Title: Voltaire
Author: Brandes, Georg
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Voltaire" ***


           _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 261._



                              ~VOLTAIRE~


                                  AV

                           ~GEORG BRANDES~

                        ÖVERSÄTTNING AV HJ. Ö.

                    [Illustration: Printer's Logo]

                              STOCKHOLM

                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG



                              INNEHÅLL.


  1. Voltaire, Cicero och Aretino. Voltaire representerar en nation,
  en världsdel, ett århundrade                                         3

  2. Lessing, Byron, Oehlenschläger och Grundtvig om Voltaire          5

  3. Voltaire rättslös, anonym, hans ande alltomfattande               8

  4. Frankrikes rättstillstånd var barbariskt                         12

  5. Zeus och Scapin. Voltaires verk en orkester                      17

  6. Voltaire och naturvetenskapen. Naturvetenskaplig syn på
  historien                                                           20

  7. Voltaire som diktare                                             26

  8. Voltaire och Luther. Voltaire och Faust                          28


Denna småskrift utgör en översättning av inledningen till Georg
Brandes' stora verk François de Voltaire Bd I 1916, Bd II 1917. Till
denna inledning har författaren för småskriftens räkning gjort ett
tillägg (som belyser Grundtvigs uppfattning av V.).

Titelplanschen återger Largillières porträtt av Voltaire (25 år
gammal).

Rörande en del biografiska och historiska data kan skriften
kompletteras bl. a. genom N:r 14 i Verdandis småskriftserie: Voltaire
av Hellen Lindgren, 4:e upplagan 1915.

Av Voltaires arbeten finnas i svensk översättning:

Candide, Filosofiska romaner och dialoger övers. av David Sprengel,
2:a uppl. 1915. Pris 3:50.

Filosofiska romaner i övers. av David Sprengel, med en studie över
filosofpropagandan i Frankrike på 1700-talet och Voltaire av H. Taine
samt noter av övers. 1922. Pris 6:75.


                              STOCKHOLM
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1922


[Illustration: Voltaire]



       1. Voltaire, Cicero och Aretino. Voltaire representerar
               en nation, en världsdel, ett århundrade.


Det ges författare, som ha sin plats i litteraturhistorien. De
förnämsta bland dem representera tidsskeden i sitt hemlands diktning,
vetenskap eller historieskrivning.

Det ges ett litet fåtal författare, tillsammans kanske ett par dussin,
som tillhöra världshistorien.

Voltaire är en av dem.

Det var en gång ett knippe nerver, laddat med elektricitet, som intog
och upplyste Europa.

Det var en gång en man, som tidigt utvecklade sig till att vara och
anses som den förkroppsligade intelligensen, och som, så långt
civilisationen sträcker sig, ännu i dag bevarar detta anseende.

Det var en gång en demon, vars håg var en eldhåg, vars infall voro
blixtar, vars hjärta var varmt i sin hängivenhet och vänskap, men vars
förstånd var kallt i sin lysande klarhet och vars konst var en enkel,
naturlig vältalighet, som knappast någonsin blivit uppnådd aldrig
överträffad, en föredragets vältalighet, ty han höll aldrig något
tal.

Det var en gång en världsman, en affärsman, en hovman, en herreman, en
diktare, en lärd, en historieskrivare, en enstöring vars väsen var
vilja, vars åtrå var ära, vars lust var handling, vars formgivning var
behag, vars styrka var ett sällsynt minne, vars klokhet var en
genialisk vakenhet, vars beröm innebar en utmärkelse, som en påve, en
skådespelerska, en kung icke mindre än en poet lidelsefullt åstundade,
och vars hån satte brännmärken, som snart stått vid lag ett par
århundraden.

Före honom har endast Cicero utgjort en sådan centralpunkt i Europas
litteratur; också blickade han därför med beundran tillbaka på Cicero
som till en förebild; och det var ingen roll, han hellre spelade på
sin teater, än Ciceros i sitt eget drama »Roms räddning». Dock, Cicero
uppnådde honom icke i kvickhet och satirisk kraft.

Som den vid alla hov och i alla kretsar namnkunnige satirikern har han
_en_ föregångare, Pietro Aretino, fruktad och fjäsad som han. Men
Aretino var en smädeskrivare, än slipprig och än skenhelig, vars enda
mål var förvärv och vällevnad, och som eftervärlden endast nämner med
förakt, under det Voltaires rykte är ännu större efter hans död än
under hans livstid.

Genom sin aldrig vilande vetgirighet, sin outtömliga
uppfinningsförmåga och genom sin handlingskraft, som gav sig till
känna som verksamhetsbegär, kom han till att representera ingenting
mindre än en nation, en världsdel och ett århundrade med hela dess
kultur.

Goethe, som till en början var hans motståndare, sedermera hans
beundrare, har sagt om honom, att han är fransk som ingen annan
fransman, ja han har kallat honom »den yppersta skriftställare, som
kan tänkas i Frankrike, den, som bäst motsvarar nationen». Och i våra
dagar ha Voltaires två avgjordaste motståndare inom den franska
kritiken, hans motpol Brunetière, och Faguet, som hatar honom, sagt
detsamma: Intet namn är mera franskt, intet avspeglar bättre det
franska väsendet.

Sålunda representerar Voltaire en nation.

Och han representerar ett århundrade. När man nämner 1700-talet,
kallar man det för korthetens skull Voltaires århundrade.

Slutligen representerar Voltaire en världsdel, ja mer än en världsdel,
ty på andens område företog han erövringståg såsom Alexander och
Napoleon i den yttre världen; och han härskade genom andliga medel
lika oinskränkt som de. Och hans herravälde har visat sig långt
varaktigare. Ty det ges i våra dagar ingen anhängare av Alexander och
knappast längre några bonapartister. Men det ges ännu Voltairianer.

Voltairianismen betecknar en ny reformation 200 år efter Calvin och
Luther. Den fria forskningen, som under reformationen skrymtaktigt
förkunnades, men som gjorde halt inför bibelordet, blev först med
Voltaire genomförd och utbredde sig från Frankrike över jorden.



             2. Lessing, Byron, Oehlenschläger, Grundtvig
                             om Voltaire.


Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter
har det stått hårdare strid.

Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa
gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den
skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla
gravskrift[1] över honom:

    Här vilar, om på Er, I fromme män, man kunde lita,
    Den man, som långt förut bort uti gräset bita.
    Må honom Gud tillge var rad
    Uti hans Henriad,
    I sorgespelen långa,
    Hans rimmerier många.
    Ty vad han eljest skriftställt har
    Det någorlunda skapligt var.

Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes
uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna
minnesskrift:[2]

    Den ene[3] var en eld, full av kapris,
    Liksom ett barn--men skiftningsrik uti
    Sin kvickhet--glad, högtidlig, yr och vis,
    Mångsidigt verksam--i filosofi,
    I hävdateckning och i poesi--
    En konstens Proteus, som åt allting kryste
    Ett elakt löje fram; och hans geni
    Likt vädret blåste, vart det honom lyste
    Och än slog ned en narr, än själva tronen ryste.

I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa
tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som
beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt
stämda mot Voltaire än Lessing varit.

Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den
tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten
»Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för
tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska
vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är
Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som
han älskar och dyrkar.

    Den byst av gips här uppställd står,
    Ja, himlen vet, vem det kan vara!
    Voltaire, jag tror man kunde svara.
    Vi ägt den nu i några år.

    *       *       *       *       *

    Så talte husets son och gick.
    Tänk om det verkligt vara skulle
    Voltaire, den av sarkasmer fulle?
    Han skall ej möta mer min blick,
    Den lumpna själ'n här ej får stå,
    Som ville fromhet, konst avrätta,
    Och tänkte fräckt att allt ersätta
    Med litet kvickhet då och då.

    Jag bysten tog en vacker dag,
    Jag dammet torkade från nosen
    För riktigt att få se fransosen
    In i hans markattsanletsdrag.

    O himmel, vad är det jag ser?
    O må mig ångerns tårar bränna
    Att så dig, kära vän, misskänna![4]

I Grundtvigs bok »Kort framställning av världens krönika i sammanhang»
(1812) finnas följande, för 1800-talet i Danmark betecknande
uttalanden:

     »Voltaire bör betraktas som den utan all jämförelse största och
     bittraste fienden till kristendomen och allt heligt. Han skrev
     en hjältedikt över Henrik den fjärde; men man kan gärna säga,
     att alla hans skrifter äro en hjältedikt över Frankrike; ty
     allt, som var spritt hos de föregående diktarna, var samlat hos
     honom och han slutade raden. Vantro, kvickhet, ytterlighet,
     klarhet och lätthet hade han i en förvånande grad; det
     vämjeligaste kunde han sminka upp, det klaraste kunde han
     förvränga och det vördnadsvärdaste blev löjligt i hans mun. Det
     är en heder för kristendomen, att dess fienders hövding
     avskyddes som människa till och med av sina tillbedjare, och
     den tidsålder, som avgudade odjuret, hade icke mycket
     kristendom att mista; men en förfärande syn är det att se en
     man, utrustad till att vara släktets välgörare, genom hjärtats
     vrånghet bli det till en snara och fördärv. Vad han ej kunde
     uträtta med sina egna skrifter, som i det mest förföriska skick
     utsändes i länderna, sökte och ernådde han genom att vara
     encyklopedisternas (kretslöparnas) anförare, och genom att med
     sitt namn förläna deras verk anseende. En del självkloka män,
     bland vilka gudsförnekarna Dalembert och Diderot voro de
     förnämsta, hade nämligen tagit sig för att genomlöpa hela
     kretsen eller ringen av mänskliga kunskaper, och att framställa
     det, som var mest värt att veta, på ett sådant sätt, att alla
     kunde förstå det. Härigenom utbreddes då den mest bakvända
     uppfattning av all andlig verksamhet och förakt för
     kristendomen i hela den franska läsevärlden runt omkring i
     Europa. I Frankrike blev denna ogudaktiga och ytliga skrift
     ansedd som en samling av all mänsklig visdom, och man kunde
     vänta, att all gudsfruktan och grundlig insikt skulle gå under
     i Europa.»

