Title: Solens Barn - Bilder från amerika före Columbus
Author: Nissen, Carl
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Solens Barn - Bilder från amerika före Columbus" ***


produced from images generously made available by The
Internet Archive)



SOLENS BARN


BILDER

FRÅN AMERIKA FÖRE COLUMBUS

AF

CARL NISSEN

GÖTEBORG
WETTERGREN & KERBER
1896



GÖTEBORG
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI



Bland alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af
europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste --.

Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på
höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador,
Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.

Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön,
hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.

På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico,
herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna.
Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.

I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp
stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och
våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat och tillintetgjort
många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget
förstörelsearbete lämnat efter sig.

Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång
till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur
tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.

Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör
tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter
att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet
till en gemensam gudom: Solen.

Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel.
Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas
egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.

Solen var lifvets symbol.

För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och
präster.

Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje
förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.

Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld
lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga
pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest
ogenomträngliga och vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens
forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast
genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.

Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå
förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i
ljuset.

Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i
förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det,
man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en
bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de
materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven
funnits och studerats.

Förnämsta källan till vår kunskap om de olika stammarnas lif och kultur
hafva vi att söka dels i missionärernas berättelser, dels i muntliga
traditioner från de äldsta infödningarnes afkomlingar.

Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. -- Å
hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt
egendomliga, men mycket olika kulturlif.

Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen -- ty
skriftecken voro obekanta -- härstammade från Solen.

Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.

Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de
kringboende stammarne för sig.

Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande
folkstammar karakterisera incakungarne.

Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot
underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket
utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af
Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med
infödingarne.

Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.

Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning,
utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för
människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala.
Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen
menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och
blommor i offergåfva.

Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som
från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket och
omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.

Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att
uppvisa.

Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom
på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande
folket, hvad det behöfde. --

Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand,
hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter
hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje
själfständighetskänsla hos dem.

Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat,
socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell
egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång
undvikandet af förmögenhet och fattigdom. --

Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då
där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.

Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna
bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det
nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många
småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman.

Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af
den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af
tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid
Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta
stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har
värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.

Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk
med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få
kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets
upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.

Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och
aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.

Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter
ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.

I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå
under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra
den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika
trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi,
deras förste konung.

Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden tilltog, kulturen
uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med
sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna
blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.

Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga
kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade
sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen
illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.

Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla
krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa
föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på
rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla
familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i
äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.

Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos
dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras
efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell
framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha
användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för
åkerbruk och fiske -- kort sagdt, allt, som hos andra nationer är
kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling -- så har man svårt
att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna
härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de
i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera
uppåto.

Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett
själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. -- När solen
gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo
prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i
fullt utbrott. --

Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som
inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de
voro, och hvars lära de sökte utbreda.

Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva
konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det
egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu
i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som
föddes af solens dyrkan.



I.

På väg till Cuzco.


Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder,
vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla
stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt
jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.

Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed
floden -- stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och
gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett
lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en
sorlande fors -- den ende störaren af naturens dödslika tystnad.

Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas
praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden i
vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett
hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här
och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.

Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en
öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans
dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och
öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna;
på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med
fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar,
snörade ända upp till knäet.

Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett
säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis
lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.

Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där
urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem,
frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i
säfven och susar det i kronorna -- det är vaggsång och visa från de
otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall
återse ...

Vid tanken på fångenskapen skälfva de seniga armarne, händerna knytas,
ögonen låga, och de breda näsborrarne vidgas; blodet flyter ymnigare från
hans sår.

Krigaren går ett par steg framåt och trampar i vredesmod ned de blomster,
som här växa på fiendemark. Med den obändiga lidelsen hos en
halfciviliserad ras hatar han denna nation, som trängt in i hans hemlands
bygder, öfvermannat och fängslat den stam, han tillhört, och som fört den
bort för att i främmande land lyda andra lagar och omfatta en ny lära.

Förbannelse öfver incas, förbannelse öfver denna hjord af slafvar, som
förstört hans hemland, dess seder och tro!

Han tar fram en amulett, som han bär i kedja kring halsen, och betraktar
med mörka blickar den otympliga bilden af sitt hemlands gud -- den
förtörnade, som i nödens stund prisgifvit sina trogna, fastän till hans
blidkande strömmar af blod gjutits på prästernas altaren.

                  *       *       *       *       *

Han tillhör en mindre folkstam vid det nuvarande Bolivias gräns, en stam,
som i slutet af femtonde århundradet tillfångatogs af peruanerna, hvilkas
konungar -- incas -- ständigt utvidgade sitt rike, så att detta på höjden
af sin storhet omfattade hvad vi nu kalla Peru, Bolivia, Ecuador och
större delen af Chile. Den krigshär, som nu efter sex månaders
lyckosamma strider återvändt hem, har slagit läger på en öppen plats, på
trenne sidor omgifven af skog, under det att den fjärde sluttar jämn ned
till flodbädden.

På denna plats rymmes det eröfrade landets hela befolkning, som med
kvinnor och barn uppgår till tio eller tolf tusen. Fångarne skola enligt
incas befallning föras till någon mindre tätbyggd del af hans rike, medan
deras forna land tages i besittning af peruanska nybyggare. Detta sätt
att gå till väga afser att trygga gränserna medelst en pålitlig
befolkning; de underkufvade flyttas till sådana trakter af det inre, der
klimatet i möjligaste mån motsvarar hvad de voro vana vid.

Den peruanska hären har till ett antal af trettio tusen man lägrat sig i
skuggan vid skogsbrynet och har från alla håll ett vaksamt öga på
fångarne, som fritt röra sig på den stora slätten med sin ram af skog och
flod.

                  *       *       *       *       *

Den sårade krigarens blickar hänga fast vid kronorna på andra stranden,
hvilka tyckas vinka honom hem igen. Hans längtan växer och växer. Bilder
af fosterlandet taga allt klarare gestalt för hans själs öga. Hans törst
efter frihet ökas och framkallar ett hägrande hopp, som kommer hans
pulsar att flyga fortare ... Om han med sitt lif, med sitt eget blod
kunde blidka den vredgade guden genom att offra sig själf som en sista
försoningsgärd vid hans altare i den öfvergifna hembygden!

Han drömmer sig vara på väg tillbaka dit, ila på välkänd stig i sitt
lands skogar och nå fram till det öde templet såsom sin stams ifrån döden
uppståndne befriare.

Han griper å nyo det otympliga gudabelätet och tror sig i de klumpigt
formade dragen läsa en uppmuntran men på samma gång den domen, att blott
öfver hans lik går vägen till fosterlandets räddning. Om han skulle
misslyckas ... Hvad mera? Hvad värde har lifvet för honom, sonen till en
höfding utan land?

Han ser sig omkring. Långt uppe på slätten sitta de äldsta af hans stam
allvarsfulla kring sin nye höfding, hans ende broder, den fallnes äldste
son. Hans blick glider sökande öfver klungan af kvinnor och barn, tills
den plötsligt fäster sig vid en ung flicka, som sitter och stirrar mot
trädens löfverk med ett sorgset, frånvarande uttryck. »Yelva!» hviskar
han, och den tända glöden i hans öga slocknar; läpparne röra sig med ett
smärtsamt uttryck, och han besluter att offra sin hemliga kärlek för
plikten mot fosterlandet.

Dystert tigande sitta eller ligga de alla, hela hans stam, kring
slocknade eller rykande eldstäder. Peruanernas sång ljuder entonig från
den solbegjutna slätten -- de hemdragandes segersång.

Hans blick glider än en gång öfver den stora taflan, som ville han i
minnet inprägla hvarje drag, och dröjer än en gång vid den unga flickan.
Så vänder han sig om med ett uttryck af fast beslutsamhet, tar ett par
steg framåt, lägger af sig hufvudbonaden, som nu skulle vara blott till
hinder, och glider försiktigt in i den manshöga säfven, som knappast rör
sig, då den smidiga kroppen arbetar sig ut mot strömmen. Han tänker
stanna i vassbrynet, tills det mörknar, och då drifva ned mot floden.

                  *       *       *       *       *

Han går sakta framåt, och han lyssnar spejande vid hvarje steg. Plötsligt
skär en gäll hvissling genom luften, och inifrån strandens löfmassor
ljuder ett högt befallande: »Vänd!» -- »Vänd tillbaka!» upprepa en massa
röster från ofvan och från sidorna. Fången stannar förtviflad och ser
upp. På detta var han ej förberedd. Till höger och vänster skymta
peruaner mellan trädens grenar. De ha suttit där tysta och utan att med
en rörelse förråda, huru de följt hans gång genom säfven.

                  *       *       *       *       *

Han står först rådlös -- men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut
är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne
tagas bort från vakternas bågar -- det är på detta ögonblick han räknat
-- och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.

Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och
femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen.
Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande.
Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.

Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och
soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina
hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer
har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i
land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens
broder sökt rymma och blifvit gripen.

De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge
mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och
kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.

Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på
slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en -- en ung
kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig
framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes
sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna
klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt
formade kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och
pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.

Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan
åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker
samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån
henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och
i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.

Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter
åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar
kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från
de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar
förut burit vittne.

Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till
afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem
blandas med sorgen -- helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de
själfva plägat bruka mot krigsfångar.

Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af
en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes
broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida
den unga kvinnan knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud
krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...

Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres
från deras led.

Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod.
Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i
solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver
det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...

Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda
uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka
tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig
själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.

                  *       *       *       *       *

I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en
väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna
färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå
två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som
ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en
bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte;
hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på
fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil och båge samt
stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller
jern känner man ej.

Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja
af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att
sprida blott en för ögat välgörande halfdager.

Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som
är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är
den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.

Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och
indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan -- gjord af
sammansydda torra blad af maquesplantan -- icke är något mästerverk, ger
den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga
hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar,
inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck
med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma
från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.

Efter den stora syndafloden -- solens straffdom öfver urfolket för deras
syndiga lefverne -- torrlades först af alla ställen på jorden en ö i
Titicacasjön. Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru.
Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den
vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna
och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att
vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla
jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.

På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga
gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande
att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de
förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som
småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle.
Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt
eftersom de bragtes under incas ordnade välde.

Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro
dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af
betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust
delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan
hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg,
sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på
sina ställen insprängd i snöfjället och har murats utmed svindelhöga
stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan
gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf
tornas upp till fundament.

Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men
mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas
befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.

Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med
mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det
eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta
detta arbete genom att färglägga gränslinjen.

Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många
månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta
förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står
nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han
tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att
snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i
Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer -- efter nutida mått -- finnas små
stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort,
och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med
förvånansvärd snabbhet. Dessa löpare, som vid stationerna aflösa
hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället
stort anseende.

Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens
uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett
maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är
tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty
den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren -- den är så
att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad,
som endast landets herre har rätt att bära.

Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt,
och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k.
quipus. Dessa utgöras af ett -- vid pass sextio centimeter långt --
snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd
kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker --
hvitt silfver, gult guld -- och å hvarje tråd kan göras ett visst antal
knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.

Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med
fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger -- de
kungliga färgerna -- jämte en röd tråd af samma skiftning som den,
hvarmed brefvet varit omlindadt.

Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna
tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många
dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen
skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika
hären.

                  *       *       *       *       *

Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af
konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält,
husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna;
fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.

Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som
soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid
uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen.
De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.

Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom
med de långa spjuten -- båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd
och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för
skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha
sina trähjälmar öfverklädda med koppar. Sköldarne bäras under marsch på
ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har
sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett
märke, gemensamt för alla rikets flaggor -- regnbågsmärket, som betygar,
att inca är himmelens son.

Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat
sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig
förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge
signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet,
hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga;
tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets
krigssånger, som än i glada, än i tungsinta tonfall tolka kärleken till
fosterlandet.

Som en ändlös orm slingrar sig hären fram genom urskogens dunkel och ut
på en sidoväg till stora kungsvägen, som här går uppåt i bukter från
afsats till afsats i höglandet. Lansar och yxor blänka i solskenet.
Sången brusar upp och sjunker, dör sakta bort och återkastas i mäktigt
eko från fjällsidor af porfyr och granit.

Nejden höjer sig amfiteatraliskt med berg öfver berg; mellan dessa
omväxla böljande majsfält med tropiskt rika skogar; och högt uppe mot
väster resa Cordillerna sina taggiga tinnar, hvilkas snötäcke af solen
förvandlas till ett silfverdiadem, som kröner all denna rika fägring.

Mellan lodräta klippor störtar floden ned, ofta hundratals fot, i
afgrunder. Hängbroarnes daning ådagalägger peruanernas snille och
energi.[A]

Djupt under de tågande bullrar floden, och skummet yr upp som
silfverstänk. Men soldaterna sjunga högre, då de gå öfver bron och söka
öfverrösta forsens brus.

Dagen kännes brännande het, helst då kosan styres uppför genom öde
nejder, där marken är blott sparsamt bevuxen med taggväxter,
jarillabuskar och ludna kaktusarter, som skjuta upp till en höjd af fyra
fot. De kala klipporna af röd granit, ja, alla flygande damkorn kännas
brännheta. Ingen svalkande skugga, intet läskande vatten. Med rödsvullna
ögon, förtorkad tunga och svidande strupe släpa sig nu soldaterna fram;
sången har tystnat; men framåt går det -- framåt. Kungen har så befallt.

  [A]  De byggdes stundom femtio meter långa och utgjordes af
       fyra stycken 60 centimeter tjocka tåg, flätade af en
       säregen, seg pilart; mellan dessa tåg voro anbragta
       tjocka brädstycken, med vidjor fästa vid tågen. Bron var
       några meter bred, och långs kanterna löpte på ett par
       meters höjd två hufvudtåg, som med vidjor voro fästa vid
       plankorna och alltså bildade räcken. Bron var i ändarne
       omsorgsfullt fastgjord vid genomborrade klippstycken.
       Den svängde under en truppstyrkas öfvergång och sänkte
       sig då betydligt i midten.

Morgonsolens första strålar kasta guldstänk på sierrans toppar, och högt
uppe seglar kondoren, fåglarnes konung.

Herdarne vakna på sina hviloläger, redda med några filtar i en klipphåla.
Vicuñafåren -- en outtömlig rikedomskälla för Peru -- beta däruppe; de
tillhöra alla konungen och få ej slaktas eller ätas af menig man. De
rista sin ull, från hvars fina trådar daggdroppar falla, och bräka sin
morgonhälsning, medan herdarne, vända mot solen -- incas fader --
förrätta sin andakt. Sedan går hjorden till en platå, där det gula
pajonelgräset blänker som en gyllene matta.

Solen stiger högre, och dess strålar nå allt längre nedåt bergens sidor,
där konstgjorda terasser vittna om peruanernas flit. På sina ställen, där
sluttningen varit för brant, ha gjorts uppdämningar medelst klipphällar,
så att de därigenom bildade afsatserna likna jättetrappor. Hvarje
trappsteg är utfylldt med jord, hämtad fjärran från och tillsatt med
gödningsämnen af fisk och fågel.

Här kan odlas allt hvad växtlighet har från ekvator till polcirkel, ty
värmegraden ändras med höjden, och någon växling af årstider känner man
ej. Potates har satt blom nedom pajonelgräsets trakter och ger i sin
ordning vika för majsen, som till grannar nedom sig har tobaken och cocan
-- en manshög buske, hvars blad torkas i solen och kunna ersätta
tobaken, men som få brukas blott som läkemedel. Och nere i dalarne, som
kransas af skog och genomskäras af floder, växa palmer, ananas och
bananer vid sidan af mahogny och guajue, i en rikedom, så stor som blott
den alstras under tropikernas glöd.

Den doftrika luften vimlar af befjädrade sångare, som fylla den med
välljud, medan praktfjärilar i alla skiftningar oroligt fladdra mellan
purpurfärgade blommor. Papegojor, araer, kardinalfåglar och legioner af
sparffåglar i alla tänkbara brokiga fjäderskrudar hväsa, pipa, sjunga och
kvittra den nytända dagen till möte.

Ett stycke uppåt platåerna se vi folket lämna sina torftiga hyddor, som
här och hvar samlats till små städer. Det är låga envånings hus af
soltorkadt tegel med utrymme för ett par rum; det lutande taket är täckt
med halm eller vass; renlighet råder utan och innan. Några enkla husgeråd
af lera, en sängbrits, ett par stolar och ett bord är allt hvad den
peruanske arbetaren behöfver till sitt bo.

Den plog, hvarmed han plöjer sin teg, är en stark, skarpspetsad påle med
ett tvärstycke på fotshöjd från spetsen; på detta sätter plöjaren sin fot
för att tvinga ned redskapet i jorden. Sex till åtta starka män draga
medelst rep pålen framåt; de sjunga i takt under arbetet, och kvinnorna
följa efter för att med räfsan bryta sönder torfvorna.

                  *       *       *       *       *

På en af de stationer, förbi hvilka vägen till Cuzco går fram, utvecklade
sig denna morgon ett lifligt skådespel. Man hade här äran att hysa
konungen som gäst. Sådana stationer likna snarast fästningar. De ligga
längs hela hufvudvägen på en dagsmarschs afstånd och äro mer eller mindre
förskansade men alla rikligt försedda med hvad som kräfves till härens
underhåll. Den ifrågavarande utgöres af amfiteatraliskt ordnade
byggnader, som skjuta öfver hvarandra, ju mer man närmar sig
midtpunkten.[B]

  [B]  Hvarje byggnad hade ett inåtlutande ytterverk i
       cyklopstil af porfyr och granit med hörn af huggen
       granit; kanterna voro så omsorgsfullt inpassade, att
       fogarne svårligen kunde upptäckas, och stenarne -- flere
       meter höga -- sammanhöllos af en beckaktig lera. Marken
       bakom hvarje ytterverk låg tio till femton fot högre än
       marken framför muren; denna bildade sålunda ett
       bröstvärn, bak hvilket försvararne voro väl skyddade, om
       angrepp inträffade.

       På den yta, som kringslöts af murarne -- ett utrymme af
       flere tusen kvadratmeter -- lågo fyra aflånga byggnader,
       som sins emellan bildade fyrkant; de inrymde förråder
       och sofplatser.

       Dessa byggnader voro uppförda i samma stil som de yttre
       och i den för peruanerna egendomliga arkitekturen --
       fönsterlösa väggytor med nischer, delvis uthuggna i
       graniten, med sockel nedtill och upptill försedda med
       lister, som utgjorde ett försök till hufvudgesims. De
       fyra hörnen voro försedda med portar af samma form som
       portöppningarna, breda nedtill och smala upptill, och
       med samma lutningsvinkel som yttermuren. Taket hade svag
       lutning och var täckt med blad och säf; bjälkarne, som
       hvilade på yttermurarne, voro fastgjorda medelst
       agavesnören -- spik och andra byggnadsmaterial af järn
       och stål voro alldeles okända. Alla fönster vette åt den
       inre, stora borggården.

       Midt på den inre borggård, de bildade, låg ett större
       envåningshus, hvilande på en pyramidformig bas: det var
       slottet, som i sin ordning omslöt en mindre gård. Denna
       den förnämsta byggnaden var uppförd af granit och adobes
       -- ett slags soltorkadt tegel -- och dess ytterväggar
       voro smyckade med frescofärger i gult, rödt eller blått.
       Själfva slottsgården hade en kringgående arkad med
       fristående kolonner utan bas och kapitäl. Dörrarne
       påminde som vanligt om egyptiska motiv, fönstren hade
       nischform, taket var täckt med gräs eller strå.

Denna utgöres af slottet, på hvars ena gafvel incas banér, det
regnbågsfärgade, är hissadt.

Det vimlar här uppe af krigsmän, från guvernörer öfver närliggande
landsdelar och herrar i hofvets galadräkt till menige man i deras enkla
uniform. Och traktens folk har strömmat till för att få se en skymt af
incan. Löpare och tjänare ila fram och åter, bringa bud eller tillföra
konungens bord läckerheter från när och fjärran.

Hela karavaner af lamadjur, peruanernas enda lastdragare, äro uppställda
i sina bås; de ha fraktat den kungliga packningen.

Slottet är afsedt att hysa incan, då han är stadd på rundresa i landet,
där han å hvarje ort tager del af och sätter sig in i allt som rör dess
välstånd. Det är den nu regerande konungen som låtit uppföra såväl slott
som fästning. Vid hans död förseglas hela byggnadsverket, och allt hvad
som dit hörer står sedan obegagnadt. Denna vördnad för den dödes
kvarlåtenskap grundas på tron, att själen en gång efter döden skall vända
tillbaka från solen för att åter ta sina jordiska ägodelar i besittning.

Slottets inre är lika praktfullt som det yttre. Genom förstugor och
korridorer får man inblick i talrika gemak, som alla erhålla sitt ljus
från den inre gården. Salarnes golf äro lagda i mosaik, väggarne äro
klädda med cicelerade guld- och silfverplattor med växtmotiv i klar
metall -- en skimrande skörd, som växer upp från golfvet och sträcker
sina fina stänglar ända till de utsökta väfnader af vicuñaull med mönster
i guld- och silfvertråd, hvarmed taken till hela sin längd äro behängda.
Bänkar, stolar och bord äro omsorgsfullt utarbetade i dyrbara träslag och
klädda med värdefulla täcken eller ädel metall. Öfver allt en rikedom,
hvars prakt efterlämnar ett oförgätligt intryck.

I dessa gemak bida incans närmaste och hans befallningsmän signalen från
härolderna, som likt stumma bildstoder hålla vakt vid förhänget till det
rum, där konungen nu ger företräde åt sina höfvitsmän och den fångne
fursten; den stund är snart inne, då inca skall visa sig för sin
segerrika här.

                  *       *       *       *       *

Solen stiger högre upp mot zenit. Soldaterna stå uppställda i en stor
halfbåge framför lägret med fångarne inom sin krets. Dessa hade i början
blickat trotsigt och vildt. Alla hade de dock gripits af undran öfver
hvad de här fått se; de hade i själfva verket gått i ständig förvåning
öfver hvad de fått upplefva alltifrån den dag, då de efter tapper fejd
dukade under för peruanernas krigslist och öfvermakt. Väntar dem nu
döden? Skola männen offras på krigsgudens blodiga altar, kvinnorna
skändas och barnen styckas till spis åt segerherrarne? Så hade varit
deras egen sed. Lif för lif! De öfvervunnas jämmer och deras egna
jubelsånger hade mängts i hemmets tempelgård. Skola de nu drabbas af
samma dom?

Den goda förplägningen under vandringen genom okända trakter, den
hänsynsfulla vården om sårade och trötta hade förefallit dem som en gåta.
Hvarför hade man ej genast dräpt dem, som voro blott till besvär?

Deras höfding hade hämtats till fiendens konung. Från fångarnes led sökte
många blickar fästningsmurarne -- skulle de snart få se den älskade
furstesonens lik som en blodig trofé fästas på vallens krön?

Trots tanken på det öde, som måste förestå dem, är det mest förvåning,
som råder hos de fångna; den röjes i hviskningar, som smälta ihop till
ett doft sorl. Majs har rikligt utdelats ibland dem, de sårade äro
förbundna, och de sjukaste ha bäddats ner i ett magasins svala rum, där
de behandlas med läkande örter.

Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna,
som under väntetiden haft det nog så bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna
vecklas ut, portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut;
deras dräkter äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla
toner höras allt tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg,
konungen skall gå. Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det
stora riksbanéret glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.

Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans
under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden,
buren på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter
honom följer ett långt tåg af krigare.

Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och
brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten
af den rund, hären bildar.

Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt, smärt
och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små händer
och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck,
ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande,
kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är
liten, håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå
ända ned till axlarne.

Hans dräkt är väfd af finaste vicuñaull, prydd med guld och ädla stenar;
på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af någon
sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.

Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett
tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med
klar och stark röst, som höres vida omkring, tager han till orda:

»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder
farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse,
för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn
har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land
tvungits in under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och
tacksamhet, jag i dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; men i
främsta rummet gäller mitt tack Honom, hvars strålar i dag flöda
rikligare öfver det folk, han älskar och vill skydda mot barbarernas
anslag. Mina härförare ha förtalt, att I han kämpat med tapperhet, och
att I ej hafven glömt att i fiendeland vara skonsamma men fasta, att
vårda de sjuka och att tukta de uppstudsiga, dock icke med hämndens utan
med rättfärdighetens glafven. Ett fiendeland, som härjats med eld och
svärd, blefve för oss själfva den största förlusten. Med mildhet ha vi
vunnit våra största segrar.»

»Och I» -- här vände sig konungen till de fångna -- »söner och döttrar af
en främmande stam! Solguden, den barmhärtige, har sändt eder hit att lära
den tro, som förer till solens ljusa hem. I han dyrkat falska gudar och
ägnat dem blodiga offer, I han plundrat och härjat vid mitt rikes gräns,
dräpt mitt lands söner och kränkt dess döttrar. Arbetets välsignelse har
för eder varit förborgad; roflystnad och lättja ha stämplat ert släkte.
Därför har nu vedergällningens timma slagit. I ären vanmäktige, i vårt
våld, och vi kunde skipa blodig hämnd. Men vår lag förbjuder oss att löna
ondt med ondt; af det goda skall det onda fördrifvas. Ert land skall nu
befolkas af våra stammar; dess gudabeläten och tempel skola stå kvar,
tills edra efterkommande en gång själfva vilja förstöra dem, sägande: det
finns blott _en_ gud, och Inca är hans son! Detta må vara vår hämnd. I
mitt rike fån I lära arbetets fröjd; det skall visa er den sanna vägen
till mänsklig lycka. Från denna dag ären I mina barn och skolen i mig
finna en rättvis fader. Glömmen aldrig, då regnbågsmärket lyser på
fästet, att _en_ finnes som ser, hvad I döljen för mig, och att jag är
satt att på jorden utföra hans vilja! Och varen så välkomna i ert nya
hemland!»

Musiken blåste upp, och det vardt ett väldigt dån af hurrarop och slag på
sköldarne. Inca steg ned från sin tron och vandrade bland soldaterna, som
alla ville kyssa hans händer; för fångarne hade han uppmuntrande ord.

Då han återvändt till slottet, började folkfesten. Man sjöng, dansade och
lekte dagen i ända, det vankades extra kost, och majsbrännvinet,
peruanernas älsklingsdryck, flöt i strömmar.

Men i de kufvades läger rådde tystnad. De sökte fåfängt göra sig
förtrogna med tanken på allt det nya, som nu väntade. Ännu då
glädjeeldarne tändts hos peruanerna, sutto de tigande och grubblade på
förlusten af sitt land ... Arbetets väg till lycka -- det var för männen
ett dunkelt och oroande tal.



II.

Cuzco.


I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco --
hufvudstaden i det mäktiga incariket -- satt i arla morgonstund en äldre
dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka
genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring,
det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och
stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en
kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med
mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa
solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter
landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark
granitbjälke.

Hela byggnaden var för öfrigt af granit. De stora blocken voro
omsorgsfullt hopfogade och åt gatan blott ytterst sparsamt försedda med
nischer och dörrar, som gjorde afbrott mot den enformigt mörka färgytan,
ofvan hvilken ett litet utsprång tjenstgjorde som taklist.

Möblerna voro enkla men dyrbara. De utgjordes af bl. a. en stor, låg
brits med sänghimmel, hvars kronlika afslutning uppåt gick ihop med en
väfd bonad i gult och brunt, som sträckte sig under hela taket och icke
blott gjorde tjänst som prydnad, utan ock dolde takkonstruktionen af
granitstenar, som från ömse sidor sköto öfver hvarandra, tills de möttes
i en bred ås, utvändigt klädd med halm och säf. Ett ovalt stenbord af trä
med granitskifva stod midt i rummet. Å väggen midt emot dörröppningen
voro flere små nischer inhuggna, och mellan dem hade hängts brokiga
mattor. Den stockklädda muren var hållen i mörka, varma färger, hvilkas
grundton öfverensstämde med väfnadernas. Nischerna voro målade i rödt; de
tjenstgjorde som hyllor och uppburo olika föremål, bland hvilka sågos
lervaser med inbrända stenar, tunga i formen men icke utan originalitet.
I en af nischerna stod husguden -- »huaca» -- utförd i silfver med stora,
gula ögon af agat. Hvarje familj har en sådan skyddsgud, medlare mellan
jordens barn och solguden. Kring bordet och längs väggarne funnos
stolar, utskurna i ett trästycke eller af trä och metall; de voro utan
ryggstöd men belagda med mjuka kuddar och täcken, å hvilka husets kvinnor
inväft fantasiornament.

På hvardera sidan om huacan hängde en quipus. Den var husets stamtafla
och största klenod, ty den utvisade, från hvilken inca husfadern
härstammade. Hvarje inca hade blott en hustru -- som enligt lagen skulle
vara hans syster -- men därjämte flera hundratal medhustrur, hvilkas barn
af mankön räknades till incasläkt och utgjorde rikets adel, som egde
stora företrädesrättigheter framför den öfriga befolkningen. På detta
sätt bildades efter hand en väldig incasläkt, hvars medlemmar strängt
höllo på ärfd sedvänja och framför allt med yttersta noggrannhet vakade
öfver, att inga äktenskap knötos mellan solens ättlingar och vanliga
ofrälse dödlige. Endast konungen egde rätt att välja till medhustrur
hvilka han behagade, men oftast tog han dem ur sin egen släkt eller bland
kufvade höfdingars döttrar. Cuzco med sina hundratusentals invånare var
säte för inca och hans oräkneliga familj, hvars manliga medlemmar
innehade alla de förmånligaste platserna inom rikets invecklade
förvaltning.

Husets fru hade slagit sig ned vid ena dörröppningen, så att det
mörkhyade ansiktet skarpt belystes. Hon var iklädd en mörk tunika, som
lämnade de ännu välformade armarne synliga. Framför henne stod ett
mindre bord med allehanda toalettsaker; i spegeln af poleradt silfver
mönstrade hon med kännarmin frukten af sina bemödanden, under det hon
allt emellanåt doppade en pänsel och därmed strök öfver ögonbrynen för
att gifva dem större glans. De eljes något hårda dragen hade utjämnats.
Det mörka håret, som i sitt naturliga, krusade skick alldeles stred emot
dagens mode, var glattstruket och hade kammats högt för att ge intryck af
större rikedom; det var i nacken uppfästadt i en knut, fasthållen af ett
bredt, hvitt band med inväfda guld- och silfvertrådar, som åt det
blåsvart glänsande håret gaf en ännu djupare ton. Framför henne stod en
vas med saft af magney-plantan, som ensam kunde framkalla den blåsvarta
modefärgen på håret. I de vackert formade men tämligen stora öronen, som
delvis doldes af hårbucklorna, blänkte ett par omfångsrika guldhängen.
Kring den fylliga hakan hängde ett vackert silfversmycke med en
medaljong, som i guldfattning inneslöt två majskorn, vuxna på helig mark
framför solens jungfrukloster i Cuzco; de egde enligt sägnen en
öfvernaturlig skyddskraft.

Från trädgården hördes ljudet af fasta steg, och strax därefter inträdde
en äldre man. Han bar en dyrbar tunika samt bälte med stort
silfverspänne. Benkläderna voro utmed sidorna prydda med silfverränder,
betecknande hans rang som militär. På fötterna bar han sandaler.
Hufvudbonaden var barettformig med långa fjädrar, som hängde ned öfver
ena axeln.

Han var en högre officer i konungens lifvakt och beklädde dessutom
ställningen som amantus, d. v. s. lärare för några af incans söner och
slagna höfdingars barn, hvilka i Cuzco erhöllo undervisning i det nya
fäderneslandets religion för att sedan återvända till sina stammar och
där under en riksguvernörs uppsikt gifva de sina ett föredöme i utöfvande
af incas troslära och plägseder.

Han gick raskt in i rummet och nickade åt sin hustru, som mycket kort
besvarade hans hälsning; det uttryck, hvarmed hon såg upp från spegeln,
då han aftog sin hufvudbonad och torkade den mörka, fuktiga pannan,
tycktes varsla om åska i luften ...

Öfverste Tiracca lade händerna på ryggen och började att i något nervös
takt gå af och an i rummet, under det han emellanåt tilltalade hustrun,
som iakttog en olycksbådande tystnad. Toaletten var sent omsider
fullbordad, en sista blick i spegeln visade, att den lyckats, och husets
herskarinna vände sig mot sin gemål.

-- Du har talat med Vajny?

-- Ja, jag har naturligtvis gjort, som du sade ...

-- Naturligtvis; och hvad svarade han?

Tiracca slog sig hastigt ned på en af stolarne och förde handen till
pannan.

-- Hans svar blef hvad jag väntat mig.

Frun reste sig till hälften.

-- Alltså fortfarande afslag?

Tiracca nickade.

-- Afslag! upprepade hon. Vid solens glans! Jag har aldrig hört maken. Är
detta ett sätt? Jag bara frågar dig ... Resa bort från vår dotter efter
att ha stulit hennes hjärta och väckt hennes förhoppningar! Och så komma
hem från kriget om ett halfår utan att så mycket som hälsa på hos oss
engång! Kanske det är kaptensrangen, som gör honom så stram, fast han
borde falla ned och tacka sina skyddspatroner för äran att komma in i vår
släkt ... Jag har sett hans stamtafla; där fins inte en droppe incablod
på mödernesidan -- hans stammor var en fattig dansös från andra sidan
bärgen, som händelsevis kom i incas väg och ...

-- Ja ja, kära du! Men hvad tjänar det till att ta saken så, när han i
alla fall inte vill.

-- Inte vill? afbröt fru Tiracca med skälfvande röst. Jag fattar inte
hvad du menar! Min dotter vill, och jag vill -- och därför _måste_ han,
så visst som här fins lag och rätt i landet. Han _måste_, förstår du! I
annat fall bli vi till åtlöje, och hvad skall folk säga?

-- Folk ... Hvad har »folk» med detta att göra?

Den goda frun trummade med fingrarne på toalettbordet.

-- Man vet ju redan ... Det tasslas om i hela staden.

-- Hvem skulle ha förrådt detta?

-- _Han_ naturligtvis! Och medan han varit borta, har folk kommit med
antydningar, och jag har inte alltid kunnat bestämdt afvisa dem ... Ja,
kort sagdt ...

-- Aha! afbröt öfversten och reste sig häftigt. Du har, vid alla
rägnbågens färger, pratat bredvid munnen.

-- Det är nu inte tal om _mig_! förklarade frun med en blick, som
alldeles afväpnade den i fält så tappre krigaren. Spara din kritik till
ett lägligare tillfälle!

Tiracca hade åter satt sig.

-- Kom ihåg, fortsatte frun, hur viktig denna sak är både för oss och vår
dotter! Hon fyller snart aderton år och har alltså nått den ålder, då hon
enligt lag skall gifta sig. Hon är kär i Vajny, och får hon inte honom,
blir hon nödgad att äkta hvem myndigheterna utse. Men detta _skall_ ej
ske. Vajny är tapper och begåfvad. Han har framtiden för sig och är i
mångt och mycket en ...

-- Jag vet ju det, min vän, men ...

-- Inga men! afbröt hustrun. Här gäller att handla och det raskt ändå.
Låt mig få tala med honom! Först skall jag försöka med godo, men sedan
fins det andra medel.

-- Du tänker bjuda till att tvinga honom?

-- Jag tänker handla så, som jag anser klokt.

Tiracca skakade på hufvudet.

-- Du kommer bara att förvärra saken, så mycket mer som skälet till hans
handlingssätt är af ömtålig natur.

-- Skälet! Hvad kan _han_ ha för skäl? Så svara då! Hvad betyder denna
tystnad? tillade hon otåligt, då mannen tyst blickade framför sig.

-- Historien går nog tillbaka till sista kriget. Vajny har lofvat att
göra oss ett besök för att själf hos vår dotter aflägga räkenskap, och
jag har ej närmare åtsport honom ... Men det synes mig, som om hans
bekantskap med en af fångarna framkallat omslaget. Det var en dag vid
gränsen, under återtåget. Vi hade slagit läger vid en flod. En af våra
krigsfångar, den fallne höfdingens son, försökte att öfver floden fly
åter till hemlandet. Hans tilltag gick om intet, och det föll på Vajnys
lott att låta afrätta den redan till hälften liflöse ... Vid dennes
stoft såg han för första gången en ung flicka, som ju tillhörde den
kufvade stammen men dock i mångt och mycket var den olik. Hon är något af
det vackraste, du kan tänka dig. Sådana ögon, sådana armar, sådana ...

-- Och så vidare! afbröt hustrun med misslynt min. Till saken!

-- Hennes sorg och förtviflan gjorde på Vajny ett djupt intryck, och jag
hade som högstkommenderande för fångarnes vakt ofta tillfälle att se, hur
han sökte närma sig den unga kvinnan.

-- En sådan förrädare! mumlade frun.

-- Hennes sorg kunde värkligen röra stenar, och Vajny var ej den ende,
som erfor detta.

-- Jag märker det. Nå?

-- Ehuru flickan alltid var mycket tillbakadragen mot sitt lands
eröfrare, kan det ju tänkas, att någon af dem gjort intryck på henne. Det
är i alla händelser inte Vajny, tillade Tiracca med själfmedveten
triumf.

-- Är du viss på det?

-- Fullkomligt; och jag tror också, att hans sorg skall gifva med sig, om
man behandlar honom försiktigt.

-- Hvar fins nu den där ...?

-- Yelva? Hon sjuknade vid intåget i Cuzco och är ännu kvar i staden, den
sista af stammen, som ej sändts till ett nytt hem -- ja, utom den unge
höfding, jag undervisar.

-- Flickan borde komma bort så fort som möjligt ... Hvar bor hon?

-- I den del af fästningen, som är bestämd åt sjuka fångar --
tillsvidare.

-- Och Vajny är uppsyningsman?

-- Ja, för tillfället. Den unge höfdingen har också en tid lidit af
klimatet.

-- När tror du, flickan kan sändas till sin stam?

-- Ja-a ... vet du, jag hade tänkt mig ett sätt att ordna saken till
alla parters belåtenhet. Om Yelva nu skickades bort, skulle Vajny med den
natur, han nu engång har, kanske vara dum nog att resa efter henne. Detta
måste förhindras. Blefve hon däremot gift, skulle han snart lugna sig.
Men olyckan är den, att Yelva, fast fullt vuxen, är blott sjutton år, och
lagen tillåter intet giftermål före det adertonde året.

-- Det ges undantag.

-- Mycket rätt! Jag t. ex. skulle på grund af min ställning ha rätt att
gifta mig med henne redan nu. Jag har ju haft nog af _en_ hustru i alla
dessa år -- ja, ja, förstå mig rätt! -- och det sker uteslutande af
faderlig hänsyn, om jag nu ...

-- Du! utbrast hon med läppar, som skälfde af sinnesrörelse. Du -- hon
rätade upp sig i hela sin imponerande höjd -- du skulle ta dig en ny
hustru, och till på köpet en slinka från andra sidan bärgen! Och detta
vågar du ...

-- Lugna dig, min vän! Det är ju blott ett förslag. Du vet mycket väl,
att du är och förblir mitt enda kära; men ser du, man får tänka på sina
barn, och ...

-- Jag undanber mig slika tankar. Aldrig i lifvet skulle jag tillåta en
sådan mesallians mellan dig och ...

-- Men, min lilla solstråle! Jag har ju inte den minsta känsla för henne.
Om du ville tillåta mig att närmare förklara ...

-- Tack, det är onödigt! Inte ett ord mer om denna sak! Det vore ju
upprörande att tänka sig ... Du sade, att Vajny skulle komma hit --
när?

-- Någon gång i dag. Men gör mig den tjänsten att ta saken lugnt och
behandla honom varsamt! Han kommer säkert att lämna oss full upprättelse,
kärnpojke som han är i grund och botten.

-- Det fins blott _en_ upprättelse, jag kan gilla: att han gifter sig med
vår dotter.

-- Han vill nog handla uppriktigt mot henne, men det ges tillfällen, då
öfverdrifven pliktkänsla leder till olycka. Hvarför förbjuder lagen
mannen att gifta sig före tjugofyra års ålder och kvinnan före aderton?
Naturligtvis af det skäl, att ungdomens känslor skola få tillfälle att
mogna, så att de unga icke kasta sig in i obetänksamma förhållanden, på
hvilka man sedan ej kan råda bot. Ja, lagen är bra, tillade öfversten med
en djup suck; men i praktiken ...

-- Ja, tänk! inföll hans hustru. Tänk, hvilken uppoffring den höll på att
kräfva af dig, om du skulle på gamla dar ha gått och gift dig med en tös
-- för att rädda ditt barn! Faderskärleken är i sanning en helig känsla,
fri från all egennyttig beräkning!

Hon gaf sin man en obeskriflig blick -- och seglade ut genom dörren.

                  *       *       *       *       *

Samma dag sände fru Tiracca till sin bror -- en högtstående ämbetsman i
Cuzco -- en quipus med bud, att han borde låta den fångna kvinnan så
snart som möjligt försvinna från hufvudstaden eller kanske, om möjligt,
fästa kungens uppmärksamhet på henne.

Det sista skedde.

Den svage incan, ytterst känslig för kvinlig fägring, vardt eld och lågor
första gången han såg henne. Ett par dagar senare blef hon intagen i
Cuzcos jungfrukloster, där hon skulle förberedas till den höga äran att
bli upptagen i skaran af konungens medhustrur.

Fru Tiracca andades åter lättare. Det moln, som hotat familjen,
skingrades, och den förlorade svärsonen blef återupptagen i dess sköte.
Dotterns vackra ögon tycktes bringa den vilsekomne officern på rätta
vägar, och han gjorde afbön. Hvad som dess för innan förefallit försökte
man glömma, och bröllopsdagen bestämdes.

Endast öfverste Tiracca tillät sig att då och då i enrum draga en stilla
suck. Hvad kunde han hjälpa, att tankarne emellanåt gingo till den unga
flicka, som nu för honom var ohjälpligt förlorad ...?

                  *       *       *       *       *

Upp åt sierrans klippvägg norr om Cuzco, där nattens slöja nu rifvits
bort och morgonsolens strålar fått herraväldet, låg peruanernas stora,
berömda fästning, upptill begränsad af tre jättelika vakttorn, hvars
erggröna koppartäckning glänste i solskenet. Den väldiga
fästningskomplexen hade, liksom fallet var med alla peruanernas
byggnader, uppförts med största omsorg, och läget på en klippas krön
gjorde den ointaglig för fiendehand.

Den del af fästningen, som vette mot staden, utgjordes af en omkring
tolfhundra fot lång och mycket tjock gråstensmur; åt andra sidan
skyddades den af två halfrunda murar af samma längd som den förstnämda.
Marken bakom dessa murar låg så högt, att de utgjorde ett ypperligt
bröstvärn för trupperna, medan terrängen utikring var brant och
otillgänglig.

Alla gråstensmurarne voro uppförda i rustikstil och på de fria ytorna
syntes grofhuggna stenar, som emellertid hade så finhuggna kanter, att
fogarne mellan likfärgade block knappt kunde upptäckas; höjden utvändigt
var intill tjugo fot.

Det inre af fästningen upptogs af en mängd mindre gråstensbyggnader, som
kringslöto aflångt fyrkantiga gårdar eller ock lågo midt emot hvarandra,
så att en bred gång bildades mellan dem. Byggnaderna tjänstgjorde som
förrådskammare för hären, hvarjämte de naturligtvis innehöllo bostäder
för officerare och soldater.

Det hela byggde upp sig amfiteatraliskt, så att högre liggande byggnader
kunde i sin ordning göra tjänst som vallar och värn för hvad som fanns
bakom dem. Öfver denna myrstack af byggnader höjde sig tornen tunga och
imponerande, med gluggar och fönster i flera våningar. Där voro bostäder
inredda.

I ett af rummen stodo två män och blickade ut genom det stora fönstret, som
skänkte härlig utsikt öfver en vidsträckt näjd. Det var öfverste Tiracca
och hans lärjunge Itos, den unge höfdingen för den senast kufvade
stammen. Han hade ett dystert, resigneradt uttryck, där han stod och
lutade hufvudet i handen, medan blicken var riktad uppåt, mot den
molnfria himlen.

Från fästningens västra del trängde till dem taktfast sång i växlande
tempo, beledsagad af hammares tunga slag mot sten. Hundratals arbetare
voro där sysselsatta med att utvidga och förbättra fästningsmuren.

Stenen -- ett säreget slag granit -- hämtades från bärgen långt borta,
där den med oerhördt tålamodspröfvande arbete brutits på det sätt, att
klipporna skörnat genom eld. Den forslades öfver strida forsar och stora
klyftor till bestämmelseorten, där arbetet med mäjsel och hammare tog
vid, tills stenens sidor fingo denna släta yta, i hvars framkallande
peruanerna voro mästare. Som svarta myror på tåg tedde sig de många tusen
män, som rörde sig utmed forvägen i den tropiska solens glöd och medels
linor släpade fram de stora blocken af intill tjugo fots längd.
Peruanerna sjöngo under sitt tunga slit för att på solgudens och incas
bud dess fastare bygga landets värn.

Några lystringsord från en af de med soldater fylda gårdarne väckte
plötsligt Itos ur hans drömmar. Han vände sig mot Tiracca, som
uppmärksamt betraktade honom, och sade, i det han tungsint skakade på
hufvudet:

-- Du vill lära mig att tro på _dina_ fäders gud ... Tänker du, att man
lika lätt kan flytta sin tro, som edra soldater drifva en fången stam
till nya näjder! Gif mig då åtminstone ett tecken på, att eder gud
däruppe är den sanne guden! Låt honom förmärka sitt ansikte, låt det
rägna eld eller blod öfver marken! Eller också förskona mig från din
lära! Ser du det snöklädda bärget därborta vid synranden? I dalen därnere
står jag, och du däruppe. Din röst ljuder ned till mig, men hur vill du,
att jag därnere skall sätta tro till allt hvad du förtäljer om landet på
andra sidan bärget? Nej, låt mig själf komma upp på höjden och öfvertyga
mig om sanningen i dina ord -- och jag skall med hela mitt folk falla ned
och tillbedja din gud.

