Title: Ädelt vildt - En familjehistoria
Author: Kuylenstierna-Wenster, Elisabeth
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Ädelt vildt - En familjehistoria" ***


                              ÄDELT VILDT
                                   AF
                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER



                              ÄDELT VILDT


                           EN FAMILJEHISTORIA
                                   AF
                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER


                               STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG


                               STOCKHOLM
                     ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907



                            FÖRSTA KAPITLET.
                           Det gamla slottet.


-- Farmor, jag är ändå litet rädd!

-- För hvad, mitt barn?

-- För det gamla slottet och ... och för ...

-- Nåå?

-- För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där!

-- Tyst. Å, tyst, min flicka.

-- Hans sonson är ju också hos honom?

-- Ja.

-- Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på
hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så
trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan
jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening
alls.

-- Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid
mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det
mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han
har önskat se mig -- och _dig_ före sin troligen snart förestående död.

-- Hvarför mig?

-- Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad
med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och
rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du
skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din
människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo
uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i
förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli
ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer.
Tycker du inte det är en stolt tanke?

-- Jo -- men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig.

-- Ni ska' lära känna hvarandra.

-- Och hålla af hvarandra, farmor?

-- Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn.
Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att
sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela
lifvet.

Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor.
Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna,
och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och
dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt
hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till,
vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat
öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget
hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin
imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru
Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste
försiggå under kontroll.

Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den
första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan,
då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små
tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af
»stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt
på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom.
Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin
svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt
utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung
engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande
landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt
uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och
det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När
»guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det
högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att
hans hjärta brast af sorg.

Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa
barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den
lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit
hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger,
hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt
starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans
vildfågel med de breda vingarna ofta är det.

Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga
lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska
nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som
konservativa institut angifvit för dem.

Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick
bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små
flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.

Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att
få se dem riktigt glada.

Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem.
Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det
farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i
kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han
skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha
en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna
sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och
tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo
oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i
händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på
allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster.

-- Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro
strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock
under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore
orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar.
Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve
Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit
änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det
visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro
mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall.

Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en
gårdvar, höll sig till reds.

-- Vi äro framme strax, Karna.

-- Jaså, ändtligen.

Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus;
en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en
mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande
vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta
bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det
hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare
två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det
starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det.

Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen.
Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den
skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja
ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet.

En ung man skyndade fram emot damerna.

-- Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att
komma närmare.

-- Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag?

Grefven bugade sig.

Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och
utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något
vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en
viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra.

Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat
rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet
visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen
bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där
dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar.

Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt
som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt
och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de
dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles
oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser,
men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning
sympatisk.

Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte
henne samma utsikt: vägen öfver slätten -- som ett okynnigt slingrande
sotstreck öfver en gulbrun, plan yta -- pilar, risiga och nakna,
stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor
utanför på dörrstenen.

En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet
champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap,
sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin
sade:

-- Ja, nu ha vi inte långt igen.

Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om
de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både
svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar,
hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton
sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung,
och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit.

Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver
träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade
vallgrafvar.

-- Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit,
sade Haqvin.

Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas
friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför
den låga, hvälfda porten.

Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet
af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i
slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen,
hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i
förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna
bokstäfver.

Haqvin hade stannat bredvid henne.

-- Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt.

-- Ja. _Fac et nihil spera_, hvad betyder det?

-- Fac et nihil spera: _Handla och hoppas intet_, betyder det.

-- Hu! Hon ryste till.

-- Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och
skrattade litet.

Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i
en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan,
skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo
vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen.

Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning
midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig
massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage.

På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa
slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i
hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra
bladet utan rast eller hvila.

Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots
att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses.
Där stod:

»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder
Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage
till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått
med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som
mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og
framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till
lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig
og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid
1648 Amen.»

Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord,
men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens
skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans
tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och
bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af
hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och
tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter
och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår.

Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och
tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till
länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument,
hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det.

En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa
serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty
själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven
och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty
farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga
rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa
stolarna och de dunkla speglarna.

Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt
detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt
dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka.

Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men
detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan.
Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden
stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat
liksom dött, förstenats.

-- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt
valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet.
Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det.

-- Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt -- en gång
i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt.

Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon
sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt.

-- Farmor, jag ville så gärna ...

-- Hvad, barn?

-- Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig.
Hur kan man se ut så: lycka utan glädje?

-- Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar;
han har väntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket längre, och
nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt
tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade:
Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier
for min sondotter.

Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt:

-- Nej, gud bevare mig för det, frun.

Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet
halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en
tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen
blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp.

Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade
brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne
i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända,
men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken
föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet
eller öfver möbelns siden.

Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet,
hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med
elfenbenständer, som gulnat och spräckts.

Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af
hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten.
Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon
känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var
farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp.

-- Hvart går den här dörren midt emot, Karna?

-- Det vet jag inte, lilla mamsell.

-- Jag törs väl försöka öppna den?

-- Ja, det kan väl inte vara farligt.

-- Usch, den är stängd!

I detsamma kom den lilla trotjänarinnan i den hvita linongsmössan in.
Hon bar varma lakan och örngott på armen.

-- Hvart leder den här dörren? frågade Gunvor ifrigt.

-- Till riddarsalen. Det vill säga, det är en lönngång först, som
skiljer praktrummen från de här, och i den gången är det en trappa upp
till det förseglade rummet.

-- Hysch, sade Karna. Inga sådana där historier!

Men Gunvor kunde ej släppa det intressanta ämnet.

-- Finnes här ett försegladt rum?

-- Ja det gör det, men det skulle jag kanske inte talat om.

-- Jo. Å, låt mig se det.

-- Nej, kära hjärtandes, då kunde den gråe mannen ...

Hon tystnade tvärt, ty Karna nöp henne eftertryckligt i armen.

-- Den gråe mannen, hvem är det?

Gunvors stora, klara ögon lyste af begär att få veta mera.

-- Å, det är bara en sägen.

-- Att han finnes däruppe -- ett spöke! Gunvors röst blef halft
föraktlig.

-- Ja -- det -- är ju bara skrock.

-- Visst.

Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men
hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås
liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt
spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte
eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå
öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det
fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och
vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel,
och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad
hon ville själf, frågade hon sig knappt -- ja, då skulle hon släppa in
fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på,
hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på
blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden.



                            ANDRA KAPITLET.
                     Konung Död och drottning Lif.


I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson
bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga
damen.

-- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till?

-- Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen
sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus.

-- Utbrändt -- med veken nere i pipan, menar ni?

Hm, hm, ja, så ungefär.

-- Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan
helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig?

-- Ja -- ja.

-- Det är _lifvet_, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?

-- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig.

Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga
ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden
att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så
vördnadsfullt som för ett krönt hufvud.

-- Är grefven ensam nu?

-- Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så
rädd, att han ej skulle kunna se klart.

-- Äro -- hans ögon brustna?

Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt
bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna
svara:

-- Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad.

-- Det finnes ingenting man kan göra för honom?

-- Nej -- ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga
medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut.

-- Har han plågor?

-- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...

-- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon.

-- Jag tackar.

Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där
gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver
sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i
adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort
vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden.
Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela
vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som
tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga
och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre;
i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter
sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant
slut på godsets inkomster.

Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod
folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst
dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans
dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han
som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.

Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre
att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i
alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en
grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten,
som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle
Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion
gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af
hemvärmen.

Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden
de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var
naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle
heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde
en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan,
röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig
utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade
och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt
efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma
systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig
varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken
förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin
man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt _honom_, men eljest
talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna.

Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far
af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen
tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats
ur slottet.

Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till
Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit,
en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet
tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört
sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för
budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes
nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor
afled hon af brännsåren.

Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det
gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot
kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det _måste_
lefva!»

Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn
klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung
flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var
som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag
till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det
namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven.

                   *       *       *       *       *

Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som
om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama
uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation.
Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt,
och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen,
längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den
mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke,
hvem skulle han tydligast känna?

Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp
dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen.

-- Haqvin!

-- Margareta -- ändtligen!

Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött
hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och
ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet
ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt.

Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa
återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina
bästa drömmar, sitt ljusaste hopp.

Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som
skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en
kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en
varaktig fördämning.

Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig,
när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer
stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn.
Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men
fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt
pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där
på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall
finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde
den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan
Bragehalls trappor belägga».

Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga,
flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf
äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men
visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då
trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men
nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor.

De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref
med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid
stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen
förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga.
De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in,
hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat
än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument
öfver död längtan.

När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade
han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se
honom -- omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens,
och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig
för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud.

Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke
på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio
år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att
begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt,
och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en
vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa
mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft
under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».

Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon
skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan
fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den
stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också
utan att vika.

För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes
intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans
skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i
världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom
henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till
sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta
slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som
aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu
liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla
trädet.

Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som
ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit
starkare af den långa lagringen.

Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå
kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i
skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där
komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och
slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir
som en smekning, en dröm -- kanske en snyftning.

-- Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? -- Hon förde
upp den mot hans läppar. -- Den är lika hvit och fin som förr -- och
ringen -- min ring har du kvar! -- Den med månstenen.

-- Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att
den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?

-- Ja.

-- Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så
många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall
inte tala så mycket.

-- Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst -- den ger mig lif.

Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som
skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste
hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.

-- Stannar du nu hos mig, Margareta?

-- Ja, Haqvin, så länge du vill.

-- Också i natt?

-- Ja, du käre.

-- Å, hvad det är godt att veta.

Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver
de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.

Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen
höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den
fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare
blick.

-- Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med --
tillvaron, Margareta?

-- Ja, men han kan misstaga sig.

-- Jag tror han gör det -- du är så stark, min ungdoms älskade, att du
håller mig kvar hos dig.

-- Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.

-- Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst?
Den har rostat.

-- För _mig_ är den välljud.

Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt
öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden
älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst,
som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast
höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen
underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen
från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i
hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät
dimma suges upp af solen.

Slutligen frågade han:

-- Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?

-- Ja visst. I morgon får du se henne.

-- I morgon -- du tror att, att jag finnes till då?

-- Jag _vet_ det.

-- Ja, kanske får jag än en dag till skänks.

-- En och flera, hoppas jag.

-- Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark
och fast som du, Margareta?

-- Nej, men god och glad. En solstråle är hon.

-- Haqvin är så svag.

-- Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst,
att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.

-- Nej ... Bragehall har väntat -- så länge. Skall lyckan nu bli bofast
här?

-- Hvem vet?

-- Du vågar sätta allt på ett kort?

-- På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat
på i ett halft sekel. Gunvors lycka -- din sonsons framtid -- Bragehalls
ära -- ditt namns bestånd -- allt, allt är endast lösenord för bunden
längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?

Han tryckte sakta hennes hand.

-- Min härliga -- unga Margareta!

Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen
gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt.
Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls,
och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig
i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att
klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås
af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej
draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa
matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i
lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som
allt annat.

Någonting afbröt den hemska stillheten -- det ljöd först oregelbundet
och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans
tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade
somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som
han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.

Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var
som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och
kunde lefva.

Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den
främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han
draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.

-- Grefven sofver, hviskade hon.

Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta
betjentfysionomi sken upp.

-- Så godt!

-- Ja -- godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda
vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är
midt i natten.

-- Ja, hennes nåd.

-- Jag är _fru_ Eiden. God natt, Johan.

Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon
mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men
nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes
ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.

Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin
patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där.
Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.

-- God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?

-- Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår
liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga,
att det fått en ny veke, he, he, he.

Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess
ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.

-- En ny veke! -- Ja, kanske det.

-- Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall,
fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under
min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag
finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än
i går, ja, än på mycket länge.

Fru Eiden nickade tankfullt.

Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig.
Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt
öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.

Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med
de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt
ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.

Hon såg upp och räckte honom handen.

-- Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?

-- Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan
underdoktor som ni är jag inte.

Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.

Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och
knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga
som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid,
sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var
hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och -- handla, ty
handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara
rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila --
alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat
sätt visa, att _så_ älskade hon; inte för stundens röda rosor och
gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg
vägen bakom henne.

Gunvor kom in.

-- Här är jag, farmor.

-- Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.

-- Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke
är guldlockig och blåögd, som hon var.

-- Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora,
gråa ögon.

-- Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en
haka -- ja, farmor, hur är det med hakan?

-- Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl
farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!

Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och
elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess
dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.



                            TREDJE KAPITLET.
                             Lyckodrömmar.


Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle
rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den
vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för
första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss
feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att
ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk,
men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade
visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men
sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och
materia, och ingen visste, hur snart det brast.

Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade
intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina
iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.

-- Din sonson är en ståtlig man, Haqvin -- ett vackert skal, som de
flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han
tar sig ut i sin engelska ridkostym -- och i sin jaktdräkt sedan? Den
hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af
de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte
ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och
det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du
ädelt vildt!

-- Skadskjuter, Margareta?

-- Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess
skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse.
Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon
skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården.
Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt
farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna
skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske
snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller
ingen aning om dess allvar.

-- Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är
snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat
undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr
så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med --
ädelt vildt, som du kallade det.

Gamle grefven suckade tungt.

Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i
den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt
intill hvilsoffan.

-- Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de
bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en
lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert
själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni.
Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för
bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem,
som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för
Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast
hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats
åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen,
sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det
spränger nog aldrig sin puppa.

-- Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga
impulser. Margareta! -- Gamle grefven reste sig upp på armbågen. --
Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en
stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens
lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg
galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig
ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på
restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och
kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i
taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo
vi en lukullisk middag.

-- Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.

-- Det vet jag inte -- våra borgenärer.

-- Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är
ute.

-- Väl, säger du -- och så vill du själf ...

-- Ja, Haqvin, jag _vill_ eller rättare ett halft århundrades kärlek
vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag
varit hela mitt lif -- nu vill jag drömma.

-- Om lycka? ...

-- Ja.

-- För barnen?

-- Å ja, för dem och för -- dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt
Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit
förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar
tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand
i min.

-- Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!

-- Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa
vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det
tyngsta af allt.

Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod,
att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och
hon kunde också skämta.

Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver
en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år,
stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta
trotjänare, log med.

                   *       *       *       *       *

Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt
en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland
bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus
genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap.
Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka
våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i
sin stämma.

-- Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg
sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste
dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning
utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta,
helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade
sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm.
Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på,
att provinsen är så rik.

-- Ja, jag antar det.

Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste
ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla
Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått
vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var
han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den
gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så
var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle
hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att
underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade
han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och
ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg
vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt
blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och
att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett
egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om
han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt
att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och
ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt.
Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras
egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta
fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson
denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.

De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog
Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet
varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den
tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig
pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager
öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka
ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den
mjuka myllan.

-- Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett
något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig
af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll,
och som -- man måste ropa på hjälp.

-- Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.

-- Ensam?

-- Ja, ofta nog.

-- Hvad tänker grefven då på?

-- Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.

Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå
ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej
själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då
han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit
det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och
han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner
under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras
hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom
han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.

Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett
på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!

-- Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.

-- Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara
trygg.

-- För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de
finnas bara i barnkammarsagor.

-- Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är
sant, ni jagar inte.

-- Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina
lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!

-- Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara
grym?

-- Grefven tycker ju om jakt?

-- Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om
mig; det skulle göra mig så ondt.

-- Jag -- vi -- det är ju en så kort bekantskap.

-- Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall
hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på
Bragehall; så, har jag också känt det ibland.

Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft
en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:

-- Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna
-- tack vare er.

Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig
till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så
viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt
fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga.
Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon
hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få
rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida
kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts
jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den
vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade
hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.

Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut
ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef
det honom själf för öfvermäktigt.

Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska
vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada
barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från
tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt
upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om
sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen
nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.

                   *       *       *       *       *

När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en
oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller
annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog
slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke.
Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.

Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.

-- Så fin, min flicka?

-- Ja, farmor -- den passar mig, säg?

-- Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju
bara husets folk.

-- Ja -- men ...

Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade
diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru
Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot
den gamlas svala hud.

-- Kära barn, har han sagt något -- redan?

-- Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just
nu. Det är som en saga.

-- Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn
först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men
Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.

-- Farmor lilla, låt mig drömma.

-- Och hvad drömmer du om?

-- Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor,
hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga:
»Nu längtar jag _så_!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig.
De sista åren har jag också längtat -- tror du, man kan födas med
sådant? -- Men nu är det så stilla inom mig. Det är som -- som det var
julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.

-- Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en
mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall
akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en
högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.

Det knackade på dörren.

Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett
gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år,
hade han sagt.

Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och
farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det
skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom
trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna
uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett
så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till,
att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon -- och bäst så.

Gongongen ljöd.

Gunvor spratt till.

-- Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.

-- Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...

Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där
ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla.
Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt
fru Eidens hand till sina läppar.

-- Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.

-- Ingenting att tacka mig för, det ...

-- Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och
fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon
på Haqvin.

-- Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla
af rosor, som själf är den fagraste ros.

Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med
glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och
mäktigt, hvilket fanns där inne.



                            FJÄRDE KAPITLET.
                           Också en sibylla.


Gamle grefven Haqvin var nu så mycket bättre, att han, stödd på sin
sonsons arm, kunde gå ned till middagen och sedan till och med orka
tillbringa en stund i salongen under samspråk med sina kära gäster,
hvilka nästan började räknas till husets folk, då de varit på Bragehall
i närmare tre veckor.

Unge grefven, som så länge varit färdig med sitt frieri, hade dock ännu
ingenting sagt. Han var som en snäll skolgosse, hvilken höfligt väntade
med att räcka upp handen och förkunna sitt vetande, till dess man
vädjade till honom.

Farmor Eiden var alldeles på det klara med de unga. _Han_ var inte kär
alls, tyckte bara, att en rik och vacker brud var ett himmelskt manna;
_hon_ var kär i kärleken, och tänkte med sin barnsliga oerfarenhet, att
den såg ut som Haqvin. Man kunde när som helst skrida till verket, men
det vore mera passande att vänta till julen, och lämpligare att Gunvor
fore hem på en tid först, och att Haqvin där skriftligen meddelade henne
sitt hjärtas önskningar, så sluppe barnet ifrån den scen med knäfall och
bedyranden, hvilken farmor hårdt kallade »falskt alarm» i förevarande
fall. Hon skulle skicka hem flickan med Karna och prästfrun, som just
skulle till staden. I det tysta, lugna hemmet kunde hon sy in i
julklappsmönstren alla sina drömmar och dessutom vara trygg för att
farmor vakade öfver hennes framtid.

Fru Eiden kunde inte själf lämna Bragehall, inte knappa af på den sena
lycka hon ernått efter femtio års försakelse. Hennes själ, som ännu var
ung och kraftig nog att ingjuta lifvets eldande pulsslag i ett halft
utslocknadt sinne, måste ändtligen taga ut sin rätt i minuter och
timmar, såsom hon åtrått att få göra det i månader och år. För öfrigt
var farmor Eiden praktisk och energisk. Hon lämnade ej ett arbete
halfgjordt, och först när sondottern blifvit härskarinna på Bragehall,
kunde hon möjligen unna sig någon ro.

Alltså fick Gunvor resa en dag i medio af november. Hon hade gråtit, som
det barn hon var, öfver att nödgas lämna sitt drömslott med torn och
tinnar, men farmor tröstade henne lätt med utsikten, att, när hon vid
jultiden återvände, var det som grefve Haqvins fästmö.

-- Men han har ingenting sagt, farmor, snyftade Gunvor.

-- Han _skall_ tala, barn, men först med _mig_. Arbeta nu flitigt på
dina vackra julgåfvor och låt ingen af dem du möjligen kommer i beröring
med ana något om den förestående förlofningen, inte ens mamsell
Beat-Sofi. Hör du det, Gunvor!

-- Jag skall försöka, farmor.

-- Du skall _vilja_ det, Gunvor; det är med vår vilja vi behärska både
oss själfva och -- vårt öde. Än så länge kan du lägga din vilja i mina
händer och handla efter mina råd, ty du är ett litet godt barn, men när
jag går bort en dag, skall du minnas mina ord och härda dig i dem. Gud
bevare dig för att bli ett rö, min flicka. En kvinna får förefalla som
en vidja, men hon skall vara en stålfjäder, spänstig och stark.

Fru Eiden kysste sondotterns hvita panna, hvilken ännu ej märkts af ett
enda grubblets tecken, och hon såg med sin klara, fasta blick in i de
mörka flickögonen, hvilkas djup hon likväl ej kunde loda. Det hade hon
heller aldrig förmått med svärdotterns; det där längtande, undrande
uttrycket i dem var som en saga på ett språk hon ej kände.

Gunvor reste, följd till stationen af grefve Haqvin, som till afsked
ridderligt kysste hennes hand och hviskade:

-- Välkommen åter!

Det sista hon såg i novemberdimman, som insvepte den lilla stationen på
slätten i sitt gråa töcken, var hans mekaniskt viftande hvita näsduk. I
rytmisk takt gled den upp och ned -- upp och ned, och slutligen vände
Gunvor sig bort, trött att blicka mot denna monotona lilla signalflagga,
glad att tåget ilade ut på spåret mot trakter, där luften var mindre
tung och tät.

Glad! Ja, det föreföll henne själf otroligt, men hon var verkligen
riktigt trallande glad, ännu när hon kom in i den hemtrefliga våningen i
staden, där mamsell Beat-Sofi, fru Eidens husförestyre, tog emot henne
med en bullrande, hjärtlig välkomsthälsning, med brasor i alla rum, ljus
tända i kronor och lampor, en lukullisk supé och friska blommor på
bordet.

De första dagarna gick Gunvor omkring och njöt af att vara den enda
bestämmande i det stora huset. Hon tog emot en del visiter och gaf en
liten bjudning för sina flickbekanta, men det var just inte roligt. Hon
hade ingen förtrogen ibland de ytterst väluppfostrade unga damer farmor
Eiden valt till hennes umgänge, och råkade hon släppa ut något af sina
hemligaste tankars hugskott bland dem, stirrade de på henne med
förfäradt uppspärrade rundetornsögon, som om de plötsligt fått en
främmande fågel in i sitt lag, en, som de inte läst det minsta om i sin
zoologi.

Bäst trifdes Gunvor med mamsell Beat-Sofi. Inte för att hon var så
synnerligen förstående, men det kunde man ej begära; hon var lustig och
ärlig, inte uppstyltad och liksom inpackad i konvenans, och så hade hon
en alldeles särskild dragningskraft, som Gunvor först nu, under farmors
bortovaro, kommit underfund med: hon kunde spå. Beat-Sofis mor hade
varit riktig zigenerska, och fast det i det yttre knappt fanns ett spår
af detta folks särtycke hos den gamla trotjänarinnan, måtte hon dock
fått litet af dess trolldomsblod i ådrorna, ty hon kunde, som sagdt,
fuska ej så illa i sibylleyrket.

När nu stormen obarmhärtigt ref upp snön från Hamngatans stenläggning
och kastade den i våta klumpar mot de höga fönstren, och när
vintermörkret blef till becksvärta inne i de tysta rummen, skyndade
Gunvor gärna genom hela filen af gemak, följd af de många klockornas
knäpp från tröskel till tröskel, och hamnade slutligen i mamsell
Beat-Sofis kammare, där hon kröp så långt upp i soffhörnet hon kunde
komma, som skulle det skyddat henne för storm och vintermörker.

Här var alltid varmt och godt och vänligt. Från köket hördes ett muntert
skrammel med spisringar och slamrande med kastruller, eller ett
torr-roligt infall af gårdskarlen, belönadt med pigornas högljudda
skrattsalfvor.

Dörren till vänster förde genom en lång gång in till handkammaren. Där
var mamsell Beat-Sofis allra heligaste. Där hade hon ställt upp och
tagit ned syltburkarnas prydliga rader i trettio år, vägt upp kryddor
till baken, lagt upp smör och småbröd, där var hon suverän, och det var
endast Gunvor, som oantastadt vågade sig in på detta område. Jo, fru
Eiden, förstås, henne trotsade ingen.

Mamsell Beat-Sofis rum var en gammaldags jungfrubur med pärlfärgade
möbler, ordentligt linjerande väggarna, ljusa tapeter med omöjliga
kornblåa ornament, hvita, knutna gardiner, en ljusbetsad björkbyrå
med virkad stjärnduk på och belamrad med vaser, byster,
eau-de-cologneflaskor och skrin.

Det var här Gunvor trifdes så väl i den hårdt stoppade soffan med sitt
rödrandiga öfverdrag. På bordet framför henne stod vanligen något namnam
att knapra på i skymningen. Sedan, när lampan tändes, skulle mamsell
Beat-Sofi spå. Den gamla var en mycket villig sibylla, ty hon var
ytterst nyfiken på hvad hennes Gunvor upplefvat där borta på det
präktiga Bragehall. Karna och hon hade haft långa konferenser, och att
»det var något i görningen», det voro de öfvertygade om. Karna hade
dessutom till mamsell Beat-Sofis uppbyggelse späckat sin berättelse med
de spökhistorier hon i riklig mängd fått höra af tjänstfolket, och det
var ej utan, att de satte fart i de där dropparna zigenarblod mamsell
Beat-Sofis mamma låtit sin dotter ärfva; oroliga, heta, fantasifödande
blodsdroppar, som aldrig ville riktigt låta späda ut sig.

Hvarken Gunvor eller mamsell Beat-Sofi hade satt sig in i hvad farmor
Eiden skulle sagt om dessa små seanser; de tänkte inte längre än att det
var ett oskyldigt nöje.

Nu satt Gunvor alldeles tyst, och de vackra, drömmande ögonen följde med
ett egendomligt intresse brasans flammande eld.

-- Hvad tänker min lilla flicka på? undrade Beat-Sofi.

-- På lifvet.

-- Det var fasligt djupsinnigt. Jag tänker på min kaffepanna, jag, om
det skall vara för bittida att sätta på den än.

Gunvor satt tyst en stund, men plötsligt lystes det älskliga ansiktet
upp af en ny tanke. Hon såg med tindrande ögon på Beat-Sofi och frågade
en smula skyggt:

-- Har inte Beat-Sofi haft någon sådan där ungdomssaga? Å, bestämdt!
Tala om!

Hon smekte öfvertalande mamsell Beat-Sofis tjocka armar och smög sin
smala, mjuka hand mellan hushållerskans sträfva, förkylda fingrar.

-- En ungdomssaga -- jo, kors; det fanns väl en tid, då jag tänkte på
tocket. »Litet ska en väl ha med, sa' den, som tugga' åt katten.» Men
det var ute på herrgården, det, där jag var husmamsell, innan jag kom
hit. Men sådant får väl Gunvor vara med om mycket finare och bättre; det
här var bara inspektorerna.

Gunvor såg häpen ut.

-- Tyckte du om -- om _allihop_.

Mamsell Beat-Sofi log belåtet.

-- Den ene först och den andre se'n, förstås. När de kommo till gården
och ingen kände, ställde de sig väl med mig, för jag lagade god mat åt
dem, och -- och hvar jul gaf mig herrskapet litet till bosättningen. Jag
sparade och gömde och satte in af min lön, men bäst det var, kom den
förste och ville flytta; han hade fått plats i hemtrakten. Jag grät en
vers, och så var den sorgen öfver. -- -- Den andre for, därför att han
fått ett eget arrende.