Gentemot dessa skarpa uttryck för en antipati, som icke grundar sig på
insikt, och som utformats av Danmarks två mest berömda diktare under
1800-talet, känner sig en nu levande dansk uppfordrad till ett
fördjupande i den angripna personligheten, som det varken var
Oehlenschlägers eller Grundtvigs sak att utföra.


                              FOOTNOTES:

[Footnote 1: Övers av Hj. L.]

[Footnote 2: Övers. av Malmstedt.]

[Footnote 3: I nästa vers omtalas Gibbon (som en tid bodde i Lausanne).]

[Footnote 4: Övers. av Hj. L.]



           3. Voltaire rättslös, anonym; en alltomfattande
                                ande.


Voltaire utgick från ett land och levde i en tidsålder, där de mest
utvecklades bildning var förfinad, men det sociala och politiska
tillståndet barbariskt. Som författare var han därför rättslös. Som
satirisk diktare och reformatorisk författare blev han upprepade
gånger insatt i Bastiljen, och han måste hela sitt liv igenom leva i
ständig ångest för att bli inspärrad.

Den franska litteraturens mest berömda man har därför tillbragt
jämförelsevis endast få år av sitt liv i Paris, där det antingen var
honom förbjudet eller alltför farligt att vistas. Till och med då han
vid 83 års ålder, efter att icke ha sett Frankrikes huvudstad på 28
år, vågade sig dit, hade Ludvig XVI helst låtit fängsla honom, och lät
giva honom det rådet att försvinna så fort som möjligt; något som
döden gjorde obehövligt.

Sålunda tillbragte Voltaire sina dagar i landsflykt, antingen i
främmande land--England, Holland, Preussen, Schweiz--eller så nära
Frankrikes gräns som möjligt--Cirey, Ferney--för att vid minsta vink
kunna fly.

Under dessa rättslösa förhållanden skrev han nästan alltid anonymt.
Men detta skyddade honom långtifrån tillräckligt, då hans stil var
känd, och därtill ett och annat tillskrevs honom, som han icke
skrivit. Han förnekade också därför i sin säkerhets intresse åter och
åter sina skrifter, ljög sig hänsynslöst fri från dem, och lät ett
icke ringa antal ligga otryckta en hel människoålder igenom. Om de
blevo utgivna, var det sällan av honom själv.

Nästan alla hans skrifter blevo förbjudna att säljas. Flera av hans
värdefullaste arbeten (t. ex. de Filosofiska breven om England) blevo
brända av bödeln. Han arbetade visserligen rastlöst, men i ständig oro
för att bli berövad sin frihet.

Och likväl blev han ungefär från det han uppnått 24 års ålder hyllad
som den andlige hövdingen av jordens mäktigaste och mest begåvade män
och kvinnor, en kung, en kejsarinna, tidsålderns aristokrater och
krigare, tänkare, diktare, vetenskapsmän.

Till slut hade han ett sådant anseende, att litteraturens yppersta,
alla länders bästa kretsar, i honom sågo icke blott tidens mest
namnkunniga och mest inflytelserika författare, utan även den
personlighet, som utgjorde sinnebilden för frisinthet och
fördragsamhet, för avskyn för grymhet och för högsinnad humanitet; så
att en man sådan som Benjamin Franklin, som representerade icke blott
det nya Nordamerika utan även folkfrihet, uppfinnarsnille, teoretisk
insikt och praktiskt förnuft, förde sitt barnbarn till honom och utbad
sig hans välsignelse för den lille gossen. Voltaire sade: »God and
liberty» (Gud och friheten).

Strålarna från hans lysande ande upptände hans tidsålders män och
kvinnor. Icke få av de mest intelligenta stodo i ljus låga av
hänförelse. Vi se av tallösa brev till Voltaire, med vilket svärmeri
och med vilken tacksamhet de yttrat sig till honom. Typiska äro t. ex.
de första breven från Fredrik den store som kronprins.

För de gammaldags fromma, därnäst för dem, som till varje pris höllo
på det bestående och isynnerhet för de dumma, stod Voltaire som en
hädare och nedbrytare. För vidskepelsen var han en djävul. För
elakheten och missundsamheten var han ett föremål för hat och
hårdnackat förtal.

Men han ingav under sitt långa liv släktled efter släktled
övertygelsen om förnuftets rätt och makt. Han var aldrig själv kall,
när han trodde sig ha funnit en sanning och ansåg sig böra förkunna
densamma. Den lågade i honom och han kastade ut den, än som ljuset
från en fyrbåk, än som bomben från en mörsare, än så, som man utsänder
flyttbart ljus i form av elektriska lampor.

Som Condorcet slående har sagt, var för honom sanningen icke en
hemlighet, som skulle viskas invigde emellan. Den var för honom
näring, som borde meddelas färsk i form av den aptitligaste och mest
tilltalande anrättning, eller ett läkemedel, som för att icke avvisas
borde reta gommen och smaka gott; eller som ett banér, som borde
höjas, ett krigsrop, vari man borde instämma.

Hans största konstverk är icke något av hans talrika arbeten utan
just hans eget liv.

Detta hans liv har många utvecklingsskeden, långt fler än den insekts,
som först är larv, så puppa och slutligen fjäril. Ett sådant liv har
ganska fula skeden. Larven är ju ingalunda vacker. Men Voltaires liv
har det sällsynta gemensamt med fjärilen (som givit Psyke sina
vingar), att dess sista skede är det vackraste.

Voltaire var till en början en diktare för de högre samhällskretsarna,
teaterdiktare och estetiker, efter dåtidens begrepp nationalpoet; blev
sedan på engelsk mark ombildad till upplysare, tankeväckare, omdanare,
modig men försiktig bekämpare av föråldrad fördom och hävdvunnet
oskick. Längre fram blir han så småningom historiker,
naturvetenskapsman, lyriker, dramatiker, romanförfattare,
nationalekonom, filosof, agitator. Dock, han når först sitt livs
höjdpunkt, när han från att vara stridstupp blivit fältherre, från
skämtare blivit en vis, från hovman patriark, från den anonymt
verkande hemlöse, som flackar från land till land, från hov till hov,
blivit den fast bosatte slottsherren, välgöraren för en hel trakt. Då
står han som förnuftshatets och fanatismens öppna fiende,
rättfärdighetens och fördragsamhetens oförtrutne målsman, de
undertrycktes och misshandlades beskyddare--en gestalt, som aldrig kan
glömmas.

Satyren är (liksom i Victor Hugos dikt) förvandlad till Pan.

Voltaires anda omspänner allt. Hans sunda och praktiska förstånd
sträckte sig till hälsovård och koppympning.

Han verkade för renlighet, föreslog inrättandet av bad för
allmänheten. Han var den första, som lärde folk att man icke skall
begrava inne i städerna, icke i kyrkorna, icke låta de döda slå ihjäl
de levande. Och han var den första, som i Frankrike förordade
smittkoppympning (kokoppor blevo först senare använda). Men samme man
var den första fransman, som icke nöjde sig med att uppställa för sig
själv de viktigaste andliga spörsmål, utan även modigt besvarade dem:
Var den kristna läran sann? Var den kristna kyrkan en helig och nyttig
organisation? Var den kristna läran gudomligt inspirerad och andligen
tillfredsställande? Han svarade utan tvekan: traditionen är full av
fabler och orimligheter; kyrkan betyder en sänkning från den hedniska
forntidens högre kulturnivå; läran är ofullkomlig, där den är som
bäst, en mörk och tyrannisk vidskepelse, där den är som sämst.



             4. Frankrikes rättstillstånd var barbariskt.


Frankrike var säkerligen under 1700-talet näst England det mest
upplysta land av alla. Men enligt moderna begrepp var denna upplysning
ett oerhört barbari, långt värre än Rysslands i våra dagar.
Strafflagarna utgjorde ett virrvarr. Man utfärdade nya lagar utan att
upphäva de gamla. Lagarna motsade varandra och voro därtill fulla av
spetsfundigheter, otydliga uttryck och omänskligheter. Nästan varje
nyck hos domaren kunde finna stöd och berättigande i någon lag.
Sålunda blev domarens makt oinskränkt. Domarebefattningarna voro till
salu. Barn, som icke voro i stånd att sköta sina egna angelägenheter
kunde, nyss sluppna ur skolan, komma att råda över vuxna människors
väl och ve.

La Bruyère säger i 14:de kapitlet av sin bok Les caractères: »Det är
domarens plikt att utöva rättfärdighet, deras yrke att smussla den
undan.» Om de ändå nöjt sig därmed!

Rättskipningens handhavare på landet spärrade in bönderna under
förevändning, att de stulit eller burit vapen, och höllo dem
fängslade, tills de betalade. Om någon hade en domare till fiende, så
ve honom!--Fogden i Puissieux dömde en viss Carlier till tortyr, till
stegel och hjul, enbart av hat. Det hade lyckats honom att vinna en
bisittare. En prokurator Frillet ville komma åt ett tegelbruk;
anklagade därför den oskyldige ägaren för mord och lät rådbråka honom.
Två män, som avlade vittnesbörd om ägarens oskuld, blevo hängda som
falska vittnen. Då detta blev ådagalagt och rätten dömt prokuratorn
till döden, benådade honom Ludvig XV med 10 års förvisning--till
provinsen Bourgogne. En annan domare, som förfalskat aktstycken, blev
dömd till 15 francs böter.

La Bruyère säger med fin ironi: Det är icke alldeles omöjligt, att en
man, som åtnjuter högtståendes gunst, kan förlora en rättssak.

Den gammalfranska straffprocessen var sammanfattad i Ordonnansen av år
1670. Däremot fanns ingen allmän strafflag. Domarna kunde när som
helst gräva upp en gammal, omänsklig förordning. Hur omodern den
samtidiga danska lagen av 1683 än må anses, var den dock ett långt
bättre och humanare verk än den franska ordonnansen.

I 1700-talets Frankrike rådde ännu samma grymhet som tvåhundra år
tidigare. Stegel och hjul hade under Frans den förste år 1535 införts
från Tyskland som värn mot rövarband på landsvägarna och straffet var
på den tiden knappast för hårt, då rövarna ohyggligt pinade sina
offer. Men nu var detta straff icke längre inskränkt till
vedergällning för landsvägsröveri.