-- Ditt svar är tviflarens inkast, genmälte Tiracca. Det höga i vår
troslära är just det, som gör den oförklarlig för dig och dina
stamfränder. Vägen till solguden är som vägen till Chimborazzos topp --
den är uppfylld med klippstycken och bottenlösa svalg. Vill man gå den
vägen, gäller det att lära sig arbeta och försaka.

-- I vårt hemland ansågs arbetet som ett straff; så lärde oss våra gudar.
Hvarför skulle vi, deras utvalda folk, arbeta? De läto ju trädens frukter
i öfverflöd mogna dag efter dag? Gudarne skänkte oss vårt bröd och
källans klara vatten, och de lärde oss att till tidsfördrif jaga
steppernas djur och skogarnes fåglar, ty jagten gaf styrka åt våra
muskler. Lyckan bodde i våra hem; vi hade allt utan vedermöda och togo
för oss hvad gudarne gåfvo ...

-- Var det därför, afbröt Tiracca, som ni plundrade våra gränsbor,
slaktade dem framför edra afgudabilder? Detta ert handlingssätt
förtörnade solguden, han satte oss rättvisans svärd i handen, och vi
blefvo de starkaste ...

-- Ni voro hundra mot en! inföll Itos med flammande ögon. Var det för att
skaffa arbete åt ert folk, som ni nedhöggo våra skogar vid gränsen och
ändrade flodernas lopp, så att de icke längre befruktade våra marker?

-- Vi ville blott ert eget bästa, svarade Tiracca; och engång i tiden
skola ni förstå det.

-- Ja, ni ville, förstås, rädda oss och visa oss vägen till solguden,
hvilket ej kunde ske utan incas hjälp, fortsatte Itos med skälfvande
röst. Den frälsningen och den lyckan hade vi aldrig bedt er om. Ni fälde
vår konung, togo vårt land och släpade oss bort till hemlös »lycka». Men
-- utbrast han -- i motgången skall min stam lära känna sin egen kraft.
Ni må drifva oss hän hvart som hälst och krossa våra gudastoder och
tvinga oss att böja knä för en främmande gud, men ni skola aldrig släcka
vårt hopp att engång få återvända till vårt land, våra gudar och seder.
Det ges mycket mellan trädens toppar och flodens yta, som mänskoögat ej
kan se ... Den gud, som leder vågens svall mot sjunkande aftonsol, kan
ock kasta om böljans gång mot morgonsolen -- våra gudar, som låtit oss
föras hit, kunna föra oss hem igen.

-- Ditt folk skall engång åter draga till sitt land, men det blir då med
vår tro och våra seder. Intet tvång skall inplanta dem -- vi skola segra
genom mildhet, säger oss vår gud.

Itos skrattade hånfullt.

-- Var det mildhet, när han ingaf er att döda mina fränder?

-- Du förstår ännu icke de syften, som bestämt vårt handlingssätt ...

-- Jag har sett detsamma förr fast under annat namn. När en af våra
kvinnor klädde sig till brud, använde hon halfva dagen på att pynta sig
och gick långa vägar för att spegla sig i flodens vatten. Utan fåfänga --
intet bjäfs, ingen brudgum och ingen dans! Utan -- fåfänga intet krig!

De hade under samtalet gått ut på fästningsvallen och kommit till en af
de platåer, hvarifrån man hade bästa utsikten öfver Cuzco med omnäjd.
Solröken hade delvis skingrats, stadens bägge kanaler blänkte som krokiga
silfverränder, hvilka längre bort, i stadens utkant, flöto ihop till en
bred flod; den böjde sig i en vid båge och försvann bland bärgen för att
åter bli synlig i en ram af skogsdungar och slutligen i smal linie
försvinna långt borta vid horisonten.

Röken från Cuzcos eldhärdar steg rakt upp i luften i fina strimmor -- som
rök ur otaliga kratrar, bildade af mörka byggen kring gårdarnes hvita
sand. På de trånga gatorna med husfasader af mörk trachysten, som gaf dem
en dyster prägel, hvilken ej kunde förtagas af solskenet, vimlade det af
folk i färgrika dräkter. Bland de låga byggnaderna reste sig högre,
imponerande kvartér, som dels omgåfvo den stora öppna platsen i stadens
midt, där dess flesta gator utmynnade, dels lågo fristående, omgifna af
murar. Dessa tunga och enformiga byggnadskomplex utan nämnvärd arkitektur
tillhörde konungen. De voro bostäder för honom och hans talrika familj,
kloster för soljungfrurna och lokaler för de mångfaldiga ämbetsvärk, som
förvaltningen kräfde. Inca-adeln hade sina anspråkslösare hus i dessa
byggnaders närhet, och utkanternas arbetarekvartér sträckte sig ända upp
mot närgränsande kullar och bärg, på hvilkas terasser majsen växte i
jord, som hämtats fjärran ifrån, och där konstgjorda vattenbehållare
speglade det indianska kornets länga, fint formade blad och potatisens
enkla blommor. Det var enligt sägnen hår, som dess frukter först kommo
till användning. Men inne bland bärgen knogade arbetsmyrorna dag efter
dag i solgudens tjänst ...

Den unge höfdingen blickade sorgset framför sig. Var det så, han engång
skulle återse sitt eget folk -- som trälar och slafvinnor på främmande
jord. Han vände sig om. Öfverallt samma myllrande af rastlösa arbetare.
Deras sång böljade i fylliga vågor upp mot fästningen. Den unge mannen
förvirrades af detta eko från ett träget lif under molnfri himmel --
detta var allt så olikt den tysta halfdagern i hans hemlands skogar. Och
där nere blänkte breda strimmor af guld -- dagerns spel på soltämplets
guldsirade fasad.

Tanken på Yelva dök plötsligt upp. När skulle han återse henne och under
hvilka förhållanden? Skulle hon glömma, att hon engång varit hans broders
brud? Skulle hon glömma det löfte, hon gifvit vid hans död, att hämnas
honom? Skulle den hädangångnes ande få se henne som incans medhustru, som
ödmjuk slafvinna i stoftet för den allsvåldige ...? Tiracca bröt
tystnaden.

-- Se! sade han och pekade ut öfver näjden. Se, hur solskenet slagit sin
gyllene mantel kring alla dessa tusental! Det gjuter lifsglädje i deras
sinnen och lägger sångens jubel på deras läppar. Försök att skåda upp
till den strålande guden! Du skall bländas, ty mänskoögat når aldrig så
högt som till skaparen af all den lycka, du ser ikring dig. Itos, hvad
äro alla dina gudar och beläten mot en enda stråle af denna oändliga
kraft? Du gick i blindhet i dina skogars dunkel utan aning om det ljus,
som lyste på trädens kronor men förgäfves sökte bana sig väg ned till
dig. Det var mitt folks uppgift att föra ditt eget ut i ljuset. Bed nu
honom däruppe att taga blindheten från dina ögon -- och du skall prisa
hans namn.

Tiracca teg och lade handen på Itos skuldra; de lyssnade bägge ett
ögonblick till sången där borta ifrån.

-- Din höfdings slafvar? frågade Itos och beskref med den utsträckta
handen en båge öfver näjden från öster till väster.

Tiracca skakade på hufvudet.

-- Hos oss finnas inga slafvar i den bemärkelse du tar ordet. Men vi äro
alla solgudens tjänare -- det är ju han, som skänker oss vårt dagliga
bröd -- och från den högste till den lägste lyda vi under statens
myndighet. Staten -- det vill säga solgudens rike här på jorden --
uppfostrar folket genom sin visa lag och skänker åt en hvar fria
bostäder, husgeråd, vapen, mat och dryck -- kort sagdt allt hvad vi
behöfva -- men fordrar till gengäld våra händers arbete, mäns, kvinnors
och barns, hvar och en efter sina krafter. Medan vi nu samtala, äro
männen af din stam sysselsatta med att gräfva diken och få lära sig
åkerbrukets konst. Kvinnorna undervisas i husliga sysslor, såsom
matlagning efter gängse föreskrifter, sömnad, brodering, väfnad ...
Virketyg, möbler och allt få de fritt ur statens förråd. Allt fritt och i
vederlag arbete -- se där vår organisations hemlighet! Den ouppodlade
landsträcka, som ditt folk erhållit, och öfver hvilken du under en
guvernörs uppsikt skall bli herre, har liksom hela riket delats efter
tresystemet. Solguden eger den ena tredjeparten och incan den andra,
medan den tredje fördelas bland folket, så att hvarje man erhåller ett
visst stycke bördig jord med ytterligare tillägg för sin hustru. Han får
som menig man ha blott en, men måste gifta sig, då han fylt tjugofyra år
-- det vill säga efter din tidräkning tjugofyra rägnperioder efter sin
födelse -- liksom kvinnan, då hon fylt aderton. För hvart barn, som
födes, ger staten honom ett nytt stycke jord -- för gossar dubbelt mot
flickor. När sonen engång gifter sig, eller om han dör, återfaller denna
del till staten. Familjen förfogar öfver allt, som skördas på dess
jordlott. Till kläder lämnar staten kvinnorna ull och bomull allt efter
landets luftstreck. Jorden odlas enligt särskilda föreskrifter på
bestämda tider och viss ordning. Först skötas solgudens egor, därnäst den
jord, som förbehållits åt de sjuka och vanföra, åt hären och
administrationen, så incans egendom och slutligen folkets. En gång
öfvertagen jord får af menige man icke bortbytas eller tillökas. Lamadjur
och får tillhöra alla incan. De förras ull går till magasinen, de senares
till jungfruklostren, där incans dräkter och slottens bonader väfvas.

-- Arbetar också din höfding?

-- Ja, inca och hans släkt bekläda statens högsta värdigheter. Fyra af
hans bröder äro ståthållare i landets fyra stora landskap. Så ha vi dem,
som förvalta de högsta och mest ansvarsfulla ställningarna inom
afdelningarna för hären, magasinen, förplägningen, vattenledningen,
åkerbruket och skogsskötseln.

-- Räcker din höfdings släkt till för allt detta?

Tiracca betraktade ett ögonblick Itos. Frågan var naturlig, men i tonen
låg något retfullt.

-- Incans släkt är stor, svarade han. Det berättas i en gammal quipus,
som förvaras därnere i soltämplet, att den skall bli talrikare än himlens
stjärnor. Du ser den stora, ensamt liggande byggnaden med höga murar
ikring och omgifven af böljande åkerfält? Det är solgudens tämpel ...

-- Är Yelva där? inföll Itos hastigt.

-- Ja, svarade Tiracca och kväfde en suck. Hon dväljes tills vidare bakom
dessa murar jämte nära ett tusental andra unga kvinnor, incans blifvande
medhustrur, tämplets tjänarinnor. De förblifva i klostret och uppfostras
där till tjänstgöring vid de stora festerna, eller flyttas de till andra
kloster i riket allt efter incans önskan.

-- Och Yelva? ...

-- Hennes framtid blir en skön dröm, så skön som hon förtjänat ...

Itos hade ett häftigt svar på sina läppar, då hans uppmärksamhet
plötsligt drogs åt annat håll, i det Tiracca pekade på en närliggande
byggnad med massiva murar, till hälften inbäddad i en stor trädgård. I
denna syntes på en kulle ett talrikt sällskap af förnäma damer och
herrar, hvilkas lysande dräkter i solljuset bjärt aftecknade sig mot mörk
granit och dunkelgrönt löfvärk.

-- Coya! utbrast Tiracca i vördnadsfull, nästan hviskande ton. Ser du den
blåklädda kvinnan under baldakinen, hon som promenerar framför de andra?

-- Hvem är hon? sporde Itos nyfiket.

-- Konungens gemål och på samma gång hans enda syster.

-- Hans syster?!

-- Ja, enligt lagen måste incan gifta sig med sin närmaste kvinliga
släkting; hon blir hans enda lagliga hustru, och af deras barn blir
äldste sonen tronföljare. Denna sommaren är den femte efter deras
bröllop, och äktenskapet har hittills varit barnlöst. Men nu har solguden
hört sitt folks böner, och i en snar framtid torde landet ha en högburen
inca att fröjdas åt. Men -- tillade han -- låt oss nu gå! Det är ej
tillåtet att spionera i slottets trädgårdar.

De gingo tillbaka samma väg som de kommit, och snart sutto Tiracca och
hans lärjunge i det stora svala tornrummet, där Itos sakta och mödosamt
sökte sätta sig in i peruanernas quipus med de hemlighetsfulla knutarne
-- ett sätt för meddelande, som hittills varit alldeles obekant för
skogens mörkhyade son.



III.

Mellan grafvar.


Det är sent fram på eftermiddagen.

Vid ingången till en af de enkla hyddorna i utkanten af Peru sitter en
arbetare och blickar framför sig. Ett matt, rödt skimmer tränger ut genom
dörren, hvilken äfven tjänar till fönster, och belyser ett stycke mark,
där mannens skugga aftecknar sig.

Byggnaden, som är uppförd af soltorkadt tegel med lågt, sluttande tak,
gör ett intryck af snygghet och ans. Genom dörren till ett uthus ser man
de enkla åkerbruksredskapen, som stå lutade mot det brädskrank, bakom
hvilket årets första skörd af majs och potatis är upplagd. Stallbyggnader
finnas ej. Hästar och kor äro hos peruanen okända, och fåren äro
statsegendom. På ena gafveln hänga remsor af charquikött -- det enda, han
får äta och som på vissa dagar från statens slakterier utdelas till
arbetarne och deras familjer.

Peruanen satt och stirrade ut i rymden med liknöjd blick. Han hade gjort
sitt dagsvärf och egde rätt att hvila ut. Men friheten hade för honom
ringa eller intet värde. Kanske är det därför hans ansikte ser så gammalt
ut, fast han är en fyrtifem års man i sin fulla kraft?

Tillvarons evigt enahanda har på honom tryckt sin stämpel, liksom på alla
andra af de milliontals kroppsarbetarne i incans väldiga rike. Alltid
detsamma dag efter dag och år efter år, samma slit och släp utan mål och
utan möjlighet att någonsin stiga högre. Framtidsdrömmarne voro för honom
okända -- dessa förhoppningar, som gjuta friskt blod i bleka ådror, som
väcka ny kraft i slappnade nerver, som egga ärelystnad och vilja. Han
hade ingenting att förlora, men häller ingenting att vinna. Det var en
ödets ironi, att inbyggarne i ett af världens då för tiden guldrikaste
land icke kände ens pänningen och pänningars värde. Den peruanske
arbetaren kunde icke öka sin egendom, icke skaffa sig något mera och
bättre, än han redan hade. Och egde han all Perus omätliga rikedom,
skulle han ej med den ha kunnat förvärfva sig det minsta stycke jord
utöfver hvad lagen beskärt honom. Han kunde aldrig blifva något annat, än
han var; aldrig vinna större kunskaper, än han fått i arf efter fäderna.
Och så skulle det förblifva släkte efter släkte intill tusende led.

Några bekymmer för sin utkomst hade han ej, och nöden skulle aldrig
klappa på hans dörr. Det förebyggde staten, som skänkte åt honom och hans
familj just hvad de behöfde till lifvets nödtorft -- och samtidigt
stängde alla vägar, på hvilka han kunnat gå fram till större oberoende.

Men _en_ dröm egde han dock -- den fagra drömmen om ett lif efter detta,
som skulle utgöra den stora belöningen för väl fullgjordt arbete i incans
tjänst. Religionen var hans bästa tröst, fast inga präster förkunnade
den. Deras lärdomar voro förbehållna åt de högt uppsatta. I folkets hem
satt man om kvällarne kring den flammande elden, och de äldre berättade
för de yngre om den store, osynlige guden, Vira Cocha, som skapat
världen, och som lika visst en gång skulle i sitt sköte samla allt det
goda, medan det onda sänktes djupt ned i jorden, där Cupay, det
brottsliga samvetets härskare, råder.

I tron att efter döden få lönen för plikttrogen möda i samhällets tjänst
sökte arbetaren kraft att framlefva sin enformiga tillvaro. Han sökte i
denna tro tröst öfver förlusten af sin lille son, som samma dag gått in i
solens rike. Där skulle de råkas lika säkert, som att de åter en gång
skulle födas till jorden, men då under ljusare och gladare förhållanden.

Hans anlete hade lifvats af ett svagt leende. Blicken gled långsamt öfver
näjden, tills den häjdades vid husets öppna dörr. Då mörknade han igen,
och handen knöts ofrivilligt hårdare kring skaftet på den yxa, han höll
-- en yxa med blad af koppar och tenn i denna blandning, som förblef
peruanernas hemlighet, och som trotsade både porfyr och granit.

Man redde sig därinne till en enkel sorgefest, ty barnet skulle samma
kväll begrafvas. Incans höga lära räckte icke till att förtaga faderns
känsla af sorg och saknad. Han skuggade med handen för ögonen och såg upp
mot den sjunkande solen. Dess sista strålar väfde i violett den skira
bro, på hvilken hans lille pys nu larfvade upp mot sitt nya, skimrande
hem ...

Han reste sig långsamt, drog en djup suck, samlade ihop sina värktyg och
gick in. I halfdunklet flamma några vedträd på spiseln och lysa på det
enkla bohaget: sängen, bordet, de klumpiga stolarne utan ryggstöd och
hyllorna på väggen -- hela inredningen i byggnadens enda, rymliga men
ytterst tarfliga rum.

Framför spiseln sutto modern och ett par af de närmaste fränkorna
sysselsatta med att kläda liket, under det några barn om fyra till elfva
år nyfiket sågo på. Den döda kroppen var i sittande ställning, med benen
dragna upp under hakan, omvirad med täcken, som snörats fast till ett
bylte, och ytterst var den lille svept i ett hemväfdt, rutigt täcke.

Fadern åsåg tigande kvinnornas arbete, som försiggick under ljudlös
stillhet. Moderns stora, bruna hand gled emellanåt smekande öfver det
ännu obetäckta ansiktet med de glanslöst stirrande ögonen; och barnen
sågo icke utan afund på de rara leksaker, som lagts framför den döde
gossen och skulle följa honom till den sista hvilostaden jämte liket af
en papegoja, hans älsklingsdjur och bästa lekkamrat.

Förberedelserna voro omsider afslutade. Kvinnorna reste sig från sin
knäböjande ställning, och husmodern satte den döde vid bordets ena ända,
hvarefter hon dukade fram en kvällsvard af bröd, potatis och torkade
köttremsor samt -- högtiden till ära -- majsbränvin, som var häldt i ett
stort, gammalt stop.

Anhöriga och gäster togo plats kring bordet, i hvars midt syntes den
blomstersirade skyddsguden -- en klumpig träfigur, föreställande en
sittande, mänsklig gestalt. Framför denna bild lades leksakerna och
papegojan, att de måtte bli välsignade, innan de skulle följa den döde i
grafven.

Man åt under tystnad. De bästa bitarne lades till den lille gossen och
gudabilden. Så reste sig fadern och sade lågmäldt, med darrande röst, i
det han grep det fylda stopet och såg på sitt döda barn:

»Människan är såsom solens strålar: hvar och en ibland oss har sitt vissa
ändamål att fylla. Äfven du, älskade son, hade ditt värf: att sprida
glädje i dina föräldrars hem. Från det första steg, du tog, till det
sista var du vår stolthet och för dina syskon en kärleksfull broder.
Ingen jord gaf bättre skördar, än den som gafs oss vid din födelse, och
ingen var lättare att plöja. Du var ett blomster i vår trädgård, solsken
i vårt hem. Nu bär din väg uppåt; och ingen stingande kaktus möter dig på
din stig, ty ditt hjärta var ofördärfvadt. -- Drag då i frid, kära barn,
och bed till guden för dina föräldrar och syskon! Bed honom, att han
välsignar vår jord i samma mått som den, han gaf åt dig, och som vi i dag
lämna tillbaka! Bed honom ock, att skilsmässan från dig ej må blifva för
lång! Och nu farväl och lyckosam färd!»

Han satte stopet för munnen och drack i djupa drag, de vuxna följde hans
exempel, och måltiden var slut.

Man reste sig från bordet. Fadern tog själf det döda barnet i sina armar,
de andra en leksak eller en blomma, och man bröt upp.

En smal stig ledde mellan klipporna högt upp till de dödas svala och
karga hemvist. Vägen gick mellan fjällväggar, som kastade djupa skuggor.
Fadern började sjunga och de öfriga stämde in, medan tåget sakta rörde
sig mot den sista hviloplatsen för tusen och åter tusen peruaner, som
sida vid sida, stående, sittande eller liggande placerats i naturliga,
öfvertäckta gallerier, genomsusade af den torra bärgsvinden, som eger en
underbart bevarande förmåga, som luftar i likens svepdukar och leker med
resterna af de sörjandes sista gåfvor ...

I en af de små dalsänkorna uppe bland klipporna, där en fors rann fram
och växtligheten var rik, stannade det lilla följet. Rundt ikring reste
sig bärg utom åt väster, där stora landsvägen till Cuzco gick förbi
talrika chulpas.[C]

Det var nära en af dessa tornbyggnader, peruanen och hans ledsagare gjort
halt. Bröd och bränvin togs fram, och man förfriskade sig, innan det bar
åstad högre upp. Fadern lagade i ordning de små facklor, som skulle
brukas längre fram på kvällen, då mörkret inbrutit. Dylika facklor, som
utgjordes af ett fnöskartadt ämne, utdelades till hvar och en i tåget,
äfven till barnen. Det äldsta af dem var ifrigt sysselsatt med att gnida
två trästycken mot hvarandra för att skaffa eld.

  [C]  Dessa chulpas voro tjugo till tjugofem fot höga
       tornbyggnader af polerad kalksten, hvilande på
       kvadratiska underlag med femton till tjugo fots sida och
       en framspringande sockel, bred nog att tjäna till
       sittplats. I den östra delen af hvarje sådan byggnad
       fanns en liten fyrkantig öppning, som ledde till själfva
       begrafningsplatsen, ett hvalf med väggnischer. Hvalfvet,
       hvars högsta punkt låg intill tretton fot från marken,
       var uppfördt på så sätt, att den öfverliggande
       kalkstenen alltid sköt ett stycke framom den undre.
       Nischerna voro intill tre fot höga och två fot djupa; de
       inrymde gudabeläten och mat till de dödas behof, hvilka
       sutto kring väggarne tätt bredvid hvarandra. Hvarje
       chulpas inneslöt sin adliga ätt, och när den var fyld,
       byggdes en ny.

Alla voro så upptagna af dessa förberedelser, att ingen ibland dem lade
märke till ett ungt par, som långsamt närmade sig. Det var kapten Vajny
och öfverste Tiraccas dotter, en helt ung, mörkögd flicka, klädd i bjärta
färger. Hon bar i handen en bukett af sällsynta blommor samt en korg med
små kakor, dem hon själf bakat; de skulle sättas fram för en af hennes
fränder, som dött för några månader sedan, och som hvilade i den
familjegrift, vid hvilken peruanen tagit plats med de sina.

Det unga paret hade hunnit till grafdörren, då ljudet af deras röster
väckte liktågets uppmärksamhet och alla reste sig för att vördnadsfullt
hälsa de nykomna. Vajny hälsade flyktigt till svar. Det hvilade öfver
honom ett drag af svårmod, som stod i skarp motsats till fästmöns glada
väsen. Då hon varseblef liket, tog hon ett par blommor och räckte dem
till modern med några vänliga ord; åt barnen gaf hon kakor.

