| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Femtio fabler för barn
Author: Hey, Johann Wilhelm
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Femtio fabler för barn" ***
FEMTIO
FABLER FÖR BARN.
[Illustration]
[Illustration]
STOCKHOLM,
OSCAR L. LAMMS förlag.
FEMTIO
FABLER FÖR BARN.
BEARBETNING FRÅN ENGELSKAN.
MED ILLUSTRATIONER
AF
OTTO SPECKTER.
[Illustration]
STOCKHOLM,
OSCAR L. LAMMS förlag.
KRÅKAN.
[Illustration]
Jag undrar, hvem den tiggarn vara må?
Svart är den gunstig herrn från topp till tå.
Från hus till hus han går i djupa snön,
Och kraxar fram så hest en ängslig bön:
“I flickor små och gossar, jag begär
En smula bröd, jag rysligt hungrig är.“
När våren i sin gröna mantel kom,
Då bytte tiggarn plötsligt tonen om.
Han blef med ens så hjertligt glad, så kry.
Gaf till ett skratt och flög högt upp i sky,
Men dessförinnan tackade han först
Enhvar, som hjelpt, då nöden var som störst.
FÅGELN UTANFÖR FÖNSTRET.
[Illustration]
På den frusna rutan, hur det pickar, hör!
“Släpp mig in, god vänner, annars visst jag dör.
Snöbetäckt är marken, stormen blåser gällt,
Genomfrusen är jag, halfdöd ren af svält.
Släpp mig in, god vänner, och till lön skall jag
Med min sång förljufva eder vinterdag.“
Fönstret upp de slogo, in han komma fick,
Mådde godt och tacksamt njöt af mat och drick.
Länge qvar han dröjde, men när våren drog
Åter med sin hofstat genom dal och skog,
Ut de honom släppte, och med gränslös fröjd
Jublande steg fågeln upp i molnfri höjd.
SNÖGUBBEN.
[Illustration]
Usch, gubbe! Hvad du är hvit och ful,
Och din käpp, hvad den är tjock!
Och lat du är, ej rör dig en smul,
Du står som en målad bock.
Och käppen i handen, du kan den ej sköta,
Ty, du kan ju ej slå, ja, du kan ej ens höta.
Ja, du är döf och du är stum,
Och stel i hvarenda led,
Och hvit i synen, fånig och dum,
Och står, tills du dimper ned.
Du tyckes helt lugnt i ditt öde dig finna
Att smälta som smör och i rännsten försvinna.
FÅGLARNA UTANFÖR LOGEN.
[Illustration]
Fält och ängar redan ligga nakna alla,
Snön sin hvita svepduk bredt derofvanpå,
Men på logen höres ständigt slagan skalla,
Och de svultna foglar hjertligt fröjdas då.
“Vårt“ de skrika, “är det, vårt det vara bör,
Hvarje litet korn, som faller utanför.“
Från det sol går upp och tills att sol sig sänker
Tröskarne gå på med samma trägna flit.
Bröd i ymnighet åt ung och gammal skänker
Deras slaga, derför skynden, skynden hit
Stackars fåglar små, ty gerna en och hvar
Några korn åt eder låter ligga qvar.
EKORREN OCH VINDEN.
[Illustration]
_Ekorren._
Herr Vind, jag måste säga er, hör ni ej upp att tjuta,
Så måste strax på stund för er jag denna dörren sluta,
Och öppna en åt annat led.
_Vinden._
Det står er fritt, min vän!
Men jag tör blåsa der också, och kanske värre än.
_Ekorren._
Då skall jag stänga äfven den, ty vill ni ej ge vika,
Så vet jag intet annat råd, än lika ge för lika.
Vinden såg snopen och ilsken ut,
Skakade trädet med fasligt tjut,
Ekorren satt i sitt lugna bo,
Knäckte der sina nötter i ro;
Vindens äflan att honom störa,
Tycktes blott honom nöje göra.
GOSSEN OCH EKORREN.
[Illustration]
_Gossen._
“Ekorre, vännen min,
Kom från ditt träd hit ner,
Leka mig fallit in,
Kom, jag dig ber!“
_Ekorren._
“Tack du, men ej i dag.
Högt upp i trädets topp
Trifves långt bättre jag;
Kom _du_ hitopp!“
KATTUNGARNE.
[Illustration]
Det nu kan vara tid åt er att ge ett namn, I kissar små,
Och derför också skall enhvar det, som han bäst förtjenar, få.
Dig jag kallar Sammetsrygg,
Dig jag kallar Mösse-ban,
Du må heta Smyg-så-trygg,
Och du må heta Snatte-van.
