hvem det var som färdades ute
så sent. När nu hof-tärnan kom till porten, kastade ungersvennen till
henne ett guld-äpple, och beddes få slippa in. Men tärnan igenkände
sitt eget äpple, och förstod deraf, hvem som hade kommit. Hon skyndade
så in till sin matmoder, och förtäljde dessa märkeliga tidningar. Men
konunga-dottern ville icke tro, att det var sannt såsom hon sade.

Prinsessan skickade nu sin andra hof-tärna. Men när tärnan kom till
borgporten, kastade ungersvennen till henne ett annat guld-äpple. Då
igenkände hon sitt eget äpple, och skyndade glad till sin matmoder, att
förtälja hvem som var derute. Men konunga-dottern ville ännu icke tro
deras ord, utan gick sjelf till porten, och sporde hvem det var som
klappade på. Då räckte svennen till henne den guld-ring, som hon sjelf
hade gifvit honom. Nu förstod prinsessan att hennes brudgum var kommen;
hon öppnade derföre porten, och undfick honom med stor glädje och kärlek,
såsom hvar man väl kan tänka.

Ungersvennen satte sig derefter hos sin fagra brud, och de glammade
kärligt med hvarandra om natten. Men när det led emot morgonen, blef
konunga-dottern mycket bedröfvad, och sade: »vi måste nu skiljas. För
allt som är dig kärt, skynda härifrån innan trollen vakna, eljest gäller
det ditt lif.» Brud och brudgum togo derefter afsked ifrån hvarandra, och
konunga-dottern fällde många modiga tårar. Men ungersvennen ville icke
fly undan, utan axlade sin kappa, drog hundramils-stöflorna uppå, band
sitt kostliga svärd vid sidan, och lagade sig så i ordning att våga en
dust med trollen.

Bittida om morgonen blef mycket lif och rörelse i hela gården;
borga-porten slogs upp, och trollen kommo gående det ena efter det andra.
Men ungersvennen stod vid ingången med draget svärd, och när trollen
kommo, var han genast tillreds, och afhögg deras hufvuden innan de
blifvit honom varse. Der blef så en blodig lek, och den lyktades icke
förr än alla trollen hade fått sin bane. När det nu led fram på dagen,
skickade konunga-dottern sina tärnor, att spörja tidningar huru striden
hade aflupit. Tärnorna kommo tillbaka, och förtäljde att svennen var vid
lif, men alla trollen ihjelslagna. Då blef den fagra mön åter glad, och
det tycktes henne, att hon nu hade öfvervunnit alla sina sorger.

Sedan den första glädjen var öfver, sade prinsessan: »nu är vår lycka så
stor, att den icke kan blifva större; allenast att jag egde tillbaka mina
fränder.» Ungersvennen genmälte: ’visa mig hvar de ligga begrafne, och
jag vill se om jag icke kan hjelpa dem.’ De gingo så hän till stället,
hvarest prinsessans fader och öfriga fränder voro lagda; men svennen
vidrörde dem alla med sitt svärd-fäste, och de qvicknade till, den ene
efter den andre. När de nu hade kommit till lifs, blef en stor fröjd
öfver hela kungsgården, och alla tackade ungersvennen, att han hade
frälst dem. Prinsessans fränder togo så svennen till sin konung, och den
fagra mön blef deras drottning. Men svennen styrde sitt rike med lycka,
samt blef både år-säll och vän-säll. Hans drottning födde honom raska
söner och fagra döttrar, och så bygde de bo, och lefde i ro i alla sina
dagar. --

Här lyktar sagan om det sköna slottet östan om solen och nordan om
jorden, och kan man deraf lära det gamla rönet, att _trogen kärlek
öfvervinner allt_.



9.

Ungdoms-Landet.

Ifrån S. Småland.


Denna Saga, troligtvis af Österländskt ursprung, förekommer hos följande
folkslag:

1. Hos =Isländarne=. -- Å Kongl. Bibliotheket i Stockholm förvaras,
under sign. _Isl. N:o_ 47, en pappers-hdskr. in fol., som vid slutet
innehåller en lokaliserad bearbetning af närvarande berättelse. Den har
till öfverskrift: »_Sagann af Artus Syne Köngzins i Eing-lande, og Carle
og Wilhiälame Brædrum hans_», och sammanstämmer till innehåll temligen
noga med den nyare Danska förtäljningen. Hdskr. är ofullständig, så att
berättelsen afbrytes straxt efter prins Arthurs återkomst till England.

2. Hos =Holländarne=. -- Titel-bladet å den danska Prins Artus-Sagan
tillkännagifver, att densamma är öfversatt ifrån Holländskan.

3. Hos =Danskarne=. -- År 1696 utgafs i Köpenhamn en rimmad
skillings-saga om 2 ark in 8:o, med följande titel: ~En herlig ny
Historie om Konning Edvardo af Engeland, som var udi en ulægelig
Sygdom geraaden, men dog af en viiss Qvindes Raad blef cureret, og det
formedelst Kongens yngste Søn Prints Arti friemodighed, som havde sin
syge fader saa kjaer, at han reiste til den rige Dronning af Arabia, hvor
han med Liste bekom hendes Klenodier, og førde Dronningens dyrebare fugl
Phoenix hjem med sig, dog (og?) paa det sidste efter megen Gjenvordighed,
som Prints Artus havde udstanden, bekom han Dronningen til ægte. Lystig
att læse. Af hollandsk, paa danske Rim udsat af P. J. H. Kjøbenhavn
1696~. Nämnda färtäljning har sedan dess fått mångfaldiga upplagor.
Om densamma meddelas vidare underrättelser hos NYERUP, ~Almindelig
Morskabslæsning i Danmark og Norge igjennem Aarhundreder~, Kjøbenhavn
1816, ss. 227-230, »_Kong Edvard och Prints Artus_.»

4. Hos =Tyskarne=. -- _A_ Redan i CONRAD AF WÜRTZBURG’S Romantiska Dikt
~Der Trojanische Krieg~ (skrifven i 13:de århundradet), skaffar MEDEA
ifrån Paradiset ett _Lifs-vatten_, som återgifver ungdom åt JASONS fader.
-- _B._ En liknande berättelse förekommer hos VULPIUS, ~Ammenmärchen~,
Weimar 1791, 2 B. -- _C._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II,
N:o 97, ss. 71-78, »_Das Wasser des Lebens_»; jfr. Th. III, ss. 183-185.

5. Hos =Italienarne=. -- Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, IV, 3.

6. Hos =Ryssarne=. -- Se VOGL, ~Die ältesten Volksmärchen der Russen~.
Wien 1841, ss. 119-135, »_Das Märchen von Ljubin Czarewitsch, der schönen
Czarewna, seiner Gemahlinn, und dem beflügelten Wolf._»

       *       *       *       *       *

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var
tapper i strid, klok i rådslag, och alla hans företag hade en god
framgång. Men när åren voro framlidna, blef konungen gammal och grå, så
att han kunde väl märka det han icke skulle lefva länge. Då vardt han
sorgsen i sin hug, ty han hade lifvet kärt, och sporde så alla visa män
i sitt rike om det icke gåfves något medel att undkomma döden. De visa
männen skakade sina hufvuden och lade råd; men ingen visste svara till
konungens spörsmål.

En dag, kom der till kungsgården en gammal spå-qvinna, som farit vida
öfver vatten och land, och var beryktad för sin visdom och klokskap.
Konungen frågade den gamla qvinnan om hon visste någonting nytt. Då sade
käringen: »Herre, konung! det är mig sagdt, att du mycket rädes att
dö, nu sedan du är gammal vorden. Derföre har jag kommit hit, och vill
lära dig huru du skall återvinna ungdom och helsa.» Vid detta tal blef
konungen väl tillfreds, och sporde huru härmed skulle tillgå. Spå-qvinnan
tog till orda: »långt, långt bort, mång tusende mil härifrån, ligger ett
land, som heter _Ungdomslandet_. I det landet finnes ett slags underligt
vatten, och växer ett slags kostliga äpplen. Hvilken som dricker af
vattnet och äter af äpplena, han blifver ung på nytt, vore han aldrig
så gammal. Men icke många äro de som få smaka deraf, ty vägen är lång
och full med farligheter.» När den gamle konungen hörde detta, blef han
mycket glad, och lönade spå-qvinnan rikligt för hennes goda råd. Dermed
skiljdes de ifrån hvarandra.

Konungen öfverlade nu med sig sjelf, huru han skulle erhålla af det
underbara vattnet och de kostliga äpplena; ändtligen beslöt han att
skicka någon af sina söner, för att hemta dem. Till den ändan lät han
rikligen utrusta den äldste prinsen med penningar och annan nödtorft,
och sände honom så på väg. Men när prinsen hade farit långt bort, kom
han till en stad, som mycket behagade honom. Då glömde han alldeles sitt
ärende, lefde i nöjen och yppighet, och tänkte icke vidare på sin lofven,
att fara till fjerran land efter lifs-vatten åt sin fader.

Det led så en tid bortåt, och konungen längtade mycket efter sin sons
återkomst; men han hördes icke af. Då lät gubben utrusta sin andre son
med gods och guld, och skickade äfven honom att uppsöka det prisade
Ungdoms-landet. Men när svennen hade farit lång väg, kom han till en
stor stad, och träffade sin broder. Nu gick det honom, såsom det gått
den äldre prinsen. Han glömde alldeles bort sitt ärende, lefde med vin
och frillor, samt tänkte icke vidare på sitt ord och lofven, att hemta
ungdoms-äpplen och lifs-vatten åt sin gamle fader.

När det så hade stått om en rund tid, och ingen af prinsarne kom
tillbaka, blef den gamle konungen mycket bräcklig af sorg och ålderdom.
Då gick den yngste prinsen inför sin fader och beddes, att äfven han
skulle få draga bort och uppsöka det prisade Ungdoms-landet. Såsom nu
konungen icke hade qvar mer än en enda son, ville han ogerna bifalla
svennens begäran, utan bad honom stadna der han var. Men konunga-sonen
var fast vid sin mening, och så fick han ändtligen råda. Konungen lät nu
utrusta sin yngste son med gods och egodelar, och svennen gaf sig på väg.
Men gubben satt ensam och öfvergifven i sitt rike, och bidade med mycken
oro, att någon af hans söner skulle komma hem igen.

Ungersvennen färdades nu vida vägar, och kom slutligen till en stor stad,
hvarest han träffade sina äldre bröder. Då bådo konunga-sönerna honom
stadna qvar hos dem, och icke göra sig bekymmer för den gamle gubben
der hemma; men prinsen ville icke svika sitt ord, utan nekade till deras
begäran. Han tog så afsked ifrån sina bröder, och drog vidt omkring genom
många och stora riken. Hvem helst han mötte, tillsporde han om vägen till
Ungdoms-landet; men det var ingen som visste förtälja eller eljest gifva
någon besked derom.

En dag for svennen vilse uti en mycket stor skog. Vid han nu såg sig
omkring för att finna herberge, fick han se ett ljus, som på långt
afstånd flämtade emellan träden. Prinsen gick dit, och kom till en liten
jord-hytta, hvarest bodde en mycket gammal qvinna. Konunga-sonen frågade
om han fick blifva der öfver natten, och käringen samtyckte till hans
begäran. När de nu talades vid, frågade den gamla qvinnan efter hans
ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en konunga-son, som dragit
bort att söka efter Ungdoms-landet, och sporde tillika, om icke gumman
kunde gifva honom någon besked derom. Då sade käringen: »jag har lefvat
i trehundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du
nämner. Men jag råder öfver djuren på marken. Kanske är det någon ibland
mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.»
Konunga-sonen tackade mycket för detta goda löfte, och så dväljdes han
der öfver natten.

När nu dagen grydde och sol rann upp, gick käringen ut och blåste i sin
pipa. Då blef ett starkt gny i skogen, och der kommo löpande alla fyrfota
djur både när och fjerran. Sedan djuren voro församlade och hade hyllat
sin drottning, sporde den gamla, om det var någon ibland dem, som kände
vägen till Ungdoms-landet. Djuren höllo så en lång öfverläggning härom;
men det var ingen, som visste svara till drottningens spörsmål. Då vände
sig den gamla gumman till konunga-sonen och sade: »jag kan nu icke vidare
bistå dig. Men jag har en syster, som råder öfver foglarne i luften.
Helsa henne ifrån mig, kanske vet hon någon hjelp.» Käringen befallte nu
ulfven att föra svennen till hennes syster, och härmed lyktades deras
samtal. Men konunga-sonen satte sig upp på ulfvens rygg, och så bar det
af öfver skog och mark, öfver berg och dal, många villa stigar.

Serla om aftonen, när sol gått i skog, fingo de se ett ljus, som
flämtade emellan träden. Då sade ulfven: »nu äro vi framme, ty här bor
min drottnings syster.» Han vände så hem igen; men konunga-sonen gick
in, och fann en mycket, mycket gammal qvinna, som bodde i en jord-koja.
Medan de nu talades vid, sporde gumman om hans ätt och ärende. Prinsen
svarade, att han var en konunga-son, som dragit bort att leta efter
Ungdoms-landet, och helsade tillika ifrån hennes syster, som rådde
öfver djuren på marken. Då tog käringen till orda: »jag har lefvat i
sexhundrade vintrar, och ännu har ingen förtäljt mig om landet, som du
nämner. Men jag råder öfver alla foglarne i luften; kanske är det någon
ibland mina undersåter, som hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja
derom.» Konunga-sonen tackade såsom tillbörligt var, för gummans goda
löfte, och så blef han der öfver natten.

När det nu bräckte för dagen, gick käringen ut och blåste i sin pipa.
Då blef ett starkt susande och dön i luften, och der kommo farande alla
himmelens foglar, både stora och små, både när och fjerran. Sedan de voro
församlade och hade hyllat sin drottning, sporde den gamla, om det var
någon ibland dem som visste vägen till Ungdoms-landet. Foglarne höllo så
en lång öfverläggning härom; men slutet blef, att ingen kunde svara till
drottningens spörsmål. Då vände sig den gamla gumman till konunga-sonen,
och sade: »jag kan nu icke vidare hjelpa dig. Men jag har en syster,
som råder öfver fiskarne i hafvet. Far dit, och hälsa henne ifrån mig.
Vet inte hon någon råd, så är det ingen som vet det.» Käringen befallte
nu örnen att föra svennen till hennes syster; och dermed skiljdes de
åt. Men konunga-sonen steg upp på örnens rygg, och så bar det af som en
stormvind, öfver blåa haf och gröna länder.

Serla om aftonen, fingo de se ett ljus, som tindrade emellan träden. Då
sade örnen: »nu äro vi framme, ty här bor min drottnings syster.» Han
tog så afsked ifrån ungersvennen, och flög hem till sin matmoder; men
konunga-sonen trädde in i stugan, och sporde om han fick låna herberge.
Käringen samtyckte gerna härtill. Medan de nu talades vid, frågade
gumman efter hans ätt och ärende. Prinsen svarade, att han var en
konunga-son, som dragit bort att söka efter Ungdoms-landet, och helsade
tillika från hennes syster som rådde öfver foglarne i luften. Då tog
käringen till orda: »jag har nu lefvat i niohundrade vintrar, och ännu
aldrig har någon förtäljt mig om landet, som du nämner. Men jag råder
öfver fiskarne i hafvet. Kanske är det någon ibland mina undersåter, som
hittar vägen. Arla i morgon vill jag spörja derom.» Svennen tackade såsom
tillbörligt var, för gummans goda löfte, och så dväljdes han der öfver
natten.

Tidigt om morgonen, innan det lyste för dagen, gick käringen ut och
blåste i sin pipa. Då blef ett starkt sorl och brusande i hafvet, och
vattnet skummade af de oräkneliga fiskar, stora och små, hvilka kommo
ifrån när och fjerran. Sedan alla kommit tillsammans, och hade hyllat
sin drottning, talade den gamla qvinnan, och sade: »derföre har jag
kallat eder, att mig lyster veta, om någon känner vägen till ett land som
heter Ungdoms-landet.» Fiskarne höllo nu en lång rådplägning; men slutet
var, att ingen kunde svara till drottningens spörsmål. Då blef käringen
misslynt, och sade: »ären J väl alla samlade ännu? Jag kan icke se till
den gamle hvalen, som eljest icke är den minste ibland eder.» I det
samma hördes ett starkt brusande ute på hafvet, och den gamle hvalen kom
hastigt farandes. Gumman sporde hvarför han icke kommit med de öfriga;
men hvalen ursäktade sig att han hade färdats så lång en väg. »Hvar har
du då varit?» frågade gumman. ’Jo,’ svarade fisken, ’jag har farit mång
sinom tusende mil. Jag kommer just nu ifrån ett fagert land, som heter
Ungdoms-landet.’

När käringen hörde detta blef hon väl tillfreds, och sade: »det må blifva
till straff för din ohörsamhet, att du ännu en gång skall fara till
Ungdoms-landet, och föra denna ungersvenn med dig på resan.» Derefter
tog hon afsked ifrån konungasonen, önskade honom lycka på färden, och så
skiljdes de åt. Men svennen satte sig upp på hvalens rygg, och nu bar det
af som en pil långt hän öfver vattnet.

De färdades så hela dagen igenom, och kommo sent om aftonen till
det prisade Ungdoms-landet. Då sade hvalen: »jag vill nu gifva dig
ett godt råd, som du skall noga följa, om du eljest önskar att ditt
förehafvande skall lyckas. Uti det, förtrollade slottet faller allt i
sömn vid midnatts-timman. Gack då upp i borgen, tag ett äpple och en
flaska vatten; men sinka dig icke, utan skynda genast tillbaka. Om du
dröjer öfver sjelfva midnatts-stunden, gäller det begges vårt lif.» När
konunga-sonen hörde detta, tackade han hvalen för dess goda råd, och
lofvade i allt göra såsom fisken hade sagt honom.

Vid midnatts-tid gick prinsen upp till det förtrollade slottet, och
fann allting såsom den vise hvalen hade förtäljt. Vid borgporten voro
grymma djur, björnar, ulfvar och drakar; men alla lågo i en tung dvala,
och det tycktes såsom hade hela borgen stått öde. Prinsen vandrade så
genom många stora rum, det ena präktigare än det andra, och kunde icke
nog förundra sig öfver den myckna rikedom, som allestädes låg för hans
ögon. Slutligen kom han i en stor sal, som var fagert smyckad med täcken
af guld och silfver. Midt i den stora salen växte ett träd med de aldra
kostligaste äpplen, och jemte trädet var en källa, hvars vatten skimrade
såsom klart gull, och gaf en sällsam klang när det rann öfver stenarne.
Då förstod konunga-sonen att han ändteligen hade funnit hvad han så länge
efterletat. Han lopp derföre fram, plockade sin ränsel full med fagra
äpplen, och fyllde sin flaska med lifs-vatten ur den kostliga källan.

Svennen skulle nu vända tillbaka; men han kunde icke öfvervinna sin
åtrå, att ännu en liten stund se sig om i det förtrollade slottet. Han
fortsatte derföre sin vandring ur rum och i rum, ur sal och i sal, och
tyckte att den ena alltjemnt öfverträffade den andra. Ändteligen kom han
i ett rum, som framför alla de öfriga var smyckadt med guld, silfver och
ädla stenar. Midt i det präktiga rummet stod en säng, bäddad med blåa
silkes-bolstrar, och på bädden slumrade en mö, så fager, att väl aldrig
någon sett hennes like i verlden. Då rördes hjertat i ungersvennens
bröst, han glömde den vise hvalens varningar, och sof i famnen hos den
fagra konunga-dottern.

När svennen hade sofvit en blund och skulle gå sin väg, tycktes honom att
han väl borde låta mön veta, hvem det var som hade njutit hennes ynnest.
Till den ändan skref han på väggen, att Prins _Venius_ af _Engeland_
hade varit der, och ilade så bort ur slottet. Det var också hög tid; ty
knappast hade han gått igenom borg-porten, förr än allt vaknade ur sin
dvala; djuren röto, vapen slamrade, och hela borgen blef uppfylld af lif
och rörelse. Men prinsen satte sig hastigt upp på hvalens rygg, och sedan
bar det af som en blåst öfver böljorna.

De färdades så någon stund, och kommo ut på det villande hafvet. Då
sänkte sig hvalen plötsligt ned under vattnet, och drog prinsen med sig.
När de åter kommo upp var svennen mycket förfärad, och tänkte att han
varit nära sin sista stund. Hvalen sporde: »blef du rädd?» Prinsen jakade
att så var. Hvalen tog till orda: »lika rädd var jag, när du tog för
många äpplen.»

De färdades ännu en stund, och hvalen dök åter ned i hafvet. Men den
gången blef han mycket längre under vattnet än förut, och när de kommo
åter upp var prinsen nästan halfdöd af förskräckelse. Hvalen sporde:
»blef du rädd?» Svennen jakade att så var. Hvalen tog till orda: »lika
rädd var jag, när du sof hos den unga prinsessan.»

De färdades nu åter en stund, och hvalen dök tredje resan ned i hafvet;
men denna gången for han så djupt, att prinsen trodde sig aldrig mer få
skåda dagsens ljus. När de kommo upp sporde hvalen ånyo: »blef du rädd?»
Svennen jakade att så var. Fisken sade: »lika rädd var jag, när du skref
ditt namn på sals-väggen.» De fortsatte derefter sin färd utan vidare
äfventyr, intill dess de kommo till den andra stranden.

Prinsen tog nu afsked ifrån den gamle hvalen, och gick upp till gumman
som hade sett niohundrade vintrar. När käringen blef honom varse, gladdes
hon att hans äfventyr hade så väl aflupit. Men ungersvennen sade, att han
ville vedergälla hennes goda bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån
Ungdoms-landet och en drick af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt
och drack, och lät sig väl smaka. Då fick man se ett stort under; ty
den gamla, gamla gumman skiftade sin hamn, skrynklorna försvunno ifrån
hennes anlete, munnen fylldes med de friskaste tänder, barmen höjde sig,
och hon stod der såsom en blomstrande mö, sådan hon var i sina unga
dagar. Fisk-drottningen kunde icke nog prisa denna sällsamma förändring,
och tackade konunga-sonen öfvermåttan för hans stora tjenst. Derefter
skiljdes de ifrån hvarandra. Men vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu
löna dig för din vän-gåfva. Här har du ett betsel. När du skakar derpå,
kommer det fram en gångare, som är lika snabb med vinden. Han skall bära
dig hvart helst du önskar.»

Ungersvennen rystade nu på betslet, såsom fisk-drottningen hade lärt
honom, och genast kom der fram en fager gångare, hvilken bar honom
hän till den gamla gumman, som hade sett sexhundrade vintrar. När nu
fogel-drottningen blef honom varse, gladdes hon att hans företag hade
väl aflupit. Men konunga-sonen tackade för sist, och sade att han
ville vedergälla hennes goda bistånd. Han gaf henne så ett äpple ifrån
Ungdoms-landet, och en dryck af det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt
och drack, och lät sig väl smaka. I detsamma fick man se ett nytt under;
ty den gamla qvinnan skiftade sin hamn, skrynklorna gingo bort ur hennes
anlete, munnen log, barmen höjde sig, och hon stod der inför prinsen
såsom en jungfru i unga dagar. Fogel-drottningen kunde icke fyllest prisa
denna sällsamma förändring, och tackade svennen öfvermåttan för hans
stora tjenst. Derefter skiljdes de ifrån hvarandra med stor vänskap. Men
vid afskedet sade qvinnan: »jag vill nu löna din gåfva. Här har du en
duk. När helst du breder den ut, skall den dukas med konungsliga rätter.»

Ungersvennen tog den kostbara duken, satte sig upp på sin fåle, och
red bort, intill dess han kom till gumman som hade lefvat trehundrade
vintrar. När nu djur-drottningen blef honom varse, kände hon en stor
hugnad att hans äfventyr hade lyktats så väl, och undfick honom med
mycken vänskap. Men svennen sade, att han ville vedergälla hennes goda
bistånd, och gaf henne så ett äpple ifrån Ungdoms-landet och en dryck af
det kostliga lifs-vattnet. Käringen åt och drack, och lät sig väl smaka.
Då förspordes åter ett stort under, ty den gamla qvinnan skiftade sin
hamn och blef ung på nytt; skrynklorna försvunno ur hennes anlete, den
krokiga gestalten rätade sig, och hon stod der såsom en mö af sällsam
fägring. Djur-drottningen kunde icke nog glädja sig öfver allt detta, och
tackade prinsen för hans öfvermåttan stora tjenst. Derefter skiljdes de
ifrån hvarandra med mycken vänskap. Men vid afskedet tog qvinnan fram ett
svärd, gaf det åt svennen, och sade: »jag vill nu löna din föräring. Här
har du ett svärd. Hvem helst du hotar dermed skall vika, vore han ock det
grymmaste vild-djur.»

Konunga-sonen tyckte sig nu vara i allo väl utkommen, och for så vidare,
intill dess han träffade sina bröder. Då blef en stor fröjd å begge
sidor. Men när de äldre konunga-sönerna fingo veta, att deras broder
hade lyckats i sitt företag, fingo de en stor afund i sitt hjerta, och
lade råd samman, huru de skulle svika honom och sjelfva vinna pris hos
sin fader. De gåfvo nu mång fagra ord, och läto tillreda ett ypperligt
gästabud. Men om natten, när svennen sof, aktade bröderna tillfälle, samt
bytte bort ungdoms-äpplena och lifs-vattnet, utan att prinsen visste det,
eller ens kunde tänka en sådan falskhet.

Svennen tog derefter afsked ifrån sina bröder, steg upp på sin gångare,
och red hem till sin faders gård. Då blef den gamle konungen väl
tillfreds att han återfått sin yngste son, och prinsen gladde sig att
hans fader ännu var vid lif. Han bar så fram sina håfvor, och bad
konungen äta af äpplena och dricka af vattnet, att han skulle blifva
ung på nytt. Men det gick mycket emot förmodan, ty der spordes ingen
förändring, utan gubben var och blef lika gammal och grå som tillförene.
Nu kunde konungen icke tänka annat, än att hans son velat gäckas med sin
fader, och blef högeligen vred. Men prinsen märkte att han var besviken,
och detta gick honom hårdt till sinnes.

När det så hade lidit en tid bortåt, kommo äfven de begge äldsta bröderna
hem till kungsgården. De hade mycket att förtälja om sin resa, och
ordade vidlyftigt om alla de farligheter, som de utstått på vägen till
Ungdoms-landet. Derefter gingo begge prinsarne inför sin fader, och
bjödo honom äpplen och lifsvatten, att han skulle blifva ung på nytt.
Konungen åt och drack, och lät sig väl smaka. Nu skedde ett märkligt
rön, ty gubben skiftade sin hamn, hans grå hår blefvo ljusa, munnen
fylldes med tänder, skrynklorna försvunno, och han stod der såsom en
fager ungersvenn. Då vardt en stor fröjd öfver hela riket, och konungen
prisade sina begge äldsta söners trohet och mandom; men alla vredgades
uppå den yngste konunga-sonen, att han farit med lögn och falskhet. Der
blef nu dömdt, att svennen skulle kastas i lejona-kulan, och domen gick
i fullbordan utan alla nåder. Men när vild-djuren ville sönderslita den
unge prinsen, hötte han åt dem med sitt svärd, och de gjorde honom ingen
skada. När prinsen blef hungrig, bredde han sin duk, och den fylldes med
kostelig mat. Han satt så uti lejona-kulan i sju runda år, och ingen
menniska visste att han ännu var vid lif. --

Sagan vänder nu åter till Ungdoms-landet. Der blef en stor uppståndelse
sedan prinsen farit sin kos; ty lifs-vattnet var borta, äpplena voro
borta, och hvad ännu värre var, den unga prinsessan hade mistat sin
ära. När så månaderna voro förlidna, föll konunga-dottern i barnsäng,
och födde ett fagert svennebarn. Men den lille prinsen hade i den
venstra handen en underlig växt, likasom ett äpple, och äpplet ville
icke gå bort. Då lät konunga-dottern samla alla visa qvinnor i hela
Ungdoms-landet, och sporde om råd, huru hennes son skulle blifva fri från
sitt lyte. Qvinnorna öfverlade länge, och ordade både till och ifrån. Men
slutet var, att den unge prinsen icke skulle blifva helbregda, förrän han
fick träffa sin rätte fader.

Det stod så en rund tid om, pilten växte upp, och röjde mera nimme och
fattningsgåfva än andra barn. Ingenting var så krokigt eller konstigt att
han icke mäktade reda det, och vid sju års ålder kunde han stafva sin
faders namn, som stod skrifvet på sals-väggen. Då fick konunga-dottern en
stor åtrå att draga bort och uppsöka prins Venius. Hon lät så skjuta sina
snäckor i sjön, och utrustade dem på det aldra bästa med kostligt gods
och valdt manskap. Derefter gick prinsessan om bord tillika med sin unge
son, hissade segel på förgyllda rår, och så foro de lustigt öfver hafvet
till Engeland.

När nu den präktiga skepps-flottan kom utanför staden, blef mycken
oro och uppståndelse derinom; ty alla trodde att det var en fiendtlig
härs-makt. Men konunga-dottern lade till vid bryggan, och skickade
sände-bud till konungen, att hon ville träffa prins Venius. Då vardt
konungen mycket tvehugsen, ty han mindes rätt väl att prinsen blifvit
kastad för vild-djuren, ehuru han icke vill bekänna det. Han höll så råd
med sina män, och öfverlade hvad nu vore att göra; men ingen visste hjelp
i en slik farlighet. Slutet blef, att konungen skulle skicka sin äldsta
son, efter som han icke kunde skicka den yngsta. Der affärdades så bud
till konunga-dottern, att prins Venius skulle komma den följande dagen.

Arla om morgonen lät prinsessan breda gyllene täcken öfver vägen, och
satte sig sjelf med sin lilla son på skeppsbryggan, för att emottaga
konunga-sonen. När det så hade lidit en stund, kom den äldste prinsen
ridandes ut ur staden, och aktade fara till skeppen. Vid han nu fick se
hvad präktiga täcken voro bredda uppå vägen, kunde han icke nog undra
öfver all denna rikedom, och höll åt sidan, att icke hans gångare skulle
trampa så dyrbara tyger. Han kom så ned till skepps-bryggan, hvarest
konunga-dottern satt i högsätet, omgifven af allt sitt folk. Men när den
lille pilten såg honom varligt skrida fram, ropade han med ifver: »icke
är denne min far.» Äpplet i gossens hand satt ock qvar såsom tillförene.
Då måste prinsen vända hem, med ringa heder och oförrättadt ärende; men
prinsessan lät förkunna, att hon icke skulle fara dädan, innan hon hade
funnit den rätte prins Venius.

Andra dagen skickade konungen sin andra son; men det gick på samma sätt.
Prinsen räddes att rida öfver de fagra guld-täckena, och när han så kom
till skeppsbryggan, hvarest konunga-dottern satt i sitt högsäte, ropade
pilten, som stod vid hennes knä: »icke kan denne vara min fader.» Äpplet
satt också qvar i svennens hand som tillförene. Konunga-sonen fick nu
fara hem igen, och det tycktes alla, att han lidit mera skam än skada.
Men som prinsessan nu väl kunde märka, att man handlade emot henne med
svek och falskhet, blef hon vred, och gick i land med all sin härs-makt.
Tillika sände hon bud till konungen, att hon ville se den rätte prins
Venius, vore det ock blott ett ben efter honom, eljest skulle hon icke
lemna sten uppå sten i hela staden.

Nu blef en allmän bestörtning, och konungen visste icke hvad råd han
skulle finna i denna stora farlighet. Ändteligen tycktes honom vara
bäst, att sända bud till lejona-kulan, för att ransaka om der funnes
några qvarlefvor efter hans yngste son. Vid nu sändemännen kommo uti
lejon-gården, för att uppsöka benen efter prins Venius, se, då satt han
sjelf lifs lefvande och lekte med de vilda djuren. Då kan man väl veta
att der blef fröjd öfver stad och land, och alla bådo svennen att han
skulle gå derut. Men prinsen var vred, och ville icke komma, förr än hans
egen fader gjorde knäfall, och lofvade bättra hvad tillförene var brutet.

Tredje dagen, när sol rann upp, lät konunga-dottern åter breda guld-täcke
öfver vägen, och satte sig i sitt högsäte; men den lille pilten stod vid
hennes knä, och alla hennes män voro samlade omkring. Då klädde sig prins
Venius på det aldra präktigaste i silke och skarlakan, band svärdet vid
sidan, rystade sitt betsel, och steg upp på sin vind-snabba gångare. Han
red så vägen fram emot skeppen; men det tycktes alla som sågo det, att
han nästan flög genom luften; ty så båld en ryttare och så snabb en fåle
har ingen sett hvarken förr eller sedan. När nu pilten blef varse prins
Venius, der han rännde fram öfver guld-vägen, ropade han glad: »detta
är min fader! detta är min fader!» och i samma stund föll äpplet bort
ur barnets hand. Då steg konunga-dottern upp ifrån sitt högsäte, trädde
prinsen till mötes, och undfick honom med stor glädje och kärlek. Men
allt folket stod och såg deruppå, och tänkte, att man väl skulle leta
länge, för att finna en hurtigare man och en fagrare qvinna i hela vida
verlden.

Konunga-sonen och hans väna brud foro nu in i staden, och konungen lät
tillreda ett bröllopp, så att det skulle både höras och spörjas. När
gästabudet hade stått med lust och lek, foro prins Venius och hans
drottning bort till Ungdoms-landet, och der lefva de än i dag. Men de
svekfulla bröderna kastades i lejon-gropen, och ingen har sport att de
någonsin kommo derifrån. Sedan var jag inte med längre.


_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förmäler, att konungens tredje
son var af ett annat och ringare giftermål. Härigenom blef svennen föga
aktad af sina fränder, ehuru konungen hans fader höll honom mycket kär.

När konungen blef ålderstigen, skickade han sina begge äldsta söner att
hemta ett kostligt lifs-vatten, som skulle finnas någonstädes i verlden.
Prinsarne foro; men kommo icke tillbaka. Då beddes den yngste svennen
orlof, att likaledes försöka sin lycka. Han gaf sig derefter på väg, och
kom till en gammal krigsman, som vid afskedet förärade honom en häst, af
ringa utseende, men med stora och märkliga egenskaper.

Svennen lät nu sin häst styra kosan, och de kommo omsider till ett högt
berg, som öppnade sig, så att de foro in. I berget voro tre, de aldra
fagraste trädgårdar. Den första trädgården bar äpplen, som alla voro af
silfver; den andra bar äpplen af guld, och den tredje bar äpplen af ädla
stenar. Hästen sade, att prinsen skulle få plocka ett äpple af hvardera
slaget, men förbjöd honom strängeligen att taga flera. Konunga-sonen
lydde hans råd härutinnan.

När svennen hade färdats igenom de trenne trädgårdarne, kom han omsider
till en fager borg, som omgafs af en hög ring-mur. Prinsen gick in
genom borg-porten, vandrade ur rum och i rum, och fann det prisade
lifs-vattnet. Ändteligen kom han uti salen, hvarest konunga-dottern
låg. Då glömde han hästens varning, och sof hos den fagra jungfrun.
Derefter sårade han sig i handen tills blod kom ut, skref sitt namn på
sals-väggen, och skyndade sina färde.

Vid han nu trädde genom porten, vaknade alla i det förtrollade slottet,
och foro efter honom. Då hade prinsen ingen annan råd, än att gifva sig
ut i ett sund, som låg derutanföre; men sundet var tre dags-resor bredt.
De foro så hela dagen, och när qvällen kom, var prinsens gångare mycket
trött. Då bad han sin herre kasta silfver-äpplet i sjön. Prinsen gjorde
som hästen hade sagt. Genast stod der upp en fager ö, som var prydd med
blommor, och der rastade de tills dager var ljus.

Andra dagen fortsatte de sin färd, och när qvällen kom, sade hästen att
prinsen skulle kasta guld-äpplet i sjön. Då växte der upp en ännu fagrare
ö, och de blefvo uppå ön om natten. Men tredje dagen var färden långt
svårare än förut, och prinsens gångare blef nästan maktlös af trötthet.
Då bad han sin herre kasta det sista äpplet i sjön. Genast växte upp
den aldra fagraste ö, och ön var prydd med kosteliga träd och frukter.
Prinsen och hans häst rastade der om natten, och kommo så öfver sundet.

På andra stranden funno de en borg, och i borgen bodde en gammal, gammal
gubbe, som undfick prinsen på det aldrabästa. När nu svennen skulle fara
bort, sade gubben, att han skulle få välja tvänne kostbarheter, hvilka
han ville. Då gick prinsen till råds med sin vise häst, och valde så
en gammal duk och en utsliten kappa. Men duken hade sådan art, att den
breddes med kostlig mat, när helst svennen befallte det, och kappan var
icke ringare i värde, ty den gjorde honom osynlig, när han vände dess
mörka sida utåt. --

Sagans slut öfverensstämmer med hvad ofvan blifvit meddeladt. Prinsen
blir förrådd af sina bröder, och sitter tre runda år i lejona-kulan.
Då anländer den främmande prinsessan, lägger skarlakans-tyg öfver
skepps-bryggan, och strör derofvan guld, perlor och ädla stenar. Hon
skickar så bud till konungen, att hon vill träffa sin sons fader. Nu blir
en stor förskräckelse i staden, intill dess att ungersvennen finnes åter,
och hans svekfulla bröder blifva straffade.

2. I en uppteckning från ~Dalarne~ förtäljes, att prinsen erhöll råd och
hjelp af tvänne mycket gamla qvinnor, af hvilka den ena hade fyra, och
den andra fem ögon. Han for så öfver till Ungdoms-landet uppå en stor
fisk; men blef under hemfärden sviken af sina bröder och kastad i tornet,
hvarest han satt, intill dess han befriades af den fagra konunga-dottern.

3. En öfverlemning ifrån ~Vestmanland~ låter den unge prinsen draga bort,
att leta efter ett kostligt ögonvatten åt sin _blinde_ fader. På vägen
träffar han en hvit häst, som sedermera är hans hjelp och rådgifvare.
Han kommer så fram till den underbara ön, erhåller vattnet, och omfamnar
prinsessan, som vid afskedet förärar honom sitt strumpeband till en
hugkomst.

På återfärden blir prinsen förrådd af sina bröder, och kastas af sin
fader i tornet, hvarest han sitter fången en rund tid. Slutligen anländer
prinsessan med en mäktig flotta, och återfordrar sin fästeman. De begge
äldsta konunga-sönerna gifva sig nu till skeppen, den ene efter den
andre; men ingendera dristar rida öfver de dyrbara täckena, eller kan
uppvisa det gyllene strumpe-bandet. Ändteligen återfinnes den rätte
prinsen, sveket blir upptäckt, och bröderna undfå sitt förtjenta straff.

4. En uppteckning ifrån ~Norrland~ förtäljer, att prinsen drog bort för
att uppsöka en troll-bok, med hvars biträde hans fader skulle blifva ung
på nytt. Under hemfärden blef svennen bestulen af sina bröder, och föll
så i stor onåd hos konungen. På prinsarnes tillstyrkan öfverlemnades
han slutligen åt en fiskare, som erhöll befallning att döda honom, och
att gifva konungen hans tunga. Men fiskaren skonade svennen, och skar i
stället tungan af sin hund. Sent omsider ankom prinsessan, sveket röjdes,
och konunga-sonen kom till stor ära och lycka.

5. Utom de mundtliga öfverlemningarne af denna åldriga saga, förekommer
äfven en nyare, rimmad, svensk bearbetning af det ofvan (under N:o 3)
åberopade danska Folk-äfventyret om »_Kong Edvard og Prints Artus_».
Såsom nämnda bearbetning är ytterst sällsynt, och så vidt vi kunnat
erfara, blott en enda gång finnes tryckt, skola vi här närmare redogöra
för dess innehåll; ehuru den hvarken genom språk eller behandling eljest
gör sig förtjent af någon större uppmärksamhet.

Den rimmade sagan förekommer tillsammans med det bekanta äfventyret om
»_de tre fattiga Skräddarne_», under följande gemensamma titel: »~Lyckans
Flygande Fana, eller en Historia om Tre Fattige Skräddare, som genom
Pelegrims-Resa kommo omsider til wärdighet och stort wälstånd, hwars
utgång är lustig at läsa. Hwarjemte och en annan Historia Om en Konung i
Engeland och hans tre Söner. Götheborg, tryckt hos Sam. Norberg 1800~.»
36 ss. 8:o.

Sjelfva berättelsen vidtager på s. 12, och inledes sålunda:

    »Engelands Konung en sjukdom had’ fått,
    Den ingen Man kunde bota brått,
      Med Läkedom som kan göras;
    En röst kom hastigt af Himmelen ned,
    Befalte mig at wara beredd,
      Til Kongen en Resa at göra,
    Och säga Kongen til sjukdomen råd,
    Han skal blifva frisk och hjertelig glad,
      Hans wänner skulle det höra:
    Det fins en Fogel i Arabie Land,
    Phönix är kallad utaf hwar man,
      Rätt ljufligt månde han sjunga.
    Om Kongen nu hafwer någon man,
    Som resa kan til Arabie Land,
      Och Språket kan tala med tunga.»

Vid dessa tidningar beslöt konungen att skicka någon af sina söner till
»Arabie land». Först reste den äldsta prinsen. Men

    »När Carl war kommen i Frankerik in,
    Förwändt på honom blef hog och sinn,
      Han lyste ej längre at resa,
    Förglömde sin Faders sjukdom så stor,
    Han hörde Madamers lättfärdiga ord,
      Med dem hade lust at leka.
    Arabie Resa han slätt begaf,
    Han kunde ej komma från Skjöko-lag,
      Så månde de honom behaga.
    Han dansa med dem både natt och dag,
    De söng och lekte til lust och behag,
      För honom ock Äfwentyr talte.»

Derefter gaf sig den andre prinsen, »Willhelm», på väg och kom till
»Frankerik».

    »Han blef öfwertalt af Broder sin,
    Förglömde så Fadrens sorg och pin’
      Blef så hos Broder sin käre.
    De lefde tillsammans i glädje och frögd,
    Brukte der wällust och all odygd
      Deras tid månde slemt spendera.»

Men ännu war Attus (Arthur) qvar:

    »Attus han var nu den tredje Son:
    Han bad sin Fader at weta sin bön
      Sin’ Bröder will’ han upleta.»

Prinsen drager således bort ifrån hemmet. Under vägen förlorar han sin
häst och sina följeslagare, och kommer slutligen till en gubbe och en
gumma, som emottaga honom i sin stuga. Gubben och gumman äro mångvetande,
och förtälja om prinsens härkomst och ärende. De tillägga:

    »Ottatio år är sedan wi såg,
    At någon Christen til oss tord’ ingå.»

Derefter gifva de prinsen goda råd, visa honom vägen till ett
nunne-kloster; men varna honom tillika att dröja der, eller att emottaga
någon annan föräring än en åsna, som »står bak en dör.»

Prins Artus lyder deras råd, kommer till klostret, och erhåller åsnan.
Derefter

    »Han böd god natt och reste wäg sin
    Der hördes då strax en underlig ting
      Den Åsnan begynte at snacka.»

Åsnan förtäljer nu huruledes prinsen skall finna »Arabie Land» och dess
underbara slott. När Artus kommit dit

    »Han såg der et Bröd på Bordet låg,
    En Flaska Win derhos månd stå,
      Som aldrig kunde förswinna.
    Der låg et Swärd utdragit på Bord,
    Derhos war skrifwit Drottningens ord,
      Hundrade tusend man kunde det twinga,
    Det bröd förwarten uti Taskan sin,
    Och dertil den sköna flaskan med Win,
      Swärdet så wille han svinga:
    Han gick fram bättre i en annan Sal,
    Fogel Phönix af Bordet han ock bortstal,
      I hjertat tröst månde fatta:
    Han gick til sängen som Drottningen låg,
    Hennes Drottnings ära han månde ock få,
      Det han rätt lustigt månd skatta.»

Under hemfärden bortlånar prinsen sitt Bröd i Marocco, och straxt
stillas landets »hunger och nöd.» Han lemnar likaledes sin Vin-flaska i
Spanien, hvarest vin-bergen åter blefvo »fruktsamlige», och sitt Svärd i
Frankrike, så att Kejsarens fiender blefvo jagade ur landet. Slutligen
träffar han sina bröder i Orleans; men de röfva ifrån honom hans skatter,
och fara hem att bota sin fader. Artus kommer så till England, förklädd
till tjenare, och antages som stall-dräng på kungs-gården.

När det lidit några år, begifver sig drottningen på resan med sin lilla
son. Under vägen återtager hon sina kostbarheter ifrån Marocco, Spanien
och Frankrike, och kommer så med en stor krigsmakt till England. Der
bredde hon sammet öfver vägen, och ingen af konungens äldre söner tordes
gå deruppå. Men Attus

    »När utan för Staden kommen war han.
    Han gick långs åt det röda skarlakan.»

Prinsen blir nu igenkänd, och firar sitt bröllopp med drottningen. Sagan
slutar:

    »Kongen lät dräpa de Söner så snart,
    För de hade ljugit på Atti så hårdt,
      Här wid sig Drottningen glädde.
    Så böd Hon Kongen Hans Fader god natt,
    Länge at lefva, ty jag hafwer fått,
      Min Käraste som mig skal leda.»



10.

Flickan, som kunde spinna guld utaf Ler och Lång-Halm.

Ifrån Upland.


Denna saga har troligtvis utbildat sig ifrån en sägen. Den förekommer hos
nedanstånde folk:

1. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th.
I, N:o 55, ss. 328-331, »_Rumpelstilzchen_» [öfvers. på Svenska uti
REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 91-95, »_Tretum-hög_»].
(Jmf. anf. bok Th. III, ss. 97-99). -- _B._ En likartad berättelse
meddelas såsom ~folk-sägen~, uti H. HARRYS’ ~Sagen, Märchen und Legenden
Niedersachsens~, 1:ste Lief. Celle 1840, ss. 16-19, »_Zwerge in den
Schweckhäuserbergen_.»

2. Hos =Irländarne=: -- Sagan omtalas af TAYLOR, i hans ~Gammer Grethel~,
or ~German Fairy Tales and Popular Stories~, London 1839, s. 333.

3. Hos =Italienarne=: -- Se en gammal, något omarbetad Saga, benämnd
»_Rosanie_», öfversatt på Danska, och första gången utgifven i Köpenhamn
1708. (Jfr. NYERUP, ~Morskabslæsning i Danmark og Norge~, ss. 173-4).

4. Hos =Fransmännen=: -- Se en del af Sagan »_Ricdin-Ricdon_», i ~Tour
tenebreuse et les jours lumineux, Contes Anglois tirez d’une ancienne
chronique composée par Richard surnommé Coeur de Lion, Roy d’Angleterre~.
Amsterdam 1708.

       *       *       *       *       *

Det var en gång en gumma, som hade en enda dotter. Flickan var både god
och beskedlig, och dertill öfvermåttan vacker; men hon var så lat, att
hon nödigt ville lägga sin hand vid arbete. Häröfver bar gumman stort
bekymmer, och försökte både likt och olikt för att rätta sin dotters
fel. Men ingenting halp. Då visste käringen sig ingen bättre råd, än att
sätta flickan att spinna uppå stugu-taket, på det hela verlden måtte se
och förnimma hennes lättja. Men det var ändå lika när; flickan förblef en
odåga som tillförene.

En dag skulle konunga-sonen fara på jagt, och red så förbi stugan,
hvarest gumman bodde med sin dotter. När han nu fick se den vackra
spinnerskan uppå stugu-taket, stadnade han och sporde, hvi hon satt och
spann på ett sådant ställe. Gumman genmälte: »jo, hon sitter der, på det
hela verlden må se huru snäll hon är. Hon är så snäll, att hon kan spinna
guld utaf ler och långhalm.» Vid detta tal blef prinsen mycket förundrad,
ty han förstod icke att gumman syftade på sin dotters lättja. Han tog
derföre till orda: »om det är sannt som J sägen, att flickan kan spinna
guld utaf ler och långhalm, skall hon icke längre sitta här, utan följa
mig till min gård och blifva min drottning.» Gummans dotter fick nu stiga
ned ifrån taket, och for med prinsen till kungs-gården. Der sattes hon i
jungfru-stugan, och erhöll ett ämbar lera och en kärfve halm, på det man
måtte utröna, om hon eljest var så slöjd-snäll, som hennes moder hade
berättat.

Den stackars flickan blef härvid rätt illa till mods, ty hon visste väl
att hon icke kunde spinna lin, ännu mindre spinna guld. Hon satte sig
så i jungfru-stugan, stödde hand under kind, och grät bitterligen. Vid
hon nu satt som bäst, öppnades dörren, och der kom in en liten, liten
man, som var mycket stygg och vanskaplig till utseende. Gubben helsade
vänligt, och frågade hvi jungfrun satt så ensam och bedröfvad. »Jo»,
svarade flickan, »jag må väl vara sorgsen. Konunga-sonen har befallt mig
spinna guld af ler och lång-halm, och om jag inte det har gjort innan
dager blir ljus, gäller det mitt unga lif.» Då tog den lille mannen till
orda: »fagra jungfru! gråt inte, ty jag vill hjelpa dig. Här är ett par
handskar, när du tager dem uppå, kan du spinna guld. Men i morgon natt
kommer jag tillbaka; om du icke till dess utfunnit mitt namn, skall du
följa mig hem och bli min käresta.» Såsom nu flickan icke visste sin
lefvandes råd, samtyckte hon till gubbens vilkor. Derefter gick dvergen
sina färde. Men jungfrun satte sig och spann, och när dager var ljus
hade hon spunnit upp all halmen och leran, och den var blifven till det
fagraste gull, som någon man ville skåda.

Nu blef en stor glädje öfver hela kungs-gården, att konunga-sonen hade
fått en brud, som var så snäll och tillika så fager. Men den unga flickan
gjorde intet annat än bara grät, och ju längre det led, desto mera grät
hon; ty hon tänkte på den fule dvergen, som skulle komma och taga henne.
När det så led emot aftonen, kom konunga-sonen hem ifrån jagten, och
gick att samtala med sin käresta. Vid han nu märkte hennes sorg, sökte
han trösta henne på allt sätt och vis, och sade att han skulle förtälja
ett roligt äfventyr, om hon allenast ville blifva glad igen. Flickan bad
honom berätta. Då sade prinsen: »när jag i dag vankade om i skogen, fick
jag se en sällsam ting. Jag såg en gubbe, som var så liten, så liten. Han
sprang af och an omkring en enebuske, och sjöng en underlig visa.» ’Hvad
sjöng han?’ sporde flickan nyfiken, ty hon förstod att konunga-sonen hade
mött dvergen. »Jo», sade prinsen, »han sjöng så här:

    I dag skall jag maltet mala,
    I morgon skall mitt bröllopp vara.
    Och jungfrun sitter i buren och gråter;
    Hon vet inte hvad jag heter.
    Jag heter _Titteli Ture_.
    Jag heter _Titteli Ture_.»

Då blef flickan så glad, så glad, och bad prinsen åter förtälja hvad
dvergen hade sagt. Konunga-sonen upprepade nu den underliga visan än en
gång, och jungfrun lade gubbens namn noga på minnet. Derefter samtalade
hon kärligt med sin fästeman, och prinsen kunde icke fyllest rosa sin
unga bruds fägring och förstånd. Men han undrade mycket, hvi hon blifvit
så glad, likasom ingen visste besked hvad förut varit orsaken till hennes
bittra sorg.

När det så led fram på natten, och flickan blef ensam i sin jungfru-bur,
öppnades dörren, och den fule dvergen trädde åter in. Då sprang jungfrun
upp och sade: »här har du dina handskar, Titteli Ture! Titteli Ture!» Men
vid gubben hörde sitt namn, blef han högeligen vred, och for bort genom
luften, så han tog hela taket med sig.

Nu log den fagra jungfrun under skinn, och var mycket glad. Derefter lade
hon sig att sofva, och sof tills solen sken. Men andra dagen stod hennes
bröllopp med den unge konunga-sonen, och sedan hörde hon aldrig mera
talas om Titteli Ture.



11.

De Tre Stor-Gummorna.

Ifrån Upland.


Följande utländska afarter till denna saga äro oss bekanta:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel I, N:o 13, ss. 69-74, »_De tre Mostre_.»

2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th.
I, N:o 14, ss. 87-90, »_Die drei Spinnerinnen_» [öfvers. på Svenska
uti ~Tolf underbara Sagor~, Stockholm 1842, N:o 8, ss. 31-35, »_De tre
spinnerskorna_»; samt i ~Lek-kamraten för år 1842~, ss. 162-186]. (Jfr.
samma bok, Th. III, ss. 25-26). -- _B._ Se BÜSCHING, ~Wöchentliche
Nachrichten für Freunde der Geschichte etc. des Mittelalters~, Bd. I,
Breslau 1816, ss. 355-360, »_Die fleissigen Spinnerinnen_.»

3. Hos =Skottarne=: -- Se CHAMBERS, ~Popular Rhymes~, ~Fireside Stories~,
~and Amusements of Scotland~, Edinburgh 1842, ss. 54-55, »_Whippety
Stourie_.»

4. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, IV, N:o 4, »_Le
sette Cotenelle_.»

5. Hos =Fransmännen=: -- Se första hälften af Madem. L’HERITIER’S Saga,
»_Ricdin-Ricdon_.»

       *       *       *       *       *

Det var en gång en konunga-son och en konunga-dotter, som mycket älskade
hvarandra. Den unga prinsessan var blid och fager och af alla väl
omtalad; men hennes hug lekte mer till lust och lek, än till handa-slöjd
och husliga sysslor. Detta tycktes den gamla drottningen illa vara, och
hon sade att hon icke ville hafva någon son-hustru, hvilken icke var lika
snäll som hon sjelf hade varit i sin ungdom. Drottningen lade sig derföre
på allt sätt och vis emot prinsens giftermål.

När nu drottningen icke ville taga sitt ord tillbaka, gick konunga sonen
inför sin moder, och sade att man väl kunde sätta hans fästmö på prof,
om hon tilläfventyrs var lika slöjdsnäll som drottningen sjelf. Detta
tycktes alla vara en djerf begäran; ty prinsens moder var en drifvande
qvinna, som spann, och sömmade, och väfde, både natt och dag, så ingen
visste hennes like. Slutet blef likväl, att prinsen fick sin vilja fram.
Den fagra prinsessan skickades nu till jungfru-stugan, och drottningen
sände henne ett pund lin till spånad. Men linet borde vara spunnet innan
dager blef ljus, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få konunga-sonen
till gemål.

Sedan prinsessan blifvit lemnad åt sig sjelf, vardt hon illa till mods,
ty hon visste väl, att hon icke kunde spinna drottningens lin, och ville
dock inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade
derföre omkring i rummet, och bara grät, ideligen grät. Rätt som det
nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en liten,
liten gumma, af sällsamt utseende och med ännu sällsammare åthäfvor. Den
lilla gumman hade ofantligt stora fötter, så att hvem som såg det måste
undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade
konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så sorgsen i
qväll?» Prinsessan svarade: ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen har
befallt mig spinna ett pund lin. Om jag inte har gjort det i morgon, när
dagen blir ljus, mister jag konunga-sonen, som håller mig så hjerteligen
kär.’ Gumman tog till orda: »var tröst, sköna jungfru! är det intet
annat, så kan jag hjelpa er. Men då skolen J uppfylla en bön, som jag
nu vill nämna.» Vid detta tal blef prinsessan öfvermåttan glad, och
frågade efter den gamla qvinnans begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter
_Storfota-mor_. Och jag vill inte ha annan lön för mitt bistånd, än att
jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte varit på något bröllopp,
alltsedan drottningen er svärmor stod brud.» Konunga-dottern samtyckte
gerna till denna begäran, och så skiljdes de ifrån hvarandra. Gumman gick
sina färde, som hon hade kommit; men prinsessan lade sig att sofva, ehuru
det icke kom någon blund i hennes ögon under hela Guds långa natten.

Arla om morgonen innan dagen grydde, öppnades dörren, och den lilla
gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, och räckte
henne en knippa garn; men garnet var hvitt som en snö och grannt som en
spindel-väf. Käringen sade: »ser du, så här vackert garn har jag inte
spunnit ända sen jag spann åt drottningen, när hon skulle gifta sig. Men
det var längese’n i verlden.» Så taladt försvann den lilla qvinnan, och
prinsessan sof en ljuflig blund. Men det hade inte töfvat länge, förr än
hon väcktes af den gamla drottningen, som stod framför sängen, och sporde
om linet var färdig-spunnet. Konunga-dottern jakade härtill, och räckte
henne garnet. Drottningen måste så gifva sig till freds för den gången;
men prinsessan kunde väl skönja och märka, att det icke skedde af godt
hjerta.

När det led fram på dagen, sade drottningen att hon ville sätta
konunga-dottern ett annat prof före. Hon skickade så garnet till
jungfru-stugan, tillika med ränn-träd och annan redskap, och befallte
prinsessan väfva det till en väf. Men väfven borde vara färdig innan
sol rann upp, eljest skulle jungfrun aldrig mer tänka få den unge
konunga-sonen.

Sedan prinsessan kommit för sig sjelf, blef hon åter mycket illa till
mods, ty hon visste, att hon icke kunde väfva drottningens garn, och
likväl ville hon inte mista konunga-sonen, som höll henne så kär. Hon
vankade derföre omkring i rummet, och grät bitterligen. Rätt som det
nu var öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket
liten gumma, af sällsam skepnad och med ännu sällsammare åthäfvor. Den
lilla gumman hade en ofantligt stor bakdel, så att hvar man som såg det
måste undra deröfver. Hon helsade »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade
konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarföre är sköna jungfrun så ensam och
sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen
har befallt mig väfva allt detta garnet till en väf. Men om jag inte
har gjort det i morgon, när dager blir ljus, mister jag konunga-sonen,
som håller mig så hjerteligen kär.’ Qvinnan tog till orda: »var tröst
sköna jungfru! är det inte annat, så vill jag hjelpa eder. Men då skolen
J bifalla ett vilkor, som jag nu vill nämna.» Vid detta tal blef den
unga prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter den gamla qvinnans
begäran. »Jo», sade gumman, »jag heter _Storgumpa-mor_, och vill inte
ha någon annan lön, än att jag får vara med på ert bröllopp. Jag har
inte varit med på något bröllopp, sedan drottningen eder svärmor stod
brud.» Konunga-dottern biföll gerna till denna begäran, och så skiljdes
de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men
konunga-dottern lade sig att sofva, ehuru det inte kom någon blund i
hennes ögon under hela Guds långa natten.

Arla om morgonen, innan det bräckte för dagen, öppnades dörren, och den
lilla qvinnan trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern,
och räckte henne en väf; men väfven var hvit som en snö och tät som ett
skinn, så att ingen sett dess like. Gumman sade: »ser du, så här jemna
stader har jag inte väft, alltse’n jag väfde åt drottningen, när hon
skulle gifta sig. Men det var längese’n i verlden.» Derefter försvann
qvinnan, och prinsessan sof en liten ljuflig blund. Men det hade inte
töfvat länge, förr än hon väcktes af den gamla drottningen, som stod vid
hennes säng, och sporde om väfven var färdig. Konunga-dottern jakade
härtill, och räckte fram den fagra väfnaden. Drottningen måste så gifva
sig tillfreds för andra gången; men prinsessan kunde både se och märka,
att hon icke gjorde det af god vilja.

Konunga-dottern tänkte nu att hon skulle slippa vidare prof. Men
drottningen var af en annan mening, ty efter en stund lät hon skicka
väfven ned till jungfru-stugan, och sade att prinsessan skulle sömma den
till skjortor åt sin fästeman. Skjortorna borde vara färdiga innan sol
gick upp, eljest skulle jungfrun aldrig hoppas få konunga-sonen till
gemål.

När prinsessan åter blifvit ensam, vardt hon illa till mods, ty hon
visste väl att hon icke kunde sömma drottningens väf, och ville dock
inte mista den unge prinsen, som höll henne så kär. Hon vankade derföre
omkring i rummet, och fällde sina modiga tårar. Rätt som det nu var
öppnades dörren så sakta, så sakta, och der trädde in en mycket liten
gumma, af underligt utseende och med ännu underligare later. Den lilla
gumman hade en ofantligt stor tumme, så att hvar man som såg den måste
undra deröfver. Hon helsade: »Guds fred!» ’Guds fred igen!’ svarade
konunga-dottern. Gumman sporde: »hvarför är sköna jungfrun så ensam och
sorgefull?» ’Jo’, sade prinsessan, ’jag må väl vara sorgsen. Drottningen
har befallt mig sömma denna väf till skjortor åt konunga-sonen. Men om
jag inte har gjort det tills i morgon när sol går upp, mister jag min
fästeman, som håller mig så hjerteligen kär.’ Då tog qvinnan till orda:
»var tröst sköna jungfru! är det inte annat, så kan jag hjelpa eder. Men
då skolen J bifalla ett vilkor, som jag nu skall nämna.» Vid detta tal
blef prinsessan öfvermåttan glad, och sporde efter gummans åstundan.
’Jo’, sade qvinnan, ’jag heter _Stortumma-mor_, och jag vill inte ha
någon annan lön, än att jag får vara med på edert bröllopp. Jag har inte
varit med på något bröllopp, alltsedan drottningen eder svärmor stod
brud.’ Konunga-dottern samtyckte gerna till detta vilkor, och så skiljdes
de ifrån hvarandra. Gumman gick sina färde, som hon hade kommit; men
prinsessan lade sig att sofva, och sof så hårdt, att hon inte drömde om
sin fästeman en gång.

Arla om morgonen innan sol rann upp, öppnades dörren, och den lilla
gumman trädde åter in. Hon gick nu fram till konunga-dottern, väckte
henne, och gaf henne några skjortor; men skjortorna voro sömmade och
stickade med konst, så att man aldrig sett maken. Gumman sade: »ser
du, så väl som detta har jag inte sömmat, alltse’n jag sömmade åt
drottningen, när hon skulle stå brud. Men det var längesedan i verlden.»
Med dessa ord försvann den lilla qvinnan, ty drottningen stod just i
dörren, och sporde om skjortorna voro färdiga. Konunga-dottern jakade
härtill, och räckte fram den vackra sömnaden. Då blef drottningen så
förbittrad, att det gnistrade ur ögonen på henne. Hon sade: »ja, så tag
honom då! Jag kunde väl aldrig tänka att du var så snäll som du är.»
Dermed gick hon sina färde, och smällde igen dörren så det sang i låset.

Konunga-sonen och konunga-dottern skulle nu få hvarandra såsom
drottningen hade lofvat, och der reddes till bröllopp. Men prinsessan
var inte synnerligen glad åt sin brölloppsdag, ty hon hugsade hvad
underliga gäster der skulle komma. Det led så tiden fram, och brölloppet
stod med lust och glädje efter gammal sedvänja; men inga gummor syntes
till, huru bruden ock månde se sig omkring. Sent omsider, när gästerna
skulle gå till bords, blef konunga-dottern varse de tre små qvinnorna,
der de sutto i ett hörn af bröllopps-salen, vid ett bord för sig
sjelfva. Då steg konungen upp, och sporde hvad detta var för gäster,
som han inte hade sett tillförene. Den äldsta af de tre gummorna
genmälte: »jag heter _Storfota-mor_, och jag har så stora fötter, derföre
att jag fått spinna så mycket i min dag.» ’Ja så’, sade konungen, ’då
skall min sonhustru aldrig spinna mer.’ Han vände sig derefter till den
andra qvinnan, och sporde hvad orsaken månde vara till hennes underliga
utseende. Gumman svarade: »jag heter _Storgumpa-mor_, och jag har så
stor en bakdel, derföre att jag fått väfva så mycket i min dag.» ’Ja
så’, sade konungen, ’då skall min sonhustru också aldrig väfva mer.’ Han
vände sig derefter till den tredje gumman, och frågade efter hennes namn.
Då reste sig _Stortumma-mor_, och sade att hon fått så stor en tumme,
emedan hon sömmat så mycket i sin dag. ’Ja så’, sade konungen, ’då skall
min son-hustru också aldrig sömma mer.’ Och dervid blef det. Den väna
konunga-dottern fick prinsen, och slapp ändock att både spinna och väfva
och sömma i alla sina dagar.

När brölloppet var till ända drogo Stor-gummorna sina färde, och ingen
såg hvart de togo vägen, likasom ingen visste hvarifrån de kommit. Men
prinsen lefde lycklig och nöjd med sin gemål, och allt gick tyst och
stilla och fridsamt, bara för att prinsessan inte var så drifvande som
den stränga drottningen.


_Anmärkning._

En annan öfverlemning ifrån ~Upland~, förtäljer sagan på följande sätt:

Det var en gång en gumma, som födde sig med spånad; men hon spann så väl,
att aldrig någon kunde se ett grannare garn än hennes. Det hände sig en
dag, att gumman skickade sin dotter till byn med en knippa garn. När
flickan kom på väg, mötte hon en förnäm herre, som frågade om hon sjelf
spunnit det fina garnet. Flickan jakade härtill. Då sade herremannen:
»om det är sannt som du säger, att du kan spinna så fint ett garn, skall
du följa mig hem till min gård och blifva min hustru. Men om du talat
osanning, skall du lida straff för din falskhet.» Flickan följde nu med
till herregården, och der reddes till bröllopp.

När det led emot dagen, som var utsatt för brölloppet, blef bruden mycket
sorgsen, för hon visste väl, att hon inte var så snäll som hon tillsagt.
Vid hon nu satt i sin kammare och grät, öppnades dörren, och der kom in
en liten, liten gumma af underligt utseende. Den lilla gumman sporde hvad
orsaken månde vara till hennes bittra sorg, och jungfrun omtalade allt
såsom det tilldragit sig. Då sade qvinnan: »om du vill lofva att aldrig
ljuga mer, skall jag väl hjelpa dig för denna gången.» Vid detta tal
blef flickan åter glad, och lofvade att aldrig mer fara med flärd och
falskhet. Gumman sade: »när bröllopps-dagen kommer, skall du duka åt mig
vid ett serskildt bord. Der bredvid skall du sätta tvänne stolar, och
bordet skall ställas i förstugan, hvarest allt folket går fram.» Flickan
samtyckte gerna härtill, och så skiljdes de ifrån hvarandra.

När nu bröllopps-dagen kom och gästabudet var redo, steg den unga bruden
upp, gick ut i förstugan, och dukade ett litet bord; men vid bordet
ställde hon tvänne stolar, såsom gumman hade begärt. Herremannen frågade
hvad allt detta månde betyda; men bruden svarade, att det var i fall
der kom någon fattig och besökte dem. Det led så fram på qvällen, och
gästerna skulle fara hem. Då gick brudgummen ut, och såg hvarest en
gammal gumma satt i förstugan; men hon var så bred öfver bakdelen, att
hon tog upp begge stolarne, och hennes tummar voro stora som hela den
öfriga handen. Vid denna syn blef han mycket förundrad, och sporde huru
käringen fått så sällsamt utseende. »Jo», sade gumman, »låt din unga
brud sitta och spinna i lika många år som jag har spunnit, så blir hon
likadan.» Nu blef brudgummen förskräckt, och sade: »om så är, skall hon
visst aldrig spinna en enda tråd i all sin dag.»

Den unga bruden slapp så visa prof på sin spånad, -- och sedan gick henne
allting väl i händer.



12.

Slottet, som stod på Guld-stolpar.

Ifrån Westmanland.


Af denna Saga hafva vi anträffat följande utländska uppteckningar.

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Del. I, ss. 180-187, »_Herrepeer_.»

2. Hos =Danskarne=: -- Ett brottstycke af Sagan, innehållande
prinsessans prof, förekommer hos ANDERSEN, ~Eventyr fortalte for Börn~,
Kjøbenhavn 1842, 2:det Opl. 1:ste Hefte, ss. 42-44, »_Prindsessen paa
Aerten_» [öfvers. på Svenska uti ~Lekkamraten för år 1842~, ss. 87-89,
»_Prinsessan på ärtan_»].

3. Hos =Tyskarne=: -- Ett dylikt brottstycke meddelas hos GRIMM, ~Kinder-
und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 182, ss. 433-435, »_Die Erbsenprobe_.»

4. Hos =Italienarne=. -- _A._ Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, XI, 1. --
_B._ Se BASILE, ~Il Pentamerone~, II, 4, »_Gagliuso_.»

5. Hos =Fransmännen=: -- Se PERRAULT, ~Contes du Temps Passé~, Paris
1697, N:o 5, »_Le maitre Chat, ou le Chat Botté_» [öfvers. på Svenska,
såsom skillings-saga, Fahlun 1786, »_Mäster-katten eller Katten i
Stöflar_», och sedan i mångfaldiga upplagor ifrån olika tryckerier. En ny
bearbetad öfversättning förekommer i Lekkamraten för år 1842, ss. 89-96,
»_Mästerkatten i Stöflarna_].»

       *       *       *       *       *

Det var en gång en torpare med sin gumma som bodde långt, långt bort i
skogen. Han åtte två barn, en pojke och en flicka. Eljest var han mycket
fattig, ty en ko och en katt utgjorde hela hans rikedom.

Torparen och hans hustru lefde i beständigt kif med hvarandra, och man
kunde vara viss derpå, att om gubben ville ett, ville käringen alltid
ett annat. Det hände sig så en dag, att gumman hade kokat gröt till
qvälls-mål. När gröten var redo och hvar en hade erhållit sin lott, ville
gubben på sistone skrapa grytan. Men käringen satte sig ifrigt deremot,
och mente tro på, att hon och ingen annan hade skrap-rätten. De kommo nu
i en häftig träta, och ingendera ville vika för den andra. Slutet blef,
att gumman fattade grytan och gryt-slefven och sprang sina färde; men
torparen grep till vispen och sprang efter. Sedan bar det af öfver skog
och fjäll, gumman före och gubben efter; men sagan förmäler inte hvem det
var som fick skrapa grytan.

När det lidit någon tid bortåt och föräldrarne icke hördes af, hade
barnen ingen annan råd än att gifva sig ut i verlden och söka lyckan hvar
på sitt håll. De kommo så om sams, att skifta boet och taga hvar sin
arfvedel. Men som det plägar hända var arf-skiftet en mäkta svår sak, ty
ingenting fanns att dela utom en ko och en katt, och begge barnen ville
ega kon. Vid syskonen rådslogo härom som alldramest, gick katten bort
till den unga torpare-dottern, tedde sig mycket inställsam, strök sig mot
hennes knä, och jamade: »tag mig! tag mig!» Såsom nu pojken icke ville
afstå kon, lät flickan sin sak falla och nöjde sig med katten. Syskonen
skiljdes derefter ifrån hvarandra. Pojken tog kon och drog åt sitt håll.
Men flickan och hennes katt vandrade stigen fram genom skogen, och intet
är mig sagdt om deras färd, förrän de kommo till en stor och präktig
kungsgård, som låg der bortan före.

Vid de begge resenärerna nalkades intill den fagra kungsgården, begynte
katten samtala med sin matmoder, och sade: »om du nu vill lyda mitt
råd, skall det bringa dig lycka.» Flickan satte en stor lit till sin
ledsagares klokhet, och lofvade derföre göra efter hans begäran. Då sade
katten, att hon skulle taga af sina gamla kläder och stiga upp i ett högt
träd, men _han_ ville gå fram till kungs-gården, och säga att der var
en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af stigmän och rånad på både
gods och kläder. Torpare-flickan gjorde som sagdt var; hon klädde af sina
gamla paltor och steg upp i trädet. Derefter lopp katten sina färde; men
tärnan bidade med stor räddhåga, huru hans rådslag månde lyckas.

När konungen, som rådde öfver landet, fick veta att en främmande
prinsessa lidit sådan nöd och öfvervåld, gjordes honom stor harm, och
han skickade sina tjenare att bjuda henne till gäst. Den unga mön blef
nu rikeligen försedd med kläder och hvad annat hon behöfde, och följde
derefter med konungens sändebud. När hon så kom till kungs-gården, blefvo
alla intagna af hennes fägring och höfiska skick; och konunga-sonen
hyllade henne aldra mest, så att han icke ville lefva i verlden utan
henne. Men drottningen anade oråd, och frågade hvarest den väna
prinsessan hade sin kungs-gård. Flickan svarade som katten hade lärt
henne: »jag bor långt, långt bort härifrån, på ett slott som heter
_Kattenborg_.»

Den gamla drottningen var ändock icke tillfreds, utan satte sig i sinnet
att utforska om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter
eller icke. I sådan akt gick hon om aftonen till gäst-stugan, bäddade
torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, men lade hemligen en
böna under lakanet; »ty», tänkte hon, »är det en prinsessa, lärer hon
icke undgå att märka det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin
sof-kammare med stor heders-bevisning. Men katten märkte drottningens
list, och nyrnade sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen,
kom den gamla drottningen in, och sporde huru hennes gäst hade sofvit om
natten. Flickan svarade som katten hade lärt henne: »åh jo, visst har
jag sofvit, ty jag var mycket trött af min vandring. Men det kändes dock
som jag haft ett stort berg under mig. Nog sof jag bättre i min säng på
Kattenborg.» Drottningen tänkte nu att jungfrun måtte vara mycket förnämt
uppfödd, men rådslog med sig sjelf, att ännu en gång pröfva sanningen af
hennes utsago.

Andra qvällen gick drottningen åter till gäst-kammaren, bäddade
torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, och lade några ärter
under den första bolstren; »ty», tänkte hon, »om det verkligen är
en konunga-dotter, såsom hon säger, lärer hon icke undgå att märka
det.» Den unga mön ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor
heders-bevisning. Men katten hade märkt drottningens påfund, och nyrnade
sin matmoder derom. När det så led fram på morgonen, kom drottningen in
och tillsporde sin gäst, huru hon sofvit om natten. Flickan svarade som
katten hade lärt henne: »åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket
trött; men det kändes som jag haft stora stenar inunder mig. Nog sof jag
bättre i min säng på Kattenborg.» Den gamla drottningen tyckte nu att
jungfrun hade väl genomgått sitt prof. Men hon ville dock icke låta sina
misstankar fara, utan satte sig i sinnet att ännu en gång söka utforska
om den främmande jungfrun var så förnäm, som hon sjelf sade.

När nu den tredje aftonen kom, gick drottningen åter till gäst-stugan,
bäddade torpare-flickans säng med mjuka silkes-bolstrar, och lade
ett halmstrå under den andra bolstern; »ty», tänkte hon, »om det är
en konunga-dotter, lärer hon icke undgå att märka det.» Den unga mön
ledsagades derefter till sin sof-kammare med stor heders-bevisning. Men
katten märkte drottningens list, och varskodde sin matmoder derom. När
det så led fram på morgonen, kom drottningen in och tillsporde sin gäst,
huru hon sofvit om natten. Flickan svarade, såsom katten hade lärt henne:
»åh jo, visst har jag sofvit, ty jag var mycket trött; men det kändes
som jag haft ett stort träd inunder mig. Nog passade man mig bättre, när
jag låg i min säng på Kattenborg.» Drottningen kunde nu väl märka, att
hon på det sättet aldrig skulle utleta sanningen, och beslöt derföre vara
på sin vakt, huru den främmande jungfrun betedde sig i allting annat.

Dagen derefter skickade drottningen till sin gäst en fager kjortel, som
var stickad med silke och hade ett långt, långt släp, såsom det brukas af
förnäma qvinnor. Torpare-flickan tackade för den goda gåfvan, och tänkte
intet vidare derom; men katten var tillstädes, och nyrnade sin matmoder,
att den gamla drottningen å nyo ville försöka henne. När det så lidit en
stund, frågade drottningen om icke prinsessan ville följa henne på en
lust-vandring. Torpare-flickan samtyckte till denna begäran, och de gingo
å stad. Vid de nu kommo ut i trädgården voro hof-tärnorna mycket rädda
att smutsa sina kjortel-fållar, ty det hade regnat om natten; men den
främmande jungfrun vandrade sin väg, utan att bry sig om att hennes långa
klädning släpade på marken. Då sade drottningen: »kära prinsessa! akten
eder kjortel.» Torpare-dottern svarade stolt: »åh, här måtte väl finnas
flera klädningar än just denna. Mycket bättre hade jag, när jag var i
mitt slott på Kattenborg.» Nu kunde den gamla drottningen icke tänka
annat än jungfrun var van att bära silkesömmade kläder, och dömde häraf,
att hon måtte vara en konungs dotter. Drottningen lade derföre intet
vidare hinder emot sin sons frieri, och torpare-dottern gaf omsider äfven
sitt ja och samtycke.

Det hände sig en gång, att prinsen och hans käresta sutto och talades
vid. Då tittade jungfrun genom vindögat, och fick se hvarest hennes
föräldrar kommo löpande utur skogen, käringen före med grytan och
gubben efter med slefven. Då kunde flickan icke hålla sig, utan brast
i ett högt löje. Prinsen sporde hvi hon log så hjertligt, och jungfrun
svarade som katten hade lärt henne: »jo, jag kan icke annat än le, när
jag tänker att edert slott står på sten-stolpar, men mitt slott står på
guld-stolpar.» När prinsen hörde detta blef han mycket förundrad, och
sade: »alltid står din håg till det sköna Kattenborg, och lärer du der
hafva allting bättre och rikare än här hos oss. Vi vilja fara bort och se
din fagra kungs-gård, vore ock vägen aldrig så lång.» Vid detta tal blef
torpare-dottern så till mods, att hon kunnat sjunka ned i jorden; ty hon
visste väl att hon icke hade någon gård, mycket mindre något slott. Men
saken stod inte att hjelpa; hon lät derföre icke märka sig, utan sade,
att hon ville eftersinna på hvilken dag de bäst kunde ställa sin resa.

När nu jungfrun kom för sig sjelf, gaf hon fritt lopp åt sin bedröfvelse,
och grät bitterligen; ty hon tänkte på all den skymf som skulle drabba
henne, att hon farit med flärd och falskhet. Vid hon så satt och grät
kom den visa katten in, strök sig mot hennes knä, och sporde hvi hon
var så sorgmodig. Torpare-dottern svarade: »jag må väl vara sorgsen.
Konunga-sonen har sagt att vi skola fara till Kattenborg, och nu lärer
jag dyrt få umgälla att jag lydt dina råd.» Men katten bad henne vara vid
godt mod, han ville så laga, att allt lyktades bättre än hon kunde tänka.
Tillika undervisade han sin matmoder, att de borde gifva sig å stad ju
förr desto hellre. Emedan jungfrun nu sett så många prof på kattens
klokhet, samtyckte hon till hans begäran; men denna gången var det med
tungt sinne, ty hon kunde icke annat tro än att deras färd skulle få en
slät utgång.

Tidigt om morgonen lät konunga-sonen tillrusta karmar och köresvenner,
och allt annat som tarfvades för den långa resan till Kattenborg.
Derefter satte sig tåget i rörelse. Prinsen och hans fästemö åkte främst
i en förgyllande karm, många riddare och svenner ledsagade dem, och
katten sprang förut att visa vägen, såsom han sjelf begärt. När de så
hade färdats en stund, fick katten se hvarest några vallare gingo i
marken och vaktade en stor flock af de aldra fagraste getter. Då gick han
fram till vallare-männen, helsade höfviskt, och sade: »god dag, vallare!
när konunga-sonen far förbi och frågar hvem som rår om de sköna getterna,
skolen J svara att de höra till den unga prinsessan på Kattenborg, som
åker vid prinsens sida. Om J det gören, skolen J blifva väl lönta, men
gören J det icke, vill jag rifva eder sönder och samman.» När herdarne
hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade göra efter kattens
begäran. Han lopp derefter sina färde. Men när det lidit en stund, kom
konunga-sonen farande vägen fram med allt sitt följe. Vid han nu fick
se de vackra getterna som betade i marken, höll han med sin karm, och
tillsporde vallare-männen, hvem det var som rådde om den sköna hjorden.
Geta-herdarne svarade som katten hade lärt dem: »getterna höra till
den unga prinsessan på Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef
konunga-sonen mycket förundrad, och tänkte att hans fästmö månde vara en
båld prinsessa; men torpare-flickan vardt glad i hugen, och tyckte att
hon icke varit den som tappade på bytet, när hon skiftade arf med sin
broder.

De färdades nu vägen fram, och katten lopp förut som han var van. När de
så hade farit en stund, kommo de till en hop folk, som bergade hö på en
fager äng. Då gick katten fram, helsade höfviskt, och sade: »god dag,
godt folk! När konunga-sonen far förbi och spörjer hvem som rår om den
sköna ängen, skolen J svara, att den tillhör prinsessan på Kattenborg,
som åker vid prinsens sida. Om J det gören, skolen J blifva väl lönta;
men om J icke gören som jag sagt, skall jag rifva eder i mång tusende
flingor.» När männen hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade
säga som katten hade begärt. Derefter lopp han sina färde. Men när det
lidit en stund, kom konunga-sonen farande vägen fram med sitt följe. Vid
han nu fick se de bördiga ängarne och det myckna folket, lät han hålla
med sin karm, och sporde hvem det var som rådde öfver landet. Männen
svarade som katten hade lärt dem: »ängen tillhör den unga prinsessan på
Kattenborg, som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen ännu mera
förundrad, och tänkte att hans brud månde vara öfvermåttan rik, som rådde
öfver så fagra slåtter-ängar.

De färdades nu framåt, och katten lopp i förväg, som hans sed var. När
de så hade farit en stund, kommo de till ett mäkta stort åkerfält; men
på åkern hvimlade af män och qvinnor, som höllo på att skära säd. Då
gick katten fram till skörde-folket, helsade och sade: »god dag, mina
vänner! lycka till godt arbete. Om en stund kommer konunga-sonen farande
här förbi, och frågar hvem som rår om de stora sädesfälten. Då skolen J
svara, att de tillhöra prinsessan på Kattenborg, som åker vid prinsens
sida. Om J det sägen skolen J blifva väl lönta; men om J gören emot mitt
ord, vill jag rifva eder så små, som löf ligga på mark om höstetid.» När
skördemännen hörde sådant, blefvo de mycket häpna, och lofvade säga som
katten hade begärt. Derefter lopp han sina färde. Men efter någon stund
kom konunga-sonen farande vägen fram med sitt följe. Vid han nu såg de
stora fälten, höll han stilla med sin karm, och sporde hvem det var som
rådde öfver de sköna åkerlanden. Skörde-männen svarade som katten hade
lärt dem: »sädes-fälten tillhöra den unga prinsessan på Kattenborg,
som åker vid eder sida.» Nu blef konunga-sonen öfvermåttan glad; men
torpare-dottern visste icke rätt, hvad hon skulle tänka om allt som
vederfarits dem på resan.

Det var nu serla om aftonen, och prinsen stadnade med sitt följe för att
rasta öfver natten. Men katten rastade inte, utan lopp ideligen fram,
intill dess han såg en fager borg, som var uppbygd med torn och tinnar,
och stod uppå gyllene stolpar. Den präktiga borgen tillhörde en grym
jätte, som rådde öfver hela ängden; men jätten var inte hemma. Katten
gick så in genom borga-dörren, och förbytte sig till en stor limpa.
Derefter satte han sig i nyckelhålet, och bidade att jätten skulle komma
hem igen.

Arla om morgonen innan dagen grydde, kom den stygge jätten lunkande utur
skogen, men han var så stor och tung, att hela jorden rystades under
honom, när han gick. Vid han nu kom till borga-dörren, kunde han icke
öppna, för den stora limpan som satt i nyckelhålet. Då blef han mäkta
vred, och ropade: »läs upp! läs upp!» Katten genmälte: ’vänta bara en
liten, liten stund, medan jag förtäljer mina äfventyr:

    Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig’ --

»Läs upp! Läs upp!» skrek jätten åter; men katten svarade som förut:
’vänta bara en liten, liten stund, medan jag förtäljer mina äfventyr:

    Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
    så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig’ --

»Läs upp! Läs upp!» skriade jätten förbittrad; men katten fortsatte ånyo:
’vänta bara en liten stund, medan jag får förtälja mina äfventyr:

    Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
    så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig;
    så piggade de mig, så de kunde pigga ihjel mig’ --

Nu blef jätten förgrymmad, och skrek så att hela borgen skakades: »läs
upp! läs upp!» men katten lät sig intet bekomma, utan svarade som förut:
’vänta bara en liten stund, medan jag får förtälja mina äfventyr:

    Först bakade de mig, så de kunde baka ihjel mig;
    så mjölade de mig, så de kunde mjöla ihjel mig;
    så piggade de mig, så de kunde pigga ihjel mig;
    så gräddade de mig, så de kunde grädda ihjel mig’ --

Då blef jätten ängslig, och bad så vackert, så vackert: »läs upp! läs
upp!» men det halp inte; limpan satt qvar i nyckelhålet som tillförene.
I detsamma ropade katten: »Se bara sådan fager jungfru rider upp på
himmelen!» Vid nu trollet vände sig om, rann solen upp öfver skogen. Men
när jätten fick se solen, föll han baklänges och sprack, och fick så sin
bane.

Limpan förbyttes nu åter till en katt, och han skyndade att ställa allt i
ordning för sina gäster. När det så lidit någon stund, kom konunga-sonen
farandes med sin unga brud och allt deras följe. Katten var till mötes;
och bad dem vara välkomna till Kattenborg. De blefvo nu undfägnade på
det aldra yppersta, och der fattades hvarken mat eller dryck eller annan
kostelig välplägnad. Men det fagra slottet var uppfyldt med guld, silfver
och allehanda dyrgripar, så ingen man har sett dess like hvarken förr
eller sedan.

Kort derefter stod prinsens bröllopp med den fagra, unga mön, och alla,
som sågo hennes rikedom, tyckte att hon haft fullgodt skäl när hon sade:
»annorlunda hade jag i mitt slott på Kattenborg.» Konunga-sonen och
torpare-dottern lefde nu lyckliga i många, många år; men icke har jag
hört huru det gick med katten, fastän man väl kan gissa att han ej led
någon nöd. Och så var jag inte med längre.


_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Upland~ förtäljer, att när jätten kom hem om
natten och fann borg-porten stängd, ropade han: »Det susar och brusar i
mitt slott;

    Släpp mig in!»

Katten svarade: ’icke får du komma in, förr än du vet huru mycket ondt
jag har lidit.

    Först malde de mig,
    se’n sådde de mig’ --

Jätten ropade åter: »Det susar och brusar i mitt slott;

    Släpp mig in!»

Men katten genmälte som förut: ’icke får du slippa in, förrän du vet hvad
ondt jag har lidit.

    Först malde de mig,
    se’n sådde de mig,
    så växte jag upp,
    så skuro de af mig,
    så tröska’ de mig,
    så baka’ de bröd af mig,
    och så åto de upp mig.’

Vid nu jätten skulle titta om limpan verkligen blifvit uppäten, rusade
katten fram på tinnarne af borg-muren, och röt till så grymt, att jätten
af räddhåga föll baklänges och sprack.

2. En annan uppteckning ifrån ~Upland~ låter torpare-dottern ledsagas
af en ~hund~, icke af en katt. När hon kommer till kungs-gården vill
drottningen pröfva henne, och lägger första natten ett äpple, andra
natten en nöt, och tredje natten en ärta under silkes-bolstern.
Men flickan genomgår de tre profven, och blir slutligen gift med
konunga-sonen.

3. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ skiljer sig vid slutet ifrån de
föregående uppteckningarne. Berättelsen lyder som följer:

Det var en gång ett fattigt torpare-folk, som inte egde någonting i hela
verlden utom en ko och en hund. De lefde således i stort armod, och som
det plägar hända, när nöden gick in, gick äfven kärleken ut.

En dag yppades ett häftigt kif mellan husets hjon; ty käringen hade kokat
gröt, men gubben ville hafva välling. När de så hade tvistat en stund och
inte kunde förlikas, fattade gumman gröt-grytan och lopp åt skogen; men
gubben var inte sen, utan sprang efter så fort han orkade. Torparen och
hans hustru lupo nu af alla krafter öfver både berg och backar, och kommo
aldrig mer igen, så att barnen till sluts inte visste sig annan råd, än
att öfvergifva hemmet och söka lyckan hvar de bäst förmådde.

När de nu skulle skifta sitt arf, tog pojken kon, ty han var äldst; men
flickan måste nöja sig med hunden. Derefter drogo syskonen åt hvar sin
led. Men hunden het _Prisse_, och var mycket klok, så att han hade vett
framför alla andra hundar. Dertill var han trogen emot sin matmoder och
hyllade sig till henne både i lust och nöd, så att hon väl kunde märka,
att hon inte fått den sämsta arfve-delen på sin lott.