Därefter öppnade hon dörren och gick in i den stora griftkammaren, som
därifrån fick sitt enda ljus, samt var snart ifrigt sysselsatt med att
ordna blommorna i nischernas urnor och med att prydligt lägga upp kakorna
framför den hädangångna. Vajny hade måst stanna utanför, ty först på
bröllopsdagen egde han rätt att hälsa på hos hennes döda släktingar.
Tanken på det förestående bröllopet gaf åt hans dystra ansikte ett mörkt,
oroligt uttryck.

Han gick uppför sockelns trappsteg och såg sig ikring. Vägen till Cuzco
slingrade sig trädkantad som en grön orm mellan bärgen, doldes här och
hvar och kom längre fram åter till synes. Folk i färgrika dräkter rörde
sig på denna väg som brokiga fjärilar. Långt borta skönjdes plötsligt ett
blåaktigt, obestämdt skimmer, ofvan hvilket han såg något blänka som
guld. Kaptenens skarpa blick fästes vid denna tindrande glans, som ömsom
försvann och dök fram. Han greps af en aning, skuggade med handen för
ögonen och uppbjöd hela sin synskärpa för att kunna bättre urskilja detta
blåa något, som höjde sig öfver mängden. Denna hade nått en krök af
vägen, och en stenmur hindrade utsikten.

Då stampade Vajny otåligt med foten och hoppade ned från sockeln. Han såg
arbetarefamiljen göra sig redo att fortsätta den tunga vandringen,
betraktade ett ögonblick öfverraskad den döde gossens fader och gaf honom
ett tecken att närma sig.

-- Ditt namn?

-- Zicko.

-- Du är trädgårdsmästare vid jungfruklostret? frågade kaptenen och såg
på den gröna strimman å arbetarens axel, tecknet på dennes yrke.

-- Ja.

-- Vet du, om någon af damerna därifrån i dag rest till incan?

-- Nej; men kort innan jag gick hem, stod en bärstol till reds ...

-- Röd eller blå?

-- Den var inte röd; det var alltså ingen af incans släkt, som ...

-- Tack! Det är bra.

Arbetaren hälsade och slöt sig åter till sitt väntande följe. Vajny såg
efter den borttågande familjen med dess kära börda. En obestämd känsla af
leda vid lifvet fick plötsligt makt med honom, en känsla af djup
förtviflan, och han suckade tungt.

Alltså ingen af incans släkt! Då kunde det blott vara Yelva, som i kväll
skulle föras till honom. »Yelva! Yelva!» mumlade han och fattade med
händerna om sitt hufvud. »Jag dåre, som trodde mig kunna glömma dig!»

Han tog åter plats på sockelns öfversta steg och blickade ned åt vägen,
där han visste, att den blåa bärstolen skulle bli synlig igen.

-- Vajny!

Han for upp ur sina drömmar. Det var fästmön, som trädt ut ur griften och
långsamt närmade sig efter att en stund ha forskande betraktat honom.

-- Har jag låtit vänta på mig? sporde hon efter att ha skakat ur korgen
de kaksmulor, som där blifvit kvar.

-- Nej; jag trodde inte, att du så snart skulle bli färdig ...

-- Jag märker det. Du har åter med dina tankar varit långt borta.

-- Jag tänkte på framtiden.

-- Framtiden? ... upprepade hon. Hvad var det, du frågade arbetaren om?

-- Statshemligheter, svarade han med ett tvunget leende. Om jag anat, att
du kunnat se ...

-- Jag kom händelsevis att blicka ut genom grafdörren. Men är det
hemligheter, skall jag inte fråga ... Det var endast uttrycket i ditt
ansikte, som öfverraskade mig.

-- Hur såg jag då ut? sade han likgiltigt och fortfor att späja nedåt
vägen.

-- Som en spegelbild af allt hvad ditt inre gömmer och som du döljer för
mig ... Vajny! Vajny! Hennes röst lät klagande, nästan förtviflad, och
hon grep hans hand: Skänk mig ditt förtroende! Du är ej längre densamme
som förr. Ack, jag är ju närmast till att dela dina bekymmer. Vajny!
Håller du mig kär? Är jag för dig detsamma, som jag engång varit?

-- Du tviflar på min kärlek, inföll han tvärt; eljes skulle du inte så
ofta som du gör återkomma till detta ämne.

-- Förlåt! Jag fruktade en gång att förlora dig ... Det var, då du drog
ut i kriget. Och när du återkom, var det till att börja med en annan,
som ...

-- En annan! afbröt han -- och stirrade oaflåtligt mot den ljusblå
fläcken, som nu syntes igen, större och med tydliga konturer.

Hennes ögon följde riktningen i hans blick. Den blåa bärstolen! ... På
en gång föll slöjan från Litkas ögon; hon började förstå ... Hennes drag
fingo ett hårdt och hotfullt uttryck. Hon var för mycket kvinna att icke
ana, hvem bärstolen dolde. Ett kort, hånfullt skratt, och hon reste sig
häftigt. Han ryckte till, och deras ögon möttes.

-- Förlåt mig! bad han med skälfvande röst. Jag är en dåre, och som en
dåre har jag drömt och handlat. Det hade varit bättre för oss båda, om
jag aldrig återvändt från fiendelandet. Förlåt mig, Litka! Han grep efter
hennes hand, som hon drog undan. Du vet ej -- fortsatte han -- hur föga
jag är värd din kärlek, hvad allt jag förbrutit mot dig ...

Det blixtrade till i flickans vackra ögon.

-- Jag litade engång på dig, sade hon omsider efter att förgäfves ha
bjudit till att beherska sin våldsamma sinnesrörelse, och du egde mitt
fulla förtroende. Det var, innan du drog ut. Jag trodde då, att den man,
jag kallade min, hade en incasättlings håg; men du glömde mig därute --
för en slafvinna, ty annat blir hon ej, om också incan ger henne en plats
vid sin sida. Då du trodde dig ha för alltid förlorat henne, återvände du
till min faders tröskel och bad om förlåtelse. Jag bjöd dig stiga in, ty
jag älskade dig trots all sorg, du vållat. Hvad du i dag sagt bekräftar
blott en misstanke, som dock aldrig blifvit kväfd, hur gärna jag
velat ... Från detta ögonblick är jag fri. Må de band brista, som ödet
knutit emellan oss två! Jag öfverantvardar dig åt de länkar, ur hvilka
jag ej har lyckats att göra dig fri. Om åtta dagar fyller jag aderton år,
och lagen bjuder mig att innan dess ha valt en brudgum; i annat fall
skall öfverheten välja för mig. Jag fogar mig villigt -- det är rättvist
straff för min blinda svaghet. Men jag blir hämnad. Solens syster[D]
och kärleksgudinnan,[E] vid hvars bild du svurit mig trohet, skola ej
låta dig gå ostraffad. Deras glans skall tränga till ditt inres mörkaste
skrymslen, och du skall aldrig kunna glömma den kvinna, hvars framtid du
ödelagt.

  [D]  Månen.

  [E]  Venus.

Hon slet ifrån sitt bröst den bukett af liljor -- kärlekens symbol -- som
han samma dag skänkt henne, kastade den till hans fötter och skyndade
bort mellan grafvarne utan att vända sig om mot den upprörde krigaren.

Det var med en känsla af sorg men ock af lättnad, Vajny såg henne
försvinna. Han drog några djupa andetag, strök sig öfver pannan, tog upp
de blommor, hon kastat, och plockade sönder dem, medan han stirrade hän
mot staden.

Äfven han egde nu sin frihet. Men huru länge? Han hade nått ett
efterlängtadt mål -- men han nalkades med stora steg den ålder --
tjugofyra år -- då han måste anmäla sig för att få en hustru. Det gälde
alltså att väl bruka tiden, njutningens korta tid, att icke se tillbaka
utan hoppfullt framåt mot henne, som beherskade hans hela varelse -- fast
hon kanske ej skulle ha känt igen honom, ifall de nu råkats!

Ja, han var fri och skulle begagna sig af den gyllene friheten, kosta
hvad det ville. Utan _henne_ egde lifvet för honom intet värde. Han borde
för länge sedan ha gjort detta klart för sig och icke ha invaggat sig i
den illusionen, att han skulle kunna böja tankar och håg till en annan,
som han nog hyst vänskap för, men aldrig kärlek.

Men ... denna kvinna, som upptändt hans förtärande lidelse, var ju redan
dömd att öppna sin famn för hans konung, att upptagas i kretsen af de
sköna tärnor, hvilkas mål i lifvet det skulle vara att förljufva
tillvaron för solens son. Och mot denne djärfdes han resa sig! Han, den
edsvurne undersåten, ville våga en dust på lif och död med den väldige --
för en kvinnas skull! Ja, för hennes, som vid blotta tanken kom hans
kropp att skälfva och hans ögon att tåras! Strid skulle det bli -- en
fäjd till sista blodsdroppen! Och så ... raka vägen upp till solens
hem!

Han brast ut i ett skallande skratt och sparkade häftigt undan blommorna
-- så mycket aktade han ära och framtid!

Han rätade upp sig i sin fulla längd, och hans ögon flammade, då han med
säker hållning och fasta steg närmade sig den blåa baldakinen, som bars
af kungliga bärare, och som för mängdens blickar dolde _henne_, som bar
hans längtans namn.



IV.

I konungens lustgård.


Det går en suck genom konungens lustgård.

Den föres af nordanvindens kyliga fläkt från de snöklädda bergen, smyger
sig längs dalen, sväfvar in i skogen, der den silar sig in mellan
löfverket och böjer i aftonens blåaktiga skymning blommornas stänglar,
hvilkas doft den förer med sig, innan den bringar svalka åt sagorikets
kung, som där inne under palmernas skugga låter blicken följa
springbrunnens kaskader, hvilkas öfversta droppar glänsa som stora, tunga
tårar högt uppe i den molnfria luften.

Incas kung bär icke sagoprinsens gyllene dräkt.

Han är enkelt klädd, då han njuter sitt dolce far niente, bekvämt
utsträckt på en i dyrbart trä utskuren bänk, med mjuka mattor belagd, som
står vid ena sidan af den öppna verandan framför palatset.

Byggnaden är ej hög men temligen vidsträckt, murarne äro marmorhvita,
taket platt, och under detsamma löper en bred fris af äkta guld. De
fönsterlösa fasaderna äro endast sparsamt försedda med dörrar. Enstaka
nischer här och der bryta den släta marmorytan.

Fasadernas enformighet står i skärande kontrast till den rektangulära
yta, de begränsa och som är anordnad till en trädgård, der allt hvad Peru
eger af växter och blommor är representeradt.

I denna trädgård -- en kilometer från Cuzco -- omgifven af yppiga palmer
och blommor, der olika blommor täfla med hvarandra i färgrikedom och doft
-- tillbringar kungen sina hvilodagar i tillbakadragen ensamhet, skild
från hufvudstadens bullrande lif, och njuter smekdagarna med en eller
annan nyvald hustru ...

Hofpersonalen är inskränkt till det minsta möjliga.

Allt är tyst derinne.

Endast springbrunnens sorlande ljud, löfvets sakta sus eller qvittret af
en sångfogels aftonsång bryter stillheten. Konungen har rest sig, han för
en gyllene bägare, fylld med en svalkande dryck, till sina läppar och
tömmer den i långsamma drag ... går ned ett par trappsteg till
trädgården och längs med en af de smala, med gyllene sand beströdda
gångarna, öfver hvilka löfträdens hvalf hänger djupt ned, bredande öfver
trädgården ett dunkelgrönt, mystiskt skimmer, afbrutet endast af
aftonsolens milda strålar, som här och hvar tränga genom löfverket och
bringa sandens fina guldkorn att glimma med förökad glans.

Upp för trädens stammar slingra sig växter med purpurfärgade blommor, som
utsända en aromatisk doft; och mellan dessa växter hänga i klungor
olikformade blommor, orörliga i vindens sus men med ett egendomligt
skimmer.

De finnas öfverallt: på de öppna planteringarna, i trädens löf, mellan
blommor och stänglar, kring trädens stammar -- dessa egendomliga blommor,
utan doft, silfverglänsande eller matt guldfärgade. De gifva åt
trädgården dess säregna karaktär.

Det är konstgjorda blommor af silfver och guld, gjorda af Cuzcos
skickligaste metallarbetare. De slingra sig med sina fina
silfverglänsande blad och förgyllda blommor och stänglar in mellan
grenarna och skina der i matt silfverglans likt stjernor, som spegla sig
i hafvet.

På de dunkelgröna gräsmattorna, som här och der bilda små öppningar i
trädgården, stå flockar af Vicunafår stela och orörliga, bevakade af en
herde, som sitter på en sten ifrigt sysselsatt med att skära en flöjt af
en trädgren.

Kring en af marmorbassängerna, till hvilka vattnet ledes genom
silfverrör från bergen, glänsa i äkta förgyllning imitationer af indiansk
säd, vackert formade höga strån med klängande ax och fina spetsiga blad,
mellan hvilka naturliga vattenliljor och neckrosor gunga på det klara,
kyliga vattnet ...

Men inne mellan gräs och strå glänsa spindelnät af silfver uthamradt i
fina trådar. Daggens droppar skimra i näten och spindeln sitter orörlig
som en stor, röd, blänkande rubin.

Der hvilar sagostämning öfver kungens trädgård, öfver hvilken aftonsolens
sista bortdöende skimmer kastar sina reflexer och låter metallernas
glänsande ytor glittra i obeskriflig färgprakt, tillsammans med
blommornas, marmorns och vattnets trolska färgspel. Fåglarna qvittra sitt
godnatt till den bortdöende dagen, accompagnerade af springbrunnarnas
sorlande ljud, löfvets hviskande sus. Och blommornas balsamiska doft
berusar och jagar tankarna in i fantastiska drömmar, hvilka drömmas med
öppna ögon, under det hvarje nerv njuter i detta paradis af rikedom,
natur och poesi ...

Ett sakta ljud höres af en tung portière, som drages åt sidan från
ingången till trädgården -- och en kvinna, med ett par mörka, ängsliga,
förvånade ögon och höghvälfd barm, hvars ungdomligt sköna form den lätta
klädningen ej förmår dölja, går tvekande ett par steg fram och stannar
återigen med ett förvirradt, öfverraskadt uttryck.

Det mörka, glänsande håret är i nacken uppbundet i en knut, fasthållen af
ett dyrbart smycke i form af en orm, inbäddad i ädla stenar och perlor.

Klädningen utgöres endast af en dyrbar, i regnbågsfärger väfd mantel,
utsydd med perlor och silfvertråd, draperad kring kroppen, hvars minsta
rörelse framkallar olika, fina schatteringar och färgnyanser.

Klädningen sammanhålles öfver venstra skuldran af en lång nål, hvars
hufvud föreställer solgudens bild. När nålen urtages, sjunker klädningen
-- det enda som skyddar kroppen -- till jorden.

Armarne äro nakna upp till axeln, utan smycken eller ringar, fötterna äro
iförda sandaler, som fasthållas medels fina remmar, virade kring benen
upp till knät.

För den unga kvinnan gestalta sig omgifningarna som en dröm, i hvilken
ovilkorligen minnen från hemlandet sväfva förbi.

Hon är ett naturbarn, röfvad långt bort ifrån och dotter till en höfding,
hvars rike legat gömdt djupt inne i urskogens mörker -- ett rike utan
civilisation och endast bygdt på nedärfda traditioner, hvilkas enkla
stadganden gåfvo den dödlige rätt, som egde styrkans gåfva, denna heliga
skänk af gudarne, hvilka till tackoffer fordra rykande menniskoblod
framför rikets talrika altare.

Från detta rike -- ett bloddrypande rike -- hade hon af förtörnade gudar
förts till ett land, hvars kung genom sitt maktspråk skilt henne från den
stam hon tillhörde för att, som hon trodde, viga henne till ett offer åt
en obekant gud.

Med hat och trots hade hon väpnat sig: tanken på hennes döde fader och
minnet af de anförvandter, som offrat sitt blod, väntande intill det
sista på hjelp från hemlandets gudar, hade ingifvit henne ett mod, som
lyste ur de blixtrande ögonen och utbredde öfver henne en blandning af
vörnadsfull fägring och stolt sjelfkänsla.

Men dagarna hade gått till hvila, den ena efter den andra. Det stora
ögonblick, som hon i början hvarje stund väntat på och längtat efter,
syntes glida längre och längre bort. Ingen prest kom att hemta henne för
att offra den ungdom, som endast längtade efter att bringa det enda hon
egde, sig sjelf, som ett sista förtviflans försoningsoffer till de
förtörnade gudarne, på främmande gudars altare.

Det första mötet med incan kom i hennes tankar; hon såg ännu icke blicken
från hans djupa, forskande ögon -- en blick, som hon besvarat på ett
sätt, som eggat den stolte konungen att fatta det ödesdigra beslut,
hvarigenom hon dömdes att en gång skänka sig sjelf åt honom -- en
förnedring, som i början bragt henne i ett tillstånd af raseri och
förtviflan.

Jungfruklostrets portar hade tillslutits bakom henne. Derinne skulle hon
uppfostras och lära sig den stora menskliga konsten att försaka och
underkasta sig sitt öde med tacksam resignation. Men hon hade från början
väpnat sig med trots och hat -- det lyste ur hennes ögon och genom nerver
och fibrer darrade detta allt förtärande hat, som endast lurade på hämd.
Med dylika känslor blef hon innestängd i en byggnad, der allt andades
frid och harmoni.

De lugna, svala rum, i hvilka hundratals unga, friska och vackra kvinnor
-- incans slägtingar -- arbetade vid väfstolar eller vid dyrbara
broderiarbeten och hvarifrån sången tonade ut i de med tropikernas
fagraste växter planterade trädgårdarne, satte hennes känslor på ett
hårdt prof.

Allt andades frid och harmoni därinne -- lugna och ostörda gledo dagarne
framåt. Hennes till en början hatfulla blickar besvarades med vänlighet
och godhet. Det var, som om allt sammansvurit sig emot henne för att
genom lugn och vänlighet tillintetgöra det, som hos henne födde hat och
vrede. Hennes upphetsade sinne och den spänning, i hvilken hon lefde,
gåfvo efterhand, ehuru mot hennes vilja, vika för lugnare, ja blidare
känslor, och ett vaknande intresse för omgifningarna gjorde sig mer och
mer gällande.

Det mjuka och veka i de peruanska kvinnornas karaktär, det hjertevinnande
sätt, som särskildt var till finnandes hos de äldre, föreståndarinnorna i
klostret -- ärevördiga och erfarna matronor, som hade hvar sin afdelning
af unga incadöttrar, blifvande medhustrur till Incan, under sin vård --
tämjde efter hand den unga kvinnans trots och förlamade hennes
motståndsförmåga.

Och dertill kom denna djupa, känsliga religion med sina vackra ceremonier
för den store guden och hans ställföreträdare på jorden ...

Hon besegrades af all denna tillgifvenhet och godhet, detta veka, mjuka
och förtröstansfulla lif, det andaktsfulla lugnet ikring henne ...

Solen, den gyllene solens strålar bredde sitt skimmer omkring henne,
bländade henne med sitt ljushaf och tystade de hatets röster, som
opponerade sig i hennes inre medan hemlandets gudabilder och blodiga
minnen veko bort och glömdes.

Behofvet för henne af en religion, en gudomlighet, till hvilken hon kunde
hängifva sig i bön och bikta sina innersta känslor, gjorde att hon i sina
tankar skapade ett gudomsväsende, hvilket hon omedvetet gaf mensklig
skepnad och förlänade Incas anletsdrag. I solens ljus såg hon hans bild
träda fram, i skymning och mörker; ja, hvarje gång hon böjde knä framför
solgudens beläte i ett af kapellen, var det, som tillbåde hon honom,
hvars ansigtsuttryck en gång uppfyllt henne med fruktan, men som nu hos
henne väckte en oförklarlig längtan. Hon ansåg sig som en varelse, hvars
öde, af okända makter bestämdt, var att uppfylla en hemlighetsfull
mission, på hvilken resterna af hennes hemlands stam byggde sina sista
förhoppningar.

När Inca, den ende manlige varelse som egde tillträde till klostret,
ibland infann sig, flydde hon som ett skrämdt villebråd långt in i
trädgårdens mörkaste gångar, der hon kunde sjunka ned på en bänk, med
hjertat klappande af ångest -- och förväntan.

Men ehuru hon sålunda undvek honom, hade han ej glömt bort henne. En dag,
kort före Raymisfesten, kom ett budskap, sändt till en af
föreståndarinnorna, som meddelade henne den stora lycka, som väntade
henne, att hon samma dag skulle blifva Incas brud.

Af festligt smyckade systrar blef hon hemtad till badet, beredt af heligt
vatten från solgudens tempel och försatt med välluktande örter.

Derefter blef hon förd till ett af kapellen, der hon framför solgudens
beläte blef invigd åt hans son och fick aflägga hustrulöftet till Inca.

En bägare med vin räcktes henne; under sång och musikens toner fick hon
tömma den, hvarefter hon vid en festmåltid tog farväl af sina kamrater.
En gång väl utkommen från klostret, kunde hon aldrig återvända. Hennes
framtid blefve, efter det hon tillhört Inca, en medhustrus undangömda
ställning i en af de Inca tillhöriga, slottsliknande byggnader, som lågo
spridda rundt ikring i landet, och hvilkas innevånare sysselsatte sig med
att väfva och brodera till Incas hof, framlefvande sin tid bakom
skyddande murar, utestängda från verlden och dess bullrande lif.

Vinet berusade henne, som i en dröm mindes hon afskedet från sina
älsklingsplatser i den stora trädgården, instigandet i bärstolen, det
ömma, kärleksfulla afskedet med systrarne och hennes moder
föreståndarinnan. Hon såg gardinerna dragas för, kände sig upplyftad på
starka armar och sedan buren, fast och lugnt, hän mot ett okändt mål,
medan bärstolens gungande rörelser läto den nedgående solens strålar
teckna en upp- och nedgående skugga på dess ena i ljusblått klädda sida
-- en stigande och fallande skugga, som erinrade henne om ödets mystiska
vexlingar.

Vägen bar uppför, in mellan bergen, skuggorna blefvo långa, solljuset
försvann ...

Bärstolens enformiga gungande rörelse försatte henne i ett drömmande
tillstånd; hon lutade sig tillbaka mot de mjuka kuddarne och försjönk i
en dvalliknande halfslummer, drömmande sig tillbaka till hemmet, det så
innerligt älskade hemmet ...

Så for hon plötsligt upp ...

En stark manlig stämma sjöng några strofer. Det var en af hennes hemlands
sånger. Ekot kastade sången tillbaka från bergen, hon hörde den till
höger och venster, den vällde i stämningsfulla toner mot henne; det
tycktes henne, som om en mäktig härskara af krigare sjöng sånger, som
prisade hemlandet och dess skogar ...

Var det en dröm -- en inbillning af hennes uppjagade fantasi?
Ovilkorligen sköt hon den ljusblå gardinen åt sidan och blickade ut.

Hon var omgifven af vaktare och bärare, som liknöjdt stirrade mot
marken.