-- Var det slut sedan? frågade Gunvor besviken.

-- Nej, det var allt en till. Då hade jag just vant mig af med att
drömma, men det gick snart efter gamla trallen igen. Besparingarna
sattes ordentligt in i blåa boken, och vi -- hm, hm -- _han_ och jag
traskade omkring kontorsbyggnaden, som just skulle byggas till -- men
se, det var inte, som jag inbillade mig, Beat-Sofi, som skulle bli
inspektorska, utan en annan. Mor min sa': Du skulle åtminstone ha ett
kristet namn, din tattarunge, så folk begriper, att du inte vill stryka
landsvägarna omkring utan kan sätta fötterna stadigt under eget bord.
Jo, pytt, ha de begripit. I alla fall har jag fått pröfva på ekluten.

-- Var det alltsammans?

-- Ja-a. Det har fallit mycket snö sedan dess -- och nu är jag glad för
att jag ändå haft inspektorerna.

-- Glad?

-- Ja, ser hon, grynet mitt, lifvet utan kärlek är som kaffe utan
klarskinn. Man kan nog stå ut me't, men uschelt är det. Men si, min
flicka, hon ska ha både kaffe och klarskinn, det ligger i korten det.
Ja, nu tänder jag lampan, så lägga vi ödets stjärna.

Ett par minuter senare sutto de båda lutade öfver korten.

-- Det kan se ut något det, pratade Beat-Sofi; hjärter åt alla håll, en
ljus väg -- en -- två -- fyra -- åtta. Ser Gunvor ett sådant roligt
bjudningsbref! Å, kors, så granna kort har jag aldrig sett! Och Gunvors
egen kung tänker på henne! Det skulle väl aldrig vara grefve Haqvin
heller?

Gunvor rodnade och teg.

-- För henne själf -- för vännen -- för huset, räknade Beat-Sofi snabbt
och säkert.

-- Och, hvad som skall ske. Låt mig höra det först, Beat-Sofi!

-- Nej, i ordning med frågorna! Ser hon, min lilla, där ha vi
förlofningsringen. Den kommer långväga ifrån; titta själf, tre sexor!

Gunvor stirrade på de betydelsefulla korten och frågade sedan så tyst,
att det knappt hördes:

-- Synes det, om han håller af mig -- riktigt?

-- Han skulle väl skämmas annars! En sådan guds ängel som vår Gunvor --
och så rik se'n.

Ja, rik var hon; det hade också farmor sagt, och af köpmanssläkt, som
hon var, visste hon hvilken makt penningen hade, men att bli älskad,
därför att man ägde millioner, föreföll henne underligt. Var då hon
själf ingenting? Hon mindes plötsligt ett uttryck en af hennes fars
vänner haft en gång, när han skänkt henne en stor docka:

-- Det här är en dyr leksak; när du får höra, att den kostat femtio
kronor, tycker nog lilla nåden om den och låter bli att kasta den i
skräpvrån.

Gunvor fick tårar i ögonen. Var hon själf en sådan »dyr leksak», som man
lät bli att kasta i skräpvrån?

Ibland, när mamsell Beat-Sofi var vid sitt rätta sibyllelynne, spådde
hon Gunvor i handen, och då figurerade alla de mystiska spökhistorierna,
som Karna berättat henne.

-- Mamsell Gunvor möter sin käraste en aftonstund, sade hon en gång
högtidligt; det ser ut, som om han komme genom lyckta dörrar -- från ett
försegladt rum.

-- Nej, nej, afbröt Gunvor otåligt, dit går ingen.

Men sibyllan lät inte störa sig; hon hade kommit i farten, och hennes
hvardagliga fysionomi var förvandlad till något nästan vildt,
zigenaraktigt.

-- Han kommer sorgsen -- gråklädd, som om han ville osedd smyga sig från
en fest. Jag ser många, många tända ljus -- och en -- som tror sig vara
den rätte, håller armen om henne, Gunvor. Men tro honom inte! Det ligger
som ett mörkt töcken öfver hans väg -- olyckor och bråddöd, ser det ut
som. Men den, som kommer så ensam, han får ett långt lif, och älskad
blir han, men -- får jag se, Gunvor! Å, vår lilla guds ängel öfverlefver
dem båda två.

Gunvor var lifligt intresserad af dessa spådomsseanser, men de gåfvo
henne åtskilligt att fundera på, och under det att profetissan ett par
timmar senare lade sig och somnade tvärt, satt Gunvor med hufvudet stödt
i händerna och fantiserade. Var det verkligen Haqvin, som sorgsen ville
smyga sig bort från festen? Han måste ju veta, att han var den ende för
henne. Farmor hade ju bestämt det så ... och hon ville det själf. Då
skulle hon bli härskarinna, få makt och myndighet, i stället för att som
nu vara en liten flicka. Hon drömde om, att Haqvin skulle komma och
hämta henne. Han skulle höfviskt böja knä, som riddarna i Melins romaner
brukade, och säga några låga ord, klingande som stilla musik, om hur
högt han älskade henne -- och så -- så skulle han väl kyssa henne ... På
handen? Nej, det gjorde de fattiga. -- På kinden? ... Det gjorde farmor.
På pannan? Å, det hade gamle grefven gjort. Gunvor gömde ansiktet helt i
händerna. Han skulle kyssa henne på munnen, länge, länge! Hon blef
alldeles het vid den tanken, och hon längtade plötsligt feberaktigt
efter bud eller bref från Bragehall; helst ett lefvande, längtande bud,
en att famna och älska och trygga sig till. _Han_ skulle komma. Hon
öfverraskade sig ofta med att ej direkt vänta Haqvin; det var inte
alltid honom hon såg böja knä på riddarsed. Det var den gråe mannen. Han
hade en hätta, som fullständigt dolde hufvudet. Aldrig såg hon hans
anletsdrag. Hon log åt sin dåraktiga synvilla och försökte frammana
grefve Haqvins blonda, blåögda typ.

Mamsell Beat-Sofi spådde henne nu hvarje kväll, att »ett viktigt bref»
snart skulle komma, men om besök hade ödets stjärna aldrig något att
förtälja.

En dag kom också tillika med farmors bref ännu ett annat från Bragehall.

Liksom för att samla mod öppnade Gunvor först farmors epistel och läste
vant den stora, klara pikturen.

»Min kära, lilla flicka!

När du läser detta, har du väl redan tagit kännedom om Haqvins bref, och
jag blir således den första, som får önska dig lycka och en lång framtid
vid din blifvande makes sida. Om åtta dagar -- julaftonen -- hoppas jag
få omfamna dig här på Bragehall som en liten glad och förhoppningsfull
fästmö. Farfar -- som du händanefter, i likhet med Haqvin, skall kalla
gamle grefven -- längtar mycket att se er, barn, förenade. Hans krafter
äro ej stora. Döden unnade honom blott en kort frist. Vi ha därför redan
utsatt Haqvins och ditt bröllop till den första februari. Strax efter
helgen resa du och jag hem till staden för att iordningsställa
brudutstyrseln. Bröllopet måste dock för gamle grefvens skull hållas på
Bragehall. Det blir också ståtligast. Du får nu resa hit med vår goda
mamsell Beat-Sofi, som ej får lämna dig ensam. Karna skall naturligtvis
också med. Tag rikligt med pälsverk på dig, mitt barn, så att du inte
förkyler dig.

Af Haqvins skrifvelse ser du, att han redan fått mitt ord på, att du
vill bli hans hustru. Skrif därför endast ett par rader till honom in i
ditt bref till mig. Förlofningskort och ringar äro redan beställda. De
praktiska bestyren sköter gamla farmor som vanligt. Ja, jag skall troget
stå vid din sida, min lilla Gunvor; du kan vara lugn och dansa tryggt på
lifvets röda rosor. Än har du din sant tillgifna farmor

                                                   _Margareta Eiden_.»

Gunvor vek med darrande, fuktkalla fingrar ihop det styfva brefarket.
Jaså, nu hade farmor förlofvat henne. Allting var ordnadt; hon skulle
endast träda den gyllene ringen på fingret. Det var alldeles som när
farmor till barnbalerna synat af hennes toalett, knäppt ett dyrbart
smycke om hennes hals och sagt:

-- Så, nu är du färdig! Adjö, mitt barn, roa dig bra!

Gunvor suckade, och hennes hjärta slog ängslande, hårda slag, när hon nu
slet upp det andra kuvertet. Helt flyktigt hade hon sett på
utanskriften. Haqvins stil föreföll mycket oöfvad och gossaktig, med
långa, skälfvande staplar och svaga, halft utplånade prickar och streck.

Brefvet lydde:

»Goda fröken Gunvor! (Det var andra gången Gunvor fått denna spritt nya
titel för borgardöttrar).

Ehuru er högt ärade fru farmor sagt mig, att hennes unga sondotter vill
lyckliggöra mig med ägandet af sitt rika, varma hjärta, är det dock med
fruktan och oro jag djärfves framträda med min ödmjuka bön att få bli
eder ett trofast stöd och en huld make. Inga ord förmå uttrycka de
känslor, som bestorma mitt bröst vid hoppet att vinna en så fager och
älsklig brud. Hela mitt lif och min lycka lägger jag i edra händer, dyra
fröken Gunvor, och ber eder skänka mig det hulda svar jag innerligt
åtrår.

                                          Eder vördnadsfullt tillgifne
                                                      _Haqvin Brage_.»

Än en gång läste Gunvor de få raderna. Hon skakade häftigt, nästan
förtvifladt på hufvudet. Det var inte denna förskriftsmässiga, siratligt
affattade förklaring hon längtat efter och drömt om under de långa
aftnarnas ensamhet. Det fanns ingenting af detta, som talade till det,
hvilket i väntan glödde inom henne. Hon frös vid detta fadda ordsvammel,
hjärtefrös, och ändå försökte hon intala sig, att hon var lycklig. Hon
hade ju själf valt. Farmor hade visserligen uttalat en önskan, men valet
hade väl legat i hennes egna händer.

Å, då måste han vara riddaren -- _måste, måste_!

Hon brast i en klagande, vilsen gråt, utan att veta hvarför. Farmor hade
ju skrifvit, att hon fortfarande skulle få dansa trygg på lifvets röda
rosor, inte behöfde hon då vara ledsen. Hon torkade bort tårarna, men
hvarje gång hon ånyo läste igenom grefve Haqvins bref, kommo de igen.

Slutligen slog stämningen om; hennes friska, glada sinne hade ingen
fristad för sorgen, och ju mer hon såg på friarbrefvets skälfvande
staplar, ju lustigare tyckte hon de blefvo. Hon skrattade till sist. Man
kunde väl vara en båld riddare, fast man skref -- uselt. Man kunde väl
älska så där -- så där _varmt_, som hon drömt om, fast det ingenting tog
sig ut på papperet.

Hon fick en idé, en barnsligt uppsluppen idé! Hon skulle bjuda till att
svara i samma högtrafvande stil, och sedan, när de blifvit gifta, hon
och Haqvin, skulle de få förfärligt roligt åt dessa dråpliga
skrifvelser, ty -- Haqvin kunde väl skämta? Hon hade icke sett det, men
trodde det så visst. Och hon skref, med ögonen lysande af skälmaktighet:

»Herr grefve!

Med blyg glädje har jag mottagit edert smickrande anbud, hvilket jag ej
tvekar att besvara med mitt fulla hjärtas ja-ord. Er vördade farfar och
min farmor ha ju redan länge önskat vår förening och därmed åsyftat
bådas vår lycka. Tillåt mig försäkra er, herr grefve, att min högsta
sträfvan hädanefter skall vara att bibehålla eder för mig så dyrbara
kärlek.

                                                                  Eder
                                                      _Gunvor Eiden_.»

Hon såg på sitt opus, där hvartenda ord mötte henne som ett
karnevalsupptåg, och det stack till af smärta inom henne. Så skulle det
dock inte ha varit! Det var inte ärligt, detta. Kände han inte det,
månne?

Också den aftonen spådde mamsell Beat-Sofi henne, men hur hon än lade
»ödets stjärna» och »brudsängen», kom aldrig Gunvors kung med. Han var
alltid ur vägen.

Mamsell Beat-Sofi försökte prata bort detta faktum med att berätta om
alla de lysande fester Gunvor skulle komma på och alla de vackra
julklappar, som lågo till henne.

Då afbröt Gunvor plötsligt:

-- Hvar är min egen kung, Beat-Sofi?

-- Å, han kommer nog. Se här ha vi hans tankar.

-- De gå ju dit -- till rutertian: till pengar.

-- Ja, kors bevars, en får väl tänka på tocket med.

-- _Först_, kanske?

-- Men, barn, då, hvad hon ser allvarlig ut! Jag ska' minsann leta upp
kungkrabaten, ska' hon få se, gullängeln.

-- Nej, Beat-Sofi, det behöfs inte. Han har kommit. Jag är förlofvad med
grefve Haqvin nu, men ingen får veta det än.

-- Å, hvad säger Gunvor! Blifvande grefvinna! Ja se, en så'n fin herre
ville kanske inte göra sig så gemen och ligga i mina stackars kort, nu,
när han hittat vägen till lilla nådens egen hjärtekammare, det var nog
knuten, förmodade mamsell Beat-Sofi slugt, under det hon hjärtligt
omfamnade Gunvor, som stilla och nästan frånvarande besvarade
smekningen.



                            FEMTE KAPITLET.
                              Dansen går.


Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår
på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna
förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut
i stora moln.

Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans
åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom
släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan».
Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med
våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit
rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba:

   En himmel målade
   Gud under himlen;
   Ögonen af kristall,
   Kinderna af morgonrodnad,
   Läpparna af rosor,
   Munnen af behag.

Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna
strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet.
För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga
bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans
middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier
hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det
gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från
tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller
annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig
alltför ofta.

En af dem, den s. k. galne grefven, hade hittat på ett präktigt
tjufpojksstreck för att få ha dessa orgier i fred för upptäckt.

-- Vi skola allesammans agera den gråe mannen i det förseglade rummet,
hade han föreslagit.

Ett briljant påhitt! De tre andra unga ädlingarna applåderade, och, fast
Haqvins hjärna var för blöt att kunna taga några initiativ, gick han
villigt in på att låta sig roas, som han visste det brukades i dessa
kretsar. Fyra fotsida, askgråa kåpor hade anskaffats, och »spökena»
smögo gravitetiskt ett efter ett, just som det stora, malmrika tornuret
slagit tolf, upp till det förseglade rummet. Den tunga nyckeln hade
gnisslat svagt ogillande i det rostiga låset, men efter en kort
ansträngning lät den sig vridas om, och dörren gick upp.

Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne
grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här
kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk
och hård, vek och varmhjärtad, som han var!

En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt
bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från
att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort
slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit
lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död
stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han,
men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han
än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man
och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans
krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala
händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg.
Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han
mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och
stora han tänkt och drömt blef till tomma ax.

I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot
allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen
stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens
vilda äfventyr, och damerna ryste -- beundrande, men Eric själf kunde
gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände
ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att
motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och
gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander.

Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några
präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till
dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till
Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött
gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i
ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett
halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste
ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en
relik från den forna klosterkyrkan.

Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det
vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna,
och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder
gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af
gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt
spel baccarat.

Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad,
tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej
tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen»
i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter
tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade
den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se
ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på
Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse.

Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när
grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så
hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de
skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa
uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru
Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen
på morgonen.

-- Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade
Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras
inne i Venusberget.

Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle
grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i
slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd
med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på
Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till
redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till
golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver
hufvudet.

Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om
dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem
vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade
det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas,
och nu -- var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar.

Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag
öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och
ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!»

Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra,
som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han
räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med
en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius'
visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma
med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som
nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer,
han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde
af ödet:

   »Hur skön går ej solen ur böljorna opp!
   Hur skimrar ej guldet på klippornas topp!
   Hur mysa ej kring mig, hvart ögat jag vänder,
   elysiska parker, förtrollade länder.

   Jag kan icke trifvas i dälderna här:
   hvar blomma, hvar buske jag känner ju där!
   Nej, ut i det vida med brinnande ifver,
   en underbar trånad, en trollkraft mig drifver.

   Ty fattar jag stafven med längtande hand
   att vandra, en främling, i aflägsna land,
   och ömkar den arme, som dömdes af ödet
   att dricka i stillhet det hembryggda mjödet.

   Jag Rhenflodens vinrika stränder vill se;
   mig Galliens drufva sin nektar skall ge,
   och hon, som på Malagarankorna sitter,
   och Port-drufvan, älskad af handlande britter.

   Fritt andra må dväljas i hembygdens tjäll
   från lefnadens morgon till lefnadens kväll,
   fritt smeke de hustrun, som upphört att smila,
   och vagge den gråtande ungen till hvila.

   Iberiens mö, i en glimmande krans,
   skall dansa för mig sin förföriska dans,
   skall löna med sällhet min diktade smärta,
   och svartsjukans dolkar ej träffa mitt hjärta»

                   *       *       *       *       *

-- En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu
är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar.

Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo
ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen
tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar.

-- En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde
Eric Gyldenlos råa kommando.

-- Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron
Edelcrona.

-- Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se
upp med. Han är Daniel i lejonkulan.

Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden;
en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med
otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes
att taga, har kejsaren förlorat sin rätt».

Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess
tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta
bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera
komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig
skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det
förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp.
De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt
utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge
han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och
dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds
fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi»,
när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig
att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och
hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter
honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty
fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också
»af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta
ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret.
I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid
som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan
bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt
hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin
blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en
fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger
han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur.

                   *       *       *       *       *

Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene
solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en
skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina
filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp
med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert
den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle
hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket
för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten.

Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte
ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar
inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga
ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och
fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax
efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla
de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade --
skämtsamt som hon trodde -- skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och,
ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon
det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till
de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort
från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse.

Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit
hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat
tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för
farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne
från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt
bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar,
erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor.

Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt:

-- Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag _kan_
visst inte hålla af Haqvin som jag trodde.

-- Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller
tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen
kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt
vackra bo.

-- Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ...

-- Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får
i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i
hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den
annat än som ett halft nedbrunnet kronljus.

-- Då är visst mörkret bättre.

-- Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag,
att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en
komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om
saken. Det vore också att döda gamle grefven.

-- _Han_ har lifvet bakom sig.

-- Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din
fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig
för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg:
du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det
skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat
det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig?

Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät
hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes
lyckosol, ville ej helt låta skingra sig.

I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det
föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå
var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i
hans och gått med honom ut i världen -- en tid, flere år kanske, men nu
gällde det att bli hans för _hela_ lifvet; i lust och nöd skulle de
förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen,
ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor.

Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med
vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad
till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för
att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon
och fingrarna i munnen.

Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon
kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en
rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men
ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för
att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas
hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och
reskapporna.

-- Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga.

-- Jo, tack, han förefaller ovanligt kry.

-- Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick
upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din
brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda
henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att
han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse!

Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa
henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt
handen.

-- Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men
bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig
Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina
smekningar gengäldade af sin hustru.

-- Jag är inte hans hustru än.

Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad.

Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför
henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade
dämpadt:

-- Barn, gå aldrig utomkring något, som du _bör_ igenom. Se aldrig
skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages
hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de
orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta
lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år --
en människoålder -- har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar.
I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och
mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter
år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig -- aldrig Haqvin
Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men
endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från
kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig
fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras,
skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och
jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring.

-- Farmor! -- Gunvor såg ej upp. -- Efter hvad jag nu hört, förstår jag
så mycket -- men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till
Bragehall. Inte var det _min_ framtidslycka du ifrigast åtrådde?

Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm.

-- Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men
lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag
kräfver af dig, det är _mod_.

-- Till hvad?

-- Till _allt_.

-- Skall allvaret börja nu då?

-- Det beror på dig själf.

-- Jag vill bara ha glädje och -- frihet.

-- Frihet? Hvad menar du med det?

-- Jag vill skratta högt. Jag vill sjunga och dansa, göra godt på mitt
eget sätt -- ta hela världen i famn -- och värma den med min röda fröjd.

-- Inte så exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lär
inte neka sin lilla grefvinna något.

Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka.

-- Han neka! Jag är ju rik.

-- Visserligen, men hädanefter är det din man, som disponerar dina
pengar.

-- Tills jag blir myndig då.

-- En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det?

-- Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog
ingenting annat än att jag skall giftas bort.

Fru Eiden erinrade sig plötsligt sin egen liknelse om ädelt vildt, och
hon vände sig om för att dölja sin rörelse. Stackars lilla hind! Inte
hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man
lefver icke ett helt lif i ångest och saknad, utan att slutligen taga
upprättelse, _om_ den bjudes.

                   *       *       *       *       *

Några timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strålande
fepalats, och ett ekande sorl af röster ljöd oafbrutet i de stora, djupa
salarna, i förstugor och korridorer. En sådan talrik skara lysande
gäster hade icke i mannaminne varit sedd på Bragehall.

Den omedelbart efter vigseln serverade bröllopsmiddagen var nyss
afslutad; den hade varit ett kulinariskt mästerverk, och man reste sig
skinande och belåten från bordet för att göra en kort paus, innan kronan
dansades af bruden.

Hela festvåningen var eklärerad; endast den korta vindeltrappan upp till
det förseglade rummet låg i mörker, då däremot den intill korridoren
gränsande riddarsalen var ett strålande ljushaf.

Ungdomen såg på det nybonade golfvet och längtade efter morgondagens
bal. De unga flickorna sörjde endast öfver ett: den förnämste och
outtröttligaste kavaljeren komme att saknas då, liksom nu på själfva
bröllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton.

-- Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner.
Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden!
I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och
syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg.

-- Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att
likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af
skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han
hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst.

-- I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa.
Löjlig idé!

-- Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar
sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur.

-- Ja, hon är en riktig liten älfva.

-- Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara.

-- Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog
vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta
honom med på en och annan gask.

-- Klart -- och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan!

-- Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda
dansen.

En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans
utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss
dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om
hvarandra på det glatta golfvet.

Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats
med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De
blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför
sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de
dock njuta af.

När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen
för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra
hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes.

Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och
med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och
hviskade:

-- Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen
skall förgäfves vända sig till oss, säg?

Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss
och ett:

-- Du är så söt!

Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om
mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon
drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen
nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och
stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så
mycket!

Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa.
Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver
hennes skälfvande läppar.

Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot
henne.

-- Hvad är det, Gunvor?

-- Låt oss gå -- gå härifrån, bad hon.

-- Har någonting skrämt dig, du ser ju alldeles förstörd ut.

-- Jag vill inte -- vill inte vara härinne.

-- Du såg väl aldrig ett spöke heller.

Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte själf fri från
vidskepelse.

I detsamma ljöd ett förfäradt skrik från någon bland folket, hvilket
nyss uteslutande och liksom fånget i en blick sett upp mot fönstren.

Haqvin gick ut på balkongen. Ett par af bröllopsgästerna följde honom,
däribland löjtnant Forner, som ropade ned:

-- Hvad är det, godt folk!

Det var nästan hemskt tyst nu därnere, men en röst svarade slutligen:

-- Hanna Per Svens säger, att hon tydligt såg den grå mannen, och han
varslar för olycka, han.

-- Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte
låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi
ska dansa kronan af bruden.

Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet
afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren
och vindeltrappans mörka sväng.

-- Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han
öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den
grå mannen?

-- Ja, fullt tydligt.

-- Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han
var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven?
Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har
just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med
tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl
honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt.
Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att
jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får
den åtrådda kronan.

Gunvor biföll med ett matt leende.

-- Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin.

-- Nej, han är just ingen värderik bekantskap.

Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande
uttryck lät sig svingas rundt.

Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på
mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens
jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric
Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande
välbehag.



                            SJÄTTE KAPITLET.
                          Alla de rosor röda.


De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve
Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde
sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka
upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till
vänner och bekanta ville aldrig taga slut.

Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim
med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma
lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast
vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan.

-- Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna
Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under
dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den
excentriske grefven.

Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en
salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade
skälmskt:

-- Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin
bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta.

-- Det är långt dit -- ett år minst.

-- Hvad gör det, när man väntar på den rätte!

Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod,
men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen,
följdt af bröllopsgästernas dånande:

-- Lefve brudparet -- länge lefve det!

-- Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du
dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne.

Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt
emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en
gäspning.

-- Är du trött? frågade hon vänligt.

-- Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen
ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du
hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden.

-- Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut.

-- Tycker du!

Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och
näsvingarna vidgades betänkligt.

-- Din stackare! -- Gunvor skrattade -- Sof du, annars falla visst
ögonen igen af sig själfva.

-- Tillåter du? frågade han lättad.

-- Ja visst, bara jag slipper.

De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa
resan.

Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt
som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte
han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans
hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare.
Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför
brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred
under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på
sak.

Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda
ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit
sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre
våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått
följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru
Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig
med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon
som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen
hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig
ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter
någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de
gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig
förde ett förtroende vidare.

-- Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig.

Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan.

-- Inte mer än så, Fagerlin?

Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit
adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den
svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita
hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och
våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder,
hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af
sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och
förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han
ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne.
När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko
i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt:

-- Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här.
Jag -- jag är rädd.

Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och
skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri.

-- Inte är väl lilla Fagerlin rädd för sin egen man?

Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick,
och Gunvor vände häftigt bort ansiktet.

-- Se så! -- Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det
hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. -- Jag kysser
min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart!
Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? -- Han släppte henne
tvärt och tillade vresigt: -- Jag trodde, att du var ett förståndigt
fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor
lärt dig.

Gunvor brusade upp.

-- Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig.

-- Förgå? -- Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett
kluckande skratt. -- Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är
visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall
vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min
unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag
skall sofva.

Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel
och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en
massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda
hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig
förmått -- inte ens som barn hade Gunvor skvallrat -- och dessutom var
det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående.
Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade
in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så
småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins
uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt
hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns
underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej
flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla
fall ej var ett så lättuktadt barn.

Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen
halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet
pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt
kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda
benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den
ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat
honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en
främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon
tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att
denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den,
som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen
sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de
sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon
vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade
altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så
vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor
hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var
som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo:

   »O gud, välsigna dessa hjärtan,
   helga dessa vänners band! ...»

Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord:

   »... vara _allt_ i lust och nöd,
   vara _ett_ i lif och död.»

Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade
trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den
skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se
glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma
sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora
världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära
sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning
parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting
smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande
begrepp som -- _stora världen_.

-- Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt
allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari.

Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan,
som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. --

                   *       *       *       *       *

Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst
till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt
konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon
förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en
af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort
tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner
var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte
upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad
som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje
rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna,
mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och
ljust.

-- En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor
vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam,
hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. --
Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast
man åker.

-- Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön,
men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam --
nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset.

Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och
impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med
känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit
åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta
Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt
lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu
satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin
och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer,
satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var,
fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä
af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand
af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål.