Man hade fem slags dödsstraff: Fyrdelning, bålet, hjulet, galgen och
halshuggning. Men dessa fem skärptes och förenades, då antalet ej
motsvarade förbrytelsernas många arter och grader. Varje, än så
obetydlig hustjuvnad straffades helt enkelt med galgen. Man hängde t.
ex. en tjänstflicka, som stulit ett par serveter.

Det lidande, som tillfogades förbrytaren, tillfredsställde ett krav.
Och innehavaren av detta krav var efter dåtidens katolska
uppfattning--Gud. Därför straffade icke blott den andliga, utan även
den världsliga rättvisan i Guds namn. Och därför måste förbrytaren
göra kyrkobot.

All makt vilade hos kyrkan och hos konungen.

Ännu så sent som år 1780 indelar en straffrättslärd, Muyart de
Vouglans, förbrytelserna mot det kränkta, gudomliga majestätet i tre
grupper: Den första innefattar gudsbespottelse, ateism, trolldom,
häxeri; den andra kätteri, avfall, sekterism; den tredje helgerån, d.
v. s. kränkning av kyrkor, sakramenter, gravar, krucifix,
helgonbilder.

Alltsedan upphävandet av ediktet i Nantes hade protestanterna i
Frankrike varit rättslösa. 1724 förbjöd Ludvig XV franska undersåtar
att överhuvud utöva någon annan religion än den romersk-katolska eller
samlas till någon annan gudstjänst.

Döden på bålet var straffet för trolldom, gudsbespottelse, kätteri,
kyrkoskändning, blodskam, fadermord och homosexualitet. Den ständiga
användningen av tortyr gjorde varje undersökning pinsam.

I fråga om galärstraff var det betecknande, att detta straff, ådömt på
viss tid, faktiskt var detsamma som livslångt straffarbete på
galärerna, emedan man godtyckligt kvarhöll fångarna. Enär galärerna
tjänade till att förstärka Frankrikes makt på Medelhavet, gällde det
att ha en tillräcklig bemanning av roddare. Då självmord bland
galärslavarna blevo för vanliga, lät man under Colbert somliga av dem,
vilkas strafftid var utlupen, slippa lös, och ifall fångarnas
släktingar voro rika, kunde det hända, att man av malteserriddarna
köpte en turkisk slav som hans ersättare. Men regeln var följande:

På 25-30 dubbelbänkar sutto omkring 300 roddare fastsmidda, av vilka
5-6 tillsammans rodde en åra. Nakna till midjan sutto de på den bänk,
där de voro fastsmidda, och från vilken de aldrig, varken sommar eller
vinter, varken natt eller dag sluppo lös. De åto och sovo på bänken.
De voro därtill ständigt underkastade fångvaktarens godtycke, vilken
gick omkring bland dem med piskan i handen.

Grymmast var behandlingen av de protestanter, som efter upphävandet av
ediktet i Nantes kommo på galärerna. Den utgjorde en oavbruten tortyr.
Jean Pierre Espinas blev dömd till galärerna på livstid och tillbragte
där halvnaken och fastsmidd 23 år, emedan han givit en protestantisk
präst kvällsmat och nattkvarter.

Litteraturen åtnjöt ingen rättssäkerhet. Högsta domarmakten tillhörde
formellt konungen; rätterna dömde, emedan han överlåtit åt dem den
makt, som tillkom honom, och lagen satte ingen gräns för denna. Hans
vilja var lag och han hade rätt att bryta varje motstånd mot hans
vilja. Där domstolarna icke kunde inskrida (emedan intet brott var
begånget), utverkade den, som hade intresse av att få någon i
fängelse, blott ett »lettre de cachet», en hemlig arresteringsorder,
underskriven av statssekreteraren och försedd med det kungliga
sigillet. Den innehöll en befallning för personen i fråga att bege sig
till statsfängelset eller i förvisning, antingen i landsflykt eller
till ett bestämt ställe inom Frankrikes gränser, som han då icke fick
lämna under viss tid, stundom 10 år. Dessa »lettres de cachet»
berövade sådana personer deras frihet, vilka--såsom Voltaire--icke
begått något enligt lagen straffbart eller icke kunde dömas av någon
domare. Därför förekom ingen anklagelse och intet förhör. Fången
förblev i fängelse eller i förvisning på obestämd tid. Han kunde icke
försvara sig, då intet åtal väckts mot honom.

Efter Damiens' attentat mot Ludvig XV blev litteraturens
rättsförhållande genom en lag av 1757 ordnat sålunda: Alla som
överbevisades om att hava författat eller låtit författa eller att
blott ha köpt skrifter, som gingo ut på att angripa religionen,
upphetsa sinnena, göra ingrepp i konungens makt eller störa statens
ordning och lugn, straffades med döden. Samma straff drabbade även
kolportörer. Än mera: Författare, kolportörer och utspridare av andra
trycksaker, som icke iakttogo de former, som voro föreskrivna för det
tryckta ordet, straffades med galärerna.

Ett ringa straff i jämförelse härmed var den gängse tillintetgörelsen
av det tryckta, som i enlighet med den allmänna åklagarens krav
sönderrevs och brändes av bödeln.

Det är ingen ringa ära att hava skött oppositionen mot ett sådant
rättstillstånd.

Voltaires strid för reform av straffrätten är mittpunkten i den
rörelse, som under sista hälften av 1700-talet reste sig mot den gamla
straffrätten och som ledde till dess fullständiga sammanstörtande
under revolutionen. Först genom Voltaire fick denna rörelse fart. Som
överallt, där det gällde att förklara medeltidens föråldrade former
krig, upphävde han sig även här till anförare.

Var och en som skrev mot det gamla rättsväsendet, sökte anknytning
till Voltaire och sökte vinna samförstånd med honom. Var och en, som
blev undertryckt genom detta rättsväsens stränghet eller genom de
rättsvillfarelser, som härrörde därifrån, såg i honom sin beskyddare
och räddare. Under det decennium, som ligger mellan hans död och
revolutionens utbrott, verkade de lärdomar han förkunnat mäktigt
vidare och om också under detta decennium dess energi tillväxer, så
ökas icke dess omfattning. Man håller sig till de fordringar Voltaire
uppställt. Alla trådar löpa här ut från honom och föra tillbaka till
honom.

Ty genom talrika verk, några hundrade flygskrifter, tiotusen brev
påverkar han de högre stånden i alla civiliserade länder, det andliga
ingalunda uteslutet; vidare furstar och furstinnor, kungars
gunstlingar och älskarinnor, kardinaler och abbéer, fältmarskalkar och
officerare och först och sist hela det skrivande folk, som växer upp
efter honom, som lär av honom, som än bekämpar honom, än frigör sig
ifrån honom, men som till slut fortsätter hans verk, till och med
under oenighet med honom.

Diderot, som väl är den störste av hans efterföljare, och som ofta
blev illa berörd av hans begränsning som deist och av ensidigheten i
hans goda smak, skrev under en sådan misstämning, att de alla voro
skyldiga honom så oändligt mycket, att vad han än måtte säga eller
göra, som väckte deras misshag eller motsägelse, allt måste förlåtas
honom och glömmas, i betraktande av deras omätliga tacksamhetsskuld
till honom.



           5. Zeus och Scapin. Voltaires verk en orkester.


Voltaire var icke skapt av det ämne, varav det utbildas vad som
Paludan-Müller i inledningen till Adam Homo har kallat »de blotte
Helte med de bare Struber».

Han är på samma gång gudomlig och skälmaktig, Zeus och Scapin. Innerst
i honom bor en skämtare. Till och med när han är som djupast
allvarlig, är all svulst, ja allt patos honom fjärran. Han kan skära
tänderna av förbittring, men han deklamerar aldrig (i eget namn). Han
dundrar icke, han hånar. Litteraturen, som förut varit en konst, blev
för honom ett vapen. Och han gör bruk av sitt vapen, det dräpande
hånet. Han var på sätt och vis en mycket klok och försiktig man, han
var--som John Morley sagt om honom--för klok, för att någonsin kasta
bort sin sköld. Men han kände, att om hans svärd en gång var draget,
kunde han aldrig mera, så länge han ännu var i livet, sticka det i
skidan. Han kastade icke, (som Horatius Cocles) bort sin sköld, utan
skidan till sitt svärd. Hans samtida blevo upprörda intill märg och
ben, när de sågo denna klingas blixtsnabba rörelser och hörde den susa
i luften.

Så äregirig Voltaire än var och så mycket han än höjde sig över sitt
stånd, förstod han icke att som författare hävda sin personlighet. Han
hade från första början litterära angripare och fiender. Han svarade
dem alltför ofta, ja än mer, han släppte dem aldrig ur sikte; han
fortsatte att på ett tröttande, för nutidens människor olidligt sätt
fäkta mot dem. Han har mot sin vilja meddelat dem alla sin odödlighet.
Deras namn återkommer som omkväde på flera hundrade ställen i hans
livsverk, där man skulle tro honom vara sysselsatt med allting annat
än med dem.

Hans självhävdelse antog således icke aristokratiska former. Ständigt
hetsad och utmanad kunde han med sitt retliga nervsystem, sitt
överkänsliga temperament och sin stridslystna instinkt aldrig besluta
sig för att låta sina motståndare behålla sista ordet. Han sökte och
fick beständigt hämnd, var alltid krigare och som krigare obarmhärtig,
stundom grym. Hans angripare voro visserligen i regeln både
illasinnade och mindervärdiga, tarvliga och missundsamma; de ville
komma sig upp, vinna rykte och ställa sig in hos de kyrkliga
maktägande genom att överfalla honom, än från ett bakhåll, än från ett
annat; somliga voro helt enkelt högmodiga, klerikala pedanter. Men
deras angrepp väckte hos honom en sådan förbittring, att han ofta i
sin strid med dem glömde sin kamp för ordets frihet och yrkade på
Bastiljen, fängelse i Fort l'Evèque, galärerna för dem; ja han
lyckades få en av dem för någon tid insatt i Bastiljen till straff för
smädeskriveri.