Hon såg upp ... på ett klippkrön stod en manlig skepnad och vinkade.
Solen kastade sitt skimmer öfver honom, hans dräkt lyste i guld -- endast
ett ögonblick, och hon hade hunnit tillvinka honom en tacksam helsning.
Vägen gjorde en krökning, och han försvann för hennes blickar. Men sången
följde henne, och gestalten stod klar för hennes inre öga: nu kom hon
ihåg honom och dermed de outplånliga minnena från det ögonblick, då
hennes utkorade brudgum dödades på ett kommandorop af -- sångaren, en
peruansk officer. I samma ögonblick bröts den förtrollning, hvari hon
lefvat i soljungfrurnas kloster, hon var åter sig sjelf, hatet och
hämdlustan flammade upp med förnyad styrka.

Yelva gick ett par steg framåt och såg sig tvekande omkring.

Den hvita sanden knastrade under hennes fötter. Hennes blick fäste sig i
början icke vid något särskildt föremål, hon endast stirrade med kvinlig
nyfikenhet och förvåning ut öfver aftonskymningens stämningsfulla
blandning af färger, medan hon i långsamma drag inandades luftens
balsamiska doft.

Plötsligt spratt hon till. I en af gångarne fick hon syn på en manlig
gestalt, som långsamt närmade sig henne.

Inca hade bytt om dräkt. En veckrik tunica, rikt broderad och öfversållad
med perlor, förlänade honom ett kungligt utseende.

Deras ögon möttes. Ovilkorligen sänkte hon sitt hufvud; det låg öfver
honom så mycken majestätisk värdighet och ett så imponerande lugn, att
hon till en början stod villrådig.

»Välkommen Yelva! välkommen som min brud i detta hem! Se, solens strålar
ha lemnat mitt rike för idag och skymningen faller derute, men här i din
närhet ser jag i dina ögon ett återsken af solens glans, som gör qvällen
ljus och hjertat gladt. Ack, dessa ögon, dessa ögon, hvad jag beundrar
dem! Och denna blick tillhör nu endast mig!» Han fattade hennes hand. --
»Nej, slå icke ögat ned, kom, frukta icke» -- fortfor han hastigt, då han
kände, hur hennes hand darrade i hans -- »det är ej Inca, som talar till
dig, utan din vän, din förtrogne, som längtar efter att hos dig få glömma
bort lifvets bekymmer och strider.

Vi skola ej offra till solens gud, mitt hem är här glädjens och
fridens ... kom!»

Han drog henne in under löfhvalfvet i en berså, dit de svaga
ljusstrålarne endast sparsamt banade sig väg och spridde ett mystiskt
skimmer öfver de purpurfärgade drycker, som i silfver- och guldkannor
voro placerade på ett bord. Inca fyllde en pokal med den skummande
drycken.

»Drick, Yelva, drick, och fortare än tankens flykt skall din fruktan
försvinna och mina känslor finna genklang i ditt hjerta! Denna dryck
förjagar allt svårmod. Din skål, Yelva!»

Han förde bägaren till sina läppar och lemnade henne den sedan, men hon
ställde bägaren orörd på bordet.

Inca betraktade henne ett ögonblick med en blandning af förvåning och
beundran. Han bjöd henne med en handrörelse att taga plats bredvid sig,
men hon förblef stående vid ingången till tältet. Hennes figur med den
rikt draperade klädningen aftecknade sig skarpt mot det matta dagsljuset
derute.

»Hvarför denna tystnad -- säg, huru skall jag få glöden att lysa i dina
ögon? Du svarar ej! Vägen till din och din stams lycka går ju endast
öfver dig sjelf nu, glöm icke detta, barn. Men derpå var du ju beredd, då
du satte foten innanför min tröskel. Ser du ej att jag har dig kär --
hvad begär du mera?»

Inca drog henne intill sig och tvang henne att taga plats bredvid sig.

»Visste du, hur brinnande mina känslor äro för dig», hviskade han; »ack,
välsignad vare solen för den dagen, hon sände dig till mig!»

Inca tystnade och betraktade den darrande kvinnan med ett frågande
uttryck, liksom väntade han svar.

Efter några ögonblick fattade han med båda händer hennes hufvud, smekte
hennes hår och vände det nedböjda hufvudet upp mot sig och blickade in i
ett par ögon, hvilkas uttryck kom honom att tvärt draga sina händer
tillbaka.

»Det var ej svaret på min fråga, som jag läste i din blick. Ja, du har
blifvit en annan, sedan jag sist såg dig i klostrets trädgård förskrämd
flykta för mig. Hvad har händt! Svara mig» -- upprepade han häftigt --
»hvad döljer sig bakom detta besynnerliga uttryck i dina ögon?»

»Din bild» hviskade hon med glödande blickar.

Inca skakade på hufvudet. »Jag förstår dig icke», sade han.

»Det var min tankes dröm», svarade hon. »I alla dessa nätter och dagar
har jag bedt och längtat efter det ögonblick, då min bön skulle blifva
hörd af mitt hemlands gud ...» De sista orden förlorade sig i en sakta
hviskning.

»Du har längtat efter mig, barn. Således var det längtan efter mig, som
gaf dina ögon detta uttryck, lika egendomligt som du sjelf. --» Han drog
henne närmare intill sig och fortfor: »säg det ännu en gång, att du
längtat efter mig!»

»Jag har längtat efter dig, Inca, längtat -- längtat.»

Inca hade slutit ögonen; han såg ej det obeskrifliga uttrycket i den unga
kvinnans ögon, i detsamma hennes ena hand med en krampaktig rörelse grep
kring hufvudet på den stora nål, som sammanhöll hennes klädning vid
skuldran -- det enda vapen hon egde.

Inca gjorde en rörelse, hennes hand sjönk ned och ansigtet fick igen sitt
uttryck af återhållen lidelse.

Han såg upp.

»Och hvari bestod då denna din längtan efter mig, Yelva?»

»Jag önskade få säga dig de tankar, som jag förgäfves sökt tolka, men
först i dag erfarit hela smärtan af. Det är ett svalg mellan oss, Inca,
djupare än det bottenlösa djupet i våra floder, bredare än det afstånd
som skiljer mig från mitt hem -- ett svalg, som du ej kan fylla, trots
din storhet och makt. Jag är dig så nära och ändå så oändligt långt borta
från dig. Min kropp har ödet lemnat i dina händer, men det finnes i min
själ icke en enda känsla, som icke är främmande för dig. Med våld har du
slitit mig från de mina och stängt mig inne bland menniskor, som talat
och sjungit ditt lof i mina öron. Du har tvingat din bild in i mitt
hjerta, du har förtrollat mig, bringat mig att glömma allt -- utom din
bild. Ja, jag har älskat dig -- en qvinnas förtviflade kärlek till sitt
hemlands förtryckare. Jag har hatat och fruktat dig liksom den gud, hvars
son du är. Jag har tviflat, och ur mina tvifvel föddes en längtan efter
dig, -- den ende som egde makten att hjelpa och trösta. Men
förtrollningen är borta, mitt hemlands sånger ha i dag ljudit för mina
öron och med dem har min längtan efter friheten fått nytt lif. För
friheten vill jag offra allt, till och med mig sjelf. Friheten, friheten
-- gif oss den tillbaka, Inca, och ditt namn skall varda välsignadt af
oss alla.»

Yelva tystnade; hon stod framför honom med böljande barm och blixtrande
ögon, medan månskenet spelade på den färgrika klädningen.

Incas ansigte hade i början förmörkats, men, efter hand som hon talade,
fick det ett mildt och beundrande uttryck.

»Hvad du är vacker, Yelva», bröt han omsider tystnaden. »Så, just så
tycker jag om dig! Dina känslor äro äkta, liksom din längtan till ditt
hemland. Det är musik i din röst; den påminner mig om dessa oförklarliga
toner, som jag en gång hört i urskogens mörker, dämpade, vemodsfulla,
lockande toner ...»

Han grep hennes hand och drog henne intill sig.

»Sjung för mig ditt hemlands sånger, Yelva, och för mig in i den verld, i
hvilken du lefvat. Låt mig få följa dig; jag skall bygga en bro öfver det
svalg, som du anser finnas mellan oss -- jag bygger den af alla de
känslor jag eger för dig och jag skall nå öfver till dig! Sjung, älskade,
sjung ditt hemlands sånger ... sjung om din förlorade frihet och låt mig
få följa dig på din flykt långt bort från mitt gyllene fängelse!»

Inca gled tillbaka mot hvilobänkens hyende -- han tillslöt ögonen, medan
han behöll hennes hand i sin.

»Börja, Yelva, sjung ...» Han log. -- »Hvad din hand darrar, barn» --
han förde hennes hand smekande upp till sitt ansigte och lade den öfver
sina ögon.

Yelva började sjunga, sakta, dämpadt och med melodisk röst: det var samma
sång som hon hört på vägen. Hennes andra hand var åter fast pressad kring
nålens hufvud, medan hennes ögon voro fästa på Incas breda bröst, som
skarpt belystes af månskenet. Handen knöt sig fastare och fastare kring
solgudens bild. Men hennes röst darrade icke; lugnt och i vaggande toner
sjöng hon hemlandets enkla sång, prisande skogen och dess skönhet.

Derute sorlade trädgårdens små bäckar mellan tufvor och gräs sakta och
med dämpad hviskning, ackompagnerade af springbrunnens enformiga
plaskande. Nattens höfding -- hennes stams namn på månen -- kastade sitt
glittrande silfverstänk in mellan löfverket vid ingången till den
halföppna bersån, medan fosforskimrande insekter glänste likt eldgnistor
i trädens och blommornas skugga.

Yelvas blick gled från Inca ut i trädgården.

Lustgården var försvunnen med sin för henne främmande och obegripliga
lyx, hon kände sig flyttad till hemmets trakter under urskogens träd,
sjungande sina visor vid hemmets härd.

Naturens stämning mildrade stormen i hennes inre; hon kände hur Inca ömt
smekte den hand, som hvilade i hans. Han låg i månljuset med slutna ögon,
med ett lugnt och fridfullt uttryck i det mörka anletet.

Hur lätt och fort kunde hon ej nu fullfölja sin hämd, hennes säkra hand
skulle utan att darra borra nålen i hans bröst! Nu var ögonblicket inne!
Så, som han satt der i skuggan, skulle han ej i tid ana hennes afsigter.

Men hennes hand gled åter tillbaka från nålen och sjönk ned i skötet. Det
var Incas känslor för henne, som efter hand öfvervann hennes eget
hämdbegär. Hon hade förut tvingat sig att tänka detta möte med honom helt
annorlunda -- en triumferande kung som begärde henne med den starkares
rätt -- en strid med honom, hvari hela hennes styrka skulle ställas på
prof och i hvilken hon skulle försöka att hämnas; och i stället möter hon
en man, nedstigen från sin upphöjda ställning, hvilken lugnt och
förtroendefullt lemnar sig sjelf och sitt öde på några ögonblick i hennes
händer i en löfklädd berså. -- -- -- Och återigen gledo tankarne, --
medan hon alltjemt sjöng -- tillbaka till klostret, der hon knäfallit för
solens bild, tänkande och drömmande om solens son. Och minnet af den
lära, de sökt inpränta hos henne derinne, dök fram ... »Genom det goda
skall det onda besegras ...»

Så stannade hon plötsligt midt i en strof. En skugga bredde sig öfver
Incas månbelysta kropp. Knarrande steg hördes utifrån vid ingången till
bersån; Inca for häftigt upp och gick ett par steg mot utgången, men
stannade plötsligt med ett öfverraskadt utseende: det var en af Coyas
(drottningens) chaquis, som stod framför honom med flämtande andedrägt. I
den upplyfta handen höll han en liten af guld arbetad barnfigur, som
månskenet skarpt belyste; figuren hade en röd trådfrans virad kring
pannan.

Kungen utbrast i ett jubelrop; signalen var gifven; inom ett ögonblick
var trädgården uppfylld af slottets personal, som från slottsdörrarne
endast väntat på detta tecken.

Den nyss så tysta parken genljöd nu af röster, medan gångarnas sand
knarrade af ifrigt om hvarandra springande menniskor, som alla talade om
den stora händelsen: Coya, kungens syster, hade skänkt riket en
tronarfvinge. Solen hade fått en ny ställföreträdare på jorden. --

Inca stod en stund vid ingången till bersån; hans högsta och innerligaste
önskan hade gått i fullbordan; han kände en oändlig tacksamhet mot guden,
som skänkt honom barnet, och mot henne, som efter flera års barnlöst
äktenskap gifvit honom den förste och ende rättmätige arfvingen till
riket.

Han slog ut med handen och helsade en högrest, i lång kappa insvept
åldring, som stod i hans närhet.

Den gamle närmade sig; det var öfverstepresten för Cuzco, som kommit för
att lyckönska Inca till den nyfödde. Bakom honom stod ett flertal
prester, som vid första bud genast ilat till kungens bostad för att
framföra sina lyckönskningar.

Öfverstepresten bugade sig för Inca: »Prisad vare solen för den lycka,
hon skänkt dig, konung, en välsignelse för landet och dess framtid. Jag
har kommit till dig för att framföra min och presterskapets lyckönskan
och på samma gång enligt lagen fråga dig, hvad du vill offra på
Raymisdagen till den, som skänkt dig denna lycka?»

Ett moln gled öfver Incas ansigte.

»Hvad begär du?»

»Det du har kärast, näst efter Coya och hennes barn ...»

»Hvad jag har kärast ...!»

Han vände sig om mot bersån och pekade dit in.

Öfverstepresten bugade sig, och med en undertryckt suck ilade konungen
förbi de vördnadsfullt helsande presterna hän mot slottet, för att så
fort som möjligt låta föra sig till Cuzco och der taga sin nyfödde son i
beskådande.



V.

Raymisfesten.


Peru fastade.

Hela det vidsträckta riket späkte sig till den förestående högtidsfesten,
som skulle vara i tre dagar och nätter och börja den morgonstund, då
solen nått södra ändpunkten af sin bana och åter skulle vända tillbaka
samma väg, till glädje för sitt utvalda folk, för hvars skull den
utstrålade sitt ljus och sin värme. Dagar och nätter före den stora dagen
voro Cuzcos omgifningar fyllda med menniskor, som från när och fjerran
vandrat till den stora festen; denna fick i hufvudstaden sin högtidliga
prägel genom incas och hela den stora kungliga familjens närvaro.

Likt ett oändligt brokigt band slingrade sig landsvägen till Cuzco mellan
bergen, fylld som den var af en oräknelig folkmassa i prålande, färgrika
dräkter. Alla hade samma mål för sin vandring.

Ett förvirradt sorl af musik, sång och skratt steg upp i den klara,
molnfria luften. Det glödande solljuset kastade sina strålar på dyrbara
baldakiner, under hvilkas tak guvernörer, högtstående embetsmän och
officerare, alla med incablod i sina ådror, bekvämt hvilade, burna af
raska tjenare.

Dyrbara fjäderbuskar på fantastiskt formade hufvudbonader vajade för den
lätta, svalkande brisen från bergen. Men de lägre folkklasserna hade
smyckat sig med condorens eller andra roffoglars fjädrar; deras drägters
olika färger betecknade de olika distrikt, till hvilka de hörde.

Kvinnornas sällsamma hufvudbonad bestod vanligen af ett trästycke, ett
snöre eller en träring, lagd kring hufvudet och utpyntad med yllefransar,
metallplattor och perlor, eller ett parasolliknande hufvudtyg, bildadt af
fjädrar, som satts på stjelkar och fastgjorts vid bandet, som omgaf
hufvudet.

Folkmassorna äro mycket sparsamt försedda med matvaror -- under
fastetiden före Raymisfesten får endast rötter, majs och potatis ätas --
och drycken är källornas vatten. Men trots dessa tarfliga födoämnen äro
alla uppfyllda af den lifsfröjd och glädje, som känneteckna hela
nationen.

Man äter denna magra kost på Incas befallning, glädes och fröjdas enligt
hans önskan och lefver i hoppet om rikligt undfägnande med härligt
majsbränvin, som skall gratis utdelas på festdagarne, och saftigt kött
från hundratals får, som presterna under festen bestå den annars på
vegetabilier lefvande befolkningen.

Ju närmare man kommer staden, desto större blir trängseln. Folket, fritt
från allt arbete, lägrar sig dels på höjderna kring Cuzco, dels i dess
omedelbara närhet, på gator och torg eller hos vänner och fränder i
staden.

På Cuzcos flere tusen kvadratmeter stora torg är trängseln störst.

Ehuru en stor del af torget är afspärrad af soldater, hvilka bevaka
platsen framför templen och de till dessa förande gatorna samt det
reserverade området för de olika processioner, som skola der ordnas, äro
ändock fyrtio till femtio tusen stads- och landtbor församlade på torget
och angränsande gator, lägrade under bar himmel och längtansfullt
afvaktande nästa morgon, då Inca jemte hela sin familj, bestående af
hustrur och öfriga slägtingar, uppgående till flere tusen personer, samt
prester och alla honoratiores skola begifva sig i högtidlig procession
från det i närheten af solgudens tempel belägna stället till den plats på
torget, der solens uppgång skall inväntas.

Men lika starkt som skrattet och pratet hörts från landsvägen, lika tyst
och stilla är det i Cuzco.

Staden med sina dystra tempel och officiella byggnader manar till allvar
-- ett allvar som ej ens solens ljus och värme kan förtaga. Byggnadernas
karaktär lägger sin mörka stämning öfver de intågande landtborna och
påminner dem om Incas närhet och om det mystiska och öfvernaturligt
hemlighetsfulla, som hvilar öfver staden med dess festklädda murar.

En väntansfull tystnad råder, och med djup vördnad helsar folket på dem,
som på grund af börd och makt ega rättighet att närma sig Incas person.

Raymisfestens högtidlighet förökas ytterligare genom det för Incas slägt
och folket så kärkomna budskap, hvilket talrika sändebud rundt omkring
mångfaldiga gånger under dygnet med hög röst utropa, nämligen nyheten om
den nyfödde Inca, landets blifvande herskare.

Öfver torg och gator, längs gränder och kanaler fortplantar sig
underrättelsen, öfver bergen och ner i dalarne, långt ut öfver det
ofantliga riket bringas af tusentals chaquis det välsignade budskapet:
Incan har födts en son genom solens nåd, som ett tecken till den högstes
välsignelse öfver land och rike.

Medan tätare och tätare skaror strömma in i den stora staden och uppfylla
den med sitt dämpade, dofva sorl, hvilar öfver drottningens slott och de
detsamma omgifvande trädgårdarne ett fridfullt lugn.

Genom de stora lummiga löfträden, som delvis skugga öfver den låga men
temligen vidsträckta byggnaden och delvis hindra nyfiknas blickar att
tränga in, kastar dagsljuset ett mildt skimmer ned öfver den kringbyggda
gården med sina fontäner, träd, växter och blommor, hvilkas fina
aromatiska doft tränger in mellan de smala fönsternischerna och de
dyrbara väfnader i olika färger, som framför ingången bilda portièrer.

De höga rummen ligga intill hvarandra och bilda, inneslutande trädgården,
en rektangel. De äro rikt dekorerade med guld och silfver; möblerna äro
dyrbart juvelsmyckade men tunga och sällsamt utskurna ur stora trästycken
i form af fantastiska djurimitationer.

Uppför väggarnas fina polerade granitytor slingra sig egendomliga, i ädla
metaller imiterade blommor och växter. Golfven bestå af stenflisor,
belagda med mattor, och taken täckas med dyrbara väfnader, som i hörnen
uppbäras af smäckra förgyllda trästänger och gifva hvarje rum likhet med
en stor dyrbar baldakin.

Inne i ett af de stora svala rummen, der matt guldglans och purpur glida
samman i lugn färgverkan, ligger Incas äldsta syster, drottningen, moder
till hans förstfödde son.

Bredvid den slumrande modren, som hvilar i en med dyrbara lätta täcken
och draperier klädd säng, står vaggan med den nyfödde; i en halfcirkel
omkring den sitta Incas systrar orörliga, fyra till antalet, alla enligt
lagen hans medhustrur, men utan den äldsta systems drottningsvärdighet.

Inca sjelf står bredvid vaggan och betraktar med glada och ömma blickar
sin sofvande son.

I rummen intill äro på ena sidan, bakom den tjocka portièren, tjenare och
de för modrens och barnets vård nödvändiga personerna samlade, tillika
med läkarne, som äro ifrigt sysselsatta att tillreda örter och drycker åt
den höga patienten; i rummet åt andra sidan, som för tillfället är
omdanadt till en löfsal, med solgudens beläte i drifvet guld, resande sig
ur dess ena ända, omgifvet af ljus och rökelseskyar, står öfverstepresten
jemte några af sina underlydande.

Den gamle presten med sin trots åldern höga och imponerande figur och
sitt väldiga hufvud, hvars yfviga gråhvita hår ger honom ett
patriarkaliskt utseende, står framåtlutad framför altaret och betraktar
med spändt intresse inelfvorna af ett slaktadt kid af vicunaracen; det är
helt svart utan någon fläck och räknas sålunda som ett heligt djur.

Öfverstepresten har öppnat lammets sida och uttagit tunga och hjerta; han
läser i dem den unge konungasonens framtid; han har lyckats uttaga dem
hela och detta är ett godt varsel. Lungorna har han uppblåst och
sammanbundit öppningen. Öfver den darrande muskelmassan står han nu
försjunken i djupa funderingar.

De första glada förväntningarna vid påbörjandet af arbetet ha farit sin
kos, och det hvilar ett tungsint uttryck öfver hans ansigte.

Länge står han försjunken i sina betraktelser, glömmande allt omkring
sig, medan en del af Incas talrika slägt i det angränsande rummet med
nyfikenhet och otålighet vänta på signalen att få komma och taga del af
resultatet utaf hans undersökningar och få tillåtelse att framföra sina
lyckönskningar till konungaparet och taga den nyfödde prinsen i
skärskådande.

Omsider reser sig presten från sin lutande ställning; han går ett par
steg fram mot den stora gudabilden, som föreställer solen och dess
strålar, blickar upp mot den gyllene bilden, som emellanåt förmörkas af
den uppstigande rökelsen, hviskar några ord och lägger djurets inelfvor
framför stoden.

Efter att i ett angränsande rum hafva gjort toilett och förberedt sig på
det välkomsttal, hvarmed han skall bjuda incasonen välkommen till hans
blifvande rike, begifver han sig in till den väntande församlingen.

Här ordnas tåget af ceremonimästarne, hvarefter öfverstepresten och hans
medhjelpare jemte tjugo till trettio män af incastammen, iförda präktiga
kläder, som bjert sticka af mot presternas enkla mörka dräkt, tåga genom
offersalen till drottningens rum.

De ställa sig i en halfcirkel bakom drottningens systrar.

Öfverstepresten och hans närmaste medhjelpare ha närmat sig Inca, som
tagit sin son i sina armar och ställt sig bredvid drottningens bädd.

Öfverstepresten tager en guldvigg -- enligt traditionen den, som solen
gaf den första Inca och hans hustru -- berör dermed barnets panna och
nakna bröst och säger med djup och klangfull röst följande, allt under
det han har sina ögon fästa på ett korsliknande födelsemärke på barnets
bröst.

»Barn af jord, som genom solgudens allmakt fått lif, välkommet till ditt
nya hemland!

