Title: Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I
Author: Wallin, Georg August
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I" ***


RESEANTECKNINGAR FRÅN ORIENTEN ÅREN 1843-1849 I

Af

Georg August Wallin


Dagbok och bref, efter resandens död utgifna af S.G. Elmgren



Helsingfors,
J.C. Frenckell & Son,
1864.



      Imprimatur: Carl von Schoultz.



FÖRSTA BANDETS INNEHÅLL:

Förord.
G.A. Wallin, lefnadsteckning.

  I. Afdelningen: Lübeck--Konstantinopel.
     Hamburg.
     Havre.
     Paris.
     Lyon.
     Marseille.
     Färd öfver Medelhafvet.
     Dardanellerna.
     Konstantinopel.

 II. Afdelningen: Alexandria.
     Smyrna.
     Syra.
     Alexandria.
     Offerfesten, lilla Bairam.
     Färd längs Nilen.

III. Afdelningen: Kairo 1844.
     Pilgrimers återkomst.
     Profetens fest, molid ennebi.
     Bref af den 13 april 1844.
     Färd till pyramiderna.
     Nil-festen, lelet ennokta.



Förord.


En rikt begåfvad, men genom döden i sin verksamhet alltför hastigt
afbruten språkforskares litterära qvarlåtenskap lemnas härmed i
allmänhetens händer. Förnämsta synpunkten vid dennas utgifvande har
derföre varit såtillsägandes biografisk: nemligen att undan glömska
och förstöring rädda så mycket som möjligt af Wallins, äfven under
brydsamma förhållanden ganska flitiga, pennas alster, samt dymedelst
för all framtid bevara minnet af honom och hans i många afseenden
märkvärdiga färd. Undertecknad, som af Wallins anförvandter och hans
förtrogne prof. Geitlin fått det hedrande uppdraget att redigera och
offentliggöra dessa dyrbara reseminnen, har derföre ansett sig böra ur
i behåll varande anteckningar upptaga allt, som möjligen kunde egna
sig för offentligheten, äfven om derigenom någon omsägning eller något
jemförelsevis obetydligt privatminne komme att följa med. Äfven några
förut i åtskilliga tidningar tryckta bref af Wallins hand måste här
upptagas för fullständighetens skull, emedan eljest förtretliga luckor
hade uppstått; i förhållande till det hela upptaga de också ganska
obetydligt rum. Men det fragment af en utförlig resebeskrifning, som
redan 1853 här utgafs med titeln: _G.A. Wallins första resa från Cairo
till Arabiska öknen i april 1845_, kommer deremot icke att ingå i dessa
_Reseanteckningar_, emedan det icke kan inpassas i dessas sammanhang,
ej heller innehåller några under resan gjorda anteckningar, utan är
ett här i Helsingfors redigeradt arbete, vid hvilket den nu i dagen
trädande dagboken samt författarens utmärkt säkra och omfattande minne
tjenat till ledning. Det var Wallins sista arbete; dödens hastiga
mellankomst gjorde det till blott en ringa början af ett tillämnadt
stort verk. Men fragmentets värde är dock nog gediget, för att försvara
sin egna plats bredvid dessa voluminösa anteckningar, som författaren
sjelf icke hann bereda till tryckning.

De utgöras, såsom titeln antyder, förnämligast af resandens ganska
vidlyftiga _dagbok_, som dock slutar under första ökenresan den 21
september 1845, samt 24 stycken bref till professor _Gabr. Geitlin_;
dertill komma några få och jemförelsevis obetydliga bref till
resandens mor, kammarrådinnan _Wallin_, privatläraren _Frans Edvard
Conradi_, sjökapten _A. Wiklund_, och konsul _B. Borgström_. Dagboken
upptager det största arktalet i hela verket, men för större delen af
resetiden utgöra brefven till prof. Geitlin enda materialet. Detta
_första_ band innehåller blott två af dessa rikhaltiga bref, jemte
dagboksanteckningar till den 6 juli 1844; _andra_ bandet kommer att
innehålla fortsättning af dagboken, jemte några få bref; det _tredje_
dagbokens slut och flere bref; det _fjerde_ deremot uteslutande
bref. För bättre öfversigts skull blir hvarje band indeladt i 3 à
4 afdelningar, efter resans olika stationer. Första afdelningen
skildrar Wallins resa till Konstantinopel, den andra: hans vistelse
i Alexandria, den tredje: vistelsen i Kairo (första sejouren), den
fjerde: färden till Tanta i nedra Egypten m.m., den femte: resan till
öfra Egypten, den sjette: vistelsen i Kairo (andra sejouren), den
sjunde: första ökenresan o.s.v. I första afdelningen hafva ett par bref
blifvit fördelade i mindre stycken efter orterna som beskrifvas, men i
det följande, då brefvens innehåll är mer concentreradt, införes ett
bref helt och hållet vid det datum i dagboken då det blifvit afsändt.

Stiliseringen i dagboken och till någon del äfven i brefven har
undergått så mycken förändring och städning som nödvändigt behöfts,
men i allmänhet har utgifvaren följt den grundsatsen, att bibehålla så
mycket som möjligt af Wallins egendomliga skrifsätt. Såväl i dagboken
som isynnerhet i brefven skref Wallin den allrafinaste perlstil och
iakttog den största möjliga hushållning med papper, så att ofta nog
förstoringsglas kunde behöfvas för deras läsning; hvarföre äfven hela
denna första del upptar allenast 13 små ark i originalhandskriften.
Denna omständighet har förorsakat mycken svårighet vid öfversigten af
det hela, samt ett ganska drygt afskrifnlngsarbete; ty alltsammans
måste afskrifvas och derefter korrigeras, innan det kunde lemnas till
tryckeriet. Handskriftens beredning till tryck erfordrar derföre sin
runda tid, och ehuru utgifvarens afsigt är att så mycket som möjligt
påskynda tryckningen, kan likväl ingen viss tidpunkt för verkets
fulländning utsättas.

I Wallinska dagboken råder mycken ojemnhet och inconseqvens beträffande
Arabiska ords och benämningars ortografi, emedan författaren tid efter
annan ombytt skrifsätt och i allmänhet gått mycket sjelfständigt
tillväga. Samma inconseqvens har utgifvaren ansett sig böra bibehålla,
emedan den i sjelfva verket är upplysande i frågan om benämningarnes
rätta uttal, och emedan den ofta nog tyckes bero af dialektolikhet
på de orter der författaren vistades. På de allraflesta ställen äro
Arabiska ord och fraser införda efter Wallins egen transscription till
Latinsk skrift; endast under sin vistelse i Alexandria och någongång
eljest på spridda ställen begagnade resanden i dagboken Arabisk skrift,
hvilken blifvit transscriberad med prof. Geitlins benägna hjelp. I
detta afseende råder mycken olikhet emellan olika författare, ty hvar
och en uttalar orden på sitt egna vis; och det system "zur Umschreibung
der arabischen Buchstaben", som Tyska orientaliska sällskapet försökt
införa bland filologer, kunde Wallin icke följa, emedan det då ännu
icke var uppfunnet.

Genom löfte att ur universitetets fonder i förskott utbetala
tryckningskostnaden, har consistorium academicum velat betrygga mig för
möjliga förluster på detta omfångsrika verk, med förelagdt vilkor att
sagda förskott återbetalas så snart den erforderliga summan influtit
genom böckernas försäljning. Denna garanti gör att jag utan tvekan
och afbrott kan fortsätta utgifvandet af dessa evärdeliga reseminnen.
Helsingfors i april 1864.

S.G. Elmgren.



Georg Aug. Wallins lefnad.


Dessa reseanteckningars författare förunnades icke någon lång lifstid
och hans korta bana erbjuder ej heller något annat af synnerligt
intresse, än just denna resa och hans ovanligt goda förberedelse till
den. Ty den stora orientaliska resan, som föreliggande verk noggrant
beskrifver, förblef hela hans lefnads mål och kärna, den kommer
att bestämma Wallins plats i litteratur-historien. Hans utmärkta
språkforskning i allmänhet har nemligen till stor del gått förlorad för
efterverlden, emedan döden öfverraskade honom innan han hunnit göra den
fruktbärande för vetenskapen genom utarbetade afhandlingar.

_Georg August Wallin_ var född den 24 oktober 1811 på Åland i
Sunds socken, hvarförc han, enligt gammal akademisk sed, kallade
sig _Sundensis_ i Borealiska studentafdelningens matrikel. Likväl
tillbragte han endast sin första barndom i denna stora och vackra
skärgård, hvilken sannolikt ingaf honom den förkärlek för haf och
sjölif som han alltid hyste; ty redan 1818, då gossen således var blott
7 år gammal, öfverflyttade hans far, kronofogden Israel Wallin, ifrån
Åland till Åbo, der han en tid innehade landskamrerare-befattningen.
Sedermera besökte dock den unge _Georg_ sin födelseort Åland flere
gånger på segelfärder, till och med ända ifrån Helsingfors, der han
tillbragte mesta delen af sin lefnad. I dåvarande universitetsstaden
Åbo förflöt Wallins senare barndom, der han äfven bivistade
katedral-skolan, redan då åtnjutande sina små kamraters synnerliga
aktning för modighet och starkt utprägladt rättsinne, hvarom några
från glömskan bevarade anekdoter bära vittne. När sedan efter branden
1827 skolan förflyttades till Raumo, begaf sig ynglingen Wallin dit,
ansåg sig hafva blifvit orättvist förbigången vid någon klassflyttning
och skiljde sig från skolan, men vistades dock i Raumo om hösten
1828. Redan derförinnan lärer hans hem hafva blifvit flyttadt ifrån
Åbo, emedan fadren, såsom befordrad till ordförande i allmänna
revisionsrätten med kammarråds titel, omkring 1827 bosatte sig i
Helsingfors. Här blef han vid 18 års ålder med privatbetyg student,
just på den tid då universitetet, nyss flyttadt från det i aska
liggande Åbo, ännu icke rätt väl hade hunnit fästa sina bopålar eller
bli hemmastadt i Helsingfors; ty den nuvarande universitetsbyggnaden
fanns icke då ännu och staden var ganska trång samt i alla afseenden
obetydlig. Den 22 juni 1829 inskref Wallin sitt namn i Borealiska
afdelningens matrikel, och torde några dagar förut hafva undergått
studentexamen, som på den tiden väl icke var synnerligen sträng.

Han skötte derefter sina studier, väl grundligt, men fritt och
ingalunda brådskande, ej heller med hufvudsakligt afseende på stundande
examen, som all tid tyckes hafva varit honom en pina; tvärtom synes han
denna tid hafva sysselsatt sig mest med modern poetisk litteratur, i
hvilken han äfven ägde en temligen rik och dyrbar boksamling. Engelska,
Tyska och Franska poeters verk, såsom _Walter Scotts, Shakespeares,
Rousseaus, Göthes, Schillers_ m.fl., hvilkas läsning då var till och
med mera på modet än nuförtiden, studerade han ifrigt i original och
svärmade med sina tankar i dessa secular-snillens ideala verld. Ty
det var ej blott språkligt, utan äfven poetiskt intresse, som länge
fängslade honom vid nyssnämnda moderna litteratur, i hvilken han ägde
för sin tid ovanliga insigter. Derunder fick han väl ock den synnerliga
förkärlek för Engelska språket och litteraturen, som följde honom
genom hela lifvet och som gjorde att han, ehuru blifvande professor i
Arabiskan och nyss hemkommen från sina resor, ännu 1850 om hösten och
1851 om våren gaf enskilda kollegier i Engelskan för studenter. Vid
mognare ålder fann han dock mer njutning i språkstudier, än i poesi,
allt eftersom hans afgjorda och medfödda fallenhet för de förstnämnda
utvecklade sig till klarhet.

Dessa poetiska studier alstrade måhända det djupa natursinne, som
alltid var ett utmärkande drag i hans lynne och som stärktes af hans
ständiga vistelse ute i den fria naturen. Dagboken lemnar derpå otaliga
bevis och hela sin lefnad igenom trifdes han mycket bättre ute, än i
studerkammaren, hvarföre äfven företrädesvis öknen och hafvet voro
hans förtjusning under resan. Såväl i hemlandet, som i Egypten och
Arabien, yttrade sig Wallins oöfvervinneliga böjelse för ett tankfullt
ströfvande omkring i skogar och parker, på berg och grönskande fält,
merendels helt allena eller på sin höjd i sällskap med någon enda god
vän; under sådana ensliga vandringar, som derjemte erbjödo en för
hans kroppsliga helsa nödig motion, njöt hans uppmärksamt betraktande
öga af naturens mångfaldigt vexlande skönheter, jemte det hans tankar
ordnade sig till mogna och djupa reflexioner. Likaså gjorde Wallin,
isynnerhet i yngre åren, täta segelfärder i slup på öppna hafvet och
utsträckte seglingen stundom till många dygns resa genom långt aflägsna
skärgårdar, någon gång till och med alldeles ensam. Deri uttalade
sig en lust för äfventyr, som var honom medfödd och som längre fram
oemotståndligt drog hans håg till Orientens underfulla trakter samt
Arabiens böljande sandöknar. Med sjölifvet var han derföre fullt
förtrogen redan som gosse, och derjemte en lika flitig, som oförvägen
simmare; ty vid de nästan alldagliga sjöbaden gaf han sig stundom
långa sträckor utåt hafvet, täflande med de starkaste i simkonsten.
Wallin var äfven såsom simmare vida berömd bland jemnåriga kamrater;
likaledes såsom själen i många lustiga studentupptåg. Ty under sin
studentatid, till och med ännu länge derefter, var Wallin emellanåt
öfverdrifvet munter och lefnadslustig, deltagande med öfverdådigt nöje
i upptåg, som visserligen icke alltid hörde till det fina slaget, men
ännu den tiden tolererades af studentopinionen. I glada berättelser
om lustiga äfventyr fann man ofta Wallin spela mästarens roll; hans
egendomliga trygghet och orubbliga lugn, förenade med rådighet i
kritiska fall, äfvensom isynnerhet hans trofasta kamratlighet och
godmodiga humor, prisades allmänt af hans då lefvande mångtaliga vänner
vid universitetet. Det var ogeneradt kamratlif bland jemnåriga och
studenter, som han företrädesvis sökte och fann trefnad uti, dervid
en bål också merendels hörde till saken såsom föreningspunkt; annat
mer cirkladt sällskap kunde han aldrig rätt väl finna sig i, ja som
knappast ens fördraga utan förargelse.

Under studii-tiden egnade Wallin äfven mycken tid åt musiken, den han
alltid älskade, och kunde konstmessigt traktera flere instrumenter,
särdeles flöjt; vid musikaliska sällskapets öfningar och offentliga
konserter spelade han de sednare åren mest kontrabas. Till virtuositet
hann han dock icke i musikalisk väg, men ägde i alla fall nog insigt
i musiken för att äfven i detta ämne, så väl som i många andra, kunna
bilda sig ett sjelfständigt omdöme, hvarom dagboken på många ställen
vittnar. Af hans musiköfningar kom det sig att han en tid valde sitt
sällskap företrädesvis bland här i Helsingfors vistande Tyska musici,
exempelvis Grädener m.fl. Ännu i Kairo fortsatte han sina öfningar,
för att vinna någon färdighet i behandlingen af Arabernas egendomliga
flöjt; och i öknen upptecknade han några melodier på Beduinsånger,
bland hvilka en finnes tryckt i Tyska orientaliska sällskapets
tidskrift, femte bandet; de öfriga, 5 till antalet och ganska enkla,
hade han kort före sin död på begäran meddelat åt doktor H.A. Reinholm,
och detta musikaliska öken-minne förtjenar utan tvifvel att bevaras
från glömskan, äfven om melodiernas värde i sig sjelft icke får anslås
synnerligen högt. De bifogas härhos.

Allt det anförda utvisar tydligt att Wallins håg låg mera åt studium
af lifvet och naturen, än af böcker, ehuru icke heller dessa af honom
försummades. Ty oaktadt de strängare, mer metodiska studierna för
examen i början af hans studentatid lades å sido, hade han redan
då förvärfvat sig temmeligen vidsträckt språkkunskap, och längre
fram arbetade han sig in äfven i andra ämnen med den honom egna
grundligheten. Efter ungefär 7-årig kurs genomgick han filosofie
kandidat-examen den 12 april 1836, väl icke med synnerligen höga
vitsord, men med det välförtjenta rykte inom kamraternas krets,
att han bland alla då till Parnassen sträfvande ynglingar vore den
mest lofvande capaciteten. I de klassiska språken och orientaliska
litteraturen hade han då redan ovanliga kunskaper, vida öfverskridande
det vanliga måttet för _laudatur_. Lagerkransen erhöll han vid
promotionen den 21 juni 1836, då professor F.W. Pipping var promotor;
bland hans promotionskamrater funnos äfven sedermera vordne
professorerne Castrén, Ingman och Törnegren, hvilka döden likaledes
skördade i början af deras bana, till stor förlust för universitetet,
som räknar den förstnämnde bland sina största ryktbarheter.

Såsom magister begynte Wallin hösten 1836 tjenstgöra som extraordinarie
amanuens vid bibliotheket, och efter det han disputerat _om skilnaden
emellan den lärda Arabiskan och Arabiska folkspråket_, utnämndes han
den 29 juli 1839 till _docent_ i orientaliska litteraturen. Dermed var
också riktningen gifven för hans framtida studier och hans lefnadsmål
i viss mån bestämdt, ehuru då ännu ingen ordentlig tjenst med lön
tycktes stå honom till buds att söka. Docentur var nemligen den tiden
en helt och hållet lönlös tjenst, egentligen blott en titel. Hans hela
lynne var också afgjordt emot fikandet efter någon tjenst; utan hans
syftemål var nu blott att grundligt genomforska Orientens språk och
seder. Man vet icke att han någonsin tvekat i valet af lefnadsbana;
redan före sin utnämning till docent sysselsatte han sig ifrigt med
_praktiska_ öfningar i orientaliska språk, förnämligast öfversättningar
från modersmålet till Arabiskan och Persiskan under prof. Geitlins
vänskapliga handledning. Han begaf sig till Petersburg för att bivista
dervarande orientaliska institut, och dröjde i nyssnämnda lysande
hufvudstad nära två års tid, nemligen åren 1841 och 1842; derunder
begagnade han sig föga af föreläsningarne i sjelfva institutet, men
så mycket flitigare af några dess lärares enskilda handledning i
förnämligast Arabiska och Persiska språkens talande och skrifvande,
ty Turkiskan synes jemförelsevis mindre hafva anslagit honom. Dessa
hans lärare voro en infödd Arab från Egypten sheikh _Tantavi_ (eller
_Muhammed Aijad Attantavi_) och en likaledes infödd Perser _Mirza
Ismail_. Der vaknade ånyo med fördubblad styrka Wallins ända ifrån
barndomen hysta längtan efter personlig bekantskap med Orienten, och
alla hans tankar vände sig nu kring möjligheten att göra en resa till
Arabien och Egypten, hans barndomsdrömmars hemland. Ifrån hans vistelse
i Petersburg finnes qvar ett odateradt bref, ur hvilket följande
märkeliga yttranden må anföras:

"Jag besöker flitigt en Perser _Ismail_, af hvilken jag mycket
profiterat och för hvarje dag kan draga allt större nytta, men han
måste få gå sin egen väg och kan på intet vis krånglas in i någon
annans method. Han är alldeles fördomsfri, tar sig gerna en sup då och
då, känner sitt språk och muhammedanismen bättre än någon här, men
kan ej fäs till annat än att prata, i hvilken konst han är fullkomlig
mästare. Ty jag sitter ofta hos honom 3 à 4 timmar å rad hela veckan
igenom, utan att behöfva annat än höra på honom; ganska sällan inträffa
omsägningar eller upprepande, men för hvart ord och hvar tanke har
han alltid en vers i beredskap. För öfrigt har jag 3 gånger i veckan
arbetat hemma hos _Tantavi_ och öfversatt mest hälften af den Tolk, du
i sommars såg hos mig, och dessutom nästan slutat en öfversättning af
Schillers _Der Neffe als Onkel_. Äfven hafva vi nu börjat konversera om
aftnarne; ena aftonen tala vi blott Tyska, deri han småningom börjar
göra framsteg, den följande tala vi blott Arabiska, begagnande oss af
hvarandras kännedom af litteraturen. Hans godsinta och nästan barnsliga
karakter, samt hans sinnrikhet och uppriktighet, vinner allt mera min
aktning; vi stå numera ej i det trånga förhållandet af lärare och
lärjunge, utan på en fullkomligt vänskaplig fot. Vi dricka först thé
tillsammans och vräka oss i hans stora divan; hans oändliga berättelser
om sitt älskade Egypten, dess sagoberättare, sångerskor, danserskor och
alla dess andra fröjder, hafva, om möjligt, ännu mera väckt min lust
att komma dit, och jag vet sannerligen icke huru jag skall kunna bära
underrättelsen om utslaget på min ansökning angående resestipendium,
som i alla fall endera dagen måste komma. Blir det ett nej, är jag rädd
att sjunka neder af sorg och harm, blir det ett ja, är jag rädd att
hjertat hoppar ur bröstet på mig. Hvad institutet beträffar, var jag
der i början några gånger, men kunde omöjligen förmå mig att fortfara;
ehuru jag sedan ofta ångrat mig, då jag funnit att jag kunnat draga
mycken nytta af den nu från Persien återkomna _De Maison_. Tantavi är
en man, som till stor del öfvervunnit den muhammedanska indolensen, han
gör numera ingen hemlighet af sitt pund, utan svarar på allt, äfven
sådant som säkert för stränge musulmän vore ömtåligt. Sådan är äfven
Ismail; en man som jag oftast måste högakta, ehuru han nu på sätt och
vis är i stor decadence och mycket misskänd af sina landsmän. Jag har
denna tid äfven sysselsatt mig med att läsa de bref, som kommit till
Tantavi från hans vänner i Egypten, och såsom en frukt häraf tänkte jag
skrifva detta bref på Arabiska; men dertill skulle dock fordrats mera
tid och en lugnare sinnesstämning än jag nu har."

Universitetets lediga resestipendium, som han ansökt, gafs också åt
honom och kunde icke gerna hafva gifvits åt någon värdigare; det föll
nu på en mans lott, som derigenom såg sin lefnadsuppgift lösas och
sina käraste förhoppningar gå i fullbordan, men som ändock i glädjen
ingalunda glömde bort att grundligen förbereda sig till färden. Icke
heller nu, mer än eljest i sitt lif, brådskade han med att bege sig å
väg, utan dröjde ännu ungefär ett år i fäderneslandet, allt ifrigare
sysselsatt med förberedelser. Hösten 1842 och våren 1843 gjorde Wallin
i härvarande _Clinicum_ en kurs i praktisk medicin, för att med
någorlunda framgång kunna passera för läkare ibland Arabstammarne i
öknen och i Egypten, sålunda ägande en lämplig förevänning att vistas
ibland dem. Planen att agera läkare för att ostörd få färdas bland
vilda nomader, var utan tvifvel väl uttänkt och skulle hafva befordrat
Wallins ändamål ändå bättre, om icke hans stora samvetsgranhet
emellanåt förbjudit honom att spela rolen komplett, om han kunnat förmå
sig att helt ogeneradt qvacksalva alla sjuka Araber, som anlitade honom
om bot för hvarjehanda krämpor. Men han synes oftare, än önskligt
varit, hafva tvekat om han borde föreskrifva läkemedel för sjukdomar
som han ej begrep, och derigenom förminskat sitt läkare-anseende ibland
Araberna.

Slutligen begaf han sig, så väl förberedd som någon Finne kunde vara
det, sommaren 1843 å väg på den resa, som skulle afgöra hans rykte och
bestämma hans plats inom vetenskapen. Följd till stranden af Araben
_Tantavi_, som jemte orientalisten _De Maison_ ifrån Petersburg rest
hit för att bese Finland, gick Wallin den 28 juli 1843 i Helsingfors
hamn om bord på ett till Lübeck gående skepp, för att icke återse
fäderneslandet förän 1850, efter 7 års bortavaro. Om hans resas
mångfaldiga skiften upplysa dessa reseanteckningar tillräckligt, och
någon annan källa för dess beskrifning finnes icke att tillgå. Läsaren
har här tillfälle att dag för dag följa resandens alla steg, se hans
fröjder och sorger, till och med hans hemliga tankar om folk, föremål
och förhållanden. Endast de allraallmännaste konturer af resans gång
må här uppdragas, tjenande till en slags kronologisk öfversigt.
Den som på förhand, innan alla delarne af detta verk utkommit,
skulle vilja inhemta en öfversigt af Wallins resa, hänvisa vi till
_Litteraturbladet_ 1850 pag. 19-32, samt till _Lännetär, album utgifvet
af Vestfinnar_, häft. I, pag. 17-25.

Wallin reste genom Lübeck, Hamburg, Havre till Paris, dit han ankom den
24 augusti 1843 och der han den 2 eller 3 september träffades af ett
svårt olycksfall, som hotade att genast i början af resan tillintetgöra
hans egna och vårt fäderneslands förhoppningar om densamma. Efter
denna olycka, som djupt grep hans känsliga själ och som dessutom torde
hafva för alltid qvarlemnat ett sjukdomsfrö i hans kropp, ansattes
Wallin emellanåt af en djup melankoli, ett själen förlamande svårmod,
som qvarhöll honom vissa tider i overksamtet och gjorde honom bitter
eller orättvis mot menskligheten och mången enskild. Ifrån den stunden
begynte han misstro sina krafter och tidtals tryckas af den bittra
tanken att hans lif förfelat sitt mål, att han icke gjort hvad han
bordt och i yngre dagar föresatt sig att göra. Den 14 oktober lemnade
han Paris, ankom den 19 okt. till Marseille, gick den 23 om bord på ett
Finskt fartyg, seglande öfver Medelhafvet med öfverhufvudtaget gynnande
vind, besökte den 17 november stället der Troja stått, passerade
Dardanellerna den 18 nov., ankom till Konstantinopel den 25 nov. och
qvardröjde i dess hamn till den 7 dec. Sedan besåg han _Smyrna_ den 9
dec., staden _Syra_ den 11, och ankom den 14 till _Alexandria_, der
han qvardröjde till den 22 jan. 1844. Vidare ankom Wallin den 29 jan.
till _Kairo_, der han ordentligen bosatte sig för flere år och det han
kallade sitt österländska hem. I juli 1844 gjorde han en utflygt till
byn _Baranijeh_ och kort derpå till staden _Tanta_ i nedra Egypten
emellan Nilmynningarne; återkommen derifrån och ånyo bosatt i Kairo,
begynte han den 31 okt. en högst intressant färd längs Nilen till
öfra Egypten, på hvilken han dröjde till den 14 jan. 1845. Vistades
så ånyo i Kairo, sysselsatt med de grundligaste förberedelser, till
den 10 april, då han ändteligen den 12 april 1845 anträdde den _första
ökenfärden_, som gick genom Gebel Shammor, inre Arabien, Mekka, Medina
och Gidda, samt öfver Röda hafvet tillbaka till Kairo; den räckte
ungefär ett års tid, till den 14 mars 1846.

Under densamma slutar dagboken den 21 sept. 1845, och underrättelserna
om Wallins färder och reseintryck bli derefter sparsammare. Sin
_zijaret_ (offentliga andakt) vid profetens graf i Mekka gjorde han
i slutet af nov. 1845. En långvarig sjukdom höll honom sedan länge i
Kairo. Den _andra resan_ gällde _Jerusalem_, och försiggick i slutet af
1846 och början af 1847; under densamma uppsteg han den 22 dec. 1846 på
berget _Sinai_, fortsatte färden genom öknen Nakhil och Abrahams gamla
stad _Hebron_, ankom till Jerusalem den 15 febr. 1847, gjorde derifrån
en utflygt till Nazaret, Kapernaum och Jeriko, samt återvände i april
till sitt österländska hem, der han ånyo måste dragas med långvarig
sjuklighet. När Wallin således ofta angreps af sjukdom i den stora
förvekligade staden, men åter alltid i öknen åtnjöt den fullkomligaste
helsa, kan man icke undra på att han oaflåtligt längtade efter öknens
friska luft och rörliga lif. Den _tredje ökenfärden_, som anträddes i
början af 1848 och slutade den 26 maj 1849, blef både långvarig och
vidt utsträckt, men också rikare på missöden än någon föregående. Den
gick genom _Hajil_ i distriktet Gebel Shammor, och _Sedeir_, en annan
stor oas i öknen, till _Rijad_, ett i Arabien berömdt lärdomssäte,
samt _Bahrein_ vid Persiska viken; Wallin fick så om sommaren 1848 i
_Bagdad_ tillbringa en lång tid under de strängaste försakelser för
total brist på respenningar, emedan en påräknad vexel uteblifvit, och
plågades dessutom ännu af sjuklighet och en tryckande hetta. Från
nöden i Bagdad räddades han af en der anträffad Engelsman, begaf
sig derifrån den 13 sept. 1848 till Persien, då färden gick genom
_Kirmanshahan_ och _Hamadan_ till _Isfahan_, den fordom så lysande
verldsstaden, dit han framkom den 9 nov., samt vidare genom _Shiraz_
till sjöstaden _Abu Shir_ vid Persiska viken, derifrån den 7 jan.
1849 sjövägen till _Basra_, och öfver _Aleppo, Damaskus, Beirut_ till
_Alexandria och Kairo_, der han ändteligen med i hög grad nedstämdt
lynne sade orienten farväl i medlet af juni 1849. I öknen utanför
Damaskus råkade han ut för röfvare, som fråntogo honom allt, till
och med kläderna, men återgåfvo dock sedermera det mesta af rofvet;
dervid gingo dock hans under resan gjorda anteckningar förlorade, till
oersättlig skada för vetenskapen. Sedan nu hans värf i orienten var
fullbordadt, reste Wallin hastigt tillbaka genom Europa, öfver Triest,
norra Italien, Gotthardsberget i Alperna, Schweitz, Rheinländerna
och Belgien till London, der han lyckligen hamnade den 1 okt. 1849,
och qvardröjde öfver hela vintern, för att i Londons rika samlingar
ytterligare förkofra sitt kunskapsförråd angående orienten. Der
fick han också rikligt erkännande af de lärda för sina litterära
förtjenster. Slutligen hamnade Wallin i juni 1850 vid hemlandets
kust, just då promotionshögtiden firades i Helsingfors och således en
stor mängd landsmän från alla trakter hade samlats hit, alla nyfiket
välkomnande den berömda resanden. Ty Wallins resor voro ingalunda
obekanta för allmänheten under hans bortavaro, ej heller blott af lärda
uppmärksammade; tvärtom hade nästan hvar och en läskunnig med det
största intresse genomläst de ufdrag ur hans bref, som flere tidningar
meddelat, och Araben Wallin var på den tiden i hög grad populär.

Under hans bortavaro hade professionen i orientaliska litteraturen
blifvit ledig, derigenom att prof. Geitlin fått transport till
professionen i biblisk exegetik; Wallin ansökte således denna tjenst,
utarbetade till större delen redan i London sitt specimen, och utgaf
det om hösten 1850. Han var enda sökanden och utan jemförelse den mest
meriterade inom hela norden till en sådan befattning; han utnämndes
till professor den 1 jan. 1851 och hans befordran blef här kunnig
just de dagar, då universitetet firade en fest till minne af H.K.H.
dåvarande thronföljarens 25-åriga kansleriat. Han tillträdde genast sin
tjenst och höll föreläsningar i Arabiska grammatiken, för hvilket behof
han äfven utgaf en liten lärobok på Arabiska af _Ibn-Malik_; men af
hans verksamhet såsom föreläsare finnas föga minnen qvar, dels emedan
den fortfor alltför kort tid, dels emedan åhörarnes antal för ämnets
skull var ganska ringa och deras förkunskaper alltför elementära.
Så mycket fann man dock, att han ämnade införa en dittills ovanlig
praktisk undervisnings-method i österländska språken, den hvilken
han sjelf med så mycken fördel begagnat. Han begynte ock nu utarbeta
vetenskapliga afhandlingar i sitt ämne på Tyska, för Orientaliska
sällskapets i Leipzig tidskrift, hvilket vidt utgrenade sällskap
genast hade inkallat honom till ledamot. Äfven begynte han redigera
en i stor skala tilltagen berättelse om sin första ökenresa, hvilken
fulländad skulle hafva belyst Arabernas seder och lefnadssätt på det
mest tillfredsställande sätt; men endast en liten början hade hunnit
bli färdig, när berättarens röst plötsligt förstummades och pennan föll
från den flitiga handen.

Wallins fädernesland fröjdades öfver att ifrån österlandets faror
och strapatser hafva återfått honom välbebållen och kunskapsrik,
men han sjelf tycktes njuta ingen fröjd och ingen ro, hans fordna
lefnadslust var till det mesta förstörd. Orsaken dertill var utan
tvifvel, åtminstone förnämligast, ett sedan lång tid groende kroppsligt
sjukdomsfrö, som endast tidtals någongång yttrade sig med smärta i
bröstet, men hade fortfarande svårmod till följd. Såväl utländskt,
som inhemskt pris och beröm tröstade honom föga, hans nu vunna trygga
samhällsställning och passande verksamhetskrets tillfredsställde
honom ej, såsom det tycktes; i ett bref från London uttalade han sitt
nedslagna lynne med följande högst märkliga ord, som äro hållna i den
äkta orientaliska Beduinstilen: "I lifvets dagsresa hade jag ett mål:
att före solens nedgång komma fram till källan i fjerran öken; men mitt
ök var uthungradt, dess puckel tom på fett, _seraben_ (sandförande
väderhvirfvel) på vägen förde mig vilse; hvarföre jag hungrig och
törstig, med en Beduins lugn och tacksamma _al hamdo lillah_, lägger
mig der natten kommit öfver mig, i den grop jag skrapat i sanden, för
att afbida hvad Herren skall sända med den randande morgonen: _lif
eller död_." Han längtade ånyo till orienten för att fullborda hvad
han alltännu ville anse för blott halfgjordt arbete; men föga mer än
två solhvarf efter hans återkomst till hemlandet, kom den "randande
morgonen", om hvilken han talat, och medförde: _döden_.

Wallin gjorde ansökan om reseunderstöd för en ny färd till Arabien --
i stor skala tilltagen, att dömma af den betydliga summa penningar han
begärde -- såväl af Geografiska sällskapet i London, hvilket i hög grad
hade intresserat sig för hans förra resa, som af Ryska geografiska
sällskapet i Petersburg, men fick afslag på sin anhållan från båda
hållen, måhända blott af ekonomiska skäl. Dessa afslag lära hafva
gått honom mycket till sinnes, ty med sin numera vunna erfarenhet i
ökenresor, större än någon då lefvande Europés, ville han ytterligare i
grund genomforska Arabien, äfven södra delen af den stora halfön. Med
anledning af sagda ansökan inbjöd det senare sällskapets ordförande,
H.K.H. storfursten Konstantin, om sommaren 1852, Wallin till sitt
amiralskepp, liggande i hamnen vid Sveaborg, och emottog der artigt
den berömda resanden, samtalande om orienten, som icke heller för
storfursten var obekant.

Nästan utan föregående sjukdom, sedan Wallin ännu samma afton i ro
sutit vid thébordet med sin mor och syster, brast plötsligen en åder
i hjertat och han afled om natten den 23 okt. 1852. Sorgebudet om
detta oförmodade dödsfall flög såsom en löpeld kring hela Finland och
väckte allmän bestörtning; de stora förhoppningar man fästat vid den
nya professorns i orientaliska litteraturen verksamhet, voro med ens
tillintetgjorda. Vid begrafningen den 29 okt. bars den aflidnes stoft
genom staden af deputerade från Vestfinska studentafdelningen, hela den
öfriga studentcorpsen slöt sig sjelfmant till processionen, för att
dymedelst hedra den namnkunnige läraren, och professor Geitlin höll vid
jordfästningen ett varmt minnestal, som är tryckt i Litteraturbladet
för 1852 pag. 248-51. Några år derefter subscriberades bland lärare och
studenter, som hört till Vestfinska afdelningen, en liten summa, för
hvilken anskaffades en enkel grafvård, bestående af en stor, ohuggen,
mörk sten med Wallins namn på, för att utmärka stället der hans stoft
hvilar å Helsingfors Lutherska begrafningsplats; denna minnesvård,
flärdlös och oprydd som Wallin sjelf, invigdes högtidligen med tal,
sång och verser, för tillfället författade af Jul. Weksell.

Dessutom har den akademiska krets, som bildas af studenter från Vestra
Finland, beslutit hålla sin sedvanliga årsfest på Wallins dödsdag den
28 okt., då således anledning gifves att årligen upplifva hans minne.
Redan i dec. 1852 fattade Vestfinska studentafdelningen, hvilken just
då stod i begrepp att jemte andra afdelningar upplösas, såsom sitt
sista beslut det, att på sin bekostnad låta måla Wallins porträtt och
skänka detsamma åt universitetet till ett evärdligt minne. Utförd
af R.W. Ekman med vanlig raskhet och skicklighet, står taflan sedan
dess i en af universitetets lärosalar, företeende en liflig bild
af en snillrik Finne i Arabisk kostym, vid öknens djerfva klippor
blickande ut öfver fältet, med uppslagna tält i bakgrunden. Efter samma
tafla, som åter grundar sig på en konturteckning gjord af fru Lagus
omedelbart efter Wallins död, är det lithografierade porträtt utfördt,
som åtföljer Lännetär 7, Helsingfors 1860, äfvensom de fotografiska
porträtter i visitkorts format, hvilka finnas till salu i Frenckellska
bokhandeln. Emedan således Wallins porträtt äfven eljest är lätt
tillgängligt för allmänheten, hafva vi icke ansett nödigt att här
bifoga detsamma.

Wallin var en flärdlös, allvarlig man, med de upphöjdaste tänkesätt
och ett enkelt yttre, samvetsgrann och besluten att så grundligt
som möjligt genomföra hvarje uppgjord plan. Men hans arbetsmethod
var beräknad för en lång lifstid; ty den slags raskhet, som griper
tillfället i de flygande lockarne och låter verket gå hastigt af
stapeln, färdigt eller halffärdigt allt efter omständigheterna, den
hade han icke, gillade den icke heller, utan ville helst föra den
under rubriken fjesk. Tvärtom synes af hela hans lif att han älskade
långa och grundliga förberedelser, som trängde till botten af en sak
och icke medgåfvo något, ens det oskyldigaste charlataneri; ehuru
sådant i ämnen, så föga allmänt kända som de orientaliska språken,
är mycket mera vanligt än mången oinvigd kan förmoda. Derjemte låg i
hela hans karaktär en redbarhet och samvetsgranhet, som förbjöd honom
uttala sin mening i något ämne, det han icke hunnit genomforska i
grund och genomtänka på alla sidor. Deraf hans långvariga vistelse
och beredelsetid i Kairo. Dermed sammanhängde ock hans fullkomliga
oberoende af, ja nästan förakt för alla litterära auktoriteter; ty hans
skarpa kritik märkte snart nog, att äfven de anseddaste författares
yrkanden ingalunda alltid hålla profvet vid allvarlig granskning.
Han ville stå helt och hållet på egen grund, och stod det äfven i de
flesta fall; han ansåg vetenskapen vid hvarje steg framåt erfordra en
ny pröfning, anställd med ett från alla förutfattade meningar fritt
sinne. Derföre citerar han nästan aldrig någon författare, kunde det
ej heller med fog, emedan allt hvad han skref framgick ur hans egen
tanke och forskning, om han också derförinnan hade gjort sig bekant med
andras tankar i ämnet. Originalitet var hos Wallin ett utmärkande drag,
det man observerar i alla hans pennas alster; originaliteten var också
en ibland de egenskaper, han mest värderade hos andra, medan deremot
den flacka konvenansens virtuoser och det traditionella vetandets
kolportörer voro honom leda. Men ett hårdt öde ville att han i rikt
mått skulle få erfara sanningen af det gamla ordspråket: _ars longa,
vita brevis_; ej blott bokstafligen fattadt, såvida döden tidigt afbröt
hans vetenskapliga bana, utan äfven i så måtto, att han under sin
korta lefnad esomoftast plågades af tanken att nödgas lemna alla sina
företag halfgjorda i brist på tillräcklig tid. "Hela mitt lif är blott
ett lappverk", klagade han vemodigt, ehuru mången annan skulle funnit
sig belåten med hälften af hvad han uträttade. Det är en naturlag att
efterföljande generationer måste klifva upp på de föregåendes axlar,
för att kunna skåda vidt omkring; ingens lifstid eller förmåga hinner
till att sjelf genomforska en vetenskap från början. Berömligt är i
alla fall sjelfva sträfvandet -- och det var hos Wallin alltid synbart
-- att söka skaffa sig en egen tanke och sjelfständig öfvertygelse
i hvarje ämne, det man företagit till behandling. Just derigenom få
hans yttranden synnerlig vigt för vetenskapen, emedan de aldrig äro
uppkok på andras yttranden, utan alltigenom egna; också ser man Europas
orientalister och geografer med hvarje år fästa allt större och större
uppmärksamhet vid Wallins tyvärr alltför fragmentariska arbeten.
Hans verk blefvo blott fragmenter, men de ådagalägga mästarehanden
i det lilla som blifvit utfördt. Isynnerhet äro hans etnografiska
iakttagelser och reflexioner verkliga mästerstycken af originell
fördomsfrihet, djupsinne och naturtrohet. Menniskors egendomlighet var
också ett ämne, det han alltid med synnerlig förkärlek studerade.

I sällskaper satt Wallin icke sällan tyst och till utseendet kall eller
likgiltig; men under den sträfva ytan gömde sig ett känslofullt hjerta,
som gerna ville dölja sina rörelser för andras blickar. Att mycket
föra sina känslor till torgs, betraktade han såsom en svaghet och
qvinlighet, den mannen icke borde låta komma sig till last. Han leddes
dock hela sin lefnad igenom hufvudsakligen af känslan, hade antipatier
mot eller sympatier för folkslag, språk och annat. Näst Beduinerna,
dem han omfattade med synnerlig förkärlek, värderade han t.ex.
Engelsmännen, troligen för deras lugn och gedigenhet, deras i mycket
med hans eget öfverensstämmande lynne. Märkligt är hans förakt för den
vesterländska civilisationens inflytande på folken; åtminstone föllo
hans uttryck ofta så, som skulle han ansett den hafva alstrat blott
flärd och löslighet i karaktären. Kanske var detta en reminiscens från
Rousseaus skrifter, eller en frukt af bemödandet att rätt grundligt
sätta sig in i orientalernas åskådningssätt; kanske voro hans yttranden
icke heller så allvarsamt menade. Till grund för berömmet öfver de
halfvilda Beduinerna låg utan tvifvel Wallins obevekliga hat mot all
flärd. Och dermed sammanhängde äfven hans såtillsägandes fullkomligt
demokratiska tänkesätt; ty menniskors olikhet i samhällsställning
var honom alldeles likgiltig, såsom öfverhufvudtaget allt yttre, och
han trifdes ganska väl äfven med personer af den lägre folkklassen,
öknens redlige son i trasor var för Wallin fullt lika mycket värd, som
någon maktägande excellens, emedan allena mannens rena menniskovärde,
utan afseende på yttre förhållanden, bestämde graden af hans aktning.
Att efter förmåga utforska detta blef derföre hans favoritstudium.
Den okonstlade redbarheten, som uttalade sig i hela hans väsende,
förvärfvade honom tillgifna vänner hvarthelst han kom, vare sig här
hemma eller borta, vare sig bland verldsberömda lärda i London eller
bland de fattiga shekherna i Kairo. Praktisk alltigenom, föraktade
han i grund långsläpiga teorier, emedan under dem vanligen gömmer
sig mycket charlataneri, och rekommenderade praktisk läromethod
åtminstone i språk; icke dess mindre har han efterlemnat djupsinniga
grammatikaliska undersökningar, till hvilka han ledt sig på praktisk
väg.

Åt Wallin tilldelades, under hans vistelse i London, det s.k. "Kungliga
priset för litterära förtjenster", och ett pris af Ostindiska
kompaniet, äfvensom sedermera af Geografiska sällskapet i Paris en stor
medalj i silfver, allt utmärkande de största orientalisters erkännande
af hans ovanliga förtjenst.

Wallins _skrifter_, dels af honom sjelf utgifna, dels efter hans död
utkomna, äro, utom dessa reseanteckningar, följande:

De praecipua inter hodiernam Arabum linguam & antiquam differentia.
Helsingfors 1839.

_Kasidetu-l-haijet min eschari-l-faridhiet_, carmen elegiacum
_Ibnu-l-faridi_ cum commentario _Abdu-l-Ghanyi_ e duobus codicibus
Londinensi & Petropolitano in lucem editum. Helsingfors 1850.
Litografierad.

_Lamiatu-l-efal_ (eller afhandling om verberna på vers af Ibn Malik,
med Bedr-eddins kommentar). Helsingfors 1851. Litografierad.