Hur långt han än var före sin tid och dess fördomar, delade han likväl
åtskilliga av dessa fördomar. Åter och åter låter han, ehuru själv av
borgerligt stånd, sina fiender höra, av hur ringa börd de voro; och
han är ingalunda så noga med sanningen, när det gäller att göra dem
löjliga och utsätta dem för ringaktning.

Rättslösheten i Frankrike hade hos honom åstadkommit den vanan, att
frånsäga sig författarskapet till sina verk--han har frånsagt sig i
det närmaste alla sina arbeten med undantag av Henriaden och dikten om
slaget vid Fontenoy--och denna vana hade den ogynnsamma inverkan på
hans väsen, att han kom till att anse en lögn som ett i allmänhet
fullt berättigat nödvärn. Icke ens under sina sista levnadsår
betraktade han sannfärdighet i vad han sade eller gjorde till sitt
försvar som en plikt.

Han skrev den 19 sept. 1764 till D'Alembert angående le Dictionnaire
philosophique (Den filosofiska ordboken): »Så snart den minsta fara är
förhanden, ber jag vänligen att bli underrättad därom, på det jag må
kunna frånsäga mig arbetet i alla offentliga blad med min sedvanliga
troskyldighet och oskuld.»

Denna brist i hans karaktär förringade hos hans samtida aktningen för
honom. Men även om hans genius under hans levande liv icke hade
alldeles rak rygg utan snarare en liten puckel, så var dock denna
blott det fula fodralet till hans vingar.

Han var därför trots allt enligt dåtidens yppersta mäns och kvinnors
uppfattning förvisso en Zeus, vars olympiska hårprydnad, vars
ambrosiska lockar enligt tidens stil utgjordes av en peruk. Men om han
avtog peruken, så satt han där, såsom Houdons underbara staty av
honom, ännu mer överlägsen, emedan det själfulla huvudet blev
tydligare synligt i alla sina konturer, en dominerande centralgestalt.

Det var hos honom, liksom ett halvt århundrade efter hans död hos
Heine, något av tigerns lust att riva sönder den som retar honom, i
förening med skrattfågelns tonrikedom och gasellens grace.

Han hade emellertid den vackra egenskapen, att, till och med när han
var som mest uppbragt och utslungade hotelser mot en eller annan
avundsman, behövdes det blott, att denne kom i nöd eller vädjade till
hans hjärta, för att han med ens skulle slå om. Liksom han lät blidka
sig och vinnas av fadern till en man, som skulle straffas för det han
sålt smädeskrifter mot honom, så var han också villig att öppna sin
famn för Jean Jacques Rousseau, då ett (för resten falskt) rykte
omtalades för honom, att denne, som nyss utgivit sina Lettres de la
montagne (Brev från berget) mot honom, nu tydde sig till Ferney.

Voltaires verk är en orkester, där den poetiska intelligensen innehar
första stämman, den genialitet, som grundlägger kulturhistorien, den
andra. De utföra melodien; hatet till grymhet och fördom utgör den
övriga instrumenteringen; den personliga polemiken är blott
piccola-flöjten.

Bolingbroke sade om Marlborough: »Han var en så stor man, att jag har
glömt hans laster.»--Historikern får tyvärr icke gå så tillväga.



         6. Voltaire och naturvetenskapen. Naturvetenskaplig
                          syn på historien.


Voltaire har sitt fotfäste i Frankrikes klassiska 1600-tal. Han tror
på detta århundrades litterära och politiska storhet; han hyllar i
allt väsentligt dess smak. Det är till och med överraskande, hur många
rester det är kvar hos Voltaire av 1600-talets nästan sinnessjuka
kungaoch adelsdyrkan. Det klassiska kungadömet och dess aristokrati
vilade på den föreställningen, att ett fullkomlighetens tillstånd var
uppnått. Krav på förändring måste då uppfattas som fräckt uppror mot
den gudomligt kungliga världsordningen. Denna uppfattning hade sin
majestätiska överstepräst i Bossuet.

Aktuella ämnen voro på den tiden författarna förmenta. Efter Ludvig
XIV:s död däremot röra sig alla samtal både om tillvarons och om
dagens stora frågor: man talar om religion och historia, politik och
finanser, krig och diplomati, icke blott som förut om den sista
tragedien och den sista romanen.

Voltaire gör stilen; den var ädel men akademisk, levande och muntlig,
han ger det flyktiga, muntliga ordet relief och varaktig prägel.

Voltaire förstod vad som i det beundrade sjuttonde århundradet skulle
komma att fängsla eftervärldens blickar. Det var förvisso icke det,
som mest sysselsatte samtiden: Ludvig XIV:s elegans, hans aptit, hans
växlande älskarinnor, hans omvändelse till upprörande intolerans, hans
plundrande generaler, hans fistel. Ehuru Voltaire är alltför svag för
den glans, som omgav konungens person, var det litteraturen, som han i
denna tidsålder satte mest värde på: Racine, Molière och Boileau,
Corneille och Lafontaine; dock allra mest den icke franske man, som
under äppleträdet i Woolsthorpe och senare under almarna i Cambridge
utformade den moderna civilisation, som Kopernicus, Tycho Brahe,
Kepler och Galilei hade grundlagt: Isaac Newton.

Då under 1800-talets första hälft Voltaire blivit föremål för allmän
ringaktning, då hans poesi ansågs föråldrad och hans kritik inskränkt,
anförde man ständigt och jämt utanför Frankrike hans nedsättande ord
om Shakespeare i brevet till Franska akademien. Man nämnde icke, att
detta är ett brev från hans 82:dra år och uttryck för en åldrings
envishet och avundsjuka. Man framhöll aldrig, att det dock icke var
någon annan än Voltaire, som i sin ungdom infört Shakespeare i
Frankrike, som översatt och bearbetat honom. Trots dess hetsiga
överdrifter, motsvarar detta brev i Voltaires liv i grund och botten
alldeles det, som i Goethes liv hans ålderdoms avhandling Shakespeare
und kein Ende (Shakespeare och ingen ända på Shakespeare) betyder. Och
ingenting gjorde Voltaire så populär i Frankrike som detta brev.

Shakespeare kunde Voltaire kritisera. För Newton böjde han sig
obetingat. Voltaire var i Frankrike den förste, som intogs av
hänförelse för Newton och som klargjorde hans betydelse, liksom han
överhuvud var den förste som begrep vilken omvälvning den nyvaknande
naturvetenskapen innebar.

I undrets ställe satte han lagen. Och för naturvetenskapens sol
förskingrades spöken och andar. Naturvetenskapen släckte de bål, varpå
kättare, judar och häxor blevo levande brända. Den sprängde de
sinnessjukas och negrernas bojor. Den erövrade jorden på annat och
grundligare sätt, än någon romersk kejsare eller någon hunnerkonung
förmått. Men frågar man, var forskaren i Europas skönlitteratur först
stöter på den naturvetenskapliga grundåskådningen, så lyder svaret,
till och med från naturvetenskapsmännens läppar (från en Du Bois
Reymond): Hos Voltaire.

Frankrike stod på Voltaires tid i fråga om naturvetenskaperna hundrade
år efter England. År 1686, då Newton förelade Royal Society sina
Principia mathematica, utvecklade Voltaires förtjänstfulle föregångare
Fontenelle i sina berömda samtal »La pluralité des mondes» (Världarnas
mångtalighet) Cartesius' virvellära, som Newton gjort slut på. Ännu
tjugufyra år senare försvarade Fontenelle denna lära i ett minnestal
över Newton. Den behärskade i Frankrike Versailles och Paris,
akademikerna och jesuiterna, som hade undervisningen i sin hand.

Hur stora resultat än Cartesius hade nått i matematiken och i den rena
filosofin, i fysiken hade han blott åstadkommit gissningar, gripna ur
luften, om tyngdens orsaker, om ljusets natur, om ebb och flod.
Magnetens verksamhet förklarade han ur skruvformiga molekylers
virvelrörelser.

Voltaire skrev sina Eléments de la philosophie de Newton (Elementen av
Newtons filosofi)--som icke utgöra ett utdrag ur Newtons verk, utan en
självständig utveckling av hans upptäckter i optik och astronomi.
Kanslern d'Aguesseau vägrade tillstånd att trycka boken. Den kom ut i
Holland. Voltaire erövrade hovet och adeln, damerna och abbéerna från
Fontenelle, fattliggjorde de nya idéerna om tyngdlagen, om
ljusstrålarnas brytning, avlägsnade massor av villfarelser och banade
sålunda väg för D'Alembert och Lavoisier.

Han hade som naturvetenskapsman säkrare blick för vissa
naturföreteelsers väsen än själva Réaumur och Euler och var i sina
aningar och förmodanden långt före sin tid, fast han blev hämmad i sin
forskning genom kemins dåtida låga ståndpunkt och genom omöjligheten
av att noggrant kunna mäta och väga krafter och vikter. Han höjde sig
med full självständighet över de naturvetenskapliga och metafysiska
villfarelser, som på hans tid uppburos av de största namn (som
Cartesius och Leibnitz). Det sunda människoförståndet, som hos honom
var så utvecklat att det blev till geni, satte honom i stånd att
genomskåda och skingra hjärnspöken och i stället bygga på
erfarenheten.

Hans begränsning röjer sig även på naturvetenskapens område där,
varest det sunda människoförståndet även i sin högsta utveckling icke
räcker till. Han kunde då och då höja sig över själva Buffon, när
denne hängav sig åt tron på en fantastisk uravling, och Voltaire
utöste sitt hån över den föregivna maskart, som skulle genom
självalstring uppstå ur mjöl och köttsaft. Men med sin alltför stora
böjelse att anse det omedelbart självklara, det påtagliga, såsom det
enda trovärdiga, kom han att betrakta försteningarna som tillfälliga
bildningar, ehuru redan renässansens genialiske krukomakare, Bernard
de Palissy, hade förstått deras verkliga natur. Och i sin i och för
sig berättigade otro i fråga om bibelns syndaflodsmyt, som man ville
bevisa genom de på berg funna skalen av musslor underkände han den
riktiga, geologiska uppfattning, som Goethe längre fram fann så
naturlig. I stället hade han i skarp motsats mot Goethe öppen blick
för Newtons matematiska fysik, och tillägnade sig den induktiva
forskningsmetoden.