Efter någon tid kom torpare-dottern och hennes hund till en stor skog;
icke långt derifrån var en präktig kungs-gård. Då sade Prisse, att hans
matmoder skulle taga af sig sina gamla kläder och stiga upp i ett högt
träd, som växte derinvid. Torpare-flickan gjorde som hunden hade sagt.
Bäst hon nu satt i trädet kom konungen dragande förbi med sina hökar och
hundar; ty han var ute på jagt. När han fick se den fagra flickan, blef
han förundrad, och sporde hvem hon var. Tärnan svarade såsom hunden lärt
henne, att hon var en konunga-dotter, som blifvit öfverfallen af röfvare
och rånad på både gods och kläder. Då blef konungen mycket intagen af
hennes skönhet, och förde henne till kungs-gården, hvarest hon undficks
med stor ära och heders-bevisning.

Den gamla drottningen, som var konungens moder, satte sig nu i sinnet
att pröfva om den främmande jungfrun verkligen var en konunga-dotter
eller icke. Till den ändan lade hon första natten några småstenar under
lakanet i torpare-flickans säng, och mente att denna väl skulle märka
det, om hon eljest hade blifvit förnämt uppfostrad. När så morgonen kom,
gick drottningen in till sin gäst, och sporde, huru hon hade sofvit om
natten. Flickan svarade som hunden hade lärt henne, att hon känt liksom
hårda berg inunder sig. Andra natten lade drottningen några ärter under
lakanet; men det aflopp på samma sätt. Likaledes ock den tredje natten,
då drottningen lagt några gryn under bolstren. Hon kunde nu icke tänka
annat, än att tärnan verkligen var en konunga-dotter, och undfick henne
derföre så väl som det höfdes en förnäm jungfru.

En dag sutto konungen och torpare dottern och samtalade med hvarandra.
Vid nu tärnan såg sig ut genom vindögat, fick hon se hvarest hennes
föräldrar kommo löpande ur skogen, käringen före och gubben efter; men
gumman höll ännu fast grytan. Då kunde flickan icke hejda sig, utan log.
Konungen sporde efter orsaken till hennes löje, och jungfrun svarade
såsom hunden lärt henne: »jag kan icke annat än le, när jag tänker att
eder borg är bygd uppå sten, men mitt slott står uppå guld-stolpar.»
Häröfver undrade konungen på det aldra högsta, och sade att de skulle
fara till hennes slott, så snart lägligt tillfälle yppade sig.

Någon tid derefter lagade sig konungen i ordning, att följa
torpare-dottern hem till hennes borg. De drogo så å stad med mycken
fager utrustning; men hunden Prisse lopp förut att visa vägen. När de nu
farit en stund, kom hunden fram till några svenner, som vaktade en hop
svarta hästar invid vägen. Han sporde: »hvem rår om de sköna hästarne,
som J vakten?» Svennerna genmälte: ’de höra till jätten.’ Då sade hunden:
»om en stund kommer konungen farandes här fram. Då skolen J säga, att
hästarne höra till den unga prinsessan, som åker vid hans sida. Om J det
icke gören, vill jag rifva eder så små som kol.» Svennerna lofvade säga
som hunden hade sagt, och Prisse lopp fram, intill dess han kom till
några män, som vallade oxar på en grön väg. Här aflopp allt på samma
sätt. Likaledes ock med några herdar, som vaktade getter i skogen. När
så konungen for förbi, och hörde, att all denna herrlighet tillhörde den
unga prinsessan, blef han mycket förundrad, och tänkte att hon väl måtte
vara den yppersta konungs dotter.

Fram emot aftonen kom hunden till ett slott, som stod på gull-stolpar,
och var långt fagrare än någon man rätteligen kan fatta. Han gick så in,
och sporde hvem som rådde öfver det sköna slottet. Folket svarade att det
hörde till jätten. Då sade hunden: »om en stund kommer konungen farandes
här fram. Då skolen J säga, att slottet tillhör den unga prinsessan, som
åker vid hans sida. Om J det icke gören, vill jag hacka eder små som
mjöl.» När tjenarena förnummo sådant, räddes de för sina lif, och lofvade
hörsamma hundens befallning. Konungen och hans följe blefvo nu emottagna
på det aldra präktigaste, och undfägnades med kostelig mat och dryck.
Men Prisse höll sig utanföre vid borg-porten, och aktade uppå att jätten
skulle komma hem igen.

När det led emot morgonen och alla lågo i sin sömn, vände jätten hem utur
skogen, och klappade på borg-porten. Men hunden hade förvandlat sig till
en bulla, och satt i nyckel-hålet, så ingen kunde slippa in. Då ropade
jätten: »låt upp, och släpp mig in!» ’Nej,’ svarade hunden, ’du kommer
icke in, förr än du hört huru jag blef till en bulla.

    Först kasta’ de mig i en graf,
    så växte jag upp som ett strå’ --

»Låt upp, och släpp mig in!» ropade jätten åter; men hunden lät inte
bekomma sig, utan upprepade sin saga: ’du måste höra huru jag blef till
en bulla.

    Först kasta’ de mig i en graf,
    så växte jag upp som ett strå,
    så blef jag till ett ax,
    så skuro de mig --

Nu blef jätten öfvermåttan vred, och skrek: »låt upp, och släpp mig in!»
men hunden fortsatte som förut:

    ’Först kasta’ de mig i en graf,
    så växte jag upp som ett strå,
    så blef jag till ett ax,
    så skuro de mig,
    så tröska’ de mig,
    så malde de mig,
    så baka’ de mig,
    så nagga’ de mig,
    så grädda’ de mig i ugnen’ --

Men i detsamma rann solen upp och sken på borgen. Hunden tillade: ’vänd
dig om, skall du få se så fager en jungfru, som kröner dig med en
guld-krona.’ Vid nu jätten vände sig om och fick se solen, föll han till
jorden och sprack, och så var det slut med honom.

Sedan jätten var död, gick hunden till sin matmoder, och förde henne i
ett litet rum, hvarest en flaska och ett svärd hängde uppå väggen. Han
sade: »nu beder jag dig om en ting, för all den trogna tjenst jag visat
dig. Du skall taga detta svärd, och afhugga mitt hufvud. Derefter skall
du tvätta såret med vatten ur denna flaska; du får då veta något som
du inte vet förut.» Såsom nu torpare-dottern hade hunden mycket kär,
ville hon nödigt efterkomma hans begäran, utan undskyllade sig i det
aldra-längsta. Men Prisse var enträgen, och så kunde hon icke vägra, utan
afhögg hans hufvud och tvättade såret med vatten ur flaskan. Men i samma
stund skiftade hunden sin hamn, och der stod inför henne en fager unger
prins, långt fagrare än andra konunga-söner. Och den bålde ungersvennen
slöt jungfrun i sin famn, och fäste henne med röda ringar, att hon skulle
blifva hans drottning.

När nu den första glädjen var öfver, omtalade konungasonen för hvad
sak skull han blifvit förtrollad och fått löpa såsom hund. Han sade:
»min fader var en mäktig konung, som rådde öfver länderna vidt omkring.
En gång ville han bygga ett stort hus, och lät så hemta hörn-stenen
ifrån berget, hvarest jätten bodde. Då blef jätten vred, dräpte min
fader, och bytte mig till en hund, att jag icke skulle återfå min rätta
skepnad, förrän en skär jungfru utgöt mitt blod.» Vid detta tal blef
torpare-dottern öfvermåttan glad, ty hon hade prinsen kär af hela sitt
hjerta.

Det reddes så till bröllopp, och den främmande konungen dansade första
dansen med bruden. När brölloppet hade stått i många dagar, vände
konungen hem till sitt land igen. Men prinsen och hans gemål lefde både
länge och väl i det fagra slottet, som stod på guld-stolpar.

4. En uppteckning ifrån ~Södermanland~ förmäler, att torparen hade trenne
barn, två pojkar och en flicka. När föräldrarne voro döda, hade barnen
intet att dela, utom en gryta, en kräkla och en hund. Bröderna kommo nu i
tvist med hvarandra, och slutet blef, att den äldste lopp åt skogen med
grytan, och den yngre sprang efter med kräklan. Men systern tog hunden
utan lott och byte, och kom till kungsgården, hvarest hon gaf sig ut att
vara en främmande prinsessa.

En dag, när torpare-dottern stod vid slotts-fönstret, fick hon se hvarest
hennes bröder kommo löpande förbi, den äldste förut, med grytan, och den
yngre efteråt, med kräklan. Då log flickan högt. Konunga-sonen frågade
hvarföre hon log, och jungfrun svarade: »jag må väl le, när jag tänker
derpå, att edert slott står uppå sten-stolpar, men mitt slott står uppå
silfver-stolpar.» Konunga-sonen fick nu en stor lust att se den fagra
borgen som stod på silfver-stolpar, och gaf sig på väg med den unga mön
och mycket annat följe. Men hunden sprang förut, och skänkte guld-skäror
och andra gåfvor åt männen som de mötte, att dessa skulle säga, det allt
landet tillhörde den unga prinsessan, som åkte vid konungens sida. --

Sedan jätten var död, bad hunden att hans matmoder skulle afhugga
hans fötter, och doppa honom sjelf uti sjön. Då rann der upp en fager
konunga-son, hvilken tog i besittning sitt fäderne-arf, som jätten hade
röfvat. Derefter gifte prinsen sig med torpare-dottern, och de lefde
lyckliga i alla dagar.

5. En öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var ett
bonde-folk, som var så fattigt, att de måste gifva sig ut i verlden och
söka lyckan hvar på sitt håll. När de nu skulle dela sin egendom, fanns
intet att skifta, utom en gryta och en gryt-slef, en ko och en katt.
Gubben och gumman kommo så i strid med hvarandra, hvem som skulle ega
grytan, och det lyktades inte bättre, än att käringen tog grytan och lopp
åt skogen; men gubben fattade slefven och sprang efter. Ingen af dem kom
någonsin hem igen.

Pojken och flickan råkade likaledes i tvist med hvarandra, ty begge ville
hafva kon. Då gick katten fram till den unga tärnan, och sade: »tag
mig! tag mig! jag vill hjelpa dig.» Flickan lät så nöja sig med katten,
och de gingo samman till kungs-gården, hvarest flickan begärde tjenst.
Drottningen sporde hvad slöjd hon kunde. Tärnan svarade, som katten lärt
henne: »jag kan sömma silke.» Hon sattes nu att sticka ett täcke. Då sade
katten: »tag ett hår af min svans, och nyttja som nål.» Flickan gjorde
så, och sömmade ett täcke, hvars make ingen har skådat.

En dag fick tärnan se hvarest hennes föräldrar kommo löpande utur skogen,
gumman före och gubben efter. Då log hon. Konungen sporde hvi hon log så.
Jungfrun svarade, som katten hade lärt henne: »jo, jag tänker derpå, att
eder gård står uppå trädstolpar, men min gård står uppå guld-stolpar.»
Konungen satte sig nu i sinnet att fara till gården, som han hört
omtalas, och de gåfvo sig på resan.

När de kommo fram, var ingen hemma, utom jättens hustru. Katten gick så
in, helsade jätte-qvinnan, och sade att hon skulle laga till ett stort
gille, ty jätten hade bjudit många gäster. Käringen gjorde som katten
hade sagt, och de hjelptes åt att tillreda maten. De skulle nu stycka
en nyslagtad oxe, och katten höll medan käringen högg; men det gick
inte bra. Då sade katten: »mor! låten mig hugga, så kunnen J hålla.»
Jätte-qvinnan gjorde så. Men när katten fick yxan, högg han käringen i
skallen, så att hon blef död. Derefter läste han igen borg-porten, och
lockade jätten att se uppå solen, så äfven han fick sin bane.

Sedan jätte-folket var utdödt, fick katten sin rätta skepnad igen, och
blef till en fager prins, som rådde öfver den sköna borgen. Han lät så
tillreda ett präktigt gästabud för konungen och hans unga gemål, samt
undfägnade dem på det aldra bästa i många dagar.

6. En annan öfverlemning, ifrån ~Upland~, låter torpare-dottern likaledes
gå fram till kungs-gården och söka tjenst, under föregifvande att hon var
en prinsessa. För att pröfva henne, lade drottningen första natten ärter,
andra natten gryn, och tredje natten knappnåls-hufvuden under bolstret;
men katten varskodde sin matmoder, och hon genomgick profven med lycka.
Derefter sattes hon att sömma, och katten gaf henne ett hår af sin
svans, i stället för nål, så hon sydde bättre än alla de små tärnorna vid
hofvet.

Sedan katten lockat jätten att se uppå solen, och sålunda vunnit det
fagra slottet, bad han torpare-dottern, att hon skulle afhugga hans
hufvud. Flickan gjorde så, och katten blef till en fager prins, som gifte
sig med den unga tärnan, och gjorde henne till sin drottning.

7. I en uppteckning från ~Sydvestra Finland~, förtäljes huru
torpare-dottern kom till kungsgården och pröfvades af drottningen, som
första natten lade ärter, andra natten strump stickor, och tredje natten
en blår-totte under hennes bolster. -- För öfrigt finnes ingen väsendtlig
afvikelse, utom i sjelfva upplösningen, som berättas sålunda:

Sedan jätten spruckit och fått sin bane, förde katten sin matmoder
till ett ställe, hvarest lågo stora högar af mennisko-ben. Der gaf han
jungfrun en lia, som blifvit doppad i mjölk och bestruken med lingon och
deg, samt bad henne att hon skulle afhugga hans hufvud. Torpare-flickan
gjorde så. Genast blef katten till en fager prins med guld-krona på
hufvudet; men benranglen fingo lif, och vordo till en otalig skara
hofmän, riddare och svenner. Sålunda upphäfdes förtrollningen, och den
unge prinsen firade sitt bröllopp med den sköna jungfrun.

8. En i nyare smak affattad öfverlemning, ifrån ~S. Småland~, låter
sagans hufvudperson vara en mjölnare-dotter. Hon ledsagas af sin hund
till kungs-gården, och blir derstädes förmäld med den unge prinsen. Men
hunden är ingen annan än konungens egen dotter, som blifvit förtrollad,
och nu söker skaffa sina föräldrar en ersättning för deras förlust.
Sedan mjölnare-dottern är lyckligen gift, beder hunden sin matmoder,
att hon skall döda honom, och gömma det hvartill han förvandlas, ty så
skulle hon alltid veta huru hon borde ställa sig. Prinsessan gjorde
efter hundens begäran, och strypte honom med en guld-kedja. Då förbyttes
han till en liten guld-penning, som hängde på kedjan. Prinsessan bar nu
guld-penningen om halsen både arla och serla, och när hon var i någon
tvekan, behöfde hon blott se deruppå, så visste hon genast huru hon borde
uppföra sig, för att icke röja sin ringa härkomst.



13.

De Tre Hundarne.

Ifrån Westergötland.


Den enda utländska öfverlemning af denna Saga, som hittills är oss
bekant, förekommer hos =Engelsmännen=. -- Uti England förtäljes nog
allmänt en gammal, ännu otryckt folk-berättelse, med namnet »_Jack the
Giant-Killer_», hvilken bestämdt skiljer sig ifrån den (sid. 1) omtalade
tryckta Sagan. Nämnda folkberättelse öfverensstämmer, i sina hufvud-drag,
med den förtäljning vi här meddela.

       *       *       *       *       *

Det var en gång en konung, som for bort och fäste sig en fager drottning.
När de varit gifta någon tid, föll drottningen i barnsäng och födde en
dotter. Då blef stor glädje öfver både stad och land, ty alla unnade
konungen godt, för hans mildhet och rättvisa skull. Men när barnet var
födt, trädde der in en gammal gumma; hon hade ett sällsamt utseende,
och ingen visste hvadan hon kom eller hvart hon gick. Den gamla qvinnan
spådde om konunga-barnet, och sade att det icke skulle få komma under
bar himmel, förrän det hade fyllt femton vintrar, eljest vore fara värdt
att det blefve bort-röfvadt af berga-trollen. När konungen förnam detta,
gömde han qvinnans ord i sitt sinne, och tillsatte väktare, som skulle
akta den unga prinsessan, att hon icke kom under bar himmel.

Någon tid derefter var drottningen åter hafvande, och födde en dotter.
Då blef ny glädje öfver hela riket; men den gamla spå-qvinnan infann sig
som förut, och varnade konungen att icke låta prinsessan komma under bar
himmel, innan hon fyllt femton vintrar. Det led så åter någon tid, och
drottningen födde sin tredje dotter. Men den gamla gumman kom tredje
resan, och spådde konunga-dottern såsom hon spått hennes systrar. Då
blef konungen illa till mods, ty han älskade sina barn öfver allt annat
i verlden. Han gaf derföre sträng befallning, att de tre prinsessorna
alltid skulle hållas under tak, samt aktade noga uppå, det ingen skulle
fördrista sig att bryta mot hans vilja härutinnan.

Det stod så om en rund tid, och konunga-barnen växte upp till de fagraste
mör, som någon visste omtala nära eller fjerran. Då brast der ut örlig
i landet, så att konungen deras fader for bort. En dag, medan han var i
härnad, sutto de tre prinsessorna vid vind-ögat, och sågo sig ut, huru
solen sken på de små blomstren i örta-gården. De kände nu en stark åtrå
att leka med de fagra blommorna, och bådo sina väktare om orlof, att en
liten stund få vandra omkring i trädgården. Väktarena ville icke samtycka
härtill, ty de räddes för konungens vrede; men konunga-döttrarne bådo
så innerligen vackert, att männen icke kunde stå emot, utan läto dem få
sin vilja fram. Prinsessorna voro nu mycket glada, och gingo så ut i
trädgården. Men deras vandring blef icke lång, ty de hade knappast kommit
under bar himmel, förrän der plötsligt sänkte sig en sky, som förde dem
bort, och alla försök att finna dem igen voro fåfänga, ehuru man letade i
alla väderstreck.

Det blef nu stor sorg och jämmer öfver hela riket, och man kan väl tänka
att konungen icke heller vardt mycket glad, när han kom hem, och sporde
huru allt hade timat. Men, såsom ordstäfvet lyder: »gjord gerning har
ingen återvändo»; han måste derföre låta det vara som det var. Då nu
ingen annan råd stod till finnandes, lät konungen utgå ett bud öfver allt
sitt rike, att den som kunde frälsa hans trenne döttrar ur berga-trollens
våld, skulle få en af dem till gemål, och med henne halfva konungadömet.
När detta blef spordt öfver länderna, drogo många ungersvenner ut, med
hästar och följe, att leta efter de tre prinsessorna. -- Vid konungens
hof voro tvänne främmande prinsar, hvilka likaledes foro bort, att fresta
om lyckan ville stå dem bi. De rustade sig på det aldrabästa med brynjor
och kosteliga vapen, och ordade stort, att de icke skulle komma tillbaka,
utan att hafva lyckats i sitt företag.

Vi låta nu konunga-sönerna fara omkring och söka så länge, och vända oss
åt ett annat håll. Då är att förtälja, huru som det bodde en fattig enka
långt, långt in i den vilda skogen. Hon åtte en enda son, som hade till
dagelig id att gå vall med sin moders galtar. Medan pojken så vankade
omkring uti marken, skar han sig en pipa, och hade sin lust att leka
derpå; men han spelade så fagert, att hvem som hörde det, blef förnöjd
ända in i själen. Eljest var pojken storvext och stark, samt frihugsen,
så att han icke gerna räddes för någonting.

Det hände sig en gång, att vallpojken satt i skogen och lekte på sin
pipa, me’n hans trenne galtar gingo och rotade under gran-rötterna. Då
kom der gåendes en gammal, gammal man, med ett skägg som var både vidt
och sidt, så att det räckte långt nedom bälte-staden. Gubben hade med
sig en hund, som var mycket stor och stark. Vid nu pojken fick se den
stora hunden, tänkte han för sig sjelf: »godt den som hade slik en hund
till sällskap här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» När gubben märkte
sådant, tog han till orda: »fördenskull är jag kommen hit, att jag vill
byta min hund emot någon af dina galtar.» Pojken var genast redo, och
gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin grå galt
i stället. Derefter gick gubben sina färde. Men vid afskedet sade han:
»väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan, för det är inte med
denna hunden som med andra hundar. Han heter _Håll_, och hvad helst du
ber honom hålla, det håller han, vore det än det grymmaste troll.» Så
samtaladt skiljdes de åt, och pojken tyckte att lyckan den gången icke
varit honom emot.

Sedan det blifvit afton, lockade pojken sin hund, och dref galtarne hem
ur skogen. När nu den gamla gumman fick veta, att hennes son hade bytt
bort den grå galten för en hund, blef hon öfvermåttan vred, och öfverföll
pojken med hugg och slag. Vallgossen bad henne gifva sig tillfreds; men
det halp inte, utan ju längre det led, dess mera ökades gummans vrede.
När så ingenting annat stod att råda, ropade pojken sin hund, och sade:
»håll!» Genast lopp hunden fram, fattade den gamla qvinnan, och höll
henne fast, att hon icke förmådde röra sig; men han gjorde henne för
öfrigt ingen skada. Käringen måste nu lofva sin son att låta sig nöja med
hvad som skett, och de blefvo så åter förlikta med hvarandra. Men gumman
tyckte att hon lidit en stor skada, när hon mistade den feta galten.

Andra dagen gick pojken åt skogen, med sin hund och sina begge galtar.
När han kom fram, satte han sig ned, och lekte på sin pipa som hans sed
var, och hunden dansade dervid så konstigt, att det var stor under att
se uppå. Bäst han nu satt, kom det gamla grå-skägget åter gåendes utur
skogen, och hade med sig en annan hund, som icke var mindre än den förra.
Vid pojken fick se det vackra djuret, tänkte han för sig sjelf: »godt,
den som hade den hunden med till sällskap här i ödemarken, då vore det
ingen nöd!» När gubben märkte sådant, tog han till orda: »fördenskull
har jag kommit hit, att jag vill byta min hund emot en af dina galtar.»
Pojken besinnade sig icke länge, utan gick in på handeln; han fick så den
stora hunden, och gaf sin galt i stället. Derefter gick gråskägget sina
färde. Men vid afskedet sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med
vår köpslagan, för det är inte med denna hunden som med andra hundar.
Han heter _Slit_, och hvad helst du ber honom slita, det rifver han i
stycken, vore det ock det grymmaste troll.» Så samtaladt skiljdes de åt.
Men pojken var glad i hugen, och tyckte att han gjort ett godt byte,
ehuru han väl visste att hans gamla mor icke skulle bli nöjd med handeln.

När det nu led mot qvällen, och pojken kom hem, blef gumman icke mindre
vred än dagen förut. Denna gången dristade hon likväl icke slå sin son,
ty hon räddes för hans stora hundar. Men, som det plägar hända, att när
qvinnor länge hafva bannats gifva de sig omsider till tåls, så, gick det
äfven nu. Pojken och hans moder blefvo således åter förlikta, men gumman
tänkte vid sig sjelf, att hon lidit en skada, som sent kunde botas.

Tredje dagen gick pojken åter till skogs, med sin galt och sina begge
hundar. Som han nu var glad till sinnes, satte han sig uppå en stubbe
och spelade på pipan, efter som hans sed var; men hundarne dansade
så konstigt, att det var rätt lustigt att se derpå. Vid pojken satt
i allsköns ro och gamman, kom det gamla gråskägget åter gåendes utur
skogen. Denna gången hade han med sig en tredje hund, som var lika
stor med de andra. När så pojken fick se det vackra djuret, kunde han
inte låta bli att tänka: »godt, den som hade den hunden till sällskap
här i ödemarken, då vore det ingen nöd!» Straxt tog gubben till orda:
»fördenskull har jag kommit hit, att jag vill sälja dig min hund, ty
jag kan väl märka att dig lyster gerna ega honom.» Pojken var genast
redo, och gick in på handeln; han fick så den stora hunden, och gaf sin
sista galt i stället. Derefter gick gubben sina färde. Men vid afskedet
sade han: »väl tänker jag att du blir nöjd med vår köpslagan; för det
är inte med denna hunden, som med andra hundar. Han heter _Ly_, och har
en så fin hörsel, att han förnimmer allt som timar, vore det ock många
mil härifrån. Ja, han hör huru träden växa och gräsen gro på marken.» Så
samtaladt, skiljdes de åt med stor vänskap. Men pojken var glad i hugen,
och mente att han nu icke behöfde rädas för någonting i verlden.

När så aftonen led och vallgossen drog hem till sitt, blef hans moder
mycket bedröfvad, att hennes son hade sålt hela deras egendom. Men pojken
bad henne låta fara sin sorg, han ville nog laga, att hon icke skulle
lida någon brist. Huru han nu ställde sina ord, blef gumman åter glad,
och tyckte att han talat både väl och manligt. Men när dagen grydde, drog
pojken på jagt med sina hundar, och när qvällen kom, vände han åter hem
med så mycket, villebråd, som han orkade bära. Han jagade så någon tid
bortåt, intill dess att gummans visthus var ymnigt försedt med mat och
allsköns nödtorft. Då tog han ett kärligt farväl af sin moder, lockade
sina hundar, och sade, att han ville vandra ut i verlden och fresta hvad
lyckan kunde beskära honom.

Pojken färdades nu öfver berg och villa stigar, och kom djupt in i den
mörka skogen. Der mötte han gråskägget, som jag nyss talte om. Vid de
åter råkades, blef pojken mycket glad, och helsade: »god dag, far! tack
för sist vi möttes.» Gubben svarade: ’god dag igen! hvart tänker du taga
vägen?’ Pojken tog till orda: »jag aktar mig ut i verlden att se huru
mitt öde kan vända sig.» Då sade gubben: ’gack vägen fram, att du kommer
till kungs-gården, der skiftas din lycka.’ Derefter skiljdes de ifrån
hvarandra. Men pojken lydde gråskäggets råd och vandrade rätt fram utan
någon hvila. Hvar helst han kom till något herberge, spelte han på sin
pipa och lät sina hundar dansa, och då felade aldrig, att han ju fick mat
och husavara, och hvad annat han behöfde.

När pojken hade färdats både länge och väl, anlände han omsider till en
stor stad, hvarest mycket folk strömmade fram på gatan. Svennen undrade
hvad detta månde betyda, och kom så till stället, hvarest konungens
påbud blåstes ut, -- att den som kunde frälsa de tre prinsessorna ur
berga-trollens våld, skulle vinna en ibland dem, och dertill konungens
halfva land och rike. Nu kunde pojken väl förstå hvad gråskägget hade
menat med sin tillsägelse. Han lockade derföre sina hundar, och gick
vägen fram, intill dess han kom uti konungens gård. Men på kungs-gården
var endast jämmer och sorg, allt ifrån den dagen, då konunga-döttrarne
försvunnit; och konungen och drottningen sörjde aldramest. Svennen gick
så upp i borg-stugan, och beddes få spela för konungen och visa sina
hundar. Detta behagade hof-folket väl, emedan de tänkte det skulle något
skingra deras herres sorg. Svennen blef derföre insläppt, och fick förete
sina idrotter. Men när konungen hörde hans spel, och såg huru konstigt
hundarne dansade, vardt han lustig till mods, att ingen sett honom så
glad på sju runda år, ända se’n den dagen han miste sina döttrar.

Sedan dansen var lyktad, sporde konungen hvad lön svennen ville hafva,
att han skaffat dem alla så stor en hugnad och förlustelse. Pojken
svarade: »Herre, konung! icke har jag kommit hit för att vinna gods och
guld. Men jag bedes en annan bön, det du gifver mig orlof, att draga
bort och uppsöka de tre prinsessorna som äro i berga-trollens våld.» När
konungen hörde detta, blef han mörk i hugen, och sade: »icke lär du tänka
att kunna frälsa mina döttrar. Sådant är vanskligt, och har misslyckats
för dem som äro långt bättre än dig. Men om så sker, att någon frälsar
prinsessorna, aktar jag visserligen inte bryta mitt ord.» Detta tycktes
svennen vara manligt och konungsligt taladt. Han tog så afsked ifrån
konungen, och gaf sig på väg. Men han satte sig i sinnet, att inte unna
sig rast eller ro, förr än han funnit hvad han sökte.

Pojken färdades nu genom många och stora länder, utan att något märkligt
mötte honom. Hvar helst han gick fram, följde hans hundar med; Ly sprang
och lyddes om någonting var att förnimma i närheten, Håll drog matsäcken,
och Slit, som var den starkaste, bar sin husbonde, när denne blef trött
att vandra. Det hände sig så en dag, att Ly kom hastigt springandes till
sin herre, och förtäljde det han varit invid det höga berget, och hört
huru konunga-dottern satt derinne och spann; men jätten sjelf var inte
hemma. Då blef svennen mycket glad, och skyndade till berget; hans trenne
hundar följde med. När de kommo fram, sade Ly: »vi hafva ingen tid att
spilla. Jätten är endast tio milar härifrån, och jag förnimmer redan
huru gull-skorna under hans häst klinga mot stenarne.» Svennen gaf nu
befallning åt sina hundar, att de skulle slå in berga-dörren, hvilket
ock skedde. Vid han så kom in i berget, blef han varse en fager mö, som
satt i berga-salen och tvinnade gull-tråd på en gull-ten. Ungersvennen
gick fram, och helsade den väna flickan. Då blef konunga-dottern mycket
förundrad, och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På
sju runda år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.»
Hon tillade: »för Guds skull skynda härifrån, innan trollet kommer hem,
eljest gäller det ditt lif.» Men svennen var inte rädder af sig, utan
mente att han väl tordes bida jättens ankomst.

Medan de ännu samtalade härom, kom jätten ridandes på sin gull-skodda
fåle. Vid han nu fick se att dörren var öppen, blef han mäkta vred, och
röt så att hela berget skälfde. Han sade: »hvem är det som har brutit min
berga-dörr?» Pojken svarade dristigt: ’det har jag gjort, och nu vill
jag bryta dig också. Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång
sinom tusende flingor.’ Knappast voro orden utsagda, förr än hundarne
rusade fram, kastade sig öfver jätten, och sleto honom i otaliga stycken.
Då blef prinsessan öfvermåttan glad, och sade: »Gud ske lof! nu är jag
frälst.» Hon föll så ungersvennen om halsen, och kysste honom. Men pojken
ville inte längre dväljas der, utan sadlade jättens fålar, lade uppå dem
allt gods och guld som fanns i berget, och drog skyndsamt bort tillika
med den fagra konunga-dottern.

De foro nu en lång väg tillsammans, och svennen tjente prinsessan med
tukt och fagert sinne, såsom det kunde höfvas en förnäm jungfru. Då hände
sig en dag, att Ly, som sprang förut att speja, kom hastigt löpandes till
sin herre, och förtäljde att han varit vid det höga berget, och hört huru
den andra konunga-dottern satt derinne och nystade gull-garn; men jätten
sjelf var inte hemma. Vid dessa tidender blef svennen väl tillfreds, och
skyndade sig åt berget; hans trogna hundar följde med. När de nu kommo
fram, sade Ly: »vi hafva ingen tid att sinka bort. Jätten är allenast
åtta milar härifrån, och jag hör redan huru gull-skorna under hans häst
klinga mot stenarne.» Genast gaf svennen befallning åt sina hundar, att
de skulle slå in berga-dörren, såsom ock skedde. Vid han nu kom in i
berget, blef han varse en fager mö, som satt i berga-salen och nystade
gull-garn på en gyllene vinda. Ungersvennen gick fram, och helsade den
väna jungfrun. Då blef konunga-dottern mycket förundrad, och sade: »hvem
är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda år, som jag satt
i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon tillade: »för Guds
skull skynda härifrån, innan trollet kommer, eljest gäller det ditt lif.»
Men svennen sade sitt ärende, och mente att han väl tordes bida jättens
hemkomst.

Medan de ännu talade med hvarandra, kom jätten ridandes på sin
gull-skodda gångare, och stadnade utanför berget. Vid han nu fick se att
dörren var öppen, blef han mäkta vred, och röt så att berget skälfde ända
ned i rötterna. Han sade: »hvem är det som har brutit min berga-dörr?»
Pojken svarade dristigt: ’det har jag gjort, och nu skall jag bryta dig
också. Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom i mång sinom tusende
flingor.’ Straxt rusade hundarne fram, kastade sig öfver jätten, och
sleto honom i så många stycken som löfven falla om höste-tid. Då vardt
konunga-dottern öfvermåttan glad, och utbrast: »Gud ske lof! nu är jag
frälst.» Hon föll så ungersvennen i famn, och kysste honom. Men pojken
förde prinsessan till hennes syster, och man kan väl veta hvad glädje
der blef, när de träffades. Sedan tog svennen allt gods som var i
berga-salen, lade det uppå jättens gull-skodda fålar, och drog derifrån
tillika med de tvänne konunga-döttrarne.

De färdades nu åter en lång väg samman, och ungersvennen tjente
prinsessorna med tukt och ära, såsom det höfdes förnäma jungfrur. Då
hände sig en dag, att Ly, som sprang förut att spana nytt, kom hastigt
löpandes till sin herre, och förtäljde att han varit vid det höga berget,
och hört huru den tredje konunga-dottern satt derinne och väfde gull-väf;
men jätten sjelf var inte hemma. Vid dessa tidender blef svennen väl
tillfreds, och skyndade sig åt berget; hans trenne hundar följde med.
När de nu kommit fram, sade Ly: »här är ingen tid att spilla, ty jätten
är icke mer än fem milar borta. Jag förnimmer väl, huru gull-skorna
under hans häst klinga emot stenarne.» Svennen gaf så befallning åt sina
hundar, att de skulle slå in berga-dörren, hvilket ock skedde. Vid han
nu gick in i berget, blef han varse en mö, som satt i berga-salen och
väfde på en gull-väf. Men flickan var öfvermåttan fager, så pojken aldrig
tänkte, att så vänt ett vif kunde finnas i verlden. Han gick nu fram och
helsade den sköna jungfrun. Då blef konunga-dottern högeligen förundrad,
och sade: »hvem är du, som tröstar komma hit i jättens sal? På sju runda
år, som jag satt i berget, såg jag ännu aldrig någon menniska.» Hon
tillade: »för Guds skull gack härifrån, innan trollet kommer, eljest
vållar det din död.» Men pojken var vid godt mod, och sade att han gerna
skulle våga sitt lif för den sköna konungadottern.

Medan de ännu samtalade härom, kom jätten ridandes på sin gull-skodda
fåle, och stadnade under berget. Vid han nu gick in, och såg hvilka
objudna gäster der voro komna, blef han mycket förfärad; ty han visste
väl hvad öde hade träffat hans bröder. Han tyckte så vara rådligast att
fara med list och funder, eftersom han icke tordes våga en öppen kamp.
Jätten begynte derföre orda mångt fagert snack, och ställde sig mycket
slät och vänlig emot ungersvennen. Tillika befallte han konunga-dottern
laga mat, för att väl undfägna deras främmande. Huru trollet nu lade sina
ord, lät svennen omsider dåra sig af dess talande tunga, och glömde vara
på sin vakt. Han satte sig så till bords med jätten. Men konunga-dottern
grät i lön, och hundarne voro mycket oroliga; ehuru ingen aktade deruppå.

Sedan jätten och hans gäst hade lyktat sin måltid, sade ungersvennen:
»jag har nu stillat min hunger, gif mig äfven något, hvarmed jag kan
släcka min törst!» Resen svarade: ’uppe i berget är en källa, som rinner
med det klaraste vin; men jag har ingen som kan hemta deraf.’ Pojken tog
till orda: »är det inte annat som brister, så kan ju en af mina hundar gå
dit upp.» Vid detta tal log jätten i sitt falska hjerta, ty han önskade
ingenting så gerna, som att svennen skulle skicka bort sina hundar.
Pojken gaf så befallning, att Håll skulle gå till källan efter vin, och
jätten räckte honom en stor kruka. Hunden gick, ehuru man väl kunde
märka, att det icke skedde med god vilja; men det led och det led, och
han kom inte tillbaka.

När så en stund hade gått, sade jätten: »mig undras hvi hunden dröjer
så länge borta. Kanske vore så godt, att du låter din andra hund gå och
hjelpa honom, ty vägen är lång och krukan är tung att bära.» Som nu
pojken icke anade något svek, samtyckte han till jättens begäran, och böd
Slit gå och spörja hvadan Håll icke kom igen. Hunden viftade med svansen,
och ville icke lemna sin herre; men svennen märkte det icke, utan dref
äfven honom bort till källan. Då log jätten i mjugg, och konunga-dottern
grät; men ungersvennen aktade icke deruppå, utan var lustig till mods,
skämtade med sin värd, och tänkte icke uppå någon fara.

Det led så åter en lång stund; men det hördes icke af hvarken vin eller
hundar. Då tog jätten till orda: »väl kan jag märka, att dina djur
icke göra hvad du tillsäger dem, eljest skulle vi icke sitta här och
törsta. Mig synes bäst, att du låter Ly gå och spörja, hvi de icke komma
tillbaka.» Svennen äggades af detta tal, och befallte sin tredje hund att
hasteligen gå bort till källan; men Ly ville inte, utan kröp gnällande
framför sin herres fötter. Då blef pojken vred, och dref honom bort med
våld. Hunden var nu tvungen att hörsamma sin husbonde, och lopp så med
stor hast uppåt berget. Men när han kom fram, gick det honom som det gått
de andra; der reste sig en hög mur omkring honom, och han blef fången
genom jättens trolldom.

När så alla tre hundarne voro sin kos, steg jätten upp, skiftade sin hy,
och grep ett blankt svärd som hang på väggen. Han sade: »nu vill jag
hämnas mina bröder, och du skall snarligen dö, ty du är i mitt våld.» Då
blef pojken förfärad, och ångrade att han skiljt sig vid sina hundar.
Han sade: »icke tigger jag om mitt lif, efter som jag i alla fall en
gång skall dö. Men ett bedes jag, att jag får läsa mitt _Pater noster_
och spela en psalm på min pipa. Det är så skick och sed uti vårt land.»
Jätten samtyckte till denna begäran; men sade att han inte ville vänta
länge. Svennen föll nu på knä, läste andäktigt ett _Pater noster_, och
begynte spela på sin pipa, att det ljöd öfver både berg och dalar. Men i
samma stund miste trolldomen sin makt, och hundarne blefvo lösa igen. De
kommo nu farande som en stormvind, och rusade in i berga-salen. Genast
steg pojken upp, och ropade: »Håll! håll honom; Rif och Ly! sliten honom
i mång sinom tusende flingor.» Då störtade hundarne öfver jätten, och
refvo honom i oräkneliga stycken. Derefter tog pojken allt gods som låg i
berget, spände jättens hästar för en förgyllande karm, och lagade sig att
fara bort det fortaste han förmådde.

Då nu konunga-döttrarne åter träffades, blef en stor glädje, såsom hvar
man kan tänka, och alla tackade ungersvennen, att han frälst dem utur
berga-trollens våld. Men svennen fattade en häftig kärlek till den yngsta
prinsessan, och de lofvade hvarandra sin tro och ära. Konunga-döttrarne
färdades så vägen fram, med lek och skämtan och allsköns glädje, och
svennen tjente dem med tukt och hyllest, som det kunde höfvas förnäma
jungfrur. Men under färden lekte prinsessorna med svennens hår, och bundo
till en hugkomst hvar sitt fingerguld i hans långa lockar.

En dag, medan de ännu voro på vägen, mötte dem tvänne vandringsmän, som
färdades samma led. De begge främlingarne gingo i slitna kläder, deras
fötter voro sårade, och man kunde väl se uppå männens skick, att de hade
gjort en lång resa. Svennen lät nu hålla med sin karm, och sporde hvilka
de voro och hvadan de kommo. Främlingarne genmälte, att de voro tvänne
prinsar, hvilka dragit ut att leta efter de tre bergtagna jungfrurna;
men deras färd hade haft liten framgång, så att de nu måste vandra hem,
snarare som staf-karlar än som konunga-söner. När pojken hörde detta,
gjordes honom ondt om de begge vandringsmännen, och han frågade om de
ville fara med honom i den fagra karmen. Prinsarne tackade mycket för
detta anbud. De färdades så tillsamman, och kommo i landet som konungen,
prinsessornas fader, hade att råda öfver.

När nu prinsarne fingo veta huru svennen frälst de tre konunga-döttrarne,
kände de en stor afund, och tyckte att deras egen färd varit dem till
ringa båtnad. De lade så råd, huru de skulle svika ungersvennen, och
sjelfve vinna ära och hyllest. Men de gömde sitt onda anslag, intill
dess de kunde finna ett lägligt tillfälle. Då kastade de sig plötsligen
öfver sin följeslagare, grepo honom vid halsen, och qväfde honom.
Derefter hotades prinsessorna med döden, om de inte ville aflägga ed, att
förtiga hvad som skett. Som nu konunga-döttrarne voro i prinsarnes våld,
dristade de icke vägra till denna begäran. Men det gjordes dem stor ynk
om ungersvennen, som för dem låtit sitt lif, och den yngsta prinsessan
sörjde honom af allt sitt hjerta, så att hon icke mer ville njuta någon
glädje.

Efter denna stora ogerning drogo prinsarne till kungs-gården, och man
kan väl veta hvad fröjd der blef, att konungen fick igen sina trenne
döttrar. Undertiden låg den fattige svennen uti skogs-snaret, såsom död.
Men han var icke alldeles öfvergifven, ty de trogna hundarne lade sig
omkring honom, värmde hans kropp emot kölden, och slickade hans sår. De
vände icke åter härmed, förrän deras herre qvicknade vid, och kom till
lifs igen. När han så hade återfått helsa och krafter, begynte han vandra
vägen fram, och kom efter många vedermödor till kungs-gården, hvarest
prinsessorna hade sitt hemvist.

Vid svennen trädde in, märkte han stort gny och skämtan öfver hela
gården, och ifrån konunga-salen hördes dans och fagert stränga-spel.
Då blef han mycket förundrad, och sporde hvad allt detta månde betyda.
Tjenaren svarade: »visst må du vara kommen långväga ifrån, som icke
förnummit, att konungen återfått sina döttrar ur berga-trollens våld. I
dag står de begge äldsta prinsessornas bröllopp.» Pojken sporde så efter
den yngsta prinsessan, om äfven hon stod brud; men tjenaren gaf till
svars, att hon icke ville hafva någon man, utan bara grät, och ingen
visste orsaken till hennes stora sorg. Nu blef svennen åter glad; ty han
kunde väl märka att hans fästemö var honom huld och trogen.

Ungersvennen gick så upp i borg-stugan, och lät säga konungen att der
var kommen en gäst, som beddes få öka bröllopps-glädjen genom att visa
sina hundar. Detta behagade konungen väl, och han befallte att främlingen
skulle emottagas på det aldra bästa. Vid nu pojken trädde in i salen,
blef stor undran ibland hela bröllopps-skaran öfver hans hurtighet och
manliga åthäfvor, och tycktes dem alla, att man sällan såg så båld en
ungersvenn. Men de tre konunga-döttrarne hade genast igenkänt honom,
sprungo derföre upp ifrån bordet, och flögo pojken i famn. Då tycktes det
prinsarne icke godt att länge dväljas der de voro. Men konunga-döttrarne
förtäljde huru svennen frälst dem, och hvad annat dem hade vederfarits;
och uppsökte till dess mera visso hvar sitt finger-guld i hans hår-lockar.

När så konungen förnam att de begge främmande prinsarne farit med svek
och skalka-ränker, blef han mycket vred, och lät med skymf och nesa
drifva dem bort ifrån kungsgården. Men den raske ungersvennen undficks
med stor heders-bevisning, såsom han det väl hade förtjenat, och samma
dag stod hans bröllopp med den yngsta konunga-dottern. -- Efter konungens
död, blef svennen korad till herre öfver landet, och vardt en båld
konung. Och der lefver han med sin fagra drottning, och styrer lyckosamt
ännu i denna dag. Sedan var jag inte med längre.


_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Wermland~ förtäljer pojkens sista äfventyr på
följande sätt:

Medan ungersvennen ännu satt i berget hos jätten, begynte denne orda
mycket fagert om trenne stora kostbarheter, hvilka funnos i hans land.
Dessa kostbarheter voro: en källa med _lifs-vatten_, en buske med
_sårhelnings-blad_, och ett träd med _starkhets-blommor_. Lifs-vattnet
hade sådan makt, att hvem som fick det i sig eller på sig, qvicknade
genast till och fick lif, om han ock redan var död. Sårhelnings-bladen
egde kraft att läka de farligaste sår, och starkhets-blommorna kunde
skänka makt och styrka äfven åt den aldra svagaste. När svennen hörde
förtäljas om dessa underbara ting, fick han stor lust att ega dem, och
sporde huru sådant skulle tillgå. Jätten svarade: »mig synes rådligast,
det du skickar dina hundar att hemta de tre kostbarheterna, och skall jag
säga hvarest de finnas.» Svennen dårades af detta illfundiga tal, och
skickade genast sina hundar, att skaffa lifs-vatten, sårhelnings-blad och
starkhets-blommor.

Men de tre hundarne voro knappast sin kos, förrän jätten steg upp,
fattade sitt blanka svärd, och sade: »nu är du i mitt våld och slipper
icke undan; ty dina djur äro bundna i berget, och mäkta inte hjelpa dig.»
Jätten ville så dräpa ungersvennen; men denne grep till sin pipa, och
blåste, så det ljöd öfver berg och dalar. I samma stund blefvo hundarne
åter lösa, rusade in i berga-salen, och sleto jätten både sönder och
samman inom en handa-vändning. --

I det följande berättas huru svennen blef dräpt af de svekfulla
konunga-sönerna, och hans lik kastadt in i tjocka skogen. Men de trogna
hundarne ville inte vika ifrån sin herre, utan vaktade honom både natt
och dag. När det så lidit någon tid, sade den ene handen: »jag vill
springa bort och hemta en flaska lifs-vatten, kanske det hjelper.»
Den andre sade: »jag vill springa bort efter sår-helnings-blad, få
se hvad det kan göra.» Den tredje sade: »och jag vill springa efter
starkhets-blommor.» Hundarne lupo nu åt hvar sitt håll, och kommo snart
tillbaka. De stänkte så lifs-vatten uppå sin husbondes lik; genast kom
han sig åter före, och hans sår blödde starkt. Derefter lade de friska
blad uppå såren, hvilka genast grodde samman och blefvo läkta, ehuru
pojken ännu var mycket svag, så han icke orkade röra sig. Sist gåfvo de
honom af starkhets-blommorna, då fick han igen sina krafter, och vardt
frisk och helbregda som tillförene. När svennen nu hade till fullo repat
sig, drog han skyndsamt bort till kungs-gården, vann den unga prinsessan,
och kräfde hämnd uppå hofmännen, som så svekfullt hade mördat honom.

2. En uppteckning ifrån ~S. Småland~, kallad _Snipp_, _Snapp_, _Snorium_,
bildar öfvergången mellan närvarande saga och förtäljningen om _De begge
Fosterbröderna_ (N:o 5), med hvilken sistnämnda den har åtskilliga drag
gemensamt. Den Småländska uppteckningen lyder i korthet sålunda:

Det var en gång en mjölnare, som hade tre barn, två flickor och en gosse.
När så mjölnaren dog och barnen skulle skifta sitt arf, togo döttrarne
hela qvarnen, och lemnade ingenting åt sin broder utom trenne får, hvilka
han vallade i skogen. Vid han nu vankade omkring, mötte honom en gammal
gubbe, som första dagen bytte sig till ett får, emot en hund vid namn
_Snipp_. Andra dagen kom gubben åter, och bytte sig till ett får emot en
hund vid namn _Snapp_, och tredje dagen likaledes, emot en hund som hette
_Snorium_. De trenne hundarne voro både stora och starka, samt lydde sin
herre i allting.

När så pojken icke kunde finna någon trefnad i hemmet, beslöt han draga
ut i verlden, och pröfva lyckan på egen hand. Han vandrade nu långt
bort, och kom till en stor stad, hvarest husen voro behängda med svart,
och allt tydde på någon stor och allmän olycka. Pojken tog herberge hos
en gammal fiskare, och sporde efter orsaken till all denna bedröfvelse.
Fiskaren svarade, att det var en stor orm vid namn _Turenfax_, som låg på
en ö uti hafvet. Han skulle årligen hafva en skär jungfru till sin föda;
men nu hade lotten fallit på konungens enda dotter. När pojken hörde
detta, satte han sig i sinnet att våga en dust med ormen, och frälsa
prinsessan, om eljest lyckan ville vara honom gunstig.

På utsatt dag for pojken öfver till ön, och afbidade hvad komma skulle.
Vid han nu satt som bäst, fick han se hvarest den unga prinsessan kom
farandes i en båt, och mycket folk ledsagade henne. Men konunga-dottern
stadnade nedanför berget, och grät bitterligen. Då gick svennen fram,
helsade henne höfviskt, och tröstade henne så godt han förmådde. När så
lidit någon stund, sade svennen: »Snipp! gack till berg-skrefvan, och se
om ormen kommer.» Hunden kom tillbaka, viftade med svansen, och sade att
ormen icke syntes. Det led så åter en stund, och pojken sade: »Snapp! gå
till bergskrefvan, och se om ormen kommer.» Men hunden återkom, utan att
hafva sett någon orm. Då sade svennen: »Snorium! gack till berg-skrefvan,
och se om ormen kommer.» Hunden gick, men vände snart igen, och skällde
häftigt. Pojken kunde häraf väl förstå att ormen nalkades, och lagade sig
derföre i ordning till striden.

Vid nu Turenfax kom rinnande utför berget, hetsade svennen sina hundar
Snipp och Snapp emot honom. Då uppstod en väldig kamp; men ormen var
så stark, att hundarne icke rådde med honom. När svennen märkte detta,
hetsade han äfven sin tredje hund, Snorium. Nu blef striden än grymmare;
men hundarne fingo öfverhanden, och leken lyktades inte förr än Turenfax
hade fått sin bane.

Sedan ormen var död, tackade konunga-dottern sin befriare med många
kärliga ord för hans bistånd, och bad honom följa med fram till
kungs-gården. Men pojken ville ännu någon tid försöka sin lycka i
verlden, och nekade derföre till hennes begäran. Det blef nu stadfästadt,
att svennen skulle komma tillbaka om ett år, och gilja till den fagra
konunga-dottern. Men vid afskedet tog prinsessan sin gyllene kedja, bröt
den i tre stycken, och band om halsen på hvardera hunden. Åt ungersvennen
gaf hon sitt fingerguld, och de lofvade så att aldrig svika hvarandra.

Pojken drog nu vida bort i verlden, såsom sagdt var, och konunga-dottern
vände hem igen. På vägen träffade hon en hofman, som tvang henne göra ed,
det han och ingen annan hade dräpt Turenfax. Hofmannen blef då ansedd för
den yppersta kämpe, och fick löfte om prinsessan. Men jungfrun ville icke
svika sitt ord emot ungersvennen, utan sköt upp brölloppet dag efter dag.

När året var om, återvände pojken ifrån sin färd, och kom till den stora
staden. Men nu voro husen klädda med skarlakan, och allt tydde på en stor
och allmän fröjd. Svennen tog herberge hos den gamle fiskaren, och sporde
hvad orsaken månde vara till denna glädje. Han fick så veta, att det var
en hofman som hade dräpt Turenfax, och skulle nu snart fira sitt bröllopp
med den väna konunga-dottern. Ingen har sport hvad mjölnare-sonen sade
vid allt detta; men man kan väl tänka, att han just icke blef mycket glad
till sinnes.

När middagen kom, lysste svennen äta af konungens mat, och hans värd
undrade mycket huru härmed skulle tillgå. Då sade pojken: »Snipp! gack
upp till kungs-gården, och hemta ett stycke ville-bråd ifrån konungens
bord. Klappa den unga prinsessan; men slå den falska hofmannen så
han minnes det.» Snipp gjorde som hans herre befallt, gick upp till
kungsgården, smekte den fagra konunga-dottern, men rammade tag i
hofmannen, så han blef både brun och blå. Derefter grep hunden ett stycke
villebråd, och lopp sina färde. Då blef stort gny i salen, och alla
förundrade sig, utom allenast konunga-dottern; ty hon hade igenkänt sitt
gyllene halsband, och dömde deraf hvem som var hundens husbonde.

Andra dagen gick det på samma sätt. Svennen lysste äta något bak-verk
ifrån konungens eget bord, och fiskaren undrade huru dermed skulle
tillgå. Då sade pojken: »Snapp! gack upp till kungs-gården, och hemta
bak-verk ifrån konungens taffel. Klappa den unga prinsessan, men slå
den falske hofmannen så han minnes det.» Snapp gjorde som hans herre
befallt, gick upp till kungs-gården, bröt igenom vakten, smekte den fagra
konunga-dottern; men rammade tag i hofmannen, att han såg solen både i
östan och vestan. Derefter grep hunden ett stycke bak-verk, och lopp sina
färde. Då blef ännu mer uppståndelse än förut, och alla undrade öfver
hvad som skett, utom allenast konunga-dottern; ty hon hade igenkänt sitt
halsband, och visste deraf hvem som var hundens herre.

Tredje dagen ville ungersvennen dricka vin ifrån konungens bord,
och skickade Snorium att hemta det. Nu aflopp allt som tillförene.
Hunden bröt igenom vakten, kom in i dryckes-stugan, smekte prinsessan,
men rammade till den falske hofmannen, så han tumlade öfverända på
sals-golfvet. Derefter grep hunden en flaska vin, och lopp sina färde.
Men konungen blef mäkta förtörnad öfver allt detta, och skickade
hofmannen med mycket folk, att gripa främlingen som egde de tre hundarne.
Hofmannen drog så åstad, och kom dit hvarest svennen bodde, hos den
fattige fiskaren. Men här blef en annan dans, ty svennen lockade sina
hundar, och ropade: »Snipp! Snapp! Snorium! gören gården ren.» Straxt
rusade hundarne fram, och inom en hand-vänning lågo alla kungens kämpar
fällda i ring på marken.

Ungersvennen lät derefter binda hofmannen till hand och fot, och vandrade
så upp i salen, hvarest konungen satt öfver bord med sina män. Vid han
nu trädde in, lopp konunga-dottern honom till mötes med stor kärlek, och
begynte så förtälja för sin fader, huru hofmannen hade svikit dem. Men
när konungen fick höra allt detta, och dertill igenkände sin dotters
gull-kedja och finger-ring, lät han kasta hofmannen för de tre hundarne;
men den dristige svennen fick prinsessan, och med henne halfva konungens
land och rike.

3. En annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förmäler, att det var en
torpare-son, som gick vall uti skogen med byns fä. Då mötte honom en
jägare, som red på en hög häst och hade tre stora hundar. Hundarne voro
långt starkare än andra hundar, och kallades _Bryt-jern_, _Slå-ner_ och
_Håll-fast_. Huru det nu var, fick vallpojken de tre hundarne; men det är
ett tal ibland folket, att jägaren, som gaf honom dem, icke har kunnat
vara någon annan än _Oden_ sjelf.

Vallpojken tog derefter orlof ifrån sin tjenst, och gaf sig ut att söka
rätt på kungens dotter, som blifvit bortröfvad. Under färden mötte han
en gammal käring, som sade honom vägen. Men prinsessan satt fången i ett
stort slott, som var väl förvaradt med lås och bommar, och borg-herren
hade utsatt sitt bröllopp med den fagra jungfrun, att firas några dagar
derefter.

Svennen fick nu mycket bekymmer, huru han skulle slippa in i borgen. I
sådan akt gick han fram till väktarena, och begärde tjenst att skaffa
villebråd för gästabudet. Männen jakade härtill, hvarefter pojken drog
till skogs och fångade mycket vildt. Emot qvällen kom han åter, och blef
nu insläppt i borgen. Men om natten lockade pojken sin hund, Bryt-jern,
lät honom bana väg, och trängde så fram genom dörrar och bommar, till
tornet hvarest konunga-dottern satt inne. Vid bullret vaknade borg-herren
ur sin sömn, och kom dragandes öfver gården med vapen och folk. Men
svennen ropade sina begge andra hundar, Håll-fast och Slå-ner. Der blef
nu en blodig lek, och striden ändades icke förr än svennen vunnit seger,
och fått hela borgen inne.

Sedan prinsessan var frälst, rustade sig vallpojken i ordning att draga
hem till den gamle konungen, som var jungfruns fader. Under vägen fick
han bestå ännu en kamp, emot en hofman som ville bortröfva prinsessan.
Men svennen hade godt bistånd af sina hundar, och gick bort med seger.
Slutet var, att vallpojken fick konunga dottern, och blef efter sin
svärfaders död herre öfver hela riket.

4. Utom nu anförda öfverlemningar, förekommer äfven en uppteckning af
Sagan om _Pojken_, _som låg i diket_, hvilken eger åtskilliga drag
gemensamma med närvarande berättelse. Nämnda sago-uppteckning är ifrån
~Westergötland~, och skall framdeles blifva meddelad. Deri förtäljes om
en fattig vallgosse, som af en gammal gubbe erhöll trenne hundar, _Håll_,
_Rif_ och _Slit_, hvilka voro så starka, att hvarken djur eller troll
kunde stå emot dem. Hundarne voro ock sin herre till stor hjelp, i kampen
emot trenne jättar, på hvilkas mark han betat konungens oxar.

5. Utgifv. har såsom barn hört en liknande folksaga uti ~S. Småland~,
hvarest hundarne benämndes _Lyster_, _Dyster_ och _Törn_.



14.

Hafs-Frun.


Liknande Sagor och Sago-drag förekomma hos nedanskrifna folk:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel II, N:o 47, ss. 35-56, »_Mestermø_.»

2. Hos =Danskarne=: -- Se ett brottstycke hos WINTHER, ~Danske
Folkeeventyr, Første Samling~, Kjøbenhavn 1823, ss. 31-35, »_Prindsen og
Havmanden_.»

3. Hos =Irländarne=: -- Se CARLETON, ~Traits and Stories of the Irish
Peasantry~, Dublin 1842, ss. 23-47, »_The Three Tasks_.»

4. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se ~Feen-Märchen~, Braunschweig 1801, ss. 44
o. f., »_Der Riesenwald_.» -- _B._ Jfr. sam. arb. ss. 122 o. f., »_Die
drei Gürtel_.» -- _C._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o
51, ss. 298-301, »_Fundevogel_» [öfvers. på Svenska uti REUTERDAHLS
~Julläsning för Barn~, Lund 1838, ss. 87-90, »_Hittefågel_»; samt i ~Tolf
underbara Sagor~, Stockholm 1842, ss. 8-13, »_Hittefogel_»]; jfr. anf.
arb. Th. III, s. 88. -- _D._ Se GRIMM, Th. I, N:o 56, ss. 332-336, »_Der
Liebste Roland_» (jfr. Th. III, ss. 99-101). -- _E._ Se samma bok, Th.
I, N:o 79, ss. 465-6, »_Die Wassernix_.» -- _F._ Se nämnda arb. Th. II,
N:o 113, ss. 156-166, »_De beiden Künigeskinner_» [öfvers. på Svenska
i ~Lekkamraten för 1842~, ss. 175-185, »_Prinsen och Prinsessan_»]. --
_G._ Se GRIMM, Th. II, N:o 186, ss. 446-455, »_Die wahre Braut_.» --
_H._ Se samma arb. Th. II, N:o 193, ss. 489-501, »_Der Trommler_.» _I._
Se KUHN, Märkische ~Sagen und Märchen~, Berlin 1843, ss. 263-267, »_Die
Königstochter beim Popanz_».

5. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, II, N:o 7, »_La
palomma_» -- _B._ Jfr. samma bok, III, N:o 9, »_Rosella_.» -- _C._ Jfr.
nämnda arb. V, N:o 4, sednare delen af »_Lo turzo d’oro_.»

6. Hos =Fransmännen=: -- _A._ Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des Fées~, Sagan
»_Gracieuse et Percinet_.» -- _B._ Se samma bok, Sagan »_L’Oranger et
l’Abeille_.»

7. Hos =Magyarerne=: -- Se GAAL, ~Märchen der Magyaren~, Wien 1822, N:o
3, »_Die gläserne Hacke_.»

8. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~,
Berlin 1839, III, N:o 10, ss. 135-137, »_Die Flucht_.»

9. Hos =Ryssarne=: -- Se KLEKTE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844,
Bd. II, ss. 70-79, »_Kojata_.»



A. Konunga-Sonen och Messeria.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en konung och en drottning, som inte hade några barn.
Häröfver buro de stor sorg, och konungen önskade ingenting så gerna, som
att få en arfvinge till krona och rike. Men år gick in och år gick ut,
och ännu syntes ingen vån att hans hopp skulle gå i fullbordan.

Drottningen, som var konungens gemål, hade sin största lust att fara
omkring på sjön, när vädret var vackert. Det hände sig så en gång, att
hennes snäcka plötsligt stod stilla ute på hafvet, och sjömännen mäktade
inte röra den, hvarken fram eller tillbaka. Nu kunde alla väl förstå, att
det var någon i vattnet som höll skeppet fast. Drottningen gick derföre
upp på skepps-bordet, och sporde efter hvem som hindrade deras färd. Då
hördes under kölen en röst, som sade: »aldrig kommer du mer på den gröna
jorden, om du icke gifver mig hvad du bär under ditt bälte.» Drottningen
samtyckte gerna härtill, ty hon visste icke att hon var hafvande. Hon
kastade så i hafvet sin nyckel-knippa, som hängde vid bälte-staden.
Genast blef snäckan åter flott, och begynte gå öfver våg och bölja, tills
de nådde hamn uti konungens rike.

Någon tid derefter märkte drottningen att hon var med barn. Då blef
stor fröjd öfver hela landet, och konungen gladdes aldramest, att han
skulle vinna sin käraste önskan. Men drottningen sjelf var inte glad, ty
hon räddes inom sig, att hon ovetande bortlofvat sitt eget foster. När
så konungen märkte hennes lönliga sorg, föll det honom underligt före,
och han sporde hvi hon ensam var bedröfvad, medan alla andra fröjdade
sig. Drottningen förtäljde nu huru allt hade timat under sjö-resan. Men
konungen bad henne vara tröst och slå bort sitt bekymmer, han skulle nog
så laga, att Hafs-frun aldrig fick deras barn i händer.

När månaderna voro om, föll drottningen i barn-säng och födde en
liten blomkind. Den unge prinsen växte till i ålder och krafter, och
blef starkare och skönare än andra barn. Häröfver kände konungen och
drottningen en stor hjertans fröjd, och de aktade svennen som sin
ögon-sten. Det led så en rund tid, och prinsen gick på sitt tolfte år.
Då hände sig, att konungen fick besök af sin broder, som rådde öfver ett
annat rike, och den främmande konungen hade tvänne söner med sig. De tre
konunga-barnen hade sin största lust att leka tillsamman. En dag roade
sig de främmande prinsarne att rida på gården, som låg utanföre huset,
men ungersvennen stod derinne, och såg uppå deras gamman. Han kände nu
en häftig åtrå att deltaga i leken, och smög derföre bort ifrån sina
väktare, sprang ut på gården, och steg upp på en häst. Piltarne foro så
ned till stranden, att vattna sina fålar. Men knappt hade prinsens häst
kommit till vattnet, förrän hann lopp ut i sjön, och försvann i böljorna.
De främmande konunga-barnen vände genast hem till kungs-gården, och
förtäljde denna stora olycka. Då kan man väl veta der blef jämmer och
sorg, och konungen skickade sina män att leta efter prinsen; men alla
spaningar voro förgäfves: pilten var borta och förblef borta.

Ungersvennen fortsatte medlertid sin färd, och fann en grön stig som
ledde till ett fagert slott, långt ned i hafsens grund. Det fagra slottet
skimrade öfverallt af guld och dyra stenar, så att ingen man har sett
dess like; och derinne bodde _Hafs-frun_, hon som råder för vind och
våg. När så prinsen kom in i slottet, såg käringen honom an med blida
ögon, och helsade och sade: »välkommen fager ungersvenn! i tolf vintrar
har jag väntat på dig. Du skall nu stadna här och blifva min små-dräng.
Om du tjenar mig troget och väl, skall du få orlof att vända åter till
dina fränder; men om du icke gör som jag befaller, gäller det ditt lif.»
Vid detta tal blef svennen illa till mods, ty han trådde hem till sina
föräldrar, såsom unga piltar hafva för sed. Men han måste foga sig i sitt
öde, och dväljdes så en rund tid hos Hafs-frun, i det fagra slottet på
sjö-botten.

En dag lät Hafs-frun kalla prinsen inför sig, och sade: »det är tid
att du begynner din tjenst, och detta skall vara ditt första prof. Här
äro tvänne garn, ett hvitt och ett svart. Nu skall du tvätta det hvita
garnet svart, och det svarta garnet hvitt. Men allt bör vara redo i
morgon bittida när jag vaknar, eljest gäller det ditt lif.» Svennen tog
de begge garnen, som Hafs-frun hade befallt, gick så ned till sjön, och
begynte tvätta det mesta han kunde; men huru han ock måtte bära sig åt,
det hvita garnet var och blef hvitt, och det svarta garnet var och blef
svart. När prinsen nu märkte att han icke kunde fullgöra sitt prof, blef
han mycket bedröfvad, och grät bitterligen. I detsamma kom der gåendes en
ung, mycket fager jungfru. Den fagra mön gick fram till konunga-sonen,
helsade vänligt, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen svarade:
»jo, jag må väl gråta. Hafs-frun har befallt mig tvätta det hvita garnet
svart, och det svarta garnet hvitt. Om jag inte det har gjort tills i
morgon, när hon vaknar, gäller det mitt unga lif.» Jungfrun tog till
orda: »om du lofvar att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig, och alltid
vara dig trogen igen.» Ungersvennen samtyckte gerna härtill, ty mön var
så fager, att ingen kan tro hur fager hon var. De lofvade så att aldrig
svika hvarandra. Då gick den unga flickan bort till en jordfaster
sten, slog deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram
och hjelpe att tvätta det hvita garnet tills det blir svart, och det
svarta garnet tills det blir hvitt!» I samma stund kom der upp en skara
små-folk eller pysslingar, så ingen visste deras tal; hvar en pyssling
tog en liten tråd-ända, och begynte tvätta så flitigt, så flitigt, och de
vände icke åter härmed, förrän det hvita garnet blifvit svart, och det
svarta garnet blifvit hvitt. När så allt var redo, kröpo pysslingarne ned
under stenen, och ingen såg dem mera. Men den unga flickan satte sig att
samtala med konunga-sonen, och förtäljde att hon var en prinsessa, och
het _Messeria_; hon varnade honom tillika, att icke låta någon veta huru
de träffat hvarandra.

Arla om morgonen, förrän sol rann upp, gick prinsen inför sin matmoder,
såsom befaldt var. När han kom in, sporde Hafs-frun om han efterkommit
hennes begäran. Svennen jakade härtill, och visade de begge garnen. Då
blef Hafs-frun storligen förundrad, och sade: »huru har det gått till?
har du träffat någon af mina döttrar?» Men svennen sade att han icke sett
någon, och så skiljdes de åt för den gången.

Någon tid derefter, lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen inför sig, och
sade: »jag vill nu förelägga dig ett annat prof. Här äro en tunna hvete
och en tunna korn, blandade om hvarandra. Du skall skifta denna säd efter
dess olika slag, så att kornet skiljes ifrån hvetet, och hvetet ifrån
kornet. Men allt skall vara redo i morgon när jag vaknar, eljest gäller
det ditt lif.» Svennen tog nu hvetet och kornet såsom honom var befaldt,
och begynte plocka det mesta han kunde; men huru han ock måtte bära sig
åt, när det led fram på natten, hade han ännu icke skiftat mer än en
ringa del. Då blef han mycket bedröfvad, och grät bitterligen. I detsamma
kom den väna Messeria gåendes, helsade hjertligt, och sporde efter
orsaken till hans stora sorg. Prinsen svarade: »jo, jag må väl gråta och
inte vara glad. Hafs-frun har befallt mig skifta all denna säd efter
dess olika slag, så att kornet skiljes ifrån hvetet, och hvetet ifrån
kornet. Men om jag inte har gjort det tills i morgon när hon vaknar,
gäller det mitt unga lif.» Jungfrun tog till orda: »om du lofvar att
vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid blifva dig trogen igen.»
Konunga-sonen försäkrade, att han aldrig skulle älska någon annan i
verlden, utom endast henne. Då gick flickan bort till en jordfaster sten,
klappade deruppå, och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och
hjelpe att skilja kornet ifrån hvetet, och hvetet ifrån kornet!» Genast
kom der upp en otalig skara pysslingar; hvar pyssling tog ett korn,
och de plockade så flitigt, så flitigt, ända till dess all säden var
skiftad, kornet för sig och hvetet för sig. När så allt var redo, kröpo
pysslingarne åter ned under stenen, och ingen såg dem mera. Messeria gick
likaledes sina färde; men hon varnade konunga-sonen, att icke låta någon
veta huru de träffat hvarandra.

Arla om morgonen, förrän dagen grydde, gick prinsen inför sin matmoder,
såsom befaldt var. När han kom in, sporde Hafs-frun om han fullgjort
hennes uppdrag. Svennen jakade härtill, och visade säden der den var
skiljd, hvarje slag för sig. Då blef käringen mycket förundrad, och sade:
»huru har det gått till? har du träffat någon af mina döttrar?» Men
prinsen svarade att han icke sett någon, och så skiljdes de åt för den
gången.

När åter en tid var förliden, sände Hafs-frun bud efter den unge
konunga-sonen. Hon sade: »jag vill nu förelägga dig ett tredje prof. I
mitt stall äro hundrade oxar, och der har icke blifvit rensadt på tjugo
år. Du skall gå dit och göra rent. Om du det har gjort tills i morgon
när jag vaknar, vill jag gifva dig en af mina döttrar, och orlof att
fara hem till dina fränder. Men om du icke gör som jag sagt dig, gäller
det ditt lif.» Svennen gick så bort till Hafs-fruns stall, och begynte
måka, och måka; men huru han ock måtte äflas, var lätt att se det han
aldrig skulle bli färdig, ty högen snarare öktes än minskades. Då blef
prinsen illa till mods, och grät bitterligen. I detsamma kom den väna
Messeria gåendes, och sporde efter orsaken till hans stora sorg. Pilten
svarade: »jo, jag må väl gråta och inte vara glad. Hafs-frun har befallt
mig rensa stallet, der hon har sina hundrade oxar. Om jag det har gjort
tills i morgon när hon vaknar, vill hon gifva mig en af sina döttrar,
och orlof att draga hem till mina fränder; men om jag inte har gjort
det, gäller det mitt unga lif.» Flickan tog till orda: »om du lofvar
att vara mig trogen, skall jag hjelpa dig och alltid blifva dig trogen
igen.» Konunga-sonen upprepade, att han aldrig skulle älska någon annan i
verlden. Då gick Messeria bort till en jordfaster sten, klappade deruppå,
och sade: »alla min fru mors pysslingar komme fram och hjelpe att rensa
Hafs-fruns stall!» Genast kom der upp en sådan skara pysslingar, att
hela marken hvimlade; och de små männen arbetade så idet och träget,
samt upphörde inte förr än hela stallet var rensadt. När nu allt var
redo, kröpo pysslingarne åter ned under stenen, och ingen såg dem mera.
Men Messeria satte sig att samtala med prinsen, och varnade honom att
icke låta någon veta huru de träffat hvarandra. Hon lärde honom äfven,
att Hafs-fruns döttrar icke voro annat än konunga-barn, hvilka blifvit
förvandlade till all slags djur. »Men», sade hon, »om du inte vill svika
mig, kom då ihåg att jag är förbytt till en liten katta, som är bränd på
sidan och klippt i det ena örat.» Ungersvennen lade detta tal noga på
minnet, och sade att han aldrig ville glömma hennes råd. Dermed togo de
ett kärligt farväl ifrån hvarandra.

Bittida om morgonen, det första dager blef ljus, gick prinsen inför sin
matmoder, såsom honom var tillsagdt. När Hafs-frun blef honom varse,
sporde hon om han fullgjort hennes uppdrag. Svennen jakade härtill, och
de gingo samman dit stallet låg. Vid nu käringen fick se att allt var
redo som hon befallt, vardt hon öfvermåttan förundrad, och frågade:
»huru gick det till? har det varit någon och hulpit dig?» Konunga-sonen
svarade, att han icke hade träffat någon. Hafs-frun tog till orda: »om så
är, vill jag stå fast vid mitt ord och löfte, som jag gifvit. Du skall få
välja en ibland mina döttrar, och sedan draga hem igen till dina fränder.»

Konunga-sonen gick nu med Hafs-frun, och de kommo i en stor sal, hvarest
prinsen aldrig varit tillförene. Salen var mycket fager, och smyckad på
det aldra kostligaste med guld och silfver, och derinne voro samlade
en stor skara djur af allehanda slag, ormar, paddor, ödlor, kattor,
vesslor, och andra, som ingen kan uppräkna. Hafsfrun tog till orda: »här
ser du alla mina döttrar, välj nu hvilken du vill!» Men när svennen såg
de otäcka djuren, blef han illa till mods, och visste icke rätteligen
hvart han skulle vända sig, så vederstyggliga syntes de honom. Bäst det
nu var, fick han se en liten katta, som var bränd på sidan och hade ena
örat afklippt; men kattan gick omkring i rummet, viftade med svansen, och
såg mycket bekymrad ut. Då kom prinsen ihåg hvad Messeria hade sagt, han
gick så bort till den lilla kattan, strök henne med handen, och sade:
»denna vill jag hafva och ingen annan.» I samma stund skiftade djuret sin
hamn, der rann upp en fager mö, och svennen igenkände den väna flickan,
som hulpit honom. Men Hafs-frun blef mycket misslynt, och sade: »hvarföre
skulle du välja henne? Hon var mig kärast af alla mina döttrar.»

När så åter någon tid gått förbi, lät Hafs-frun efterskicka
konunga-sonen, och sade: »jag vill nu tillreda ditt bröllopp; men först
skall du fara efter bröllopps-kläder åt din unga brud. Gack derföre till
min syster, och helsa ifrån mig, så får du allt som tarfvas.» När nu
prinsen fick veta, att han skulle fara till Hafs-fruns syster, blef han
mycket bedröfvad, ty han kunde väl förstå att det var en vådlig färd. Han
satte sig derföre ned och grät bitterligen. Vid han satt som bäst, kom
den fagra Messeria gåendes, och sporde hvi han var så bedröfvad. Prinsen
svarade: »jo, jag må väl gråta. Hafs-frun har befallt mig draga bort till
hennes syster efter bröllopps-kläder, och jag kan väl tänka det blir en
farlig resa.» Messeria sade: »om du vill lofva att vara mig trogen, skall
jag hjelpa dig och alltid vara dig trogen igen.» Konunga-sonen försäkrade
å nyo att han aldrig skulle svika sin tro och löfte emot henne. Då tog
mön till orda: »när du gifver dig på väg, kommer du först till en grind,
som står i sjelfva landa-märet der Hafs-fruns egor sluta. Grinden är
gammal och trög. Smörj henne med smörja ur detta smörje-horn. Sedan
kommer du till tvänne karlar, som hugga en ek invid vägen. Männen hafva
yxor af träd, gif dem dessa yxor af jern. Dernäst kommer du till tvänne
andra karlar, som stå vid gården och tröska. De hafva slagor af jern,
gif dem dessa slagor af träd. Så kommer du till tvänne örnar, hvilka
yfvas och hota när du går förbi. Gif dem dessa begge kött-stycken. Men
hos Hafs-fruns syster har jag aldrig varit, och kan derföre inte råda
dig. Var bara försigtig, och ät ingenting.» Prinsen tackade mycket för
dessa goda råd, och lofvade noga följa dem. Derefter tog han farväl af
Messeria, och begynte sin vandring.

Sedan han färdats någon stund, kom han till en grind, som stod i sjelfva
landamäret hvarest Hafs-fruns egor slutade. Men grinden var gammal,
och lopp trögt på sina hakar. Då gjorde prinsen som Messeria hade lärt
honom; han tog upp sitt smörje-horn och smorde hakarne. Derefter gick han
längre fram, och kom till tvänne män som höggo. De hade _en_ yxa af träd;
men konunga-sonen gaf dem hvar sin jern-yxa. Han kom så dit, hvarest
tröske-karlarne stodo. De hade tunga slagor af jern, men prinsen gaf dem
slagor af träd. Vidare kom han till tvänne örnar, som yfdes och hotade
när han gick förbi. Men prinsen gaf dem hvar sitt kött-stycke, och kom så
utan hinder fram till gården, dit han aktade sin färd.

När konunga-sonen kom in, staddes han för Hafs-fruns syster, och
framförde sitt ärende. Han blef så emottagen på det aldra bästa; men
käringen hade ett elakt utseende, och svennen kunde väl förstå att hon
icke mente allt som hon sade. Hafs-frun bad honom nu sitta ned, me’ns
hon tillredde bröllops-sakerna, och lät inbära mat att han skulle äta.
Men prinsen ihogkom sin kärestas råd, och ville icke smaka maten, utan
passade tillfälle och gömde den i sängen. När det så lidit någon stund,
trädde Hafsfrun in, och sporde om hennes gäst hade ätit. Ungersvennen
jakade härtill. Då log käringen under skinn, och sade:

    »manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

    ’jag står vid sänga-fötterna,
    jag står vid sänga-fötterna.’

Nu vardt svennen illa till mods, ty han märkte käringens ondska; men
Hafs-frun blef vred, gick efter maten, och sade att prinsen skulle äta
deraf, antingen han ville eller inte.

Käringen gick så ut för andra gången, och svennen såg sig om efter ett
nytt göm-ställe. Han stoppade nu maten i ugns-hålet, och dolde den så
godt han förmådde. Men det töfvade inte länge, förr än Hafs-frun kom
tillbaka, och sporde om han ätit. Prinsen jakade härtill. Då log käringen
i sitt falska hjerta, och sade:

    »manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

    ’jag står i ugns-hålet,
    jag står i ugns-hålet.’

Vid nu Hafs-frun förnam att svennen var på sin vakt emot hennes ränker,
blef hon öfvermåttan vred, gick efter maten, och sade prinsen skulle äta
deraf, eller gällde det hans lif.

Käringen gick derefter bort för tredje gången. Då visste svennen i sin
nöd icke hvar han skulle gömma maten, utan förstack den i barmen under
sina kläder. När så Hafsfrun kom tillbaka, frågade hon som förut, om han
hade ätit. Pojken jakade härtill. Då sade käringen:

    »manna-hufvud hvar äst du?»

Maten svarade:

    ’jag sitter i barmen,
    jag sitter i barmen.’

Nu log Hafs-frun, och mälte:

    »sitter du i barmen,
    kommer du snart i tarmen.»

Derefter gaf hon svennen många helsningar till hans matmoder, räckte
honom en ask med bröllopps-saker, önskade honom lycka på resan, och så
skiljdes de ifrån hvarandra.

Ungersvennen gaf sig nu på hemvägen, och glad var han, såsom inte kan
synas underligt. Men »det är inte värdt att ropa Hej! förrän man kommer
öfver bäcken», som det gamla ordstäfvet lyder; ty prinsen hade icke
hunnit längre än till de begge örnarne, förr än käringen ropade:

    »örnar! rifven ihjel honom.»

Då blef han mycket förskräckt. Men när örnarne fingo se hvem det var,
ville de inte göra honom skada, utan svarade:

    ’nej, han har gifvit oss mat,
    han har gifvit oss mat.’

Prinsen gick så förbi, och kom till männen som tröskade. Då ropade
Hafs-frun:

    »tröskare! slå ihjel honom.»

Nu blef svennen åter mycket rädd; men när karlarne sågo hvem det var,
ville de inte göra honom något ondt, utan svarade:

    ’nej, han har gifvit oss träd-slagor för jern-slagor,
    träd-slagor för jern-slagor.’

Konunga-sonen slapp så undan, och kom till männen som höggo på trädet. Då
ropade Hafsfrun:

    »hugge-karlar! huggen ihjel honom.»

Men när karlarne sågo hvem det var, ville de inte göra honom något
förnär, utan sade:

    ’nej, han har gifvit oss jern-yxor för träd-yxor,
    jern-yxor för träd-yxor.’

Nu vände prinsen hälarne till, och sprang det fortaste han förmådde,
intill dess han kom uti landamäret. Då ropade Hafs-frun:

    »grind! klämm ihjel honom.»

Men grinden svarade:

    ’nej han har smort mig,
    han har smort mig.’

Svennen kom så in på sin matmoders egor, och lärer ingen undra, att han
var mycket trött efter en slik färd.

Sedan konunga-sonen hvilat sig en stund, begynte han åter vandra emot
hemmet. Me’ns han nu färdades stigen fram, rann honom i hugen, att det
väl kunde vara roligt få veta hvad bröllopps-saker voro gömda i asken.
Han tänkte så uppå sin käresta och hennes varningar; men som det plägar
hända, »ungdom och visdom följas inte åt», och ju mer han grundade,
desto större blef hans nyfikenhet. Till sluts kunde han inte längre
styra sin åhåga, utan gläntade på ask-locket vid den ena brädden. Men
nu fick han se ett stort nymäre, ty asken var full med gnistor, såsom
honom tycktes, och vid han gläntade på locket, stod det som en eld-ström
utur öppningen, och gnistorna flögo omkring åt alla håll. Då ångrade
prinsen sin obetänksamhet; men det var för sent, och till sluts kunde
han för räddhåga hvarken gå fram eller tillbaka, utan satte sig ned och
grät bitterligen. Ändteligen föll honom i tankarne, att han väl kunde
fresta om Messerias pysslingar ville hjelpa honom. Han gick så fram till
den jordfasta stenen, klappade deruppå, och ropade: »alla min fru mors
små pysslingar komme fram och hjelpe mig lägga in brud-sakerna!» Genast
kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de små männen spridde sig
åt alla håll, och jagade efter gnistorna öfver både berg och dalar. När
det så lidit en stund, kom hela skaran tillbaka, hvar en hade fångat en
gnista, och lade den åter i asken. Derefter kröpo pysslingarne ned under
stenen. Men konunga-sonen satte sig i sinnet att en annan gång vara
klokare, och vandrade så med glädje och fröjd hem till borgen, der hans
matmoder bodde.

När nu Hafs-frun blef honom varse, och förnam att han väl genomgått
alla farligheter, vardt hon mycket förvånad, och undfick honom på det
bästa. Hon lät så fira prinsens bröllopp med stor ståt och gamman, och
alla hennes döttrar voro med på gästabudet. Men Messeria var den vänaste
ibland alla konunga-barnen, och brudgummen höll henne kär framför alla
kostbarheter, som han sett i det fagra slottet.

Sedan brölloppet var till ända, fingo prinsen och hans fagra brud orlof
att draga sina färde. De togo så afsked ifrån Hafs-frun, och önskade af
allt hjerta att de aldrig mer skulle råka henne. Derefter satte de sig i
en förgyllande karm, och foro öfver många gröna slätter, tills de kommo
upp ur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. Men nu kände ungersvennen en
stor längtan, att se huru det stod till hemma hos hans fränder. Messeria
lade sig deremot, och sade att det båtade mera om de först foro till
hennes fader, som också var en konung. Prinsen stod likväl fast vid sin
mening, och så fick han råda. När de så skulle skiljas åt, tog Messeria
ett löfte af sin brudgum, att han icke skulle smaka någon föda me’ns han
var borta, utan genast vända tillbaka. Konunga-sonen lofvade lyda henne
härutinnan, och drog derefter å stad. Men den unga bruden satte sig ned,
och grät bitterligen, ty hon kunde väl förutse huru hans färd skulle
aflöpa.

När nu ungersvennen kom i sin faders gård, blef en stor fröjd såsom
man väl kan tänka, och aldramest gladdes konungen och hans gemål,
drottningen. Der blef så anrättadt ett präktigt gästabud, och alla
önskade prinsen välkommen hem igen. Men svennen ville hvarken äta
eller dricka, utan sade att han genast skulle fara sin väg. Detta föll
drottningen sällsamt före, och hon ville icke släppa honom fastandes
ifrån sig. Prinsen blef således öfvertalad med många böner, och lät
ändteligen förmå sig att smaka ett peppar-korn. Då förändrades hans hug,
så han glömde sin fagra brud, och allt som vederfarits honom medan han
var hos Hafs-frun. Han begynte derefter äta och dricka, och göra sig glad
med sina fränder. Men Messeria satt i skogen och väntade, tills sol gått
ned. Derefter drog hon med stor sorg hän till en liten koja, och beddes
få låna hus af det fattiga folket som bodde der.

Det led så någon tid bortåt, och konungen önskade att hans son skulle
fästa sig en gemål. Prinsen hade ingenting häremot, utan for bort till
ett annat rike, och friade till en fager konunga-dotter. Derefter
reddes till gästabud, och brölloppet dracks med lust och lek och
allsköns gamman. Men den fagra Messeria vandrade fram till kungs-gården,
och beddes få vara med som tjenste-mö. Hon gick så ut och in i
bröllopps-salen, och man kan väl tänka, att det var med tungt hjerta.
Men hon döljde sina tårar, och under den allmänna glädjen var der ingen
som aktade uppå hennes sorg.

När brölloppet hade stått någon stund, sattes bord framför gästerna, och
Messeria biträdde att bära in maten. Hon hade med sig tvänne dufvor, som
flögo fram och åter i salen. Vid nu första anrättningen bars in, tog
tärnan trenne hvete-korn och kastade för dufvorna; men hannen flög fram,
plockade alla tre kornen, och lemnade intet åt sin maka. Då qvad den
lilla dufvan:

    »Tvy vare dig!
    för du svek mig,
    som kungens son svek Messeria.»

Det blef nu tyst i salen, och gästerna förundrade sig öfver de små
foglarne. Men brudgummen vardt mycket tankfull, lockade dufvorna till
sig, och smekte dem.

Efter någon stund sattes den andra rätten på bordet, och Messeria halp
till att bära in maten. Hon kastade nu åter trenne hvete-korn för sina
dufvor; men det gick såsom förra gången, hannen plockade alla tre kornen,
och lemnade intet öfrigt åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

    »Tvy vare dig!
    för du svek mig,
    som kungens son svek Messeria.»

Nu blef åter tyst i salen, och alla gästerna lyssnade till fogelns ord.
Men konunga-sonen blef underlig till mods, och lockade de små dufvorna,
och smekte dem.

När så tredje rätten bars in, kastade Messeria åter trenne hvete-korn för
sina dufvor. Men hannen flög fram och plockade alla tre kornen, utan att
lemna något åt sin maka. Då qvad den lilla dufvan:

    »Tvy vare dig!
    för du svek mig,
    som kungens son svek Messeria.»

Nu blef en djup stillhet öfver hela gästabuds-salen, och ingen visste
hvad han skulle tänka om detta järtecken. Men när konunga-sonen hörde
dufvans ord, vaknade han som ur en dröm, och det rann honom i sinnet,
huru illa han lönat den fagra Messeria för all hennes kärlek. Han sprang
så upp ifrån bordet, tog den unga tärnan i famn, och sade att hon och
ingen annan skulle blifva hans brud. Derhos förtäljde han om all den
trohet Messeria hade bevist honom, och hvad annat honom vederfarits medan
han var hos Hafs-frun.

När konungen och drottningen och den öfriga bröllopps-skaran hörde
sådant, kunde de knappast komma tillbaka ifrån sin förvåning. Den
främmande prinsessan blef nu återskickad till sina fränder; men Messeria
smyckades till brud, och vardt gifven åt den unge konunga-sonen. De lefde
så tillsammans i mången god dag, med tukt och ära. Men prinsen glömde
aldrig mera bort den fagra Messeria.



B. Konunga-Sonen och Prinsessan Singorra.

Ifrån Skåne.


Det var en gång en konung, som rådde öfver ett mäktigt rike. Han var en
stor höfding, och låg ofta på sina här-skepp, både sommar och vinter.
Det hände sig så en gång, när konungen var i leding, att hans snäcka
stadnade ute på villande sjön, och kunde icke gå hvarken fram eller
tillbaka; men ingen visste hvad det var som höll skeppet fast. Då gick
konungen upp i fram-stammen, och såg hvarest Hafs-frun satt på böljorna
vid skepps-bogen, och kunde han nu väl veta, att det var hon som hejdade
fartygets lopp. Han tog så till orda, och frågade hvad hon ville.
Hafs-frun svarade: »du slipper aldrig härifrån, med mindre du lofvar mig
det första lif du möter på din egen strand.» Som konungen nu icke visste
sig någon råd att komma dädan, jakade han till Hafs-fruns vilkor. Genast
blef snäckan åter flott, vinden blåste i seglen, och konungen fick en god
bör, ända till dess han kom i sitt land igen.