-- Vill mamsell vara snäll och låta min kusk få något -- hvad han vill
ha -- då sitter jag tryggare, sade hon plötsligt.

Amelie styrde raskt om detta, och när hon kom in igen, fortsatte Gunvor
det påbörjade ämnet genom att fråga:

-- Har ni mist någon kär anhörig, eftersom ni säger, att ni är så ensam
_nu_?

-- Nej, jag har inga anhöriga, men -- jag hade en vän.

-- En -- en flickvän.

-- Nej.

-- Är han död?

-- Ja, för mig, fru grefvinna.

-- Å, han kommer nog igen -- hoppas ni inte det ibland?

-- Jo.

-- Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall
gärna ställa till bröllop.

-- Å, grefvinnan misstar sig, det ... Amelie tystnade och blef blodröd.
Hvarför hade hon gifvit denna förnäma främling, en af _hans_ jämlikar,
sin hemlighet. Var det därför, att hon lockade så vänligt med sin klara,
mjuka stämma, och därför att Amelie eljest alltid måste pressa smärtan
fast inom sig, den gnagande ångesten öfver att _han_, som utgjort hennes
korta, otillåtna, men så härliga lyckodröm, rest utan ett ord till
farväl, och förgäfves hade hon väntat bud eller bref. Han hade väl
»lekt», som det glada uttrycket löd, med den lilla cigarrflickan,
»lekt»; den leken skulle visst ge henne döden.

Ett par kunder kommo in, och Amelie expedierade dem artigt. När de gått,
reste Gunvor sig och kom lifligt fram till disken. Hennes ögon strålade
af den oförvägna idé, hvilken plötsligt runnit upp i hennes hjärna.

-- Är ni ledig om söndag eftermiddag? frågade hon.

-- Ja, från fyra till sju.

-- Ni åker skidor, förstås.

-- Ja-a. -- Amelie kunde ej hindra att en glimt af skälfvande glädje
upplyste hennes ansikte, och ändå var det ju omöjligt, alldeles omöjligt
...

-- Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar
jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge!

Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller
blygt motsagd.

Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande,
värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med
ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man
jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt.

Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor
förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att
hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam.

-- Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig,
men inte kan du själf -- låt en af tjänstfolket.

-- Nej, tant, det är en fin, bildad flicka.

-- Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk,
men utanför den är hon luft för oss.

-- Inte för mig.

-- Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt
försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för
oss.

-- Stora världen borde väl framför allt vara storsint.

-- Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska' tala om något annat.
Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta
Gunvor ha för klänning på Amaranten?

Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade
häftigt:

-- Skall tant göra upp det, som uteslutande rör _mig_, med min man?

-- Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän?
du får nog dansa med kronprinsen.

Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr
blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet,
sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor.

-- Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka
på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i
att jag åker skidor med Amelie Sterner?

-- Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta
barn.

-- Hvem kan stöta sig på det?

-- Hela societeten.

Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt:

-- Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder,
vet societeten det?

-- Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl
Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som
behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din
man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är
en ära att tillhöra den.

-- Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta
grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det
bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt
hätskt öfvermod mot angreppet.

Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka
nästippen, men förlorade inte fattningen.

-- Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en
makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från
en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju
klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig
värdig sin ställning, har man bara ett att säga: _en parveny_! Au
revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om
torsdag.

Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men
kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit
mest förödmjukad.

Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade,
att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en
stund, utbrast han brutalt:

-- Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt?

-- Din grandtant retade mig.

-- Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så
enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru,
grefvinnan Brage, något så opassande?

-- Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan
den.

-- Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar.

-- Du?

-- Ja, jag, _din man_!

Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och
Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit
makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda
omyndighet.

-- Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag
hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där
mer.

-- Du skickar naturligtvis betjänten.

-- Nej, nej, då får Beat-Sofi gå.

-- Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i
kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men
först få vi båda fara till grandtant.

-- Inte jag.

-- Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten.

-- Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa
krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen
bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå
och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig
med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man
sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag
hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda.

-- Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl
begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa
ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå
till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att
klarera saken med mamsellen.

Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit
en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då
han var rädd, att hon skulle förkyla sig.

Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor
föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens
drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt
på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag
föras bort i hvirfveln af nöjen.

Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan
började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på
mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade
nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens
festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom
kvällarna ljusnade och längdes.

Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde
däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han
vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var
alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han
haft »en förbaskad otur igen».

En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor.

-- Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade
han myndigt.

-- Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med
hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha
ingenting att lefva af.

-- Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor?

-- Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till
de fattiga, men du ville inte.

-- Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd
slösar bort stora summor.

-- Hur mycket förlorade du vid spelbordet i går afton? Jag tyckte, du
sade tre hundra kronor.

-- Det är min ensak, skulle jag tro.

-- Nej, sade hon hårdt, det är det inte. Du har mindre rätt än jag.

-- I hvilken lag står det?

-- Det vet jag inte, men det är så. Hon vände sig plötsligt bort och
tillade otydligt: Du tvingar mig så ofta att vara stygg och simpel, och
nu, om någonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna för
-- barnets skull.

I detsamma knackade det diskret på dörren.

-- Kom in! ropade Haqvin.

Betjänten räckte bugande fram ett telegram på en liten silfverbricka,
hvarefter han ljudlöst drog sig tillbaka.

Haqvin slet upp det; där stod blott:

»Farfar dödssjuk -- kom genast.»

-- Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor
telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig
så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den
gamle nu.

-- Är du mycket orolig, Haqvin?

-- Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå
bort.

-- Men du håller väl innerligt af honom?

-- Visst -- visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be
grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt
crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis
genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd
eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också
rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och
hämta dig.

-- Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad.

-- Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt.

Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade,
känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu
så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och
smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan
slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes
harm.

Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne
om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att
farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att
stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var
öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i
stillhet finge tillbringa sorgåret.

Farmor skref samtidigt:

»Min lilla Gunvor!

Vore det inte för din skull, hade jag endast ett att bedja om: »Herre,
nu låter du din tjänarinna fara i frid! Men jag vet, att mitt arbete ej
är afslutadt, fastän dagen är liden. Du behöfver mig; dina bref säga mig
det ständigt, om också blott emellan raderna.

Om min saknad, ja, så underligt det kanske låter i dina öron, min
tröstlösa sorg, har jag ej många ord att säga. Han, som aldrig fick taga
min hand i sin för lifsfärden, gjorde det så tryggt i döden. Jag tyckte,
att jag följde honom ända in i det stora mörkret, där måste jag lämna
honom och gå ensam tillbaka. Det var bara en tankestig, men den gjorde
mig dödstrött. Kära Gunvor, måtte du aldrig få erfara, hvad det vill
säga att mista i lifvet och mista i döden. Gud bevare dig för de sorger,
som ingen tröst ha! Men skulle de komma, så låt ej världen se, att de
krossa dig. Världen förstår sig inte på klubbslag, den dödar med
småsten.

Ett får du lofva mig, Gunvor, nämn aldrig honom, som gått, ty du skulle
tala om honom som om en död; och i mitt minne måste han vara lefvande,
för att jag själf skall kunna lefva. Jag följer hans stoft till griften,
men inom mig bor hans själ som en klar låga. Det är din gamla farmors
helgonlampa, Gunvor. Den slocknar först, när jag själf får ro.

Kärlek är af många slag, men den, som härdats i smärta, är den starkaste
men också den mest kräfvande. Den har gifvit helt för att också kunna
taga helt.

Lef väl, mitt barn, och tänk med dina bästa tankar på honom, som i
öfvermorgon bäres bort från sitt älskade Bragehall.

                                                  Din tillgifna farmor
                                                   _Margareta Eiden_.»

Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann
hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till
Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon,
att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande
och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken
fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket
förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt.

Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga
grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro
blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin
lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon
glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma
högre än till passiv tillgifvenhet.

På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och
flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif
i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna
Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte,
och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse!

Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i
alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han
inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves.



                            SJUNDE KAPITLET.
                             Lyckoriddaren.


Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! -- bing,
bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små
skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar.

Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och
kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i
metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo
oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den
bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors.

Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom
fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den
mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin
uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg.

Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken
riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta
stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben
långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade
drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande
väntansfull aprilstämning öfver all naturen.

Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit
med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes
kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på
dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte
just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon
ropade gladt på sitt breda landsmål:

-- Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga
grefvinnan är nå'et af de' grannaste en kan se, og deras agedon sedan,
med vapen bå' etter og fram.

Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till
flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt:

-- Du är också grann, Bolla!

-- Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon
lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga
grefvinnan?

-- Ja, hon är vacker.

Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på
gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram
sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var
uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin
vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt
fram.

Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när
den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat.

-- Farmor Eiden.

-- Farmor? -- Hvems farmor?

-- Onga grefvinnans, vet 'en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket,
och det är nok hun, som regerar på slottet.

-- Såå, grefven då?

-- Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker
jämt, og så söfver han.

-- Sofver han _mer_ än förr?

-- Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan,
menar jag.

-- Hur, hm, där finnas småttingar också.

-- Baraste en, dom kunde ha't en påg me' ve detta laget.

-- Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge?

-- Fem år te nästa februari.

-- Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad
vet ryktet?

-- Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor
Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer
dom.

-- Och grefven sofver på saken?

-- Ja, og så spisar 'en som en varg.

-- Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett
svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att
Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det
var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett
dylikt köttstycke.

Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver
Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång:

-- Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en
akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en
försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall.

Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat
fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den
egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande
dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga
rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit
i förväg.

Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; --
han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men
dock kunde han aldrig upphöra.

I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han
ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då
han velat bli »man och människa».

Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken
skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet
och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af
svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin
egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens
fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af
klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att
påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in
till honom.

Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer
insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det
den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig
lättjefullt mot de olivgråa bladen.

Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han
kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var
kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och
glimmande sjöar.

Och nu ...?

Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka
eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde
att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna
sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar.

Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung,
viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när
afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar.

När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit
rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona.

Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i
sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt
och gick ut i trädgården.

-- Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där
midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en
bred talmikedja dinglande på magen.

-- Köpa blomster! -- Tag dom bara!

-- Tack och heder!

Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de
hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast
tomhet och vemod.

Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få
stenkasten upp till kyrkogården.

Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes
af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom
lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif
och uppståndelse som i trädgården.

Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af
saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd.

Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker,
nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt.

På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och
Erik läste:


                                AMELIE.

   Sof, oroliga hjärta, sof!
   Glöm hvad världen har ljuft och ledt;
   inga tankar din frid förstöre,
   inga drömmar din hvila.

Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om
hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara
en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade
oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor
falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte.

Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt
djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland
känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den
lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu?
Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det
vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle
söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den
mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för
henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta,
utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt
hvita kyrkan.

Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg
förde dem med bud till lilla Amelie.

Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora,
skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och
sade:

-- Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min.

Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt
tryckt intill honom:

-- Din är jag redan.

Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka
mun att le.

-- Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs.

Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng
halfhögt:

   »Jag är Erik, vackra drömmars kung:
   smidd af månestrålar känns ej kronan tung.
         Gråt ej, barnet mitt,
         så blir riket ditt!
         Kung Erik leker på luta.»

Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i
den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att
hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung
Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han
förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne
tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon
hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol».

Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom
honom, tog han af hatten och hviskade:

»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn,
mana godt för min lycka.»

Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade
ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg.

Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första.

-- Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om
mot sin hustru.

-- Ja, jag ser det.

Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta
gestalt.

-- Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han,
som nyss ärft Lögenäs.

Farmor släppte Haqvins arm.

-- Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer
Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter?

-- Ja, om ett ögonblick -- men kanske jag tar honom med till middagen;
det passar ju bra, efter Edelcronas komma.

Gunvor skiftade färg men gjorde ingen invändning.

-- Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla
barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma.

-- Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.

-- Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr.
Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i
stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att
Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs.

-- Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande.

-- Därför att -- att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och
åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt
många stormar öfver det.

-- Hvad är du rädd för?

Farmor tvekade.

-- Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen.

-- Öfver Haqvin? -- Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld
i tonfallet. -- Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro,
tillade hon nästan hårdt.

-- Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor.

-- Å jo, farmor, jag känner honom.

De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo
Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han
berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till
Bragehall och träffa gamla bekanta.

-- Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för
att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den.

Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton
både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten.
Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt
honom:

-- Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är
ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att
rättfärdiga sin nyfikenhet.

Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin:

-- Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss
en tid.

-- Jaså, således härifrån trakten?

-- Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo
med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette
Amelie Sterner.

Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon
slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins
förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle
lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande
till den unga flickan.

-- Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han
vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie
Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär
och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ...

Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom:

-- Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina
excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går
för långt.

Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen.

-- Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din
munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än,
har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.

-- Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta.

-- För sent! -- Var det -- var det _min_ Amelies graf?

Gunvor nickade tyst.

Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej
ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos
denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit
bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull?
Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade
kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna,
personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina
förgiftade pilar bland blommor.

Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för
resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven
kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han
samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric
talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse
han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista
grusade drömslott.

När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af
gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan.

Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund
hejdade han henne.

-- Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni
höll af henne.

-- Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan,
tänkte jag ibland.

-- Ni visste, att hon -- att jag haft henne kär?

-- Ja -- och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie!
Hvarför skulle ni komma för sent.

Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt
vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna;
kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta
vid föreställningen om så mycken spilld lycka.

Han lutade sig ned och kysste hennes hand.

-- En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett
egendomligt tonfall.

Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt -- _er_ vänskap. Jag
ber inte om den; jag vinner den.

-- Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att
vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag
och en i morgon. Är det ett rikt eller -- ett mycket fattigt lif?

-- Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de
män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken
lätt drömmen om Österlandet.

Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten
föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick
sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga,
distinkta rösten talade liksom förbi honom.

-- Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje
människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde
undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har
jag märkt, att _fördel_ af ett eller annat slag är allas sträfvan, och
-- hon hämtade djupt efter andan -- en man, en verklig man, som vågar
stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och
vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag
skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en
veklings -- rodocka.

Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var
med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod.

-- Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl
göra litet toalett.

Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen.
Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens
seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde
hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt
äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var
rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan
hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under
det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne.

Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade
varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt
rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med
hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara
ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna
illusioner som hos Amelie.

Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den
härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets
främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga
började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig
kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon
ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång.

När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta
hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.

-- Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara _en_
hade makt öfver honom, hade hon sagt.

De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i
hennes ansikte. Om _hon_ kunde bli den, som på det sättet helgade
Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras
väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej
detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år
få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist
alla möjligheter, trodde hon.

Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att
för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde
sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta
Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade
blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt
lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes
sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.

Farmor Eiden kom in till Gunvor.

-- Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon.

-- Nej, farmor!

-- Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin
friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta.

-- Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda.

-- Detta blir också bäst.

Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och
stack den slutligen genom knuten.

-- Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor
ånyo.

-- Nej, jag har inte hunnit.

-- Haqvin var där en lång stund.

-- Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.

-- Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din
man, och -- du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.

-- När har jag försummat Hillevi, farmor?

-- Nej, du _har_ inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan
det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda
de oss under sin tyngd.

Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med
sin fasta, målmedvetna blick.

Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het
röst:

-- Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas
tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också
har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt _att lefva mitt
eget lif_.

Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera
behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade
hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna
fingo falla fritt.

-- Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon
lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet.
Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn
och din man är din värld.

En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde
kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.

Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och
Gunvor kommo in i salongen.

Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De
tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och
fru Eiden.

Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och
gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.

-- Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin
vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner,
som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar.

-- Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i
hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand
får man leta efter.

-- Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med
min hand, sådan den är.

-- Med tacksamhet.

Han förde den till sina läppar.

Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade
visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket
snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga
handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång
plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies
minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.

Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle
vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den
återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde,
hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?»

Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde
det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den
stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han
kallat sin »tankes sol».

Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den
lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet.



                           ÅTTONDE KAPITLET.
                                Jakttur.


Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under
det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:

-- Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt
hårdt.

Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men
snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade
sig från sin sprattlande börda.

-- Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp
upp i hans knä.

-- En saga! Jag kan bara en:

   »Det var en gång en saga
   så lång som en slaga,
   så bred som en dörr,
   har du hört den förr?»

-- Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan!

-- Jag kan ingen.

-- Hvarför kan mamma så många och pappa ingen?

-- Därför att -- att -- ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina
dockor.

Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom
Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur
hennes panna och sade vänligt:

-- Vill du åka med mamma till byn, Hillevi?

-- Ja-a då.

-- Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin.
Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet.

-- Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon
ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.

I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.

-- Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför
afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de
gamla?

-- Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.

-- Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda
mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig
trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.

-- Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt
sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar,
när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har
en liten grefve.

Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.

-- Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen
till folkskolbarnens examen.

-- Det struntar jag i. -- Han gäspade ogeneradt. -- Det borde väl vara
lunchdags snart.

-- Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på
egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.

-- Det hörs, att du kommer från -- hä -- från de breda lagren, Gunvor,
du idisslar jämt om folket och folket.

-- Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart
du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte,
och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt.

-- Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl
ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge
bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte.

-- Din dressyr är möjligen inte den rätta. -- Men vi komma alldeles från
ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag
hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna.

-- Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna,
och då få de, hvad de behöfva.

-- Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.

-- Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli
att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det
vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag
åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och
ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet.

-- Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan
endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga»
afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två
saker: frisk luft och ordnade begrepp.

-- Gunvor -- farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den
gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg
märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin
drottninghållning. -- Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af
ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att
dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha
tagit det i arf, ty _hänsyn_ är en grundval för verklig bildning, likaså
själfbehärskning.

Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt:

-- Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!

-- Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du,
Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du
_vill_ såra någon.

Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått
sig och gick långsamt fram till sin man:

-- Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns
ingen hjärtlighet i denna rörelse.

                   *       *       *       *       *

En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den
eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo
hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.

Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen
förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett
barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en
människa, som förstod henne.

Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric
Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den
döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och
innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå
frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej
längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det
måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne.

-- Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog
henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte
känner.

Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på
vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig
likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada
röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i
vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den
omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då
ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad,
sin längtan tillfredsställd?

Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en
härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den
nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig
och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada
barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände
sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i
denna hägnade lyckovärld att göra?

Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka
och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de
elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det
lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för
ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och
det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande
mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.

Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i
detsamma ut på trappan.

-- God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!

-- Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...

-- Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl
hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och -- toddybrickan.

-- En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?

-- Ja, säkert.

-- Hvad säger unga grefvinnan om det?

-- Det frågar hon inte efter. Hon har sina _högre intressen_, som hin
måtte ta för resten.

Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått
det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor
handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min
hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på
förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning
detta vållat henne.

Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins
inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.

-- Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var
verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera
slottets ande, den grå mannen.

-- Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket
blef alldeles vettskrämdt.

-- Verkligen! -- Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. --
Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya
härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och
försvinna.

-- Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor.

-- Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade
rummet?

-- Nej, aldrig.

-- Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade
långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.

-- Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin.
Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.

-- Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt
kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?

Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt
med alla sina skiftningar i den belysningen.

-- Nej, svarade Gunvor likgiltigt.

-- Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad
skulle ni i det förseglade rummet att göra?

-- Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.

-- Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt
hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår
glada lek, Haqvin?

-- Ja-a, nu är det ju så längesedan.

Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta,
sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen
och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad
form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna.
Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och
underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af
drömmens vekhet.

Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika
fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt
han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin
köttiga hand.

-- Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande
hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade
spelat bort en rund summa.

Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. --
Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig
vakt, där bedrägeriet vill fram.

Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:

-- Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig
själf fågelfri för flere år.

-- Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?

Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en
hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han
log och skakade på hufvudet.

-- Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag
säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För
hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan
har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man
ej vara tillbakadragen.

-- Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor
lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och
strålande klart, just den rätta stämningen.

-- Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något
sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det
förflutnas skuggor.

-- Tror fru Eiden på spöken?

-- Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila
i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen
äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad,
ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt.

Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken
glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.

-- Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen
jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet.
Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå
bittrare än tunga minnen.

-- Hvad då?

Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara
den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och
förståelse i Eric Gyldenlos blick.

Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just
höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en
brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon:

-- Jag menar: gäckadt hopp.

Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: -- Har grefven lust att gå
ett slag i parken, innan det blir skumt?

-- Ja, med nöje.

-- Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand
på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade
hon med höjd röst.

Han såg upp.

-- Nu -- nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig.
Kommer du inte med, Eric?

-- Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt
sällskap i parken.

-- Jaså. -- Han tillade hviskande: -- Du, din spjufver, som aldrig kan
motstå kjoltyg.

-- Ring, Gunvor!

-- Hvad önskar farmor?

-- Min mantilj och hatt.

-- Skall farmor gå ut -- så sent?

-- Ja -- det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en
stark arm att låna mig.

-- Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i
strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran.

-- Och mig -- vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? --
Farmor Eiden log fint. -- Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min
fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur.

Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med
ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty
kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen
gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri.

Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit
upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf,
att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».

Gunvor tvekade.

-- Farmor ville inte, sade hon skyggt.

-- Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan
ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.

Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.

-- Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om
andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat
den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är
stor, vill ni använda den?

-- Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.

-- Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och
låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.

-- Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll
Haqvin groft. Ska' du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då
suckat i ny och nedan.

-- Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening
du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent.

Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med
en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.

-- Hvarför darrar ni så? Fryser ni?

-- Nej, men jag är rädd.

-- För hvad -- för »den grå mannen», kanske.

-- Nej -- men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan
slagit in.

-- Det kommer ni att berätta mig en gång.

-- Jag talar så sällan förtroligt vid någon.

-- Och längtar så ofta efter det -- inte sant?

-- Jo. -- Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt
honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon
frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit
uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde
höra det.

-- Skulle ni kunna vara min vän -- ingenting annat?

Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva
försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes
mjuka arm intill sig och svarade dämpadt:

-- Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig
jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller.

-- Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset.

-- Nej -- nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för
er, när ni själf vill lyssna. -- Grefvinnan skall akta sig här, tillade
han med förändrad röst, det steget är förrädiskt.

Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt
lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var
icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken,
när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första
sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat
brusa, som skakar ut i rymden tusen _hvarför_? likt vinddrifna blad.

De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar
glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i
konturerna.

Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick
strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt
och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras
dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig
bort. Själf var han mycket road.

-- Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette
duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben.
Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån
kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver -- ljusen
nedbrunna ända i pipan.

-- Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric
honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid
skogsranden, tätt vid Lögens strand.

Gunvor följde riktningen af hans hand.

-- Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte
vara bra vackert.

-- Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en
styfvare middag, Eric, så komma vi.

-- Med nöje. Bestäm en dag.

-- Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt.

Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: -- Det
har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från
Bragehall.

Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga,
gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till
något helt, men rika på intresse också i sin stympade form.

-- Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina
bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i
lifvet.

-- Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå.

-- Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle
stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls
längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och
ljust och tryggt.

-- Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en
annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla
nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland.

-- Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker
här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta
och fantisera.

-- Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned,
eljest kan tjänstfolket undra.

Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det
förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast.

Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon
vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida
öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal
insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett
kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint,
men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko,
en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar;
de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och
där solen ej förbrände.

Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs.
Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där
mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade
hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken.

En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt
hastigt till kusken:

-- Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet.

Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet
skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet
riktad på annat.

Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo
närmare.

-- Nej.

-- Jo, mamma, jag är så törstig.

-- Du kan få vatten i en stuga.

-- Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det
lofvade han i förgår.

Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med
flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade
hon bevekande Gunvors hand och bad:

-- Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be
farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. -- Hon hoppade högt från
sätet vid tanken på detta nöje.

-- Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när
pappa är med.

Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt
öde ytterst bedröfligt.

Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken:
-- Hästarna ä' nok varma och skulle ha godt af en rast, di me'.

Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes
ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade
med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra
rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande,
dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och
visste, att _den_ skulle få makt öfver henne.

-- Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du
skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric
är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken.

De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon
kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den
breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad
skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd
alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig
matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver
dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland
snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund
af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i
luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo
hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser.

-- Hvarför går du på tå, Hillevi?

-- Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag
tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom.

-- Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes
röda, ifriga mun.

-- Mamma, mamma! -- den lilla tryckte hårdt moderns hand. -- Det
prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? -- Hon blundade
och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt.

-- Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!

Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt
blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans
smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje
rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så
häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan,
som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans
hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de
senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i
kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en
kärlek, som blir till allmakt.

Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne,
och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men
endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej
motstå.

-- Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt.

-- Jag är trött, spring före, du!

Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar,
det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om
hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen,
medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt
föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han
stod tätt framför henne, lät hon den falla.

Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit
mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han
ställde ned Hillevi och sade muntert:

-- Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var
viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat --
så länge, tycker jag.

-- Inte har jag lofvat att komma?

-- Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt
välkommen med ord. Ni _känner_ det?

Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon
lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade:

-- Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla.

-- Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han
uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes
olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna,
skall försmå min gästfrihet.

-- Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?

-- Skall bli, min lilla nåd. -- Han smekte barnets kinder. -- Törs du
springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla
emot dig.

-- Hvem är Nilla då?

-- En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.

-- Då törs jag springa.

Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes
axlar.

-- Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en
fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha
tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det?

-- Ja, på de senare åren.

-- Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för
alla dylika partier.

-- Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta,
i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig,
eller kanske valde jag själf -- så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig
inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och
förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på
Bragehall.

-- Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den
hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner.

-- Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra?

-- Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och
rymden att vara vidd för fåglarnas flykt.

-- Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så
lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför
er park, grefve Gyldenlo, och -- ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att
inte hitta ordentligt ut igen.

-- Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit
trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors
barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt -- de
småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande,
känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har
skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde
kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje
besökande, än bara ett lillfinger och än -- hjärtat helt och hållet. Det
låter grymt, men jag håller af trollfar ändå -- fuskar dessutom litet i
hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit?

-- Det har jag ju sagt.

-- Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid
Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar.

-- Trollåt borde ingen lyssna på.

-- Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt
slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och
skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till
fest därinne. -- Han sprang uppför den låga stentrappan och stod
höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.

Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i
oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags
galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi
och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort
blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut
med händerna och ropade:

-- Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än.

-- Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd
till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni
ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den?

-- Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här
komma väl flera gäster.

Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg
henne djupt in i ögonen, sade han:

-- Ja visst -- bland andra Märta Edelcrona!

-- Hvarför nämner ni just henne?

-- För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för
något annat! -- Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en
läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver
henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. -- Känner ni inte,
hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två
människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och
förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. -- De gå
redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka.
-- Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt?

Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från
hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det,
som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans
läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara
gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter.

Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på
hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett
stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet.

-- Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte
gå, inte tro, att du måste det.

-- Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! -- Hon reste sig och gick
stilla mot dörren. -- Hillevi, mitt barn, väntar på mig.

-- Du käraste! -- Han slog an ett ackord. -- Låt dina ögon slippa se sig
trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft
under vingarna. -- Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i
strängarna och kom till henne. -- Gunvor, du tror, att plikten skall
kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli
till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar
för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats
hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom -- kom
åter, när _det_ blir din första plikt.

Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös
snyftning. -- O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om
jag mist både hem och härd. -- Hon höjde hastigt hufvudet och såg på
honom med en flammande blick:

-- Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den
ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter
den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna,
men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det
värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes
fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig,
kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt
in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är.
Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred?

Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan
att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes
vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på
hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes
vakna till verkligheten, när hon slutat.

-- Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen
aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det
något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som
jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor,
för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens
varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara
annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt.