I ett stort antal fall, där Voltaire drog det rätta i tvivelsmål,
berodde detta endast därpå, att det för att vederlägga hans
invändningar krävdes ännu ett århundrade av de mest djupgående
forskningar; som t. ex. när han förkastade läran om energiens
oförstörbarhet, enär vid oelastiska kroppars sammanstötning kraft går
förlorad och emedan hos djuren uppstår kraft. Så var också hans samtid
och han själv sysselsatt med det spörsmålet, varifrån kraften kom, när
det av en gnista uppstod en brand.

Voltaire hade i Cirey fysiska apparater och dåtidens kemiska
hjälpmedel, laboratorium och mörkrum. Han var den förste, som utförde
ett av Newton antytt, icke oviktigt optiskt försök. Han stod genom sin
iakttagelse, att om man blandar lika viktmängder av olika vätskor med
olika temperatur, så erhåller blandningen icke medeltemperaturen
mellan de olika vätskornas temperaturer, vid tröskeln till upptäckten
av kropparnas specifika värme.

Och han hade blott behövt fullfölja sina tankar om metallernas
förkalkning och luftens sammansatta natur en smula längre för att
upptäcka syret och syrsättningen, upptäckter som först gjordes av
Scheele år 1774, fullt 24 år senare. Därför ha också 1800-talets
naturvetenskapsmän uttalat den största aktning för Voltaires kemiska
forskningar.

Det var naturvetenskapen, som satte honom i stånd att ådagalägga
skillnaden mellan dåtidens krigshistoria och den kulturhistoria, som
han skapade. I hundratal av hans kritiska försök och brev framträder
den naturvetenskapliga grundtanken, uttalad med käckhet och klarhet.
Som historiker och poet såg han, tack vare sin andes smidighet,
händelserna ömsom från den allmänna jordiska synpunkten (som i Karl
den tolftes historia), ömsom från den överjordiska, från vilken
jorden tar sig ut som ett klot bland de andra (som t. ex. hans Essai
sur les moeurs och i Micromégas).

En historieforskning, grundad på naturvetenskap som Voltaires, visar
ynkligheten av mänsklighetens hittillsvarande krigshistoria, referatet
om den eviga striden om några remsor land, och mindervärdigheten av
dess kyrkohistoria, denna sorgliga berättelse om mänsklighetens
feberdrömmar angående högre väsendens vistelseort och uppenbaringar,
vilket allt smyckas med namnet religion.

Sedan Erasmus' tid hade ingen hatat och avskytt krig så som Voltaire.

Han har berättat oss de omständigheter, som ledde honom till
historiens filosofi. Madame du Châtelet sade en dag till honom, att
hon (som var framstående i matematik och fysik) hade en verklig
motvilja för historia. »Vad har jag, en fransk kvinna, som lever på
min landtegendom, för nytta av att veta, att Egil följde efter Håkan i
Sverige, eller att Ottoman var en son av Ortozul i Turkiet? Jag har
med nöje läst grekernas och romarnas historia, som erbjöd mig stora,
fängslande bilder. Men jag har aldrig varit i stånd att läsa något
modernt folks historia till slut: Massor av små tilldragelser utan
sammanhang, en mängd fältslag, som ingenting betyda.»

Voltaire svarade, att historien knappast skulle medföra tidsförlust,
om man skar bort alla de enskildheter, som äro så tråkiga och otroliga
och höll fast vid de stora drag, som dessa detaljer dölja. Dessa drag
skulle då måla sedernas tillstånd; det förra kaos skulle förvandlas
till en målning, och vi skulle i stället för en brokig mängd av namn,
årtal och fabler, få själva människoandens historia.

För honom voro lagar, konst, litteratur, seder historiens
huvudföremål; de detaljer åter, som icke leda till något, fann han
vara blott en onödig ballast, som bör avlägsnas. Sålunda blev han den
moderna kulturhistoriens skapare.



                       7. Voltaire som diktare.


Det var icke som historiker utan som diktare Voltaire åtnjöt det
största anseendet i sin samtid. Hans förmåga att skriva vers var
medfödd; han skrev ypperlig vers redan som gosse och fortsatte därmed
ännu som åldring. Ingen har överträffat honom i den huvuddygd hos
skriftställaren, som kallas fyndighet, varken på vers eller prosa. Men
det är i hans bästa vers dessutom en viss intagande melodi, som
varslar om den, som hundrade år senare hos Lamartine vann människornas
hjärtan.

Samtiden överskattade Voltaire som diktare. För Fredrik den store
liksom för Katarina den andra var han som epiker större än Homer och
fullt jämbördig med Virgilius och Ariosto. Numera räkna vi icke med
honom som episk diktare. Som lyriker sattes han av samtiden i jämbredd
med Horatius, med vilken han dock icke kan jämföras. Det är hans
korta, epigrammatiska dikter, som vi i våra dagar skatta högst. Dessa
och hans små filosofiska romaner, hans kvicka och fantastiska
skälmerier i berättande form, i samtalsform och i brevform äro som
konstverk det mest fulländade han frambragt och det som skall leva.

Candide torde vara odödlig genom sin intensiva och genomförda drift
med Popes och Leibnitz' obegränsade belåtenhet med världsordningen och
sin överdådigt uppsluppna skildring av, hur det på denna jord går den
tillitsfulle och trosvisse.

Som tragiker och överhuvud som dramatisk författare bildar Voltaire i
franska litteraturen övergången från Racine till Victor Hugo. Hans
skådespel bli, sedan han lämnat sin ungdoms tragedier bakom sig, mer
och mer vältaliga melodramer som Victor Hugos, endast i klassisk stil.
Hur stor än Voltaires komiska förmåga var, vilken överdådig rikedom
på kvickhet han än ägde utanför scenen, saknade han dock som
komediförfattare verklig begåvning och han har icke frambragt ett enda
lustspel, som står vid lag. Den som vill njuta hans kvickhet, som
endast kan jämföras med jordens allra kvickaste mäns, och som
överträffas av ingens, bör icke söka den i hans arbeten för teatern.

Horace Walpole har sagt: Världen är en komedi för den som tänker, en
tragedi för den som känner.

Som Voltaire både tänkte och kände, var han än satirisk gentemot
låghet och löjlighet, än skräckslagen inför den tyranniska fanatismens
förbrytelser.

Han var den hänsynslöse och oförsynte hånaren med den djävulska
kvickheten, som förvandlade sig till ljusets ängel, själva den store
Lucifer. Och som sådan ingav han vördnad till och med hos föga
känsliga män och kvinnor.

Då Katarina av Ryssland beträdde det rum i Petersburg, där man
uppställt Voltaires böcker, som hon efter hans död hade köpt, bugade
hon sig djupt inför hans porträtt och sade till Voltaires sekreterare,
Vagnière: »Denne man har jag att tacka för allt vad jag vet och allt
vad jag är.»

Till hertigen av Ligne sade hon några år senare: »Jag har velat dra
nytta av edra begåvade män på -istes (encyklopedisterna); jag har
prövat dem; jag har låtit dem komma hit, har emellanåt brevväxlat med
dem; de ha tråkat ut mig och de ha icke förstått mig. Där var endast
min gode beskyddare, Voltaire. Vet ni, att det är han, som bragt mig
på modet. Han har rikligt belönat mig genom det nöje jag haft av att
läsa honom och han har lärt mig ofantligt mycket, under det han roade
mig.»

För henne var Voltaire berömmets utdelare, själva Famas basun.



             8. Voltaire och Luther. Voltaire och Faust.


Voltaire var visserligen icke stor som Michelangelo eller djup som
Spinoza eller människoskapare som Molière.

Men jämför honom med Luther! Luther är än i dag tilldragande genom sin
urkraftiga natur, sin äkta folklighet och sin ursprungliga strävan
efter att finna sanningen. Han var och förblev dock vidskeplig som en
munk eller bonde. Voltaire var på åtskilliga punkter begränsad, men
från vidskepelse var han fri. Luther var med nödvändighet ofördragsam
och blev det allt mer och mer. Voltaire var trots sin reformatoriska
lidelse, som icke stod tillbaka för Luthers, toleransens store
förkunnare. Luther hade med all sin fordran på naturens rätt gentemot
naturstridig, katolsk askes intet begrepp om naturvetenskap. Voltaire
var en naturforskare av rang, som nådde så långt det i hans tidsålder
var möjligt.

I jämförelse med det inflytande Voltaire utövat, åstadkom det, som
utgick från Luther, väl ett djupare uppror i sinnena, men det var
inskränkt och inskränkande. Luther _har_ frigjort. Voltaire frigör
ännu.

För den allmänna meningen står han den dag i dag är som den store
hånaren. Under den senare hälften av hans liv såg redan hans samtid
annorlunda på honom. Grevinnan de Genlis, vilken som ivrig katolik
hyste djup ovilja mot Voltaire, men dock liksom hela världen besökte
honom i Ferney, skrev om honom: »Hans porträtter och byster likna
honom förträffligt; men ingen konstnär har återgivit hans ögon. Jag
väntade att finna dem strålande och fulla av eld--och de hade
verkligen den mest själfulla blick jag någonsin sett. Men det var på
samma gång något sammetsmjukt hos dem--en obeskrivlig blidhet.»

Samma dam skrev sedan hon sett anläggningarna vid Ferney: »Han är här
större än i sina böcker; ty man iakttar överallt en genialisk godhet.
Och man kan icke tänka sig, att samma hand, som skrivit så mycket
ogudaktigt, falskt och styggt, uträttat så mycket ädelt, förståndigt
och nyttigt. Han visade oss främlingar sin by, underrättade oss
enkelt och naturligt om allt, som han uppfört och satt i verket, och
syntes dock ingalunda berömma sig därav. Jag känner ingen, som vore i
stånd till detsamma.»

Är det inte märkvärdigt, att Voltaire slutar, såsom Goethes Faust 70
år senare drömmer om att sluta, som den store herre, som utbreder
välsignelse åt alla håll till innebyggarna i en fri och lycklig
koloni, som han själv har anlagt?