Konungen hade en enda son, som var femton vintrar gammal, och i allo
gaf godt hopp om sig. Den unge prinsen höll sin fader mycket kär, och
längtade högeligen efter hans hemkomst. Vid han nu fick se vimplarne på
konungens skepp, der de gingo fram öfver hafvet, blef han mycket glad,
och lopp ned på stranden, för att helsa sin fader välkommen. Men när
konungen igenkände sin son, blef han illa till mods, ty han hugsade hvad
löfte han gifvit Hafs-frun. Han vände derföre sina ögon först till en
galt, och så till en gås, hvilka gingo omkring på sjö-stranden. Derefter
drog han upp till sin borg, och gaf befallning att galten skulle kastas i
hafvet; såsom ock skedde.

Andra dagen blef en häftig storm, sjön gick hög, och galten vräktes död
uppå stranden, tätt invid kungs-gården. Nu kunde konungen väl förstå,
att Hafs-frun var vred. Han gaf så befallning att gåsen skulle kastas
i hafvet; men det gick sammaledes, der blef storm och sjö-gång, och
böljorna kastade fogeln död uppå stranden. Då rann det konungen i sinnet,
att Sjö-frun ville hafva hans enda son. Men pilten var sin faders högsta
glädje, så att konungen ville icke mista honom för halfva sitt rike.

Huru länge det nu led, fick konungen omsider sanna det gamla ord-stäfvet,
att »ingen man är starkare än sitt öde». Ty det hände sig en dag, att
pilten gick ned till stranden, för att leka med andra barn af hans ålder.
Då räcktes der upp ur vattnet en snö-hvit hand, med gyllene ringar på
hvart enda finger. Den hvita handen fattade konunga-sonen, der han lekte
uppå sjö-landet, och drog honom ned i de blåa böljorna. Prinsen blef så
förd genom hafvet, öfver många gröna stigar, och stadnade icke förr än
han kom uti Hafs-fruns gård. Men det är sagdt, att Hafs-frun har sin sal
djupt ned på hafs-botten, och den är så fager, att den glimmar af guld
och dyra stenar, både innan och utan.

Ungersvennen dväljdes nu i den fagra borgen, och träffade der många andra
ädla konunga-barn. Men ibland Hafs-fruns tärnor var en ung prinsessa,
som hette _Singorra_; hon hade varit der i sju runda år, och visste
många hemliga ting. Konunga-sonen fattade en stor kärlek för den fagra
jungfrun, och de lofvade hvarandra sin tro och ära, så länge de månde
lefva i verlden.

En dag lät Hafs-frun kalla ungersvennen, och sade: »jag har väl kunnat
märka, att din hug leker till Singorra, min tärna. Nu vill jag sätta
dig tre prof före. Om du fullgör dem, vill jag gifva dig den fagra mön,
och orlof att draga hem till dina fränder. Men om du icke gör hvad jag
tillsäger dig, skall du stanna här och tjena mig i alla dagar.» Svennen
kunde icke mycket svara härtill. Hafs-frun förde honom derefter till en
stor äng, som var tätt bevuxen med grönt sjö-gräs. Hon sade: »det må
blifva ditt första prof, att du skall skära allt gräset, och sätta det
åter upp, hvarje strå på sin rot, så det frodas och växer som tillförene.
Men allt skall vara redo i afton, när solen gläder sig.» Så ordadt, gick
hon sina färde, och lemnade svennen åt sig sjelf. Prinsen begynte nu att
skära och skära, allt hvad skäras kunde; men det hade icke töfvat länge,
förrän han rätt väl kunde se och märka, det han aldrig skulle gå i land
med sitt prof. Han satte sig derföre ned på ängen, och grät bitterligen.

Vid ungersvennen nu satt som bäst och grät, kom den fagra Singorra
gåendes till honom, och frågade hvi han var så bedröfvad. Konunga-sonen
svarade: »jag kan icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig skära
hela ängen, och sätta hvarje strå på sin rot igen. Om jag inte det har
gjort tills sol går i skog, mister jag dig och all annan glädje här i
verlden.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill hjelpa dig, om du eljest
lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’ Prinsen jakade
härtill, och sade att han icke skulle bryta sin tro och lofven emot
henne. Då fattade Singorra skäran, och rörde vid gräset; i samma stund
var hela ängen skuren, och alla de små gräsen föllo på en gång till mark.
Hon rörde så åter igen vid gräset, och se! då reste sig hvarje strå på
sin rot, och ängen blef som tillförene. Derefter gick prinsessan sin väg;
men svennen blef väl till mods, trädde glad inför sin matmoder, och sade
att han lyktat sitt göromål, som hon tillsagt honom.

Andra dagen lät Hafs-frun ånyo kalla ungersvennen, och sade: »jag vill nu
sätta dig ett annat prof före. I mitt stall stånda hundrade hästar, och
der har icke varit rensadt i manna-minne. Nu skall du gå dit, och göra
stallet rent. Om du det har gjort tills i afton när solen qvällas, vill
jag stå fast vid mitt löfte.» Så ordadt, gick hon sina färde, och lemnade
svennen åt sig sjelf. Men när prinsen kom till stallet, kunde han väl se
och märka, det han aldrig skulle gå i land med sitt arbete. Han satte sig
derföre ned, stödde hand under kind, och grät bitterligen.

Han hade inte suttit länge, förrän den fagra Singorra kom åter gåendes,
och sporde hvi han var så sorgsen. Konunga-sonen gaf till svar: »jag kan
icke annat än gråta. Hafs-frun har befallt mig rensa hennes stall, om jag
eljest icke vill mista dig och all annan glädje. Men stallet skall vara
rent i afton, vid sola-glädningen.» Jungfrun tog till orda: ’jag vill
hjelpa dig, om du lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag aldrig svika.’
Prinsen jakade härtill, och sade att han aldrig skulle älska någon annan
än henne. Då gick Singorra bort till stall-dörren, fattade en gull-piska
som hang på väggen, och slog hästen, som stod längst undan i vrån. Genast
slet hästen sig lös, och begynte skrapa marken med sina hofvar, intill
dess hela stallet var rent, så att alla hundra fålarne gnäggade och
stampade af fröjd. När allt detta var gjordt, gick prinsessan sin väg;
men svennen var väl till mods, och trädde glad inför sin matmoder, att
förkunna det han fullgjort hennes bud och befallning.

Tredje dagen lät Hafs-frun åter kalla konunga-sonen, och sade: »jag vill
sätta dig ännu ett prof före. Om du fullgör äfven det, vill jag stå
fast vid mitt ord, som jag lofvat; men om du inte gör som jag säger,
skall du stadna här och tjena mig i alla dagar.» Prinsen sporde hvad
hans matmoder äskade. »Jo», sade Hafs-frun, »i min stiga äro väl sinom
tusende svin, och der har icke varit måkadt på hundrade år. Nu skall du
måka svin-stigan, och det skall vara gjordt tills i afton när sol går
ned.» Så ordadt, förde hon konunga-sonen till en stor stiga, hvarest lågo
flera svin än någon visste tal uppå, och smutsen var samlad till ett högt
berg, så att ingen kunde komma fram, utom allenast öfver en smal spång.
Derefter vände Hafs-frun tillbaka, och trodde förvisst att svennen icke
skulle gå i land med sitt företag. Konunga-sonen kunde icke heller tänka
annat. Han satte sig derföre ned, stödde hand under kind, och fällde
modiga tårar.

Vid han nu satt och grät, kom den fagra Singorra gåendes, och sporde hvi
han var så bedröfvad. Prinsen svarade: »jag kan väl inte annat än vara
ledsen. Hafs-frun har befallt mig rensa hela svin-stigan. Om jag inte det
har gjort innan qväller, när solen bergas, mister jag dig och all annan
glädje.» Jungfrun tog till orda: ’var tröst! jag vill hjelpa dig, om du
eljest lofvar bli mig trogen; ty dig skall jag icke svika.’ Konunga-sonen
jakade härtill, och sade att han aldrig i verlden skulle glömma henne. Då
steg Singorra upp på smuts-högen, och gick varsamt fram öfver spången,
intill dess hon kom till en gammal grå galt, som låg gömd i gyttjan.
Konunga-dottern qvad:

    »Galt, Galt! gör rent efter dig,
    så blir du fri.»

Men knappast voro orden utsagda, förr än galten sprang upp, for hastigt
omkring i stigan, bökade med trynet och sparkade med klöfvarne, samt
vände icke åter, förr än hela platsen var ren som ett sals-golf. Derefter
flydde han sin kos, och kom aldrig mer igen; men prinsen var glad, och
kunde icke fyllest prisa den väna jungfrun för allt hennes bistånd.

Konunga-sonen trädde nu inför sin matmoder, och sade att han fullgjort
hennes begäran, som hon hade tillsagt. Då blef Hafs-frun öfvermåttan
vred, och tänkte att hon väl skulle fresta hvem som var starkare, hennes
list eller svennens lycka. Hon lät så icke märka sig med någonting; men
om morgonen, när sol rann upp, ropade hon ungersvennen, och sade att han
skulle fara till hennes syster efter brud-saker. Hon gaf honom tillika en
ask att lägga sakerna i, och tyckte prinsen sig väl kunna märka af hennes
uppsyn, att hon icke väntade honom oskadd tillbaka ifrån den resan.

När det så led på tiden att svennen skulle gifva sig bort, kom den fagra
Singorra gåendes till honom. Hon sade: »jag har sport att du skall
fara till Hafs-fruns syster, och lära vi aldrig mer råkas, om du inte
gör såsom jag nu vill säga dig. Här har du tvänne jern-knifvar, tvänne
jern-yxor, tvänne ylle-mössor, och tvänne kakor. Dem skall du taga med
dig, och skänka bort under vägen, hvar helst du kan finna rådligt. Men
när du kommer fram, skall du noga akta hvar du sätter dig. I trollets sal
äro fem stolar af olika färg. Om du sätter dig på den _hvita_ stolen,
sjunker du, och sjunker ända ned i hafsens grund, och kommer aldrig
upp igen. Om du sitter på den _röda_, brinner du och brinner, och blir
aldrig kall igen. Om du sitter på den _blåa_ stolen, får du slag och
brådöd, och vi ses aldrig mer igen. Om du sitter på den _gula_, får du
tvinsot, och täres, och trånar, och blir aldrig frisk igen. Men på den
_svarta_ stolen kan du sitta, ty der blir du oskadd.» Hon tillade: »här
är ett silkes-hyende, det skall du lägga under ormen, som ringlar på
sals-golfvet. Men framför allt ät icke af maten, ty då blir du död, och
jag får aldrig se dig mera.»

Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, tog så afsked ifrån sin
käresta, och lärer ingen undra, om de skiljdes med stor sorg å begge
sidor. Derefter begynte han sin vandring, och intet är oss sagdt om hans
färd, förrän han kom till tvänne män, som höllo på att tälja och slöjda;
men de hade inte mer än en knif, och dålig var den, ty han var af träd.
Då rann det prinsen i hugen hvad Singorra hade sagt, han tog så fram sina
jern-knifvar, och gaf åt de begge slöjdemännen.

Ungersvennen gick så ett stycke bättre fram, och kom till tvänne
hugge-karlar; men deras arbete skred mycket smått, ty de hade inte mer
än en yxa, och dålig var den, ty hon var af träd. Då kom prinsen ihåg
sin kärestas råd, och skänkte dem hvar sin jern-yxa. Derefter fortsatte
han sin färd, och kom till tvänne karlar, som stodo vid vägen och malde
på en qvarn; men vinden blåste kall, och männen voro bar-hufvade. Då
gjordes det prinsen ondt om de begge karlarne, och han gaf dem hvar sin
ylle-mössa. Han vandrade så ännu en stund, och kom till borga-grinden.
Då rusade der fram en ulf och en björn, och ulfven glupade, och björnen
brummade, som ville de uppsluka honom. Men ungersvennen var inte rådlös;
han tog en kaka, bröt den i tu halfvor, och gaf ulfven och björnen hvar
sitt stycke. Vild-djuren kröpo nu tillbaka i sitt ide, och lemnade vägen
fri, så att prinsen utan vidare äfventyr kom fram till trollets gård.

När svennen kom in, staddes han för Rå-drottningen, helsade ifrån hennes
syster, och framförde sitt ärende. Han blef nu emottagen på det aldra
bästa, och käringen lofvade styra om bröllopps-sakerna, som begärdt var.
Hon lät så framsätta en hvit stol, och bad ungersvennen hvila sig efter
den långa resan. Men prinsen kom ihåg Singorras råd, och svarade att han
inte var trött. Då lät Rå-drottningen bära fram den röda stolen; men
prinsen svarade som förut, att han väl orkade stå. Käringen lät derefter
bära fram den blåa stolen; men svennen ville icke sätta sig. Likaledes
ock med den gula stolen. När så Rå-drottningen icke afstod ifrån sin
begäran, gick svennen fram till ändan af salen, satte sig på den svarta
stolen, och sade: »här tyckes mig att en liten hvila kan vara god.»
Käringen kunde häraf skönja att prinsen var på sin vakt, och man kan väl
tänka, att hon inte blef vänligare till sinnes för det.

Rå-drottningen tog nu fram en korf, bjöd prinsen äta, och sade, att
han väl tarfvade något till lifs efter så lång en vandring. Svennen
undskyllade sig att han icke var hungrig, men det halp inte; han skulle
äta, antingen han ville eller icke. Käringen gick derefter bort, för att
tillreda bröllopps-sakerna; men talade först till sin orm, som låg i ett
hörn af salen:

    »Ormen min!
    vakta honom du.»

Vid nu svennen kom för sig sjelf, och blef varse ormen der den ringlade
sig på sals-golfvet, rann honom i hugen hvad Singorra hade sagt. Han gick
derföre hän till odjuret, strök det med handen, och lade silkes-hyendet
under dess hufvud; hvilket ormen lät sig väl behaga. Derefter smög
prinsen bort i vrån, gömde korfven under sop-qvasten, och gick så åter
till sitt säte.

Knappast var han redo härmed, förrän Rå-drottningen kom in igen, och
sporde om han ätit af maten som hon gifvit honom. Konunga-sonen jakade
härtill. Då sade trollet:

    »Pölsa-var min!
    hvar äst du nu?»

Korfven svarade:

    ’I sop-vrån här,
    I sop-vrån här.’

Nu blef Rå-drottningen mycket misslynt, hemtade korfven, och sade, att
prinsen skulle äta upp den tills hon kom igen. Derefter gick hon ut; men
talade först till ormen:

    »Ormen min!
    vakta honom du.»

När så käringen var borta, visste prinsen inte sin lefvandes råd hvar
han skulle gömma den stygga anrättningen. Omsider hittade han på, och
stoppade den i barmen, under kläderna. Det hade så intet lidit långt om
länge, förrän trollet kom igen, och sporde om han ätit sig mätt. Svennen
jakade härtill. Då sade Rå-drottningen:

    »Pölsa-var min!
    hvar äst du nu?»

Korfven svarade:

    ’Här, i barmen,
    Här, i barmen.’

Nu blef käringen väl tillfreds, och mälte:

    Ȁst du i barmen,
    nog kommer du i tarmen.»

Konunga-sonen fick derefter en ask med bröllopps-saker, tog så afsked
ifrån Rå-drottningen, och lagade sig mot hemmet. Men han hade knappast
kommit ut på gården, förr än korfven begynte röra sig under hans kläder,
och förbyttes till en stygg drake, som bredde ut vingarne och flög högt
upp i sky. Då blef ungersvennen förfärad, och vandrade det fortaste han
kunde. När han så kom till borga-grinden, ropade käringen:

    »Björnen min,
    rif honom i tusende flingor!»

Genast rusade björnen fram; men svennen tog en half kaka, och kastade i
djurets munn. Då sade björnen:

    »Hungrig var jag,
    nu är jag mätt,»

och lufsade så tillbaka i sin kula. Men svennen fortsatte sin färd, och
kom till ulfven. Då ropade trollet:

    »Ulfven min,
    rif honom i tusende flingor!»

Straxt rusade ulfven fram, och glupade stort; men konunga-sonen tog den
halfva kakan, och kastade i hans munn. Ulfven gick så tillbaka i sitt
ide, sägande:

    »Hungrig var jag,
    nu är jag mätt.»

Nu tycktes det konunga-sonen föga rådligt att töfva. Han tog derföre till
att springa det snabbaste han kunde, och kom till de begge männen som
molo på qvarnen. Då ropade Rå-drottningen:

    »mjölnare två,
    malen honom i tusende flingor!»

Men när mjölnarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon
skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Han har gett oss
ylle-mössor; förr stodo vi bar-hufvade.» De fortforo så att mala utan
uppehåll; men svennen lopp stigen fram, och kom till männen som slöjdade.
Då ropade käringen:

    »Täljare två,
    Täljen honom i tusende flingor!»

Men när täljarena fingo se hvem det var, ville de icke göra honom någon
skada, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr täljde vi med
träd-knifvar; han har gett oss jern-knifvar.» De gingo så åter till sitt
arbete; men konunga-sonen skyndade framåt, och kom till karlarne som
höggo. Då ropade trollet om igen:

    »Huggare två!
    Hugg’ honom i tusende flingor!»

Men när hugge-karlarne fingo se hvem det var, ville de icke göra honom
något för när, utan sade: »inte ska’ vi löna godt med ondt. Förr hade vi
yxor af träd; han har gett oss yxor af jern.» Karlarne begynte nu hugga
som förut; men konunga-sonen lopp vägen fram, och stadnade inte förr än
han kom åter till Hafs-fruns gård.

Ungersvennen gick så inför sin matmoder, gaf henne bröllopps-sakerna,
och gjorde reda för sin sändning. När nu Hafs-frun såg honom helbregda,
blef hon mycket förundrad, och man kunde väl märka att hon var vred.
Det led så på aftonen, att folket skulle till sängs. Då kom den fagra
Singorra gåendes till prinsen, helsade honom med stor huldhet, och sade:
»nu är käringen vred, och vi måste snarligen fly undan, om vi hafva
lifvet kärt.» Prinsen genmälte: ’huru skall det gå till? Aldrig komma
vi ur Hafs-fruns gård, utan hennes goda minne.’ Jungfrun tog till orda:
»var tröst! jag skall finna på råd, om du eljest lofvar bli mig trogen;
ty dig skall jag aldrig svika.» Konunga-sonen försäkrade åter, att han
aldrig skulle älska någon i verlden, utom henne. Då sade Singorra:
»gack ned till stallet, och lägg guld-sadeln uppå den svarta hingsten;
men lägg silfver-sadeln på det svarta stoet. Vid midnatts-tid fara vi
hädan.» Prinsen gjorde som konunga-dottern hade sagt, vandrade ned till
stallet, lade guld-sadeln uppå den svarta gångaren, och silfver-sadeln på
det svarta stoet. Men Singorra gick in i jungfru-buren, lindade samman
klutar och gjorde tre små dockor, hvilka hon ställde, en vid sängen, en
midt på golfvet, och en vid tröskeln. Derefter skar hon sig i venstra
lillfingret, lät en blod-droppa falla på hvarje docka, och sade: »J
skolen svara för mig när jag är borta.»

När det nu var vid midnatts-tid, smögo konunga-barnen ned till stallet,
satte sig upp på sina gångare, och rymde bort ur Hafs-fruns gård. De
redo så hela natten, utan att någon märkte deras färd. Men när det led
emot otte-mål, och hanarne begynte gala, vaknade Hafs-frun i högan loft,
och ropade:

    »Singorra min!
    sofver du ännu?»

’Nej, min fru!’ svarade dockan, som stod vid säng-stolpen. Det led så
någon stund, och Hafs-frun ropade åter:

    »Singorra min!
    hvad gör du nu?»

’Jag gör upp eld, min fru!’ svarade den andra dockan, som stod på
golf-tiljan. Det gick så en stund, och käringen ropade tredje gången:

    »Singorra min?
    brinner det ännu?»

’Ja, gör det så, min fru!’ mälte den tredje dockan, som stod vid
tröskeln. Men när det led emot dager, kom Hafs-frun sjelf gåendes i
Singorras jungfru-stuga, och man kan väl tänka att hon inte blef god, när
hon fann buren tom, och ingen derinne utom dockorna, som stodo på golfvet
och stirrade. Hon lopp så ned till stallet, för att se om sina fålar: men
inte fick hon någon tröst der heller; ty den svarte gångaren var borta,
det svarta stoet var borta, och käringen kunde häraf väl förstå, att
konunga-barnen flytt sina färde.

Hafs-frun blef nu öfvermåttan vred, och satte sig i sinnet att de begge
rymmarne icke skulle ha gjort henne det för intet. Hon ropade derföre sin
dräng, och sade: »skynda dig och sadla min egen bock, som tar hundrade
mil i steget. Rid så bort, och fånga både smått och stort!» Drängen var
genast redo, sadlade käringens bock, satte sig upp på hans rygg, och for
af, som när vinden spelar öfver böljorna. När nu Singorra fick höra gny
och dön bakom sig, kunde hon väl förstå hvad som var på färde. Hon vände
sig derföre till konunga-sonen, och sade: »hör du hur det susar? nu är
bäst vi akta oss; för Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade så
sig sjelf och sin fästeman till två små råttor, som sprungo och lekte vid
vägen. Knappt var detta gjordt, förr än Hafs-fruns dräng kom farandes
i luften, så det susade om honom. Vid han nu fick se de begge råttorna,
tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem, som min matmoder
menade.» Han red så vägen fram, och vände tillbaka utan att finna något.
Vid han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade: »nå! har
du sett dem?» ’Nej,’ sade drängen, ’jag såg ingenting, bara ett par små
råttor, som lekte jemte vägen.’ »Dem skulle du ha tagit», sade Hafs-frun,
och var mycket vred. »Vänd nu tillbaka, och fånga både smått och stort!»

Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som en
blåst. Men när Singorra fick höra gny och dön bakom sig, sade hon till
sin följeslagare: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för
Hafsfruns bock är ute och lunkar.» Hon förbytte derefter sig sjelf och
sin käraste till två små foglar, som flögo af och an i luften. Rätt som
det var, kom drängen ridandes på sin bock, och for förbi som en ljungeld.
Vid han nu fick se de begge foglarne hvilka flögo i luften, tänkte han
för sig sjelf: »icke kunde det vara dem, som min matmoder menade.» Han
red så längre fram, och vände slutligen tillbaka, utan att hafva funnit
något. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin gård, och frågade:
»nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag såg ingenting, utom
två små foglar, som flaxade i luften.’ »Just dem skulle du tagit», sade
Hafs-frun och var mäkta förgrymmad. »Vänd nu tillbaka, och fånga både
smått och stort!»

Drängen steg så åter upp på den snabbfotade bocken, och for af som
en tanke. Men när Singorra hörde gny och buller bakom sig, sade hon
till konunga-sonen: »hör du hur det susar? Nu är bäst vi akta oss; för
Hafs-fruns bock är ute och lunkar.» Hon skapade derefter sig sjelf och
sin hjertanskär till tvänne träd, som stodo jemte vägen; men träden hade
inga rötter. Knappast var det bestäldt, förr än drängen kom ridandes
på sin bock, och for fram så det hven i luften. Vid han nu fick se de
begge träden, tänkte han för sig sjelf: »inte kunde det väl vara dem,
som min matmoder menade.» Han red så förbi, och vände slutligen tillbaka
med oförrättadt ärende. När han nu kom hem, stod Hafs-frun ute på sin
gård, och frågade: »nå! har du sett dem?» ’Nej,’ svarade drängen, ’jag
såg ingenting, utom tvänne träd, som stodo vid vägen.’ »Just dem skulle
du ha tagit», sade Hafs-frun. »Bad jag inte, du skulle fånga både smått
och stort?» -- Käringen var nu öfvermåttan vred, och gaf sig sjelf på väg
att jaga efter flyktingarne. Men Singorra hade nyttjat tiden, och när
Hafs-frun kom fram, voro konunga-barnen redan öfver landamäret, så hon
icke hade någon vidare makt med dem.

Konunga-sonen och den fagra Singorra färdades nu vägen fram, och kommo
upp utur hafvet icke långt ifrån kungs-gården. När så ungersvennen
igenkände sin faders gård, fick han en stark åtrå att fara fram och se
huru det gick hans fränder, om de ännu voro vid lif. Singorra lade sig
med all makt häremot, ty hon kunde väl förutse huru allt skulle lyktas;
men prinsen bad så innerligen vackert, och till sluts kunde hon icke stå
emot hans böner. Det blef så beramadt, att konunga-sonen skulle gå upp
till kungs-gården; men Singorra stadnade qvar, och bidade hans återkomst.
Vid nu konunga-barnen skulle skiljas åt, sade prinsessan: »ett skall du
lofva, för all den huldhet och tro jag visat dig. Du får icke tala vid
någon i din faders gård; ty då glömmer du ditt ord och löfte, som du
gifvit mig.» Prinsen samtyckte härtill, och for derefter sina färde. Men
konunga-dottern satte sig vid vägen, och grät; ty det tycktes henne tungt
att mista honom, som hon höll så kär framför allt annat i verlden.

När nu ungersvennen kom ridandes i sin faders gård, blef stor fröjd
ibland alla hans fränder, och de gingo emot honom med lust och hugnad.
Men prinsen var underlig till sinnes, och ville hvarken tala eller svara,
utan lagade sig att genast rida bort igen. Detta föll hans fränder
sällsamt före; men de kunde icke qvarhålla honom. Vid prinsen så skulle
fara ut genom borga-grinden, kommo gårds-hundarne hastigt rusande emot
honom, och skällde hårdt. Då glömde svennen sitt löfte, och ropade:
»hut! hut!» Men i samma stund skiftades hela hans håg, så han förgat sin
käresta och allt annat, och det förgångna syntes honom icke annorlunda än
som en svår dröm. Han vände så åter till sina fränder, och undficks af
alla med stor kärlek. Och der vardt fröjd öfver konungens gård, ja öfver
hela riket, att kungen återfått sin enda son, som så länge varit borta. --

Nu vilja vi gå tillbaka, och se huru det gick med Singorra, der hon
satt och väntade på sin fästeman. Hon väntade och väntade; men ingen
konunga-son hördes af. Då kunde jungfrun väl förstå huru allt hade
aflupit; hon blef derföre mycket bedröfvad, gick undan ifrån vägen, satte
sig vid en liten källa, och grät. När det så led emot morgonen, och sol
rann upp, kom der en ung flicka gåendes för att hemta vatten. Vid hon nu
lutade sig ned, och fick se den fagra Singorras bild i källan, blef hon
mycket glad, och kunde icke annat tro, än det var hennes eget anlete som
hon såg. Flickan slog så händerna tillsamman, och sade: »hvad! har jag
blifvit så fager? Då passar jag inte längre på att sitta i stugan hos min
blinde far.» Med dessa ord, lemnade hon sin kruka, och lopp sina färde.
Men Singorra tog krukan full med vatten, gick upp i stugan till den
blinde mannen, och aktade honom så väl, som hade han varit hennes fader.
Gubben kunde icke heller tro annat, än det var hans egen dotter, ehuru
det föll honom underligt före, att hon i hast blifvit så annorlunda till
sinnes.

Emedlertid gick ett stort rykte kring bygden, om den blinde gubbens
dotter, det hon var så fager att vänare vif inte kunde finnas. Slikt
tal kom äfven för hofmännen på kungsgården, och de satte sig i sinnet
att pröfva, om det var sannt som sades, att den unga tärnan var lika
stolt som hon var vacker. De sämjades nu så, att hvar efter annan skulle
eftersträfva hennes ynnest, och mente att de på sistone skulle få sanna
det gamla rönet, att »alltid koxar dufvan, me’n båge bändes.»

Det led så någon tid bortåt, och den förste hofmannen skulle pröfva sin
lycka. Han gaf sig derföre till gubbens stuga, satte sig att snacka med
den fagra mön, och halp henne med hennes sysslor såsom unga män hafva för
sed. När det nu blef serla, och folket skulle lägga sig, ville hofmannen
inte gå sin väg, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Singorra
låddes som hon inte hade något häremot. Men rätt som det var, utbrast
hon: »ack! det var sannt, jag glömde skjuta spjället, och det blir så
kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att gå i
hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när du håller
i spjäll-stången!» ’Ja, nu håller jag’, svarade hofmannen. Då ropade
prinsessan:

    »Spjäll håll karl, och karl håll spjäll,
    ända till ljusan dag!»

Hofmannen blef nu fast, och kunde inte komma hvarken fram eller tillbaka;
utan stod vid spjäll-stången och ryckte, och ryckte, hela natten igenom.
När så dager var ljus, blef han lös igen, och smög skamflat hem till
kungs-gården. Men ingen lärer undra, att han icke ville omtala huru
snöpligt hans färd hade aflupit.

Nästa qväll skulle den andre hofmannen gifva sig å stad och pröfva sin
lycka. Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga
mön, och ordade mycket fagert snack, såsom unga män hafva för sed. När
det nu blef serla, och folket skulle till sängs, ville hofmannen inte
gå sina färde, utan beddes få stadna qvar öfver natten. Jungfrun biföll
denna begäran, och ställde sig mycket vänlig. Men rätt som det var,
utbrast hon: »ack! det var sannt, jag glömde stänga igen dörren, och det
blir så kallt till natten.» Genast var hofmannen redo, och erbjöd sig att
göra det i hennes ställe. Jungfrun tackade, och sade: »säg mig till, när
du håller i låset!» ’Ja, nu håller jag,’ svarade hofmannen. Då ropade
prinsessan:

    »Dörr håll karl, och karl håll dörr,
    ända till ljusan dag!»

Hofmannen blef nu fast vid dörren, och fick stå der och dra, och dra,
ända tills dager blef ljus. Då blef han omsider lös, och smög skamflat
hem till kungs-gården. Men han aktade noga, att ingen skulle förnimma
hvad äfventyr han haft om natten.

Tredje qvällen skulle den siste hofmannen å stad och försöka sin lycka.
Han gick derföre bort till gubbens stuga, satte sig hos den unga mön,
och rosade hennes skönhet, såsom qvinnor oftast vilja höra sin fägring
prisas. Konunga-dottern låtsade som hon gerna lyddes till detta snack,
och ställde sig mycket vänlig. När det nu blef serla, och folket skulle
lägga sig, ville hofmannen ingalunda gå bort, utan beddes få stadna hos
den unga tärnan. Singorra biföll denna begäran. Men rätt som det var,
utbrast hon: »ack! nu minns jag; jag har icke stängt in kalfven, och det
får jag inte glömma.» Hofmannen var genast redo, och erbjöd sig att göra
det i hennes ställe. Mön tackade, och sade: »kalfven är svår att fånga,
säg mig till när du har honom fast!» ’Ja, nu har jag honom,’ svarade
hofmannen, och fattade kalfven i svansen. Då ropade prinsessan:

    »Kalf håll karl, och karl håll kalf,
    och spring öfver berg, och spring öfver dal,
    ända tills dager blir ljus!»

Nu blef der en lustig skjuts; ty kalfven till att springa öfver både
berg och dalar, och hofmannen till att springa efter, med händerna fast
vid kalf-rumpan. De lupo så hela natten igenom, ända tills sol gick upp;
men då var hofmannen så trött, att han näppeligen förmådde röra sig. Han
vände nu igen till kungs-gården, och tyckte att det blef honom till ringa
heder, om någon sporde huru hans färd hade aflupit.

Medan allt detta timade, gingo konungen och drottningen till råds
med hvarandra, att prinsen skulle gifta sig. Svennen efterkom deras
vilja härutinnan, for så bort i främmande land, och fäste sig en fager
konunga-dotter. Derefter lagades till bröllopp, och allt var lust och
gamman öfver hela kungs-gården. Det hände sig så en dag, att prinsen
var ute och åkte med sin unga brud, och kom till stugan, hvarest
Singorra satt hos den blinde gubben. Vid de nu skulle fara förbi, blefvo
hästarne bångstyriga, bröto af tistel-stången, slogo sönder karmen, och
rände sin kos, så ingen kunde taga dem fatt. Nu blef stort bryderi och
öfverläggning, huru de unga tu skulle komma hem till kungs-gården igen.
Då sågo de tre hofmännen på hvarandra, och den ene tog till orda: »väl
vet jag hvar vi skola få oss en ny tistel-stång. I denna koja bor en
tärna. Om hon vill låna oss spjäll-stången, som ligger öfver taket, är
jag viss, att den duger till vagns-tistel.» Den andre hofmannen sade:
»nog vet jag huru vi skola laga karmen. Om flickan vill låna oss sin
stugu-dörr, är jag viss, att den passar.» Den tredje hofmannen lade till:
»värst blir att skaffa hästar. Men om tärnan vill låna oss sin kalf, vet
jag visst att han orkar draga hela karmen, vore den ock så tung.» Som
nu intet annat stod att råda, skickade konunga-sonen bud till tärnan,
och beddes få låna spjäll-stången, stugu-dörren, och kalfven. Härtill
samtyckte mön af hjertat gerna, likväl med vilkor, att hon skulle få vara
med på prinsens bröllopp; såsom han ock lofvade. Spjäll-stången blef nu
satt som vagns-tistel, och passade fullkomligt. Stugu-dörren lades i
karmen, och passade likaledes. Derefter spändes kalfven framför åkdonet,
och så foro prinsen och hans unga brud hem till kungs-gården med både
lust och gamman.

När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig Singorra i en silke-sömmad
kjortel, prydde sig med kosteliga smycken, och gick fram till
kungs-gården. Men hennes kjortel lyste af röda guldet i hvarenda fåll,
och hon sjelf var så fager, att alla undrade deröfver, och tänkte att
hon måtte vara en konungs dotter. Derefter satte sig bröllopps-gästerna
till bords, och alla aktade uppå den främmande mön, hvad hon skulle
företaga sig. När det så lidit någon stund, tog Singorra fram en liten
ask; i asken voro tre små foglar och tre små guld-korn, och vid jungfrun
öppnade locket, hoppade foglarne ut och flögo midt öfver bordet, dit
hvarest brudgummen satt. Men de hade hvar sitt guld-korn i munnen, utom
den tredje fogeln, som glömde sitt korn. Då sade de begge foglarne: »se,
nu har du glömt ditt guld-korn, såsom konunga-sonen glömde Singorra.» Men
i samma stund gick det upp som ett ljus för prinsens sinne, och det rann
honom i hugen, huru han svikit tro och ära emot sin käresta. Han sprang
så upp ifrån bordet, tog den fagra Singorra i famn, och sade: »dig eller
ingen vill jag hafva i verlden, ty du är min rätta fästemö.»

Vid denna tilldragelse blef stort gny i salen, och gästerna sågo med
undran uppå hvarandra. Då tog brudgummen till att förtälja, huru allt
hade timat, ända ifrån den dagen han kom till Hafs-frun, och hvad stor
huldhet den unga tärnan städse bevist honom. Derefter blef den främmande
prinsessan återskickad till sin fader, med stort följe och all annan
heders-bevisning. Men konunga-sonen drack sitt bröllopp med den fagra
Singorra, och brölloppet varade i dagar, det varade väl i sju, och om det
inte är lyktadt, drickes det än i denna dag.


_Anmärkningar._

1. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var en konung
och en drottning, som inte hade några barn. Häröfver bar konungen stor
sorg, och rådfrågade en gammal qvinna, som kom gåendes till kungs-gården.
Qvinnan tröstade honom, och sade: »det är väl, att du inte har någon son,
ty det är honom förelagdt att komma till Hafs-frun.» Men konungen ville
ändock inte ge sig tillfreds. Då sade spå-qvinnan: »emedan du önskar så
gerna att erhålla en son, må du veta, att drottningen är hafvande. Men
akta prinsen, att han inte kommer till något vatten, förrän han är tolf
vintrar gammal, eljest får Hafs-frun makt med honom.» Så samtaladt, gick
den gamla qvinnan sina färde.

Det gick nu alldeles som det var förutsagdt; ty drottningen kände sig
hafvande, och födde en son, som kallades _Anesidej_. Då blef konungen
öfvermåttan glad, och bygde ett torn, hvarest den unge pilten skulle
fostras, till dess han blef vuxen. Vid nu prinsen fyllde sitt tolfte år,
lät konungen tillreda ett stort gästabud, och hemtade sin son ur tornet
med mycken högtidlighet. Men när prinsen skulle gå öfver bron, förbyttes
han till en blodsdroppe, och föll ned i ån. Konungen fick således sanna
den gamla qvinnans spådom. --

I det följande omtalas, huru Anesidej kom till Hafs-frun, och träffade
en fager tärna, vid namn _Meserimej_. Den unga flickan halp honom i hans
göromål, och de lofvade hvarannan sin tro och kärlek. När så prinsen
genomgått alla Hafs-fruns prof, och hemtat brud-sakerna hos hennes
syster, rådgjorde de unga tu att fly tillsammans. Då sade Meserimej:
»gack ut, och sätt dig på den höga stenen, och ropa den gångaren, som
käringen red på, när hon var brud.» Prinsen gjorde så, och kom tillbaka
med hästen. Derefter satte de sig upp, och redo undan. Men Hafs-frun
märkte deras flykt, och sprang efter. När hon så blef dem varse, förbytte
hon landet framför dem till en stor sjö; men Meserimej kunde så mycket,
att hon gjorde sjön till land igen. Hafs-frun blef nu tvungen att vända
tillbaka; men prinsen kom upp ur hafvet, icke långt ifrån sin faders
gård. --

Slutet öfverensstämmer med uppteckningen _B._ -- Konunga-sonen rider fram
till kungs-gården; men blir lockad att dricka en skål mjölk, och glömmer
så bort sin käresta och allt annat som händt honom. Sluteligen friar han
till en fager prinsessa i främmande land. Men Meserimej erhåller tjenst
på kungs-gården, som ladugårds-deja, och narrar de tre hofmännen, som
ofvan är berättadt.

Vid prinsens bröllopp infinner sig Meserimej, och är klädd på det aldra
yppersta. Midt under måltiden, kastar hon trenne guld-perlor på bordet
för sina begge dufvor; men hannen tager alla tre perlorna, och lemnar
intet åt honan. Då säger den lilla dufvan: »Tvy dig! så du svek din maka,
som Anesidej svek Meserimej.» När konunga-sonen tredje gången hör detta,
vaknar han som ur en dröm, och igenkänner sin rätta fästemö.

2. I en uppteckning från ~Roslagen~, har den unga prinsessan erhållit
benämningen _Solfålla_. -- Berättelsen eger för öfrigt följande
afvikelser ifrån den ofvan meddelade Sagan _B._

Prinsens andra prof består deri, att han skall hugga ned alla träden i
hafs-skogen, och sätta dem upp på sin rot igen. -- Sedan konunga-sonen
och Solfålla begifvit sig på flykten, förföljas de först af den ena
dockan, som blifvit till en moln-tapp, och far fram genom luften. Då
skapar prinsessan sig och sin fästeman till tvänne råttor, som leka jemte
vägen. Hafs-frun skickar så den andra dockan, som likaledes blir till en
moln-tapp. Men Solfålla förbyter sig och sin fästeman till en anka och en
ank-bonde. Hafs-frun skickar derefter den tredje dockan; men det aflöper
på samma sätt; prinsessan förbyter sig och sin brudgum till tvänne träd,
och dockan blir dem icke varse. Slutligen gifver sig trollet sjelf å
stad, och far genom luften som ett digert moln. Då förvandlar Solfålla
sig och prinsen till en gås och en gås-karl. Men Hafs-frun märker hennes
list, och skapar sig till en räf, som vill taga gässen. Just i detsamma
rinner solen upp. Då ropar gåsen: »hå, hå, Mickel Räf! se bakom dig, huru
det kommer en fager jungfru gångandes.» Vid nu Hafs-frun vänder sig om
och får se solen, spricker hon midt i tu, och erhåller så sin bane. --

När prinsen kommer hem till kungs-gården, glömmer han Solfållas varning,
att icke kyssa sin mor, och förgäter så sin brud och allt annat.
Men konunga-dottern tager sin tillflykt i en skogs-koja, och gäckas
med prinsen, såsom ofvan är förtäljdt om hofmännen. -- Sagans slut
öfverensstämmer i öfrigt med hvad tillförene blifvit meddeladt.

3. I en uppteckning från ~S. Småland~, kallas konunga-sonen _Flod_,
och konunga-dottern _Flodina_. De hafva begge blifvit bortröfvade af
Sjö-frun, och rådslå att fly tillsammans. Under flykten förföljas de af
sin matmoder; men omskapa sig först till en törn-buske med en fogel i,
så till en kyrka med en prest, och slutligen till tvänne ankor. När nu
Sjö-frun får se de begge ankorna, lägger hon sig ned för att dricka ut
vattnet i sjön; men dricker för mycket, så hon spricker midt i tu. --

När Flod firar sitt bröllopp med den främmande jungfrun, kommer den
öfvergifna Flodina till kungs-gården, och sätter sig på slotts-trappan.
Hon har med sig en korg med dufvor i. Vid nu duf-hanen gör sina
krumbugter, än för den ena och än för den andra honan, säger prinsessan:
»Tvy dig! du är trogen emot din maka, på samma sätt som Flod var trogen
emot Flodina.» Då kommer prinsen ihåg sin fordna kärlek, och igenkänner
sin rätta fästemö. Men Flodina kastar af sina gamla kläder, och står der
inför alla som en fager konunga-dotter, hvarefter brölloppet firas med
allsköns glädje.

4. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förtäljer, att det var en
drottning, som råkade ut för en häftig storm på hafvet, och blef tvungen
att bortlofva hvad hon bar under bältet. Kort derefter födde hon en son,
som hette _Tobe_. Men när pilten var nyfödd, antog Sjö-frun örne-hamn,
flög in i drottningens kammare, och bortröfvade barnet.

Tobe växte nu upp i Sjö-fruns gård, och träffade der en fager tärna,
vid namn _Sara_. Barnen fattade kärlek för hvarandra, och rådslogo att
fly tillsammans. Då spottade Sara vid spiseln, vid ved-trafven, och vid
källaren, och bad dem svara för henne. Derefter tog hon med sig en sten,
en borste och ett häst-täcke, och flydde så bort med sin fästeman. När
de nu kommit ett långt stycke, blef Sjö-frun varse deras flykt, och for
efter dem i ett stort moln. Då kastade Sara stenen bakom sig, och han
växte till ett stort fjäll, så trollet inte kunde komma förbi, utan
måste fara hem efter sin berg-sprängare. Tobe och Sara flydde emedlertid
undan, det fortaste de kunde. Men rätt som det var, kom Sjö-frun åter
farandes efter dem; då kastade jungfrun sin borste, och han blef till
en stor skog, så trollet inte kom fram, utan måste fara hem efter sin
ved-huggare. När det så lidit någon stund, kom Sjö-frun åter farande
efter dem. Då kastade Sara sitt häst-täcke, och det blef till en stor
sjö, så trollet måste vända tillbaka efter sin hund, som hette _Glufsa_.
Trollet och Glufsa lade sig nu att dricka ur sjön; men de drucko för
mycket, så de sprucko begge två. --

När Tobe skulle fira sitt bröllopp med den främmande prinsessan, kastade
Sara korn åt hönsen, hvilka gingo på gården. Men tuppen tog allt som
kastades, och lemnade intet åt hönorna. Då skreko hönorna: »tuppen gör
med oss, som Tobe gjorde med Sara.» Straxt igenkände konunga-sonen sin
rätta brud, och tog henne till sin drottning.

5. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ berättar, att det var en
konunga-son, vid namn _Andreas_, som hade en elak styfmoder. Trollpackan
ville förgöra prinsen; men han frälsades af en ung flicka, som hette
_Messeria_, och flydde slutligen bort med henne. Innan de begynte
sin färd, skar jungfrun sig i det venstra lill-fingret, och lät tre
blods-droppar falla på golfvet, sägande, att de skulle svara för henne
när hon var borta.

Drottningen sände nu sina män att taga fast de begge flyktingarne. Men
Messeria skapade en liten kyrka vid vägen, och förbytte prinsen till
en prest, och sig sjelf till en klockare. Männen kunde så icke finna
dem, utan vände tillbaka. Då gaf sig drottningen sjelf på väg. Men
Messeria skapade en sjö, och förbytte sig och sin fästeman till tvänne
stora fiskar i sjön. När så drottningen nalkades intill stranden, kommo
fiskarne fram, och ville uppsluka henne; ty konunga-barnen visste väl,
att om hon allenast fick smaka en droppa af vattnet, skulle hon åter få
dem i sitt våld.

Andreas och Messeria kommo sent omsider till en främmande kungs-gård,
hvarest prinsen vann stor ära, och fick löfte om konungens dotter.
Men giftermålet hindrades af den trogna Messeria, som efter många
vedervärdigheter ändteligen blef förmäld med konunga-sonen.

6. I en ganska märklig öfverlemning från ~N. Småland~, har sagans
skådeplats blifvit flyttad ifrån sjön till land-backen, och Hafs-frun
förbytt till ett vanligt berga-troll. Berättelsens grund-drag äro
följande:

Det var en gång en konunga-son, som var ute om sommaren och plockade
smultron. Då kom trollet, och lockade honom in i berget. Der träffade han
en ung flicka, som likaledes var »berg-tagen», och suttit i sju runda år
hos troll-käringen. Den unga flickan halp svennen i hans sysslor, och de
lofvade att alltid älska hvarandra.

En dag sade trollet till konunga-sonen: »du skall gå och göra rent i
mitt stall; der har inte varit rensadt på fyra och tjugo år.» Då visste
svennen inte huru han skulle bära sig åt, utan blef så ledsen, så ledsen.
I detsamma kom tärnan gåendes. Hon sade: »gråt inte! Om du lofvar att du
inte sviker mig, vill jag säga dig råd. -- Stig upp på den höga stenen,
och ropa:

    Alla mors skotte-karlar komme fram!
    Alla mors sope-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde så. Genast kom der fram en otalig mängd pysslingar, och de
till att skotta och sopa, och vände inte åter förrän stallet var rent.

När det var gjordt, sade trollpackan: »här har du en half-spann korn.
Det skall du så ut i åkern; derefter skall du ärja och harfva, och sedan
plocka upp hvart korn igen.» Då visste sig svennen ingen råd, utan blef
så ledsen, så ledsen. I detsamma kom tärnan åter gåendes. Hon sade: »gråt
inte! Om du lofvar att du inte sviker mig, vill jag hjelpa dig. -- Stig
upp på den höga stenen, och ropa:

    Alla mors såe-karlar komme fram!
    Alla mors ärje-karlar komme fram!
    Alla mors harfve-karlar komme fram!
    Alla mors plocke-karlar komme fram!»

Prinsen gjorde som sagdt var. Genast kom der fram en otalig mängd små,
små gubbar, och de till att så, och ärja, och harfva, och plocka, och så
många voro de, att de slogos om hvart enda korn. När nu all säden var
samlad, bar prinsen in den i berget; men den unga mön tog undan trenne
korn, utan att någon visste säga hvad hon aktade göra dermed.

Någon tid derefter, sade troll-qvinnan: »jag skall nu rida till
bröllopps. Gack derföre bort och hemta min gångare, som jag red på när
jag sjelf var brud, för fyra och tjugo år sedan.» Då blef prinsen mycket
bedröfvad, för han visste aldrig hvar han skulle finna troll-käringens
häst. I detsamma kom tärnan åter gåendes, och frågade hvarför han var så
ledsen. »Jo», sade prinsen, »käringen har befallt mig gå efter hennes
gångare, som hon red på när hon var brud, för fyra och tjugo år sedan;
och jag vet aldrig hvar jag skall finna honom.» Flickan tog till orda:
»Om du lofvar, att du aldrig sviker mig, vill jag hjelpa dig ännu mer.»
Ja, svennen lofvade att aldrig svika henne. Då sade flickan: »gack först
efter det betslet, som hänger närmast dörren i stallet.» Prinsen gjorde
så. Tärnan fortfor: »här har du en limpa. När du kommer långt, långt bort
i skogen, skall du rysta hårdt på betslet; då får du höra ett stort gny
och gnäggande. Stig så upp i det högsta träd du kan se. Men när du kommer
halfvägs i trädet, skall du rysta betslet ännu hårdare, och skynda dig
upp aldra öfverst i toppen. Då kommer hästen rännandes i full flöj, och
frustar, och är mycket vild. Men du skall kasta limpan i halsen på honom,
så blir han spak och sedig, att du kan fånga honom, som mor har befallt.»
Konunga-sonen tackade mycket för dessa goda råd, och dermed skiljdes de
åt för den gången.

Prinsen gick så åt skogen, och hade betslet och limpan med sig. När han
kommit mycket långt bort, rystade han hårdt på betslet, och kröp upp i
det högsta träd han kunde se. Genast fick han höra ett hiskeligt gny
och gnäggande, så det genljöd i hela skogen. Vid han så kommit halfvägs
i trädet, rystade han om igen, ännu hårdare än förut, och kröp hastigt
upp öfverst i träd-toppen. Men i detsamma hördes ett dön, som om jorden
skulle remna, och hästen kom rännandes i full flöj, så att träd och
buskar brötos ned, hvar han lopp fram. Hästen var stor och hög, som den
högsta gran, och han gapade så ledt, som hade han velat sluka prinsen i
en enda munsbit. Men svennen lät inte skräma sig, utan var straxt redo,
och kastade limpan i hans munn. Då blef hästen spak som ett lamm, och
väntade tåligt me’ns prinsen lade betsel på honom. Ungersvennen steg så
upp på gångarens rygg, och red hem till berget, såsom trollpackan hade
befallt.

När nu berga-trollet fick se att prinsen kom oskadd tillbaka, blef hon
mycket misslynt, och lade råd att på annat sätt taga honom af daga. I
sådan akt befallte hon sin tärna, att dräpa pojken och steka honom, me’ns
hon sjelf var borta i bröllopp. Tärnan lofvade göra som sagdt var. Men
när käringen ridit sin kos, gjorde flickan tre kluta-dockor, ställde
dem, en vid tröskeln, en vid spiseln, och en vid sängen, och sade, att
de skulle svara för henne. Derefter togo hon och ungersvennen allt
det gods och guld som låg i berget, och gåfvo sig på flykten. När så
troll-qvinnan kom hem ifrån brölloppet, var hon mycket trött, och lade
sig att sofva, och sof ett helt dygn. Vid hon nu vaknade, sporde hon sin
tärna åt: »höres’ du min tärna, har du stekt pojken ännu?» Då svarade
dockan som stod vid tröskeln: ’ja, jag håller just på att elda ugnen.’
Käringen vände sig derefter om, och somnade, och sof ännu ett dygn. Vid
hon nu vaknade, sporde hon åter: »höres’ du min tärna, har du stekt
pojken ännu?» Då svarade dockan som stod vid spiseln: ’jag håller just på
att sätta in honom.’ Trollet vände sig derefter om, somnade tungt, och
sof ännu ett dygn. Vid hon så vaknade, ropade hon å nyo: »höres’ du min
tärna, är pojken stekter ännu?» Dockan som stod vid sängen svarade: ’ja,
jag håller just på att taga ut honom.’ Då steg trollqvinnan upp, och gick
till tärnans kammare; men vid hon kom derin, såg hon ingen, utom de tre
kluta-dockorna som stirrade emot henne.

Käringen kunde nu väl veta huru det var tillgånget, och blef öfvermåttan
vred. Hon ropade derföre sina karlar, och bjöd dem genast draga ut och
leta efter flyktingarne. Bäst det nu var, fingo konunga-sonen och hans
käresta höra ett starkt sus och dön i luften. Då sade tärnan: »hör du
huru det susar? Nu har mor skickat alla sina karlar efter oss.» Hon skop
derefter prinsen till en törn-buske, och sig sjelf till en ros som stod
i busken. Men karlarne fäste ingen akt vid busken och blomman, utan
drogo förbi i fullt flygande. När de så kommo tillbaka, sporde käringen:
»nå, hafven J sett någonting?» Männen genmälte: ’vi sågo ingenting,
förutom en liten törn-buske med en ros uti, som stod vid vägen.’ Då blef
troll-qvinnan illa till mods, och sade: »just dem skullen J hafva tagit.
Nu får jag väl lof att sjelf gifva mig å stad.»

Berga-trollet gaf sig derefter på väg att leta efter konunga-barnen,
och färdades mycket fort, så det hven i luften. Då sade tärnan till sin
följesvenn: »hör du huru det susar och dönar så hiskeligt? Nu är mor
sjelf ute och vankar.» Hon skop derefter sig och sin fästeman till tvänne
ankor, och de summo så öfver sjön, som låg framför dem. Men när käringen
kom fram, och såg konunga-barnen vid den andra stranden, lade hon sig
ned, och drack ut hela sjön. Just i detsamma gick solen upp. Då ropade
tärnan: »se! hvilken fager jungfru der rinner upp.» Vid nu käringen vände
sig om, sprack hon midt itu; för man skall veta, att trollen inte ha makt
till att se uppå solen.

Prinsen och hans fästemö färdades derefter vägen fram, och kommo till
kungs-gården. Då ville svennen nödvändigt helsa på sina fränder, men när
han kom dit, gick det som man kunde vänta, han förgat sin brud, och allt
annat som händt honom me’ns han var i berget. Konungen och drottningen
lade så råd samman, att deras son skulle fästa sig en konunga-dotter, och
prinsen sjelf var genast redo, att göra efter deras bud och vilja. När
så bröllopps-dagen kom, gick den stackars tärnan fram till kungs-gården,
och beddes få hjelpa till som tjenste-mö. Hon hade med sig en anka och
en ank-bonde, som vankade af och an i bröllopps-salen. Vid nu gästerna
sutto till bords, i allsköns ro och gamman, tog tärnan fram sina tre
sädes-korn, och kastade dem uppå golfvet. Genast lopp ank-bonden till,
och tog alla tre kornen. Då slog tärnan honom med handen, och sade: »Tvy
vare dig! som så utskjuter din maka.» Men när brudgummen hörde dessa ord,
kände han igen sin rätta fästemö, och mindes all den troskap och huldhet
hon visat honom. Han sprang så upp ifrån bordet, tog den fagra tärnan
i famn, och sade att hon skulle blifva hans drottning. Den främmande
konunga-dottern blef derefter gift med en af prinsens fränder, och sedan
lefde de lyckliga i alla dagar.



15.

Den Förtrollade Grodan.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han hade tre söner,
men hans hustru var längesedan död. När så de begge äldste pojkarne
kommit något till ålders, gingo de en dag inför sin fader, och beddes
orlof att draga bort ifrån hemmet, och fästa sig hustrur. Torparen
svarade: »icke höfves det att J sen er om efter giftermål, innan J först
pröfvat eder lycka i verlden. Mig lyster gerna veta, hvem som kan tjena
sig den grannaste duken, att breda uppå bordet till jul-afton.» Detta
förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle så ut i verlden, och
se hvem som kunde tjena sig den grannaste duken. Men vid afskedet gaf
torparen dem hvardera tre plåtar, och sade att det skulle vara som en
tärepenning, intill dess de kunnat skaffa sig någon tjenst.

När de begge äldsta sönerna nu skulle draga bort ifrån hemmet, gick äfven
den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof att ge sig ut
och försöka sin lycka. Torparen ville inte lydas härtill, utan svarade:
»ja, du stackars liten! du lär väl mena det är någon som vill hafva dig
i tjenst. Det är bättre du sitter hemma i spisel-grufvan, der har du din
rätta plats.» Men pojken var enträgen, och sade: »Far! låten mig följa
med. Ingen vet huru lyckan vänder sig. Kanske går det mig väl i verlden,
ändock jag är liten och ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant,
tänkte han vid sig sjelf: »ja, det kan vara så godt att bli af med honom
för någon tid. Här hemma gör han intet gagn, och han kommer väl igen
innan skogen blir grön.» Heren fick så orlof att följa sina bröder åt,
och erhöll af sin fader tre plåtar, som en tärepenning under resan.

Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen
igenom. När det så led emot aftonen, kommo de till en öl-stuga som låg
invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara vandringsmän och
andra gäster. Då satte sig de begge äldste bröderna ned, och åto, och
drucko, och dobblade, och gjorde sig glada; men den lille minste heren
kröp undan i en vrå för sig sjelf, och ville inte vara med i laget. När
så bröderna gjort af med sina penningar, lade de råd, huru de skulle
fortsätta sitt lustiga lefverne. I sådan akt gingo de till sin yngste
broder, och sade att han skulle ge dem sina tre plåtar; han kunde ändock
inte göra något bättre än packa sig hem, ju förr desto hellre. Men heren
ville icke efterkomma deras begäran. Då togo bröderna fatt på honom,
öfverföllo honom med hugg och slag, annammade hans penningar, och jagade
honom ut ur herberget. Derefter satte de sig ned, och åto, och drucko,
som tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i mörka natten, och
visste icke hvart han tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills
han inte orkade gå längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät
bitterligen, ända till dess han somnade af trötthet.

Arla om morgonen, innan lärkan sjöng, vaknade heren upp, och begynte åter
sin färd. Han vandrade nu öfver berg och djupa dalar, och frågade inte
efter hvart det bar, allenast han kom undan ifrån sina bröder. När han
så vankat både länge och väl, fann han slutligen en grön stig, som ledde
till en gård; men gården var så stor, att den tycktes honom icke kunna
vara något annat än en kungs-gård. Pojken besinnade sig nu icke länge,
utan trädde in, och kom i många fagra rumm, det ena präktigare än det
andra; men ingen lefvande varelse syntes till. Vid han så hade vandrat
en lång stund, ur sal och i sal, ur mak och i mak, kom han slutligen
till ett rumm, som var ännu mycket kostligare än något af de öfriga.
Men längst fram i högsätet satt der en groda; hon var svartare än den
svartaste jord, och så stygg till åsyn, att heren knappast kunde vända
sina ögon till henne. Grodan frågade hvem det var som kom, och hvad han
hade för ärende. Heren svarade, som sanningen var: »jag är en fattig
torpareson, som gifvit mig ut i verlden att söka mig någon tjenst.» Då
tog tåssan till orda: »du har väl inte lust att städja dig hos mig? Jag
behöfver nu en svenn som aldra bäst.» Pojken samtyckte härtill, och sade
att han gerna ville tjena henne. Tåssan mälte: »var då välkommen! Om du
är mig trogen, skall det blifva din lycka.» De blefvo nu väl öfverens,
och heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, allenast hans
matmoder icke fordrade mera än han mäktade uträtta.

Sedan detta var bestäldt, gingo heren och grodan ned i trädgården,
som låg utanför huset, och kommo till en stor buske, af ett slag som
pojken aldrig sett tillförene. Då sade grodan: »detta skall blifva ditt
göromål, att du skall skära en qvist af denna buske, hvar dag sol är på
himmelen. Du skall göra det så väl söndag som måndag, så väl jula-dag,
som midsommars-dag; men du må inte skära flere qvistar, utan blott en
enda.» Pojken lofvade i allo efterkomma hennes begäran. Tåssan förde
honom nu till en kammare i högan loft, och sade: »här skall du framdeles
bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna mat och dryck, när du
vill äta. Denna säng skall vara bäddad, när dig lyster hvila, och du eger
i allt din goda frihet. Var allenast trogen i det som dig åligger.» Så
samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina färde. Men pojken tog
sin knif, gick ned i trädgården, och skar en qvist af busken; och så var
han fri för den dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt; likaledes
den tredje, och så allt framgent, hela året om. Han hade nu goda dagar
uppå kungs-gården, och egde öfverflöd på allt som han kunde önska sig;
men likväl gjordes tiden honom lång, ty dag gick och dag kom, och aldrig
hvarken såg eller hörde han någon menniska.

När nu året var till ända, och heren skurit den sista qvisten af busken,
kom den lilla grodan hoppandes till honom, tackade för hans trogna
tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken svarade, att han
föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna vara nöjd med hvad hans
matmoder aktade gifva honom. Då tog grodan till orda: »nog vet jag hvad
lön du helst önskar. Dina bröder äro ute att tjena sig dukar, till
att breda på eder faders bord om jul-afton. Här vill jag gifva dig en
duk, hvars make de näppeligen lära finna, om de ock leta genom tolf
konunga-riken.» Med dessa ord gaf hon svennen ett bords-kläde; men klädet
var hvitare än en snö, och dertill så grannt, att aldrig någon har sett
dess like. Då blef pojken öfvermåttan glad, tackade med många höfviska
ord för gåfvan, tog så farväl af sin matmoder, och gjorde sig redo att
med stor hjertans fröjd återvända hem till sin fader.

Heren begynte nu sin färd, och vandrade hela dagen igenom utan att
möta någon. När det så blef serla om aftonen, fick han se ett ljus,
och gick ditåt, för att finna husa-vara öfver natten. Han igenkände nu
samma herberge, hvarest han skiljts ifrån sina bröder, och vid han kom
fram, se, då sutto torpare-svennerna derinne, emellan skålar och krus,
och åto, och drucko, och gjorde sig lustiga. Som nu heren icke länge
kunde minnas någon oförrätt, blef han glad att träffa sina bröder, och
gick fram och helsade dem med stor kärlek. Han tog derefter till orda,
och frågade huru det gått dem sedan de sist sågo hvarandra, och om de
lyckats tjena sig någon duk, att breda på sin faders jula-bord. Bröderna
jakade härtill, och sade att allt gått dem väl i händer. De togo så fram
hvar sin duk; men dukarne voro både slitna och söndriga. Då sade heren:
»vänta, skolen J få se på någonting helt annat.» Han bredde så ut duken
som han fått af grodan, och alla gästerna i herberget vände icke åter
att förundra sig öfver den granna väfnaden. Men torpare-svennerna kunde
illa lida, att deras yngre bror egde en slik kostbarhet. De togo derföre
med våld ifrån honom den fagra duken, och gåfvo sina gamla bords-kläden
i stället. Derefter vandrade alla tre bröderna hem till sin fader. Men
när jul-qvällen kom, och svennerna bredde sin duk på bordet, blef gubben
högligen glad, och kunde inte nog prisa deras lycka. Torpare-svennerna
begynte nu rosa sig sjelfva, och ordade vidt och bredt om alla stora ting
som de utfört. Men den lille minste heren var tystlåten och talade föga.
Han blef också hvarken hörd eller trodd, ehvad han måtte förtälja.

Sedan de trenne bröderna suttit hemma öfver julen, gingo de en dag åter
inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa sig hustrur.
Men gubben svarade som förut: »icke höfves att J sen eder om efter
giftermål, förrän J något vidare pröfvat eder lycka i verlden. Det lyster
mig se, hvem som kan tjena sig den fagraste dryckes-bägaren, att sätta på
bordet jul-afton.» Detta förslag likade bröderna rätt väl, och de skulle
så ut i verlden och pröfva på, hvem som kunde tjena sig det fagraste
dryckes-karet. Men vid afskedet gaf gubben dem hvardera tre plåtar, och
sade att det skulle vara som en tärepenning, intill dess de kunde skaffa
sig tjenst.

När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån hemmet, gick
den lille minste heren inför sin fader, och beddes orlof, att äfven
få ge sig ut i verlden och fresta sin lycka. Gubben ville inte lydas
härtill, utan svarade: »ja, du stackars liten! du lär väl tänka det är
någon som vill ha dig i tjenst. Det är bättre du sitter och gräfver
i spisel-grufvan, der har du din rätta plats.» Men pojken var mycket
enträgen, och sade: »Far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru lyckan
vänder sig. Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och
ringare än mina bröder.» När gubben hörde sådant, tänkte han vid sig
sjelf: »ja det kan vara så godt att bli af med honom för någon tid. Han
kommer väl igen innan skogen står i löfve.» Heren fick så orlof att följa
sina bröder åt, och erhöll af sin fader tre plåtar, som en tärepenning
under resan.

Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen
igenom. När det så led emot aftonen, kommo de fram till öl-stugan som låg
invid vägen, och i stugan voro samlade en stor skara vandringsmän och
andra gäster. Då satte sig de begge äldsta bröderna ned, och åto, och
drucko, och dobblade, och gjorde sig lustiga på allt vis; men den minste
pojken kröp undan i ett hörn för sig sjelf, och ville inte vara med i
laget. När så bröderna hade gjort af med alla sina penningar, lade de råd
samman, huru de skulle fortsätta sitt lustiga lefverne ännu en stund. I
sådan akt gingo de bort till sin yngste broder, och sade att han skulle
ge dem sina tre plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att
laga sig hem, ju förr desto hellre. Men heren ville icke efterkomma
deras begäran. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans penningar,
och jagade honom med hugg och slag ut ur herberget. Derefter satte de
sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som tillförene. Men den
stackars pojken flydde ut i kolande mörkret, och visste icke hvart han
tog vägen. Han trådde nu många villa stigar, tills han icke orkade gå
längre. Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända till
dess han somnade af trötthet.

Bittida om morgonen, innan hanen gol, vaknade heren upp ur sin sömn, och
begynte åter färdas öfver berg och dalar. När han så hade vankat både
länge och väl, fann han slutligen en grön stig, och den gröna stigen
ledde fram till gården som jag tillförene omtalat. Vid heren nu kände
igen kungs-gården, blef han öfvermåttan glad, och besinnade sig icke
länge, utan gick dristeligen in och staddes för sin gamla matmoder, der
hon satt i högsätet. När så grodan blef honom varse, svarade hon vänligt
på hans helsning, och sporde efter hans ärende. Heren tog till orda:
»jag har kommit hit för att bjuda dig min tjenst, om du behöfver den.»
Tåssan sade: »var då välkommen till mig! ty jag behöfver nu en svenn
som aldra bäst. Om du vill tjena mig troget, skall din lön icke blifva
ringa.» Heren försäkrade att trohet inte skulle fattas, om hon eljest
icke fordrade mer än han var i stånd till. Grodan tog så fram en bundt
»efsingar» (korta trådar), räckte dem åt ungersvennen, och sade: »detta
skall blifva ditt göromål, att du skall knyta en tråd om hvarje qvist af
busken, som du skar i fjol. Men du skall knyta en efsing för hvar dag
sol är på himmelen, och du skall göra det så väl söndag, som måndag,
så väl jula-dag som midsommars-dag. Men du må inte knyta flere trådar,
utan blott en enda.» Heren lofvade i allo göra som hon hade befallt.
Derefter förde grodan honom till en kammare i högan loft, och sade: »här
skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid finna
mat och dryck, när du vill äta, denna säng skall vara bäddad, när dig
lyster hvila, och du eger i allo din goda frihet. Var blott trogen i
det dig åligger.» Så samtaladt skiljdes de åt, och grodan hoppade sina
färde. Men pojken tog en efsing, gick neder i trädgården och band om en
af de qvistar han skurit året tillförene, och dermed var han fri för den
dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt, likaledes den tredje,
och så allt framgent hela året om. Han lefde nu i allsköns maklighet och
öfverflöd; men tiden gjordes honom lång, ty dagarne spunnos den ena lik
den andra, utan att han såg eller hörde någon lefvande varelse.

När nu året var till ända, och heren bundit den sista efsingen om den
sista qvisten, kom den lilla grodan åter hoppandes till honom, tackade
för hans trogna tjenst, och sporde hvad lön han önskade sig. Pojken
svarade, att han föga gjort skäl för någon lön, utan ville gerna nöja sig
med hvad hans matmoder aktade gifva honom. Då sade grodan: »väl vet jag
hvad lön du önskar dig som aldrahelst. Dina bröder äro borta och tjena
sig dryckes-bägare, till att ställa på eder faders bord om jul-afton. Men
här vill jag gifva dig en bägare, och lära de näppeligen få dess make.»
Med dessa ord gaf hon svennen ett dryckes-kar; men bägaren var af lödigt
silfver, och förgyld utan och innan; tretton mästare hade derpå satt
sina mästare-stämplar, och arbetet var så konstigt, att dess like icke
stod att finna, om man ock sökte öfver tolf konunga-riken. Heren tackade
för den kostliga gåfvan, såsom den väl kunde vara värd. Derefter tog han
ett höfviskt afsked ifrån sin matmoder, och lagade sig med stor hjertans
fröjd att återvända till hemmet.

Han vandrade så hela dagen i ända, och kom serla om aftonen till
öl-stugan, hvarom jag tillförene berättat. Nu hade heren visserligen
aktat gå förbi; men der föllo strida elfver, så han kunde inte
komma någon annan väg, och dertill tarfvade han väl se sig om efter
husavara öfver natten. Vid han så trädde in i herberget, se, då sutto
torpare-svennerna derinne, emellan skål och vägg, likasom när han sist
skiljdes ifrån dem. Som nu heren inte länge kunde minnas någon oförrätt,
blef han väl tillfreds att träffa sina bröder, och gick fram, och helsade
dem med stor kärlek. Derefter begynte han spörja, huru det gått dem
efter deras skiljsmessa, och om de lyckats tjena sig någon dryckes-bägare
att ställa på sin faders jula-bord. Svennerna jakade härtill, och sade
att allt gått dem väl i händer. De visade nu hvar sitt dryckes-kar; men
karen voro både gamla och ringa på allt sätt. Då sade heren: »vänta!
skolen J se på någonting annat.» Han tog så fram sin dryckes-bägare, som
han fått af den lilla grodan; och lärer ingen undra, om alla gästerna i
öl-stugan tyckte den vara ett mäkta kostligt stycke. Men torpare-sönerna
kunde illa lida, att deras broder egde en slik dyrbarhet, utan sade:
»icke sömmar sig att du, din krafling! har en sådan klenod. Den skall du
ge åt oss, som äro både äldre och bättre än dig.» Dermed togo de ifrån
heren hans sköna bägare, och gåfvo deras ringa dryckes-kar i stället.
Emedan pojken nu väl förstod »att det inte är godt draga hank med den
starke», måste han låta sig nöja som det var. Bröderna vandrade så hem
till sin fader, och man kan väl veta hvad glädje der blef, när gubben såg
den kostliga dryckes-bägaren på sitt jula-bord. De begge äldsta svennerna
fingo nu ordet, och begynte rosa sig sjelfva och sina storverk. Men den
lille minste heren var sorgsen, och ordade föga. Det var också inte lönt
annat, för han blef hvarken hörd eller trodd när han sade något.

Sedan de tre bröderna suttit hos torparen öfver julen, gingo de begge
äldste en dag inför sin fader, och beddes orlof att draga bort och fästa
sig hustrur. Gubben samtyckte gerna härtill, för han tyckte att hans
söner voro både vuxna och väl försökta i allting. Han sade: »mig lyster
mycket få se, hvem som förer den fagraste bruden till by’s, när det
kommer till jul-afton.» Sådant tal likade bröderna öfvermåttan väl, och
de lofvade hvar för sig göra sitt bästa. De skulle så ut i verlden och
försöka, hvem som kunde tjena sig den fagraste bruden. Men vid afskedet
gaf gubben dem hvardera tre plåtar, som en tärepenning under resan.

När nu torparens begge äldsta söner skulle draga bort ifrån hemmet, gick
den lille minste heren till sin fader, och beddes orlof att följa sina
bröder åt. Gubben ville inte gerna lydas härtill, utan sade: »ja, du
stackars liten! du lär väl tänka det är någon som vill hafva dig till
fästeman. Det är bättre du sitter hemma och gräfver i spisel-grufvan.
Der har du din rätta plats.» Men pojken lät inte afskräcka sig, utan
sade: »far! låten mig följa med. Ingen kan veta huru lyckan vänder sig.
Törhända går det mig väl i verlden, ändock jag är liten och ringare än
mina bröder.» Huru svennen nu lade sina ord, tänkte gubben till sist:
»ja, det kan vara så godt att bli af med honom på någon tid. Han kommer
väl igen när nöden tränger.» Heren fick nu orlof att följa sina bröder,
och erhöll vid afskedet tre plåtar af sin fader, såsom kost-penning,
intill dess han kunde skaffa sig någon tjenst.

Torpare-sönerna gåfvo sig derefter på färd, och vandrade hela dagen
igenom. När det så led emot aftonen, kommo de åter fram till öl-stugan
som låg invid vägen, och i herberget voro samlade en stor skara
vandrings-män och andra gäster. Då begynte de begge äldste bröderna ånyo
sitt lustiga lefverne, och åto, och drucko, och dobblade; men den yngste
pojken satt för sig sjelf i ett hörn, och ville inte vara med i laget.
När så bröderna hade förtärt alla sina penningar, lade de råd samman,
huru de skulle få medel att roa sig ännu en stund. I sådan akt gingo de
bort till sin yngste broder, och sade att han skulle ge dem sina tre
plåtar, han kunde ändock inte göra något bättre än att laga sig hem, ju
förr desto helldre. Men heren ville icke efterkomma deras begäran, såsom
inte lärer synas underligt. Då togo bröderna honom fatt, annammade hans
penningar, och drefvo honom sjelf med hugg och slag ut ur herberget. Så
bestäldt, satte de sig ned, och åto, och drucko, och välplägade sig som
tillförene. Men den stackars pojken flydde ut i skogen, och tänkte inte
uppå hvart vägen bar, allenast den förde honom bort ifrån hans bröder.
Han vandrade nu många villa stigar, tills han inte orkade gå längre.
Då satte han sig ned på en tufva, och grät bitterligen, ända tills han
somnade af trötthet.

Arla om morgonen, innan upprunnen sol, vaknade heren ur sin sömn, och
begynte åter sin färd öfver berg och dalar. När han så vandrat en stund,
rann honom i hugen, att det bästa som nu kunde hända, vore om han kom
till kungsgården, der han haft allting så godt. Knappast hade han tänkt
denna tanke, förrän han åter stod uppå den gröna stigen, och när han så
färdats ett stycke, låg kungs-gården midt framför honom. Nu vardt svennen
öfvermåttan glad, och besinnade sig inte länge, utan gick dristeligen in
i den fagra salen, der hans matmoder plägade sitta. När så grodan blef
honom varse, undfick hon honom vänligt, och sporde efter hans ärende.
Svennen genmälte: »jag är kommen för att bjuda dig min tjenst, om du
eljest behöfver den.» Tåssan sade: »var då välkommen till mig, ty jag
behöfver en svenn, som aldrabäst. Om du tjenar mig troget, skall din
lön blifva större än du nu kan tänka.» Heren försäkrade att trohet inte
skulle fattas, om hon allenast icke fordrade mer än han mäktade fullgöra.
Då tog grodan till orda: »din tjenst skall icke blifva tung eller
mödosam. Det skall blifva ditt göromål, att du skall bära upp qvistarne,
som du tillförene skurit och bundit, och lägga dem samman till ett bål
på gården. Men du skall bära en qvist för hvar dag sol är på himmelen,
och du skall göra det så väl Onsdag som Thorsdag, så väl jula-dag som
midsommars-dag, och du må inte bära upp flera qvistar tillika, utan blott
en enda. När så året är om, och du burit upp den sista qvisten, skall du
tända eld på ris-högen, och gå in i din kammare för någon stund. Gack
sedan ned, och kringsopa bålet väl, att alla qvistarne brinna upp. Om du
då märker något i elden, skall du taga det ut, och frälsa det.» Heren
lofvade noga efterkomma sin matmoders begäran i allt detta. Derefter
förde grodan honom upp i högan loft, till en liten kammare, och sade:
»här skall du framdeles bo och vistas. På detta bord skall du alltid
finna mat och dryck, när du vill äta; denna säng skall alltid vara bäddad
och redo, när dig lyster hvila; och du eger i allt din goda frihet. Var
allenast trogen i hvad dig är tillsagdt!» Efter detta samtal skiljdes de
åt, och grodan hoppade sina färde. Men svennen gick neder i trädgården,
hemtade en qvist som han tillförene afskurit och bundit, bar den upp på
tomten der han aktade tillreda bålet, och dermed var han fri för den
dagen. Andra morgonen gjorde han på samma sätt, likaledes den tredje, och
så allt framgent hela året om. Heren hade nu goda dagar på kungs-gården,
trifdes väl, och skjöt upp till en rank ungersvenn. Men mycket ensligt
syntes der honom vara, ty han hvarken såg eller hörde någon menniska;
och det lekte honom ofta i hugen, att hans bröder skulle komma hem med
fästemöar, me’ns han icke hade någon.

När så året skridit rundt om, och heren burit upp den sista qvisten, och
lagt honom vid de öfriga, gjorde han som grodan hade sagt, tände eld
på ris-högen, och tillredde ett stort bål. Derefter gick han bort för
någon stund, kom så tillbaka, och kring-sopade platsen å alla sidor,
att qvistarne, stora och små, brunno till aska. Vid han nu sysslade som
aldrabäst, se, då rann der upp midt i elden en underskön jungfru; hon
var hvitare än en snö, och hennes hår var så fagert, att det breddes ned
till fötterna som en kappa. Vid svennen blef varse den fagra jungfrun,
sprang han hastigt till, och ryckte henne ut ur elds-lågan. Men den unga
mön föll honom i famn med stor hjertans fröjd, och tackade att han frälst
henne. Hon var nu den vänaste och rikaste konunga-dotter i hela vida
verlden, och hade blifvit »förgjord» af en trollpacka, som skapat henne
till en stygg groda.

I samma stund blef der lif och rörelse i hela huset, och kungs-gården
fylldes af hofmän, och riddare, och förnäma jungfrur, som likaledes varit
förtrollade. Alla gingo nu fram, den ena efter den andra, och hyllade
sin drottning, samt den raske ungersvennen som hade frälst dem. Men
konunga-dottern ville inte förlora tiden, utan lät genast spänna hästar
för sin förgyllande karm, och lagade sig i ordning att resa bort. Hon lät
derefter kläda torpare-sonen i silke och kostligt skarlakan, försåg honom
med vapen och annan utrustning, som det kunnat höfvas en furste-son, och
så var den fattige heren med ens förvandlad till den yppersta stolts
ungersvenn, som någonsin band svärd vid sida. När nu allt var i ordning
för resan, tog konunga-dottern till orda: »jag kan väl veta, att din hug
leker bort till dina bröder, som äro stadde på väg emot hemmet för att
visa sina fästemöar. Vi vilja derföre resa till din fader, att han äfven
må se hvad fästemö du tjenat dig.» Svennen var vid allt detta så till
mods, som hade han fallit ned ifrån skyarne; men der var ingen tid att
besinna sig, han steg derföre genast upp i den gyllene karmen, och nu
foro de med mycken ära och stort följe, att helsa på den gamle torparen i
hans koja.

När de så färdats en stund, kommo de till öl-stugan, som låg vid vägen.
Då kände ungersvennen en stor lust att erfara om hans bröder, efter
gammal vana, ännu höllo till derinne. Han lät derföre hålla med sin karm,
och trädde in i herberget. Vid han nu öppnade dörren, blef han varse
torpare-sönerna, der de sutto emellan skål och vägg, och åto, och drucko,
och gjorde sig lustiga. Men bröderna hade med sig hvar sin fästemö, af
sådan art som man väl kan gissa. Det är sagdt om deras skepnad, att de
voro smala och smärta till vext, såsom »kölfve-kubbar» (träd-stockar),
hvitletta, som »badstugu-väggar», trind-lagda, som »unga svin», och gula
i munn-giporna, som »sval-ungar». När svennen hade sett allt detta, gick
han skyndsamt bort, utan att någon känt igen honom. Derefter steg han
upp till sin brud i den gyllene karmen, och for vägen fram med allt sitt
följe. Men gästerna i öl-stugan undrade mycket, hvad det var för en båld
konunga-son, som nyss dragit der förbi.

Ungersvennen och hans fagra brud foro nu bort till torparens stuga,
och kommo fram när det redan var serla om aftonen. De gingo så in, och
beddes få låna hus öfver natten. Torparen svarade som sanningen var,
att han väntade hem sina tre söner och deras fästemöar; dertill hade
han inte annat än en ringa koja, som illa passade till herberge åt så
förnämt folk. Men konunga-dottern sade att hon ville råda härutinnan,
och torparen kunde icke neka till hennes begäran. Prinsessan lät nu
tillreda ett ståtligt jula-gille, och skickade sina små-svenner ut i
bygden, att bjuda gäster både när och fjerran. När det så lidit på
qvällen, och gästabudet var redo, kommo torparens begge äldsta söner,
dragande med sina fästemöar, och lärer ingen undra att gubben icke
synnerligen gladdes åt sina son-hustrur. Vid de nu sutto till bords,
sporde konunga-dottern, hvadan torparen erhållit så grann en duk, och
så fager en dryckes-bägare. »Jo», sade gubben, »mina begge äldsta söner
ha varit ute, och fått dem i lön för sin tjenst.» Då tog prinsessan till
orda: »nej, dina äldsta söner hafva ingalunda tjenat sig hvarken den ena
eller den andra. Men vill du veta sanningen, så har din yngste son gjort
det, och här ser du maken till både duk och bägare.» Med detsamma steg
ungersvennen upp ifrån bordet, föll sin fader i famn, och alla kunde nu
se, att den främmande prinsen icke var någon annan än torparens yngste
son, den lille heren, som tillförene var så ringa aktad af sina fränder.
När så gubben kände igen sin son, och tillika fick höra huru allt hade
timat, blef han storligen förundrad, och ville knappast tro sina egna
ögon. Men de begge torpare-sönerna fingo stå med skam och nesa inför sin
fader och allt gilles-folket, och deras otro och falskhet blef sedan till
en hörsägen i hela bygden deromkring.

Ungersvennen och den väna prinsessan läto nu dricka sitt bröllopp med
stor lust och gamman, och der blef ett jula-gille, så ingen sett maken
i manna-minne. Men när julen var förbi, drogo bruden och brudgummen
hem till sitt land igen, och togo den gamle torparen med sig. Och
ungersvennen vardt konung öfver hela riket, och lefde med sin fagra
drottning i all god sämja och kärlek. Der bygga de och bo ännu i denna
dag.



16.

Prinsessan i Jord-kulan.

Ifrån S. Småland.


En liknande Folk-saga förekommer hos =Danskarne=. -- Se MOLBECK,
~Udvalgte Eventyr og Fortællinger~, Kjøbenhavn 1843, ss. 88-92, »_Pigen i
Museskindspelsen_.»

       *       *       *       *       *

Det var en gång i gamla, gamla dagar en konung, som hade en enda dotter.
Den unga prinsessan var blid till sinnes, och fager till åsyn, så hon
vann allas hjertan som sågo henne. När hon nu blifvit vuxen, voro der
många prinsar och ungersvenner, som eftersträfvade hennes hand och
kärlek, och ibland dem var en båld konunga-son ifrån ett annat rike. Han
samtalade ofta med den väna mön, och de unga tu sämjades så, att de gerna
ville ega hvarandra.

Medan detta var å bane, hände sig att der brast ut örlig, och fienden
föll in i landet med en stor krigshär. Såsom nu konungen icke hade makt
att stå honom emot, lät han bygga en jord-kula midt i mörka skogen, för
att der gömma sin dotter undan krigets farligheter. Han försåg henne
ymnigt med lifs-medel, och gaf henne till sällskap en tärna, samt en
hund och en hane, som åt dem skulle skilja dygnets skiften. Derefter
lagade konungen sig till strids, och den unge prinsen gjorde sig redo
att följa honom. Men när konunga-barnen skulle skiljas åt, kände de en
stor hjertans sorg å begge sidor, och samtalade länge med hvarandra.
Prinsessan tog till orda: »min hug säger mig att vi icke snart månde åter
råkas; derföre vill jag bedas en bön, som du icke får afslå. Du skall
lofva, att aldrig gifta dig med någon, som icke kan tvätta fläckarne ur
detta hand-kläde, och väfva denna gull-väf till ända.» Vid dessa ord
räckte hon sin fästeman ett arme-linn, och en väf, som var konstigt
virkad med guld och silke. Prinsen tog hand-klädet och gull-väfven, och
sade att han aldrig skulle glömma sin kärestas ord. Dermed skiljdes de
ifrån hvarandra. Konunga-dottern sattes i jord-kulan; men prinsen och den
gamle konungen drogo bort, för att värja landet emot fienden.

När nu härarne möttes, blef der ett häftigt slag. Men lyckan var konungen
emot, så han föll i striden med stor berömmelse; och den unge prinsen
måste utan seger vända hem till sitt eget rike. Derefter for fienden fram
öfver hela bygden, med sköfling och man-dråp, brände upp kungs-gården,
och härjade vida omkring. Slutligen drog han sina färde, och var landet
då föga bättre än en ödemark. Men ingen visste hvad som blifvit af
konunga-dottern, om hon var död, eller fallit i fiendens hand.

Emedlertid sutto prinsessan och hennes tärna i jord-kulan, och sömmade
gull på knä, me’ns de väntade att konungen skulle komma hem igen. Men
dag gick in, och dag gick ut, och ändock kom han icke tillbaka, för
att fria dem ur deras fångenskap. Det led så sju runda år. Då voro
lifs-medlen till ända, så jungfrurna icke hade något att lefva af, utan
blefvo tvungna att slagta sin hane; men ifrån den dagen visste de icke
hvad tiden skred, och så tycktes dem deras lott vara tyngre än förut.
Kort derefter dog tärnan af sorg och hunger, och nu var konunga-dottern
alldeles ensam i den mörka jord-kulan. Då visste hon icke hvad hon skulle
taga sig före i sin stora nöd. Omsider grep hon till en knif, och begynte
rifva i taket utan uppehåll, både arla och serla. Huru hon nu bar sig åt,
lyckades det henne till sluts att göra en öppning i stock-verket; och hon
kom så på tredje dagen ut ur jord-kulan, hvarest hon suttit så länge.

Konunga-dottern klädde sig derefter i tärnans drägt, lockade sin hund,
och begynte vandra genom ödemarken. När hon så färdats både länge och
väl, utan att träffa någon, märkte hon en rök som steg upp emellan
träden, och kom nu omsider till en gammal man, som brände kol i skogen.
Prinsessan gick fram till kolaren, beddes litet mat, och sade att hon
ville gerna bistå honom vid hans arbete. Mannen gaf henne så en beta
bröd, och hon halp honom att bränna kol. Medan de nu talades vid, sporde
den unga mön efter tidningar, hvad nytt som timat i landet. Då förtäljde
gubben om konungens död, och allt annat som tilldragit sig under de sista
åren. Men konunga-dottern blef öfvermåttan bedröfvad, och det rann henne
i hugen, huru »den har få vänner, som räknar många gröna grafvar.»

När det så lidit någon tid, och kolen voro brända, sade gubben att han
icke vidare behöfde någon hjelp, utan rådde prinsessan söka tjenst uppå
kungs-gården, helst som han väl kunde se, att hon icke var van vid tungt
arbete. Konunga-dottern begynte nu åter sin vandring, och intet är
förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till en stor sjö. Då visste hon
icke huru hon skulle fara öfver vattnet, utan satte sig ned på stranden,
och var mycket bedröfvad. Men i detsamma kom der en stor ulf löpandes ur
skogen. Ulfven qvad:

    »Gif mig din hund,
    skall du komma öfver våg och grund.»

Nu blef konunga-dottern illa vid, men hon dristade icke neka till ulfvens
begäran, utan gaf honom hunden. När så ulfven ätit sig mätt, tog han till
orda:

    »Sätt dig på min rygg,
    skall du fara tröster och trygg.»

Genast satte sig prinsessan uppå hans rygg, och så bar han henne öfver
sjön till andra landet. Men på stranden var en fager kungsgård, och öfver
kungsgården rådde konunga-sonen, han som i unga dagar lofvat prinsessan
sin tro och ära.

Nu bör förtäljas, att medan prinsessan satt i jord-kulan, hade konungen
dött, och prinsen blifvit herre öfver landet efter sin fader. När så
åren skredo fram, bådo konungens män att han skulle se sig om efter en
drottning; men han ville inte lyssna till deras råd, ty han tänkte
alltjemnt uppå den fagra mön, som han trolofvat i sin ungdom. Der
gingo så sju runda år förbi, utan att någon hört eller förnummit det
aldraminsta om den väna konunga-dottern. Då kunde konungen icke längre
tänka att hon var vid lif; han rådslog derföre med sina män, och lät utgå
ett påbud, att den skulle blifva hans drottning, som kunde fullborda
prinsessans gull-väf och tvätta fläckarne ur hennes hand-kläde. När detta
blef spordt öfver länderna, kommo jungfrur och mör ifrån både östan och
vestan, ty de ville gerna ega den unge konungen; likväl var ingen så
snäll, att hon kunde fullgöra hans vilkor. Men just i de dagarne var der
kommen en förnäm jungfru, som likaledes ville pröfva sin lycka. Till
henne gick prinsessan, kallade sig _Åsa_, och beddes erhålla tjenst. Hon
blef så antagen till tärna hos den främmande jungfrun; men der var ingen
uppå kungs-gården, som kände, hvem hon rätteligen var.

Prinsessans matmoder skulle nu fullborda konungens väf; men det gick
henne som det gått de andra, hon förmådde inte reda den konstiga
väfnaden. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste inte rätt
huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var ute, att
den förklädda prinsessan satte sig vid virke-stolen, och väfde ett
långt stycke. När så jungfrun kom igen, och märkte att väfven skridit
framåt, blef hon väl tillfreds, och undrade hvem som hulpit henne.
Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det var, men måste
omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan glad, och satte
prinsessan att virka på väfven; men ingen visste att det var tärnan, som
virkade i sin matmoders ställe.