Stora de blefvo, trinda och rara;
Sammetsrygg månde så inställsam vara,
Mösse-ban klängde på murar och tak,
Smyg-så-trygg logen fann mer i sin smak,
Snatte-van höll sig i köket beständigt,
Lurade köksan och stal så behändigt.
HUNDEN OCH KATTEN.
[Illustration]
“Du står och skäller så argt dit opp,
Hvad ser du, Nero, i trädets topp?“
“Jag tror att Kisse deruppe sitter,
Men ned det kräket ej komma gitter.“
Kisse är slug, han vet hvad han gör.
Innan han handlar, han ser sig för.
Kisse han tycktes verlden förglömma,
Slumra så roligt och ljufligt drömma.
Nero, hvars tålamod domnade af,
Snart från trädgården sig begaf.
Straxt var det slut med Kisses hvila,
Qvickt utför trädet han började kila.
Sade och log af hjertans grund:
“Hvad jag dig lurat, din dumma hund!“
SVANEN.
[Illustration]
“Gosse der vid vassen, jag skall säga dig,
Mina små låt vara, annars blir det krig!
Om du mer i dammen vågar kasta sten,
Skall jag till att hämnas icke vara sen.
Gosse, lyd mitt råd och gå din väg, ty jag
Kan med mina vingar ge ett dugtigt slag.“
Gossen tog till benen, hade icke lust
Med den vrede svanen att bestå en dust.
Svanen öfver dammen efter honom sprang,
Men till slut sitt sinne han likväl betvang,
Smekte sina små och glömde ganska fort
All förtret den stygga gossen honom gjort.
SVANEN OCH GOSSEN.
[Illustration]
Kom hit och låt oss sluta fred,
Kom hit, min gosse lilla!
Ser jag då ut så grym och led?
Jag vill dig visst ej illa.
Blott i det hopp jag närmat mig,
Att få ett stycke bröd af dig!
Från gossen straxt hans ängslan vek,
Och mellan dessa båda
Begynte under skämt och lek
Den största vänskap råda;
Och sedan dess blef gossen van,
Att ofta helsa på sin svan.
Vid dammen satt han mången dag
Och hade grufligt roligt,
Och hjertat slog af välbehag
När svanen helt förtroligt
Till honom öfver böljan drog
Och bröd utur hans händer tog.
HUNDEN OCH BOCKEN.
[Illustration]
_Hunden._ Hör du Måns, jag bita kan, väl i akt dig tag!
_Bocken._ Vov-vov, om du biter till, nå då stångas jag.
_Hunden._ Jag en uddhvass tandrad har, lita du derpå.
_Bocken._ Slöa äro heller ej mina horn, de två.
_Hunden._ Kan du ej ett skämt förstå? Åh, det gör du visst.
_Bocken._ Ja, om ej på tålamod blott jag lede brist.
Månsen och vov-vov de sprungo, de dansade,
Knappast ett ögonblick stilla och sansade.
Vov-vov han skällde af renaste öfvermod,
Månsen till anfall beständigt i ställning stod.
Dagen i ända de så sig förlustade,
Miltals de sprungo och lekte och rustade.
Om deras krumsprång vi sett, de otroliga,
Säkert vi funnit dem högligen roliga.
SPETSHUNDEN OCH MOPSEN.
[Illustration]
_Mopsen._ Säg mig, Spets, hvar det var, som du benet gömde?
Att det någon från dig stal denna natt jag drömde.
Låt oss nu till stället gå,
Och se efter båda två.
_Spets._ Har du sett något svart förr i mörkret lysa?
Tror du då jag ej förmår alls att misstro hysa?
Mig att lura bjud ej till,
_Du_ är den, som stjäla vill.
Moppe gick, något flat, men likväl ej slagen.
Snokande han gick omkring hela långa dagen;
Slutligen han benet fann,
Hvem var lycklig, om ej han!
Glädjen den blef dock ej lång, snart han låg i backen,
Spetsen med ett väldigt språng honom högg i nacken,
Och en minnesbeta gaf,
Som han hade godt utaf.
HÄSTEN OCH SPARFVEN.
[Illustration]
_Sparfven._ Herr häst, herr häst, som mår så godt,
Som krubban fylld med hafra fått,
Ett korn, kanske ock ett par,
Ni säkert råd att mista har.
_Hästen._ Ja, visst, du lilla näsvis, visst,
Hos mig du ej skall lida brist,
Ty mitt förråd ej minskas lär,
Af hvad en liten sparf förtär.