Du har kommit till oss som ett nytt och kärkommet tecken på, att solen
ännu allt jemt älskar sitt utvalda folk och allt jemt vill låta sina rika
nådestrålar lysa öfver det rike, som han skänkt sina ställföreträdare på
jorden, hvilka alltid skola förblifva hans närmaste barn, så länge de
uppfylla de löften, de gifvit honom.

Måtte du alltid kunna vandra i deras fotspår på den långa vandring här
nere, som vi önska dig!

Måtte det goda, det kraftiga och mäktiga i naturen förläna dig förmågan
att lära dig skilja mellan godt och ondt och visa dig vägen till
rättvisans enkla, men af dina förfäder solidt och starkt uppbyggda
tempel! Der, under solgudens skyddande tak önska vi, att du alltid skall
vara på din plats när du en gång skall döma!

Då skall ock folkets tacksamma och beundrande blickar följa dig. Dess
böner och välgångsönskningar skola omgifva dig som ett skyddande pansar.
De tappraste krigare skola skydda dig och de dinas härd.

Måtte du aldrig glömma, trots den upphöjda ställning du är kallad att
intaga, den lära, på hvilken ditt rikes framgång är bygd: ödmjukhet och
tacksamhet; aldrig glömma den allsmäktiga kraft, som gömmes i naturens
sköte, som tolkas af bäckens sorl, löfvets hviskning, foglarnes qvitter
och skogens djupa suck -- allt ljud från naturens stora verkstad. Det är
solen, som sjunger sina tankar in i våra hjertan och som spåras i allt.
Det faller ej minsta snöflinga mellan bergen, det kommer ej den svagaste
suck från hafvet långt i fjärran utan att solens stämma höres deri, mild,
varnande, kallande och uppmuntrande.

Således finnes den gud, hvilken du tillhör, öfver dig, omkring dig,
mäktig och hemlighetsfull, osynlig och dock allt upplysande, och du sjelf
är en bild af hans strålar.

Lycklig den, som höga makter gifvit förmågan att kunna tolka solens röst
i naturen, lycklig den, som får kalla sig hans son! Måtte du alltid
blifva värdig denna lycka, det är den innerliga önskan de alla hafva,
hvilkas hjertan klappa för dig från haf till haf, mellan bergens snöiga
toppar och dalens doftande blommor och som genom mig önska dig välkommen
till ditt rike! Välkommen, barn, välkommen i solen namn!»

Öfverstepresten träder tillbaka. Ceremonien är slut och Incas närmaste
samla sig kring den nyfödde, beundra honom och lyckönska föräldrarne.

Den gamle presten, följd af sina medhjelpare, går genom salarne ut i
trädgården, förbi nyfikna och intresserade släktingar till Inca, hvilkas
lägre rang ej tillåter dem att ännu vinna tillträde till honom.

Med stor uppmärksamhet beskåda de den förbivandrande presten, i hvars
ansigte de förgäfves söka någon upplysning om offerdjurets spådom.

Prestens anletsdrag förbli orörliga, han helsar till höger och venster åt
Incaättlingarna, som gifvit plats för honom.

Endast en ledsagar honom, det är öfverste Tiracca, som han upptäckt i
trädgården och gifvit ett tecken att följa sig.

De gå ut genom en bakdörr, som leder från slottet, och genom en
öfverbyggd gång står i förbindelse med en flygel af soltemplets
vidsträckta byggnadskomplex. De vandra genom salar förbi tjenare,
prester och chaquis, till dess de stanna i ett hörnrum, der smala
fönsternischer sitta högt upp under taket och endast tillåta ett sparsamt
ljus tränga in.

Rummet är enkelt möbleradt; ett par tarfliga hvilobänkar beklädda med
gamla öfverdrag, tvenne stora bord, det ena stående midt i rummet, samt
några stolar utgöra hela bohaget.

På väggarne hänga i rader quipus af olika längd och färg. I den matta
belysningen bilda de med sina olika knutar och färger fantastiska
figurer, som göra ett egendomligt hemlighetsfullt intryck.

Öfverstepresten drager omsorgsfullt igen efter sig de tunga portièrerna
och sjunker ned på hvilobädden med ett trött uttryck, medan han lutar det
mäktiga hufvudet mot handen. Med en gest bjuder han Tiracca att taga
plats vid bordet midt emot sig. Den gamle prestens nyss så lugna,
obevekliga ansigte har fått ett bekymmersamt, lidande uttryck; han suckar
flere gånger djupt och för de magra händerna, som han knäppt ihop öfver
pannan, fram och tillbaka. Omsider bryter han tystnaden.

»Jag har från min systerdotter, d. v. s. din hustru, mottagit ett
meddelande, som mycket bedröfvat mig. Er dotter har haft otur med sin
fästman -- förbindelsen har gått om intet, och hon nekar nu att välja
någon annan, men vill underkasta sig öfverhetens val och taga den, som
bestämmes till henne vid Raymisfesten. Din hustru ber mig hjelpa er.
Hvarmed skall jag vara er behjelplig? Ha ni tänkt på någon annan i
stället, som möjligen behagar flickan?»

»Ja, svarade Tiracca efter någon tvekan, det finnes nog en, som jag tror
min hustru skulle tycka om ...»

»Din hustru», afbröt öfverstepresten.

»Ja, jag menar, fortsatte Tiracca i något förvirrad ton, den unge
höfdingesonen från sista kriget, som jag för närvarande undervisar ...»

»Itos» frågade presten.

Tiracca nickade.

»Jag skall se, hvad jag kan göra åt saken i morgon ... hur långt har du
hunnit med honom?»

»Hans utbildning är färdig. Under den tid, jag haft honom om hand, har
han gjort stora framsteg; han förstår nu quipus, har blifvit van vid sin
omgifning, och genom mildhet och finkänslighet hafva vi lugnat hans
upprörda sinne. Inom kort skall han vända tillbaka till sin stam.»

»I morgon skola hans känslor ställas på ett svårt prof», svarade
öfverstepresten; »bäst vore att ej låta honom få tillträde till templet.
Åsynen af den unga qvinnan af hans stam, som i morgon skall invigas till
solens brud ...»

»Yelva!» utbrast Tiracca, i det han reste sig upp med en häftig åtbörd.

»Ja, Inca har så bestämt», fortsatte presten, och efter det samtal, jag
haft med henne, kunde icke något bättre val träffas.

»Och jag som trodde, som i det längsta hoppades att ännu en enda gång få
råka henne ...!» Tiracca fullföljde ej hvad han börjat säga -- de sista
orden dogo bort i en sakta hviskning.

Han bugade sig djupt för den gamle patriarken, hvars ansigte för ett
ögonblick lifvades af en satirisk blick, och lemnade honom ensam.

Öfverstepresten reste sig och gick bort mot den portièrförsedda väggen,
drog det tunga draperiet åt sidan och blickade ut.

Han såg ut öfver en till tempelbyggnaderna hörande mindre gårdsplan.

Från gårdens motsatta sida, der ett högt galler reste sig, hördes en
dämpad qvinnoröst.

Öfverstepresten gick långsamt öfver den solbelysta planen och stannade
framför gallret, som begränsade en i rektangulär form anlagd trädgård. På
en bänk under skuggan af ett träd satt en ung kvinna. Hon var klädd i en
hvit tunica, öfversållad med små förgyllda solar. Hennes mörka hår hängde
fritt nedåt ryggen.

Hon lutade hufvudet tillbaka mot trädets stam och stirrade upp genom
löftaket med drömmande blick, under det hon sjöng. Hennes sång ljöd än
dämpad, än starkare.

Öfverstepresten lyssnade; han hade all möda att uppfånga orden. Det var
hennes hemlands sånger, som hon återigen uppstämde.

Han betraktade vemodigt den unga qvinnan några ögonblick, hvarefter han
sakta vände tillbaka samma väg som han kommit.

Inkommen i sitt rum satte han sig vid det stora bordet och slog med en
liten hammare ett par slag på en träbricka på bordet.

Portièren slogs åt sidan, och en äldre man med ärevördigt utseende, iförd
presternas enkla drägt, trädde in.

»Förlåt, om jag låtit dig vänta, broder» -- började öfverstepresten efter
att hafva pekat på en stol vid bordet och vänligt nickat till svar på den
andres vördsamma helsning -- »men för dagar som dessa räcker min
stofthydda blott dåligt till. Jag är gammal, mycket gammal, och jag
känner hur åldern allt mer tar ut sin rätt».

»Solen bevare dig ännu länge, broder, i ditt för land och rike så vigtiga
värf», svarade den andre. »Jag sjelf har ännu mycket att lära af dig,
innan jag vågar tänka på att kunna på värdigt sätt efterträda dig på den
höga plats, man tänkt en gång bereda mig.»

»Derpå måste du snart vara beredd. Jag är färdig att nu när som helst
företaga den sista långa vandringen ... Ja, jag är trött, trött af att
utspana och tolka det, som framtiden bär i sitt sköte; mina ögon börja
neka att göra sin tjenst; min tanke förvirras af bilder, som ej kunna
tillskrifvas verkligheten, utan endast en trött, öfveransträngd hjerna.
Endast på detta sätt kan jag förklara hvad jag i dag sett i det
offerdjurs kropp, hvari vår unge incasons framtid låg gömd.»

Öfverstepresten lutade sitt hufvud mot händerna och stirrade framför sig
med bekymmerfull min.

Hans blifvande efterträdare kastade på honom en frågande, orolig blick.

»Hvad har händt», bröt han omsider tystnaden, »och hvad har du sett i det
heliga offerdjurets inelfvor? Med spänd väntan bidar man din tolkning. I
ditt välkomsttal till incasonen berörde du ej med ett enda ord, hvad du
sett.»

Öfverstepresten hade rest sig, medan den andre talade, och stod nu
framför den långa raden af quipus, som hängde på väggen.

Efter några ögonblicks sökande framtog han en af dem, betraktade den
omsorgsfullt och lade den på bordet framför sin kollega.

»Se här», sade den gamle; »innan jag berättar dig hvad jag i dag sett, så
vill jag visa dig denna quipus, som står i förbindelse med berättelsen om
en syn, som en af de första öfverstepresterna för lång tid sedan haft.
Den mystiska sägen, som berättas i denna quipus har gått i arf från
prest till prest, och så som jag nu ämnar förtälja dig den, så har min
företrädare en gång förtäljt den för mig. Jag ser på de quipus, som
finnas rörande denna sak, att man tvekat om synens rätta tolkning; också
jag har tvekat i det längsta -- tills i dag.»

Öfverstepresten tystnade återigen, lutade sig tillbaka i stolen och
stirrade ut genom det smala fönstret, där en bit af söderns himmel var
synlig.

»För många år sedan, dagen före Raymisfesten och samma dag en af vårt
rikes största konungar föddes, hade den då lefvande öfverstepresten
följande dröm.

Det syntes honom, som ginge han nere vid det oändliga hafvet längs
stranden och stege upp på en ödslig klippa, från hvilken han såg solen
sjunka i hafvet. Han beundrade den härliga utsigten, naturens majestät
och lyssnade till hafvets melodiska brus, då vågorna i smekande famntag
gledo in mot den finsandade stranden.

Allt andades frid och lugn.

Då började plötsligt tjocka moln draga upp på horisonten, solen gled
blodröd ned bakom dem, vågorna höjde sig, bullrande och mäktiga yrde de
sitt hvita skum kring klippan, der han satt, medan högljudda kommandoord
trängde genom rymden. -- Det mörknade mer och mer.

Ett fruktansvärdt oväder bröt löst, blixtarne ljungade, och den vrede
guden lät åskan mullra öfver hafvet.

Ett ofantligt skepp dök fram, närmande sig klippan, der han hvilade sig.
Det var helt och hållet hvitglänsande -- både skrof, master och segel.

På skeppet hvimlade det af hvitklädda män med främmande, ljusa
anletsdrag.

Längst fram i förstäfven stod anföraren; han bar en hvit kjortel, på
bröstet ett stort kors, spjut och andra vapen hade han i händerna. Han
vinkade, och stormen lade sig; vågorna lugnade sig och det ljusnade åter,
ett egendomligt ljus, då solen ej lyste. Skeppet gled in till stranden,
besättningen gick i land, krigslystet och rofgirigt sågo de sig omkring.

Plötsligt gled solgudens präktiga tempel fram, våra soldater samlade sig
i tusental framför den heliga byggnaden och striden begynte. Luften
genljöd af skrik och jemmerrop, de våra drefvos tillbaka efter fåfäng
strid, öfverallt blixtrade de hvites svärd. Våra krigsmäns pilar studsade
tillbaka mot de pansarklädda främlingarna. Folket drefs in i helgedomen
och ett förfärligt slaktande började. De främmande höggo skoningslöst ned
män, qvinnor och barn. De vadade i blod.

Templets inre skonades ej af våldsverkarne. Då allt var förstördt,
röfvade de solgudens stora beläte och buro det bort på sina axlar.

Framför den blodiga skaran gick anföraren, och efter honom incakungen i
sin praktfulla rustning, sorgbunden och med dystert ansigte. På hans
bröst hade anföraren hängt det stora korset, som han burit i striden.

Krigarne vände tillbaka till skeppet med sin dyrbara fånge och sitt
byte.

Stäfven vändes mot hafvet, och skeppet seglade i väg, men allt efter som
det gled ut på hafvet, såg öfverstepresten, huru de hvita männen inbördes
stredo om solgudens guldbild och det öfriga bytet, om hvars delning de ej
kommo öfverens. Till slut förflyktigades det hela som en blodröd dimma
och försvann vid horisonten.»

Öfverstepresten tystnade.

»Och hur har man förklarat denna syn?» frågade den andre, som med spändt
intresse betraktat den gamla quipus, som öfverstepresten lagt på bordet
framför sig.

»Den visar tillvaron af ett land långt borta på andra sidan oceanen --
ett land med ett krigiskt och mäktigt folk, som en gång skall komma till
oss öfver hafvet för att plundra våra hem, röfva våra egodelar och söka
lära oss sina egna seder och bruk.»

»Men detta strider ju mot vår religion, som säger att hafvet begränsar
det, som vi kalla för verlden», afbröt den andre.

»Ja, hvem vet», fortsatte öfverstepresten. »Nog påbjuder oss vår religion
denna tro -- men ändå! ... Tanken flyger så lätt och formar sig så gerna
efter hvad man sjelf vill se och tro. -- Denna quipus mäler vidare, att
Perus kungar skola sitta mäktiga och oåtkomliga i sitt rike, till dess
detta mystiska tecken, denna korsliknande figur, hvars innebörd tyvärr
ingen af oss mäktar förklara, åter visar sig hos någon incason.»

»Och du tror verkligen, broder», frågade den andre med tviflande min,
»att denna syn i förbindelse med ett kors kan tilläggas en så stor
betydelse, hvilken faktiskt strider mot den lära, som förkunnas för
folket».

»Folkets lära!» svarade öfverstepresten. »Folket lär sig hvad vi anse
vara bäst för det och behöfver ej någon lärdom utöfver lifvets enklaste
grundsatser. Derför är ock folket lyckligt och belåtet. Hur ofta har jag
ej önskat mig dess lätta och glada förklaring af tillvarons gåtor! Dess
lif är en sträfvan att behaga incan och solen, för det är höjden af
mensklig lycka majsbränvin och kött, och efter slutad jordevandring
väntar det samma en glädjefull färd till solens ljusa hem -- ett
återseende af sina kära -- och dermed knut på den tråden! Men vi andra,
vi prester i templets tjenst -- när ålderdomen närmar sig och den
fysiska kraften slappar, hvad hafva vi att trösta oss med i vår ensamhet,
hälst då tviflen gnaga i vårt inre och börja resonnera med det vi kalla
samvete!»

De båda presterna sände hvarandra en lång blick.

»Men vi måste dock stå fasta, broder, om ej för vår egen skull så för det
folks, som utan vår enighet skulle gå till botten, och som med solens
hjelp skall segerrikt taga upp kampen med hvilken fiende som helst -- ja,
äfven om han kom dragande öfver hafvet emot oss ... Men låtom oss
hoppas, att den dagen aldrig skall komma!»

»Aldrig?» afbröt den gamle i tviflande ton och med en betydelsefull nick;
»den kommer, broder, så sannt som jag i dag sett ett kors på den nyfödde
incas bröst och i det heliga offerdjurets inelfvor de tecken, som i
början tyda på frid och lycka, men bakom hvilka en mörk och hotande
framtid ligger gömd.»

»Men», fortsatte han, »det är blott du, min efterträdare, som fått veta
detta och, icke sannt, du låter det blifva vår hemlighet, endast vår. För
folket få alla tecken endast båda ljus och solsken -- och så äfven för
dem, hvilkas bröd vi äta. När allt kommer omkring, så är det ju endast på
illusioner, vi bygga vår tillvaro. Men kom nu, jag är trött och behöfver
hvila! Följ mig ned i min trädgård, der hemtar jag friska krafter till
kommande dagars arbete, och under tiden vilja vi besöka solens brud och
ytterligare förbereda henne till det öde, som i morgon väntar henne.

Den gamle reste sig, och stödjande sig på sin väns arm, gick han ut i den
stora, skuggiga och ljumma trädgården.

En hvit slöja hvilar öfver Cuzco.

På den stora öppna platsen äro tusenden och åter tusenden af menniskor
församlade, hvilka under högtidlig tystnad se den gryende dagen randas.

Å alla gator, torg, vägar, längs bergssluttningar och bergsskrefvor
väntar en oräknelig mängd på det stora ögonblicket.

Torget är på trenne sidor begränsadt af byggnader, och på den fjerde --
den åt östern är det fritt. Denna sida vetter åt en stor dalsänkning, som
öppnar en vidsträckt utsigt öfver mark, vatten och himmel. Midt för
dalsänkningen har på hvardera sidan den tallösa mängden lägrat sig, medan
den kungliga familjen tagit plats på en stor balustrad, så att den är
synlig för allas blickar.

En kolossal baldakin, åt hvars purpurfärg den gryende dagen ännu ej
förmår gifva glans, är utspänd öfver Inca och hans hof.

Med undantag af Coja, drottningen, äro alla, som ha incablod i ådrorna
och tillhöra Cuzcos samhälle, församlade deruppe.

Deras drägter äro rika, på olika sätt draperade och utsmyckade, samt
kostbarare, ju närmare de enligt rangordningen placerats intill kungen,
hvilken med ett drömmande uttryck har sina ögon riktade mot öster och
följer den vaknande morgonen.

Intet ljud stör den högtidliga tystnad, som hvilar öfver det hela.
Morgonbrisens andedrägt sveper sakta in öfver staden och kommer draperier
och standarer, fjädrar och fransar i hufvudbonaderna att röra sig. Färger
och prydnadsglitter blanda sig i den matta belysningen samman med luftens
gråblå ton, som synes liksom spegla alla färger.

Denna tystnad och orörlighet som alla iakttaga symboliserar naturens och
menniskans oförmåga att kunna lefva eller fröjdas under solens frånvaro.

Den hvita dimslöjan skingras omsider, violetta strimmor synas på
himlahvalfvet, stiga och glida tillbaka -- det är solens förposter, som
börja sin fäktning med den hastigt tillbakavikande natten.

Strimmorna glida in mellan nattens mörkblå skuggor, taga ansats, storma
fram dragande med sig knippen af ljusgula och röda strålar och kasta
kaskader af sådana upp mot zenith. Nattens skuggor draga sig tillbaka,
deras mörka ton ger plats för ett ljusblått skimmer, som sprider sig
öfver himlahvalfvet, följdt af morgongryningens färgspel. Starkare och
starkare lågar det vid horisonten, röda färger i alla naturens oräkneliga
nyanser komma fram, kasta reflexer långt ut i rymden. Varmare och varmare
lågar det, och ögat tröttas och bländas af ljushafvets vågor.

Plötsligt går en rörelse genom mängden. Inca har rest sig, och alla följa
hans exempel.

Kungen tager en bägare och fyller den med en jäst dryck af majs ur en
ofantlig, förgyld dryckeskanna. Han stirrar oafbrutet mot den punkt, der
solen skall visa sina första strålar; han skuggar med venstra handen för
ögonen, som bländas af den strålande reflexen.

Så gör han plötsligt ett tecken. Baldakiner dragas åt sidan, och kungen
stiger upp på en mindre plattform, så att han blir fullt synlig för allt
folket.

Himlen är nu ett enda eldhaf borta i öster.

Den första fina strålen från den uppstigande solen bryter med ens fram
och ilar från himlahvalfvet ner till det väntande folket.

Kungen svingar bägaren öfver sitt hufvud. Signalen är gifven, och ett
jubel stiger på en gång från hundratusen strupar upp som en helsning
till guden, medan musikens toner blanda sig i jublet, som i stora
ljudvågor fortplantar sig i fjärran. Det är en ocean af hänförda rop och
toner, som kommer foglarne att förskrämda tiga med sin morgonsång och
gömma sig mellan trädens löf. Herdarnes hjordar långt uppe bland bergen
skingras och djuren söka ängsligt sin tillflykt i klipphålor och bakom
stora klippblock.

Kungen sträcker ut sin hand med bägaren och dricker solen till, hvarefter
han lemnar den till sin närmaste släkting, som likaledes dricker derur,
och så går den från den ene till den andre inom slägten, så länge den
stora kannan har vin att gifva.

Man omfamnar och lyckönskar hvarandra; från talrika behållare rågade med
majsbränvin fyller folket sina enkla stop till brädden, dricker, dansar,
sjunger, skrattar och fröjdas -- allt enligt lagen, hvilken påbjuder dem
glädje från detta ögonblick och så länge festen varar.

Öfverstepresten närmar sig Inca i spetsen för presterskapet, lyckönskar
honom och inbjuder honom enligt ceremonielet till coricancha -- solgudens
palats.

Kungen vinkar nådigt åt honom, tager plats i sin tronstol, som af hans
närmaste slägtingar upplyftes och bäres högt öfver mängden, medan
riksbanerets regnbågfärgade tyg utvecklas som ett tak öfver monarken.

En stor orkester går i spetsen, derefter Inca, öfverstepresten och de
andra presterna, så alla af incastam och hela den stora vidt utgrenade
familjen.

Då tåget passerat öfver den inhägnad, som medelst en kordong af soldater
varit reserverad åt konungen och hans slägt, ljuder folkets jubel än
starkare, öfverröstande musiken. Blommor strös framför Inca, som vänligt
helsar åt alla sidor.

Sakta går processionen framåt, folket sluter sig till och bildar ett
oändligt tåg, som långsamt slingrar sig öfver platsen och längs
hufvudgatorna, i hvilkas blomsterklädda byggnader alla tak och
dörröppningar äro fyllda af festklädda menniskor, som vinka och ropa,
medan blommor i oerhörda massor regna ned öfver den omtyckte och uppburne
monarken.

Vid slutet af ena hufvudgatan höja sig soltemplets yttermurar i kall,
imponerande värdighet. Här stannar tåget. Musiken tystnar och drager sig
tillbaka. Kungens bärstol nalkas ingången till en gata, som å ena sidan
begränsas af soltemplets långa ytterfasad.

Det är vid dödsstraff förbjudet alla, som ej hafva incablod i ådrorna,
att beträda de fyra gator, som omsluta det heliga templet.