Der gick nu ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den främmande
jungfrun väfde på den konstiga väfven. Då blef mycket taladt om konungens
giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att se huru
det led med profvet. Men när konungen kom in, stod väfven alltid stilla,
och ingen arbetade på virke-stolen. Detta föll konungen sällsamt före,
och han sporde den främmande jungfrun, hvi hon aldrig väfde när han var
derinne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre! jag är
alltför blyg att kunna arbeta, me’ns du ser uppå.» Konungen lät sig nöja
med detta svar, och det stod så icke långt om länge, förr än väfven var
färdig.

Den främmande jungfrun skulle derefter tvätta fläckarne ur prinsessans
arme-linn; men det gick henne som det gått de andra, ju mer hon tvådde,
dess mörkare blef klädet. Häröfver bar jungfrun en stor harm, och visste
inte rätt huru hon skulle bete sig. Då hände sig en dag, me’ns hon var
ute, att den förklädda prinsessan satte sig ned att två hand-klädet, och
som hon lade hand dervid, blef fläcken genast mindre. När så jungfrun kom
tillbaka, och märkte hvad som händt, blef hon väl tillfreds, och sporde
hvem som hulpit henne. Konunga-dottern ville i början icke yppa huru det
var, men måste omsider bekänna sanningen. Nu blef jungfrun öfvermåttan
glad, och satte prinsessan att tvätta på hand-klädet; men ingen visste
att det var tärnan, som tvättade i sin matmoders ställe.

Der gick nu åter ett stort rykte öfver hela kungs-gården, att den
främmande jungfrun tvådde fläckarne ur klädet. Då blef mycket taladt om
konungens giftermål, och han sjelf gick ofta till jungfru-stugan, för att
se hvad det led med profvet. Men för hvar gång konungen kom derin, stod
arbetet alltid stilla, och ingen tvättade på klädet. Detta föll honom
sällsamt före, och han sporde hvi den främmande jungfrun aldrig tvättade
när han var inne. Jungfrun undskyllade sig, och svarade med list: »Herre,
Konung! icke kan jag tvätta duken, när jag skall hafva röda guld-ringar
på fingrarne.» Konungen lät sig nöja med detta svar; och det stod så
icke långt om länge, förr än fläckarne voro tvättade bort ur prinsessans
arme-linn. Den främmande jungfrun hade så uppfyllt alla konungens vilkor.

När allt detta spordes, blef mycken glädje öfver land och rike, och
der skedde stora tillrustningar för konungens bröllopp. Men på sjelfva
bröllopps-dagen blef bruden hastigt sjuk, så hon inte orkade rida till
kyrkan med den öfriga skaran. Som hon nu icke ville låta någon veta
orsaken till sin sjukdom, talade hon lönligen med sin tärna, och bad
henne rida brud i sitt ställe. Den unga prinsessan jakade härtill: hon
blef så höljd i brud-lin, smyckades med röda ringar, och sattes på
en fager gångare; men ingen visste att det var tärnan, som red i sin
matmoders ställe. Derefter gaf sig bröllopps-skaran på väg, med stor
ståt, och spel, och annan glädje, såsom sed har varit i gamla dagar. Men
prinsessan sörjde i lön, och hennes hjerta var tungt, när hon så skulle
fara rida brud för en annan, med honom som i unga dagar vann hennes tro
och kärlek.

Bröllopps-skaran färdades nu vägen fram; bruden satt på sin gångare med
rödan gull-krona men blekan kind, och brudgummen red henne aldra näst;
ehuru han visst icke tänkte hvad hennes hjerta månde sörja. När de så
farit ett stycke, kommo de till en bro; men det var spådt att bron skulle
brista, om någon brud for deröfver, som icke var af konungslig ätt. Då
qvad prinsessan:

    »Ligg, ligg, du bro breda!
    Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen. »Åh, ingenting, så
mycket», svarade bruden. »Jag talar med _Åsa_, ~min tärna~.»

De redo så åter ett stycke, och kommo till kungs-gården, hvarest
prinsessans fader hade bott. Men nu var gården bränd, och ogräs växte upp
ur grus-högen. Då qvad prinsessan:

    »Här växer både tistel och törne,
    der fordom legat guld i hörne.
    Här ligger nu för fä och svin,
    der förr jag tappat både mjöd och vin.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter. Bruden svarade:
»åh, ingenting så mycket. Jag talar med _Åsa_, ~min tärna~.»

Derefter foro de fram, och kommo till en fager lind. Då qvad prinsessan:

    »Står du här, du gamla lind!
    här har jag fästat guld-ringar med aldra-kärasten min.»

Konungen sporde ånyo: »hvad säger du, min trolofvade?» Men bruden svarade
som förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med _Åsa_, ~min
tärna~.»

Bröllopps-skaran drog nu vidare. Då kom ett dufvo-par flygande i luften.
Bruden qvad:

    »Här flyger du med maken din,
    I afton mister jag min.»

’Hvad säger du, min fästemö?’ frågade brudgummen, och lyssnade till
hennes ord. »Åh! ingenting så mycket», svarade bruden. »Jag talte blott
med _Åsa_, ~min tärna~.»

När de så ridit åter ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:

    »Göken gal i tall;
    Hemma ligger bruden och får barn i stall.»

’Hvad säger du, min käresta?’ sporde konungen. Prinsessan genmälte, som
förut: »åh! ingenting så mycket. Jag talte blott med _Åsa_, ~min tärna~.»

Brud-skaran färdades nu fram, och kom i den mörka skogen, hvarest
jord-kulan låg. Me’ns de så foro, red konungen till sin unga brud, och
bad henne förtälja något äfventyr under vägen. Då suckade prinsessan
tungt, och qvad:

    »Sju år jag i jord-kulan satt,
    Sagor och gåtor jag der förgat.
    Ondt har mig händt,
    Kol har jag brändt.
    Ondt har jag lidit,
    Ulfven har jag ridit.
    I dag får jag fara brud
    för min unga fru.»

’Hvad säger du, min trolofvade?’ sporde konungen åter, och blef underlig
till mods. Bruden svarade: »åh ingenting så mycket. Jag talte blott med
_Åsa_, ~min tärna~.»

De voro så framme vid kyrkan, der vigseln skulle ske. Då qvad prinsessan:

    »Här är jag döpt till _Maria_, ~Ros och Stjerna~,
    Nu får jag heta _Åsa_, ~min tärna~.»

Derefter tågade bröllopps-skaran in i kyrkan med stor ståt, efter gammal
sedvänja. Främst gingo pipo-lekare, och fidlare, och pukare, och andra
spele-män, så kommo brud-svennerna och hof-riddarne, och sist bruden
med sina små tärnor. De unga tu blefvo nu satte i »brude-bänk», och
vigseln försiggick med mycken högtidlighet, såsom det kunde sömma ett
konunga-par; men ingen visste annat än det var den främmande jungfrun,
som stod brud med konungen.

När så brud-messan var läsen, och konungen vexlat ringar med prinsessan,
tog han fram ett silfver-bälte, och spände om hennes lif; men bältet hade
en lås, så konstig och villosam, att ingen kunde öppna den utom konungen
sjelf. Derefter drog brud-skaran hem till kungs-gården, och brölloppet
dracks med lust, och lek, och dans, och allsköns gamman. Men prinsessan
skyndade in i jungfru-buren, och bytte kläder med sin matmoder, så ingen
skulle märka att det var tärnan som ridit brud i jungfruns ställe.

Det led så på aftonen, och konungen satte sig att snacka med sin unga
brud, såsom ny-gift folk hafva för sed. Me’ns de nu glammade med
hvarandra, sporde konungen: »säg, min vän! hvad hvar det du sade, när vi
redo öfver bron? Mig lyster gerna veta det.» Då vardt jungfrun blodröd
i ansigtet, ty hon visste icke hvad hon skulle svara; men hon fann sig,
och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja _Åsa_, ~min
tärna~.» Bruden gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som
blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till brudgummen, och
sade: »jo nu minnes jag, jag qvad så här:

    Ligg, ligg du bro breda!
    Två ädela konunga-barn öfver dig rida.»

’Hvarför qvad du så?’ frågade konungen. Men bruden svarade inte, utan teg.

När det så lidit en stund, sporde brudgummen ånyo: »säg, min vän! hvad
var det du sade, när vi kommo till den gamla kungs-gården? Mig lyster
gerna veta det.» Då blef jungfrun åter mycket förlägen; men hon fann
sig, och sade: »det har jag alldeles glömt; men jag vill spörja _Åsa_,
~min tärna~.» Hon gick så bort till tärnan, och sporde henne åt, hvad som
blifvit taladt under vägen. Derefter vände hon igen till sin brudgumme,
och sade: »jo, nu minnes jag, jag qvad så här:

    Här växer både tistel och törne,
    der fordom legat guld i hörne.
    Här ligger nu för fä och svin,
    der förr jag tappat både mjöd och vin.»

’Hvarföre sade du så?’ sporde konungen; men bruden svarade inte, utan teg.

Det led nu en stund. Då sporde konungen åter: »säg, min vän! hvad var
det du sade, när vi redo förbi linden. Mig lyster gerna veta det.» Men
bruden kunde inte svara till hans spörsmål, utan skulle fråga _Åsa_, ~sin
tärna~. Hon kom derefter tillbaka, och sade: »jo, nu minnes jag. Jag sade
så här:

    Står du här du gamla lind!
    Här har jag fästat ringar med aldrakärasten min.»

’Hvarföre sade du så?’ frågade brudgummen; men bruden svarade inte.

Allt detta föll konungen mycket sällsamt före, och han vände icke åter
att spörja sin fästemö, hvad som blifvit taladt dem emellan under hela
vägen; men alltid måste jungfrun gå bort, och spörja _Åsa_, ~sin tärna~.
-- Det var nu serla om aftonen, och brudparet skulle »sängledas.» Då
sporde konungen: »säg min vän! hvar har du bältet, som jag gaf dig när vi
foro ifrån kyrkan?» ’Hvad för ett bälte?’ sade bruden, och vardt blek om
kind. ’Det gaf jag åt _Åsa_, ~min tärna~.’ Tärnan blef så efterskickad,
och när hon kom fram, se, då bar hon bältet om sitt lif, och låsen var
så konstig, att ingen utom konungen sjelf kunde öppna den. Nu märkte den
främmande jungfrun att hennes falskhet var röjd, hon gick derföre ut, och
drog förtörnad bort ifrån gården. Men konungen igenkände sin rätta brud,
och prinsessan förtäljde honom allt såsom det timat under de långa år,
som de varit skilda åt. Då blef stor lust och fröjd ibland gästerna, och
konungen tyckte att han nu blifvit väl lönad för alla sina sorger.

Derefter leddes brudparet i »bruda-hus», och små-svenner och tärnor gingo
framföre dem, och buro vax-ljus, såsom seden var hos våra fäder. När så
konungen och hans unga gemål gått till sängs, började bröllopps-skaran
sjunga den gamla visan:

    »Släck ljuset i kronan,
    Tag bruden i famn.»

Och der var fröjd öfver både stad och land, att de begge kommit samman,
som så länge älskat hvarandra. Sedan var jag inte med längre.


_Anmärkningar._

1. En annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att det var en
konunga-son som friade till en prinsessa; men konungen, hennes fader,
satte sig emot deras älskog, och gömde sin dotter i en jord-kula. Då
samlade prinsen en här, drog in i konungens land, och aktade taga sin
käresta med våld. När han så icke kunde finna henne, brände han hela
kungsgården, och tog allenast undan prinsessans virke-stol. Dertill
gjorde han ett löfte, att ingen skulle bli hans drottning, utan hon kunde
fullborda väfven, som konunga-dottern hade påbegynt.

Sedan prinsessan och hennes tärna suttit sju runda år i jord-kulan, voro
deras lifs-medel till ända. Då sade konunga-dottern: »antingen vill
du dö för mig, eller skall jag dö för dig?» Tärnan svarade: ’jag vill
gerna dö för eder.’ När så prinsessan inte hade någonting mer att lefva
af, begynte hon rifva i taket, tills hon på tredje dygnet kom ut ur
jord-kulan. I skogen träffade hon några kolare som visade henne vägen åt
kungs-gården. Vid hon nu kom till sjö-stranden, stod der en björn. Han
qvad:

    »Om du inte nämner mitt namn,
    skall du få sitta på min bak, och jag förer dig fram.»

Prinsessan for så öfver sundet, fick tjenst på kungs-gården, hos den
främmande jungfrun, och halp henne att virka sin brud-klädning på
virke-stolen, såsom konunga-sonen hade begärt.

Den främmande jungfrun skulle nu gifta sig med prinsen. Men när
bröllopps-dagen var inne, blef hon hastigt sjuk, och sände tärnan att
rida brud i sitt ställe. Prinsessan for så till kyrkan med konunga-sonen,
och kom under vägen till en bro. Då qvad hon:

    »här rida två ädela konunga-barn
    öfver bro, bro breda.»

’Hvad säger du, mitt hjerta?’ sporde prinsen. Konunga-dottern svarade:
»åh ingenting så mycket.»

Längre fram kommo de förbi jord-kulan, der prinsessan suttit fången. Då
suckade hon tungt, och qvad:

    »Hå! Hå!
    Sju år jag i jord-kulan satt.
    Ondt har mig händt,
    kol har jag bränt.
    Ondt har jag lidit,
    björnens bak har jag ridit.»

’Hvad säger du mitt hjerta lilla?’ sporde prinsen åter. Konunga-dottern
svarade: »åh! ingenting så mycket.»

Vidare fingo de se tvänne foglar, som flögo förbi. Då suckade prinsessan,
och qvad:

    »Hå! Hå!
    Här flyger du med maken din,
    I afton mister jag min.»

När de nu kommit till kyrkan, tog prinsen fram ett par handskar och ett
gull-äpple, gaf dem åt sin unga brud, och tog hennes löfte, det hon ej
skulle lemna dem ifrån sig, utom endast till honom. Bröllopps-skaran for
derefter hem, och den främmande jungfrun trädde i prinsessans ställe.
Men om qvällen frågade brudgummen efter handskarne och gull-äpplet, som
han gifvit henne. Då sprang tärnan bakom sin matmoders rygg, och räckte
fram smyckena. Men konungen märkte hennes list, fattade handen som höll
gull-äpplet, och sade: »dig, och ingen annan, vill jag hafva till min
drottning.» Nu förtäljde konunga-dottern hvem hon var; men den främmande
jungfrun fick vända hem till sitt igen.

2. En tredje öfverlemning ifrån ~S. Småland~, förtäljer om en prinsessa,
vid namn _Klara_, som af sin elaka styfmoder sattes i berget; men
slutligen frälstes af en ulf, som bar henne ut igenom en klyfta.

Efter långa vandringar i skogen, anlände konunga-dottern omsider till en
kolare, och halp honom vid hans arbete. Men för hvarje gång prinsessan
blef smetig om händerna, ville hon genast tvätta sig, och mannen kunde
deraf väl finna, att hon icke var van vid slikt göromål. Han skickade
henne derföre hem till sin hustru, att tvätta byk. Men det gick
sammaledes. Då visade kolaren henne vägen till kungs-gården, hvarest
hon fick tjenst som tärna hos sin half-syster, och för henne sömmade
skjortan och tvättade hand-klädet. När så prinsessan skulle stiga till
häst, att rida brud för sin matmoder, qvad hon:

    »Stå, fåle grå!
    dig skall ett konunga-barn rida uppå.»

Då sporde konungen: ’hvad säger du, min vän?’ Bruden svarade: »jo, jag
talar till min häst, me’ns jag fördrifver tiden.»

När brud-stassen farit ett stycke, gol göken. Då qvad prinsessan:

    »Göken gal i tallen.
    Hemma är brud, och föder barn i stallen.»

’Hvad säger du, min vän?’ sporde konungen åter. Prinsessan svarade: »jo,
jag talar till min häst, me’ns tiden går.»

De foro så vägen fram, och kommo till kungs-gården, som var bränd och
öde. Då qvad prinsessan:

    »Här gå nu både får och svin,
    Här som jag fordom tappade mjöd och vin.»

’Hvad säger du, min vän?’ frågade konungen ytterligare. Prinsessan
svarade: »jo jag talar till min häst, me’ns tiden går.»

Vidare kommo de till bron. Då sade konunga-dottern:

    »Bro, bro, håll mig,
    Liten Klara rider öfver dig.»

Slutligen voro de framme vid kyrkan. Då qvad prinsessan:

    »Stå, fåle grå!
    me’ns liten Klara stiger af.»

’Hvad säger du min vän?’ frågade konungen åter. Prinsessan svarade, »jo,
jag talar till min häst, me’ns tiden går.»

När de så kommo hem ifrån kyrkan, klädde sig drottningens dotter i
bröllopps-kläder, och satte sig hos konungen att vara brud. Då sporde
brudgummen efter hvad som blifvit taladt under vägen; men bruden kunde
icke svara till hans spörsmål, utan skulle för hvarje gång fråga sin
tärna. Slutligen märkte konungen att han var bedragen; och Klara blef
drottning i sin elaka styf-systers ställe.

3. En öfverlemning ifrån ~Dalarne~ förtäljer, att när bröllopps-skaran
kom till kungs-gården, der prinsessans fader hade bott, qvad bruden:

    »Här gå nu både kattor och svin,
    der fordom dracks både mjöd och vin,
    när _Fin_, far min lefde.»

Konungen sporde genast hvad det var hon sade, men prinsessan svarade:
»jag talte blott med _Kerstin_, ~min tärna~.» --

När brude-färden kom ett stycke fram, fingo de se tvänne små sparfvar. Då
sade konunga-dottern:

    »Här sitter du med maken din,
    I qväll mister jag min.»

Konungen sporde åter: »hvad var det du sade, min trolofvade?» Bruden
svarade: ’jag talte blott med _Kerstin_, ~min tärna~.’

Ytterligare kommo de till ett träd; i trädet satt en fogel och sjöng. Då
qvad prinsessan:

    »Här sitter du, och qvittrar i tall,
    Hemma ligger brud, och är sjuk i ett stall.»

’Hvad var det du sade?’ frågade konungen. Bruden svarade som förut: »jag
talte blott med _Kerstin_, ~min tärna~.» --

För öfrigt innehåller denna uppteckning inga nya drag eller afvikelser,
som förtjena anmärkas.

4. I en öfverlemning från ~Upland~ har prinsessan erhållit namnet
_Lossamente_. -- För öfrigt är sagans uppränning lika, oansedt någon
mindre utförlighet i berättelsen. --

När prinsessan suttit sju år i jord-kulan, kom hon till kungs-gården, och
vardt antagen som tärna hos den främmande jungfrun. Men jungfrun kunde
icke väfva prinsens väf, såsom han bedt henne, utan bad sin tärna om
hjelp. Då qvad prinsessan:

    »Mina fötter äro hvita, mina händer äro små;
    det går nu så lätt, som det förr har gått.»

Derefter satte hon sig ned, och väfde. Men i detsamma kom prinsen in,
och sporde huru jungfrun fått väfven att gå. Konunga-dottern vände bort
hufvudet, och svarade:

    »Mina fötter äro hvita, mina händer äro små;
    det går nu så lätt, som det förr har gått.»

Den unge prinsen kunde så icke veta annat, än det var den främmande
jungfrun som väfde. --

Slutet är äfven lika. -- Prinsessan rider till kyrkan för sin matmoder;
men blir omsider igenkänd och upptäckt, medelst ett gull-äpple, som hon i
sin ungdom erhållit till skänks af konunga-sonen.



                                 SVENSKA
                        FOLK-SAGOR OCH ÄFVENTYR.

                       EFTER MUNTLIG ÖFVERLEMNING
                           SAMLADE OCH UTGIFNA

                                   AF
                      GUNNAR OLOF HYLTÉN-CAVALLIUS
                                   OCH
                            GEORGE STEPHENS.

                              FÖRSTA DELEN.

                              ANDRA HÄFTET.

                             [Illustration]

                               STOCKHOLM,
                          PÅ A. BOHLINS FÖRLAG.

                               STOCKHOLM,
                     TRYCKT HOS JOH. BECKMAN, 1849.



17.

Den Förtrollade Fästemön.


Af denna saga, hvartill äfven bör föras den ofvan [N:o 15] meddelade
berättelsen om »_den Förtrollade Grodan_,» känna vi följande utländska
art-förändringar:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norrske Folkeeventyr~,
Deel I, N:o 25, ss. 160-162, »_Dukken i Græsset_».

2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se ~Feen Märchen~, Braunschweig 1801, ss.
271 och följ. »_Der König und seine drei Söhne_». -- _B._ BÜSCHING,
~Volks-Sagen, Märchen und Legenden~, »_Das Märchen von der Padde_». --
_C._ Bröderna GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 63, ss.
400-403, »_Die drei Federn_» [jfr. Th. III, ss. 115-117]. _D._ Anf. arb.
Th. II, N:o 106, ss. 113-117, »_Der arme Müllerbursch und das Kätzchen_»
[jfr. Th. III, ss. 194-196]. _E._ KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche
Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 331-334, »_Das weisse
Kätzchen_».

3. Hos =Fransmännen=: -- Se Mad. D’AULNOY, ~Contes des fées~, Sagan »_La
Chatte Blanche_».

4. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~,
Berlin 1839, III, N:o 1, ss. 101-105, »_Die Kröte_».

5. Hos =Hinduerna=: -- Se ~Asiatic Journal~, N:o 19, hvarest sagan till
någon del finnes öfversatt, ss. 143-150.



A. Råttan.

Ifrån N. Småland.


Det var en gång en konung, som hade tre söner. De begge äldste voro redan
temligen till ålders, stora och starka, samt riktiga öfversittare mot
hvem de trodde sig kunna råda på; deremot var den yngste ännu helt späd,
och af mildt sinnelag, så att han inte kunde försvara sig mot de begge
andre. Som han nu såg att det alltid var han som fick lida orätt, blef
han skygg, drog sig undan till spisel-grufvan, och satte sig att gräfva
i askan. Men inte en gång der fick han vara i fred, utan hans bröder
sökte rätt på honom, förderfvade hans lek, och kallade honom på spe för
~Aske-pjesken~.

Det stod så en rund tid om, och prinsarne vuxo upp till raska
ungersvenner, alla tre. Då lät konungen en dag kalla dem inför sig. --
Ja, bröderna gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad
han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »J ären nu komne så till
ålders, att det blir tid att tänka uppå giftermål. Dragen derföre bort
och fresten eder lycka. Men detta gull-äple skolen J gifva, hvar åt den
mö J fästen eder.» Dermed gaf han dem hvar sitt gull-äple. Nu kan man
tro att prinsarne blefvo inte litet glada; de skyndade ut och lagade
sig till, hvar som bäst kunde. Men när de begge äldste konunga-sönerna
fingo präktiga sadlar och gångare och allt annat som kunde höfvas till en
friare-färd, fick den lille minste prinsen hvarken häst eller sadel, utan
måste gå till fots. Häröfver blef han mycket bedröfvad; men bröderna bara
gäckades med hans sorg, och sade, att det gällde just detsamma om han for
eller stadnade qvar; han kunde ändock aldrig skaffa sig någon fästemö.

Konunga-sönerna drogo nu åt hvar sin led; de begge äldste med stort
följe, ridande på präktiga fålar, och inte litet stolta öfver all sin
fagra utrustning. Det dröjde så icke länge förrän de kommo till ett annat
rike, och, som talet går, att »ridandes svenn vill ha åkande mö», friade
de der till sjelfve konungens döttrar, och vunno deras och frändernas
ja, samt fäste dem med hvar sitt gull-äple. Allt gick dem således väl i
handom. Men helt annat var det för den stackars Aske-pjesken. Han gick,
och han gick, ingen såg han och ingen hörde han, och ju längre det led
desto sämre blef han till mods, så det har väl aldrig någon varit med om
maken till friare-resa.

Som han nu hade färdats både länge och väl, kom han ändtligen i en stor,
stor skog; der var ingen väg, utan allenast en smal gång-stig, icke
heller syntes der någon gård, så att prinsen till sluts inte visste
hvart han skulle vända sig. Likväl vandrade han jemnt framåt, och allt
låg honom i sinnet huru lyckan skiftar olika emellan syskon; hans bröder
fingo rida på granna fålar och skulle snart fästa sig rika prinsessor,
men han skulle gå till fots, ensam och allena djupt i villande skogen.
Vid han gick i sådana tankar tog han fram sitt gull-äple, och begynte
kasta det emellan händerna; men huru han lekte, föll äplet oförvarandes
till marken och begynte rulla, och stannade inte, utan trillade före allt
som han sprang efter. Ändteligen försvann det under en stor vård-kast,
som låg vid stigen. Nu kan man tro prinsen fick brådtom till att häfva
och lyfta undan riset, för att få igen sitt äple; men »mången finner
annat än han letar efter», och så gick det honom, ty i stället för äplet
fann han en liten dörr, som ledde nedåt jorden. Vid han nu öppnade dörren
kom han i en liten jord-stuga. Der var allt fint och fagert, så man kunde
aldrig få det bättre; väggarne bonade med granna »vägg-dukar», sparrarne
klädda med hvita »häng-kläden», bänkarne bredde med präktiga hyenden, eld
brann på ärilen, och bordet stod dukadt med både mat och dryckes-kar; men
ingen menniska syntes till. Prinsen gaf sig likväl inte tid att tänka
hvarken på mat eller dryck, utan sökte bara efter sitt gull-äple; men det
var lika när, äplet var borta och blef borta.

När han nu hade letat både likt och olikt och ändock ingenting kunnat
finna, blef han öfvermåttan bedröfvad, och tänkte uppå all den smälek
han skulle få lida, när han kom hem och inte hade hvarken brud eller
gull-äple. Rätt i detsamma tittade der fram en den allra fagraste lilla
råtta. Hon hoppade upp på bordet, satte sig gent emot prinsen, och
helsade: »välkommen, fager ungersvenn! Hvarför är du så ledsen?

    Vill du äta, så ät!
    Vill du dricka, så drick!
    Vill du sitta, så sitt!»

’Nej’, svarade Aske-pjesken, ’mig lyster hvarken mat eller dryck; jag har
väl annat än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde den
lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte vara
glad. Min fader gaf mig ett gull-äple, och bad mig fara bort och fria.
Nu har jag tappat mitt äple, och någon brud har jag inte heller fått, så
att jag får stå med skammen när jag kommer hem till mina bröder.’ »Åh,»
sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Om du vill
fästa mig till din käresta, skall jag hjelpa dig.» Ja, huru länge prinsen
besinnade sig, samtyckte han omsider till den lilla råttans begäran, och
lofvade taga henne till sin käresta. Straxt lopp hon bort, och kom efter
en stund tillbaka med gull-äplet i munnen. Nu blef Aske-pjesken så glad,
att han tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig derföre ned
vid bordet, och åt och drack af hjertans lust, och allt sprang den lilla
råttan omkring och passade honom, så han hade aldrig haft det bättre. Men
när det blef serla och qvällen kom, hade råttan tillredt en bädd af mjuka
silkes-bolstrar. Der lade han sig att hvila, och sof så väl, och mådde
så godt, att han tyckte sig aldrig haft det hälften så bra, när han var
hemma hos sin fader i den stora kungs-gården.

Andra morgonen, första tid dager var ljus, skulle Aske-pjesken vända hem
igen. Han tog så afsked af den lilla råttan, tackade för godt herberge,
och lofvade han skulle aldrig glömma sin tro emot henne. Derefter begynte
han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen just som hans begge
bröder redo förbi; men prinsarne voro så stora i sinnet, att de låtsade
som de icke sågo honom. När nu alla tre bröderna kommit hem, lät konungen
kalla dem inför sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Då skall
man tro de begge äldste prinsarne togo munnen full af stora ord, och
kunde aldrig nog prisa sina fästemörs fägring och myckna rikedom. »Nå
än du, Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du
fått dig någon käresta?» ’Ja,’ svarade prinsen, ’väl har jag det fått;
fast hon icke kan vara så fullkomlig i allting som mina bröders.’ Straxt
voro de begge äldste prinsarne redo med sitt vanliga gäckeri. »Jo,»
sade de, »har man någonsin hört? Aske-pjesken har fått sig en fästemö!
Hon måtte väl vara derefter, när hon vill ha en sådan ask-malare till
brudgum.» Prinsen svarade ingenting härpå, ty han visste nog huru det
stod till; utan drog sig bort ifrån de andre, och satte sig för sig sjelf
i spisel-grufvan. Likväl gick det honom till sinnes att han aldrig skulle
få höra annat än gäckeri af sina bröder, och det rann honom i tankarne,
att lyckan väl en gång kunde hjelpa honom också, fast han nu vore ringa
och förskjuten.

Det led så åter en rund tid bortåt, och i hela kungs-gården talades om
intet annat än de begge äldste prinsarne, hvilka förnäma konunga-döttrar
de hade fästat sig; men ingen spillde ord på Aske-pjesken, eller brydde
sig om hvad käresta han hade fått. Då hände sig en dag, att konungen lät
åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för
sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade
konungen, »jag har hört både sidt och vidt förtäljas om edra fästemörs
fägring och stora rikedom. Nu lyster mig gerna veta om de ock äro snälla
i händerna. Dragen derföre bort, och hemten mig hvar sin kaka som edra
kärestor hafva bakat, att jag så må döma om deras slöjd.» Härmed voro
de begge äldste prinsarne väl tillfreds, och lagade sig genast till med
vapen och följe och präktig utrustning, för att helsa på sina fästemör.
Men Aske-pjesken hade hvarken sadel eller gångare, utan måste vandra till
fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina
bröders ideliga skämt och spe-ord.

Vi låta nu de begge äldste konunga-sönerna draga åt sin led, och följa
i stället med den lille minste prinsen, der han vankar allena i skogen.
Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat till någonting
som han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som det led rann det
honom i sinnet, huru omöjligt det vore för henne att baka någon kaka,
såsom konungen hade tillsagt. Häraf blef han öfvermåttan bekymrad; ty
han tänkte uppå all den spott han skulle få lida, när hans bröder kommo
hem med präktiga bake-kakor, me’n han hade ingen. Han visste så rätt
inte om det var värdt att gå fram, eller han skulle vända tillbaka igen;
men slutligen gick han fram. Som han nu kom in i den lilla jord-stugan,
sprang råttan honom till mötes, helsade honom med stor kärlek och sade:
»välkommen, allerkärasten! Hvarför är du så ledsen?

    Vill du äta, så ät!
    Vill du dricka, så drick!
    Vill du sitta, så sitt!»

’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’jag vill hvarken äta eller dricka; jag
har väl värre än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde
den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte
vara glad. Min fader har befallt mig fara bort och hemta en kaka som min
käresta har bakat, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina
bröder.’ »Åh,» sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl någon
råd. Vill du vara mig trogen skall jag hjelpa dig.» Ja, prinsen lofvade
han skulle aldrig svika henne. Straxt lopp hon bort, sprang upp på en
jordfast sten, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med ett
mjölkorn i munnen!» Knappt var det utsagdt, förr än der kom fram en sådan
otalig hop råttor, att det hvimlade hvar man såg: hvar råtta hade ett
litet mjölkorn i munnen, och det lade hon i ett det aller som nättaste
lilla tråg; sedan gjordes der upp eld under en liten flat hall, och så
prinsens lilla käresta till att knåda, och älta, och kafla, och pigga,
och grädda, och gaf sig ingen rast förrän hon hade bakat en liten lef,
som var så snöane hvit och så utane fin, att aldrig någon har sett sådant
bake-bröd. Nu vardt Aske-pjesken glad, tackade den lilla råttan på det
allra bästa, och tyckte sig hafva förvunnit all sin sorg. Han slog sig
så till ro, satte sig vid bordet, och åt och drack af hjertans lust, och
allt sprang hans lilla käresta omkring så beställsam och passade honom.
Men när det blef serla och qvällen kom, hade hon tillredt en säng med
fagra silkes-bolstrar; der lade han sig att hvila, och sof så godt, så
han tyckte sig aldrig haft det bättre i all sin tid.

När det nu led fram på morgonen, och stjernorna slocknat för dagen,
skulle Aske-pjesken vända hem igen. Han tog så farväl af den lilla
råttan, tackade för godt herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma
henne. Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen
rätt som hans begge bröder redo förbi i all sin grannlåt; men prinsarne
voro så stora af sig, att de låtsade som de icke sågo honom. När nu alla
tre bröderna kommit hem, lät konungen deras fader kalla dem inför sig,
och sporde huru deras färd hade aflupit. Straxt togo de begge äldste
prinsarne fram hvar sin kaka som deras fästemör hade bakat, och brödet
var både hvitt och fint, så att ingen med skäl kunde tala derpå. »Nå, än
du Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har du något
bake-bröd att visa ifrån din käresta?» ’Ja,’ svarade prinsen, ’väl har
jag det; fast hon annars icke kan vara så fullkomlig i allt som mina
bröders.’ Genast voro de begge äldste konunga-sönerna åter färdiga med
sitt gäckeri, och sade: »jo, har man nå’nsin hört? Aske-pjeskens fästemö
har också bakat bröd! Det lärer väl vara efter som både hon och han
äro till.» Men prinsen lät sig icke bekomma, utan tog fram lefven som
han fått af den lilla råttan. Nu skall man tro att både konungen och
prinsarne och alla som voro tillstädes fingo stora ögon; ty brödet var
så utane fint och så snöane hvitt, att aldrig någon har sett eller hört
omtalas sådant bröd. Der blef nu dömdt af konungen, att Aske-pjeskens
käresta hade bakat det grannaste brödet, och så fingo de begge äldste
prinsarne stå med skammen för alla sina stora ord. Men de tröstade sig så
godt de kunde, och mente tro på, att om Aske-pjeskens fästemö också kunde
baka, vore hon likväl i allting annat sämre än deras kärestor.

Det led så ännu en tid bortåt, och i kungs-gården talades både hit och
dit om Aske-pjesken och hans fästemö; men sjelf sade han ingenting, utan
var glad när han fick vara i fred för sina bröder. Då hände sig en dag,
att konungen lät åter kalla sina tre söner inför sig. Ja, prinsarne
gingo, staddes för sin faders högsäte, och frågade hvad han hade att
befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har väl sett huru edra kärestor
baka bröd; men nu lyster mig veta om de också äro slöjdkunniga. Dragen
derföre bort, och hemten mig hvar sin väf som de väfvit, att jag så må
döma om deras snällhet.» Härmed voro de begge äldste prinsarne mycket
väl tillfreds, och lagade sig straxt i ordning med vapen och följe och
präktig utrustning, för att helsa på sina fästemör. Men den lille minste
prinsen hade hvarken sadel eller gångare, utan måste vandra till fots nu
som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån sina bröders
ideliga spe-ord.

Vi låta nu de begge äldste konunga-sönerna rida åt sin led, och följa i
stället med Aske-pjesken, der han vankar ensam och allena i skogen. Han
gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat efter någonting som
han nu längtade till den lilla råttan. Men allt som han vandrade rann det
honom i sinnet, huru ogörligt det vore att hon kunde väfva någon väf,
såsom konungen hade befallt. Han saktade derföre sina steg, och blef
öfvermåttan bedröfvad; ty allt tänkte han på den spott han skulle få
lida, när hans bröder kommo hem med granna väfvar, me’n han hade ingen.
Han visste så rätt inte om det var lönt att gå fram, eller han skulle
vända tillbaka igen; men slutligen gick han fram. Som han nu kom in i
jord-stugan, sprang den lilla råttan honom till mötes, helsade honom med
stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarföre är du så ledsen?

    Vill du äta, så ät!
    Vill du dricka, så drick!
    Vill du sitta, så sitt!»

’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’mig lyster hvarken mat eller dryck; jag
kan väl ha annat att vara ledsen för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde
den lilla råttan. ’Jo’, sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte
vara glad. Min fader har befallt mig fara hit och hemta en väf som min
käresta har väfvit, och nu får jag stå med skammen när jag träffar mina
bröder.’ »Åh», sade råttan, »är det inte annat än det, så blir väl
någon råd. Vill du vara mig trogen skall jag hjelpa dig.» Ja, prinsen
lofvade han skulle aldrig svika henne. Straxt lopp hon ut, sprang upp
på den jordfasta stenen, och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor!
Hvar med en silkes-tråd i munnen!» Knappt var det utsagdt, förrän der
kom fram en sådan otalig hop råttor, att det hvimlade när och fjerran:
hvar råtta hade en liten silkes-tråd i munnen, och dem lade de i en hög;
sedan lagades der till sländor och bommar och en den aller som nättaste
lilla väf-stol, och så blef der ett spinnande, och ett spolande, och
ett surrande, och ett bommande, och ett varpande, så att ingen har sett
maken; men prinsens lilla fästemö satte sig sjelf i väf-stolen, och
sölfvade väfven, och skedade, och kastade skott-spolen emellan sina små
fingrar, och trampade tramporna med sina små fötter, och gaf sig ingen
rast, förr än hon hade väfvit en väf, som var hvitare än den hvitaste
snö och finare än det finaste spindel-garn. Nu vardt Aske-pjesken åter
glad, tackade den lilla råttan på det allra bästa, och tyckte sig hafva
förvunnit all sin sorg. Han slog sig så till ro, och åt och drack af
hjertans grund, och allt sprang hans lilla fästemö omkring så beställsamt
och passade honom. Men när det blef serla och qvällen kom, hade hon
tillredt en säng med snöhvita lakan och mjuka silkes-bolstrar; der lade
han sig att hvila, och sof så godt, och mådde så väl, så han tyckte sig
aldrig kunna ha det bättre i hela verlden.

Arla om morgonen, första tid dager var ljus, skulle Aske-pjesken vända
hem igen. Han tog så afsked af den lilla råttan, tackade för godt
herberge, och lofvade han skulle aldrig glömma sin tro emot henne.
Derefter begynte han vandra stigen fram, och kom till lands-vägen rätt
som hans begge bröder redo förbi i all sin ståt; men prinsarne voro så
höga i sinnet, att de låtsade som de icke blifvit honom varse. När nu
alla tre bröderna kommit hem, lät konungen deras fader kalla dem inför
sig, och sporde huru deras färd hade aflupit. Straxt togo de begge
äldste prinsarne fram hvar sin väf som deras kärestor hade väfvit, och
var väfnaden både jemn och fin, så att ingen kunde annat än berömma den.
»Nå än du, Aske-pjesk!» sade konungen. »Huru har det gått för dig? Har
du ingen väf att visa ifrån din käresta?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’väl
har jag det, fast hon annars icke kan vara så fullkomlig i allt som mina
bröders.’ Genast voro de begge äldste konunga-sönerna åter färdiga med
sitt gäckeri, och sade: »har man väl nå’nsin hört? Aske-pjeskens fästemö
har också väft en väf! Den lärer väl vara efter som både brud och brudgum
äro till.» Men prinsen lät sig icke bekomma, utan gick dristeligen fram
och räckte sin fader en liten val-nöt. Nu fingo bröderna, min sann, se
på annat; ty när konungen öppnade val-nöten, låg deruti en hassel-nöt,
och i hassel-nöten en körsbärs-kärna, och i den lilla körsbärs-kärnan
gömdes en väf, som var hvitare än den hvitaste snö och finare än det
finaste spindel-garn, och så sid och vid, att den räckte öfver hela
konunga-salen. Alla kommo nu öfverens att maken till väfnad inte var
att finna, om man ock letade öfver sju konunga-riken; och de begge
äldste prinsarne fingo stå der med skammen för alla sina stora ord.
Men de sväljde sin förtret så godt de kunde, och menade tro på, att om
Aske-pjeskens fästemö också kunde både baka och väfva, vore hon likväl i
allting annat sämre än deras kärestor.

Det lider så ännu en tid bortåt, och i hela kungs-gården talas om
ingenting så mycket som om den yngste prinsen och hans fästemö, och
tycktes alla att Aske-pjesken nu var mycket ansenligare än tillförene.
Men sjelf sade han ingenting, utan var glad att han fick vara i fred för
sina bröder. Då hände sig en dag, att konungen lät åter kalla sina tre
söner inför sig. Ja, prinsarne gingo, staddes för sin faders högsäte,
och frågade hvad han hade att befalla. »Jo,» sade konungen, »jag har
fuller sett att edra fästemör äro snälla både att baka och väfva; det
blir derföre tid att vi tänka uppå bröllopp. Dragen nu bort, och sägen
dem hvad dag jag har utsatt, att jag så må döma hvem af eder förer hem
den fagraste bruden.» Härmed voro de begge äldste prinsarne öfvermåttan
väl tillfreds, och rustade sig genast till med bröllopps-kläder och vapen
och präktigt följe, att rida bort och hemta sina fästemör. Men den lille
minste prinsen hade hvarken gångare eller följe-svenn, utan måste vandra
till fots nu som förr, och fick ändå vara glad när han väl slapp ifrån
sina bröder och deras ideliga stick-ord.

Vi låta dem nu brygga och baka och laga till bröllopp i den stora
kungs-gården; inte heller bry vi oss om de begge äldste prinsarne, utan
följa i stället med Aske-pjesken, der han vankar ensam och allena i
skogen. Han gick, och han gick, och aldrig hade han så längtat till
någonting som han nu längtade till den lilla råttan. Men rätt som det led
rann det honom i hugen, hvad hans fränder skulle säga när de fingo se
hans lilla brud. Härvid blef han öfvermåttan bedröfvad; ty allt låg det
för honom hvad spott han skulle få lida, när hans bröder kommo hem med
fagra konunga-döttrar, me’n han hade inte annat än en liten råtta. Han
saktade derföre sina steg, och ju mera han grundade desto sämre blef hans
till mods, så att han slutligen inte visste om det var lönt att gå fram,
eller han skulle vända tillbaka igen. Likväl gick han fram. Som han nu
kom in i jord-stugan, sprang den lilla råttan honom till mötes, helsade
honom med stor kärlek och sade: »välkommen, allerkärasten! Hvarför är du
så ledsen?

    Vill du äta, så ät!
    Vill du dricka, så drick!
    Vill du sitta, så sitt!»

’Nej,’ svarade Aske-pjesken, ’jag aktar inte om hvarken äta eller dricka;
jag har väl mera än det att sörja för.’ »Hvad har du då för sorg?» Sporde
den lilla råttan. ’Jo,’ sade prinsen, ’jag må väl vara ledsen och inte
glad. Min fader har lagat till bröllopp, och befallt mig och mina bröder
att hemta våra kärestor; men huru skall det gå, när mina fränder få se
att jag inte har någon annan brud än en liten råtta?’ »Åh,» sade råttan,
»är det inte annat än det, så blir väl någon råd. Vill du blott vara mig
trogen, skall du få se att allt går bra.» Ja, prinsen lofvade han skulle
aldrig svika henne. Huru nu den lilla råttan lade sina ord glömde han
omsider bort sin sorg, och åt, och drack, och glammade af hjertans lust;
och så gick den dagen som alla andra dagar. Men när qvällen kom, hade hon
tillredt en säng med blå silkes-bolstrar och snö-hvita lakan. Der lade
han sig att hvila, och sof så godt, och drömde så fagert, så han tyckte
sig hafva fått ännu mycket yppare gifte än någon af sina fränder.

När nu morgonen grydde och sol rann öster upp, skulle prinsen gifva
sig på väg. Han sporde så sin käresta till om hon var redo. »Ja,»
sade råttan, »bara jag först får taga på mig mina bröllopps-kläder.»
Härvid kunde Aske-pjesken knappast hålla sig ifrån att le midt under
all sin sorg; ty han tänkte på hvad detta skulle bli för en underlig
färd. Men den lilla råttan lopp ut, sprang upp på den jordfasta stenen,
och ropade: »hit, hit, alla mina små råttor! Hvar med ett rått-skinn i
munnen!» Genast kom der fram en sådan otalig hop råttor, att hela marken
möljade; hvar liten råtta hade ett rått-skinn i munnen, och det klädde
de på Aske-pjeskens käresta, och krängde så skinn utanpå skinn, tills
hon ändteligen blef så stor och tjock, att hon inte orkade röra sig. När
det var gjordt, drogo de fram en silfver-sked. Vid sked-skaftet spändes
tolf stora tordyflar, frammanföre hoppade fjorton loppor, och sex små
råttor gingo vid sidan, för att passa på bruden. När så allt var redo,
sattes den stora råttan i silfver-skeden, och sedan torbaggarne till att
springa, lopporna till att hoppa, råttorna till att löpa, och så bar det
af i full fläng öfver både berg och backar. Men sjelf gick Aske-pjesken
vid sidan och såg på, och lärer ej synas underligt, att han inte gladdes
just synnerligen hvarken åt brud eller brudefärd.

Allt som de nu skredo närmare och närmare mot kungs-gården, vardt
Aske-pjesken alldeles modfäld; ty han väntade hvar stund att få se sina
bröder komma farande med deras prinsessor, och tycktes honom, att han
hellre ville vara död än att de skulle möta honom. Likväl gick han allt
framåt, och grundade bara uppå hvad slut detta månde taga. Bäst det så
var, kommo de till ett rinnande vatten som lopp emot norr. Öfver vattnet
gick en spång. Då stadnade hela brud-skaran; den lilla råttan vältrade
sig ur midt på spången, och ropade till Aske-pjesken: »räck ut ditt
svärd, och hugg skaftet af skeden!» Detta tycktes prinsen vara en sällsam
begäran; men han var nu en gång så till mods, att han föga aktade uppå
någonting; han drog derföre sitt svärd, och gjorde såsom hon bad. Men
nu skedde en underlig ting; ty vid prinsen högg till, föll skeden ned i
vattnet, och rätt i detsamma kom der upp på andra sidan en karm, som var
den allra grannaste man någonsin ville se. Den glimmade af både guld
och silfver, tolf apelkastade fålar voro spända för tisteln, och fjorton
bruda-småsvenner, klädde på det allra kosteligaste, redo framföre. Knappt
var det färdigt, förr än den lilla råttan sade åter igen: »räck ut ditt
svärd och hugg hufvudet af mig också!» Men se, detta ville Aske-pjesken
inte göra, ty han höll henne mycket kär, ändock att hon inte var annat
än en liten råtta. Likväl måste han omsider efterkomma hennes begäran,
fast det var med sorgset sinne. Vid han nu åter högg till, föll den stora
råttan och alla de andra små råttorna ned det rinnande vattnet, och se, i
samma stund kom der upp på stranden en prinsessa, hon var fager som Guds
klara dag, hennes kläder voro af silke och skarlakan, på hufvudet bar
hon en gull-krona, och i handen ett gull-äple; men sex fagra brud-tärnor
voro omkring för att passa henne. Nu kan man veta huru Aske-pjesken blef
till sig; han visste på en lång stund inte om han drömde eller var vaken,
så fagert och sällsamt tycktes honom allt hvad han såg. Men han fick
inte länge besinna sig; ty den väna konunga-dottern gick fram, och tog
honom i famn med stor kärlek, och tackade honom att han frälst henne: hon
vore ingen annan än hans egen allerkäresta, den lilla råttan, som varit
förtrollad af en elak styfmoder.

Aske-pjesken tyckte nu att han väl tröstade visa sig för sina fränder.
Han tog derföre sin käresta vid handen, och förde henne med tukt och
fagert sinne till den granna karmen; der satte hon sig uti, och prinsen
sjelf steg upp vid hennes sida. Sedan bar det af i fullt fyr, så fort
tygen kunde hålla, och hvar de foro fram, glimmade det af karmen, och
af guldet och ädel-stenarne, så det var en lust till att se uppå. Som
de nu kommo fram emot bröllopps-gården, voro de begge äldste prinsarne
redan hemma, och hade gått in för konungen att visa sina kärestor;
men prinsessorna voro både rika och fagra, så att hvar man berömde
konunga-sönernas giftermål. Der väntades så blott på Aske-pjesken, och
bröderna gladdes att tänka, huru han skulle taga sig ut vid all deras
herrlighet. Men annat fingo de se, när borga-grinden öppnades, och den
gyllene karmen körde in på kungs-gården, med brudasmå-svenner, och
bröllopps-tärnor, och all annan fagerlek, och den väna konunga-dottern
steg ut, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och
Aske-pjesken, som alla hade försmått, trädde fram vid hennes sida.
Nu fingo prinsarne minsann annat göra än att tala stora ord, och de
vände sig bort, -- kan tro gull-skenet gjorde dem ondt i ögonen. Men
Aske-pjesken gick dristigt fram i konunga-salen, staddes för högsätet,
och helsade sin fader med stor vördnad, så att alla undrade öfver hans
manlighet och förstånd. Der var så icke mer än en stämma, att hans
käresta lika mycket öfverträffade de andra, som solen lyser klar framför
andra stjernor på himlen. Sålunda fingo de begge äldste prinsarne ändock
stå med skammen, och spordes aldrig mer efter den dagen, att de gjorde
gäck, hvarken af sin yngste bror eller någon annan.

Nu blef brölloppet drucket med lust och med lek och allsköns glädje, och
konungen satte Aske-pjeskens brud i hög-bänken, och visade henne stor ära
och hyllest, såsom man det kunde vänta. Men när brölloppet hade stått i
dagar, ja, väl i sju, tog den yngste prinsen farväl af sina fränder, och
for hem till sin drottnings rike, som tillförene varit förtrolladt. Der
blef han tagen till konung, och styrde sedan både länge och lyckosamt,
och blef vänsäll och årsäll, så att större konung och fagrare drottning
aldrig ha funnits till. Men sedan var jag inte med längre.



B. Konunga-dottern i Tornet.

Ifrån Gottland.


Det var en gång en konung och en drottning, som lefde mycket väl
tillsammans. De åtte en enda dotter, den vänaste man kunde se för sina
ögon; också höllo de henne kär öfver allt annat. Men när det lidit en
tid, fick drottningen sin hel-sot, och kände att hon skulle dö. Hon lät
så kalla till sig sin gemål, konungen, och sade: »jag känner att min tid
är all, och hafven stor tack för hvar dag vi lefvat tillsammans. Likväl
sörjer jag icke för mig, att vi skola skiljas; ty jag vet att J hållit
mig kär, och att jag aldrig skall gå ur edert sinne. Icke heller sörjer
jag för eder; ty när jag är död, skolen J fästa en annan gemål, och så
blir edert hjerta gladt igen. Men allramest sörjer jag för vår lilla
dotter, att hon skall bli så frånfallen och ensam i verlden. Lofven mig
fördenskull, att J tagen väl vård om henne, så att hon slipper lida spott
af andra, eller gråta att hennes rätta moder är död.» Ja, detta lofvade
konungen, som man det kan vänta, och så dog drottningen, lemnande ett
godt eftertal af både höga och låga. Men konungen sörjde mycket öfver
hennes död, och ville icke låta trösta sig.

Det stod så en lång tid bortåt, och allt var konungen lika bedröfvad som
tillförene. Då begynte hans män att samrådas huru deras herre skulle
åter blifva glad igen, och tycktes dem rådligt, att han borde se sig om
efter en ny drottning. Detta var konungen mycket emot, ty han önskade
hellre lefva ogift i all sin dag; likväl lät han omsider öfvertala sig
att göra efter deras begäran. Han drog så bort i främmande land, och
fäste sig en ny drottning, och förde henne hem till sitt rike. Men den
nya drottningen var i allt olik hans förra gemål, ty hon var både elak
och afundsam, och hade ett hjerta hårdare än en sten; dertill var hon
trollkunnig, och öfvade många onda ting. Häraf skedde, att konungen icke
fick någon trefnad i hemmet, utan tänkte ofta med sorg på fordna dagar,
huru annorlunda det då var. Men ännu värre gick det hans dotter, den unga
prinsessan. Hon rönte aldrig någon huldhet hvarken af sin styfmoder eller
sina styfsystrar -- ty drottningen hade ock varit gift --; utan första
tid konungen icke var tillstädes, gjorde de henne all den harm och orätt
de någonsin kunde. Så stod det i flera år, och prinsessan växte upp till
den fagraste mö som någon visste att säga om. Men ju längre det led och
ju fägre hon växte, desto sämre blef hon hållen.

Det hände sig om våren, att konungen en dag gick att lustvandra på
sjö-stranden. Som han nu såg huru böljorna lekte, och skeppen gingo land
och land emellan, rann det honom i sinnet, att han ville fara i leding,
medan han kunde skingra sin sorg. Han lät derföre skjuta sina snäckor
ifrån land, skar budkaflar öfver allt sitt rike, och bjöd ut hvar man
som kunde bära vapen. När så allt var redo, gjorde han sig betänkt huru
han skulle sörja för sin unga dotter, medan han sjelf var borta. Till
den ändan lät han bygga ett fast torn uti skogen, förde dit prinsessan
med hennes tärna och hennes små-svenner, och sade att de skulle blifva
der, tills han kom hem igen. Derefter hissade han segel under förgyllande
rå, och drog ut på härtåg långt i främmande land. Men detta var just
hvad den elaka drottningen länge hade väntat. Ty icke så snart såg hon
konungens vimplar fara öfver sjön, som hon öfvade sina onda konster, och
förtrollade konunga-dottern med folk och allt, så att tornet blef till en
usel jord-koja, prinsessan sjelf till en liten råtta, hennes tjenare till
andra små råttor, och tjenste-mön förvandlades till en kråka, som kraxade
och skriade i luften. Derefter begynte styfmodern och hennes döttrar ett
lustigt lefverne på kungs-gården, och styrde och ställde med riket såsom
dem godt syntes. Men den lilla råttan satt ensam och öfvergifven i sin
jord-koja, och konungen, hennes fader, visste ingenting af hvad henne
vederfarits, utan drog vida öfver saltan sjö, och hvart han kom vann han
alltid seger.

Sagan vänder nu till ett annat konunga-rike. Der rådde en konung öfver,
som hade tre söner. När prinsarne kommit något till ålders, lät konungen
en dag kalla dem inför sig, och sade: »jag börjar blifva gammal, och kan
väl märka att min tid icke blir lång; ty ’grå hår äro dödens blomster.’
Dragen derföre bort och söken eder giftermål, att jag må se eder
försörjda innan jag dör.» Ja, detta likade de två äldste konunga-sönerna
öfvermåttan väl, ty begge voro de raska och hurtiga ungersvenner; deremot
var den yngste prinsen alltid blyg och försagd, så att han svarade
ingenting. Bröderna begynte nu spörja sin fader åt, hvar de helst borde
se sig om efter kärestor. »Jo,» svarade konungen, »här hafven J hvar
sitt gull-äple. Kasten dem framför eder, och hvar de stadna der skolen
J söka er lycka.» Så samtaladt togo prinsarne orlof, och lagade sig
till med vapen och gångare, och drogo bort ifrån kungs-gården. Men allt
gäckades de två äldste prinsarne med sin yngre bror för hans försagdhet,
och undrade likt och olikt, hvar i verlden en sådan som han skulle få sig
någon käresta.

När nu bröderna kommit på väg, kastade hvar sitt gull-äple, och äplena
till att löpa före, som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det
icke bli slut på de äldste konunga-sönernas gabberi, utan allt drefvo de
gäck med sin yngre bror, så han visste sig ingen råd för deras elakhet.
Han blef derföre rätt glad, när hans gull-äple plötsligt hoppade af vägen
och begynte rulla in åt vilda skogen. Häröfver gäckades bröderna ännu
mera, och sporde, hvad fager brud han tänkte finna bland furu-buskarne.
Men prinsen aktade icke mera om deras skämt, utan red öfver stock och
sten, allt som hans gull-äple visade vägen. Bröderna foro så åt hvar sin
led, och de äldste prinsarne kommo snart till kungs-gården, hvarest den
elaka styfmodern bodde. Der friade de till hennes döttrar, och fingo ja,
och fäste dem till sina kärestor. Men den lille minste prinsen red genom
skog och mark, så länge dager var ljus på himmelen, och när qvällen kom,
att sol gick ned, hade han ännu ej funnit hvarken gård eller herberge.

Som han nu hade färdats både länge och väl, och det redan var serla på
aftonen, märkte han ett litet ljus som tindrade fram emellan träden.
Genast red han ditåt, och rätt som det var stadnade hans gull-äple vid
en liten, liten jord-koja. Detta tycktes prinsen vara mycket annorlunda
än han hade väntat; men, såsom han var trött af resan, besinnade han
sig icke länge, utan band sin häst vid ett träd, öppnade dörren, och
steg in. Vid han nu trädde fram i stugan fick han se en underlig lek;
ty der fanns icke någon menniska, hvarken träl eller bonde, men längst
fram i högbänken satt en liten fager råtta, och såg så innerligt god och
beskedlig ut. Bakom hennes stol gick en kråka, som bredde ut fjädrarne
och ville just vara litet högfärdig; men på golfvet sprungo en hop små,
små möss af och an, och hade så brådt om, så brådt om, och pysslade
och sysslade med sina göromål, allt som deras matmoder nyrnade åt dem.
Konunga-sonen visste i början icke hvad han skulle tänka om allt detta;
utan stod en lång stund och bara såg sig omkring; men den lilla råttan
neg honom med blida ögon, helsade honom välkommen, och sporde efter hans
ärende. »Jo,» sade prinsen, »min fader har skickat mig ut för att fria,
och mitt gull-äple har stadnat vid denna jord-koja, ehuru olikt det synes
att jag här finner mig någon brud.» ’Åh,’ sade råttan, ’var inte bekymrad
för det, du; ty ditt ärende är till mig och icke till någon annan. Stig
nu fram, fager ungersvenn! Det är redan länge jag har väntat dig.’ Dermed
lät hon breda ett hyende öfver bänken, bjöd prinsen taga plats vid sin
sida, och undfick honom både vänligt och kärligt. Men nu skall man tro
de små råttorna fingo något att beställa. Somliga tände upp ljus, så att
jord-stugan glimmade som den präktigaste konunga-sal, andra blandade
mjöd och vin, och framsatte ypperlig mat, så prinsen hade aldrig blifvit
så undfägnad, andra åter sprungo bort och hemtade foder åt hans häst,
både elfve-gräs och jungfru-halm och andra fagra blommor som vexa om
sommar-tid; men af allt ihop var det ingenting som behagade prinsen så
mycket som den lilla råttan; ty hon var både täck och fager, ändock att
hon inte var annat än ett litet djur. Dertill var hon så hjertans god och
vänlig, så han hade aldrig tänkt att det kunde finnas en sådan liten huld
varelse i hela verlden.

Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och
vilja i stället se hvad den lilla råttan tog sig före. Hon kallade
sin tjenste-mö, gaf henne noga besked om allting, och sade att hon
skulle fara öfver skogen bort till drottningens döttrar. Ja, kråkan var
genast färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in
i kungs-gården, frågade prinsessorna hvad hon hade för ärende. »Jo,»
svarade kråkan, »min matmoder, den lilla råttan, låter helsa så mycket,
att hon fått en konunga-son till friare. Hon beder fördenskull att J
skicken henne litet groft hafre-bröd med spicke-sill, emedan hon gerna
vill undfägna honom med något serdeles, och konunga-barn äro så vanda
vid kräslig mat, att slik en kost månde synas dem mycket förträfflig.
Dertill beder hon ock om en knippa långhalm åt hans häst, emedan
kungs-hästar äro trötta vid att aldrig få annat än hö och hafra.» Straxt
var afundsjukan framme, och prinsessorna svarade helt oförtänkt: »helsa
du henne som skickat dig, att hon må vända sig till hvem hon vill, men
inte är det värdt hon vänder sig till oss; för vi ha sjelfva fått friare,
och kunna väl också ha lust att fägna dem med någonting riktigt rart.»
Kråkan vände nu hem med sådant besked, och flög tillbaka öfver skogen
till den lilla jord-kojan. Men när råttan fick höra hvad svar hon fått,
log hon i sitt sinne, och gladdes att hennes list hade så väl lyckats.
Hon lät nu bära fram både mjöd och vin, och undfägnade prinsen på det
allra kostligaste, så han hade aldrig haft det så godt. Men hvem som
rosade gästa-budet, inte var det prinsens bröder uppe i kungs-gården;
ty de fingo hålla till godo med hafre-bröd och spicke-sill, så de hade
aldrig lefvat vid så mager kost i all deras tid.

När så tre dagar voro förlidna, tog prinsen farväl af sin lilla käresta,
sadlade sin gångare, och gaf sig på väg att möta sina bröder. Som de
nu träffades, hade de två äldste konunga-sönerna mycket att förtälja
om sina fästemörs fägring och andra egenskaper, ehuru man eljest föga
kunde märka, hvarken på prinsarne eller deras hästar, att de kommo ur
ett friare-gille. Men den yngste prinsen sade ingenting, utan teg; och
bröderna redo så tillsammans framåt kungs-gården. Vid de nu kommo farande
genom borga-grinden, var der samlad en stor hop folk, och alla undrade
öfver de äldste prinsarne, att de redo på så magra hästar och sågo så
svultna ut, medan den yngste prinsen var både frisk och frodig, och hans
gångare dansade under honom att det var en lust till att se. Men de
skulle nog inte ha undrat så mycket, om de fått veta, hvad ingen visste,
att de två äldste konunga-sönerna i tre hela dagar aldrig fått annan kost
än bara hafre-bröd med spicke-sill.

Det led så någon tid bortåt, och konungen lät en dag åter kalla prinsarne
inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket ordas om edra
kärestors rikedom och skönhet, och kan jag visst icke tro annat än att
allting är såsom J sägen. Likväl lyster mig gerna veta, om de äfven äro
snälla i sina händer. Dragen derföre bort och bedjen dem sticka hvar
sitt sadel-täcke, att jag så må döma om deras slöjd.» Detta likade de
begge äldste prinsarne öfvermåttan väl; ty ingendera tviflade, att ju
hans fästemö skulle sömma det yppersta täcket. Men annat var det med den
yngste prinsen; han blef illa till mods, ty det rann honom i hugen, huru
omöjligt det vore för hans lilla råtta att sömma något sadel-täcke. Han
sade derföre ingenting, utan teg. Häraf togo bröderna sig anledning att
åter gäckas med honom, och mente att det nu skulle visa sig hvad käresta
han funnit ibland gran-topparne: säkert vore det ett torpare-barn och
ingen förnäm jungfru; hennes slöjd månde ock blifva såsom hon sjelf var
till.

De tre konunga-sönerna togo nu åter orlof af sin fader, lagade sig till
med vapen och präktig utrustning, och drogo bort ifrån kungs-gården. När
de så kommit på väg, kastade de hvar sitt gull-äple, och äplena till att
löpa, allt som prinsarne redo efter. Men under tiden ville det aldrig
blifva slut på de två äldste brödernas gäckeri, utan den yngste prinsen
var just glad, när hans gull-äple hoppade af inåt skogen; der kunde han
åtminstone vara i fred för deras spe-ord. Prinsarne drogo så åt hvar sin
led, liksom förra gången, och de begge äldste kommo snart till gården
hvarest den elaka styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de,
framburo sin faders ärende, och undfägnades som prinsessorna mente bäst,
med hafre-kakor och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog
och mark, så länge dager lyste på himmelen, ända till dess han fick se
hvar det lilla ljuset tindrade emellan träden. Då steg han af, band sin
häst vid en gren, och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den
lilla råttan.

Vid han nu öppnade dörren och trädde in, skall man tro der blef en
glädje, så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån
sitt högsäte, helsade honom välkommen med många kärliga ord, lät breda
hyende på bänken, och bjöd prinsen taga plats vid sin sida. Likaledes ock
de små mössen, der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp
ljus, så det lyste i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga
käril, och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så att ingen konung
kunde ha det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare; utan mössen
buro dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa
om sommaren; och sjelfva kråkan, som eljest alltid såg så högfärdig ut,
nickade med sin grå hätta, och vippade på stjerten, och var så innerligt
beställsam, bara för att allting skulle vara prinsen i lag. När så
konunga-sonen hade ätit och druckit, satte han sig hos sin lilla käresta,
och begynte glamma om både ett och annat, och förtäljde tillika om sin
faders ärende och begäran. Straxt lät råttan bära fram den allra nättaste
lilla sy-båge; öfver bågen spändes en duk af finaste silke, och sedan hon
till att sömma, så att den lilla guld-nålen alldeles flög emellan hennes
små, små händer. Det dröjde så inte mycket länge, förrän hon hade stickat
ett sadel-tyg, hvars like ingen har sett hvarken förr eller sedan. Derpå
voro utsydde både rosor och liljor och alla slags fagra blader, och det
med sådan konst, att det såg ut alldeles som när de äro lefvande och vexa
i det gröna; men hvart endaste litet blad var stickadt af silke, och
blommorna voro af skärt gull. När nu sadel-täcket var färdigt, gaf hon
det åt prinsen, och bad honom föra det hem till sin fader, med helsningar
ifrån sin käresta. Ja, prinsen tackade för gåfvan, såsom den väl det
kunde vara värd, och tycktes honom att det var ett riktigt underverk, så
fager var den. Men hvar en gång han såg på bladen och blommorna, tänkte
han vid sig sjelf, att man väl kunde få leta verlden om, utan att finna
en mö som visste så bruka sina små fingrar som den lilla råttan.

Vi låta nu konunga-sonen sitta der och äta och dricka och må väl, och
vilja i stället se hvad hans käresta tog sig före. Hon kallade genast
sin tjenste-mö, gaf henne noga undervisning om allting, och bad henne
fara öfver skogen med bud till kungs-gården. Ja, kråkan var straxt
färdig, bredde ut vingarne, och flög åstad. Som hon nu kom in till
drottningens döttrar, frågade prinsessorna hvad hon ville, efter som det
var så serla på aftonen. »Jo,» sade kråkan, »min matmoder låter helsa
så mycket; hon har fått besök af sin fästeman, och har lofvat sticka
honom ett sadel-täcke. Derföre beder hon, att J viljen skicka henne några
brokiga lappar och andra trasor, emedan konunga-barn äro så vanda vid
gull-stickade täcken, att slikt ett sadel-tyg måste synas dem mycket
nymärligt.» Straxt var afunden åter framme, och prinsessorna svarade
med stor harm: »helsa du vår syster, att vi behöfva våra brokiga lappar
sjelfva; ty vi skola också sömma sadel-täcken åt våra fästemän, och kunna
väl äfven ha lust att fägna dem med någonting rikligt rart.» Kråkan
vände nu hem med sådan besked, och kom till jord-kojan, och förtäljde
sin matmoder hvad svar hon hade fått. Men den lilla råttan log, att
hennes styf-systrar lupit i snaran, och tyckte sig väl kunna märka på
deras svar, att hennes käraste ej skulle bli den som fick det sämsta
sadel-täcket.

Det gick så tre hela dagar, och allt satt den yngste prinsen i den
lilla jord-kojan, och åt och drack och mådde som perla i gull, medan
hans begge bröder uppe i kungs-gården fingo nöja sig med hafre-kakor
ock spicke-sill, och deras gångare fingo icke annat till lifs än torra
halmen. När nu fjerde dagen kom, togo prinsarne hvar på sitt håll farväl
af sina fästemör, och gåfvo sig på väg emot hemmet. Vid de så åter
möttes i väg-skälet, märktes en stor olikhet dem emellan; ty den yngste
prinsen var ännu frodigare än förut, hans gångare dansade under honom,
och hans sadel-täcke glimmade som en sol: deremot redo hans begge bröder
på utsvultna ök, och voro så hungriga, att de knappast orkade sitta
qvar i sadeln; men deras täcken voro sömmade af brokiga band och gamla
lappar, så det var både ynk och löje att skåda. De äldste prinsarne hade
nu tappat något af sin storlåtighet, ehuru de ännu icke kunde låta bli
att tala om sina kärestors myckna rikedom och andra förträffligheter.
Men värre gick det när de kommo hem. Då hade konungen och mycket folk
stadnat vid borga-grinden, för att spörja om deras färd, och till att se
hvad präktiga sadel-täcken de skulle föra med sig. När nu prinsarne kommo
ridande, och alla fingo se hvad skillnad det var i deras utstyrsel, kan
man väl tro att de äldste bröderna inte vunno mycken berömmelse af sin
resa. Men alla prisade den yngste konunga-sonen, och dömde med en munn,
att om hans brud lika mycket öfverträffade de andra i fägring, som hon
var före dem i handa-slöjd, så borde han med rätta kallas ett lyckones
barn. Så slöts prinsarnes friarefärd för den gången.

Det led nu åter en tid bortåt, och konungen lät än en gång kalla sina tre
söner inför sig. När de kommo, sade han: »jag har hört mycket förtäljas
om edra fästemörs rikedom och andra egenskaper, och dertill äfven sett
prof på deras handa-slöjd, så det blir tid att tänka på bröllopp.
Dragen derföre bort och sägen dem hvad dag jag har utsatt, att jag så
må döma, hvem af eder fästat sig den vänaste bruden.» Härmed voro de
äldste prinsarne öfvermåttan väl tillfreds, ty hvar för sig tyckte att
hans brud var den yppersta. Men annat var det med den yngste prinsen,
han blef mycket bedröfvad när han tänkte på sin lilla råtta, och trodde
han sig väl kunna förutse huru allt detta månde slutas. Likväl sade
han ingenting, utan teg. Men när de äldste bröderna märkte hans sorg,
begynte de åter med sitt gäckeri, och sade att det nu skulle rönas hvad
käresta han hade funnit i skogen. Visst vore det bra, att hon kunde sömma
sadel-täcken, men dermed var inte allt. Det kunde väl ändock inträffa,
att hon vore ett torpare-barn som ingen ville kännas vid, och som aldrig
kunde visa sig bredvid deras egna förnäma prinsessor.

Bröderna togo nu orlof af sin fader, lagade sig till med vapen och annan
utrustning såsom de bäst kunde, och drogo bort ifrån kungs-gården. När de
så kommit på väg, kastade de sina gull-äplen, och äplena till att löpa
före, som prinsarne redo efter. Men allt som de redo ville det aldrig
bli slut på de två äldste brödernas gäckeri, än hittade de på ett, än
på ett annat, så den yngste prinsen blef just glad när hans gull-äple
hoppade inåt skogen; der kunde han åtminstone få vara i fred, om han
också var ensam. Prinsarne drogo så åt hvar sin led, likasom tillförene,
och de äldste bröderna kommo snart till kungs-gården, hvarest den elaka
styfmodern bodde med sina döttrar. Der stadnade de, framburo sin faders
ärende, och undfägnades såsom prinsessorna mente bäst, med hafre-kakor
och spicke-sill. Men den yngste prinsen red genom skog och mark, så
länge dager lyste på himmelen, ända tills han fick se hvar det lilla
ljuset tindrade mellan träden. Då steg han af, band sin häst vid en gren,
och fann jord-kojan, der han hade sin käresta, den lilla råttan.

Vid han nu öppnade dörren och trädde in, kan man tro der blef en glädje,
så det stod högt i tak. Den lilla råttan steg genast upp ifrån sitt
högsäte, helsade honom välkommen med många vänliga ord, lät breda hyende
på bänken, och gaf prinsen rum vid sin sida. Likaledes ock de små mössen
der de sprungo af och an på golfvet; somliga tände upp ljus, så det
glimmade i hvar vrå, andra blandade mjöd och vin i präktiga dryckes-kar,
och åter andra dukade bordet med kostlig mat, så ingen konung kunde ha
det bättre. Icke heller glömde man prinsens gångare, utan mössen buro
dit både elfve-gräs och jungfru-halm, och andra fagra örter som vexa om
sommaren, och sjelfva kråkan, som eljest såg så högfärdig ut, nickade
med sin grå hätta och vippade på stjerten, och hade så mycket, mycket
att beställa, på det att allting måtte vara prinsen i lag. När han nu
hade ätit och druckit allt hvad honom lysste, satte han sig hos sin lilla
käresta och begynte glamma om både ett och annat; likväl var han inte
så glad som han eljest plägade. Detta märktes af den lilla råttan, och
hon frågade genast hvad det var som låg honom på sinnet. »Jo,» svarade
prinsen, »min fader har lagat till bröllopp, och skickat mig hit, för
att bedja dig komma på den dag han utsatt. Men nu rädes jag att få stå
med skammen, när mina fränder spörja, att jag icke fästat mig någon
konunga-dotter, utan bara en liten råtta.» ’Åh,’ sade råttan, ’är det
inte annat än det, så blir väl någon råd tills den dagen kommer. Var
derföre inte ledsen, utan se bara till att inte de stygga kattorna taga
mig på vägen, så går allting bra.’ Ja, huru hon lade sina ord blef
konunga-sonen glad igen, och tänkte hvarken på bröllopp eller fränder,
förr än tiden var inne att han skulle vända hem igen till kungs-gården.

Som nu bröllopps-dagen kom, hade den gamle konungen låtit tillreda ett
öfvermåttan stort gästabud, och bjudit alla förnäma och ätt-stora män
i hela sitt rike. Der felades så hvarken mat eller dryck eller annan
välplägnad, och var allting anrättadt på det allra yppersta. När nu allt
var redo, kommo de begge prinsessorna farande till kungs-gården i granna
karmar, med stort brudfölje och mycken annan herrlighet, så ingen kunde
annat tycka, än att de äldste bröderna skaffat sig förnäma giftermål. Men
den yngste prinsens fästemö hördes ännu icke af, ehuru alla väntade blott
på henne. Då blef konunga-sonen så till sig af ångest och bedröfvelse,
att han icke kunde stadna qvar i bröllopps-salen, utan lopp ideligen ned
på borg-gården, och hvar han fick se några kattor, jagade han dem både
kryss och tvärs, ty han räddes att de kunde göra hans lilla råtta något
ondt. Slutligen stadnade han vid borga-grinden, för att se när hans
fästemö skulle komma. Vid han nu spejade omkring, blef han varse ett
underligt tåg; ty längst borta på gång-stigen kom der farande liksom en
liten trä-sko; den var dragen af sex stora råttor, framtill satt en råtta
såsom köre-svenn, baktill stodo två andra råttor såsom små-svenner, och
inuti trä-skon åkte hans egen lilla käresta tillika med kråkan, hennes
tärna. Huru prinsen blef till mods vid allt detta förtäljer icke sagan;
likväl lopp han fram, helsade sin käresta välkommen, och gladdes att
hon åtminstone icke lidit någon mehn af de stygga kattorna. Tåget skred
nu vidare emot kungs-gården, och var prinsen så bedröfvad, att han icke
visste sig någon tröst. Men hans sorg byttes snart i glädje; ty rätt som
de kommo till borga-grinden, förvandlades trä-skon till den fagraste
karm, smidd med gull och silfver både utan och innan, de små råttorna
blefvo till sex mjölk-hvita gångare, kråkan förbyttes till en liten näpen
tärna, och prinsen slöt i sin famn en konunga-dotter med gull-krona på
hufvudet och gull-äple i handen, och så vän, att vänare jungfru väl
aldrig kunde ges i verlden.

Nu skall man tro det blef en uppståndelse i bröllopps-salen. Ingen hade
mer några ögon för de begge äldste konunga-sönerna och deras kärestor,
utan alla trängdes bara att få se den yngste prinsen, och tycktes dem
att båldare brudgum och vänare brud aldrig stode att finna. Der blef nu
så dömdt, att den yngsta prinsessan var fagrast, likasom hon var den
snällaste och den vettigaste, och blef sedan icke mycket taladt hvarken
om de äldste prinsarne eller deras fästemör. Dermed fingo de hålla till
godo, och var detta icke annat än rätt åt dem. Men drottningens döttrar
fingo röna än större harm, och det var när konungen ledde prinsessan i
högsätet, och de igenkände att hon inte var någon annan än deras egen
styf-syster, som de tillfogat så mycket ondt, ehuru hon aldrig hade
brutit något emot dem.

Brölloppet blef nu drucket med stor ståt och mycken gamman, och är derom
intet vidare att förtälja, utan sagan återvänder till konungen som var
prinsessans fader. Han vann seger hvar han drog fram i härnad, och lade
många länder och folk under sitt välde. När så vintern kom och hafvet
frös i sunden, vände han hem igen till sitt eget rike. Som han nu fick
spörja, huru den elaka drottningen farit fram medan han var borta, och
allt hvad ondt hon hade tillernat sin styf-dotter, blef han öfvermåttan
vred, och ställde henne inför rätta, och lät afkunna den domen att hon
skulle sitta all sin tid i tornet. Den domen fick hon ock undergå, ehuru
prinsessan bad för henne. Sedan lät konungen kalla sin svärson, den unge
prinsen, och gaf honom halfva sitt land och rike, och den andra hälften
skulle han få när konungen blef död. Sålunda kommo prinsen och hans gemål
till stor makt och ära, och lefde sedan många, många år tillsammans i
all sämja och kärlek. Men de begge äldste prinsarne och deras afundsjuka
prinsessor fingo till straff, att aldrig höra annat än sina fränders
lycka. Och så var sagan all.


_Anmärkningar._

1. I en uppteckning från ~Wermland~ förtäljes, huru prinsarne fingo
hvar sitt gull-äple och foro bort till att fria. Den äldste prinsen red
till en grefve-gård, och fäste sig grefvens dotter. Den andre red till
en herre-gård, och fäste herre-mannens dotter; men den tredje prinsens
gull-äple rullade inåt skogen, och stadnade slutligen under en stor
ene-buske. Vid nu konunga-sonen gaf sig till att leta, fann han en liten
jord-koja; men i kojan syntes ingen lefvande varelse, utan allenast en
liten fager ~råtta~, som satt på bordet. Prinsen gaf sig i samtal med
den lilla råttan, och slutet blef, att han fäste henne till sin käresta.

Någon tid derefter bad konungen sina söner fara bort, och hemta ett
skjort-lärft som deras kärestor hade väfvit. Bröderna foro, och den
yngste prinsen kom till jord-kojan. Som han nu förtäljde sin faders
ärende, lopp den lilla råttan upp på bordet och ropade:

    »Upp mina tärnor,
    och spinn och väf!»

och i blinken kom der fram en otalig hop små möss, och somliga spunno,
och andra väfde, ända tills de hade färdigt ett skjorte-lärft, som var
mycket finare än det som väfdes af grefve-dottern och herremans-dottern.
Prinsens fästemö vann så priset att vara den snällaste i handa-slöjd.

Åter ville konungen veta, om hans blifvande son-hustrur kunde brygga och
baka. Nu gick det på samma sätt. Prinsen kom till jord-kojan, och den
lilla råttan sprang upp på bordet och ropade:

    »Upp mina tärnor,
    och brygg och bak!»

Straxt kommo de små mössen åter fram, och hjelpte henne att brygga öl
och baka bröd, så att hon vida öfverträffade både grefve-dottern och
herre-mannens dotter.

Ändteligen ville konungen veta, hvilken af hans söner hade fästat sig
den fagraste bruden. Prinsarne måste således åter draga bort, och den
yngste konunga-sonen kom med stor sorg till sin lilla råtta. När de nu
skulle gifva sig på väg mot kungs-gården, satte råttan sig att åka i en
silfver-sked, dragen af sex stora råttor, och alla hennes små tärnor
likaledes i hvar sin silfver-sked, så att det blef en lång brud-stass;
men konunga-sonen gick sjelf vid sidan och såg på. Som de nu kommo fram,
gick prinsen in för att båda sin ankomst. Men när han vände tillbaka,
voro silfver-skedarne förbytte till granna karmar, och i den allra
främste karmen satt en vän konunga-dotter, som tackade prinsen att han
hade frälst henne. Brölloppet blef så drucket med lust och fröjd, och
prinsens fästemö vann pris att vara den fagraste bruden.

Men ännu återstod det värsta; ty konungen ville veta, hvilken af hans tre
söner hade vunnit mest rikedom i sitt gifte. Han gaf sig så på väg med
stort följe, och kom först till grefvens gård, hvarest allt var honom
väl till behag. Sedan for han till herre-mannens gård, och äfven der var
allting till måtta. Slutligen skulle han fara hem till sin yngste son,
och se huru han hade det. Som de nu kommo på väg, var prinsen mycket
bedröfvad, och tänkte han skulle få stå med skammen, när hans fader och
fränder fingo se den lilla jord-kojan under ene-busken. Men annat blef
det; ty när de kommo fram, fanns der hvarken jord-koja eller ene-buske,
utan en präktig kungs-gård och ett stort konunga-rike; och öfver
kungs-gården och konunga-riket rådde nu prinsen och hans fagra brud, som
varit förbytt till en råtta. Då vardt den gamle konungen ännu gladare än
förut, och blef der så skipadt, att den yngste prinsen äfven skulle få
ärfva riket efter sin fader.

2. En öfverlemning ifrån ~Södermanland~ skiljer sig ifrån den sednast
anförda endast deruti, att den yngste prinsen uppgifves heta _Bo_. När
han kom till sin fästemö, den lilla ~råttan~, och hon skulle väfva ett
skjorte-lärft, sprang hon upp på bordet och ropade:

    »Upp, mina råttor och möss, och väfven en väf!
    Jag skall sjelf väfva.»

Likaledes när hon skulle fullgöra sitt andra prof, att sticka strumpor åt
konungen, ropade hon:

    »Upp, mina råttor och möss, och spinnen, sno’n och sticken!
    Jag skall sjelf sticka.»

3. Enligt en uppteckning från ~Upland~, stadnade den tredje
konunga-sonens gull-äple på en sop-hög, hvarest växte en törn-buske.
Under törn-busken bodde en fager ~råtta~, som prinsen fäste till sin
käresta. Den lilla råttan fullgjorde derefter konungens prof: att sömma
en brudgums-skjorta, en natt-tröja och en mössa. När så brölloppet kom,
och prinsen skulle föra sin brud till kungs-gården, fingo de se framför
sig på vägen ett stort hö-lass. Der sprang den lilla råttan upp, och i
samma stund förbyttes hö-lasset till en guld-smidd karm, och den lilla
råttan till en fager prinsessa med gull-krona på hufvudet.

4. En öfverlemning ifrån ~Westergötland~ förtäljer, huruledes konungen
gaf de begge äldste prinsarne hvar sin troll-bössa, och der troll-kulorna
föllo, skulle de söka sig fästemör. Men Aske-pjesken var styf-barnet, han
fick ingen troll-bössa, utan måste hjelpa sig sjelf bäst han kunde.

När Aske-pjesken nu kom på väg, mötte han en gammal gumma, som frågade
hvart han ärnade sig. Prinsen sade som det var. Då tog käringen upp en
sten ifrån vägen, och sade: »vänta, skall jag hjelpa dig. Tag denna sten!
hvar helst den stadnar skall du söka din lycka.»

Aske-pjesken kastade nu stenen såsom käringen hade lärt honom, och den
stadnade i en stor ene-buske. Vid han nu gaf sig att söka i busken,
fann han dörren till en liten jord-koja. I kojan brann eld på spiseln,
bordet stod dukadt och sängen bäddad, men ingen lefvande varelse syntes
till, utom allenast en liten ~råtta~, som sprang och pysslade på golfvet.
Aske-pjesken satte sig så att äta och dricka, och lade sig om natten i
den uppbäddade sängen. Men han hade inte väl lagt sig, förr än råttan
lade sig vid hans sida. Såsom han nu tyckte det var synd om det lilla
djuret, lät han henne vara; men om morgonen när han vaknade, fanns der
icke mer någon råtta, utan i dess ställe en fager konunga-dotter, som låg
och sof på bädden. Henne fästade Aske-pjesken till sin gemål.

Aske-pjesken fullgör nu lyckligen sin faders prof, och sagan lyktar
dermed, att han löser alla små råttorna från deras förtrollning, genom
att kasta dem, en efter annan, på ett brinnande bål; hvarefter den lilla
jord-kojan återtager sitt rätta utseende, och bytes till en präktig
kungs-gård.

5. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer likaledes om en konung,
som sände sina tre söner ut i verlden till att se sig om efter hustrur.
Som nu den äldste prinsen red framåt vägen, fick han se en liten fager
~råtta~, som lopp framför honom, och huru han red, var alltid den lilla
råttan tätt vid häst-fötterna. Han ropade så åt henne, att hon borde
gifva sig undan, eller han skulle rida ihel henne. »Nej,» svarade råttan,
»gör inte det, utan haf mig till din brud; du skall inte lida på det.»
Men prinsen log åt hennes begäran, slog efter henne, och red sina färde.

Något derefter kom den andre prinsen ridandes, och det aflopp på samma
sätt. Slutligen kom den yngste prinsen; han samtyckte till den lilla
råttans begäran, och fästade henne till sin käresta. Sedan följdes de
åt till en stor jord-fast sten, under hvilken råttan hade sitt bo;
der lopp hon ned, och kom straxt tillbaka med en ring, som hon gaf
åt konunga-sonen. Men ringen var skuren af en enda ädel-sten, och så
kostbar, att han vida öfverträffade de ringar som prinsens bröder fått af
sina kärestor.

Konungen ville nu veta, om hans son-hustrur voro snälla att baka och att
brygga; men för hvar gång red den yngste prinsen bort till den jordfasta
stenen, träffade den lilla råttan, och förtäljde sitt ärende. Han kom så
hem igen med ett bröd så hvitt, och ett öl så godt, att konungen och hans
män önskade de måtte alltid hafva sådant bröd och sådan brygd.

Slutligen lät konungen reda till bröllopp, och bad prinsarne fara bort
och hemta sina kärestor. Konunga-sönerna drogo så åt hvar sitt håll, och
den yngste prinsen red bort till den jord-fasta stenen. När nu morgonen
kom, att han och hans fästemö skulle fara till kungs-gården, satte den
lilla råttan sig uti ett ägg-skal, som drogs af sex stora tor-baggar,
med två stora brömsar såsom spann-ridare, och sedan bar det af i fullt
fläng. Men prinsen var illa tillfreds med hela grannlåten, och sporde
sin käresta, huru hon menade att allt detta månde lyktas. »Åh», svarade
råttan, »det har ingen fara, allenast du gör med mig, såsom du ser dina
bröder göra med sina fästemör.» Detta lofvade prinsen.

Som de nu drogo in i kungs-gården, voro prinsens begge bröder före honom,
och när de kommo fram, lyftade de hvar sin käresta utur karmen och kysste
henne. Straxt gjorde den yngste prinsen så med. Men i detsamma skedde en
underlig ting; ty ägg-skalet blef till en gull-smidd karm, tor-baggarne
till granna hästar, brömsarne till små-svenner, och den lilla råttan till
den aller som fagraste prinsessa.

Nu blef brölloppet drucket med lust och med fröjd. När det hade stått
några dagar sade konunga-dottern till sin gemål: »rid nu bort till den
jord-fasta stenen, der jag hade mitt bo; tag vatten ur källan och ös på
stenen!» Prinsen gjorde så. Men i detsamma förbyttes stenen till ett
präktigt slott, som var uppfyldt med svenner och riddare och mycken annan
herrlighet, och sedan rådde konunga-sonen och hans fagra prinsessa öfver
kungs-gården och kunga-riket så länge de lefde.

6. I en uppteckning från ~Östergötland~ inledes sagan dermed, att de tre
konunga-sönerna hade fångat en liten hvit ~råtta~, som de höllo instängd
i sin kammare. Men den yngste prinsen ömkade sig öfver det lilla djuret,
och släppte en vacker dag ut henne i skogen.

Någon tid derefter lät konungen kalla sina söner, och sade att han ville
sätta dem tre prof före, till att utröna deras förstånd och lycka. Första
profvet var, hvem som kunde skaffa sig det finaste gull-nätet; andra
profvet, hvem som förde hem den skönaste gull-kronan, och tredje profvet,
hvem som kunde vinna den fagraste fästemön. Hvarje prof skulle vara
fullgjordt inom ett år. Men den af bröderne som vann priset framför de
andre, skulle få ärfva konunga-riket efter sin faders död.

Prinsarne begynna nu sin färd, och den yngste prinsen kom efter många
äfventyr djupt in i skogen. Der for han vilse. Bäst han nu red kom han
till en en-buske, och under en-busken öppnade sig marken, att han fann en
väg ned i jorden, och stadnade så icke förr än han kom till ett stort,
präktigt slott. Men öfver det stora slottet rådde en fager, hvit råtta,
och var det samma lilla råtta som prinsen hade frälst, när hon hölls
instängd af hans bröder.

Prinsen dröjde nu tre hela år i det underjordiska slottet, och tycktes
honom att åren gingo som dagar, så fagert och lustigt var det hos den
lilla råttan. Han vann så först gull-nätet, sedan gull-kronan, och
fästade omsider den lilla råttan sjelf till sin käresta. Men på färden
till kungs-gården byttes hon till den fagraste prinsessa, så att prinsen
i allt vann priset framför sina bröder.