Så lefde de ihop, de två, i gamman och i fröjd,
Och hästen hade foder nog, och sparfven ock var nöjd.
Det sommar blef, och grufligt varm och tryckande var den,
Och att en väldig flugsvärm kom, det var långt värre än;
Men då beviste sparfven hvad en vän i nöd förmår,
Ty kom en fluga hästen när, gaf han den banesår.
ÅSNAN.
[Illustration]
_Gossen._ Åsna, sölkorf, framåt marsch, vill du ta ut stegen!
Aldrig i min’ dar jag sett nånsin en så seg en:
Snäckan kryper ej som du, när du låtsas springa,
Tålamodet sjelf du kan till förtviflan bringa.
_Åsnan._ Sakta vackert! Orättvist är, att så mig klandra,
Jag den tyngsta börda bär lika väl som andra.
Är jag ej som hästen snabb, må du ej förgäta,
Att i härdighet med mig ingen sig kan mäta.
Sedan åsnan detta sagt, klippande på örat,
Åter hon i gammalt lunk gick till gamla görat.
Hela dagen trälande allt hvad hon förmådde,
Trött och hungrig sent om qvällen sist hon hemmet nådde.
Bredvid hästens spilta nu, utan alls att grumsa,
Ställde åsnan sig och lugnt började att mumsa.
Efter maten njöt hon nöjd sömnens hulda gåfva,
Den som släpat så som hon, den har lätt att sofva.
BARNET OCH OXEN.
[Illustration]
_Barnet._ Herr Oxe, säg, hvad månde det väl vara,
Som ni så allvarsamt funderar på?
Ni boklärd är helt visst och vill förklara
Hvad ännu ingen lyckats att förstå.
_Oxen._ Mitt kära barn, du nu om vida mera,
Än nånsin jag förmår, mig täckes tro.
_Du_ skapad är att tänka och studera,
Och _jag_: min mat att tugga uti ro.
Nu oxen åt, liksom han länge fastat,
Två runda timmar drog hans måltid om,
Tilldess en hövagn full hans herre lastat,
Och efter oxen in i stallet kom.
För detta lass han sedan oxen spände,
Och denne drog: det gick liksom en dans;
Ty kraft att draga oxen hos sig kände,
Men kraft till lärdom ej hos honom fanns.
GOSSEN OCH LAMMET.
[Illustration]
_Gossen._ Lilla lam, jag ber dig svara, hvarför du dig jämrar så?
_Lammet._ Jag min goda moder söker, men ej henne träffar på!
_Gossen._ Är du rädd, om du är ensam, att dig någon illa gör,
Eller att dig någon griper och som fånge bort dig för?
_Lammet._ Nej, för slikt jag icke rädes, men min längtan den är stor,
Att få åter sammanlefva med min egen goda mor.
Knappast hörde ömma modern lammets dystra klagosång,
Förrän hon till det tillbaka ilade med snabba språng.
Hvilken glädje, hvilken sällhet, efter smärtan, hvilken tröst
Det för lammet var, att åter höra denna kära röst,
Att tillsamman genom lifvet åter gå med denna vän,
Som det fruktat aldrig nå’nsin att få återse igen.
FÅGELN.
[Illustration]
Snälla gosse, detta lilla näste
Ej så nära kom, jag ber låt bli!
Skräm dem ej, jag dig besvär, min bäste,
Dessa små, som slumra deruti!
Högt af ångest skulle visst de qvida,
Stode plötsligt du vid deras sida
Stirrande, med stora ögon blå,
Hvilkas mildhet icke de förstå.
Gerna gossen länge velat njuta
Af en anblick, så som denna skön;
Men han fann att han ej borde sluta
Hjertat till, för ängslig moders bön.
Sakta derför drog han sig tillbaka,
Och den lilla fågeln nu fick smaka,
Med de små i deras täcka bo,
Lifvets högsta fröjd i ostörd ro.
VANDRINGSMANNEN OCH LÄRKAN.
[Illustration]
_Vandringsmannen._
Sol och du, min lärka lilla,
Ha stått upp på samma gång.
Tidigt re’n du börjar drilla.
Hvad är ämnet för din sång?
_Lärkan._
Jo, att Skaparns godhet prisa,
För den nåd, Han täckes visa,
Ständigt ny, hvarenda dag —
Säkert gör du ock som jag!
Det var ett jubel, det var en fröjd,
Som steg mot himmelens hvalf det höga.
Af öfversvallande sällhets höjd
Det kom en tår uti vandrarns öga.
Sitt “Fader Vår“ han med andakt bad,
Och solen lyste och lärkan qvad.