Hon ryckte till.

-- Det smekordet fick också Amelie?

-- Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den
kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod
från kärlekens offerfester.

-- Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. _En_ och
ingen, ingen mer, skulle jag älska.

-- Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit
af dem och så -- lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda,
fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist
funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom
räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på
de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit
den enda rosen, Gunvor.

Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och
ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med
henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon
förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar,
hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist
får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och
andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och
sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon:

-- Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt
af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och
mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg.

Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot
hans.

Det bultade på dörren.

-- Mamma, mamma, jag vill gå hem.

-- Hillevi!

Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka.

-- Hvad gör ni?

Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och
sade: -- Vi se in i solen!

-- Får jag det med!

-- Du är för liten än.

-- Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson
tänker, kanske att -- trollen tagit oss. -- Hon log halft vemodigt mot
Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom
parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem,
skrattade han i mjugg och mumlade:

-- Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera
öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i't många gånger.



                            NIONDE KAPITLET.
                               Spöksynen.


-- Det är tid att gå till dansbanan, Haqvin. Vi måste vara där, när
folket hurrar för den nyresta majstången.

Gunvor talade forceradt lifligt och kom inte in i sin mans rum, utan
stod med handen på dörrlåset. Hon hade en enkel, hvit klänning med ett
bredt bälte om lifvet. Denna dräkt passade hennes slanka figur. Hon såg
ut som en ung flicka. Ögonen strålade i det fina, något bleka ansiktet,
och munnen log inåtvändt med ett mjukt, drömmande behag.

Haqvin satt rödmosig efter sin grogg och läste en uppsats om jaktmarkers
utbredning. Han såg upp.

-- Ja, det var så sant. Bevars, hvad unga grefvinnan gjort sig
midsommarsgrann. Hör du, Fagerlin, kom hit och kyss din herre och gemål.
-- Han sträckte ut handen mot henne.

-- Snälle Haqvin, skynda dig, sade hon otåligt utan att låtsas om hans
invit, hvilken dock uppjagade en mörk rodnad på hennes kinder.

-- Ja, de stå väl inte i sjön. Kom hit, Gunvor! Du är så njugg om
smekningar, så man kunde tro, att du sparade dem till någon annan. --
Han skrattade rått.

-- Jag går i förväg, efter du ej vill komma.

-- Du gör så fan heller. -- Han reste sig tungt, kom fram och lade armen
om hennes lif. -- En hustru ska' lyda, och jag måtte väl vara herre i
mitt hus.

-- Men inte öfver mig.

Hon ville draga sig undan, men då kramade han henne intill sig och
kysste med ett smackande ljud hennes hårdt slutna läppar. Hon slet sig
lös med ett sådant uttryck af vämjelse, att hans lugna blod började
koka.

-- Hvad attan är det här för upptåg? sade han brutalt. Hvad tar du dig
för drottninglater? Är jag din dräng kanske? Han ruskade hennes arm och
det gnistrade plötsligt till i de vanligen matta, ljusblåa ögonen.

-- Din grogg har visst varit för stark, sade hon föraktligt.

-- Håll inne med dina näsvisheter, skrek han utom sig, annars ger jag
dig, så du minnes det.

Hon stod stel och rak tätt framför honom. Hennes ansikte hade blifvit
alldeles hvitt, och den vanligen klara stämman var hes af sinnesrörelse,
när hon sade:

-- Upprepa aldrig den hotelsen, Haqvin. Jag är hvarken en häst eller en
hund, som tar stryk. Jag har låtit dig gå dina vägar; låt nu mig gå
mina, det är bästa sättet att få fred. Du vet, att dina smekningar plåga
mig. Det var länge sedan du var något annat för mig än mitt barns far.

Hon väntade ej på att hans flåsande tunga skulle kunna forma ord, utan
stängde raskt dörren. På gårdsplanen stannade hon och inväntade honom.
Hennes blick gled öfver det Brageska valspråket, inhugget öfver porten.
Ofta, ofta hade hon under de sista åren satt sig in i, att det också
måste bli hennes: »Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet!» Men nu,
denna vår, då hon ändtligen börjat sitt eget lif, då hon lärt att hoppas
och i tysthet drömma om befrielse från det äktenskap hon blindt gått in
i, nu tyckte hon, att det var ett dumt, hårdt tänkespråk, som icke hade
något att lära henne.

Haqvin kom nedför stentrappan. Ceremoniöst bjöd han Gunvor armen, då ett
par af tjänstfolket just passerade. Hon tog den tigande. I kväll ville
hon ej ha flera obehagligheter. Hon var, trots allt, i helgstämning.
Eric Gyldenlo skulle komma till dansbanan. Haqvin hade bedt honom »öppna
balen» med Gunvor, då han ej själf kunde »trissa rundt» vidare. Under
dansen skulle hon få tillfälle att tala några ord vid honom, som hon ej
längre undflydde, utan sökte både med tankar och håg. Ingen mer än de
två älskande anade denna böjelse. Jo, en, men hon teg ännu. Farmor Eiden
ville ej förhasta sig; hon ville ej tro, att hennes sondotter gjorde
något, som stred emot hederns bud. Förbittring och sorg gnagde inom
farmor Eiden vid den föreställningen, att Gunvor gick de vägar man ej
kunde gå med rak rygg och öppen blick. Skulle Gunvor sätta en skamfläck
på det namn, hvilket hon själf i långa år aktat och ärat! Farmor skakade
sitt hvita hufvud, och de stora, lysande ögonen hade fått ett skärpt,
ängsligt vakande uttryck. Gunvor hade ej förblifvit den lilla, lydiga
drifhusblomma farmor föreställt sig, det hade den gamla för länge sedan
insett, men tyckte dock, att hon kunnat försöka finna sig tillrätta med
Haqvin trots hans fel. Han var ju ej värre än många andra, och han
förstörde ingenting af hennes förmögenhet, förkofrade den ej heller, men
fru Eiden trodde, att man kunde lita på förvaltaren. Han höll af själfva
Bragehall lika mycket som herrskapet och stod på dess bästa.

Dansbanan var utlagd i en liten bokdunge midt ute på slätten, men ej
längre från slottet, än att man öfver alléernas trädtoppar kunde se de
fyra tornen. Man kunde ej tänka sig en mera idyllisk plats än denna
lilla skogsfläck, där bokarna stodo i dubbla pelarrader, bildande liksom
kulisser åt alla håll. Därinne i dunklet lyste fjolårets matta af vissna
boklöf med en metallaktig, varm glans. Längre ut på ängen reste sig de
höga prästkragsstånden och blåklockorna ringde på smala stänglar.

Vid dansbanan var redan fullt af folk, när Gunvor och Haqvin anlände.
Ungdomen Edelcrona, löjtnant Forner med sin fru och Eric Gyldenlo kommo
genast emot dem. För herrskapet var en bänk placerad strax bredvid
spelmännen, hvilka stodo på en predikstolsliknande upphöjning. Nu restes
majstången under allmänt jubel. Haqvin steg fram i kretsen af sina
underlydande och utbragte med kraftig röst ett: »Lefve sommaren!» Fiol
och kornett stämde upp en fanfar och föllo sedan omedelbart in i en
polskmelodi. De unga togo i ring och slängdansen gick med svindlande
fart. Föll en omkull, rycktes han eller hon upp med ett hurtigt tag,
inte sprängde man kedjan för så litet. Bondpojkarnas nyblankade
mösskärmar stodo rätt upp, luggarna föllo snedt ned i pannan; de röda
halsdukssnibbarna fladdrade. Tösernas hufvudkläden gledo af, det ljusa
håret reste sig i trotsigt burr; kjolorna pöste ut som ballonger.
Sackade takten af, stampade man med ena foten och ropade »tjo!» Det
hjälpte, tills slutligen musiken tystnade, och spelmännen drogo upp
storrosiga näsdukar att torka de svettiga ansiktena med.

Så snart dansen var ändad, skockade sig karlarna kring ölfaten och
stannade där, tills det spelades upp igen, då gingo de en efter en raskt
fram i klungan af flickor, sträckte ut armen och drogo tösen med sig,
oftast utan ett ord. Parvis och i ett slags lunkande promenadtakt gingo
de in på banan. Sedan de sett, att »han, grefven på Lögenäs, dratt sta'
me' onga grefvinnan», stampade de i ett slag, satte ut vänstra armen
raklång och klämde den andra som ett skrufstäd kring sin dams midja.

Eric förde snart Gunvor tillbaka till hennes plats för att hämta sig en
ny dam. Han var så helt inne i folkglädjen, att han ej kunde stanna och
öda bort tiden med konversation. Han hade upptäckt Bolla från
gästgifvargården och med henne måste han nödvändigt ha en sväng. Han var
vid ett öfverdådigt humör, skämtade med de generade och smickrade
töserna, hvilka fnissade och tittade på hvarandra, drack karlarna till
och tog slutligen både fiol och stråke från spelmannen för att själf
traktera den.

-- Hvad han är vacker och elegant, trots alla sina galna streck,
hviskade Märta Edelcrona till Gunvor. Han är genialisk i all sin
burleska munterhet, tycker du inte?

-- Å, sade Gunvor kort, jag vet inte, om det är särskildt genialiskt att
kurtisera bondflickorna.

-- Söta du, hvad gör det! Så här på landet! Det brukas ju allmänt i
societeten, att herrarna -- hur skall jag kalla det? -- se sig litet
omkring. Det är ju alldeles utanför vår krets.

-- Tror du, att de unga bondflickorna känna på annat sätt än vi? Tror du
inte, att deras hjärta är lika varmt och lika öppet, och därtill förstå
de inte, att smickret bara är tomma fraser.

Märta skrattade öfverlägset.

-- Älskling, så allvarligt du tar det! Jag tänker alltid: Låt herrarna
rasa ut, så bli de så mycket spakare sedan som äkta män. Och vet du, om
en bondtös, den där lilla Bolla t. ex., skulle inbilla sig något, vore
det verkligen löjligt, det får du medge, ma chère.

-- Nej, hon är söt och oskyldig, hvarför skulle hon inte tro, att han
menade allvar med henne?

-- En grefve, söta vän!

-- Har kärleken börd?

-- Men, lilla Gunvor, det _vet_ du väl. Nu kommer för resten grefven
hit. Våra herrar vilja visst, att vi skola draga oss tillbaka. Jag har
också fått nog. Det skall bli roligt att få språka litet förtroligt med
Eric.

-- Du håller af honom än?

Gunvor såg oafvändt på de dansande, när hon tyst och med osäker röst
framställde sin fråga.

-- Platsen ägnar sig inte riktigt för förtroenden, ma belle, men du har
väl hört ordspråket: »Gammal kärlek rostar aldrig.» Jag tror, det passar
in på oss.

-- Nu gå vi hem, sade Haqvin, jag antar damerna äro belåtna på
frispektaklet, och jag längtar efter supé. Eric, få vi dig med?

-- Mig? Nej tack, bror, jag håller allt ut till ljusan dager. Hör, en
sådan bondkadrilj. Har inte grefvinnan lust att pröfva den med mig?

-- Då ska' vi vänta, knotade Haqvin.

-- Nej, jag följer naturligtvis din hustru, om jag får lof! Kom nu, det
är en alldeles härlig takt!

Gunvor lät sig föras bort i dansen, och när han lyfte henne högt upp, så
att deras ansikten nästan snuddade vid hvarandra, logo de båda i stulen,
hemlig lycka. Hon tänkte på framtiden, då hon ärligt och utan skuld
finge möta hans blick, då han skulle äga rätt att höja henne öfver
mängden och ropa: »Min! Min egen!» i stället för att, som nu, skyggt
hviska det. Redan i afton ville hon säga honom det. Hon blygdes öfver
hvarje lönnlig smekning, hvarje ömt ord. Och hon kunde aldrig få
trygghet i hans famn, förrän hon löst sig från de band hon hatade nu,
när hon visste, hvad kärlek var.

När de slutat dansen, vandrade de arm i arm fram öfver ängen.

-- Vet du, Gunvor, att alla blommor och träd i natt kunna tala. De få
röst att tolka sina önskningar, och de svara de frågande människobarnen
såsom aldrig annars. Hvad tror du, jag skall fråga om, vännelill, när
jag går därute på de sommarljusa stigarna?

Han smekte sakta den hand, hon lagt på hans arm.

-- Du skall ju dansa hela natten.

-- Hvad nu? Det gör dig väl inte ledsen?

-- Nej -- och ja. Kan du dansa bort allvaret?

-- Hvilket allvar?

-- Vår framtid. Inte kan det fortsätta så här.

-- Nej, naturligtvis inte. Men hvarför skulle jag just förmörka årets
ljusaste, gladaste kväll med grubbel? Och visst kan jag dansa bort
sorgerna. Hi och hej, du käraste! Tordes jag, skulle jag genast svänga
dig rundt.

-- Eric, ibland kommer du så långt bort, att jag knappt kan se dig.

-- Är jag borta nu då?

-- Ja, i en glädje, som inte jag kan dela. Det är ju så splittradt och
skuldmedvetet inom mig. Och du -- du kan skratta åt alltsammans.

-- Ja, Gunvor, i kväll _måste_ jag vara glad. Det hör midsommaraftonen
och -- natten till. Du lilla ljufvaste blomsterbarn, kunde du ej bli en
af skogens talande örter i natt? Då skulle jag lyssna endast till din
stämma. Kom, älskade; låt oss drömma i junis ljusa natt, du och jag!

Hon drog sin arm ur hans.

-- Nej, Eric, jag lämnar inte mitt hem nattetid.

-- Stolta borgfru! Hvi vredgens I? -- Han log. -- Så, Gunvor, fortfor
han allvarligare, var inte så nedstämd. En annan gång -- i morgon eller
öfvermorgon skall jag tala förnuft. I kväll har jag släppt Barabam lös,
och inte det sötaste helgon i världen kan omvända honom. Godnatt, min
drömfrid, sof godt, men kom ihåg, att därute i skogen går jag och talar
med blommor och träd.

-- Eric! -- Hennes tonfall var bedjande och sorgset, men han hörde det
ej. Raskt hade han vändt och gick nu smågnolande tillbaka mot dansbanan.

Men Gunvor kunde ej sofva den natten; hon kunde ej ens stanna inne, utan
gick ned i trädgården, smög sig tyst genom slottet och stannade sedan på
terrassen, därifrån utsikten var fri och vid. Det var nästan ljust, och
i öster tändes det första morgonblosset, det spred långsamt sin röda
glans öfver himmelen, först som en smal strimma, men så småningom allt
bredare.

Ett svagt, sömndrucket fågelkvitter störde stillheten då och då. Gunvor
knäppte ihop händerna bakom nacken. Hon stod orörlig, som hon i andlös
spänning väntade någon. Bortifrån slätten, där landsvägen drog fram,
hördes ett par afbrutna dansmelodier, helt svagt och händöende. Gunvor
lyssnade ofrivilligt, och hon föreställde sig, hur de nu vandrade hemåt,
alla de unga paren, där väl hvar och en funnit sin.

Det knastrade i sanden af steg, lätta, sorglösa steg. Ett par händer
lades öfver Gunvors ögon. Hon skulle känt igen dessa smala, vårdade
händer bland tusen.

-- Eric!

Hon låg i hans famn; hon vände sitt ansikte upp emot honom, som blomman
mot solen, men han kysste henne ej. Nu hade stämningen skiftat inom
honom; han kom från skogens djupa allvar, och dessa helgd dröjde än i
hans sinne.

-- Jag längtade efter dig -- så outsägligt, sade hon. Jag har längtat
hela mitt lif, men nu först har min längtan mål. Tack, tack, för att du
ej dröjde borta längre, men gå nu -- gå! Tänk om någon ser oss.

-- Då ta de dig för hvita frun och mig för hennes mörke riddare. Och en
spöksyn ur lifvet äro vi väl! -- Han sköt henne varligt ifrån sig och
suckade tungt. -- Det skall vara gods och guld, små tankar om andra och
stora om sig själf för att man skall passa bland människorna. Gunvor!
Gunvor! Om jag kunde taga dig på mina armar i denna natt och bära dig
bort till ett eller annat sagoland.

-- Framtiden skall bli en vacker saga!

Han smekte vemodigt hennes kind.

-- Skogens blomster sade mig inte det.

En blek solstråle, den första, smög darrande öfver sandgången.

-- Å, Eric, redan dag! Farväl, vännen min! -- Hon räckte honom
brådskande handen.

Han kysste den och gick.

Detta möte var som en vacker hägring, tänkte hon, skärt och fint, och
ändå så innerligt, starkt bindande. Långsamt gick hon tillbaka mot
slottet. När hon passerade gamla fru Eidens dörr, märkte hon, att den
stod på glänt. Förundrad stannade hon och såg sig om. Nu stod farmor på
tröskeln.

-- Gunvor, sade hon sakta. Rösten lät spröd och bruten.

-- Ja, farmor!

Ett kväfdt, skärande skri ljöd från den gamlas läppar.

-- Hvad är det, farmor?

-- Det var således du. _Du!_ Ack, jag trodde, jag hoppades, att det
skulle varit en synvilla, en spöksyn.

-- Kära farmor!

-- Nej, säg ingenting nu. I morgon få vi talas vid. -- Farmor stängde
dörren utan ett vänligt afskedsord, utan en nick. Det vackra,
silfverlockiga hufvudet hade förblifvit stelt.

Men när farmor blef ensam, satte hon sig tungt ned på en stol; benen
ville ej längre bära henne. Tårarna föllo stora och bittra nedför hennes
kinder; hon grät icke häftigt; det var, som om hvarje tår frampressats
af namnlöst kval. Aldrig under hela sin långa lefnad hade Margareta
Eiden haft en tyngre sorg, ty det var blygd och skam i den. I lidandets
och saknadens svåra år hade hon alltid kunnat hålla sitt hufvud högt. Nu
sänkte hon det så djupt, att det föll ned mot bröstet. Så satt hon ännu
på morgonen, när Karna kom med kaffebrickan.

-- Frun, är frun sjuk? Å, Herre Gud, så eländig frun ser ut, sade den
gamla trotjänarinnan och satte brickan ifrån sig. Hon var van att finna
sin matmor i sängen vid denna tiden, och nu var hon ute i salongen.

-- Karna, tag ut kaffet igen, jag vill ingenting ha.

-- Men frun, då!

-- Du hörde! Sedan skall du kläda mig!

-- Ja, frun!

Toaletten försiggick under oafbruten tystnad. När farmor var färdig,
satte hon sig på sin vanliga plats vid fönstret, men ingen enda gång såg
hon ut öfver terrassen.

-- Är grefvinnan uppstigen? frågade hon, just som Karna skulle aflägsna
sig.

-- Jag vet inte det, frun.

-- Hör efter då och bed henne komma hit genast.

-- Ja, frun.

Karna gick undrande och ångestfull.

Månne gamla frun hade sett spöken? Hon visste sannerligen inte, hvad hon
skulle tro. Så konstig och tvär hade hennes matmor aldrig varit förr.

                   *       *       *       *       *

Gunvor infann sig ofördröjligen hos farmodern, eljest brukade
familjemedlemmarna ej träffas förrän vid lunchen klockan ett. Haqvin sof
alltid till tolf, utom på jaktdagar, men Gunvor steg tidigt upp och
använde gärna morgontimmarna till långa ridturer. På senaste tiden hade
Eric och hon ridit mycket samman, och äfven i dag hade hon gjort sig
beredd på ett möte därinne i den tysta, nylöfvade bokskogen, där nu
naturen smyckat sig till midsommarfest.

Gunvor hade redan riddräkten på. Den svarta silkessammeten smög sig
mjukt och graciöst efter de unga, smidiga formerna. På hufvudet hade hon
en svart, gustaviansk barett med en lång, fritt vajande plym. Hon var så
vacker, där hon stod, att farmor nästan bländades, ty det var ej dragens
skönhet, som frapperade den gamla, utan det strålande, lifsmedvetna
uttrycket i de mörka ögonen, de halföppna läpparnas smeksamma böjning,
hvarje kroppslinjes rytmiska behag. Så hade hon ej sett sin sondotter
förr; det var inte längre ett lydigt redskap för hennes fasta vilja hon
såg, det var en ung kvinna, inspirerad af den stora makt, som trampar
allt under fötterna utan att märka det och går sin väg fram med ett
jublande lyckolöje, blott den vunnit det enda, den begär. Denna stora
makt hade en gång sköflat Margareta Eidens lif, och ändå hade hon
välsignat den. Så skulle också Gunvor göra, också hon hörde till de
kvinnor, som ge sig i kärlekens våld med hela sin själ tänd af dess
flammor. Farmor Eiden skakades af en frossbrytning, och den hand hon
räckte Gunvor var iskall.

-- Är farmor sjuk?

-- Nej. Du vet, att jag vill tala vid dig! Sätt dig!

-- Tack, jag står hellre.

-- Som du vill. Har du stängt dörren ordentligt?

-- Ja, ingen hör oss.

Farmors fasta, hvita händer med de höga, blåa ådernäten lågo hopknäppta
på bordsskifvan. Hennes energiska, bleka ansikte var stramt af spänning,
och rösten ljöd så tung och ansträngd, när hon sade:

-- Hvem träffade du i natt på terrassen?

-- Min älskade, Eric Gyldenlo.

Gunvor höll sitt hufvud högt. Hon hade väntat denna fråga och för sig
själf besvarat den gång på gång under de flydda morgontimmarna. Allt
det, som tegat och endast sakta kvidit inom henne under de år hon gått
ensam på Bragehall, skulle nu få luft; hon kände ingen miskund; det
stingande agg, hon trott vara sin egen naturs orimliga längtan, hade nu
fått namn. Hon förstod, att hon blott varit ett verktyg för andras
syften. Ingen hade sett på henne som människa; de frågade ej efter hvad
de förkväfde inom henne.

Farmor såg, hur känslorna arbetade upp sig till stormning hos sondottern
och hon värjde sig ej mot öfverfallet med ett enda varnande ord. Det var
bättre att låta det onda brusa ut först. Sedan skulle farmor försöka
tala. Nu frågade hon endast:

-- Hvad har du vidare att tillägga, Gunvor?

-- Å, det är så oändligt mycket. Det är dagars, veckors, månaders och
års tärande förtviflan öfver att _detta_ var lifvet. Jag har tusen
obesvarade _hvarför_, som borrat sig in i mig som hvassa nålar. Nu skall
jag rycka dem ur såren och kasta dem tillbaka på dem, som nödgat mig att
lida och bära bördor, hvilkas mening jag ej förstod. -- Nu -- nu har jag
ändtligen mod att göra mig fri! -- Hon drog ett djupt andetag. -- Det
har begåtts ett brott mot hela min varelse, ett långsamt fortlöpande,
systematiskt brott, farmor. Eller kan det kallas med ett mildare namn,
när man fastkedjar ett oerfaret, outveckladt barn vid en man, som är så
försoffad både till kropp och själ, så -- så förfäad, att samlifvet med
honom blir en hädelse mot kärleken, ett upprörande våld mot hvarje
känsla, hvarje tanke? Du har tystat mina tvifvel och min sargande oro
med att säga, att jag valde själf. Farmor, hur kunde du nedlåta dig till
en dylik oförrätt mot ett barn? Du visste, att jag var vek och
varmhjärtad, lätt att fånga som en frusen fågel är det, och du lät en
stor, grof hand hänsynslöst krama mig, endast därför, att det passade
dina syften, att jag inte flög längre. Det var din förlorade lycka jag
skulle gälda med hela mitt lif. Det var för att din älskades
lefnadsafton skulle bli ljus, som jag måste in i mörkret. Det var för
att han och du skulle få lägga era händer tryggt i hvarandras, som jag
sattes till dörrvakt. Farmor, inser du inte, att du begått en skriande
orättvisa mot mig? -- Hon gjorde en kort paus, de flämtande andetagen
förrådde hennes lidelsefulla upphetsning. Ansiktet var upprördt, färgen
kom och gick oafbrutet, och hon tycktes ur stånd att behärska sin vilda
smärta.

Farmor däremot satt alldeles orörlig. Hon tycktes vänta, att Gunvor
skulle fortsätta sina anklagelser, och när den starka, trotsiga, unga
rösten ånyo dämpadt klang ut i rummet, nickade hon långsamt, som om det
just varit detta sista hon afvaktat:

-- Nu, farmor, står jag här inför dig, älskande som du själf en gång,
hänsynslöst kräfvande rätt för mig och min kärlek --

-- Jag gick aldrig smygvägar, afbröt farmor.

Gunvor log stolt.

-- Det gör inte heller jag hädanefter. Öppet inför hela världen skall
jag bekänna, att jag älskar Eric Gyldenlo.

-- Jag svek aldrig mina plikter mot man och barn. Jag _bar_, tills ödet
befriade mig. Aldrig har jag fegt kastat en börda, brutit ett löfte.

Farmors ögon hade fått en underbar glans, och hon såg på Gunvor med en
fast, djup blick. -- Du anklagar mig, dömer öfver mitt handlingssätt,
barn, men blundar för ditt eget. Tror du, att man blir fri från egen
skuld, därför att man gömmer den bakom andras? Kom ihåg, att min kärlek
till Haqvin Brage aldrig var småsint och sudlad af hemliga möten, stulna
kyssar, bedrägeri mot gifna eder. Den bodde inom mig som en helig eld,
men icke en enda brand föll ut ur den härden för att tända vådeld i mitt
hem.

-- Men du offrade i stället ett människolif åt lågorna; _det_ kunde du.
Hvad gjorde det, om ett stackars barn brann upp? Mig offrade du, farmor.

-- Jag såg skeft den gången. Jag trodde, du kunde bli så lycklig som de
flesta.

-- Som de flesta! -- Var det nog?

-- Jag trodde det.

-- Men jag vet, att det _inte_ är nog. Lyckan är inte för de många, den
är för dem, som våga älska så som du och jag, farmor. Och nu går jag ut
i solskenet för att möta honom, jag har kär. Och i morgon eller
öfvermorgon skola de undrande, lystna, små människorna på de
tilltrampade stigarna veta, att Gunvor Eiden själf bryter väg för sig
och sin älskade.

-- Du tänker inte på ditt barn?

-- Mitt barn! Jo, farmor, henne släpper jag inte ifrån mig.

-- Du ämnar väl skilja dig från Haqvin?

-- Ja.

-- Då ger lagen honom rätt till barnet.

-- Honom! En slö, tom existens, skulle lagen döma mitt barn i en _sådan_
fars händer? Nej, det tror jag inte på.

-- Gunvor! -- Farmor reste sig. Hennes hållning var bruten och
stapplande och tonfallet nästan ödmjukt. Det var som en förklädnad
glidit af henne; hon stod darrande, upprörd framför sondottern. --
Gunvor, jag ber dig, återvänd till dina plikter! Svik inte hederns bud
-- öfvergif inte Haqvin Brage! -- Detta namn gick som ett skärande
ångestrop öfver den gamlas läppar. Hon tänkte ej på den, som nu bar det,
endast på honom, hvilkens minne hon höll heligt. För honom bad hon med
hela sin starka själ återspeglad i den kvalfulla blicken. Den kärlek,
som famnade ännu öfver dödens gräns, trodde sig en sekund kunna vinna
öfver lifvets sjudande, nyväckta lidelse. -- Tro mig, Gunvor, du blir
inte lycklig genom att slita alla band, genom att gå till -- _din
älskare_.