7. Vi hafva framför oss en annan något yngre öfverlemning ifrån
~Östergötland~. Den kallas: _Jungfrun under Finger-borgen_, och företer
följande afvikelser:

Sedan konungen befallt sina söner draga bort och söka sig fästemör,
vandrar den yngste prinsen hela dagen ensam och bedröfvad omkring i
skogen. Slutligen träffar han en liten stuga på en grön äng, och blir der
mycket väl emottagen af en gammal gumma, som lånat honom herberge öfver
natten.

Andra morgonen väcktes prinsen af en öfvermåttan ljuflig sång, men kunde
icke upptäcka sångerskan, förrän gumman kom in och sade, att det var
hennes dotter som sjöng. Flickan var både vän och fager; men så liten
till vext, att hon satt gömd under en finger-borg på bordet. Slutet blef
likväl, att konunga-sonen fästade henne till sin käresta, och erhöll vid
afskedet en sölf-bodd knif till föräring åt sin fader.

När nu prinsarne kommo hem, hade de äldste bröderna mycket att förtälja
om sina fästemörs rikedom, och medförde många kostliga gåfvor åt sin
fader. Men ingen vårdade sig om att fråga den yngste prinsen, huru hans
färd aflupit. Slutligen gick han sjelf fram, och räckte konungen den
sölf-bodda knifven. Då teg konungen en lång stund, ändteligen utbrast
han: »jag har alltid fruktat att af dig få ett sorge-barn, och nu kan
jag se att min spådom gått i fullbordan; ty aldrig har du på ärligt vis
bekommit en sådan kostbarhet.»

Något derefter ville konungen se prof på sina blifvande son-hustrurs
slöjd. De äldste bröderne foro så bort till sina prinsessor, och den
yngste vandrade tills han kom till stugan, hvarest han hade sin lilla
jungfru. Der erhöll han vid afskedet ett sadel-tyg, som var stickadt med
gull och ädla perlor. Men det gick såsom förut: konungen ville ej tro att
han hade bekommit en sådan dyrbarhet på ärligt vis.

Slutligen lät konungen tillreda bröllopp, och bad sina söner fara bort
och säga sina kärestor hvad dag han hade utsatt. Prinsarne foro. Som
nu den yngste prinsen kom till stugan, och hade framfört sitt ärende,
sade den gamla: »jag kan förmoda, att man aktar gifva dig en ringa
brudkammare; men här har du ett gull-nystan, tag det, och låt tråden löpa
omkring rummet, så lärer din kammare icke blifva sämre än dina bröders.»
Hon tillade: »här är ett skrin, och i skrinet ligga tre klädningar. När
nu bröllopps-dagen är inne, tag då först dina gamla kläder, och gå att
helsa konungen, din fader. När så den första prinsessan kommer, skall du
taga på dig den öfversta klädningen i skrinet. När den andra prinsessan
kommer, skall du taga den medlersta klädningen. Men när din egen brud
kommer, skall du taga på dig den klädningen som ligger allra underst.»
Prinsen lofvade lyda henne i detta såsom i allt annat, och vände så hem
igen till kungs-gården.

Allt aflopp nu såsom gumman hade förutsagt. De äldste prinsarne fingo
präktiga brud-kammare, men ingen frågade efter den yngste prinsen, utan
han fick nöja sig med ett eländigt kyffe, som lag afsides ifrån gården
och var öfverdraget med spindel-nät. Prinsen var dock inte rådlös; han
tog gull-nystanet och lät tråden löpa omkring rummet, och straxt blefvo
väggarne klädde med kostlig gyllen-duk, så att det lyste och glimmade i
hvar vrå.

När nu bröllopps-dagen var inne, klädde sig de begge äldste prinsarne i
silke och skarlakan, och gingo att helsa på sin fader; men den yngste
kom i sina nötta hvardags-kläder. Det led så fram på dagen, och den
första prinsessan kom farande. Då lopp prinsen ned i sin kammare, påtog
sig den drägten som låg öfverst i skrinet, och gick upp att framföra
sin helsning. Men hela klädningen var af klaraste silfver-skir, så att
prinsens bröder hade stor möda att känna igen honom, så grannt var han
klädd. Efter någon stund kom den andra prinsessan farande. Då lopp
prinsen åter ned i sin kammare, och påtog den medlersta drägten. Men nu
var hela klädningen af guld-tyg, så att konungen och hans män inte hade
sett så grannt i all sin dag.

Det led nu åter en stund, och konungen ville inte vänta längre, utan
befallte att vigseln skulle begynnas. Rätt i detsamma hördes ett anskri
öfver hela kungs-gården, så att ingen kunde tänka annat än att fienden
var kommen. Vid nu konungen och hans gäster sågo sig ut öfver gården,
fingo de se hvar der kom framtågandes en präktig brud-färd: först gingo
brud-spelemän, med horn och pipor, och gigor, och ljufligt stränga-spel,
derefter kommo bruda-småsvenner, klädde i silke och fagert pell, och
sedan en brud-skara, så grana och så stor, att den ville aldrig taga
slut. Men jungfrun, som gick i midten, var fager som en dag, och hade
gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen, och vid hennes sida gick
den yngste prinsen, klädd i en drägt, som glimmade af bara perlor och
ädelstenar. Nu fick den gamle konungen stora ögon. Han gick ut emot
brud-skaran, med hela sitt hof och mycken hedersbevisning, och efter
den dagen blef den yngste prinsen lika mycket aktad och ärad, som han
tillförene varit eftersatt för sina äldre bröder.

Slutet öfverensstämmer med Varianten 1. -- Konungen önskar veta huru hans
söner hafva det, och följer dem hvar till deras hem. Som de nu komma till
den gröna ängen, hvarest vägen tog slut, blir den yngste prinsen mycket
bekymrad, och spörjer sin gemål, huru hon menar att allt detta månde
lyktas. Men prinsessan ler åt hans fruktan, och säger, att de i nödfall
väl kunna stiga af och vandra till fots. Allt går dock mycket annorlunda
än prinsen tänkte; ty i stället för den smala stigen finna de en bred
lands-väg, och den lilla kojan är nu en fager kungs-gård, hvarest prinsen
och prinsessan emottagas med stor högtidlighet af den gamla gumman, som
nu åter blifvit drottning öfver sitt förtrollade konunga-rike.

8. Enligt en öfverlemning ifrån ~Skåne~, utsatte konungen tre prof för
sina söner: att hemföra den vackraste hunden, den skönaste vägg-duken
och den fagraste prinsessan. Bröderna gifva sig så ut i verlden, hvar
på sitt håll, och den yngste kommer efter många äfventyr till ett stort
underjordiskt slott, hvarest ej fanns någon menniska, utan allenast en
stor hop ~kattor~. Ungersvennen fäster nu katt-drottningen till sin
käresta, och vinner med hennes bistånd priset framför sina bröder.
Slutligen, på sjelfva bröllopps-dagen, afhugger han hennes hufvud, då hon
förvandlas till en underskön prinsessa.

9. En uppteckning ifrån ~Norrland~ förtäljer likaledes, huru den yngste
prinsen kom till ett förtrolladt slott, som var uppfyldt med ~kattor~,
öfver hvilka rådde en fager, hvit katta. Henne fästade prinsen till sin
käresta, och kunde så fullgöra de prof konungen hade utsatt: att skaffa
det finaste gull-nätet och den minsta hunden. Nu återstod blott att visa
hvem som hade vunnit den fagraste bruden. Men äfven det gick för sig; ty
på bröllopps-dagen kröp kattan in i en stor kista, och när den öppnades
kom der fram en fager konunga-dotter.

10. En annan uppteckning, ifrån ~Wermland~, förtäljer att den yngste
prinsen kom till ett berg, och fick se trenne ~kattor~, hvilka sutto
utanföre berga-dörren och ropade »jam, jam!» Han följde så efter dem in i
berget, och fäste den yngsta kattan till sin käresta.

Sedan prinsen fullgjort sin faders prof, att skaffa den grannaste duken
och den bästa pipan, återvände han tredje gången till berget, för att
hemta sin unga brud. Som han nu vankade omkring, ur sal och i sal, kom
han ändteligen till ett rum hvars golf var så spegel-blankt, att han
måste taga af sig skorna för att kunna gå deruppå. Längst fram i rummet
lågo tre sköna jungfrur och sofvo på en fager bädd. Vid nu prinsen stod
och undrade öfver deras fägring, fick han se hvar trenne katt-skinn lågo
till hälften gömda under bädden. Straxt tog han katt-skinnen och kastade
dem oförvarandes på elden. Men i samma stund löstes jungfrurna ur sin
förtrollning, berget förvandlades till ett präktigt slott, och prinsen
hemförde den yngsta konunga-dottern såsom brud.

Uppteckningen slutas med en vidlyftig berättelse, huruledes prinsen var
nära att bli afdaga-tagen af sina afundsjuka bröder, men räddades af en
förbigående krigsman, hvarefter han flydde långt i främmande land, tog
tjenst hos en sadelmakare, och slutligen uppsöktes af sin gemål m. m.;
men denna del af berättelsen är utan tvifvel ett sednare tillägg, lånadt
ur någon annan saga.

11. Uti en uppteckning ifrån ~Södermanland~, finnas de ursprungliga
sago-dragen vanställda genom modernisering. -- Berättelsen handlar om en
rik enka, som hade tre söner, och icke visste åt hvilkendera hon skulle
lemna sin gård. Hon beslöt derföre att pröfva deras förstånd. Profven
voro: att skaffa den finaste skjortan, den vackraste hals-duken och det
grannaste klädnings-tyget.

Enkans tredje son var mycket omtalad för sin enfald, och kallades
gemenligen _Dummer Jöns_. Han gaf sig på väg, och kom i qvällningen till
ett berg. Utanföre hängde en nyckel. Som han nu öppnade berga-dörren,
och kom ur sal och i sal, träffade han i det allra innersta rummet
en ~katta~, som låg och sof på en präktig bädd. Dummer Jöns sof hos
henne om natten, och steg följande morgon upp och kammade och tvättade
henne, hvarefter hon, till lön för hans tjenst, skänkte honom skjortan,
halsduken och klädnings-tyget, som hans moder begärt.

Sagan slutar dermed, att kattan, tredje natten, förvandlas till en fager
jungfru, som följer med Dummer Jöns hem till hans moders gård, och blir
hans hustru.

12. Enligt en öfverlemning ifrån ~Upland~ är sagans hjelte en
~Aske-pjesk~, som tillika med sina bröder skulle ge sig ut att fria. När
han länge vandrat, kom han slutligen till ett uselt torp; der satte han
sig i spiseln och begynte gräfva i askan, såsom han alltid hade för sed.
I spisel-grufvan låg en stor hvit ~katta~. Aske-pjesken och kattan blefvo
goda vänner, och slutet var, att han fästade henne till sin käresta.

Aske-pjesken fullgör derefter alla sin faders prof. Första profvet
var, hvem som kunde skaffa det bästa vinet; men allt gick han till
det lilla torpet, och kattan hjelpte honom. Andra profvet var, hvem
som kunde skaffa det bästa skeppet. Men kattan gaf sin käraste ett
bark-stycke, och sade: »när de andra skeppen komma, skall du ställa dig
bakom din fader, och kasta denna bark-bit så långt du kan ut i hafvet.»
Aske-pjesken gjorde så, och straxt kom der fram ett seglande skepp, det
präktigaste någon ville se. -- Tredje profvet var, att skaffa den bästa
lag- och regerings-bok till att styra ett rike; men Aske-pjesken fick
af sin käresta några pappers-lappar, hvilka blefvo till den yppersta
lag- och regerings-bok, samt en mössa, som gaf honom förstånd att tolka
och tyda regerings-boken. -- Fjerde profvet var, att skaffa sig den
fagraste bruden; men kattan förvandlades på bröllopps-dagen till en fager
konunga-dotter. Sista profvet var, hvem som rådde öfver det präktigaste
slottet. Då sade Aske-pjeskens brud: »gäck bort till det usla torpet, der
vi först råkades. När du kommer dit är der ett slott, det grannaste som
gifves i sju konunga-riken. Tag så din knif och stick i muren, så blir
det alltid likadant, och kan aldrig mer förtrollas.» Aske-pjesken gjorde
så, och hade nu vunnit både brud och kungs-gård och konunga-rike.

13. I en öfverlemning ifrån ~Östergötland~ förtäljes om en bonde, som var
så elak mot sin yngste son, att pojken, af räddhåga, stoppade upp sina
gamla kläder med halm, hängde upp bilden under tak-åsen, och rymde sin
kos. När han så vandrat länge och väl träffade han en ~katta~, som halp
honom i allting, och slutligen blef hans käresta. Men på bröllopps-dagen
förbyttes kattan till en fager prinsessa, hvarefter pojken med stor ståt
drog hem till sin fader, och skrämde gubben för den hårdhet han visat mot
sin yngste son. Omsider blir allt godt igen.

14. Den bekante Tyske lärde H. R. von SCHRÖTER har under sina resor i
Sverige upptecknat ännu en öfverlemning ifrån ~Östergötland~, som låter
profven bestå uti att anskaffa den finaste skjortan, den vackraste hunden
och den fagraste jungfrun. -- Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th.
III, s. 407.



18.

Var-Ulfven.

Ifrån Upland.


Tron på _Var-ulfven_ eller _Man-ulfven_ är urgammal i norden, och lefver
ännu uti Svenska allmogens ~sägner~ och ~visor~. Samma förhållande eger
rum hos de flesta andra Europeiska folk. Deremot ha vi icke inom den
egentliga ~sagans~ område funnit något motstycke till den förtäljning här
meddelas.

       *       *       *       *       *

Det var en gång en konung, som rådde öfver ett stort konunga-rike. Han
hade en fager drottning, och egde med henne blott ett enda barn, en
dotter. Häraf hände, att den lilla blef sina föräldrars ögonsten, så
att de höllo henne kär framför allt annat, och tänkte inte så gerna på
någonting, som på hvad fröjd de skulle få när hon blifvit vuxen. Men
mycket går emot förmodan; ty innan konunga-dottern hunnit till någon
ålder, blef drottningen hennes moder sjuk, och vardt död. Nu kan man
tro der blef en bedröfvelse, icke blott i kungs-gården, utan öfver hela
riket; ty drottningen var mycket älskad af alla. Men konungen sjelf fick
en sådan hjerte-sorg, att han efter den tiden aldrig mer ville gifta sig,
utan hade sin enda tröst och glädje af den lilla prinsessan.

Det led så en rund tid bortåt; konunga-dottern blef större och fagrare
för hvar dag, och allt hvad hon någonsin ville önska, det fick hon
genast af sin fader. Dertill voro många tärnor satte, bara för att passa
henne och uträtta hennes befallningar. Ibland tärnorna var en qvinna,
som tillförene varit gift, och hade två döttrar. Hon var behaglig till
utseende, och egde en talande tunga, så att hon visste väl foga sina
ord: dertill var hon mjuk och böjlig som ett silke; men hennes hjerta
var fullt med ränker och all slags falskhet. När nu drottningen var
död, började hon straxt öfverlägga huru hon sjelf skulle bli konungens
gemål, så att hennes döttrar måtte bli lika aktade som konungs-döttrar.
Till den ändan begynte hon lockas med den unga prinsessan, rosade henne
öfver höfvan hvad helst hon sade eller gjorde, och allt gick hennes
tal derpå ut, huru lyckliga de skulle bli om konungen sökte sig en ny
gemål. Härom blef nu ofta ordadt, både arla och serla, och huru långt
det gick om, kunde prinsessan omsider inte annat tro, än att allt var
sannt såsom tärnan sade. Hon sporde derföre, hvilken gemål konungen
helst borde fästa sig. Tärnan svarade med många honungs-söta ord: »icke
höfves mig att gifva råd i en sådan sak; allenast han väljer den till
drottning, som blir god emot lilla prinsessan. Men det vet jag, att om
jag vore så lycklig att han toge mig, skulle jag aldrig tänka på annat
än hvad som kunde behaga prinsessan, och när hon ville två sina händer,
skulle den ena af mina döttrar hålla hand-fatet och den andra räcka fram
hand-klädet.» Detta och ännu mycket mera sade hon till konunga-dottern,
och prinsessan trodde henne, såsom barn gerna tro att hvad som säges dem
är sanning.

Som nu dagarne gingo, fick konungen icke någon ro för sin unga dotter,
utan allt bad hon så ideligen, att han skulle gifta sig med den vackra
hof-tärnan. Men han ville inte. Konunga-dottern afstod likväl icke med
sin begäran, utan talade derom både jemnt och samt, alldeles såsom den
falska tärnan lärt henne. När hon så en dag åter hade samma tal å bane,
utbrast konungen: »jag märker väl att det till sluts månde gå såsom
du har satt dig i sinnet; ehuru mycket det är emot min önskan. Likväl
sker det endast med ett vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ Frågade
prinsessan, och vardt mycket glad. »Jo,» sade konungen, »om jag nu gifter
mig ånyo, så är det endast för din ideliga bön skull. Derföre skall du
lofva mig, att om du framdeles blir missnöjd med din styfmor eller dina
styf-systrar, jag då må slippa klagomål och ledsamheter å din sida.» Ja,
detta lofvade prinsessan, och der blef så stadfästadt, att konungen gifte
sig med hof-tärnan, och gjorde henne till drottning öfver hela sitt land
och rike.

Allt som det nu led bortåt, hade konunga-dottern vuxit upp till den
fagraste mö som fanns på vida vägar; deremot voro drottningens döttrar
lika stygga till utseende som till sinnelag, så att ingen talade något
godt om dem. Det kunde så icke fela, att der ju kommo ungersvenner ifrån
både östan och vestan för att begära prinsessan; men ingen vårdade sig
att fria till drottningens döttrar. Häröfver bar styf-modern i sitt
hjerta en stor harm, ehuru hon icke lät märka sig, utan var lika slät och
ödmjuk som tillförene. Men ibland friarne var äfven en konunga-son ifrån
ett annat rike. Han var både ung och båld, och såsom han tillika höll
prinsessan hjerteligen kär, samtyckte hon till hans frieri, och lofvade
honom sin tro och ära. Detta allt såg drottningen med vreda ögon; ty hon
hade gerna tänkt att prinsen skulle fästa någon af hennes egna döttrar.
Derföre satte hon sig ock i sinnet, att de unga tu aldrig skulle få
hvarandra, och tänkte efter den stunden bara uppå, huru hon skulle kunna
förstöra både dem och deras älskog.

Härtill yppade sig snart lägenhet; ty rätt som det var kom der bud att
fienden fallit in i landet, så att konungen måste draga ut i härnad.
Nu fick prinsessan erfara hvad styfmoder hon fått; ty knappt var
konungen borta, förrän drottningen visade sitt rätta sinnelag, så att
hon blef lika hård och elak, som hon tillförene ställt sig vänlig och
eftergifvande i allting. Det gick så inte en dag, att icke prinsessan
fick höra både bannor och hårda ord, och drottningens döttrar gåfvo icke
sin mor efter i elakhet. Men ännu värre gick det prinsessans fästeman,
den unge konunga-sonen. Han hade en dag farit ut på jagt, och kom vilse,
så att han blef skiljd ifrån sina män. Då öfvade drottningen sina onda
konster, och förhexade honom till en ~var-ulf~, så att han i all sin tid
skulle löpa uti skogen. När så qvällen kom och prinsen icke hördes af,
drogo hans män hem igen, och kan man väl tänka hvad sorg der blef, när
prinsessan fick veta huru jagten hade aflupit. Hon bara grät och sörjde
både natt och dag, och ville icke låta trösta sig. Men drottningen log
åt hennes sorg, och gladdes i sitt falska hjerta, att allt hade så väl
lyckats efter önskan.

Det hände sig en dag, när konunga-dottern satt ensam i sin jungfru-bur,
att det kom henne i sinnet, att hon ville sjelf fara till skogen der
prinsen blifvit borta. Hon gick så till sin styf-moder, och beddes orlof
att gå ut i lunden, medan hon kunde glömma sin stora sorg. Härtill ville
drottningen nödigt samtycka, ty hon gjorde alltid hellre mot än med; men
prinsessan bad så innerligen vackert, att hennes styf-moder till sluts
icke kunde neka, utan befallte en af sina döttrar följa med och vakta
henne. Härom blef nu åter ett långt tvistemål; ty ingendera styf-systern
ville gå med, utan begge ursakade sig, och sporde hvad nöje de kunde ha
att följa henne, som aldrig gjorde annat än grät. Slutet blef likväl att
drottningen fick råda, och en af hennes döttrar skulle gå med prinsessan,
huru mycket det ock var emot deras vilja. Jungfrurna vandrade så bort
ifrån kungs-gården, och kommo till skogen. Der gick konunga-dottern
omkring ibland träden, och lyddes till de små foglarnes sång, och tänkte
på vännen hon haft så kär, och som hon nu hade bortmistat; men allt
gick drottningens dotter efter, och harmades i sitt elaka hjerta öfver
prinsessan och hennes bedröfvelse.

När de så hade vandrat någon stund, kommo de omsider till en liten koja,
som låg djupt in i mörka skogen. Då var konunga-dottern mycket törstig,
och bad sin syster följa med till den lilla kojan, att de kunde få sig
en dryck vatten. Men häröfver blef drottningens dotter än mera misslynt,
och sade: »är det inte nog att jag skall följa dig ända hit i öde-marken!
Nu vill du att jag, som är en prinsessa, skall gå in i ett sådant näste.
Nej, min fot kommer der aldrig. Vill du gå, så får du gå ensam.» Ja,
konunga-dottern besinnade sig inte länge, utan gjorde som styf-systern
hade sagt, och gick in i den lilla stugan. Vid hon nu kom in, fick hon se
hvarest en gammal gumma satt på bänken, och var så ålderstigen, att hon
runkade på hufvudet. Prinsessan helsade vänligt, såsom hon alltid det
gjorde, »god qväll, kära mor! Jag törs väl inte bedja om en liten dryck
vatten?» ’Jo, hjertans gerna,’ svarade den gamla. ’Hvem är du som kommer
under mitt låga tak och helsar så vackert?’ Konunga-dottern svarade,
som sanningen var, att hon var konungens dotter, och hade gått ut att
förlusta sig, medan hon kunde något glömma sin stora sorg. ’Hvad har du
då för sorg?’ frågade gumman. »Jo,» sade prinsessan, »jag må väl sörja
och aldrig mer blifva glad. Jag har mistat min enda vän, och Gud vet om
jag någonsin får se honom mera.» Hon förtäljde tillika huru det hade
tilldragit sig, och allt runno hennes tårar så strida, att ingen kunde
annat än ömka sig öfver henne. Som hon nu hade lyktat, sade gumman: ’det
var bra att du lät mig veta din nöd; jag har pröfvat mycket, jag, och
kanske jag kan säga dig någon råd. När du går härifrån’, får du se en
~lilja~, som växer på marken. Den liljan är icke såsom andra liljor, utan
har många underliga egenskaper. Skynda dig fördenskull och bryt henne.
Om du det kan, så har det ingen nöd; ty sedan kommer väl den som säger
hvad du skall göra.’ Dermed skiljdes de åt; konunga-dottern tackade och
gick sina färde, och den gamla gumman satt qvar på bänken och runkade på
hufvudet. Men allt stod drottningens dotter utanföre, och knotade och
harmades på prinsessan att hon dröjde så länge.

Vid konunga-dottern nu kom ut, fick hon höra många bannor af sin syster,
såsom man det icke annat kunde vänta; men hon aktade ej derom, utan
tänkte blott uppå hur hon skulle finna blomman, hvarom den gamla hade
talat. Hon gick så vidare framåt i skogen, och rätt som det var, fick hon
se hvarest en fager hvit lilja stod och växte midt framför henne. Då blef
hon så glad, så glad, och lopp straxt till för att bryta liljan; men i
detsamma var den försvunnen, och syntes åter ett stycke längre bort. Nu
vardt konunga-dottern öfvermåttan ifrig, och lyssnade icke mer till sin
styf-systers rop, utan bara sprang; men hvar gång hon ville taga liljan,
var den genast sin kos, och syntes straxt åter något bättre fram. Så
gick det en lång stund, och prinsessan kom längre och längre in i djupa
skogen; men allt syntes liljan och försvann, och flyttade sig åter, och
för hvarje gång lyste den ännu mycket högre och skönare än tillförene.
Prinsessan kom så omsider till ett högt berg, och vid hon nu såg uppåt
bergs-höjden, då stod blomman öfverst på sjelfva åsen, och skimrade så
hvit och fager som den klaraste stjerna. Konunga-dottern begynte nu
klättra uppföre berget, och brydde sig hvarken om stockar eller stenar
som lågo i vägen, så ifrig var hon. Vid hon så ändteligen kom upp på
bergs-toppen, se, då flyttade liljan icke längre, utan stod qvar, och
prinsessan lutade sig ned och bröt henne, och gömde henne vid sin barm,
och var så innerligen glad, att hon dervid glömde både sin styf-syster
och allt annat i hela verlden.

Det led så en lång stund, och konunga-dottern blef inte mätt på att
betrakta den sköna blomman. Då rann henne plötsligt i tankarne, hvad
hennes styf-moder skulle säga, när hon kom hem, och hade varit så länge
borta. Hon såg sig derföre omkring, för att vända åter till kungs-gården.
Men vid hon nu blickade tillbaka, se, då hade solen gått ned, och blott
en strimma af dagen dröjde ännu på bergs-höjden; men der nedanföre stod
skogen så mörk och skumm, att hon icke tröstade finna väg derigenom. Nu
blef konunga-dottern mycket ledsen, ty hon såg sig ingen annan råd, än
att stanna öfver natten der hon var. Hon satte sig derföre uppå klippan,
lutade hand under kind, och grät, och allt tänkte hon på sin elaka
styf-mor, och sina styf-systrar, och alla hårda ord hon skulle få höra
när hon kom hem, och på sin fader, konungen, som var borta, och på sin
hjertans allerkäraste, som hon aldrig mer skulle få råka; men huru hennes
tårar runno, märkte hon det icke, så sorgsen var hon. Det led så fram på
natten, och mörkret föll på, och stjernorna gingo upp och ned; men ännu
satt prinsessan qvar på samma ställe, och bara grät. Bäst hon nu satt
i djupa tankar, fick hon höra en röst som helsade: »god qväll, sköna
jungfru! Hvarföre sitter ni här så ensam och sorgefull?» Då spratt hon
hastigt till, och blef mycket häpen, såsom inte heller var underligt; men
vid hon såg sig om, stod der bara en liten, liten gubbe, som nickade och
såg så hjertans beskedlig ut. Hon svarade: »jo, jag må väl vara sorgsen,
och aldrig mer vara glad. Jag har mistat min allerkäraste, dertill har
jag gått vilse i skogen, så att nu rädes jag blifva uppäten af vilda
djur.» ’Åh’, sade gubben, ’var inte ledsen för det! Om du vill lyda mig i
allting som jag säger, skall jag hjelpa dig.’ Ja, härtill gaf prinsessan
gerna sitt samtycke, såsom hon eljest visste sig vara öfvergifven af hela
verlden. Gubben tog så fram ett eldföre, och sade: »skön jungfru! Nu
skall du först göra upp eld.» Konunga-dottern gjorde som han hade sagt,
hon samlade mossa och grenar och torr ved, och slog eld, och tände upp
en brasa på berg-åsen, så att lågan fladdrade högt i sky. När det var
gjordt, sade gubben: »gå nu fram på berget, der finner du en gryta som är
full med tjära. Tag hit den!» Konunga-dottern gjorde så. Gubben fortfor:
»sätt nu grytan öfver elden!» Ja, prinsessan gjorde det också. När nu
tjäran begynte sjuda, sade gubben: »kasta din hvita lilja i grytan!»
Detta tycktes prinsessan vara en hård begäran, och hon bad så innerligen
vackert att få behålla sin lilja; men gubben sade: »har du inte lofvat
lyda mig i allt hvad jag ber dig om? Gör som jag säger, det skall inte
ångra dig.» Konunga-dottern vände så bort ögonen, och kastade liljan i
den sjudande grytan; ehuru det riktigt gick henne till sinnes, ty så kär
höll hon sin fagra blomma.

Rätt i detsamma hördes utur skogen ett dåft rytande, såsom ett vild-djurs
skri; det kom närmare och närmare, och öfvergick till ett hiskeligt tjut,
så att bergen gåfvo genljud vidt omkring. Tillika förnams ett knakande
och ett brakande ibland träden, buskarne böjde sig, och prinsessan fick
se hvarest en stor grå ulf kom löpande fram ur skogen, rätt emot berget
der de sutto. Nu blef hon mycket förfärad, och ville gerna ha flytt sina
färde om hon det kunnat. Men gubben sade: »skynda dig, spring ut på
berget, och stjelp grytan öfver ulfven, som han kommer midt före!» Ja,
fastän prinsessan var så rädd att hon knappt visste till sig, gjorde hon
likväl såsom gubben hade sagt, tog grytan, sprang ut på bergs-kanten,
och stjelpte tjäran öfver ulfven, rätt som han kom löpande emot berget.
Men nu skedde en sällsam ting; ty knappt var det gjordt, så skiftade
ulfven sin hamn, det stora grå skinnet flög af honom, och i stället för
ett glupande vild-djur, stod der en fager ungersvenn och blickade uppåt
berg-åsen. Och när konunga-dottern hunnit besinna sig, så att hon kunde
se på honom, hvem var det väl då, om inte hennes egen allerkäraste, som
varit förtrollad till en var-ulf.

Nu kan man veta huru prinsessan blef till mods; hon sträckte ut armarne,
och kunde hvarken tala eller svara, så häpen och glad var hon. Men
prinsen lopp hastigt uppför berget, och kom till henne, och tog henne
i sin famn med stor hjertans kärlek, och tackade henne att hon hade
frälst honom. Icke heller glömde han bort den lille gubben, utan tackade
honom med många fagra ord för hans stora bistånd. Derefter satte de sig
tillsammans uppå berg-spetsen, och talade kärligen med hvarandra. Prinsen
förtäljde, huruledes han blifvit förbytt till ulf, och om all den nöd han
utstått medan han fick löpa omkring i skogen; men konunga-dottern talade
om sin sorg, och alla de tårar hon fällt me’ns han var borta. Sålunda
sutto de hela natten igenom, och visste intet ordet af, förrän stjernorna
begynte slockna för dagen, att man kunde skönja omkring sig. Som nu sol
rann upp, blefvo de varse, huru der lopp en stor väg under berget ända
fram till kungs-gården; men ifrån berg-åsen kunde man skåda omkring sig
åt alla håll öfver landet. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om!
Märker du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser en ryttare
på en skummig häst; han rider allt hvad han förmår framåt vägen.’ Gubben
sade: »detta är ett il-bud från din fader, konungen. Han kommer snart
efter med hela sin krigs-här.» Nu blef prinsessan öfvermåttan glad, och
ville straxt gifva sig ned för att möta sin fader. Men gubben höll henne
tillbaka, och sade: »vänta! ännu är det för tidigt. Vi vilja först se
huru allting aflöper.»

Det led så någon stund, och solen lyste klar, så att dess sken föll på
kungs-gården nedanföre. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd dig om! Ser
du något der borta?» ’Ja’, svarade prinsessan, ’jag ser mycket folk
komma ut ur min faders gård; och somliga draga vägen fram, men andra
fara till skogs.’ Gubben sade: »detta är din styf-moders tjenare. Nu har
hon skickat en skara att möta konungen, och helsa honom välkommen; men
de andre fara till skogs för att leta efter dig.» Vid detta tal blef
konunga-dottern orolig, och ville nödigt stadna qvar, utan beddes få gå
ned till drottningens folk. Men gubben höll henne tillbaka, och sade:
»vänta ännu så länge! Vi vilja först se huru allting aflöper.»

Det gick så åter en stund, och konunga-dottern blickade stadigt framåt
vägen der konungen skulle komma. Då sade gubben: »skön jungfru, vänd
dig om! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’det är
mycken rörelse i min faders gård, och se, nu hålla de på att kläda hela
gården svart.’ Gubben sade: »detta är din styf-moder och hennes tjenare.
Nu vilja de föregifva för din fader, att du är blifven död.» Häröfver
gjordes konunga-dottern ondt i hågen, och hon bad så innerligen vackert:
’låt mig gå, låt mig gå, att jag må spara min fader en sådan sorg!’
Men gubben höll henne tillbaka, och sade: »nej, vänta! Ännu är det för
tidigt. Vi vilja först se huru allting aflöper.»

Åter förlopp en stund, solen steg på himmelen, och luften fläktade varm
öfver fält och skogar; men konunga-barnen och den lille gubben sutto
alltjemnt qvar på berget der vi lemnade dem. Då fingo de se hvar ett
litet moln steg upp längst borta vid himla-randen; det lilla molnet blef
större och större, och kom allt närmare och närmare framåt vägen, och
allt som det rörde sig, märkte de huru det blixtrade af vapen, och sågo
hjelmar nicka och fanor svaja, hörde slammer af svärd och gnäggande af
hästar, samt igenkände slutligen konungens eget baner. Då kan man veta
huru konunga-dottern blef glad, och längtade nu bara att få gå ned och
helsa sin fader. Men gubben qvarhöll henne, och sade: »vänd dig om, skön
jungfru! Ser du något vid kungs-gården?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag
ser min styf-moder och mina styf-systrar, huru de komma ut, och bära djup
sorg-drägt, och hålla hvita dukar för ansigtet, och gråta bitterligen.’
Gubben återtog: »nu låtsa de gråta öfver din död. Vänta ännu en stund! Vi
ha icke sett huru allting aflöper.»

Något derefter sporde gubben ånyo: »skön jungfru, se dig om! Märker
du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan, ’jag ser hvar de komma
bärande med en svart lik-kista. -- Nu låter min fader öppna den. -- Se,
drottningen och hennes döttrar falla på knä, och min fader hotar dem med
svärdet.’ Gubben sade: »nu har konungen velat se ditt lik, och så har din
elaka styf-moder blifvit tvungen att bekänna sanningen.» När prinsessan
hörde detta, bad hon så innerligen vackert: ’låt mig gå, låt mig gå,
att jag må trösta min fader i hans stora sorg!’ Men gubben höll henne
tillbaka, och sade: »lyd mitt råd, och stadna här så länge! Vi hafva ännu
icke sett huru allt kommer att lyktas.»

Det led så åter en stund, och allt sutto konunga-dottern och prinsen
och den lille gubben ännu qvar uppå berget. Då sade gubben: »vänd dig
om, skön jungfru! Märker du något der borta?» ’Ja,’ svarade prinsessan,
’jag ser min fader och min styf-moder och mina styf-systrar, huru de
draga hitåt med allt sitt folk.’ Gubben återtog: »nu hafva de gifvit
sig åstad, till att leta efter dig. Gå nu ned, och hemta varg-huden som
ligger i klyftan!» Konunga-dottern gjorde som henne var tillsagdt. Gubben
fortsatte: »ställ dig nu ute på sjelfva bergs-kanten!» Ja, prinsessan
gjorde äfven detta. I detsamma fingo de se, hvarest drottningen och
hennes döttrar kommo dragande fram på vägen, rätt nedanför berget der de
sutto. Då sade gubben: »kasta nu varg-huden rätt ned!» Ja, prinsessan
tordes inte annat än lyda; hon kastade varg-huden såsom gubben hade sagt.
Den föll så midt öfver den elaka drottningen och hennes begge döttrar.
Men nu timade ett stort under; ty skinnet hade icke så snart vidrört
de tre elaka qvinnorna, som de i blinken skiftade hamn, uppgåfvo ett
ohyggligt tjut, och förvandlades till tre grymma var-ulfvar, hvilka i
fullt språng foro af inåt den öde skogen.

Knappt var det gjordt, förrän konungen sjelf med alla sina män kom
farande nedanför berget. Som han nu blickade uppåt höjden och fick se
prinsessan, kunde han i förstone icke tro sina ögon, utan stadnade
orörlig, och tänkte att det var en synvilla. Då ropade gubben: »skön
jungfru, skynda dig nu och spring ned att glädja din fader!» Ja, detta
lät prinsessan inte säga sig två gånger, utan tog sin käraste vid handen,
och lopp straxt ned utför berget. Som de nu kommo der konungen var, gick
prinsessan fram, och föll till sin faders bröst, och grät i glädje,
och den unge prinsen grät också, och sjelf konungen grät, och tycktes
alla att det var en fager syn till att se deras möte. Der blef så en
stor hjertans fröjd och många omfamningar, och prinsessan förtäljde om
sin elaka styf-moder, och sina styf-systrar, och om sin allerkäraste,
och allt hvad nöd hon sjelf fått lida, samt om den lilla gubben som så
underligen hulpit henne. Men vid konungen vände sig om för att tacka
honom, då var han redan försvunnen, och efter den dagen vet ingen säga
hvem han var, eller hvart han tagit vägen.

Konungen och allt hans följe drogo nu tillbaka till kungs-gården, och
blef der mycket ordadt under vägen, både om den lille gubben, och om hvad
annat som vederfarits prinsessan. När de så kommit hem, lät konungen
tillreda ett präktigt gästa-bud, och bjöd alla förnäma och ypperliga män
i hela sitt rike, och gaf så sin dotter åt den unge prinsen; och deras
bröllopp dracks med lust och lek och allsköns gamman i många dagar. Men
jag var också med på gillet, och när jag red öfver skogen, mötte mig en
ylfva med två sina ungar, och de glupade och läto mycket illa om sig. Jag
har sedan fått spörja, att det inte var någon annan än styf-modern och
hennes begge elaka döttrar.


_Anmärkning._

I KLETKE’S ~Mærchensaal aller Völker~, Bd. II, Berlin 1844, ss.
192-203, förekommer en något liknande saga, kallad »_Der Wolf und die
Nachtigall_» som uppgifves vara ~Svensk~. Berättelsen handlar om en
konung i ~Skottland~, hvars dotter, _Aurora_, af en elak styf-moder blir
förbytt till en näktergal, samt om en prins af Österland som förbytes
till en ulf. Uppteckningen är för öfrigt af ringa värde, samt lider af
känslo-svall och moderna tillägg.



19.

Jungfrun som såg på sin käraste wid Ljus.


Denna herrliga saga har vandrat vida omkring. Liknande förtäljningar
anträffas hos följande folkslag:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel II, N:o 42, ss. 1-15, »_Östenfor Sol og vestenfor Maane_».

2. Hos =Danskarne=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~, 1:ste Samling,
Kjöb. 1823, ss. 20-25, »_Prinds Hvidbjörn_».

3. Hos =Skottarne=: -- Se CHAMBERS, ~Popular Rhymes, Fireside Stories,
and Amusements of Scotland~, Edinburgh 1842, ss. 75-76, »_The Red Bull of
Norroway_».

4. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Den gamla dikten »_Friedrich von Schwaben_»,
af okänd författare ifrån 14:de årh. (ett sjelfständigt sidostycke till
den här längre ned omnämnda _Partonopeus de Blois_), är den äldsta
hittills upptäckta form af denna saga i Tyskland. Se ~Neues Jahrbuch für
deutsche Sprache &c.~ Berlin 1846, ss. 95-115, samt MASSMAN, ~Partonopeus
und Melior~, Berlin 1847, ss. 131-2. -- _B._ Se GRIMM, ~Kinder- und
Haus-Märchen~, Th. II, N:o 127, ss. 228-235, »_Der Eisenofen_» [jfr.
Th. III, ss. 218-221]. -- _C._ Se anf. bok, Th. III, ss. 257-8, »_Die
Laus_». -- _D._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der Herzogthümer
Schleswig Holstein und Lauenburg~. 8:vo. Kiel, 1845, N:o II, ss. 384-5,
»_Vom goldenen Klingel-Klangel_». -- _E._ Se anf. bok, N:o III, ss.
385-8, »_Der weisse Wolf_». -- _F._ Se KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche
Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 347-352, »_Die
Seidenspinnerin_».

5. Hos =Fransmännen=: -- Den Anglo-Normanniska Trouvèren DENIS PIRAMUS,
ifrån början af 13:de årh., har i sin sköna dikt »_Partonopeus de
Blois_» (sedermera bearbetad på flera språk, deribland på ~Gammal-Norsk~
prosa, och på ~Danska~ rim såsom ~Dansk folk-bok~), användt alldeles
samma stoff, ehuru med den olikhet, att den nyfikne här är en prins i
stället för en prinsessa. Se G. A. CRAPELET, ~Partonopeus de Blois, publ.
pour la prem. fois d’après le Ms. de la bibl. de l’Arsenal, avec trois
facsimile~. 2 vol. 8:vo. Paris 1834.

6. Hos =Romarne=: -- Den äldsta bekanta uppteckning af sagan, är
berättelsen om _Psyche et Cupido_, hvilken förekommer: -- _A._ Hos
APULEIUS [† omkring år 160 e. Chr. föd.], i hans ~Metamorphoses~.
Grund-stoffet, som här blifvit omarbetadt till en Mythologisk-Poëtisk
Legend, är troligtvis hemtadt ur någon numera förlorad _Milesisk_
sago-samling. -- APULEII ofvannämnda arbete har icke i sin helhet blifvit
öfversatt på Svenska; men sagan om »_Psyche och Cupido_» utkom redan
tidigt såsom Svensk folk-skrift. Första kända upplagan är den som utgafs
i Upsala, år 1666, af MARTINUS NYMAN (sedermera »Consul Holmiensis»; jfr.
~Acta Literaria Svecica~, a. 1724, s. 588). Andra upplagan har följande
titel: ~Then Vnderskiöne PSYCHE vtaf Apuleio Madaurense Utdragen och
Försvänskat Igenom M. N. Sampt effter mångens åstundan med flijt å nyo
vplagd i Stockholm Åhr 1690. Tryckt hoos Lars Wall~. 40 ss., 8:vo. --
En sednare upplaga eger följande titel: ~Kärleks-Guden Cupidos Och den
Undersköna och Prisvärda Prinsessan Psyches Historia~. Öfwersättning.
Stockholm 1778, 72 ss., 8:o. -- Sagan förekommer äfven, i en förkortad
bearbetning, uti ~Mnemosyne~, Åbo 1820, 4:to, N:ri 57, 58, 94, 96,
102. -- _B._ Biskop FULGENTIUS, som meddelar samma saga i utdrag efter
APULEIUS, omtalar tillika, att den funnits omständligen berättad i en
viss ARISTOPHANTES’ skrifter. Om denne Aristophantes varit äldre eller
yngre än Apuleius, är ännu oafgjordt.

7. Hos =Wallacherna=: -- _A._ Början af uppteckn. A återfinnes såsom
inledning till »_Die Kaiserstochter und die füllen_,» hos SCHOTT,
~Walachische Mæhrchen~, Stuttg. u. Tubingen, 8:vo, N:o 16, ss.
171-183. -- _B._ Se en liknande förtäljning i anf. bok, ss. 239-246,
»_Trandafíra_».

8. Hos =Italienarne=: -- _A._ Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, N:o 5,
förra hälften af »_Lo polece_». -- _B._ Anf. bok, II, N:o 5, »_Lo
serpe_». -- _C._ Samma bok, V, N:o 3, »_Pintosmauto_».

9. Hos =Hinduerna=: -- _A._ Se sagan om »_Gand’ harva_». Jfr. WILFORD’S
~Essay on Vicramáditya and Sativahana~ uti ~Asiatic Researches~, Vol. IX,
s. 147, Calcutta-upplagan. -- _B._ En liknande uppteckning på Engelska,
efter mundtlig öfverlemning i Calcutta, förekommer uti ~The Asiatic
Journal~, och finnes derifrån öfversatt på Tyska uti _a_) ~Das Ausland~,
Febr. 1843; _b_) hos BROCKHAUS, uti ~SOMADEVA’s Märchensammlung~, Leipz.
1843, Th. II, ss. 190-211; samt _c_) hos KLETKE, ~Mærchensaal aller
Völker~, Bd. III, ss. 30-42, »_Des Holzhauers Tochter_».



A. Ulf-Prinsen.

Ifrån Södermanland.


Det var en gång, för mycket längesedan, en konung, såsom mången är väl
det. Han var en stor kämpe och örligs-man; dertill äfven rådklok och väl
förfaren i allting, och hvad helst han företog hade han alltid framgång.
Härigenom blef han mycket berömd, och vann under sig både folk och
länder, så att mäktigare höfding inte stod att finna på vida vägar.

När han så hade farit många år uti härnad, och samlat stora rikedomar,
begynte han omsider längta till ro. Han satte sig derföre i stillhet på
sin gård, och fäste sig en drottning, och fick med henne en enda dotter.
Men när det lidit någon tid, blef hans gemål drottningen sjuk, och dog.
Detta gick honom hårdt till sinnes, och efter den dagen tänkte han aldrig
mer gifta sig, utan vände all sin kärlek till den unga prinsessan.
Hon växte under tiden i sin faders gård, och blef fager framför andra
jungfrur, så att vänare mö icke fanns hvarken när eller fjerran. Men allt
som hon växte, låg det konungen i hågen huru han skulle få henne väl
försörjd; såsom hans drottning icke födt någon son, som en gång efter
honom kunde styra land och rike.

Det hände sig en dag, när konungen satt i jungfru-stugan, att han lade
sitt hufvud på prinsessans knä, och bad att hon skulle löska honom. Ja,
konunga-dottern gjorde som hennes fader bedt henne. Bäst det nu var,
fick hon se ett djur som kröp fram och åter i konungens hår, och var
djuret så öfvermåttan stort och digert, att hon gaf till ett högt skri af
förundran. »Hvad var det?» frågade konungen. »Hvarföre skrek du så, min
dotter?» ’Jo’, sade prinsessan, ’det kunde väl ingen annat. Här är ett
djur ibland edert hår, och det är så stort, att aldringen har sett dess
like.’ Då log konungen, och ville se på djuret. Som han nu märkte huru
stort det var, utbrast han: »aldrig såg jag väl maken till djur, och är
detta ett märkligt järtecken. Likväl, eftersom djuret sökt skydd hos mig,
vilja vi icke dräpa det, utan låta det lefva, att vi må se huru stort
det kan bli.» Detta tycktes prinsessan vara ett godt förslag. Hon tog
så djuret, lade det i en ask, och gaf det mat så mycket det ville äta.
Men djuret växte dag ifrån dag, och uppfyllde hela asken, och blef ännu
mycket, mycket större, så att ingen hört omtalas ett sådant vidunder,
hvarken förr eller sedan.

Alltsom nu tiden led, var konunga-dottern omsider hunnen till ålders att
hon borde gifta sig. Då kommo der många prinsar och andra förnäma män
att begära henne, och för hvar dag ökades deras antal, såsom ordspråket
går, att »vän mö har många bedlare». Men konungen visste icke åt hvem
han helst skulle gifva sin dotter; ty han ville inte hafva någon måg,
utan den som med visdom och klokhet kunde styra hans rike efter honom.
Han beslöt derföre sätta prinsessans friare på prof, hurudant förstånd
de hade. Till den ändan lät han dräpa det stora djuret, tog dess skinn,
och gaf ut ett påbud, att den och ingen annan skulle få prinsessan, som
visste säga af hvad djur skinnet var taget. Nu kan man tro der blef ett
spörjande och ett gissande både likt och olikt; men der var ingen ibland
dem alla som kunde gäta konungens spörsmål. Friarne fingo så vända hem
hvar till sitt, och huru många der kommo till, aflopp det alltid på samma
vis, så att det omsider begynte se mörkt ut, om den fagra prinsessan
skulle få sig någon man eller icke.

Det stod så en rund tid bortåt, och allt var det lika när; hvem helst
som försökte sin lycka, gick det för honom som det gått för de andre.
Då hände sig en dag, att en stor grå ulf kom gåendes till kungs-gården,
och beddes få tala vid konungen. Häröfver blef mycken undran, och vakten
ville i förstone icke släppa ulfven in, ty de menade att konungen
inte hade något otaladt med en sådan som honom; men ulfven sade, att
eljest ville han öda hvart mans barn i hela kungs-gården, och så blef
han insläppt. Som han nu kom för konungen, tog han till orda: »Herre,
konung! Du har låtit utgå ett påbud, att den skall få din dotter, som
vet att att säga af hvad slag djuret varit när han ser dess skinn.» Ja,
konungen kunde icke neka att det var som han sade. Ulfven fortfor: »nu
har jag kommit hit till att fresta hvad min lycka förmår, och är min
bön, att du låter mig se skinnet.» Konungen kunde så icke neka till hans
begäran, utan lät hemta skinnet, och var det både sidt och vidt, så att
det breddes öfver hela bordet, och glänste som ett silfver. Som ulfven nu
fäste sina ögon derpå, gaf han till ett högt rop af glädje, och qvad:

    »Stora lusens stora skinn!
    Prinsessan är allerkärestan min.»

Då var det konungen som inte blef glad. Han vardt både häpen och
bedröfvad; ty han hade tänkt att saken skulle aflöpa mycket annorlunda.
Men der fanns ingen hjelp. Ulfven hade gissat konungens gåta, och det
blef så afslutadt mellan dem, att han skulle få prinsessan, och komma
igen dagen efter för att hemta henne.

Allt som det nu led på tiden att ulfven skulle komma tillbaka, var
konungen öfvermåttan bedröfvad, och grundade bara uppå, huru han skulle
slippa ifrån sitt löfte som han gifvit. Omsider beslöt han att nyttja
list. Till den ändan tog han en bagare-dotter som tjente på kungs-gården,
lät styra ut henne på det allra präktigaste, med gull-krona, och röda
ringar, och annan prydnad såsom det kunde höfvas ett konunga-barn, och
sade att hon skulle fara i stället för prinsessan. Ja, tjenstemön lät sig
detta väl behaga, ty hon hade visst icke tänkt att hon skulle få vara så
grann; och konungen menade nu, att, huru rådklok ulfven också var, skulle
han dock aldrig veta annat än han fått den rätta prinsessan.

Som nu ulfven åter kom gåendes till kungs-gården för att hemta sin unga
brud, var konungen straxt redo, lät föra ut den påklädda tärnan, och gaf
henne åt honom med stor ståt och mycket fagert tal, likasom hon varit
hans egen dotter. Derefter skildes de åt. Konungen gick tillbaka in till
sitt, och trodde att allt var väl bestäldt; men ulfven vänslades emot sin
unga brud, och qvad:

    »Sätt dig på min rygg!
    Häll dig i min lugg!
    Och dig skall ingen skada ske.»

Ja, tärnan gjorde som han bad henne; hon satte sig på hans rygg, och höll
sig fast i hans lugg. Dermed begynte han löpa det fortaste han förmådde,
och sprang så utan rast och ro, ända till dess de kommit djupt in i mörka
skogen.

Nu var konungen mycket glad att allt hade så väl aflupit, och tänkte
aldrig mer få spörja till hvarken ulfven eller tjenste-tärnan. Men hans
glädje varade inte länge; ty när ulfven hade sprungit sig trött, stadnade
han under en hög gran, till att hvila sig. Då rann honom i hugen, att han
ville försöka sin unga brud, hurudant hennes förstånd var; han frågade
fördenskull, hvad hon tyckte att slikt ett träd bäst kunde nyttjas till.
Såsom nu »hvar och en gör som han har lärt till, och talar som han har
vett till», visste tärnan inte bättre än hon svarade: »jo, det kunde
aldrig likare vara, än till ett baketråg att göra deg uti.» Straxt märkte
ulfven att han var besviken, och att man gifvit honom en bagare-dotter
för en konunga-dotter. Han blef derföre öfvermåttan vred, lopp hastigt
tillbaka till kungs-gården, och sade att han ville rifva ihel hvart enda
lif, om han inte fick prinsessan som var honom lofvad. Konungen hade så
ingen annan råd än att taga igen sin tjenste-mö; men ulfven skulle komma
igen dagen efter, för att hemta sin rätta unga brud.

När nu andra dagen kom, var konungen mycket bedröfvad, och grundade bara
uppå, huru han skulle slippa ifrån sitt löfte som han gifvit ulfven. Han
tog så en bryggare-dotter som tjente på kungs-gården, styrde ut henne
på det allra präktigaste, med gull-krona, och röda ringar, och annan
kostelig prydnad, och sade att hon skulle fara i stället för prinsessan.
Ja, tärnan var genast villig, ty det lekte henne i hugen att hon skulle
få bära så mycken grannlåt; och konungen lät så föra ut henne till
ulfven, med mycken ståt och många fagra ord, likasom hon hvarit hans egen
dotter. Derefter skildes de åt. Konungen gick in till sitt, och tänkte
att allt var väl bestäldt; men ulfven vänslades emot sin unga brud, och
qvad:

    »Sätt dig på min rygg!
    Häll dig i min lugg!
    Och dig skall ingen fara ske.»

Ja, tärnan gjorde som han bad; hon satte sig på hans rygg, och höll sig
fast i hans lugg. Dermed begynt han löpa det fortaste han förmådde, och
sprang så utan rast eller ro, ända tills de kommit långt, långt in i
skogen.

Men inte heller den gången fick konungen mycken glädje af sitt svek;
ty när ulfven hade sprungit så att han var trött, stadnade han under
en hög fura att hvila sig. Då rann honom åter i sinnet, att han skulle
försöka sin käresta, hurudant hennes förstånd var; han sporde henne
derföre åt, hvad hon mente att slikt ett träd helst kunde brukas till.
Bryggare-dottern svarade som hon mente bäst: »jo, det kunde aldrig likare
vara, än till ett brygge-kar att brygga öl uti.» Straxt märkte ulfven
att han åter var besviken. Han blef derföre öfvermåttan vred, lopp
genast tillbaka till kungs-gården, och sade att han ville ödelägga hela
konunga-riket och konungen med, om han icke fick prinsessan som var honom
lofvad. Konungen hade så ingen annan råd än att taga igen tjenstemön; men
ulfven skulle återkomma dagen efter, för att hemta sin rätta käresta.

Såsom konungen nu väl såg, att han var tvungen hålla ord emot ulfven,
blef han mycket bedröfvad; sammalunda ock hans folk, ty alla hade
prinsessan kär för hennes mildhet och godhet skull. Der spordes så inte
annat än sorg och klagan hela natten igenom, och tycktes det vara en stor
nöd, att konungens enda dotter skulle gifvas åt en slik brudgum. Men om
morgonen, första tid dager var ljus, lät konungen kläda prinsessan på det
allra kosteligaste, i silke och präktigt skarlakan; fäste en gull-krona
i hennes fagra hår, band ett gyllene bälte om hennes midja, satte röda
ringar på hvart hennes finger, och lät smycka henne som det kunde höfvas
en så rik och förnäm jungfru. Derefter leddes hon ut i gården till att
möta sin brudgum. När nu ulfven kom, blef der åter en sorg så ingen
det kan omtala, och konungen sjelf var så till sig, att han icke ville
taga någon tröst. Likväl gjorde han som han hade lofvat, gaf sin dotter
åt ulfven, och skildes så ifrån henne med stor kärlek å begge sidor.
Derefter vände han tillbaka in till sitt, och var högeligen bedröfvad.
Men ulfven vänslades emot sin fagra unga brud, och qvad:

    »Sätt dig på min rygg!
    Håll dig i min lugg!
    Och dig skall ingen fara ske.»

Ja, prinsessan gjorde som han bad; hon satte sig på hans rygg, och höll
sig fast i hans lugg. Dermed begynte han löpa som när foglen far, och
sprang bort ifrån kungs-gården, och gaf sig hvarken ro eller rast, förr
än de voro komna långt, långt in i skogen.

När de så hade färdats både länge och väl, blef ulfven omsider trött, och
stadnade under en hög björk till att hvila sig. Då rann honom i sinnet,
att han ville försöka sin käresta, hurudant hennes förstånd var; han
sporde fördenskull, hvad hon tyckte att slikt ett träd bäst kunde nyttjas
till. Prinsessan svarade: »jo, mig tyckes att min fader, konungen, skulle
deraf låta göra ett kar, till att ha röda rosor med rinnande vatten uti.»
Nu märkte ulfven att han fått den rätta prinsessan; han blef derföre
mycket glad, talade henne vänligen till, och tröstade henne så godt han
kunde. Derefter gaf han sig åter till att löpa såsom förut, och sprang,
och sprang, öfver både berg och dalar, djupare och djupare in i villande
skogen.

Som det nu blef serla och aftonen föll på, kommo de slutligen till en
mörk berg-skrefva. Der stadnade ulfven, lät prinsessan stiga af, och
sade: »nu vilja vi gå in; ty här är mitt hem, och här skola vi bo.» Då
började konunga-dottern att gråta bitterligen; ty hon tänkte på sin
faders gård, och huru det i konungens hela rike inte fanns en staf-karl
så arm, att han måste lefva i ett sådant näste. Likväl gjorde hon efter
ulfvens begäran, och gick ned i berget. Vid hon nu kom der in, mötte
henne en fager syn; ty, i stället för en usel jord-kula, var der en
öfvermåttan präktig sal, så att aldringen har sett eller sport dess
like. Hvar helst hon såg, glimmade det af bara guld och silfver; rundt
omkring stodo käril och husgeråd af alla de slag, det ena grannare än
det andra, och aldrig var det något hon ville önska sig i verlden, att
det inte fanns der. Men hennes man, ulfven, undfick henne gladeligen,
och helsade henne med många kärliga ord, så att ingen brudgum kunde vara
huldare emot sin brud än hvad han var. Han tillade: »allt som du här
ser hörer dig till, och finnes intet så kärt, att jag icke gerna unnar
dig det. Likväl måste du lofva mig en ting.» ’Hvad skall jag då lofva?’
Frågade prinsessan. »Jo,» sade ulfven, »du skall lofva mig bara det, att
du aldrig ser på mig me’ns jag sofver; ty då gör du både dig och mig
olyckliga.» Ja, härtill samtyckte prinsessan gerna; och hade nu sin lust
att beskåda all herrlighet som der fanns. När det så var serla och hon
blef trött, lade hon sig att hvila på en präktig silkes-bädd, och ulfven
sof i hennes famn. Men om morgonen, första tid det började bräcka, steg
han upp och gick ut, och syntes icke igen på hela dagen, förr än sol gått
i skog, att stjernorna åter begynte vandra upp och ned på himmelen.

Det led så en rund tid bortåt. Dagen i ända satt konunga-dottern helt
allena i berga-salen, sömmade silke uppå knä, och tänkte på sin man;
men hvar qväll, när sol runnit ned, kom ulfven hem igen, och fägnade
henne, och var alltid så innerligen god och huld emot henne. Hon fäste
nu en stor kärlek till honom, och älskade honom af hela sitt hjerta.
När det så stått i nio månader, var hon hafvande, och födde ett fagert
svenne-barn. Då kände hon sig hjerteligen glad, och tänkte uppå hvad
fröjd detta skulle bli för hennes man, ulfven. Men hennes glädje byttes
snart i sorg; ty knappt var barnet födt, förrän dörren slogs upp, ulfven
rusade in, sprang fram till bädden, tog den lilla emellan sina breda
käftar, och lopp ut i skogen, ingen visste hvart. Nu kan man veta huru
prinsessan blef till mods; hon grät bitterligen, att hon skulle mista
sitt lilla barn. Likväl kom det aldrig i hennes hug att ulfven skulle
svika henne. Hon sökte derföre glömma sin sorg, aftorkade sina tårar,
tänkte på den huldhet ulfven alltid visat henne, och var nu åter vänlig
och kärleksfull som tillförene.

Det stod så ännu en tid, och när månaderna voro om, blef prinsessan åter
sjuk och födde ett svenne-barn, det fagraste man kunde se för sina ögon.
Då blef hon också mycket glad, smekte sitt lilla barn, och tänkte uppå
hvad fröjd detta skulle bli för hennes man. Men det gick alldeles som
förra gången; ty knappast var den lille kommen till, förrän dörren slogs
upp, ulfven rusade in, sprang fram till bädden, fattade barnet emellan
sina röda käftar, och sprang bort i skogen, ingen visste hvart. Nu kan
man veta huru prinsessan blef bedröfvad, och huru bitterligen hon grät,
att hon skulle mista sitt lilla barn. Likväl trodde hon sin man bäst; hon
sökte derföre glömma sin sorg, aftorkade sina tårar, och var åter lika
huld och kärleksfull som hon alltid varit.

När det så lidit ännu en tid framåt, var prinsessan hafvande för tredje
gången, och födde ett litet flicke-barn, fagert som Guds klara dag. Då
blef hon åter mycket glad, smekte sitt lilla barn, och tänkte uppå hvad
fröjd detta skulle bli för hennes man. Men det gick som det gått förut.
Knappt var den lilla kommen till, förrän dörren slogs upp, ulfven rusade
in, sprang fram till bädden, tog barnet emellan sina röda käftar, och
lopp undan i skogen. Nu visste prinsessan icke hvad hon skulle tänka, och
sörjde bitterligen, att hon inte fick behålla något enda af sina barn.
Likväl kom det aldrig i hennes hug att ulfven kunde svika sin tro emot
henne. Hon aftorkade derföre sina tårar, gömde sin sorg i sitt hjerta,
och när ulfven kom hem, var hon åter lika huld och kärleksfull som
tillförene.

Så förrunno sju hela år, och konunga-dottern satt ännu alltjemnt i
berga-salen hos sin man, ulfven. Likväl kunde hon icke alltid vara glad
som förr, utan när hon var ensam hela långa dagen, lekte hennes tankar
ofta bort till de små barnen som hon mistat, och till hennes fader och
fränder som hon aldrig mer skulle få se, och då grät hon; men när det
led på qvällen, att ulfven skulle komma hem, blef hon åter glad, ty han
var henne kär framför både barn och fränder. Då hände sig en qväll,
att ulfven dröjde mycket länge borta, och prinsessan väntade honom med
stor oro. Som han nu ändteligen kom, förtäljde hon om allt bekymmer hon
haft för hans skull, och frågade hvarföre han dröjt så länge. »Jo,» sade
ulfven, »jag har färdats en lång väg.» ’Hvar har du då varit?’ Frågade
prinsessan. Ulfven svarade, att han just nu kom ifrån hennes faders
gård. Härvid blef prinsessan mycket förundrad, och bad honom förtälja
tidningar. »Ja,» sade ulfven, »jag har i dag stora nyheter; ty din fader,
konungen, har fäst sig en ny drottning.» När prinsessan hörde detta,
kom det för henne, huru hennes fader aldrig velat gifta sig me’ns hon
var hemma, och tycktes henne, att han nu månde ha sökt sig en gemål,
för att glömma sin stora sorg. Hon kunde så icke återhålla sina tårar,
utan satte sig ned, stödde hand under kind, och grät så bitterligen, att
man aldrig har sett någon gråta så; men allt hvad ulfven måtte säga för
att trösta henne, tjenade till ingenting. Som han nu såg hennes stora
bedröfvelse, gick det honom hårdt till sinnes, och han sade: »hjertans
allerkäresta! Hvad skall jag göra att du må åter blifva glad igen?
Det finnes ingenting i verlden som jag ville neka dig.» ’Jo,’ svarade
prinsessan, ’du skall låta mig fara till kungs-gården, till min fader.
Jag har en sådan innerlig längtan att få se honom ännu en gång, förrän
han dör.’ Nu var det ulfven som blef bedröfvad, och han bad henne för
allt som var kärt, att hon ville bedja en annan bön, allenast icke denna;
men konunga-dottern stod fast vid sin begäran. När han nu ändteligen såg
att han icke förmådde öfvertala henne, utbrast han: »det må då ske som du
vill, och vi skola fara; fastän hugen säger mig att denna färd blifver
oss till liten glädje.» Slutet blef således hvad man kan vänta, att
prinsessan fick sin vilja fram, och blef nu aftaladt dem emellan, att de
redan andra dagen skulle gifva sig på väg till kungs-gården.

Som det nu blef morgon och sol rann upp, väckte ulfven sin hjertans
käresta, och sade att de skulle fara åstad. Ja, prinsessan lagade sig
till, och var straxt redo. Derefter gjorde hennes man såsom förra gången,
han tog henne uppå sin rygg, bad henne hålla uti hans lugg, och gaf sig
till att löpa, såsom vinden far genom skogen. När han så hade sprungit
både länge och väl, kommo de omsider fram emot kungs-gården. Då stadnade
han och sade: »här månde vi skiljas, och kan du nu sjelf hitta vägen.
Jag önskar dig derföre farväl och allsköns glädje, och skall jag om tre
dagar komma igen för att hemta dig. Men ett skall du lofva, för all den
huldhet vi burit till hvarandra, att du icke låter locka dig till att
svika din tro emot mig.» Ja, prinsessan lofvade hon skulle icke glömma
honom, och skildes så ifrån sin man med stor kärlek. Derefter vandrade
hon med snabba steg fram till sin faders gård; men ulfven vände ensam och
bedröfvad tillbaka åt skogen.

Vid prinsessan nu kom in i konunga-salen, och staddes för sin fader,
skall man tro der blef en uppståndelse, så det var inte likt någonting.
Konungen ville i början inte tro sina egna ögon, och knappt någon annan
heller; ty så litet hade han tänkt att någonsin mer få återse sin
dotter. Men när han nu ändteligen såg att det var hon, sprang han upp
ifrån sitt hög-säte, och tog prinsessan i famn, och kysste henne, och
blef som han varit barn på nytt, af bara glädje. Likaledes ock hans
gemål, drottningen, och alla de andra; ingen var som icke gladde sig att
prinsessan kommit tillbaka. Sedan begyntes der ett spörjande och ett
frågande utan all ända, och prinsessan måste förtälja om sin man, och om
den fagra berga-salen, och om allting som vederfarits henne medan hon var
borta. Men allt frågade drottningen bara om ulfven, huru har var, och
huru han tedde sig emot henne, och änskönt prinsessan förtäljde allting
som det tilldragit sig, hade styf-modern jemnt nya spörsmål att sätta
henne före.

Sålunda förgingo två hela dagar likasom en blink; ty så glad var
konunga-dottern att få vara bland sina fränder. Men på tredje dagen
skulle ulfven komma igen för att hemta henne. Som det nu led emot tiden
att hon borde fara, tog drottningen henne afsides, och begynte åter
spörja både ett och annat; men allt frågade hon bara om ulfven. Vid de
nu talade härom, sade styf-modern: »mycket prisar du din man, och kan
jag inte säga huru glad jag är, att du finner dig nöjd och belåten.
Likväl kommer det mig så före, att ulfven icke alltid måtte vara som
han synes, och tycks mig underligt, att du ej vet bättre besked härom.»
Konunga-dottern svarade, som sanningen var, det hon lofvat sin man att
aldrig forska efter hans rätta utseende, eller se på honom medan han
sof; om hon det gjorde, skulle både hon och han blif evigt olyckliga.
Men drottningen bara log åt hennes fruktan, och eggade henne med många
svekfulla ord, att det inte vore så farligt heller, och att det väl
aldrig funnits någon qvinna, som inte ville veta om hon var gift med
en menniska eller med en ulf. Ja, huru hon lade sina ord, begynte
konunga-dottern omsider lyssna till hennes falska tal, och frågade om
råd hvad hon skulle göra, för att utröna huru det rätteligen förhöll sig
med ulfven. »Jo,» sade drottningen, »vänta, skall jag säga dig! Här har
du ett ljus med tre grenar. När du nu kommer hem, och ulfven har somnat,
skall du tända på den första grenen; då kan du se, om han verkligen är
en ulf eller icke. Vill du sedan betrakta honom, kan du tända på den
andra grenen. Men för all del tänd inte på den tredje grenen, för då kan
han vakna, och bli vred öfver din olydnad.» Ja, konungadottern var så
uppeggad, att hon tänkte hvarken på sin mans varning eller på sitt löfte,
utan tog ljuset, gömde det i sin barm, och sade att hon ville göra såsom
hennes styf-moder lärt henne.

När nu tiden var inne som ulfven hade utsatt, tog prinsessan farväl
af sina fränder, och skildes ifrån dem med stor vänskap å alla sidor.
Derefter gick hon bort ifrån kungsgården, till att möta sin man. Som de
nu åter råkades, blef der en fröjd så ingen det kan omtala, och ulfven
vänslades emot henne, och visste inte huru glad han var, att han fått
henne tillbaka. Han bad henne så stiga upp på hans rygg, och hålla sig
fast i hans lugg, och gaf sig derefter till att löpa allt hvad han
förmådde, hela långa dagen i ända. Men när qvällen kom, voro de framme
vid berg-skrefvan. Der gingo de in, och lade sig till hvila, och såsom
ulfven var mycket trött efter resan, föll han snart i en djup sömn.

Detta var just hvad konunga-dottern väntat. Hon hade så icke väl märkt
att hennes man var somnad, förrän hon steg varliga upp, tog fram ljuset
som hon fått af sin styfmoder, och tände med stor räddhåga den ena
grenen. Men ljuset brann med ett flämtande sken, så att hon ej förmådde
se klart genom mörkret; likväl kunde hon skönja, att det nu icke längre
var en ulf, utan en man, som låg hos henne på bädden. Då blef hon så
häpen och öfverraskad, att hon darrade i hvar lem, och ville straxt åter
släcka ljuset; men huru det var, kunde hon icke motstå sin nyfikenhet,
att först beskåda sin man huru han såg ut. Hon tände så äfven det
andra ljuset. Vid hon nu åter vände sig om, fick hon se att det var
en ungersvenn, den fagraste hon någonsin hade sett för sina ögon; men
ulf-skinnet låg till hälften gömdt inunder honom. Nu betogs hon af en
sådan längtan, att hon blef som förtrollad, och glömde sin styf-moders
råd, bara för att se på svennen, huru fager han var. Det dröjde så icke
länge, förrän hon tände äfven det tredje ljuset. Derefter satte hon sig
ned, lutade öfver honom med stor hjertans kärlek, och ju längre hon satt,
desto fägre syntes han henne, så att hon slutligen glömde både himmel
och jord, bara för att se på honom der han låg. Hon förgat så alldeles
att akta uppå ljuset som hon höll i handen, och rätt som det var, ville
det sig inte bättre, än att en skare sprakade ifrån ljuslågan, och föll
oförvarandes på ungersvennen. Straxt begynte han röra sig, och förrän
prinsessan hunnit blåsa ut ljuset, slog han upp ögonen och vaknade.
Som han nu märkte hvad hon hade gjort, rusade han häftigt upp, såg sig
förfärad omkring, och sade: »hjertans allerkärestan, huru kunde du så
svika mig? Stackare jag! Bara tre månader hade jag qvar att löpa ulf, och
nu måste jag gifta mig med trollet.» Vid detta tal blef konunga-dottern
så till sig, att hon ville sjunka ned i jorden af sorg och ånger, och
föll ned för hans fötter, och bad honom med många bittra tårar, att han
skulle tillgifva henne hvad hon brutit. Svennen återtog: »väl kan jag
gifva dig till; men vi få ändock lefva våra dagar i sorgen, ty vi skola
aldrig mer se hvarandra.» Nu blef prinsessan alldeles tröstlös, hängde
sig fast vid hans knän, och sade: ’hvar helst du går skall jag följa dig,
medan jag lefver i verlden.’ Svennen utbrast: »huru vill du följa mig?
Der falla så villa stigar emellan oss begge.» ’Jo,’ sade prinsessan, ’du
skall kasta små stenar efter dig, ehvar du går fram, att jag så må finna
vägen.’ Nu teg svennen ett ögonblick; derefter suckade han tungt, och
sade: »vår äldste son har jag satt hos min äldsta syster; der lägger jag
den största stenen. Vår andre son har jag satt hos min andra syster; der
lägger jag den andra stenen. Men vår lilla dotter har jag hos min yngsta
syster; der lägger jag den tredje stenen. Och skall du nu ha tack för all
kärlek och huldhet som vi burit till hvarandra.» Dermed slet han sig ur
hennes famn, och gaf till ett högt skri, och med detsamma flög skinnet på
honom, att han åter blef till en ulf, och lopp så ifrån henne ut i den
mörka, villande skogen. Men konunga-dottern blef så betagen af sorg, att
hennes hjerta ville brista, och hon lopp efter honom så fort hon någonsin
kunde. Men hvar ulfven gick fram, kastade han små stenar bakom sig, att
hon skulle finna vägen.

Prinsessan vandrade nu allt framåt med tunga fjät och tungt hjerta, och
aldrig fann hon så liten en sten som ulfven strött efter sig, att hon
icke grät bitterligen, och ångrade hvad illa hon hade gjort. Så gick det
den dagen, och många andra dagar. När hon nu hade vandrat både länge och
väl, kom hon omsider till en gård, och utanför gården låg en stor sten.
Då kunde hon förstå, att här var stället hvarom ulfven hade talat. Hon
gick derföre in, staddes för ulfvens äldsta syster, och förtäljde hvem
hon var, och om allt annat som henne vederfarits. Hon blef så emottagen
på det allra bästa, och ulfvens syster gick ut, och kom straxt tillbaka
med en liten fager pilt, och sade att detta var prinsessans son. Nu
kan man veta hvad detta var för en tröst i hennes bedröfvelse, och hon
omfamnade pilten med stor hjertans kärlek, och gladdes vid att se huru
han var rask och vuxen. Men när det lidit en stund, hade hon inte ro att
längre dväljas der, utan ville åter begifva sig på väg, och allt hvad
ulfvens syster bad henne stadna qvar för att hvila sig, tjenade till
ingenting. Som de nu skulle skiljas, sade ulfvens syster: »icke kan jag
förtänka dig att du vill uppsöka din man, huru föga likligt det må vara,
att du någonsin finner honom. Men efter som vi nu hafva råkats, beder
jag att du vill emottaga denna slända som en vänne-gåfva, och till en
hugkomst af vårt möte.» Dermed gaf hon prinsessan en slända af gull, och
var den så öfvermåttan fager och kostbar, att aldringen har sett dess
like. Ja, konunga-dottern tackade för gåfvan, såsom den väl det var värd;
sedan helsade hon ulfvens syster farväl, omfamnade sin lilla son med
många tårar, och begynte åter sin färd, ensam och allena ut i villande
skogen.

När hon så hade vandrat både dagar och stunder, utan att unna sig
någon hvila, kom hon åter till en gård, och utanför gården låg ännu en
stor sten. Nu kunde hon förstå, att detta var det andra stället hvarom
hennes man hade talat. Hon gick derföre in, helsade ulfvens syster,
och förtäljde hvem hon var och i hvad ärende hon kommit. Hon blef så
emottagen på det allra bästa, och ulfvens syster gick ut, och kom straxt
tillbaka med en liten fager pilt, och sade att det var prinsessans andre
son. Nu kan man veta hvad detta var för en tröst midt i all hennes
bedröfvelse, och hon omfamnade pilten med stor hjertans kärlek, och
gladde sig att se huru han var rask och trifven. Men när det gått en
stund, hade hon inte ro att längre dväljas der, utan ville åter gifva
sig på väg, och allt hvad ulfvens syster bad henne dröja me’ns hon
hvilade sig, tjenade till ingenting. Som de nu skulle skiljas, sade
ulfvens syster: »icke kan jag förtänka dig att du längtar till din man,
ehuru olikt det är, att du någonsin finner honom. Men eftersom vi nu
hafva träffats, beder jag att du vill emottaga detta gull-äple till
en vänne-gåfva, och till ett minne af vår frändskap.» Dermed gaf hon
prinsessan ett äple af klart gull, och var det så öfvermåttan fagert, att
ingen konung kan ha det kostligare. Ja, prinsessan tackade för gåfvan,
såsom hon det inte annat kunde; sedan helsade hon mång tusen god natt,
omfamnade sin lilla son med stor kärlek, och gaf sig åter på färd, till
att leta efter sin man, ulfven.

Som hon nu åter hade vandrat många villa stigar, kom hon ännu en gång
till en gård, och utanför gården låg en stor sten. Då kunde hon förstå,
att detta var det tredje stället hvarom hennes man hade talat. Hon gick
derföre in, och fick se hvarest en jungfru satt i hög-bänken, och hade på
sitt knä en liten blom-kind, fager som den fagraste lilla roseneknopp.
Då tyckte hon sig kunna veta att detta var ulfvens tredje syster; hon
trädde så fram, sade hvem hon var, och förtäljde om alla sina sorger.
Straxt blef hon emottagen på det allra bästa, och ulfvens syster steg
upp, lade barnet på hennes arm, och sade att det var hennes dotter. Nu
kan man tänka hvad detta var för en tröst i prinsessans bedröfvelse, och
hon omfamnade sitt lilla barn med stor hjertans kärlek, och gladdes att
se huru fagert det var. Men när det gått en stund, hade hon inte ro att
längre dväljas der; ty allt längtade hon bara till sin man, som hon hade
mistat. När ulfvens syster nu såg att prinsessan icke ville stadna qvar,
tog hon till orda: »icke kan jag förmena dig att du letar efter din man,
ehuru mörkt det synes, att du finner honom. Men efter som vi nu hafva
råkats, beder jag att du vill emottaga denna harpa, till ett minne af vår
frändskap.» Dermed gaf hon konunga-dottern en harpa af gull, och var den
så öfvermåttan präktig, att dess like inte står att finna, om man ock
sökte öfver sju konunga-riken. Hon tillade: »denna harpan skall ha du att
leka på när du blir sorgefull.» Ja, prinsessan tackade för den kostliga
gåfvan; derefter tog hon farväl af ulfvens syster, omfamnade sin lilla
dotter, och skildes ifrån dem med sådan sorg, som hvar man väl det kan
tänka.

Konunga-dottern begynte nu åter vandra, dag ut och dag in, öfver både
berg och dalar, och alltid letade hon så troget efter de små stenarne som
ulfven hade strött på sin väg. Men hvar och en gång hon blef trött eller
sorge-full, tog hon fram sin gull-harpa, och begynte leka. Då skedde en
sällsam ting: ty harpan hade en sådan dygd, att första tid det klang af
strängarne, kom hela skogen sig i rörelse, och der dansade rå och der
dansade hind efter harpo-slagen, och små foglarne sjöngo, och träden
löfvades, och allt blef lust och lek, ända till dess att prinsessan
öfvervann sin sorg och blef tröst igen. När hon så hade färdats mycket
vidt omkring, genom många främmande länder, kom hon ändteligen till ett
stort vatten; men vid stranden togo de små stenarne slut, så att hon
icke mer kunde finna vägen. Som hon nu icke heller visste huru hon skulle
komma öfver det stora vattnet, blef hon alldeles modfälld, så att hon
satte sig på en sten, och grät, och tänkte att hon ville sitta der tills
hon blef död, efter som hon icke längre kunde följa sin hjertelig kär.
Rätt i detsamma fick hon se, hvarest der kom en stor grå ulf och samm
öfver sundet. Nu kunde hon icke tro annat än att detta var hennes man,
hon sprang så upp, slog sina händer samman, och utbrast med stor glädje:
»se der, nu kommer han! Nu kommer han!» Men annat fick hon röna; ty det
var inte hennes käraste, utan en vildt främmande ulf, som glupade ledt
och såg mycket grym ut. Nu visste prinsessan inte hvad hon skulle göra
i sin stora nöd, utan tog till sin harpa, och begynte leka med sina små
snö-hvita fingrar. Men knappt hade ulfven förnummit harpo-slagen, förr
än hans vrede blidkades, att han vardt lika mild, som han tillförene
såg grym ut. Han gick så fram till prinsessan, och frågade hvad hon
ville honom. »Jo,» svarade hon, »först beder jag att du icke gör mig
något ondt, och sedan är min begäran, att du förer mig öfver det stora
vattnet.» Ulfven återtog: ’skön jungfru! Väl kan jag lofva att icke
göra dig något ondt; men icke kan jag föra dig öfver det stora vattnet,
ty troll-drottningen har befallt, att hvar en gång jag far deröfver,
skall jag tumla mig tre gånger omkring.’ Prinsessan lät dock inte
afskräcka sig, utan sade att hon ville hålla sig fast vid hans långa hår,
allenast hon fick följa med. Ja, huru länge de samråddes härom, blef det
ändteligen efter hennes vilja, så att ulfven tog henne på sin rygg, gaf
sig ut i vattnet, och begynte åter simma genom böljorna.

När de nu kommit långt ut på sjön, gjorde ulfven som han tillsagt, han
tumlade sig rundt om i vattnet. Då blef prinsessan mycket häpen, och var
när att falla; men hon tänkte uppå sin käraste, och höll sig väl fast.
De foro så än ett långt stycke, och ulfven tumlade sig andra gången,
ännu djupare än förut. Då blef prinsessan åter mycket rädd; men hon
tänkte uppå sin hjertelig kär, och föll icke. Slutligen tumlade ulfven
sig tredje resan, och dök djupt, djupt ned, ja, ända i hafsens grund.
Nu trodde prinsessan att hon aldrig mer skulle få se Guds dag, och blef
öfvermåttan förfärad; men hon tänkte på sin man, och kunde ännu hålla sig
qvar, att hon icke föll. Det hade så icke stått mycket länge om, förrän
ulfven kom åter upp i vattnet och samm hasteligen genom böljorna, och,
innan prinsessan visste ordet af, hade han fört henne öfver sundet till
andra stranden.

Konunga-dottern tackade nu med många vänliga ord för hans stora omak;
derefter sökte hon rätt på de små stenarne som hennes man hade strött i
sin väg, och fortsatte sin vandring som förut. När hon så åter färdats
både länge och väl, kom hon omsider på en grön äng; midt på ängen låg en
stor, stor kungs-gård, mycket präktigare än hon någonsin sett tillförene,
och vid kungs-gården togo stenarne slut, så att hon häraf dömde, det
hon nu kommit fram till stället der hennes käraste var. Hon visste
så i början rätt inte hvad hon skulle göra för att träffa honom; men
ändteligen tog hon mod till sig, gick in i steger-huset, och frågade,
med stor ödmjukhet, om det vore möjligt att hon kunde få sig någon
tjenst. Ja, köks-mästaren begynte straxt spörja hvem hon var, och hvar
hon kom ifrån. »Jo,» sade prinsessan, »jag är inte annat än ett fattigt
torpare-barn, som har gifvit mig ut i verlden till att söka någon råd.»
’Ja så,’ återtog köks-mästaren, ’då kan det just bli lagom för dig att gå
vall med drottningens fä.’ Härmed var prinsessan väl tillfreds; tackade
för anbudet, och blef nu tagen till vall-piga på den stora kungs-gården.

Det lider så en rund tid bortåt; konunga-dottern går vall med
drottningens fä, och hvar den dag i öster dagas tänker hon allenast
uppå sin man; men det var som det var, hon aldrig hvarken såg eller
hörde honom. Emedlertid talades der i hela kungs-gården inte om något
annat än en främmande prins, som var kommen för att gifta sig med
drottningen; och kunde ingen bara utsäga huru båld och fager han var.
När vall-pigan hörde detta, blef hon än mera bedröfvad, och allt som det
led emot brölloppet ökades hennes sorg; ty hon förstod att talet var
om hennes egen hjertelig kär, och tyckte hon sig aldrig kunna lefva den
dagen han skulle fästa sig en annan. Hon tänkte så hvar timma och hvar
stund, bara på hur hon skulle få tala vid prinsen. Men drottningen var
öfvermåttan svartsjuk, och vaktade honom noga, att der syntes ingen vån
att prinsessans förehafvande skulle lyckas.

När hon nu såg, att hon aldrig skulle få råka prinsen utan drottningens
goda minne, beslöt hon omsider nyttja list, såsom jag straxt vill
förtälja. Till den ändan dref hon arla en afton hem sitt fä utur skogen,
satte sig derefter vid borga-grinden, tog fram sin gull-slända, och
begynte spinna så flitigt, så flitigt. Men det var om qvällen, just
vid solen höll på att glädja sig, och allt som den lilla vände på sin
gull-slända, blef deraf ett skimmer som en brinnande eld, så att skenet
lekte öfver hela den stora kungs-gården.

Nu hände sig att drottningen vid samma tid satt med sin tärna i högan
loft, såsom hennes sed var. Vid hon nu såg sig ut genom vind-ögat, och
märkte det fagra skenet, blef hon högeligen förundrad, och sporde hvad
detta månde vara för en sällsam glans; »icke lär det väl komma sig af
solen som går ned?» -- ’Nej,’ svarade tärnan; ’det är visst inte af
solen, utan det är den lilla vall-pigan, som sitter vid borga-grinden
och spinner på så fager en gull-slända.’ Häraf blef drottningen mycket
nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan lofts bro, och kom till
grinden der den lilla satt och spann. Som hon nu fick se den gyllene
sländan, kände hon öfvermåttan god lust att ega den; ty hon var lika
girig som hon var annars elak. Hon sade fördenskull: »hvad vill ett
torpare-barn, som du är, med en sådan kostbarhet? Gif sländan åt mig,
så skall du i stället få dig en ny vadmals-kjortel. Den kan du bättre
behöfva.» ’Nej,’ svarade den lilla, ’inte gifver jag bort min gull-slända
för en vadmals-kjortel, såsom du sade. Men jag vill föresätta dig ett
annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen, och var
mycket ifrig. ’Jo,’ sade prinsessan, ’detta är mitt vilkor, att du skall
få min gull-slända, om du låter mig sofva i natt hos din allerkäraste.’
Vid detta tal blef drottningen mörk i hyn, och såg på vallpigan med inte
mycket blida ögon. Men såsom hon var väl förfaren i all slags ränker,
och dertill öfvermåttan gerna ville ega den fagra gull-sländan, gaf hon
omsider sitt samtycke; och blef nu så aftaladt, att drottningen fick
sländan, men den lilla skulle sofva om natten i prinsens kammare.

Drottningen vände nu tillbaka in i kungs-gården, och hugsade under vägen
bara uppå falskhet, huru hon skulle komma ifrån sitt löfte som hon gifvit
vall-pigan. Till den ändan satte hon sig om aftonen att dricka med sin
aller-käraste. När det nu led fram på natten, att folket skulle lägga
sig, tog hon till orda: »gerna hade jag aktat än längre sitta hos dig;
men det blir serla, och folket behöfver ro. Likväl skall du tömma ännu en
bägare, förrän vi skiljas åt.» Dermed tog hon en remmare, fyllde den med
mjöd, blandade en dval-dryck i mjödet, och bjöd sin käraste dricka. Ja,
prinsen märkte inte att der var något svek under, utan tog remmaren, och
drack. Men det gick som man kunde vänta; ty han hade icke så snart tömt
bägaren, som en dvala kom öfver honom, att han föll tillbaka emot bädden,
och somnade tungt. Då log drottningen i sitt falska hjerta, att hennes
anslag hade lyckats; hon lät så icke länge vänta på sig, utan gick ut
till vall-pigan, förde henne in i rummet, och sade att hon nu skulle få
sitt vilkor uppfyldt, såsom lofvadt var.

När nu allt var tyst, och den lilla blifvit ensam med prinsen, begynte
hon sakta tala honom till; helsade ifrån sina tre små barn, och bad
med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men
prinsen svarade inte, utan sof. Då blef konunga-dottern orolig, ropade
honom med många kärliga namn, och sporde om han kunnat glömma all
deras fordna huldhet; hon hade så troget följt hans spår öfver hela
vida verlden. När hon så ännu icke fick något svar, utan prinsen sof
som tillförene, blef hon öfvermåttan bedröfvad, vred sina händer, grät
bitterligen, och klagade alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin
faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och
farit öfver vatten och land till att söka honom; men nu hade han glömt
henne, för att fästa sig en annan. Hon tillade, att hon aldrig skulle
vända sin kärlek ifrån honom, medan hon lefde i verlden. Så klagade hon
hela natten, och grät så bitterligen, att det kunnat röra en sten till
medömkan. Men prinsen låg alltjemnt i dvala, och vaknade icke. Der var så
ingen som hörde henne, utan allenast väktaren som stod för dörren, och
han undrade mycket öfver hennes tal; men han kunde icke förstå hvad hon
mente, när hon klagade om sin man, ulfven.

Som det nu blef morgon och begynte gry, kom troll-drottningen in i
prinsens sof-stuga, och den lilla måste åter ut i skogen. Hon gick så
vall hela långa dagen, och kan man väl veta, att hon trådde sina fjät med
sorgefullt mod. När nu ändteligen qvällen kom, och sol rann ned, gjorde
hon som tillförene; hon skyndade hem, tog fram äplet som hon fått af
ulfvens syster, och satte sig vid borga-grinden att leka. Men äplet var
af klaraste gull, och när solen sken derpå, blef der ett skimmer som en
brinnande eld, så det lyste öfver hela den stora kungs-gården.