GOSSEN OCH DUFVAN.
[Illustration]
_Gossen._ Min snälla dufva, svara om du kan,
Hvarför du kuttrar hela dagen så,
Och vrider lilla hufvu’t af och an?
Jag kan det sannerligen ej förstå.
_Dufvan._ För det jag är så tacksam och så nöjd,
När jag så mycket skönt omkring mig ser,
För det mitt hjerta fylles upp af fröjd,
När solen vänligt skiner på mig ner.
Ej ville dufvans qväde taga slut,
Och gossen glad sprang i sin trädgård kring,
Och solen sände sina strålar ut,
Och kring de två de dansade i ring,
Kanhända då berättande för dem
Om någon ort, för evig fröjd ett hem.
KANARIEFÅGELN.
[Illustration]
Du grymma död, som tagit bort
Pipi, vår bästa vän!
Ack! Pipis lefnad var så kort
Och oskuldsfull var den.
På våra skuldror ned han slog,
Han åt utur vår hand,
Utur vår mun han socker tog,
Och var ej rädd ett grand.
Nu är du död, nu är du kall,
Pipi, vår egen vän,
Och våra tårars heta svall
Ej ge dig lif igen.
Farväl, Pipi! Uppå din graf
En rosenbuske står;
Vi satt den dit, som minne af
En kärlek, varm som vår.
PAPPERSDRAKEN OCH FÅGLARNE.
[Illustration]
“Se den stora fågeln der, visst han är en ryslig bof.
Tyckes vara en af dem, hvilka lefva blott af rof.
Flyn, o flyn, I foglar små, ty om han i er får tag,
Tio då han döda skall säkert med ett enda slag.“
_Fåglarne._
“Strunt! det ingen fara har; han är icke alls så tapper,
Han oss icke skada kan, han är gjord af papper.“
Just i detta ögonblick, vinden upp att blåsa höll,
Och från skyn så tung som bly plötsligt pappersdraken föll.
Att få honom upp igen gjorde gossarna försök,
Deras sträfvanden likväl alla gingo upp i rök,
Men på draken, hvit och blek, som ej rörde mer ett led
Slogo nu med hånfullt skrik skaror af små fåglar ned.
GOSSEN OCH HUNDEN.
[Illustration]
_Gossen._ “Hector, nu du måste något lära,
Sitta rak det första är, min vän.“
_Hector._ “Du för mycket icke får begära
Jag är ung och jag kan vänta än.“
_Gossen._ “Nej det går ej an att längre dröja;
Pappa sagt: om stammen af ett träd
Man åt något håll skall kunna böja,
Bör det ske, då ännu den är späd.“
Hector lärde konster, att lära han var qvick,
På sin buk satt han rak, rak han också gick.
Snart han kunde dyka och saker fram han bar
Och tog rätt, mycket lätt, på hvad tappadt var.
När som Hectors herre Hectors framsteg såg,
Han också genast då fick för lärdom håg.
Läste mycket flitigt mången diger bok,
Så att han blef en man, både lärd och klok.
HUNDEN OCH BARNEN.
[Illustration]
“Du är en rigtig bjesse, du är så stor och stark
Och dock dig låter betsla och öfver sten och mark
Åt alla håll dig släpa och dig dänga?“
_Hunden._
“Hvad ingen annan finge med mig sig understå,
Det unnar jag med glädje min herres gossar små;
Af dessa låter allt jag mig behaga.“
När middagsklockan ringde, man genast tömmen tog
Från hundens hals, och festligt man in i salen drog,
Med men’skans bäste vän bland djurens slägte.
Af allt hvad barnen åto fick hunden ock sin lott,
Men intet, i hans tycke, dock smakade så godt,
Som födan, som hans herre honom räckte.
BARNET OCH KATTEN.
[Illustration]
_Barnet._
“Nå, hvad tar sig Kisse till?
Blygs! Jag tror han klösas vill?
Vet då Kisse ingen skam?
In med klorna, tassen fram!“
_Katten._
“Se, jag lyder; mig förlåt,
Att jag bar mig illa åt.
Men du slåss och nypes jämt,
Jag ej älskar sådant skämt.“
Barnet dock sig lika blef,
Samma lek med Kisse dref;
Kisse då, i vredesmod,
Klöstes, och det spilldes blod.
Så de lefde båda två,
Skildes sällan åt ändå;
Ty i hjertat dock enhvar
Kärlek till den andra bar.
BARNET OCH BOKEN.
[Illustration]
“Käraste bok! Kom hit, kom tätt till mitt öra,
Ty så förvånande vis, de säga du är!