Kungen och hans familj aftaga sig sandalerna och beträda -- enligt
ritualen -- barfota ingången till det heliga stället.

Sakta och tyst rör sig processionen på den heliga marken hän mot
ingången, och viker derefter af in på tempelgården, å hvars ena sida
sjelfva templet har sin plats, medan längs yttermurens invändiga sida
talrika mindre byggnader äro belägna, hvilka dels utgöra bostäder för
templets många prester, dels äro helgade åt månen, stjernorna, blixten,
hafvet eller bergen.

Framför ingången till solgudens tempel reser sig ett mäktigt altare,
öfverhöljdt af blommor och frukter, spanmål och välluktande örter.
Framför detta ordnar sig processionen i en stor halfbåge, och presterna
placera sig framför de olika tempel, till hvilka de höra.

Inca lemnar nu processionen och går fram mot solgudens tempel, vid hvars
ingång öfverstepresten väntar honom.

Denne berör med den heliga guldviggen kungens hufvud och bröst; derefter
går kungen ensam ett par trappsteg upp och in genom portalen.[F]

Inca har i samma ögonblick, han blifvit ensam, aflagt sin hufvudprydnad
och passerar nu genom tvenne förrum, hvilkas väggar, tak och golf bestå
af tunna, uthamrade guldplattor, som endast svagt upplysas af det
halfljus, som ofvanifrån genom smärre öppningar i taket tränger in. Der
uppe växa gräs och blommor, hvilkas långa stänglar hänga ned för
balkarna, ensamma och färglösa i det dunkla rummet.

  [F]  Denna byggnad är liksom alla öfriga byggnader i det
       stora tempelkomplexet uppfördt af trachy och granit i
       s. k. cyclop-murverk.

       Stenarne äro så omsorgsfullt tillhuggna och
       sammanfogade, att man endast med mycken svårighet kan,
       med blotta ögat, upptäcka hvar fogarne finnas.

       Byggnaderna äro 30--35 fot höga. Taket är öfverallt af
       strå. Träbalkarna, som uppbära det flata taket, äro
       fastbundna vid muren medels rep.

Sedan kungen gått genom rummen, drager han portièren till hufvudsalen
till sides. Det intensiva ljuset derinne bländar honom för ett ögonblick;
han för handen upp till ögonen och helsar med en ödmjuk, bugande rörelse
upphofvet till den glans, som från salens motsatta sida strålar honom
till mötes.

Så höjer han åter sitt hufvud, hans ögon äro klara och strålande, och han
stiger in i salen, det heliga rum, der solens bild är uppställd.

Långt borta i den stora salen, i hvilken solstrålarne ohindrade kunna
intränga från det ögonblick, solen höjt sig öfver bergen, skimrar och
glänser bilden i gyllene prakt.

I en massiv guldplatta, trettio fot hög och lika bred, är inristadt ett
anlete, omkring tjugu fot i diameter, med ett lugnt, fridfullt uttryck.
Dess ögon tyckas hvila, liksom uttalande en välkomsthelsning på den från
motsatta sidan af hallen inträdande konungen.

Denne går några steg framåt, och liksom bländad af solgudens glans,
faller han ned på knä och lutar pannan mot den med guldplattor belagda
golfytan. Derpå reser han sig och går långsamt och med helsande åtbörder
förbi de bilder, som, tjugufyra till antalet, i tvenne rader stirra mot
honom med sina guldsmyckade ögon.

Det är Incas förfäder.

På venstra sidan om ingången äro de manliga, på högra de qvinliga
förfäderna representerade.

Alla dessa döde ha genast efter döden blifvit balsamerade och iförda sina
präktiga drägter, så som de buro dem i lifstiden. I ögonhålorna äro
guldstycken insatta. Liken äro placerade på stolar, som hvila på
fotstycken. Hufvudena äro böjda nedåt; anletsdragen visa den naturliga,
mörka hyn; håret är hos några svart, hos andra gråsprängdt. Armarne äro
korsade öfver bröstet. Öfver dem alla hvilar ett uttryck af frid -- de
förefalla som en samling allvarliga menniskor, försjunkna i stilla
andaktsöfning.

Kungen går långsamt förbi sina förfäder och närmar sig gudabilden.

Framför denna stå tolf stycken flera fot höga vaser af drifvet guld, alla
fyllda med frukter, spanmål och blommor.

Om ett ögonblick har kungen kastat sig ned framför gudabilden och
hänsjunkit i bön till sin allsmäktige fader.

Ute på den stora gården, der det blomstersmyckade altaret är beläget, har
en rastlös ifver rådt från det ögonblick, då Inca försvann i templet.
Presterna ha lemnat sina platser framför templen och äro nu sysselsatta
med att träffa de förberedelser, som föregå offrandet af de talrika får,
hvilkas inelfvor skola uppbrännas å altaret och hvilkas kött skall
utdelas till det väntande folket.

Vid ena ändan af gården dukas ett långt bord med platser för
incafamiljen. Der framsättas kötträtter i olika tillredning, potatis,
fisk, majs, bröd. Framför Incas plats har lagts ett af soljungfrurna
särskildt tillagadt bröd af ofantliga dimensioner, af hvilket Inca skall
utdela ett stycke till hvar och en af sin familj jemte en bägare vin.

Öfverstepresten har tillsammans med de honom närmast i rang stående
presterna begifvit sig in i ett af templen, nämligen solgudens
brudtempel, hvilket nu innesluter den unga qvinna, som denna dag skall
invigas till honom.

Framför templet stå tvenne härolder med blickarne fästade på soltemplet,
väntande det ögonblick, då Inca skall lemna det.

Så höres en skarp signal: Inca träder ut.

Musiken stämmer upp, och de närvarande börja en sång. Inca går långsamt
hän mot brudtemplet, hvilket öfverstepresten jemte kolleger lemnat med en
ung, hvitklädd qvinna emellan sig.

Öfverstepresten öfverlemnar henne nu till Inca, som med tårfyllda ögon
omfamnar qvinnan och leder henne bort mot altaret.

Hennes långa hvita slöja drages undan, och Yelvas drag blifva synliga.

Tvenne prester träda fram. Den ene har en vinkanna, den andre en bägare i
handen.

De leda Yelva uppför altaret, in mellan blommor och frukter. På ett mjukt
läger i altarets midt knälar hon ned.

Derefter fylla presterna bägaren med en blandning af vin och en dekokt på
örter, som ega en stark narkotisk verkan.

Yelva har rest sig; hennes mörka ansigte är orörligt, endast ögonen ha en
egendomlig fuktig glans.

Hon vänder hufvudet långsamt åt sidan och omfattar med en enda lång blick
nejden omkring sig. Derpå lutar hon hufvudet tillbaka och blickar uppåt.
Hennes läppar röra sig såsom till bön.

Med en hastig rörelse för hon så bägaren till munnen och sjunker
ögonblicket derpå tillbaka på sin blomsterbädd, i ett dvalliknande,
känsellöst tillstånd.

Musiken spelar, presterna gå ned från altaret och sjunga derunder en
enformig, monoton sång.

Offerdjuren hemtas och slagtas genast med hjelp af hundratals händer. Med
hastiga snitt tagas hjertan och öfriga inelfvor ut och läggas på altaret,
under det köttet lemnas ut till den på torget tålmodigt väntande
menniskomassan.

Öfverstepresten har hela tiden knäböjt framför altarets ena sida. Medels
en konkav metallspegel samlar han solstrålarne i en brännpunkt och tänder
dermed en hög af bomull och andra lättare antändliga ämnen. Snart
hvirflar röken rundt omkring altaret och små lågor sträcka girigt sina
tungor upp mot den sofvande skogens dotter.

Lågorna stiga allt högre och högre ...

Sången och musiken i tempelgården förenar sig med folkets jublande sång
derute. Festens glanspunkt har börjat -- njutningens stund är inne --
köttet, det så ifrigt åtrådda köttet från de slagtade fåren är för folket
tillika med majsbränvinet den högsta njutning, som festen kan skänka
detsamma.

I en mäktig pelare hvirfla lågor och rök upp i den molnfria luften, och
röken drifves i tunna moln långt ut mot skogarne i söder som en sista
helsning från en qvinna, som med glädje offrade sig sjelf i hopp om att
blidka de hemlandets gudar, som förtörnade öfvergifvit sitt folk. -- --
--

Dagen skrider hän. Festmåltider och sång, dans och upptåg af alla slag
sprida glans öfver Inca och hans hof.

På bergen rundt omkring tändas glädjeeldar. Folket drager genom gatorna,
sjungande solens lof, uppfylldt af tacksamhet och glädje.

Solen har gått till hvila; redan tindra stjernorna, och Inca har jemte
sina anhöriga för länge sedan lemnat solgudens tempel.

Der inne vakar i mörker och tystnad en hedersvakt kring det utbrända
altaret.

Det är män och qvinnor af incastammen, som samma dag blifvit af kungen i
nåd parvis förenade och som denna natt, enligt lagen, vaka och bedja vid
solgudens altare.

Härinne hvilar en ung man; han har lagt armen kring sin bruds lif och
stirrar bort mot den lysande vestern. Det är Itos med sin unga brud,
Tiraccas dotter, som lugnt lutar sitt hufvud mot hans bröst.

Han stirrar in i den glödande aska, som gömmer qvarlefvorna af en af hans
till okänd framtid invigda stam.

I de glödande resterna af den stora offerelden, formar sig den döende
elden och den ännu uppstigande röken till fantastiska figurer, af hvilka
han söker sluta sig till framtiden; men först och främst letar han efter
svaret på den för honom oförklarliga gåta, som lärt honom vända hat till
kärlek, blodtörst till vänskap -- denna hos Inca och hans folk
outgrundliga förmåga att kunna genom det goda, det blida, tygla och binda
menniskans hämndlystnad, binda den i mildhetens och kärlekens olösliga
länkar.

Morgonrodnaden kastar sitt fina skimmer öfver staden och nejden. Dagen
gryr öfver alla de tusen slumrande varelser, som dansat sig i sömn och nu
med de första solstrålarne skola börja från början igen och ånyo fira
solens fest.

En flock flyttfoglar drifver öfver staden. Deras vingslag höras som ett
enformigt brusande. Högt uppe, der skogen slutar och bergens enformiga
konturer taga vid, slår sig flocken ned.

Den ordnar sina vingar och hvilar ut, innan färden åter går framåt -- mot
nord. --

Solen stiger upp öfver horisonten. Folket vaknar. Foglarnes vingar bredas
ut, upp i höjden bär det åter igen. Vingarnes sus dör bort, i detsamma
folkets morgonsång börjar dernere.

Ty dagen har åter börjat -- en ny dag för solens barn.



ETT BESÖK HOS AZTEKERNA



Ett besök hos Aztekerna.


Staden Mexiko hade i det 14:de århundradet ett förtjusande läge. I den
stora dalsänkningen lågo stora sjöar blänkande i solskenet; kraftfulla
skogar af cypress, ceder och ek kransade bergen; på marken växte majs och
aloe, blomsterrika trädgårdar inramade boningshusen och mellan alla dessa
blommor och gröna skogar simmade på sjelfva sjön aztekernas Venedig --
staden Mexiko -- med sina hängande trädgårdar, på afstånd lik en stor
praktfull blomsterbukett med färger i hundratals skiftningar, hvars glans
återspeglade sig i sjöns blåa, lifsglada färg.

Nu hafva sjöarna dragit sig tillbaka och efterlemnat jorden gnistrande af
salt. Mexico ligger högt upp på torra landet. Skogarna äro förstörda,
trädgårdarna försvunna och af befolkningen har endast en bråkdel hållit
sig uppe. Men ännu i dag har den misshandlade naturen nog af skönhet
qvar för att påminna om tiden före europeernas skoningslösa
förstörelseverk. Låtom oss nu åter försätta oss tillbaka till det 14:de
århundradet!

Vi stiga ned för bergen, ned på det förr sumpiga, men tack vare
aztekernas energi redan då torrlagda landet. Vi passera mindre byar och
öfverskrida välodlade trakter, der män och qvinnor syssla med åkerbruk.

Deras redskap äro dels af trä och dels af koppar. Man håller just på att
så majs. Med en träpinne borra de hål i jorden och lägga fröna deri.

I stället för gärdesgårdar plantera de en hägnande växt. Dess rötter, som
kokas, lemna ett närande födoämne; af växtsaften bereds olika drycker,
och bladfibrerna gifva stoff till kläder och papper.

Utom de gräfda kanalerna, som skära hvarandra mellan åkerfälten, ser man
här och der stora fördjupningar i marken. Dessa begagnas i krigstid som
fallgropar. De öfvertäckas då, så att man ej anar deras tillvaro. På
bottnen af dessa gropar placeras små spjut, hvilkas spetsar äro gjorda af
sten eller koppar och neddoppade i en giftig vätska. Detta utgör en del
af Mexikos försvar åt landsidan.

Några azteker gå förbi oss. Det är en välvuxen, kraftig ras med ljus hy,
svartglänsande hår, tjocka läppar, örnnäsa och bakåtlutande panna. Skägg
bäres sällan. Qvinnorna se bra ut, äro välskapade och ha kraftiga
former.

Dräkten består för båda könen af en tunika, som når från halsen till
knäna och fasthålles af ett bälte kring lifvet. Den har nedtill ett
skjortformigt utseende och består af ett lätt bomullstyg af olika färger.
Armarne äro nakna. På fötterna bäras sandaler. Qvinnorna bära korallband
om halsen, berlocker i öronen samt smärre ringar i näsan.

Folket delas i olika rangklasser. Öfverst står kungen och bredvid honom
öfverstepresten. Efter honom komma adeln, presterna och krigarne.
Derefter köpmän och handtverkare och lägst slafvarna. Rättskipningen
handhafves af en öfverste domare, en domstol på tre man och en
underdomare, som väljes för ett år i sänder.

Kungen eger ingen dömande myndighet. Rättsproceduren är muntlig. Sakerna
afgöras i allmänhet med vittnen, som måste svärja vid solguden på
sanningen af sin utsago.

Eden aflägges sålunda, att fingrarne först beröra jorden och sedan
munnen.

Talas osanning inför rätten, är straffet lifsstraff. Låter någon domare
muta sig eller försummar att infinna sig i rätten, blifver han första och
andra gången varnad, tredje gången offentligen rakad öfver hela
hufvudsvålen och afsatt.

Fängelserna äro usla, straffen stränga. Tjufnad straffas med döden.

Kungens regering får ej öfverskrida en viss gräns. Enligt presternas
utsago bildar talet 52 en högre tidsenhet, och anse de, att jorden skall
förgås vid slutet af en sådan. Kungen får ej regera längre än 52 år.
Öfverlefver han denna tid, skall han abdikera till förmån för sin äldste
son.

Hvarje 52 års cykel är åter delad i fyra perioder, hvardera på 13 år.

Dessa fyra perioder betecknas med fyra hieroglyfer: _Kanin_, _Rör_,
_Flinta_ och _Hus_.

Året delas i 18 månader med 20 dagar på hvardera, efter hvilkas förlopp
fem dagar, hvilka betraktas som olycksdagar, inskjutas.

De ha äfven lärt sig, att året ej har jemt 365 dagar. Derför inskjuta de
efter hvarje 52 års cykels förlopp en tidrymd af 13 dagar.

Talsystemet är mycket enkelt. Man har särskilda tecken för talen 1, 2, 3,
4, 5, 10, 15, 20, 400 och 8000.

Öfriga tal sammansättas af dessa. Sättas tecknen bredvid hvarandra,
betyder det att talen skola adderas, sätter man det ena öfver det andra,
betyder det att talen skola multipliceras.

Tecknet för 1 är en cirkel, för 3 tre cirklar; tecknet för 20 hade
formen af en flagga, för 400 af en fjäder och för 8000 af en pung.

Bland de många egendomligheterna inom aztekernas kulturlif må särskildt
nämnas Kungens ordenskapitel. Aspiranterna till kungens af aztekerna
svärdsorden -- Tichutliorden, den enda som fanns -- fingo icke åberopa
sig uteslutande på förnäma relationer, utan måste dessutom oundgängligen
hafva utmärkt sig i krig.

Den, som skulle upptagas i denna orden, blef tillsagd att infinna sig i
krigsgudens tempel på en bestämd dag.

Tillsammans med många inbjudna och en stor hedersvakt aftågade då
aspiranten till templet. Efter att hafva kommit dit upp, helsade han på
guden. Derpå tog presten genast i tu med att genomborra aspirantens näsa
med ett tigerben och en örnklo -- symboler af kraft och hurtighet. I den
genomborrade näsan infördes en bit glasagat, som sedermera utbyttes mot
det egentliga ordenstecknet, en dyrbar, i guld infattad ädelsten.

Sedan presten sålunda behandlat näsan, började han enligt formuläret att
utskälla aspiranten med alla de skällsord, hvarmed språket var så rikligt
försedt.

Från skällsord öfvergick presten omsider till handgripligheter, och den
stackars aspiranten blef genompryglad enligt alla konstens regler, tills
han totalt mörbultad och med sönderrifna kläder nedsjönk vid den
upphetsade prestens fötter.

Allt detta måste aspiranten ödmjukt och utan knot underkasta sig. Ingen
klagan, ingen ovilja fick höras ifrån honom, ty i så fall hade han
ögonblickligen blifvit utkörd, derför att han ej bättre än en kvinna
förstod att beherska sitt sinne.

Efter detta profs lyckliga genomgång fördes han till ett rum i templet,
der han skulle tillbringa fyra dagar fastande och offrande till guden
sitt eget blod, som han fick fram genom att sticka sig med kaktustaggar.
Ett helt år hölls han derpå afspärrad från sin familj. Derefter blef han
i stor procession med musik afhemtad och förd till krigsgudens tempel,
hvarest investituren försiggick.

Hans hår bands upp i en knut på hjessan och pryddes med färgade fjädrar.
Han ifördes vackra kläder, broderade med hans insignier. Derefter
öfverlemnade presten med ett kort afskedstal båge och pil till honom, och
nu var den nye riddaren färdig att visa sig för kvinnornas beundrande och
männens afundsjuka blickar. Ett sorl af beundran och lyckönskningar mötte
honom, då han med sin juvelsmyckade näsa framträdde för publiken.

Allt eftersom vi under vår vandring närma oss staden, se vi det stora
solgudens tempel tydligare afteckna sina pyramidformiga konturer mot
himlen.

Detta tempel kunde på den tiden räknas som ett af verldens största och
dyrbaraste palats.

I många år arbetades derpå, och allt eftersom aztekernas makt förökades,
växte templet i storhet och prakt.

Sedan vi passerat stadens vallar och bryggan, som för öfver vallgrafven,
stå vi vid foten af en mur, den s. k. tempelmuren, som omgifver och
skyddar tempelbyggnaderna. Den är byggd i fyrkant, flera tusen fot lång
och 10 fot hög och består af sandsten och kalk.

Öfverst är den försedd med ett bröstvärn, som midt på hvar och en af de
fyra sidorna afbrytes af ett torn, hvars nedre del bildar en
ingångsport.

Både bröstvärn och torn äro prydda med ormfigurer i upphöjdt arbete.

Då vi stiga in i tempelgården, finna vi platsen stensatt med flata stenar
och ytterligare afputsad med en sort cement, som gör den mycket glatt.

Det är en egendomlig tafla, som tempelgården erbjuder åskådaren. Hvart
man än kastar blicken, ser man afskurna pyramider, stora och små, upptill
krönta med smärre torn med förgyllda kupoler, framför hvilka röken af
den eviga elden, som underhålles på hvarje torn, långsamt stiger uppåt i
den sommarklara luften. Solen kastar sina glittrande strålar mot
pyramidernas slipade granitytor, hvilka afbrytas endast af trappornas
snöglänsande marmorsteg. I detta ljushaf af rena, ädla färger irrar ögat
omkring, oroligt sökande en hviloplats, ty man förvirras i början af alla
dessa glänsande reflexer.

Vi gå in i denna skog af pyramider. Allt är tyst och stilla. Endast
presterna i sina svarta kappor gå in uti eller ur templen.

Der se vi tempelväktaren lägga ny ved på bålet, och der se vi små
processioner af barn mellan 8 och 15 år ljudlöst gå ned för
tempeltrapporna och försvinna -- det är de blifvande presterna, som redan
från sin tidigaste barndom läras till det ansvarsfulla yrket.

Hvilken högtidlig tystnad och hvilket lugn råder icke här inne!

Ingen fågelsång, inga blommor, inga träd, endast stenbyggnader, hvilkas
lugna harmoniska former och enkla stil visa oss aztekernas framstående
konstsinne och låta oss få ett begrepp om den ihärdighet, hvarmed denna
nation slägt efter slägt, århundrade efter århundrade dragit sitt strå
till stacken för att få fram en bild af konstens eviga symbol.

Arkitekturen var för aztekerna en fri konst, som ej var underkastad
någon byggmästares s. k. ekonomiska kritik.

Den sökte förena teori och praxis till ett samladt helt, som också, om
man betraktar nationens dåvarande kulturståndpunkt, höjde den högt öfver
den småaktighet, som nu för tiden vanligen kväfver arkitekturen och gör
de flesta af dess utöfvare endast till tjenare åt byggmästarne, som
sjelfva merendels sakna allt intresse för estetik och konstsinne.

Möjligen insågo också aztekerna redan då, att ansvaret för ett lands mer
eller mindre lyckade arkitektur ej endast faller tillbaka på dess
arkitekter utan också i första rummet på dem, som af småaktigt
lokalintresse uppoffra skönhetens enkla lagar för surrogatets uppstyltade
obetydlighet. Arkitekturen var för aztekerna en klenod, bearbetad af
forntidens mästare i olika former och kommen för att beskyddas och
förskönas, ej för att sönderplockas af en oförståndig ekonomi.

Låtom oss stanna ett ögonblick framför tempelgårdens hufvudtempel, en
pyramid i form af en rektangel 250 fot lång och 200 fot bred vid marken.
Den är 100 fot hög och består af fem inåt lutande afsatser, af hvilka den
öfversta bildar en platform af 8000 kv.-fots yta. Uppför denna mycket
branta terasspyramid för en rad granittrappsteg. Dessa börja i det ena
hörnet och leda från terass till terass i sned riktning, långs
yttersidan, på så sätt, att det är nödvändigt att gå hela bygdnaden rundt
fyra gånger, innan man hinner upp till öfversta steget.

En procession på väg till toppen företer ett ytterst måleriskt skådespel,
med sina i purpur strålande dräkter, sin rikedom af guld och silfver och
sina vackra brokiga fjäderbuskar. Pyramidens inre består af jord, sten
och lera, och är, såsom förut nämndt, utanpå beklädt med polerad granit.

I östra hörnet af pyramidens topp stå tvenne torn, 60 fot höga.

Dessa hafva hvardera tre våningar, den nedersta murad i sten, de två öfre
af cederträ, bärande en målad och på olika sätt dekorerad och förgylld
träkupol. Endast den nedersta våningen har ingångsdörr. I de öfre
våningarna är de aflidna konungarnas aska förvarad.

Dit upp kommer man endast med hjelp af stegar.

Också här står framför hvarje torn stenkaret med sin eviga eld, jemte en
stor trumma af ormskinn.

Detta är Mexikos alarmtrumma, som användes, när fara står för dörren.