Nu hände sig att drottningen samma tid åter satt i högan loft, såsom
hon hade för sed. Vid hon nu såg sig ut genom vind-ögat, och fick se
det fagra skenet, blef hon förundrad, och sporde hvad detta månde
vara för en sällsam glans; »icke lär det väl komma sig af solen som
går ned?» -- ’Nej,’ svarade tärnan; ’det är visst icke af solen, utan
det är den främmande vall-pigan, som sitter vid borga-grinden och
leker med så fagert ett gull-äple.’ Då blef drottningen på det högsta
nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan lofts bron, och kom till
grinden der den lilla satt och lekte. Som hon nu fick se gull-äplet,
kände hon öfvermåttan stor lust att ega det, såsom hon tillförene fått
gull-sländan. Hon sade fördenskull: »hvad skall du, som inte är annat
än ett torpare-barn, med en slik dyrbarhet? Gif äplet åt mig, så skall
du i stället få dig en ny silkes-kjortel. Den kan du bättre behöfva.»
’Nej,’ svarade vall-pigan, ’inte ger jag bort mitt fagra gull-äple för en
silkes-stickad kjortel, såsom du nyss sade. Men jag vill föresätta dig
ett annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen, och var
mycket ifrig. ’Jo,’ sade den lilla, ’detta är mitt vilkor, att jag får
sofva i natt hos din allerkäraste.’ Vid detta tal blef drottningen vred
i hugen, och såg på vall-pigan med inte mycket blida ögon. Men såsom hon
var full af all slags falskhet, och dertill öfvermåttan gerna ville ega
gull-äplet, gaf hon slutligen sitt samtycke; och blef nu så aftaladt,
att drottningen fick äplet, men den lilla skulle sofva om natten i
konunga-sonens kammare.

När det nu led på qvällen, och drottningen satt med sin käraste öfver
bredan bord, tog hon till orda: »gerna hade jag aktat ännu längre få
sitta hos dig; men det blir serla, och folket behöfver ro. Likväl skall
du tömma ännu en bägare, förrän vi skiljas åt.» Dermed tog hon en
remmare, fyllde den med mjöd, lät sömn-droppar komma i mjödet, och räckte
den så åt prinsen. Ja, konunga-sonen misstänkte ingenting, utan drack.
Men det gick som man kunde vänta, han hade icke så snart tömt bägaren,
som der föll en dvala öfver honom, att han lutade sig tillbaka emot
bädden, och somnade hårdt. Nu gladdes drottningen i sitt falska hjerta,
att hennes anslag hade lyckats. Hon gick så ut till vall-pigan, förde
henne in i prinsens sof-kammare, och sade att hon skulle få sin begäran
uppfylld, efter som utlofvadt var.

Sedan den lilla nu åter blifvit ensam med prinsen, och allt var tyst,
begynte hon sakta tala honom till; helsade ifrån sina tre små barn, och
bad med många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men
prinsen svarade icke, utan sof. Då vardt hon orolig, ropade honom med
många kärliga namn, sporde om han kunnat glömma deras fordna huldhet,
och förtäljde om all den nöd och sorg hon utstått, allenast för att
följa honom. När hon så ännu icke fick något svar, utan prinsen sof som
tillförene, betogs hon af en stor ångest, så att hon vred sina händer,
grät bitterligen, och klagade alla sina sorger: huru hon vardt tagen
ur sin faders gård och gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små
barn, och farit öfver vatten och land till att söka honom; men nu hade
han glömt henne, för att fästa sig en annan. Hon tillade, att hon ändock
aldrig skulle vända tillbaka att älska honom, medan hon lefde i verlden.
Så klagade hon hela natten, och jämrade sig, att det väl kunnat röra
en sten till tårar; men prinsen låg i dvala, och vaknade icke. Der var
så rätt ingen som förnam hennes sorg, utan allenast väktaren som stod
för dörren. Men ehuru han icke kunde fatta hennes ord, när hon talade om
ulfven, tycktes det honom ändock vara en sällsam tilldragelse, så att han
beslöt omtala för sin herre hvad han hört och sett.

Som det nu blef morgon, att sol rann öster upp, kom drottningen in i
prinsens sof-stuga, och den lilla måste åter ut i skogen som förut. Hon
gick så vall hela Guds långa dagen, och kan hvar och en väl tänka, huru
hennes hjerta var sorgefullt. Men väktaren, som stått för prinsens dörr,
gjorde som han föresatt sig, trädde in för sin herre, och förtäljde om
allt såsom det timat de begge nätterna, och om den lilla vall-pigan,
som satt och grät och klagade öfver sin man, ulfven. När prinsen hörde
detta blef han underlig till mods, ty det kom honom så före, som han haft
en svår dröm; men ehvad han hugsade, kunde han inte reda hur det var.
Likväl rann honom i sinnet, att han druckit med sin käresta, och huru
han derefter fallit i en sådan tung sömn. Häraf begynte han ana oråd,
och märkte att han var besviken. Han beslöt derföre vara på sin vakt,
skaffade sig noga besked om allting, och lät mannen gå sina färde. Men
hela dagen sedan var han tungsinnt och svårmodig, och hans tankar ville
icke vända tillbaka ifrån den främmande vall-pigan.

När det nu ändteligen blef afton, att solen gladdes, kom den lilla
åter hem utur skogen. Då gjorde hon som hon gjort förut, satte sig
vid borga-grinden, tog fram sin gull-harpa, och begynte leka på dess
strängar. Men när solen sken på gull-harpan, glimmade det som en eld,
så det lyste öfver hela kungs-gården; och när den lilla lekte öfver
gull-strängarne med sina små snöhvita fingrar, rann der upp ett ljud
så öfvermåttan fagert, att ung och gammal hoppade af fröjd, och glömde
allting annat bara för att lyssna dertill.

Nu hände sig att troll-drottningen samma tid satt i högan loft, och
såg sig, ut genom vind-ögat, såsom hennes sed var. Vid hon nu varsnade
det fagra skenet, och tillika förnam ljudet af harpo-slagen, blef hon
högeligen förundrad, och sporde sin tärna: »hvad är detta för en fager
glans, och hvad kan det vara för en ljuflig klang som hörs öfver gården?»
’Jo,’ svarade tärnan, ’det är inte annat än den lilla vall-pigan, som
sitter vid borga-grinden och leker på så fager en gull-harpa.’ Då blef
drottningen på det högsta nyfiken, och steg genast upp, gick utför högan
lofts bron, och kom till grinden der den lilla satt och lekte. Som hon
nu fick höra harpo-klangen, och såg gull-skenet glimma öfver strängarne,
kände hon öfvermåttan stor lust att ega harpan, såsom hon tillförene
fått gull-sländan och gull-äplet. Hon sade fördenskull: »hvad skall ett
torpare-barn, som du är, med slik en kostbarhet? Gif gull-harpan åt mig,
så skall du i stället få dig en gull-stickad kjortel. Den kan du bättre
behöfva.» ’Nej,’ svarade vall-pigan, ’inte byter jag bort min harpa
för en gull-sömmad kjortel, såsom du nyss sade. Men jag vill föresätta
dig ett annat vilkor.’ »Hvad då för ett vilkor?» Sporde drottningen,
och var mycket ifrig. ’Jo,’ sade den lilla, ’detta är mitt vilkor,
att jag får sofva hos din aller-käraste i natt.’ Vid detta tal blef
drottningen mörk i hugen, och såg på vallpigan med vreda ögon-kast. Men
konunga-dottern tog till sin harpa, och begynte leka, och allt som hon
lekte blef drottningen god igen, och vardt så betagen att hon glömde allt
annat, och tänkte bara på huru hon skulle få ega gull-harpan. Hon gaf
nu sitt samtycke till den lillas begäran; och blef der så aftaladt, att
drottningen fick gull-harpan, men vall-pigan skulle få sofva om natten i
prinsens kammare.

Nu må der ingen tro att troll-drottningen vände åter med sitt svek, som
hon tillförene öfvat emot konunga-barnen; utan när qvällen kom, att hon
och hennes käraste sutto öfver bredan bord, tog hon en bägare, fyllde den
med mjöd, och lät sömn-droppar falla i drycken likasom förut. Derefter
räckte hon bägaren åt prinsen, och sade: »gerna hade jag aktat få sitta
ännu längre hos dig; men det är serla, och vårt bröllopp ståndar i
morgon. Vi vilja derföre gifva oss till ro, och skall du tömma ännu denna
bägare förrän vi skiljas åt.» Ja, prinsen tog bägaren; men såsom han nu
fullväl hade märkt hennes stora falskhet, vaktade han sig att smaka
drycken, utan låtsade blott dricka, och lutade sig derefter emot bädden,
såsom han fallit i en tung sömn. Då log drottningen i sitt hjerta, ty hon
menade att allt var såsom det syntes; hon steg derföre hastigt upp, gick
ut till vall-pigan, förde henne in i kammaren, och sade att hon nu skulle
få sin begäran uppfylld, som lofvadt var.

Sedan nu allt var tyst, och den lilla blifvit ensam med prinsen, begynte
hon sakta tala honom till; helsade från sina tre små barn, och bad med
många ödmjuka ord om tillgift för hvad hon brutit honom emot. Men prinsen
låtsade som han sof, och svarade inte. Då blef konunga-dottern illa till
mods, ropade honom med många kärliga namn, sporde om han kunnat glömma
all deras fordna huldhet, och förtäljde huru troget hon följt hans spår
öfver hela vida verlden. När hon så ännu icke fick något svar, blef hon
öfvermåttan bedröfvad, vred sina händer, grät bitterligen, och begynte
klaga alla sina sorger: huru hon vardt tagen ur sin faders gård och
gifven åt ulfven, och huru hon lemnat sina små barn, och farit öfver
vatten och land för att söka honom; men nu hade han glömt henne, för att
gifta sig med trollet. Hon tillade, att hon ändock aldrig skulle vända
tillbaka att älska honom, medan hon lefde i verlden. Alltsom hon nu
talade, väcktes prinsens hugkomst, att han mindes det förflutna: och det
kom för honom, att han varit förbytt till en ulf, och huru han blifvit
skild ifrån sin hjertans kär, och hvad annat ondt honom vederfarits af
troll-drottningen; och tycktes honom, att han nu vaknade ur en tung
och svår dröm. Prinsessan hade så icke hunnit lykta sitt tal, förrän
han sprang upp, fick henne i famn med stor kärlek, och sade att han
förlåtit henne, och att hon och ingen annan vore den vännen han höll kär
i verlden. Nu blef konunga-dottern så till sig, att hon föll ned för
hans fötter och grät af hjertans innerlig glädje, och prinsen grät med
henne; och var det en fager syn, när de två ädla konunga-barnen sutto
tillsammans, intill dess de omsider somnade i hvarandras famn.

Som det nu led frampå morgonen, att den första stjernan slocknade för
dagen, gick drottningen till prinsens sof-stuga, för att hemta den
lilla, såsom utsatt var. Men väktaren som stod för dörren motade henne,
att hon ej fick komma in. Då kunde hon genast märka att hon var förrådd,
och lopp så i vredes-mode rundt omkring hela kungs-gården. Derefter
vände hon straxt åter, och kom andra resan till konunga-sonens dörr; men
väktaren motade henne om igen. Då blef hon alldeles utom sig af vrede, så
att hon skälfde i hvar led, och skiftade hy, och skriade som det argaste
troll, och lopp rundt omkring hela gården, och var hon nu mäkta bister
att skåda för hvem som mötte henne. Hon kom så tredje resan till prinsens
sof-stuga, stötte omkull väktaren, och sprang midt in i rummet. Men vid
hon nu fick se huru konunga-barnen sutto sofvande i hvarandras famn, blef
hon så till sig, att hon föll ned till jorden, och -- ~sprack~; och blef
detta hennes bane.

Nu timade en stor förändring; ty i samma stund drottningen var död,
löstes förtrollningen, så att allt återfick sitt fordna utseende. Den
präktiga kungs-gården blef så i ögonblicket förvandlad till en mörk
berg-skrefva, och var der intet att skåda, utom nakna fjäll och öde
skogar. Men fjerran borta, hvarest ulfven haft sitt ide, reste sig ett
fagert slott, som lyste af gull och silfver, så att det glimmade lång
väg emot solen. Rundt deromkring voro gröna lunder och svala vatten och
rika städer och byar, så att ingen sett så grannt; och allt detta var
ulf-prinsens rike. Konunga-sonen tog så sin käresta vid handen, och de
gåfvo sig straxt på väg mot det sköna slottet. Men när de kommit ett
stycke, fingo de se ett präktigt tåg af riddare, och svenner, och fagra
jungfrur, och oräkneligt mycket annat folk, med pipare, och harpo-lekare,
och allt slags fagert spel; och riddarne och svennerna och allt folket
gingo dem till mötes, och helsade dem med stor vördning, och hyllade
prinsen för sin konung, och prinsessan för sin drottning. Derefter stego
prinsen och hans käresta upp i en förgyllande karm, och drogo så med stor
ståt framåt borgen, och allt folket följde efter i en sådan skara, att
ingen det rätteligen kan omtala. Men när prinsen och prinsessan dragit
in genom borga-grinden, då kom det allra käraste; ty se, då stodo deras
tre små barn der innanföre, och helsade sina föräldrar med stor hjertans
glädje, och bådo dem vara välkomna till sitt land igen.

Nu blef der lust och lek, hvarest tillförene varit jämmer och sorg; och
konungen lät straxt tillreda ett gästabud, så att ingen har sett dess
like, och dracks der hans bröllopp med sådan gamman, som hvar man det
kan tänka. Den fagra konunga-dottern fick så lön för sitt trogna hjerta.
Men aldrig så glömde hon sin man, ulfven, utan höll honom nu lika kär i
lyckan, som hon förut hållit honom kär i sorgen. Och så var sagan all.


_Anmärkningar._

1. En genom flera åldriga drag märklig uppteckning ifrån ~S. Småland~,
förmäler likaledes, huru prinsessan löskade sin fader, och fann ett stort
djur i hans hår. Konungen lät nu göda djuret, och omsider slagta det, och
utlofvade sin dotter åt den, som visste säga af hvad slag skinnet var.
Men ingen kunde svara till hans spörsmål, änskönt han skickade sändemän
öfver allt sitt rike. När så buden drogo hem, funno de en ~orm~, som
slingrat sig omkring en grind-stolpe. Ormen qvad:

    »J faren land och rike kring
    med ett luse-skinn.»

Derefter rann han bort i skogen. Men sände-buden foro till kungs-gården,
och gåfvo besked om allt, såsom det tilldragit sig.

Konungen måste nu gifva sin dotter åt ormen; men vid brölloppet var liten
gamman, ty bruden bara grät, och när brudgummen kom, lopp han fram till
en stol, och slingrade sig omkring stols-foten, hvilket tycktes gästerna
vara en stor ynk att se. Derefter förde han sin unga brud långt bort
i ödemarken, till en jord-kula. Likväl var han ingen riktig orm, utan
en förtrollad konunga-son, och hvar qväll sedan sol gått ned, skiftade
han hamn, och blef till en fager ungersvenn. Men han hade strängeligen
tillsagt sin käresta, att aldrig se på honom me’ns han sof, förrän sju år
och sju dagar voro förlidna.

Fortsättningen stämmer öfverens med hvad ofvan förtäljes. --
Konunga-dottern far hem att helsa på sina fränder, och erhåller af sin
styf-mor ett ljus, som hon tänder om natten, för att se på sin käraste. I
detsamma faller en gnista af ljuset på ungersvennen, så att han vaknar,
blir straxt åter till en orm, och flyr sina färde. Men prinsessan gifver
sig på väg med stor sorg, för att leta efter honom.

Som hon nu vandrat både länge och väl, träffade hon ändteligen en gammal
gumma, för hvilken hon klagade sin nöd. Gumman sade: »efter som du vändt
dig till mig, vill jag också hjelpa dig; ty din man sitter i berget hos
min elaka syster. Nu skall du gå dit, och göra i allt såsom jag säger.»
Ja, prinsessan lofvade lyda i allting. Dermed gaf gumman henne många
goda råd, huru hon skulle skicka sig, och förärade henne vid afskedet en
spinn-rock af gull, en gull-härfvel och en gull-vagga.

Prinsessan fortsatte nu sin väg, och kom till en stor sjö; der halp hon
sig öfver på en träd-stam, som låg och flöt i vattnet. Ändteligen anlände
hon till det stora berget. Som nu sol gått ned, att ’trollen begynna
färdas ute’, satte hon sig vid berga-dörren, och spann på sin gyllene
spinn-rock. Straxt kom troll-käringen ut, och frågade hvad hon ville ha
för spinn-rocken. Prinsessan svarade: »jo, jag vill gifva dig den, om jag
får sofva en natt uti berget.» Härtill gaf trollet sitt samtycke, och
prinsessan satt i berget öfver natten. Men prinsen sof så tungt, att han
inte hörde hennes gråt och klagan.

Andra qvällen gick det på samma sätt, prinsessan gaf trollet sin
gull-härfvel, och satt öfver natten i berget. Men prinsen sof som förut,
så att han icke hörde hennes klagan.

Tredje qvällen gjorde prinsessan en liten docka af gräs, lade den i
gull-vaggan, och satte sig åter att leka utanföre berga-dörren. Då kom
troll-käringen ut, och sporde om bon ville afstå den kostbara vaggan.
»Ja,» sade prinsessan, »väl kan jag det göra, om jag får sitta ännu en
natt i berget.» Härtill gaf trollet sitt samtycke, och prinsessan blef
åter införd i berga-salen. Men om natten vaknade prinsen, och hörde huru
hon grät och klagade efter sin man, ormen. Då sprang han genast upp, och
igenkände henne, och blef der en stor glädje när de åter funnos. Som nu
morgonen kom, och troll-käringen fick se hvar den lilla satt och sof i
prinsens famn, vardt hon så öfvermåttan vred, att hon ’flög i flinta’,
och blef det hennes ändalykt. -- Men prinsen och hans käresta togo
allt guld och silfver som fanns i berget, och drogo hem till den gamle
konungen; och der lefva de och må väl ännu i denna dag.

2. En annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att konunga-dottern
löskade sin fader, och fann ett mycket stort djur i hans hår, så att
hon gaf till ett anskri när hon blef det varse. Straxt frågade konungen
hvarföre hon skrek så. ’Jo,’ sade prinsessan, ’jag fann en lus, så stor
som en häst.’ Då blef konungen mycket förtörnad, och gjorde ett löfte,
att hans dotter aldrig skulle få komma inför hans ögon, förrän djuret
verkligen blifvit så stort som hon sagt.

Prinsessan gick nu ut i skogen, och grät, och var mycket bedröfvad.
Då mötte henne en gammal gumma, för hvilken hon klagade sin sorg. Ja,
käringen visste genast råd; hon tog fram tre askar, den ena mycket större
än den andra, gaf dem åt prinsessan, och sade: »nu skall du hålla djuret
tre dagar i hvarje ask, och väntar jag att det är vuxet efter nio dagar.»
Dermed skildes de åt. Men prinsessan gjorde som gumman lärt henne, och
när de nio dagarne voro förlidna, var djuret så stort som den största
gångare. Häröfver blef konungen förundrad; lät slagta djuret, tog dess
skinn, och lofvade att ingen skulle få hans dotter, utom den som kunde
säga hvad slags djur det var.

Konunga-dottern blir nu gifven åt en ~ulf~, såsom ofvan förtäljes. Men
när hon varit gift någon tid, fick hon en stor åtrå att se på sin man,
huru han såg ut när han sof. Till den ändan stod hon upp om natten, och
slog eld öfver honom. Men tredje gången hon slog, for en gnista ifrån
eld-stålet och föll på ungersvennen, att han vaknade. Då förbyttes han
åter till en ulf, och lopp undan i skogen; men i samma stund förvandlades
äfven kungs-gården, der de bott, och blef till en usel jord-koja, som låg
midt i ödemarken.

Prinsessan gaf sig nu ut för att leta efter sin man. Bäst hon så gick
och grät, mötte hon densamma gamla qvinnan, som hon träffat en gång
tillförene. Käringen sporde hvarföre hon var så ledsen. »Jo,» sade
konunga-dottern, »jag må väl gråta. Jag har mistat min man, ulfven, och
lär väl aldrig få se honom mera, om inte du kan säga mig någon råd.»
Käringen tog till orda: ’du skall vandra härifrån mot det stora berget,
och ända upp till dess högsta topp, utan att se dig om, ehvad som ock
möter dig. Om du det gör, så återfinner du din man; eljest lären J aldrig
mer råkas.’ Ja, prinsessan tackade för gummans goda råd, och gaf sig
genast på väg, såsom den gamla hade lärt henne.

Som hon nu färdades uppför berget, mötte henne först en hiskelig storm,
med hagel och yrväder, så att hon ej kunde se framför sig. Men hon gick
rätt framåt. Derefter mötte henne många farliga djur, lejon, drakar,
och ormar, som ville förderfva henne; men hon gick ändock sin väg rätt
fram. Vidare hörde hon brus och sus, och många hemska läten i luften, och
till sluts var det liksom hennes man, ulfven, ropat bakom henne. Men hon
tänkte på den gamla qvinnans råd, och såg sig icke tillbaka, ehuru rädd
hon var. Hon kom så omsider allra öfverst på bergs-toppen. Der upphörde
trolldomen, och på en gång stod framför henne ett präktigt slott, som
glimmade af bara guld och silfver, och vid borga-grinden kom en fager
unger prins emot henne, och tackade att hon frälst honom. Men prinsen
var ingen annan än hennes man, ulfven, som nu blifvit löst ifrån sin
förtrollning.

3. I en uppteckning ifrån ~N. V. Finland~ förmäles, att konungen en dag
trädde in i sin dotters jungfru-bur, och fann henne sysselsatt med att
kamma sitt fagra hår. Rätt som det nu var, gaf prinsessan till ett högt
anskri. »Hvad var det?» Frågade konungen. ’Jo,’ svarade hon, ’jag fann en
pippa, så stor som en galt.’ Då blef konungen öfvermåttan vred, och svor
att djuret skulle inom tre år vara som hon sagt, eller ock skulle det
gälla prinsessans lif.

Konunga-dottern lät nu gömma djuret i en ask, och gaf det mat, tills det
omsider blef så stort som utfästadt var. Då blef konungen åter tillfreds;
lät dräpa djuret, hängde dess skinn öfver borg-porten, och gjorde ett
löfte, att ingen annan skulle få hans dotter, utan den som visste säga
hvad slags skinn det var.

Fortsättningen instämmer hufvudsakligen med hvad ofvan meddelas. --
Prinsessan blir gifven åt en orm, som hvarje natt förvandlas till en
fager prins; men hon bryter emot hans förbud, och slår upp eld om natten,
för att se på honom. I detsamma vaknar han, blir åter till en orm, och
flyr sina färde. Men prinsessan gifver sig ut i vida verlden för att
söka efter honom, och träffar under vägen en gammal qvinna, för hvilken
hon klagar sin nöd, och som förärar henne en ring, en kudde och tvenne
skinkor.

Som hon nu åter vandrat ett stycke, kommer hon till ett stort vatten.
Der råkar hon en björn, som för henne öfver, hvaremot hon gifver honom
den ena skinkan. Hon vandrar så vidare, och kommer omsider till en stor
kungs-gård, hvarest hon får tjenst. Men på kungs-gården bodde den elaka
hexan, som hade förtrollat hennes man, ormen.

Konunga-dottern blir nu på mångahanda sätt frestad af sin matmoder.
Först skall hon feja golfvet i stugan, tills det blir hvitt som en snö.
Men prinsen hjelper henne, hvaremot prinsessan förärar honom sin ring i
gen-gåfva. Dernäst blir hon skickad till trollets syster, ’för att höra
sagor’. Men äfven nu ger prinsen henne goda råd, huru hon skall skicka
sig under vägen: hon skall gifva sin kudde åt grinden, att den ej må
klämma ihel henne, och den andra skinkan åt gårds hundarne, att de ej må
bita ihel henne o. s. v. Hon undkommer sålunda alla faror, och uträttar
sin matmoders uppdrag, hvarefter förtrollningen löses och allt får en god
ända.



B. Prins Hatt under Jorden.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång för länge, länge sedan, en konung som hade tre döttrar.
De voro öfvermåttan fagra, och mycket vänare än andra mör, så att deras
like inte fanns hvarken nära eller fjerran; likväl var den yngsta
prinsessan främst, icke blott i skönhet, utan ännu mer i hjertelag och
ett huldt sinne. Härigenom blef hon mycket afhållen af alla, och konungen
sjelf unnade henne godt framför någon af sina andra döttrar.

Det hände sig om hösten, att det var marknad i en stad inte mycket
långt ifrån kungs-gården, och konungen sjelf aktade fara dit med sina
män. Som han nu skulle gifva sig på väg, sporde han sina döttrar, hvad
de helst önskade till marknads-gåfva, såsom han alltid hade för sed
att gifva dem någon föräring när han kom hem. Straxt begynte de äldsta
prinsessorna uppräkna kostbarheter af alla de slag, den ena ville ha
det, den andra det; men den yngsta prinsessan begärde icke någonting.
Häröfver blef konungen förundrad, och frågade om icke äfven hon önskade
sig något smycke eller annan grannlåt; men hon svarade, att hon hade
fullnog af gull och dyrbarheter. Som nu konungen ändock icke ville afstå
med sitt spörsmål, tog hon till orda: »väl vet jag en ting som jag gerna
ville hafva, om jag blött dristade bedja dig derom.» ’Hvad kan det
vara?’ Frågade konungen. ’Nämn hvad det är, och om det står i min makt
skall du få det.’ »Jo,» sade prinsessan, »jag har hört talas om de tre
sjungande löfven, och dem ville jag ega framför något annat i verlden.»
Nu log konungen; ty det tycktes honom att hon bad en alltför ringa bön.
Ändteligen utbrast han: ’icke kan jag säga att du är mycket storbegärsen,
och såge jag hellre att du bedt mig om någon större gåfva. Likväl skall
du få hvad du önskar, gällde det ock halfva mitt land och rike.’ --
Dermed tog han hjertligen farväl af sina döttrar, steg till häst med sitt
följe, och red bort såsom ernadt var.

Som han nu kom till köp-staden hvarest marknad hölls, var der samladt
mycket folk ifrån alla lands-ändar, och många främmande köpmän, som bjödo
ut sitt kram på gatorna och torgen. Der var så ingen brist hvarken på
gull, eller silfver, eller annan rikedom, hvad helst man någonsin ville
tänka, och konungen köpte deraf åt sina två äldsta döttrar. Men änskönt
att han gick ur bod och i bod, och sporde krämare ifrån både österland
och vesterland, var der ingen som visste besked om de tre sjungande
löfven, som han lofvat sin yngsta dotter. Häröfver blef han illa
tillfreds, ty han hade gerna unnat henne någon glädje, liksom de andra;
men när intet annat stod till råda, och qvällen föll på, lät han omsider
sadla sin gångare, samlade sina följe-svenner, och drog misslynt åter hem
till sitt land igen.

Bäst han nu färdades vägen fram i djupa tankar, fick han plötsligt höra
en klang, liksom af harpor och stränga-spel, och var den så öfvermåttan
fager, att han aldrig hört dess like i all sin tid. Häraf blef han mycket
förundrad, höll in sin gångare, och satte sig att lyssna, och ju längre
han lyddes desto ljufligare blef sången; men qvällen var mörk, så han
inte kunde se hvarifrån ljudet kom. Han besinnade sig så icke länge,
utan red in på en stor grön äng, hvarest tonerna hördes, och ju längre
han for, desto klarare och ljufligare ljöd sången emot honom. När han så
ridit ett stycke, kom han ändteligen till en hassel-buske; öfverst på
busken voro tre gyllene löf, som rörde sig af och an, och allt som de
spelade blef der en klang och en låt, så ingen det rätteligen kan omtala.
Nu vardt konungen inte litet glad, ty han förstod att detta var de tre
sjungande löfven, hvarom hans dotter hade talat. Han ville så genast
bryta dem; men första tid han räckte handen derefter, veko de undan, och
der ljöd en stark röst under busken: »låt bli mina löf!» Härvid blef
konungen just lite häpen; men han hemtade sig snart, och frågade hvem
det var, och om han inte kunde få köpa löfven för guld eller goda ord.
Rösten svarade: »jag är ~prins~ _Hatt_ ~under jorden~, och du får inte
mina löf hvarken med ondo eller godo, såsom du äskar. Likväl skall jag
föresätta dig ett annat vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ Frågade
konungen med stor ifver. »Jo,» svarade rösten, »detta är mitt vilkor, att
du skall lofva mig det första lif du möter när du kommer hem i din gård.»
Sådant tycktes konungen vara ett underligt förslag; men han tänkte på sin
unga dotter, och på sitt löfte, och gaf så sitt samtycke till prinsens
begäran. Nu veko qvistarne ej längre undan, utan han fick bryta dem, och
vände sedan gladeligen om till sitt folk igen. Men allt som han red,
höllo löfven icke upp att sjunga, utan rörde sig af och an, och der blef
en klang och ett spel, så att hästarne dansade af glädje, och konungens
hemfärd mera liknade ett segertåg än en marknads-resa.

Sagan vänder nu till kungs-gården. Der sutto konungs-döttrarne hela
dagen och sömmade silke på knä, och talade om ingenting annat, än bara
hvad kostliga gåfvor deras fader skulle föra med sig ifrån marknaden.
När det så led på qvällen, frågade den yngsta prinsessan, om de inte
skulle gå ut tillsammans framåt vägen, hvarest deras fader skulle komma.
»Nej,» svarade hennes systrar, »hvarföre skulle vi det göra? Det är redan
serla, och afton-daggen förderfvar våra silkes-stickade strumpor.» Men
prinsessan sörjde inte för det, hon, utan sade: ’om mitt förslag icke
likar eder, så blifven qvar här hemma. Jag vill ensam gå att möta vår
fader.’ Dermed axlade hon sin kappa, och begynte vandra framåt vägen. Som
hon nu hade gått ett litet stycke, fick hon höra tramp af hästar, och gny
af folk och vapen, och förnam dessemellan en den allra ljufligaste sång
som någon i verlden kan omtala. Då blef hon mycket glad, ty hon visste
att detta var hennes fader, och förstod tillika, att han fått de tre
sjungande löfven som hon bedt honom om. Hon lopp så emot honom, svingade
sig upp i hans famn, och helsade honom välkommen med stor kärlek. Men när
konungen fick se henne, blef han alldeles förfärad; ty det rann honom
straxt i hugen hvad löfte han gifvit prins Hatt, och att han nu hade
bortlofvat sitt eget barn. Han kunde så hvarken tala eller svara på en
lång stund, ehuru mycket prinsessan ock sporde efter orsaken till hans
sorg. Ändteligen förtäljde han allt såsom det tilldragit sig med de tre
löfven, och att han utfäst det första lif han mötte i sin gård. Nu vardt
der en jämmer och en sorg så det var inte likt någonting, och konungen
sjelf sörjde allra mest. Men slutet blef, att han vände tillbaka till
ängen och lemnade sin dotter vid hassel-busken, och tycktes honom, att
han nu lidit en skada som aldrig månde botas.

Vi låta nu konungen rida hem med sitt folk, och följa i stället med den
unga prinsessan, der hon sitter och gråter vid den gröna busken. Hon
hade inte länge suttit der, förrän marken plötsligt öppnade sig, att
hon kom ned i en stor sal under jorden. Den salen var likväl inte som
andra salar, utan ännu mycket, mycket präktigare, prydd med både guld
och silfver, och smyckad på allt vis; men ingen menniska syntes till.
Konunga-dottern hade nu sin lust att beskåda all herrlighet der fanns,
och glömde dervid nästan alldeles bort sin sorg, och när hon slutligen
blef trött, lade hon sig att hvila i en säng, som var tillredd med täcken
och sparr-lakan, hvitare än den hvitaste snö. Men hon hade inte hvilat
länge, förrän dörren öppnades, och der kom in en man som gick fram till
bädden, helsade henne välkommen med många kärliga ord, och sade att
det var han som rådde öfver salen, ty han vore ~prins~ _Hatt_. Prinsen
tillade, att det blifvit honom pålagdt af en elak troll-qvinna, att han
aldrig fick visa sig för någon menniska, derföre kunde han icke komma
utan om nätterna sedan det blifvit mörkt; men om hon ville vara honom
trogen, skulle allt på sistone blifva annorlunda. Dermed lade han sig ned
på bädden, och sof om natten hos prinsessan. Men vid otte-mål, första tid
dager sken, stod han upp, gick bort ifrån sin unga brud, och syntes icke
åter förrän serla om aftonen.

Det gick så en rund tid bortåt. Konunga-dottern satt i den fagra salen,
och allt hvad hon någonsin ville önska, det fick hon; men var hon
sorgmodig, behöfde hon bara lyssna till de tre sjungande löfven, så blef
hon åter glad. När så nio månader voro förlidna, var hon hafvande, och
födde ett svenne-barn. Nu tycktes henne att hon hade det ännu mycket
bättre än förut, och dagen igenom gjorde hon inte annat än smekte sitt
lilla barn, och längtade efter sin käraste, prins Hatt. Men en afton
hände sig, att prinsen kom sednare hem än han eljest var van. Som han nu
ändteligen kom, sporde prinsessan med stor oro hvar han varit så länge.
»Jo,» svarade prinsen, »jag kommer ifrån din faders gård, och har jag i
dag märkliga tidningar; ty konungen har fästat sig en ny drottning, och
om dig lyster, skall du fara hem till brölloppet och taga vår lilla son
med dig.» Detta tycktes prinsessan vara ett godt förslag, och hon kunde
icke fyllest tacka sin man för hans huldhet. Prinsen tillade: »ett måste
du likväl lofva, att du aldrig låter locka dig att svika din tro emot
mig.» Ja, detta lofvade prinsessan, och dermed slöt deras samtal för den
gången.

Andra morgonen lagade konunga-dottern sig till, med kläder och präktiga
smycken, för att fara till bröllopps. När så allt var redo, körde der
fram en förgyllande karm, der satte hon sig uti med sin lilla son, och
sedan bar det åstad öfver berg och dalar, så hon visste inte ordet af
förrän hon var framme. Men i bröllops-salen voro gästerna redan samlade,
och der dracks fästnings-öl med både lust och gamman. Vid nu prinsessan
trädde in, kan man veta hvad det blef för en glädje. Konungen sjelf
steg upp ur sitt högsäte, och omfamnade henne med stor hjertans fröjd;
sammalunda ock hans gemål, drottningen, och de begge prinsessorna; alla
gingo henne till mötes, och bådo henne vara hjertligen välkommen till
sitt land igen.

Sedan nu första helsningen var förbi, begynte konungen och drottningen
spörja prinsessan om både ett och annat; men framför allt ville
drottningen erfara om Prins Hatt, hvem han var och huru han tedde sig
emot henne. Konunga-dottern svarade litet härtill, och var lätt att
skönja det hon icke gerna ordade i denna sak. Men allt nyfiknare blef
drottningen. När styf-modern så icke ville afstå med sina frågor, vardt
konungen omsider misslynt, och sade: »kära hjertanes, hvad kommer
detta oss vid? Det är nog att min dotter är nöjd och lycklig.» Då teg
drottningen; men aldrig vände konungen ryggen till, att hon ju straxt
åter var till hands med sina ideliga spörsmål.

När så brölloppet hade stått i många dagar, begynte prinsessan längta hem
till sitt. Genast körde karmen åter fram, konunga-dottern satte sig uti
med sin lilla son, skildes vid sina fränder, och så bar det af öfver både
berg och dalar, ända till dess de voro vid den gröna busken. Der steg hon
ur, och kom ned i jord-stugan; och de tre löfven spelade så ljufligt, att
det tycktes henne mycket bättre under jorden än i konungens gård. Men
ännu kärare blef det om qvällen när prins Hatt kom hem, och helsade henne
välkommen, och förtäljde huru hans hjertas tankar aldrig varit ifrån
henne, natt eller dag.

Det stod så en rund tid om, och konunga-dottern blef åter hafvande, och
födde ett svenne-barn. Nu tycktes henne att hon var ännu lyckligare än
tillförene, och aldrig så gjorde hon annat än lekte med sina små barn,
lyssnade till de tre sjungande löfven, och längtade efter sin man när han
var borta. Då hände sig en afton, att prinsen dröjde mycket längre än han
eljest var van. Som han nu ändteligen kom, sporde prinsessan hvar han
varit så länge. »Jo,» svarade prinsen, »jag kommer ifrån din faders gård,
och har jag i dag märkeligt nytt; ty din äldsta syster skall gifta sig
med en främmande konunga-son, och om du så vill, skall du fara hem till
brölloppet och taga våra barn med dig.» Detta tycktes prinsessan vara
ett godt förslag, och hon kunde icke nog tacka sin man för hans huldhet.
Prinsen tillade: »ett måste du likväl lofva, att du aldrig låter locka
dig att svika din tro emot mig.» Ja, detta lofvade prinsessan, och så
slöts deras samtal för den gången.

Andra morgonen redde prinsessan sig till, med kläder och kosteliga
prydnader, för att fara till bröllopps. När så allt var i ordning, körde
den förgyllande karmen fram, konunga-dottern satte sig uti med sina små
barn, och sedan bar det åstad öfver berg och dalar, att hon icke visste
ordet af förrän hon var vid kungs-gården. Men i bröllopps-salen voro
gästerna redan samlade, och der dracks fästnings-öl med både lust och
gamman. Vid nu prinsessan trädde in, kan man tänka hvad der blef för en
uppståndelse. Konungen sjelf steg upp ur sitt högsäte, och omfamnade
henne med stor hjertans fröjd; sammalunda ock hans gemål, drottningen,
och bruden och brudgummen och bröllopps-gästerna; alla bådo henne vara
välkommen, och kunde icke utsäga huru glada de voro att se henne igen.

Sedan nu första helsningen var förbi, begynte drottningen åter spörja
sin styf-dotter både likt och olikt, huru hon hade det; men framför allt
annat ville hon veta om Prins Hatt, huru han såg ut och eljest tedde
sig emot henne. Prinsessan svarade föga härtill, ty hon kom ihog sin
mans varning; men allt nyfiknare blef hennes styf-moder. När drottningen
nu icke ville afstå med sin ideliga spörsmål, vardt konungen omsider
misslynt, och sade: »kära hjertanes, hvad kommer allt detta oss vid?
Det är nog att min dotter är nöjd och lycklig.» Då teg drottningen; men
första tid konungen vände ryggen till, begynte hon åter spörja och fråga,
ehuru hon föga erfor af hvad hon ville veta.

Det stod så några dagar; brölloppet led till ända, och konunga-dottern
begynte längta hem till sitt igen. Straxt körde karmen åter fram,
prinsessan bjöd sina fränder farväl, satte sig uti med sina små barn, och
se’n bar det af som en blåst, ända tills de voro vid den gröna busken.
Der steg hon ur, och kom ned i jord-stugan; och de tre löfven spelade så
ljufligt, att det tycktes henne mycket bättre under jorden än i hennes
faders gård. Men ännu kärare var det om qvällen när Prins Hatt kom hem,
och helsade henne med stor kärlek, och förtäljde huru hans tankar aldrig
vikit ifrån henne, arla eller serla.

Det led så ännu en tid bortåt, och konunga-dottern var åter hafvande
och födde en blom-kind, den aldra lilla fagraste man någonsin ville se
för sina ögon. Nu tycktes henne att hon egde allting som kan göra hugen
glad, och dagen igenom gjorde hon inte annat än lekte med sina små barn,
lyssnade till de tre sjungande löfven, och längtade efter sin man. Då
hände sig en afton, att prinsen kom hem långt sednare än han eljest
hade för sed. Som han nu trädde in, sporde prinsessan med stor ifver:
»hjertans allerkäraste, hvar har du varit så länge? Jag har med fruktan
och oro väntat efter dig.» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag kommer ifrån
din faders gård, och har jag i dag märkeligt nytt; ty prinsessan din
andra syster har fått en friare, och skall gifta sig med en främmande
konunga-son. Om det nu lyster dig, skall du få fara hem till brölloppet
och taga alla dina små barn med dig.’ Detta tycktes konunga-dottern vara
ett godt förslag, och hon kunde icke fyllest tacka sin man, att han
alltid unnade henne glädje. Prinsen återtog: ’ett måste du likväl lofva,
att du icke sviker din tro emot mig; ty deraf månde komma en stor olycka
för oss begge.’ Ja, prinsessan lofvade hon skulle visst icke svika honom,
och dermed slöts deras samtal för den gången.

Andra dagen redde prinsessan sig till, med kläder och kosteliga
prydnader, för att fara till bröllopps. När så allt var i ordning, körde
den förgyllande karmen fram, prinsessan satte sig uti med sina tre små
barn, och sedan bar det af öfver berg och dalar, ända tills de voro
vid kungs-gården. Men i konunga-salen voro gästerna redan samlade, och
brölloppet dracks med både lust och gamman. Som nu prinsessan trädde in
med sina små barn, kan man veta hvad der blef för en glädje. Den gamle
konungen steg upp ifrån sitt högsäte, och omfamnade henne med stor
hjertans fröjd; sammaledes ock hans gemål, drottningen, och bruden och
brudgummen och gästerna; alla bådo henne vara välkommen, och gladde sig
att ännu en gång få se henne.

Sedan nu första helsningen var förbi, begynte drottningen åter sina
spörsmål om Prins Hatt, hvem han var och huru han tedde sig emot sin
unga brud; men konunga-dottern svarade föga till hennes frågor. När
styf-modern nu såg att prinsessan var på sin vakt, gick hon åt saken med
list, såsom ränkfulla qvinnor icke gerna afstå från hvad de satt sig i
sinnet. Till den ändan begynte hon orda både vidt och sidt om prinsessans
små barn som lekte på sals-golfvet, huru snälla de voro, och huru lycklig
konunga-dottern var att ega sådana barn. Hon tillade, att de säkert
bråddes uppå sitt fäderne, och att Prins Hatt månde vara en mycket fager
ungersvenn. Såsom nu ’moders-hjertat alltid är ömt’, lät prinsessan locka
sig af hennes falska tal, och huru det ena ordet gaf det andra, bekände
hon omsider, att hon icke rätt visste om prinsen vore vacker eller led,
ty hon hade aldrig sett honom. Härvid föll drottningen henne straxt i
talet med stor ifver, slog ihop händerna, och beskärmade sig högljudt
öfver prinsen, att han kunde hafva något doldt för sin egen hustru.
»Och,» sade hon, »må jag väl säga, att du är mycket olik andra qvinnor,
då du icke skaffat dig besked härutinnan.» Ja, slutet af deras samtal
blef som man kunde vänta, att prinsessan glömde sin mans varning, yppade
allt hvad hon visste, och sporde sin styf-moder om råd, hvad hon skulle
göra för att få se sin man. Detta var just hvad drottningen hade väntat.
Hon lät derföre icke länge bedja sig, utan lofvade utfinna någon hjelp,
innan de skulle skiljas åt.

Det stod så några dagar; brölloppet led till ända, och konunga-dottern
begynte längta till sitt. Som hon nu skulle fara, tog styf-modern henne
afsides, och sade: »här vill jag gifva dig en ring, ett eld-stål med
flinta, och ett ljus. Om du nu önskar se din man sådan han rätteligen är,
skall du stiga upp om natten, slå eld genom ringen, och tända ljuset. Men
bara akta dig väl, att du inte väcker honom ur sin sömn!» Ja, prinsessan
tackade mycket för gåfvan, och lofvade göra allt såsom hennes styf-moder
lärt henne. Derefter skildes hon vid sina fränder, satte sig upp i karmen
med sina tre barn, och se’n bar det åstad, så hon visste inte ordet om
förrän de voro vid den gröna busken. Der steg hon ur, och gick ned. Men
ehuru löfven spelade och allt var fagert och ljufligt såsom förr, kände
hon sig illa till mods; ty hon var så upptänd, att hon icke tänkte på
någonting, utan huru det månde bli, när hon fick se sin man i hans rätta
skepnad.

När det nu var serla om aftonen och blifvit mörkt, kom prinsen hem igen,
såsom hans sed var. Då skall man tro der blef en glädje, och prins Hatt
förtäljde med många älskogsfulla ord, huru hans hug stått till henne
allt medan hon var borta. Derefter gingo de till ro, och prinsen föll
i en djup sömn. Knappt hade konunga-dottern märkt detta, förrän hon
steg upp, slog eld genom ringen såsom hennes styf-moder lärt henne, och
nalkades sakta intill bädden, för att betrakta sin käraste. Men der kan
ingen rätteligen omtala hennes glädje, när hon fick se att det var en
fager ungersvenn som låg framför henne. Hon blef så till sig, att hon
glömde allt annat i verlden endast för att se på honom, och ju längre
hon såg desto fägre tycktes han henne, så att hon vardt alldeles betagen
af kärlek. Bäst hon nu lutade öfver prinsen der han låg och sof, hände
sig inte bättre, än att en varm droppe rann af ljuset och föll på hans
bröst, så att han rörde sig. Nu blef prinsessan förskräckt, och ville
genast blåsa ut ljuset. Men det var för sent; ty svennen vaknade, sprang
förfärad upp, och såg hvad hon hade gjort. I samma stund tystnade de
tre sjungande löfven, den fagra salen byttes till en kula för ormar och
paddor, och konunga-barnen med sina små stodo der ensamme midt i den
mörka natten. Men prins Hatt var -- blind.

Nu ångrade konunga-dottern sin gerning, föll ned för sin man, och bad,
med många bittra tårar, att han skulle tillgifva henne hvad hon brutit
honom emot. Prinsen svarade: »illa har du lönat all den kärlek som varit
oss emellan; likväl vill jag förlåta dig, och må det nu stå till dig
sjelf, om du vill följa din blinde unger-svenn eller återvända till din
fader.» Vid detta tal blef prinsessan än mera bedröfvad, och grät, så
att hennes tårar tillrade ända ned på jorden. Hon sade: »aldrig har du
tillgifvit mig af hjertat, då du kan fråga om jag vill gå med dig; ty dig
vill jag följa så länge jag lefver i verlden.» Dermed tog hon prins Hatt
vid handen, och de drogo bort ifrån salen under den gröna busken. Men det
var icke liten ynk att se, när konunga-dottern, med sina tre barn och sin
blinde man, skulle söka sig väg genom den villane skogen.

När de så vandrat en långan led, kommo de slutligen på en grön stig som
lopp fram genom ödemarken. Då frågade prins Hatt: »hjertans allerkäresta!
Ser du någonting?» ’Nej’, svarade prinsessan, ’jag ser ingenting, utom
allenast skog och gröna träd.’ De gingo så längre fram, och prinsen
sporde åter igen: »hjertans allerkäresta! Ser du någonting?» Prinsessan
svarade som förut: ’nej, jag ser alls intet, utom bara den gröna skogen.’
Ändteligen frågade prinsen tredje resan: »hjertans allerkäresta! Ser
du ännu ingenting?» Konunga-dottern svarade: ’jo,’ mig tyckes jag ser
ett stort hus, och dess tak glänser som det vore af koppar.’ Prinsen
återtog: »då äro vi framme vid min äldsta systers gård. Nu skall du gå
in, helsa ifrån mig, och bedja att hon tager vår äldsta son, och fostrar
honom tills han blir vuxen. Men sjelf får jag icke komma under hennes
tak, icke heller får du låta henne gå hit till mig; ty då månde vi för
alltid åtskiljas.» Ja, konunga-dottern gjorde efter sin mans tillsägelse,
hon gick in i gården och framförde sitt ärende, ehuru det sved henne i
hjertat när hon skulle lemna sin lilla son. Derefter skildes hon ifrån
sin svär-syster, med stor vänskap å begge sidor. Men huru gerna prinsens
syster ock ville träffa sin broder, dristade konunga-dottern likväl icke
bryta emot sin mans förbud, och tillstädja hennes begäran.

Prinsen och hans käresta begynte nu åter sin färd, och vandrade en långan
led öfver skog och obygd, tills de funno en grön stig som lopp fram
genom ödemarken. Då frågade prinsen åter: »hjertans allerkäresta! Ser
du någonting?» ’Nej,’ svarade prinsessan, ’jag ser ingenting, utom skog
och gröna träd.’ De gingo nu än ett stycke, och prinsen sporde om igen:
»hjertans allerkäresta! Ser du någonting?» Prinsessan svarade som förut:
’nej, jag ser icke något, utom bara den gröna skogen.’ Slutligen frågade
prinsen tredje resan: »hjertans allerkäresta! Ser du ännu ingenting?»
’Jo,’ svarade prinsessan, ’mig tyckes jag ser ett stort hus, och dess tak
skiner såsom vore det af silfver.’ Prinsen återtog: »då äro vi framme vid
min andra systers gård. Nu skall du gå in, helsa ifrån mig, och bedja
att hon emottar vår andra son, och fostrar honom tills han blir vuxen.
Men sjelf får jag icke komma under hennes tak, icke heller får du låta
henne gå hit att träffa mig; ty då månde vi för alltid åtskiljas.» Ja,
konunga-dottern gjorde efter sin mans tillsägelse; hon gick in i gården
och framförde sitt ärende, ehuru det sved henne in i hjertat när hon
skulle lemna sitt barn. Derefter skildes hon från sin svär-syster med
mycken vänskap å begge sidor. Men huru prinsens syster ock bad att få gå
ut till sin broder, dristade konunga-dottern likväl icke bryta emot sin
mans förbud, och tillstädja hennes begäran.

Prinsen och hans käresta begynte nu åter sin färd, tills de funno en
liten grön stig som lopp fram genom skogen. Då frågade prinsen som förut:
»hjertans allerkäresta! Ser du någonting?» ’Nej,’ svarade prinsessan,
’jag ser ingenting, utom skog och gröna träd.’ De vandrade så ännu ett
stycke, och prinsen sporde som tillförene: »hjertans allerkäresta!
Skönjer du ingenting?» ’Nej,’ svarade prinsessan, ’jag ser icke något,
utom den mörka skogen.’ Slutligen frågade prins Hatt tredje resan:
»hjertans allerkäresta! Skönjer du ännu ingenting?» ’Jo,’ svarade
prinsessan, ’mig tyckes jag ser ett stort hus, och dess tak glimmar såsom
klart gull.’ Prinsen återtog: »då äro vi komna till min yngsta systers
gård. Nu skall du gå in, helsa ifrån mig, och bedja att hon vill emottaga
vår lilla dotter, och fostra henne. Men sjelf får jag icke komma under
hennes tak, icke heller får hon gå hit till mig; ty då månde vi för
alltid åtskiljas.»

Konunga-dottern gjorde nu efter sin mans tillsägelse, gick in i gården,
framförde sitt ärende, och blef på det allra bästa emottagen af prinsens
syster. Derefter ville hon straxt återvända. Men när hon nu skulle lemna
sitt sista barn ifrån sig, gick det henne så till sinnes, att hennes
hjerta ville brista af sorg, och hon glömde prinsens förbud och allting
annat, bara för sin egen stora bedröfvelse. Hennes svär-syster gick så
med henne, utan att hon kom ihog att hindra det. Som de nu kommit fram
till prinsen, kunde systern icke afhålla sig, utan lopp i hans famn och
grät bitterligen. Men när prins Hatt märkte att prinsessan åter svikit
sitt ord emot honom, bleknade han som en snö, och utbrast: »hjertans
allerkäresta! Detta skulle du inte hafva gjort.» I samma stund sänkte sig
en sky ned af himmelen, och prins Hatt försvann i luften, såsom en fogel
flyger.

Nu kan man veta hvad der blef för en sorg och jämmer för dem begge;
konunga-dottern vred sina händer i blod, och ville icke låta trösta sig,
ty hon hade nu mistat allt hvad hon höll kärt i verlden; och prinsens
syster sörjde icke mycket mindre. När de så hade länge klagat för
hvarandra, begynte de omsider öfverlägga huru de skulle återfinna prins
Hatt; ty prinsessan ville icke vända igen att söka honom, skulle hon
ock leta öfver hela vida verlden. Prinsens syster tog till orda: »icke
har jag något råd att gifva dig, om du icke vill gå bort till det stora
berget, som du ser öfver skogen. Der bor en gammal troll-käring som heter
_Berta_; hon är vis i mångahanda, och kanske hon kan gifva dig någon
besked.» Ja, konunga-dottern sade att hon ville göra så, ty hon skulle
aldrig upphöra att söka efter sin man, så länge hon trådde på jorden.
Dermed skildes hon ifrån sin svär-syster med stor kärlek, och begynte nu
ensam och allena sin vandring, öfver berg och dal och skog och fält, allt
såsom prinsens syster sagt henne vägen.

Som det nu blef serla, att hon icke kunde gå längre, blef hon varse ett
litet ljus som tindrade på fjället. Då glömde hon alldeles bort sin
trötthet, och letade sig fram öfver stockar och stenar, ända till dess
hon fann en håla upp i berget, och hålans dörr stod öppen. Der inne
kunde hon se hvar en hel hop ~små-troll~, både män och qvinnor, voro
samlade omkring elden, och allra längst fram satt en gammal, gammal gumma
och pysslade med något smått. Käringen var stygg till utseende, liten
till vext, och mycket ålderstigen; och tyckte konunga-dottern sig häraf
kunna förstå, att detta var gamla Berta hvarom prinsens syster talat.
Hon besinnade sig så icke länge, utan trädde fram i hålan, och helsade
med stor ödmjukhet: »god qväll, kära mor!» Då sprungo alla små-trollen
upp, och blefvo mycket häpna att få se en ’christen’ menniska. Men
berga-qvinnan fick ett fryntligt ansigte, och svarade: ’god qväll igen!
Hvad är du för en som kommer och helsar så vackert? Jag har nu suttit här
i väl sina femhundrade år; men ännu har ingen, förr än du, gjort mig den
hedern och kallat mig ~kära mor~.’ Ja, konunga-dottern sade sitt ärende,
och frågade om den gamla qvinnan visste besked om en förtrollad prins,
som kallades ~prins~ _Hatt_ ~under jorden~. ’Nej,’ svarade käringen, ’det
vet jag inte. Men, eftersom du gjorde mig den hedern och kallade mig kära
mor, vill jag ändock hjelpa dig; för du skall veta jag har en syster som
är dubbelt så gammal som jag, och kanske hon kan säga någon råd.’ Detta
tycktes konunga-dottern vara ett vänligt svar, och hon tackade mycket för
den gamla qvinnans goda vilja. Hon blef så natten öfver i berget; men
andra dagen skulle en af mor Bertas pysslingar visa henne vägen.

När nu morgonen kom, att sol rann östan upp, var prinsessan inte sen
att åter gifva sig på färd, och en af berg-pysslingarne var hennes
följe-svenn. Vid hon så skulle skiljas ifrån den gamla berg-qvinnan, tog
käringen till orda: »mycken lycka på resan! och önskar jag dig allt godt,
ehuru jag väntar att vi aldrig mer få se hvarandra. Likväl, eftersom du
gjorde mig den hedern och kallade mig ~kära mor~, ber jag att du vill
emottaga denna spinn-rock till en hug-komst. Men så länge du har den
spinn-rocken behöfver du aldrig lida nöd, ty den spinner ensam lika
mycket garn som nio andra.» Ja, konunga-dottern tackade för gåfvan, såsom
den väl det kunde vara värd; ty spinn-rocken var allt igenom af skärt
gull. Derefter skildes hon ifrån berga-qvinnan, och gaf sig på färd såsom
tillförene, och vandrade öfver berg och djupa dalar, hela Guds långa
dagen i ända. Men när det blef serla på aftonen, kommo de åter till ett
högt fjäll, och deruppe glimmade ett ljus som en liten stjerna. Då sade
pysslingen: »jag har nu visat dig vägen, såsom jag lofvat; ty här bor
farmors syster, och är nu tid att jag vänder hem igen.» Dermed lopp han
sina färde. Men prinsessan letade sig fram öfver stock och sten, ända
tills hon kom upp i fjället, och fann en håla hvars dörr stod öppen, så
att eld-skenet lyste rödt genom mörkret.

Konunga-dottern besinnade sig nu icke länge, utan trädde in i
berg-stugan, och fick hon se hvarest en stor mängd troll, både män och
qvinnor, voro samlade omkring elden; men längst fram satt der en gammal,
gammal gumma, som tycktes vara husbonde för alla de andra. Käringen var
liten till växt och stygg till utseende, och så ålderstigen, att hennes
hufvud runkade af och an. Häraf tyckte konunga-dottern sig väl kunna
veta att detta var mor Bertas syster, hon gick derföre fram, och helsade
höfviskt: »god qväll, kära mor!» Då sprungo alla små-trollen upp, och
voro mycket häpna att se en ’christen’ menniska. Men käringen fick ett
fryntligt utseende, och sade: ’god qväll igen! ’Hvad är du för en som
kommer och helsar så vackert? Jag har nu suttit här i väl sina tusende
år; men ännu har ingen, förr än du, visat mig den hedern och kallat mig
~kära mor~.’ Ja, konunga-dottern förtäljde hvem hon var, och framsade
sitt ärende, om icke den gamla qvinnan visste besked om en förtrollad
prins, som kallades ~prins~ _Hatt_ ~under jorden~. ’Nej,’ svarade
käringen, ’det vet jag inte. Men efter som du gjorde mig den hedern och
kallade mig ~kära mor~, vill jag ändock hjelpa dig så godt jag kan; för
jag har ännu en syster, hon är dubbelt så gammal som jag, och kanske vet
hon någon råd.’ Detta tycktes konunga-dottern vara ett godt svar, och
hon tackade mycket för den gamlas goda vilja. Hon blef så natten öfver i
berget; men andra dagen skulle en af berg-qvinnans pysslingar visa henne
vägen.

När nu morgonen kom, att det begynte gry för dagen, var prinsessan genast
redo att gifva sig åstad, och en af berg-pysslingarne skulle följa henne.
Vid hon så skulle taga farväl af den gamla, sade käringen: »jag önskar
dig all lycka på resan, och lära vi härefter aldrig mer se hvarandra.
Likväl, eftersom du visade mig den hedern och kallade mig ~kära mor~, ber
jag att du vill emottaga denna härfvel till en vänne-gåfva. Men så länge
du har den härfveln behöfver du inte lida någon brist, ty han härflar
sjelf allt det garn som din spinn-rock spinner.» Ja, konunga-dottern
tackade mycket för den kostliga föräringen; ty härfveln var inte som
andra härflar, utan alltigenom af klart guld. Derefter skildes hon ifrån
berga-qvinnan, och vandrade såsom tillförene öfver berg och dalar, hela
Guds långa dagen i ända. Men när det blef serla om aftonen, kommo de
åter till ett högt berg, och öfverst i fjället tindrade ett ljus såsom
en liten klar stjerna. Då sade pysslingen: »nu blir det tid att jag
vänder hem igen; ty här uppe bor far-mors syster, och kan du nu sjelf
finna vägen.» Dermed lopp han sina färde. Men prinsessan letade sig fram
öfver stock och sten, ända till dess hon kom upp i fjället, och fann en
berg-stuga hvars dörr stod öppen, så att elden sken genom det kolane
mörkret.

Vid hon nu trädde in i stugan, fick hon se hvarest en hel hop troll,
både män och qvinnor, voro samlade omkring elden; men allra längst fram
satt der en gammal, gammal gumma och pysslade med något smått. Käringen
var inte mycket vacker, utan stygg till utseende, hade en lång, lång
näsa som stötte samman med hakan, och var så ålderstigen, att hennes
hufvud for fram och tillbaka. Häraf tyckte prinsessan sig väl kunna
förstå, att detta var mor Bertas äldsta syster; hon gick derföre fram,
och helsade höfviskt: »god qväll, kära mor!» Då sprungo alla små-trollen
upp, och voro mycket häpna att se en ’christen’ menniska. Men käringen
fick ett fryntligt utseende, och sade: ’god qväll igen! Hvad är du för
en som kommer hit och helsar så vackert? Jag har nu suttit här i väl
sina tvåtusende år; men ännu har ingen tillförene visat mig den hedern
och kallat mig ~kära mor~.’ Ja, konunga-dottern förtäljde hvem hon var,
framsade sitt ärende, och sporde den gamla qvinnan om hon icke visste
besked om en förtrollad prins, som kallades ~prins~ _Hatt_ ~under
jorden~. Då blef käringen mycket allvarsam, och besinnade sig både
länge och väl; ändteligen utbrast hon: ’nog har jag hört talas om prins
Hatt, och kan säga dig hvar han vistas; likväl är det föga vån att du
någonsin återfår honom, ty han är förhexad, så att han har glömt både
dig och allt annat.’ Hon tillade: ’men eftersom du gjorde mig den hedern
och kallade mig ~kära mor~, vill jag ändock hjelpa dig så godt jag kan.
Blif här i natt, så få vi i morgon åter talas vid!’ Ja, detta tycktes
konunga-dottern vara ett godt svar. Hon tackade derföre med många vänliga
ord, och blef så öfver natten i berget.

När nu morgonen kom, att dagen begynte gry i öster, var prinsessan
åter redo att gifva sig på väg. Vid hon så skulle skiljas ifrån
berga-qvinnan, tog käringen till orda: »när du går härifrån rätt med
solen, kommer du omsider till en stor kungs-gård. Der skall du gå in,
och göra såsom jag nu vill säga dig; ty der bor konunga-sonen, din
käraste.» Qvinnan tillade många goda råd, huru prinsessan skulle skicka
sig i allting. Ändteligen sade hon: »jag önskar dig nu lycka på resan,
och lära vi hädanefter aldrig mer träffas. Likväl, eftersom du visade
mig den hedern och kallade mig ~kära mor~, ber jag att du vill hålla
till godo denna pung, såsom en hugkomst och vänne-gåfva.» Dermed räckte
hon konunga-dottern en präktig silkes-pung, som var allt igenom stickad
med rödaste gull. Men det var inte med den pungen som med andra pungar;
ty han hade sådan underlig egenskap, att han alltid var full med hvita
pengar, huru mycket ock måtte tagas derur. Ja, prinsessan tackade för den
kostliga gåfvan, såsom hon det inte annat kunde, och skildes så ifrån
berga-qvinnan med stor vänskap å begge sidor.

Det aflopp nu i allting såsom käringen sagt; ty när prinsessan hade
vandrat uppför lid och utför lid, genom många gröna skogar, kom hon
ändteligen till en stor, stor kungs-gård, som var så öfvermåttan
präktig, att konunga-dottern aldrig i verlden sett dess like. Nu vardt
hon mycket glad, att hon var så nära sin hjertans kär, och besinnade
sig icke länge utan gick in. Vid hon så öppnade borga-grinden, fick hon
se en stor qvinna som kom gångandes rätt emot henne, och var qvinnan
så grannt klädd, att prinsessan väl trodde sig kunna veta att det var
hon som rådde öfver gården. Trollet frågade genast: »hvem är du, och
hvar kommer du ifrån?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag är inte annat än
en fattig främling, som har gått hit för att begära tjenst.’ »Ja så»,
återtog trollet, »du menar väl att jag skall ha tjenst åt hvar och en som
kommer och far? Nej, packa dig straxt din väg!» och dervid såg käringen
så bister ut, att prinsessan blef helt förfärad. Men hon repade mod
igen, och svarade med stor ödmjukhet: ’om så är, måste jag låta mig nöja
som eder täckes. Likväl ber jag att få låna hus några dagar, medan jag
hvilar ut efter min långa vandring.’ »Ja,» sade trollet, »det kan du få.
Du kan få ligga i gås-huset; det blir just ett passligt herberge åt en
sådan som dig.» Dervid blef det. Troll-drottningen gick sina färde; men
konunga-dottern skulle få bo i gås-huset, me’ns hon hvilade ut efter sin
långa resa.

När prinsessan nu kommit för sig sjelf, gjorde hon som den gamla
berga-qvinnan lärt henne. Först skurade hon, och putsade, och fejade
i hvar vrå, så aldringen har sett sådant; derefter tog hon fram sin
spinnrock, och spann det allra grannaste garn, både gull och silke;
sedan tog hon fram härfveln, och härflade garnet, och lagade till väf,
och väfde gyllen-duk och fagert pell, och klädde hela stugan rundt
omkring: och upphörde så icke, förrän gås-huset var förvandladt till det
präktigaste herberge i hela kungs-gården. När så det var gjordt, tog
hon fram sin silkes-pung, och gick ut och köpte sig både mat, och mjöd,
och vin, och hvad annat kan fås för penningar, ock kokte, och stekte,
och bullade upp, och lagade till ett gästabud, så att väl aldrig någon
af oss har varit med om hälften så präktigt gille. Slutligen gick hon
upp i kungs-gården, och beddes få tala vid drottningen. Ja, käringen
undfick henne på det allra bästa, och frågade efter hennes begäran.
»Jo,» sade prinsessan, »detta är mitt ärende, att jag ville bedja dig
och din dotter, att J visen mig den stora hedern och blifven mina gäster
i qväll.» Detta behagade troll-drottningen öfvermåttan väl, ty hon hade
fuller hört talas om hvad stora anstalter voro gjorda i gås-huset. Hon
samtyckte fördenskull till prinsessans begäran, och lofvade komma såsom
utsatt var.

När det nu led på aftonen, att drottningen och hennes styf-dotter gingo
ned i gås-huset, blefvo de emottagna som man det väl kan tänka, och var
der tillredt ett gästabud så det både hördes och spordes. Vid de nu sutto
öfver bord, och åto, och drucko, och voro glada, tog prinsessan fram
sin gyllene spinn-rock, och begynte spinna. Då vardt troll-drottningen
alldeles förundrad, och tyckte att detta var en långt större kostbarhet
än något annat som hon hade sett. Hon frågade fördenskull, om hon ej
kunde få köpa spinn-rocken. »Nej,» svarade prinsessan, »den är icke
fal för penningar; icke heller vill jag gifva dig honom till skänks.
Likväl,» sade hon, »skall jag afstå den åt dig med ett enda vilkor.»
’Hvad är det för ett vilkor?’ Sporde troll-drottningen med mycken ifver.
»Jo,» sade prinsessan, »detta är mitt vilkor, att jag får sofva i natt
hos din aller-käraste.» Sådant kom drottningen något sällsamt före, och
hon besinnade sig länge på köpet; men såsom hon fått en stor begärelse
att ega spinn-rocken, och dertill var full af all slags falskhet, menade
hon att det väl fick gå för sig för en enda gång. Det blef så slutet på
deras samtal, att trollet fick spinn-rocken; men konunga-dottern skulle
få sofva om natten hos sin egen aller-käraste, prins Hatt.

Drottningen vände nu tillbaka hem till kungs-gården, och öfverlade med
sig sjelf hvad råd hon skulle taga, att de unga tu ej måtte komma i tal
med hvarandra. Till den ändan befallte hon sin styf-dotter att lönligen
stadna i prinsens sof-rum, för att lyssna till allt hvad den främmande
vandrings-qvinnan månde säga eller göra om natten. Derefter fyllde hon
en bägare med mjöd, blandade starka örter i drycken, och bjöd prinsen.
Men han hade icke så snart tömt bägaren, som en tung sömn föll öfver
honom, så att han sjönk i dvala, och hvarken hörde eller såg. Då log
troll-packan i sitt falska hjerta, förde prinsessan in i kammaren såsom
lofvadt var, och menade att hon nu gerna kunde få tala med prinsen, så
mycket hon ville.

När konunga-dottern nu blifvit ensam med sin käraste, sprang hon fram,
föll honom om halsen med stor hjertans fröjd, och sade huru glad hon
var att ändteligen ha funnit honom. Men prinsen vaknade icke, utan sof.
Då vardt hon högeligen bekymrad, ropade honom med många kärleksfulla
ord, och förtäljde huru hon vandrat hela verlden om för att söka honom;
men det var som förut, prinsen hvarken talade eller svarade. Nu kunde
prinsessan icke annat tänka, än att han icke längre höll henne kär.
Hon föll derföre ned på sina knän, bad honom om tillgift för allt hvad
hon brutit honom emot, och grät så bitterligen, att det kunnat röra en
sten till medömkan. Likväl sof prinsen som förut, och vaknade icke; ty
sådan kraft var uti dval-drycken. Men drottningens dotter låg och hörde
hvart ett ord som talades, och tycktes henne sådan ynk om den främmande
vandrings-qvinnan, att hon ej hade hjerta att förråda henne för sin elaka
styf-moder.

Så förled hela natten, och om morgonen arla, förrän dager var ljus,
kom trollet in i prinsens kammare, för att höra huru allt stod till.
Konunga-dottern fick nu vända igen till gås-huset, och der satt hon
sedan med hand under kind och bara grät, så att tårarne runno klara som
klaraste perlor. Men när troll-drottningen märkte att hennes svek hade
lyckats, vardt hon så glad, att hon tyckte sig gerna vilja göra ännu en
slik handel, om tillfälle yppades. Hon gick så tillbaka in till sitt,
och dagen i ända gjorde hon inte annat än bara spann på den gyllene
spinn-rocken. Men lika snällt som tråden leker på spindeln, lika snällt
lekte ock hennes tankar till allt hvad ondt kunde vara.

Som det nu led emot aftonen, stod prinsessan omsider upp, torkade sina
tårar, och begynte tillreda ett nytt gästabud, som var ännu mycket
kosteligare än förra gången. Derefter gick hon upp i gården, och beddes
få tala vid drottningen. Som de nu åter träffades, sporde trollet med
många vänliga ord efter hennes ärende. »Jo,» svarade prinsessan, »detta
är mitt ärende, att jag vill bedja dig och din styf-dotter visa mig den
stora hedern och blifva mina gäster äfven för i qväll.» Sådant behagade
troll-drottningen öfvermåttan väl; hon samtyckte derföre till prinsessans
begäran, och lofvade komma såsom tillsagdt var.

När prinsessan och hennes gäster nu åter sutto öfver bord, och åto, och
drucko, och voro glada, tog prinsessan fram sin gull-härfvel, och begynte
härfla. Då vardt troll-drottningen förundrad, och tyckte att detta var
en mycket större kostbarhet, än något annat som hon sett tillförene. Hon
frågade fördenskull, om hon ej kunde få köpa härfveln. »Nej,» svarade
prinsessan, »den är icke fal hvarken för penningar eller goda ord.
Likväl,» sade hon, »skall jag afstå den åt dig på ett enda vilkor.» ’Hvad
är det för ett vilkor?’ frågade trollkäringen, och var mycket ifrig.
»Jo,» sade prinsessan, »detta är mitt vilkor, att jag får sofva ännu en
natt hos din käraste.» Sådant kom troll-qvinnan sällsamt före; likväl
besinnade hon sig icke länge utan samtyckte till prinsessans begäran,
och menade att det väl inte vore så farligt; hon skulle nog hitta på
råd. Slutet på deras samtal blef således att trollet fick gull-härfveln,
men konunga-dottern skulle få sofva om natten hos sin egen hjertans
aller-käraste, prins Hatt.

Drottningen vände nu tillbaka hem till sitt, och öfverlade hvad råd hon
skulle utfinna, att de unga tu ej måtte komma i tal med hvarandra. Till
den ändan befallte hon sin styf-dotter att gömma sig i prinsens sof-rum,
och lönligen akta uppå allt hvad den främmande qvinnan skulle företaga.
Derefter fyllde hon en bägare med mjöd, blandade starka örter uti, och
bjöd prinsen dricka. Men knappt hade han tömt bägaren, förrän en tung
sömn föll öfver honom, så att han sjönk i dvala, och hvarken hörde eller
såg. Då gladdes troll-drottningen i sitt falska hjerta, lopp bort till
prinsessan, förde henne in i kammaren, och sade att hon nu fick blifva
der om natten, såsom lofvadt var.

När konunga-dottern nu blifvit ensam med sin käraste, sprang hon fram,
föll honom om halsen med stor kärlek, och sade huru glad hon var att
ändteligen ha funnit honom. Men prinsen hvarken talade eller svarade.
Då vardt hon högeligen bekymrad, ropade honom med många kärleksfulla
ord, och förtäljde huru hon vandrat kring hela vida verlden för att söka
honom. Som prinsen nu ändock fortfor att sofva, kunde prinsessan icke
tänka annat, än att han icke längre höll henne kär. Hon föll derföre ned
på sina knän, bad honom om tillgift för allt hvad hon brutit honom emot,
och grät så bitterligen, att hennes hjerta ville brista af sorg. Detta
allt förnam troll-käringens dotter, der hon låg gömd i kammaren, och fick
sådan ömkan med de två konunga-barnen, att hon begynte öfverlägga, huru
hon skulle frälsa dem ur sin moders våld. Men prinsen sof alltjemnt och
vaknade inte; sådan kraft var i dval-drycken som han hade druckit.

Så förled hela den natten, och om morgonen bittida, förrän det begynte
bräcka för dagen, gick troll-drottningen in i prinsens sof-kammare, för
att spörja huru allt stod till. Konunga-dottern fick nu vända igen till
gås-huset, och der satt hon sedan med hand under kind och bara grät,
så att hennes tårar runno i strida strömmar. Men när troll-käringen
fick veta om prinsens sömn, och huru allt annat hade aflupit, vardt hon
så glad, att hon tyckte sig gerna vilja göra ännu en slik handel, om
tillfälle yppades. Hon vände så åter hem till sitt, och hela dagen i ända
gjorde hon inte annat än bara härflade på den gyllene härfveln. Men lika
snällt som tråden lekte på härfveln, lika snällt lekte ock hennes tankar
till allt hvad ondt kunde finnas.

Som det nu led emot qvällen, stod konunga-dottern omsider upp, aftorkade
sina tårar, och begynte tillreda ett gästabud, som var ännu mycket,
mycket kosteligare än någonsin tillförene. Derefter gick hon upp i
gården, och beddes få tala vid drottningen. När de nu åter träffades,
sporde trollet med många vänliga ord efter hennes ärende. »Jo,» svarade
prinsessan, »detta är mitt ärende, att jag vill bedja dig och din
styf-dotter ännu en gång visa mig den stora hedern och blifva mina
gäster.» Ja, sådant behagade troll-drottningen mycket väl; hon samtyckte
derföre till prinsessans begäran, och lofvade komma såsom utsatt var.

När konunga-dottern och hennes gäster nu åter sutto till bords, och åto,
och drucko, och gjorde sig glada, tog prinsessan fram sin silkes-pung,
och visade att den städse var full med penningar, huru mycket ock månde
tagas derur. Häröfver blef troll-drottningen på det högsta förundrad, och
menade att detta var en ännu mycket större dyrbarhet, än något annat som
hon hade sett. Hon frågade fördenskull, om hon ej kunde få köpa pungen.
»Nej,» svarade prinsessan, »den är icke fal för något pris, hvarken för
penningar eller goda ord. Likväl,» sade hon, »skall jag afstå honom
till dig med ett enda vilkor.» ’Hvad är det för ett vilkor?’ sporde
troll-käringen med stor häftighet. »Jo,» svarade prinsessan, »detta är
mitt vilkor, att jag får sofva ännu en natt hos din käraste.» Såsom nu
troll-drottningen tyckte, att hon ej ville ega någonting i verlden så
gerna som den gyllene pungen, besinnade hon sig icke länge, utan gick
straxt in på handeln. Det blef så aftaladt dem emellan, att käringen fick
pungen, och konunga-dottern skulle ännu en natt få sofva hos sin hjertans
allerkäraste.

Drottningen vände nu tillbaka med sådan besked, och tänkte bara uppå,
huru hon skulle hindra de unga tu att komma i tal med hvarandra. Till den
ändan befallte hon sin styfdotter att gömma sig i prinsens sof-kammare,
och lönligen akta på allt hvad den främmande qvinnan skulle företaga.
Derefter fyllde hon en bägare med mjöd, och böd sin käraste dricka.
Men vid prinsen nu fattade bägaren, fick han se hvarest troll-qvinnans
dotter stod och vinkade åt honom, att han skulle taga sig till vara.
Då rann der upp som ett ljus för hans sinne, så att han hugsade hvad
underlig sömn plägade falla öfver honom, och mycket annat sällsamt; han
tog derföre bägaren och låtsade dricka, men slog hemligen ut drycken
medan troll-käringen vände ryggen till. Derefter lutade han sig tillbaka,
liksom han fallit i en tung sömn. Men när drottningen märkte sådant, log
hon i sitt falska hjerta, och tänkte att allting var väl bestäldt. Hon
gick så bort till konunga-dottern, förde henne in i kammaren, och menade
att hon nu gerna kunde få tala vid prinsen, han skulle ändock inte höra
henne.

När konunga-dottern nu åter blifvit allena med prins Hatt, föll hon honom
om halsen med stor hjertans kärlek, och sade huru innerligt glad hon var
att ännu en gång få se honom. Men prinsen var så bunden och förvillad,
att han icke förstod hvarom hon talade, utan låtsade som han sof. Nu
vardt prinsessan högeligen bedröfvad, vred sina händer, och bad honom med
många tårar om tillgift för allt hvad hon brutit honom emot. Derjemte
förtäljde hon äfven om deras fordna kärlek, och om all den nöd hon fått
utstå, medan hon sökt honom öfver hela vida verlden. Hon tillade; att nu
ville hon dö, sedan han ej längre älskade henne. Men efter som hon talade
väcktes prinsens hugkomst, så att han förstod huru allt hade timat,
och huru den elaka troll-packan skiljt honom ifrån hans egen hjertans
aller-käresta. Härvid blef han så till mods, att han i förstone icke
kunde få fram ett enda ord, utan det förekom honom att han vaknade ur en
lång och svår dröm. Ändteligen sprang han upp med stor häftighet, tog
prinsessan i famn, kysste henne, och sade att hon ensam var den vännen
han höll kär i hela verlden. Nu blef der fröjd hvarest tillförene varit
gråt och sorg, och tycktes prinsen och prinsessan, att deras glädje nu
var större än all den jämmer och nöd de fått lida, me’ns de voro åtskilda.

Som prinsen och hans käresta nu höllo hvarandra i famn, och glömde
allting annat för glädjen att vara tillsammans, gick käringens dotter
oförvarandes fram ur sitt gömställe, och staddes inför dem. Då blef
prinsessan helt förfärad, ty hon kunde inte annat tänka än att nu var
deras lycka spilld, sedan trollets dotter hade röjt dem. Men den unga mön
talade dem vänligt till, och sade: »varen tröst! Icke skall jag förråda
er; utan jag vill hjelpa er allt hvad jag kan.» Derefter förtäljde hon,
huru hon sjelf var af ’christen blod’; ty hennes fader var en prins som
drottningen förtrollat, likasom hon nu hade gjort med prins Hatt. Hon
tillade: »det är nu lång tid sedan, att min fader vardt död af sorg; och
vore väl för oss alla om äfven min elaka styf-moder blefve död, ty så
länge hon lefver kunna vi icke vänta någon lycka, hvarken J eller jag.»

När prinsen och hans käresta hörde detta, blefvo de väl tillfreds, och
tackade mön för hennes goda vilja. Derefter satte de sig alla tre samman,
och lade råd huru de skulle bli af med troll-packan, såsom det är hvar
man väl kunnigt, att man icke kan få död på »troll» annorledes än att
’man skållar ihel dem’. När så allt var öfverlagdt och beslutadt, vände
mön åter till sitt lön-ställe, hvarest hon legat gömd om natten, men
prinsen lade sig på bädden och låtsade sofva; och afbidade de sålunda
troll-drottningens ankomst. De behöfde också inte vänta länge; ty innan
stjernan slocknade för dagen, kom trollet in i kammaren, för att hemta
konunga-dottern och spörja huru allt hade tilldragit sig om natten.

Det led så några dagar fram, och allt satt prinsessan i gås-huset,
likasom tillförene. Men i kungs-gården var buller och bång; ty
drottningen skulle hålla sitt bröllopp med prins Hatt, och en stor hop
troll, både närleds och fjerran, voro bjudna till gästabudet. Der gjordes
nu öfvermåttan stora tillrustningar, och käringen lät bära fram sin stora
kettil, som kunde rymma aderton oxar på en gång; så stor var den. När
så eld var uppgjord, oxarne slagtade, och allt väl bestäldt, sände hon
ned till gås-huset, för att spörja vandrings-qvinnan till, huru köttet
skulle blifva riktigt mört och väl kokadt. Ja, prinsessan lät inte bedja
sig två gånger, utan svarade: »så är sed i vårt land, att elden göres
mycket stark, och lagen kokas ända tills kettiln är blå i botten.» Detta
tycktes troll-drottningen vara ett godt råd, hon lät derföre göra elden
tre gånger starkare än förut, så att vattnet bubblade och lekte högt i
himmels sky. När det så lidit en stund, skickade hon först prinsessan
att se efter om icke kettiln var blå i botten. Ja, konunga-dottern gick,
lutade sig öfver brädden och såg ned i vattnet, men ännu syntes ingen
blånad. Det led så åter en stund, och drottningen skickade prins Hatt;
men icke heller han kunde se någon blånad. Nu vardt käringen vred, och
mente att väl vore kettiln blå, allenast man såge riktigt efter. Hon steg
så sjelf upp och såg ned i vattnet, der det kokade som aldra mest. Men
knappt hade hon lutat sig öfver brädden, förrän prinsen var tillreds,
grep henne i fötterna, och kastade henne hufvudstupa i det sjudheta
vattnet. Och dermed var det slut på käringen, rätt så troll hon var.

Nu tyckte prinsen och hans käresta, att det minsann inte var värdt dröja
tills gästerna skulle komma; utan de togo den gyllene spinn-rocken,
gull-härfveln, gull-pungen och många andra kosteliga ting, och drogo
hastigt sina färde ifrån kungs-gården. När de så vandrat både länge och
väl, kommo de omsider till ett präktigt slott, som låg och glimmade
i solskenet; men på slottets gård stod en grön buske, och alltsom
de nalkades hördes derifrån ett ljufligt spel, liksom af harpor och
fogel-sång. Nu var det prinsessan som blef glad, ty hon igenkände att
detta var de tre sjungande löfven, som hon fått af sin fader. Men hennes
glädje blef ännu mycket större när hon kom fram, och fick se hvarest
hennes små barn och prinsens systrar, och mycket annat folk gingo
emot dem, och folket helsade prins Hatt för konung och prinsessan för
drottning. Så fingo de lön för all sin trogna kärlek, och lefde sedan
lyckliga och nöjda i många, många år; och prinsen styrde sitt rike med
vishet och mandom, så att mäktigare konung och huldare drottning aldrig
ha funnits. Men de tre sjungande löfven upphörde icke att spela, utan
klingade dag och natt, så ingen vet omtala ljufligare sång, och aldrig
var någon sorgefull, att han icke blef glad när han fick höra den. Och så
var sagan all.


_Anmärkning._

I en öfverlemning från ~Westergötland~ förtäljes om en konung som drog
ut på jagt, men blef skild ifrån sitt folk och for vill, så att han icke
kunde finna vägen hem. När han så vankat hela dagen, mötte han om aftonen
en ~dverg~. Dvergen sade: »lofva mig det första lif du möter i din gård,
så skall du slippa hän!» Men konungen ville icke ingå på hans begäran.

Andra dagen gick det på samma sätt. Konungen for åter vilse, mötte
dvergen, och svarade som förut. Ändteligen, den tredje qvällen, måste han
gifva etter för dvergens begäran, och utlofva det första lif han skulle
möta. Han slapp så ur skogen; men när han kom hem, se, då mötte honom
hans enda dotter, den unga prinsessan.

Konungen tänkte nu icke mera på sitt löfte som han gifvit dvergen; men
en vacker dag kom der en stor krigshär dragande emot kungs-gården: hären
bestod af ulfvar, björnar och allehanda vilda djur, och deras höfding var
en stor ~hvit björn~. Björnen sade, att de skulle förstöra kungs-gården
och rifva ihel hvart mans barn, om konungen icke höll sitt ord som han
lofvat. Konungen måste så gifva efter, och björnen förde prinsessan
till en kula långt bort i vilda skogen. Der lefde de samman i många
år; men hvar natt byttes björnen till en fager unger-svenn, ehuru han
strängeligen förbjudit sin käresta att se på honom vid ljus.

Fortsättningen öfverensstämmer med uppteckningen B. -- Konunga-dottern
erhåller af sin styf-moder ett ljus, som hon tänder om natten för att
beskåda sin man. I detsamma rinner en droppe ifrån ljuset och faller på
svennen, så att han vaknar, blir åter till en hvit björn, och löper sina
färde; men konunga-dottern gifver sig med stor sorg på väg för att leta
efter honom.

När hon nu hade vandrat både länge och väl, kom hon sent omsider till en
gammal, gammal gumma, som bodde i en liten jord-kula. Här gick hon in,
helsade höfviskt: »god qväll, kära mor!» och sporde om den gamla visste
någon besked om hennes man, prins _Hvitbjörn_. Käringen svarade: »jag har
suttit här i så många år, men ännu har ingen enda kallat mig ~kära mor~.
Det skall du ha godt af. Om din man vet jag ingen besked; men kanske att
någon af mina undersåter hört honom omtalas.» Dermed gick hon ut, blåste
i sin pipa, och straxt församlade sig en otalig mängd ulfvar; men ingen
hade hört om den hvita björnen. Käringen gaf så befallning åt en stor
grå ulf, att han skulle föra prinsessan till gummans syster, som rådde
öfver björnarne; men ulfven undskyllade sig, att han var så gammal och
så hungrig. Käringen återlog: »gack i min källare, och ät så mycket kött
du orkar. Tag sedan prinsessan på din rygg, och bär henne dit jag har
sagt! Men sker henne något ondt på vägen, så gäller det ditt lif.» Ja, nu
tordes ulfven inte annat än lyda sin matmoders befallning. Vid afskedet
gaf käringen åt prinsessan en rulle vägg-dukar, sägande, att de väl någon
gång kunde blifva till nytta.

Andra qvällen kom prinsessan till käringens syster, som rådde öfver
björnarne. Här aflopp allt på samma sätt, och prinsessan erhöll vid
afskedet en präktig garn-vinda. -- Ändteligen, tredje qvällen, kom hon
till den tredje systern, som rådde öfver lejonen. Äfven här gick det på
samma vis, och prinsessan erhöll vid afskedet en gyllene spinn-rock. Men
ett gammalt lejon visste besked om prins Hvitbjörn, och erhöll befallning
att bära prinsessan till kungs-gården hvarest han bodde. Der fick hon
herberge i höns-huset, bjöd troll-drottningen till gäst, afstod alla sina
tre kostbarheter, och fick så ändteligen tredje natten tala med sin man.

Dagen efter lät prinsen tillreda ett stort gästabud, och bjöd alla
förnäma män i hela riket. Som de nu sutto till bords och voro glade,
sporde prinsen, hvad straff den vore värd som skiljer två makar åt.
Troll-packan svarade: ’Jo,’ ’den är värd att dö utan alla nåder.’ Prinsen
återtog: »nu har du fällt din egen dom; den domen skall du ock undergå.»
Dermed förtäljde han huru drottningen skiljt honom ifrån sin käresta, och
allt annat såsom det tilldragit sig. Troll-packan fick så gå till döden:
men prins Hvitbjörn och hans prinsessa lefva och må väl ännu i denna dag.



C. Den Halte Hunden.

Ifrån S. Småland.


Det var en gång en konung, såsom mången är väl det; han hade tre döttrar.
De voro unga och fagra, så det aldrig kunde ges fagrare vif; likväl
märktes en stor åtskillnad dem emellan, ty de två äldsta voro höga både
i färd och sinne, deremot var den yngsta vän och blid, och älskades af
alla. Tillika var hon vacker som en dag och mjäll som en snö, så att hon
ännu vida öfverträffade sina systrar i skönhet.

Det hände sig en dag, att konunga-döttrarne sutto tillsammans i
fru-stugan, och föll så talet på fästemän. Då sade den äldsta: »ja, om
jag någonsin skulle gifta mig, vill jag ingen ha, utan jag får en man
som har gull-hår och gull-skägg.» Den andra utbrast: »och jag vill ingen
ha, utan jag får en man som har silfver-hår och silfver-skägg.» Men den
yngsta prinsessan sade ingenting, utan teg. Då sporde hennes systrar om
icke hon äfven hade tänkt hvad friare hon önskade sig. ’Nej,’ svarade
jungfrun, ’det har jag inte; utan är det så att ödet ämnar mig en man,
vill jag vara nöjd sådan jag får honom, vore det också inte annat än en
~halter hund~.’ Häråt logo de andra prinsessorna, och skämtade, och mente
tro på, att den dag väl kunde komma när hon talade annorlunda.

Men »mången säger sannt och vet det inte», och så var det med
konunga-döttrarne; ty förrän året var om hade de alla tre fått fästemän,
hvar såsom de sjelfva önskat. Till den äldsta prinsessan friade en
man som hade gull-hår och gull-skägg, och vann straxt hennes ja och
samtycke. Till den andra friade en man med silfver-hår och silfver-skägg;
och han fick också ja, och fäste prinsessan till brud. Men den yngsta
konunga-dottern fick ingen friare, utom allenast en halter hund. Då rann
henne i sinnet hvad samtal blifvit fördt i fru-stugan, och hon tänkte vid
sig sjelf: »Herre Gud nåde mig för giftermål jag lärer få!» Likväl ville
hon icke gå ifrån sitt ord som hon en gång hade sagt, utan gjorde hon,
som hennes systrar, och gaf hunden sitt ja och samtycke. Derefter stod
brölloppet i många dagar, med stor ståt och mycken tillrustning. Men när
gästerna lekte och voro glada, satt den yngsta bruden för sig sjelf och
grät, och när de andra logo under skinn, runno hennes tårar, så det var
en stor ynk till att se.