Notes taken during a journey through part of northern Arabia in 1848
(Read before the Royal Geographical Society of London on the 22-nd of
April 1850). I "Journal of the Royal Geographical Society of London"
Vol. 20, London 1851. Med en karta öfver Wallins resa i qvartformat.
Samtidigt utgafs samma karta särskildt i mycket stor skala.

Probe aus einer Anthologie neuarabischer Gesänge, in der Wüste
gesammelt. I Zeitschrift der Deutschen morgenländiscben Gesellschaft,
Band. 5, 6, Leipzig 1851, 1852.

Georg Aug. Wallins första resa från Cairo till Arabiska öknen i April
1845. Fragment. Helsingfors 1853.

Narrative of a Journey from Cairo to Medina and Mecca, by Suez, Araba
&c. in 1845. (Read 26 April 1852) I "Journal of the R. Geogr. Society,"
Vol. 24, London 1854. Likaledes med en karta.

Narrative of a Joumey from Cairo to Jerusalem, via Mount Sinai.
Translated by D:r Shaw. (Read 12 July 1854) I "Journal of the R. Geogr.
Society", Vol. 25, London 1855.

Über die Laute des Arabischen und ihre Bezeichnung. I Zeitschrift der
Deut. morg. Ges. Band. 9, 12. Leipzig 1855, 1858. Är Wallins största
vetenskapliga afhandling.

Bemerkungen über die Sprache der Beduinen. I Zeitschrift d. Deut. morg.
Ges. Band. 12. Leipzig 1858.

S. E.



Georg August Wallins rese-anteckningar.



I. Afdelningen.

Lübeck--Konstantinepel 1843.


Långt in på sommaren nödgades jag ligga hemma och vänta på lägenhet
till Tyskland. Så stor ock min fröjd var att träffa min scheikh Tantavi
och med honom och hans reskamrat De Maison tillbringa de sista 10
dagarne af min långa väntan, kunde dock allt detta ej stilla min oro
och otålighet att komma på väg. Denna otålighet minskade äfven till
någon del det nöje och den nytta jag annars haft af scheikhens besök
hos oss. Han var glad och munter som vanligt och gjorde sig derigenom
hos oss, liksom annorstädes, omtyckt af alla. Sjelf tyckte han om vår
stad, vårt folk och vårt klimat, hvari han fann likhet med sitt eget
lands, och lofvade att det ej skulle bli sista gången han besökte oss.
Några dagar före min afresa begaf De Maison sig ut på en liten lustfärd
i Finland, under hvilken han tänkte besöka Tammerfors, Tavastehus och
möjligen några andra städer och ställen. Ändtligen den 28 juli, sedan
den alltid långa skeppartimman en hel vecka blifvit förhalad från ena
dagen till den andra, gick jag om aftonen om bord, följd af de mina
och af scheikhen, som på Europeiskt vis med ett handslag och en kyss
från sina skäggbuskiga läppar, men med sin Arabiska helsning, var den
sista som från vår strand önskade mig lycklig resa. Jag kan ej undgå
att nämna, det min koran, som jag behållit framme till reslektyr, jemte
några andra lösa saker, bland dem min väl fullpackade snusburk, blefvo
glömda hemma, hvilket jag ansåg som ett dåligt omen. Den 14 dagar långa
resans öfver Östersjön besvärligheter ersattes hos mig af nöjet att
vara på sjön, och det var sällan den förekom mig för lång.

Fredagen den 11 augusti kommo vi ändtligen fram till Travemünde, ett
fridfullt vackert badställe med fri utsigt uppåt Östersjön och åt de
vackra bördiga Mecklenburgska och Holsteinska stränderna. Efter intagen
dugtig frukost, vid hvilken jag af mina reskamrater i champagne blef
helsad välkommen för första gången till Tysklands jord, begåfvo vi
oss alla 6, kapten Lange inberäknad, uti en vagn till Lübeck, der
vi inträffade i god tid på förmiddagen. Främmande var för mitt vid
Finlands torftighet och kala berg samt dess folks trumpna anleten vana
öga, anblicken af Tysklands rikedom och yppiga glada fält samt dess
folks glada sjelfbelåtna ansigten. Men tillika har jag ock alldrig
förr kännt huru kärt Finland är mig. Lübeck förekom ungefär sådant jag
på förhand tänkt mig det -- blott alla menniskor föreföllo mig der
alldeles lika, liksom stöpta i en och samma form -- männerne flitiga,
ordentliga och prosaiska, "treuberzig und bieder"; qvinnorna, de
vackra, alla med ett visst Judetycke, liknande mer eller mindre Julia
Schäffer eller hennes systrar, hos hvilka man snart sagdt finner alla
nyanceringar af den Tyska qvinno-skönheten jag hittills sett -- de
vanliga och fula här mest som öfverallt, dock med en viss kroppslig
friskhet och köttfullhet mera än hos oss, för öfrigt fryntliga och
färdiga med insinuanta miner. Men jag fruktar att med Tyskarnes
"biederkeit" och "treuherzigkeit" står så till som med Svenskarnes
nordiska kraft. Jag gjorde blott en kort rund omkring Lübeck och
förundrade mig öfver de trånga gatorna och det gamla Göthiska
byggnadssättet. På aftonen besökte jag med Staudinger Tivoli-teatern,
som högeligen behagade mig, icke för sjelfva spektaklets skull, ty det
var alldeles ömkligt, men för sjelfva inrättningens skull. Jag fann
ett innerligt nöje i att i det fria sitta och röka sin cigarr, dricka
sitt öl eller hvad som behagades, i stort sällskap och derunder se
spektakel. Fruntimren sutto 3 till 4 vid små aflånga bord, stickade
sin strumpa, åto à la glace eller förtärde något annat, och under allt
detta antingen spelades på scenen eller i orkestern mellan akterna; den
som ej ville höra musiken, som ehuru ej något utmärkt dock ganska gerna
kunde höras, gick omkring och spatserade i en liten, men ganska vacker
trädgård vid Trave. För öfrigt var man alldeles ogenerad, hvar och en
gjorde och lät hvad han ville. Så hade jag en verkligen rolig afton för
omkring 1 Rub. B:co ass.

Aug. 12.

Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten
var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora
skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af
Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så
oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver,
blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina
glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många
nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland
så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan
såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne
till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst
utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i
staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen
var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den
stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och
brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras
med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket
mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den
beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de
vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde
som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla
andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor
mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa
antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar,
som för Reiskes öfversättning af _Abulfeda_ begärde först 2 mark 8,
men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen
af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen
upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg
mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika
hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven
tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de
intressantaste bland dem jag såg.

Aug. 13.

Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe
tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det
tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen.
Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först
förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt
sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för
pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring,
som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste
predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig
alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men
utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan
mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos,
ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna
andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder
och choser. I sanning _Fader vår_ behöfver inga handupplyftningar eller
vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad
mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den
Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För
öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick
jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och
åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd
i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad
om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli
tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana
något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som
vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap
andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof,
och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest
roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att
karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva
trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En
gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro
äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra
lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der
man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta
voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller
burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en
Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor
champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.

Aug. 14.

Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo
vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier,
der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få
_Desguignes_ Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen
voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den
bästa platsen kostade 4 skilling och _Hvita frun_ spelades med
inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa
och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det
hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste
förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde
och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig
utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan
träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst
tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.

Aug. 15.

Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade
den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd
af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg
öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona
och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen
bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt
öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor
härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så
kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes
vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn
som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på
Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark
banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som
en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som
en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast
hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo _Zampa_, som gafs
verkligen miserabelt för Hamburg. Hr _Stritt_, Zampa, var en usel både
sångare och spelare, likaså M:r _Cornet_, Camilla, hvilka båda gåfvo
Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara
utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i
jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med
den Alexandrinska.

Aug. 16.

Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt.
Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för
att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan
jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår
bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som
jag förut funnit Wasilieff vara.

Aug. 17.

På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars
inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen
och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven
en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern
och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf
här _Die Papiere des Teufels_ jemte en annan piece, som vi ej sågo,
emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes
vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket
i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej.
Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och
komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott
hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och
ju dummare Witzen är, desto bättre.

Aug. 18.

Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej
det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om
den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock
och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett
bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull.
För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars
skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett
litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles
icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i
Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till
staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och
betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till
yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt
öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån
anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga
gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och
smala husen, invid hvilka man dock här och der alltid såg en trädgård
eller någon fläck gröna träd, och rundtomkring hela staden den vackra
vallen med sina stora lummiga alléer; allt detta i medelpunkten af ett
vidt, rikt grönskande fält, till någon del genomflutet af den breda,
men smutsiga Elben. Anblicken var herrlig, dock saknades helt och
hållet berg och sjö. Underlig var illusionen af de färgade fenstren,
isynnerhet af det röda glaset, som visade hela staden nästan såsom i
brand. Trappstegens antal dit upp var 563. Jag träffade här i sällskap
med 6 Engelsmän och några Tyskar, och hade tillfälle att se huru de
förre roade sig öfver det Tyska _ja wohl_, som man ock verkligen hör,
här i Hamburg åtminstone, lika ofta och med lika varierad accent som
hos oss _ja så_. Jag såg att Engelsmännen togo mig för en landsman,
och aktade mig noga att ge mig in i långa samtal för att ej förråda
mig; svarade blott i de vanligaste och kortaste ordalag och hade min
stora fröjd att se huru väl vi förstodo hvarandras miner och vinkar att
skämta öfver Tyskarne. Beseendet af kyrkan och tornet kostade 1 mark,
rigtigt på taflor anslaget af någon direktion för kyrkan, och fann jag
detta drygt tilltaget. På eftermiddagen gjorde jag en liten promenad
med min Spanior och köpte billet till ångfartyget _Havre_, packade mina
saker och skref bref till Graedener och de mina, så att jag på hela
natten ej sof det minsta.

Aug. 19.

Gick om bord på ångfartyget _Havre_ kl 5, följd dit af Staudinger,
den sista Finne jag troligen på länge får se -- och gråten stod mig
verkligen i halsen då vi togo afsked. Kommen om bord valde jag mig
genast en säng, dit jag lade alla mina saker, och såg mig för öfrigt
litet omkring. Jag fann fartyget vara ganska medelmåttigt; andra
kajuten, hvaruti jag olyckligtvis tagit min plats, var smutsig och
något sluskig och jag ångrade storligen att jag sparat på 25 francs,
då jag såg mig ej ha frihet att vandra omkring öfverallt och ej få gå
på akterdäcket. Kl. 6 gick det af och kostade mycket krångel förrän
vi rätt kommo oss ut på Elben, ty det var just nu flodtid och den
kom snedt emot oss. Elbens stränder äro vackra, på den högra först
sandhöjder, planterade med träd, den venstra slät och låg, men grön och
bördig. Blankenese är en utomordentligt vacker by och så äfven många
andra dem vi foro förbi; men som jag föregående natten icke sofvit och
dessutom äfven var vid högst dåligt humör, (såväl vid besinnandet att
jag nu var alldeles ensam, som ock att jag tagit den andra platsen
på ångfartyget och kommit som det tycktes i högst tråkigt sällskap,)
lade jag mig snart att sofva och vaknade ej förr än vi voro ute på
hafvet utanför Helgoland. Så gick resan nu oafbrutet dag och natt mest
med motvind, utom en dag då vi hade den yppersta NO med god kultje.
Sjömännen voro alla hyggliga och artiga Fransoser, hvilkas välvilja
jag tycktes vinna genom frikostigt utdelande af cigarrer, hvaraf jag i
Hamburg försett mig med mer än jag kunde föra in i Havre. Isynnerhet
behagade mig en liten gosse om 13 år, en liflig och rolig byting, som
sprang omkring och gjorde puts åt alla andra, isynnerhet åt en gammal
matros, som en afton helt förtroligt beklagade sig för mig öfver sin
olycka att i 20 års tid ha färdats till sjöss utan att ha vunnit något,
alltid förföljd af ödet, och slutligen att för 3 månader sedan ha
kommit på den olyckliga tanken att gifta sig, och nu ha ingenting att
föda sin hustru med. Härvid stod allt den lilla matrosen och gjorde
grimaser och pekade horn i pannan åt den gamle. Sedan berättade han
mig att den gamle matrosen var gift med en fille publique. Något
som isynnerhet roade alla matroser att tala om, var deras förgudade
Napoleon och det Franska geniet, huru egentligen det uppfunnit allt,
hvad Engelsmännen sedermera utfört. Hos Fransmännen hade funnits allt
förr än någonsin någon annan nation hunnit tänka derpå, och från dem
vore ursprungligen idéen till allting utgången, ehuru de ej gifvit
sig möda att utföra den. Så vore ock allt i Frankrike det yppersta
som funnes. Så vore deras ångfartyg och deras machiner, äfven det
hvarpå vi nu voro, nemligen _Havre_, det exactaste machineri; och
det tycktes verkligen kosta på machinisten att, när jag frågade i
hvilken stad af Frankrike det vore gjordt, tillstå att det var från
Liverpool. För öfrigt voro matroserna alla högst artiga och verkligen
älskvärda, alltid färdiga till raisonnement, anständiga i högsta grad
och dock med all den Franska lättheten frivola och muntra, ställde sig
alldrig liksom på tjenare fot med passagerarne, men ock alldrig på
någon för närgående. Deras utseende var alldeles ej sydländskt, utan
jag igenkände dem på deras ansigte för fullkomliga nordboer. Också
voro de alla mest från Normandiet. Måndagsmiddagen voro vi utanför
Calais och jag stod sent om natten på däck och betraktade till höger
det höga Storbritannien, med tvenne stående fyrar i Dover, skådande
öfver till tvenne fyrar på Frankrikes kust, den ena en blinkfyr i
Calais, den andra en stående (som jag vill minnas) i Boulogne, och
derutöfver den klaraste med stjernor rikt beströdda himmel, och
nedantill i framstäfven af fartyget en silfverhvit glimmande skumfåra,
som uppkastade glittrande diamantperlor, -- ett skådespel så skönt och
så lockande att jag väl haft lust att kasta mig i Neckens armar. Men så
lyste åter på venstra sidan söderns stjerna så smäktande ljuft och dock
så klart, emot nordens matta på min högra sida, att jag, nu verkligen
sliten mellan söder och nord, gick ner i kajutan och lade mig.

Aug. 22.

Färdades hela dagen med den skarpaste motvind längs Normandies kust,
som utgör en hög sandvall, tvärbrant nedstupande i hafvet, skiftande i
alla sorts färger, dels rödt, dels gult och hvitt, med ingröpningar,
liknande gluggar och skotthål och upptills tillspetsade i form af torn,
så att det hela hade den största likhet med en gammal fästningsmur, med
sina torn och embrasurer, sin grundval och vallar. På somliga ställen
stodo ensamna sandpelare liksom vakter eller observationstorn, på andra
strök vallen med någon utskjutande kant ut i hafvet och deremellan
hade vattnet undertills bildat en port. Åt landet sänkte sig vallen i
dälder, der dels fiskarkojor stodo, dels någon liten stad eller by.
Anblicken häraf var verkligen, som en machinist sade, pittoresk, och
jag kunde hela dagen ej upphöra att stå och betrakta detta Frankrikes
fästningsverk emot England. Längre upp tycktes vara skog och åkerfält;
men som vi gingo så nära landet och det öfverhufvud var så högt, kunde
man ej se dit upp. Öfverhufvud var mig detta det intressantaste jag
ännu sett; men det gjorde mig i själen ondt att fara förbi England.
Redan på Elben då jag såg de tvenne stora Engelska ångfartygen, ett
från London och ett från Hull, gå förbi oss, ångrade jag mig storligen
att ha slagit färden till London ur hågen, men ännu mer då jag såg på
långt håll Dovers gamla slott höja sig ur hafvet, liksom hafvets kung,
och från sin höjd skåda ut öfver dess hvitblåa slätter samt öfver till
Frankrikes lägre stränder vid Calais, der, enligt hvad en af våra
muntraste matroser berättade, Napoleon hade uppbyggt ett torn för att
se hvad Engelsmännen hade för sig; dervid gjorde han en illistig min
och slug knyck på sina ögon. Resan var utom lifvet i kajutan ganska
rolig, isynnerhet derföre att jag fick se Fransmännen till sjöss.
Sjömän äro de egentligen icke, långsamma i sina manövrer och utan
egentlig kärlek till hafvet, såsom det tycktes mig. Få eftermiddagen
i god tid voro vi framme utanför Havre, men kunde ej gå in, emedan
det just nu var ebbtiden och intet vatten i floden, hvarföre vi måste
färdas omkring till kl. 1/2 7, då floden hade inträdt och vi lupo in
i hamnen, som var fullproppad med fartyg af alla möjliga slag. I det
fulaste väder och starkt regn lupo vi in och gingo upp i vårt värdshus
_Hotel de la Neustrie_. Det fortfarande fula vädret hindrade oss att
vidare gå ut. Jag kom att bo i samma rum med en af mitt ressällskap,
som jag tror en handskmakare från Wien, en ung 19 årig godmodig gosse.

Aug. 23.

Temmeligen vackert väder, hvarföre vi ock genast gingo ut att besörja
våra pass och våra sakers afhemtande från tullen. Visitationen gick
ganska strängt till, dock för mig särdeles lätt och allt med den
Franska hyggligheten och artigheten. Derefter sedan våra saker, som
tillsammans utgjorde en ringa last för en vanlig liten handkärra,
blifvit af en karl på en sådan transporterade till vårt, ungefär
ett stenkast från tullen belägna hotel, begåfvo vi oss ut i staden,
besågo den präktiga hamnen och de ståtliga skeppen från alla orter,
som der lågo och klarerade ut till alla verldsdelar. Derefter gjorde
vi en liten tour i staden, som är utomordentligt nätt och vacker, med
reguliera raka gator, temmeligen breda och till största delen väl
stenlagda; husen vackra, icke i den gamla Tyska smaken med gaflarne
åt gatan, utan med façader, alla rappade och snygga, men med lika
trånga gångar och hål på sina ställen som i Hamburg, blott att dessa
för de bredare gatornas och den bättre inrättningens skull äro renare
och proprare. Derefter badade vi i öppna sjön med hela Atlantiska
oceanen framför oss, som nu häfde stora mäktiga böljor mot stranden.
Vattnet var bittert saltigt, så att jag ännu en lång stund derefter
hade en skarp bitter smak i munnen. Badet var oändligt stärkande. Det
roligaste dervid var att fruntimmer och herrar badade nästan alldeles
tillsamman, utan någon sorts skjul, en hop karlar midt emellan tvenne
skaror qvinnor, hvilka dock alla hade sina kompletta simkostymer så
att intet alls af deras retande behag kunde skönjas, utom ansigtet,
fötter och armar. Deras kostymer voro mest alldeles svarta, dock
såg man några deribland som liknade Turkisk drägt och voro oändligt
behagliga och nätta. Äfven karlarne hade små simbyxor, en tricot
som betäckte midjan. Badanläggningen var vacker med en promenad på
taket, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet och en del af staden.
Trädgården, utgörande en af hela badhuset omsluten borggård, var
liten och nyss anlaggd med allehanda gymnastiska redskap. Det allt
fortfarande fula vädret med regn och tjock luft dref oss hem, der vi
omkring kl. 1 intogo vår frukost. Kort derpå begåfvo vi oss åter ut på
promenad, oaktadt det fula vädret, och gingo ut genom tullen till en
förstad på sluttningen af sandhöjden, som terasslikt sänker sig ned åt
staden. Här äro uppförda vackra hus, säkert något slags villor, omgifna
af trädgårdar, och deremellan ha fleurister sina rundtomkring på långt
håll väldoft spridande blomsterparterrer och orangerier; emellan alla
dessa anläggningar, till största delen omgifna af murar, slingra sig
små gator, ej rakt uppgående utan krokiga, upp till sjelfva höjden,
derifrån man nu ser sig om och har den praktfullaste utsigt åt ena
sidan af öppna hafvet, öfverkryssadt af fartyg (hvaraf i dag, som jag
såg på skeppslistan, 84 från denna hamn utgått), åt andra sidan af den
mot Seinens breda och hafslika utlopp sluttande slätten, på hvilken
den vackra staden ligger, med sina mastskogar åt alla håll. Men tar
sig utsigten af staden härifrån väl ut, så är utsigten från staden af
dessa på terassen uppförda villor ej heller sämre, och man har svårt
att ge den ena företräde framför den andra. Dock mig behagade den på
höjden; ty ej allenast hafvet och staden, utan äfven fruktbara odlade
fält och skogar syntes der. Öfverhufvud vet jag ingen plats som så
behagat mig som Havre, och jag tänkte: kan jag någongång disponera
öfver tid och pengar, ville jag här förlefva en sommar och bada; men då
skall jag bo på höjden. Folket förekommer mig här gladt och präktigt,
qvinnorna förtjusande och gentila; hvilken kontrast emot de plumpa
Tyskorna! Sjelfva vår bonne, en gammal säkert 40 årig qvinna, när hon
första aftonen bäddade åt oss och parlerade sin fina Franska med en
gentilesse, som man hos oss knappt finner i de finaste sällskaper, höll
på att röfva mitt hjerta. I Hamburg var min Stubenmagd en kanske 18
årig och ganska vacker flicka, men så flunsig och smutsig att jag såg
bort när jag såg henne. Öfriga qvinnor jag här sett på gatorna hade
alla samma finhet och lätthet, samma retande behag, ehuru ej det minsta
sköna eller grant klädda, tvärtom helt simpla och vanliga, trippande på
de nerregnade gatorna och lyftande helt ogeneradt upp kjortlarne ända
till knäet. Man ser dem äfven mycket såsom säljerskor i magazinerna,
som äro splendida och granna, öfverträffande de Petersburgska; der
förekomma de mig ofta så förförande att jag ej tordes gå dit för att
handla, ty jag hade visst ej kunnat neka att köpa hvad helst säljerskan
bjudit ut åt mig. Vid hemkomsten hade jag tillfälle att se huru
gatpojkarne här behandlade en drucken gammal qvinna, som helt oskyldigt
tycktes gå fram och njuta af sitt rus, men hastigt blef omringad af en
hop tjufpojkar som kastade på henne all möjlig smuts från gatorna och
rännstenarne; detta fann jag vara alldeles icke vackert gjordt af de
annars så artiga Fransmännen. Bättre är då gatpojkarnes i Hamburg sätt
att gäckas med de druckna, att nemligen illistigt under en oupphörlig
sång af: "bringet dat svine to svinemark hin", föra dem omkring tills
de slutligen få dem ända fram till svintorget och der lemna dem i fred.
Men fylla och rus lär i fransmännens ögon vara något ansenligt fulare
än i Tyskarnes.

(Ur bref till enkefru Wallin.)

Onsdagen den 23 upptogs af visitation af våra saker, som här är mycket
sträng, och viserandet af våra pass, och när vi voro färdiga dermed var
det för sent att tänka på affärd denna dag. Ehuru vädret var fult gick
jag dock ut med en Wienare, som varit min reskamrat hit på ångfartyget
och händelsevis kom att bo i samma rum med mig på värdshuset der vi
togo in i Havre, emedan der då ej funnos flera rum lediga. Staden
har det vackraste läge man kan tänka sig: på ena sidan det stora
öppna vida hafvet, på den andra en vik deraf i hvilken Seine-floden
faller med en stor, vid mynning, stränderna rundtomkring med mycket
höga sluttningar, ofvantill betäckta med skog eller annan grönska, så
småningom sänkande sig till närmare vattnet, hvari de slutligen brant
stups ner och visa en sandmur, som säkert af vattnets och stormens ras
deremot erhållit ett fullkomligt utseende af fästningsmur. Sådan var
äfven hela den långa stranden af Normandiet, längs hvilken vi seglade,
och tycktes vara en af naturen bildad fästning mot England, som syntes
på andra sidan; men det sednare med sitt Dover förekom mig dock högre.
Isynnerhet gladde jag mig tisdagsaftonen, då jag midnattstid stod på
däcket och i det vackraste väder under en stjernklar himmel betraktade
det i kölvattnet af vårt fartyg perlgnistrande hafvet, till höger
tvenne båkar som lyste från England, till venster tvenne blinkfyrar
från Frankrike och ofvanom mig de tindrande stjernorna, bland hvilka
tvenne lyste framför de andra, nemligen nordens och söderns stjernor.
Men till Havre igen -- sjelfva den egentliga staden, som ej är särdeles
stor, ligger i djupet af en sådan sluttande Normandisk strand,
genomskuren af kanaler fulla med skepp och fartyg från alla verldens
ändar, hvilka man här har det sällsamma nöjet att se ligga än i fullt
vatten, än på torra landet. Här är nemligen stark ebb och flod, så att
vattnet hvarje sjette timma faller ut och fyller sig igen. Ehuru jag
var beredd derpå och redan i Hamburg sett dylikt, ehuru i ringa grad,
var jag dock högeligen förundrad då jag om morgonen steg upp och genom
fönstret, som vette utåt hamnen, tittade ut och såg fartygen ligga i
gyttjan så att kölen syntes; men hvad än mer roade mig voro pojkarne
och gubbarne och gummorna, som stego och trampade omkring till knäs
i den djupa gyttjan för att söka skatter som möjligen förlorats i
den. Derunder hemtade den här så kallade _la bonne_, det vill säga
qvinnan som städar rummen, in mitt kaffe, som här och öfverhufvud
öfverallt i Frankrike smakar helt annorlunda och tusendefalt bättre än
annorstädes, der jag haft tillfälle att smaka det; jag har redan här
fått en försmak af det äkta Mokka-kaffet och blifvit en stor älskare
af detsamma. Thé, som hemma var min älsklingsdryck och hvarförutan jag
nästan tyckte mig ej en enda afton kunna somna lugnt, har jag sedan
jag lemnat Hamburg, der man fick ett utmärkt godt thé, druckit blott
tvenne gånger i Frankrike; den ena gången första aftonen i Havre,
emedan vädret var så ruskigt och regnigt, den andra just nu i Lyon der
vädret är fullkomligen lika fult och emedan jag just skrifver till er
på en stund, då j troligen sitten vid ert trefliga thébord. Jag sitter
nu i en liten kammare, hvars enda fönster vetter utåt en gård, jemt
så stor och bred att jag med utsträckta armar räcker från ena ändan
till den andra. Fönstret, så stort det ock i sjelfva rummet ser ut att
vara, är sålunda nära omslutet af trenne 4 våningar högt sig sträckande
väggar, och som det är i andra våningen får jag titta högt upp, för att
få se en liten fyrkantig bit af den tjockt molnbetäckta och regnande,
men dock litet ljusgifvande himmelen. Den öfriga delen af rummet
är upptagen af en stor säng med gardiner, som kunde rymma minst 4
personer. Med största nöd har jag kunnat hala ett litet bord fram, för
att skrifva detta bref på och äta min middag kl. 6. Derefter ville jag
smaka på théet här och beställde mig det. Så hemtades mig en kanna och
en skål, ty här dricker man théet, såväl som oftast kaffet, ur en skål
eller spilkum, just sådan ungefär som vi bruka hemma till såsskål, och
dertill får man en stor matsked för att röra om sockret. Men i ordning
med frågorna -- jag var vid Havre. Så fult och småttregnande vädret än
var den dag jag låg der öfver, kunde jag ej hålla mig från att gå och
simma i Nordsjön. Vädret var från hafvet och vågorna vräkte in höga mot
stranden, der badinrättningen var, och vattnet hade en bitter stark
sälta, hvars make jag alldrig än kännt och hvarmed vårt vatten på långt
när ej kan jemföras, och som jag sedan mest hela dagen efteråt tyckte
mig känna i kroppen. Men hvad som mest förundrade mig och säkert äfven
mest skall förundra och kanske skrämma er, var att i detta oändliga tal
af badare, som der voro, fruntimmer och herrar badade i öppna sjön om
hvarannan. Hvar och en klädde sig uti ett litet numreradt, för hvar och
en enskilt bestämdt skjul på stranden, ett godt stycke från vattnet,
emedan floden annars skulle föra bort det, och derifrån spatserade man
helt tranqvilt ut på smala plankbroar i hafvet, sålunda att längs den
långa stranden först en viss terrain är bestämd för herrar, omedelbart
derintill en för fruntimmer, närmast derinvid åter en för herrar och
derbredvid en åter för damer, så att de råkas pêle mêle uti vattnet om
de vilja. Dock bör härvid märkas att fruntimren äro uti en fullständig
badekostym, täckta från hufvud till fot så att blott ansigtet synes.
Det förstås att med denna kostym coquetteras lika mycket om ej mera
än vanligt, och jag såg ett närmast mig badande fruntimmer, som var
kostymeradt à la Turque och så intagande vackert, som någonsin en najad
eller sjönymf kunnat vara. Äfven forstås af sig sjelft att herrarne ha
simbyxor, som fås vid ingången till badinrättningen. Efter badet gick
jag och spatserade omkring. Den sluttning, i hvars slut den egentliga
staden och hamnen äro belägna, är upptagen af en förstad eller villor
eller hvad det månde vara, nog af den är fullbyggd med vackra stenhus,
hvart och ett omgifvet af en trädgård; deremellan gå gator slingrande
sig uppåt, emedan de blefve för branta om de gingo rakt upp ända
till den högsta toppen, som utgör en stor vidsträckt flacka med den
härligaste utsigt öfver hela trakten. Hvarthelst man härifrån ser, är
allt skönt: hafvet utan land framföre, sluttningen med sina vackra
villor och trädgårdar nedanför, samt staden med sina kanaler fulla med
skepp; längre bort på samma sida den stora djupt in i landet gående
hafsviken, på hvars ena sida Seinen faller ut, medan den på de andra är
omgifven af fästningslika stränder; på fastlandssidan utsigten öfver
Normandies rika fält med der kringströdda hjordar. Detta var åtminstone
för mig bland det vackraste jag sett. Men anblicken från staden af den
terasslikt sig höjande sluttningen var ej heller sämre, öfverhufvud
var Havre i alla afseenden en stad som behagade mig nästan mer än alla
andra dem jag hittills sett. Jag tyckte mig alltför gerna vilja här
tillbringa några veckor af en vacker sommar; men dertill kan framdeles
bli tid, nu var det ej. Den 24 således om morgonen gingo vi om bord
på ett litet ångfartyg allt ännu under mulet väder och stark blåst,
som häfde höga vågor in i hamnen derifrån vi gingo ut. Roligt var det
isynnerhet att se när vi just hunnit ur hamnen, der vågorna dock bröto
sig något i sin styrka, ut på flackan der hela Nordsjön låg på och gaf
fartyget en knuff, så att alla passagerare som tagit sina stolar och
satt sig i ordning, hvar och en i sin krets att njuta af färden och
sällskapet, blefvo kastade huller om buller från sina platser, under
skrik af barnen och stort tumult bland alla. Dock voro vi snart inne på
Seine-floden, der gick ingen sjö och ehuru stormen brusade kring dess
höga stränder hann den dock ej dess vatten. Småningom hade nu äfven
blåsten jagat bort molnen och klarat himmeln, så att vi i det vackraste
väder gjorde den vackra färden Seine uppföre. Stränderna bibehöllo i
början och långt uppåt sin hafsnatur, sådana de voro längs Normandies
kust, höga och med brant sluttning stupande ner i floden, men derunder
till största delen gröna och antingen skogbevuxna eller odlade till
åkerfält och afdelade med små alléer eller rader af trän, som bildade
gärdesgårdar och gingo ända ut i flodvattnet. Den andra sidan af floden
var deremot jemnare, dock äfven den här och der afbruten af höjder, och
det vanligen så, att der den ena stranden var hög var den andra något
lägre och tvärtom. Dessa höjder voro inga egentliga berg, utan tror
jag, hårdnad och liksom sten blifven sand. Floden afdelades som oftast
af små holmar med långt ut i vattnet utskjutande rik grönska med träd
och buskar, som hängde ut öfver vattnet. Ju högre upp vi kommo aftogo
småningom höjderna och trakten blef mera landtlig, men äfven nu allt
lika intagande. Passagerare funnos om bord till ett stort tal kanske
öfver 100, deribland flera Engelska familjer, hvaraf isynnerhet tvenne
små barn, kanske om 10 år, en gosse och en flicka, isynnerhet roade
mig. När alla andra barn skreko och föllo omkull vid den första skarpa
stöten vi fingo i hamnen, och flera gamla personer lågo sjösjuka och
ömkliga, gingo de raskt omkring och sjöngo en Engelsk sjömansvisa.
Mången rolig och munter scen såg man här bland den stora folkhopen. Men
det bästa var att ingen generade sig, hvar och en tog fram sitt lilla
matknyte eller sitt Franska bröd eller ostbit eller hvad helst han
tagit med sig och sparade så in hvad kosthållaren annars hade förtjent
öfverhufvud gjorde den vackra trakten, (hvilken såsom jag sedan hörde
af vidtberesta Fransoser, skall vara nästan obestridligt den vackraste
i deras land) det roliga och mångblandade sällskapet och det vackra
vädret, denna färd för mig bland de angenämaste jag gjort. Hvad jag
saknade och isynnerhet här saknade, var någon god vän och reskamrat
af mina landsmän. Men alltid skall något fattas. Middagstiden efter
omkring 8 timmars färd framkommo vi till Rouen, der tiden ej medgaf oss
annat än att äta en hastig middag och i förbigående betrakta den såsom
skönast i hela Frankrike ansedda gamla kathedralkyrkan.

Dagb. Aug. 24.

Bittida om morgonen kl. 6 gingo vi om bord på ångpakettbåten _La
Seine_. Vädret var väl ej numera regnigt, men luften var tjock och
blåsten stark. I stort sällskap af minst 100 personer gingo vi af.
I kanalen var ännu temmeligen lugnt, så att hvar och en såg nyter
ut och lagade sin stol i ordning och satte sig; men vi hade knappt
hunnit ur hamnen förrän en stor sjö kom vräkandes på oss från sidan
och rutsch! alla stolar vräktes omkull med dem som så behagligt tagit
sin plats på dem, och barnen började skrika och fruntimren visade
förskräckta miner. Emellertid gick kaptenen, som såg barsk ut, och
skrek och kommenderade och vi gingo så småningom framåt till Seinens
stora ståtliga mynning, som dock är omkring en half eller hel timmas
väg ifrån Havre. Unden denna färd, som verkligen gick i hög sjö, blefvo
många sjuka, både karlar och qvinnor, och spydde rätt hjertligt öfver
bord samt på däck, och lågo bleka glömmande all etikett i egna och
andras spyor. Spektaklet var löjligt, isynnerhet första stöten, då
alla rullade omkull. Snart kommo vi in i Seinen: här gick lugnare sjö
och alla repade mod och drucko ett glas sockervatten, för att skölja
ner den bäska smaken och ställde sig i ordning att betrakta landet,
som äfven nu längs floden bibehöll lynnet af Normandies strand emot
hafvet, blott att det här var mera odladt och sandhöjdens sluttningar
bevexta med buskar och småskog. Samma karakter behöllo stränderna
ända fram till Rouen. De voro i allmänhet de vackraste jag sett och
jag vet intet, som mer kunde fordras, om ej verkliga granitberg; ty
sådana voro alldeles ej att finnas här. För öfrigt ansenliga höjder,
som sänkte sig än brantare, än mera sluttande till de rikaste och mest
odlade dälder, i hvilka ofta låg en by eller liten stad, här och der
på höjderna ruiner efter gamla slott; floden var fullsatt med holmar,
dels mindre, dels större, som åter af små kanaler voro afdelade i små
holmar, alla med den yppigaste vegetation, som gick ända ner i vattnet.
Det egna tyckte jag mig bemärka med stränderna att de turvis omvexlade
i karakter, än var den ena hög och den andra deremot stående låg, än
åter tvärtom. Också skall Seine-floden, såsom jag sedermera hörde
af en vidtberest Fransos, vara den vackraste och i allmänhet denna
trakt den skönaste i Frankrike. Men det var svårt att veta hvart man
hellre skulle se, på den sköna naturen omkring oss, eller den sköna
naturen om bord. Mina ögon hade genast i början fallit på ett sällskap
fruntimmer, bland hvilka en var en verklig skönhet. De voro fyra, af
hvilka hvar och en hade sitt barn och hela sällskapet blott en man,
som såg ovanligt human ut. Jag kunde ej begripa att de skulle vara
Fransyskor, ty dertill voro de mig ändå för fina och eteriska. Jag gick
närmare och hörde verkligen till min glädje att tvenne af barnen, en
gosse och en flicka af kanske 4 år (de tvenne andra barnen lågo ännu i
sina mödrars famnar), glada gingo omkring på det temmeligen ostadiga
däcket och sjöngo: "merrily of the waves we go", under det att några
Franska barn, deribland en för öfrigt den raskaste 4 årige gosse, låg
i pappas famn och halfgret; ty ehuru vädret hade klarnat upp till en
skön och vacker dag, kommo dock ideligen starka och häftiga byar från
höjderna, som ofta vräkte vår ångbåt åt sidan. Flere andra grupper af
muntra och glammande, halft skrålande Fransoser och Fransyskor och af
lugna, tysta Engelsmän och Engelskor suto omkring på däcket och togo
fram sina matpåsar helt ogenerade för dem som möjligen hade lust att
gapa på dem. Bland passagerarne voro mest Engelsmän, bland hvilka af
akter-passagerarne en familj med 2 gossar och 2 flickor, det ena paret
skarpt brunett, det andra fullkomligen blondt, som utomordentligt
behagade mig och hade skarpt markerade Engelska eller Skottska ansigten
af omkring 15 år. I jemförelse med de Engelskor jag här såg, förlorade
sig dock mycket Fransyskorna. Allt detta gaf anledning till mycket
gapande för mig och jag visste ofta ej hvart jag skulle titta och vända
mig, så att de 6 timmar, vi voro på väg, förgingo nästan utan att jag
pratade eller meddelade mig med någon, såsom en kort stund. Fartyget
var i allo elegant och väl inredt, besättningen hygglig och artig; men
kosthållaren, hos hvilken jag tog en beefstek för en franc, var dyr.
Hela farten var i det hela taget den angenämaste jag gjort i min tid,
blott jag hade haft någon menniska som jag kunnat prata med; men mina
tvenne reskamrater, en handsk makare från Wien och en paraply makare
från Köpenhamn, till börden en Fransos eller såsom jag hellre tror en
Jude, voro mig alltför heterogena. Dock Wienaren var en godmodig Tysk
och treflig nog, men passade mig ej. Middagstiden kommo vi till Rouen,
bestyrde genast om våra sakers framskaffande till jernvägen och gingo
så att bese den stora kathedralen, hvilken vi nu hunno blott utvändigt
beskåda. Den är, såsom jag hört, en af de berömdaste i Frankrike.
Det förunderligaste och genast mest i ögonen fallande är det höga, i
konstfullt genombrutet arbete af metall gjorda tornet, och sedan det
öfverallt på utsidan anbragta fina arbetet af samma slag, allt så
luftigt och så fint att man tycker minsta väderfläkt skulle bryta det.
Häruti fann jag en stor kontrast emot de kyrkor jag sett i Hamburg
och Lübeck, hvilka alla förekommo mig något för tunga och plumpa. Kl.
3 reste vi af på jernvägen. Sjelfva pavillonen i Rouen tycktes ännu
vara blott provisorisk; men för öfrigt var allt nobelt och godt. Vi
dels följde Seinens strand dels foro öfver den, och trakten var allt
ännu lika: omvexlande sandhöjder och dälder, rikt odlade och fullsatta
med byar och köpingar. Här tycktes floden, som ju högre man kommer
uppåt aftager i bredd, dock förlora mer och mer af sin hafsnatur och
antaga ett mildare och upplandslikare utseende; öfverallt afdelad af
de busk- och fältrikaste holmar i flera och mångfaldigt sig grenande
armar, hvari små hamnar för båtar bildades genom uthuggningar af i
floden utvexande småskog och buskar. Husen här i byarne voro alla
hvitlimmade, icke såsom i Tyskland tegelstensröda med hvita kalkränder,
icke heller så tunga och tjocka som der. Men hvad jag här saknade var
gärdesgårdarne af små täta buskar, sådana man har öfverallt i Tyskland.
Väl voro här på några ställen åker- och ängsfälten skilda genom alléer
af höga träd, hvilket visserligen gaf landet ett pompösare utseende;
men det var endast på få ställen. Hvad som mest förundrade mig på
sjelfva banan, var farten i de genom stora sandvallar gräfda hvalf,
hvaraf det längsta räckte 7 1/2 minut att genomfara i kolsvart mörker,
och i hvilket vi äfven mötte en annan ångvagn som med hiskelig fart
ljungade förbi och med elden från sin machin half-upplyste den smala
och mörka vägen. Det var verkligen hiskligt och jag kom ovillkorligen
ihåg Sindbad då han begaf sig på måfå in på den underjordiska floden.
Kl. omkring 9 kommo vi till Paris, der genast efter utstigandet
ur vaggonerna alla saker bragtes tillsammans i ett stort rum och
sorterades efter den plats deras ägare innehaft. Vi fingo lyckligtvis
snart och hastigt reda på våra, oaktadt den förfärliga trängseln,
hojtandet och fjäskandet; men knappt hade jag fått min lilla kappsäck
och nattsäck i handen, så kom en karl som med våld ryckte kappsäcken
ur min hand och likaledes min reskamrats, bad oss packa dem på hans
rygg och då jag frågade hvad han hade att göra med oss och våra saker,
helt simplement började beskärma sig öfver att ha att göra med folk
som ingenting förstod, och mir nichts dir nichts förde bort dem sedan
de åtskilliga gånger vid uppackningen på ryggen fallit ner och en
gång äfven gåfvo en dugtig knuff åt en bredvid stående tullbetjent.
Jag följde med och när vi ändtligen kommit ut, frågade jag ännu helt
uppbragt hvad han var för en karl och hvad han ville; men intet
hjelpte, han bara skrattade och beklagade sig öfver mitt oförstånd,
förde våra saker in i en vagn och oss efter, och när vi väl voro inne
bad han oss vara goda och betala en franc, som gjordes; derefter en
annan karl som skulle ha några sous; och så frågades hvart det skulle
bära af, och då jag uppgifvit det af Ingman mig rekommenderade _Hotel
du Luxembourg_, hördes "allez", och så bar det af genom Paris' gator
och räckte nästan en half timma innan vi kommo fram. Redan på denna
väg foro vi genom rader af de finaste och gentilaste boutiquer och
intrycket var i allmänhet stort och pompöst.

Aug. 25.

Efter intaget kaffe begåfvo vi oss genast ut på vandring kl. omkring 8,
vandrade längs vår _Rue de la Harpe_ öfver Mikaels bron in i la cité,
der längs kajen till kyrkan _Notre dame_, besågo den ut- och invändigt,
bestego sedan tornet och hade här den fullkomligaste öfverblick öfver
Paris' oändliga massa af hus och monumenter, hvilka tillsammans först
sågo ut som ett chaos. Sedan gingo vi omkring på gallerierna och orgeln
och några andra små kryphål, der vi slutligen alltid stannade vid
någon låst dörr, som jag inbillade mig skulle leda in i någon slingrig
gång. Gerna hade jag vandrat här omkring en hel veckas tid för att
få reda på alla Qvasimodos snår och hvalf, men nu var jag här blott
för att se och hade ej mera tid än några timmar. Allestädes spejade
mina ögon efter Qvasimodo, men de kunde ej upptäcka annat än artiga
och vackra Fransoser, som för en liten pour le garçon släppte oss
in i tornet. Hvad som föll mig i ögonen var att under gudstjensten,
som nu påstod, se målaren gå omkring och copiera basreliefer hvarmed
väggarne voro fullsatta. Sedan gjorde vi en tour till palatset _les
Tuileries_ och dess trädgård, vandrade öfver _Place de la Concorde_,
der det ryste i mig vid hågkomsten att Ludvig XVI med sin gemål här
blifvit halshuggen, och der nu den ståtliga stora Egyptiska obelisken
står. Sedermera, lockad mera af Almqvists Gabriele Mimanso än något
annat, gick jag att se en representation af Kavaloraman, som verkligen
är förunderlig, men dock snart blir tröttande. Mig lyckades ej att här
få se någon obekant skönhet, hvars bekantskap kunnat vara värd att
eftersträfva; hela auditorium (ty taflan förklarades äfven punkligt
af en osedd person) bestod af mig och min följeslagare, tvenne andra
män och en gammal Engelsman med sin lika gamla fru, hvilka sistnämnda
dessutom hela spektaklet föga tycktes behaga. Derefter vandrade vi ännu
litet omkring, gingo så in i Nya Magdalena kyrkan, den praktfullaste
och pompösaste jag sett, men i en nymodig stil, med trenne stora
nästan helt och hållet förgyllda kupoler, ifrån hvilka allena ljuset
faller in i kyrkan; för öfrigt på väggarne och pelarne fullsatt med
taflor och statyer, alla såsom de förekommo mig i en nyare stil. Skall
och kan en kyrka i våra tider byggas, beräknad på att genom prakt
imponera, så blir denna säkert oöfverträfflig. Sedan gingo vi öfver
_Vendôme_-platsen och bestego den ofantliga Napoleons-kolonnen, från
hvars galleri i toppen man hade nästan samma utsigt som från tornet
på Notre dame. Något husligt var att stå der uppe, likaså upp- och
nergången på den smala trappan. Vi gingo derefter in i kyrkan _S:t
Roche_, i hvars yttersta bakgrund man utöfver tvenne andra chor ser
Kristus på korset med Magdalena knäböjande bredvid i sculptur, hvilket
på det långa afståndet tar sig oändligt väl ut. Der invid är Kristi
grafläggning i basrelief, äfvenså högst naturlig, och längs väggarne
Kristi passions-historia, framställd tror jag i 12 stationer. Derefter
voro vi i ännu en kyrka _S:t Germain l'auxerrois_, hvilken jag ej fann
vara något särdeles; men jag var ock nu alldeles uttröttad af det
myckna jag sett. Efter middagen, som intogs kl. 5 hemma i vårt hotel,
gjorde jag ensam en tour ånyo genom Tuileries-trädgården och _Champs
elysées_, der nu var mycket folk, musik och andra lustbarheter. Jag
hörde här på en militär-musik, som var sammansatt af 7 olika sorts
horn, 2 klarinetter och 1 piccoloflöjt, som allt tog sig ganska bra
ut, ehuru jag tyckte hornisterna ingalunda voro bättre än våra Finnar
och ej hade den vackra ton i sina instrumenter som de. Här och under
hemvägen såg jag intet anstötligt af glädjeflickor eller annat, allt
var anständigt ehuru folkmassan var stor.