Tornens nedre rum äro heliga, rikt dekorerade med guld och silfver.

I ett af dessa har den store solgudens bild sin plats. Den är huggen i
svart agat och föreställer en ung man -- odödligheten.

Underläppen är genomborrad af ett kristallrör med en grön fjäder inuti.
Håret hänger i en fläta ned åt ryggen, upptill samladt af ett guldband.
Öronen äro af guld; från deras nedersta kant utgå trådar formade som
sicksacklinier, symboler af syndarnas böner, hvilka höras af honom.
Hufvudet bär röda och gröna fjädrar, halsen är omgifven af talrika,
dyrbara smycken, som hänga långt ned på bröstet. Kring armarna slingra
sig ormar af guld.

I venstra handen bär han en spegel af guld, infattad i dyrbara fjädrar,
betecknande gudens förmåga att se allt, som tilldrager sig på jorden. I
högra handen håller han fyra pilar: straffsymbolen.

Guden sitter på ett säte, klädt med rödt tyg och broderadt med
dödskallar.

På fötterna har han klockor af guld. Vid den högra är bunden framfoten af
en hjort, symbolen för snabbhet.

Öfver axeln hänger en svart och en hvit kappa.

Framför guden står den stora offerstenen, rikt ornerad och skulpterad.

I de öfriga rummen finnas olika gudabeläten föreställande månen,
stjernorna (särskildt Venus), jorden, vattnet, elden, vinden.

Denna senare afbildas som en fågel. Vingarnes sus framkallar åska, ögonen
blixten.

Jorden tänkes flat, strandbrädden är dess begränsning.

Aztekerna uppfattade jorden som buren af giganter. När de byta om bärtag,
uppstår jordskalf.

I öfrigt äro rummen praktfullt utstyrda. Väggarna äro klädda med stuck
eller med ofantligt mödosamt uthuggna reliefer, framställande olika
episoder ur gudarnes lif, omgifna af mystiska tecken och hieroglyfer.

Bland annat ser man människans härkomst sålunda förklarad.

I skapelsen är vattnet det första elementet. Af vattnets gudinna, som är
alltings moder, föddes jorden, som sedan genom solen blir människornas
moder.

Af de öfriga gudabelätena må nämnas eldguden, som är naken, svärtad och
har en röd sten i läppen.

Vid de fester, som firas till hans ära, går det mycket barbariskt till.

De olyckliga krigsfångar, som skola offras och af hvilka det alltid finns
ett stort förråd, kastas först på glödande kol. Därifrån släpas de till
offerstenen, hvarest de fasthållas af män. Därpå träder prästen fram och
tilldelar offret med sin skarpa stenknif ett enda djupt snitt i bröstet.
Därpå uttager han hjärtat och lägger det framför guden.

Aztekernas dödsförakt tillskrifves de begrepp, de hade om lifvet efter
döden.

I vanliga fall trodde de, att de döda skulle företaga en mycket farlig
vandring genom bergspass och öknar och kämpa med ormar och aligatorer,
innan själen kom till sin hviloplats.

De tappre krigare, som föllo i krig och de krigsfångar, som offrades till
gudarna, kommo genast till solens hem, nämligen den östra delen däraf.

Kvinnor, som dogo på slagfältet, kommo till solhemmets västra del.

Hos solguden skulle krigarne bära solskifvan på sina axlar från dess
uppgång till zenit, hvarefter den mottogs af kvinnorna, som buro den till
dess nedgång för att aflämna den till underjordens invånare, som buro den
tillbaka till krigarna.

Den lediga tiden tillbragte krigarna med jakt och kvinnorna med husliga
göromål.

Till underjorden kommo alla, som dogo på sjuksängen.

Att vara aztekisk präst var ingen vandring på rosor.

Prästerna invigdes redan vid fem års ålder till sitt blifvande kall. Vid
en ålder af femton år trädde de i direkt tjänstgöring. De fingo aldrig
gifta sig.

Till hvarje tempelfest måste de bereda sig genom lång fastetid,
själfspäkning medels kaktustaggar och därtill genomborrades tungan med
träpinnar. De fastade, pinade och plågade sig ända till hysteriskt
raseri, under hvilket de ibland sprungo i sjön och försvunno.

Nere i den stora tempelgården funnos utom först nämnda tempel sjuttio
till åttio andra pyramidbyggnader samt dessutom bostäder för prästerna,
gladiatorstenen och en stor dansplan för tempelfesterna.

Gladiatorstenen var cirkelrund och hvilade på en 9 fot hög afskuren
pyramid.

Här placerades vid festliga tillfällen krigsfångar, en och en i sänder,
med ena foten fastlänkad vid stenen.

Hvar och en af dessa fångar, som ensam förmådde försvara sig med ett
svärd mot ett visst antal azteker, hvilka en efter annan angrepo honom,
återfick friheten.

I det vi närma oss utgången, som är midt emot den ingång, genom hvilken
vi beträdt tempelgården, se vi ett stort fyrkantigt stenaltare, 15 fot
högt, från alla sidor tillgängligt medels stentrappor.

Detta altare är den plats, på hvilken aztekernas kungar och adel samt
ledamöterna af den förut omtalta orden efter döden förvandlas till aska.

Det är rätt intressant att lägga märke till, att aztekerna, liksom många
andra folkslag, som tillbådo gudabeläten, alltid brände sina döda.

I sammanhang härmed må följande bruk nämnas. När en släkting dött,
tillvaratogo de askan och förvarade den i en urna, som de placerade på en
hylla i hemmet. Vid högtidliga tillfällen, gästabud och dylikt,
framsattes de olika urnorna på bordet, och där, vid glada bacchanaler,
tömde de bägarne för sina aflidna släktingar, önskande dem all lycka i
striden med alligatorerna i de dödas rike och uttalande den önskan, att
de snart måtte som vänner råkas i solens sköte till gemensam jakt å de
sälla jaktmarkerna.

När likbränning infördes i Mexiko, vet man ej med bestämdhet, ej heller
orsaken hvarför sättet att jorda de döda öfvergafs.

I det vi nu lämna tempelgården, befinna vi oss på en stor, med stenhällar
belagd plats.

Midt framför oss se vi kungens palats, som är bygdt på en låg afskuren
pyramid, delad i trenne afsatser.

Denna pyramid är målad i bjärta färger. Dess inre innesluter stensatta
rum och gallerier. Platsen ofvanpå densamma intages af palatsets
byggnader, som äro stora envåningshus, två till tre hundra fot långa.

Byggnaderna bestå ytterst af en korridor, som omgifver alla fyra sidorna,
och som genom en mängd ingångar står i förbindelse med de inre delarna af
palatset, alltsammans uppfördt af sandsten och prydt med marmor och
porfyr.

Kolonnerna äro af sten och uppbära den tunga, rikt dekorerade gesimsen,
som, uthuggen i sandsten, framställer blommor, växter, ormar och blad i
yppig rikedom samt dessutom figurer i stuckrelief, målade och -- liksom
hos egypterna -- endast afbildade i profil.

Den kolossala byggnadskomplexen, som vi genomvandra, innehåller _allt_,
som hör till en rik, mäktig och njutningslysten monarks bostad. Den
inrymmer rum för uppvaktning, harem, gästrum, badrum, rättegångssalar,
hallar och gårdar med trädgårdar och fontäner.

Kungens mottagningsrum äro rikt prydda med ciselerade guldplattor och
mångfärgade snäckskal, infattade i silfver. Pilastrar och pelare, mellan
hvilka dörröppningarna finnas, äro liksom de yttre pelarna dekorerade och
utvisa en tillstymmelse till kapitäl och bas.

Sedan vi passerat utgången, befinna vi oss inom ett ögonblick på en af
Mexikos gator.

Dessa äro ej breda, men raka och snygga och belagda med stenhällar.

På båda sidorna om gatan stå envåningshus 25--30 fot höga.

Här och där skäras gatorna af kanaler, hvilka liksom i Venedig genomkorsa
staden.

Men under det Venedigs arkitektur utmärker sig för den obeskrifliga
prägel af ädelhet, som efterlämnar ett oförgätligt poetiskt intryck och
särskildt förhöjes af det majestätiska lugn, som marmorns grundton breder
öfver det hela, så ligger det öfver aztekernas Venedig ett bländande
skimmer, ett helt fyrverkeri af söderns glödande färger, hvilkas rikedom
och naturliga skönhet afhjälper arkitekturens brister.

Byggnaderna äro nämligen uppförda af en naturlig, porös, rödaktig, mycket
nyansrik sandsten, som gifver färg och värme åt fasaderna. Fundamentet
höjer sig uppöfver gatan, så att golfytan ligger 4--5 fot öfver gatans
nivå och 10--12 fot öfver kanalens vattenyta, detta af hänsyn till
markens sumpiga beskaffenhet.

På detta fundament hvila envåningsbyggnaderna.

Fasaden består af mer eller mindre fritt stående pelare, mellan hvilka
ingången är anbragt, samt smala fönsteröppningar med eller utan rutor af
selenit, eller också i själfva muren uthuggna pelare med början till ett
doriskt kapitäl.

Hufvudsimsen, som upptill afslutar denna naturstenfasad, består af en
vanlig sims jämte fris och arkitrav.

Frisen är dekorerad och skulpterad. Man ser blommor, grenar, ormar och
figurer à la grecque, allt utarbetadt med mycken noggrannhet och finess.

Fasadernas olikartade behandlingssätt afbrytes här och där af smärre
trappor, som föra upp till taket. Detta har ingen lutning, utan är platt
och belagdt med jord eller lera samt omgifvet af ett slags attika åt gata
och gård.

Där uppe finnas de s. k. hängande trädgårdarna, i hvilka en mångfärgad
och rik blomsterprakt utvecklar de mest tjusande taflor.

Blommor och vinrankor hänga ned öfver murarna, hvilkas vackra färg bildar
en präktig relief för hela denna naturpoesi.

Ser man ned åt en sådan gata, smälter det hela tillsammans i horisonten
till ett blomsterhaf, som längst bort begränsar de skogklädda stränderna.
När därtill kommer befolkningens måleriska dräkter, som här inne i
staden utveckla sig i all sin originalitet, så har man framför sig en
tafla af sällsynt pittoresk natur.

Låtom oss stiga in i en af byggnaderna! Ingången är ej stängd med någon
dörr, men framför dörröppningen hänger en matta af skinn, försedd med små
klockor eller metallbitar, som gifva ljud, så fort man vidrör mattan.

Väggar och golf äro glättade i gips och kalkputs. De förra äro smyckade
med bildhuggeriarbeten i en fris, eller målade i lifliga, i synnerhet blå
och röda färger, eller också dekorerade med mattor af bomull och
fjädrar.

Möbleringen är sparsam och består mest af mattor af skinn samt låga
trästolar och bord, utskurna af hela trästycken i djurimitation.

Sofplatserna bestå af mattor med kuddar af bomull och äro försedda med
sängomhängen.

Angående själfva byggnadssättet bör nämnas, att hvalfkonstruktioner äro
okända. Där stenkonstruktioner användas, gifver man öfversta delen af de
motsatta väggarna en lutning, så att de mötas i en vinkel.

Rummens form påminner således mycket om våra gamla ryggåsstugor -- dock
med den skillnad, att aztekerna ej ha fönster i taket utan på väggen.
Genom de smala fönstergluggar, som utestänga det skarpa dagljuset och
låta rummen kännas svala och angenäma, ha de utsikt till den kringbyggda
gården, hvars bakgrund vetter åt en kanal.

Gårdsfasaderna äro rikt försedda med pelare, som bilda en arkad, hvarest
familjen vanligen tillbringar dagen, under det barnen leka kring gårdens
stora blomstersmyckade vattenfontän, en prydnad, som alltid finnes i
hvarje förmöget hem. Af dekorativa föremål i trädgården se vi olika
vaser, och långt inne i en nisch, till hälften gömda i skuggan, gnistra
ett par rubinröda ögon fram emot oss. Dessa tillhöra hemmets gudom,
hjälparen i nöd och sorg, den alltförmående lifskraften, solgudens
representant, som här är installerad, bekransad och smyckad efter råd och
lägenhet.

Vaserna äro större och mindre. De större äro fyllda med blommor; de
mindre, af växlande former, tjäna till att förvara bröd, majs, frukt,
kort sagdt allt, som hör till mat och dryck. De stå vanligen placerade i
nischer kring solguden, på det att han själf först må förse sig och sedan
välsigna maten.

Men rummet, i hvilket vi befinna oss, är tomt på lefvande väsen. Vi se
hvarken män eller kvinnor; inga slafvar, inga lekande barn på gården --
allt är tyst och stilla. Endast fontänens små plaskande vattenkaskader
afbryta stillheten. Tomma och öde ligga också gator och kanaler, då vi
träda ut.

Förklaringen härtill låter ej länge vänta på sig.

Det är en af solgudens högtidsdagar, och allt, som kan gå eller krypa,
har följt signalerna från tempelkrönet och samlat sig i och utanför
tempelgården för att närvara vid den stora offerfesten, som börjar vid
solens nedgång.

Solen sjunker; dess afskedsstrålar kasta sitt guldstänk öfver sjön.
Bergen omkring och i synnerhet de förgyllda kupolerna på tempeltornen
glittra i bländande glans.

Af nyfikenhet dragna till samma plats, komma vi just lagom för att få se
prästernas och krigarnes procession. De förra äro i full ornat,
d. v. s. svartmålade öfver hela kroppen med gula eller röda ränder och
utsirningar, med långt hår, bälten om lifvet, svarta kappor öfver axlarna
och säfsandaler på fötterna. Krigarne äro i full rustning, och de
förnämare af dem hafva högst brokiga fantasirika dräkter. Inom sin blåa
och purpurfärgade tunika bära de ett två till tre tums lager af bomull,
som i striden är afsedt att hejda stötarna af fiendens spjut och lansar.

Utanpå tunikan bära de ett pansar af tunn guldplåt och utanpå detta en
kort, ytterst vacker kappa af sällsynta fjädrar. På hufvudet hafva de en
med fjäderbuskar prydd hjälm af trä eller skinn, föreställande hufvudet
af en fågel eller ett rofdjur med öppet gap. Vapnen bestå 1:o af sköld,
gjord af bamburör och öfverdragen med guld eller silfver, ofta så stor,
att den täcker hela personen, 2:o af båge, pilar, lansar, kastspjut och
stenslungor.

Långsamt slingrar sig den stora processionen kring pyramiden i högtidlig
tystnad upp mot templets helgedom.

Der uppe äro hundratals fångar samlade. De veta, hvilket grymt öde som
väntar dem, men ändå är det med ett tindrande förhoppningsfullt uttryck,
som deras anleten vända sig mot den nedgående solen, ty de veta, att när
dess strålar nästa gång breda morgonglans öfver bergen, äro de upptagna
som välkomna gäster i solgudens sköte.

Mörkret faller hastigt på. Stjärnorna tändas och facklorna lysa från
templets krön i den blåsvarta natten.

Offrens blod gjuter sig i röda strömmar utför tempeltrappornas branta,
slippriga steg.

Intagna af fasa öfver detta naturfolks barbariska seder, lämna vi nu
staden. Offrens skri, folkets triumferande jubel och musikens vilda,
skärande toner ledsaga oss på återvägen. Hunna till de kringliggande
bergens krön, kasta vi en sista blick på staden, som ligger gömd i sjöns
hvita dimma. Det tyckes oss, som om den eljes blida och fridfulla
vattnets gudinna, alltings moder, nu ville kväfva i sitt famntag allt,
som lider och jublar der i den sköna staden.



PYRAMIDERNA I ARIZONA.



Pyramiderna i Arizona.


I nordvästra Arizona, Nya Mexico, Utah och Kolorado finnes i de nu
ödsliga öknarne ruiner af ett kulturfolks byggnadsarbeten, som ännu i dag
kunna räknas till en ensamstående märkvärdig byggnadskonst. En gång för
många århundraden tillbaka var detta ökenland betäckt med storartade
städer, och folket själft stod i civilisation högt öfver landets
nuvarande invånare. Rester af dessa städer, som med sina ruiner af torn
och spiror bilda en mycket karakteristisk arkitektur, ligga som Egyptens
forntidsminnen delvis begrafna i ökensand eller äro de likt svalbon
anbragta högt uppe mellan Koloradolandets otillgängligaste cañons. Mellan
klippor, bestående af marmor, granit och kalksten, hvilka under
årtusendens lopp genombrutits och underminerats af den mäktiga
Koloradofloden, hvars ström i styrka och otämjbart raseri säkert söker
sin like i hela världen, hänga dessa byggnader, täflande i målerisk
värkan med naturens fantastiska byggnadskonst.

Deras ålder går tillbaka långt före Amerikas upptäckt, och deras
byggmästare tillhöra den s. k. moquisstammen, som liksom Pueblo-stammen
i Nya Mexico, möjligen torde ha varit samma folk som mexikanerna vid
tiden före eröfringen genom Cortez.

Deras byggnader påminna till formen om Egyptens pyramider: men medan
dessa tjänade till att tillfredsställa kunglig fåfänga -- ett jätteskal
af sten inneslutande en sarkofag -- så voro de amerikanska pyramiderna
afsedda att hysa en stad med ett lefvande pulserande lif. Byggnaderna
uppfördes af en sorts soltorkadt tegel eller sten flera fot tjocka, och
våningarna höjde sig amfiteatraliskt uppefter, hvilande på en fyrkantig
bas af intill trehundra fots längd, sålunda, att golfvet i den öfre
våningen bildade undra våningens tak jämte terass eller platform för den
öfre.

Sålunda fortsättes det uppåt med hvarje våning något mindre än den under
belägna, tills det hela afslutades som en afskuren pyramid. På platformen
här uppe voro torn och spiror uppförda, där skiltvakter voro posterade
och hvarifrån man hade vid utsikt öfver näjden. I de nedre våningarna
funnos inga dörrar åt fasaden, endast små fönster, gjorda af selenit
eller kristalliserad gips, som blef klufven i blad.

Pyramiderna voro ihåliga. I midten sänkte sig en borggård, där
vattenreservoiren var anbragt.

Äfven inåt gården funnos fönster och dörrar, men mellan ytterrummen och
gårdsrummen lågo stora mörka förrådsrum, alla förenade genom passager och
korridorer.

Kommunikationsmedlen voro ytterst egendomliga. I hela detta väldiga
byggnadskomplex fans ej en enda trappa. Man begagnade endast stegar, ett
visst antal för hvarje terrass.

Dessa stegar voro konstruerade som fallrep och kunde uppdragas när som
hälst och derigenom hindra obehöriga att inkomma. Skulle man från
pyramidens yttersida in i borggården, fick man först klättra upp på
stegen till första våningen och derifrån genom en lucka i terassen krypa
ner för en annan stege.

Luckorna tjänade dessutom som rökfång för härden, som vanligen var
anbragt i samma rum, der luckorna voro belägna. Eller också begagnades
sådana rum till kök, sofrum, eller till förmalning af säd.

I byggnaden fans tempel, som dessutom tjänade till församlings- och
öfverläggningsrum och till -- badrum. Detta gemensamma kallades Estufa.
Det kunde antingen vara alldeles cirkelrundt eller ock omkring femtio fot
i fyrkant. Det uppfördes vanligen i borggården, till hälften under
jorden, med ett brant sluttande tak öfver; i ganska mycket påminde dess
inre om våra nordiska hvardagsstugor. Längs de nedrökta, mörkbruna
väggarne löpte bänkar, och i midten var en väldig härd, på hvilken
brändes välluktande örter. Väggarne voro målade i kraftiga konturer,
föreställande bilder af växter och foglar, räfvar och vargar, ibland
krigiska bilder. Det var fullständiga frescomålningar, utförda i hvita,
bruna, blå och i synnerhet röda färger, så starka att röken och tiden
svårligen kunde tillintetgöra dem.

Ena väggen var helgad solguden. Där funnos sol- och månbilder i form af
cirklar, som bröto sig genom halfcirklar och elipser, hvilket betydde
moln; men öfverallt lyste blixten fram, målad i mäktiga zigzaglinier med
pilspetsar i bjärta färger.

Tvänne människogestalter, som afslutade taflan, föreställde solgudens
adjutanter, som med långa trumpeter för munnen anropade om rägn.

I estufan samlades pyramidens befolkning om våren för att under sång
bedja om rägn, och efter lyckligt tilländabragta krigståg firade de
derinne sina tacksägelsefester.

Detta folkslag, som i forntiden räknades i hundratusenden, försvinner nu
mer och mer, dess byggnader ligga alla i ruiner med undantag af en och
annan, som ännu bebos, och hvars invånare med orubblig seghet hålla på de
nedärfda traditionerna och bruken trots yttre påtryckningar.

Deras religiösa tro är egendomlig. Hvarje morgon stiga moquisstammens
medlemmar upp på terasserna, vända sig mot öster i knäböjande ställning
och tillbedja solen.

Medan denna ceremoni pågår, hafva många af byns män vid klippans fot
omgjordat sig med väskor, på hvilka små klockor äro fästade, och springa
som gälde det lifvet å obanade vägar åt öster, solen till mötes, medan
klockornas pinglande blandar sig med flodens brus.

När de sprungit en kvarts mil, vända de om, hvarpå befolkningen stiger
ned från sina tak och ceremonien är slut.

Guden har en gång, enligt deras utsago, för århundraden till baka, klädd
i mänsklig skepnad, vistats bland dem, och vid sin död lofvat att komma
tillbaka till dem -- från solen.

I denna tro lefva de ännu i dag. I århundraden hafva de hvarje morgon dag
efter dag sändt en deputation att taga emot honom, ifall han skulle
komma.

Moquisernas härkomst känner ingen: men bland spillrorna af detta folk
lefva sägner om forntids storhet och kraft -- deribland ock berättelsen
om nordiska vildar, som fördrefvo dem från deras land ut i Arizonas
ökenplatåer och bärgstrakter.

Eget nog är, att hoppet på deras jordiska förlossning sammanhänger med
deras bostäder. Ju förr dessa förstöras af naturen och hemfalla i ruiner,
dess förr skall solguden komma.

I en ej alltför aflägsen framtid skall denna stam vara utdöd. Endast
lämningar af deras sällsamma byggnadskonst stå då kvar. Men längre än så
skall nog minnet af detta folk lefve i historien -- ett folk, inför hvars
härkomst och lif man står undrande och frågande.



_Följande arbeten hafva legat till grund för förf:s framställning:_

_Prescott_: Perus eröfring.

_Möllhausen_: Vandringer gjennem det vestlige nordamerica.

_Brasseur de Bourbourg_: Monuments ancients du mexique.

_Meyer und Schmitt_: Die Steinbildwerke von Copan und Quirigua.

_Carl Bovallius_: Nicaraguan antiquities.

_A. von Humboldt und Bouplandt_: Reise in die Aequinoctial-Gegenden.

_Garcilasso de la Vega_: Historia general del Peru.

_Squier_: Peru.

_Pedro, C. de Leon_: Chronicle of Peru.

_Reisz und Stübel_: Todtenfeldt von Ancon in Peru.

_Rafn_: Americas opdagelse i det 10:de århundrade.

_Kingsborough_: Antiquities of Mexico.

_Markham_: A journey to the ancient capital of Peru.

m. fl.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Solens Barn - Bilder från amerika före Columbus" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.