-- Farmor, håna inte det ordet. Smutsa det inte med en stygg tanke; det
är det vackraste begreppet inom mig, och aldrig skall jag missbruka det
så, som världen menar. Men en dag skall jag bli Eric Gyldenlos brud.

-- Det är ditt fasta beslut?

-- Ja.

Farmor Eiden rätade upp sig, hon lade sina händer på sondotterns skuldra
och sade med tonvikt:

-- Godt! Gå då du din väg! Jag går min, och den leder som vanligt _rakt_
mot målet. Redan i morgon skall jag besöka Eric Gyldenlo. Jag skall tala
vid honom, som jag talat vid dig; jag skall väcka och varna. Och kanske
är han så mycket verklig ädling, att han inser sin skuld och blyges
öfver att ha lockat sin väns hustru.

Gunvor tog ett steg tillbaka. Just desamma orden hade hon ju själf
yttrat för icke längesedan, och nu? Hon sänkte plötsligt hufvudet. Där
var den igen, det förflutnas spöksyn, de alltid rastlöst irrande
skuggorna af tankar och strider.

Farmor fortsatte:

-- _Om_ han afstår, vill du då fylla dina plikter och stanna i det hem,
som en gång för alla är ditt?

-- Han afstår _inte_, farmor. Hör du inte, han älskar mig.

Hennes röst jublade detta segervisst, och ännu sedan hon lämnat rummet,
dröjde ekot af dessa ord kvar; de ljödo med en underlig klang i den
gamlas öron: -- Han älskar mig! -- Det var så den stora makten talade:
utan fruktan eller tvifvel.



                            TIONDE KAPITLET.
                          Farmors sista färd.


Det var numera högst sällan, farmor Eiden for ut och åkte, endast någon
gång till kyrkan; men visiter gjorde hon aldrig. Hon hade så föga
intresse af fruntimmers småprat, att hon ej blifvit intim med någon af
traktens damer.

Dagen efter midsommardagen fick emellertid Bengtsson tillsägelse att
spänna för. Fru Eiden skulle åka ut. Redan klockan elfva på morgonen
skulle vagnen vara framkörd.

-- Jag tror till och med farmor har blifvit smittad af den allmänna
förtjusningen för galne grefven, sade Haqvin sedan vid lunchen till
Gunvor, kan du annars begripa, hvad gumman skulle vid Lögenäs att göra?

Gunvor undvek att svara och sysselsatte sig i stället med lilla Hillevi.
Hon hade stått vid fönstret i sitt arbetsrum och sett, när farmor steg
upp i åkdonet, och en sekund fingo tvifvel och farhåga makt med henne.
Tänk, om Eric ansåg, att han handlade som en man af ära genom att
öfverge henne! Hvad skulle hon då göra? Finna sig i sitt öde? Resignera?
Nej, nej! Till hvarje pris skulle hon kämpa för sin frihet. Hon kunde
inte göra sig blind igen, när hon en gång blifvit seende.

Farmor såg upp mot hennes fönster, och hon drog sig skyggt tillbaka.
Nicka ett vänligt afsked förmådde hon ej. Hela hennes sinne var i
uppror, och hon tyckte ibland, att den vördnad, beundran och innerliga
tillgifvenhet hon hyst för farmodern försvunnit. Gömd bakom den skira
gardinen, såg hon tydligt den gamlas bleka, utvakade ansikte. De
föreföllo med ens så härjade och vissna dessa fina drag, som de hvita
lockarna omramade, och gestalten sjönk trött ihop på vagnens sidendynor.

-- Farmor, mumlade Gunvor, om du bara inte gjort detta. Om jag fått
hålla af dig som förr. Om jag kunde ropa dig tillbaka och gråta ut hos
dig! -- Hon lutade snyftande hufvudet mot fönsterposten.

I detsamma hörde hon Bengtsson klatscha med piskan och hästarna frusta
gladt. För sent att återkalla henne, för sent; farmor var redan på väg.
Det var första gången så långt Gunvor kunde minnas tillbaka, som hon ej
sagt godmorgon åt den gamla frun och kysst hennes hand. Hade farmor
tänkt på det, när hon såg upp mot sondotterns fönster? Gunvor log
bittert. Å nej, hon hade väl tänkt: »Ser du, trotsiga barn, att jag far
till Lögenäs; att jag har mod att krossa det, _du_ kallar lycka, för
hvad _jag_ kallar rätt.»

Gunvors drag hårdnade i harm och vrede mot den, som ville kufva henne.
Hon lät det icke ske.

                   *       *       *       *       *

Fru Eiden hade suttit med slutna ögon hela vägen, först när vagnen
svängde in genom Lögenäs' murkna parkgrindar, såg hon stort upp. Hvad
allting här var förfallet och vanvårdadt! Hon kunde ingenstädes se spår
af en ledande och ordnande hand. Gräset växte vildt och frodigt; ingen
tycktes ha tänkt på att slå det. Träden sågo öfvermogna ut, och murgröna
och humle klängde oförsynt kring de skrofliga stammarna. Här och hvar
släpade en gren öfver vägen och hotade att skrämma hästarna, och mer än
en gång fick farmor böja sig undan för det täta kvistverket på någon
jättebok eller alm.

Gårdsplanen var okrattad och dess gräsmatta kring den utsinade fontänen
brunbränd af solen. En af Eric Gyldenlos hundar låg lättjefullt
utsträckt på stentrappan utanför byggningen. Han reste sömnigt på sig,
när vagnen körde upp på gården, och skällde pliktskyldigast.

Men för resten föreföll Lögenäs utdödt. Fru Eiden väntade, att
åtminstone en jungfru skulle visa sig. Draget i hennes ansikte blef allt
föraktligare, medan hon satt så. Hurudan var den husbonde, som lät allt
förfaras och vårdslösas, och som ej ens lärt tjänstfolket vanlig
disciplin? En lätting och dagdrifvare var han, en Don Quixote, en
vandrande riddare utan hemortsrätt.

-- Bengtsson får gå och höra, om någon är hemma, sade hon slutligen.

Bengtsson makade sig säfligt ned från kuskbocken. De hästar han i dag
körde kunde han tryggt lämna, men det föreföll honom för galet, att
ingen kom och tog emot ordentligt. Han gick inåt köket till. Nog för att
porten stod oläst, men han ansåg det bäst att söka upp Nilla å hennes
eget område.

Farmor fick vänta dryga fem minuter, innan Bengtsson kom tillbaka med
sin eröfring. Nilla kunde omöjligt visa sig för gamla fru Eiden, sådan
hon såg ut. Det var också bra förargligt, att den stränga farmor på
Bragehall skulle komma just i dag, då allting var så upp- och nedvändt
inomhus.

Hon hade inte hunnit göra någonting i ordning sedan i går, då grefven
sent på kvällen, ifrån middagen hos baron Edelcronas, kommit hemdragande
med tre, fyra herrar. De hade spelat och druckit och sjungit och left
som ryssar ända till vid tretiden på morgonen, då hade de seglat öfver
Lögen till gästgifvargården för att fortsätta där, sedan hade inte Nilla
sett skymten af grefven, och nu var klockan tolf. Han var ju alltid
oberäknelig och inte lätt att förstå sig på, men nu en tid hade han
varit värre än någonsin, brukade gå ute i skogen hela nätterna eller
sitta därnere vid sjöstranden och spela på sin luta -- »för trollet»,
sade han. Liksom en kristen människa kunde sätta tro till tocket
spektakel.

Nilla hade fått så många myror i hufvudet, sedan hon kom till Lögenäs,
att hon inte visste sig någon lefvande råd, och medan hon nu i en fart
snodde på sig kjol, tröja och förkläde, beslöt hon att tala ut med
farmor Eiden. Det fanns visst ingen så klok som hon på många mils
afstånd. Någon nere vid fiskläget hade sagt en gång om farmors ögon: »De
äro som fyrar, ser man in i dem, klarar man alla grund och kommer på
rätt stråt.»

Nilla stod ändtligen vid vagnen och neg för den gamla frun.

-- Är grefven hemma, ljöd den stilla, men underligt hårda frågan emot
henne.

-- Nej, fru Eiden.

Nilla neg igen.

-- Väntas han snart?

-- Hå, det är aldrig nå'n, som vet när han kommer.

-- Men han är inte bortrest?

-- Nej, för allan del; han va' hemma till klockan tre i natt, då följde
han herrarna på väg.

-- Efter jag kommit hit, skall jag försöka vänta en stund.

Farmor lät Nilla hjälpa sig ur vagnen.

-- Fru Eiden är väl så god och stiger in? -- Nilla brydde sin hjärna
förtvifladt med funderingar på, i hvilket af de tre sällskapsrummen det
kunde vara någorlunda snyggt. Salen visste hon var värre ruskig än vid
flyttstök. Spelkorten kvar på bordet, stolarna omkullslagna, skärfvor af
vinglas, och grefvens luta med en brusten sträng, hvilken stack upp som
en bruten lem. Usch, usch, usch, och som de hvirflat upp dammet ur
vråarna sedan! Det låg ofta hela veckan igenom tjockt och grått på alla
föremål; Nilla var inte alls efterhängsen emot det i vanliga fall, men
till midsommar hade hon, förstås, schasat undan det med en skurning och
kunde aldrig tänka sig, att det så fort skulle vara framme igen.

Förmaket var hon inte stort säkrare på än salen. Där var ena benet af
soffan, marmorskifvan på divansbordet spräckt, spegeln som en skärgård
med flugfläckar till öar, och öfverdraget på fåtöljerna i rämnor.
Grefven bara skrattade, om hon sade åt honom om saken, när han var vid
godt humör. Misslyckades hon att yttra något, när han var ur stämning,
kunde han ryta till: »Kasta eländet i Lögen, så behöfver du inte ha
bekymmer för det se'n; tror du inte trollet kan svälja litet uselt
bohag, hårdsmältare saker har det tuggat.»

Hon finge nog bjuda fru Eiden in i biblioteket. Den gamla såg så trött
ut, att hon visst kunde behöfva komma till ro litet i en af de stora
skinnstolarna. Nilla var själf ingen ungdom och visste, hur det kändes,
när krafterna aftogo.

Alltjämt nigande, placerade hon farmor på bästa sätt och frågade, om hon
inte finge koka litet kaffe. Det skulle, enligt hennes förmenande,
blifvit en så ypperlig inledning till ett förtroligt meddelande.

Men farmor skakade på hufvudet. Hon ville ingenting ha.

-- Å-å, inte! Då ska' jag väl gå då, sade Nilla med en saknadens suck.

Farmor såg då upp, och Nilla förstod så väl, att fiskaren kunnat kalla
de ögonen fyrar; så klar och fast och vaksam hade hon aldrig sett en
blick förr.

-- Sköter grefven själf sin gård? frågade fru Eiden.

-- Sköter! Å, herre jemine, det sköts väl inget alls här. Folket går,
för dom inte får ut sina pengar. Kräken dör, för dom inte har någe
foder, och om utsädet och pantofflerna vill jag inte tala. En kunde
gråta, om de' hjälpte.

-- Hvad gör grefven då?

Nilla tittade förstulet på farmor. Hon hade hört, att den gamla, kloka
frun aldrig lade sig i andras angelägenheter, aldrig frågade; hvart
ville hon nu komma, månne? Var det i alla fall »någe» emellan honom och
grefvinnan Gunvor? De hade sett så besynnerliga ut den där förmiddagen,
när lilla flickan var med, och Nilla fått sällskapa med barnet, medan
hennes mor och grefven »låste sig inne» i biblioteket.

-- Hva' en gör, sade hon långsamt. Han roar sig väl på sitt vis, fast
jag tycker det är fasligt konstigt. Och pengar har han då inga att komma
me', inte så mycke' som så! -- Hon slog öfver den ena handens flatsida
med den andra för att bevisa deras tomhet. -- Men höga herrar lära kunna
lefva på skulder, har jag hört.

Farmor nickade.

-- Om han gifter sig rikt, sade hon ansträngdt, kan ju allt bli bättre.
-- Hennes blick släppte ej Nilla, under det hon talade; den kräfde svar,
långt mera oryggligt än orden.

-- Gifter sig, _han_! -- Nilla kunde inte hjälpa, att hon fnyste till
och att det kom en road glimt i hennes små, klippska ögon -- Lika väl
kunde solen gifta sig med alla stjärnor eller tuppen på en gång ta alla
hönorna till sig! Nej, då blefve det allt ett kackel utan all ända, om
han försökte någe tocket. Man kan, förstås, ha en käresta i hvar vrå,
och det går nok, så länge den ena inte vet om den andra, men si gifter
man sig, är det väl tvunget att sopa rent i huset, och finge nå'n se di
soporna, som då kom ut, är jag rädd hon vände om. Grefven är visst en
både fin och schangtil herre, och Gud bevare mig för att förtala
husbond', men gifta sig me'n, det kan ingen, då skulle det sannerligen
spöka i huset.

-- Kan Nilla skaffa mig ett glas friskt vatten? afbröt farmor så tvärt,
att Nilla hoppade till.

-- Ja, herre je då, hvad jag det kan.

Hon rusade ut och kom strax åter med det begärda.

Farmor drack och ställde sedan bort glaset.

-- Tack, Nilla! Jag vill gärna hvila nu en liten stund, medan jag väntar
på grefve Gyldenlo.

Nilla förstod, att hon måste draga sig tillbaka, det fanns ingen annan
råd. Ingen kunde befalla så, endast med sin hållning, som gamla frun på
Bragehall. Det sades, att unga grefvinnan fått denna afvisande höghet i
arf efter sin farmor, men att hon eljest var godare och mildare. Folket
hade hittat på sitt eget namn för henne. De kallade henne »Fru Gunvor».
Grefvinnor fanns det godt om i trakten; man kunde förväxla dem, men alla
voro öfverens om, att det endast fanns _en_ »fru Gunvor», och i
mannaminne hade det ej spridts så mycken glädje på Bragehall, som hon
åstadkommit blott på några år. Grefve Haqvin var högmodig och en smula
gnidig, när det gällde de underlydande, men fru Gunvor hade alltid ett
vänligt ord och en hjälpsam hand.

Det vardt ej mycken hvila af för farmor, trots att hon blef lämnad
alldeles ensam i det stora, tysta rummet, där väggarna voro klädda med
klumpiga bokskåp och reoler, och där endast ett egendomligt, gammaldags
väggurs knäppande afbröt stillheten. Den djupa, bekväma stolen gaf ingen
ro åt den gamla. Hon reste sig och gick fram till skrifbordet, hvilket
var öfversålladt med en massa onödiga ting. Oafslutade bref lågo kastade
åt sidan, öppet biktande för all världens nyfikenhet grefve Gyldenlos
vigilanser. Midt upp i alltsammans låg en dikt, nedrafsad på ett stycke
oskuret papper: »Till dig!» läste farmor. En klok rubrik, den hade intet
särskildt namn att söka till, kunde gå ur hand i hand som grefvens
kärlek. Hon lät blicken glida vidare nedåt raderna -- -- -- och när hon
hunnit sista strofen, lade hon hånfullt ned papperet; det fanns ord i
det sista poemet, som måste bränna sig in i ett älskande kvinnohjärta.
Troligen skulle han ej förgäfves behöfva vädja till henne och fråga:

   Vill du stiga med mig i min bräckliga båt?
   Vill du med, vill du med mig på villande stråt?
   Säg, älskade, följas vi åt?
   Där är ingen flagga hissad i topp,
   och intet roder skall styra vårt lopp,
   men seglet skall svälla af hopp.
   Vill du med, så lägga vi strax från land.
   Du käraste, vill du taga min hand
   och stäfva mot okänd kust
   med äfventyrslust?

Farmor kände en stark åtrå att rifva papperet i fina flagor för att
åtminstone få döda något af denna älskogslek, som hon föraktade. Skulle
Gunvor verkligen få dessa dumma verser och tro, att de voro tankar?
Kanske skulle han sända dem i en bukett rosor! Blommorna voro ärliga; de
vissnade -- -- -- men orden, de smekande, hviskande orden på det hvita
papperet, de stodo där och vaktade på veka stämningar för att då bringa
oro i blodet.

Fagra ord! Kärleksord! Farmor visste, hvad de voro; henne bedrogo de ej
med sin vackra mask. Hon läste dem från afvigsidan och där hade de
skogsråets hålighet. Många af lifvets grymmaste dödsdomar hade afkunnats
med ljugande, varma fraser. Och säkert hade Eric Gyldenlo bjudit mer än
en med sig i sin »bräckliga båt» och sedan kastat den lättrogna öfver
bord. Det var ju en slags heder i detta att ingenting lofva annat än för
stunden, att erkänna, att han hvarken hade flagga eller roder, men en
godtköpsheder var det. Den man, som ej ville ett mål, kunde aldrig vara
värd en kvinnas kärlek. Man kunde i ungdomsåren drömma aldrig så mycket
om hafvets oändliga vidder, så sökte man dock förr eller senare hamn.

Hundarna skällde gladt välkomnande ute på gårdsplanen.

-- Så, nu kom han! -- Fru Eiden fattade med båda händerna hårdt om
bordsskifvan; hela gestalten fick en prägel af att hon nu spände bågen
till det yttersta, och hon darrade af ångest för att strängen skulle
brista.

Det dröjde litet, innan Eric kom in, men då var han den oklanderligt
elegante världsmannen, och med spänstiga steg gick han emot sin gäst.
Djupt bugande kysste han hennes hand.

-- Hvad förskaffar mig äran af själfva farmor Eidens besök? frågade han
artigt. Det är väl ingen sjuk på Bragehall, tillade han hastigt, i det
han kastade en snabb, orolig blick på den gamla fruns bleka, strama
ansikte.

Hon skakade på hufvudet och strök med en rörelse, hon ofta begagnade,
öfver sina hvita lockar.

-- Vill ni inte vara god och taga plats, fru Eiden. Här finnes inte en
enda vrå i mitt fattiga torp, som passar för er, det vet jag nog, men
Nilla har haft förstånd att be er stiga in i det hyggligaste rummet, och
därmed ha både hon och jag fredat våra samveten.

Farmor svarade ingenting. Hon satte sig endast ånyo tillrätta i
karmstolen.

Eric ställde sig en sekund vid skrifbordet. Hans blick föll ofrivilligt
först på brefven och sedan på poemet. De förra lät han ligga, trots han
förstod, att farmor Eiden också låtit dem undergå granskning, men dikten
skrynklade han till en hård boll och kastade den sedan i papperskorgen.
Någon hade sett på den med onda ögon, då hade det smugit sorg in i den.
Bort därför! Sådana smittämnen fick ej hans visa föra vidare.

-- Vill ni inte komma och sätta er, grefve Gyldenlo?

-- Jo, fru Eiden, nu är jag till er tjänst. -- Han vred om skrifstolen
och satte sig så, att hon kunde se hans ansikte i klar belysning. Hon
lät också dessa fina, genom generationer utmejslade drag vederfaras
rättvisa. Det fanns ingenting fult eller disharmoniskt i dessa linjer,
men ändå motsade de hvarandra. Ögonen drömde svårmodigt under en
allvarlig tänkarpanna, hakans form var vek och munnen än vankelmodig, än
spotsk och än åter god och varmt leende. Håret hade denna mörka, mjuka
glans, hvilken lockar hvita kvinnohänder att glida öfver det från pannan
mot nacken. Farmor såg äfven på hans gestalt, smidigt mager med breda,
viljestarka skuldror, och hon frågade sig, hvad ödet menade, när det
exponerade en dylik människa och kallade den till att endast bli en hand
full stoft redan i lifvet, ett odugligt embryo.

-- Grefve Gyldenlo, sade hon dämpadt, jag går rakt på saken. Ni har för
öfrigt nog redan förstått, att mitt besök här föranledes af ert
förhållande till min sondotter, _er väns_ hustru.

-- Haqvin torde knappt kunna kallas min vän i djupare mening, och den
man, som ej själf tar vara på sina intressen, får finna sig i att --
inkräktare -- om ni så vill -- göra det.

-- Anser ni det hederligt att smyga sig till en ung kvinnas kärlek och
stjäla fred och lycka från hennes hem?

-- Har lyckan någonsin gästat Bragehall annat än på en kort visit?

-- Ja, den lycka de flesta få nöjas med. Och tror ni, att Gunvor blir
lyckligare, om hon sviker sina själfåtagna plikter? Hvad kan ni bjuda
henne?

-- Bjuda henne! upprepade han och det flammade till i de eljest något
skygga ögonen. Hvarför skall den ena människan bjuda den andra något,
när de känna, att de måste gå samma väg? Jag har ingenting att vinna
henne med, fru Eiden. Jag kunde säga er, att jag har min kärlek, men det
skulle ni skratta åt och jag själf -- skulle kanske gråta öfver att
räcka fram en så fattig gåfva.

-- Ja, från er är den fattig, afbröt farmor, ni har slitit ut den.

Han log öfverlägset.

-- Nej, fru Eiden, den slites aldrig ut. Det är den helgdräkt människan
fått att kläda på sig, när söckendagarna bli för många. Men jag kallar
den en fattig gåfva, därför att den begär att bli återgäldad. Han lade
armen på bordet och stödde hufvudet emot den. Utan hätskhet eller
häftighet återtog han: Ni talade några stora ord om kränkt heder och
stulen fred, fru Eiden. Jag kände så väl igen den frasen. Den är ju ofta
den lösen, hvarmed striden om känslans rätt öppnas. Men jag kan tyvärr
inte åstadkomma någon förolämpad stolthet eller ädel harm; jag är till
och med oförmögen att inse, hvilka betingelser Haqvin har att uppträda
som min motståndare. Kan ni visa mig dem?

-- Han är hennes man, hennes barns far.

-- Ja, det torde vara onekligt, liksom att prästen förklarat dem vara
_ett_, men, fru Eiden, se nu på dem, som de två individer de äro. Ha de
någonsin hört samman? Har Hillevi någonsin känt, att hennes far var
annat än en snäll, litet trög lekkamrat, och slutligen Haqvin själf! Är
det kärlekens lycka _han_ bjuder sin unga hustru? Nej, Bragehall var ett
väldigt maskstunget och ihåligt träd, redan innan jag kom. Att jag
hittade fågel Fenix därinne i mörkret och skyndade mig att föra den ut i
ljuset, är det detta ni förebrår mig?

-- Lek inte med allvaret, grefve Gyldenlo! Jag förebrår er _allt_, ty ni
vet, att ni inte hör till de män, som kunna ge en kvinna hem och härd.
Invänd inte, att Gunvor är rik och kan betala alla edra skulder, det är
inte _det_, jag menar. Ni står ju själf utan hållpunkt, och först och
främst måste en kvinna kunna trygga sig till den hon älskar, om kärleken
skall ha bestånd. Kan ni ge trygghet?

-- Inte till den grad som Haqvin Brage, svarade han ironiskt, men
tillade strax därpå i en nästan sorglös ton: Trygghet finnes inte i
världen; själfva klippan rämnar. Det är inte heller trygghet Gunvor
söker hos mig, det är förståelse för det sjudande unga och varma, som
fyller hennes håg. Det är lifvets brusande lust och lek hon vill ha; det
är sin stormande längtan hon vill känna stillad i min famn. Ser ni, fru
Eiden, sådana kvinnor som Gunvor kunna ge tusen kalla kyssar och tro,
att detta var allt, hvad de förmådde, men möta de så den ende, som kan
lära dem, att en kyss gömmer hela lifvets fullhet, då gå de till döden,
om det gäller, för den, som gaf dem kärlekens djupaste hemlighet.

-- Ni är säker, alldeles för säker på Gunvors otrohet, grefve Gyldenlo.

-- Nej, på hennes trohet.

-- Jag kallar det _otrohet_, ty jag ser det ej i falsk belysning, och
jag har kommit hit för att be er se det -- ej med mina ögon -- men så
som det är. Aldrig kan någon lycka byggas på en så skef grundval, som
den ni uppställer. Ni störtar Bragehalls bestånd, utarmar en så godt som
värnlös man, stöter ut ett litet barn i världen och ger Gunvor till godt
pris för onda tungor. Betänk allt detta, grefve Gyldenlo! Drag er
tillbaka, gör oss inte alla olyckliga för en -- en nycks skull. Döm inte
Bragehall och Haqvin Brage till säker undergång!

Hon bad med darrande röst, och ögonen stodo fulla af tårar. Eric såg,
hur kallsvetten i stora droppar rann nedför den fårade pannan, och hur
händerna skälfvande knötos, för att ej deras nervösa rörelser skulle
märkas alltför tydligt. Hon satt där så hopkrumpen, så nedbruten och
förtviflad, att han endast kände ett: hon var en kvinna, som bad, och
han måste trösta.

Sekunden därefter låg han på knä framför farmor Eiden och gömde sitt
upprörda ansikte i hennes knä. Plötsligt såg han upp, hvarje muskel var
i strid inom honom, och hjärtat slog vildt.

-- Jag älskar Gunvor, sade han sakta, tonlöst, så vackert och rent har
jag inte älskat, sedan jag var barn och kysste blommorna.

Farmor öppnade sina händer. Hon lade den ena på hans hufvud och böjde
det ned igen.

-- Bröt ni också blommorna.

-- Nej, inte då.

Farmors hand smekte hans hår. Hon visste det knappt själf; handen gled
och gled öfver de mjuka vågorna, det var, som hon stillat en storm.

-- Har ni aldrig drömt om att utföra en stor och god handling? frågade
hon. Bara _en_ enda, som kunde bli som en mjuk hufvudkudde för er en
gång, när ni var trött och behöfde hvila.

-- Jo, jag har drömt ... och vaknat igen, men aldrig blef _den_ drömmen
verklighet.

-- Öfvervinn er själf. Tag inte Haqvin Brages hustru! Hon skulle gå i
döden för sin kärleks skull tror ni. Månne den ej också kunde lära henne
att lefva? Det är ofta svårare. Grefve Gyldenlo, jag kom hit i hat och
bitterhet, men ni har afväpnat mig -- hvarigenom? Jag vet det inte, bara
att jag nu kan be er som en ödmjuk, gammal kvinna ber det unga och
starka, hon ej rår med att lyfta, gå ur vägen. Ni är i denna stund
triumfator och kan krossa mycket under er triumfvagn, men jag ser nu,
att ni är sådan, att ni skall höra som ett verop från hvarje spillra.
Därför kan jag be: stanna! hejda den krossande färden, innan det är för
sent.

-- Och Gunvor?

Farmor ryckte till. Det stack inom henne af ett samvetsagg, hon ej kunde
döfva. Var det verkligen så, att hon ånyo måste offra den unga för det,
som gått, för den kärlek, hvilken aldrig slöt, som var starkare än graf
och död och förgängelse.

-- Gunvor, sade hon osäkert, hon har sitt barn.