Aug. 26.

Besåg museum i _Louvre_, den stora samlingen af sculptur, hvaraf
naturligtvis det Egyptiska upp- och intog mig mest, ehuru jag hade
tänkt mig samlingen större, och det stora praktfulla målningsgalleriet,
hvaraf den Italienska skolan mest sysselsatte mig. Men hvad är det att
på 4 timmar vidpass vandra igenom dessa stora och rika konstskatter?
Man blir blott vimlig i hufvudet och till slut vet man ej hvad man
ser och sett. Jag hoppas en annan gång kunna göra om denna tour med
mera tid och mera lugn. På aftonen spatserade vi på boulevarderna och
vid Palais royal, öfverallt var folk till otalig mängd, öfverallt
anständighet och artighet.

Aug. 27.

Var större delen af förmiddagen inne hos min granne, en målare från
Berlin. Middagstiden i _Jardin des plantes_ och Botaniska trädgården.
Den otaliga mängd af djur från alla verldens delar som här äro
hopsamlade, alla i sina beqväma och för dem väl inrättade boningar, var
mig oändligt rolig, isynnerhet aporna, som jemte björnarne förekommo
mig såsom de mest humoristiska bland djuren. Det var äfven de som
mest upptogo folkets nyfikenhet. Isynnerhet roade mig mina landsmän
björnarne, som här väl hade lärt sig att förstå litet Franska och dansa
Française, men dock allt bibehöllo sin trumpenhet. Fransoserna roade
sig mycket med dem och blefvo ej trötta att kasta åt dem bröd, för att
få dem att dansa och helsa. Åfven begapades mycket 2 elefanter, hvilka
dock voro mindre än den i Zarskoe Selo. Botaniska trädgården är stor
och vacker och säkerligen försedd med allt som kan önskas. Jag gjorde
blott en kort promenad derigenom. På en kulle, derifrån man hade en
vidsträckt utsigt öfver staden, satt en gubbe med en stor kikare, genom
hvilken man fick se för betalning. Här fanns mycket folk ehuru det
ännu var bittida på dagen, och när jag gick tillbaka var det proppande
fullt på den stora breda trottoiren af menniskor som strömmade dit. På
eftermiddagen gingo vi med våra tvenne nya bekanta, (den ena en målare,
den andra, som isynnerhet utomordentligt intog mig, en farmaceut eller
något dylikt från München), till och utom _Barrière du mont Parnasse_,
svarande ungefär emot Hamburger Berg, der en otalig skara af folk, mest
af arbetsklassen, var församlad i trädgårdar, theatrar och allehanda
förlustelse-platser. Isynnerhet tycktes dans vara det som mest roade
dem; en oändlig mängd salonger och trädgårdsplatser, der man dansade,
voro öfverfyllda, ehuru våra följeslagare sade att i dag var ovanligt
litet folk ute. Ingenting kan förliknas med den fröjd som här glänste
på allas ansigten, man dansade af hjertans grund, ej trögt och lalligt
som hos oss, utan med lif och qvickhet i fötter, armar och alla lemmar.
Här dansas nästan intet annat än den af Fransoserne så högt älskade
_Cancan_, liknande den hos oss brukliga Franska quadrillen, men mycket
frivol: här ordentligt omfamnar man när vi blott ta damen i hand,
och gör alla möjliga frivola och eqvivoca rörelser med sina händer,
hvarunder benen snurra i de putslustigaste pas. Men allt är glädje,
allt är fröjd. Sedermera voro vi i den berömda _grande chaumière de
Prado d'été_, hvartill entréen kostade 50 cent.; men det förargeliga
hände mig att jag måste aflemna min mössa och gå barhufvad, ty med
hatt kan man gå allestädes både inne och ute, men ej så med mössa.
Jag lät det mig dock ej bekomma, utan vandrade modigt in. Detta är
ett ställe för studenterne med sina _grisetter_; här lefva nemligen
studenterne så att hvar och en har sin grisette, med hvilken han
lefver fullkomligen som med en hustru. Hon sköter hushållet, kokar och
lagar maten, tvättar och gör annat som behöfves, kallas också hans
fru, tilltalas hans madame, ej mademoiselle; han visar sig öfverallt
ute med henne arm i arm, och om söndag, måndag, thorsdag går han i
chaumière och dansar med henne. Ehuru ferierna nu voro inne, voro dock
ganska många dylika par här och roade sig. Ingenting har jag ännu
sett så gladt och glädjefullt, så fritt och nonchalant som en sådan
student med sin grisette, när de dansa sin älskade cancan. De omfamna
hvarandra, kyssas, klappas och göra de frivolaste gester, men allt dock
med sådant sken af anständighet och en nonchalance å deras sida, som
om det vore intet alls. Detta är ock, tror jag, endast här möjligt.
Här ibland dessa grisetter ser man ock de vackraste qvinnor jag ännu
sett i Paris; de äro icke snörda, men ha dock en taille som täflar med
och öfverträffar det bästa snörlif. Allt gick för öfrigt stilla och
hyggligt till; man hörde intet skrik eller stoj och, hvad isynnerhet
förundrade mig, här så väl som på andra offentliga ställen, är man
ovanligt tyst, pratar ganska litet, åtminstone mycket tyst, så att
i de största samlingar höres föga sorl. Något egentligen roligt och
löjligt, något Bellmaniskt putslustigt såg man ej här, allt var mig
nästan för mycket anständigt och vanligt, jag hade gerna sett något
original, som haft liten mån lust att stöta emot convenansens lagar.
Det enda nöjet var att se huru folket så rätt af hjertans grund var
gladt. Förunderligt förekommer det mig att här i sjelfva grisetternas
och loretternas hufvudstad finna filles publiques så anständiga. Här
har man ej att frukta för att af dem bli öfverfallen på gatorna, såsom
i Hamburg och Petersburg.

Aug. 28.

Gjorde på morgonen promenad för att finna några böcker som jag behöfde;
fick reda på ett manuscript af _Gulistan_, som jag köpte för 8 frcs.
Sedan med min präktiga och älskvärda Münchare till _Hospital des
invalides_, der det mest roade mig att betrakta de gamla invaliderna
från Napoleons och Algiers krig, hvilka på alla möjliga olika sätt
voro tilltygade med blessurer. Väl sågo de ej ut som de gamla Franska
hjeltar jag på förhand hade tänkt mig, jag tyckte mig här ej finna
de egentliga Fransyska ansigtena utan fastmera Tyska; men alla,
till största delen åtminstone, voro de gamla ärevördiga gubbar, den
ena hade förlorat sin arm, den andra sitt ben, eller båda, somliga
blinda, somliga rörande sig i små vagnar som de framsköto med käppar,
och i allmänhet såg man här ett museum af alla möjliga blessurer.
Inrättningen var ofantligt stor med trädgårdar, promenader, bibliotek,
porträtter och statyer af Napoleon och hans generaler, samt taflor
af särskilda slagtningar; bland andra rariteter fann man äfven i en
liten inhägnad en liten pil, som var tagen från det träd som vext på
den älskade kejsarens graf på Helena och blifvit hit omplanterad. En
gammal invalid, som med trädsnitt och med snäckor inlagda i en sand-
och stenblandad jord här utarbetat ett slagtfält, vaktade inhägnaden
och dref en liten handel med bladen från pilbusken, hvilka han sålde
åt små pojkar som gåfvo honom en mussla för hvart blad. Äfven har man
här en egen kyrka, der en stor mängd tagna fanor äro upphängda. Köket
var kolossalt och all kokning går med ånga. Maten skall vara ypperlig
och hvar och en man, så officeraren som den gemena soldaten, har till
frukost sin halfbutelj vin och likaså till middagen. Så lefva de gamle
krigarne här omgifna af sina stridsminnen och sina ärade generaler,
ett lif säkert så lyckligt som för sådane är möjligt, i lugn och ro,
störda kanske blott af den otaliga mängd besökande som dagligen går
här. På ditvägen besågo vi äfven den vackra kyrkan S:t Sulpice, der
just nu var en likbegängelse med ett otaligt antal af prester, hvilka
alla här såsom annorstädes i katolska länder utmärka sig genom sina
Jesuit-ansigten. På återvägen badade vi i den stora badanstalten _Ecole
royale de natation_, en stor och praktfull anläggning.

Få aftonen i _l'Académie royale de musique_ eller stora Franska operan.
Sjelfva salongen och scenen voro öfvermåttan splendida och praktfulla,
dock som mig tycktes öfverträffade af stora theatern i Petersburg, just
genom denna senares större enkelhet och noblesse. Den i Petersburg är
ock större. Här speltes i dag för första gången _les Martyrs_, opera
öfversatt af Scribe med musik af Donizetti. Sångare och sångerskor
voro högst medelmåttiga, nemligen herrarne Bouché, Duprez, Massol,
Bremond, Octave och m:me Dones Gros, som hade hufvudrolerna. Dansöserna
utmärkta, ehuru dock vida öfverträffade af Taglioni, balletterna i
jemförelse ej så bra, sångkörerna goda och likaså grupperingarne.
Dekorationerna voro förträffliga och fullkomligt jemförliga med de
Petersburgska. Orchestern ypperlig och stor. Allt hade dock här, liksom
i Petersburg, utseendet af att genom grannlåt och pomp ersätta bristen
på sann konst; hufvudsaken tycktes vara att packa scenen full med
folk, hvilkas massa ännu till oändlighet ökades med på dekorationerna
anbragta folkskaror. Men ej nog härmed, en stor mängd af ståtliga
och grannt rustade hästar skulle fram för att visa sig, slutligen
skulle äfven lejon-rytningar höras i bakgrunden och sluta detta sköna
virrvarr. Virrvarr tycktes mig ock musiken vara, till hvilken hörde
alla möjliga instrumenter, pukor, trummor och basetthorn, ibland annat
äfven 6 harpor; hela vägen igenom var den beräknad på knall-effekter
i ordets egentligaste betydelse, ty bäst det var knallade alltid en
trumma eller en trumpet till på det förfärligaste, öfverhufvud kan jag
säga att jag hela tiden blef kall och ingen egentlig konstnjutning
alls hade. Publiken var öfverhufvud icke högljudd och på det hela ej
för mycket frikostig på applaudissements. Hvad som förekom mig litet
underligt var, att man helt ogenerad på parterren vandrade med sina
smutsiga fötter öfver de med rödt sammet öfverklädda bänkarne och klef
öfver deras ryggstöd.

Aug. 29.

Var i museum i Louvre och gick nu igenom de rum som förra gången
ej blifvit medhunna, nemligen de stora samlingarne af Romerska och
gammal-kristna antiqviteter, som här funnos i stor mängd i den
präktigaste ordning uppställda, och sedan de stora Egyptiska salarne,
som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla af alla
möjliga gammal-Egyptiska saker, öfvermåttan kuriösa att bese. Härtill
finnes ännu ingen katalog och ganska få pieser äro ännu med namn
beteknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på
dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man
tittar sig om och ser menniskor från vår tid, tycker man nästan dem
vara mumier mot de Egyptiska statyerna. Sedan var jag i de öfriga
målargalleriets salar, som innehålla särdeles fullständigt den Spanska
skolan, hvilken åtminstone nu i en hast ej särdeles anslog mig; deremot
upptogo mig desto mera de i Standishska samlingen befintliga taflorna
af Nederländska skolan, hvilka jag aldrig blef mätt på att betrakta,
nu sedan jag kommit underfund med att få dem i deras rätta perspektiv.
Allt har i denna skola en viss frodighet och välmåga, till och med
sjelfva tiggarpojkarne och djuren, hvilka sednare ej gerna kunna vara
borta från någon tafla. Jag hade i dag en sann konstnjutning, sådan
jag sällan och bestämdt ännu aldrig af några taflor haft den, och kom
verkligen glad i själen hem. På aftonen i _Theatre des varietés_, der
fyra små pieser uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus
tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserna alldeles egna
och af inga andra ännu upphunna takt och finhet -- likaså en annan
liten enaktspiese från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan
gafs ett féeri i 6 såkallade taflor, der alla möjliga orimligheter
och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar, fåglar,
apor och andra djur kommo fram och en björn till och med sjöng -- det
var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara
af medelklassen, skrattade godt deråt. Allt var liksom en parodi på
theater och spektakel, och kanske är äfven i sjelfva verket den tid
inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli
spektakel i sjelfva spektaklet. Väl tyckas Tyskarne ännu med händer
och tänder arbeta deremot, men de få väl lof att följa med. Tyskarne
äro allvarsamma och vilja att man skall ta allt allvarsamt, så att
när en björn dansar skall man tycka att dansen "an und für sich" är
vacker. Till slut gaf man en mimisk representation _les Contrebandiers
de Sierra Nevada_, der isynnerhet de Spanska nationaldanserna med
castagnetter, som ock väl utfördes, behagade mig mycket. Men blott
mimik, utförd af icke alldeles utomordentliga sujetter, tvingar dem
att alltför ofta visa samma söta eller samma sura ansigte, och blir
derigenom tröttande. Theatern var nätt och vacker, publiken här
högljuddare med rop och hvisslingar, frikostigare på bifallsyttringar
än annorstädes, men äfven här blott vid bons mots och equivoca uttryck;
också kan det ej vara annorlunda, ty deri blott och bart består hela
Franska humorn, liksom Tyskarnes i Witzen. Någon egentlig komik hafva
Fransoserne lika litet som Tyskarne, och den lär ej kunna finnas
annorstädes än hos nordens folk, hos Engelsmän som Sterne och hos
Svenskarne som Bellman, hvilken tror jag företrädesvis kan kallas
verldens störste humorist. Hos nordbon ligger humorn ej i Witzen och
ordleken, som hos dessa folk, utan i hela deras väsende och uppförande.

Aug. 30.

Hos _Quatremére_, en gammal älskvärd man med något tycke af Frähn.
Han emottog mig med all värdighet men tillika vänlighet och värma,
visade stort intresse för min resa och samtalade med mig deröfver,
men olyckligtvis blefvo vi af brutna af en ankommande främmande. Så
förskräckligt genant och plågande det är för mig att gå och göra
uppvaktningar, så förekom mig dock denna lättare än vanligt: det gjorde
väl den Fransyska hyggligheten, som man här finner öfverallt hos den
höge så väl som den låge. Några egentliga upplysningar och någon
ledtråd för min resa fick jag dock ej här, och väntade det ej heller.
Sedan var jag i åtskilliga boklådor och fann åtskilliga manuscripter
och köpte slutligen _Jauberts_ Turkiska grammatik. Kort före middagen
var jag inne hos en i vårt hotell boende medicine studerande, Fransos,
och hade det nöjet att få se en grisette med hvilken en hans kamrat,
som äfven ätit här vid table d'hote, för några dagar sedan _gift
sig_. Hon var en nätt vacker brunett med fritt och ogeneradt väsende,
kallade sin _man_ "tu" och "mon" eller "bon ami" och blygdes ej det
allraminsta öfver det förhållande hon stod i. Hon hade kommit hit för
att dinera med sin man, som på sin kamrats kammare lät upphemta maten.
Denne Esculapii son, en högst munter gosse, berättade åtskilligt ur
studentlifvet, som mycket roade mig att höra. På aftonen med mina
Tyskar i en Bierhalle i Luxembourgska trädgården, der mycket folk var
samladt att höra en militär-musikcorps, som spelade ganska medelmåttigt
och ingalunda kunde jemföras med vår Finska gardes-musik.

Aug. 31.

Bittida ute, besåg först Pantheon, i mitt tycke det ståtligaste
monument. Från högsta toppen var utsigten vidsträcktare än från Notre
dame, den är ock högsta punkten i Paris; var äfven nere i hvalfven och
besåg grafvarne för Frankrikes store män och hörde det starka ekot i
ett af hvalfven. Sedan i kabinettet för komparativ anatomi, hvarest
liksom öfverallt var alltför mycket att se för att på en kort stund
kunna få reda på någonting. Sedermera var jag i _Musée Dupuytren_,
en samling af dels i vax afbildade, dels naturliga exemplar af
intressanta sjukdomsfall, isynnerhet kirurgiska. Detta tycktes vara
en samlingsplats för Fransoserna, som här rätt kunde beskåda alla
de rysligaste arter och förstöringar af Syfilis, högst naturenligt
afbildade på i vax gjorda genitalia och anus och i allmänhet alla
möjliga sjukdomar. Man såg här till och med några qvinnor, som gingo
omkring och helt ogeneradt beskådade samlingen. Här såsom öfverallt
hade jag åter tillfälle att förundra mig öfver den hygglighet och
liberalitet, hvarmed alla publika samlingar och andra märkvärdigheter
stå öppna för folket och isynnerhet för resande utlänningar, som blott
behöfva visa upp sitt pass för att få tillträde hvart som helst. På
de flesta ställen äro _les gardiens_ förbjudna att emottaga några
drickspenningar och på de få ställen der man kan ge något, är det
ej vanligt att ge mycket; det högsta jag gifvit är 1/2 franc och de
ha dermed varit oändligen nöjda, och då har man vanligen med sig en
gammal Fransman, som det är högst roligt att höra prata. Dessutom bör
ännu märkas att man här på alla ställen kan gå klädd huru som helst,
då man t.ex. i Petersburg ej slipper in i Eremitaget om man ej är
klädd i frack och vanligen har 1 Rb. s. att ge i drickspenning. Men
här är den egenheten att man ej får ha käpp med sig; hvarthelst man
kommer måste den lemnas bort förrän man slipper in och derför har man
sedan att betala 1, 2 eller 3 sous. Likaså går man ej gerna med mössa,
ehuru det blott är på baler man ej får ta den in med sig. På aftonen
var jag i _Theatre Français_ i Palais royal, der jag såg en komedi,
som visserligen uppfördes bäst af hvad jag än i theaterväg här sett,
men dock ej var något utomordentligt och den Franska trupp jag sett i
Petersburg fann jag fullkomligen jemngod med denna. Detta var äfven en
hofscen med amours och galanteri och courtoisie, ömhet och förälskning,
kärleksförklaringar och divorcer, och ehuru allt uppfördes så att man
ej behöfde vid någon scen vända anblicken från de spelande, hade jag
dock väntat mera. Komedin hette _Les demoiselles de S:t Cyr_ och var
ganska underhållande, men äfven här tycktes calembourer och ordlekar
vara hufvudsaken, och det som bäst behagade publicum och skaffade
applaudissementer. Öfverhufvud var det dock det bästa i theaterväg
jag här sett och ehuru jag ej förstod allt, roade jag mig högeligen.
Äfven tyckte jag mig här höra Franskan bäst och tydligast uttalad.
Fruntimren, ehuru ej öfverflödigt vackra, voro särdeles behagliga,
isynnerhet en lång, högvext flicka och m:me Plessy; båda hade den egna
Franska finheten och gentilessen och båda voro rikt costumerade i 3
till 5, tror jag, gånger olika drägter. Theatern var medelstor med, som
det tycktes, stort antal platser högt uppe i taket. Under mellanakterna
spatserade jag på Rue Richelieu och i Palais royal.

Sept. 1.

Begaf mig bittida ut, besåg _Place de juillet_, der jag äfven var
upp ända till toppen och fann trappan beqvämare och hela det inre
ljusare och vackrare än i Napoleons colonn. Derefter var jag på
begrafnings-platsen _du père Lachaise_, der jag träffade ihop med
en Fransos från Bordeaux, hvilken liksom jag gick omkring och besåg
grafvårdarne och frågade mig efter en Rysk grefvinnas monument,
som skulle vara det skönaste af alla. Så blefvo vi tillsammans,
frukosterade i ett närbeläget värdshus och foro sedan i en liten
hyrvagn den ofantliga vägen från denna kyrkogård till _Triomphe de
l'etoile_, allt utanför barriererna, för 30 sous. Han var en munter
garçon som sade sig ha besett Italien, Spanien och Algier, hvilket
äfven tycktes vara sannt, emedan han förstod och talade något Arabiska
och de andra språken äfven. Vi blefvo goda vänner, drucko ännu
sockervatten med eau de cologne (en ypperlig dryck) tillsammans hos en
conditor, voro naturligtvis charmerade öfver att ha gjort hvarandras
bekantskap och gjorde upp parti för morgondagen. Nu lyster mig att se
hvad han är för en man. Jag har hört och läst så mycket om bedragare,
som skola finnas isynnerhet här, och skulle finna det högst roligt att
ha kommit ihop med en sådan. Dock denna förekom mig ej just så. Sjelfva
begrafningsplatsen blef dock mindre noga besedd för hans skull, blott
det hufvudsakligaste. Den är den största och vackraste här, med ett
utomordentligt vackert läge på en kulle, derifrån man har en vidsträckt
utsigt öfver staden och omkringliggande nejder. Grafvårdarne voro
tallösa och vackra, men den art sandsten, som här användes till allt
dylikt, behagar mig ej just och kan vida vägnar ej jemföras med vår
granit. Dock finnes här ock mycket marmor-monumenter i alla möjliga
former och fasoner öfver personer, hvilkas namn och minne måste vara
alla kärt och intressant; föga nog torde man finna en annan grafplats
så skön och besökvärd som denna. Då jag sedan skildes från min nya vän,
som beklagade att göromål ej tilläto honom passera den öfriga dagen
tillsammans med mig, vandrade jag genom Champs elyseés, stannade och
betraktade en gammal konstmakare, som åt blår och sedan lät det ta eld
i magen och spottade ut askan. Hans konster voro ej mycket värda, men
hans åldriga vackra ansigte, der godhet och fridsinthet lyste fram ur
ett beständigt småleende, höll mig länge qvar vid honom. Hans costym,
ehuru föga rik, var något fantastisk och magisk, mycket bättre än jag
ofta sett den på theatrar; i ifvern att utöfva sin konst, hvartill
han alltid utvalde en af de små kringstående gossarne, småspottade
han alltsom oftast och underhöll derunder allt publicum med bonmots
och andra roligheter. Af alla de många konstmakare och sagoberättare
eller improvisatörer jag här sett, har ingen behagat mig så som denne,
ehuru kanske underlägsen i konsten. Ingenting kan förliknas med den
oändliga tacksamhet, hvarmed han emottog de 2 sous jag kastade åt honom
på den lilla duk, han hade utbredt midt på sin arena, för att emottaga
de skärfvor hans auditorium ville ge honom och på hvilken hittills
fallit blott få en soustycken. Det är roligt och ljuft att ibland alla
de oändliga nya obekanta ansigten, som hvarje minut stryka förbi en,
finna ett som man tycker sig förstå och vid hvilket man med kärlek och
hängifvenhet kan stanna. Jag tyckte mig i denna gubbe se Almqvists
gamla sockenmålare lifslefvande framför mig. På aftonen spatserade jag
litet i Palais royal, såg der såsom den vackraste ansedda flicka i
Paris, en säljerska i en handskmakarebod, utanför hvilken beständigt är
en förskräcklig trängsel af menniskor för att begapa flickan. Jag fann
henne visserligen skön, dock ej med det genomskinliga och etheriska man
finner hos den nordiska skönheten; denna var äfven mer sydländska än
man oftast finner flickorna här vara. Köpte mig biljett för deligensen
till Chalons i nästa onsdag; var i Tyska bokhandeln och fick den
underrättelsen att _Burkhards_ resor ej stode att fås i Paris, så att
jag nu alldeles utan någon ledsagare måste tänka på min färd inåt öknen.

Sept. 2.

Var i _S:t Denis_ ett stycke utanför staden, besåg der alla Franska
konungars grafvårdar och den vackraste kyrka jag än sett. Intet kan
förliknas med det magiska sken, som faller in genom de konstrikt i alla
möjliga sorts färger utarbetade fönstren, alltigenom de många slingriga
hvalfven.

(Bref till enkefru Wallin).

Färden på jernvägen från Rouen till Paris gick mest hela vägen längs
Seine-floden, som småningom hade förlorat allt mer af sin bredd, så att
den i trakten af Rouen och högre upp ej är bredare än vår gamla Åbo å,
med fullkomligen lika grått och smutsigt vatten, men med något starkare
ström. Stränderna äro allt lika vackra, omkransade och öfverhängda af
samma grönska, och hvarthelst man ser är hela landet rikt och kuperadt.
Detta har gjort att man nödgats genomgräfva och hvalfbelägga de höjder
man mött vid anläggandet af denna jernväg, och man far som oftast
genom något sådant kolmörkt hvalf. Ett minnes jag der genomfarten
räckte 8 minuter, under hvilken tid man såg rakt ingenting; och just i
detta hvalf mötte vi en annan ångvagn, som kom ifrån Paris. En sådan
genomfart är verkligen buslig; den blir så mycket oangenämare, som
luften derinne är instängd och fuktig, samt dämpas ännu mer genom röken
som går ur maskinen och slår mot hvalfvet, utan att ha någon utgång.
Förfärligt i högsta grad var att i detta trånga hvalf möta den andra
ångvagnen, af hvilken man ej kunde se mer än den lågande ugnen och
de uppsprakande gnistorna. Dock gick allt lyckligt och det var med
verklig fröjd jag åter i friska luften drog ett rent andetag. Kl. omkr.
1/2 till 9 ankommo vi till Paris, der efter ännu en kort visitation
af våra saker (hvarvid hvar och en i denna ofantliga trängsel hade
att ta vara på sitt och allt gick till i största oordning), en karl
af de här engagerade bärarne fick tag på mina effekter och på den
unga mannens från Wien, som kommit öfverens att följa med mig, och
oaktadt allt mitt gräl och käbbel mot honom helt simplement tog dem och
förde dem ut, beställde en vagn och föste både dem och oss dit in och
frågade sedan till hvilket värdshus vi behagade låta föra oss. Till
all lycka hade jag redan i Hamburg träffat min gode vän Ingman, som då
var på återresan, och han hade gifvit adress på ett godt och hyggligt
hotel, som jag nu uppgaf för vår kusk, och så bar det af genom Paris'
gasupplysta gator. Följande morgonen började Wienaren och jag vår tour
i staden och besågo allehanda kyrkor och monumenter, som föllo oss
närmast i sigte, såsom den stora i koppar gjutna Napoleons kolonn, der
han står sjelf på toppen i kroppsstorlek gjuten i malm. I den stego vi
upp genom en lång mörk trappa, så smal att tvenne personer ej kunna
komma förbi hvarandra, ända upp till honom sjelf, der han står och
skådar öfver hela sin stad, detta ofantliga och nästan oöfverskådliga
chaos af hus och byggnader. Men när skulle jag sluta, om jag började
tala om allt hvad jag besåg? Hvad kanske skulle roa mamma mer än allt
annat, hade troligen varit att följa mig uti den stora byggnad, som
är bestämd för invalider, och der jag såg en stor mängd af Napoleons
gamla krigare, tilltygade af blessyrer på alla möjliga sätt. Det är
här som den från S:t Helena hemtade Napoleons graf skall placeras uti
ett chor; men som det ännu ej är färdigt, är tillträde dertill ännu ej
öppet för besökande. Äfven i det stora köket var jag, der allt kokades
med ånga för hundradetals personer. För öfrigt ser man här åtminstone
porträtter af alla stora generaler under Napoleon, och så lefva dessa
krympliga återstoder från hans krig här i sina krigiska minnen ett
så lyckligt lif, som för sådana är möjligt. I den vackra kyrkan, som
denna stora inrättning har, ses fanor från alla möjliga nationer.
Sjelfva Tuileries-palatset behagade mig ej särdeles. Det är stort och
vidsträckt, men ser ut som det vore hoplappadt af skilda och olika
stycken. Den dertill hörande trädgården behagade mig desto mera och den
var min vanliga tillflyktsort under hettan, som de första tiderna af
min vistelse i Paris var ganska stark. Likaså fann jag platsen de la
Concorde, der Ludvig XVI och hans gemål halshöggos, och de Elyseiska
fälten vackra, och tusen andra saker, som vore omöjligt att uppräkna.
Staden sjelf är ej särdeles vacker, på långt när ej jemförbar med
Petersburg. Gatorna äro trånga, trottoirerna ännu trängre, och när på
en sådan gata tvenne vagnar skola förbi hvarandra, äro fotgångarne i
lifsfara att blifva klämda mellan hjulen och husens väggar, isynnerhet
om, såsom alltid händer efter den minsta regnskur, gatorna äro af
smuts så hala att man har all möda att kunna stå stadigt på sina ben.
Husen äro höga, ända till 6 och 7 våningar, och stanken förfärlig
på gatorna, dit man utkastar alla sopor och all smuts som rensas ur
husen. Dock finnas äfven breda reguliera gator, såsom Boulevarderna och
Käerna längs Seinefloden, som dock ingenting är att skryta med. Den är
här så bred ungefär som Åbo å, kanske litet bredare, och dess vatten
smutsigt och grått med ej särdeles stark ström, och är en dvergflod i
jemförelse med Nevan. Så har jag nu vandrat omkring öfver en veckas
tid och oupphörligen sett och gapat, besökt en stor del af Paris 20
theatrar, men isynnerhet det oändligt rika målningsgalleriet i palatset
Louvre, varit i det herrliga kungliga lustslottet Versailles och besett
dess taflor och sköna trädgård med dess tallösa vattenkonster i alla
möjliga former, varit i S:t Denis och sett grafvårdarne öfver alla
Franska konungar från de allra äldsta tider till våra, o.s.v. Mitt lif
här var annorlunda än någonsin förut och jag kan ej undgå att skrifva
er något derom. Jag steg upp om morgonen kl. omkring 5 eller 6 (något
som här är alldeles ovanligt, der man vanligtvis först kl. 8 kommer
upp), drack mitt kaffe omkring kl. 8 med ett Franskt bröd, gick sedan
ut och arbetade till kl. 4, då jag kom hem och åt kl. 5 middag vid vårt
table d'hote, som var besatt mest af Tyska målare. Väl gjorde min mage
först i början uppror mot en sådan ovanlig diet, men jag bragte den då
middagstiden kl. mellan 12 och 2 till tystnad med några frukter, bland
hvilka isynnerhet aprikoserna vunnit mitt tycke framför andra, eller
ett franskt bröd, hvarpå jag drack sockervatten med eau de cologne
eller hvad ännu bättre är med eau d'orange, eller med smultron och
mjölk, som man här kan ha hela året igenom, eller något annat dylikt,
och så vande jag den slutligen väl vid denna diet och fann den särdeles
god. Table d'hoten räckte en hel timma och var ganska tråkig; jag satt,
när jag slutat min portion och väntade på de andra, och tuggade bröd
oupphörligen och drack vin och vatten derpå. Här i sjelfva vinlandet
dricker man alltid vin, hvaraf bouteillen kostar omkring 50 till 80
kopek, men blandar alltid mer än hälften vatten dertill. Efter måltiden
gör man här vanligen ingenting, behöfver det ock ej, när man med
oöfverfylld mage arbetat hela den öfriga dagen. Jag gick vanligen med
någon af dem som bodde i vårt hotel ut, antingen i Tuileries-trädgården
eller Luxembourg trädgården och tillbragte aftonen der, ibland stora
hopar spatserande och frisk luft sökande personer. Äfven hade jag kort
före min afresa den sällsamma lyckan att få se konungen Louis Philippe
och hans gemål jemte en liten del hoffolk. Han sjelf är en något
åldrig, starkt byggd man, med redan mycket gråttblandadt svart hår
och skägg, samt en askgrå, något i Mulattbrunt stötande ansigtsfärg,
mycket lik de porträtter man ser af honom. Drottningen var en gammal
hopskrumpen gumma, mera ful än vacker. Prakten var ringa eller nästan
ingen, hvarken i deras kläder eller i deras equipager. Han var helt
civil klädd i svarta kläder utan några ornamenter, hon likaledes helt
enkelt, öfverhufvud bedrar man sig storligen om man, såsom vanligt är,
tror att allt här skall vara så fint och putsadt och praktfullt och
grannt. Det förundrade mig storligen då jag kom från Hamburg, der alla
gå så fina, att här se menskorna gå så enkelt och flärdlöst. Man kan
ingenstädes, tror jag, i verlden vara så ogenerad som här, blott man
är anständig. Jag kan här gå i skjortärmarne utan mössa och huru helst
jag vill, utan att någon förundrar sig eller gapar på mig derföre;
är jag trött, sätter jag mig att hvila på trottoiren eller på någon
trappa eller hvar helst jag vill på en gata, och ingen observerar mig,
om jag är ingen i vägen. Här har jag sett betydande män och anständiga
fruntimmer gå ganska simpelt klädda, utan puts och grannlåt, och jag
sjelf har under hela tiden jag var i Paris sällan haft väst på mig.
Men hvad som är nödvändigt för, och här anses höra till en anständig
klädnad är hatt, förutan hvilken man ej kan komma in på vissa ställen.
Så hände mig de första dagarne att jag i sällskap med några andra gick
en afton på en studentbal, men vid ingången måste lemna min mössa och
käpp i förvar hos en gammal fru vid ingången och derföre betala 20
kop. Detsamma hände mig sedermera ännu på några andra ställen, dock
ganska få, och på trots kunde jag ej förmå mig att lägga mig till
hatt. Men a propos af den studentbal på hvilken jag var, så hölls den
i en trädgård under bar himmel och på en slät plan på marken, upplyst
af lampor som hängde rundt omkring i träden. Maken till munterhet och
fröjd har jag nästan aldrig sett. Såsom bekant, är dansen Parisarnes
och Fransosernas hufvudnöje, hvarje söndag, måndag och lördag äro här
på otaliga ställen och för alla stånd baler. De förnämas assembléer
skola här, liksom öfverallt i verlden, vara tråkiga och stela; men de
danser jag här sett, dels i trädgårdar, dels i danslokaler uti staden,
af studenter, handtverkare, handelsbokhållare och arbetskarlar, äro de
muntraste och gladaste jag i dansväg kan tänka mig. Den vanliga och
nästan enda dans som här dansas, är den af Fransoserna så högt älskade
vidtberömda Cancan, fullkomligen densamma som hos oss fått namn af
Fransk qvadrill, blott att den dansas något friare. Det är lif och
fröjd uti allt och man ser att det är en innerlig inre danslust som
sätter fötterna och kroppen i rörelse, under det man flitigt aftorkar
den ymniga svetten. Det är omöjligt när man ser härpå, att ej sjelf
vara glad och tycka, åtminstone för momenten, att lifvet blott är en
dans. Härtill den mest dundrande musik, bestående isynnerhet af pukor
och trumpeter och piccoloflöjter. Så inbjudande allt detta var, kom jag
mig dock aldrig till att dansa sjelf och bäst var det; ty min dans här
bland Fransoser skulle säkert ej sett annorlunda ut än en björndans.
Samma lif och samma fröjd finner man äfven i de lägsta klassernas dans,
och dagakarlen, som kanske dansar upp hvad han förtjent under veckan,
glömmer här i dansens fröjd att en dag kommer efter denna afton. Också
kan glädjen här urarta och gå till öfverdrift och oanständighet --
derföre stå alltid omkring danskretsen åtskilliga poliser, som genast
vid något dylikt fall helt artigt leda de felande ut från dansen.
Roligt är dessutom att se huru menniskorna här äro klädda, ej såsom hos
oss spända i frack, utan helt simplement som vanligt i sina surtouter
eller paletåer, och om stöflarna ej blänka så fasligt eller ha en
liten grå smutsrand längs sålan, så ursäkta Paris' smutsiga gator det,
dertill hatten på under dansen, dock ej cigarr i munnen, hvilket här
är uttryckeligen förbjudet. Fruntimren äro oftast enkelt klädda men
med utsökt smak, alldeles icke granna och tillspökade. Denna goda smak
hos fruntimren tycks här vara allmän i alla klasser och jag har tyckt
mig se den äfven hos noblessen, som jag ibland middagstiden gått och
betraktat i Tuileries-trädgården. För öfrigt finnes här såsom öfverallt
vackra och fula fruntimmer, men hvad som är gemensamt för alla är en
utomordentligt vacker vext, hvars like jag ingenstädes sett och hvars
orsak skall vara att man här aldrig nyttjar snörlif. De förstå bättre
än andra att visa och förhöja det vissa behag och tycke som hvar och
en har, hvilket jemte deras fina Fransyska artighet och älskvärda
väsende, gör dem mer intagande och retande än andra. De äro alla lika
och dock alla som det tyckes himmelsvidt olika, ej så enformiga som de
Tyska, hvilka alla förekomma mig som stöpta i samma form. Fransyskorna
äro verkliga Sirener som lätt intaga och tjusa, men det förgår lika
snart. Så förekommo de mig, ehuru jag ej hade lyckan göra någon annan
bekantskap än med min värdinna och en fru, som jag alla dagar handlade
en dosa snus af och några andra som jag handlade med. Ty här ser
man nästan i alla bodar blott fruntimmer som sälja, icke allenast i
snusbodar och nipperbodar, utan äfven i apothek, i penningvexlingsbodar
och alla andra. Men ej nog härmed, man ser dem sitta och arbeta i
bibliotheken, läsa och skrifva af manuscripter, med ett ord här
finnes intet reserveradt for oss ensamt, allt är här öppet äfven för
fruntimren, som mer och mer börja tränga in på vårt område. En särdeles
rolig historia passerade i Paris under tiden jag var der. Det bodde
nemligen tvenne handtverkare tillsammans och som de hade sitt arbete
åt tvenne olika håll af staden och tillbragte hela dagen i verkstaden,
sågo de hvarandra blott om aftonen, då de kommo hem att sofva natten
öfver. En natt blir den ena sjuk, klagar och jemrar sig förfärligt och
på den andras tillfrågan, hvad som vore att göras till hans hjelp,
ber den sjuka honom att hemta en barnmorska. Så kröp qvinnan fram,
som hon i långa tider hade dolt i karlkläder. Men hvad skall jag
skrifva om Fransyskorna och deras emancipation, hvarom stora och långa
böcker blifvit författade? Blott det vet jag -- jag ville aldrig ha en
Fransyska till hustru. Jag lemnade Paris den 14 oktober, efter omkring
6 veckors sejour derstädes. Under denna tid hade ända till slutet af
september vädret varit vackert och varmt. Då började det fula, det var
ruskigt, regnigt och kallare än hos oss denna tid. I början på oktober
och sedan längre fram var vädret som hos oss i april, en timma vackert
och solsken, den andra regn och fult. Nu saknade jag mycket min glömda
schlafrock.

(Ur bref till professor Geitlin.)

Sedan jag fått nog af det kringvandrande lifvet i Paris, tyckte jag
tiden var inne att gå till någon orientalist och göra min reverence.
Jag sökte således upp Quatremére, gick till honom en dag kl. litet
efter 12, den vanliga tiden här for uppvaktningar. Jag sade mig vara
stadd på en resa hufvudsakligen till Wahabiterne, och nu vara kommen
göra honom min uppvaktning såsom Europas kanske största orientalist,
för att be honom lemna mig upplysningar om de vägar jag helst borde
ta och de föremål jag hufvudsakligen borde egna min uppmärksamhet
åt. Han frågade mig nu allehanda: om det var på egen eller statens
bekostnad jag reste, huru länge jag tänkte bli borta, hvar jag gjort
mina studier etc.; rådde mig sedan att väl preparera mig i Egypten
och ej för snart lemna mina förstudier der, och att sedan dröja så
länge som möjligt i öknen. Det var med största tillfredsställelse och
nöje jag hörde honom uppmana mig undersöka just de saker jag föresatt
mig, de särskilda dialekter som tvifvelsutan der måste finnas och
isynnerhet Himjaritiskan, samt uppsöka de inskriptioner och monumenter
från olika tider som kunde påträffas. Han talade länge och intressant
om dessa saker och frågade slutligen huru länge jag tänkte dröja i
Paris, och då han hörde att jag bestämt blott några dagar vidare för
min vistelse här, tyckte han det vara ganska kort tid och mente att de
skatter som här funnos, förtjente att längre tid bli begagnade. Jag
svarade just ingenting härpå, men bortgången från detta första högst
intressanta besök hos honom, lågo hans ord beständigt och grodde hos
mig och bragte mig slutligen till det beslut att ännu några veckor
stanna här, för att i de oändligt rika bibliotheken studera mig något
in i den orientaliska bibliografin eller rättare manuscriptologin,
så mycket mer som vårt consistorium hedrat mig med uppdraget att för
bibliotheket handla upp sådana. Jag gick således åter efter några
dagar till Quatremêre, sade honom mitt beslut och frågade honom om
inrättningen af bibliotheken här. Han beklagade att just nu på denna
tid det betydligaste, nemligen "la bibliotheque royale" hade ferier
ända till den 1 oktober, men att det då skulle öppnas och att jag
under tiden kunde begagna "la bibliotheque de l'arsenal", der jag
äfven skulle finna en i orientaliska litteraturen väl bevandrad man
M. _Desgranges_, till hvilken han recommenderade mig att vända mig,
emedan han väl kunde ge mig de upplysningar jag önskade. Jag gick
ock genaste vägen dit och träffade en medelåldrig man, som med den
största beredvillighet och artighet visade mig alla manuscripter som
der funnos, och hvad jag blott kunde önska. Af manuscripter hade man
här dock ganska ringa -- flere exemplar af Koran och åtskilligt annat
af föga värde i Arabiskan, i Persiskan och Turkiskan något mer. Men
jag fick här katalogen öfver de i bibliotheque royale befintliga
handskrifter "de Tanden fond" och härur antecknade jag mig de förnämsta
och vigtigaste, isynnerhet i historien, och kompletterade eller rättade
hvad jag förut deri hade samlat i Petersburg ur _Dorns_ föreläsningar.
Detta var intet lätt arbete; en veckas tid och något mera hade jag
oafbrutet från kl. 10 till 3 arbetat derpå, utan att komma till slut
dermed. Nu tillslöts äfven detta bibliothek den 15 september, men i det
stället öppnades Mazarinska bibliotheket och jag fortsatte nu der samma
arbete och slutade det i det närmaste, hvarefter jag sysselsatte mig
med studium af åtskilliga till Arabiska litteraturen hörande arbeten,
såsom Richardsons Arabiska dialekter etc. Den 2 oktober öppnades nu
det stora bibliotheque royale, der kanske de största skatter af all
slags litteratur finnas. Här gåfvos mig nu i händerna handskrifna
kataloger öfver de manuscripter, som ej finnas ännu i den tryckta
katalogen; dessa innehålla nästan lika mycket som den, från särskilda
fonder. Man lemnar annars ej gerna fram dessa handskrifna kataloger
och dertill fordras särskilt tillstånd af den bibliotekarie, som enkom
förestår denna afdelning. Dock utan minsta svårighet erhöll jag den af
honom. Här hade jag nu åter omkring en veckas sträng sysselsättning
för att ur dessa kataloger komplettera mina utdrag från den tryckta.
Derunder framhade jag än det ena, än det andra manuscriptet, betraktade
och bläddrade igenom det för att se dess innehåll. Så t.ex. gick jag
temligen ordentligt igenom _Asjothis_ historia om Egypten. Hvad jag
hufvudsakligen sökte, hufvudverken öfver Arabernas äldsta historia
af _Kalabi_ och _Abo Obajda_, fann jag väl ej; men den Arabiska
manuscriptologin har jag nu så temligen reda på, och tror det skall
komma mig väl till pass, i fall vårt universitet vill spendera något
mera på uppköp af handskrifter. Arbetandet i dessa bibliotheker är
högst roligt, ej det minsta genant, såsom jag alltid tänkt mig det. Man
sitter här bland Europas störste och berömdaste vetenskapsmän, hvar och
en med sina luntor framför sig, utan att den ene det allraminsta frågar
efter eller bekymrar sig om hvad den andra gör. Så suto vid samma bord
som jag trenne som ifrigt arbetade i Kinesiska böcker, bland dem en,
jag tror _Julien_, som satt och läste sin Kinesiska helt ogeneradt
som vi Svenska, samt åtskilliga, att dömma af deras utseende, Kreoler
som arbetade i Gud vet hvad för manuscript. Få såg jag som arbetade i
Muhamedanska manuscripter utom, mirabile dictu! ett fruntimmer, som
lät framhemta åt sig det ena Arabiska och Persiska manuscriptet efter
det andra och -- aftecknade de granna titelbladen. Hon var icke den
enda som sysselsatte sig dermed, en hel hop unga målare, sådana här
finnas öfverallt till det största otal, aftecknade flitigt ornamenter
från alla möjliga tidehvarfs och nationers codices. Den utomordentliga
beredvillighet, den verkligen obeskrifliga artighet, hvarmed man
bemötes här af herrar bibliotekarier, män som kanske ha stort namn
i den lärda verlden, den lätthet hvarmed tillträde lemnas till allt
äfven det raraste, gör att man med verkligt nöje begagnar de oändliga
skatter som här stå en till buds. För öfrigt har jag ingenstädes sett
lärda, som så behagat mig som de Franska. Man finner hos dem hvarken
den Cyniska subbiga högfärden eller den gunstjägtande granna fåfängan
-- ej den lärda trumpna minen, ej heller den smiligt småleende -- de
äro glade, fryntlige som andra och deras långa vakor tyckas ej ha fårat
deras panna, ej dödat deras bonhommie. Mig har det varit en fröjd af
det renaste slag att obekant och okänd, bland desse af mig okände men
kanske i hela verlden vidtfrejdade män, ha arbetat åtminstone denna
korta tid; jag hoppas dock framdeles under andra förhållanden kunna
någon längre tid och med större gagn för mig sjelf och kanske för
vetenskapen, få arbeta i denna utvalda krets. Men detta var ej min enda
sysselsättning. Jag hade genast de första dagarne af min sejour här
besökt palatset Louvre och dess utmärkta målningsgalleri och samling
af antika sculpturarbeten, samt det rika så kallade Egyptiska museum,
innehållande ovillkorligen den rikaste samling som finnes af Egyptiska
antiqviteter. Här i detta senare tillbragte jag långa och många
dagar och vande mina ögon vid dessa besynnerliga figurer och denna
underfulla, sagolika konstsmak. Den antika sculpturen och måleriet från
alla möjliga skolor, hvari jag förut hvarken sett något eller haft
något begrepp, har jag först här åtminstone till någon del lärt mig
känna. Detta lättades mig mycket af den bekantskap jag gjorde med några
Tyska målare och en äfvenledes Tysk sculptör, som bo jemte mig i samma
hotel. Jag är oändligen glad i min själ att åtminstone hafva lärt mig
kunna njuta af dessa konster, att jag lärt mig så till sägandes kunna
se i dem hvad jag förr icke kunde. Jag kan med fullt skäl säga att jag
varit flitig här, och det är man alltid i stora städer men arbetet har
varit mig nästan blott ett nöje och recreation; så mycket det än kostat
på mig att här tillbringa Ramadhan, har jag dock tröstat mig med att
denna tid ej varit gagnlös för mig och att jag framdeles kan hoppas få
tillbringa flere sådana månader bland dem, för hvilka de äro heliga.