När nu brölloppet var drucket, skulle de nygifta fara hvar hem till
sitt. Då fingo de två äldsta prinsessorna åka i granna karmar, med stort
brud-följe och annan heders-bevisning; men den yngsta måste gå till fots,
såsom hennes man, hunden, hvarken hade häst eller köre-svenn. När hon så
vandrat både länge och väl, kommo de omsider i en stor skog som aldrig
ville ta ända; men allt linkade hunden före, och konunga-dottern gick
efter och grät. Bäst de nu gingo, fick hon plötsligen se hvarest der låg
framför dem ett präktigt slott, och rundt omkring voro fagra ängar och
gröna lunder, så aldringen har sett så grannt. Då stadnade prinsessan,
och frågade hvad detta månde vara för ett stort hus. »Jo,» sade hunden,
»detta är vårt hem; här skola vi bo, och här skall du hädanefter råda
i all ting.» Nu log jungfrun emellan tårarne, och kunde icke fyllest
undra öfver allt hvad hon såg. Hunden tillade: »jag har nu blott en enda
bön att be dig om, och den bönen skall du icke neka mig.» ’Hvad är det
för en bön?’ sporde prinsessan. »Jo,» sade hunden, »du skall lofva att
aldrig se på mig när jag sofver; sedan skall du få göra i allt annat som
du vill.» Ja, prinsessan samtyckte gerna till hans begäran, och så gingo
de fram till det stora slottet. Men var det präktigt utantill, var det
ännu mycket präktigare inuti. Der fanns så mycket silfver och guld, så
det lyste i hvar vrå; mat fanns der också af alla de slag, och så mycken
annan egendom, att man aldrig kunde önska sig något i verlden att det
inte fanns der. Prinsessan fick så inte göra annat än gå ur rum och i
rum, det ena grannare än det andra, hela långa dagen igenom. Men när
qvällen kom, att hon lade sig att sofva, hoppade hunden upp vid hennes
sida, och kunde hon väl förstå, att det nu icke längre var en hund utan
en menniska. Likväl sade hon ingenting, ty hon kom ihåg sitt löfte, och
ville icke göra sin man emot.

Det led så en tid bortåt. Prinsessan bodde i det fagra slottet, och allt
hvad hon någonsin kunde önska sig, det fick hon. Men hvar dag lopp hunden
bort ifrån henne, och syntes icke igen förr än det blifvit serla, och sol
runnit ned. Då kom han åter hem, och var alltid så innerligt huld och
god, så det vore väl om andra männer vore hälften så goda. Prinsessan
fick nu en stor kärlek till honom, och glömde alldeles bort att han icke
var annat än en halter hund; såsom talet går, att »kärt Öga icke ser
någon brist». Likväl gjordes henne tiden lång i ensamheten, och det lekte
ofta för hennes hug, att hon ville helsa på sina systrar, och veta huru
de hade det. Härom rådgjorde hon med sin man, och begärde hans samtycke
att få fara. Ja, hunden hade icke så snart erfarit hennes önskan, som han
straxt gaf sitt bifall, och följde sjelf med ett långt stycke, för att
visa väg öfver skogen.

När konunga-döttrarne nu åter råkades, skall man tro det blef en stor
glädje och många spörsmål om både nytt och gammalt. Talet föll så äfven
på deras giftermål. Då sade den äldsta: »litet visste jag, när jag
önskade mig en man med gull-hår och gull-skägg; ty han är som det värsta
troll, så jag har inte haft en glad dag sedan vi kommo samman.» Den
andra fortfor: »ja, inte bättre har det gått för mig; ty fastän jag har
en man med silfver-hår och silfver-skägg, är han dock så hjertans elak,
att han inte unnar mig en glad stund.» Systrarne vände sig nu till den
yngsta prinsessan, och begynte fråga huru hon hade det. ’Jo,’ gaf hon
till svar, ’jag kan visst icke klaga; ty änskönt jag icke fick annat än
en halter hund, är han så innerligt god emot mig, att bättre man aldrig
kan finnas.’ Häröfver blefvo hennes systrar högeligen förundrade, och
upphörde icke att forska och spörja, och prinsessan förtalde allting som
det var. När de nu förnummo huru godt och präktigt hon hade i det stora
slottet, blefvo de afundsjuka, att hon fått allting så mycket bättre än
de sjelfva. De började så att granneligen ransaka, om hon ändock icke
vore missnöjd med någonting. ’Nej,’ sade konunga-dottern, ’aldrig kan jag
fyllest prisa min man, huru huld och god han är, och är det blott en enda
ting som felar i min lycka.’ »Hvad är det? Hvad är det?» ropade begge
systrarne på en gång. ’Jo,’ sade prinsessan, ’hvar natt när han kommer
tillbaka, skiftar han sin hamn och blir en menniska, och tyckes mig tungt
att jag aldrig får se honom, huru han rätteligen ser ut.’ Häruti instämde
systrarne med en munn, och upphörde icke att beskärma sig öfver hunden,
att han kunde hafva något doldt för sin hustru. Ja, huru de nu lockades
med sin syster, väcktes omsider hennes nyfikenhet, så att hon glömde sin
mans varning, och frågade om råd huru hon skulle få se honom, utan att
han röjde det. »Åh,» sade den äldsta prinsessan, »ingenting är lättare
än det. Här har du en liten lampa: den skall du gömma mycket, mycket
väl. Sedan behöfver du bara stiga upp om natten, när din man sofver, och
tända på lampan, så får du se honom i hans rätta skepnad.» Detta tycktes
konunga-dottern vara ett godt råd; hon tog så lampan, gömde den i sin
barm, och lofvade göra i allting såsom hennes systrar lärt henne.

Som nu tiden var inne att prinsessorna skulle skiljas åt, vände den
yngsta systern hem igen till det fagra slottet. Det gick så den dagen,
liksom alla andra dagar. När nu ändteligen qvällen kom, och hunden gått
till hvila, var prinsessan så eggad af sin nyfikenhet, att hon knappast
förmådde vänta tills han hade insomnat, förrän hon steg sakta upp, tände
sin lampa, och nalkades varligen, för att betrakta honom der han sof. Men
hvem kan omtala hennes förvåning, när hon lyste på bädden och fick se,
att der icke mera låg en halter hund, utan en ungersvenn, den fagraste
hon någonsin hade sett för sina ögon. Hon kunde så icke upphöra att
betrakta honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och
ju mera hon såg desto fägre syntes han, så att hon dervid glömde allting
annat i hela verlden. Ändteligen kom morgonen. Som nu den första stjernan
slocknade för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna. Då blef
prinsessan högeligen förskräckt, blåste ut lampan, och lade sig ned på
bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så icke väcka henne,
utan steg varligen upp, skiftade sin hamn och gick bort, och syntes icke
mer på hela den dagen.

När så qvällen kom och det åter blef serla, gick allt på samma vis.
Hunden kom hem ur skogen och var mycket trött; men knappt hade han
insomnat, förrän prinsessan steg sakta upp, tände sin lampa, och nalkades
sakta för att beskåda honom. Som hon nu lyste på bädden, tycktes henne
ungersvennen vara ännu mycket fagrare än förut, och ju längre hon såg
desto fägre blef han, så att hon ömsom log och ömsom grät, bara af kärlek
och längtan. Hon kunde så icke vända sina ögon ifrån honom, utan satt
hela långa natten lutad öfver hans hufvud-gärd, och glömde sitt löfte
och allt annat, för att se på honom. Ändteligen kom morgonen. Som nu den
första strålen lekte för dagen, begynte svennen röra sig till att vakna.
Då blef prinsessan åter mycket förskräckt, blåste hastigt ut lampan, och
lade sig ned på bädden. Men svennen trodde att hon sof, och ville så inte
väcka henne, utan steg varligen upp, skiftade hamn och gick bort, och lät
icke vidare se sig på hela den dagen.

Ändteligen blef det åter serla, qvällen kom, och hunden vände hem ur
skogen, såsom hans sed var. Men icke heller nu kunde prinsessan emotstå
sin nyfikenhet, utan första tid hennes man hade somnat, steg hon sakta
upp, tände sin lampa, och nalkades varligen, för att än en gång betrakta
honom der han sof. Som hon nu lyste på ungersvennen, tycktes han henne
ännu mycket fagrare än någonsin tillförene, och ju längre det led desto
fägre blef han, så att hjertat brann i hennes barm, och hon glömde allt
annat i verlden, bara för att se på honom. Hon kunde så icke vända sina
ögon ifrån honom, utan satt hela natten lutad öfver hans hufvud-gärd.
När nu morgonen kom, att sol rann upp, begynte svennen röra sig till att
vakna. Då blef prinsessan mycket häpen, ty hon hade icke märkt huru tiden
skred, och skulle nu hastigt blåsa ut sin lampa. Men huru det var darrade
hon på handen, så att en varm droppe föll och kom på unger-svennen, att
han vaknade. Som han nu märkte hvad hon hade gjort, sprang han förfärad
upp, byttes i ögonblicket till en halter hund, och linkade bort i skogen.
Men prinsessan vardt så betagen af sorg, att hon inte visste till sig,
utan lopp efter honom, vred sina händer, och bad med bittra tårar att han
skulle komma tillbaka. Men han kom icke.

Konunga-dottern begynte nu vandra öfver berg och dal, många villa stigar,
för att leta rätt på sin man, och alltsom hon gick runno hennes tårar,
så det kunnat röra en sten till medömkan. Men hunden var borta och blef
borta, änskönt hon sökte honom både i norr och söder. När hon nu såg att
han icke stod att finna, ville hon vända igen till det fagra slottet;
men det var lika när, intet slott var att se, och hvart hon kom, såg hon
aldrig annat än kolane mörka skogen. Nu tyckte hon sig vara alldeles
öfvergifven af hela verlden; hon satte sig derföre på en sten, grät
bitterligen, och tänkte huru mycket hellre hon ville vara död, sedan
hon icke längre fick lefva med sin man. I detsamma kom en liten groda
hoppandes fram under stenen. Grodan sporde: »skön jungfru, hvarföre
sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må
visst gråta och inte vara glad. Först har jag mistat min hjertelig kär,
och sedan kan jag inte hitta vägen till slottet; utan får väl omkomma
här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade grodan, »är det inte annat, så
kanske jag kan hjelpa dig. Om du vill låta mig vara din bäste vän, skall
jag visa dig vägen». Nej, det ville hon inte, utan svarade: ’bed mig om
hvad du vill, bara inte om det! Jag hade aldrig någon kärare än min halte
hund, och ingen vill jag ha, medan jag lefver i verlden.’ Dermed steg
hon upp, grät bitterligen, och fortsatte sin väg. Men grodan såg vänligt
efter henne, log i sitt sinne, och kröp tillbaka ned under stenen.

När konunga-dottern så åter vandrat ett långt, långt stycke, och ännu
aldrig såg annat än skog och vildmark, blef hon omsider mycket trött.
Hon satte sig derföre på en sten, lutade hand emot kind, och önskade
vara död, eftersom hon icke mer kunde få lefva med sin man. Rätt i
detsamma prasslade det i buskarne, och hon fick se hvarest en stor grå
ulf kom löpande fram emot henne. Då blef hon högeligen förskräckt, ty
hon kunde icke tänka annat än att ulfven skulle straxt rifva henne till
döds. Men ulfven stadnade, hviftade med svansen, och sporde: »stolts
jungfru, hvarför sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade
prinsessan, ’jag må visst gråta och inte vara glad. Först har jag mistat
min hjertelig kär, och sedan kan jag inte finna vägen till slottet, utan
får väl omkomma här af hunger och vilda djur.’ »Åh,» sade ulfven, »är det
inte annat än det, så kanske jag kan hjelpa dig. Låt mig vara din bäste
vän, så vill jag visa dig vägen!» Nej, det ville hon inte, utan svarade:
’bed mig om hvad du vill, bara inte om det! Jag hade aldrig någon kärare
än min halte hund, och ingen vill jag ha, medan jag lefver i verlden!’
Dermed steg hon upp, grät bitterligen, och fortsatte sin led. Men ulfven
såg vänligt efter henne, log i sitt hjerta, och lopp hastigt sina färde.

När prinsessan nu åter vandrat både länge och väl i ödemarken, blef hon
omsider så trött och maktlös, att hon icke orkade gå längre. Hon satte
sig derföre på en sten, vred sina händer, och önskade att hon vore död,
eftersom hon icke längre fick lefva med sin man. Just i detsamma förnam
hon ett dåft rytande, så jorden skalf, och der kom fram ett stort,
ofantligt lejon, som gick rätt emot henne. Nu blef hon alldeles förfärad,
ty hon kunde icke tänka annat än att lejonet skulle straxt öda henne;
men djuret var fjettradt med tunga jern-länkar, så det knappast förmådde
släpa sig utåt jorden, och kedjorna skramlade på begge sidor, allt som
det rörde sig. När lejonet nu ändteligen kommit fram till prinsessan,
stannade det, hviftade med svansen, och sporde: »skön jungfru, hvarför
sitter du här och gråter så sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsessan, ’jag må
visst gråta. Först har jag mistat min hjertelig kär, och sedan kan jag
inte finna vägen till slottet, utan får väl omkomma här af hunger och
vilda djur.’ »Åh,» sade lejonet, »är det inte annat än det, så kanske jag
kan hjelpa dig. Om du vill lösa mina band och låta mig vara din bäste
vän, så skall jag visa dig vägen.» Men prinsessan var så förfärad, att
hon kunde hvarken tala eller svara; än mindre dristade hon sig fram till
djuret. I detsamma fick hon höra en klar stämma som ljöd utur skogen;
det var en liten näktergal som satt i trädet och sang:

    »Jungfru lilla, lös af banden!
    Lös af banden!»

Då gjordes det henne ondt om lejonet; hon tog så mod till sig, gick fram,
lossade banden och sade: ’väl kan jag lösa dina fjettrar, men aldrig så
blir du min bäste vän; ty jag hade ingen kärare än min halte hund, och
får aldrig någon mer.’ Men nu skedde en underlig ting; ty rätt som den
sista länken föll, skiftade lejonet sin hamn, och blef till en fager
unger prins, och när prinsessan såg upp till honom, se, då var det ingen
annan än hennes egen hjertans kär, som förr varit bytt till en hund.
Härvid blef hon så till mods, att hon segnade ända ned till marken,
omfattade svennens knän, och bad att han icke skulle gå bort ifrån henne.
Men prinsen upplyfte henne med stor kärlek, tog henne i sin famn, och
sade: »nej, vi skola aldrig skiljas mer, ty nu är jag frälst; och har jag
fyllest rönt din trohet emot mig.»

Nu skall man tro der blef en fröjd, så ingen det kan omtala. Och prinsen
tog sin unga brud och drog hem till det fagra slottet, och der var han
konung och hon blef hans drottning. Men inte bättre än jag vet, lefva de
der och må väl än i denna dag.


_Anmärkning._

I en annan uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljes likaledes om trenne
systrar, af hvilka de två äldsta önskade sig rika friare, men den yngsta
ville vara nöjd med hvem som kom, »vore det också inte annat än en
~halter hund~». -- Berättelsen instämmer i öfrigt noga med hvad här ofvan
meddelas, undantagandes slutet, då prinsessan, för att återvinna sin
käraste, genomgår samma äfventyr, som de hvilka förekomma i sednare delen
af sagan N:o 14, _B_, »_Konunga-sonen och Prinsessan Singorra_».



20.

Prinsessan uppå Glas-berget.

Ifrån S. Småland.


Liknande sagor förekomma:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN og MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Deel
II, ss. 80-91, »_Jomfruen paa Glasbjerget_».

2. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Se VULPIUS, ~Ammenmärchen~, Weimar 1791. --
_B._ Se GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, Th. II, N:o 136, ss. 279-282,
förra hälften af sagan »_De wilde Mann_» [jfr. Th. III, s. 229]. --
_C._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845, ss. 65-67,
»_Hirsedieb_».

3. Hos =Italienarne=: -- Se STRAPAROLA, ~Notti piacevoli~, V, förra
hälften af sagen N:o 1. (Jfr. STRAPAROLA’S ~Eventyr, Oversatte af~ J.
CHR. RIISE, Kjöbenhavn 1818, ss. 75-94, »_Skov-manden_»).

4. Hos =Polackarne=: -- Se WOYCICKI, ~Polnische Volkssagen und Märchen~,
Berlin 1839, III, N:o 5, ss. 115-119, samt s. 156, »_Der Glasberg_».

       *       *       *       *       *

Sagans sednare del eller Glasbergs-äfventyret förekommer dessutom i en
gammal =Dansk= ~kämpa-visa~, »_Brynilds Vise_», -- först tryckt uti
~Tragica~, Kjöbenhaffn 1657, ss. 35-43, sednare hos NYERUP och RAHBEK,
~Danske Viser fra Middelalderen~, D. I, Kjöbenhavn 1812, ss. 132-3; --
hvars grund-drag återfinnas i de urgamla sångerna och sägnerna om Sigurd
Fafners-bane, huru han red igenom troll-elden till Brynhild, Budles
dotter. Jfr. »_Brynhildar Qvida_» i den äldre ~Eddan, Volsunga-Saga~ m.
fl.

       *       *       *       *       *

Det var en gång en konung, som var så glad vid jagt, att han inte visste
sig större nöje än att fara efter vilda djur. Han låg så både arla och
serla ute i marken med hök och hund, och hade alltid god jagt-lycka. Men
en dag hände sig, att han inte var i stånd att få upp något villebråd,
ehuru han letade på alla håll ända ifrån morgonen. Som det nu led emot
qvällen, att han skulle rida hem med sina män, fick han se hvarest en
dverg eller »~vildman~» lopp framför honom i skogen. Straxt sporrade
konungen sin häst, red efter dvergen och grep honom, och undrade alla
öfver hans sällsamma utseende; ty han var liten och stygg som ett troll,
och hans hår växte sträft som stake-mossa. Men allt hvad konungen talade
honom till, ville han inte svara, hvarken med godo eller ondo. Häröfver
blef konungen vred, såsom han redan tillförene var misslynt öfver sin
jagt, och befallte sina svenner taga vildmannen och förvara honom väl,
att han ej måtte undkomma. Sedan drog konungen hem till sin gård, och är
intet vidare förtäljdt om hans färd för den gången.

Det var på den tiden en gammal loflig sed, att konungen och hans män
höllo dryckes-stämma till långt in på nätterna, och blef då mycket ordadt
och än mera drucket. Som de nu åter sutto öfver bord och gjorde sig
lustiga, fattade konungen ett stort djurs-horn och sade: »huru tyckes
eder om vår jagt i dag? Eller när blef det tillförene sagdt om oss, att
vi kommit hem utan något villebråd?» Männen svarade: ’visserligen är det
sannt som du säger, och lärer så god en jägare, som du, icke stå att
finna i hela verlden. Likväl må du icke klaga på vår jagt, ty du har i
dag fångat ett villebråd, hvars like ingen tillförene hvarken sett eller
hört.’ Sådant tal behagade konungen öfvermåttan väl, och han frågade
yttermera hvad dem tycktes att han helst kunde göra med dvergen. ’Jo,’
sade hofmännen, ’du skall hafva honom fången här på din gård, att det må
höras och spörjas öfver bygden hvilken jägare du är. Allenast att du kan
förvara honom så han icke rymmer, ty han är snedig och illfundig till
sinnes-art.’ När konungen hörde detta, teg han en lång stund; derefter
höjde han hornet och sade: »jag vill göra som J sägen, och skall det
icke blifva mitt fel om vilde mannen undkommer. Men det lofvar jag, att
hvilken som släpper honom lös han skall dö utan nåder, vore det ock min
egen son.» Dermed tömde konungen dryckes-hornet, och var detta en dyr
ed. Men hofmännen sågo tvehogse på hvarandra; ty de hade aldrig hört
honom tala så, och kunde de väl märka att det var mjödet som steg honom i
hufvudet.

Andra morgonen, första tid konungen vaknade, rann det honom i sinnet hvad
löfte han gjort vid dryckes-stämman. Han lät så genast sända efter timmer
och virke, och byggde ett litet hus eller bur tätt invid kungs-gården.
Buren timrades af stora bjelkar, och förvarades med starka lås och
bommar, så att ingen kunde bryta derigenom, och midt på väggen gjordes
en liten glugg eller vind-öga, för att skjuta in maten. När så allt var
redo, lät konungen föra fram vilde mannen, satte honom i buren, och tog
sjelf nycklarne till sig. Der fick dvergen nu sitta fången dag och natt,
och både gående och farande kommo för att beskåda honom. Men ingen hörde
honom någonsin klaga eller eljest tala ett endaste ord.

Det led så en rund tid bortåt. Då hände sig att det blef ofrid i landet,
så att konungen måste draga ut i leding. Som han nu skulle fara, sade han
till sin drottning: »du skall nu styra för mitt rike, och lemnar jag både
land och folk i din värd. Men ett skall du lofva mig, att du väl förvarar
vilde mannen, så han icke slipper ut me’ns jag är borta.» Ja, drottningen
lofvade göra sitt bästa i detta som i annat, och så gaf konungen henne
nycklarne till buren. Derefter lät han skjuta sina snäckor ifrån land,
hissade segel under förgyllande rå, och for långt, långt bort i andra
riken; och hvart han kom vann han seger. Men drottningen stod på stranden
och såg efter honom, så länge hon kunde se hans vimplar flyga öfver sjön;
sedan vände hon igen till kungs-gården med sina tärnor. Der sitter hon nu
och sömmar silke på knä, me’ns hon väntar att hennes gemål skall komma
hem igen.

Konungen och drottningen hade tillsammans ett enda barn, en prins,
som ännu var späd till ålder, men gaf godt hopp om sig. Sedan nu
konungen var bortrest, hände sig en dag att pilten vandrade omkring i
kungs-gården, och kom till vilde mannens bur; der satte han sig att leka
med sitt gull-äple. Huru han nu lekte, gick det inte bättre, än att
äplet oförvarandes for in genom vind-ögat som var på bur-väggen. Straxt
kom vilde mannen fram, och kastade ut gull-äplet. Detta tycktes pilten
vara en lustig lek; han kastade derföre åter in äplet, och allt kastade
vilde mannen det ut igen, och så lekte de en lång stund. Men huru länge
det gick om, byttes glädjen på sistone i sorg; ty vilde mannen behöll
gull-äplet och ville icke gifva det tillbaka. När så ingenting halp,
hvarken hotelser eller böner, begynte den lille slutligen gråta. Då sade
vilde mannen: »illa gjorde din fader emot mig, att han tog mig fången,
och får du aldrig igen ditt äple, med mindre du skaffar mig lös.» Pilten
svarade: ’huru skall jag kunna skaffa dig lös? Gif mig bara igen mitt
gull-äple! mitt gull-äple!’ »Jo,» sade vilde mannen, »du skall göra som
jag nu säger. Gå upp till din moder, drottningen, och bed att hon löskar
dig. Passa så på och stjäl nycklarne ur hennes bälte, och kom hit och
öppna dörren. Sedan kan du gifva nycklarne tillbaka sammaledes du tog
dem, så att ingen märker det.» Ja, huru vilde mannen lockades med pilten,
gjorde denne omsider efter hans begäran, gick upp till sin moder, bad
att hon skulle löska honom, och stal nycklarne ur hennes bälte. Derefter
sprang han ned till buren, och öppnade bure-dörren, så att vilde mannen
kom ut. Som de nu skulle skiljas, sade dvergen: »här gifver jag dig åter
ditt gull-äple, såsom jag lofvat, och skall du ha tack att du släppte mig
lös. En annan gång, när du tränger, vill jag hjelpa dig igen.» Dermed
lopp han sina färde. Men prinsen gick tillbaka till sin moder, och bar
igen nycklarne på samma sätt som han tagit dem.

När det nu spordes öfver kungs-gården att vilde mannen var sin kos,
blef der en stor uppståndelse, och drottningen sände folk på vägar och
stigar för att spana efter honom. Men han var borta och blef borta.
Det stod så en tid om, och allt blef drottningen mer och mer bekymrad,
ty hon väntade för hvar dag att hennes gemål skulle komma hem igen.
Ändteligen fick hon se hvar hans snäckor kommo farande öfver sjön, och
mycket folk samlades på stranden för att helsa honom. Som han nu kom i
land, blef hans första spörsmål om de väl förvarat den vilde mannen.
Då måste drottningen bekänna huru det var, och förtäljde allting såsom
det tilldragit sig. Men konungen vardt öfvermåttan vred, och sade att
han skulle straffa gerningsmannen, eho det ock månde vara. Han lät så
göra en räfst öfver hela kungs-gården, och hvart mans barn skulle fram
och vittna; men ingen visste något. Ändteligen skulle den lille prinsen
också fram. Som han nu kom inför konungen, sade han: »jag vet att jag
förskyllat min faders vrede; likväl kan jag icke dölja sanningen, ty
det är jag som släppt ut vilde mannen.» Då blef drottningen hvit om
kind, och alla de andra med; ty der var ingen som icke höll af prinsen.
Slutligen tog konungen till orda: »aldrig skall det spörjas om mig att
jag bröt mitt löfte, vore det ock för mitt eget kött och blod; utan skall
du visserligen dö, såsom du förtjenar.» Dermed gaf han befallning åt
sina svenner, att de skulle fora prinsen ut i skogen och döda honom. Men
piltens hjerta skulle de bringa med sig till konungen, som ett tecken att
de fullgjort hans befallning.

Nu blef der en bedröfvelse ibland folket så det var inte likt någonting,
och alla bådo om nåd för prinsen; men konungens ord var oryggeligt.
Svennerna tordes så inte annat än lyda, utan togo pilten emellan sig, och
gåfvo sig på väg. Som de nu kommit långt, långt bort i skogen, fingo de
se en vallare, som gick vall med svin. Då sade den ene till den andre:
»icke synes mig godt att komma vår hand vid konungens son, utan låtom oss
då hellre köpa en galt, och taga galt-hjertat, så vet ingen annat än det
är prinsens hjerta.» Ja, detta tycktes den andre svennen vara visligen
taladt. De köpte så en galt af vallare-mannen, förde djuret undan i
skogen och slagtade det, och togo dess hjerta. Derefter bådo de prinsen
draga sina färde, och aldrig mer komma igen. Men sjelfve vände de åter
till kungs-gården, och kan man väl tänka hvad der blef för en sorg, när
de förtäljde om prinsens död.

Konunga-sonen gjorde nu såsom tjenarena bedt honom; han vandrade allt
framåt, det mesta han kunde, och aldrig så hade han annat till mat än
nötter och vilda bär som växte i skogen. När han så färdats både länge
och väl, kom han till ett berg, och öfverst på berget stod en hög fura.
Då tänkte han vid sig sjelf: »jag må så godt klifva upp i furan, och se
om jag inte kan finna någon väg.» Ja, sagdt och gjordt; han steg upp i
trädet. Som han nu kom högst i furu-toppen och spejade åt alla håll, fick
han se hvarest der låg en stor, stor kungs-gård mycket långt borta, och
glimmade emot solen. Då blef han hjerteligen glad, och vände genast sina
steg ditåt. Under vägen träffade han en dräng som gick och plöjde; af
honom beddes han att få byta kläder, och det fick han. Så utrustad kom
han ändteligen fram till kungs-gården, gick in och begärde tjenst, och
blef så tagen till vall-here att valla konungens fä. Der vankar han nu i
skogen både arla och serla; men allt som tiden led glömde han sin sorg,
och växte, och blef stor och båld, så ingen fanns hans like.

Sagan vänder nu till konungen som rådde öfver kungs-gården; han hade
varit gift, och åtte med sin drottning en enda dotter. Hon var mycket
fagrare än andra mör; dertill blid och höfvisk, så att den kunde skattas
lycklig som en gång skulle få ega henne. När nu prinsessan hade fyllt
sina femton vintrar, fick hon en otalig hop friare, som man väl det kan
tro, och änskönt hon gaf dem alla nej ökades jemnt deras antal, så att
konungen blef alldeles rådlös hvad han skulle gifva dem för svar. Han
gick så in i jungfru-stugan till sin dotter, och bad henne välja ibland
dem, men hon ville inte. Då vardt han vred, och sade: »efter som du icke
sjelf vill göra ditt val, så skall jag göra det; ehuru väl kunde ske,
att det icke blir så alldeles i ditt eget tycke.» Dermed ville han gå
sin väg. Men jungfrun höll honom qvar och sade: »jag kan väl se, att det
måste bli såsom du satt dig i sinnet. Likväl må du icke tro att jag tager
hvem som helst, utan skall den och ingen annan ega mig, som förmår rida
uppför det höga glas-berget med fulla vapen.» Ja, detta tycktes konungen
vara ett godt förslag. Han samtyckte derföre till sin dotters begäran,
och lät utgå ett påbud öfver hela riket, att den skulle få prinsessan som
kunde rida uppför glas-berget.

När nu dagen var inne som konungen hade sagt, ledsagades prinsessan ut
till glas-berget med stor ståt och präktig utrustning. Der sattes hon
allra öfverst å berg-åsen, med gull-krona på hufvudet och gull-äple i
handen, och var hon så öfvermåttan fager, att det var ingen som icke
gerna vågat sitt lif för hennes skull. Tätt nedanföre, under berget,
samlade sig alla friarena med granna hästar och glänsande vapen, så det
sken som en eld i solen, och rundt omkring strömmade menigheten till
i stora skaror, för att se uppå deras lek. När så allt var redo, gafs
tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar efter
annan, med all makt uppför höjden. Men berget var högt, och glatt som en
is, och dertill öfvermåttan brant. Det var så ingen som kom mer än ett
litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade ned igen, och
kunde väl hända, att en och annan dervid bröt både armar och ben. Häraf
uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande, folkets skri och
vapnens slammer, så att gnyet och ropandet hördes vida vägar.

Medan nu allt detta tilldrager sig, vankade konunga-sonen omkring med
sina oxar, långt bort i djupa skogen. Vid han så fick höra larmet och
vapen-gnyet, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och föll i
djupa tankar; ty det rann honom i sinnet, huru gerna han också velat vara
med och rida som de andre. Rätt i detsamma fick han höra steg, och vid
han såg upp stod vilde mannen framför honom. »Tack för sist!» sade vilde
mannen. »Hvarför sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade
prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag
en flykting utur min faders land, och nu har jag inte så mycket som en
häst och rustning, för att kunna rida fram till glas-berget och täfla om
prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen, »är det inte annat, så kan det väl
bli någon råd. Du halp mig en gång förut; nu vill jag hjelpa dig igen.»
Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i jorden till
sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt igenom
smidd af hårdaste stål, och så blank, att der låg ett blått skimmer
rundt omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare, fullt sadlad och
rustad, och skrapade berget med stål-skorna, och tuggade milen, så att
hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu
och kläd på dig, och rid bort och försök din lycka! Jag vill under tiden
valla dina oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan
klädde på sig både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot och band
svärd vid sida, och kände sig så lätt i stål-rustningen som en fogel i
luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar enda sölja,
gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt berget.

Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera
vunnit priset, ehuru de alla gjort godt skäl för sig. Som de nu stodo
och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem mera gunstig en annan
gång, fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridande fram utur
skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i stål ifrån
topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i bälte,
och förde sig så ridderligt i sadelen, att det var en lust till att
skåda. Straxt vände alla sina ögon på den främmande kämpen, och sporde
hvarandra hvem han var, ty ingen hade sett honom tillförene. Men de fingo
inte mycken tid att spörja och fråga; ty knappt hade han kommit fram ur
skogen, förrän han lyfte sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne,
och tände af som en pil rätt uppföre glas-berget. Likväl red han inte
ända upp, utan när han kom midt på branten kastade han plötsligt om sin
gångare, och red tillbaka utför berget, så elden fräste om häst-skorna.
Derefter försvann han i skogen, såsom en fogel flyger. Nu kan man tro
der blef en uppståndelse ibland allt folket, och ingen var som icke
undrade öfver den främmande kämpen, fast jag väl knappt behöfver säga,
att han inte var någon annan än prinsen. Men alla kommo öfverens deruti,
att de aldrig sett yppare häst eller båldare hofman, och det hviskas
att prinsessan tyckte så med, ty hvar natt sedan drömde hon bara om den
främmande ungersvennen.

Det led så en tid bortåt, och prinsessans friare skulle pröfva sin lycka
för andra gången. Konunga-dottern blef nu åter ledsagad till glas-berget,
med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes allra öfverst på
bergs-toppen med gull-krona på hufvudet och gull-äple i handen. Der
nedanföre samlade sig alla friarena med granna hästar och präktiga
vapen, så det var en lust till att skåda, och rundt omkring strömmade
hela menigheten till, för att se på leken. När så allt var redo, gafs
åter tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena, hvar
efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det gick som förut.
Berget var högt, och glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant; så
att ingen kom mera än ett litet stycke upp, förrän han hals öfver hufvud
störtade ned igen. Häraf uppstod åter mycket gny, såsom ock af hästarnes
gnäggande, folkets skri och vapnens slammer, så att braket och ropandet
hördes långt in i djupa skogen.

Medan nu allt detta tilldrager sig, gick den unge prinsen och vallade
sina oxar, såsom hans göromål var. Vid han så fick höra larmet och
vapen-bullret, satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät;
ty han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen
att han gerna velat vara med och rida som de andre. Rätt i detsamma
förnam han fotsteg, och när han såg upp stod vilde mannen midt framför
honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarföre sitter du här så ensam
och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må väl vara sorgsen och inte
glad. För din skull är jag en flykting ur min faders land, och nu har jag
inte så mycket som en häst och rustning, för att rida fram till berget
och täfla om prinsessan.’ »Åh» sade vilde mannen, »är det inte annat,
så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång, nu vill jag hjelpa
dig igen.» Dermed tog han prinsen vid handen, förde honom djupt ned i
jorden till sin håla, och visade hvar det hängde en rustning som var allt
igenom smidd af klaraste silfver, och så blank, att det sken deraf långa
vägar. Tätt bredvid stod en snöhvit gångare, fullt sadlad och rustad, och
skrapade berget med silfver-skorna, och tuggade betslet, så att skummet
stänkte ända ned på marken. Vilde mannen sade: »skynda dig nu och kläd
på dig, och rid bort och försök din lycka! Medan så vill jag valla dina
oxar.» Ja, detta lät prinsen inte säga sig två gånger, utan klädde sig
med stor skyndsamhet i både hjelm och harnesk, spände sporrar på fot,
band svärd vid sida, och kände sig så lätt i silfver-rustningen som en
fogel i luften. Derefter sprang han upp i sadeln så det klang i hvar
sölja, gaf hästen tyglarne, och red hasteligen fram åt glas-berget.

Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera
vunnit priset, ehuru de alla gjort väl besked för sig. Som de nu stodo
och öfverlade, och tänkte att lyckan månde bli dem bättre nästa gång,
fingo de plötsligen se hvarest en ungersvenn kom ridandes fram utur
skogs-brynet, och for rätt emot berget. Han var allt klädd i silfver
ifrån topp till tå, med hjelm på hufvudet, sköld på arm och svärd i
bälte, och skickade sig så ridderligt i sadeln, att båldare ungersvenn
väl aldrig stod att få se. Straxt vände alla sina ögon på honom, och
kände nu igen att det var samma kämpe som förra gången. Men prinsen gaf
dem inte mycken tid att undra; ty han hade icke så snart kommit fram på
slätten, som han lyfte sig i stig-byglarne, sporrade sin häst, och tände
af som en eld rätt uppföre branta berget. Likväl red han icke ända upp,
utan när han kom öfverst på berg-kammen, helsade han prinsessan med stor
höfviskhet, kastade plötsligt om sin gångare, och red tillbaka utför
berget så det glimmade om häst-skorna. Derefter försvann han i skogen,
såsom stormen far. Nu kan man tänka att der blef än mer uppståndelse än
förra gången, och ingen var som icke undrade på den främmande kämpen. Men
alla voro öfverens, att det aldrig kunde ges en yppare häst eller båldare
ungersvenn, och det är till och med sagdt om prinsessan, att hon rodnade
som en ros när han helsade henne uppå berget.

Det led så en tid bortåt, och konungen satte dag att hans dotters friare
skulle försöka sig tredje gången. Prinsessan blef nu åter ledsagad till
glas-berget, med stor ståt och mycken fager utrustning, och sattes
öfverst på berg-åsen med gull-krona och gull-äple, alldeles såsom
tillförene. Der nedanföre samlades hela friare-skaran med präktiga hästar
och blanka vapen, så man aldrig har sett så grannt, och rundt omkring
strömmade menigheten till, för att se uppå deras lek. När så allt var
redo, gafs tecken med horn och trummeter, och i detsamma rännde friarena,
hvar efter annan, med all makt uppför bergs-höjden. Men det var lika när.
Berget var glatt som en is, och dertill öfvermåttan brant, så att ingen
kom mer än ett litet stycke upp, förr än han hals öfver hufvud störtade
ned igen. Häraf uppstod mycket brak, såsom ock af hästarnes gnäggande,
folkets skri och vapnens slammer, så att bullret och ropandet hördes vida
vägar in i skogen.

Medan nu allt detta tilldrager sig, gick konunga-sonen och vallade oxar,
såsom hans sed var. När han så åter fick höra larmet och vapen-gnyet,
satte han sig på en sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen; ty
han tänkte på den fagra konunga-dottern, och det lekte honom i hugen att
han gerna ville våga sitt lif för att vinna henne. Rätt i detsamma stod
vilde mannen åter framför honom. »God dag!» sade vilde mannen. »Hvarför
sitter du här så ensam och sorgefull?» ’Jo,’ svarade prinsen, ’jag må
väl vara sorgsen och inte glad. För din skull är jag en flykting ur min
faders rike, och nu har jag inte så mycket som en häst och vapen, för att
rida fram till berget och täfla om prinsessan.’ »Åh,» sade vilde mannen,
»är det inte annat, så kan det väl bli någon råd. Du halp mig en gång
förut, nu vill jag hjelpa dig igen.’ Dermed tog han prinsen vid handen,
förde honom till sin håla djupt ned i jorden, och visade hvar det hängde
en rustning som var allt igenom smidd af skärt gull, och så blank, att
gull-skenet glimmade vida omkring. Tätt bredvid stod en präktig gångare,
fullt sadlad och rustad, och skrapade berget med gull-skorna, och tuggade
milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. Vilde mannen sade:
»skynda dig nu och kläd på dig, och rid bort och fresta din lycka!» Ja,
prinsen var minsann inte sen att lyda honom, utan klädde sig i både hjelm
och harnesk, spände gull-sporrar på fot, band svärd vid sida, och kände
sig så lätt i gull-rustningen som fogeln i luften. Derefter sprang han
upp i sadelen så det klang i hvar sölja, gaf hästen tyglarne, och red
hasteligen fram åt glas-berget.

Prinsessans friare skulle just nu lykta sin lek, och hade ingendera
vunnit priset, ehuru hvar och en gjort allt sitt till. Som de nu stodo
och lade råd hvad de skulle företaga, fingo de plötsligen se hvarest
en ungersvenn kom ridandes fram utur skogs-brynet, och for rätt emot
berget. Han var allt klädd i guld ifrån topp till tå, med gull-hjelm
på hufvudet, gull-sköld på arm, och gyllene svärd vid sida, och förde
sig så ridderligt, att båldare kämpe väl aldrig fanns till i verlden.
Straxt vände alla sina ögon på honom, och kände igen att det var allt
samme ungersvenn som de sett tillförene. Men prinsen gaf dem icke lång
tid att undra och spörja, utan så snart han kommit fram på slätten,
lyfte han sig i stig-byglarne, högg hästen med sporrarne, och tände af
som en blixt rätt uppför branta berget. När han så kommit allra öfverst
på bergs-toppen, helsade han den fagra prinsessan med stor höfviskhet,
böjde knä för henne, och undfick gull-äplet af hennes egen hand. Derefter
kastade han om sin gångare, och red tillbaka utför glas-berget, så
att elden gnistrade om gull-skorna och en lång gull-strimma låg efter
honom hvar han flög fram. Ändteligen försvann han i skogen såsom en
stjerna. Men nu först skall man tro der blef ett lefverne på berget!
Hela menigheten gaf till ett glädje-skri, så det hördes långan väg;
hornen ljödo, trummeterna ropade, hästarne gnäggade, vapnen brakade, och
konungen lät högt förkunna att den främmande gull-kämpen vunnit priset.
Hvad prinsessan sjelf tänkte härvid låta vi vara osagdt; men nog hviskas
det, att hon blef både hvit och röd när hon skulle räcka ungersvennen
gull-äplet.

Det återstod nu allenast att få reda på den gull-klädde kämpen, ty ingen
kände honom; och väntade alla, att han med första skulle infinna sig på
kungs-gården. Men han kom inte. Häröfver blef mycken undran, och allt
som det led bleknade prinsessan och tynade; men konungen var otålig,
och friarena knotade och knorrade för hvar dag. När så intet annat
stod till råda, lät konungen omsider lysa ett stort ting vid sin gård,
och hvart mans barn, höga och låga, skulle komma dit, att prinsessan
sjelf måtte få välja ibland dem. Ja, då var der ingen som inte gerna
gick, både för prinsessans skull och för konungens befallning, så att
der kom tillsammans en otalig hop folk. Som nu alla voro samlade,
trädde konunga-dottern ut ur kungs-gården med stor ståt, och vandrade
med sina tärnor rundt omkring i hela skaran; men huru hon letade på
alla håll, fann hon likväl inte hvad hon sökte. När hon så kommit ända
ytterst i ringen, fick hon plötsligen se en man som stod undanskymd i
folk-hopen. Han var klädd i en sid hatt, med en vid grå kappa såsom
vallare-män bruka; men hufvan var uppdragen, så att ingen kunde skönja
hans anlete. Straxt lopp prinsessan fram, drog ned hufvan, tog mannen i
famn, och ropade högt: »här är han! här är han!» Då log allt folket, ty
de igenkände att det var konungens vallare, och konungen sjelf utbrast:
»Herre Gud tröste mig för svär-son jag lär få!» Mannen lät dock inte
bekomma sig, utan svarade: ’Åh, sörj inte du för det! Du får så god en
konunga-son som nå’nsin du är kung.’ Dermed kastade han af sin vida
kappa. Men då log ingen mer; ty se, i stället för den grå vallare-mannen
stod der en fager unger prins, klädd i guld ifrån hufvud till fot, och
med prinsessans gull-äple i handen, och alla kände nu grannt igen att
detta var svennen som ridit uppför glas-berget.

Nu kan man tro der blef en glädje så det var inte likt någonting, och
prinsen tog sin käresta i famn och helsade henne med stor kärlek, och
förtäljde om sin ätt och allt annat som honom vederfarits. Men konungen
sjelf gaf sig ingen ro, utan lät genast laga till bröllopp, och bjöd
allt folket och friarena med. Der blef så tillredt ett gästabud hvars
make aldrig har funnits, och prinsen fick konunga-dottern, och med henne
halfva riket. Men när brölloppet hade stått i dagar, ja väl i sju, tog
han sin fagra unga brud och drog med stor ståt hem till sin faders land.
Der blef han emottagen såsom man det väl kan tänka, och konungen och
drottningen gräto begge två i glädje att få honom lefvande igen. Sedan
lefde de lyckliga hvar i sitt rike, och om de inte nyligen äro döda lefva
de än i dag. Men ingen har vidare sport till den vilde mannen. Och så var
det slut.


_Anmärkningar._

1. ~Uti Runa, En skrift för Fäderneslandets Fornvänner~, utgifven af
RICHARD DYBECK, Stockh. 1842, Häft. I. s. 7, meddelas en liknande
öfverlemning ifrån ~Westmanland~. Deri förtäljes om en riddare, som
fångat ett ~djur~ hvars like ingen sett; ty det var öfvervuxet med mossa.
Djuret förvaras i ett torn, men befrias af riddarens unge son, som leker
båll utanföre. Till straff ledes gossen ut i skogen för att dödas; men
tjenarena, rörda af hans jämmer, slagta i stället ett kid, hvars hjerta
de vid hemkomsten uppvisa för riddaren.

Medan gossen nu vankar omkring i skogen, möter han djuret, och far
med in i berget. Der stadnar han några år. Ändteligen går bud öfver
landet att konunga-dottern vill taga sig gemål, och att den skall få
henne, som förmår rida uppför ett berg hvarest hon en dag skall visa
sig. Nu får riddare-sonen häst och skrud, och rider åstad för att täfla
om prinsessan. Men när han kommit till midten af berget, träffas han
af en lans, kastad nedifrån; likväl fortsätter han sin färd, och står
ändteligen framför konunga-dottern, som räcker honom en silkes-duk att
förbinda sitt sår. Priset är så vunnet, och det stundar till bröllopp.

När nu dagen är inne, begär »den gamle» (det underliga djuret) att få
vara med, så stygg han ser ut, men nöjer sig med att få plats under
bordet. Tillika räcker han riddare-sonen ett rostigt svärd, och begär
att vidröras dermed, när den gamle konungens minne drickes. Ja, svennen
efterkommer hans begäran. Då reser sig till allas förvåning den gamle
konungen, som man trott vara ~berg-tagen~. Sedan blir buller och bång,
och konungen sjelf önskar det unga paret lycka.

2. Enligt öfverlemning ifrån ~Upland~ for konungen en dag vilse i skogen,
och träffade en »gammal gubbe» som gaf honom herberge. Gubben var
öfvermåttan rik på guld och silfver, och undfick konungen mycket väl; men
ville icke yppa sitt namn. Häraf retades konungens girighet, så att han
lät kasta honom i tornet, och sade att han aldrig skulle slippa lös, med
mindre han bekände hvem han var.

Något derefter lopp konunga-sonen omkring på gården, och hittade en
nyckel hvarmed han öppnade tornet, och lät gubben fly sina färde.
Häröfver blef konungen mycket vred, så att han dref prinsen ur landet,
och förbjöd honom att någonsin mer komma igen. När pilten nu kom i
skogen, mötte han gubben; denne bad honom följa med, och det gjorde han.
Sedan togo de gubbens lilla grå häst, lastade den med guld och silfver,
och drogo till ett annat rike. Der växte prinsen och blef stor och
stark; men allt som han växte, hade han sin största lust att rida på den
grå hästen öfver både berg och branter.

Nu hände sig att konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, som
fick otaligt många friare. Hennes far lät derföre utgå ett påbud, att den
skulle få prinsessan som kunde rida uppför glas-berget, och taga ned en
gull-krona som var fästad öfverst på toppen. När prinsen fick veta detta,
gick han fram till kungs-gården och begärde tjenst såsom kocks-pojke.
Som nu friarena skulle begynna sin täflan, lopp han hem, fick af sin
foster-fader en rustning tillika med den lilla grå hästen, och red i
fullt språng ända upp till berg-spetsen. Likväl tog han inte gull-kronan,
utan red ned igen på andra sidan, och for bort. Andra dagen gjorde han
på samma sätt. Tredje dagen tog han kronan; men red åter bort så ingen
visste hvem han var.

Något derefter satt konunga-dottern ensam i sin jungfru-bur; då öppnades
dörren, och kocks-pojken trädde in. Han hade gull-kronan i handen, och
sade att han tagit den, men ville ge den tillbaka, på det prinsessan
måtte få välja efter eget tycke. Detta behagade konunga-dottern väl,
och hon bad sin fader stämma allt man-kön i hela riket fram till
kungs-gården. Konungen gjorde så.

När nu alla voro samlade, gick prinsessan bort till kocks-pojken, gaf
honom gull-kronan, och valde honom till sin man. Häröfver blef en stor
undran; men prinsen kastade af sin grå vadmals-kappa, och nu stod
der icke mer någon köks-pojke, utan en båld konunga-son. Han fick så
prinsessan och med henne halfva riket.

5. En uppteckning ifrån ~Gotland~ saknar hela inledningen om den »vilde
mannen». I stället förtäljes om en fattig torpare, hvars yngste son
plägade sitta i spisel-grufvan och alltid fick lida smälek af sina bröder.

Konungen som rådde öfver landet egde en enda dotter, och hon hade
förlofvat, att aldrig gifta sig utan med den som kunde rida uppför ett
glas-berg. Härom lät konungen utgå ett påbud öfver hela sitt rike. När nu
dagen var inne, togo de begge äldste torpare-sönerna sin faders gamla ök,
satte sig upp begge två, och redo åstad; men den minste pojken fick inte
följa med, utan sprang jemte vägen och grät. Då kom der fram en »liten
~gubbe~» och frågade hvarför han var så sorgsen. Pojken sade huru det
var. Gubben återtog: »vänta, skall jag hjelpa dig. Här har du en pipa.
Gack nu bort och ställ dig under den höga tallen. När du så blåser i ena
ändan af pipan, kommer der fram en gångare med en rustning bunden vid
sadel-knappen, och när du blåser i andra ändan, försvinner allt ihop.»
Ja, pojken sprang genast bort, blåste i pipan, klädde sig, och for i
väg. Vid han nu red förbi sina bröder, vardt deras gamle häst-krake så
skrämd, att han skenade i diket med begge två ryttarne. Der fingo de
ligga.

Pojken red nu fram till glas-berget, och fann en otalig hop folk,
af hvilka somliga brutit ben och andra armar, vid försöket att rida
uppföre. Men han lät inte skrämma sig, utan rännde åstad, och kom ända
upp till berg-spetsen der prinsessan satt. Då kastade hon emot honom
sitt gull-äple, och äplet fastnade vid hans knä. Derefter red han genast
tillbaka utför berget, skyndade hem till spisel-grufvan, och hade sin
lust att höra på, när hans begge bröder förtäljde om den främmande
prinsen som skrämt deras häst i diket.

Sedan prinsessan länge väntat på den främmande kämpen, skickade konungen
omsider bud öfver allt sitt rike, för att ransaka om någon hade ett
gull-äple på sitt knä. Sändemännen kommo så äfven till torparens stuga.
När det nu röjdes att den yngste pojken hade äplet, skall man tro der
blef mån-ljust i kojan. De bådo så pojken följa med till konungen; men
det ville han inte, utan smög sig ut, blåste i sin pipa, klädde sig i
full rustning, och red ensam fram till kungs-gården, hvarest han genast
blef igenkänd och fick prinsessan. Men torpare-gubben och hans begge
äldste söner ha inte återkommit från sin förvåning än i denna dag.

4. En uppteckning från ~Westergötland~ förtäljer, huru en fattig
torpare-pojke låg och gräfde i en sandhåla, och kom till en sal under
jorden, hvarest funnos tre hästar och tre rustningar, den ena af silfver,
den andra af guld och den tredje af ädel-stenar.

Pojken gaf sig nu ut i verlden att vandra, och kom ändteligen till en
kungs-gård, hvarest han fick tjenst som kocks-pojke. Konungen som rådde
öfver gården hade en enda dotter. Hon var bortröfvad af ~trollen~, så att
hon endast skulle få visa sig tre Thorsdags-qvällar å rad, uppå spetsen
af ett högt glas-berg; men om någon kunde rida uppför berget och taga
gull-äplet af hennes hand, skulle hon bli frälst. Häröfver bar konungen
stor sorg, och lät lysa på, att den som kunde frälsa prinsessan skulle få
henne och halfva riket.

När nu första Thorsdags-qvällen var inne, lopp pojken bort till
sand-hålan, klädde sig i silfver-rustningen, och red upp till midten af
berget. Andra Thorsdags qvällen tog han guld-rustningen, och red så högt,
att hästen hade ena framfoten uppå bergspetsen. Tredje qvällen tog han
ädelstens-rustningen, red ända upp till prinsessan, och fick gull-äplet.
Derefter for han tillbaka till sand-hålan. Men när folket efter en stund
fick se köks-pojken, der han vandrade vägen fram, kunde ingen tro att det
var han som frälst konunga-dottern.

Omsider ger konungen befallning, att allt man-kön i hela riket skall
komma fram till kungs-gården. Konunga-dottern går så ut och igenkänner
sin befriare. Men köks-pojken kastar af sina trasor, och står der i
ädelstens-rustningen; hvarefter konungen ger honom sin dotter och halfva
riket.

5. I en ofullständig öfverlemning från ~Upland~ omtalas en konunga-son,
som blef bortkörd af sin elaka styf-moder och fick gå vall uti skogen.
Der fann han en håla i jorden, kom till ~råttornas rike~, och frälste dem
ifrån deras förtrollning genom att sofva en natt hos rått-drottningen.
När han sedan skulle gå, fick han till lön ett par ~handskar~ och
~stöflor~, med hvilka han klättrade uppför glas-berget och vann konungens
dotter.



21.

Den lilla Guld-skon.

Ifrån N. Småland.


Af denna vidt spridda sago-dikt känna vi följande utländska
uppteckningar, oberäknadt åtskilliga bearbetningar i dramatisk form:

1. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN og MOE, ~Norske~ Folkeeventyr, D.
I, N:o 19, ss. 110-127, sednare delen af sagan »_Kari Træstak_».

2. Hos =Danskarne=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~, 1:ste Samling,
Kjöb. 1823, ss. 12-17, »_De to Kongedöttre_».

3. Hos =Tyskarne=: -- _A._ Sagan omtalas redan i 16:de årh., uti
ROLLENHAGENS ~Froschmäuseler~. -- _B._ Se BÜSCHING, ~Wöchentliche
Nachrichten für Freunde der Geschichte~ &c. ~des Mittelalters~, Bd. I,
Breslau 1816, ss. 137-140, »_Ueber die Märchen von Aschenbrödel_» (med 5
serskildta Tyska uppteckningar af sagan). -- _C._ Se anf. bok, Bd. II.
Breslau 1816, ss. 185-8, »_Aschenbrödel_». -- _D._ Se GRIMM, ~Kinder-
und Haus-Märchen~, Th. I, N:o 21, ss. 138-147, »_Aschenputtel_». Jfr.
Th. III, ss. 36-40. (En bearbetning häraf finnes öfversatt på Svenska,
med titel: »_Cendrillon eller Ask-ungen_», ~en Saga berättad af Gustaf
Holting~. ~Öfversättning. Med 8 kolorerade Plancher~. Stockholm
1844.) -- _E_. Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845,
ss. 232-5, »_Aschenbrödel_». -- _F_. Se E. M. ARNDT, ~Märchen und
Jugenderinnerungen~, Th. II, Berlin 1843, ss. 281-320, »_Aschenbrödel_».

4. Hos =Grekerna=: -- En liknande sägen, af Grekiskt eller Egyptiskt
ursprung, förtäljes om Rhodopis och Psammeticus uti Egypten († 617 f.
Chr.). Se ÆLIANI ~Variæ Historiæ~, XIII, Cap. 32, _περὶ Ῥοδώπιδος ἐταίρας
τύχης_. (Förf. lefde ungefär 225 år e. Chr.)

5. Hos =Wallacherna=: -- Se SCHOTT, ~Walachische Mæhrchen~, Stuttgart und
Tubingen 1845, N:o 4, ss. 100-5, »_Die kaiserstochter gänsehirtin_».

6. Hos =Fransmännen=: -- _A_. Se PERRAULT, ~Contes du Temps Passé~,
Paris 1697, sagan »_Cendrillon_» [öfversatt och i mångfaldiga upplagor
utgifven såsom Svensk skillings-saga. Se BÄCKSTRÖM, ~Svenska Folkböcker~,
II, Stockh. 1848, ss. 45-56, »_Ask-ungen_»]. -- _B_. Se Mad. D’AULNOY,
~Contes des Fées~, sednare delen af sagan »_La Finette_».

7. Hos =Italienarne=: -- Se BASILE, ~Il Pentamerone~, I, 6, »_La gatta
Cennerentola_».

8. Hos =Walesarne=: -- Jfr. TAYLOR, ~Gammer Grethel, or German Fairy
Tales and Popular Stories~, London 1839, s. 332.

9. Hos =Ryssarne=: -- Åberopad af GRIMM, ~Kinder- und Haus-Märchen~, III,
s. 40.

10. Hos =Polackarne=: -- _A_. Jfr. GRIMM, anf. arb. III, s. 432. -- _B_.
Se WOYCICKI ~Polnische Volkssagen und Märchen~, Berlin 1839, ss. 423-7,
»_Die Eiche und der Schaafpelz_».

11. Hos =Servierna=: -- Jfr. BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten~, IV,
Breslau 1819, s. 61.

       *       *       *       *       *

Det var en gång en konung och en drottning, som hade en enda dotter. Hon
var dem kär framför allt annat, och ingen undre på det; ty hon var vän
och huld, så det aldrig kunde ges huldare barn. Men när det lidit några
år, vardt drottningen sjuk och blef död, och konungen fäste sig en ny
gemål, som också hade en dotter. Var nu den förra drottningen mild och
god, så var den andra ett riktigt troll, både stygg och elak på allt vis,
och hennes dotter gaf icke sin mor efter. Konungen hade så inte mycken
glädje af sitt giftermål, och ännu värre gick det den lilla prinsessan;
hon hörde aldrig annat än ledsamhet, bittida och sent, och kan väl
hända att hon någongång fick sanna det gamla rönet, att ’den som får
styf-moder, han får äfven styf-far’.

Det gick så en tid, och omsider vardt konungen också död. Nu hade
den lilla hvarken huld eller skyld i hela verlden, och man kan tro
att drottningen och hennes dotter inte blefvo bättre mot henne för
det. Men för hvar dag som led växte hon fagrare och fagrare, och när
det drog framåt femton år, var hon den vänaste mö som någonsin kunde
finnas. Häröfver buro drottningen och hennes dotter än större harm,
och vaktade noga att ingen skulle få veta om prinsessans skönhet. Till
den ändan höllo de henne i allting mera som en torpare-unge än som ett
konunga-barn; alla tunga sysslor skulle hon göra; aldrig fick hon gå
fram i stugan eller sitta på bänken med annat folk, utan hennes plats
var nederst i spisel-grufvan framför ugns-munnen. Der satt hon höljd uti
trasor, och gräfde i askan, medan hon tänkte på fordna dagar när hennes
mor lefde. Detta var hennes käraste lek, och deraf kallades hon på spe
för »_Ask-ungen_».

Allt som det nu lider framåt, hände sig en dag att der breddes ett stort
rykte öfver hela landet, ty der kom bud att en främmande prins ville fara
dit och fria, och var äfven sagdt att han skulle komma till kyrkan om
söndagen. Härmed fingo alla mycket bestyr; den ena tänkte uppå sig sjelf,
den andra uppå sina döttrar, och i hela riket fanns icke så arm en tärna,
att det ju lekte i hennes hug om hon kunde få prinsen. Likväl hade de
ingenstädes så mycket att sköta som i kungs-gården. Der lagades och der
vändes hela veckan igenom; för aldrig hade drottningen så mycket som en
tanke, att inte hennes dotter skulle bli den rätta. När nu ändteligen
söndagen kom, lät hon tvätta sin dotter och skura henne, tills skinnet så
när följde med; sedan lät hon krusa och kamma hennes hår, och pynta henne
på allt vis både fram och bak, så allringen sett maken till utstyrsel.
Derefter befallte hon fram sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf
fara med till kyrkan. Sammaledes ock de andra; ty om inte alla kunde få
den främmande prinsen, ville dock alla se honom. Men den som icke följa
med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma och städa, och laga mat, och
hacka granris, och strö gården, och mycket annat, såsom det alltid var
hennes söndags-göra; stackars liten!

Som nu allt var i ordning, karmen förspänd, och drottningen redo att
gifva sig på väg, tänkte drottning-dottern, att hon väl ändock kunde visa
sig för styf-systern i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade så med
stora steg och många stolta åthäfvor ända bort till spisel-grufvan; der
stadnade hon, vred sig och vände sig som hon bäst kunde, och sade: »nå,
Ask-unge, hvad tyckes dig väl? Är jag inte grannt klädd? Ser du så grann
jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så
var, och sporde med stor ödmjukhet, om icke äfven hon skulle någongång
få komma i Guds hus med andra menniskor. Straxt visade drottning-dottern
sitt rätta sinnelag, och utbrast i vredesmode: »har man hört? Ask-ungen
vill också till kyrkan! Kan tro du tänker få den unge prinsen! Nej, sitt
der du sitter; det kan bättre höfvas en sådan tiggar-unge som du är.»
Dermed gick hon sina färde, och den lilla grät bitterligen öfver hennes
hårda ord. Men den onda styf-modern unnade henne icke en gång att få
gråta i fred, -- ty hon var, hon som andra elaka, alltid värst på Guds
heliga söndag, -- utan tog en skäppa ärter, slog ut dem midt på gården,
och sade: »jag skall minsann lära dig gråta! Plocka nu upp hvar endaste
ärt, och rensa dem, och koka till middag; och Gud tröste dig, om det inte
är färdigt när jag kommer hem!» Så bestäldt, foro drottningen och hennes
dotter i full skrud till kyrkan, för att möta prinsen; men Askungen fick
sitta hemma på gården och plocka ärter. Det blef hennes göra, det.

När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit, skulle den
lilla börja sina söndags-sysslor. Hon fattade så först ett ämbar, för
att springa till källan efter vatten. Vid hon nu lopp igenom gärdet,
kunde hon icke låta bli att tänka på fordna dagar, huru annorlunda det
då var, och på sin elaka styf-moder, och på kyrkan, dit hon aldrig fick
komma, och på den unge prinsen; och allt som hennes tankar lekte blef
hon så innerligen bedröfvad, så hon satte sig på marken, stödde hand
emot kind och grät. När hon så lutade för att hemta vatten, hände sig
att en klar tår tillrade och föll ned i källan. Rätt i detsamma kom der
fram en stor, stor gädda, och frågade hvarför hon grät så. »Jo,» sade
Ask-ungen, »jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min
styf-syster ha farit till kyrkan för att se den främmande prinsen; men
jag skall sitta på gården och plocka ärter, och ändock får jag inte annat
än bannor när de komma hem.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det var
en elak styf-mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du
få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor
för i dag.’Ja, Ask-ungen lofvade hon skulle visst lyda i allting. Gäddan
fortfor: ’när du nu går stigen fram emellan björkarne, kommer du till en
ihålig ek, som står öfverst på berget. I eken finner du en klädning; den
skall du taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och
rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din
styf-syster. Men du får icke tala dem till, ty då känna de igen dig; inte
heller får du stadna qvar tills tidegärden är lyktad, utan skynda dig ut
och rid tillbaka till eken, och kläd dig i dina gamla kläder, så inte din
styf-moder märker något när hon kommer hem igen.’

Ask-ungen blef vid allt detta så innerligen glad, ty det var mången god
dag liden se’n hon sist fick höra så vänliga ord. Hon aftorkade derföre
sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen fram
emellan björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade
in i eken, såsom gäddan sagt henne, fick hon se hvar der hängde en
skrud af klaraste silfver; jemte skruden hang en silfverne-sadel med
silfver-betsel, och der utanföre stod en snö-hvit gångare, och frustade
och gnäggade, och slog med hofvarne, så det rungade i hela berget. Nu
kan man väl tänka huru den lilla blef till mods. Hon tröstade knappt se
uppå silfver-skruden, så öfvermåttan präktig som den var, utan tänkte i
början att allt ihop inte var annat än en dröm. Likväl gjorde hon som
gäddan lärt henne, gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, tog på
sig den granna silfver-drägten, kammade sitt gula hår, och var så innan
kort förvandlad, ifrån en trasig Ask-unge, till den fagraste stolts
jungfru som någonsin red till hofva. När så det var gjordt, sadlade hon
sin gångare och for till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles
som när en hvit sky drager fram på himlen. Som hon nu vandrade gången
fram, och satte sig i bänken emellan sin styf-mor och styf-syster, flög
der ett sådant sken öfver hela kyrkan, att allt folket vände sig om och
tittade bara efter den främmande silfver-jungfrun; men den unge prinsen
vardt så betagen, att han aldrig kunde vända sina ögon ifrån henne. Der
var så rätt ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern
och hennes dotter; kan tro de skulle på något vis trösta sig att ingen
ville se på dem. Men rätt som det var, förrän någon visste ordet om,
steg Ask-ungen plötsligt upp ur sin bänk, och skyndade ut ur kyrkan,
långt förrän messan var läsen till lykta. Nu skall man tro der blef en
uppståndelse! Den främmande konunga-sonen lopp straxt efter, ty han ville
öfvermåttan gerna veta hvem hon var; sammaledes ock det andra folket,
alla strömmade till kyrko-dörren, och ingen lyddes mera hvarken till text
eller lektie. Men den lilla lät inte uppehålla sig, utan steg genast uppå
sin häst, och sade:

    »ljust för mig!
    mörkt efter mig!»

och försvann så i blinken ur deras åsyn. Me’ns nu alla stå der och gapa,
och undra hvart hon bara tog vägen, skyndade hon till eken, afklädde sig
den granna silfver-skruden, tog på sig sina gamla trasor, och sprang
till kungs-gården, så att när drottningen och hennes dotter kommo hem
funno de hvarken gångare eller silfver-jungfru; men ärterna voro kokade,
gården var strödd, och den lilla Ask-ungen satt nederst i spisel-grufvan,
alldeles som de voro vana att finna henne.

Drottningen och hennes dotter voro nu mycket illa tillfreds med sin
kyrko-resa, och kunde litet hvar märka både på deras tal och svar, att
inte allt hade gått efter önskan. Det var så rätt ingenting dem till
lags, utan allt skulle de häckla och klaga på. Likväl talade de mest
om en främmande prinsessa som varit i kyrkan, och som kom och for ingen
visste hvart; och allt gick deras tal derpå ut, att nästa söndag skulle
drottningens dotter vara ännu mycket grannare än hon. Men hela tiden var
der visst ingen som tänkte på den lilla Ask-ungen, utom för att banna
och snäsa henne, så att den veckan blef hon ännu mycket värre hållen än
någonsin tillförene.

Allt som nu dagarne skredo, kan man tro der vändes och lagades i
kungs-gården, bara för att drottningens dotter skulle få det riktigt,
riktigt grannt, och ändock var aldrig någonting så präktigt, att ju
drottningen velat ha det ännu mycket yppare. Ändteligen kom söndagen. Då
lät drottningen tvätta sin dotter och skura henne, tills hon vardt blank
i synen som en tiggar-krycka, kammade hennes hår på det allra sirligaste,
och pyntade henne både fram och bak, så man aldrig sett maken till
utstyrsel. Derefter befallte hon fram sin förgyllande karm, och lagade
sig att sjelf fara med till kyrkan. Sammaledes ock det andra folket på
kungs-gården; ty alla ville de se den främmande prinsen. Men den som inte
fick följa med, det var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma, stackars liten,
och städa, och laga mat, och hacka granris, och strö gården, och mycket
annat, såsom det alltid var hennes göra om söndagen.

Som nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar
fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern,
att hon väl ändock kunde unna sin syster den stora lyckan, att få se
henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade derföre med stolta
steg och många förnäma later ända bort till spisel-grufvan; der stadnade
hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, att Ask-ungen måtte riktigt
få skåda henne, och sade slutligen: »nå, hvad tyckes dig väl? Är jag
inte grannt klädd? Ser du, så grann jag är? Det är annat, det, än
dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så var, och frågade med stor
ödmjukhet, om icke äfven hon någon gång skulle få komma till kyrkan och
se den unge prinsen. Men nu blef der en annan låt, och drottning-dottern
utbrast i vredes-mode: »ja så, har man nån’sin hört? Ask-ungen vill också
till kyrkan att se den främmande prinsen! Nej, sitt der du sitter, din
tiggar-unge, och gräf i askan! Det kan höfvas dig bättre.» Dermed gick
hon sin väg, och den lilla grät bitterligen öfver hennes hårda tal.
Men styf-modern unnade henne icke en gång få gråta i fred, utan tog en
skäppa gryn, kastade ut dem midt på gården, och sade: »jag skall minsann
ge dig annat göra än att sitta och gråta. Plocka nu upp hvart endaste
gryn, och rensa dem, och koka dem till middag; och Gud tröste dig, om
det inte är gjordt tills jag kommer hem!» Så bestäldt, foro drottningen
och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men
Ask-ungen skulle sitta hemma på gården och plocka gryn, såsom hennes
elaka styf-moder befallt. Det blef hennes göra.

När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit, skulle den
lilla börja sina söndags-sysslor. Hon fattade så först ett ämbar, för att
springa till källan efter vatten. Vid hon nu lopp öfver ängen, kunde hon
icke låta bli att tänka både hit och dit; på sin moder som var död, huru
huld och god hon alltid hade varit, och på sin elaka styf-mor, och på
kyrkan, och på den unge prinsen som hon aldrig mer skulle få se, och allt
som hon tänkte blef hon så sorgefull till mods, att hon satte sig på en
sten, lutade hand emot kind, och grät bitterligen. När hon så böjde sig
ned för att hemta vatten, rann åter en klar tår och föll i källan. Straxt
kom den stora gäddan upp i vatten-brynet, och sporde som förut: »skön
jungfru, hvarför sitter du här och gråter så?» ’Jo,’ svarade Ask-ungen,
’jag må väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster
ha farit till kyrkan för att se den unge prinsen, men jag ensam skall
sitta på gården och plocka gryn, och när drottningen kommer hem, får
jag ändock inte annat än bannor och hårda ord.’ »Åh,» sade gäddan, »det
var en elak styf-mor du har. Men om du vill göra som jag säger, skall
du få komma till kyrkan, du som de andra, och jag vill uträtta dina
sysslor liksom förra söndagen.» Ja, Ask-ungen tackade för gäddans goda
vilja, och lofvade hon skulle visst icke vara olydig i någonting. Gäddan
fortfor: »när du nu går stigen fram under björkarne, kommer du till den
ihåliga eken som står på berget. I eken finner du en klädning, som du
skall taga på dig. Sedan skall du sadla gångaren som står bredvid, och
rida till kyrkan, och sätta dig i bänken emellan din styf-moder och din
styf-syster. Men du får icke tala dem till, ty då känna de igen dig;
inte heller får du dröja tills tidegärden är lyktad, utan skynda dig ut
och rid tillbaka till eken, och kläd dig i dina gamla kläder, så din
styf-moder icke märker något när hon kommer igen.»

Ask-ungen blef vid allt detta så för-innerligen glad, ty det lekte henne
i hugen att hon skulle få se den unge prinsen än en gång. Hon aftorkade
derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra bästa, och lopp stigen
under björkarne tills hon kom öfverst på berget. Vid hon nu tittade in
i eken, fick hon se hvar der hängde en skrud af skäraste gull; jemte
skruden hang en guld-sadel med guld-betsel och gyllene mile, och allt
var så öfvermåttan präktigt, att det glimmade som en eld när man såg
derpå. Tätt utanföre stod åter den snö-hvita gångaren, och fnyste och
gnäggade och var så glad, och slog marken med hofvarne, så det rungade
i hela berget. Nu kan det hvar man tänka huru den lilla blef till mods;
hon visste på en lång stund inte om hon var vaken, eller om allt ihop
endast var en dröm. Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne,
utan gick in i eken, afklädde sina gamla trasor, tog på sig den präktiga
guld-skruden, kammade sitt gula hår, och var så innan kort förvandlad,
ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den fagraste stolts jungfru som
någonsin bar en krona af gull. Derefter sadlade hon sin gångare och red
till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles som när ett moln drager
fram på himmelen med en liten stjerna uppå. Vid hon nu vandrade gången
fram, och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der ett
sådant sken bort efter tiljorna och öfver hela kyrkan, att allt folket
vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande guld-jungfrun;
men prinsen fick en sådan älskog i sitt hjerta, så han aldrig kunde taga
sina ögon ifrån henne. Der var så rätt ingen som lyddes på presten, om
inte den elaka styf-modern och hennes dotter; kan tro de skulle på något
sätt dölja sin förargelse, ehuru de gerna sett om den fagra prinsessan
varit hundrade mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig; ty rätt
som det var steg Ask-ungen plötsligt upp, och skyndade ut ur kyrkan,
långt förrän messan var läsen till lykta. Nu skall man tro der blef en
uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter, ty han ville framför
allt utforska hvem hon var; sammaledes ock det andra folket, alla
strömmade till kyrko-dörren, och ingen brydde sig mera om hvarken prest
eller tidegärd. Likväl fingo de ingenting för sitt omak; ty när den lilla
kom ut, steg hon genast uppå sin häst, och sade:

    »ljust för mig!
    mörkt efter mig!»

och försvann som en blixt ur allas åsyn. Me’ns nu prinsen och allt folket
stå der och gapa, och undra hvart i all verlden hon bara tog vägen,
skyndade hon tillbaka till eken, klädde sig i sina gamla kläder, och
lopp till kungs-gården, så att när drottningen och hennes dotter kommo
hem, funno de grynen kokta och gården strödd, men hvarken gångare eller
guld-jungfru, utan allenast Ask-ungen i sin spisel-vrå, alldeles som de
voro vana att se henne.

Drottningen och hennes dotter voro nu än mycket sämre tillfreds med
sin kyrko-resa än förra söndagen, och kunde något hvar märka både på
deras tal och svar, att inte allt hade gått efter förväntan. Det var så
rätt ingenting dem i lag hvarken hemma eller borta, utan allt skulle de
klandra och allt skulle de klaga på. Likväl talade de allra mest om en
främmande prinsessa, som varit så öfvermåttan präktigt klädd, och jemnt
gick deras tal derpå ut, huru drottning-dottern skulle bli ännu grannare
än hon. Men hela tiden var der visst ingen som tänkte på den lilla
Ask-ungen, om inte för att snäsa och banna henne, såsom hon alltid var
den som fick umgälla sin styf-moders och sin styf-systers elakhet.

Som nu dagarne skredo, kan man tro der sömmades och der vändes i
kungs-gården både arla och serla, bara för att drottning-dottern skulle
få det riktigt öfver sig grannt; och huru präktigt allting gjordes,
blef det ändock alldrig så rart att ju drottningen velat ha det än
bättre. Omsider kom söndagen. Då lät drottningen åter tvätta sin dotter
och skura henne, tills hon blänkte som en sol, krusade hennes hår på
det allra sirligaste, och pyntade henne på allt vis både fram och bak,
så man aldrig har sett maken till utstyrsel. Derefter befälte hon fram
sin förgyllande karm, och lagade sig att sjelf fara med till kyrkan.
Sammaledes ock hennes folk; ty om inte alla kunde få den främmande
prinsen, ville dock alla se honom. Men den som inte fick följa med, det
var Ask-ungen. Hon skulle bli hemma och städa, och hacka granris, och
strö gården, och mycket annat, såsom det nu en gång för alla var hennes
söndags-sysslor.

När nu allt var i ordning, karmen förspänd, helgdagsskruden synad i hvar
fåll, och drottningen redo att gifva sig åstad, tyckte drottning-dottern,
att hon väl ändock kunde unna sin styf-syster den lyckan, att få skåda
henne i all sin glans och herrlighet. Hon vandrade fördenskull med stora
steg och många stolta låter ända bort till spisel-grufvan; der stadnade
hon, vred sig och vände sig åt alla sidor, och sade slutligen: »nå,
Ask-unge, hvad tycker du väl! Är jag inte grannt klädd? Ser du, så grann
jag är? Det är annat, det, än dina trasor.» Ja, den lilla svarade att så
var, och sporde med tårar i ögonen, om icke äfven hon för en enda gång
skulle få komma i kyrkan och se den unge prinsen. Men nu blef der straxt
annat ljud, och drottning-dottern utbrast med stor vrede: »ja så, har man
hört på maken? Ask-ungen vill också följa med! Kantro du tänker få den
unge prinsen! Nej, sitt der du sitter, din tiggar-unge! Det kan höfvas
dig bättre.» Dermed vandrade hon sina färde, och den lilla kröp undan,
allra längst in i spisel-grufvan, för att dölja sina tårar. Men hon fick
inte en gång gråta i fred; ty straxt var den elaka styf-modern tillreds,
tog en skäppa mjöl, slog ut den midt på gärden, och sade: »jag skall
minsann ge dig annat göra än sitta och gråta. Plocka nu upp mjölet, hvart
endaste korn, och rensa det, och laga till middag; och Gud tröste dig, om
inte allt är gjordt tills jag kommer hem.» Så bestäldt, foro drottningen
och hennes dotter i fullan ståt till kyrkan, för att möta prinsen; men
den lilla skulle sitta på gården och plocka mjöl, såsom den elaka
styf-modern befallt henne.

När det nu led fram på dagen, att kyrko-folket hade farit och den lilla
skulle börja sina sysslor, fattade hon först ett ämbar, för att springa
till källan efter vatten. Vid hon så åter lopp öfver den gröna ängen,
begynte hennes tankar fara både hit och dit; hon tänkte uppå sin moder
som var död, och som alltid varit så huld och god emot henne, och på
sin onda styf-moder, och på kyrkan dit hon aldrig fick komma, och allt
började hennes tårar rinna så strida som klaraste perlor. Men allra mest
gick det henne till sinnes, när hon tänkte på den unge prinsen som hon
aldrig mer i verlden skulle få råka, och då blef hon så bedröfvad, att
hon satte sig på en sten, lutade hand under kind, och visste sig ingen
tröst. Som hon nu lutade för att hemta vatten, hände sig att en klar tår
rann utför hennes kind och tillrade ned i källan. Rätt i detsamma kom den
stora gäddan åter fram, stack upp sitt gröna hufvud i vattu-brynet, och
frågade hvarföre hon grät så bitterligen. »Jo,» sade Ask-ungen, »jag må
väl gråta och inte vara glad. Min styf-moder och min styf-syster ha farit
till kyrkan för att möta den unge prinsen; men jag skall sitta på gården
och plocka upp mjöl, och när drottningen kommer hem, får jag ändock inte
annat än bannor och hårda ord.» ’Åh,’ sade gäddan, ’stackars liten! Det
var en dålig mor du har. Men om du vill göra som jag säger dig, skall du
få komma till kyrkan, du som de andra, och jag skall uträtta dina sysslor
såsom förra söndagen.’ Ja, Askungen tackade så godt hon någonsin förstod,
och lofvade hon skulle visst vara lydig i allting. Gäddan fortfor: ’när
du nu går stigen fram under björkarne och kommer till den ihåliga eken,
så finner du en klädning; den skall du taga på dig. Sedan skall du sadla
gångaren som står bredvid, och rida till kyrkan, och sätta dig i bänken
emellan din styf-moder och din styf-syster. Men du får inte tala dem
till, ty då känna de igen dig; icke heller får du stadna qvar till dess
messan är lyktad, utan skynda dig ut och rid tillbaka till eken, och
kläd på dig dina gamla kläder, att inte din styf-moder märker något när
hon kommer hem igen.’

Ask-ungen blef vid allt detta så hjerteligen glad, ty hennes håg lekte
till den unge prinsen, ehuru hon visst aldrig hade tänkt att få se honom
mera. Hon aftorkade derföre sina tårar, tackade gäddan på det allra
bästa, och lopp stigen fram under björkarne tills hon kom öfverst på
berget. Vid hon nu tittade in i eken, fick hon se hvar der hängde en
skrud som var rundt omkring besatt med bara ädel-stenar; jemte skruden
hang ett sadel-tyg, som likaledes var fattadt med perlor och demanter
ifrån österland, och allt var så öfvermåttan präktigt, att det skiftade
och skimrade som den klaraste regnbåge. Tätt utanföre stod åter den
snö-hvita gångaren, och fnyste och gnäggade och var så glad, och slog
marken med hofvarne, så det gaf genljud i hela berget. Nu kan det hvar
man väl tänka huru den lilla blef till mods; hon visste på en lång stund
inte om det var sanning, eller om allt ihop bara var en fager dröm.
Likväl glömde hon icke bort hvad gäddan sagt henne, utan gick in i eken,
afklädde sina gamla trasor, smyckade sig i den granna ädelstens-skruden,
fäste en gull-krona i sitt gula hår, och var så inom en kort stund
förvandlad, ifrån en stackars trasig Ask-unge, till den vänaste prinsessa
som någonsin kunde finnas i verlden. Derefter sadlade hon sin gångare,
satte sig upp och red till kyrkan, och syntes det när hon kom, alldeles
som när sol rinner upp på himmelen öfver en hvit sky. Vid hon nu vandrade
gången fram och satte sig emellan drottningen och hennes dotter, for der
ett sådant sken öfver hela kyrkan, att det lyste i hvar endaste vrå, och
allt folket vände sig i bänkarne och tittade bara efter den främmande
ädelstens-jungfrun; men den unge prinsen fick ett sådant sår i sitt
hjerta, att han tyckte sig aldrig kunna lefva utan henne. Det var så rätt
ingen som lyddes på presten, om inte den elaka styf-modern och hennes
dotter; kan tro de skulle på något sätt dölja sin harm, ehuru de gerna
önskat prinsessan tusen mil borta. Men de fingo inte länge besinna sig,
ty rätt som det var steg Ask-ungen plötsligt upp ur bänken, och hastade
ut, redan långt förrän messan var läsen till lykta. Nu kan man tänka att
der blef en uppståndelse! Den unge prinsen lopp straxt efter; ty han hade
satt sig i sinnet att han ville veta hvem hon var, huru det ock månde
aflöpa. Sammaledes ock det andra kyrko-folket; alla sprungo de upp ur
sina bänkar, och sjelfve presten med, så att han i brådskan glömde både
bok och breviarium. Som den lilla nu skulle ut igenom kyrko-dörren, hade
prinsen låtit tjära tröskeln, att hon tappade sin ena guld-sko, och sjelf
var han så i hack och häl efter henne, att hon ej tordes vända om för att
hemta den. Hon hade så ingen annan råd än att skynda till sin häst, och
säga som tillförene:

    »ljust för mig!
    mörkt efter mig!»

och försvann så i blinken ur allas åsyn. Derefter red hon hasteligen till
den stora eken uppå berget. Men vid hon nu såg sig omkring, varsnade
hon mycket folk, som lopp åt alla sidor för att leta efter henne, och
märkte tillika att hennes styf-moder och styf-syster redan kommo farande
ifrån kyrkan. Då blef hon så rädd, så rädd, och gaf sig hvarken tid alt
ömsa kläder eller annat, utan kastade sin gamla vadmals-kappa öfver
den präktiga ädelstens-drägten, och sprang sedan till kungs-gården det
fortaste hon kunde. Der satte hon sig nederst i spisel-grufvan, och
låtsade leka med askan, såsom hennes sed var. Drottningen och hennes
dotter kunde så icke märka någonting, utan när de kommo hem funno de
gården strödd, vällingen kokad och den lilla sittande på sin gamla plats,
alldeles som de voro vana att se henne.

Sagan vänder nu tillbaka till den unge prinsen. När han såg att
ädelstens-jungfrun flytt sin kos, blef han mycket bedröfvad; ty det låg
honom i hugen, att han ville ega henne eller ingen i verlden. Han begynte
derföre lägga råd, huru han skulle återfinna henne. Till den ändan tog
han den lilla gull-skon, som hon tappat vid kyrko-dörren, och lät lysa
på öfver hela riket, att hvilken som passade skon, henne och ingen annan
ville han fästa till sin gemål. Nu, må tro, blef der en uppståndelse så
det var värdt någonting; och hvar endaste jungfru, så många der någonsin
fanns, skulle de åstad och fresta sin lycka med den lilla skon. Men der
var ingen som skon passade, och inte mycken under var det, ty den var
så innerligen liten och nätt, att väl aldrig i verlden gafs en jungfru
som trådde en fagrare liten sko. Det begynte nu se mörkt ut för prinsen,
om han skulle återfinna ädelstens-jungfrun eller icke. Likväl förlorade
han inte modet, utan skickade sina svenner åt alla håll för att söka och
leta, och drog sjelf omkring bygden till att passa skon, både i östan och
vestan.

Huru han nu färdades, kom han, såsom man det kan vänta, omsider äfven
till kungs-gården. Då lät drottningen straxt stänga in den lilla
styf-dottern i ugnen, ty hon fruktade att någon skulle få se hennes
stora skönhet; men sjelf ledde hon fram sin egen dotter till att passa
gull-skon. Men det var lika när; foten var för stor och blef för stor,
huru man ock måtte krysta och klämma den. Drottningen var likväl inte
rådlös, hon, utan högg af sin dotters långa hälar och klippte bort hennes
stora tår, och förde henne så ånyo fram att försöka sin lycka. Som
drottning-dottern nu åter ville passa gull-skon, satt der en liten fogel
i trädet och sjöng:

    »Huggen häl och klippen tå!
    I ugnen är den som gull-skon går på.»

’Hvad var det?’ Frågade prinsen, förundrad. »Åh,» svarade drottningen,
»det var alls ingenting; det var bara eljest foglalåt.» Prinsen brydde
sig så icke vidare derom, utan drottning-dottern skulle försöka skon. Men
fogeln upphörde icke, utan sjöng om igen:

    »Huggen häl och klippen tå!
    I ugnen är den som gull-skon går på.»

’Hvad var det fogeln sjöng?’ Sporde prinsen ånyo, och lyssnade. »Åh»,
svarade drottningen, »inte är det värdt att lydas till sådant; det var
ändock bara fogel-qvitter. -- Bort med dig, din stygga fogel!» Men det
halp inte, ty knappast ville drottningens dotter åter passa gull-skon, så
satt fogeln i trädet och sjöng tredje resan:

    »Huggen häl och klippen tå!
    I ugnen är den som gull-skon går på.»

Nu kunde prinsen väl märka att der var något svek under. Han skickade så
sina små-svenner till att ransaka i ugnen, och rätt som det var, kommo
de tillbaka med den lilla styf-dottern som legat gömd derinne. Då skall
man tro drottningen och hennes dotter inte blefvo goda! De både bleknade
och rodnade af vrede, och sporde huru någon bara ville bry sig om en
sådan liten trasig tiggar-flicka. Men prinsen aktade inte om deras tal,
utan lät bära fram gull-skon, och se, då var det som den varit vuxen
till Ask-ungens lilla snö-hvita fot. Som de nu voro i färd härmed, blef
prinsen varse huru en gyllene flik tittade fram mellan hälen på den
lillas kläder. Då sprang han hastigt till, och ryckte af den gamla grå
vadmals-kappan. Men i detsamma flög det som en blixt rundt omkring, och
se, i stället för den trasiga Ask-ungen stod der en vän konunga-dotter,
just henne som prinsen hade sett i kyrkan, och ädelstens-skruden glimmade
som klaran sol, och alla som sågo det, kunde icke nog förundra sig öfver
prinsessans stora fägring.

Vid allt detta blef konunga-sonen så hjert-innerligen glad, att han både
skrattade och log i glädje; men drottningen och hennes dotter de logo
inte. Han tog så den lilla i famn och satte henne på sitt knä, och fäste
henne med röda gullringar. Derefter förde han henne med stor ära hem till
sitt eget rike, och gjorde henne till sin drottning. Men jag var med på
brölloppet. Der trådde konunga-sonen dansen med sin fagra unga brud, och
jag dansade, och alla gästerna dansade med, utom drottningens dotter.
Hon kunde inte dansa; ty hennes moder hade klippt tårna af henne. Så var
sagan all.


_Anmärkningar._

1. En öfverlemning ifrån ~Östergötland~, tryckt uti A. I. ARWIDSSONS
~Läse- och Läro-bok för ungdom~, Stockh. 1830, I, s. 19-25, förtäljer,
att när drottningen skulle fara till kyrkan gaf hon sin styf-dotter ingen
mat, utom en beta svart bröd och litet mjölk i »katt-skålen». Tillika
strödde hon en skäppa ärter på golfvet, och befallte Ask-ungen plocka upp
hvar ärt, innan kyrko-folket kom hem igen.

Bäst den lilla nu satt och grät och plockade, och plockade och grät,
hörde hon att det skrapade på dörren. Hon öppnade, och der kom in en
liten fager-hvit hermelin, åt hvilken hon gaf sin frukost-mjölk. När
nu hermelinen var mätt, frågade han hvarföre hon grät. Ja, Ask-ungen
förtäljde allt som det var. Då sade hermelinen: »följ mig, så vill jag
hjelpa dig!» Dermed blåste han på ärterna, och straxt flögo de af sig
sjelfva in i skäppan. Sedan förde han Ask-ungen till en stor ek i skogen,
hvarest de funno präktiga kläder, och gångare och små-svenner, så att bon
med stor ståt kunde fara till kyrkan och möta den främmande prinsen.