Pappa och mamma kan större fröjd jag ej göra
Än, om hvartendaste ord, i dig finnes, jag lär.
Stum som en fisk! hur kan så envis du vara?
Åh! Det omöjligt ju är, med sådant stå ut.
Usch, så förtretligt! du tiger, ej du vill svara
Längre kan icke jag dröja en enda minut.
Ja, jag har brådt, vill ut, vill springa och leka,
Bättre jag trodde dig om, jag trodde dig klok
Men att tala du ej dig låter beveka,
Skall i en vrå jag dig slunga, tråkiga bok!“
DEN STORA DOCKAN OCH DEN LILLA DOCKAN
[Illustration]
_Stora dockan._
“Lilla docka, tag ej illa opp,
Men du har ej hållning på din kropp,
Se på mig och lär, min lilla piga,
Dina stela ben engång att niga!“
_Lilla dockan._
“Var så god och lemna mig i fred
Fast jag icke fått en rörlig led,
Jag, som ni, jag dock mig anser vara
Lika god, det får jag er förklara.“
När som barnet hörde detta bråk
Sade det: “hvad är det der för språk?
Dumma dockor, straxt jag skall er båda
Spärra in uti min byrå-låda.“
“Blir det der på edert gräl ej slut,
Skolen I ej alls få slippa ut,
Utan sitta hela morgondagen
Uti mörk arrest, så lyder lagen.“
KAKAN OCH BRÖDET.
[Illustration]
_Kakan._
“Kom hit och fresta på, mitt namn är kaka,
Det finaste som menniskorna baka. —
Den grofva bullan der, till smaken stygg
Den kallas bröd, åt honom vänd din rygg.“
_Brödet._
“Ja, vänta du, jag vet hvartill jag duger,
När magen knotar, och när hungern suger
Till mig man kommer: då jag smakar godt,
Och du med all din sötma, äcklar blott.“
När barnet hade sprungit dagen om
Och lekt sig trött och hungrigt, hem det kom,
Till något snask det hade nog haft lust.
Om icke penningar det saknat just.
Men då till hands den grofva bullen var,
Af den en dugtig skifva barnet skar;
Det smakte bra! det var hjelp i nöd!
Mot hunger är det bästa medlet bröd.
DEN LILLA RÅTTAN.
[Illustration]
_Frun._
“Du lilla tjuf, det är då du
Som länge socker snattat har?“
_Råttan._
“Nu är jag upptäckt! — Kära fru,
Jag ber er, nådig mot mig var!
Låt sockret mig behålla få!
De hungra, mina stackars små.“
Frun som var en hjertegod
Svarade: “jag har ej mod
Att dig straffa, råtta lilla,
Fast du handlat mycket illa.
Sjelf en moder, kan jag lätt
Låta nåd få gå för rätt.“
PUDELN.
[Illustration]
“Hvem har på mjölken varit? jag aldrig sett på maken,
Att dricka upp hvar droppe och rymma bort från saken!
Om gerningsmannen någonsin
Jag kommer på, så ve hans skinn!“
“Men kanske du, min pudel, mig detta spratt har spelat?
Kom hit och visa nosen! — Blott detta ännu felat!
Ditt skägg är hvitt, din uppsyn skygg;
Du skulle ha, för du är stygg!“
“Säg“, sade matmor harmsen, men tvungen dock att skratta,
“Säg pudel, hvad kom åt dig, jag kan det icke fatta?
Hvad var det väl du tänkte på?
Du aldrig förr dig uppfört så?“
Förkrossad i sitt hjerta vår pudel tycktes vara
Han slokade med svansen och tjöt och gnällde bara
Och tycktes säga: “ack, jag är
En mycket dålig karakter.“
HUNDEN OCH IGELKOTTEN.
[Illustration]
_Hunden._
“Igelkott, pass på, pass på, om jag ej i hast dig kniper!“
_Igelkotten._
“Huru detta skall gå till, det mera är än jag begriper.“
_Hunden._
“Nå, hur tänker du dig då undandraga denna fara?“
_Igelkotten._
“Mina taggar hoppas jag, skola på den frågan svara;
Många som förut mig sport, såsom du, ha fått sig lära
Att man klokast gör, om ej man mig kommer allt för nära.“
Hunden sade: — han var nu alltför rädd, att längre skryta —
“Kära du, hur kan man ha en sådan sträf och skroflig yta?
Att i famnen taga dig, vore just att vådligt göra,
Illa stucken blir en hvar, hvilken vågar att dig röra.