       *       *       *       *       *

Här förekommer i resandens dagbok en lucka af ungefar 6 veckor,
hvartill anledningen var ganska sorglig. Wallin nämner om händelsen
ingenting i sina bref, utan synes omsorgsfullt hafva velat fördölja
den, och sjelfva dagboken innehåller derom blott några få och knappa
antydningar; men enligt muntlig sägen var förhållandet följande. Om
natten den 2 eller 3 september blef han försåtligt öfverfallen af
densamma välklädda skojaren, som han träffat på begrafningsplatsen
Père Lachaise, och så hårdt slagen att han blef liggande på den
aflägsna förstadsgata, der de vandrat. Derpå följde naturligtvis
den fullständigaste plundring, både af penningar och kläder, så att
Wallin, halfnaken och halfdöd, befann sig i den hopplösaste belägenhet
för tillfället och måste ligga sjuk i flera veckor derefter, skött
af främmande menniskor. En tjensteman vid Svenska legationen i Paris
(kanske Blum?) lärer då hafva räckt den nödställda resanden en hjelpsam
hand, och dragit försorg om honom under hans långa sjukdom. Först efter
tillfrisknandet eller under convalescensen lära Wallins arbeten i
bibliothekerna hafva begynt, om hvilka ofvanintagna bref ordar.

_Utgifvarens anmärkning_.

Dagb. Okt. 12.

Gick bittida ut på bestyr, köpte åtskilliga medicinska böcker och
instrumenter. Kom sedan hem middagstiden och gick med Seelig först
att inta en frukost hos en traktör i boutiquerna i pelargången
midtemot Tuileries-trädgården och derifrån till Louvre, der vi
använde de återstående 3 till 4 timmarne på betraktande af antika
sculptur-arbeten, hvarvid han såsom egentlig sculptör ex professo
var mig en god ledare. Dock är mitt sinne ej plastiskt, ej rent nog
ännu för att rätt kunna njuta af denna konst. Dertill fordras mer än
vid något annat befrielse från alla band och bojor, som vår bildning
och vår tid laggt på oss. Jag tyckte mig ganska väl förstå t.ex.
Apollo, Venus, isynnerhet den af Grekerna kallade Venus vulgaris, och
Polyhymnia, som behagade mig nästan mer än allt annat, vidare Bachus,
Fauner, Silener och Satyrer, hvilka alla jag anser för humoren uti
Grekernas plastiska konst och som särdeles behaga mig; men sedan
förekom mångt och mycket som jag ej förstod, framför allt Melpomene,
så ren och så äkta plastisk som ett sorgespel af Sofokles. Jag som
blifvit van att se sorgen uttryckt, om också till min styggelse, af
handvridningar och ögonvändningar, eller om detta öfverdrifna saknats,
dock alltid af en i mitt tycke nobelt sorglig min eller i allmänhet
något intressant smärtsamt uttryck, kunde oaktadt allt mitt bemödande
ej förstå denna i alla afseenden kolossala Melpomene-staty. Dock fann
jag att jag framdeles genom bemödande skulle kunna komma derhän. Så
gick det äfven med åtskilliga andra statyer, isynnerhet af gudar; men
Polyhymnia tyckte jag mig kunna falla på knä för. Gipsaftrycken af de
sculptur-arbeten, som anses, vara af Phidias, voro så stympade och
skadade att jag ej ansåg det löna mödan för mig att länge betrakta
dem; samma var äfven fallet med åtskilliga andra af dessa gipsaftryck.
Hvad mig i synnerhet föll i ögonen vid de gamla statyerna var den
måtta i alla lemmar, som man förgäfves söker hos de nyare, hvilka
alltid öfverdrifva, äfven här och der låta musklerna skina för mycket
fram. Det är sannt, hos de nyare ser man sällan någon ren staty; de
framställa vanligen personen i handling och anse den derföre böra träda
fram uti ett visst öfvermått. Men utom det att det redan på sätt och
vis går utöfver den renaste sculptur, så tycker jag äfven häri mera
måtta kunnat hållas. Mig har det åtminstone ofta varit vidrigt att
se tjocka muskelspända ben och armar hos bilder af nyare sculptörer,
liksom skönheten skulle ligga deri. Men jag tror det gäller i konst
som i allt annat, att när konstens egentliga lif och blomningstid
är ute (nemligen efter den tid då _den lefver_ och tidens menniskor
_lefva i den_), så kommer en tid då studium, begripande och lärdom
är hufvudsaken och då allt som den tiden bildas och skapas i konst
är intet annat än ett uttryck af konstnärs-studium och lärdom. I
sculpturen vill han då visa att han studerat anatomi och vet huru
musklerna gå, -- detta kan vara bra nog, men konstens tid är förbi.
På aftonen gingo Sachsarn, Gossman och jag på Montesquieu-balen,
och hade der tillfälle att beundra Fransosernas dans och den stora
glädje de finna i den. Och här är det ej allenast det unga folket som
dansar, gamla män och qvinnor röra föttren lika qvickt som de unga
och tyckas finna lika stor fröjd deri. Derefter gingo vi midtemot på
källaren _Montesquieu_, der allehanda folk- och pöbel-nöjen bestås
utan någon annan entrée än förbindelsen att förtära något. I afton var
der hvarjehanda slags musik af guitarrer och flageoletter och violiner
etc. och pajazzon och allehanda roliga scener. Jag fann just ingenting
roligt i allt detta. Här såg jag åter den Demon, som förstört mitt lif
för långa tider. Nu satte han hela min kropp i skakning. Var det ett
irrsken eller en handräckning -- det gick förbi utan vidare verkan.
(Dessa rader åsyfta utan tvifvel äfventyret i början af september. Utg.)

Okt. 13.

Gjorde än vidare åtskilliga uppköp, och sökte än en gång Blum för att
rådgöra med honom, men fick ej träffa honom. Derefter med Seelig först
på ett simpelt värdshus, der vi i sällskap med tvenne kolbärare (som
suto och spelade kort och sågo högst trefliga ut) drucko litet vin och
åto ost; sedan gingo vi till Louvre upp i målningsgalleriet, der vi
först gingo omkring i kopparsticks- och gamla tecknings-samlingarne,
hvilka för mig ej kunde äga så särdeles stort intresse, och vidare
upp i Marinemuseum, hvarefter vi något besågo den Spanska skolan och
åtskilligt af den Nederländska.

Okt. 14.

Gick ännu litet ut, sedan jag med stort besvär fått mina saker
inpackade. Åt en ambigue med Maron och Seelig, hvartill senare kom
den Hamburgermålare som vi i går aftons träffat på caféet; men hela
måltiden var tråkig. Sedan den blifvit slutad begåfvo vi oss alla
till diligencehuset, derifrån det slutligen, efter ett litet gräl i
vagnen med mina blifvande reskamrater om våra platser, bar af omkring
kl. 5. Jag var högeligen glad att kunna vända ryggen åt Paris. Resan
gick oafbrutet hela natten, som var kall och fuktig, så att jag, ehuru
dugtigt och tjockt klädd, dock ej hade alls för varmt; föga kunde jag
sofva, ty det var trångt och obeqvämt i vagnen.

Okt. 15.

Om morgonen kl. 9 förunnades oss omkring 10 minuter för frukost, som
intogs och smakade godt. Hela dagen var fult väder och mera tråkigt
var äfven sällskapet i vagnen; dock min vis à vis, en handelsman
från Paris, som skulle till Lyon för att göra affärer, roade bäst
sällskapet med historier om tjufstreck och bedrägerier som passera i
Paris. Vi foro mest hela dagen genom vinfält, der folk var sysselsatt
att samla drufvorna i stora tunnor. All den öfriga skörden af hvete
etc. tycktes redan vara gjord, så att fälten sågo gråa och fula ut,
der vin ej odlades. Mot aftonen kl. 7 gafs oss ungefär 20 minuter för
middagsmåltid, hvilken intogs lika begärligt som frukosten och betaltes
med 3 francs, ehuru den ingalunda var kräslig. Sedan gick färden åter
hela natten under ruskigt väder till kl. 2, då en af vårt sällskap
lemnade oss i Beaune, hvilken stad i natten såg högst besynnerlig ut
och tycktes ha mycket ruiner och qvarlemningar från de gamla Gallernas
tider. Nu blef bättre rum i vagnen att sträcka ut de hopsutna benen och
jag sof godt nog den återstående delen af natten.

Okt. 16.

Vi framkommo om morgonen kl. 8, i stället för den vanliga tiden
kl. 4, till Chalon och begåfvo oss genast med stor skyndsamhet om
bord på ett ångfartyg, som väntade blott på oss för att resa till
Lyon. Glad att slippa ur den fördömda vagnen, der jag så länge sutit
instängd, skyndade jag mig att få mina saker och begaf mig ombord.
Jag hade nu fått erfara hvad en resa vill säga i de så beprisade och
som beqväma ansedda diligencerna. Mig behagade åtminstone denna alls
icke, och tusende gånger hellre önskade jag sitta på en hos oss vanlig
bondskjutskärra med sitt hårda bräde, än på diligencens mjukt stoppade
dynor; säkert är att om jag kommer att resa till lands i mitt lif,
skall jag framdeles så mycket som möjligt undvika ett sådant sätt att
färdas. På tvenne nätter och en dag gafs oss ej mer än inalles omkring
en half timme att stiga ut, ty på den tid hästarne ombyttes hade man
knappt tid till sina allra nödvändigaste förrättningar. Väl tilläts det
oss att i långa backar, der hästarne alltid fingo gå fot för fot, stiga
ut och spatsera uppföre; men behagade de som suto framför mig ej göra
det, så hade jag det största besvär att klifva ut mellan deras ben och
måste på det högsta genera dem. Då jag vid ett ombyte vågade öppna den
dörr vid hvilken jag satt för att stiga ut, ropade conducteuren ganska
groft åt mig: que faites vous donc Monsieur? och tror jag ansåg mig ej
för rätt slug; men när jag lika groft svarade: je ne fais que pisser
Monsieur, fällde han ton och underrättade mig att man på den sidan ej
finge stiga ut. Öfverhufvud var mig hela färden nästan den tråkigaste
jag någonsin haft, och derföre fann jag obeskrifligt nöje i att komma
ombord på det lilla ångfartyget, der en stor mängd passagerare redan
var församlad. Genast när vi kommit om bord sattes af. Jag gick ner
i för-kajutan, der mina ögon föllo på ett högst roligt sällskap af
arbetskarlar, som suto omkring ett bord, spelte kort, drucko vin
och sjöngo muntra visor. Hela sällskapet i denna kajuta bestod till
största delen af deras gelikar och var till stor del på samma sätt
sysselsatt. Jag fann mig här alltför väl, för att vilja utbyta denna
andra och sämre plats emot den första kajutan, der priset for öfrigt
ej var mer än 2 francs dyrare. Vädret var under hela färden högst
fult och regnigt, så att jag ej kunde se stort af landets utseende på
Saones stränder. Lifvet i kajutan var ganska roligt, man åt och drack
oupphörligen, spelte och glammade, men röka var ej tillåtet. Detta
tyckas Fransoserna i allmänhet anse för särdeles ohöfviskt och mer än
annorstädes blir man här påmint om detta förbud. Det, såsom ock bruket
af hatt, tyckes ännu vara qvar af de gamla artighetslagarne i sällskap.
Navigationen på denna flod, såsom jag sedermera äfven märkte på Rhône,
har sina svårigheter och fordrar sin egen konst samt erfarenhet. Kl.
omkring 2 straxt efter middagen hunno vi fram till Lyon, der jag
gick in på det första värdshus jag såg emot mig och det var _Hotel
de hirondelle_. Som vädret allt fortfarande var fult med temmeligen
starkt regn, tänkte jag blifva på kammaren; men kunde dock ej hålla
mig att gå ut, dels för att höra efter huru det var med ångfarten
härifrån, dels ock för att få en liten öfversigt öfver staden. Sedan
jag uträttat det förra, begaf jag mig således upp på den stora höjd,
som till höger om floden dominerar hela staden och på hvars sluttning
en del af den är byggd. Uppgången här liknade mycket den i Havre, men
var på långt när ej så vacker, ty här saknades trädgårdarne i Havre.
På höjden fanns efter Franskt bruk ett kapell eller kloster, och vid
gatorna närmast derintill bodar och förfriskningsställen; de förra voro
fulla med vaxljus och gudabilder, de senare erbjödo kaffe och vin etc.
för pilgrimer upp till kapellet, helgadt åt, jag kan ej mera påminna
mig hvilket helgon. Från toppen hade man utsigt öfver hela staden och
nejden deromkring, som dock nu låg insvept i tjockt mörker, så att
jag ej kunde se mycket deraf. En del af staden, nemligen den som låg
närmast under mig, är byggd på sluttningen af den höjd på hvars topp
jag stod. Den öfvergår efter en mycket brant sluttning till en jemnare
plan längs Saone, öfver hvilken en särdeles stor mängd broar (mer än
hvad behöfligt synes) går till den andra delen af staden, som tycktes
mig byggd på ett spetsvinkligt triangulärt delta, bildadt af denna flod
och Rhône, som här flyta tillsammans. Staden, att dömma efter den lilla
del jag genomgick, tycks vara regulier och vacker. Nejden deromkring
tycktes mig mycket likna den omkring Rouen: höjder och dälder och i
allmänhet mycket couperadt land. Floderna äro ganska starkt strömmande,
men vattnet grått och fult. Novan blir mig ännu den ståtligaste flod
jag sett; om ej just Kumo elf, på vissa ställen der jag sett den, kan
sägas öfvergå Nevan. Men numera är mig minnet af den så otydligt att
jag ej kan anställa jemförelse. I staden tycktes ligga mycket militär
och när jag kom i mitt hotel såg jag nere i källarsalen åtskilliga
underofficerare, som suto i största förtrolighet med sina hustrur
eller _grisetter_ eller hvad det månde ha varit för qvinnor, och åto
sin middag. Här köpte jag mig slutligen ett par tofflor af ett mycket
vackert ungt fruntimmer. Hemkommen i mitt hotel intog jag kl. omkring 6
en dugtig middag och satte mig sedan att skrifva bref hem till min mor.

Okt. 17.

Begaf mig tillika med en annan ung man, som tycktes vara någon
ouvrier och bodde på samma värdshus som jag, kl. 5 om morgonen ner
till ångbåten, på hvilken förut fanns en hel hop hornboskap som var
fastbunden i förn för att föras till Avignon. Värdshusgossen, som
på en liten handkärra förde våra saker, hade ej fört oss till det
ångfartygsbolags båt som egentligen framskaffar passagerare. Men jag
ansåg det vara detsamma och blef qvar om bord, utom det att jag nu mera
ej gerna skulle hunnit till någon annan båt. Morgonen var kall och
frisk, alldeles ej mildare än vanligt höstväder hos oss, och jag höll
mig mest hela dagen gerna omkring machinens skorsten, som på långt håll
spridde omkring sig betydlig värme. Men det blåste från Sevennerna,
hvars toppar lågo omhöljda af tjock dimma, som knappt middagssolen
kunde skingra. Denna bergås följde hela högra Rhônestranden utföre
och låg oss beständigt i sigte. Den förekom mig dylik som höjderna
längs Seinefloden och kusten af Normandie, bestående hufvudsakligen af
sand. Något egentligt granitberg kunde jag ej upptäcka, dock på några
få ställen något ditåt. Det var en oafbruten vexling af höga kullar
och djupa dälder, ganska smala och utfårade i botten, vanligtvis af
någon vår- och höstrännils bädd, som dock nu var tom på vatten. Hela
trakten kunde ej i fruktbarhet och skönhet på långt när jemföras med
den vid Seinefloden; men hvad här gjorde åstopparne intressanta var den
stora mängd af gamla riddarslott, som ännu stodo i vackra ruiner på de
brantaste toppar och på afstånd tycktes mig nästan sväfva i luften; så
spetsiga sågo ofta bergtopparne ut. De delar af sluttningen som tycktes
vara odlingsbara, upptogos öfverallt och uteslutande, som det tycktes,
af vinfält, hvilka ofta gingo ända upp till toppen af åsen. Den andra
stranden var jemförelsevis slätare, dock äfven mycket afbruten af
höjder, bekrönta med ruiner af slott och kloster. Ganska många vackra
småstäder och köpingar passerades; bland hvilka Valence, så mycket jag
kunde i hast se, när stan mest behagade mig. Det slott, som ligger på
en brant bergshäll midtemot denna stad på andra sidan floden, förekom
mig isynnerhet underligt att skåda, men kanske det långa afståndet
mycket dertill bidrog, öfverhufvud är hela trakten högst intressant,
men saknar det höga och allvarsamma i den nordiska naturen, äfvensom
det älskliga och trefliga i Tysklands eller Seinetraktens. Hvad jag
öfverallt i Frankrike saknat, är skog. Vädret var, som sagdt, särdeles
kallt, ehuru solen sken ganska klart; så att vi 4 passagerare, som
kommit med från Lyon, suto hela tiden på en liten bänk vid skorstenen.
I Valence fingo vi stor tillökning af passagerare, bland hvilka en ung
Fransos, som tjente vid armén i Afrika och hade en särdeles vacker
uniform i nästan fullkomlig orientalisk smak. Vi kommo oss litet i
samtal och han var en af de trefligaste om bord. De hvilka kommit från
Lyon tycktes vara äkta Franska landtpatroner och ingåfvo mig en ganska
dålig tanke om bildningens tillstånd i allmänhet bland medelklassen
på landet i Frankrike. I Bourges, der vi hade att lossa mycket jern,
blefvo vi länge liggande och här köpte jag för 2 sous vindrufvor och
fikon mer än jag orkade äta på en gång. Färden blef dock till slut
något tråkig och först kl. mellan 5 och 6 på aftonen hunno vi fram
till Avignon; ty dels hade jernlossningen, dels anhållande vid hvarje
småstad för att afhemta passagerare, uppehållit oss; så att de andra
ångbåtarne gått förbi oss, ehuru vår fart på det hela var starkare
än deras. I anseende till vår sena framkomst fanns ingen billet mera
qvar i diligencen till Marseille; ty jag hade beslutit att i den
fortsätta resan, emedan ångbåtsfärden från Arles är så obestämd och så
mycket beror af väder och vind på hafvet. Jag fann mig således nödgad
qvarstanna ett dygn öfver i Avignon, men tog dock för säkerhets skull
redan nu billet för följande dagen. Knappt utkommen ur postbyrån, fingo
tvenne värdshusgarçoner tag på mig och inbjödo mig hvar till sitt hotel
med sina adresskort. Jag emottog af den ena hans kort, men beslöt mig
dock att följa med den andra, emedan hans hotel var närmare; deröfver
blef den andra högeligen förargad och fordrade med "Ungestüm" sitt kort
tillbaka, hvilket han ock naturligtvis genast fick.

Okt. 18.

Sedan jag på morgonen förtärt litet bröd med vin efter mitt kaffe,
vandrade jag ut för att betrakta staden och vände mig genast till det
gamla slott på ett högt, hela trakten dominerande berg, som i går
aftons då vi hit ankommo genast hade fästat min uppmärksamhet. Det var
nu till en stor del förfallet och man tycktes uppe på berget bland
dess ruiner börja anlägga någon offentlig promenad, hvilken säkert
kommer att ta sig särdeles väl ut. Ty utsigten är mycket vacker och
vidsträckt; på ena sidan staden, som dock ej är hvarken stor eller
vacker, på andra sidan floden genast derunder och bortom den en lång
sträcka af Sevennerna, hvars toppar och hela ås här mer och mer aftaga
i höjd. På dessa synas härifrån åtskilliga ruiner. I slottet var en
gammal väl bibehållen kyrka; ej särdeles vacker, ej heller innehållande
några taflor af värde, men åtskilliga gamla sculptur-arbeten, som
för deras ålder och gamla smak förekommo mig roliga. På den stora
plan som ligger framför kyrkan, höllo rekryter på att läras exercera.
Den trallen gick här ungefär lika som hos oss, dock artigare och
hyggligare å lärarens sida. I förening med slottet tycktes stå det
gamla, säkert äfven förut förfallna, men 1840 reparerade _Palais des
papes_, hvilket nu begagnades till kasern; så att _vår tids_ påfvevälde
här fått sitt säte i de gamla påfvarnes residence. Jag undrade för mig
sjelf, när jag inträdde på gården, om lifvet nu var bättre inom dessa
murar än förr, och om i allmänhet vår tids soldatvälde är bättre än
medeltidens prestvälde. Smuts var här åtminstone tillräckligt i alla
vinklar och vrår af den stora byggnaden. Sedan vandrade jag omkring
i staden, som öfverallt tycktes mig förfallen och ruskig, en verklig
påfve- ooh prest-stad, icke utan litet syskontycke med vårt Borgå.
Men trädgårdarne och promenaderna närmast utom staden voro vackra och
fruktrika; der stodo ännu orangeträden ute, ehuru man redan längesedan
i Paris flyttat in dem. Sidenväfverier och sidentryckerier gingo med
vatten från en liten kanal, jag tror den hette Vauclusekanalen, och
de stora hjulen voro helt och hållet ute på gatan. Kyrkor finnas här
till stor mängd, de flesta mycket gamla och prydda med gamla sculptur-
och trädsnitt-arbeten. Folket var redan ansenligt småstadsaktigt --
man märkte dem här vara angelägnare och månare om granna och nätta
kläder, hvarjemte en större hjertlighet och godhet syntes råda än i
Paris. Här hörde jag först den Franska patois; den, liksom nästan alla
provinsdialekter, låter trefligare och ej så affekterad som vanligen
högspråket. Men jag kunde ej förstå mycket deraf då jag i en bod, der
jag köpte ett par skor, hörde tvenne fruntimmer språka med hvarann. Här
fanns äfven ett Café de mille colonnes, som jag besökte. Här köpte jag
äfven en flöjt. Hvad som mest grämde mig var att jag för sent började
tänka på en utfart till Vaucluse, dit jag väl hade hunnit i fall
jag genast om morgonen begifvit mig på väg. Mitt uppehåll här öfver
ett dygn var på det hela mig ganska kärt, ehuru jag först storligen
förargade mig deröfver. Staden har stort historiskt intresse och jag
nästan ångrar mig att jag ej köpte den bok, som innehöll beskrifning
af påfve-slottet och staden, samt vid ingången till det förra fanns
till salu. Sedan jag oupphörligen vandrat omkring från kl. 8 till kl.
omkring 3 à 4, och derunder flera gånger korsat de gator som förekommo
mig roligast och isynnerhet det rikt försedda frukttorget, begaf
jag mig till mitt _hotel du bras d'or_ och bestyrde om mina sakers
bringande till den några steg derifrån belägna diligence bureaun; intog
sedan en just dugtig måltid, hvarvid jag äfven tyckte mig böra smaka
på champagnen här och tog en half butelj. Den smakade mig ej just
annorlunda än hemma hos oss, men var jemnt hälften billigare. Angående
drickspenningar kom jag litet i delo med garçonen, som dervid uppförde
sig högst putslustigt och tyckte sig vara högeligen manquerad; men
allt kom dock snart till rätta. Kl. 6 satt jag i diligencen och var på
vägen till Marseille. I anseende till natten kunde jag ej se mycket
af landet, som dock till det mesta tycktes vara odladt med vinfält.
Vädret var vackert, månen lyste liknande Turkiska vapnet, det var
mycket stjernklart men särdeles kallt. I Aix höllo vi stilla straxt
efter midnatten omkring 10 minuter. Staden tycktes vara vacker men
mycket liten, med stora reguliera gator planterade med träd. Kl. 7 på
morgonen kommo vi till Marseille och jag hade sålunda färdats genom
hela Frankrike nästan i en halfbåge; hela denna resa hade, oberäknadt
uppehället, ej kostat mer än från Havre till Rouen 6 francs, derifrån
till Paris 10, derifrån till Chalon 40, vidare till Lyon 6, Avignon 15,
Marseille 6 1/2 fr., summa 83 1/2 francs. Den öfriga resan hade kostat:
från Helsingfors till Travemunde 50, till Lübeck 2, till Hamburg 10,
till Havre 75, summa 137 francs.

(Bref till fru Wallin.)

Färden från Paris i diligence var förfärligt tråkig, jag var alldeles
råbråkad i hela min kropp då vi måndagsmorgonen den 16 okt. ankommo
till Chalon, och genast gingo om bord på ett litet ångfartyg, som med
god fart och mycket passagerare gick floden Saône utföre ända till
Lyon, dit vi ankommo middagstiden. Vädret var under resan alla dagar
fult, så att jag ej kunde se mycket af landet. I Lyon, hvars ena del
ligger på en hög sluttning neråt floden Saône och den andra på en
trekant som bildas af denna flod och den der med den sammanflytande
Rhônefloden, steg jag upp på höjden och hade oaktadt den tjocka luften
en vidsträckt utsigt öfver det rika och kuperade landet och staden.
Här nödgades jag dröja öfver hela natten; den följande morgonen,
som hemtade klar men kall luft med stark och våtkall blåst från
Sevennerbergen, for jag åter med en ångbåt i ett litet sällskap den
starkt strömmande Rhône utföre och betraktade med stort nöje dess höga
vinbesådda stränder, slutande sig i höga toppar, på hvilka i stor mängd
voro ruiner af gamla riddarslott. Passerade under vägen flera städer
och framkom kl. 5 till Avignon, der jag måste dröja till följande
dags afton samma tid. Derunder besåg jag detta gamla påfvenäste, som
tycktes vara mycket förfallet. Det gamla påfvepalatset, som blifvit
repareradt och kanske omlagadt, är nu en stor kasern, der troligen nu
går ej mindre bullersamt till än fordom, öfverhufvud var staden högst
intressant, full med gamla kyrkor och trädgårdar med de herrligaste
drufvor och pomeranser, samt ett högt brant berg med ett gammalt slott
uppå, hörande till påfvarnes gamla palats. Den 18 om aftonen afreste
jag åter i den förhatliga diligencen och framkom den 19 om morgonen hit
till Marseille, denna troligen största hamn och handelstad i Frankrike,
der jag genast samma morgon, då jag gjorde min tour omkring hamnen,
hade den sällsamma lyckan att träffa 4 Finska sjökaptener och en hel
hop Svenskar, bland de förra en kapten Wiklund från Gamlakarleby, som
i söndag går härifrån med sin dugtiga brigg till Konstantinopel. Jag
följer med honom dit och derifrån går jag efter några dagars uppehåll
till Alexandria, der jag i december månad väntar bref från er. Så
har jag nu nästan i en halfcirkel färdats igenom hela Frankrike. Men
med fröjd vänder jag det ryggen, för att fara öfver det herrliga,
mångbeseglade Medelhafvet och komma till ett folk, kanske svartare i
synen, men hvitare i hjertat än jag tyckt mig finna folket här vara.
Väl ville jag ännu skrifva mer och jag hade att prata om mer än hälften
till så mycket, men det redan digra brefvet förmår mig sluta.

Dagb. Okt. 19.

Vandrade genast ut och ställde min kosa mot hamnen, hvarest alltid i
stora sjö- och handelsstäder hela rörelsen concentrerar sig, under det
den öfriga delen af staden är nästan öde och tom. Jag vandrade först
längs norra sidan af hamnen, som tycktes mig vara den vackrare och
större, men såg just inga andra fartyg än Holländska koffar, hvilka
urlastade en gräselig mängd af sina läckra ostar uti rännor, som
gingo från aktern i land, och andra till största delen obetydligare
fartyg. Var sedan inne i fästningen, som ligger på yttersta ändan
af denna sida af hamnen, och fick kasta en blick utåt det herrliga
Medelhafvet, men blef genast tillsagd af en postande soldat att det
ej var tillåtet att gå här omkring. Anblicken af hafvet gjorde mig
oändligen godt och gaf mig åter mod och lefnadslust. Jag vandrade
tillbaka samma väg och ställde nu min kosa åt andra sidan af hamnen,
der jag fann större rörelse och större fartyg, bland hvilkas flaggor
jag förgäfves sökte att finna någon Svensk eller Finsk. Till min stora
förundran läste jag på en skylt: "Här talas Svenska", bland alla de
andra språk, t.ex. Ryska, som på skylten stodo anslagna, såsom talade i
den lilla butiken. Men ännu mer stegrades min förundran, då jag litet
längre fram läste på en annan skylt prydligt måladt: "Svensk målare"
och derunder ännu: "Suomalainen maalari". Jag gick dock ännu ej in,
hvarken på det ena eller andra stället, tyckande mig kunna göra det
när helst jag ville; utan gick ner åt kajen och hörde tvenne män som
talade Svenska. Jag gick genast till dem, tilltalade dem och den ena
var kapten And. Wiklund, förande briggen _Active_ från Gamlakarleby,
nu efter några dagar färdig att afgå härifrån till Konstantinopel och
Odessa. Jag följde med honom på en stund om bord på hans brigg, dit han
just ämnade sig då jag höll honom an. Följde honom sedan i land och
fann mig snart genom honom i sällskap med 4 Finska sjökaptener, alla
från Österbotten, och 6 till 8 Svenska d:o, som alla lågo här med sina
fartyg, dels nyss anlända och lossande, dels väntande på att få last
och färdiga att afgå, den ena hit den andra dit, några till Amerika,
men de flesta till hamnar vid Medelhafvet. Med desse män blef jag nu
beständigt tillsammans, åt med dem på ett Svenskt värdshus, hållet
af en hitflyttad Svensk enka, och drack med dem kaffe på "Café du
commerce", följde dem på börsen och strök omkring med dem hos mäklare.
Äfven var jag denna dag hos Ryska konsuln Ebeling, en utmärkt hygglig
och human man, som med största beredvillighet åtog sig att framskaffa
de saker jag möjligen kunde komma att skicka hem till universitetet
från Egypten. På aftonen drucko vi toddy om bord på Active med kapten
Malm från Jakobstad. I hamnen träffade jag denna dag en gammal Arab
från Tunis, som gick omkring och bjöd ut rosenolja. Jag talade Arabiska
med honom och han förstod mig, ehuru hans dialekt var helt olika och
svår att förstås af mig. Jag köpte af honom en flaska, sedan jag på
de 15 sous han begärde afprutat 5, men när jag kom hem och öppnade
den, fann jag att han blott bestrukit det röda pappret, som omslöt
korken och som han vid köpet låtit mig lukta på, med rosenolja, men
inuti sjelfva flaskan fanns blott lavendelolja. Jag träffade väl
honom sedermera alla dagar flere gånger, men påminte honom ej om hans
bedrägeri och vi blefvo goda vänner. Åfven några andra Araber och
österlänningar såg jag, men gjorde ej deras bekantskap. Blott en mycket
gammal, af ålder alldeles krökt Arab talade jag en gång med, men han
var alldeles lomhörd. Greker funnos här till stort tal, nästan mer än
af andra främmande nationer. De se härdade och dugtiga ut, dock ej
alls vackra. Jag hade hela denna dag varit på benen och gått omkring
oupphörligen, men dock ej kommit längre än till hamnen och de närmaste
gatorna deromkring.

Okt. 20.

Gick omkring i den öfriga staden. Den gamla delen deraf, som ligger
norr om hamnen, är trång och uppfylld med smuts mer än jag hittills
sett någon annorstädes. Här tycktes egentligen Judar eller deras
gelikar drifva handel med gammalt skräp, små klädes- och linnelappar,
utslitna kläder och skoplagg, förrostadt jern o.m.d. som ej kan
uppräknas, knappt tänkas. Smuts låg omkring husen och smuts tycktes
vara inuti dem och smuts rann ner längs de midt på gatan lagda
rännstenarne, öfverallt dunstade och luktade smuts och smutsiga voro
menniskorna och de öfverallt löpande trasiga barnen. Den nyare delen
af staden åter har det storartade, nobla, propra och rika utseende som
man träffar öfverallt der handeln drifves i stort och der äkta köpmän
finnas. Denna del är byggd i ny smak med breda, stora gator och jemna,
goda trottoirer, äfven på flera ställen planterade med alléer; för
öfrigt byggnadssättet nobelt. Men ett fint damm flög mycket omkring
och besvärade mig. Besåg den protestantiska begrafningsplatsen, som
var vacker, rikt planterad med cypresser, hvilka göra sådana ställen
så vackra. Men jag har nu mer än förr en viss antipati emot alla
begrafningsplatser, och skyndade mig snart härifrån. I staden, liksom i
alla jag sett i Frankrike, finnes backar och höjder; de äro ej byggda
på jemnslät mark, och detta gör dem för mig åtminstone trefligare. I
Marseille finnes i motsats mot Avignon få kyrkor, och de som finnas här
äro ej så prydliga, ej så vårdade som i allmänhet annorstädes.

Okt. 21.

Beslöt att följa med Wiklund till Konstantinopel, var hos Ebeling och
besörjde mitt pass. Åt middag med mina landsmän efter vanligheten
och satt med dem, liksom alla andra dagar, i Svenska målarens butik,
resonnerade och drack vin och vatten. Gick upp till den lilla
fästningen och kapellet Notre dame de la garde, som ligger på den
högsta bergstoppen vid Marseille och dominerar hela omgifningen.
Uppstigandet var verkligen mödande, men lättades mycket af den
trädgårds nätthet, genom hvilken man kan gå en stor del af vägen.
Uppifrån hade man den herrligaste utsigt öfver hafvet och hela trakten
omkring staden, som ligger i en däld, omgifven på alla sidor af höga
i kägelform sig spetsande berg. Åt alla håll ser man villor anlaggda
och uppodlingar gjorda på nakna hällar. Kapellet såg jag ej, emedan
man måste ha en kyrkotjenare med sig till gardien; men sedermera hörde
jag att man der mycket skall pläga upphänga votivtaflor, föreställande
faror och mödor som den undgått, hvilken af tacksamhet helgat dem åt
den heliga jungfrun. Man var just nu sysselsatt med arbete för att,
tror jag, förstärka murarne till denna lilla "fort." Senare var jag
åter med mina landsmän på Café du commerce och drack ett glas toddy;
gick bittida hem och mådde ej just fullkomligen väl.

Okt. 22.

Packade mina saker och förde dem ner till Svenska målaren. Åt sedan
frukost om bord på Sophia Maria, ett skepp från Wasa, fördt af Ahlberg;
men jag mådde ovanligt illa och tordes ej just förtära mycket. Var
sedan jemte de andra om bord på vår brigg och skaffade mina saker dit.
Följde sedan med mina landsmän till den Svenska målarens villa uppe på
bergen, der vi först suto en lång stund på 4 man hand Finnar, språkade,
spelte kort och drucko vin eller grogg eller hvad oss behagade,
uppassade af tvenne vår värds tjenare och tvenne deras små döttrar,
af hvilka den äldre, omkring 12 à 14 år, var utomordentligt behaglig,
född i London, der hennes Spanska far i lång tid under krigen hade
uppehållit sig och gift sig med en Italienska. Hon talade väl Engelska
och intog mig särdeles genom sitt vackra ansigte och sin anständighet.
Snart kom målaren sjelf med Svenskarne efter, som tycktes ha blifvit
litet stötta då de under uppgången märkt att vi hissat ner den först
upphängda Svenska flaggan och i dess ställe utspänt en standard med
målarens namn på; dock läto de intet märka. Nu satte vi oss alla kring
ett rundt bord och började grogga och hade ganska trefligt. Jag gick
som oftast ut till en liten pavillon och såg på hafvet, der solen
nu gick ned och spred den mest magiskt skinande aftonrodnad. Inne
glammades och sjöngs, hvari isynnerhet min kapten utmärkte sig. Han
föresjöng oss allehanda roliga Engelska visor, hvilket språk han är
fullkomligen mäktig, och åtskilliga Bellmaniana, hvari han ock är väl
hemmastadd. Han var för öfrigt i allt ovedersägligen den bästa och
humanaste af sällskapet, med stor treflighet och humor, och intog mig
för sig allt mer för hvarje dag och gång jag var tillsammas med honom.
Men roligast af allt voro målarens tvenne tjenare eller medhjelpare;
ty de tycktes vara något bättre än vanliga tjenare, ehuru såsom sådana
klädda. De dansade och sjöngo, och äfven deras herre och husbonde
dansade och sjöng med dem, utan att deraf finna sig humilierad. De
voro ej det minsta druckna, men så "ausgelassen" som man kan vara. Den
ena Spanioren, som lefvat länge i London och talade ömsom Franska,
ömsom Engelska, var en stor kungahatare och ropade vid hvart glas han
drack: vive la liberté, les rois en bas! och talade ifrigt och häftigt,
ehuru med synbart lugn i sitt ansigte. Den andre, som någongång genom
en stor vinst på lotteri blifvit flyttad på lyckans höjder samt med
sina pengar begifvit sig till Paris, der råkat i bedragares händer
och sedan återvändt hem fattigare än han farit, kunde härma alla
läten och instrumenter, ungefar i samma smak som fordom vår roliga
kapellmästare Wikström på Sveaborg. Han roade oss isynnerhet med ett
fagott solo, hvari han föll in efter ett härmadt tutti, och genom sitt
vrålande såsom en åsna, och tusende andra choser. Hvad som föll mig
mest i ögonen hos dessa män var uttrycket af deras kärlek till sina
båda döttrar, hvilka de allt som oftast under dessa farcer omfamnade,
kysste och lekte med. Öfverhufvud var det en treflig afton. Vi åto
qvällsvard väl och drucko väl och höllos trefliga af vår gode värd, en
man som vill göra alla till viljes och tyckes vara mycket anlitad här
af alla Svenskar och Finnar. Särdeles förundrade det mig att han så
väl hade lärt sig tala Svenska och äfven en hel hop fraser på Finska,
hvilka han alldeles rent talade ut och på hvilket språk han i nödfall
kunde göra sig förstådd. Ibland sällskapet var äfven en i dessa dagar
hit ankommen Tysk kapten, hvilken sedan 9 års ålder vistats i Sverige
och nu äfven för ett Svenskt skepp och tror jag helt och hållet är
Svensk undersåte. Han hade dock ej kunnat utplåna sitt usla Tyska
väsende och af Svenskarne ej kunnat antaga annat än dåliga sidor; så
att han i fullt mått hade dessa båda nationers skräfliga och breda mun
och Tyskens tölpighet dertill. Ingen af sällskapet bar sig så dumt åt
som han, och till slut skämde han riktigt ut sig. Sällskapet vandrade
tillsammans, allt under sång, dans och spektakel af de tvenne tjenarne,
längs Marseilles gator, der äfven otaliga andra skaror af hemvandrande
söndagsspatserare funnos.

Okt. 23.