Fortsättningen instämmer med hvad ofvan finnes meddeladt; endast med
det tillägg, att när Ask-ungen tredje söndagen kom igen till eken, sade
hermelinen: »nu är mitt verk slutadt, och jag kan icke längre hjelpa dig.
Men om du tycker dig vara mig någon tack skyldig, så tag denna knif och
stick i mitt hjerta.» Ask-ungen ville dock inte löna honom så illa för
hans bistånd; men hermelinen bad så vackert, och sade: »gör som jag sagt,
det är min frälsning!» Då vände den lilla bort ögonen, och stötte till.
I detsamma flöto tre droppar blod på marken, och deraf rann upp en fager
unger prins, som genast försvann, och aldrig hördes af mera.

Ett sednare tillägg, lånadt ur sagan om _Prinsessan som gick upp ur
hafvet_, återfinnes ofvan under N:o 7, anm. 3.

2. Enligt en uppteckning ifrån ~Gottland~, fick styf-dottern gå klädd
i en pels af kråk-fjädrar, att hon måtte skämmas hvar hon kom, och att
ingen skulle se huru mycket hon var fagrare än käringens egen dotter.
Häraf kallades hon _Kråk-pelsen_. Ändteligen erhöll hon hjelp af en
’~liten gubbe~’, med hvilken hon delade sin frukost, och som lofvade
»göra henne lika godt igen». Han tog henne så med sig till skogen, blåste
i en pipa, och skaffade henne först en klädning som sken likt stjernorna
på himlen, sedan en som sken likt månen, och sist en som sken såsom
solen. Kråk-pelsen kom sålunda alla tre söndagarne till kyrkan, utan att
blifva igenkänd hvarken af sin styf-moder eller sin styf-syster. --

När prinsens sändebud slutligen kommo till käringens gård, för att passa
den lilla guld-skon, blef kråk-pelsen så rädd, att hon gömde sig i ugnen.
Men der satt en liten fogel i trädet och sjöng, och röjde henne. Hon blef
således igenkänd, och fick konunga-sonen. -- Sagan slutar med det vackra
tillägget, att »hon ändock alltid gjorde godt åt sin elaka styf-moder».

3. En uppteckning ifrån ~S. Småland~ förtäljer om en styf-dotter, som
kallades _Aske-pjesken_, och som fick sitta hemma och rensa ärter, me’ns
hennes styf-moder och styf-syster foro till kyrkan att möta en främmande
prins. Bäst hon nu satt och grät, kom der en ~liten fogel~ och hackade på
fönster-blyet, och qvittrade:

    »piga lilla, gack till kyrkan!
    Jag skall rensa dina ärter.
    Jag skall sopa, och städa, och göra allting
    Tro mig!»

I detsamma kom der en örn flygandes, och fällde ur klorna en präktig
klädning. Den tog Aske-pjesken och gaf sig till kyrkan, hvarest alla
undrade öfver hennes stora fägring. Men prinsen sjelf vardt alldeles
betagen, och kastade en hvit silkes-handske i hennes sköt.

Andra söndagen gick det på samma sätt, och prinsen kastade till henne
den andra handsken. Tredje söndagen kastade han ett gull-äple. Men för
hvar gång skyndade Aske-pjesken ut ur kyrkan, innan tjensten var lyktad,
alldeles såsom ofvan förtäljes.

När prinsen och hans tjenare slutligen kommo till gården, för att passa
lilla gull-skon, stängde käringen in sin styf-dotter i stallet; men
afhögg hälarne och tårna på sin egen dotter. Prinsen ville dock inte
tro att hon var den rätta. Då tog käringen fram silkes-handskarne och
gull-äplet, och prinsen kunde nu icke längre tvifla. Men i detsamma kom
der en liten fogel och hackade på fönster-blyet, och qvittrade:

    »De hugga af häl, de hugga af tå.
    I stallet är den som gull-skon går på.»

Nu upptäcktes styf-moderns falskhet, och konunga-sonen höll sitt bröllopp
med Aske-pjesken.

4. Enligt en annan öfverlemning ifrån ~S. Småland~, lät prinsen villa sig
af drottningens illfundighet, så att han tog den falska jungfrun med sig
i vagnen, för att draga hem till sitt eget rike. Men när de färdats ett
stycke kommo de till en bro. Der satt en fogel i trädet, och sjöng:

    »Hacka häl, hacka tå!
    Hemma sitter jungfrun i badstu’n och gråter,
    hon, som gull-skon går på.»

Nu märkte prinsen att han var besviken: vände tillbaka till drottningens
gård, och fann sin rätta käresta i bad-stugan, der hon blifvit instängd
af sin elaka styf-moder.

5. En tredje uppteckning ifrån ~S. Småland~, kallad _Fröken Skinn-pels
Rör i askan_, har en vidlyftig inledning, som blifvit lånad ur sagan om
»_De tre Under-skogarne_». Deruti förtäljes om en elak styf-moder, som
sände sin styf-dotter till skogen att gå vall, men icke gaf henne någon
mat, utan allenast en beta hafre-bröd. När så brödet var allt, satte den
lilla sig under en ek och grät. Då kom der fram en stor ~hvit björn~, och
sporde hvarföre hon var så bedröfvad. Flickan sade som sanningen var, att
hon blifvit skickad ut i marken af sin onda styf-moder, och att hon nu
icke hade någon att hylla sig till i hela verlden. Björnen återtog: »om
du vill vara mig trogen, skall jag hjelpa dig.» Ja, härtill samtyckte
flickan, och björnen gaf henne en pipa af gull, i hvilken hon skulle
blåsa hvar gång hon ville tala vid honom.

Det gick så en tid bortåt, och den lilla begynte längtas hem. Som hon nu
kom till sin styf-moders gård, vardt käringen ännu värre än förut, och
sade: »ja så, du kommer igen, din stygga unge! Jag tänkte du hade svultit
ihel för länge sedan; men det var inte så väl heller.» Flickan svarade
att hon fått hjelp af sin bästa vän, så det hade ej gått någon nöd på
henne. »Hvad är det för en vän du har?» sporde käringen. ’Jo,’ sade
mön, ’det är ett stort hvitt djur, som kallas björn.’ »Ja så,» återtog
styf-modern, »det var bra jag fick veta det.» Hon lade så råd med sin
dotter, att de skulle sätta ut giller och fånga björnen. Men när den
lilla märkte deras anslag, gick hon ut i skogen, satte sig under eken,
och blåste i sin pipa. Straxt kom björnen fram, och flickan varnade honom
för käringens försåt. Björnen sade: »sörj inte för det, du! Jag skall nog
se mig före.»

En dag sade björnen: »nu skall du följa med mig bort, så du slipper vara
längre hos din elaka styf-moder. Men ett skall du lofva, att du lyder
mig i allt som jag säger dig.» Flickan jakade härtill, hvarefter björnen
tog henne uppå sin rygg, och så drogo de åstad öfver berg och dalar.
Ändteligen kommo de till en stor, stor skog. Men den skogen var inte
som andra skogar, utan hvart enda litet löf, som satt på träden, var af
klara silfret, så det lyste vidt omkring. Då sade björnen: »här får du
inte röra vid någonting, för då bli vi olyckliga, både du och jag.» Ja,
flickan lofvade hon skulle icke röra vid någonting. Men när de kommo
midt i skogen, glimmade löfven så fagert omkring henne, att hon glömde
sitt löfte och bröt ett litet silfver-blad. Då sade björnen: »kära,
hvad gjorde du nu?» Flickan svarade: ’jo, jag bröt mig bara ett litet
silfver-löf.’ Björnen återtog: »det skulle du inte ha gjort. Nu står till
lyckan, om vi komma hän med lifvet.» I detsamma fylldes hela skogen af
ett hiskeligt rytande, och från alla sidor strömmade fram en otalig skara
vilda djur, lejon, tigrar och all slags, och de gåfvo sig efter björnen,
och ville rifva ihel honom. Då blef den lilla alldeles förfärad, och
tordes inte se upp med ögonen, så rädd var hon. Men björnen till att
springa allt hvad springas kunde, och de vilda djuren efter, så att när
han ändteligen kom ut ur skogen, var han nästan förgången af fruktan och
maktlöshet.

Det led så åter en stund, och de kommo till en annan skog, der hvart enda
litet löf var af skärt guld, så det glimmade hvar man såg. Här gick det
på samma sätt. -- Ändteligen kommo de till en tredje skog, ännu mycket
större än de förra, der hvart enda litet löf var af klaraste demant, så
det lekte och skimrade vida vägar. Men äfven här kunde den lilla icke
hålla sig, utan bröt ett demante-löf af träden. Genast rusade der fram en
otalig skara vild-djur, och björnen till att springa före, djuren till
att springa efter, och voro honom så i hack och häl, att de nästan rifvit
honom till döds, förr än han ändteligen kom ut ur skogen.

Björnen och den lilla färdades nu i sakta mak, ty han var både trött och
sårad; icke heller talade han ett enda ord under vägen. Slutligen kommo
de till en klar källa, som rann utur berget; der satte de sig att hvila.
När de suttit en stund, sade björnen: »här månde vi skiljas åt, ty nu
skall antingen du eller jag ned i källan.» Flickan svarade: ’om så är,
blir det väl jag som kommer dit, efter som jag varit dig så olydig.’
»Nej,» sade björnen, »det skall du ändock inte, utan här har du en knif;
nu skall du döda mig och kasta min kropp i källan. Sedan skall du kläda
på dig min pels, och gå upp till kungs-gården, och bedas få tjenst vid
hofvet. Men hvar gång du tarfvar hjelp, skall du blåsa i gull-pipan som
jag gifvit dig.» Flickan tordes så icke annat än lyda, utan gjorde som
björnen sagt, dödade honom, kastade hans kropp i källan, svepte sig i
hans hud, och vandrade med stor hjertans sorg upp lill kungs-gården.
Der fick hon tjenst i köket, och satte sig i spisel-grufvan att gräfva
i askan. Men alla undrade öfver hennes klädsel och öfriga skick, och
kallade henne »fröken _Skinnpels Rör i askan_». --

Efter denna inledning förtäljes huru konungen och drottningen och
den unge prinsen, tillika med hof-folket, skulle fara till kyrkan,
och köks-mästaren ville äfven fara dit. Såsom han nu icke hade någon
som kunde laga konungens mat, gick han till fröken Skinnpels och bad
om hjelp. Flickan undskyllade sig i det längsta, men måste slutligen
efterkomma hans begäran. Sedan nu allt folket på kungs-gården farit sin
kos, tog den lilla fram sin gull-pipa, blåste deri, och sade: »upp, mina
~pysslingar~, och lagen maten så goder, att dess like inte har varit på
kungens bord förr eller sen!» Straxt kom der fram en otalig hop små,
små pysslingar, och begynte koka och steka och laga mat, så man aldrig
har sett maken. När så det var gjordt, sade flickan: »tagen nu fram
min silfver-skrud; ty jag vill fara till kyrkan, jag med.» Straxt togo
pysslingarne fram den allra fagraste silfver-klädning, och klädde fröken
Skinnpels, och passade henne på allt sätt. Derefter gaf hon sig till
kyrkan, och satte sig i bänken emellan drottningen och prinsessan. Men
allt kyrko-folket undrade öfver hennes skönhet, och den unge prinsen blef
så betagen, att han tyckte sig icke vilja lefva utan han kunde få ega
henne. --

Sagans fortsättning och upplösning instämmer med hvad ofvan finnes
meddeladt.

6. En öfverlemning ifrån ~Upland~, kallad _Kråknäbba-pelsen_, har
likaledes en vidlyftig inledning, sammansatt utaf ursprungligen skilda
sago-drag. Af dessa drag igenfinnas några här ofvan uti inledningen till
sagan N:o 7, _Rosalill och Långa Leda_, och i anmärkningarne till samma
saga, N:i 1 och 2, medan andra (flykten, förföljelsen) äro lånade ur en
bekant ~troll~-saga af fullkomligt olika skap-lynne. --

Berättelsen handlar om en styf-dotter, som af sin elaka styf-moder sändes
att gå vall i skogen, utan att få någon mat. Bäst hon nu satt och grät,
kom den store ~svarte oxen~ fram till henne, och sade: »om du vill göra
som jag säger, skall jag hjelpa dig.» Flickan jakade härtill. Då sade
oxen: »skaka mitt öra, och håll förklädet under!» Flickan gjorde så, och
fick nu så mycken fin mat som hon någonsin förmådde äta.

När den lilla nu kom hem ur skogen, blef troll-packan ännu elakare mot
henne än förut. Det hände sig så en dag, att käringen glömt sin yxa ute i
regnet, och sände sin styf-dotter att hemta den. Flickan gick, och fann
tre små dufvor sittande på yxe-skaftet. Då tilltalade hon dem vänligt,
smekte dem, och gaf dem mat ur handen. Men dufvorna flögo upp i ett träd,
och rådslogo huru de skulle löna henne. Den ena sade: »jag önskar henne,
att hvar gång hon talar hoppar en gull-ring ur hennes munn.» Den andra
sade: »jag önskar henne, att hon blir allt vackrare och vackrare.» Den
tredje sade: »jag önskar henne, att hon får en konung till gemål.»

Flickan kom så hem, och var mycket vackrare än förr. Då blef käringen
afundsjuk, och skickade sin egen dotter i skogen att hemta yxan. Men
käring-dottern bannade de små dufvorna, och jagade bort dem. De flögo
så åter upp i trädet, och öfverlade huru de skulle löna hennes elakhet.
Den ena sade: »jag önskar henne, att hvar gång hon talar skall en groda
hoppa ur hennes munn.» Den andra sade: »jag önskar henne, att hon
blir allt fulare för hvar dag.» »Och jag,» sade den tredje, »önskar
henne, att hennes näsa blir allt längre och längre.» Så gick det ock.
Käring-dottern blef allt styggare, och hennes näsa växte ut som en
kräk-näbb, och blef så lång, att hon inte kunde öppna en dörr sjelf. Hon
lät så göra sig en stor pels, som hon bar på näsan, för att dölja huru
stygg den var.

Nu var det inte godt för styf-dottern att stanna hemma, hon gick derföre
bort till den svarte oxen, och bad om råd. Oxen sade: »skynda dig och
tag din systers kråknäbba-pels, så laga vi oss härifrån!» Flickan gjorde
så. När de nu kommit ut på vägen, sade oxen: »här har du en ~träd-bit~,
en ~flaska~ och en ~sten~; kasta dem efter dig, en i sender, när behof
göres.»

Som de nu färdats ett stycke, fingo de se hvar troll-packan kom farandes
efter dem. Då kastade flickan träd-pinnen bakom sig, och der växte upp
en stor skog. Men käringen for hem efter sin yxa, och högg ned skogen.
Åter kastade flickan sin flaska. Då blef der en stor sjö. Men käringen
for hem efter sitt »~horn~», och drack ut hela sjön. Slutligen kastade
flickan sin sten. Då blef der ett högt berg. Käringen for nu hem efter
sin »~pickehacka~», för att bryta igenom berget. Men huru hon pickade och
hackade, föll berget igen efter henne, så hon kom aldrig derifrån. --

Fortsättningen instämmer hufvudsakligen med hvad ofvan förtäljes. --
Styf-dottern kommer till en kungs-gård, får tjenst som trapp-soperska,
och rider tre söndagar på oxens rygg till kyrkan, klädd i präktiga
kläder. Tredje söndagen passar prinsen på vid kyrko-dörren, och får
hennes lilla sko. Han ger så befallning, att alla flickor i hela landet
skola komma fram till kungs-gården och försöka skon; men den passar icke
till någon fot. Då sjunger en liten fogel:

    »I spiseln sitter jungfrun som skon går på.
    I spiseln sitter jungfrun som skon går på.»

Prinsen går så in i köket, finner den lilla Kråknäbba-pelsen, och tar
henne till gemål.

På sjelfva bröllopps-dagen går styf-dottern ned på ängen, för att se
till sin svarte oxe. Då sade oxen: »om du nu vill tjena mig igen, så tag
ett svärd och hugg mig i tre stycken!» Ja, den lilla gjorde som han bad,
ehuru det gick henne hårdt till sinnes. Nu rann der upp en fager unger
prins, som varit förtrollad, och aldrig kunnat bli man igen om ej flickan
hulpit honom. Derefter stod Kråknäbba-pelsens bröllopp, och det med sådan
ståt, att det räcker än i denna dag.

7. En ytterligare öfverlemning ifrån ~Upland~, kallad _Kråkskinns-Maja_,
förtäljer om en elak drottning, som hade två egna döttrar och en
styf-dotter. När så jungfrurna blifvit vuxna, kom der bud ifrån
grann-konungen att de skulle komma till hans gård, emedan han aktade
få en af dem till gemål åt sin son. Då gåfvo drottning-döttrarne sin
styf-syster en sömn-dryck, emedan de voro afundsjuka på hennes stora
skönhet, och foro så ifrån henne. Men när den lilla vaknade, gaf hon sig
att springa efter, och lopp vägen fram det fortaste hon förmådde.

Vid nu drottningens döttrar kommo farande i sin präktiga karm, fingo
de se hvar ett litet äple trillade utåt marken, och ropade ideligen:
»hu! hu! jag fryser.» Då hade de ingen ömkan med det lilla äplet, utan
tillsade köresvennen att gifva det en smäll med piskan till väg-kost.
Derefter foro de åt sin led; och äplet rullade vägen fram och mötte
styf-dottern. Men hon gjorde inte som de andra gjort, utan stadnade
genast, upptog det ifrån marken, och värmde det vid sin barm. Då sade
äplet: »vänta tills du kommer i nöd, så vill jag göra dig lika godt igen.»

Något derefter kom ett litet ~päron~ trillandes utåt vägen, och mötte
de tre jungfrurna, och nu aflopp allt på samma sätt. Likaledes ock med
ett ~plommon~, som rullade framåt och ropade att det frös; drottningens
döttrar gåfvo det en pisk-smäll, men den lilla värmde det vid sin barm.
Drottningens döttrar kommo så omsider fram till kungs-gården, och
undfingos med gästabud och mycken heders-bevisning; men den lilla sökte
sig herberge i en liten stuga jemte vägen. Der klädde hon sig i ett
gammal pels, som var gjord af bara kråk-skinn, med en hufva för ansigtet,
och vandrade så upp till kungs-gården och fick tjenst i köket. Men
hof-folket gäckades öfver hennes underliga utseende, och kallade henne på
spe för _Kråkskinns-Maja_.

När nu söndagen kom och allt folket hade farit till kyrkan, tog
styf-dottern fram sitt äple, och önskade sig en skrud af bara silfver.
Derefter sade hon:

    »Ljust för mig,
    mörkt efter mig,
    och ingen ser hvart jag far!»

Hon for så till kyrkan, och satte sig emellan sina half-systrar. Men de
kände icke igen henne, och den unge prinsen vardt så intagen af hennes
skönhet, att han aldrig kunde vända sina ögon till något annat.

Andra söndagen aflopp allt på samma sätt; styf-dottern tog fram sitt
päron, önskade sig en skrud af bara guld, och for sedan till kyrkan.
Tredje söndagen tog hon fram sitt plommon, och klädde sig i en drägt af
bara ädel-stenar. Vid hon nu skulle skynda ut ur kyrkan, lopp den unge
prinsen efter henne, så att hon tappade sin ena gull-sko. Men prinsen
tog upp den lilla skon, och lät utgå ett påbud, att ingen annan skulle
blifva hans gemål, än den till hvars fot gull-skon passade.

Tärnor och jungfrur, så många det var i hela riket, skulle nu fara till
kungs-gården och passa skon. I sådan akt sattes de bakom ett förhänge,
och räckte fram foten, hvar i sin ordning; men alltid var gull-skon för
liten, ända tills Kråkskinns-Maja kom. Nu fick prinsen brådtom att rycka
undan täckelset; men se, då var det icke längre Kråkskinns-Maja, utan en
fager prinsessa, klädd i bara ädel-stenar. Drottningens döttrar fingo
så resa hem med skammen; men prinsen höll sitt bröllopp med den lilla
styf-dottern. Det fick hon för hon var beskedlig. Se’n var det slut.



22.

De Två Skrinen.

Ifrån S. Småland.


Följande utländska uppteckningar af denna saga äro oss bekanta:

1. På =Danska=: -- Högst ofullständig hos WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~,
Kjöbenh. 1823, ss. 36-39, »_Den onde Stedmoder_».

2. På =Norska=: -- Se ASBJÖRNSEN og MOE, ~Norske Folkeeventyr~, Deel I,
ss. 86-98, »_Manddatteren och Kjæringdatteren_».

3. På =Tyska=: -- _A._ Se ~Feen-Märchen~, Braunschweig 1801, ss. 1 och
följ., »_Die belohnte Freigebigkeit_». -- _B._ Se GRIMM, ~Kinder- und
Haus-Märchen~, Th. I, N:o 24, ss. 155-158, »_Frau Holle_» [öfversatt
på Svenska i REUTERDAHLS ~Julläsning för Barn~, Lund 1837, ss. 50-53,
»_Fru Hulla_», samt i ~Tolf underbara Sagor~, Stockh. 1842, ss. 35-41.
»_Fru Holle_»]; jfr. GRIMM, anf. arb., III, ss. 42-46. -- _C_. I en kort
och nyare form hos BÜSCHING, ~Wöchentliche Nachrichten für Freunde der
Geschichte~ &c. ~des Mittelalters~, Th. IV, Breslau 1819, ss. 150-153,
»_Lohn und Strafe_». -- _D._ Se STÖBER, ~Elsässisches Volksbüchlein~,
Strassburg 1842, ss. 113-116, »_Die zwei Stiefschwesterlein_». -- _E._
Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig 1845, ss. 62-64, »_Die
Goldmaria und die Pechmaria_». -- _F_. Se anf. arb., ss. 179-180,
»_Fippchen Fäppchen_». -- _G._ Se anf. arb., ss. 219-221, »_Der garten
im Brunnen_». -- _H._ Se FIRMENICH, ~Germaniens Völkerstimmen~, Th. II,
Berlin 1846, s. 45, »_E Stickelche_». -- _I._ Se anf. arb., ss. 224-226,
»_Das Mährchen vom Beenelangmann Beenelangbart_». -- _K._ Uti förkortad
och christlig form hos KUHN u. SCHWARTZ, ~Norddeutsche Sagen, Märchen und
Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 335-6, »_Das Mädchen im Paradies_».

       *       *       *       *       *

Det var en gång en käring, som var både gammal och elak, såsom
Gudnå’s väl det kan hända. Hon hade två döttrar, en egen dotter och
en styf-dotter. De voro så olika som natt och dag; ty käring-dottern
bråddes i allt på sin moder, deremot var styf-dottern ett riktigt
läke-blad, så innerligt god och beskedlig, att hon inte gjorde en mask
för när. Härigenom blef hon mycket älskad af alla, utom bara af sin elaka
styf-moder och styf-syster. Men de gjorde henne all förtret de någonsin
kunde, och ju längre det led desto värre blef det, så att de omsider
begynte lägga råd, huru de skulle alldeles öda och förgöra henne.

Till att nu få sak med den lilla, så god och beskedlig som hon alltid
var, lät käringen en dag kalla sina döttrar, och satte dem att spinna på
brunns-karet; men den hvars tråd först gick af, skulle ha till straff
att bli kastad i brunnen. Ja, flickorna gjorde som deras mor befallt; de
togo sina spinnrockar, satte sig på brunnskaret, och började sin gerning.
Likväl hade käringen icke delat jemnt emellan dem; ty när hennes egen
dotter fick spinna tågor af finaste lin, skulle styf-dottern spinna
skäkte-fall, och ändock skulle begge draga lika granna trådar. Också gick
det som man kunde vänta; huru den lilla än måtte akta sig, brast likväl
hennes tråd först. Genast var käringen tillreds, grep henne vid fötterna,
och kastade henne hufvudstupa ned i brunnen, ehuru hon bad för sig, så
det kunnat röra en sten till medömkan. Så bestäldt, vände de tillbaka i
stugan, både mor och dotter, och gladdes att de nu ändteligen blifvit af
med den lilla, som så länge varit dem till förargelse.

Men »det är inte allt öde som ärnas», och så var det här, ty när
styf-dottern sjönk till botten i brunnen, öppnade sig jorden under henne,
så att hon kom till en fager äng, hvarest gräset grodde och träden
löfvades alldeles som i öfre verlden, fastän der icke sken någon sol på
himlen såsom här. Då tänkte hon vid sig sjelf: »stackare jag, hvad skall
jag nu ta mig för? Inte törs jag vända om till min elaka styf-moder, och
inte har jag någon annan i verlden att hylla mig till. Jag må så godt gå
fram, och se hvad råd jag kan finna.» Dermed aftorkade hon sina tårar,
och begynte vandra öfver ängen. Som hon nu gått ett stycke, kom hon
först till en gammal ~gärdes-gård~; han var söndrig och murken, så att
hank och stör knappt hängde ihop, och trindorna voro allt öfvervuxna med
»gubba-skägg». Då bad gärds-gården: »kära jungfru lilla, gör inte illa
åt mig, stackars gärds-gård, som är så gammal och murken!» ’Nej’, sade
flickan, ’det skall jag visst inte göra. Var bara inte rädd!’ Hon steg så
öfver gärdes-gården, men trådde så lätt och varligt, att ingenting bröts
eller rubbades ifrån sitt ställe. Derefter fortsatte hon sin vandring.
Men gärds-gården strök sig om sitt mossiga skägg, tittade vänligt efter
henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne väl i
verlden.

När hon så färdats än ett stycke, kom hon till en ~bak-ugn~ som stod
jemte vägen; han var full med varmt, nygräddad bröd, den ena kakan
hvitare än den andra, och grisslan låg tillreds utanför ugns-munnen. Då
bad ugnen: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars bak-ugn!
Ät så mycket du nå’nsin vill; men tag intet med dig, utan skjut in det
öfriga!» Ja, flickan bad honom inte vara rädd, hon skulle visst inte
göra honom skada. Dermed fattade hon grisslan, öppnade ugns-luckan; tog
ut en varm, nygräddad kaka, och begynte äta; men när hon ätit så mycket
henne lysste, sköt hon in det öfriga, stängde igen ugns-dörren, och lade
kak-spaden åter på sitt ställe. Sedan fortsatte hon sin vandring som
förut. Men ugnen såg vänligt efter henne, och önskade den beskedliga
flickan att det måtte gå henne väl i verlden.

Det led så åter en stund, och den lilla kom till en ko som gick och
betade i grön-gräset; kon bar en stäfva på hornet, och hennes jufver var
så stinnt, att man väl kunde se det var länge sedan hon blef mjölkad. Då
bad kon: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars ko! Mjölka
mig, och drick så mycket du vill; men spill intet på marken. Slå sedan
det öfriga på mina klöfvar, och häng byttan på mina horn!» Ja, flickan
tackade, och bad kon inte vara rädd, hon skulle visst icke göra henne
någon skada. Dermed fattade hon stäfvan och begynte mjölka, och när
hon mjölkat, drack hon så mycket hon ville, slog så det öfriga på kons
klöfvar, och hängde byttan tillbaka på hornet, alldeles som kon bedt
henne. Sedan gick hon vidare stigen fram. Men kon bligade vänligt efter
henne, råmade gladt, och önskade att det måtte gå den beskedliga flickan
väl i verlden.

När den lilla nu åter färdats ett stycke, kom hon till ett stort
~äple-träd~, som bar den skönaste frukt, men var så öfverhöljdt med
äplen, att grenarne böjde sig ända ned till marken. Då bad trädet: »kära
jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars apel! Plocka af mina mogna
äplen, och ät så mycket du vill; men tag intet med dig. Stöd så under
mina qvistar, och gräf ned det öfriga vid min rot!» ’Tack,’ sade flickan,
’det skall jag visst göra. Var bara inte rädd!’ Dermed begynte hon plocka
af de mogna äplena, och när hon plockat, åt hon så mycket hon ville,
stödde så under qvistarne, och gräfde ned det öfriga vid roten. Sedan
fortsatte hon sin färd. Men apeln nickade med sina gröna löf, såg vänligt
efter henne, och önskade den beskedliga flickan att det måtte gå henne
väl i verlden.

Som det nu led på aftonen, kom den lilla till en grind, hvarest det satt
en gammal, gammal gumma och hvilade sig emot grind-stolpen. Då gick hon
genast fram, och helsade: »god qväll, kära mor!» Gumman svarade: ’god
qväll igen! Hvad är du för en, som kommer och helsar så vackert?’ »Jo,»
sade flickan, »jag är inte annat än ett fattigt styf-barn, som gifvit mig
ut i verlden för att söka tjenst.» Gumman återtog: ’då kan du rätt sätta
dig en stund och löska mig, me’ns vi talas vid.’ Ja, styf-dottern gjorde
som hon bad, satte sig på marken, tog den gamlas hufvud på sitt knä, och
löskade henne. När så det var gjordt, sade gumman: ’tack skall du ha,
att du inte höll dig för god att löska mig, stackars gamla käring! Nu
vill jag i stället säga dig hvar du kan få tjenst. Var bara alltid lika
beskedlig, så går det dig väl i verlden!’ Dermed visade hon henne vägen,
gaf henne många goda råd, och så skildes de ifrån hvarandra. Men flickan
fortsatte sin led rätt fram, och kom till en stor, stor gård; der hon
gick in och blef antagen till ladugårds-piga, alldeles som den gamla sagt
henne.

Andra morgonen, första tid dager var ljus, skulle den lilla begynna
sin tjenst. Hon gick så först till ladu-gården, för att ’otte-syssla’.
Som hon nu kom in i fä-huset, gjorde hon inte såsom många andra pigor,
skrek och hojtade och bannades, utan klappade korna på ryggen, talade
så innerligen vackert till dem, och sade: »stackars mina små kor!
Ni ären väl svultna och hungriga? Vänta, skall jag gifva eder äta.»
Dermed hemtade hon hö och halm ur ladan, och svepte, och strödde, och
gaf otte-foder, och lagade om dem på allt sätt. När så det var gjordt,
tog hon mjölke-stolen och satte sig att mjölka. Men då voro korna lika
beskedliga emot henne igen. Så snart hon kom till dem, råmade de af
glädje; ingen sparkade ut mjölken ur stäfvan, eller gjorde henne eljest
någon förtret, utan de voro stillsamma och spaka som lamm. Det var så en
riktig lust att se huru den lilla skötte sina sysslor, och korna trifdes
under hennes hand, och blefvo feta och hulliga, så att der på gården
aldrig fanns mera med mjölk eller vackrare fä, hvarken förr eller sedan.

När flickan nu hade ansat om sina kor, och mjölkat, och silat, och samlat
mjölken i mjölk-spannen, kom der en hel skara kattor, både stora och små,
omkring henne, och jamade så ifrigt:

    »Gif oss lite mjölk!
    Gif oss lite mjölk!»

Då var hon lika beskedlig emot kattorna, som hon förut var emot korna;
och hvarken snäste dem eller slog dem, såsom mången annan hade gjort,
utan strök dem på ryggen, talade vackert till dem, och sade: »stackare
mina små kattor! Ni ären väl svultna och törstiga? Vänta, skall jag
gifva eder dricka.» Dermed tog hon spannen, och öste mjölk åt dem i
katt-skålen. Men alla kattorna samlade sig omkring henne, och ströko sig
emot hennes knän, och krökte ryggen, och spunno helt förnöjda, så det var
just en glädje att se, huru de hyllade sig till den lilla ladugårds-pigan.

Sedan otte-sysslorna nu väl voro lyktade, skulle styf-dottern på logen
och rissla korn. Vid hon så stod och risslade kom en stor skara sparfvar
flygandes ute på gården, hoppade allt närmare och närmare, satte sig på
log-tröskeln, och qvittrade så ideligen:

    »Gif oss lite korn!
    Gif oss lite korn!»

Då gjorde hon inte såsom mången annan, skrämde sparfvarne och hyssjade
bort dem, utan talade vänligt till dem, och sade: »stackare mina små
sparfvar, som sitten ute hela dagen och faren illa! Kan tro ni ären
svultna och hungriga. Vänta, skolen J få litet mat.» Dermed tog hon en
handfull korn utur sädes-dråsen, och strödde på marken. Men sparfvarne
till att hoppa omkring henne, och plocka, och flaxa med vingarne; och
qvittrade och voro så glada, just som om de velat tacka den lilla, att
hon var god emot dem.

Så gick det en tid bortåt, den ena dagen efter den andra, och ehvad
flickan företog sig hade hon alltid god framgång. Då hände sig en dag,
att käringen som rådde öfver gården lät kalla henne inför sig. Ja,
styf-dottern gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla.
»Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du sköter dina kor och gör dina
andra sysslor mig till nöjes; derföre vill jag äfven se hvad mera du kan
och förstår. Här har du ett såll. Nu må det bli ditt första prof, att du
skall gå till källan och hemta sållet väl fullt med vatten; men du får
inte spilla en enda droppe på vägen.» Flickan hade så ingen annan råd än
att lyda, hon tog derföre sållet, gick till källan, och begynte ösa; men
huru ideligen hon öste sållet fullt, rann vattnet alltid straxt ut igen.
Som hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag, blef
hon högeligen bedröfvad, och satte sig vid källan och grät. I detsamma
fick hon se hvarest alla de små sparfvarne kommo farande som en sky, och
slogo ned i den gröna pilen tätt öfver henne; och sedan hvar enda liten
sparf till att qvittra och skrika, den ene gällare än den andre:

    »Aska och sålla,
    så håller det i!
    Aska och sålla,
    så håller det i!»

Nu tyckte flickan sig väl kunna förstå, att de små sparfvarne ville råda
henne huru hon skulle göra. Hon lopp derföre genast bort, och hemtade
aska, och lade öfver bottnen i sållet, och se, nu kunde hon bära det
fullt med vatten, utan att spilla en enda droppe. Så bestäldt, vandrade
hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen sina färde. Som hon
nu kom inför sin matmoder och bar sållet fullt med vatten, blef käringen
öfvermåttan förundrad, och sporde: »hvem har lärt dig det? Aldrig trodde
jag du kunde så mycket.» Men den lilla sade ingenting, utan teg; ty hon
ville inte röja sina små vänner.

Någon tid derefter lät käringen åter kalla ladugårds-pigan inför sig,
och sade: »jag vill nu föresätta dig ett annat prof. Här har du tvänne
garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven, och
tvätta det hvita garnet tills det blir svart och det svarta garnet tills
det blir hvitt; men allt skall vara färdigt i afton när sol rinner ned.»
Ja, flickan hade ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen, gick till
elf-stranden, och begynte tvätta så fliteligen; men huru hon tvättade och
tvättade, blef det hvita garnet hvitt och det svarta svart, alldeles som
förut. När hon nu såg att hon inte kunde fullgöra sin matmoders uppdrag,
vardt hon högeligen bedröfvad, och satte sig på stranden och grät. Då kom
hela fogel-svärmen åter flygande som en sky, och slog ned i björkarne vid
elfven; och alla små sparfvarne till att qvittra och skrika, hvar ifrån
sin qvist, den ene gällare än den andre:

    »Tag det svarta,
    Håll dig åt öster!

    Tag det svarta,
    Håll dig åt öster!»

Nu kunde flickan väl förstå, att foglarne åter ville hjelpa henne. Hon
gjorde fördenskull efter deras råd, tog det svarta garnet, gaf sig öster
uppåt elfven och begynte tvätta, och se, nu hade hon icke så snart doppat
garnet, som det på en gång blef hvitare än den hvitaste snö. När så det
var gjordt, tog hon det hvita garnet och skulle till att tvätta. Då
sjöngo foglarne åter igen:

    »Håll dig åt vester!
    Håll dig åt vester!»

Ja, den lilla gjorde som sagdt var, hon drog vester nedåt elfven och
begynte tvätta, och se, nu gick det på samma sätt; hon hade icke så
snart doppat garnet, som det på en gång blef svartare än svartaste kol.
Derefter vandrade hon upp till gården, men sparfvarne flögo gladeligen
sin väg. Som hon nu kom inför sin mat-mor och hade begge garnen med sig,
vardt käringen än mera förundrad, och sporde som förra gången: »hvem har
lärt dig det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Men den lilla teg;
ty hon ville icke röja de små sparfvarne som hulpit henne.

Det led så ännu en tid bortåt, och käringen lät tredje resan kalla
ladugårds-pigan inför sig. Ja, den lilla gick, och frågade hvad hon
hade att befalla. »Jo,» sade matmodern, »jag vill föresätta dig än ett
prof, och skall detta bli mitt sista. Här har du de begge garnen som du
tvättat. Nu skall du väfva en väf; men på den får hvarken finnas tvist
eller noppa, och allt skall vara färdigt tills i qväll när sol rinner
ned.» Flickan hade så ingen annan råd än att lyda, utan tog garnen och
lagade till väf, och begynte bomma, och varpa, och svepa, och sölfva,
och skeda, så flitigt, så flitigt; men garnet var skört och ojemnt, och
bara ideligen brast i ett bristande, och ju längre hon höll på desto
värre blef det. Som hon nu såg att hon aldrig kunde fullgöra sin mat-mors
uppdrag, vardt hon öfvermåttan bedröfvad, satte sig på väf-stolen, lutade
hand, emot kind, och grät bitterligen. I detsamma öppnades dörren, och
alla kattorna, den ena efter den andra, kommo in, ströko sig emot hennes
knän, och frågade hvarför hon var så ledsen. »Jo,» svarade den lilla,
»jag må väl gråta och inte vara glad, min matmoder har befallt mig väfva
en väf, och den väfven skall vara färdig tills i afton när sol går ned;
men garnet är skört och ohålligt, så jag rädes det går illa med allt
ihop.» ’Åh,’ sade kattorna, ’är det inte värre än det, så blir det väl
någon råd. Du har alltid varit god emot oss, nu vilja vi tjena dig igen.’
Dermed sprungo de alla på en gång upp i väf-stolen, och begynte väfva
så snällt, så snällt; den ena trådde, den andra skyttlade, den tredje
slog till, den fjerde lagade, den femte spände, den sjette rullade upp,
den sjunde redde skälet; men flickan sjelf satte sig till spol-rocken
och spolade, allt som kattorna väfde. Det stod så icke länge om, förr än
de hade väfven färdig, och den så utane tät och jemn och fin, att det
aldrig kunnat vara bättre. Sedan sprungo kattorna sin väg, och den lilla
gick gladeligen upp till sin matmoder. Men när käringen fick se väfven,
vardt hon alldeles förundrad, och sporde som förut: »hvem har lärt dig
det? Aldrig trodde jag du kunde så mycket.» Styf-dottern svarade likväl
ingenting, utan teg; ty hon ville icke röja de beskedliga kattorna som
hulpit henne.

När nu året var till ända och den lilla tjenat ut sin tid, lagade hon sig
att vända hem igen. Hon gick så inför sin matmoder, och beddes orlof.
Käringen svarade att hon gerna det fick, ehuru nödigt de ville mista
henne. »Likväl,» sade hon, »eftersom du varit mig till nöjes i allting,
vill jag äfven gifva dig någon lön för din trogna tjenst. Gå derföre upp
på loftet, der finner du flera skrin. Af dem får du taga hvilket du vill;
men öppna det inte, förrän du har det der du vill hafva det.» Ja, flickan
tackade sin matmoder, såsom skäligt var, och gick uppför lofts-bron och
öfver svalen in på loftet; men allt följde kattorna med, hela långa
raden. Som hon nu kom in, fick hon se hvarest der stodo många skrin på
golfvet, ett rödt, ett gult, och ett blått, det ena grannare än det
andra; men allra längst bort stod ett litet svart skrin. Då visste hon
i början icke hvilketdera hon skulle välja sig, ty alla syntes de henne
vara alltför kostbara emot så ringa tjenst; men hennes tvekan varade
inte länge, ty rätt i detsamma kommo alla kattorna omkring henne, och
jamade, och bådo så ifrigt:

    »Tag det svarta!
    Tag det svarta!»

Flickan tog så det svarta skrinet, och tyckte sig ändock vara öfvermåttan
väl lönad. Derefter sade hon farväl åt sin matmoder, och åt korna och
kattorna, och åt de små sparfvarne på gården, och var det en stor sorg
när hon skulle skiljas ifrån dem alla. Slutligen vandrade hon tillbaka
samma väg som hon kommit, och är intet vidare förtäljdt om hennes färd,
förrän hon kom till ängen. Der öppnade sig jorden framför henne, så att
hon kom åter upp i öfre verlden, och vid hon såg sig om, se, då var hon
just der vi lemnade henne, vid brunnen i sin elaka styf-moders gård.

Som den lilla nu gick in i stugan, och tedde sig för käringen och hennes
dotter, kan man tro der blef en uppståndelse. Styf-modern vardt i början
så illa vid, att hon hvarken kunde tala eller svara; ändteligen utbrast
hon: »ja så, du lefver ännu, din stygga unge! Och jag, som tänkte du var
död och låg i brunnen! Men det var inte så väl heller.» Flickan svarade
att hon kom ifrån undre verlden, hvarest hon haft tjenst och fått det
lilla svarta skrinet i års-lön, och sporde tillika, hvar hon kunde få en
liten fläck att ställa det. Men nu blef käringen alldeles förbittrad,
dref ut henne ur stugan, och sade: »ja så, du menar vi skola ha rum i
gården åt dig och ditt usla skräp? Nej, packa dig ned i höns-huset, din
tiggar-unge! Det kan bli lagom för en sådan som du är.» Ja, flickan lydde
utan knot, och gick straxt ned i höns-huset; der skurade hon och fejade
i hvar vrå, och ställde slutligen sitt lilla skrin som det kunde passa
sig. Nu ville hon omsider veta hvad der gömdes i skrinet, och öppnade
så locket. Men då minsann fick man se på annat; ty skrinet var alldeles
fullt med guld och silfver, både bälten och ringar och allt hvad grannt
det någonsin kan finnas, och guld-skenet flög upp i tak-åsen och utefter
väggarne, så att höns-huset på en gång blef mycket grannare än den
grannaste kunga-sal. Härom lopp nu genast ett stort tal och rykte öfver
hela bygden, och ifrån alla håll kommo der gående och farande, både
grannar och främlingar, bara för att se den lilla styf-dottern och all
hennes myckna rikedom.

Men nu först skall man tro att käringen och hennes dotter blefvo riktigt
afundsjuka! De kunde hvarken äta eller sofva, så harmsna voro de, och
allt låg det styf-modern i hågen, huru hennes egen dotter skulle få det
lika präktigt som den lilla hade fått. Härpå grundade hon både natt
och dag, och tycktes henne slutligen vara bäst, om äfven hennes dotter
kunde komma till underjorden att tjena; »ty,» mente hon, »om min fattiga
styf-dotter fick en sådan lön, hvad skall då inte min rätta dotter få?
Det blir väl ännu bättre och grannare på allt vis.» Ja, sagdt och gjordt.
Käringen satte sin dotter på brunns-karet att spinna skäktefall, och
när tråden brast, skuffade hon henne i brunnen, liksom hon gjort med
styf-dottern. Också aflopp det alldeles på samma sätt; ty när flickan
sjönk till botten öppnade sig jorden, så att hon kom ned i undre verlden,
och fick se den gröna ängen och allt annat såsom vi tillförene berättat.
Hon besinnade sig så icke länge, utan vandrade stigen rätt fram, och
mente det var ingen nöd, hon skulle nog få sig råd ehvad som ock månde
möta henne.

När hon nu vandrat ett stycke, kom hon först till den gamla
gärdes-gården. Då bad han såsom han bedt hennes syster: »kära jungfru
lilla, gör inte illa åt mig stackars gärds-gård, som är så gammal och
murken!» Men se, det frågade käring-dottern litet efter, utan svarade
som man kunde vänta: »skam få dig, som talar mig till! Huru mycket tror
du jag bryr mig om hvad en gammal gärds-gård säger? Vänta bara, skall
du få se!» Dermed ryckte hon upp gärdsgårds-störarne, slet af hankarne,
bröt sönder gärdsel-skidorna och kastade styckena åt alla håll. Sedan
fortsatte hon sin vandring med stora steg. Men gärds-gården rystade sitt
gråa skägg, såg vredgad efter henne, och mumlade: »detta skall du minsann
icke ha gjort mig för intet.»

Käring-dottern kom så till bak-ugnen, som stod vid vägen. Då bad ugnen
såsom han bedt hennes syster: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt
mig, stackars bak-ugn! Ät så mycket bröd du nå’nsin vill, men tag intet
med dig, och skjut in det öfriga!» Men se, det frågade den elaka flickan
litet efter, utan svarade som förut: »skam få dig, som talar mig till!
Huru mycket tror du jag bryr mig om hvad en gammal bak-ugn säger? Vänta
bara, skall du få se!» Dermed ryckte hon upp ugns-luckan, strödde kakorna
på marken, bröt sönder grisslan och kastade spillrorna rundt omkring.
Sedan fortsatte hon sin led, såsom tillförene. Men ugnen såg vredgad
efter henne, och brummade: »detta skall du icke ha gjort för intet.»

Det led så en stund, och käring-dottern kom till kon som gick och betade
på ängen. Då bad kon: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig, stackars
ko! Mjölka mig, och drick så mycket du vill; men spill intet på marken.
Slå sedan det öfriga på mina klöfvar, och häng byttan igen på mina horn!»
Men den elaka flickan svarade som hon svarat de andra: »skam få dig, som
talar mig till! Huru mycket tror du jag vårdar mig om hvad en gammal ko
må säga? Vänta bara, skall du få se!» Dermed fattade hon stäfvan och
begynte mjölka, och drack så mycket hon orkade; men när hon druckit,
gjorde hon inte som kon bedt henne, utan alldeles tvärt emot, slog ut
mjölken, sparkade sönder byttan och slängde styckena så långt vägadt var.
Sedan gick hon vidare framåt. Men kon såg vredgad efter henne, skakade
sina horn, och bölade: »detta skall du minsann icke ha gjort mig för
intet.»

Åter gick det en stund, och käringens dotter kom till det stora
äple-trädet. Då bad apeln: »kära jungfru lilla, gör inte illa åt mig,
stackars gamla träd, utan plocka af mina mogna äplen och ät så mycket du
vill; men tag intet med dig! Stöd så under mina qvistar, och gräf ned det
öfriga vid min rot!» Men den elaka flickan svarade som tillförne: »skam
få dig, att du talar mig till! Huru mycket tror du väl jag frågar efter
hvad en gammal apel säger? Vänta bara, skall du få se!» Dermed klef hon
upp i trädet, rystade ned hvart äple, både moget och omoget, bröt sönder
grenarne, och strödde qvistarne och löfven åt alla håll. Sedan fortsatte
hon sin färd, liksom förut. Men apeln skakade sin nakna topp, såg vredgad
efter henne, och hviskade: »detta skall du icke ha gjort mig för inte.»

Som det nu led emot aftonen och blef serla, kom käring-dottern till
grinden, der den gamla qvinnan satt och lutade mot grind-stolpen. Då
skall man inte tro hon vårdade sig till att helsa, utan gick förbi, och
sade hvarken ondt eller godt. Men gumman sporde: »hvad är du för en, som
kommer och inte har vett att helsa på gammalt folk?» Flickan svarade:
’skam få dig, som talar mig till! Liksom jag inte hade annat göra än att
helsa på gamla käringar.’ Gumman återtog: »hvad har du då för göra?»
’Jo,’ svarade flickan, ’jag är ute för att se mig om efter råd.’ »Ja så»,
sade den gamla, »då kan du rätt sätta dig en stund och löska mig, så vill
jag säga hvar du kan få tjenst.» ’Skall jag löska dig?’ frågade flickan.
’Då vore jag väl glad. Nej, vänta skall du få se huru mycket jag aktar
om att sitta och löska en gammal käring sådan som du!’ Dermed slängde
hon igen grinden, så det sang i hvar enda spjäla, och fortsatte sin led.
Men den gamla runkade på hufvudet, såg förtörnad efter henne, och sade:
»detta skall du icke ha gjort mig för intet. Var bara alltid lika elak,
så får du väl se huru det går dig i verlden!»

Käring-dottern vandrade nu allt vägen fram, och kom slutligen till
gården; der gick hon in och blef stadd till ladugårdspiga, alldeles
såsom hennes styf-syster före henne. Men hade nu den lilla varit god
och beskedlig emot korna, så var käring-dottern desto mera elak. Aldrig
gaf hon dem så mycket som ett vänligt ord, utan första tid hon kom i
ladu-gården var det inte annat än att slå dem, och bannas, och fara illa
fram på allt sätt. Inte heller fingo de mat i rättan tid, utan ibland
saknade de foder, och ibland saknade de dricka, så alltid var det något
som fattades. Också ville ingenting trifvas för henne. Korna magrade och
sinade. När hon skulle mjölka dem, sparkade de ut mjölken ur byttan, och
i manna-minne fanns der aldrig på gården så litet med mjölk eller så
magert fä, hvarken förr eller sedan.

Sammaledes gick det ock med kattorna. När käring-dottern hade
gifvit morgon-foder, och mjölkat, och silat, och samlat mjölken i
mjölk-spannen, kommo de stackars djuren i en lång rad omkring henne, och
jamade, och bådo så innerligen vackert:

    »Gif oss litet mjölk!
    Gif oss litet mjölk!»

Men då gjorde hon inte såsom den lilla hade gjort, gaf dem mjölk och
talade väl till dem, utan i stället kassade hon bort dem, och jägtade
dem både kryss och tvärs. Också kunde kattorna aldrig lida henne igen,
utan så snart de fingo se henne, fräste de och sprungo omkring väggarne,
hvar i sin vrå, och aldrig fanns der på gården så många möss och råttor,
hvarken förut eller efteråt.

När hon sedan gick på logen för att rissla korn, var det alldeles på
samma sätt. De små sparfvarne kommo flygande ute på gården, hoppade allt
närmare och närmare, satte sig på log-balken, och qvittrade:

    »Gif oss litet korn!
    Gif oss litet korn!»

Men hvem som gaf dem korn, inte var det käring-dottern; utan i stället
jagade hon bort dem, skrämde dem hvar hon kunde, och kastade stenar efter
dem. Också fick man efter den tiden aldrig mer se de små sparfvarne sitta
vid gården, och qvittra, och glädja sig åt Guds dag, utan de drogo till
skogs, och hvar de visade sig voro de dufna och skygga, så att ingen hade
någon fröjd att se eller höra dem.

Det stod så en lång tid bortåt; hvad helst den elaka flickan tog sig före
missgick henne, och af ingen blef hon väl liden, hvarken af menniskor
eller djur. Då hände sig en dag, att käringen som rådde öfver gården lät
kalla henne inför sig. Ja, flickan gick, och sporde hvad hennes matmoder
hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag har märkt att du hvarken
sköter mina kor eller gör dina andra sysslor mig till nöjes. Likväl
lyster mig veta, om det eljest icke är något som du kan och förstår.
Derföre må det bli ditt första prof, att du skall gå till källan och
hemta vatten i ett såll; men du får inte spilla en enda droppe på vägen.»
Flickan tordes nu inte annat än lyda, utan tog sållet, gick till källan,
och begynte ösa; men huru ideligen hon öste, rann vattnet straxt ut
igen, och inga små foglar kommo att hjelpa henne, såsom de hulpit hennes
syster. Käring-dottern fick så vända hem igen med oförrättadt ärende. När
hon nu kom tillbaka, och hade sållet lika tomt som då hon gick, vardt
matmodern misslynt, och sade: »illa sköter du min ladugård, sämre är du
annorstädes. Jag trodde likväl det var något du kunde.» Dermed skildes de
åt, och så slöts deras samtal för den gången.

Åter led det någon tid, och käringen lät ånyo kalla ladugårds-pigan inför
sig. Ja, flickan gick, och sporde hvad hennes matmoder hade att befalla.
»Jo,» sade käringen, »jag vill sätta dig ett annat prof före. Här har du
tvänne garn, det ena hvitt, det andra svart. Nu skall du gå till elfven,
och tvätta det svarta garnet tills det blir hvitt och det hvita garnet
tills det blir svart. Men allt skall vara färdigt i afton förrän sol
går ned.» Flickan tordes nu inte annat än lyda, utan tog garnen, gick
till elf-stranden, och begynte tvätta; men huru ideligen hon tvättade
blef det hvita garnet hvitt, och det svarta garnet svart som förut, och
inga små sparfvar kommo och lärde henne, såsom de lärt hennes syster.
Käring-dottern fick så vända tillbaka med oförrättadt ärende. Som hon
nu kom hem och hade garnen likadana som hon fick dem, vardt matmodern
än mera misslynt, och sade: »illa sköter du min ladugård, sämre är du
annorstädes. Jag trodde dock att det var något du visste.» Dermed slöts
deras samtal, och så skildes de åt liksom förra gången.

Det led så ännu en tid, och käringen lät tredje resan kalla
ladugårds-pigan inför sig. Ja, flickan gick, och frågade hvad hennes
matmoder hade att befalla. »Jo,» sade käringen, »jag vill nu föresätta
dig ännu ett prof, och skall detta bli mitt sista. Här har du garnen som
du skulle tvätta. Nu skall du väfva dem till en väf; men på den skall
hvarken finnas tvist eller noppa, och allt skall vara färdigt i qväll,
innan sol går ned.» Flickan hade nu ingen annan råd än att lyda, utan tog
garnen, och begynte laga till väf så godt hon förstod; men lite var det,
och garnet var skört, så att ju längre hon höll på desto sämre blef det,
och inga kattor kommo der nu heller och hulpo henne, såsom de hulpit
hennes syster. När så qvällen kom, hade hon förderfvat hela väfven,
så det inte var annat än en enda trasslig härfva. Då vardt matmodern
vred, och sade: »illa sköter du mina kor, sämre är du annorstädes. Jag
märker det är rätt ingenting som du duger till.» Dermed skildes de ifrån
hvarandra, och blef intet vidare ordadt dem emellan för den gången.

När nu året var till lykta, hade käring-dottern stått ut sin tid, och
lagade sig till att vända hem igen. Hon gick så inför sin matmoder och
beddes orlof, och det fick hon gerna. Käringen tillade: »illa har du
skött dina sysslor, och föga har du varit mig till nöjes i något annat;
likväl vill jag gifva äfven dig någon lön för din tjenst. Gå derföre
upp på löftet; der finner du flera skrin. Af dem får du taga hvilket
du vill; men öppna det inte förr än du har det der du vill hafva det.»
Ja, käring-dottern tackade lite eller inte för sin mat-moders godhet;
likväl gjorde hon som henne var tillsagdt, gick uppför lofts-bron och
öfver svalen in på loftet. Som hon nu kom in, fick hon se hvarest der
stodo många skrin på golfvet, ett rödt, ett gult, och ett blått, det ena
grannare än det andra; men allra längst bort stod ett litet svart skrin,
alldeles som tillförene. Då tänkte hon vid sig sjelf: »huru skall jag nu
bara få det skrinet som innehåller mesta rikedomen? Likväl,» mente hon,
»om der kunde finnas så mycken grannlåt i min systers lilla skrin, huru
mycket mer måtte då icke finnas i detta stora röda!» Hon besinnade sig
så icke länge, men tog det röda skrinet. Derefter gick hon bort ifrån
gården, utan att säga farväl hvarken åt sin mat-mor eller någon annan;
kan tro der var också ingen som stort sörjde efter henne. Sedan är intet
vidare förtäljdt om hennes färd, förrän hon kom till ängen. Der öppnade
sig jorden framför henne, så att hon kom upp igenom brunnen, och var så
innan kort tillbaka i den öfre verlden, just der vi sist skildes ifrån
henne.

Som hon nu gick in i stugan och teddes för sin moder, vardt käringen så
till sig af glädje, att hon slog ihop händerna, och ropade öfverljudt:
»ja så, du kommer då ändteligen! Nå, hvad det var väl! Och se bara
hvilket skrin du har, så rödt och grannt! Det var annat, det, än hvad
din syster fick.» Käring-dottern blef vid allt detta så högfärdig, att
hon vårdade sig knappt till att helsa på mor sin, utan frågade bara hvar
hon skulle få ställa sitt skrin. »Åh,» sade käringen, »det var en fråga,
det! Hvar skulle det väl stå utan på loftet, der vi ha det grannaste
rummet i hela gården.» Ja, härmed var dottern väl tillfreds; de skyndade
så upp på loftet, och tänkte bara uppå allt hvad rikedom der skulle
finnas i skrinet. Men det blef annat af än guld och dyrbarheter; ty när
de öppnade locket, var skrinet öfver-fullt med ormar och paddor och all
den dålighet som till kan vara, och en röd elds-låga flög upp i tak-åsen
och utefter väggarne, så att rundt omkring var det bara brinnande eld,
och inom en liten stund var gården lagd i aska, med både käringen och
käring-dottern.

Så blef det slut med dem, och ingen synd var det; ty de hade aldrig varit
annat än elaka. Men af hela gården stod ingenting igen, utom allenast
höns-huset; det brann inte, utan der bodde den lilla styf-dottern, och
var nöjd och lycklig i all sin dag. Hennes skrin har sedan gått i arf
till alla små beskedliga flickor, och derföre är det som de alltid kunna
hålla sig granna, huru litet de ha. -- Men det få vi inte tala om för
någon. -- Och så var sagan all.


_Anmärkningar._

1. Vi ega framför oss ytterligare trenne uppteckningar ifrån ~S.
Småland~, alla föga afvikande från den öfverlemning som ofvan meddelas.
-- I en af dem saknas inledningen, huru styf-modern satte sina döttrar på
brunns-karet att spinna; i den andra förbigås de prof, hvilka mat-modern
föresatte sina ladugårds-pigor; i den tredje omtalas tvänne skrin, ett
svart och ett rödt, och när kattorna följa käring-dottern uppå loftet,
ropa de ideligen:

    »Tag det röda!
    Tag det röda!» o. s. v.

Slutet är som ofvan.

2. I en femte uppteckning ifrån ~S. Småland~ inledes sagan med en
berättelse, huru styf-dottern hela långa vintern fick sitta ute på
brunns-karet, och litet kläder hade hon, så att hon frös och grät. Då
hände sig en dag, att en klar tår tillrade ned i brunnen. Straxt kom
der upp en gädda, och frågade hvarföre hon grät så. Flickan förtäljde
allt som det var. Då sade gäddan: »om du vill följa mig, skall du få det
bättre.» Flickan gick så ned i brunnen, erhöll tjenst i undre verlden,
och kom slutligen hem med det svarta skrinet fullt af dyrbarheter.

Nu skulle käringens dotter ut och spinna på brunns-karet; men hon
hade varma kläder, att hon slapp frysa; också hade hon rätt svårt
att ändteligen tvinga fram en tår. Straxt kom gäddan åter upp i
vatten-brynet, och förde flickan med sig till undre verlden, hvarest hon
fick tjenst. Men käring-dottern var lika elak som styf-dottern varit god
och beskedlig, och kom slutligen hem med det röda skrinet, hvarutur flög
eld, som brände upp hela gården.

3. Enligt en uppteckning ifrån ~Skåne~, var den elaka styfmodern en
drottning som kallades »drottning _Resi_». -- När styfdottern blifvit
skuffad i brunnen, kom hon först till en grind. Då bad grinden: »kära
jungfru, slå inte hårdt i mig gamla grind!» Dernäst kom hon till kon.
Sedan till apeln. Tätt invid apeln porlade en liten källa fram i gräset.
Bäst flickan nu plockade och åt af de sköna äplena, såg hon hvarest tre
små händer räcktes fram ur källan, likasom de velat bedja att få litet
med. Straxt gaf hon dem hvar sitt äple, och fortsatte sin vandring. När
hon nu gått, begynte de tre »~käll-råderne~» öfverlägga hvad de skulle
gifva henne till belöning. Den ena sade: »jag vill göra henne vis och
förståndig.» Den andra sade: »jag vill göra henne tre gånger vackrare än
hon nu är.» »Och jag,» sade den tredje, »vill göra henne tre gånger så
rik som drottning Resi.»

När den lilla kommit fram till gården och fått tjenst, var hennes första
prof att hon skulle baka pann-kakor. Då kommo all slags vilda djur utur
skogen, och bådo:

    »Gif oss litet med!
    Gif oss litet med!»

Flickan gaf dem af pann-kakan, men hade ändock lika mycket qvar.

Andra profvet var att hon skulle väfva en silkes-väf; men då kommo de
vilda djuren ur skogen och hulpo henne. Tredje profvet var att hon skulle
tvätta hvit ull svart och svart ull hvit; men då fick hon hjelp af den
gamle gubben som hon löskat vid vägen. -- Slutet instämmer med hvad ofvan
meddelas.

4. I en öfverlemning från ~N. Småland~ förtäljes, huru styf-dottern
matade alla små foglar och andra djur, som hon mötte i undre verlden;
käring-dottern deremot snäste dem och slog dem. Gumman som rådde öfver
gården var ett ~troll~. Hon hade en stor hop ~ormar~, åt hvilka
styf-dottern gaf mjölk, men hvilka käring-dottern jagade bort. -- När så
den beskedliga flickan skulle tvätta det svarta garnet, sjöng en liten
fogel:

    »Bli hvit!
    Bli hvit!»

Men när den elaka skulle göra detsamma, sjöng fogeln:

    »Svartare!
    Svartare!»

Likaledes när styf-dottern skulle väfva sin mat-moders väf, kommo alla
djuren utur skogen och hulpo henne; men när käring-dottern skulle väfva,
kommo djuren och förderfvade allt ihop. -- Slutet är som tillförene.

5. En uppteckning ifrån ~Östergötland~ förtäljer, att styfdottern kom in
i berget och fick tjenst. När hon så skickades till källan, att hemta
vatten i ett såll, satt en liten grå sparf i trädet och sjöng:

    »Klen ler i’t!
    Klen ler i’t!»

Flickan gjorde så, och kunde nu bära vatten i sållet, utan att spilla.

Fortsättningen och slutet äro som ofvan; endast med det tillägg, att
när käring-dottern ändteligen kommit hem med sitt röda skrin, och hela
gården brann, kom den lilla grå sparfven åter flygandes, och satte sig på
hönshus-taket. Då gick styf-dottern ut, för att tacka honom. Men fogeln
sjöng:

    »Kyss mig på munnen!
    Kyss mig på munnen!»

Ja, flickan gjorde som han bad, och i detsamma återfick han sin rätta
skepnad, och förbyttes till en fager unger prins. Han hade förut varit
förtrollad af »käringen i berget». -- Sagan slutar med bröllopp.

6. Ännu en öfverlemning, ifrån ~N. Småland~, kallad »_Guldjungfrun och
Eld-jungfrun_», förmäler huru de begge systrarne kommo in i berget, och
tjenade hvar sitt år hos »~Berg-frun~». Styf-dottern erhöll för sin
trogna tjenst ett svart skrin, hvarmed höns-huset och allt omkring henne
förgyldes; käring-dottern deremot fick ett rödt skrin, hvarutur flög eld,
så att hela gården lades i aska. Styf-dottern blef omsider gift med den
unge konungen, och berättelsen tillägger, att han på sin bröllops-dag
frågade, hvem som fostrat henne och gifvit henne all hennes rikedom. Den
lilla svarade: »jo, det har ~Jungfru~ _Maria_ gjort;» för jag vet den
beskedliga berg-frun var ingen annan.

7. I en uppteckning ifrån ~Gottland~ förtäljes, huru den elaka
styf-modern bakade bröd, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka.
Straxt vardt käringen vred, såsom hon det gerna blef, kastade till
henne en skrap-bulla, ett s. k. »~ungs-troll~», och sade: »spring nu
dit bullan trillar, ja, ända in i ~Blåkulla~!» Bullan begynte så trilla
vägen fram, och styf-dottern sprang efter, ända tills de voro i Blåkulla.
Der gick den lilla in, träffade en gammal käring, och fick tjenst såsom
ladugårds-piga.

När hon nu skulle begynna sin tjenst, blef hennes första göromål att
klippa gumsarne; men ullen skulle bindas vid hornen, och inte ett
hår fick tappas. Dernäst skulle hon taga ned päronen ur det stora
päron-trädet; men inte ett enda päron fick förkomma. Vidare skulle hon
mjölka korna; men inte en droppe mjölk fick spillas på marken, icke
heller skulle hon få gifva något åt kattorna. -- Flickan gjorde allting
såsom hennes matmoder sagt henne; utom allenast detta sista. Hon tyckte
det var synd om kattorna, och gaf dem mjölk i katt-skålen.

En qväll sade käringen: »här har du ullen som du klippt; nu skall du
karda den tills i morgon när sol går upp. Men det måste vara väl gjordt,
eljest skall du icke glömma mig så brådt.» Derefter gick hon i god ro
och lade sig; men den lilla satt och grät, och kardade. Då kommo alla
kattorna in, och sade: »gråt inte, utan gå och lägg dig, så vilja vi
karda i ditt ställe.» Flickan gjorde så, och om morgonen var ullen kardad
såsom käringen tillsagt.

Andra qvällen sade käringen: »nu skall du spinna alla kardorna till tråd.
Men det skall vara gjordt innan dager blir ljus, eljest skall du inte
glömma mig så snart.» Derefter gick hon och lade sig; men kattorna kommo
åter och hulpo den lilla med hennes arbete. -- Tredje qvällen skulle
styf-dottern sätta upp en väf-stol, och väfva all tråden. Men det aflopp
på samma sätt; kattorna hulpo henne, för det hon varit god emot dem.

Fortsättningen instämmer med hvad ofvan förtäljes. -- Styf-dottern fick
gå upp på loftet att välja sig ett skrin, och tog efter kattornas råd
det svarta. När hon så kommit hem med skrinet fullt af grannlåt, vardt
styf-modern afundsjuk, bakade en ny bulla, och sände sin egen dotter till
Blåkulla att också tjena sig ett skrin. Men käring-dottern uträttade illa
sin mat-moders befallningar, utom allenast den, att hon icke gaf kattorna
någon mjölk. Också hulpo de henne icke i någonting, och när året var om,
att hon skulle få välja sig ett skrin, lupo de omkring henne och jamade:

    »Tag det röda!
    Tag det röda!»

Slutet är som tillförene. -- När den elaka styf-modern och hennes dotter
skulle öppna sitt skrin, flög eld derur och brände hela gården, utom
allenast det lilla höns-huset der styf-dottern bodde.

8. En öfverlemning ifrån ~Upland~ förmäler likaledes, huru styf-modern
höll på med bak, och styf-dottern bad om en liten bake-kaka. Då kastade
käringen åt henne en skrap-bulla, och sade: »tag nu bullan, och ryk
och drag ända till ~Hecken-fjell~!» Straxt begynte bullan trilla, och
styf-dottern sprang gråtande efter.

Som de nu voro på vägen, kom den lilla först till en grind. Då bad
grinden: »smörj mina hakar, så skall jag släppa dig igenom!» Flickan
gjorde så.

Dernäst kom hon till en ugn. Då bad ugnen: »ömsa bröd i mig, och ät så
mycket dig lyster; men ställ det öfriga omkring!» Flickan gjorde som han
bad.

Vidare kom hon till en ko. Kon bad: »mjölka mig och drick så mycket du
orkar; men häll det öfriga på mina horn!» Flickan gjorde så.

Slutligen kom hon ända fram till Hecken-fjell. Utanföre, vid
förstugu-bron, satt en gammal tjock käring och ropade:

    »Kära jungfru, var inte förvägen!
    Klif inte på den röda stenen,
    klif på den hvita!»

Ja, flickan lydde henne; ehuru den röda stenen glimmade fagert som guld.
Hon kom så in i stugan, och fick se hvarest ~Hin Hårde~ satt i högsätet.
Då frågade Hin: »hvad vill du, kära barn?» ’Jo,’ sade den lilla, ’min
styf-mor har skickat mig hit med en bakebulla.’ Hin återtog: »ja så. Om
din styf-mor skickat dig, så är du välkommen».

En dag for Hin Hårde bort, men flickan skulle sitta hemma och spinna
lin, och allt borde vara spunnet tills Hin kom hem igen. Som hon nu satt
och grät, kom den gamla tjocka gumman in och halp henne. Likaledes ock
med mycket annat. När så året var till lykta, tog Hin Hårde fram tvänne
skrin, ett rödt och ett hvitt, och bad henne välja hvilket hon ville. Då
kom käringen och ropade:

    »Kära jungfru var inte förvägen!
    Tag inte det röda skrinet,
    tag det hvita!»

Flickan lydde hennes råd, tog det hvita skrinet, och vandrade hem till
sin styf-moder, hvarest hon fick bo i höns-huset. Der öppnade hon sitt
skrin; men skrinet var fullt med guld, så att höns-huset blef grannt som
en konunga-sal.

Nu vardt styf-modern afundsjuk, bakade en ny bulla och sände sin egen
dotter till Hecken-fjell. Men flickan gjorde i allo tvärt emot hvad man
bad henne. Till grinden sade hon: »du har aldrig smort mig, du!» Till
ugnen: »du har aldrig ömsat bröd i mig, du!» Och till den beskedliga
käringen: »det angår dig inte.» Också brände hon sig när hon klef på den
röda förstugu-stenen, kunde inte spinna Hin Hårdes lin, och kom slutligen
hem med ett rödt skrin, som var fullt med eld, så att hela gården lades i
aska, utom det lilla höns-huset.



TILLÄGG.



1.

Wall-Pojken och Jätten.


Liknande sagor förekomma:

4. Hos =Tyskarne=: -- _D._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen Märchen und Lieder der
Herzogthtümer Schleswig Holstein und Lauenburg~, Kiel 1845, N:o XVII, ss.
442-445, »_Dummhans unn de grote Rys_’».

6. Hos =Perserne=: -- Sagan »_Ameen of Isfahân and the Ghool_» finnes
äfven upptagen hos KLETKE, ~Mærchensaal aller Völker~, Berlin 1844, Th.
III, ss. 54-57, »_Amin der Kluge_».

9. Hos =Irländarne=: -- Se KLETKE, anf. arb., Th. II, ss. 149-157, »_Die
beiden Riesen_».

10. Hos =Wallacherna=: -- Åtskilliga drag i sagan »_Bakâla_», hos SCHOTT,
~Walachische Mæhrchen~, Stuttgart und Tubingen 1845, ss. 231-233, 234-235.

11. Hos =Danskarne=: -- Se CARIT ETLAR [BROSBÖLL], ~Eventyr og Folkesagn
fra Jylland~, Kiöbenhavn 1847, ss. 29-35, »_Bjerg-mandens Dreng_».



2.

Käringen som wardt stekt i ugnen.


Liknande sagor förekomma:

1. Hos =Tyskarne=: -- _C._ Se BECHSTEIN, ~Deutsches Märchenbuch~, Leipzig
1845, ss. 55-60, »_Hänsel und Grethel_». -- _D._ Se MÜLLENHOFF, ~Sagen
Märchen und Lieder der Herzogthtümer Schleswig Holstein und Lauenburg~,
Kiel 1845, N:o XIX, ss, 449-450, »_Peter und Lene_». -- _E._ KUHN und
SCHWARTZ, ~Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848,
hvarest förra delen af berättelsen återfinnes ss. 319-321, uti sagan
»_Die alte Frick_».

4. Hos =Norrmännen=: -- Se ASBJÖRNSEN och MOE, ~Norske Folkeeventyr~,
Deel II, N:o 53, ss. 92-96, »_Smörbuk_».

5. Hos =Danskarne=: -- Se WINTHER, ~Danske Folkeeventyr~, 1:ste Samling,
Kjöb. 1823, ss. 1-6, »_Pandkagehuset_».

6. Hos =Wenderne=: -- Se HAUPT und SCHMALER, ~Volkslieder der Wenden in
der Ober- und Nieder-Lausitz. Aus Volksmunde aufgezeichnet und mit den
Sangweisen, deutscher Uebersetzung, den nöthigen Erläuterungen, einer
Abhandlung über die Sitten und Gebräuche der Wenden und einem Anhange
ihrer Märchen, Legenden und Sprichwörter~. (2 Th. 4:to). Grimma 1841-3,
Th. II, ss. 172-4, »_Hänschen und Hannchen_».


_Anmärkningar._

4. En annan öfverlemning ifrån ~S. Småland~, som för öfrigt instämmer med
uppteckningen A, slutar sagan dermed, att torpare-barnen togo jättens båt
och gåfvo sig undan på sjön. Som nu jätten kom hem och fann sin hustru
stekt i ugnen, men såg barnen ute på vattnet, lade han sig ned för att
dricka ut sjön. Då ropade pojken: »Far, far, se bara hur jag flyger!» I
detsamma ville jätten resa sig; men hade druckit för mycket, så att han
sprack; hvarefter barnen togo hans gods, och drogo gladeligen hem till
sitt igen.

5. Enligt en uppteckning ifrån ~Wermland~, kommo torpare-barnen till ett
berg, hvarest bodde en trollkäring, vid namn _Berg-dusa_. Som trollet nu
fick höra buller, ropade hon:

    »Hvem är det som braskar och äter på mitt tak?»

Pojken svarade:

    ’Jo, det är _Sankte_ Peder och jag.’ --

Fortsättningen är lika som ofvan. -- Barnen bli fångna, och sättas i en
’jern-bur’ för att gödas; men undkomma genom pojkens fyndighet.



3.

Pojken som stal Jättens Dyr-gripar.


Sagan förekommer:

3. På =Tyska=: -- Uti en förvirrad form, hos KUHn und SCHWARTZ,
~Norddeutsche Sagen, Märchen und Gebräuche~, Leipzig 1848, ss. 324-326,
»_Die drei Burschen und der Riese_».



A. Swärdet, Guld-hönorna, Guld-lyktan och Guld-harpan.


_Anmärkning._

3. En uppteckning, ifrån ~Södermanland~, instämmer nära med den
öfverlemning som ofvan meddelas. -- Berättelsen handlar om en torpare som
hade tre söner, af hvilka den yngste het _Yventott_. När så torparen dog
och sönerna skulle skifta arfvet, fanns intet att dela utom en ko och ett
bak-tråg. Då togo de två äldste bröderna kon; men Yventott fick nöja sig
med bak-tråget.

Yventott gaf sig nu att vandra, och kom till en kungs-gård, hvarest
han fick tjenst som kol-pojke. På andra sidan sjön bodde en jätte, som
kallades ’_Oden_’. Han hade många kostbarheter: en ~gull-lykta~, tre
~gull-hönor~ och ett gyllene ~svärd~, utom annat silfver och guld, och
dem ville konungen på kungs-gården gerna ega. Han gaf så ut ett påbud,
att hvem som kunde skaffa honom Odens dyr-gripar skulle få prinsessan;
men huru många som försökte, var det ingen som lyckades.

En qväll tog Yventott sitt bak-tråg, rodde öfver sjön, och stal jättens
gull-lykta, såsom ofvan förtäljes. Andra qvällen lockade han jättens
gull-hönor i sin båt, och kom likaledes undan. Men allt gömde han sitt
byte på stranden, så ingen visste derom.

Nu återstod allenast att vinna Odens gyllene svärd, och del var det allra
värsta. Men Yventott fann på råd; han tog sin båt, for öfver sjön, klef
upp på jättens stugu-tak, och spejade ned genom rök-fånget. Som han nu
såg att jätten ville gå till hvila, kröp han ned och gömde sig bakom
dörren, och när jätte-qvinnan skulle stänga, satte han allt fliken af sin
tröja i dörrspringan, så att dörren inte gick igen. Sedan gick han in om
natten, tog gull-svärdet der det hang på väggen, och ville smyga bort.
Men svärdet var tungt, och när pojken skulle släpa det öfver tröskeln,
gaf det en sådan klang att Oden vaknade. Genast sprang han upp och grep
tjufven, så att nu var Yventott väl fast. Derefter väckte han sin hustru,
och bad henne taga pojken och göda honom väl, att det måtte bli en fet
stek tills de skulle bjuda gäster.

Fortsättningen är som ofvan. -- Oden far bort, och jättesan eldar ugnen
för att steka pojken. Men Yventott lockar henne att sjelf sätta sig på
kak-spaden, och skjuter så in henne i ugnen. Derefter tager han Odens
gyllene svärd och allt hans silfver och gull, och ger sig ut på sjön.
Som nu Oden kom hem och fann sin hustru stekt, och tillika blef varse
Yventott som rodde öfver sjön, blef han mäkta förgrymmad, och lade sig
ned för att dricka ut sjön; men på det att vattnet inte skulle rinna bort
igen, satte han ’en plugg i ändan på sig’. Allt som han nu drack, sinade
vattnet ut ur sjön, så att Yventott till slut satt på torra sanden.
Men rätt i detsamma kom der en räf springande förbi Oden, och stötte
till pluggen, så att hela sjön for tillbaka igen, andra vägen. Nu kom
Yventott af grundet, for öfver sjön, gick upp till kungsgården och fick
prinsessan. Men Oden går och sörjer efter sina dyr-gripar än i dag.



B. Guld-lyktan, Guld-bocken och Guld-pelsen.


_Anmärkningar._

2. I en annan uppteckning från ~S. Småland~, heter pojken _Aka Bålle_.
Jätten på hinsidan sjön hade två kostbarheter, hvilka konungen gerna
ville ega; det ena var en ~lykta, som lyste i sju konunga-riken~, det
andra, en ~fäll som kunde~ tala. För att nu komma in i berget, lånade
Aka Bålle konungens gull-krycka, och stötte ned kryck-käppen i en remna,
så att jätten fick se den. Genast begynte han draga af alla krafter, för
att draga till sig kryckan; men pojken höll fast vid kryck-käppen, och
följde med. Nu vardt jätten glad, att han fått icke blott gull-kryckan
utan en god stek dertill, och började genast lägga råd huru pojken skulle
bli rätt fet och smaklig. »Jo,» sade Aka Bålle, »du skall lägga mig vid
den stora stenen på sjö-stranden, och ställa din lykta bredvid. Sedan
skall du koka en skäppa gryn, och laga gröt, och den gröten skall du ösa
i min barm; ty det som kommer i barmen rinner allt i tarmen.» Jätten var
dum nog att göra som pojken bad. Men han hade inte väl gått att hemta sin
gryta, förr än Aka Bålle lade fötterna på ryggen, tog lyktan, sprang i
sin båt, och rodde öfver sjön. Vid jätten fick se detta, ropade han: »Aka
Bålle! Aka Bålle, kom igen i morgon!» ’Ja, men, far!’ svarade pojken.

Andra qvällen for Aka Bålle åter till berget, och kom ned i jättens
stuga. Som nu jätten och hans käring hade somnat, kröp pojken fram för
att stjäla fällen; men när han skulle taga den, begynte ena ändan af
fällen ropa: »det drar, det drar;» hvartill den andra svarade: »jag
känner det, jag känner det.» Pojken måste således nyttja samma list som
förra gången, hvarefter han sprang i sin båt, for till kungs-gården, och
fick konungens dotter.

3. En ytterligare öfverlemning ifrån ~S. Småland~ förtäljer, att nära
kungs-gården var en »troll-stuga,» der ~troll~ hade hemma. De egde många
kostbarheter: ett ~gull-horn~, två ~gull-bockar~ och en ’~gull-tärna~’(!)
Nämnde kostbarheter lågo uppå stugu-taket och glimmade i solen.

Pojken gaf sig nu åstad, kröp upp på taket, kastade ned en skäppa bönor
genom rök-fånget, och stal gull-hornet, medan gubben och käringen höllo
på med att plocka upp bönorna. Andra dagen öste han ned en skäppa ärter,
och stal likaledes gull-bockarne. Tredje dagen öste han ned en skäppa
korn. Men vid han nu skulle taga gull-tärnan, ’begynte hon spela’, så att
troll-gubben blef honom varse, grep honom, och satte honom på en stiga
för att gödas och slagtas. Der fick han ingen annan mat än nöt-kärnor och
söt mjölk.

Någon tid derefter ville trollen veta om pojken ännu var fet, och bådo
honom sticka fram ett finger, att de måtte känna derpå. Pojken räckte så
fram först en spik, sedan en träd-pinne, och sist en kål-stock.

Nu skulle gubben och käringen göra sig gästabud; käringen ’kölnade i
ugnen’ och gubben gick efter vatten. Men pojken var dem för slug. När
troll-packan skulle skjuta in honom, låtsade han ej veta huru han skulle
bära sig åt, utan bad henne sjelf sätta sig på grisslan, hvarefter
han ’pystade in henne i ugnen’. Sedan sprang han upp på taket, tog
gull-tärnan, och flydde sin kos.

När han nu gått ett stycke, mötte han troll-gubben. Då begynte han räkna
upp sina storverk: »först tog jag ditt gull-horn, så dina gull-bockar,
så din gull-tärna, och nu har jag stekt din käring i ugnen.» Härvid blef
gubben så vred, att han ’damp i backen och sprack’. Men pojken gick fram
till kungs-gården och blef en hög herre, så han var den förnämste näst
intill konungen sjelf.



C. Guld-hästen, Mån-lyktan och Jungfrun i Troll-buren.


_Anmärkning._

Uti en öfverlemning ifrån ~S. Småland~, förtäljes om två fattiga pojkar
som kommo till en kungs-gård; der blef den äldste tagen till stall-svenn,
men den yngste kunde icke bli annat än trapp-sopare. Hvad det led, kom
han dock i stor ynnest hos konungen för sin hurtighet skull. Häröfver
blef den äldre brodern afundsam, och tänkte nu bara uppå att kunna
förderfva honom.

En dag gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans bror kunde
skaffa igen de två ~gull-bockarne~ som konungen mistat för så och så lång
tid sedan, allenast han blefve hårdt tvingad. Konungen tänkte det var
sannt, kallade straxt pojken inför sig, och sade att om han inte skaffade
igen gull-bockarne, skulle han mista lifvet. Nu visste pojken sig ingen
råd, utan gick ned i stallet, satte sig på marken och grät. Då var der
en häst vid namn _Lifven-grå_, som frågade hvarföre han grät så. Pojken
förtäljde allt som det tilldragit sig. Hästen återtog: »gråt inte, du,
utan gå till konungen, och säg att du vill ha så och så mycket fläsk och
bröd, och en lång stege, och mig att rida på. Sedan vill jag hjelpa dig;
men du får inte röja mig för någon.» Ja, pojken lydde honom, gick inför
konungen, och fick hvad han bad om.

Pojken och hästen gåfvo sig nu på färd, och kommo till en stuga hvarest
de två gull-bockarne gingo och betade. Genast tog pojken sin stege, klef
upp på taket, och kastade ned fläsket och brödet genom rök-fånget. Men
långt innan käringen hunnit plocka upp allt fläsket, hade han redan tagit
gull-bockarne och ridit sina färde.

Någon tid derefter gick stall-svennen inför konungen, och sade att hans
broder kunde skaffa igen ’~gull-tärnonrna~’ (!) som varit borta så och så
länge, allenast han blefve hårdt tvingad. Nu aflopp det på samma sätt;
pojken gick ned i stallet, och fick goda råd af Lifven-grå. Sedan begärde
han ett långt stycke väf, tog sin häst och gaf sig åstad. När han så kom
fram, kastade han ned väfven genom rök-fånget; men innan troll-käringen
hunnit mäta upp den, så lång den var, hade pojken tagit gull-tärnorna och
flytt sin kos.

Slutligen skulle pojken ännu en gång åstad, för att skaffa igen
~drottningen~ som varit borta så och så länge. Han tog nu allenast med
sig en träd-pinne, en gran-borre och en ko-patte; kröp sedan upp på
stugu-taket, och lät fånga sig af troll-käringen. Han blef så insatt på
en stiga för att gödas, och när käringen bad honom sticka fram fingret,
att hon måtte känna om han var fet, räckte han först fram träd-pinnen,
sedan gran-kotten, och sist ko-patten. Ändteligen lockade han käringen
att sjelf sätta sig på kak-spaden, och sköt in henne i ugnen, hvarefter
han frälste drottningen, och red glad hem igen till kungs-gården.

Nu fick hans äldre broder skam för sin falskhet; men pojken blef en stor
herre, och lefver och mår väl än i dag.



D. Plugge Nafware.

Ifrån Östergötland.


Det var en gång en torpare, som mången är väl det; han var fattig på
allting utom på barn, ty han hade icke mindre än sju söner. Det kunde så
inte gerna bli annat än smått om bitarne, och huru han trälade dag från
dag, var det ändock bara utur hand och i munn, som man säger. Likväl slog
han sig fram han som andra, och barnen växte och trifdes, och blefvo
starka och hurtiga. Men den yngste pojken var så för liten till växt, och
många trodde att han aldrig skulle bli större; eljest var han qvick och
förslagen i hvad han tog sig till. Han kallades af sina syskon _Plugge
Nafvare_.

Det gick så några år bortåt, och torparen blef gammal och sjuk, och fick
omsider sin helsot. Som han nu märkte att han skulle dö, kallade han sina
söner till sig, och sade: »jag känner att min tid är all, och att jag
icke stiger upp ur min sjukdom. Likväl sörjer jag inte så mycket för eder
andre, ty J ären stora och starka, och kunnen väl taga er ut i verlden.
Men det mesta jag sörjer, är det för Plugge Nafvare, att han är så klen
och liten.» ’Åh,’ sade Plugge, ’ingen nöd med det, far! Jag tör väl få
mig någon råd, jag också.’ Men torparen ville inte ge sig tillfreds, utan
tog löfte af sina äldre söner, att de skulle hafva god vård om sin yngste
bror och aldrig öfvergifva honom. Ja, pojkarne lofvade lyda i detta som i
annat, och så dog torpare-gubben.

Sedan barnen nu väl hade skaffat sin gamle far i jord, ville de inte
längre stadna i hemmet, utan plockade ihop sitt pick och pack och gåfvo
sig att vandra; men såsom Plugge Nafvare hade svårt att följa med, buro
bröderna honom på ryggen i en säck. När de så färdats hela långa dagen,
kommo de emot aftonen till en stuga som låg vid sjön. I stugan bodde
en jätte; han var både stor och led, som man det kan vänta, men så
öfvermåttan rik, att han hade alla kistor fulla och ännu mycket, mycket
mera dertill. Allt detta visste pojkarne likväl inte af, utan gingo fram,
klappade på, och beddes få låna hus öfver natten. »Huru många ären J?»
brummade jätten, och såg inte mycket vänlig ut. ’Vi äro sju,’ svarade
barnen. »Hvar är den sjunde?» fortfor jätten; »jag ser inte mer än sex.»
’Jo, jag ligger här, jag,’ skrek Plugge Nafvare ur säcken. Nå, godt och
väl med det; barnen fingo komma in, och jätten gaf dem mat tillika med
sina sju döttrar. Derefter lade de sig att sofva; men jätte-döttrarne
lågo gent emot i halmen uppå golfvet.

Som det nu led fram på natten, väckte jätte-qvinnan sin man och sade:
»far, far! Ska’ vi inte ut och slipa yxan?» ’Jo,’ svarade jätten, ’vi
ska’ väl det göra.’ De stego så upp, gingo ut, och begynte slipa yxan.
Men Plugge Nafvare sof inte, utan hörde allt ihop, efter han hade blifvit
buren i säcken, så han icke var så trött som de andra. Han väckte nu
genast sina bröder, och förtäljde huru det var. Då blefvo torpare-barnen
mycket rädda, såsom de väl kunde förstå att jätten ville slå ihel dem.
Men Plugge Nafvare var inte rädder, han; utan fann straxt på råd, och
sade att de skulle byta säng-plats med jättens döttrar, och lägga dem
der de sjelfve legat förut. Ja, bröderna lydde honom, och skiftade plats
med jätte-döttrarne. Rätt som det var, kom jätten traskandes in i stugan
med sin yxa i handen. »Hvar ligga de, mor?» frågade han. ’Jo, här, här,’
svarade käringen. Jätten trefvade sig så fram i mörkret, och högg ihel
alla sina sju döttrar. Derefter lade han sig att sofva, och snarkade så
hårdt, att det knakade i hela huset. Men torpare-barnen hade ingen lust
att bida tills han blef vaken igen, utan första tid han var somnad, smögo
de sakteligen sina färde, sprungo ned till sjön, togo jättens båt, och
gåfvo sig ut på vattnet. När de så farit ett stycke, rann solen upp, att
jätten vaknade ur sin sömn och såg huru allt hade tillgått om natten. Då
vardt han öfvermåttan vred och lopp ned på sjö-landet, och ropade: »Hvem
ha vi här?» -- ’Plugge Nafvare’, sa’ pojken. Jätten fortfor: »har du inte
narrat mig att hugga ihel mina sju döttrar?» -- ’Jo, har jag så gjort,
far!’ sa’ pojken. »Kommer du ännu igen?» sporde jätten. ’Ja, tör jag så
göra, far,’ sa’ pojken. Dermed skildes de åt. Torpare-barnen foro öfver
sjön, och kommo till en präktig kungs-gård; der gingo de in och sökte sig
om råd, och lyckan var med dem, så fingo de tjenst, hvar efter ämne. Men
Plugge Nafvare som var minst, fick nöja sig med att bli kungens kol-pojke.

Det hände sig en dag, när konungen vandrade omkring på kungs-gården, att