När man står i foyern till Théâtre français, i detta rum, som under
några århundraden varit en av det andliga Europas brännpunkter, så ser
man alla Frankrikes större och mindre dramaturger längs väggarna i
ypperliga byster, en hel andens här i marmor. Men i den första stora
salen i mitten, ovanför den spegel, vid vilken Corneilles och Molières
byster stå, är där en enda, allt behärskande staty, Houdons berömda
bildstod av den sittande Voltaire, som höjer sig över alla bysterna
med detta obeskrivliga leende och denna kloka hand, med dess grepp om
stolskarmen.

Detta var visserligen icke mannens ställning i levande livet. Han var
faktiskt hela sitt liv igenom förvist från Paris, lika avskydd av
Ludvig XVI som han varit av Ludvig XV; och då han under sitt besök dog
i Paris, var det omöjligt att erhålla tillstånd att begrava honom där.
Han hade alltid hyst fruktan för att hans lik skulle kastas i
rackarens grop. I hans ungdom, då prästerskapet nekade hans nära
väninna, den sköna och ädla skådespelerskan Adrienne Lecouvreur, en
grav, hade han skrivit de berömda raderna:[5]

    Ack, skall jag alltid se mitt stackars arma land,
    som ej vet, vad det vill, vad det beundrar skända,
    och sed och lag alltjämt emot varandra vända
    och franska lynnet snärjt av våldsmakt utan ända
    vidskeplig fördoms band?

Då han dog, nekades också honom en grav, och det
lilla, avmagrade liket undgick att genast bli kastat i en
eller annan grop endast därigenom, att hans systerson i
djupaste hemlighet lät föra det till klostret Sceslières i
Champagne, där man genom överrumpling och oskyldigt
bedrägeri lyckades dölja den enkla kistan i en källare, och
där priorn sedermera fick sitt avsked, emedan han givit
den en plats.

Där stod kistan utan inskrift i tretton år. Så infördes i
juli 1791 under revolutionen sarkofagen, dragen av tolv
vita hästar, högtidligt i Paris. Den blev mottagen med en
hyllning, som Paris varken förr eiler senare bevisat någon
kungs eller kejsares. Då Napoleons kista ett halvt århundrade
senare fördes hem från S:t Helena, var hänförelsen
icke på långt när så stor.

Men år 1814 bröt sig en flock unga reaktionärer in i
Pantheon, öppnade kistan, stoppade Voltaires benkotor i en
säck, körde dem i dimma och mörker till en avskrädesplats
och grävde ned dem, så att man sedan aldrig kunnat
finna dem.

På avskrädesplatsen hamnade således till slut de kroppsliga
kvarlevorna av den man, som för sin samtid länge
stod som dess största ande, som under revolutionstiden
betraktades som mer än en halvgud, och som eftervärlden
anser tillhöra icke blott litteraturhistorien utan världshistorien.


                              FOOTNOTES:

[Footnote 5: Övers. av Hj. L.]


Av Verdandis Småskrifter hava hittills utkommit =261 häften=.

Varje häfte kostar 1 kr.


     1. =Om människans ursprung= av lektor _G. Adlers_. 1888. 5:e
     uppl. 18.

      2. =I vår befolkningsfråga= av prof. _Hjalmar Öhrvall_. 1917.

      3. =Koranen, Muhammedanernas bibel=, av prof. _H. Almkvist_.
      4:e uppl. 18.

      4. =Nutidens arbetssätt= av byråingenjör _Karl af Geijerstam_.
      3:e uppl. 07.

      5. =Om överläggningar och beslut=, en hjälpreda, av _Axel
      Svenson_. 13:e uppl. 19.

      6. =Istiden= av prof. _A. G. Högbom_. 5:e uppl. 19.

      7. =Lars Johan Hierta= av bibliotekarien _Harald Wieselgren_.
      2:a uppl. 08.

      8. =Skolans ställning till religionsundervisningen i Sverge
      och andra länder= av _Anna Whitlock_. 2:a uppl. 06.

      9. =Skatterna till staten= av red. _Harald Sohlman_. 2:a uppl.
      03.

      10. =Från människosläktets barndom= av _Ellen Key_. 4:e uppl.
      20.

      11. =Den industriella arbetarfrågan= av _Gustaf Siösteen_. 89.
      2:a uppl. 04.

      12. =Husdjurens skötsel= av folkhögskolläraren _J. F.
      Hallenborg_. 3:e uppl. 13.

      13. =Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789= av _O. v.
      Zweigbergk_. 4:e uppl. 14.

      14. _Voltaire och hans strid mot fördomarna i religion och
      samhälle_ av _Hellen Lindgren_. 4:e uppl. 15.

      15. =Om tanke- och yttrandefrihet= av _John Stuart Mill_.
      Övers. av prof. Hj. ~Öhrvall~. 4:e uppl. 14.

      16. =Jorden och solsystemet= av prof. _Karl Bohlin_. 4:e uppl.
      14.

      17. =Om pängar= av bankfullmäktig _E. Meyer_. Övers. och
      bearb. av bankdir. ~Johan Lilliehöök~. 2:a uppl. 02.

      18. =Giordano Bruno=, en tankefrihetens martyr, av _Joh.
      Bergman_. 3:e uppl. 07.

      19. =Syndafloden=, efter Edv. Suess, av prof. _Gunnar
      Andersson_. 3:e uppl. 08.

      20. =Den politiska rösträtten= av fil. dr _David Bergström_.
      90. 6:e uppl. 05.

      21. =Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden= av _G.
      Steffen_. 2:a uppl. 05.

      22. =Den stora franska revolutionen= av red. _O. v.
      Zweigbergk_. 4:e uppl. 15.

      23. =Om förebyggande av eldfara och om eldsläckning= av _E.
      Wavrinsky_.

      24. =Karl Ivarsson och lantmannapartiet= av litteratör _Emil
      Svensén_.

      25. =Huru böra mejerierna betala mjölken?= av _K. F. Lundin_.

      26. =Folkbildningspolitikern Adolf Diesterweg= av _Fridtjuv
      Berg_.

      27. =Socialdemokratin=, _dess uppkomst och utveckling_, av
      _Ax. Danielsson_. I. 2:a uppl. redig. av _Hj. Branting_. 09.

      28. =Socialdemokratin=, _dess uppkomst och utveckling_, av
      _Ax. Danielsson_. II. 2:a uppl. redig. av _Hj. Branting_. 09.

      29. =Församlingsrätten= av v. häradshövding _Karl Staaff_. 91.
      2:a uppl. 06.

      30. =Språket, dess liv och ursprung= av fil. dr _Karl
      Ljungstedt_. 3:e uppl. 20.

      31. =Likbränning eller begravning?= av ingenjör _Per Lindell_.
      3:e uppl. 08.

      32. =Slumpen.= Något om sannolikhetsberäkn. av fil. dr _I.
      Damm_. 2:a uppl. 10.

      33. =Normalarbetsdagen= av prof. _Gust. F. Steffen_. 2:a uppl.
      07.

      34. =Finland= av bibliotekarien _Harald Wieselgren_. Med
      karta. 2:a uppl. 08.

      35. =Moralens utveckling= av _E. Key_. 3:e uppl. 11.

      36. =Om rättstavningen= av _E. H. Lind_. 2:a uppl. 17.

      37. =Irland och Parnell= av _O. W. Ålund_.

      38. =Om testamente= av juris kand. _Bernt E. Drakenberg_. 92.
      2:a uppl. 07.

      39. =Konstgjorda gödselämnen= av agronom _G. Berglund_.

      40. =Industrin och kvinnofrågan= av övering. _S. A. Andrée_.
      2:a uppl. 08.

      41. =Elden= av doc. _Wilhelm Palmær_. 2:a uppl. 12.

      42. =Rättskrivningens grunder= av prof. _Adolf Noreen_. 2:a
      uppl. 20.

      43. =Kolumbus= _och upptäckandet av Amerika_ av prof. _Karl
      Ahlenius_. 2:a uppl. 13.

      44. =Robert Burns= av _Gust. Fröding_. 2:a uppl. 10.

      45. =Socialismen= av _Hj. Branting_. 3:e uppl. 08.

      46. =Modersmålet= _och dess utvecklingsskeden_ av _K.
      Ljungstedt_. 93. 4:e uppl. 20.

      47. =Den svenska nykterhetsrörelsen= av prof. _Joh. Bergman_.
      3:e uppl. 05.

      48. =Kulturkampen mellan semiter och indo-européer= av doc.
      _K. L. Tallqvist_.

      49. =Fredsrörelsen= av _Anna B. Wicksell_. 2:a uppl. 12.

      50. =Billigare järnvägsresor= av _K. Trotsig_. 94.

      51. =Husdjurens yttre sjukdomar och deras behandling= av _J.
      Vennerholm_. 2:a uppl. 13.

      52. =Växternas skyddsmedel emot yttervärlden= av prof. _B.
      Lidforss_. 2:a uppl. 09.

      53. =Almanackan och tideräkningen= av prof. _C. V. L.
      Charlier_. 2:a uppl. 11.

      54. =Om naturkrafternas växelverkan= av _Helmholtz_. 95. 3:e
      uppl. 20. Övers. av _Hj. Öhrvall_.

      55. =Individualism och socialism= av _Ellen Key_. 3:e uppl.
      10.

      56. =Progressiv beskattning= av prof. _K. Wicksell_. 2:a uppl.
      03.

      57. =Slaveriet i antiken= av prof. _Joh. Bergman_. 96. 2:a
      uppl. 05.

      58. =Häxeriet och häxeriprocesserna= av med. dr _A. Nyström_.
      2:a uppl. 07.

      59. =Om psykisk uttröttning= av prof. _Hj. Öhrvall_. 3:e uppl.
      06.

      60. =Norge= av _Harald Wieselgren_.

      61. =Folkundervisningens anpassning till den moderna kulturen=
      av läraren _M. Ohlsson-Hörle_. 2:a uppl. 09.

      62. =Hur den svenska folkskolan kom till= av fil. d:r _Karl
      Linge_. 97.

      63. =Om tobak= av _C. G. Santesson_. 2:a uppl. 08.

      64. =Våra torvmossar= av prof. _R. Sernander_. 3:e uppl. 16.

      65. =Om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen=
      av _Karl af Geijerstam_. 2:a uppl. 04.