Lyftade ankar kl. 4 på morgonen och gingo ut i det herrligaste,
varmaste sommarväder och god, ehuru mycket svag vind. Det gick ovanligt
bra att komma ut från den trånga och instängda hamnen, så att kaptenen,
som otaliga gånger färdats här, sade sig högst sällan sluppit ut så
väl och lyckligt. Jag satt på akterhusdäcket, glad i min själ att ha
Frankrike i ryggen och sväfva på det älskeliga haf, dit jag så länge
längtat. Vädret var det herrligaste man kan önska och den köld jag
haft under hela resan från Paris och som med fuktig och kylig dimma
allt ännu till stor del fortfarit i Marseille, var nu försvunnen och
värmen såsom hos oss den vackraste sommardag. Landet, hamnen och
hafvet hade härifrån, så väl som från bergen på land, något tycke af
Helsingfors, men stränderna voro högre och spetsigare, bestående tror
jag till största delen af samma sorts bergart, som jag sett öfverallt
här i landet. Ej heller voro skären så många eller så vackra som hos
oss, ty här voro de alldeles kala och nakna; förgäfves sökte jag få
se ett enda träd, blott torniga, kantiga höjder och berg, formande
sig i de underligaste fasoner, ofta enstaka stående pelare, liknande
de förunderliga kusterna af Normandie. Men hvad som mest förundrade
och behagade mig var vattnets klara djupblåa färg, hvars like jag
ännu aldrig sett. Ty i Östersjön och Nordsjön är det alldeles grått,
jemfördt med detta. Här hade det en klar, fullkomligen himmelskt
azurblå färg, så att bottnen på de upphängda båtarne, deri afspeglade,
voro alldeles blåa. Vi sågo på långt håll Hiéres-öarne och inloppet
till Toulon, seglade hela veckan för god vind, som mest om dagen
mojnade ut, men om natten friskade mera i, tills vi om lördagen den
28 oktober om morgonen långt förut sågo Etna och andra höga spetsar
af Sicilien. Vi seglade hela dagen på dem och kommo småningom närmare
till dem om aftonen; men om natten blåste upp en frisk Sirocco, så att
vi fingo vända bogen mot böljan och börja kryssa. Vi hade sålunda med
god vind kommit framom Sardinien, som vi ock sågo, ehuru på särdeles
långt afstånd, så att intet deraf kunde urskiljas annat än dess höga
bergstoppar. Vinden var oss högst ogynsam och huru helst vi vände oss
skralnade den mest så, att vi ej hunno mycket fram. Den 30 kommo vi
med lofven under Girgenti, som vi genom kikaren kunde se mycket väl,
så att till och med husen kunde särskiljas. Här kommo vi helt nära en
annan brigg, hvilken såsom vi gick på kryss. Han hissade flagg och
då den var lik vår helsades mycket artigt med våra flaggor, och vi
seglade hvarandra så nära att kaptenerna talade med hvarandra genom
språklurar. Han var hemma från Kaskö och gick på Odessa med tjärlast.
Sedermera kommo vi före honom och träffades ej mera. Följande dagen
passerande vi Palma, som vi äfven kunde se ganska väl genom kikaren,
och någon dag derpå Alicata; vi gingo öfverhufvud hela veckan mellan
Sicilien och Malta, som vi äfven kommo ganska nära, såsom ock den
dertill hörande och nästinvid liggande Goso. Denna södra strand af
det prisade Sicilien kunde jag åtminstone ej nu och på det håll jag
såg den, finna vara förtjent af det beröm som allmänt ges åt den. Väl
tycktes dalen vid Palma, som skall vara bland de vackraste på hela
ön, äfven för mig vara vacker, men på det långa afståndet kunde jag
ej just urskilja något. Stränderna närmast hafvet voro öfverhufvud
mycket höga, brant i vattnet nedstupande sandväggar, ofvantill betäckta
af gräs eller annan gröda; denna var dock nu förtorkad, så att hela
landet såg ut som en kal hed. Men högre uppåt från stranden höjde det
sig småningom mer och mer till höga kägelformiga toppar, hvaremellan
bildades långa och djupa dalar; och dessa lär det egentligen vara som
ge landet dess rikedom. Ungefärligen dylikt förekom mig äfven Malta,
som haft till herrar och ägare, tror jag, nästan alla makter hvilka
någonsin kommit till något anseende i Europa. Det är ett mycket högt
land, lodrätt höjande sig ur hafvet med sina sandväggar, hvilka på
sina ställen i deras grund blifvit så frätta af vattnet att de tyckas
gå i spetsig vinkel mot hafsytan. Här och der syntes äfven några träd.
Ifrån Gozo, som hör dit och ligger just invid sjelfva hufvudön, skall
mycket frukt bringas i barker öfver till Valetta, der hufvudstationen
är för Engelska örlogsmän, hvilka beständigt gå omkring i Medelhafvet
för att hålla Greker, Turkar och Corsarer i styr. Af sjelfva staden
kunde jag ej se annat än fyren, emedan det var nattetid vi kommo den
närmast. Så vackert öfverhufvud vädret var med frisk kultje, ehuru
ofta något hett och osundt med fuktig dimma under hela veckan, blef
det mig dock tråkigt att oupphörligen komma tillbaka och på afstånd se
än Sicilien än Malta, utan att dock komma så nära att jag någorlunda
kunnat urskilja landen. Min kapten, som lik alla andra sina kolleger,
är en stor väderspåman, hade alla dagar och alla stunder sprungit
upp och "kejkat", som han alltid sade, på luften och solen i dess
upp- och nedgång, äfvensom alla andra tider på dagen, och stod nästan
beständigt och grinade emot den med sin roliga kikmin; han hade
stundeligen och på det noggrannaste rådfrågat barometern och alla andra
möjliga vädertecken, (hvarvid han hade ett alldeles otänkbart förråd
af gammal visdom i denna väderleks-spådomskonst, dels på Svenska dels
på Engelska); alla dagar hade han spått annan vind och förstod, som
alltid spåmän, använda de gamla ordspråken till sin fördel och efter
sin önskan; men då Siroccon, oförändradt frisk, beständigt fortfor,
stannade han slutligen dervid: att östanvind och qvinnoträta slutas
sällan utan väta. Slutligen kom en dag litet regn, men det var ej nog
att dämpa vinden. Redan flere dagar hade vi sett molnen gå för SV
och hoppades allt att de skulle medföra oss sin vind, men förgäfves.
Slutligen kom starkare regn den 3 nov., men vinden blef oförändrad.
Men denna natt omkring kl. 3 kom en häftig stormby med regn. Det blef
mycket väsen på däck så att jag vaknade, tog på mig och gick upp. Först
uppkommen såg jag ingenting, ty det var det tjockaste mörker. Jag
krälade fram till relingen och tittade i hafvet och såg rundtomkring
fartyget en rand af blixtrande diamanter och på läsidan skummet af
vågorna, som bröto sig mot kölen med den klaraste silfverskinande glans
och sedan vräkte framåt i allt småningom aftagande skummiga toppar.
Nu slog en lång blixt ur svarta moln och upplyste med ett blått sken
den blåa uppskakade hafsytan, öfver hvilken vågorna reste sig med sina
glänsande toppar. I dess sken kunde jag nu äfven se öfver vårt fartyg,
hvars nästan alla segel voro bergade; i tacklen flögo matroserna för
att refva de som ännu voro på, och hunden rädd för ovädret flög omkring
i våra ben och sökte vårt sällskap, hållande sig säkert med en viss
instinkt närmast kaptenen, af hvilken den bäst kunde hoppas räddning,
ehuru den annars plägade frukta honom. Omedelbart efter blixten, som
räckte mycket länge, följde ett dugtigt åskslag och jemte det en
häftig by med starkt slagregn. Det kom med ett förfärligt dån på oss
och vräkte briggen på sidan, ehuru hon nu ej bar mera segel än båda
märsarne och klyfvaren. Öfver dånet hördes kaptenens stämma: "tan två
ref in i förmärs-seglet der", -- upprepadt af den på däcket stående
styrmannen och de i tacklet klifvande matroserna: "tan två ref in i
förmärs-seglet der" -- det tjöt i block och tågverk med ett förfärligt
hvisslande och hvinande och genom allt detta stoj hördes tuppen gala
sin morgonväkt. Nu följde blixt på blixt med åskslag och stormbyar och
regnskurar, stormärsseglet gigades och vi gjorde ändå 9 knops fart,
ty vinden hade kommit rund från SV så att vi nu gingo med rätt förlig
vind. Ovädret räckte omkring 2 timmar. Det hade dock ej just något
förfärligt med sig och var ej heller af de svåraste. Utan den minsta
fruktan eller oro stod jag och njöt af den herrliga anblicken. Allt
liknade mera den uppflammande vreden af en blåögd flicka, som blossar
upp utan att förfära och lika hastigt går om igen. Dock har jag hört
att äfven här skall kunna storma och vara oväder, ehuru ovädret sällan
står länge på; isynnerhet skall det på vissa ställen i hafvet vara
vanligt och detta emellan Sicilien och Malta är just kändt såsom ett
sådant. Följande dagen var åter en klar och vacker dag, men den goda
vind som kom med de häftiga byarne räckte ej länge. Dock hade den nu
dragit sig mera åt söder, så att vi, huru knapp den än var, sträckte
något så när fram vår kurs ut på en sträcka, som blef den längsta
under hela vår resa. Aftonen den 4 nov. var en af de vackraste jag
sett. Efter solnedgången slogo oupphörligen blixtar fram på en lång
sträcka från öster till norr bakom mörka moln, som deraf ögonblickligen
upplystes och antogo olika färgskiftningar, allt efter den olika
tjocklek och täthet de hade. Hela natten spelade blixtarne bakom dem
och härunder var luften särdeles mild och tillika rensad från den
qvafhet, som Siroccon merendels hade med sig.

Så seglade vi nu sakta framåt för svag vind och i vackert väder till
den 8 nov., då vi om morgonen långt förut sågo den första skymten af
Grekland, och det blef mig varmare om hjertat att veta mig nalkas
klassisk jord. Vi seglade hela dagen på den dunkla strimman vi sågo
framför oss och först om aftonen kommo vi den något nära -- det var
ön Sapienza. Nu låg den omhöljd af tjock dimma och disig luft, dock
skeno dess höga toppar klart fram öfver dimman. Senare om aftonen voro
vi nära derunder, men vinden som hela dagen varit mycket svag lugnade
nu alldeles ut, så att vi ej kommo ur fläcken. Äfven i afton var ett
oupphörligt spel af ljungeldar bakom mörka moln, som äfven sände
smått duggregn ner. Men småningom skingrade sig molnen och månen sken
klar och bildade en mån-regnbåge, hvars sken var ganska matt, liksom
tårögdt. Hitåt tycktes mig allt bli gästvänligare och gladare, såsom
äfven jag sjelf blifvit gladare till mods och tyckt mig liksom hemma
här. Seglare, sådana vi under hela resan sett ganska få, lågo här i
stor mängd i alla bugter och under landen.

Nov. 9.

Om morgonen då vinden blåste upp måste vi åter vända till sjöss, emedan
vi ej kunde gå öfver Cap Matapan, och kommo mot aftonen tillbaka något
öfver Cabrera, så att vi sågo inåt viken Kalamata och Mainoternas land,
Cap Grosso och Matapan. Till natten vände vi åter ut åt hafvet och
kommo om morgonen den 10 nov. åt Cerigo och den dervid liggande Ovo ön,
hvilka öar vi på långt afstånd sågo förut. Vinden var temmeligen styf
och dyningen ännu värre, samt tilltog på dagen då den förra aftog, så
att vi på hela dagen ej just kommo någon vart.

Nov. 11.

Seglade på _Cerigo_ och kommo denna ö temmeligen nära. Den är lägre än
de andra landen deromkring, och jag kunde i den ingalunda igenkänna
det gamla _Cythera_, kärleksgudinnans hem och födelseorten för den
sköna Helena. Stranden åtminstone var ful och kal, utan något enda
träd eller buske. Äfven det inre af landet skall vara bergigt, men med
vackra dalar, som öfverflöda på villebråd, isynnerhet turtur-dufvor.
Den betydligaste byn heter Kapsali, och står nu under Englands beskydd.
Straxt på eftermiddagen hade vi hunnit ön närmast -- vinden friskade
i, men var så knapp att vi tvekade om vi med den skulle kunna komma
genom sundet. Dock ville vi våga och om ej annat hjelpte slå någon lof
i sundet. Vi föllo således af längs landet; men nu kom en häftig by som
såg mycket svår ut, så att kaptenen beslöt gå öfver stag; men vi voro
redan så nära att det ej väl lät göra sig. Derfore läto vi det gå och
Cytherea tycktes vara oss huld, så att med oss drog sig äfven vinden
längs stranden af hennes ö och förde oss med god fart genom sundet. Men
långt sträckte sig ej gudinnans välde, ty vi hade knappt hunnit igenom
porten till Greklands haf då vinden lugnade ut och vi blefvo liggande
hela natten utanför ön, under regn, åska och blixt.

Nov. 12.

Passerade _Belo poulo_ ant. _Kaimene_, gingo på Anti Milo och derifrån
på _Falconera_. Vädret var oändligen vackert och varmt. Under resan
hade min lektyr varit Koran och Arabiska, men alltsedan vi kommo nära
Grekland hade Arabiskan icke smakat mig.

Nov. 13.

Legat hela natten i stiltje, så att vi om morgonen ännu ej voro långt
från Falconera, blott drifna vestvart närmare _Hydra_, hvars stränder
sågo klippiga och ofruktbara ut, liksom alla andra öars jag här sett.
Till höger hade vi _Serpho_ antiqve _Seriphus_, stenig och ofruktbar,
_Thermia_ ant. _Cythnos_, berömd för sina varma källor, _Zea_ ant.
_Ceos_, till venster fasta landet som sköt ut i Myrtoshafvet i tusende
uddar och uppåt med lika många underligt formade spetsar. Vinden
blåste småningom upp på den vackraste morgon och blef oss gynnande,
ehuru så knapp att vi nätt upp kunde hålla vår kurs. _Hydra_, obebodt
af de gamla, blef före kriget en tillflygtsort för frihetsälskande
Greker, som genom landets ofruktbarhet utblottade på allt, äfven det
nödvändigaste, lade sig på sjöfart och handel och nu bragt sig upp till
rikedom och välmåga, ehuru deras ö allt ännu är ouppodlad och ovägad.
Vi kommo middagstiden upp mot _Cap Colonna_, det gamla _Sunium_, der
ännu 16 pelare synas af ett Minerva tempel. Jag ville alldrig se mig
mätt derpå genom kikaren, ehuru jag föga kunde urskilja de på en brant
och steril klippa stående kolonnerna, som skola vara särdeles stora och
tunga, några äfven nervältade till stranden. Längtande blickar sände
jag in i Eginska viken upp mot _Athen_. Nu gingo vi in i sundet mellan
_Zea_ och _Makronisi_ och betraktade den vackra hvitglänsande staden
på Zea, som amfiteatraliskt ligger i en sluttande däld, på hvars begge
sidor den är byggd. Sjelfva ön är bland de betydligare och mest odlade;
äfven syntes här något trän eller buskar, som jag ännu ej sett på någon
annan ö här, och jag tyckte mig äfven se afdelta åkerfält, ehuru jorden
här hade samma utseende som på de andra öarne: lerjord öfverdragen af
rödaktig askmylla. Vinden lugnade alldeles ut för oss här i sundet, så
att knappt en krusa märktes på vattnet, blott någon liten lång slätytad
dyning, och solen gick ner öfver ruinerna af Minervas tempel och jag
såg den skönaste sydländska afton jag ännu öfverlefvat. Härunder
plaskade och rullade sig tumlaren i sundet och jag såg nu väl att
detta var rätta hemmet för Greklands glada, milda gudar och gudinnor,
och att inga grymma, fula nordiska hafstroll här kunnat trifvas. På
östra kusten af _Zea_ skola finnas lemningar efter ett gammalt tempel,
helgadt åt Neptunus; men deraf kunde vi intet se. Efter en kort stund
skickade oss den gamle hafsguden en kultje, som dock var så trång
att den som knappast förde oss förbi _Inglesi_ eller _Karysto_, en
utanför _Euboea_ liggande klippa. Det var kort före midnatt vi hunno
förbi den och nu blef åter fullkomlig stiltje. Aftonen så väl som hela
natten voro de vackraste man kunde ha, och nu först kände jag rätt det
Virgiliska: "summa placidum caput extulit unda."

Nov. 14.

Om morgonen då jag efter kaffet kom upp på däcket, lågo vi orörliga
med stäfven vänd åt vester mellan _Andre_ ant. _Androe_ och _Euboea_.
Andros är en af de större öarne här, skall ha 18000 invånare, en stad
och flere byar, af hvilka vi äfven sågo en. Luften var stilla och
orörlig, men himlen på alla sidor omdragen af tjocka moln, genom hvilka
solen en liten stund efter dess uppgång visade sig några minuter matt
och strållös. Allt fortfarande fullkomlig stiltje utan någon krusning
på vattnet. Småningom blåste upp en liten kåra, liksom en puff från
gubben Neptuni morgonpipa; den blåste in från fören. Men snart hörde
jag ner i kajutan, der jag låg och sög på min långa Turkiska pipa
efter frukosten, huru styrmannen kommenderade att giga mesan. Ty nu
kom en häftig by från SO, som allt friskade dugtigt i och förde oss
godt fram. Middagstiden började vinden svänga under förfärliga regnbyar
från alla kanter, så att den än kom från S, än SV, än NV, och Gud vet
från hvilket håll. Dock snart stadgade den sig och blef stående på
SSO med stark dyning och förskräckliga störtregn. Så kommo vi snart
förbi _Ipsara_ och gjorde till och med 9 knops fart, men mot natten
och aftonen, som voro oändligen mörka, hade vi blott båda mesanerna
uppe med dubbelref och ändå gjorde vi 7 knops fart. Allt förekom som
om Neptunus här i sitt hem ville visa att han ännu hade att befalla.
Ty i går aftons när jag stod och betraktade den herrliga solnedgången
öfver Minervas gamla tempel och sväfvade invid Neptuni ö, föll mig
Schillers _die Götter Griechenlands_ i hågen, och jag nästan sörjde
öfver deras fallna makt. Mitt dagliga studium under resan hade varit
hufvudsakligen Koran och andra Arabica; men alltsedan jag sett skymten
af Greklands klassiska jord har sådant ej smakat, utan jag har känt
ett oändligt behof och lust att här läsa Homerus, och bittert fått
ångra min njugghet att i Paris ej hafva skaffat mig ett exemplar af
honom. Det var dock egentligen ej af sparsamhet, utan fastmera af ifver
för Muhamedanismen; men här såg jag att den ännu ej vunnit öfver det
gamla klassiska. Dock till all lycka hade jag i Marseille laggt mig
till Virgilius och honom tog jag nu fram och läste med stort nöje.
Vi gingo hela natten med god fart, passerade _Mitylene_, lågo en 1/4
timma bi nära _Tenedos_; vinden lugnade alldeles ut, men blåste åter
snart upp ehuru mycket svag från NV, så att jag om morgonen den 15
nov., då jag i daggryningen kom upp på däck, hade Tenedos i lä. Längre
ned sågs _Cap Baba_ och hela kuststräckan uppåt, i lofvart låg _Imbro_
och _Lemnos_. I anseende till vinden gingo vi nu ej den vanliga leden
mellan Tenedos och fasta landet, utan vestvart om denna ö. Redan hade
vi med svag vind kämpat oss emot strömmen fram öfver denna ö och den
högsta af Raffitöarne nära under Imbros, sinnade att gå rakt in i gapet
till Dardanellerna, hvars båda fästningar redan klart kunde skönjas
med deras luftiga minareter, då vinden slog emot oss från norden och
derjemte skralnade så mycket att vi ej orkade fram. Vi voro sålunda
tvungna att vända för att ej drifva på Raffits-öarnes grund; men
nu åter lugnade vinden så alldeles ut, att vi slutligen måste låta
strömmen föra oss tillbaka till Tenedos, der vi måste ankra på ett
ganska opassligt ställe emellan denna ö och Imbros på 20 famnars djupt
vatten. Här hade jag nu den herrligaste, mest klassiska utsigt. Akterut
i solens klara nedgång _Lesbos_, öfver hvars låga land majestätiskt
höjde sig det i en trubbig kon sig spetsande berget _Athos_ och andra
höjder af fasta landet, allt på det vackraste belyst af den klart
nedgående solen; åt styrbord Tenedos med dess kupol-lika bergstopp,
på den slätare delen bevext med låga, vackra trän, ehuru sparsamt;
åt babord _Imbros_ klippiga ö; förut öppningen till Dardanellerna,
med dess på hvardera sidan belägna kasteller; i öster udden _Sigeum_
eller _Cap Troja_ och den slätt af landet, som sträcker sig från sjön
och åt landssidan slutas med det höga berget _Ida_, vidare hela den
kuststräcka åt söder som jag dels såg öfver Tenedos, dels tänkte mig,
med dess ruiner af _Alexandria Troas_. Vid betraktandet af alla dessa
klassiska, evigt minnesvärda ställen visade sig för mitt sinne alla
Homeriska hjeltar, Achilles och Hektor, Aenaeas och Odysseus &c. och
jag kände mig betagen af en egen underlig längtan. Härunder rullade i
det lugna hafvet de pustande tumlarena tätt vid vår brigg, och roade
mig med sitt egna putslustiga och lugna vältrande. Dock var himlen,
utom i solnedgången, icke klar, utan tjocka moln lågo skockade i nord
och öster. Väl intogs jag vid anblicken af de första minareter jag än
sett, af en viss Muhamedanism, men den förmådde dock ej tysta eller
undertrycka min klassiska kärlek, synnerhet nu då den närdes af så
många heliga ställen och minnen. Hvad jag närmast önskade mig, var att
med 2 mina bästa vänner på egen hand och efter eget godtycke en hel
sommar få färdas omkring på egen slup från ö till ö i detta Greklands
haf, och sålunda lära mig känna alla dessa för hela menskligheten så
kära ställen.

Nov. 16.

Lyftade ankar kl. 16 och gåfvo oss ut att kryssa, gående mot Imbros.
Kultjen var frisk, men strömmen satte oss så ner, att vi dock ej vunno
just något. När vi vände vid Imbros och åter gingo tillbaka, kommo vi
på ungefär samma ställe utanför Tenedos derifrån vi utgått, samt funno
för godt att låta länsa neråt och kasta ankar mellan denna ö och fasta
landet, något nerom _Basikia bay_. Härunder passerade förbi oss omkring
30 till 40 fartyg, som alla för god vind kommo ut ur Dardanellerna. På
Tenedos såg jag nu på närmare håll vackra dälder med trän och buskar,
samt en fästning och en by som nästan sköljas af hafvet. Fasta landet
sedt härifrån är vackert, trädrikt och slätt på omkring en mil från
hafvet. Högre upp är denna slätt omkrönt med vackra medelmåttigt höga
berg, bland hvilka Ida är det högsta. Denna slätt således var det "_ubi
Troja fuit_" och der Grekerna hade sin flotta uppdragen. Nu stå der
blott några Turkiska byar, men landet är nästan det vackraste jag ännu
sett här. Vid ankarlyftningen arbetade jag mig något andtruten, hvilket
ej var underligt, då vi hade 45 famnar ketting ute och besättningen på
vår brigg var minskad med en karl, som i Marseille förkom just dagen
förrän vi gingo derifrån, och hvars partes jag nu var tvungen åtaga
mig. Det var rätt kallt hela dagen af den friska NV vinden, och jag
ville ej få rätt varmt, ehuru vi togo dugtigt varmt inombords och jag
äfven var tjockt klädd i kaptens varma fultvädersrock. Jag var hela
dagen ej just vid godt lynne, dels emedan jag något frös, dels emedan
vi ingenting uträttat på hela dagen med allt vårt arbete, utan fastmer
förlorat; men gaf mig dock tillfreds med den förhoppning att jag i
morgon skulle få komma i land och beträda den heliga plats der Troja
stod. På aftonen vid våra toddyglas spelte vi tvenne partier schack,
med de nya pjeser, som vår kapten roat sig med att svarfva under resan,
och som han gifvit lika rolig façon som han sjelf är rolig.

Nov. 17.

Vi tänkte bli liggande för ankar hela dagen och skulle skrubba sidan,
som blifvit mycket smutsig och oren; men då alla våra kamrater, hvilka
lågo i samma bay utanför Grekiska byn Esnio, gingo till segels, kunde
vi ej bli de enda lata, utan hifvade ankar och gåfvo oss ut med
någorlunda god vind. Kommo litet i fäl med ett Engelskt barkskepp, som
vi pratade med; men genast derpå mojnade vinden ut, så att vi åter
måste låta ankaret gå på det strömmen ej skulle sätta oss för långt
ner. Men knappt hade vi fått det ned, så blåste vinden åter upp något
friskare, och vi gingo åter till segels samt hunno till Basikia bay,
der vi slutligen middagstiden kastade ankar, sedan vi med allt vårt
arbete på hela dagen ej hunnit mer än kanske någon mil, och blifvit
de sista af hela vårt sällskap, ehuru vi om morgonen voro de första;
de andra höllo allt ännu på att krångla sig fram. Så snart vi ätit
middag begåfvo vi oss i land, der vi på stranden träffade en hop
Engelska båtsmän och skeppspojkar från de 2 små örlogsmännen, som lågo
för ankar i samma bay, och nu voro i land för att släpa vatten och
slagta. De voro mycket roliga och något groggiga, grälade och togo
tag med hvarandra; isynnerhet var det löjligt att se tvenne af dem,
hvilka i den lilla bäck, som här flyter ut i viken, brottades och häfde
hvarandra omkull i gyttjan. Här var en hel hop Greker, som handlade
och sålde kött och vin åt Engelsmännen. De voro samlade omkring en eld
och det hela såg ut som en liten marknad, högst trefligt. Oss mötte
genast en Grek med de vanliga frågorna: hvarifrån vi kommo och hvart
vi gingo samt om vi ville handla något. Han, liksom de andra jag såg
här, voro vackert och nobelt folk med stor värdighet och urbanitet i
sitt sätt och uppförande. Men som de dels voro något dyra här, dels
hade ganska litet, beslöto vi att gå upp till byn som ligger ungefär
1/2 Sv. mil från denna strand, och började vår vandring längs den lilla
bäcken, som äfven är en utgrening af _Scamander_. Marken var ganska
våt och rikt bevext med någon sorts högt sträft starrgräs, och det
regnade temmeligen starkt, så att färden väl var besvärlig; men nöjet
att beträda den jord och troligen just det ställe der Grekerne hade sin
flotta uppdragen och der striderna stodo mellan dem och Trojanerna --
dessutom den blomsterdoft, som spred sig från det herrliga, till någon
del ännu grönskande fältet, kom oss att glömma alla besvärligheter.
Slutligen hittade vi en liten spång öfver bäcken, gingo öfver och
började nu stiga upp emot höjderna, som åt alla håll omgifva den stora
slätten. Här träffade vi en ung Grek, som hade samma väg och som vi
gåfvo oss i samtal med, hvilket dock gick temmeligen trögt, emedan han
förstod ganska litet Italienska, som här tyckes vara det mest gängse
språket och hvari min kapten äfven är ganska mäktig, och jag förgäfves
sökte påminna mig några Grekiska ord. Han var dock en munter och glad
gosse, kanske om 18 år, vacker med svartglänsande ögon, skrattade så
godt när vi ej förstodo hvarandra och var högst treflig, men urban
och fin i alla miner och rörelser, ehuru simpelt och nästan trasigt
klädd med tvenne små halfsmutsiga säckar på ryggen. Vi följdes nu åt
uppåt höjderna, som ännu voro gröna och vackra; men vägarne voro af
regnet blöta och slippriga på den leriga marken. Vi gingo förbi en
liten hytta der några små smutsiga Grekbarn stodo vid dörren allena,
och kommo så till en höjd, der vi sågo byn _Ieni kiaj_, dit vi ämnade
oss. Första byggningen vi sågo var, liksom alla andra här, en af sten
uppförd koja, der en gammal qvinna ropade åt oss: ägg. Vi gingo in
och började köpslaga, då en man kom och frågade på Italienska efter
vårt patenta d.v.s. sundhetspass och sade att vi ej fingo gå in i byn
utan quarantaine, om vi ej hade det med oss. Men huru vi pratade och
då han fick höra att vi skulle handla vin och annat, blidkades hans
stränghet och han bad oss följa sig, så skulle han låta oss smaka det
som vore godt. Vi gingo med honom till hans närbelägna hus och in uti
källaren, som dock ej var byggd under jorden, utan utgjorde liksom
nedra våningen till de egentliga boningsrummen. Han begärde ner ett
ljus och det gafs honom uppifrån genom taket en liten lampa, som svagt
upplyste hans vinfat. Här profvades nu ur en vacker glaskopp vinet,
som befanns godt och vi köpte en stor Damascener flaska full för en
Spansk piaster. Härunder frågade han till hvilken nation vi hörde,
och då han erfor att vi voro Ryssar, började han prisa dem högeligen
och mente att det var ett godt folk, men Turkarne fördömde han mycket
och kallade dem diavoli och tycktes högeligen uppbragt på dem. Han
skröt med att i hela den stora byn ej fanns en enda Turk, utan blott
Greker. Han hade öfverhufvud i allt hvad han sade och gjorde, i hela
sitt väsende och utseende ett medfödt behag och en finhet, som man i
norden kanske sällan finner hos den bästa gentleman. Af allt hvad han
på Grekiska talte med en gammal gumma, som hjelpte honom i källaren,
förstod jag intet, men när han räknade på sitt språk tyckte jag mig
fullkomligen känna igen de i skolan inpräglade Grekiska cardinalia,
ehuru med ett litet annorlunda uttal. För öfrigt sågo alla kärl och
redskaper fullkomligen antika ut, såsom äfven han sjelf, men isynnerhet
en ung qvinna, kanske hans hustru; oaktadt det häftigaste regn stod
jag och betraktade henne utifrån, der hon satt på trappan eller ett
öfverbygdt loft och arbetade med någon hussyssla. Hon förekom mig så
vacker att jag omöjligen kunde vända ögonen ifrån henne, kanske emedan
hon var den första vackra Grekinna jag sett; mycket nobel, med något
förnämt i sitt särdeles regelbundna och klassiska ansigte, ehuru hennes
klädedrägt, som visserligen var lätt och smakfull, dock ej tycktes
visa någon bättre börd. Man visade oss öfverhufvud mycken artighet och
välvilja; jag blef varmare om hjertat och särdeles upprymd såväl af
att ha varit hos Greker, som af deras vin, hvaraf vi vid bortgången
drucko några glas med vår värd. Under hela tiden vi varit här hade
det fortfarande starkt regnat och det var nästan i tilltagande; äfven
hade det nu blifvit mörkt, så att färden tillbaka till båten var högst
besvärlig på de slippriga vägarne och i det mellan buskarne vexande
gräset och törnen. Vi träffade åtskilliga vallherdar som kommo hem med
boskapen, bland dem en gammal gubbe med halfkort svart gråttblandadt
skägg, hvilken just förekom mig lik Odysseus gamla svinaherde. Allt
var här så magiskt förvillande att jag tyckte mig vandra bland de
gamla fordna Grekerna, och den verkligen utomordenligt besvärliga
gången, genomblötta som vi voro, bekom mig alldeles intet. Min kapten
var äfven alldeles i sitt esse och med en pojkes hela äfventyrslust
och glada mod vandrade han främst med dugtiga steg. Vi kommo om bord
igen omkring kl. 7, då vi spelte tvenne partier schack samt suto och
groggade senare än vanligt, dock ej för mycket.

Nov. 18.

Sedan vi ätit frukost och putsat oss litet, foro vi om bord på den
Engelska korvetten för att göra bekantskap der. Kort derpå kom om bord
till oss den Engelska läkaren derifrån, tillika med en ung midshipsman,
och voro en liten stund hos oss. De voro högst trefliga och hyggliga,
ehuru på annat sätt än Fransmän och Greker och andra sydlänningar; hos
dem fick man rätt se att äfven nordbon kan ha sin egen hygglighet,
utan att som Svensken bli en apa af Fransosen. De hade knappt hunnit
lemna vår brigg, så blåste småningom och sakta upp en sydlig vind,
som tycktes mer och mer vilja dra sig mot vester. Vi började lätta
vårt ankare och seglade af, lemnande sålunda denna plats, hvilken jag
just i dag tänkte genomströfva för att komma till den slätt der Troja
fordom stått vid Simois bölja. Vi närmade oss, under en småningom
alltmer tilltagande frisk förlig kultje, det farliga och med en
sandbank utskjutande _Cap Janitsjari_ ant. _Sigaeum_, och voro en
gång på 4 famnars vatten, men seglade lyckligt förbi hela den flotta,
som i går varit flitigare än vi att krångla sig fram ända hit, der de
kastat ankar. Vi gingo in i Dardanellerna förbi de båda fästningar som
på ömse sidor försvara inloppet, sträfvade fram och vunno slutligen
öfver den mycket starka strömmen med den nu temmeligen styfva vinden.
Vädret var särdeles fult, häftiga byar med regn och tjocka, så att
landet ej kunde synas så väl; men så mycket man kunde skönja var det,
såsom allmänt bekant, herrligt och vackert. Vi passerade kort efter
middagen Dardanellerna och dess fästningar, derifrån jag för första
gången hörde en muazzin ropa; han skrek fult och gällt, nästan som en
tjutande hund från sin höga minaret, och jag kunde nu icke finna något
vackert deri. Vi seglade ännu ett stycke, men ehuru vinden var god
fann vår kapten, liksom alla andra i vårt sällskap, för godt att kasta
ankar utanför _Abydos_, der åter på ömse sidor finnas fästningar. Här
skulle det ha varit som Xerxes byggde sin bro. Väl förekom mig sundet
smalare lägre ned vid Dardanell-fästningarne, men der är strömmen
förskräckligt stark och starkare än annorstädes i sundet, så att
Xerxes kanske derföre föredrog denna plats mellan Sestos och Abydos.
Vid högra Dardanellfästningen Kilid Bahr blefvo vi anprejade af en båt
Turkar, bland hvilka en ganska vigtigt frågade kaptens och fartygets
namn, hvarifrån och hvart. Sedan vi fått ankar i botten, foro vi i land
för att se om vi kunde få något att köpa, och lade an vid en vacker
stenbrygga under ett hus som såg ganska prydligt ut. Här var en stor
vattenbassin af marmor, dit vattnet flöt från en ofvanom stående brunn
öfver en mindre marmorbassin, dit man åter tappade vattnet från trenne
kranar, anbragta i väggen af en, som mig tycktes, moské. Ofvanför var
en Turkisk inscription i gyllene bokstäfver, innehållande, såsom jag i
brådskan tyckte, namnet på den hvilken anlaggt fontänen, jemte några
verser öfver källan. Här voro åtskilliga Greker som tappade vatten och
en Grek kom bärande en korg med friska frukter, apelsiner och omogna
alldeles gröna citroner. Vi köpte häraf till 3 para stycket en stor
hop, och den apelsin jag genast åt var ovanligt god och frisk, ehuru
ej rätt söt. Bland andra var här äfven en ung vacker Turkisk effendi.
Men här var för öfrigt ingenting att få, ehuru vi enträget frågade
efter isynnerhet någon sorts kött, än på Italienska, än på Turkiska.
Nu spatserade vi uppför stentrappan, som ledde till gården vid det hus
hvarunder vi stodo, och kommo upp på en vacker gård der allehanda stora
trän stodo, tittade oss omkring och gingo slutligen in i huset, der
timmermän voro sysselsatta med att göra några reparationer; de sågade
och hyflade cypressplankor, som spridde en alldeles herrlig vällukt
rundtomkring. Vi vandrade i rummen, som voro vackra och rikt möblerade,
samt höllo redan på att komma in i harem, då till vår olycka en af
timmermännen märkte hvartåt vi syftade och mycket höfligt lät oss veta
att det ej var tillåtet gå der in. Nu kom sjelfva värden och herren i
huset till oss i den sal der vi voro. Han var en gammal man med nästan
snöhvitt skägg, var högst vänlig emot oss och tog med särdeles nöje en
pris snus ur min dosa; men bjöd oss genast tillbaka en från sin, som
han tog fram, först mycket varsamt öppnande locket till foderalet af
läder och sedan locket till sjelfva dosan, som var af guld. Härunder
hade äfven tvenne unga män, säkert hans söner, kommit till, så att vi
voro ett stort sällskap här, som roade oss mycket åt huru jag tåtade
till Turkiskan. Vi snusade flitigt och voro glada å ömse sidor, han
frågade af hvad nation vi voro, observerade mycket och pratade mycket
om mitt skägg, som jag ej rätt förstod, men jag tror de togo mig för
en Rysk munk. När vi slutligen gingo bort togs afsked med största
hjertlighet och välmenande, med de vanliga österländska complimenterna.
Det hela var mig högst intressant. Sedermera spatserade vi ännu förbi
harems fönster, men sågo ingen qvinna, utom en Negrinna som bar
vatten dit upp. Derofvanföre på backen var en liten begrafningsplats,
som vi besågo. Grafstenarne voro alla af marmor i form af ett
menniskohufvud, omlindadt af en turban. Men ansigtet var ej utarbetadt,
utan hufvudsaken tycktes vara turbanen. Detta hufvud var stäldt på en
aflång, nästan rectangelformig marmorskifva, på baksidan af hvilken
grafskriften var ritad med utåtstående, ej ingraverade bokstäfver.
Arbetet var öfverhufvud verkligen väl gjordt, så väl hufvudet och
isynnerhet turbanen som ock sjelfva inskriften. Så mycket jag hade
tid att se, voro här kapodaner begrafna. Oändligen belåten med detta
första besök hos en Turk, begåfvo vi oss nu om bord och spelte ännu
ett parti schack vid vårt grog-glas. Allt flere fartyg hade undertiden
samlat sig, så att vi nu lågo helt nära hvarandra en stor flotta af
alla möjliga nationer; äfven ett Turkiskt skepp och en brigg, som sågo
ganska vackra ut. Och dock hade en stor del fartyg varit tvungna att
stadna nedanför Dardanellerna, emedan den aftagande vinden ej orkade
föra dem genom den starka strömmen. Vi hade just börjat tänka på att gå
till sängs om aftonen och sofva vår natt i fred på vår goda ankarplats,
då vinden började tilltaga allt mer och mer med byar och blixt. Den
tilltog ytterligare och vexte till en ordentlig storm, så att vi voro
tvungna låta styrbordsankaret gå och längre fram på morgonen taga ner
bramråstängerna. Natten blef sålunda högst orolig.

(Ur bref från Alexandria). [Detta bref är förut tryckt i Helsingfors
Tidningar 1844 N:o 15, 17.]

Den 23 okt. gåfvo vi oss ut från Marseille i det vackraste väder
med svag vind, kommo lyckligen ut från den trånga hamnen in på
det älskliga, azurblåa Medelhafvet under en lika azurblå himmel,
och aflägsnade oss småningom från Frankrikes tornlikt sig höjande
klippstränder, tills vi den 27 på långt afstånd sågo Sardiniens höga
land. Den 28 om morgonen varseblefs långt för-ut vid horisonten en
kägelformig molnstod; det var Etna. Småningom började nu äfven andra
dylika spetsar synas från Sicilien, men det räckte hela dagen att segla
på dem, och när solen gick ned, tycktes de vara föga närmare. Nu om
natten gick vinden om och en frisk Sirocco (SO) med något fuktig och
qvaf luft blåste oss tvärt in öfver förstäfven, samt tvang oss lägga
bogen mot vinden och lofvera. En hel vecka kryssade vi nu emellan
Sicilien och Malta med temmeligen styf Sirocco. Härunder passerade vi
Girgenti, hvilket, så mycket jag från hafvet kunde se genom vår kikare,
tycktes ha föga qvar af sin fordna storhet och sina 200,000 innevånare,
som det skall hafva räknat under Romarnes tid. Nu säges staden i
stället vara uppfylld af munkar och prester; kanske deras helighet
ersätter antalet och idogheten. Vidare seglade vi förbi Palma, som från
den sluttande höjd, hvarpå det är bygdt, skall öfverskåda den vackraste
och fruktbaraste del af hela ön. Nu var hela landet af den långa
sommartorkan förbrändt, så att de annars rikt grönskande stränderna
förekommo kala och liksom höljda i grå aska. Dessa stränder äro här,
liksom på Malta, höga, nästan lodrätt nedstupande i vattnet, hvilket
på somliga ställen så har frätit deras grund, att de bilda nästan en
spetsig vinkel mot hafsytan. Öfverhufvud saknas här, liksom längre fram
i arkipelagen, skog och egentliga berg. Här och der bemärkas i dälderna
korta rader af trän, ingenstädes skog, ej heller granit.

Efter en veckas möda hade vi ändtligen arbetat oss fullt i nord om
Alicata på Sicilien. Tiden hade derunder blifvit mig oändligen lång,
om jag ej haft ett så godt och trefligt sällskap i min kapten Wiklund,
förande briggen Active från Gamlakarlaby. Under hela denna vecka hade
vi oupphörligt stått vid relingen och "kejkat" (kaptenens vanliga ord)
på väderlek, stjernor, moln och vexande måne, och otaliga gånger hade
han, en stor väderprofet som alla hans gelikar, spått förändring i
väderleken och naturligtvis god vind, men intet ville hjelpa. Siroccon
blef oförändradt stående med solsken och vackert väder, så att min
kapten slutligen stannade vid den gamla satsen: "att östanvind och
käringträta slutas sällan utan väta." Regn föll verkligen och redan
hade molnen flere dagar gått för SV, men intet förmådde qväfva den
envisa Siroccon.

Den 3 nov. då vi om natten hade pejlat fyren i Valetta och voro, liksom
fordom Eneas, ehuru på annat sätt, _vix e conspectu Siculae_, kom
kort efter midnatten en häftig stormby med regn. Vaknad af stormens
buller och oväsendet på däck, klädde jag mig och gick upp. Allt var
insvept i det tjockaste mörker, så att man ej kunde se något annat än
de silfverblankt glänsande vågorna, hvilka, brutna mot stäfven, vräkte
sina höga toppar i lä om oss och rundt kring vår brigg, likt ett bälte
af gnistrande diamanter. Nu slog en blixt från svarta moln och upplyste
med ett blankt sken den blåa, upproriska hafsytan och vår brigg, af
hvars alla segel nu blott tvenne voro utspända och äfven dessa refvade.
I taklet klef folket, hunden smög sig med instinktlikt förtroende till
kapten vid rodret, tuppen galade gällt sin morgonväckt, åskan knallade
högt, men högre än den dånade stormbyn, som föll in på oss från sidan
med häftigt störtregn, och öfver allt detta oljud hördes kaptenens:
"giga stormärsseglet der!" upprepadt af styrmannen och folket med
samma: "giga stormärsseglet der." Emellertid drog sig vinden småningom
åt söder och kom under sista stormbyn från full SV samt förde oss med
9 knops fart, ehuru vi hade blott ett segel uppe. Men det räckte ej
länge; inom tvenne timmar var stormen förbi och himmeln klar. Det hela
hade just ej något förskräckande, stormen var ej af de mest rasande,
och vår kapten, säkert en af hemlandets dugligaste sjömän, hade redan
om aftonen låtit berga de gröfsta seglen. Mig förekom alltsamman likt
vreden af en uppbrusande blåögd mö, och Medelhafvet förekom mig så
älskeligt, att jag knappt tror mig kunna frukta dess värsta raseri,
ehuru min kapten, som redan 12 gånger färdats öfver till Odessa, säger
det stundom vara nog ruskigt.

På den stormiga natten följde en klar och vacker dag med rensad luft;
dock stodo ännu moln i öster och bakom dem spelade på en lång sträcka
åt norden flygande ljungeldar, som ögonblickligen belyste de i tusende
färger skiftande skyarne -- ett herrligt skuggspel i skymningen, som
blott svagt upplystes af den framskymtande månen. I det mildaste
sommarväder sträckte vi nu rakt fram öfver hafvet och varseblefvo den
8 nov. långt förut en udde af Grekland, mot hvilken det räckte att
segla hela dagen. Det var ön _Sapienza_, och längre mot öster syntes de
snöbetäckta topparne af _Matapan_. Det blef mig varmt om hjertat; nu
låg vishetens land omhöljdt af tjockt mörker och oklar luft, men klart
lyste dess höga toppar öfver molnen, som laggt sig på dem. Samma natt
syntes en månregnbåge.

Här kryssade vi åter af och an, för att ligga öfver Matapan, och först
den 11 passerade vi _Cerigo_-kanalen, sedan vi hela dagen gjort slag
derutanför och jag haft nöjet betrakta Afrodites fordna hem, det gamla
_Cythera_, den sköna Helenas födelseort. Intet spår syntes här numera
af kärlekens och skönhetens hem; det förekom mig kallt och torrt, utan
skog och grönska, och turturdufvo-lunderna längre in i det låga landet
kunde jag ej se. Cytherea var oss huld och sände en frisk kultje,
som förde oss genom sundet; kort derefter skrämde hon oss med tvenne
vattenpelare, som höjde sig emot oss, men vi undgingo dem lyckligt,
liksom en gång förr vid Sicilien. Hela natten lågo vi under stiltje,
regn, åska och blixt utanför Cythera. Hittills under hela resan hade
min enda lecture varit den i Muhamedanernas tanke i vishet outtömliga,
och alldrig nog studerade Koran. Nu, sedan vi fått Grekland i sigte,
ville den ej mera smaka, och jag kände här en innerlig lust att läsa
Homerus. Då jag nu ej hade honom till hands, tog jag fram Virgilius,
som jag i sista stunden köpt i Marseille, och tyckte mig alldrig förr
ha läst honom med så stort nöje som nu.

Den 12 nov. passerade vi några, mest obebodda öar, såsom _Kaimene_ och
_Falconera_, samt slogo slag åt _Anti Milo_ och den ögrupp som ligger
deromkring. I varm sommarluft hade vi följande dagen framskridit till
_Hydra_, emellan en stor flock af öar, såsom _Serpho, Thermia, Zea_
m.fl. till höger, och till venster sköt fasta landet med oändligt
många uddar ut i Myrtoshafvet. Middagstiden kommo vi upp mot _Cap
Colonna_, de gamles _Sunium_. Här stå ännu 16 stora pelare af ett
gammalt Minervatempel. Mot aftonen kommo vi in i sundet vid Zea och
betraktade den hvitglänsande stad, som der amfitheatraliskt reser sig
på en sluttande höjd. I den vackraste sydländska afton gick solen
ned öfver ruinerna af Vishetens tempel. På östra kusten af Zea skola
finnas lemningar af ett gammalt Neptunstempel. Öfver hafvet, öfver
hela naturen låg ett klassiskt lugn, en älsklighet, som vid tanken på
Schillers "Die Götter Griechenlands" nästan kom mig att sörja öfver de
gamla gudarnes fallna välde. Alldrig tyckte jag mig ha så väl förstått
Virgilii: "_summa placidum caput extulit unda_." Här i detta haf var
rätta platsen för Greklands glada och milda gudar, här kunde inga
hiskliga nordiska hafstroll trifvas, blott tusentals tumlare vältrade
sig muntert på den spegelblanka ytan. Efter en stund af det mest
klassiska lugn skickade oss den gamla hafsguden en liten kultje, som
förde oss till den invid Euboea liggande klippan _Karysto_, der stiltje
åter inträffade, och der jag ännu långt efter midnatten betraktade mina
nordiska stjernor, Stora björn och Polstjernan, hvilka under Sicilien
gömt sig längst ned i horizonten, men åter började stiga. Så vacker
denna sydliga natthimmel var, fann jag i den ej det genomskinliga och
etheriska, som utmärker våra vinternätter, ej heller i stjernorna den
blick som hos oss.