Du och jag ifrån hvarann nu för alltid skiljas måga
Närmare bekantskap ej kommer mellan oss i fråga.“
GUNGHÄSTEN OCH KAPPHÄSTEN.
[Illustration]
_Gunghästen._
“Att se mig gunga upp och neder
Är det ej värdt beundran, säg?“
_Kapphästen._
“Och när jag sätta plär i väg
Gör jag ej ock min herre heder?“
_Gossen._
“Jag orkar ej ert skryt att höra;
Af trä I ären båda två,
Och skullen evigt stilla stå,
Om icke jag er skulle röra.“
KANINERNA.
[Illustration]
_Gossen._ “Sötaste varelser, snälla kaniner
Glädjen ur pigga små ögonen skiner
Sägen hvad vållar den svindlande lust?“
_Kaninerna._ “Jo, att vi vänta den läckraste föda
Gifven af gossen med kinderna röda,
Väntan på husbonden vållar den just.“
Tyst nu, hvad var det? Ett steg, och helt nära
Ja, det är han, det är husbond, den kära;
Se, liten hand räcker fram något grönt!
Gossen dem matar med kärlek och ifver,
Lottlös en enda bland alla ej blifver —
Hvad en kanin måtte hafva det skönt! —
GOSSEN OCH FJÄRILN.
[Illustration]
_Gossen._
“Du som på fält och ängar far
På purpurröda vingars par,
Gif, lilla fjäril, mig besked
Hvad uppehåller du dig med?“
_Fjäriln._
“Der honung rinner,
I blomsterkalkar jag föda finner;
Den spegelklara,
Den rena daggen, min dryck plär vara.“
Gossen ville fjäriln gripa, men han afstod derifrån
När bevekligt denne sade: “Kort för mig är lifvets lån,
Några timmar låt mig ännu svärma kring i solens glöd;
Innan den i qväll gått neder, skall jag ligga stel och död.“
GOSSEN OCH FÅGELN.
[Illustration]
_Gossen._ “Nu är du fast, nu är du fast!“
_Fågeln._ “Åhnej, det går ej så i hast.“
_Gossen._ “Aj, aj, nu var du mig för qvick;
Så högt i luften upp du gick!“
_Fågeln._ “Ja, vingar skaffa dig, min vän
Så kanske du mig fångar än.“
Häpen stod gossen när högt upp i skyn
Fågeln försvinna han såg ur sin syn.
Slutligen tröstade dock han sig så:
“Fågeln sin frihet förunna jag må;
Jag har så mycket att roa mig med
Att han för mig bör få vara i fred.“
SMÅFÅGLARNE OCH UGGLAN.
[Illustration]
_Småfåglarne._
“Fru Uggla, ni visar ert anlet’ för dagen,
Men tyckes dock ej af dess anblick betagen;
Var hygglig och gläd er åt lifvet och njut,
Och se ej så hemsk och förfärande ut!“
_Ugglan._
“Att solen skall sticka så skarpt i mitt öga!
Om ej den det gjorde, så dröjde det föga,
Förrän jag er slete i stycken enhvar,
Och fjädrarna endast jag lemnade qvar.“
Småfåglarna sade: “hvad vållar er vrede?
Ni svulten ser ut och så arg som den lede.“
“Hå“, svarade Ugglan: “er glädje mig stör,
Och solen mig ondt uti ögonen gör.“
FÅGELN OCH LÄDERLAPPEN.
[Illustration]
_Läderlappen._ “Lilla fågel, jag så ensam är,
Blif min lekkamrat och håll mig kär.“
_Fågeln._ “Nej! jag kan ej; ser jag på dig bara, —
Anser jag mig redan uti fara.“
_Läderlappen._ “Ja, tyvärr, den saken är ej ny
Råttor, fåglar, alla de mig sky.“
Läderlappen satt i dunkel vrå,
Dit ej solens strålar kunde nå;
Men när natten öfver himlens fäste
Bredt sin dunkla slöja, ur sitt näste
Läderlappen, sorgsen, tung och trög
Hopp- och tröstlös ut i verlden flög.
TUPPARNA.
[Illustration]
“Såg ni, hur han sprang den tuppen?
Icke lär han våga kuppen
En gång till, jag skulle tro.
Ve enhvar, som så förgår sig,
Och, som denne, understår sig
Att mig störa i min ro.“
Så på gödselhögen modig
Stod herr tupp och skrek, och blodig
Dref han derifrån enhvar;
Höns och gäss på flygten slog han,
Endast mäster Spets fördrog han,
Ty för honom rädd han var.
BJÖRNEN.