      66. =Om sjukdomar hos sädesslag= av lekter _Karl Starbäck_.
      2:a uppl. 09.

      67. =Bildning= av _Ellen Key_. 5:e uppl. 19.

      68. =Astronomi och kultur= av prof. _C. V. L. Charlier_. 2:a
      uppl. 06.

      69. =Sverges inre tillstånd under Karl XII= av _Hugo Larsson_.
      2:a uppl. 07.

      70. =Bergens uppkomst= av prof. _Carl Wiman_. Med 22 fig. 3:e
      uppl. 13.

      71. =Spanien och Kuba= av _E. Svensén_. 98.

      72. =Om Norrlands näringar= av prof. _A. G. Högbom_. 2:a uppl.
      08.

      73. =Förfalskningar av närings- och njutningsmedel= av _John
      Landin_. 2:a uppl. 11.

      74. =Gladstone= av _Gustaf Siösteen_. 99. 2:a uppl. 10.

      75. =Om skidor och skidlöpning= av prof. _L. A. Jägerskiöld_.
      2:a illustr. uppl. 04.

      76. =Om insjöfisket och insjöfiskaren= av _Carl Cederström_.
      2:a uppl. 10.

      77. =Skönhet för alla= av _Ellen Key_. 5:e uppl. 13.

      78. =Om arbetarnas konsumtionsföreningar= av _G. H. v. Kock_.
      2:a uppl. 02.

      79. =Några ord om Berzelius= av prof. _H. G. Söderbaum_. 2:a
      uppl. 15.

      80. =Om stjärnornas natur= av fil. dr _N. V. E. Nordenmark_.
      2:a uppl. 10.

      81. =Olika slag av fortplantning inom djurriket= av _L. A.
      Jägerskiöld_. 2:a uppl. 08.

      82. =Om lapparna i Sverge= av prof. _K. B. Wiklund_. 2:a uppl.
      10.

      83. =Vad bör Pettersson kalla sig?= En bok om släktnamn av _K.
      Trotzig_. 2:a uppl. 09.

      84. =Renlighet och frisk luft= av prof. _Hjalmar Öhrvall_. 3:e
      uppl. 09.

      85. =Om skogsodling= av _G. v. Paykull_.

      86. =Sagoskalden Hans Christian Andersen= av _H. Lindgren_.
      2:a uppl. 06.

      87. =Det svenska språket i Amerika= av fil. d:r _Gustav
      Andreen_. 1900.

      88. =Om fosterutvecklingen= av prof. _J. Aug. Hammar_. I. 3:e
      uppl. 19.

      89. =Om fosterutvecklingen= av prof. _J. Aug. Hammar_. II. 3:e
      uppl. 19.

      90. =Victor Hugo= av _Rich. Steffen_. 2:a uppl. 20.

      91. =Ur bokens historia= av _H. Schück_. 2:a uppl. 12.

      92. =Vår bokhandels barndom= av _H. Schück_.

      93. =Författningsstriden i Finland= av red. _Valfrid
      Spångberg_.

      94. =Människans inälvsmaskar= av fil. dr _J. Erikson_. 2:a
      översedda och tillökade uppl. 19.

      95. =Om Individualitetens betydelse för det allmänna bästa= av
      _Stuart Mill_. 2:a uppl. 01.

      96. =Fornskandinaviska upptäcktsfärder= av _Karl Ahlenius_.

      97. =Ur de djurfångande växternas liv= av lektor _K.
      Starbäck_. 2:a uppl. 22.

      98. =Råd och anvisningar till Sverges insjöfiskare= av dr _C.
      Cederström_.

      99. =Fredsrörelsen på 1890-talet= av _Anna B. Wicksell_.

      100. =Adolf Hedin= av _V. Spångberg_. 2:a uppl. 12.

      101. =Om vården av späda barn= av stadsläk. _R. v. Post_. 5:e
      uppl. 22.

      102. =Om villkorlig dom= av _A. Rydin_.

      103. =De engelska rösträttsreformerna= av _Gustaf Siösteen_.
      02.

      104. =Träldomen i Norden= av _E. Semmarin_. 2:a uppl. 14.

      105. =Vår kropps egna skyddsmedel mot bakterier= av _A.
      Stecksén_.

      106. =Gustaf Frödings skaldskap= av dos. _Ruben G:son Berg_.
      3:e uppl. 14.

      107. =Den svenska arbetareskyddslagstiftningen och
      yrkesinspektionen= av jur. kand. _G. Stjernstedt_.

      108. =Anders Fryxell= av _J. Bergman_.

      109. =Allianser mellan arbetare och arbetsgivare= av prof. _K.
      Wicksell_.

      110. =Om folkbibliotek= av _A. Steenberg_.

      111. =Bad är hälsa= av dr _R. v. Post_. 03. 2:a uppl. 08.

      112. =Runeberg= av prof. _O. Sylwan_. 3:e uppl 21.

      113. =Rättigheter och skyldigheter gentemot statskyrkan= av
      juris kand. _Georg Stjernstedt_. 2:a uppl. 07.

      114. =Striden om den danska statsförfattningen 1866-1901= av
      _P. Munch_.

      115. =Ryggradsdjurens närmaste förfäder= av fil. lic. _L. G.
      Andersson_.

      116. =Handledning vid elementära dissektioner. I. Däggdjuren=
      av prof. _J. Aug. Hammar_. 3:e uppl. 21.

      117. =Råd och anvisningar beträffande hönsens skötsel= av
      _Joh. Byman_. 2:a uppl. 17.

      118. =De veneriska sjukdomarnas betydelse= av prof. _E.
      Welander_. 2:a uppl. 07.

      119. =Åkerjorden= av _A. G. Kellgren_. 04.

      120. =Om läsning= av _Georg Brandes_. 3:e uppl. 22.

      121. =Om anstaltsvård av sinnessjuka= av prof. _Frey Svenson_.

      122. =Ett modernt renhållningssystem= av dr _R. v. Post_. Med
      22 fig.

      123. =Regeringsformen= av _C. G. Bergman_.

      124. =Skråtvånget= av _E. Sommarin_.

      125. =Det skönas problem= av _Rich. Bergh_. 3:a uppl. 09.

      126. =De i Sverge i stort odlade kulturväxterna= av _A. G.
      Kellgren_.

      127. =Kort översikt av vårt livförsäkringsväsende= av _S. v.
      Sneidern_. 05.

      128. =De smittosamma sjukdomarna och hemmen.= I. Av dr _R. v.
      Post_. 2:a uppl. 15.

      129. =Socialiststaten och nutidasamhället= av prof. _Knut
      Wicksell_. 2:a uppl. 13.

      130. =Handledning vid elementära dissektioner.= II. =Fåglarna=
      av prof. _J. Aug. Hammar_. 2:a uppl. 15.

      131. =Ett hem, dess byggnad och inredning= av prof. _R.
      Östberg_. 5:e uppl. 21.

      132. =De smittosamma sjukdomarna och hemmen.= II. Av dr _R. v.
      Post_. 2:a uppl. 15.

      133. =Språkforskningens strid mot gällande dogm= av _H.
      Almkvist_.

      134. =Nordisk folktro och fornnordisk religion= av prof. _H.
      Schück_. 2:a uppl. 11.

      135. =C. Larsson= av _G. Nordensvan_. 06. 2:a uppl. 08.

      136. =Bruno Liljefors= av _Tor Hedberg_. 2:a uppl. 08.

      137. =Anders Zorn= av _Tor Hedberg_. 2:a uppl. 08.

      138. =Naturminnesmärken och naturskydd= av prof. _Rutger
      Sernander_. 2:a uppl. 21.

      139. =Tänderna och deras vård= av tandläkare _Alb.
      Lenhardtson_. 2:a uppl. 09.

      140. =Henrik Ibsen= av _T. Fogelqvist_. 2:a uppl. 14.

      141. =Om rudimentära organ hos människan som bevis för hennes
      ursprung= av prof. _Hj. Öhrvall_. 2:a uppl. 11.

      142. =Första kammaren i Sverge och andra länder= av redaktör
      _V. Spångberg_.

      143. =Det internationella hjälpspråksproblemet= av fil. dr _H.
      B. Goodwin_. 07.

      144. =Kommunal rösträtt i Sverge= av fil. kand. _E. J:son
      Thulin_. 2:a uppl. 08.

      145. =Kommunal rösträtt i utlandet= av fil. kand. _E. J:son
      Thulin_.

      146. =Våra vanligaste främmande ord= med uttal och förklaring
      av doc. _O. Östergren_. 5:e uppl. 14.

      147. =Om lösningar.= Ett kapitel ur den moderna kemien av _G.
      Starek_. 2:a uppl. 17.

      148. =Kristendom och moral= av prof. _Edv. Westermarck_. 2:a
      uppl. 13.

      149. =Religion och magi= av prof. _Edv. Westermarck_. 2:a
      uppl. 20.

      150. =Jordreformen= av _Sven Brisman_.

      151. =Vattnet= av fil. d:r _H. Sandqvist_. 2:a uppl. 22.

      152. =Massornas själsliv och andlig smitta= av prof. _B.
      Gadelius_. 2:a uppl. 12.

      153. =Om besatthet och talande med tungomål= av prof. _B.
      Gadelius_. 2:a uppl. 12.

      154. =Sinnessjuka och sinnessjukvård= av prof. _B. Gadelius_.
      08.

      155. =Förbrytaren och samhället= av prof. _B. Gadelius_.

      156. =De gammaltestamentliga böckernas tillkomst= av prof. _H.
      Schück_. 2:a uppl. 13.

      157. =Den israelitiska litteraturens utveckling= av prof. _H.
      Schück_. 2:a uppl. 20.

      158. =Telegrafering utan tråd= av civilingenjör _Max
      Grenander_. 2:a uppl. 12.

      159. =Kyrkan och prästen enligt Sverges tidigaste lagar= av
      fil. dr _Arnold Bratt_.

      160. =Jesu liknelser= av doc. _Sven Lönborg_.

      161. =Paulus= av doc. _Sven Lönborg_.

      162. =Fredsrörelsen och kulturen= av _E. Key_.