Följande dagen förde oss en styf SO förbi _Mitylene_ upp till
_Tenedos_, der vi åter för motvind och stiltje måste ankra i Basikia
bay, derifrån man njuter af kanske den mest klassiska utsigt i verlden.
Akter om oss hade vi den stora slätt, på hvilken Grekerna under
Trojanska kriget uppdrogo sina fartyg och uppslogo sina tält. Denna mot
stranden sluttande slätt begränsas af en lång bergsträcka, deri _Ida_
reser sig högst. Nedanför detta berg låg fordom Troja. Söderut sträcker
sig stranden förbi _Alexandria Troas_ och norrut till redden _Sigaeum_,
medan på ena sidan om viken en liten bäcklik bigren af _Scamander_ och
_Simois_ flyter ut i hafvet. För-ut hade vi Tenedos, _notissima fama
insula_, äfven nu för sitt vin den mest berömda af Arkipelagens öar.
Deröfver syntes det låga _Lemnos_, och öfver detta det väldiga, hela
utsigten dominerande berget _Athos_, samt till venster inloppet till
Dardanellerna, med fästningarne på ömse sidor och ön _Imbros_. Hvem
skulle ej vid anblicken af alla dessa ställen erinra sig Hector och
Achilles, Eneas och Odysseus, trädhästen, det gyllene skinnet och annat
mera från den klassiska förnåldern? Och hvem, som läst Homerus eller
Virgilius, skulle härvid förblifva kall?

Emellertid gjorde min kapten och jag, jemte 4 af besättningen, en
vandring upp till en Grekisk by, benämnd _Jeni Kiaj_, som ligger norrut
åt udden Sigaeum. Vi vandrade öfver den Trojanska slätten längs den
lilla bäcken; men vädret var fult, marken blöt af regn och timman på
dagen så sen, att vi beslöto spara besöket på _locus ubi Troja fuit_
till följande dagen. I byn, som var stor, men usel, handlade min kapten
ett ypperligt Tenedos vin för omkring 30 kop. B.A. stopet. Folket hade
ett vackert utseende och nobel Grekisk hållning. På den slippriga och
villsamma återfärden i skymningen träffade vi gamla vördiga Grekgubbar,
som kommo hem med sina vallhjordar, och tyckte jag mig i flere af dem
se Odysseus gamla svinaherde. Dagen derpå gjorde vi ett kort besök
ombord på en nära liggande Engelsk örlogsman och emottogos ganska
väl; men derunder blåste det upp god vind, hvarföre vi genast måste
återvända till briggen och hissa segel, samt försaka hela Trojafärden.

Nu seglade vi in genom Dardanellernas sund och kastade till natten
ankar vid det fordna Abydos. Här nedanom mellan Sestos och Abydos skall
Xerxes hafva slagit sin brygga öfver sundet, kanske för det strömdraget
der var mindre starkt. Då det ännu ej var långt lidet på aftonen, foro
vi i land och råkade komma till en, som det tycktes, förnäm Turks
hus, der timmermän höllo på att reparera något i rummen. När ingen
hindrade oss, gingo vi oförskräckt omkring öfverallt och höllo redan
på att komma in i harem, då en Turk motade oss och i stället bjöd
oss in i ett rum, der man slöjdade cypressplankor, som spridde den
angenämaste vällukt rundtomkring. Rummen voro vackra och rikt möblerade
i orientalisk smak med divaner och mattor; Under det vi gingo här
omkring, kom en gammal ärevördig man med långt hvitt skägg vänligt
ut emot oss, frågade om vår nation, om mitt skägg &c., dervid vi å
båda sidor hade tillfälle att skratta åt min bråkade och tilltåtade
Turkiska. Jag behöfde sannerligen en "prise de contenance" och bjöd
äfven åt gubben, hvilken ej heller var sen att ta fram sin dosa, som
var af guld och väl förvarad i ett läder-foderal. Vi snusade, pratade
Turkiska, skrattade och skildes slutligen, under gubbens orientaliska
höflighetsbetygelser, högst nöjda å ömse sidor, särdeles jag, som nu
för första gången besökte en musulman och blef så vänligt bemött.

Följande morgon lyftade vi ankar och seglade förbi det för sitt sköna
läge i alla tider beprisade _Lampsacus_ och _Gallipoli_ ut i Marmora
sjön, fingo åter motvind och fällde den 20 ankar bakom Marmora ön i
en hamn utanför den lilla men väl odlade byn _Koutalai_. Vädret var
ruskigt och på den höga öns toppar låg snö. Här lågo vi 3 dagar,
hvarunder vi som oftast voro uppe i byn och handlade åt oss för omkring
13 kop. B.A. stopet lika godt vin, som det vi på hemorten betala med 4
rub. buteljen. I hela byn bo endast Greker och de tycktes göra sig en
ära af att ingen Turk fanns der. Oss såsom Ryssar emottogo de särdeles
väl och kunde ej nog prisa denna nation. Man torde fråga, hvad språk vi
talade med dem? Skulle man tro det? här funnos många som talade Ryska,
men de flesta kunde Italienska, i hvilket språk, liksom i Engelskan och
Spanskan, min kapten var fullkomligen hemmastadd. Jag måste tillstå att
Grekiskan -- hvaraf jag ej förstod mer än de i skolan inpluggade orden,
som voro sig temligen lika -- i mina öron klingade fult och alldeles ej
som jag väntat.

Åndtligen den 25 om morgonen lågo vi nära utanför _sultanens stad_.
Anblicken af den är verldsberömd; jag vill ej försöka att beskrifva
dess intryck, det var något så olikt allt hvad jag hittills erfarit.
Det var något så eget i anblicken af dessa hundradetals smidiga
minareter, från hvilka nu i morgongryningen muezzinerna ropade folket
till bön, och hvilka från höjden af den amfitheatraliskt byggda
staden skådade ned öfver tvenne verldsdelar. Men ju närmare vi kommo
de förfallna, nu nästan ramlande murarne, här och der med spår efter
Grekisk konst och rikedom, smutshögarne vid alla stadens portar samt
de usla kojor, hvaraf den stora staden består, desto mer förlorade sig
det "mahlerische" intrycket af dess anblick i fjerran. Men jag vill och
måste spara beskrifningen på hvad jag sett i Konstantinopel till ett
annat bref.

Dagb. Nov. 19.

Bittida om morgonen drucko vi kaffe och började sedan hifva våra båda
ankaren, som under det allt fortfarande starka vädret var ett tungt och
svårt arbete, hvarvid äfven jag mödade ut mig alldeles. Efter långt
arbete och sedan vi en gång till och med misslyckats, då vi skulle
till segels, kommo vi dock slutligen lyckligt ut förbi fästningarne
vid Abydos, genom det trånga strömhålet, och seglade framåt med den
yppersta SV vind, men i anseende till de starka byarne med små segel,
passerade _Lampsacos_, hvars läge tycktes vara utomordentligt vackert,
och den betydligare staden _Galipoli_ gent emot på Europeiska sidan.
Men äfven i dag var luften så disig och tjock att jag ej kunde se
stort af de herrliga stränderna. Nu började vinden småningom mojna ut,
dock gingo vi allt med temmeligen god fart in åt Marmora-sjön. Så hade
jag nu fått göra den länge efterlängtade färden genom Dardanellerna,
säkert den skönaste passage man i verlden kan göra. Stränderna, ehuru
numera på denna årstid ej spridande den doftande blomsterånga, som
resande och min kapten så mycket prisat, voro ännu gröna och vackra med
de herrligaste bäckgenomflutna dälder mellan mildt sluttande höjder,
bekrönta här och der, ehuru ej så mycket jag skulle önskat, af trän,
bland hvilka isynnerhet cypresserna mest behaga mig -- inskjutande
smalare vikar och mera öppna bayer -- fästningar, städer, byar,
uppodlade och ändå mera ouppodlade fält -- till allt detta en oändlig
mängd af alla möjliga sorts fartyg, från de största skepp och örlogsmän
till de minsta nätta Grek- och Turk-båtarne, som gå på sundets mörkblåa
vatten. Detta sammanlagdt ger en mångfald och ett sceneri, hvars like
man säkert ingen annorstädes har. Mig var väderleken ogynsam, i thy att
luften nästan alltid var tjock och mörk, dock tyckte jag detta vara det
skönaste jag sett, ehuru i smånätthet och landtligt behag nästan ej att
jemföras med Seinens stränder. När vi kommit ett stycke in på Marmora
hafvet började vår goda vind alltmera mojna ut och förlora sig i regn,
tills slutligen kl. omkring 7 på aftonen en NV kultje kom med en regnby
och drog sig sedan allt nordligare och slutligen till NO, så att vi
åter måste i den tjockmörkaste natt under starka regnskurar börja med
vår gamla kryssning, som med små segel under allt fortfarande styf vind
fortsattes hela natten mellan Marmora ön och den motsatta nordliga
stranden. Som der ej var stort rum och man efter hvart 4:e glas måste
vända, var ej mycken fred i kajutan.

Nov. 20.

Om morgonen voro vi på samma ställe som aftonen förut, om ej liten
mån lägre. Vinden var mycket styf, med regnbyar, ett särdeles kallt
och ruskigt väder, så att jag ingen lust hade att vara på däck, utan
svepte täcket omkring mig i min säng och låg der. Vi slogo några slag,
men i anseende till den starka blåsten, som tvang oss att föra mycket
små segel, och den starka motströmmen, kommo vi mera tillbaka än fram
och kaptenen fann således för godt att söka hamn, såsom före oss alla
de andra af vårt sällskap gjort; han länsade ner under Marmora, men
blef mycket häpen att ej finna någon af de andra der, såsom han hade
väntat. Denna ö är ett högt land med brant och skrofligt i vattnet
nedstupande berg, som till största delen lära bestå af marmor. Också
tycktes de mig ha en gråhvit färg genom den tjocka disiga luft, som
isynnerhet vid vår förbifart lade sig med en häftig regnby deröfver.
Byn tycktes ej vara särdeles stor. Nu tvekade kaptenen mycket och var
ganska villrådig, ville redan gå till Gallipoli och skickade utkik i
masten, då slutligen styrmannen varsnade de andra seglarena ett stycke
härifrån, liggande för ankar vid en annan ö sydvart. Dit länsade vi nu
af genom en trång och svår passage mellan öarne _Koutalai_ och _Rabi_,
der vår kapten förr ej varit, och lyckligen genomkomna kastade vi
ankar vid den förra, der före oss en stor hop af fartyg låg. Midtemot
oss på stranden af denna ö låg en större by, dit vi foro i land och
köpte åtskilligt, bland annat Ryskt snus, emedan det vi hade med från
Marseille nu var slut. I byn bodde endast Greker, så när som på en
enda Turk. Folket tycktes öfverhufvud vara välmående, voro snyggt och
vackert klädda, några till och med grannt och andra äfven på vårt vis,
ej i Grekisk nationalkostym. Vackra barn såg jag här mycket och äfven
några vackra qvinnor. Vi voro inne på ett litet kaffehus, drucko kaffe
ur små koppar och rökte en kaljan. öfverallt var stort öfverflöd på
marmor, så att golfven till stor del voro gjorda deraf och i sjelfva
murarne såg man marmorblock. Landet förekom mig mera odladt än vanligt
här på trakten, och åkerfält syntes ända upp till de högsta topparne af
ön. Folket var hyggligt, dock fann jag här några sprättaktiga skrodörer
som ej behagade mig. Sjön svallade ända upp till stenfoten af somliga
hus och på den närmaste sandstranden voro båtarne uppdragna. Jag
träffade flere bland folket som förstodo och talade litet Ryska, äfven
en som kunde litet Franska. Vin tycktes här vara den hufvudsakligaste
handelsartikeln.

Nov. 21.

Hade under natten haft starka stormbyar med regn, så att vi måste låta
andra ankaret gå. Om morgonen sågo vi snö, som laggt sig under natten
på Marmora öns spetsar, äfvensom på de andra öarnes af denna temmeligen
vidsträckta skärgård. Efter frukosten begåfvo vi oss i land, men togo
med oss kaptenen från en liten Norsk skonert, som låg närmast intill
oss och som om söndagsnatten genom försumlighet förlorat sin båt. Vi
foro alla 3 upp till byn, sedan vi först om bord på skonerten smakat
på kaptenens goda anisbränvin och vin. I land köpte min kapten mycket
vin för 24 para okan, som var ganska godt, hos en äldre högst treflig
gubbe. Medan vinet mättes gingo vi omkring i rummen, som voro utmärkt
snygga och rena öfverallt hvart vi snokade, såsom äfven värdinnan var
snygg och vacker, med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se.
Byggnadssättet såväl utsom invändigt är alldeles eget. Mot köld är
man ej särdeles skyddad i rummen, och folket tycktes ej heller mycket
frukta den; ty ehuru det i dag enligt vårt tycke, som voro nordboer,
var särdeles kallt och vi derföre voro ganska tjockt klädda, suto
Grekerna här med öppna fönster och hade ej mera kläder på sig än
vanligt, de flesta med nakna ben utan strumpor. Sedan voro vi åter inne
på det kaffehus vi i går besökt, och jag rökte åter min kaljan vid den
lilla kaffekoppen. Här voro nu flere Turkar församlade från de Turkiska
fartyg, som ligga här i hamn. De sutto tysta och allvarliga och sögo på
sin tsjunbuk och drucko sitt kaffe, utan att särdeles tyckas bry sig om
verldens gång. Sedan handlades ännu åtskilligt, fikon och russin för
1 1/2 piaster okan hvardera, och vi foro derefter alla om bord till
oss, der vi åto en dugtig middag, drucko kaffe och på aftonen toddy,
tills Norrmannen lemnade oss kl. omkring 7. Han, såsom tror jag alla
Norrmän, hade en viss naturlig barnslig enfald och var öfverhufvud en
högst harmlös man. Samtalet vände sig naturligtvis mest på sjösaker och
frakter &c., som mot slutet blef mig något enformigt. Han berättade
att han vid Hydra i tvenne dagar blifvit förföljd af en korsar ifrån
Tripoli, men utan äfventyr kommit undan genom tvenne förligvindare, som
kommit ner från Dardanellerna.

Nov. 22.

Kallt väder med fortfarande NO vind; thermometern står på 6 1/2 Cels.
Efter frukosten foro vi om bord på en Engelsk brigg, som låg nära
oss. Kaptenen tycktes vara en sekterisk man, fröjdade sig storligen
att man nu i Odessa fått en Engelsk kyrka, så att folket ej behöfde
gå och spela billard om söndagen, talte mycket om de dåliga frakterna
i våra tider, och hoppades på en annan bättre verld, der man sluppe
allt trouble och besvärligheter och sorger för dåliga frakter &c.
Han var ganska tråkig, såsom alla hvilka genast dra fram med dylika
saker och föra dem till torgs för bekanta och obekanta och ej hålla
dem för sig sjelfva. Han hade som det tycktes en passagerare, hvilken
var sysselsatt med "Essai sur les deux mondes", och de sutto hvar i
sin länstol på ömse sidor om en vacker kamin, i hvilken de hade en
stenkolsfyr och värmde sig framför den. Han bjöd oss "spirits", men
tycktes vänta att vi skulle ej vara så ogudaktiga och fortära något
slikt, hvilket vi ock icke gjorde. Vi dröjde blott en liten stund
der, hvarunder samtalet mellan båda kaptenerna vände sig blott om
sjöfart och dylikt. Härvid hade jag tillfälle förundra mig öfver min
kaptens färdighet i Engelskan. Derifrån foro vi till vår Norrman, åto
först en liten tugga af den präktigaste fina Norrska sill till en god
elfva, och drucko derpå ett glas porter, som smakade mig ovanligt väl,
emedan jag ej fått smaka det sedan i Hamburg. Norrmannen blir allt
trefligare, ju vanare man blir med honom. Han hade i början en viss
haltlöshet och komlighet i sitt sätt att vara, och mycket hos honom
påminte mig om Fraenkel; men när man litet vant sig vid hans, såsom det
tyckes i början, enfaldiga och påhängsna väsende, finner man hos honom
en högst älskvärd hjertlighet och uppriktighet. Sedan vi hos honom
intagit en dugtig middag af stockfisk, begåfvo vi oss alla 3 i land,
der Norrmannen handlade vin af vår trefliga Grekgubbe, och sedan kommo
vi i fäl med tvenne Italienska kaptener, som ock lågo här för ankar
och af hvilka den ena var dugtigt groggig. I kompani med dem handlade
Norrmannen och min kapten en liten fet oxe, som genast slagtades på
stranden och deltes. Sedan gingo vi hela sällskapet till ett kaffehus,
sutto der och drucko kaffe, rökte vår kaljan och pratade alla möjliga
sorts språk, jag Ryska med 2 här boende Greker. Vinet, som Grekgubben
sålt oss, är ett utmärkt godt vin, liknande Bordeaux-vinet. Det kostade
ungefär 13 kop. koppar stopet, således billigare, tror jag, än hos oss
svagdricka. öfverhufvud tycktes allt vara mycket billigt här; köttet
kostade 10 kop. marken, på osten och brödet var likaledas, godt köp,
men fisk tycktes vara ondt om, åtminstone sågo vi ej någon sådan. Vi
voro i dag i land ända till skymningen, då alla begåfvo sig till oss,
sutto der och drucko toddy och thé. Jag var ovanligt sömnig, så att jag
somnade in under de andras samtal. På eftermiddagen hade vädret klarnat
upp och vi hade en vacker afton.

Nov. 23.

Sydlig vind, hvarföre vi genast i dagbräckningen började hifva ankaret
upp och gingo till segels med de andra som legat här i hamn. Vinden var
mycket svag och när vi kommo litet ur hamn, lugnade den nästan alldeles
ut. Nu sågo vi äfven en hel hop seglare, som kommo fram ur Pascha
Harbour, dit säkerligen under den svåra NO stormen de begifvit sig af
vårt sällskap från Dardanellerna, som hunnit öfver Marmora ön. Sjön var
nu "_velivolum_" och vädret sommarvarmt och vackert, så att det efter
trenne dagars hamnliggning var verkeligen uppfriskande att åter komma
ut. Stränderna af Marmora och de andra öarne här äro ganska vackra,
och ehuru det mesta tyckes vara blott berg, synas dock mellan de
kullriga höjderna vackra, uppodlade små dälder. Hela dagen var vädret
mycket stilla och lugnt, så att vi, ehuru med den bästa förliga vind,
på hela dagen hunno knappt förbi Marmora ön. Aftonen var vacker och
aftonrodnaden rödare än jag någonsin kan påminna mig ha sett den, men
färgblandningen var ej sådan den var längre i söder. Senare speglade
sig stjernorna blänkande i vattnet och klart sken en liten stund den
smala strimman af nymånen. Allt var tyst och från den stora mängd af
större fartyg och mindre Grek- och Turkbåtar, som lågo omkring oss,
hördes ej knäpp eller gny, ehuru man annars vanligen skall höra sång,
isynnerhet från de Grekiska.

Nov. 24.

Hade seglat hela natten utan att komma just någon vart, emedan det
varit så godt som fullkomlig lugna. Om morgonen blåste upp en liten
kåra, som sedan fortfor hela dagen, ehuru mycket svag, så att vi ej
hunno längre än i bugten som går inåt Konstantinopel. Dagen hade
varit varm och vacker med den klaraste himmel, dock kändes att äfven
här sommaren var förbi. Ty i skuggan var ej särdeles varmt och på
de höga bergstopparne låg mycket snö. Aftonen var oändligen vacker,
isynnerhet den märkvärdiga magiska färgskiftning i öster midtemot
sjelfva solnedgången, som jag äfven förut betraktat med så stor
beundran. Nu omslöt den med sitt trollsken minareterna, som syntes från
sultan-staden och Skutari och till stort tal öfverallt på stränderna,
och den var så bländande, att när man sedan såg åt annat håll hade
man svårt att urskilja föremålen. Solen sjönk alldeles klar ned i
hafvet och efter dess nedgång belystes hela denna del af horizonten af
ett starkt eldlikt sken, i hvilket de aflägsna landen och Marmora ön
tycktes vara på några stenkast ifrån oss. Hela sjön åt alla håll var
full af segel, som lågo stilla i lugnan, och mellan dem framgick ett
Turkiskt ångfartyg.

Nov. 25.

Hade om natten seglat för svag vind och gjort några slag mellan landen.
Om morgonen när det blef dager sågo vi framför oss hela Konstantinopel
i all sin glans, belyst af den deröfver uppgående solen. En herrligare
och ståtligare anblick torde ej gifvas i verlden. Staden förekom
mig fullkomligen som en amfitheater, småningom höjande sig och i
slutkretsen slutande sig med de vackraste och största minareter, af
hvilka här synes ett oändligt antal. Vinden var särdeles svag, så att
vi blott ganska långsamt skredo framåt. Längre fram på förmiddagen
kom en man i en liten båt utroende till oss och erbjöd sig att blifva
vår lots, och ehuru kaptenen uttryckligen förklarade sig ej behöfva
någon, kom han dock om bord, sedan efter tillfrågan om han ville ha en
ända, en sådan blifvit räckt åt honom. Han var Malthesare, hade ett
eget utseende, mera liknande en Oriental än en Europé, men likväl ej
heller fullkomligen det förra; det var öfverhufvud något vidrigt och
vildt. Han talade något Engelska. Äfven hörde jag honom med en annan
förbi oss farande landsman tala sin Malthesiska, som till uttalet
mycket liknade Arabiskan, men flera Italienska ord igenkände jag bland
de rent Arabiska. När han skulle bort, blef någon ordvexling mellan
honom och kaptenen, emedan han ville anse sig antagen till lots och
fordrade betalning; härvid isynnerhet tyckte jag han såg vild ut. Nu
hade vädret så lugnat ut att vi voro tvungna kasta ankar; men knappt
var det i botten, så blåste åter upp förlig kultje för oss, vi hifvade
ankaret och kommo småningom närmare sultan-staden, och jag kunde blott
för få mellanstunder taga bort kikaren från mina ögon. Till venster
hade vi det släta vackra landet från Stefanoudden med sitt palats på
sjelfva udden, och längre fram allehanda mest kronobyggnader längs hela
stranden, som sakta höjde sig från sjön till släta höjder, prydda äfven
med byggnader och trän. Midt framför oss den amfitheatraliska stora
staden med sina mycket olikfärgade och mångvinkligt byggda hus, och
öfver dem de otaliga hvitglänsande svartspetsiga minareterna, bredvid
större och mindre moskéer med fordom förgyllda, nu urblekta kupoler.
Emellan allt detta en stor rikedom på träd, isynnerhet cypresser, som
äfven slutade sig i spetsar liknande minareter. Allt detta är omslutet
af gamla ruinlika murar, på hvilka man ännu kunde skönja spår efter
gammal Grekisk skulptur. Till höger om oss vid inloppet till Bosforen
Skutari, äfven nära nog byggd som en amfitheater, och derofvanom höga
berg, på ett af hvilka syntes ett stort kejserligt palats. Härifrån
gick stranden något så när rak med vackra stränder och hus samt en
större by. Vidare en temmeligen vidsträckt skärgård och de höga landen
af Asia minor, slutande sig i höga bergspetsar, täckta med snö. Bakom
oss hela Marmora hafvet, der längst i vester ännu syntes ön af samma
namn, och öfverallt på vattnet segel. Emellertid kommo vi närmare och
voro nära under båken, då muezzinerna från de många minareterna kallade
till middagsbönen, accompagnerade i sin gnällande sång af tjutande
hundar; då började jag bättre urskilja husen från hvarandra och fann
att de, minsta delen undantagen, alla voro af träd och öfverhufvud
ganska ömkliga och smutsiga kojor. Så kommo vi upp under Seraljen,
och jag kunde på ganska nära håll betrakta åtminstone en del af dess
många osammanhängande, särdeles finurligt äfven af träd byggda hus. Men
nu måste vi gå öfver strömmen, emedan den här går så strängt att vi
omöjligen med den sakta vinden kunnat komma öfver Seralj-udden. Till
vår olycka lugnade vädret just nu fullkomligen ut, så att strömmen,
trots 4 dugtiga matroser som bogserade oss, fick makt öfver vår brigg
och satte oss mycket ner. Men härunder hade jag tillfälle att se
staden säkert från den vackraste punkten, emedan, utom allt hvad jag
ofvanföre sagt, jag nu äfven kunde se inloppet till Bosforen och hela
det herrliga land, som från _Galata_ och _Tofana_ sträcker sig längs
vattnet, hvilket bildar liksom en liten sjö mellan hamnen, Bosforen och
Konstantinopolitanska sundet. Äfven detta land bildar med det andra
på Skutari sidan liksom en amfitheater, med ett stort nytt kejserligt
palats i fonden, hvilket liksom i terassbyggnader tyckes gå upp till
toppen af höjden. Rundtomkring såg jag framför mig synkretsen slutas i
höga bergstoppar och vackra kullar, och sjelfva inloppet till Bosforen
försvann alldeles emellan dem. Nu gick äfven solen klart ner i hafvet
och småningom sjönk den praktfulla staden med sina minareter och
palats i den egna magiska aftonglans och färgskiftning, som bildas i
öster emot den flammröda vestern. Härtill det oändliga tal af kaiker,
långa smala Turkbåtar, som öfverallt sväfvade omkring med hvit- och
grönturbanade män -- större Grekbåtar som arbetade sig upp mot strömmen
-- större fartyg som dels redan hunnit i hamnen, dels såsom vi lågo
för ankar vid stranden, dels ännu seglade ute på hafvet, än närmare än
fjermare, än hitåt än ditåt -- tumlarena som i stora flockar gjorde
sina kullerbyttor och pustade i vattenytan -- sång som hördes än
från båtar, än från stranden, -- allt detta gjorde denna afton till
den i sitt slag herrligaste jag haft. Vädret var hela dagen vackert
och varmt, såsom hos oss en mycket varm sommardag; om aftonen var
luften mera frisk, dock ej kall, och månens fyra dagar fyllda horn
lyste såsom Turkiska vapnet öfver Turkarnes stad, så klara att hela
det öfriga halfklotet kunde synas. Då vi vid farten öfver strömmen
blefvo så mycket satta neråt, gick kaptenen och småsvor för sig sjelf
och grinade, högeligen förargad öfver den misslyckade spekulation
han gjort, då han hellre hade kunnat låta ankaret gå på andra sidan
under Seraljen. Det var nästan första gången jag under hela resan sett
honom otålig öfver vädret. Han grinade upp mot flaggan som oftast,
för att se om ej någon vindpust skulle komma, och gick åter omkring
och såg på vattenytan om den ej ville krusa sig för någon kultje, och
upprepade oupphörligt: "det skulle behöfvas blott alldrig så litet" --
men förgäfves, ingen kultje kom och vi sattes friskt ner med strömmen.
Fåglar, som jag sett så litet på hela resan, svajade här i stora
flockar öfver oss åt alla håll och gjorde det hela än lifligare.

Nov. 26.

Hifvade ankaret upp, när en temmeligen frisk morgonkåra blåst upp,
och började segla från de af Byron såsom ett jordiskt paradis prisade
Prinkipos öarne, nära hvilka vi hela natten hade legat i lugn. Vi hade
just hunnit in i strömmen, hvarunder en Engelsk ship chandler hållit
vid sidan och pratat med oss och erbjudit kaptenen sin tjenst, då
vinden åter alldeles lugnade ut, och vi af strömmen drefvos något lägre
än stället derifrån vi utgått, och nödgades nu igen fälla ankaret. Kort
härpå anlände åter en kaik, i hvilken var en liten ung 14 årig gosse,
som kom upp för att åt kaptenen rekommendera sin herre, hvilken äfven
var ship chandler. Han blef länge om bord och lät slutligen sin kaik
fara, då en gammal lots kom längs sidan och erbjöd sin tjenst. Den
unga gossen var liksom den gamla gubben och tvenne andra lotsar, som
i detsamma kommo och erbjödo sig, Malthesare. Han talte väl Engelska,
Malthesiska och Italienska, hvilka 3 språk jag hörde af honom; dessutom
kunde han göra sig förstådd på Turkiska och sade sig bäst af alla språk
tala Grekiska. Han var för öfrigt en vacker och ganska artig gosse,
men i sitt uppförande och tal klok och förnuftig, som en gammal man
och hade föga eller intet pojkaktigt i sig. Han åt middag med oss,
sedan han afsändt gamla lotsen, som äfven på en stund kommit om bord
och tittat omkring sig, till en inkommande Tysk skonert med sin herres
adresskort och hjelpt oss med sina ringa krafter vid ankarets lyftande
kort före middagen, då åter en liten kultje blåst upp. Vi kommo ett
litet stycke framåt, då vinden åter alldeles lugnade ut och vi åter
måste kasta ankaret. Nu kom åter en kaik längs sidan af oss, i hvilken
sutto en Turk som rodde och en gammal man som låg och sof på bottnet,
emellan dem båda tvenne Turkinnor. Hela sällskapet var rusigt, gubben
troligen mest, emedan han höll på att sofva oset af sig. Qvinnorna och
roddaren, som var en medelåldrig kraftfull man, sjöngo Turkiska sånger
på en tom och enformig melodi, som hade något tycke af den Ryska, men
på långt när ej så sångfull. Härunder vandrade en pipa från mun till
mun emellan dessa 3, isynnerhet rökte den äldre qvinnan, som kunde
vara omkring 30 år, oupphörligen och blåste väldiga rökar omkring
sällskapet. Dessutom förfriskade de sig med ett glas eller egentligen
en kopp som de fyllde ur en större flaska med någon sorts liquor,
liknande bränvin, allt under sång och skrål. De svajade allt omkring
vår brigg och ville ha vin. Slutligen gafs dem ett dricksglas cognac,
hvaraf den äldre qvinnan först tog en liten klunk, sedermera drack
den yngre, kanske omkring 18 år gammal, ut mest hela glaset, lemnande
blott en liten sup qvar åt roddaren, som tömde det. Nu uppstämde de
åter sin skränande sång; men det räckte ej länge förrän roddaren
lutade sig öfver suden och började ge öfver och såg högst ömklig ut.
Den yngre qvinnan, en flicka med det mest regelbundet sköna ansigte
man vill se, med långt i många flätor längs ryggen hängande becksvart
hår, började sparka den på bottnet sofvande gubben med sina bara
fötter och visade dervid sina hvita fylliga ben ända upp till knäet,
der hennes vidbyxor tycktes vara bundna. Men i gubben fick hon intet
lif. Deremot tycktes ruset få makt med henne sjelf och hon kastade sig
vårdslöst, först i famnen på den andra qvinnan, sedan längst bak på
upphöjningen i kaiken, och visade nu rätt sin sköna vext och vackra
drägt. Jag har sällan sett något så retande och sällan en så skön
flicka. Men hon var rusig. Dock raglade hon åter upp i den rankiga
båten och ropade allt ännu efter vin, och plirade med sina stora svarta
ögon, såsom om hon nu vore rätt säll i sitt rus. De tycktes vara ute
på en lustfärd, hvars hufvudsakliga nöje syntes bestå i att ge sig ut
till sjöss och sedan låta båten sväfva för sig sjelf på vattnet, och
ifrån den betrakta verlden eller roa sig inom bords på ett eller annat
sätt. Så gjorde åtminstone detta sällskap, sedan det slutligen lemnat
oss, och så tycktes en stor del af de oändligt många kaiker göra, som
jag i dag mer än de andra dagarne från långt håll såg ligga alldeles
stilla på det spegelblankt lugna hafvet. Detta sällskap hade roat oss
omkring halfannan timma, hvarunder jag beständigt stått och betraktat
det, då åter straxt efter kaffet, som blott om söndagen bestås på
eftermiddagen, en kultje blåste upp, vi lyftade ankar och gingo till
segels, och åter kommo ett litet stycke framåt nära under fyrbåken,
som står på Konstantinopels murar nära inloppet till sundet. Allt
under seglingen såg jag efter kaiken med det rusiga sällskapet, och
så länge jag kunde se något blefvo de liggande orörliga på vattnet,
förda kanske smått framåt af de små vågkrusorna dit de drefvo dem; så
väl det stygga i de rusiga qvinnorna, som det vackra och retande hos
den sköna flickan, ville mig länge ej ur sinnet. Vi hade nu för tredje
gången i dag fällt ankar, och nu passerade oss åter kanske omkring 30
till 40 större fartyg, som med den friska aftonkåran från NO kommo
ut från Konstantinopel, utom de säkert lika många som voro bakom oss
och arbetade sig upp, och de ännu flere små fartyg af alla möjliga
utseenden, som dels rodde, dels seglade af och an. Så kunde jag ännu
i den klart nedgående solens eldröda aftonglans beskåda den kanske
skönaste anblick i verlden. Kaptenen hade under hela dagen varit mycket
otålig och gått omkring och mumlat "satan" för sig sjelf, och äfven
jag, oaktadt allt det herrliga som ligger framför mig, börjar bli något
otålig att komma i land.

Nov. 27.

Togo på oss litet och foro upp till Galata. Vädret var mulet och
luften tjock, så att vi ej kunde rätt njuta af den så högt beprisade
anblicken af Konstantinopels hamn och utsigten uppåt Bosforen. Voro hos
åtskilliga ship chandlers och på Ryska kansliet. Det intryck Galata och
Pera gjorde på mig var högst vidrigt: trånga, förskräckligt smutsiga
gator, bildade af snuskiga trädkojor som tycktes luta till sitt fall,
bland hvilka de här och der synliga större och vackrare husen togo sig
ganska dåligt ut. Roligt var dock att se den starka rörelsen af alla
möjliga sorters folk och nationer, och de ganska simpla Turkbodarna,
mera liknande våra marknadsstånd än handelsbodar. Voro inne hos Hyrén,
åto middag med honom på ett Tyskt värdshus, voro i en oupphörlig disput
med honom och sade honom dugtigt sanning och ovett. För öfrigt släpade
mest hela tiden omkring i ship chandler shops och hade mera tråkigt.
Hyrén låddes vara sjuk och genomgå, kur under en Grekisk qvacksalvare,
berömd för utomordentliga kurer i syfilis. Han hade nu legat trenne år
här och glömt allt det ringa han hade lärt sig i orientalia; i dess
ställe hade han här laggt sig på studium af vattenkuren och af bibeln,
men isynnerhet af Johannis uppenbarelsebok, till hvilken han hade någon
Engelsk kommentar. Han var galnare nu än förr och torde väl alldrig bli
rätt som andra, utan att dock bli mer än andra.

Nov. 28.

Denna dag gick ungefär på samma sätt som gårdagen. Vi voro uppe i
Galata och Pera, suto hos ship chandlers och åto middag med Hyrén hos
Dattelbaum, och foro sedan i god tid på aftonen tillbaka om bord.

Nov. 29.

Foro upp på Stambols sidan, nära invid fyrtornet, der folket tog
vatten; handlade här en ypperlig ekved af Turkarne och begåfvo oss
sedan upp. Här var ojemförligt mycket snyggare och renare än i Galata,
-- allt tyst, blott oändligt mycket hundar, som lågo öfverallt omkring
i knutarne. Rörelsen af folk var ganska ringa, dels emedan det ej var
den egentliga handelsdelen af staden, dels emedan det ännu var nog
tidigt på dagen. Här och der träffade vi några Turkar och Turkinnor
och ofta utanför husen barn, som lekte och spelade med stenar. Vi
gingo uppföre hela vägen tills vi kommo till sultan Ahmeds moské, som
är byggd alldeles efter S:t Sofia. Vandrade sedan öfver den stora
öppna plats, som ligger utanför densamma; der står en gammal fallande
pelare af Justinianus med på ena sidan en Latinsk och på andra sidan
en Grekisk inscription, vidare en stor välbehållen Egyptisk obelisk.
Det förundrade mig utomordentligt att i en så trång stad, der allt är
sammanpackadt och hoprördt finna ett så stort torg, vida betydligare än
vårt handelstorg i Helsingfors. Sedan gingo vi förbi Sofia kyrkan. Hvad
särdeles behagar mig vid dessa och andra moskéer är deras stora öppna
med trän, isynnerhet cypresser, besådda gårdar. Vidare sågo vi Mahmuds
graf, äfven med sin trädgård rundtorn. Allt här på Stambolssidan
öfverhufvud behagade mig oändligen mer än på den andra. Turkarne
voro hyggliga, de knappt sågo på oss då vi gingo förbi, än mindre
att jag skulle hört något ondt uttryck emot oss, såsom man vanligen
hör föregifvas. Äfven barnen voro stilla och beskedliga, och inga
tjufpojkar syntes här, hvilka främlingen knappt i någon annan Europeisk
stad lär kunna undgå. Men öfverallt såg jag blott usla hus af träd,
som nästan alla tycktes luta till sitt förfall, och deremellan ofta
ruiner kanske från äldsta tider, halfkullfallna murar och annat. Sedan
vandrade vi ner till stranden och foro öfver till andra sidan, der vi
åto middag i en Grekisk kaback. Dessa värdshus bestå här vanligen,
liksom i Petersburg, af tvenne våningar; i den nedra är köket, der
man ser maten koka i sina kärl och der man äfven kan spisa; den öfra
våningen tyckes vara reserverad för mera aktade gäster, till hvilkas
antal vi räknades. Här uppe voro tvenne sällskaper Greker, hvardera
kanske af omkring 12 personer. Det ena satt vid ett bord och åt och
drack vin, hade tvenne spelmän, en violin och en guitarre, hvilka
filade på förskräckligt. Härtill instämde då och då sällskapet i
starka skrålande sångehörer. Guitarrespelaren knäppte egentligen ej
på strängarne, utan drog deröfver på en gång med hela handen, liksom
Ryssarne på sin balalajka; men denna senare tyckes mig ändå ha nästan
mera klang, ty af den Grekiska, som dessutom hade sensträngar, hördes
intet ljud utan blott skräll. Violisten strök och gned äfven så att
jag ej, åtminstone högst sällan, kunde höra ut någon melodie. Det
hela tycktes mig ej ha det minsta musik i sig, utan vara blott skrål
och skrän. Det andra sällskapet, som var något större, var i andra
ändan af det stora rummet och roade sig med dans, likaledes vid musik
af en violin och en guitarre, hvilka gnedos och skränade nästan ännu
mera än hos det förra sällskapet. Spelmännen svettades dugtigt och så
äfven dansarena. Dansen i sig sjelf var ganska vacker, med något tycke
af vår menuett; men några, som tycktes gälla för stordansare, gjorde
mångahanda underliga skutt och hjulningar, och ådagalade verkligen
ofta en underbar vighet. Hos alla märkte man behag och värdighet och
hos ingen den klumpighet och plumphet, som man så ofta finner hos oss,
äfven bland bättre män. Sällskapet var blandadt af äldre och yngre,
men alla dansade och alla voro glada och drucko flitigt vin, äfven
gråhåriga gubbar. De flesta tycktes vara arbetare och sjömän. Vi suto,
jemte 3 à 4 andra som voro placerade vid ett bord invid oss, emellan
båda dessa Greksällskaper, och måste rätt ordentligt skrika för att
kunna höra hvarandra. Allt var på det högsta intressant att se och
betrakta, dock hade jag önskat musiken bättre.

Nov. 30.

Foro åter upp om morgonen med Pisani, "Lillpojkin", såsom vår kajutvakt
kallade honom, till Stambolssidan och vandrade ungefär samma väg som
gårdagen, förbi tvenne sultaners grafvar till slafmarknaden. Väktaren
ville först ej släppa in oss, men för en piaster förde han oss omkring
alltsammans. Platsen eller torget är rundtombyggdt af en rad hus,
framför hvilka går ett galleri, dit dörrarne till rummen eller bodarne
öppna sig. I dessa bodar sitta nu slafvarne eller ute i galleriet eller
ock derunder, ty äfven der finnas rum. De sitta eller ligga utbredda
på sina mattor, ej stort bättre än hundar eller andra djur, höljda
i trasor. Vanligen skola de om sommaren vara så godt som nakna, men
nu hade de väl för köldens skull fått några slarfvor på sig. Största
delen bestod af qvinnor; de roade sig mycket åt Lillpojkin, talte
till honom och skrattade. Ganska få karlar såg jag. Det hela gjorde
på mig ett det mest vidriga intryck jag någonsin erfarit, och det
var med största obehag och äckel jag vandrade genom dessa rader af
svarta medmenniskor -- hvilket jag verkligen tyckte mig ha svårt att
kunna medge. I ett kaffehus på gården suto några Turkgubbar, drucko
sitt kaffe, rökte sin nargil och voro troligen spekulanter. Men det
var ännu något för bittida på dagen, så att vi ej sågo just något
köpslageri. Men jag fann mig lycklig att åter snart komma derifrån
bort. Derefter gingo vi genom Bazaren eller en del af den. Här var allt
lif och rörelse och äkta orientaliskt. Kaptenen handlade åtskilligt,
och det var högst roligt att se huru gubbarne skrattade åt den något
näsvisa men qvicka Lillpojkin. Anblicken af Turkgubbarne, som suto
med benen korslaggda under sig, rökte sin nargil och sysslade vid
sitt arbete med den allvarsammaste min i verlden, var högst rolig. Så
liknöjda och bekymmerslösa om verlden och de förbigående de än tycktes
vara, så funnos dock många, isynnerhet Armenianer, hvilka dels på
Italienska, dels på Turkiska ropade åt oss och frågade hvad vi behöfde
eller önskade. I allmänhet förekommer mig alltid en stor marknads- och
handelsplats, såsom den roligaste del af en stad och om någorstädes
isynnerhet bazaren här, der jag såg nästan blott mina älskade
Turkgubbar, sittande vid nästan hela orientens rikedomar. Dock syntes
här äfven oändligen mycket af Engelska kolonialvaror af alla sorter,
och i mina ögon togo de sig ej väl ut bland de brokiga och egendomliga
orientalia. Sedermera gingo vi härifrån åter till andra sidan och
drefvo der omkring till skymningen, då de kommo efter oss ifrån briggen.

Dec. 1.

Foro middagstiden i land på Stambolssidan, men nu på ett annat ställe
än det vanliga. Här mötte oss en väktare, såsom vid alla andra portar
och landningsställen, och frågade efter vår pratique billet. Den råkade
nu vara glömd om bord och Turkgubben släppte oss på intet sätt upp,
med mindre vi skickade båten tillbaka till briggen och läto hemta den.
Gubben var något knottrig, men hygglig så snart han sett den hemtade
billeten. Sedan gingo vi upp och kommo till Ahmeds moské, der vi på
gården sågo soldater och mycket folk. Vi gingo dit in utan minsta
hinder och kunde nu gissa att sultanen var i mosken och gjorde sin
fredagsbön. Det erforo vi äfven genast derpå af en svart polisman, som
talte Arabiska och med största artighet och välvilja svarade på allt
hvad jag frågade, och visade oss den plats derifrån vi bäst skulle
kunna se sultanen vid hans uttåg. Vi vandrade nu utan minsta hinder af
soldater eller poliser öfver gården till andra sidan, der vi i skuggan
af en stor lind kunde se öfver det hela. Närmast den dörr, hvarifrån
sultanen skulle komma och som gick ut från ena sidan af den stora
byggnaden samt tycktes vara senare tillbyggd, stod på ömse sidor en rad
af unga män, hvilka tycktes utgöra någon sorts pagecorps eller lifvakt,
enkelt klädda i blåa surtouter och röda mössor, beväpnade blott med
dragna sablar. Längre ned i rad med dessa stod militär, först musiken,
sedan soldaterna i en rad ända ner till andra porten af moskégården,
som går ut åt stora torget. Emellan dessa båda rader fördes sultanens
och de förnämsta embetsmännens hästar omkring i en krets. De voro
vackra och smidiga, ej så stora och klumpiga som de Tyska, utan små
och vid första påseendet utan någonting annat utmärkt än deras rede,
sadel och schabrak, som voro rikt broderade med guld. Isynnerhet var
sultanens egen häst vacker, alldeles hvit med guldstickadt schabrak
och stigböglar af guld. På hufvudtrappan upp till moskén stod en stor
skara folk, på den ena blott män, på den andra qvinnor, hvilka gåfvo
en högst egen anblick med sina hvita slöjor öfver ansigtet. Vi hade
något mer än en half timma haft tid att betrakta denna brokiga samling,
då slutligen sultanens häst fördes upp i den enkom derföre uppförda
förstugan, och en ceremonimästare uppställde den närmast derintill
befintliga lifvakten man mot man, samt högsta militärpaschan kom och
ordnade soldaterna. Kort derpå utkom sultanen ridande på sin hingst
emellan de nu ordnade raderna, hvarvid musiken spelade upp en marsch,
men för öfrigt just ingen ceremoni visades. Det samlade folket gaf ej
något tecken, intet hurra eller annan vördnadsbetygelse. Sultanen,
ensam af alla till häst, red långsamt fram steg för steg, följd i lika
långsam marsch af militären och folket till fots. Sedan gick tåget på
samma sätt genom de förnämsta gator till seraljen. Här var äfven på
ömse sidor militär uppställd och på några ställen äfven musikcorpser,
som stämde upp då sultanen nalkades. Men som gatorna, ehuru troligen
de förnämsta i staden, voro smala, var trängseln stor. Vakter voro
uppställda vid öppningen till hvarje tvärgata och öfverhufvud god
ordning iakttagen i allt. Fjesk och springande tåltes ej och då vi
några gånger började för mycket skynda, för att hinna hufvudpunkten
af tåget, var genast någon officer tillhands som hyssjade åt oss
och hejdade vår fart. Det hela var vackert och värdigt, utan prål
och fjesk, men dock högtidligt. Sultanen sjelf är en ung man med
särdeles milda drag, utan något markeradt Turkiskt eller österländskt
i sitt ansigte, med något blek och sjuklig färg. Hans klädedrägt
var utomordentligt enkel: en blå slängkappa med någorlunda rikt
guldbroderad ståndkrage och en vanlig röd Turk- eller Grekmössa, lik
den simplaste soldats. De kläder han bar under kappan kunde jag ej se,
men jag tyckte det rar Europeisk drägt med vanliga långa byxor. Så
är äfven militärens uniform högst enkel, surtouter för officerarne,
jackor för soldaterna och röda mössor för alla embetsmän, tror jag,
gemensamt samt utan någon turban. Men tydligt synes att Turkarne ännu
ej hunnit vänja sig vid sina nya kläder; man kan ej just se något
ömkligare än en Turkisk soldat i snäft åtsittande byxor och sin lilla
tröja, som slår tusende bucklor på ryggen, utan skägg och utan turban,
oftast med hasiga skor och slarfviga strumpor. Äfvenså tyckas ej heller
officerarne ännu vara vana vid sin uniform, de se flata och tvungna ut,
som en hund den man huggit svansen af. Med största hygglighet bemötte
man oss och vi sluppo igenom till och med der Turkarne ej kommo fram.
Det hela behagade mig och oss båda särdeles. Sedermera besågo vi det
nya, under byggnad varande Ryska palatset, som obestridligt blir den
praktfullaste byggnad i hela Konstantinopel, och är byggdt på en plats
som öfverskådar allt. En utomordentligt rolig och glad ung Grek förde
oss här omkring, hvars harmlösa och barnsliga glädje jag aldrig sett
maken till.