[Illustration]
“Se på björnen huru ledigt han i dans förmår sig föra,
Man kan icke annat säga än att väl han lärt sitt göra;
Snäll han är och många konster han att lära sig förstått,
Och han rigtigt älskvärd vore, lät han bli att brumma blott.“
Stackars björn; ingen nå’nsin kan ha större skäl att brumma;
Roligt är det ej att piskad nödgas dansa efter trumma.
Hvad den stackars nalle saknar, är den dunkla, svala skog,
Genom hvilken förr i frihet som en herrskare han drog;
Hvad han saknar, det är grottan, der han låg i vinterdvala,
När den tunga snön i drifvor hängde ned från träden kala;
Och när han sig hungrig lägger, mången gång han drömmer då
Om den honung som han fordom plundrat skogens vild-bin på.
MURMELDJURET.
[Illustration]
“Kom barn, jag är ett murmeldjur
Som hålles innestängd i bur;
Jag dansar för betalning, jag,
Men icke alls af välbehag.“
“O gifven mig en skärf, jag ber!
I kunnen icke tänka er,
Hur hårdt det är att längta ut,
Och aldrig se sin träldoms slut.“ —
“Du arma djur, nog kunna vi
Förstå din törst att blifva fri,
Din längtan efter skog och dal,
Ditt sorgsna hjertas djupa qval.“
“Beständigt ute och på språng,
Vi hata kammarn, qvaf och trång,
Och rönte vi ditt öde, vi
Då skulle dö i raseri.“
SUGGAN.
[Illustration]
“Lyssnen, mina små juveler, till hvad nu er moder säger:
Snygghet, renlighet och ordning allting annat öfverväger;
Ordning, det är halfva lifvet, sade förr en gammal vis,
Ordning hedrar sjelfva men’skan och den hedrar ock en gris.“
“Menniskorna ofta säga, när ett barn fult beter sig,
Och är mer än vanligt snuskigt: “skäms han ej att svina ner sig!“
Hållen derför alltid renlig eder lilla feta kropp,
Plasken aldrig uti diken, så att smutsen stänker opp!“
Föga dock det suggan hjelpte, att på sina grisar kälta,
Högre fröjd de icke kände, än att uti dyn sig välta;
Hvad de sett för sina ögon, så af mor som ock af far.
Blef en vana, de behöllo alla sina lefnadsdar.
KALKONTUPPEN OCH HANS UNGAR.
[Illustration]
“Hör ni, ungar, jag skall säga eder,
Edert gräl jag icke längre tål,
Sluten detta kif, ty på min heder,
Eljest jag på er skall göra kål!
Jag är lugn och fredlig, jag med alla
Väl förliks, jag derför kan befalla,
Och vill blifva lydd förutan krus,
När jag fordrar fred uti mitt hus.“
Plötsligt kom en pilt, just i detsamma,
Bar en mössa röd som en pion;
Genast vreden började att flamma
Häftigt upp på nådig herr kalkon:
“Bort med mössan“, skrek han, “menskoyngel!“
“Bort med mössan, din gemena slyngel!“
Gossen log och sade: “hvad förtret
Gör dig mössan, svara mig på det?“
RÄFVEN OCH ANKAN.
[Illustration]
“Min allra sötaste fru anka,
Om litet närmare än så
Ni öfver dammen täcktes vanka,
Ni något nytt skall veta få!“
“Herr Mickel, jag vill intet höra;
Ni är mig alltför fin och klok,
Och skulle, som ni bad, jag göra,
Så ginge säkert allt på tok.“
Herr Mickel, han gick af och an
Och hvem var långnäst, om ej han?
En ankstek smakar mycket godt,
Men ej förrän man ankan fått.
Herr Mickel dock ej ankan fick,
För det han ej i vatten gick;
Och ankan kom ej Mickel när,
För det hon i sitt lif var kär.
HJORTEN.
[Illustration]
Är det ej jagthorn, de blåsa?
Hör jag ej hundar, som flåsa?
Jo, jägarn bak trädet han står.—
Nu, nu springa det gäller —
I blinken, skottet det smäller —
Jag springer! Usch hvad det går!
_En_ hund fick försprång för alla.
“Hjort“, skrek han, “nu måste du falla!“
“Nej“, svarade hjorten, “ej än.
Se diket, nu är jag öfver
Dig frukta ej jag behöfver. —
Ej du mig följer, min vän!“ —
MOPSEN OCH JAGTHUNDEN.
[Illustration]
_Mopsen._ Hur kan du tåla i storm och regn
Att ständigt löpa förutan hägn?
_Jagthunden._ Hur kan du sitta så däst och dum.