-- Är det nog?

-- Det är mycket.

-- Men om kärleken är hennes _allt_?

-- En otillåten känsla måste kufvas. Å, ni inser det ju själf! -- Hennes
tonfall blef ånyo skärande af kvalfull smärta. -- Gunvor har mark under
fötterna, hvarför skulle hon gå ut på gungfly? Om marken än är hård, så
är den dock fast. Säg mig, tror ni på er egen styrka? Är ni inte rädd
för att vackla? Och hvad skall då bli Gunvors öde? Kom ihåg, Haqvin
Brage sviker henne aldrig.

Eric såg nästan förvånad på farmor, när hon så stolt uttalade dessa ord,
och ett egendomligt leende lade sig om hans mun. Haqvin Brage, en
halfidiot! Hvem frågade efter hans gunst? Minst af alla hans härliga
Gunvor. Men ändå, farmor hade rätt, Eric ängslades för de lifslångt
bindande banden, för den solidt tilltrampade grund, samhället fordrade.
Han hade aldrig pinat in sig i några former, tålde ej tvångströja och
hade inte tänkt på, att med Gunvors ägande kom ansvar och skyldigheter
öfver honom som en all glädje och frihet begrafvande glaciär. Han fick
ett slags fruktan för denna hotande jordbäfning, som människofördomar
behagade ställa till för att underminera äkta, ursprunglig lycka, och
han frågade plötsligt: -- Hvad begär ni af mig, fru Eiden?

-- Ett afskedsbref till Gunvor och att ni reser härifrån.

-- I landsflykt? Ja, men hvart?

-- Välj själf.

Reslusten grep honom och tände eld i hans blod. Han såg för sig alla de
länder, hans fantasi så ofta genomfarit, söderns varma, rika länder med
strålande solglans och njutningar utan tal. Ack, han var ju född med
konstnärskynnets nomadlängtan, och dess glöd kunde intet dämpa och ändå
-- hvad menade hon, den gamla, kloka frun med sitt »välj själf!» Visste
hon ej, att fattigdomen var en black om foten? Han kunde draga ut i skog
och mark milsvidt bort, men inte öfver hafvet.

Han skrattade kort.

-- Ja, valet, fru Eiden, sörjer min tomma plånbok för. Den säger: »Gå
du! Man kan vara biltog också i eget land!»

Han hade sprungit upp och stod nu och ordnade papperen på skrifbordet
med febril onödig brådska.

Farmor reste sig också. Hon kom fram till honom:

-- Om ni ville tillåta mig, sade hon lågt, några tusen kronor; det är ju
en småsak ...

Han sträckte afvärjande ut handen, och hon såg, hur han blef flammande
röd; det låg blygsel öfver att hon kunnat göra ett sådant erbjudande i
hans tonfall, när han svarade:

-- Jag tar inte mutor för min kärlek. Ni borde inte trott mig vara så
lågsinnad, fru Eiden!

-- Förlåt mig! Jag är af köpmanssläkt, och ser detta från en annan
synpunkt än ni. -- Efter en paus tillade hon: -- Men brefvet, det
skrifver ni ju redan i afton. Ni kan med lugnt samvete säga er, att det
sker för Gunvors bästa.

-- Jag skall skrifva det, och i morgon far jag. Jag säljer Lögenäs åt
den förstbjudande. Trollet komma de ändå inte åt, tillade han med ett
svagt leende, det sitter vid Lögens strand och undrar öfver de små
människorna, som det undrat nu i sekler. Det trollet är stort och
mäktigt, därför att det är ensamt, kanske också jag kan gå och bli
stortroll nu.

Farmor hörde det halft vemodiga, halft hånfulla i hans klangfulla
stämma, men hon hade intet svar; hennes tankar vandrade redan bort ifrån
honom, och hon drog en djup suck; det var, som hon befriats från en tung
börda.

-- Jag litar på ert löfte, grefve Gyldenlo, sade hon allvarligt. Lycka
till och tack för hvad ni gjort i dag! Farväl, kanske ses vi inte mera.
Nu har jag rätt att få ro. Mitt dagsarbete är afslutadt. Gunvor stannar
på Bragehall.

-- Är fru Eiden viss om det?

-- Ja, ni var den ende, som kunde förmå henne att glömma sina plikter --
och nu går ni.

-- Ja, fru Eiden.

Hon lämnade rummet med långsamma steg, men hållningen var rakare än
nyss. Hon var väl lika trött, men det hvilade ett tryggt lugn öfver hela
hennes väsen.

Eric hjälpte henne upp i vagnen. Hon nickade vänligt åt honom till
afsked.

När de kommit ut på landsvägen, ropade farmor Eiden uppåt kuskbocken:

-- Kör vägen förbi kyrkvaktarn, Bengtsson. Gå in där och få nyckeln till
grafkoret; jag vill gå dit ned.

Det hände ej så sällan, att gamla fru Eiden besökte det Brageska
grafkoret, och hon ville då alltid vara ensam. Bengtsson satt därför
lugnt på en bänk utanför kyrkogårdsmuren och pratade med kyrkvaktarn,
medan han väntade på att få bestiga kuskbocken igen.

Farmor hade satt nyckeln i det gnisslande låset och gått de få nötta,
slippriga trappstegen ned i dunklet. En unken, fuktig källarluft slog
emot henne, men hon märkte det ej. Hela hennes uppmärksamhet var riktad
på den silfverbeslagna ekkista, hvilken gömde den sist aflidne grefve
Haqvin Brages stoft. Här stodo dubbla rader af små och stora kistor och
på alla plåtar lästes långa titlar och detsamma stolta namnet Brage.

Farmor såg sig ej omkring, rakt fram till den älskade gick hon, och
hennes gamla, darrande knän sjönko mödosamt ned mot det hårda, gropiga
golfvet. Det hvita hufvudet lutade hon mot kistans lock, som hade det
varit en mjuk kudde, och hennes skälfvande läppar rörde sig sakta till
afbrutna meningar.

-- Nu, Haqvin -- kan jag inte mera -- låt mig hvila ut hos dig, hela
mitt långa, tunga lif har -- jag lefvat för dig. -- Jag har aldrig --
brutit det löfte -- jag gaf mig själf -- _allt_ för den jag älskar --
intet offer fick vara för stort -- ingen väg för oländig. -- Mina fötter
ha i dag tagit -- de tyngsta stegen -- Haqvin! Du käre -- om jag gjort
orätt, om ... Minnes du -- hvad jag sade om -- ädelt vildt -- ibland
tycker jag, att det varit hetsjakt -- Gunvor, min -- egen lilla Gunvor,
var bytet.

Hon våndades som i fysiska plågor och lade handen mot hjärtat. Å, Haqvin
-- om jag misstager mig! -- Då får jag aldrig -- aldrig frid --
vedergällningens lag är öfver oss alla -- men du älskade, älskade --
rösten svek henne plötsligt, det blef mörkt för hennes ögon och händerna
famlade efter stöd; efter en stund mumlade hon ohörbart: det måste så
vara, du kräfde det -- du -- och -- kärleken.

Hon slog i detsamma hufvudet hårdt mot kistan och föll framåt. Så låg
hon orörlig.

När Bengtsson väntat en timme, blef han orolig. Kyrkvaktaren och han
kommo öfverens om, att farmor Eiden kunde förkyla sig därnere i fukten.
De måste försöka få henne upp. Bengtsson gick till dörren och gnisslade
försiktigt med den för att varsko den gamla. Men det hjälpte inte. Han
gick då ned. Kunde hon ha somnat? Tätt invid trappan stannade han och
ropade strax därpå:

-- Hansson, Hansson, kom!

-- Hvad är det? -- Kyrkvaktaren kom stöflande.

-- Gamla frun har visst svimmat, sade Bengtsson ängsligt. Hjälp mig att
bära upp henne, så få vi försöka gnida hennes tinningar.

De buro varligt upp den stela kroppen och lade den i vagnen, men deras
ansträngningar att återkalla farmor Eiden till lif voro förgäfves. Hon
sof, den gamla, sof utan lifvets feberdrömmar. Det var den stora, stilla
sömnen, som ändtligen kommit till henne. Farmor hade gjort sin sista
färd, och det var blott det döda stoftet, som återfördes till Bragehall,
följdt af mångas blickar.

I byn såg man på hvarandra och sade halfhögt: »Hur skall det nu bli på
slottet? Hvem skall hålla det hela tillsammans? Farmor Eiden var alltid
på sin post.»



                            ELFTE KAPITLET.
                          Alla trådar brista.


Ett bref till grefvinnan! -- Kammarjungfrun hade vågat sig in i
grefvinnans rum utan att knacka, ty hon förstod, att hennes matmor ändå
inte skulle hört henne i den sinnesstämning, hvari hon nu befann sig.
Hon hade ett besynnerligt, förstenadt lugn öfver sig. Man kunde inte ens
veta, om farmoderns död gripit henne, ty fast hon i timtal stått lutad
öfver liket, hade ingen sett henne gråta. Det var Haqvin, som nu
ändtligen förmått henne att försöka hvila. Det var rätt sent på kvällen,
och han själf såg så sömnig ut, som om han inte kunde hålla upp ögonen.

Gunvor stod vid fönstret, på samma plats, där hon stått en gång förr i
dag, när farmor åkte bort. Hon vände sig ej om, när den unga
tjänstflickan kom in, sträckte endast mekaniskt ut handen efter brefvet.
Hvem skref till henne här på trakten? Posten kom aldrig denna tid.

-- Det var ett bud från Lögenäs här med det, sade kammarjungfrun. Ehuru
hon ej blef tillfrågad, tyckte hon sig böra säga det.

-- Från Lögenäs! -- Gunvors stela uttryck försvann och hvarje linje i
det fina, bleka ansiktet tycktes skälfva af fruktan. -- Skulle det vara
svar? frågade hon.

-- Nej, grefvinnan, det hörde jag särskildt efter.

-- Jaså -- intet svar! -- Hon suckade så tungt och förtvifladt, att
lilla Mari blef helt ängslig till mods. Men hon visste ju nog, att
olyckan nu skulle komma öfver Bragehall, det var flere, som sett de fyra
hufvudlösa barnen dansa på Korskullen, just som månen gått upp vid
senaste nytändningen, och nog visste man, hvad det betydde. Stackars
unga grefvinnan! Hon hade inte för roliga dagar. Mari hade hört, hur
grefven lefde ibland, när han fått ett glas för mycket, och hon tänkte
med en rysning, att det väl inte kunde vara stort värre att råka ut för
en arg, het tjur.

-- Om -- om det i alla fall skall vara svar, kan jag nog springa
genvägen genom skogen till Lögenäs med det, sade hon, och hennes runda,
ljusa ansikte sken af tjänstaktighet.

-- Tack, lilla Mari! -- Gunvor nickade vänligt. -- Jag skall ringa på
dig då.

Mari neg och gick. Det var väl, tänkte hon, att inte Korskullen låg åt
det hållet, för hur mycket hon höll af sin matmor, aldrig i lifvet
skulle hon vågat gå förbi den, sedan månen gått upp.

Gunvor behöfde inte tända ljus för att läsa sitt bref. Sommaraftonens
klara dager var tillräcklig. Hon kände också väl dessa underligt
kantiga, osäkra bokstäfver, hvilka hållningslöst fyllde papperet. De
kunde ej hänföras till någon stil, utan talade sitt eget individuella,
starkt expressiva språk. Än slängde de sig trött ned i några bisarra
krokar, än reste de sig stolt, och än böjde de sig mjukt. Hvarje ord
hade lif och färg. Hon hade lärt sig hålla af dem i all sin
oregelbundenhet, när de kommit till henne i små, smeksamma biljetter,
bringande bud eller hälsning från Eric. Denna gång bildade de ett helt
bref. Hon sjönk ner på en stol, utmattad, rädd att möta ödet. Det
hjälpte ej, att hon intalade sig mod, sade sig, att han kanske endast
velat sända henne några tröstande ord öfver den förlust, som han
möjligen redan visste drabbat henne. Nej, nej, då hade han kommit själf
-- _det var en annans röst_, som skulle tala till henne från denna
skrifvelse. Å, den rösten, den var så stark och viljemodig, att ej ens
döden förstummade den! Farmor hade varit vid Lögenäs i dag. Farmor hade
velat skilja Eric och henne, och aldrig än hade farmors vilja lidit
nederlag. Den ropade till hennes sondotter ännu i denna stund: »Böj dig
under det oundvikliga, barn. Fac et nihil spera.» Hon bröt förseglingen,
men hennes blick skymdes plötsligt af tårar. I denna stund tänkte hon ej
på Eric. Hon sörjde öfver att ej _kunna_ sörja, öfver att farmor ej
gifvit henne den lyckan ens att äga ett mildt och ljust minne. Hur
innerligt, feberaktigt hade hon ej bedt denna ändlöst långa eftermiddag,
bedt, att hon skulle få begråta farmor i ömhet och saknad, att något
skulle inträffa, som förmådde smälta ned den bitterhet, hon hyste mot
den döda. Att vilja älska och tvingas att hysa agg, gafs det väl något
grymmare? Tårarna stelnade i hennes ögonvrår; hennes hvita ansikte
förvreds i konvulsivisk smärta. Hon vecklade upp brefvet och läste:

»Gunvor!

Det myllrar i världen af ord, som borde varit outsagda; sådana ord ha
väl också fallit emellan dig och mig, och ändå -- ångra dem kan jag ej.
De ha gjort mig så lycklig. Att de hädanefter skola få tiga inom mig i
längtan och saknad, är det största offer jag kan ge, ty tusen gånger
hellre läte jag dem storma ut, starka och lidelsefulla som de äro;
drömmens vilda fåglar.

Mitt löfte är emellertid gifvet. Jag har lofvat tystnad och mer än det;
jag har också lofvat att säga dig farväl för lång tid -- troligen var
det menadt _för alltid_.

En, som är klok och stark och som vetat att leda min vilja, har i dag
sagt mig, att det vore bäst för dig, om jag afstod från ditt ägande.
Bäst för dig! Det ljöd så underligt i mina öron, som ännu gömde ekot af
dina kärleksord, de varma, längtande, de, som om och omigen smekte hela
mitt väsen, när du lät mig sluta dig i min famn. Du älskade! Den rösten,
som talade om klokskap och glömska, var så olik din, som natten är olik
dagen, men är det inte så, att natten föder skepticismen inom oss,
misstrons och tviflets onda andar? Och -- Gunvor! -- min hjärna gaf den
hårda stämman rätt: Det är bäst för dig att icke draga ut på de mörka
ödesdjupen med en sådan som mig. Mitt hjärta tänkte annorlunda, men
hjärtats tankar äro rosendoft och morgondagg, intet att räkna med ute i
lifvet.

Och därför farväl! Jag reser bort; hvart kosan bär, vet jag ej, blott
att Lögenäs blir öde, och att det måste dröja länge, innan jag återser
Bragehall -- och dig.

Det finnes ju många vägar för ensamma stigmän; jag hittar väl också en,
det bekymrar mig föga. Tänk ej heller du på den, som gick med ångest och
bäfvan! Låt hågkomsten lysa som dalande sol öfver sommardagens lek, och
döm ej, hvarken mig, som icke har bättre afskedsord, eller den, som var
kraftigare än vi båda. Tack för hvarje lyckostund du skänkte! En gång
skall kanske också du kalla dessa timmar stulna och ömka dig öfver din
svaghet. För mig förbli de än som minne glädjens purprade rosor, och
sargade också taggarna än värre, aldrig skall jag ångra hvart lysande
rosenfång jag tagit i famn. Lef väl! Fred önskar dig den fredlöse

                                                     _Eric Gyldenlo_.»

Gunvor hade, allt ifrån det ställe i brefvet, där han talat om sin
förestående resa, endast behärskats af en tanke: det fick ej ske. Han
skulle ej få tro, att hon var vek och svag och lät sig brytas af en
annans vilja. Hon lade brådskande ihop det hvita arket; det hade ej
gjort henne så ondt; det var ju inte _han_, som talat, han hade endast
fört pennan.

Men hon skulle svara honom med sina egna ord, och de skulle hejda hans
flykt; de skulle som glödande kyssar utplåna sorgen i hans sinne, binda
honom som mjuka armar.

Hon tog pennan och satte dess spets mot papperet, men kastade den igen
och sprang upp. Själf ville hon gå till honom, luta sitt heta, trötta
hufvud mot hans bröst, höra honom hviska: »barnet mitt!» med denna
stämma, hvilken var som en rik melodi, och hon ville blicka djupt in i
hans ögon och fråga: »Kan du öfverge mig? Kan du gå, när jag ber dig
stanna!»

Tornuret slog tio dofva slag -- och skymningen smög snabbt sina
skuggarmar kring föremålen i rummet. Öfvergången från dag till dunkel
var alltid hastig här på slätten. Gunvor lyssnade dock endast förströdd
till de tungt ljudande klockslagen. I tankar och håg var hon redan hos
honom, som måste vänta henne. Hon ordnade nervöst sin toalett, tände
ljusen framför spegeln, granskade en sekund sitt ansikte och log
ofrivilligt. _Det_ uttrycket var nog för att säga honom, att han måste
stanna. Han skulle sluta henne hårdt intill sig och förstå, att endast
där, i hans famn, var hennes lycka.

Det knackade sakta på dörren.

-- Hvem är det?

-- Jag, mamma! snyftade en liten förgråten röst.

-- Men, Hillevi då! -- Gunvor öppnade förskräckt. Barnet stod där och
skakade i sin långa nattdräkt, under hvilken de bara fötterna stucko
fram. -- Hvad vill det här säga; hvarför ligger du inte stilla?

-- Karna trodde, att jag somnat, och det hade jag, men så vaknade jag
och drömde, att farmor kom in, och hon var inte lefvande, och jag blef
så rädd, för hon pekade på mig och sa': »Lyd!» Och jag var ensam.

Den lilla grät hejdlöst. Gunvor måste taga henne i sitt knä och trösta
henne. De små händerna voro feberheta och hufvudet brände, under det att
den ena frossbrytningen efter den andra skakade den mjuka barnkroppen.

-- Min lilla flicka, farmor ligger så stilla där nere i paviljongen; hon
kan inte komma till dig.

Hillevis snyftningar aftogo och blefvo långa, trötta suckar.

-- Karna sa', mumlade hon, att farmor nog går igen, och jag törs inte
vara ensam.

-- Det behöfver du inte heller. Karna tänkte komma strax, det förstår du
väl.

-- Jag vill inte alls ligga där. Jag vill bara vara hos mamma, annars
törs jag inte somna.

Gunvor tryckte det uppskrämda barnet intill sig och kysste det. Hon
gjorde det häftigt, som för att värja sig mot en mäktig frestelse, ty
aldrig hade hon varit närmare än nu att kasta modersplikten öfverbord,
lämna den lilla åt lejda händer och gå till honom, som hon älskade.
Hennes armar slöto sig nästan krampaktigt om den lilla dottern, och hon
bar henne tyst in i sin sängkammare, där hon lade henne i sin egen säng,
hvarefter hon ringde på Karna.

Denna kom rusande. Hon hade tusen ursäkter för sin försumlighet.
Grefvinnan måste väl känna henne och veta, att hon var att lita på, men
det var så, att hon ...

Gunvor afbröt ovanligt kort och skarpt alla förklaringar. Hon hade
endast velat säga, att Hillevi skulle stanna hos henne i natt.

Flickan, som suttit upprätt och med stora, ängsliga ögon följt samtalet,
lade sig strax belåtet ned på kudden, och tio minuter senare sof hon med
sin lilla hand inkrupen i moderns.

Gunvor lösgjorde sig varsamt och gick fram till fönstret. Nu var det
alldeles mörkt, buskar och träd skymtade endast som dunkla konturer.
Himlen var tätt öfverdragen af hotande ovädersmoln, och de första
regndropparna började smattra mot rutorna. Det var för sent att sända
bud till Lögenäs, för sent! Och själf kunde hon ej gå; barnet hade
omedvetet spärrat hennes väg. Utan att ana det, hade Hillevi gått
farmors ärenden och lydt den gamla, hvilken kommit till henne i drömmen.
Var det möjligt, att farmor ej ens nu hörde till de trygga slumrarna,
att hennes okufliga energi nådde öfver gränsen? Å, nej, nej! Gunvor
lutade hufvudet mot fönsterposten. Farmor Eiden hvilade nog godt, men
ödet slog ständigt sina ojämna tärningskast för människors barn.

Hon satt länge orörlig, förnimmande sin lilla dotters djupa andetag utan
att lyssna till dem, oaflåtligt grubblande öfver ett, _ett enda_. Hur
skulle hon hinna kalla Eric Gyldenlo tillbaka? Det fanns ingen
tvehågsenhet, inga tvifvel inom henne om rätten till denna kärlek. Hon
gick emot den som mot vägens mål, och måste där också bli uppskof, fram
skulle hon, förr eller senare. Hans afskedsbref hade icke stött henne
tillbaka, mellan raderna läste hon glödande försäkringar om hans
hängifvenhet, och hon trodde med ljus tillförsikt, att hon fått korsa
hans led endast därför att hennes kärlek skulle värna och stärka det
veka hos honom, hennes tro bli hans stöd, hennes hopp också hans. Med
orubblig, jublande visshet såg hon mot deras gemensamma framtid, och hon
ryggade endast sekundlångt som för ett lätt afvärjdt hinder tillbaka för
Haqvins plumpa utfall, när hon talade om skilsmässa.

Bara hon hann Eric, innan han reste! Detta var den enda punkt, där
ångesten kunde nå henne, och hon smög sig på tå bort till sängen för att
öfvertyga sig om att Hillevi sof godt, ty då -- då ... Hon hade
visserligen nyss sagt sig, att vägen nu var stängd för henne, att hon ej
kunde vandra till Lögenäs midt i natten, men hvad hindrade henne
egentligen?

Inte den cyklonartade stormen, som plötsligt börjat rasa och böjde
gårdsplanens höga träd till sviktande bågar; inte det strömmande regnet,
hvilket slog rosenbladen till marken och fäste dem som ett
applikationsmönster på den våta sanden; inte mörkrets vida kappa, grå
och ogenomtränglig som förintelsen, nej, nej, intet af detta kunde
betvinga hennes brusande längtan. Hon lutade sig öfver Hillevi; den
lilla kastade sig i sömnen och mumlade otydligt. Plötsligt skrek hon
gällt: »Farmor!» och strax därpå kved den späda rösten: »Törs inte --
mamma, mamma, jag törs inte vara ensam!»

Gunvor lade sin arm om henne och vyssjade sakta, till dess den lilla
blef trygg igen, men inom henne själf tumlade oron som vilda hästar och
febern brann i hennes blod. Hvad fängslade henne här denna underliga
natt, då döden gästade Bragehall, var det blott ett litet gråtande,
skrämdt barn, eller var det en hemsk, outgrundlig makt, hvilkens gåta
lifvet aldrig löser?

Hon reste sig ånyo och började rastlöst gå af och an i rummet; så gick
hon ända till daggryningen, då satte hon sig vid skrifbordet, doppade
pennan och skref med skälfvande hand, iskall af trötthet och matt af att
ha vridits och sträckts i längtans marter:

»Min älskade!

Har du vakat denna natt, måste du känt, hur nära jag varit dig; hur
hvarje min tanke flätats in i din och hvarje hjärtats döfvande slag
flugit mot dig i längtan.

Att jag inte kom, att jag inte i verkligheten lindade mina armar om din
hals och hviskade till dig, hvad jag under de gångna timmarna tusen
gånger upprepat för mig själf: »Du är mitt lif, min enda lycka!» Att jag
inte kom för att säga dig det, är hemliga makters verk.

Du talade om den stora och kloka, som ville skilja oss åt, kanske har
hon vakat i natt i tro att fängelseluft och fångdräkt var »bäst för
mig», men du käraste, om du också flydde till världens ända, skulle mina
tankar och min håg följa dig.

Men jag skall ej behöfva söka dig. När du läst detta, skall du stanna
och hjälpa mig öfver det bittra och svåra. Vår kärlek har varit en glad
lek; nu har den blifvit till allvar, och det har gifvit den ett högre
värde och ett större ansvar. Du vet, Eric, att jag skall kräfva min
frihet till hvarje pris; och sedan ... sedan sker det som är »bäst för
mig», ty är inte kärleken en kvinnas verkligaste lif?

Hvad jag längtar efter dig, dina ögon, din stämma, efter det varma och
veka, det dystra och sjuka! Du kom till mig, när mörkret låg tungt öfver
mitt sinne, och gaf det ljus och hopp. Minnes du, hvad du sade, när vi
stodo i det förseglade rummet: »Här skulle jag vilja ge mina bästa
drömmar en trygg vrå!» De orden har jag aldrig glömt. Innan jag såg dig,
var mitt hjärta också ett försegladt rum, du öppnade den stängda dörren
och trädde dit in med drömmar och lyckoaningar. Skall du låta dem
förmultna, därför att man velat sluta om dem med reglar och lås?

När du läser detta, vet du troligen redan, att farmor Eiden är borta,
att hon fördes hem död -- sedan hon vunnit seger öfver dig. Det kännes
så kallt och hårdt inom mig, när jag tänker på, hur hon hänsynslöst
trampade allt under fötterna, blott för att nå sitt föresatta mål. Jag
kan ej hålla af den, som förödmjukat och plågat mig, men jag lider af
att ej ha några tårar åt henne; goda milda tårar ville jag så gärna,
gärna gråta i saknad och sorg, men jag _kan_ inte. Det är fruktansvärdt
grymt, Eric, när den ena människan dödar den andras känslor. Ett
uppenbart mord vore bättre.

Å, att jag skall skrifva detta om min egen, en gång i blind dyrkan
älskade gamla farmor! Det är, som vredes en knif obarmhärtigt rundt i
mitt hjärta -- sargadt är det, blödande och olyckligt, men inte
förlåtande. Eric, vännen min, i din famn skall jag bli vek och god. Res
ej från

                                                        _Din Gunvor_.»

Hon läste ej igenom brefvet, innan hon lade in det och skref
utanskriften. Så såg hon på klockan. Endast sex, då måste hon vänta en
stund. Mari kunde ej sändas än, det skulle väcka för mycken undran.

Hon gick till fönstret och öppnade det. Luften kändes behagligt
uppfriskad efter nattens rasande oväder. Himlen var nu blå med ett och
annat litet glidande, hvitt strömoln. På alla träd och buskar hängde
stora vattendroppar, de glittrade och blänkte i det klara solskenet som
myriader ädla stenar.

Vid sjutiden ringde Gunvor på Mari, som genast infann sig. Morgonen
efter ett dödsfall är det ju alltid oro och rörelse i sorgehuset, och
flickan undrade därför ej öfver den tidiga kallelsen.

-- Det skulle vara svar på brefvet från Lögenäs, sade Gunvor lugnt, kan
du genast gå öfver med detta, Mari? Du skall helst lämna det till
grefven egenhändigt.

-- Ja, grefvinnan!