Dec. 2.

Voro åter uppe i staden och träffade hos Pisani trenne andra
Finska kaptener, som ankommit från Odessa. Desse voro: Hillström,
förande _Hesperus_ från Gamla karleby, Nylund förande _John Bull_,
sjelf liknande något en John Bull, och Blanksvärd, förande briggen
_Victoria_. Vi åto alla 5 Finnar tillsammans hos Dattelbaum, den
sjette, Hyrén, orkade ej ut för sjukdom. Derefter begåfvo vi oss alla,
så när som på Blanksvärd, om bord, först på en liten stund till John
Bull, sedan till Hesperus, der vi blefvo sittande, spelte trädkarl och
drucko toddy, blandadt med vin och champagne. Detta var säkert sista
gången på lång tid jag kommer att vara i så stort sällskap Finnar.
Härvid hade jag vid färden det nöjet att se det nya palatset Dulma
Baghtje, som tycktes mig vara det vackraste af alla härvarande Turkiska.

Dec. 3.

Mådde ej just väl efter gårdagens kalas, hvarföre jag sof mest hela
förmiddagen. Straxt på eftermiddagen kom till oss den Preussiska
kaptenen, som låg med sin brigg straxt under oss. Han var något fnuskig
och pjunkig, som vanligen hans landsmän, och det var mera tråkigt hela
aftonen. Äfven smakade mig hvarken toddyt eller theet eller någonting.
Han for dock temmeligen bittida bort och vi lagade oss i god tid till
sängs.

Dec. 4.

Foro opp i fult väder på Skutarisidan; gingo genom denna stad, som var
nästan litet proprare och snyggare än Stambol, men för öfrigt bestående
af dylika trädkojor. Härifrån läto vi sätta oss öfver till Galata,
förda af en högst rolig kaikschi, en medelåldrig man med fint grått
skägg, hvilken liksom alla Turkar var högst frikostig på sitt _Eh_,
hvarmed Turkarne ofta tyckas föra hela samtal. Sedan vi kommit öfver
gingo vi upp till kansliet, för att höra efter posten, som skulle komma
med Ryska ångbåten; men den var ännu ej kommen. Grälade sedan en stund
med Hyrén i religionssaker, hvari han tyckes vara något vriden; åto
sedan middag på vårt vanliga hotel och foro derefter tillbaka om bord
efter en högst tråkigt tillbragt dag. Då fingo vi åter en högst rolig
roddare, med hvilken vi skrattade mycket. Det var godt att åter komma
om bord och få värma sig framför kaminen, ty jag hade frusit hela dagen
värre än hemma hos oss.

Dec. 5.

Lågo hela dagen om bord i högst fult väder, så att jag på hela tiden
nästan ej alls var uppe på däck. Jag började i dag ett bref hem till
_Conradi_. (Utdrag ur detsamma ofvan; Detta bref är förut tryckt i
Helsingfors Tidningar 1844 N:o 15, 17.)

Dec. 6.

Foro upp till staden på Stambolssidan igen och gingo fram ända till
bron, som går öfver hamnen; passerade den och hade nu den vackra
utsigten af örlogshamnen och det höga land som begränsar den åt NO.
Skeppen voro aftacklade till största delen, men sågo dock bättre ut än
jag väntat. Sedermera gingo vi upp och jag fick nu höra att ångfartygen
i morgon skulle gå till Egypten. Som jag nu egentligen hade ingenting
att uträtta här och äfven vädret vaf så fult, att man föga kunde röra
sig ute på de smutsiga gatorna, beslöt jag att resa af, hörde mig
derföre om hos ångbåtsdirectionen, men uppsköt dock afgörandet till
följande dagen. Vi hade vid genomvandringen genom Stambol kommit förbi
ett bibliothek, der jag på Arabiska frågade om vi kunde komma in. Med
den största välvilja bjöd man oss in, men som jag hade hällor och ej
kunde få mina skor af mig, fick det bli om intet. Mannen frågade mig
dock på Turkiska, ty han tycktes ej kunna mycket Arabiska, hvad för
böcker jag önskade, och då jag i hast först kom på Beidavi och Hariri,
ropade han in åt bibliothekarien, som sade att de funnos, men fordrade
nödvändigt att vi skulle ta af oss skorna för att slippa in.

Dec. 7.

Vi hade aftonen förut knappt hunnit till sängs, så blåste upp en liten
SV kultje. Ankaret lyftades och vi seglade några kabellängder fram, då
det åter lugnade af och vi måste låta ankaret gå igen. Men om morgonen
blåste upp en friskare NV, hvarföre vi åter gåfvo oss till segels. Nu
var afskedets timma. Wiklund var så verkligen hygglig att han ej tog
någonting af mig för passagen. Honom, hans treflighet och ovanliga
karladuglighet torde jag länge komma att sakna, och aldrig skall jag
glömma den. Han satte mig om bord i förbifarten på ett i vägen liggande
Svenskt fartyg, derifrån jag med en kaik gick i land. Denne roddare
var åter högst treflig; då han hörde mig yttra några Arabiska ord, tog
han mig för en Arab, var särdeles belåten, och sade mig i förbifarten
namnen på alla hus och ställen äfvensom de Turkiska namnen på allehanda
saker; när jag gaf honom en half piaster mer än han begärde, blef
han särdeles glad och artig och öfverhopade mig med sina Turkiska
artigheter, som han oändligt många gånger upprepade. Sedan gick jag
upp, köpte mig ett Turkiskt bälte och en Turkisk väst och besörjde ett
och annat, tog billet till ångfartyget &c. Åt sedan middag med Hyrén,
som i dag kom ut, och begaf mig redan klockan 3 om bord. Här väntade
jag nu, gick omkring och hade oändligen tråkigt ända till kl. 6, då
slutligen ankaret lyftades.



II. Afdelningen.

Alexandria. 1843-1844.


Dagb. Dec. 7.

Med ångfartyget _Mentor_ lemnade jag nu Konstantinopel för att afgå
till Smyrna. Bland sällskapet på ångfartyget kom jag i samtal med en
Turkisk militär. De voro 3, nemligen en officer och 2 underofficerare
eller något dylikt. De tycktes förpläga sig väl med någonting ur en
flaska, och officeraren såg under hela tiden röd och uppblåst ut;
den ena af de andra, som jag kom ihop med, tycktes äfven vara något
uppspelt. Jag hade nemligen redan på denna korta tid brutit sönder 3
Turkiska piphufvuden, som jag köpt för resan, och började nu köpslaga
med honom att få ett af hans. Han sålde mig äfven ett och så formerades
först vår bekantskap. Han började examinera mig i Arabiskan, den han
sjelf kände allsintet; men med sin orientaliska vishet kunde han ej
heller tåla att jag skulle känna något af den, hvarföre han som oftast
lät mig höra sitt _Eh!_ och visade mig roliga miner. Slutligen gaf jag
mig till sängs. Men sängen var utomordentligt dålig och bestod af en
större trädstol; ty jag hade, kan tänka för att spara, tagit tredje
platsen. Jag frös och led förskräckligt hela natten, och det var en af
de värsta jag haft.

Dec. 8.

Passerade om morgonen Gallipoli och Dardanellerna. Här bytte jag om
plats och tog en af andra klassen samt mådde derefter väl på hela
resan. Franska sjömän, som jag nu åter haft tillfälle att betrakta,
förekomma mig jemförelsevis dåliga och det är en förargelse att se huru
de med cigarren i mun stå till stor mängd vid en ända och hala. Men
det är "la liberté". Nu isynnerhet, sedan jag mera sett af vårt Finska
sjöväsende och våra raska Finska sjömän, finner jag Fransoserna lama;
de hafva ej rätt allvare med sitt arbete till sjöss, ty under det de
äro sysselsatta med något, kunna de ej låta bli att spela hvarandra
puts och streck; ej heller äro de tröga att svara då kaptenen eller
någon officer hutar åt dem, och ofta kunna matroserna visa sig lika
arga och barska som han. Så skola äfven de Engelska sjömännen vara och
kaptenen skall ofta vara illa hållen med sitt folk. Hos oss är ej alls
värdt att mucka och derföre, jemte folkets duglighet, torde ingenstädes
sjöväsendet vara så godt som hos oss. Det tycktes råda mycken huldhet
och ett enkelt godt förstånd mellan kapten och besättning på den lilla
Norrska skonert, som var i vårt sällskap; der var ej så strängt som hos
oss. Men af allt hvad jag sett var ordningen bäst på vår brigg.

Dec. 9.

Kastade ankar om morgonen kl. 8 utanför Smyrna. Anblicken af staden var
mig behaglig och vacker. På några af de höga vulkanlika berg, som på
alla sidor omge den, syntes snö och vädret var öfverhufvud kallare än
jag här väntat. Äfven denna stad har utseende af en amfitheater, dock
är höjningen ej särdeles betydlig, men bergen, som synas rundt omkring
åt alla sidor och uppstiga i betydliga sluttningar, komplettera hvad
som brister. För öfrigt har staden ett snyggt och vackert utseende från
hamnen, som i och för sig nästan utgör en liten sjö, på alla sidor
omsluten, af höga berg och öppnande sig i vester med ett helt smalt
sund, såsom det inifrån tycktes. Jag hade sofvit då vi kommo in, så att
jag gick förlustig anblicken af Mitylene och inloppet hit. Så snart jag
ätit frukost om bord och putsat mig så godt sig göra lät, for jag upp
i staden med en kaik och begaf mig genast till Ryska konsulatet. Här
träffade jag på kansliet en Tysk, som i 14 år hade varit i orienten
i Rysk tjenst, sedan han gjort sin kurs vid orientaliska institutet
i Petersburg. Då han af mitt pass sett att jag var orientalist, som
han behagade kalla mig, började han berätta allehanda saker om sig
sjelf, var ganska artig och bad mig följa sig hem för att se hans
mynt- och manuscriptsamling, den han under dessa år hade samlat här
och på andra ställen af Levanten. Båda hans samlingar förekommo mig
ock ganska vackra och förtjenstfulla; hans artighet och hygglighet var
utomordentlig. Bland annat visade han mig en Turkisk öfversättning
af _Schah-Nameh_, som varit full af målningar, men hvilka blifvit
bortklippta och ersatta af marmoreradt papper. Likaledes ett exemplar
af _Hariri_ med målningar, som var kuriöst; men tiden var så kort att
jag blott i största hast fick tillfälle att genomögna så väl det ena
som det andra. Han anmälde mig äfven hos konsuln, en Rysse vid namn
Ivanoff, som äfven talte Tyska och emottog mig med utsökt artighet. Han
hade varit länge i Brasilien och annorstädes, var nu general konsul här
och ägde, som hans sekreter Jaba sade, en utmärkt samling af Grekiska
mynt. Båda två erbjödo sig att om möjligt på allt sätt vara mig till
gagn i de transactioner och relationer jag möjligen härigenom kunde
komma att ha med mitt hemland, och visade mig åtminstone i orden all
vänlighet, mer än jag kunde begära och hoppas. Jaba och en hans kollega
gåfvo mig äfven bref till Alexandria och Kairo. Sedermera började jag
min tour i staden, vandrade först genom Frankernas qvarter, som var
utomordentligt snyggt och vackert med trädgårdar mest vid hvart hus, i
hvilka vinrankor och orangeträd stodo ännu fulla med frukt, ehuru med
vissnade blad. Sjelfva byggnadssättet var hufvudsakligen Venetianskt:
marmorn icke sparad. Sedan vandrade jag genom Grekernas stadsdel,
som gaf föga efter den förra: gatorna ganska breda och snygga, husen
likaledes. Mer än någorstädes såg jag här vackra qvinnor, alla mörka
och med skarpa drag, som åtminstone för ögonblicket intogo. Så voro
äfven barnen vackra och raska. Vandrade genom bazaren och Turkarnes
qvarter. Allt visade här större rikedom än i Stambol, folket var rikare
klädt och såg gladare och mera välmående ut, äfvensom i sjelfva bodarne
syntes större förråder. Här såg jag äfven stora kamelkaravaner, som
vandrade genom bazaren. Likaledes betraktade jag några karavanserai
och några vackra moskéer. Utanför en af dem var en stor hop barn, som
under det jag läste inscriptionerna, sprungo omkring mig, gjorde gäck
och kallade mig _jehodi_ samt slutligen började kasta stenar på mig.
Jag låddes om ingenting, utan gick i sakta mak bort. Vandrade hit
och dit omkring i staden och allt behagade mig utomordentligt. Allt
var renare och snyggare än man möjligen kan vänta i en orientalisk
stad. Största delen invånare tycktes nästan bestå af Greker, dock
syntes äfven mycket Turkar och äfvenledes Araber, hvilka torde hafva
varit resande. Turkiska qvinnorna tycktes här hafva tagit sig nästan
större frihet än i Stambol, så att de här hade sitt ansigte mindre
betäckt än der; ehuru åter de som voro beslöjade, här buro en alldeles
tät slöja ända ner öfver näsan. Sedan jag vandrat mest hela dagen
och druckit tvenne gånger kaffe på Turkiska kaffehus, åt jag middag
hos en Italienare, drack en butelj Cypervin för omkring 2 rub. b:co
tillsammans, hvilket jag tyckte vara någorlunda dyrt, och for sedan om
bord. Här träffade jag bland nya passagerare en gammal Arabisk gubbe
från Kairo, som då jag stannade och betraktade honom och hans kaljan,
med den största välvilja och artighet bjöd mig munstycket till sin
pipa. Sedan suto vi länge på däcket der han hade sin plats och pratade,
och han intog mig på det högsta genom sin välvilja. Han var den första
egentliga Arabiska bekantskap jag gjort på min resa. I hamnen lågo 2
Österrikiska och ett Franskt örlogsfartyg. Från ett af de förra hördes
om morgon och afton musik som var god. Man hörde att det var Italienare
eller Tyskar. Roligt var det att efter all den dåliga musik jag hört
i Frankrike och Konstantinopel, åter få höra några rena ljud. Jaba,
hofråd och sekreterare hos konsuln bär, som emottagit mig med så mycken
artighet, sade sig med stor kärlek ha laggt sig på orientalia. Dock
tycktes det allt vara mera på Tyskt vis, mer för att briljera än af
sann inre lust. Så tycktes äfven hans samlingar vara gjorda, dem han
genom lyckliga omständigheter och lyckträffar fått för ringa pris. En
stor del af sina bästa manuscripter sade han sig ha fått i Salonichi
af en kadis son, i hvars händer de kommit genom arf som gått från far
och farfar och längre bort. Han sjelf råkade ej ha någon lust för
studier, utan mera för dricka, och så hade Jaba fått en hel kista full
för några flaskor rum. Jaba låtsade vara en lärd samt ville gälla för
stor kännare af orientens historia och språk, sade sig färdigt tala de
3 Musulmanska hufvudspråken och hafva studerat dem grundligt. Dock fick
jag anledning tro ej allt vara så grundligt som han sjelf ville inbilla
mig. Emellertid vore det önskligt att alla tjenstemän i orienten i
Europeisk tjenst skulle ha samma ifver som han. Jag frågade honom om
han hade sig någonting bekant om den Finska koloni, hvilken Gottlund
anmodat mig efterfråga; men deraf hade han aldrig hört eller erfarit
något alls. Dock lofvade han på min anmodan höra efter och underrätta
mig derom. För öfrigt hade han den vanliga Tyska fjeskigheten; var gift
här och hade 5 barn, så att han numera ej kunde göra några uppoffringar
för inköp af orientalia, äfvensom hans mycket upptagna tid ej tillät
honom att ge bort något på studium deraf; men en "Herzenschmerz" skulle
det kosta honom att sälja något af hvad han samlat. Så upptagen han var
och ehuru han slitit sig lös just från sitt arbete i kansliet, kunde
han dock ej underlåta att visa mig hemma hos sig allt hvad han ansåg
rarast och bäst, och tycktes finna sig ganska lycklig och belåten öfver
det beröm jag sökte utösa öfver hans förträffliga samlingar samt hans
stora nit för vetenskapen. En hans kollega på kansliet, som gaf mig
brefvet till Kairo, var honom temmeligen lik. De talte dock begge väl
Turkiska med en högst rolig Turkgubbe, som kom dit och klagade att han
blifvit på något sätt bedragen. Han var högst liflig i sitt tal och
sina gester, med ett visst lugn och en viss värdighet som saknas hos de
lifliga Ryssarne och Fransmännen.

Dec. 10.

Lyftade ankar om morgonen kl. omkring 8 och begåfvo oss från Smyrna.
Stränderna rundtomkring hade samma utseende af lavaberg, voro väl
odlade och öfverhufvud vackra, här och der syntes byar. Af alla
städer hitåt behagade mig Smyrna mest. Dess folk tycktes raskare och
friare, mera vanda vid Européer. Husen hade ej heller det koj-lika
usla utseende som i Stambol, ej heller folket det tiggarlika. Sedan
vi kommit ut till sjöss, lade jag mig och sof ända till 1/2 4, då
jag steg upp och såg mig vara midt emellan öar och skär med Asiens
fasta land till venster. Vi passerade så fram mellan Cykladerna och
Skio, der en liten stad syntes. Öarne här hade fullkomligen samma
utseende som annorstädes i Arkipelagen, kala och höga med ett visst
gråaktigt utseende. Ifrån Smyrna hade vi fått en passagerare till i
vårt kabinett, en Grek som ej just gjorde någon munter. Den tredje var
en Engelsman, som talte Franska och Italienska ganska väl, flitigt
läste i sin Church service, och i Auserwählte Schriften von de la Motte
Fouqué, hvartill han nyttjade lexikon, samt för öfrigt mycket flitigt
spatserade på däcket och drack sitt thé till frukosten, men aldrig en
droppe vin. Han var öfverhufvud en ganska tråkig man, som tycktes vilja
afskudda sig alla älskliga Engelska tokroligheter och talte sin Franska
och Italienska med ganska stor affectation. Öfverhufvud var hela färden
från Konstantinopel oändligen tråkig och jag kände nu rätt värdet af
_Active_ och min präktiga kapten Wiklund. Om aftonen i mörkret uppstod
ett litet gräl mellan en af officerarne och några unga Greker på tredje
platsen, hvarvid Grekerna betedde sig raskare och impertinentare än jag
förmodat. Vädret hade hela dagen varit vackert, ehuru ansenligt kallare
än jag väntat.

Dec. 11.

Stod bittida upp då jag hörde att ankaret föll omkring kl. 4 på
morgonen utanför _Syra_. Då det blef dager såg jag framför mig en den
vackraste stad man vill se, glänsande hvit, liksom nästan alla af
Greker uppförda. Staden går nästan i en långsträckt halfbåge längs
stranden, åt höger till uppstigande ganska starkt amfitheatraliskt.
Denna del är den nya staden, ofvanför hvilken, med en öppen plats der
emellan, höjer sig den äldre staden i form af en likbent triangel
på sluttningen af en höjd emellan tvenne andra högre sluttningar.
Den fullkomligen triangulära gamla staden slutar sig upptill i den
spetsiga vinkeln med en det hela öfverskådande kyrka. Midtemot staden
ligger en betydlig skärgård af större och mindre öar, på en af hvilka
en stor fyrbåk är upprest. Den ö på hvilken staden är byggd är den
vidsträcktaste, höjande sig i många svinryggslika sluttningar, odlade
ända upp till topparne med rika och upparbetade dälder deremellan.
Staden, sade mig en Grekisk välvillig gubbe bland passagerarne, hade
uppstått under sjelfva frihetskriget, då flyktande Greker tagit
sin tillflykt dit. Den heter _Hermopolis_, såsom hufvudsakligen en
handelsstad. Kl. omkring 8 flyttades vi på en stor bark jemte vårt
bagage från _Mentor_, som fört oss från Konstantinopel, om bord på
_Scamandre_, der allt så väl inredning som folk och annat behagade
mig mycket mera än på _Mentor_. Af alla passagerare voro vi blott 8
som kommo från _Mentor_, alla Musulmän så när som på mig och en äldre
Grekisk qvinna. Under färden på barken tycktes min Arabiska gubbe
vara litet rädd. I hamnen lågo kanske 20 till 30 medelmåttiga fartyg,
till största delen som det tycktes Grekiska, och 4 stora ångfartyg, 3
Franska och ett Österrikiskt, hvilka alla blott väntade på det 5:e,
som skulle komma från Malta. Det kom ock straxt efter middagen och
hemtade åt oss omkring 15 passagerare som skulle till Alexandria,
hvilka alla utan undantag voro Engelsmän, flere med sina hustrur.
Maken till stoj, oväsende och prejeri som Grekernas, hvilka förde
dessa passagerare från deras ångfartyg till vårt, har jag ej sett och
det gick till det otroliga, så att de för böss-skotthåll fingo betala
6, flere 7 francs. Öfverhufvud såg jag här för första gången rätt
Grekernas nu så väl bekanta bedrägeri och gemenhet; det var ömkligt
att se de tafatta Engelsmännen vara utsatta för dem och gräla och
boxas, utan att ändock slippa med mindre än att frikostigt lösa på
pungen. Kort förut hade helt anspråkslöst ankommit en ung Arab, som
jag för sådan igenkände på hans fransar omkring sin turban och på hans
mörkbruna färg. Jag tilltalade honom genast på Arabiska och blef med
den gladaste, öppnaste, leende min besvarad af honom på samma språk.
Sedan talade vi ett och hvarje och förstodo hvarandra fullkomligen.
Snart sällade sig till oss en tredje, som äfven talade Arabiska,
men ganska brytande. Denne var en Grek, som i 10 år varit bosatt i
Alexandria. När nu den första Engelsmannen, en Nordamerikanare, som
såg mycket dum ut med ett litet rödt, väl städadt och putsadt skägg
under hakan, efter tusende gräl med sin roddare, slutligen kom om bord
och man äfven här började tala om quarantaine och annat som jag ej
förstod, än mindre Amerikanaren som nästan allsicke förstod språket,
kom min unge Arab mycket beställsamt fram till honom och började till
min stora förundran tala ganska ren Engelska med honom och säga honom
hvad man sade. Sedermera erfor jag genom bref eller attestater, som
han framvisade för alla Engelsmännen, hvilka han ansatte den ena efter
den andra, att han såsom tjenare följt åtskilliga Engelsmän i Syrien
och annorstädes på resor i orienten samt af dem erhållit det högsta
loford. Af alla ankomna passagerare kom endast trenne med mig på andra
platsen, nemligen ofvannämnda Nordamerikanare och 2 Italienare, tvenne
"fratres", hvilka skulle gå såsom missionärer till Abyssinien. Med den
ena af dem, en 27 års ung vacker man, träffade jag först tillsammans
nere i vår kajuta, då jag som hastigast sprang dit ner för att stoppa
min pipa. Jag vet ej rätt huru vi först kommo i samtal, men det var
med en egen ynglinga ren öppenhet, som han berättade mig att han
och hans "confrère" voro missionärer till Abyssinien &c. Sedermera
frågade han mig, som han tagit för en Parisare, om jag vore katolik
och då han fick höra att jag var protestant, sade han sig hjertligen
ångra obetänksamheten i sitt uppförande och sin uppriktighet emot
mig. Jag tröstade honom så godt jag kunde dermed, att vi dock bekände
samma religion ehuru af olika trosbekännelser, och härmed tycktes han
ge sig tillfreds. Sedermera såg jag honom och hans confrère ligga
största delen af aftonen och läsa böner eller något dylikt ur gamla
pergamentsluntor. Dock voro de bägge två ganska älskliga unga män.
Kaptenen på det från Malta ankomna ångfartyget hade hemtat om bord
till oss ett ungt fruntimmer, som, då vi slutligen foro härifrån ut,
länge stod på däcket och genom en kikare tittade på kaptenen som
hemtat henne. Han stod i stäfven på sitt fartyg äfven med en kikare
och tittade tillbaka på henne, såsom en vår tids fullkomlige riddare i
uniform och hvit väst, med stort, tjockt, svart skägg, hvilket jag af
hjertat afundades honom. De tittade på hvarandra först öfver bord och
sedan genom alla springor och hål och nickade slutligen med en suck
ett farväl. Vår doktor om bord, en vacker man med långt ljust skägg,
stod straxt färdig vid den suckande damen, säkert för att förekomma
någon möjlig dåning. Med Nordamerikanaren började jag under måltiden
prata Engelska och vi fortsatte sedan vårt prat uppe på däck efter
maten. Så mycket jag ännu kunde få reda på honom, tänkte han färdas
längs Nilen och sedan möjligen göra en liten "step" på Arabiens eller
Afrikas kust, sedan färdas till Indien, och derifrån troligen andra
vägen hem till Amerika. Han visste af Fraconell och Himjariternas
dialekt och åtskilliga aforismer om ett och annat orientaliskt, men
var öfverhufvud tafatt i tal och svar. Bland de andra Engelsmännen
hade flera med sig sjukliga fruar, som de gingo och släpade under sina
armar och sågo tråkiga ut, så när som på en. Vägen gick länge mellan
öar, hvilka hade samma utseende som andra här i trakten, dock tycktes
de vara mera odlade och bebodda, så att man öfverallt i sluttningarna
såg framsticka vackra hvitglimmande Grekiska hus. Vi mötte under färden
flera Grek-barker, som seglade in och ut. De äro i allmänhet vackert
och mera smidigt byggda och tyckas segla väl. Så tyckas äfven Grekerna
sjelfva vara dugtiga och tilltagsna sjömän, ehuru svaga navigatörer. De
manövrera flinkt sina fartyg och sjöfolket flyger som kattor med sina
vida byxor i taklen. Till största delen ha Grekerna ett vackert manligt
utseende, men dock ser man understundom ibland dem, liksom jag i dag,
inbitna vilda och bedrägliga fysionomier. I deras manér och uppförande
synes en viss nobel hållning, utan att vara för trög eller för fjäskigt
liflig, och ej så uppblossande som man t.ex. finner Turken, då han på
något sätt blir uppspelt.

Dec. 12.

Gingo ännu hela dagen mellan öar både till styrbord och babord. En stor
ö till styrbord sade den vid bordet dejourerande officern vara Candia,
de till babord sade han ha intet namn. Kanske han ej visste bättre.
Han var en liten ung pojke, som tycktes vilja taga sig en vigtig air,
och utom denna fråga om öarne vexlades intet ord emellan oss fyra som
suto till bords; hvarföre måltiden ock var oändligen tråkig, såsom
hela dagen. Nordamerikanaren är förskräckligt tungkörd; dock har han
nu kommit på ett ämne det jag minst väntade, nemligen antiqviteter
på Malta. Han visade mig åtskilliga Sketchs, som han der tagit af
inscriptioner och byggnader och tycktes dervid visa mera intresse än
jag väntat hos honom. Han sade sig haft för afsigt att från Malta gå
till Tripoli, men ej funnit någon lägenhet. För öfrigt har han varit
vida omkring i Amerika och tyckes nu vilja besöka Afrika och några
andra roliga ställen i Asien; men Europa tyckes han ej bry sig särdeles
om. Han är en högst rolig och besynnerlig man.

Dec. 13.

När jag om morgonen kom upp på däck, fann jag till min stora förundran
att vinden var emot oss och att vi styrde kurs i NNV. Vi hade nemligen
om natten vändt och gingo mot vinden, emedan vi ändå ej till aftonen
kunde hinna fram att löpa in i hamnen vid Alexandria. Vi gingo dock ej
särdeles länge denna kurs, förrän vi åter vände undan vinden och gingo
vår rätta kurs. Denna dag liksom de andra var tråkig, men ficks till
slut med sofva och äta samt att då och då betrakta det azurblåa, nu
något upproriska hafvet. På aftonen sitter jag och skrifver detta vid
mitt thé och midtemot mig på andra sidan af bordet sitter le maitre
d'hotel och skrifver vers. Då jag frågade honom om han brukar idka
poesi, visade han mig som prof af sin konst ett stycke det han kallade
satir, med den anmärkning att jag tvifvelsutan visste hvad det ville
säga, och som hade till öfverskrift: Satyre d'un domestique a bord du
bateau -- och innehöll många roliga saker om Napoleon och Gud vet hvad
annat. Han sade sig vara boktryckare, men som lyckan ej gynnat honom
i det yrket, hade han slagit sig på värdshushållning här och fann det
förmånligare.

(Bref till kofferdikapten A. Wiklund. Förut tryckt i tidningen
Ilmarinen 1855 N:o 52.).

Broder! I den förmodan att du redan sluppit från det allmänt
öfverklagade svåra hålet Odessa, dess svåra hamn och kalla klimat,
jemte allt omak som åtföljer en lastning och hamnliggning, sänder jag
dig denna helsning från Egypti gamla underfulla och heliga jord, jemte
tusende tacksägelser, varma och innerliga för den trefliga, roliga tid
du så frikostigt gästade mig och förde mig helbregda och glad öfver
Italiens och Greklands haf till Storsultanens stora stad. Jag har
sedan vi skiljdes ofta, för ofta och stundeligen fått känna saknaden
af ditt trefliga sällskap och din trefliga kajuta. Men låtom oss gå i
ordning. Aftonen af samma dag, på hvars morgon jag lemnade _Active_
och mina landsmän, gick jag ombord på det Franska ångfartyget och för
större säkerhets skull redan kl. 3 på eftermiddagen. Här gick jag nu af
och an på däcket och spatserade ända till kl. 6, ty då först lyftades
ankar. Under denna tid, såsom under hela resan, hade jag tillfälle att
förarga mig öfver de Franska matroserna, som dussintals, största delen
med cigarren i munnen, stodo och halade på en ända, hvartill 4 à 5 af
dina matroser varit tillräckliga. Öfverhufvud kan jag ej säga att det
sjöväsende, jag här såg, behagade mig alls och skillnaden var oändlig
mot hvad jag blifvit van att se ombord hos dig. Den 8 middagstiden
passerade vi Dardanellerna och kastade ankar den 9 om morgonen i
Smyrnas hamn. Här blefvo vi liggande hela denna dag och jag begagnade
tiden till att fara upp och bese staden, som föreföll mig särdeles
vacker och snygg. Jag var äfven uppe här hos Ryske generalconsuln
Ivanoff, och han emottog mig med särdeles artighet och välvilja, såsom
äfven isynnerhet hans sekreterare, som var literat och ville passera
för sådan ännu mera än han verkligen var det. Följande morgonen d.
10 gingo vi derifrån och landade följande dagen i Syra, hvars nya,
hvitt glänsande stad behagade mig utomordentligt. Här flyttades vi
öfver på ett annat af de 5 ångfartyg, som här sammanträffade. Det
hette _Scamandre_ och förde oss hit till Alexandria, i hvars farliga
och klippfulla hamn vi kastade ankar den 14 dennes. Hela resan var på
det hela taget oändligen tråkig. Till Smyrna följde dock med oss ett
sällskap af 3 Turkar, som voro de enda trefliga i mitt tycke bland de
kanske 40 passagerarne. Det var en officer med 2 underofficerare, som
mig tycktes. De hade mat och dryck med sig, hade däcksplats, åto och
drucko och rökte oupphörligen, så att jag tyckte de första aftonen
redan hade ett litet rus alla tre. Jag kom i samtal med dem och hade
ganska roligt åt dem. Ifrån Smyrna kom en ny passagerare, en gammal
Arabisk gubbe från Kairo med ärevördigt grått skägg. Han var mig högst
välkommen och i hans sällskap fann jag mig väl. Från Syra kom i andra
kajutan, der jag hade plats, en Nordamerikanare, som var förskräckligt
tungkörd, men dock ej så otreflig när man fick honom litet i gång,
och dessutom 2 Italienska unga Bröder, som skulle till Abyssinien för
att predika. De läste flitigt i sina böneböcker, och den ena, som var
sjuk nästan under hela resan, låg mest hela tiden i sin säng med ett
visst kärl i ena handen och psalmboken i den andra. Dessutom voro bland
däckspassagerarne en ung Arab, hvilken såsom betjent eller tolk följt
med en Engelsman på långa resor i Syrien och annorstädes, och nu erbjöd
sig åt de rika Engelska seigneurer som hade första platsen. Han var
en godsint, treflig ung man, som jag mycket pratade med. Detta var nu
sällskapet om bord. Det var mångfaldigt och i sig sjelft icke tråkigt;
men det evigt enahanda i farten, det beständiga bultandet af maschinen,
och med alla beqvämligheter dock den obeqvämlighet och tvungenhet, som
alltid råder på ett ångfartyg, gjorde denna en veckas fård i mitt tycke
mycket längre och långsammare än hela vår färd från Marseille till
Constantinopel. Bordet var fullt med rätter till middagen, åtminstone
10, oberäknadt den mångfaldiga deserten, till frukosten omkring 5 à
6 jemte desert; allt detta hade jag oändligt gerna bytt ut mot våra
ärter och vårt ypperliga kött och fläsk. Och betjentsluskarne, som
stodo omkring och gapade på hvar bit man stoppade i munnen, voro mig
vederstyggliga. Till all lycka har jag, såsom du vet, god förmåga att
kunna sofva och begagnade den äfven; jag sof vanligen hela dagen från
frukosten, som slutades omkring kl. 10, till middagen som börjades
kl. 5. Det var således med stort nöje jag slutligen såg oss anlända
hit till Alexandria. Men de 3 första dagarne jag var här, regnade det
oupphörligen, så att jag föga kunde gå ut. Sedan klarnade vädret upp
och vi ha haft, med undantag af då och då fallande regnskurar, det
vackraste, mildaste sommarväder, och jag har härunder oupphörligen
vandrat omkring på denna ruinfulla jord, der nästan för hvart steg
ligga qvarlefvor af gamla pelare och annat, dels i marmor, dels i
granit. Äfven har jag gjort åtskilliga bekantskaper med lärda Araber
och scheikher; somliga hafva till och med, när de erfarit mig vara
något så när hemmastadd i deras religion och deras vetenskaper,
dels trott mig vara en muslim, dels sökt förmå mig att uttala deras
trosbekännelse och anta deras lära. Jag har högst roligt med dem och
sitter ofta i ett det underligaste sällskap på moské-trapporna och på
stenarne derutanför, inbegripen i samtal med dem.

Dagb. Dec. 14.

Vi ankommo till Alexandria kl. omkring 1 på eftermiddagen och kastade
ankar i hamnen ett godt stycke från land. Hamnen är en af de sämsta
man kan se till sitt läge, öppen och på lång sträcka omgifven af
klippor och skär, som stå just under vattenytan och mot hvilka nu slogo
svåra bränningar. Stränderna rundtomkring hade det rätta Afrikanska
utseendet, sandiga med låga höjder och kala. På de tvenne utböjningar
som bilda hamnen voro fästningsverk och andra ståtliga kronobyggnader,
hvilka gåfvo en ganska vacker anblick, ehuru ingalunda så "mahlerisch"
som Konstantinopel. Stojet och oväsendet af slupar och båtar, som så
snart ankaret fallit omgåfvo oss till otal, var förskräckligt och
skriket af de Arabiska strupljuden ökade sorlet. Villervallan bland
sakerna, som hemtades upp på däcket och släpades hit och dit af deras
ägare, ökad af hotel-garçoner, som bjödo ut sina adresskort och
rekommenderade sina värdshus, samt af Arabiska roddare, som kommo upp
för att emottaga och flytta sakerna i sina båtar, var öfverhufvud här
som allestädes obehagligt. Slutligen sällade Nordamerikanaren och jag
oss till en garçon från hotel d'Europe och han bestyrde om våra sakers
transport i en båt och allt öfrigt. Här syntes numera inga Turkiska
kaiker, utan sågo båtarne här ut som våra vanliga slupar. Araberna
tycktes vara dugtiga på sjön och raska. I hamnen lågo många Egyptiska
örlogsmän och krigsskepp, till en stor del aftacklade, men kanske
till antalet flera än jag sett i Konstantinopel. De voro öfverhufvud
vackra fartyg och på några tycktes man vara sysselsatt med arbete,
äfvensom somliga tycktes tjena till kaserner. Vi kommo efter en kort
rodd af 3 svarta betjenter, som följt med den Franska garçonen, i land
och möttes der af en oändlig skara bärare och åsnedrifvare, hvilka
förfärligt trängde sig omkring oss och bjödo ut sig. Men vi behöfde
dem naturligtvis ej. De svarta förde våra saker till tullen, der de
gingo igenom nästan utan någon visitation alls. Sedermera satte vi
oss i garçonens vagn med honom och så bar det af genom Alexandrias
gator. Här såg jag först att jag var i en annan verld och bland annat
folk, ej just för sjelfva stadens utseende, ty den liknade mera en
Europeiskt-Afrikansk stad än en äkta Arabisk, utan isynnerhet för
folkets skull med sina nakna, brunsvarta ben, armar och ansigte, samt
allt öfrigt i deras utseende, uppförande och hela sätt. Allt gjorde
ett eget underligt intryck på mig och jag kan ej neka att jag nu först
kände en liten farhåga, då jag tänkte att jag med detta folk skulle
tillbringa Gud vet huru lång tid. Men å andra sidan lockade och lifvade
mig nyheten och det egendomliga hos dem. Den förtreten hände mig, det
första jag kom i land ibland den starka trängande folkhopen, att jag
förlorade min näsduk, antingen någon snattat den ifrån sidfickan eller
jag sjelf stuckit miste då jag begagnat den. Det förargade mig mycket,
så att jag började skuffa förfärligt omkring mig. Hotelet dit vi kommo,
var mycket gentilt och äkta fint Franskt. Här tvättade och klädde jag
mig litet och begaf mig sedan ut på den stora, vackra, rektangelformiga
plats vid hvilken det är beläget och invid hvilken alla konsuler tyckas
ha sina hus. Jag spatserade något omkring, men vågade mig ej långt för
den snart instundande aftonen. Var dock på ett Arabiskt kaffehus och
smakade mokha utan socker och rökte min Nargile. Kaffet tyckte jag var
ypperligt och jag saknade alls icke sockret. Folket, som tycktes vara
af lägre klassen, tittade väl långt på mig med mina glasögon, men var
hyggligt och lemnade mig alldeles i fred. Sedan kom jag hem och skref
åtskilligt. Jag var dock något nedslagen till sinnes, ty Paris låg och
tärde på mig. Om natten föllo åtskilliga häftiga regnskurar, sådana det
ock om dagen fallit, och för öfrigt hördes blott åsnornas förfärliga
vrålande och något hundskall, dock detta senare på långt när ej så
mycket som i Konstantinopel. I min med fint flor omslutna säng plågade
mig hela natten myggorna förfärligt och gåfvo mig föga ro att sofva.

Dec. 15.

Var om morgonen på Ryska konsulatet och träffade der Spitznagel, till
hvilken äfven Jaba gifvit mig ett bref från Smyrna. Ehuru ganska artig,
behagade han mig ej särdeles. Äfven voro andra hos honom, bland dem en
Tysk doktor, som vistats här en längre tid. Här erfor jag äfven till
stor smärta för mig att _Hedenborg_ för omkring 3 år sedan flyttat för
alltid till Rhodos. Det var en svår nyhet för mig, ty af honom hade
jag väntat nästan alla behöfliga upplysningar. Min granne i hotelet,
Nordamerikanaren, kom in till mig på morgonen och lemnade mig första
häftet af den skrift, det nyss stiftade _American oriental society_ i
Boston utgifver. Han förekommer mig öfverhufvud allt bättre och bättre,
ehuru alltid mycket tungrodd. Af detta häfte erfor jag att presidenten
för sällskapet är John Pickering, och sedermera såg jag på min
reskamrats kappsäck namnet C. Pickering. Erfor äfven följande dagen af
honom sjelf att han är presidentens brorson och lär kanske till sluts
vara en man af djup lärdom och stort anseende, ehuru han aldrig låter
någonting sådant skina fram eller synas. Hvad ändamålet är med hans
resa längs Nilen och åt andra håll (t.ex. Tunis) dit han ämnar sig, har
jag ej kunnat fa ur honom ännu; och nu mera torde det bli för sent,
emedan han endera dagen tänker bege sig härifrån till Kairo. Kanske
har jag förskräckligt misstagit mig på honom. Vädret var hela dagen så
fult, med den ena starka regnskuren efter den andra, och så smutsigt
var det på gatorna att jag föga kunde vara ute. Jag använde derföre
största delen af dagen på att färdigskrifva ett bref till Conradi,
som jag börjat redan på redden af Konstantinopel. Det var öfverhufvud
en högst ledsam dag med allehanda griller, som fortforo att plåga mig
långt in på natten och väckte mig mycket tidigt följande morgon.

Dec. 16.

Förde brefvet, som jag adresserat till Hyrén i Konstantinopel, på
posten. Satt en stund inne hos Pickering, som skänkte mig det af
Amerikanska sällskapet utgifna häftet, hvilket jag trodde han lemnat
mig blott till genomögnande. Han torde ändock vara en treflig man,
ehuru jag ej ännu rätt kunnat fatta hans enkla, nästan patriarkaliska
manér. Flyttade från _Hotel d'Europe_ till _Hotel de toutes les
nations_. Jag hade allt sedan jag kommit till Alexandria ej mått rätt
väl och lefvat hela tiden blott med kaffe och bröd, emedan jag ej haft
den ringaste appetit. Troligen är oro orsaken dertill. Nu finner jag
mig bättre på det nya värdshuset, emedan här ej råder en sådan prakt
och glans som på det förra. Öfverhufvud tyckes stor luxus råda här,
isynnerhet bland Européerna, helt olika mot i Konstantinopel, der allt
till och med förekom mig litet sluskigt. Men större rikedom och stadens
mindre vidd lära här förorsaka luxen. Äfven Araberna tyckas litet
låtit smitta sig, så att de här gå grannare och kostsammare klädda än
i Konstantinopel Turkarne. Men å andra sidan kan man ej se trasigare
och sannare tiggarfigurer än här bland den lägsta klassen. De äro
ofta nakna ända långt upp på magen, den öfra delen täckt af trasor,
som man har svårt att förstå huru de kunna hållas ihop på kroppen.
Vädret klarnade i dag litet upp och på eftermiddagen upphörde slutligen
regnet. Jag gick mot aftonen ut och spatserade litet omkring, såg på
afstånd Pompeji pelare och Cleopatras obelisk, besteg en höjd, den
största här, och hade en praktfull utsigt öfver Medelhafvet, insjön och
de många palmlunder, som öfverallt ligga i staden mellan de underliga
husen, hvilka se ut som om en våning ramlat bort ifrån dem. För öfrigt
ser det ut som om öfverallt funnes ruiner af fallna hus. Vidsträckta
och djupa gräfningar tycktes vara gjorda, och i den uppkastade mullen
funnos qvarlefvor af gamla pelare och kapitäler, dels af marmor, dels
af granit. På toppen af höjden, der en liten fästning ligger, kom jag
i samtal med en Turk och en Arab, hvilka gåfvo mig lofordet att jag
talade väl Arabiska; men derföre måste jag ock ge en bakschisch af 10
para.