På dammig soffa i qvalmigt rum?
_Mopsen._ Jo der jag ligger så skönt och godt,
Och äter socker och skorpor blott.
_Jagthunden._ Och dock med dig jag ej byta vill,
Jag doge, sute som du jag still.
Medan nu i skog och fält
Stora hunden sprang så snällt,
Moppe sof Guds långa dagen,
Då han icke fyllde magen,
Slutet blef: af brist på vett,
Qväfdes han i eget fett.
STOET OCH FÖLUNGEN.
[Illustration]
“Skutta med höga språng
Skutta, min fåle lilla!
Glädjen blir icke lång
Kort blir din villa.
Snart du uppför berg och backar
Släpar lass, så svetten lackar;
Ingen dig för mödan tackar,
Piskan smäller kring din rygg.“
Fålen, den glade fyr,
Jämt vid sin moders sida,
Lekte så glad och yr,
Ovan att lida.
Tre år gammal, fann han lifvet
Helt förvandladt, det var gifvet,
Allting annorlunda blifvet
Och den glada leken slut.
KYCKLINGEN.
[Illustration]
“Kyckling, lilla dumma kräk, aldrig är du tillstädes,
Jämt för dig din stackars mor ängslig är och rädes.
Alltid bort i någon vrå smyger du, vill allt beskåda
Piper när du mor ej ser, tror dig då i våda.“
Bort till trädgården det var, denna gång den stackarn sträfvat,
Och med denna tanklöshet hönan djupt bedröfvat.
Som hans pip hans tillhåll dock för hans ömma mor förrådde,
Kom hon springande så fort nånsin hon förmådde.
Under hennes vingar straxt gömde sig den skrämda lilla,
Lofvade att aldrig mer sig bete så illa.
Det är godt att ha en mor, mån att sina små bevara
För det lurande försåt och för hvarje fara.
DEN LILLA FISKEN.
[Illustration]
“Lilla fisk, var ingen tok,
Bit ej du på utlagd krok!
Om du skulle ned den svälja,
Skulle den dig grufligt qvälja.
Gossen der med spö i hand
Droge straxt dig upp på land.“
Liten fisk dock tyckte så:
“Det förstår sig mor ej på,
Spöken ser hon midt på dagen;
Jag är hungrig, tom är magen,
Och en läckerbit så rar
Aldrig än mig bjuden var.“
Betet sväljde han och fick straxt den lön, som han förtjent;
Bitter väl hans ånger var, men den kom, tyvärr, för sent.
GOSSEN OCH ANKAN.
[Illustration]
_Gossen._ “Hur många barn har ni väl,
Fru anka, svara mig?“
_Ankan._ Min gosse, det kan jag, min själ,
Bestämdt ej säga dig.
Jag aldrig nån’sin räkna lärt,
Men hvart och ett jag håller kärt.“
Hon ropade de ungar små,
Och straxt de sprungo fram,
Och modern med dem alla då
Långt ut i dammen sam,
Och gossen stod vid vattnets bryn
Och njöt af denna sköna syn.
STORKARNE.
[Illustration]
“Storkar, våra storkar kära,
Hvad kan bort från oss er locka?“
_Storkarne._ “Grymma vintern, som är nära
Molnen, som sig börja skocka.
Derför öfver land och haf
Nu begifva vi oss af,
Tills vi nå det mål, vi önska:
Länder med en evig grönska.“
Rätt snart det slog in, hvad som storkarne spått,
Och vintern, den stränge, sig infann så brådt.
Han skakade manteln, och flingor att falla,
Så bländande hvita, så isande kalla,
Och storkarnas näste betäcktes med snö;
Om hemma de stannat, de hade måst dö.
STORKPARET.
[Illustration]
“Nu skiner sol och vårens milda flägt
Har smält en obarmhertig vinters is,
Och träden kläda på sin gröna drägt
Och åter nu, från söderns paradis,
Det hem vi nått, som aldrig vi förglömt,
Hvarom vi under smärta palmer drömt.“
Nu fylla storkarne sitt gamla bo,
Och sen med halm och hö de gjort det tätt
Fru Stork helt makligt slår sig ned i ro,
Och bidar der en tillväxt af sin ätt,
Tre långa veckor inom skål och vägg
Hon ligger tåligt der på sina ägg.
Af äggen blef det ungar fem, ett mycket hungrigt slägte,
Som öppnade fem stora gap, då far dem födan räckte.
STOCKHOLM, TRYCKTE HOS BERGSTRÖM & LINDROTH 1868.
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Femtio fabler för barn" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.