Mari neg, tog det svagt violdoftande brefvet och gick. När hon efter ett
par timmar kom tillbaka, lade hon det ånyo framför sin matmor.

-- Grefven hade rest redan i natt, sade hon.

-- Hvart?

Nilla visste inte hans adress.

-- Du frågade inte, när han skulle komma hem?

-- Jo, grefvinnan, det gjorde jag. Nilla visste ingenting, bara att han
sagt, att baron Edelcrona skulle taga hand om hans hundar, och att ...
att ...

-- Nå, Mari?

-- Att det skulle bli auktion vid Lögenäs en af de närmaste dagarna.

-- Då kommer han aldrig igen!

Gunvor hade icke velat, att hennes kammarjungfru hört dessa ord, hvilka
som en sönderslitande jämmer banade sig väg öfver hennes läppar, men hon
kunde ej tillbakatvinga dem. Häftigt slog hon händerna för ansiktet och
brast i en skrämmande gråt.

Mari förstod alltsammans. Hon var varmhjärtad och finkänslig, och det
gjorde henne så innerligt ondt om den rara, unga grefvinnan. Nilla hade
gifvit henne ett fynd, som hon efter grefvens resa gjort i papperskogen.
Det hade legat där tillskrynkladt som en tuss bland annat skräp, och
Nilla skulle visst inte brytt sig om det, ifall hon ej kommit att läsa
de två orden: »Till dig!» Det väckte hennes intresse, och hon hade
stafvat sig igenom poemet. Hon hade undrat hit och hit, hvem denna »dig»
kunde vara. Inte Bolla på gästgifvargården, för det hade visserligen
varit »väl» mellan grefven och henne en tid, men att han skref verser
till henne, trodde inte Nilla.

Och inte kunde det heller vara till den fina fröken Märta Edelcrona. Hon
var nog tokig i grefven, men Nilla ville svära på, att husbond bara
nojsat litet med henne, ungefär som med en söt knähund.

Nej, Nilla hade sina misstankar starkt riktade på annat håll. Fru Eidens
besök hade varit så mystiskt, och när så Mari kom farande i häng och
fläng på morgonen, tyckte hon, att saken var tydlig. Hon meddelade sig
med Mari.

-- Hvad säger hon till det här, Mari?

-- Ingenting, men eftersom Nilla ändå inte bryr sig om verserna, kunde
jag väl få dem.

Nilla klippte med ögonen.

-- Hvad ska' hon me' dom till?

Mari blef förvirrad.

-- Jag ska' -- jag ska' visa dom för Bengt-Peter. Han tycker så mycke'
om tocket.

-- Hm, hm! Det kan hon väl få. För det är väl ingen ann', som skulle ha
ett godt öga te dom?

Mari rodnade och teg.

Men Nilla lade belåten in just hvad hon ville i tystnaden och tänkte,
att »så'nt där fint folk inte va' stort för mer än andra». Hon skulle
visst inte »blamera dom», hon skulle bara tala om det för Anna Per Ers,
när hon drack kaffe hos henne på eftermiddagen. Si, det var allt så godt
som en själfskrifven tretår det, annars vankades där bara två koppar.

Mari anade ingenting om detta. Hon vandrade hemåt med det illa
tilltygade poemet i fickan, och nu erinrade hon sig det. Helt stilla
drog hon upp det och lät det falla i Gunvors knä, hvarpå hon ljudlöst
smög sig ut.

                   *       *       *       *       *

Anna Per Ers hade emellertid i sin ordning en god vän och denna två
eller tre, och sedan man upphört att tala om gamla fru Eidens underliga
slut och ståtliga begrafning, återstod dock som ett lefvande intresse i
den enformiga hvardagstiden historien om, att fru Gunvor och galne
grefven skrefvo kärleksbref till hvarandra.

Ryktet växte; från de grå, murkna kojorna gick det vidare, höjde sig med
ogräsets frodighet till herrgårdarnas stolta corps de logis, och där
blef det uttydt på ett ännu mera raffineradt och skymfande sätt. Det
belades med kvarstad för att i hemlighet spridas allt flitigare, och
snart visste hela trakten, att Eric Gyldenlo varit Gunvor Brages
älskare, att hon bedragit sin man, försummat plikterna mot sitt barn.
Hon stenades utan miskund af dem, som kallat sig hennes vänner, och man
sade med fräck indignation, att detta var tacken för att man låtit »en
uppkomling» tränga sig in i ens krets. Ingen enda var dock frimodig nog
att komma till Gunvor själf med detta förtal. Det smög omkring henne som
en fuktig dimma, men ingen gestalt trädde fram ur töcknet.

Märta Edelcrona var utom sig af förbittring. Hon ansåg, att Gunvor
kränkt hennes rätt, och det fanns ej ord nog skarpa för henne, när hon
talade om denna »uselhet».

Det var också hon, som förde skvallret till Haqvin. Ingen kunde varit
skickligare att uppreta och såra honom. Hon stack med ord till ord i
hans ömtåligaste känsla: hans högmod, och hon gjorde det så elegant, att
hon själf stod oantastlig.

Som ett rasande djur, med ridpiskan ännu i handen efter ridten, kom han
in till Gunvor. Han hade träffat Märta, som ridit med honom ända till
Bragehalls parkgrindar och där lämnat honom med en nästan hjärtlig
hälsning till »stackars lilla Gunvor!»

Han hade icke knackat. Nu slängde han igen dörren efter sig, så att det
rungade.

-- Hvar är du? röt han.

Gunvor kom från sin sängkammare. Hon hade gjort toalett till middagen
och hade en svart spetsklänning. Armar och hals skimrade bländande hvita
mot det genombrutna tyget. Den blick, som mötte Haqvin, uttryckte mest
förvåning. Sådan hade hon aldrig sett honom! Han var kopparblå i
ansiktet, de runda ögonen tycktes sitta på skaft, halsmusklerna voro
onaturligt svällda, och ur munnen kom ett flåsande ljud.

-- Hvad är det? Hvad vill du? frågade hon.

-- Ställa dig till ansvar för din pliktförgätenhet, ditt skamliga
besudlande af mitt namn.

Hon märkte, hur vreden kokade inom honom, och att han knappt kunde styra
sig, och hon insåg, att han måtte blifvit djupt kränkt, efter han talade
i så hög ton.

-- Vill du ej försöka lugna dig, Haqvin. Det är dina beskyllningar, som
äro skamliga, och jag ämnar inte tåla dem.

Rak och orädd stod hon framför honom? Hennes ögon undveko ej hans
ursinniga blick. Ett fint, ömkande leende flög öfver de mjuka läpparna.

-- Slinka!

Ordet föll ej hastigare än snärten af ridpiskan, hvilken med ett
hvinande slag skar luften och träffade hennes högra arm.

Hon blef gråblek och slöt hårdt munnen om det skrik, hvilket smärtan
ville aftvinga henne. Utan ett ord gick hon fram till klocksträngen; med
handen om den, stannade hon.

-- Gå, gå genast, sade hon, eller jag tillkallar tjänstfolket!

Haqvin hade ej märkt hennes afsikt; nu stod han med ens som lamslagen.
List förstod han sig ej på, brutalt våld var hans enda vapen. Vreden
liksom stockade sig och stelnade inom honom; den kunde ej finna flera
uttryck; han kände endast en vild lust att slå och slå, sak samma hvem
eller hvad det träffade. Han ville krossa, förstöra, bryta sönder, på
annat sätt kunde han ej återvinna sitt lugn. I skummande förbittring
grep han tag i en stol och slungade den mot golfvet.

Gunvor släppte klocksträngen; hon blygdes för att visa tjänstfolket
detta vanvettiga utbrott, och underligt nog erfor hon icke själf någon
fruktan. I detta ögonblick splittrade han en statyett och strax därpå
hördes det skrällande ljudet af en krossad lampkupa. Skulle hon försöka
tala vid honom?

-- Haqvin!

-- Tig! Han gick med knutna händer emot henne, i denna dag skall jag
köra ut dig ur mitt hus.

Hon rätade upp sig.

-- Jag går frivilligt. Nu har du brukat våld, och ingenting i världen
skall förmå mig att stanna efter detta. Du har begagnat de råaste ord;
du har förspillt hvarje skymt af min aktning, och hvarken hot eller
böner förmå något öfver mig.

Hans drag slappades plötsligt. Det låg något krypande och fegt i hans
blick, när den nu höjdes mot henne. Skulle hon gå? Nej, det fick ej ske,
då miste han ju med ens allt sitt goda; den tanken kylde mer än allt
annat af hans blod. Och för resten -- han unnade henne inte åt någon;
hon var hans och skulle förbli det. Hvad hade han sagt, som hon behöfde
taga så hårdt? Han hade möjligen förgått sig, men fruntimmer och barn
straffades bäst med kroppsaga, och hon kunde väl tåla, hvad många inom
hans släkt endast funnit sig väl af. En hustru skulle vara ödmjuk och
underdånig, och gjorde hon snedsprång, finge hon också sota för dem. Det
kunde inte hjälpas.

-- Är det sant, att Eric Gyldenlo är din älskare? frågade han morskt.

Nu skulle hon väl böja sig.

Gunvor såg honom fast och djupt in i ögonen.

-- Nej, det är inte sant, sade hon, men jag älskar honom, och jag hoppas
bli hans hustru en dag. Detta hade jag tänkt säga dig snart, ville
blott, att någon tid efter farmors död skulle förflyta i lugn, då jag
visste, att du aldrig godvilligt skulle gå in på en skilsmässa.

-- Nej, det ger jag aldrig mitt samtycke till, afbröt han.

-- Nu måste du. Du har själf genom dina förolämpningar drifvit det
därhän.

-- Hvem kan tvinga mig?

-- Lagen.

-- Hå, hå, då skulle du skaffat vittnen till det här.

Gunvor skiftade färg, men sade stolt:

-- Du ämnar väl inte förneka dina handlingar?

-- Jo, visst fan tänker jag det.

Hon lade händerna mot tinningarna. Det gick rundt i hennes hufvud. Fanns
det då hvarken lag eller rätt för henne; var hon i denne mans våld lika
obönhörligt som en fånge i sin vaktares? Men hon ville ej låta sig
underkufvas. Han skulle ej ens en minut tro, att han ägde makten.

-- Haqvin, sade hon, hvarför vill du fortfarande kedja oss samman? Ha vi
ej båda lidit nog i detta olycksaliga äktenskap? Gif vika utan strid, ty
jag måste ha min frihet. Om intet annat hjälper, så lämnar jag som en
rymling ditt hus.

-- Och hvar skall du taga medel ifrån?

Hon studsade öfver detta grofva hån. Detta vågade han slunga ut mot
henne, som fört millioner till honom.

-- Jag skall veta att skaffa mig, svarade hon kort.

-- Och jag skall veta att hindra dig.

-- Det kan du inte.

-- Vi få väl se!

-- Haqvin, var barmhärtig! Förstår du, jag begär ingenting annat af dig
än min frihet! Min förmögenhet må du behålla. Jag skall nöja mig med en
bråkdel, allt det andra är ditt, allt, hör du!

Hon sträckte upp armarna emot honom, förtviflad, anropande honom som om
sitt lif, och visst gällde det hennes lif -- mera än det: hennes
människorätt.

Han besinnade sig. Detta vore kanske ingen dum lösning! Så bråkig som
hon blifvit på sista tiden, vore det kanske lika bra att vara henne
kvitt. Han sade långsamt, med sin vanliga flegma:

-- Och om jag skulle gå in på detta, så lofvar du att inte krångla mer,
inte ställa till något spektakel för flickans skull ...

-- För Hillevis skull?

-- Ja; hon stannar naturligtvis hos mig.

-- Mitt barn! Tror du, att någon makt på jorden kan förmå mig att afstå
från mitt barn?

-- Det rör mig inte. Hon stannar här.

-- Haqvin, du kan inte vara så grym!

-- Jo, det kan jag. Hon hör Bragehall till. Henne släpper jag inte. Och
skall lagen afgöra emellan oss, så får _jag_ henne och inte _du_! En
hustru, som förlöper man och hus!

Gunvor stönade sakta; hon kände det, som hjärtat rycktes ur hennes bröst
vid tanken på att hon skulle afstå ifrån Hillevi. Det kunde hon icke.
All styrka öfvergaf henne; vapnen föllo ur hennes händer, hon hade intet
mer att våga eller vilja. Barnet var den enda segrande. Ett litet,
oskyldigt barn afgjorde tre människors öde.

Hon såg ej på Haqvin, och hennes stämma hade mist all klang, när hon
sade:

-- Utan mitt barn kan jag inte resa, hellre då en lifslång olycka, och
det är det enda du skall ge mig. Nu har jag bara ett mål: att skydda min
dotter, så att ej också hon en gång drabbas af mitt sorgliga öde.



                            TOLFTE KAPITLET.
                               Befrielse.


Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått,
sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia.
Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras
grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken
det hvitt som en helgonlegend. Det _måste_ vara så, för att dagens
händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta.

Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot
kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte
verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det
väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för
att få veta sådant, och Bragehalls postväska var -- figurligt taladt --
alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen
spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick,
hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig
korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande
grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla
var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men
grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan.

Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen
vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för
Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande
klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade
hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig
hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös
bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och
ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet.

Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper
att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen
enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels
få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom
hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom
korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta
rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras
husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor,
som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De
mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga
sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle
det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt
vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom,
som om han varit ett barn.

Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man
ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans
hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen
man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom
hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man,
men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla
honom tillbaka.

Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad
hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara
hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade
henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu
ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till
scener, som skrämde hela huset.

Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa
kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett
slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad
och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion.

Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad
väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt,
att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta
ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten
och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om
nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från
Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna
sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst;
hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne
endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta
lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande
blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada,
unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med
oändlig saknad och vemod.

I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner.
Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest
helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke
behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation.
Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde
hon här få veta något om den älskade.

Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep
Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje
kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den
gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande
irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna
pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och
under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats;
af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var
rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det
var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon
ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg
upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen
vara Haqvin Brages hustru.

Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen
framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande
hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för
att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna
polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens
bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när
han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och
frågade ångestfullt:

-- Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner?

-- Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra.

-- Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare
honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är
orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå?

-- Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är
inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel.
Haqvin har naturligtvis respekt för damerna.

Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en
möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa
främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och
lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också
snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne,
och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare
trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej
blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om
hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric.

Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes
stämma fick, när hon slutligen brådskande -- ehuru hon trodde släpande
långsamt -- lät de instängda orden få luft och sade:

-- Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo?

Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes
sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det
hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru
hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej
hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de
ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord
hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om
Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa
hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg
gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera
försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån.
Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup
naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka
och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han
sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte
offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning.

Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få
dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne.

-- Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo,
jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar
Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist.
Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.

-- Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller?

-- Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän,
så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin
sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif.

Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade
ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus,
som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig,
tätt intill hans öra:

-- Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas
blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och
slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att
man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet.

Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af
den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det
tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig
uppenbarelse.

-- Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där
antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en
sträfsam, en målmedveten kamp.

-- Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker
olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt
att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga
fribytarkynnet.

-- Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro
inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag
många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k.
njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif --
en annans, menar jag.

Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i
dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde
han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade
för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han
sökte öfverskyla deras intryck genom att säga:

-- Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för
sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt,
att han blifvit alla damers själfskrifne riddare.

-- Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam -- liksom
på afstånd från -- från andra.

Han log igen.

-- Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom!

-- Ja, det har jag.

-- Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu
besvarar hans bref?

-- Ja, hälsa honom!

Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken
hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel
sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle
omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva
till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes
kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam,
veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring
henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen
världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument
blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar.

Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna
förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in
i biljardsalen för att dricka kaffe och röka.

Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet,
men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde
hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart
man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna
förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han
skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon
fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var
han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa
utbrott.

Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på
hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller
ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej
om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och
skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin.

Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon
kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka
siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon
sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började
dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen
förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte
skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att
blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela
hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder
sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara
glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne.

Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men
alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och
okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning.

Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom
människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom,
att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller
var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de
samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf
dem människo- och individualitetsprägel.

Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna
af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför.
En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför
kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt
att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i
sällskapslifvet.

En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan
Edelcrona med en fråga om Gunvor.

-- Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan
Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist?

-- Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver.

-- Å, det ser inte så ut.

-- Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i
förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en
person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. _Hon_
generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det
rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin
inklination -- men detta blir naturligtvis oss emellan.

-- Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en _sådan_! Och mannen är
hygglig, säger friherrinnan?

-- Han hör, som bekant, till en af våra första familjer.

-- Ja, det är sant, men ...

-- Joo, _det_ betyder _mycket_! Man får verkligen ha aktning för ett så
gammalt namn, som höljts med ära genom sekler.

Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran
som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon
dock säga:

-- Men han själf?

-- Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom
förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för
mycket, men jag frågar: Hvems är felet?

Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och
förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det
var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga
ansiktet. Men -- man fick ju taga seden dit man kom.

En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten
improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att
alltför noggrant bjuda upp af skyldighet.

Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna
dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen,
frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.

-- Jo, med nöje, försäkrade unge baronen.

Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han
var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll:

-- Jag dansar själf med min hustru.

-- Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att
dansa.

-- Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt
stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de
taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck.

-- Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona
skrattande, men kom nu, go' herrar.

-- Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig,
min gubbe?

-- För att Edelcrona ska' få henne; nej tack, han får allt slicka sig om
mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag
honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts
Gunvor spak som ett lamm.

Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det
olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt
bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast
att låta honom hållas.

Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med
tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade
sig.

Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den
begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo
krampaktigt hårdt om stolens armstöd.

-- Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng
blodet för hennes öron och pulsarna bultade.

-- Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom,
Fagerlin!

-- Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.

-- Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.

-- Jag dansar inte, upprepade hon lågt.

Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som
ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka
af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.

-- Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen
där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så
gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon
bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall:

-- Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så
tvinga mig inte att dansa nu.

Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle
dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att
hålla sitt ord.

Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat
mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken
att tvärt tystna.

Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i
fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar
och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom
upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till
en soffa, och Forner lät genast hämta läkare.

Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom.

Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska
råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika,
lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor,
etc. etc. i det oändliga.

Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist
talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en
dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar
och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda
med sina stirrande, vidöppna ögon.

Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken
från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det
ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde
detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett
uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och
ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på
att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda
draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en
underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte
hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne
handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra
inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som
kanske gått bort -- hunnit utom räckhåll för all möjlighet till
försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt
ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista
tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit
hans sista.

När doktorn ändtligen kom -- densamma som skött Haqvins farfar -- gjorde
han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven
dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade
han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest
gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin
hälsa på sista tiden.

-- Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn,
jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet.
Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men
det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas.

Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt
tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han
skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit,
uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt
ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot
honom.

-- Nå, sade hon långsamt.

-- Det är slut, sade han. Hjärtförlamning.

-- Ögonblicklig död?

-- Ja -- inga plågor.

-- Hvem vet det ...

Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog
lugnande:

-- Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses
ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta
...

-- Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat -- å, så
gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om
han bara fått hälsa till sitt barn.

-- Ni tänker inte på er själf!

-- Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på
honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag
inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna
sakna dem som gått, men jag -- hon andades tungt -- jag kan endast tacka
döden.

Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något.
Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med
första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det
blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att
grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant
kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga
människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde
Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng
förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen.



                          TRETTONDE KAPITLET.
                              I hans famn.


Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla
flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick
det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å
rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket
att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser
också meddelade denna:

                             ERIC GYLDENLO.
                             GUNVOR BRAGE.

                                                Rom.

                     Meddelas endast på detta sätt.

Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på
Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små,
blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så
att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen.
Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den
fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor,
föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två
kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan
med blommor.

Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets
pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades
fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara
väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna,
vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel
uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar
inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika
musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa
låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust
hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel
stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här
funnos åtskilliga instrument.

När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen
lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon
hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade
varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog
visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till
Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.

Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej
mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt
förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till
den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst
intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf
dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara
välkommen igen.

Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver
artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på
litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon
gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga
rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot
rutorna.

-- Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya
giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor
troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga.

-- Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig,
så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt
rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck
öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och
det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att
prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta'n var så stor, att
man inte kunde hitta någonting där.

-- De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt.

-- Våran Gunvor och en -- karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta
ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va' där mol ensam
i flera månader, det vet jag. Och nog va' halfva tiden af sorgåret
gången, innan han våga' sig fram. Di förlofva' sig nyårsdagen, skref
hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för
jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något
emot den saken.

-- Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll
friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och
knappt kunde styra sin nyfikenhet.

Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor
på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara
den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre.

-- Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått
förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka,
se'n har det aldrig händt.

Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste:

                                                        Rom d. 13 jan.

Min kära, gamla Sibylla!

Minns du din spådom om »den rätte». Nu har han kommit. På årets sista
kväll stod han helt plötsligt framför mig, och efter en lång, mörk tid
blef det plötsligt strålande ljust. Ser du, Beat-Sofi, jag visste
genast, att han var »den rätte».

Vi hade träffats förr en gång, men då måste våra vägar skiljas. Nu är
jag fri, och på nyårsdagen, till tecken att jag vill börja ett nytt
lyckligt år, lät jag honom sätta förlofningsringen på mitt finger. Så
blef jag Eric Gyldenlos fästmö. Du ensam, min trofasta, rara Beat-Sofi,
skall få veta det. I slutet af maj gifta vi oss, men ända till första
lysningsdagen skall vår lycka förbli en hemlighet. Jag kan knappt styra
pennan, så glad är jag; det är som all sorg och strid försvunnit ur
världen; den rymmer endast jublande fröjd. Jag går omkring här i min
lilla våning och sjunger min älskades namn in i hvarje föremål, och
sedan dofta blommorna det, böckerna hviska det. Du tycker nog, att jag
är mycket dåraktig, men önska mig ej annorlunda. För första gången i
mitt lif längtar jag inte efter något, drömmer inte om annat än nuets
härliga rikedom.

Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi
hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det
hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde
läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant
svammel hade hon ej väntat sig.

                   *       *       *       *       *

Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han
slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog
det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att
gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k.
förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens
kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af
kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder.
Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt
hagelskurar störtade ned öfver Bragehall.

En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med
grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det
sannerligen inte fortfara.

Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr
En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan.

Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats.

-- Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det
affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är
husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är
det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ...

-- Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har
ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset
heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan
än grefvinnan om saken.

-- Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela?

-- Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det.

-- Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut.

-- Får jag lof att tala rent ut?

-- Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro.
Hon kände sig så trygg i sin stora lycka.

Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade
dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på
något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga
gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det
kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en
ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna
och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på
kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan.

Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom
han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till
granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu
ett och ett till.

Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid
dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa
därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och
hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste
in hela bunten i sin skrifbordslåda.

-- Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt.
Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige
förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi
kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata
räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt
säga till om det, förlåt mig!

-- Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då
hädanefter skicka upp dem med herrskapets post?

-- Flera -- det -- det gör det väl knappt?

Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de
skarpa, gråa ögonen och sade lugnt:

-- Jo, det skulle jag tro.

Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon
lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett
barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen
besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd
på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls
att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen.

Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att
låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes
kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på
öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning
insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts.
Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af
hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde
sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt
småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka
han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad,
tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem.

Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt
och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit
van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur
gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell.

-- Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En
lämnar dem till mig personligen och helst så, att -- att det ej blir för
mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde
möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka
på -- öfverinseendet på godset.

-- Så -- grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen?

Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret.

-- Ja -- det vill säga -- vi ha inte talat närmare om det, men det
faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har
redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en
samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om
lördagskvällarna.

Herr Ens ansikte ljusnade.

-- Det låter godt, sade han enkelt.

-- Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall
få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven
tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de
vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu
skola de ha sina rättigheter.

-- Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för
folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det
begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det
tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i
den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den
troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin
tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta.

-- Men det är inte heller meningen, käre herr En.

-- Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på
grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig,
men bättre ett ord för tidigt än för sent.

Gunvor nickade.

-- Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte,
hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken,
därför är jag kanske misstrogen, men ...

-- Vi ska' hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade
Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas
förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och -- som jag i
början nämnde -- får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i
allt, som gäller godsets angelägenheter.

-- Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.

-- Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för
Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen
till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och
jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig.

-- Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren
erkännsamt.

-- Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet,
att ni ej slösar med beröm.

-- Jag försöker vara rättvis, grefvinnan.

-- Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp -- och -- hon kämpade med
sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka,
nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med
sänkt hufvud -- var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka
och erfarenhet.

-- Jag skall göra min plikt, så godt jag kan.

-- Tack för det löftet!

Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej
ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet,
som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att
lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors
förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon
ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli
långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig
stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast
endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans
illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon
ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade
han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en
lindrig förkylning.

Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom
sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och
fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och
återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det,
trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej
ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt
äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta
låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast
betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle
träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.»

Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes
föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord,
men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick
antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt.

Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på
dörren.

-- Tar nådig grefvinnan emot?

Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar.

-- Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp
mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad
jag tänkt på, Gunvor?

-- En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra!

Han kysste henne.

-- Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din
förvaltare.

-- Han har gått nu.

-- Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den
mäktige mannen att förkunna?

Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att
hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de
föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva.

Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt:

-- Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter;
han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är
för en tredje.

-- Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog
vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här.

-- Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge
sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast
tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.

Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen.

-- Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på
Bragehall; det har du lofvat.

-- Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa
skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för
folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom
hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne
i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna.

-- Vi ska' ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den
stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer
dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen?

-- Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig
nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte
kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna.

-- Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det?

-- Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet.

-- Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset!

Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt
hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika
köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det
brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel
märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna
hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen
skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider.

-- Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har
tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig
att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan
inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg
än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva
arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af
njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka,
allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen.
Detta är lifvet, Gunvor.

Hon sträckte upp armarna mot honom.

-- Ja, älskade, detta är lifvet -- genom dig, sade hon entusiastiskt. Du
har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom
en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet.
Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg.

-- Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty
efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du
väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund
du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus
tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet.
Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers
namn. Hela orten skall med, du.

Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös
brådska ut en låda.

-- Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och
hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda
räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid
tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det
skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga
honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder,
när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara
den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt
hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans
låga, melodiska skratt.

-- Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera
flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla
drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm.

Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent
pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen
mot det.

-- Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor?

-- Ja.

-- Och gamle doktorn, du?

-- Ja.

-- Vördig prosten och prostinnan, säg? -- Men du hör ju inte på mig! Du
ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det?

-- Å, ingenting -- ingenting alls, Eric.

Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt
knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.

-- Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina
älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är
min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din
glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som
plågade dig?

-- Nej, Eric, nej!

-- Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt
mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga.

-- O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag -- jag är så småsint, ser
så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig
hastigt ned och kysste hans hand.

-- Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint?

-- Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen
tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de
många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon
själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning,
och hon tryckte sig ångestfullt intill honom.

                   *       *       *       *       *

Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste
passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga
luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i
Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag
vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han
besvärades nu ofta af recidiv.

Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig
till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu
funnos kvar efter den forna hamnen.

Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken
drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet
själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han
lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest
inspirerade hon någonsin hört.

Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och
ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på
vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en
fjärran kust, där hon ej kunde nå dem.

Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens
ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som
om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena
bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det
var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl.
Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor,
och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna,
men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han
berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig
hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan,
hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer
eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han
teg.

Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla,
men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga
sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma
den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk
i en lång kedja:

   »Holder du af mig,
   holder jeg af dig
   alle mine levedage.
   Sommeren var kort,
   græsset blegner bort,
   kommer med vor leg tilbage.»

En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta,
öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på
armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.

-- Hvad ser du, Eric?

Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam.
Han suckade.

-- Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit.

-- I saknad?

-- Nej -- och ja.

-- Hur skall jag tyda det?

Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som
om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för
tung börda.

Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få
makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne.
Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam.

-- Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud.

-- Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt.

-- Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så
ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din
stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att
jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man
alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man
slutligen bort den.

-- Eric, kan du inte känna dig lycklig nu?

-- Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor
att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken
lifslång?

Hon gnolade sakta:

   »Holder du af mig,
   holder jeg af dig
   alle mine levedage.»

Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må
hända -- till och med om -- du inte längre skulle hålla af mig.

Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon
med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla
skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en
dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka
vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela
världen hennes vasall, sade hon sig stolt.



                          FJORTONDE KAPITLET.
                                Barnet.


-- Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid
grefven, sade Mari förlägen.

Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt
var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar.

Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och
såg förströdd upp på kammarjungfrun.

-- Sade du inte, att grefven var ute på jakt?

-- Jo, det gjorde jag, men -- då ville hon träffa grefvinnan. Får jag
inte lof att säga, att hon inte kan få det?

-- Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har
aldrig hört talas om henne.

-- Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan.

-- Är hon där inte längre?

-- Nej, hon har varit borta från socken se'n samma vår grefve Brage dog.

-- Hvad vill hon grefve Gyldenlo?

Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade
henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte.
Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att
genom denna paus återvinna själfbehärskning.

-- Du får be henne -- Bolla -- vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med
ansträngning.

-- Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det,
tillade hon bedjande.

Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att
kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt:

-- Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma.

Gunvor smekte sitt barns lena kind.

-- Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu.
Mamma kommer igen sedan.

När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade
förtrytsamt:

-- Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan,
låt mig skicka bort henne.

-- Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu!

Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt.

-- Grefvinnan får förlåta, men ... men ...

-- Hvad är det?

-- Å, det är så, att -- att den där otäckan därnere inte är ensam.

-- Hvem har hon med sig då?

Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af
harm och blygsel, och hon stammade oklart:

-- Hon har pågen med.

Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och
det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte
blef alldeles färglöst och ögonen stela.

-- Herre Gud, grefvinnan, hur är det?

Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon
hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne
oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon
ville se henne, henne och -- barnet.

-- Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det
ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och -- och
gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp
till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari.

Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de
underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen,
grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla,
den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det
gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje
fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så
mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne
han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och
fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter
och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de
kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten
förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan,
trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd
klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något
kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla,
käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet
ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att
själf slippa se sig omkring.

Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen.

Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra
rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon
ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon
bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes
drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin
dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den,
som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln.

Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds
skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt
invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen;
ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna
läpparna låg ett fult, ondskefullt drag.

Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt
hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De
glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade
ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga
håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor
vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det
enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel.

Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt
bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon
sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i
hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen.

-- Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala
vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop.

När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare:

-- Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före
detta, för han visste, hur det var fatt me' mig, innan han for
utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina
herrar godt om, det är bara så tunt me' hållen. Nu tyckte jag grefven
kunde hatt nytta af att se på de' eländiga, tossiga barnkräket -- Hon
log elakt. -- Då kanske han begripit sin plikt.

-- Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton.

-- Han blir tre år te vintern, men de' vore godt han allri hann dit. Jag
har hatten hos doktorn en gång, och han sa', att kräket inte va riktigt.

-- Hvad heter han?

-- Erik, förstås.

-- Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er?

Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en
talande stenbild.

-- Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag
inte ta med mig.

Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och
ängsligt.

-- Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött.

Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde.

-- Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog
hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är
bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att
hjälpa mig sta', allti', de ska' Gud veta.

-- Hur mycket begär ni?

Bolla sneglade på grefvinnan.

-- Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon
fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke.

-- Jag skall ordna saken. Gå nu!

-- Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt.

-- Vill ni låta mig taga hand om honom?

Bolla såg ofantligt lättad ut.

-- Ja, herre jemine, så gärna!

-- Då stannar han här så länge.

Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att,
eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes
önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet.

-- Folk, som ska' lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade
hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha'n,
tills jag far, se'n får väl de' arma kräket ackerderas bort.

Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram
till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst
och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen.

-- Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl
af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö!

Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare
drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:

-- Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å'n; men
nu har jag allti' fått skäms för'n, så grefveson han ä'. De' rår väl
inte pågen för, men de' kan inte hjälpas, att han får lida för'et.
Grefvinnan blir nog snäll emot stackar'n.

Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket,
som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska
sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför
barnet och grät högt.

Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast
kort:

-- Nu har jag sett en Guds ängel.

                   *       *       *       *       *

Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med
sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och
människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och
han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de
ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor.
Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som
var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna
sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han
ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast
behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt
lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg
och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod
och friska tankar.

Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna
musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen
skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans
varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och
öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken.

-- Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen.

-- Hon är i sina rum.

-- Redan! Klockan är ju bara tio.

-- Ja, grefvinnan var visst trött.

-- Har det händt något ledsamt, Mari?

-- Ne-ej.

-- Du drar på det, hvad är det?

-- Snälla grefven, det -- det kan jag inte tala om.

Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska
stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och
skälfde i hans röst när han ifrigt bad:

-- Öppna, min älskade!

Det hördes ej ett ljud där inifrån.

-- Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in!

Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande
morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon
hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes
på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne
intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka.

-- God afton, Eric -- och god natt. Vi få talas vid i morgon.

Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom
honom.

-- Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela
dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina
armar, du, min egen älskade hustru!

Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu
erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot.
Hon ryste.

-- Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ...

-- Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är
som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det?

-- För din skull.

All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge
han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon
hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek,
just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom,
och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat
döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre
inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med
hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än
hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade
honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft,
det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande,
fattiga, rika -- härliga lifvet.

-- För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill
du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla
i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa
dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag,
Gunvor, kan du neka?

Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon
lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans.

-- Eric, Eric, hvad jag älskar dig!

Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta
henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med
sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom
in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille
Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka,
spetsprydda kudden.

Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog
snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han
händerna för ansiktet.

-- Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse!

Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid
åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu,
efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes
förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om
möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han
hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen
tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett
själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som
bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var
idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig
kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla
var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till
dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en
vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla
vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs
icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver
dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen
gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han
tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus.

Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes
i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon:

-- Jag tog honom till mig, därför att han var _din_ son.

Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande
tillbedjan i denna blick.

-- Gunvor -- han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon --
om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg
blott, om du vill, att jag skall gå för alltid.

-- Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt
lif.

-- Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig
inte värdig!»?

-- Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna
vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig
så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom.

Han reste sig och drog henne intill sig.

-- Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig
lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig
har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske
var det att uppsöka dig igen.

-- Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var
kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och
det gör mig så lycklig.

Han kysste hennes panna.

-- Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt.

De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så
skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade
Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till
en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans
tillfrisknande.

-- Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se
mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric?

-- Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid?

-- Ja, visst vill jag det!

Hennes röst darrade lindrigt, men hon ville vara modig för hans skull.
Aldrig skulle hon glömma den dödssjuka blicken hon nyss mött ur hans
ögon, och hon tillade, upprördt, men innerligt:

-- Tänk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hälsa på
honom en gång om året. Stackars liten, hvem vet, hur han känner det!

Eric tryckte hårdt hennes hand.

-- Om det funnes många sådana kvinnor som du, skulle eländet i världen
minskas, sade han tacksamt.

-- Gif hvarje kvinna rätt till en stor kärlek, och hon skall bli god,
sade Gunvor allvarligt. Den människa, som får och kan älska helt, går
mot sin bästa utveckling.

Det blef så stilla i det månljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljödo
som en adventets heliga klockklang i bådas sinnen, och aldrig hade de
varit hvarandra närmare än nu i förstående och tillgifvenhet.



                           FEMTONDE KAPITLET.
                          I nöjenas hvirfvel.


Strax på nyåret foro Gyldenlos till Stockholm för att deltaga i
säsongens festligheter. Hillevi lämnades kvar på Bragehall i mamsell
Beat-Sofis och en lärarinnas vård.

Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm
hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än
någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket
hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle
roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att
presentera Gunvor i flera familjer.

-- Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina
äldsta vänner.

-- Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor
reserveradt.

Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga
elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas
öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och
hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna
väninna.

Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande.

-- Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara
litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade
skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen
mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag -- pardon! -- att han
åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte
alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår
Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor.

-- Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt.

-- Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort.
Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta
lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes
han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på
middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något
samtalsämne.

-- Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget
skratt.

Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det
plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort.

Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit.

-- Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som
hastigast. Hon ser charmant bra ut.

-- Ja -- å, Eric -- hon räckte honom handen öfver bordet -- _nu_ är jag
rädd för det förflutna.

-- Personifieradt af den vackra öfverstinnan? -- Han log muntert och
skakade pojkaktigt hennes hand. -- Ja, hon är farlig, du!

-- Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag _är_ rädd. Ser du, jag kan
aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan.
Men du, du har ju lekt hela ditt lif.

-- Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns
någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta,
jag i lekens yra rispat.

-- Eric!

Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas.

-- Din skål, min skål, alla vackra flickors skål!

Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens
ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han
serveten och kom fram till henne.

-- Hvarför ser du spöken?

Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att
han kunde blicka henne djupt in i ögonen.

-- Därför att jag tror på dem -- ibland, sade hon.

-- Utan skäl.

-- Hvem vet?

-- Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och
Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill
jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter
det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron?

-- Får du då aldrig nog af njutningar, Eric?

Han skrattade och satte sig på sin plats igen.

-- Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade:

   »Säg, blir ni då ej fullärd en gång?
   Säg, vill ni tyda ut fåglars sång?» --
   »Bah, detta för mig en småsak är;
   jag konsten att lefva lär.»

När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge
sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De
rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga
hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så
tokigt herrskap.

Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han
brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när
den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet
så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum.

Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric
tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om
att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de
ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och
arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda.

Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en
dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som
kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde
hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta
omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade
tillställningar.

Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i
den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne,
och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt
själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och
henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer.

Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen.
Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för
att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af;
några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det
hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade
han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade
han lust att arbeta.

-- Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende.

-- Jag skall lära mig måla.

-- Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa
hem till Bragehall.

-- Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå
Saima Iilainens konst. Den är mästerlig.

-- Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt.

-- Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör,
försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl
inte begära.

-- Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall
bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig?

-- Då får jag väl blunda och kyssa minnet.

-- Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner
knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt?

-- Jag vet inte -- och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt
vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt
flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende
äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån?

Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår.

-- Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon
stilla. Minns du alla dina planer?

-- Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett
präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga
mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att
jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa!

Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med
smekningar.

                   *       *       *       *       *

I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade
varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon
försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom.

-- Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester
är ordet fritt.

-- Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde,
sade hon skrattande.

-- Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte
finner dig?

-- Jo, troligen, men jag får löpa risken.

Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när
maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med
den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje
öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera
och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle
aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck -- ett intet,
som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle
helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att
Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att
hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det
var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha
karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig.

Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull
drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska,
yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade
sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade
sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten
djärf smaragdödla.

Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under
färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo
masken, sade hon skrattande:

-- Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från
barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga
nalkas din svanehamm.

Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima,
men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen
apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga
gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som
täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric,
möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid
fick, när han såg och hörde något vackert.

Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af
sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde
hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast
undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och
gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet.

-- Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han
står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen
dig, ma chère!

Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt,
snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville
fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och
hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots
den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var
för tidigt.

Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade
med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel
svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig
henne, men dragit sig tillbaka igen.

Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade
Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När
Gunvor passerade, hörde hon honom fråga:

-- Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig
från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd.

Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon
uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om
en dans.

Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta
sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta
gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande,
lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för
att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda
grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en
melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom
furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i
ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa
sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet.
Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat
glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen
af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja
igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel
grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon
krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags
fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande
kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var
skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde
hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i
matsalen. Här var tomt och ganska svalt.

De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska
bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och
hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls
vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af
de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var -- inte alls --
vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom
tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något
obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande
intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig
på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric
Gyldenlo.

Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte
uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap.
Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar.
Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka
löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna
något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon
satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras
på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i
äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled
ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en
spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med
den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga
röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod
var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet.

Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många
förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt
harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se
dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de
två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty
aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric
erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan
att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och
lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon
sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick
slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte
och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i
Erics.

-- Grefvinnan Gyldenlo!

Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst.

-- Gunvor! -- Eric reste sig. -- Utan mask?

-- Som du själf.

-- Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin
låga, mörka altstämma, en kanteleton också den.

-- Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett
allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från
er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf.

-- Gunvor! sade Eric varnande.

Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt
grefvinnan, så stod hon afvaktande.

-- Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en
gift mans ömhetsbetygelser?

-- Hvem jag är? -- Saima knäppte sakta på instrumentet. -- En finsk
bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten
susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga.

-- Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett
allvarligt svar.

-- När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric.
Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede.

-- Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu
själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min
kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på
lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu -- så vänder
jag aldrig åter.

-- Du tar detta för tragiskt, vännen min!

-- Välj!

-- Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant.

Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande.

Eric räckte henne handen.

-- Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för
långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli
vildfåglar.

Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej,
gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och
rank.

-- Gunvor, hur kunde du ...?

Erics röst var upprörd; han satte sig på bänken, lade armarna i kors
öfver bröstet och lät henne stå framför sig, som vore han anklagare, hon
skyldig.

-- Den frågan återfaller på dig själf, Eric.

-- Nej. Det var -- simpelt af dig att rusa in här och ställa till en
scen.

-- Du anser det finare att bedraga sin hustru?

Nu log han öfverlägset, men vänligt.

-- Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad?
Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att
kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte?

-- Nej.

-- Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke?

-- Jo -- kanhända.

-- Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten
genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag -- han
räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes
motstånd ned på sitt knä -- jag hör till dem, som frestas af ett eller
annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma
mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då
satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant,
när lifvet ändtligen släpper sitt offer.

-- Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult
och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn.

-- Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur
lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva.
Försök minnas det till en annan gång.

-- En annan gång? utbrast hon häftigt.

-- Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse.

-- Var det då bara en kort dröm, att jag skulle få äga dig?

-- Nej, visst är jag din, med mina bästa tankar, och kärleken till dig
ligger djupast i mitt hjärta som den äkta pärlan längst in i musslan.
Men kan musslan hindra, att det stora mäktiga hafvet också tillför den
tusentals små sandkorn och annat slagg, hvilket afsätter sig i dess
vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer?

-- Låt oss fara hem nu, Eric. Du är trött, det ser jag.

-- Och du?

Han strök henne öfver de heta kinderna.

-- Jag är också trött -- det är öfverallt så mycket att lära.

                   *       *       *       *       *

Och Gunvor lärde sig verkligen otroligt mycket både under denna vinter
och de två följande, hvilka liknade hvarandra nästan stereotypiskt. På
somrarna besökte de alltid någon utländsk badort och lagade då, att de
äfven kunde hälsa på lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli
friskare.

Gunvor hoppades att en dag få honom tillbaka till Bragehall och sade
detta åt Erik, men han skakade endast afvisande på hufvudet.

-- Det är bättre, att han är kvar där ute.

-- Hvarför det?

-- Han blir aldrig fullt frisk.

-- Men om ...

-- Bygg inte luftslott af så dåligt virke, Gunvor, invände han sorgset,
och när hon märkte, hur ämnet plågade honom, lät hon det falla.

Hennes tro på framtiden var ej heller längre så bergfast. Den ena gången
efter den andra fick hennes kärlek svåra stötar. Och hon kunde ej längre
se upp till Eric med samma oinskränkta beundran som förr. Han var för
vek, för lätt att locka, för vild i leken och för slö i allvaret, och
det hade funnits stunder, då hon sagt sig, att det dock vore bäst de
skildes. Hans ständiga extravaganser unnade henne ingen ro.

Både godsets och sina egna affärer lämnade han vind för våg, och det
grämde henne att nödgas åse, hur han slösade bort hundra- och tusental
på ett eller annat nöje, en blomstergärd åt en skådespelerska, en aftons
äfventyr med en varietéstjärna eller liknande.

De hade varit gifta fyra år och tillbragte ånyo vintern i hufvudstaden.
Erics hälsa var mycket vacklande, men det föreföll som fruktan för att
snart stå utom trollringen sporrade honom till att hänsynslösare än
någonsin kasta sig in i förströelser af alla slag.

Gunvor hade denna gång tagit Hillevi med och ägnade mycken tid åt sin
lilla dotter. Hon ville på det sättet döfva sin sorg öfver att Eric så
sällan sysselsatte sig med henne. Han var visserligen alltid vänlig och
ridderlig mot henne både i hemmet och när de voro tillsammans ute, men
det var, som om han förtärdes af en inre oro, en rastlös, allt
uppslukande åtrå att hinna tömma hvarje droppe af glädjens vin, innan
det var för sent.

Gunvor hade upphört att visa svartsjuka mot alla de skiftande föremålen
för Erics hyllning; hon kunde nu fullständigt behärska sig, och hennes
leende min förrådde ingenting annat än älskvärd likgiltighet. Saima
Iilainen hade hon visst icke glömt, men hennes bild hade utplånats af
nya, likaså Märta Elgclous. Under dessa få år hade Gunvor liksom samlat
ett helt porträttgalleri af unga, vackra kvinnor.

-- Det har kommit en ny stjärna till teatern, en tragedienne af första
rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag såg henne i går afton och
skall försöka få biljett i kväll med. Hon är danska, af god familj och
med enastående scenisk begåfning. Har du inte lust att se henne?

-- Jo, hvarför inte?

Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens
briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle
invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka,
gick hon villigt in på saken.

Så började den leken.

Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf,
att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på
sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på
lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka.

Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande
lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe
Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga
skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom
och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största
skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den.

Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och
Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning.
Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken
sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en
älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort
sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon
frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt
till Hillevi.

Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och
Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom
han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa
ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt
ensam framför brasan.

-- Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt.

-- Hvad menar du, Eric?

-- Att det måste vara slut mellan oss.

-- Du vill det?

-- Jag uthärdar inte bojorna längre. Jag vill vara fri.

-- Och det blir du, om du lämnar mig?

-- Ja -- nej -- jag vet inte. Jag är så sjuk, Gunvor, och så olycklig.

Han gjorde som så ofta förr, lade sig ned, med hufvudet i hennes knä.

-- Stackars min vän!

Hennes hand gled genom hans hår.

-- Gunvor, jag lönar dig så illa, men du är för god för mig. Det är
tryckande. Gif mig fri.

-- Ja, Eric. -- Hon suckade djupt. -- Du är -- fri!

-- Och du förlåter mig?

-- Ja.

-- Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men
frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort.

-- Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ...

Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes
strupe.

-- Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. -- Jag rår inte för,
att -- _hon_ kom.

-- Joppe Hartwigsen?

-- Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan
endast lyda hennes vink.

-- Och det kallar du frihet?

Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna.

-- Var det om frihet jag drömde? -- jag vet inte längre! Allt går
omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och
drager.

-- Så, Eric! -- Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. -- Låt mig nu
öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare.

Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att
grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast
efter läkare.

Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade
outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort
för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första
veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt
ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas,
och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte
hans första rediga blick Gunvor.

-- Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt.

-- Ja, Eric.

-- Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade!

Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon.

-- Tack -- tack för god vakt, Gunvor!

Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa
talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela
denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig.

Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust
att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd;
endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt
och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin.



                           SEXTONDE KAPITLET.
                             Slut på leken.


Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade
ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt
gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera
läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod;
ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig
blindhet.»

När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor
talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast
matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig;
snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en
förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit
en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det,
som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa
ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen.

-- Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till
Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att _den_
vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han
helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter
timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han
alltjämt väntade.

När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en
halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade
Eric bittert:

-- Försiktig -- och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett
så skört skal snart får rämna.

-- Hvad menar grefven?

-- Att jag väl inte kan ha långt igen.

-- Jo, många år, skola vi hoppas.

-- Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det
gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge?

-- Ja, det är min fulla öfvertygelse.

-- Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten för alla
krämpor, eller hur?

-- Grefven är ju klen, men ...

-- Se så, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu först ögonen?

-- Ja, det ser ju vanskligt ut.

-- Och nerverna, de äro som darrande, spröda strängar, hvad?

-- Grefven måste stärka dem.

-- Och blodet?

-- Det är sjukt, men ...

Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn på axeln med sin
smala, kraftlösa hand.

-- Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga
»men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar,
och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era
sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som
vakar och tänker.

Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd,
hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig
satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför
grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och
till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han
ämnade betala med följande års export af virke.

Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var
naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En
försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en
aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också,
att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och
att han då skulle afstå från sitt ytliga lif.

Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan.
Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt:

-- Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten.

-- Skall herr En lämna Bragehall? -- Hon stirrade häpen på den
undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon
beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att
mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart
skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. -- Hvad är det
ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert.

-- _Allt_, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall
är komplett under isen; det vill jag inte se på.

-- Men det har ju varit goda år, herr En?

-- Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen
bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan
inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som
vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen
nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras
dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det
säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå.

Gunvor var mycket blek.

-- Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot
Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen
möjlighet att reda saken?

-- Den är mycket trasslig, grefvinnan.

-- Men jag sätter gärna till mitt kapital.

-- Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt.

-- Herr En, jag sätter till _allt_, hör ni.

Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa
fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var
fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade
lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en
sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än
att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad.

-- Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är
obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt
sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger
mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan
i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert
trofasta nit, herr En.

-- Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu?

-- Ja, min man är för klen att orka med något arbete.

-- Nu blir det också styft.

-- Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå.

Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och
praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon
efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också,
hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda!

-- Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade
om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och
trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om -- om detta
trassel fortsatt, men nu -- hans ärliga, fasta blick mötte hennes med
beundran och tillgifvenhet -- nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått
igen fru Gunvor.

Hon räckte honom handen.

-- Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er
hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar.

Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det
plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga
i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom
kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara
blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur
många göromål dagen än gaf henne.

-- Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric
en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på
en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag
drog dig ut i societeten.

Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen.

-- Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det
ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och
verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du
kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi
båda skola få åldras i ro.

-- I ro -- du arbetar ju från morgon till kväll.

-- Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än
någonsin.

-- Och jag -- tröttare än någonsin.

-- Men du blir nog bättre, Eric.

-- Å ja, en gång.

-- Kära min vän! -- Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla
hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året
af sitt äktenskap. -- Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig.

-- Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit
för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs.
Solen har gifvit mig för skarpa strålar.

-- Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den.

Han satt länge tyst. Slutligen sade han:

-- Hur har du tänkt dig framtiden?

-- Vår framtid?

-- Ja.

-- Som en lång, klar dag i kärlek och tro.

-- Tro -- på hvad?

-- På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi
gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli
verklighet.

-- Och om jag i stället blir blind?

I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade
tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast
gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för
honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor,
som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon
förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna
läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag.

-- Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset.

-- Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt.

Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma
blick.

-- Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det
förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången.

-- Eric! -- Hon tryckte sig hårdt intill honom. -- Af hela min själ
skall jag be: Varde ljus!

-- Tack, vännen min, tack för allt!

-- Hvart går du, Eric?

Han hade rest sig upp.

-- Bara till min gamla vän, trollet vid Lögens strand. Du vet, att vi ha
mycket att säga hvarandra, nu som förr.

-- Dröj inte för länge borta! Vill du inte åka?

-- Nej, nej.

-- Och jag får inte följa dig?

-- Nej, med trollet måste jag vara ensam.

-- Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det är mitt
afsked, sade hon innerligt.

-- Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart.

Han nickade och gick.

Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric
vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot
en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för
sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf,
att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag.

När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på
en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll,
hans fantasi diktat på Lögens strand:

-- Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om
de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den
eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett
människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog
barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte
stridt nog! Jo, troll, _nu_ har jag det! Det är strid att mista sig
själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som
jag har älskat lifvet!

Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han
tyst med hufvudet i händerna.

Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej
låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina
bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte
dugde han att planteras på ett arbetsfält!

Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten,
tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville
för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut.
Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således -- slita det bandet!
Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större
egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej
stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod
...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon
hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen
visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de
många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast
tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen.

Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han
ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade
sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och -- inte heller för
sitt stackars förbråkade, förslitna jag.

-- Fred! Fred! ropade han högt.

-- Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön.

Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han
ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt
trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för
honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick,
han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans
öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var
endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna.

Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och
solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken
spillra, ett vilset människolif.



                          SJUTTONDE KAPITLET.
                       Fru Gunvor till Bragehall.
                               (Slutord.)


Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i
trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att
de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett
gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn.

Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon
hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig
själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med
åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo
drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru
Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt
arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter.

Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef
så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt
sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast
lefvat för andra.

En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och
fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi
stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché,
men en dag skulle de återvända till Bragehall.

Kanske är det detta fru Gunvor sitter och väntar på? Hon vill lämna
godset, nu blomstrande och mäktigt, till de unga. Kanske längtar hon att
få lägga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de
små, svarfvade trädosorna i sin dottersons händer och bedja honom
förvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det.

Fru Gunvor sitter gärna vid fönstret i »det förseglade rummet» och ser
ut öfver bördiga fält och gröna skogsdungar, öfver korsande hvita vägar
och små gråa kojor, hän mot den blåa, glittrande Lögen.

Men till ingen anförtror hon de tankar, som då sysselsätta henne, och
ingen stör den gamla.

-- Hon lefver i minnet, säger lilla Mari, som alltjämt stannat på
Bragehall. Det är inte många, som så tryggt kunna se mot det förflutna,
tillägger hon beundrande.

Fru Gunvor har börjat drömma och längta som förr, när hon var ung
flicka, men mycket mera stilla och tåligt än då. Hon anar hamnen bortom
alla bränningar, och hon tycker, att det skall bli så godt att ändtligen
få styra ditin.



                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har
rättats som följande (innan/efter):

   [s. 64]:
   ... när han förde henne in in galleriet. För öfrigt ...
   ... när han förde henne in i galleriet. För öfrigt ...

   [s. 92]:
   ... när kan kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ...
   ... när han kommer; jag skall gärna ställa till bröllop. ...

   [s. 111]:
   ... Du kommor väl snart efter? ...
   ... Du kommer väl snart efter? ...

   [s. 160]:
   ... Hon drog sin arm ur hans hans. ...
   ... Hon drog sin arm ur hans. ...

   [s. 231]:
   ... väger. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ...
   ... vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa ...

   [s. 285]:
   ... dock vore bäst de skildes. Han ständiga extravaganser ...
   ... dock vore bäst de skildes. Hans ständiga extravaganser ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Ädelt vildt - En familjehistoria" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.