      163. =Språk i språket= av _Gustaf Cederschiöld_. I. =Översikt
      av stilarna.= 09. 3:e uppl. 20.

      164. =Språk i språket= av _Gustaf Cederschiöld_. II.
      =Stilgranskning.= 3:e uppl. 20.

      165. =S. A. Andrée.= En levnadsteckning.

      166. =Charles Darwin= av lektor _Gottfrid Adlerz_. 2:a uppl.
      09.

      167. =Om kycklingens utveckling i ägget= av prof. _J. Aug.
      Hammar_. 10.

      168. =Flygmaskinen= av _T. Ångström_. I.

      169. =Flygmaskinen= av _T. Ångström_. II.

      170. =Läran om befolkningen= av prof. _Knut Wicksell_.

      171. =Michelangelo Buonarroti= av _L. Lundh_.

      172. =Om hembygdsforskning= av folkskollärare _N. Edberg_.

      173. =William Shakespeare= av prof. _Erik Björkman_. 2:a uppl.
      19.

      174. =Bibel och Babel= av doc. _David W. Eyhrman_.

      175. =Ur grävsteklarnas liv= av lektor _Gottfrid Adlerz_ II.

      176. =Instinkt och förståndshandlingar bland grävsteklar= av
      lektor _Gottfrid Adlerz_.

      177. =Huru länge har kvinnan betraktats som mannens egendom=
      av riksantikvarien _Oscar Montelius_. I. =Äktenskap genom rov;
      äktenskap genom köp.=

      178. =Huru länge har kvinnan betraktats som mannens egendom=
      av riksantikvarien _Oscar Montelius_. II. =Äktenskap genom
      gåva; kvinnans nuvarande ställning.=

      179. =Till Gustaf Frödings minne= av _Torsten Fogelqvist_. 2:a
      uppl. 22.

      180. =1809 års revolution= av prof. _Nils Edén_. I.
      =Revolutionens förhistoria.=

      181. =1809 års revolution= av prof. _Nils Edén_. II. =Gustav
      IV Adolfs avsättning.=

      182. =August Bebel.= En biografisk studie av _H. von Gerlach_.

      183. =Tusen nätter och en natt= eller =Den arabiska
      sagosamlingen= av _David W. Myhrman_. 12.

      184. =Hedvig Charlotta Nordenflycht= av _Yngve Östergren_.

      185. =De viktigaste knutarna.= En handledning för sjöfolk,
      fiskare, scouter m. fl. av _Hj. Öhrvall_. 2:a uppl. 22.

      186. =Charles Dickens= av _Ida B. Goodwin_. 13.

      187. =Våra vanligaste folkvisor= av fil. d:r _Sixten
      Belfrage_.

      188. =Fredrika Bremer= av fil. d:r _Sverker Ek_.

      189. =Verner v. Heidenstam= av _Göran Lindblad_.

      190. =Ådalen o. Norrlandsfrågan= av _O. Bucht_.

      191. =Norrländskt skogsliv= av _Otto Bucht_. I.

      192. =Norrländskt skogsliv= av _Otto Bucht_. II.

      193. =Svensk enighet.= Tal av _Henrik Schück_.

      194. =Beethoven= av _Karl-Erik Forsslund_.

      195. =Mozart= av _Karl-Erik Forsslund_.

      196. =Det offentliga talandets konst= av _Odal Ottelin_. I.
      =Innehåll och form.= 3:e uppl. 20.

      197. =Det offentliga talandets konst= av _Odal Ottelin_. II.
      =Talaren och auditoriet.= 3:e uppl. 20.

      198. =Ernst Ahlgren= av _Mathias Feuk_.

      199. =Svensk nationalitet i Finland= av rektor _Eirik
      Hornborg_. 14.

      200. =Om det svenska rikets uppkomst= av prof. _Otto von
      Friesen_. 15.

      201. =Marcus Aurelius och hans tid= av prof. _Einar Löfstedt_.

      202. =Om dövstumhet och dövstumundervisning= av dövstumlär.
      _I. M. Ingvarsson_.

      203. =Den kommunala rösträtten= av fil. d:r _David Bergström_.

      204. =Ärftligheten och dess lagar= av _Ejnar Malmberg_.

      205. =Om realism och idealism= av _Friedrich von Schiller_.
      Inledning och övers. av ~Johan Nordström~.

      206. =Erasmus av Rotterdam.= En studie av _N. Bergius_.

      207. =Den nytestamentliga textens ursprungliga form= av prof.
      _Ivar A. Heikel_. 16.

      208. =Hellenisk utvandring i forntid och nutid= av prof. _Sam
      Wide_. 17.

      209. =Om konkurs= av juris kand. _Y. Östergren_.

      210. =Platons livssyn= av _N. Bergius_.

      211. =Minnesord över Karl Staaff= av advokat _B. E.
      Drakenberg_.

      212. =Tal vid minnesstoden över Ernest Renan= av _Anatole
      France_. Övers. av bibl. Hj. ~Lundgren~.

      213. =Ballonger och luftskepp= av _Tord K. Ångström_. 18.

      214. =Reformation och renässans= av prof. _H. Schück_.

      215. =Den folkliga föreläsningen.= I. =Mål och medel= av
      lektor _Odal Ottelin_.

      216. =Den folkliga föreläsningen.= II. =Form och utförande= av
      lektor _Odal Ottelin_.

      217. =Två föregångskvinnor i kriget mot kriget= av _Ellen
      Key_.

      218. =Ärftlighetsforskningens resultat tillämpade på
      människan= av fil. d:r _H. Federley_.

      219. =Lord Byrons liv och diktning= av prof. _Erik Björkman_.

      220. =Den svenska olycksfallsförsäkringen= enl. lagen d. 17
      juni 1916 av jur. o. fil. kand. _Tage Östergren_.

      221. =Dopet och nattvarden= av lektor _H. Petrini_.

      222. =Författningsfrågan och valproblem i dansk belysning= av
      rod. _Einar Rosenborg_.

      223. =Siffror, som tala sanning och--ljuga= av lektor _Gösta
      Setterberg_. 19.

      224. =Landsbygdens elektrifiering= av agronom _Albin E:son
      Norrgård_.

      225. =Det ekonomiska förhållandet mellan äkta makar= av e. o.
      hovrättsnotarie _Y. Östergren_. I. Äktenskap ingångna före
      1921.

      226. =Himmelens mekanik= av _Conrad Lönnqvist_.

      227. =Om nyttan av religion= av _J. Stuart Mill_. Övers. av
      ~Hj. Öhrvall~.

      228. =Kvinnorösträttens historia i främmande länder= i
      kortaste sammandrag av _Ann Margret Holmgren_.

      229. =Kvinnorösträttens historia i de nordiska länderna= i
      kortaste sammandrag av _Ann Margret Holmgren_. 20.

      230. =Susan B. Anthony.= Amerikas grand old woman av _Ann
      Margret Holmgren_.

      231. =Kvinnornas del i moralens utveckling= av _Ellen Key_. I.
      =Återblick.=

      232. =Kvinnornas del i moralens utveckling= av _Ellen Key_.
      II. =Framtidsblick.=

      233. =Magin, den primitiva människans naturvetenskap.= En
      psykologiskt-religions-historisk studie av _Henrik Petrini_.

      234. =Har människan fri vilja?= av lektor _Gösta Setterberg_.

      235. =Den fysiologiska döden och dess betydelse för livet= av
      _Hjalmar Öhrvall_.

      236. =Jenny Lind= av _Maria Holmström_.

      237. =Kortfattad väderlekslära= av prof. _Gustaf Timberg_. I.
      =Om väder och vind.= 21.

      238. =Vårt folk och bildningen= av lärov.-adj. _C. Cederblad_.

      239. =Något om folkskolans undervisningsplan= av lektor _Gösta
      Setterberg_.

      240. =Krut, dynamit och andra sprängämnen= av lärov.-adj.
      _Albert Sjöstrand_.

      241. =Två internationella kvinnoorganisationer= av _Ann
      Margret Holmgren_.

      242. =Om prisindexberäkningar= av _G. Alegård_.

      243. =Om politiska val. I. Majoritetsval= av _N. Tenow_.

      244. =Om arbetssånger= av _Gustaf Cederschiöld_.

      245. =Skogens betydelse för Sverige= av _Sven Petrini_.

      246. =Det ekonomiska förhållandet mellan äkta makar= av jur.
      kand. _Y. Östergren_. II. I äktenskap ingångna efter 1920. 22.

      247. =Spiralnebulosorna= av fil. lic. _K. Lundmark_.

      248-249. =Björnstjerne Björnson.= Diktaren, hövdingen,
      politikern. I-II. Av _Ann Margret Holmgren_.

      250-251. =Om sinnesvillor.= I-II. Av _Hj. Öhrvall_.

      252. =Den klassiska gudavärlden i svensk diktning= av prof.
      _Hugo Bergstedt_.

      253-254. =Om den inre sekretionen.= I-II. Av _J. Aug. Hammar_.

      255. =Emilie Flygare-Carlén= av _M. Holmström_.

      256. =Constantin Meunier= av _Einar Rosenborg_.

      257-258. =Snorre Sturlasson och hans verk.= I-II. Av _Gustaf
      Cederschiöld_.

      259. =Om meteorer och meteoriter= av _A. G. Högbom_.

      260. =Fredrika Bremer= av _A. M. Holmgren_.

      261. =Voltaire= av _Georg Brandes_.


Skrifterna redigeras av en av Studentföreningen Verdandi vald
Småskriftskommitté, bestående av fem medlemmar. F. n. utgöres kommittén
av: _Anton Blanck_, professor, Uppsala, _Torsten Fogelqvist_, redaktör,
Stockholm, _Otto v. Friesen_, professor, Uppsala, _Rutger Sernander_,
professor, Uppsala och _Hj. Öhrvall_, professor, Uppsala (~redaktör~).

Återförsäljare erhålla goda villkor och antagas, även på obetydliga
platser, om anhållan därom göres hos =Albert Bonniers Förlag=,
=Stockholm=.

           =Verdandis småskrifter säljas i alla boklådor.=



TRANSCRIBER'S NOTES

This translation covers the Introduction only.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Voltaire" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.