Dec. 17.

Gick tidigt ut. Vädret var vackert och gatorna redan nästan alldeles
torra. Vandrade omkring hela hamnen och större delen af staden,
och blef då och då mest af barn tillropad: Gajor. Staden hade mest
öfverallt samma utseende, låga stenbyggnader med platta tak. Det
förekom mig alltid som om något fattades på dem. Här och der på många
ställen suto Araberna och rökte eller åto frukt eller annat, pratade
och sågo nöjda ut, ehuru till sitt yttre mycket tiggarlika. Ett
gräl såg jag äfven mellan en ung gosse och en soldat. Den förre var
förskräckligt vild och skrek förfärligt om 5 piaster; men det hela
kunde jag ej få reda på. Sedan jag så vandrat kanske några timmar
omkring utan något mål, kom jag slutligen midt ibland trädgårdar, af
hvilka jag inträdde i en som stod öppen. Der inne var ett större i
Europeisk smak byggdt hus, som jag sedan erfor vara en Armenisk kyrka.
Sedan jag här gått omkring i palmlunderna, kom trädgårdsmästaren
och helsade på mig på Arabiska, och vi kommo så i samtal, hvilket
allt fortsattes under spatserande och snusande. Han var en högst
välvillig medelåldrig man, och gaf mig en stor mängd dadlar, dem han
slog ned ifrån träden. De smakade mig mycket väl och jag åt mycket
af dem. Sedan gaf han mig åtskilliga andra frukter och hela hopen af
välluktande blommor. Jag dröjde visst 2 timmar i trädgården, mest i
hans sällskap och trifdes mycket väl der. Medan jag gick ensam omkring
der, hittade jag en röd med hölsa försedd frukt, som jag tog upp och
smakade på; men den var förfärligt stark och bitter, och ehuru blott
helt obetydligt kommit att vidröra mina läppar, brände det förfärligt
och länge på dem som eld. Sedan jag efter mycket spottande slutligen
vågade svälja saliven, brände den ännu länge i hela gommen, och då jag
kanske halfannan timme derefter oförvarandes kom att klå mitt öga med
samma finger som vidrört hölsan, fick jag en förfärlig sveda, som kom
mig att frukta för mitt öga, men dock slutligen gick öfver. Sedermera
erfor jag att denna längs jorden växande frukt var peppar. Roligt och
eget var det här brukliga sättet att gå upp och ner för palmträdet.
Karlen hade nemligen en temmeligen bred gördel på ryggen, hvars begge
ändor förenades af ett rep, som på ena sidan kunde öppnas och fästas.
Med gördeln på ryggen, repet omkring den skrofliga palmstammen och
med sina fötter stödda mot trädet, vandrade han behändigt uppför det,
flyttande repet för hvart steg han tog. Uppkommen till kronan samlade
han dadlarne uti en korg eller skar af hela qvisten hvarpå dadelklasen
satt. Sedan jag tagit afsked af min trefliga trädgårdsmästare, som
vid nästa besök bad mig hemta åt honom litet af mitt snus, som mycket
behagade honom, gick jag bort belastad med dadlar och blommor, rätt
glad öfver min här tillbragta tid. Sedan gick jag småningom hem, läste
litet ur _Lanes_ ypperliga arbete _the modern Egyptians_, åt middag och
blef hemma tills mot aftonen, då jag åter tog mig en liten promenad i
det vackraste väder med ljum sommarvarm luft, som dock icke var qvaf,
emedan hela dagen hade blåst en mild nordlig vind. När jag härunder
kom till hafsstranden och stod der och såg utåt, kom jag i fäl med en
fattig Arab, som sade sig ha varit portvakt hos åtskilliga Franker.
Han hade förlorat ena ögat genom en Arabisk doktors dåliga behandling
af någon ögonsjuka. Han talade vidlyftigt om hela saken, men jag
förstod ej rätt allt. Han var för öfrigt en gladlynt och god man om
några och 40 eller 50 år, ty han visste det ej sjelf rätt säkert; jag
fann stort nöje i att prata med honom, så att vi blefvo stående visst
en half timme och konverserade. Slutligen begärde han litet tobak att
stoppa sin pipa med och jag gaf honom en qvart piaster, som han med
tusende tack emottog. På dagen under min vandring i staden hade jag
sett en ohygglig operation med en åsnas öga. De hade, så mycket jag i
folkträngseln deromkring kunde se, med en nål dragit en grof tråd genom
conjunctivan, hvilken tråd operatorn höll med den ena handen, under
det han med fingrarne på den andra förfärligt och utan all skonsamhet
gräfde omkring ini ögat åt alla sidor, så att bloden rann ymnigt ur
det. Sedan han så en lång stund fortfarit, tog han ett glödgadt jern
och brände med dess ena platthufvade ända djupt in genom skinnet på
sidan af ögat, och upprepade bränningen ännu med ett dertill färdigt
hållet annat jern. Härunder voro hela tiden åsnans ben bundna, dess
mun och nos tillstoppade till största delen af ett öfver nosen spändt
trädstycke. Hvartill allt detta tjente, antingen att exstirpera ögat,
som jag dock ej tror, eller kurera det för någon åkomma, kunde jag ej
få reda på. Operationen, ehuru gjord på en åsna, var ganska buslig; men
de dervid assisterande och beseende tycktes det ej alls bekomma, ehuru
bland dem voro flere unga barn.

Dec. 18.

Var om morgonen hos Pickering, som allt mera vinner i mitt tycke, ehuru
allt ännu mycket tungrodd och njugg på ord. Var sedan ner i hamnen
och fick reda på en signore Cagia, till hvilken jag hade ett bref att
aflemna från hans farbror Pisani i Konstantinopel. Vandrade sedan
vidare der, och var förskräckligt förföljd af åsnedrifvare, som prompt
ville ha mig att rida och ansatte mig mycket värre än isvotschikarne i
Petersburg. Jag kom dock undan upp till Frankernas qvarter och besökte
Spitznagel, som höfligt tog emot mig. Han tyckes vara en man som laggt
sig på föga annat än sitt embete, och har föga böcker eller annat i
den orientaliska litteraturen, tyckes ock ej känna mycket deraf. Sedan
gick jag genom bazaren och spatserade i den åt alla håll. Den förekom
mig här på långt när ej så rik som den i Konstantinopel och Smyrna,
för öfrigt nära nog i samma smak, blott att här satt mer sysslolöst
folk, isynnerhet qvinnor och barn, som sågo förfärligt trasiga ut och
voro nästan halfnakna. Här på åtskilliga kaffehus, bland hvilka ett
isynnerhet förekom mig störst och bäst af alla orientaliska jag än
sett, såg jag allehanda spel, största delen af dem Lane beskrifver.
Jag hade vandrat hela dagen, så att jag nu för första gången sedan
jag kommit hit egentligen kände mig hungrig och åt med aptit min
middag. Kort derefter begaf jag mig till föreståndaren för härvarande
militärhospital, en Tysk. Han emottog mig mycket vänligt och bad mig
följa med sig följande morgon, då han kl. 7 skulle göra sin morgonrund.
Det gör en godt, då man ensam utan bekanta och "verlassen" vandrar
omkring främmande i en främmande stad, att finna någon som välvilligt
tar emot en. Det var nu fallet med mig. Under min vandring i bazaren
såg jag en Arabisk likprocession vandra fram, i spetsen för hvilken
gick först någon sheikh åtföljd af en stor skara små skolgossar och
sedan äldre karlar, derefter kom liket i en kista öfverdragen med en
röd broderad duk och efterst kommo qvinnor. Pojkarne och karlarne
mumlade i ett förfärligt sorl, så mycket jag genom det kunde höra,
_lá iláha illallaho_; men tycktes för öfrigt ej just vara andäktiga
eller allvarsamma, ty de pratade och skrattade derunder mycket med
hvarandra, så äfven qvinnorna. Kort förut hade jag passerat förbi
en liten skola, der pojkarne suto och runkade på hufvudet och hela
öfra delen af kroppen under det de mumlade på sina läxor. Senare på
eftermiddagen gick jag genom tullen, som är i en kasern utåt kanalen
Mahhmodije, och gaf mig under vägen i fäl med en gammal gubbe som gick
samma väg. Han var treflig och rolig, ehuru med Arabiskt högmod, så
fellah och tiggaraktig han för öfrigt var. Jag vann dock mitt ändamål
att komma i samtal med honom och vi gingo väl en half timme tillsammans
och pratade. Äfven han ville naturligtvis ha en drickspenning och jag
gaf honom 5 fadda. Men när vi skildes åt och han frågade om han skulle
stoppa sin pipa åt mig och jag mente det ej vara nödigt, ville han ha
mera, hvilket han dock ej fick. När han tog emot slanten, kysste han
den först. Jag uppsteg nu på en backe och hade en vacker utsigt öfver
hafvet åt alla sidor och till någon del öfver staden, hvaraf dock en
stor del bortskymdes af en högre backe. Sedan vandrade jag småningom
hem öfver de uppgräfningar man här gör allestädes, invid hvilka i
gruset ligga många och stora stycken af pelare och annat. Här blef jag
åter gäckad och bespottad af barn, som till och med kastade stenar
efter mig. Vädret var som den vackraste, ljummaste vårdag hos oss, med
en frisk, men mild vestlig vind. Fälten, som tycktes vara upplöjda,
buro en gröda hvilken fullkomligen liknade vår brådd, och allt liknade
den vackraste majdag hos oss, blott folket var annorlunda och jag var
annorlunda.

Dec. 19.

Jag hade knappt hunnit lägga mig i går aftons, då jag hörde musik. Jag
steg upp och såg genom fönstret en procession, föregången af en gosse
som bar en fackla, efter honom musikanter bestående af en pipare, hvars
instrument hade ett ljud nära liknande klarinettens, men mera skarpt,
ungefär emellan den och haubois, vidare ett stränginstrument som
accompagnerade med ett ljud nära mandolinens, och en tambour de basque.
Efter dem kom sjelfva processionen, bestående af qvinnor och karlar,
samt sist ännu 2 fackelbärare. Det var troligen ett brudtåg. Musiken
var ej ful, melodin, alltid densamma så länge jag kunde höra, var enkel
och behaglig. Jag begaf mig ut kl. 7 till doktor _Barber_ och följde
honom till militär-hospitalet, ridande på en åsna. Ridten är ganska
beqväm, men jag tycker alltid synd om pojkarne som måste springa efter
och köra på. Härvid nyttja de en trädkäpp, något hvass i ändan, med
hvilken de sticka åsnan i länden. Sådan var väl de gamles _kentron_,
om jag rätt minnes namnet. Hospitalet, som är något aflägset, är en
gammal kasern, inrättad till sjukhus. Det är en fyrkantig byggnad,
kanske lika stor som vår Thölö kasern, men blott med 2 låga våningar
och platt tak, allt af ett temmeligen ruskigt utseende. Midtpå gården
var en badstuga. Han sjelf är prefekt för det hela och kallades af
alla _khakim pasha_. Under sig har han 4 Europeiska läkare, alla tror
jag Italienare, och dessutom 2 Arabiska. Hvar och en af alla dessa
läkare har åter under sig en Arabisk handtlangare, som upptecknar
recepten och förbinder &c. Han sjelf sade sig hafva förbehållit sig
ögonsjukdomar och operationsfall samt uppsigten öfver det hela. De
sjukas antal uppginge ofta till öfver 500 och mer; nu voro här ej så
många. För närvarande var här just inga intressanta fall; ögonsjukdomar
åtskilliga, men ingen särdeles märkvärdig. En elefantiasis i scrotum
såg buslig ut. En dylik hade han för någon tid sedan opererat, som han
sade varit ovanlig och öfver hvilken han ville visa mig teckningar.
Äfven hade han en liten samling af preparater, bland hvilka jag såg
en stenbildning i urinblåsan, enligt bvilken han förklarade stenarnes
uppkomst och fortbildning. Här gäller nemligen redan såsom lag att
man kan göra nekroskopier, ehuru, såsom äfven oftast hos oss, den
dödas anförvandter skola undanbedja sig det. Ordningen och snyggheten
på sjukhuset var väl öfverhufvud kanske bättre än man här kunde
vänta, dock ännu ganska dålig. Rummen liknade mera kättor och bodar
än sjukrum. Sängarne voro ej heller särdeles goda eller snygga. Ett
apotek, temmeligen fullständigt, fanns här med de nödigaste preparater,
hvilka sedan dispenserades ut i ett eget rum af Arabiska farmaceuter;
på burkarne stod äfven det Arabiska ordet, men det var som oftast intet
annat än det Latinska, skrifvet med Arabiska bokstäfver. Läkarena voro
i allmänhet hyggliga och artiga mot mig och jag passerade för en deras
kollega, såsom sådan äfven af prefekten presenterad för dem, ehuru jag
fullkomligen beskrifvit för honom den kurs jag gjort i medicinen. Han
klagade något öfver sina kollegers intresselöshet. Och Gud vet hvad
det kunde vara för män, ty här får, såsom jag af honom erfarit, hvar
och en praktisera som kan skaffa sig patienter; i det afseendet finnes
alldeles ingen polis, och den som vill inträda i tjenst har blott att
underkasta sig någon ringa formalitet, som skall vara nästan af ingen
betydenhet. Ronden gick på en helt kort stund, ehuru antalet af sjuka
här var betydligt, om ock sjukdomarne kanske ej voro farliga. Kort
efter det jag kommit hem, gjorde Spitznagel en liten visit hos mig,
hvars mening jag ej kunde inse, om den ens hade någon. På eftermiddagen
var i bazaren och köpte mig några pipor och _kalamer_. Spatserade litet
på aftonen, men vädret var fult och kallt. Det blåste nemligen hela
dagen NY nästan storm. Frankerna sågo frusna ut och hopkrumpna i sina
kappor. Araberna voro lika nakna som vanligt. Äfven jag frös litet, då
jag gick längs hafsstranden och såg på vågorna, som svallade förfärligt
mot de nära liggande grunden och bröto sig långt upp på stranden i
långa svallsjöar.

Dec. 20.

Satt hela förmiddagen och sysslade med ett och annat. Gick en stund
efter middagen ut och spatserade längs hafsstranden, som nu låg full
af allehanda små snäckor och sjögräs, hvilket senare barn och qvinnor
samlade upp i såll ur svallsjöarne, som ännu gingo höga efter gårdagens
storm. Äfven lät man åsnor gå och beta på den högre upp vid stranden
uppkastade tången. Gick sedan genom ett aflägset qvarter, der husen
liknade en måttligt högt uppförd mur i hvilken rummen voro, liknande
källare, utan fönster, tror jag, blott med en låg dörr och så låga att
troligen jag ej kunnat stå rak i dem. Derigenom kom jag till Kleopatras
pelare, som är ett enda ofantligt stort granitblock, det största jag
ännu sett, med hieroglyfer på alla sidor; men blott på södra och östra
sidan af obelisken voro de läsliga och tydliga, på de andra sidorna
voro de förvittrade, åtminstone högst otydliga och utplånade. När jag
stod bredvid den förekommo mig alla föremål der omkring och jag sjelf
så oändligen små, ehuru den på afstånd ej ser alltför stor ut. Derifrån
gick jag hit och dit omkring i det vackraste, mildaste vårväder,
och kom slutligen till en gammal man, som jag på hans gröna turban
igenkände för en sherif. Han helsade på mig först och gaf sig i samtal
med mig; tycktes affektera att tala det gamla lärda språket, satte
t.ex. alltid predikatet i accusativus med nunnation efter verbum vara,
men visade öfverhufvud välvilja och mildhet. Jag förstod hans språk
särdeles väl, hvarföre jag ej gjorde mig någon brådska att gå ifrån
honom och då vi slutligen skildes, ångrade jag mig och gick tillbaka
till honom. Han förde mig in i moskén, der 2 män höllo på att göra sin
bön, visade mig den, ehuru der var ringa att se nu i dess förfallna
tillstånd, äfvensom dess fordna vidsträckthet och de 2 grafvar, som
ännu voro qvar från fordom. Han sade sig vara född här under Napoleons
invasion, då Fransoserna äfven skulle ha förstört minareten, som nu
alldeles saknades. Hans ena öga var alldeles förstördt redan från
ungdomen och det andra var svårligen fördunkladt, ehuru han sade sig
se bra med det. I hela hans väsende låg öfverhufvud en mild och lugn
hängifvenhet och resignation, det syntes klart att han pröfvat mycket
af lifvets köld. Han sade sig bo i moskén, ehuru jag der ej kunde
se någon säng eller några andra husgeråd. Han frågade mitt namn och
jag uppgaf det vara Wali -- ett namn som sheikh Tantavi rådde mig
att antaga och som jag i sjelfva verket burit på alla mina pass och
biljetter allt sedan jag kom till Havre, der man genast skref mig Valy.
Han undrade högeligen på huru jag fått ett äkta muslimiskt namn, och en
annan gammal gubbe, som säkert var moskéns mueddin, sade sig haft en
kusin som hetat så. Gubben vann hela min aktning och kärlek, isynnerhet
genom den fördragsamhet han visade alla folk och deras religion, och
genom den enkla, hulda orientaliska filosofi som låg i hela hans tal.
Jag kom öfverens med honom att jag alla dagar skulle få komma dit
och lära mig Arabiska. Han sade sig ha mycket böcker i åtskilliga
lärdomsstycken. Han följde mig långt på vägen och visade mig den, på
det jag skulle hitta tillbaka. Sedan gick jag ännu längs stranden för
att lukta sjögräs, och såg på åsnedrifvare som läto sina ök gå och beta
på sjötången. Sedan kom jag förbi _Vakil effendis_ hus, som ligger
vid sjöstranden, och kom der i samtal med 2 unga soldater från Tanta,
hvilka voro högst trefliga och verkeligen älskeliga. De klagade öfver
att de på 23 månader ej fått ut någon sold och att de hade svårt om
bröd och tobak. Jag bjöd dem in på ett bredvid liggande kaffehus, men
de afböjde det och bjödo mig i stället in i sin vaktkoja vid porten af
huset, der jag satt bland hela hopen soldater, hvilka alla bemötte mig
hyggligt. Det var ett helt litet rum, på hvars murtaba eller upphöjning
de utbredde för mig en matta att sitta uppå. När jag efter en kort
stund åter gick bort, bådo de mig stanna. Men det började redan bli
mörkt, och så verkligen glada de än voro och så mycket jag än tyckte om
mig här, fann jag dock säkrast att gå hem.

Dec. 21.

Hade ingen ro att sitta hemma för gårdags sheikhen, hvarföre jag
gick kl. omkring 10 ut till samma moské, der jag i går gjort hans
bekantskap. Han var dock nu ej der. Jag gick derifrån efter ljud, som
jag hörde, af en trumma och kom till ett litet hus, utanför hvars dörr
stodo, omgifna af en stor skock barn, 2 musikanter, den ena klappande
på en trumma, den andra slående tallrickar, och med dem en liten
gosse som bar en grön fana med en inscription, innehållande Islams
hufvudtrosartikel. Trumman var nästan i form af vår tambour de-basque,
men ansenligt djupare, på båda sidor öfverdragen af skinn; då han slog
på den ena sidan, hade han på den andra en flat sticka med hvilken han
slog emot. Tallrickarne liknade våra, men voro mycket klumpigare och
såsom jag tyckte af koppar. Jag frågade hvarföre musiken uppfördes, då
de sade att det i dag var någon sheikhs fest samt uttalade _molid_. Jag
blef fordrad att ge 5 fadda men gaf 10, och de tyckte jag var mycket
frikostig. Sedan vandrade jag mycket omkring; kom till en tullport,
der tvenne soldater suto och spelade det här vanliga _min'al_ spelet
med snäckor, som delas ut i 6 gropar på hvardera sidan af ett bräde.
Jag fick dock ännu ingen reda på det spelet. Nära tullporten var en
begrafningsplats, der just nu ett barn råkade begrafvas. Processionen
bestod här af blott fullvuxna, som på en ganska vacker melodi sjöngo
islams troslära. Just när likkistan bars in stannade qvinnorna, som
följde med efterst i tåget, utanför kyrkogårdsporten och skreko och
jemrade sig; isynnerhet ropade en högljudt med gråtande röst _ja
valadi_ och dylikt, mest allt betydande: _o min son!_ Äfven de andra
klagade och ropade. Gick sedan åter in i den Armeniska trädgården och
helsade på trädgårdsmästaren, som på det vänligaste tog emot mig. Men
han var nu sysselsatt med trädgårdsarbete, så att han ej hann med mig.
Derifrån vandrade jag småningom middagstiden hem och träffade åter på
vägen en likprocession, föregången af en hel hop pojkar, som skreko
och vredo sina ansigten förfärligt. Förmodligen var det läraren i
någon skola, som följdes af sina lärjungar. Handlade tobak, och af en
näslös Turk, som handlade med gammalt skräp, en Engelsk upplaga af Nya
testamentet på Etiopiska för billigt pris. Straxt efter middagen gick
jag åter ut till min moské, men träffade ej heller nu min sheikh; men
under det jag i sällskap med hans mueddin och tvenne andra slarfhankar
satt på några stenar utanför moskétrappan och väntade, samlade sig
allt flere dit, så att vi slutligen voro ett sällskap af omkring 10
personer, som suto der och stekte oss i den ganska varma solen och
njöto rätt af söderns "il dolce far niente." De undrade högeligen hvad
jag var för en fogel, men när förmodligen mueddin underrättat dem att
jag ville lära mig Arabiska, började de fråga mig hvad det och det
hette på Arabiska; när jag visste det, skrattade de nöjdt och när jag
ej visste, sade de mig det Arabiska namnet med högsta välvilja, och
voro öfverhufvud glada och hyggliga, så att jag fann mig väl ibland
dem. Undertiden gick än den ena, än den andra in i moskén och gjorde
sin bön. Slutligen kom en sheikh, en annan än gårdagens, och man
visade honom något som jag skrifvit på en liten griffeltaflebit med
en annan, och som de andra ej kunde läsa; men när sheikhen läste det,
förundrade de sig högeligen öfver att jag kunde skrifva Arabiska.
När sheikhen, hvars namn var _Ibrahim_, slutat sin bön, kom han ut,
satte sig bredvid mig och började fråga mig allehanda samt slutligen
examinera mig i Arabiska grammatiken; när jag svarade rätt på hans
frågor, steg allas förundran högt och de skrattade högst roligt. Han
frågade vidare hvad jag hade för Arabiska böcker, och då han hörde
att jag äfven hade Koran, började han för de andra apostrofera sådana
män, som lära oss otrogna deras grammatika och annat för pengar. Sedan
blef tal om Mekka och de frågade, nästan med någon illslughet tycktes
det mig, om jag varit der eller om jag tänkte mig dit, hvartill jag
naturligtvis svarade nej. Men nu berättade en af sällskapet huruledes
en kristen dock varit der, och man tycktes högeligen förarga sig
deröfver. Sedan kom än vidare en sheikh dit, som var blind på båda
ögonen och för öfrigt såg ut som en rätt dervish; han gjorde mig några
frågor. Men ingen af dessa hade den huldhet och det milda väsende som
moskéns egentliga sheikh, min gårdagsbekantskap. Ibrahim var dock en
rolig man, något häftig, såsom han äfven talade mycket fort; hade
för öfrigt mycket tycke i utseende och manér af sheikh Tantavi. Hela
denna eftermiddag var mig af det högsta intresse, ehuru jag fann mig
litet generad af att bli examinerad. Men för att lära sig ett språk
är i sanning detta den bästa methoden. Sedan följde jag med Ibrahim
till staden, der han gick in i en moské. Jag frågade äfven honom om
han ville bli min lärare i Arabiskan, men han sade sig vara lärare i
en skola och hela dagen upptagen der; bad mig derföre hellre gå till
sheikhen i moskén.

Dec. 22.

Gick på förmiddagen ut och spatserade genom en tullport till Pompeji
pelare. Den förekom mig större än Kleopatras och i helt annan smak,
alldeles rund med Jonisk kapitäl. Den stod på en murad ställning, och
var äfven på sina ställen förvittrad. Af en inscription på vestra
sidan syntes ännu tydligen IION och i raden ofvanom DIO, så mycket
jag kan minnas. Äfven på denna hade fadda menniskor suddat sina namn,
isynnerhet Engelsmän, till och med högt uppe mot kapitälen och på
midten af den stora pelaren, dit de ej kunnat komma utan höga stegar
eller andra konster. Sådana namn förekomma mig som om de stode på en
skampåle. Sjelfva platsen på hvilken den stod, var ej särdeles hög; man
hade dock en vidsträckt utsigt öfver hafvet åt alla håll och öfver en
del af staden. Nedanföre låg en stor vidsträckt begrafningsplats, der
nu middagstiden en man höll på att begrafva åtskilliga lik, hvarvid
karlarne läste böner och qvinnorna förskräckligt skreko och skränade.
Jag såg huru man stoppade allehanda saker i grafven under bårtäcket,
som var utsträckt öfver den, men kunde ej få reda på hvad det var.
Äfven voro 2 vattumän tillstädes, som ur sina krukor gjöto vatten i den
uppkastade mullen; man tycktes röra detta tillsammans, säkert för att
tillmura grafven. Grafvarne här äro ej fullkomligen lika de Turkiska,
på hvilka senare, med undantag af qvinnografvar, turbaner aldrig
saknas; vanligen bestå de ej af annat än denna, ställd på en flat
marmorskifva med inscriptionen. Här deremot äro grafvarne murade med 3
trappsteg upp och turbanen är afstympad i en upprättstående, likaledes
murad cylinder på ena sidan af grafven, på den andra finnes en lägre.
Dock såg jag äfven här några turbaner eller fastmer blott mössor,
_tharboacher_. Äfven rundtomkring detta ställe, såväl inom som utom
staden, voro vidsträckta gräfningar gjorda och öfverallt lågo lemningar
af pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Spitznagel sade att
man gräfde blott för att få färdiga materialier för de nya hus, man
här håller på att bygga öfverallt. På eftermiddagen gaf jag mig åter
ut att färdas och kom till en gammal, likaledes halfförfallen moské,
der jag träffade dess muezzin, en gammal man med svårt fördunklade
ögon och ett värdigt grått skägg. Jag gaf mig i samtal med honom, han
var högst välvillig och foglig samt visade mig moskén. Han hade för
fem år sedan varit skräddare, men sedan hans ögon blifvit så dåliga
kunde han ej mer sysselsätta sig med det yrket. Jag gaf mig äfven för
honom, liksom för andra, ut för att vara läkare; han prisade högt denna
konst och jag finner mig derigenom vara mycket välkommen hos alla. De
fråga mig om sina ögon och om bot för dem. Äfven han lofvade lära mig
Arabiska och bad mig alla dagar komma hit till moskén, der han alltid
vore tillhands. Vi gingo bort tillsammans, men veko först in hos en som
tycktes vara moskéns väktare och bodde derinvid i en koja, bestående af
3 väggar, bland hvilka en var qvarstoden af ett gammalt hus. Dörr fanns
ej. Vi gingo dit in och der suto en karl och 2 qvinnor obetäckta, den
ena med ett barn under skjulet, som utgjorde en fortsättning af taket,
och inne i kojan dottren, en flicka kanske om 12 år, som höll på att
koka en sorts bönor, kallade _ful_, dem hon hemtade ut åt oss och vi
åto. De smakade ej just illa. I anseende till en liten regnskur fingo
vi sitta en god stund här. Men det var ganska roligt att se huru nöjdt
dock folket tycktes vara i den ögonskenliga uselhet här rådde. Derefter
gick jag till min gamla moské och träffade der bland andra den blinda
sheikhen, som åter började göra mig allehanda frågor och hade mig
att recitera _elfati'he_ (första kapitlet i Koran). Då några bredvid
stående gossar hörde det, sade de sinsemellan än att jag var en moslim,
än att jag skulle bli det, och sheikhen gaf sig all möda att få mig
att upprepa Islams hufvudlära, men jag låtsade då aldrig förstå honom.
Bland gossarne hörde jag att man kallade mig _sheikh Valy_. De ville
på allt sätt ha mig in i moskén, dit den blinde begifvit sig och satt
sig på en matta samt ropade åt mig att jag skulle komma in; men de sågo
mig något illpariga ut, så att jag fann bäst vara lemna dem. Min gamle
moskéns egentliga sheikh fick jag ej heller i dag träffa; troligen
var han sysselsatt i moskén, dit jag ej nu ville gå in, då der fanns
flere som höllo på att göra sin bön. Det hade regnat åtskilliga skof i
dag, men dessemellan brände solen särdeles hett, så att jag för första
gången rätt kände Afrikas sol. Dock var vädret behagligt. Till afton åt
jag i dag ett litet hvetebröd med en apelsin, som sannerligen var en
smaklig qvällsvard.

Dec. 23.

Satt hemma länge på förmiddagen i anseende till uthållande regn, som
börjat redan om natten med tätt på hvarandra följande skurar och
fortfor hela morgonen på samma sätt. Slutligen sken dock solen fram
och jag gick ut att spatsera i middagssolen, som var mycket het. På
gatorna, isynnerhet den vid hvilken jag bor, var mycket smutsigt,
dock voro de ställen der solen rätt kommit åt, till en del redan
upptorkade. På eftermiddagen gick jag åter till min moské och satt
der utanföre på stenarne, i sällskap med några dess vanliga besökare.
Slutligen kom sheikhen sjelf och gaf sig i samtal med mig, hvarunder
han nästan oafbrutet talade gammal grammatikalisk Arabiska. Han frågade
huru många bokstäfver man räknade i Franska alfabetet, hvarvid jag
tog till på höft 26. Han bad mig räkna upp dem och jag räknade från
Svenska alfabetet, så att jag fick 26. Gubben gjorde sina anmärkningar
deröfver och kunde isynnerhet ej begripa _x_, huru ett sammansatt
ljud skulle få vara _en_ bokstaf. Slutligen frågade han om jag kände
det Arabiska alfabetet och då jag svarade ja, bad han mig äfven räkna
upp dess bokstäfver. Det föll mig i sanning svårt och det gick ej
klanderfritt. Härvid fick jag åter arbeta med det svåra ljudet _'h_
(sjette bokstafven i alfabetet), hvilken bokstaf jag tyckte denne
sheikh, bland alla jag hört, uttala riktigast efter min tanke, ehuru
olika det man vanligen hör i tal. Gubben sade mig så sannt: du stjäl
ett och annat härifrån och derifrån i böcker, men sjelfva roten har du
ännu ej funnit af Arabiskan, öfverhufvud tycktes dock de närvarande,
som hörde vårt samtal eller hellre min examen, vara nöjda med och
berömma mitt språk, och jag hörde åter en gosse säga åt en ur moskén
kommande man att mitt namn var sheikh Vali. Sheikhen talade sedan vidt
och bredt om huru Arabiskan vore grunden för alla andra språk, nemligen
Franskan och Engelskan, ty det tycktes vara de enda han kände till utom
de musulmanska. Vidare fordrade han att jag skulle skrifva åt honom ett
Franskt alfabet och lära honom detta språk, då han i stället skulle
lära mig sitt. Samma tal om Arabiskans förträfflighet och uselheten af
alla andra språk, fick jag, sedan denne sheikh gått bort, äfven höra
af en annan. Det började åter regna, och emedan man ej bjöd mig in i
moskén, fann jag för bäst att vandra hem.

Dec. 24.

Spatserade omkring och var en stund i den ena moskén hos min moazzin,
med ett litet sällskap som samlade sig dit till middagsbönen. På
eftermiddagen var jag en stund i den andra moskén, som jag nu fick
höra heter _Djamiu-l-'attarin_ (parfymhandlarnes tempel), och förde åt
sheikhen Conradis ögonvatten, som jag här låtit preparera på ett apotek
med rosenvatten. Det kostade 7 piaster, d.v.s. omkring 1 rub. 50 kop.
b:co ass., hvilket förekom mig förskräckligt dyrt, så att jag dugtigt
ovettades. Det enda sätt hvarpå jag firade julaftonen, var att jag gick
till _café d'Europe_, tog en kopp kaffe och såg på 2 schackspelare, som
ej voro särdeles stora spelare. Jag hade ledsamt för mig sjelf här på
min ödsliga kammare och tankarne flögo oupphörligen hemåt, derifrån jag
i dag med ångfartyget halft hade väntat bref, men förgäfves.

Dec. 25.

Satt hemma hela förmiddagen i anseende till det oupphörligt skoftals
kommande regnet. På eftermiddagen klarnade det upp, hvarföre jag gick
och spatserade oaflåtet omkring från kl. omkring 2 till kl. 6; denna
promenad gaf mig åter godt lynne, ty på förmiddagen hade det varit
nog dåligt. Vädret var så vackert och så varmt, i starkaste solhettan
till och med hett, att jag med svårighet kunde föreställa mig att det
nu var juldagen. Under färden kom jag i tal med en soldat, som satt
och stickade strumpa. Äfven han klagade mycket öfver dåliga tider --
solden hade han ej fått ut på 3, 4 månader och hade intet att äta
eller få tobak för. Detta var naturligtvis ingången till anhållan om
en baqshish. Jag hade i allmänhet icke kunnat tro att militären här
skulle vara så pass god som jag funnit den, och jag har med nöje och
förundran sett på soldaternas hållning, då de alla morgnar marschera
förbi mitt fönster på vakt. Hvad som isynnerhet roar mig är att höra
piccolo-flöjten och trumman, hvilka båda två gå fullt ut upp mot hvad
jag hört i Paris och annorstädes, om ej de här till och med äro bättre.
Men hvad man här ej kan undvara är tobakspipan, den bär filipiparen
med sig jemte sin pipa och soldaten jemte sitt gevär. Sjelfva den
stora completta militärmusiken, som jag hört men ej sett, låter
öfverhufvud såsom den Turkiska och Ryska; äfven här stämma och skråla
instrumenterna lika illa som vanligen annorstädes. Soldatens uniform
är god, och mycket bättre vald än i Konstantinopel. Den är hel hvit,
de nationella vidbyxorna, som räcka blott till knäna, bibehållna,
tröjorna ej så snäfva och fula som Turkarnes. Öfverhufvud tyckes hela
militärväsendet här stå på en bättre fot. Högtiden till prydnad drack
jag thé för mig sjelf på min kammare i afton; men det var dåligt,
troligen grönt, af en bitter starkt narkotisk smak, som troligen förtar
mig lusten att vidare smaka på det här. För öfrigt tröstade jag mig med
att jag annorstädes knappast haft mycket roligare.

Dec. 26.

Gick i god tid på morgonen ut till min gamla muezzin, hvars namn jag
nu fick höra var Mohhammed. Han säger sig vara 75 år gammal, men det
tror jag knappt, ty han ser ännu särdeles stark och kraftfull ut. Han
berättade mig allehanda från den tid då _Vonavarte_ (så uttalar man
här Bonaparte) huserade i Egypten. Tre gånger säger han sig hafva
gjort vallfarten till Mekka och oombedd berättade han mig huru det går
till der. I sitt tal inblandade han alltsomoftast språk från Koran och
antog dervid en högst from mine, och efter allah sade han mest alltid
_sub'hanahu veta'ala_ (lofvad och upphöjd vare Allah!). Under det vi
suto och pratade, kom i 2 Europeiska vagnar (hvardera förespända med
6 ståtliga hästar, det ena spännet hvitt, det andra svart) paschans
_uharim_ och begaf sig till den helt nära härinvid belägna stora
moskén, som Mohammed kallar _Danjans_ moské. En del af följet kom hit
upp till vår moské, då jag gick bort och spatserade på den rundtomkring
belägna stora begrafningsplatsen. Kort derpå kom äfven min gubbe ut
och så suto vi länge på en graf och konverserade. Jag blef med honom
ända till middagen, då jag gick hem och skref ett bref till Wiklund på
Konstantinopel. Sedan gick jag ännu till min gubbe och satt hos honom
en god stund. Denna dag hade jag haft god öfning i Arabiskan och skulle
alla dagar bli så goda, så ginge det nog. Medan vi på förmiddagen suto
på grafven, kom dit en af de skolgossar, som sett mig vid den andra
moskén, stannade och pratade med oss och var särdeles vänlig emot mig;
bad mig slutligen rätt innerligt att jag skulle uttala islams troslära
och mente att det ju vore blott några ord. Jag låtsade ej förstå
honom, men gubben hutade åt honom och körde bort honom. Gubben säger
sig egentligen härstamma från Spanien, hans farfar skall först hafva
flyttat derifrån hit. Gubben är för öfrigt mycket treflig, godmodig
och mild emot mig, så att jag trifs särdeles väl hos honom. Under det
vi suto utanför moskén på bänken, öfver hvilken han haft artigheten
utbreda en matta för mig, gick en qvinna förbi oss och tilltalade
honom; han sade mig sedan att det var en qvinna som läste Koran, och
då jag deröfver visade mig förundrad, sade han att sådana funnos
många samt att de äfven kunde skrifva och en skola fanns för qvinnor.
Sedermera hörde och såg jag samma qvinna vid min bortgång sitta med
sitt barn i famnen och mässa Koran. Senare på aftonen gick jag längs
sjöstranden och luktade hafsvind i det vackraste, mildaste sommarväder.

Dec. 27.

Gick ut om morgonen, spatserade och kom till ett ställe, der man
uppförde en ugn för att bränna kalk. Af karlarne som arbetade kände
jag de flesta från moskén _Atharin_, de helsade på mig och jag blef
länge der och pratade. Medan jag stod der, kom till mig den samma gamla
gubbe, med hvilken jag en eftermiddag spatserade utåt _Machmudje_.
Han arbetade nu här och tillbragte nätterna här såsom vakt, nästan
under bar himmel med blott en matta under sig och sin _ichram_ öfver
sig. Han visade sig särdeles beställsam och nyter och bad mig komma
med sig. Han visade mig sitt lägerställe, pratade mycket och frågade
slutligen om jag hade någon charim. Då jag svarade nej, beklagade han
mig, erbjöd sig att skaffa mig en _charim_ och var särdeles angelägen
att föra mig omkring afsides, att prata mellan 4 ögon och erbjnda mig
sin tjenst. Gubben plirade med sina små svarta, halft tillslutna ögon
och var högst rolig. Men jag har svårt att förstå hans språk och i
allmänhet det lägre folkets, som skiljer sig betydligt från det mina
sheikher tala. Sedermera gick jag upp till Mochammed. Han var ej sjelf
der, men en hans gamle något lomhörde vän, som alltid brukar hänga
der, sade att han snart skulle komma. Han kom ock, vi satte oss i
den heta solen och läto steka oss. Nu fick jag höra att denna moské
hette _Abo chegar_. Kort derpå kom till oss en Turk, en effendi som
hade pipa och tobak, då vi suto på 4 man hand och pratade om det af
orientalerna så högt älskade ämnet: verldens "Nichtigkeit" och mera
dylikt. Samtalet späckades naturligtvis med mycket språk från Koran
och de utropade: _Vallah jallah!_ när de hörde att jag kunde så mycket
utantills af den. De klagade öfver att _ikram_ ej mera fanns och att
verlden var dålig; Turken isynnerhet var rolig med sina miner och
choser, i hvilka han ville lägga stor mening och betydelse, han tog oss
på armen förtroligt och skulle se klok och betydelsefull ut, när han
sade något på sin dåliga, brutna Arabiska. Han var _chafiz_ och kunde
hela sin Koran utantills, men Gud vet huru mycket han deraf förstod.
Han var hemma från Smyrna, hvilken stad han högeligen prisade. Vi
blefvo så sittande ända till middagsbönen, då Turken gick i den här
bredvid liggande moskén Danjan och Mohhammed i sin moské för att äta.
Turken var engagerad i den stora moskén for 150 piaster månatligen.
På eftermiddagen vandrade jag genom en stor del af stadens vestra
sida och kom till Machmodije kanalens utlopp. Der var fullt af små
Nilfartyg, kallade _'agaba_, och stark rörelse, mer än jag kunnat tro.
Sedan gick jag längs kanalen utanför stadsmuren fram till _bab sidri_
och derigenom in i staden. Nu började det regna, så att jag lagade mig
hem. Men som regnet snart slutade, begaf jag mig ännu ut för att träffa
min gubbe vid kalkugnen. Han satt der med en annan sin gelike på sin
matta på marken, med intet annat skjul än några bräder lagda på några
stenar, och detta skjul var så litet att det knappt kunde skydda annat
än hufvudet och bröstet. De höllo på att äta och bjödo mig deltaga i
sin måltid, som bestod af bröd, några råa kålhufvuden och en sorts lång
lök, som de skuro i stycken och åto med ett stycke bröd, doppadt i en
sorts stelnad soppa. De bådo mig sitta ner bredvid dem på deras matta,
hvilket jag ock gjorde, men i deras måltid hade jag ingen lust att
deltaga, emedan jag ännu var alldeles mätt efter middagen. Jag satt hos
dem tills det började mörkna, då jag gick, följd af gubben, som steg
upp för att visa mig vägen kantänka, ehuru den var stor och öppen, men
egentligen för att få en drickspenning, den han ock fick af 10 fadda.
Men någon charim, sade han, hade ej kommit hit, utan måste jag i det
afseendet gå åt hamnen till. På hemvägen mötte jag en pojke, som gick
och blåste sin _nai_, en högst simpel rörpipa. Jag stannade honom och
försökte blåsa på hans pipa, men kunde omöjligen få något ljud i den.
Han lofvade i morgon komma till mig med sin pipa och sin qanon och lära
mig.

Dec. 28.

Var på morgonen hos Spitznagel och tog några böcker ur hans skrala
och alltid i oordning varande bibliotek. Gick derefter till Mohammed,
som jemte sin gamle vän satt i moskén och åt. Genast när de sågo
mig, kommo de ut med sin mat och bjödo mig deltaga i sin måltid,
som bestod af ost och bröd och en sorts stelnad mjölk eller vassla,
i hvilken de doppade brödet. Jag tog en bit bröd och ost och drack
vatten på ur cisternen, hvilken finnes här, liksom alltid vid de flesta
moskéer. Derefter blefvo vi sittande på bänken i skuggan, för den i
dag särdeles heta solen, och pratade om ett och annat. Snart infann
sig äfven den Turkiska chafiz och så börjades åter det gamla themat
om verldens försämring, hvarvid uttrycket mest var _addunja zailatun
kulluhu zailun_ (verlden är förgänglig, allt är förgängligt) och annat
dylikt, stärkt isynnerhet af Turken med hand- och fingersvängningar och
betydelsefulla blickar. Medan vi så suto, kommo 2 ärevördiga Arabiska
damer och gjorde en _zijareh_ i moskén, hvarvid Turk-effendin och jag
blefvo sittande på tu man hand. Härvid föll det sig så att jag kom att
recitera något ur Koran, hvilket han genast fortsatte, börjande der
jag stannat, och så åter jag Suran ända till slut. Härvid blef han
högst förvånad och mente på fullt allvar att jag skulle bli moslim.
Jag svarade med det vanliga och till allt passande _in scha allah_
(om Allah vill!), hvarpå han tog min hand, tryckte den och upprepade
samma formel. Middagsstunden gick han åter bort och jag blef ännu
sittande en god stund med Mohammed ensam. Då jag gick bort gaf jag
honom 5 piaster. På eftermiddagen gick jag genom stadens nordvestra
del längs stranden. Det tycktes i allmänhet vara den bättre _Arabiska_
delen af staden, ehuru äfven här längs sjelfva stranden stod en mängd
låga kojor, uppförda af hopplockade stenar med mull och torf emellan
och till tak en slät murbruks-mur. Jag följde stranden åt längs
hela denna bugt, gick sedan uppåt och kom till paschans palats, som
öfverhufvud var ganska smakfullt, utan någon prakt. Den stora öppna
och oregelbundna gården var planterad med raka rader af fikonträd, men
de tycktes ej alla vilja gå väl. Rundt häromkring voro kaserner och
öfverallt soldater, trumslagare &c. äfvensom en mängd af de fördömda
åsnedrifvarena, hvilka alltid ansätta Frankerna hvarhelst de komma
öfver dem. Ingången till sjelfva palatsgården, på hvilken de nu höllo
på att arbeta, blir ståtlig och storartad. Derifrån gick jag åter
genom trakter, der jag förr ej varit, omkring hamnen och kom genom en
del af bazaren ut. Begaf mig till _Djamiu-l-'attarin_ och blef der
sittande med sheikhen i ett allt mer sig ökande sällskap. Talet vände
sig åt alla möjliga håll och jag lärde mig mycket. När stunden till
_salatu-l-meghreb_ (aftonbön) var inne, gingo de alla in och gjorde
sin bön. Jag spatserade under tiden omkring och när jag kom tillbaka,
frågade sheikhen mig _liaji ma salata ma'ana_ (hvi beder du icke med
oss?), men med en värdighet och mildhet som jag ej skall glömma. Jag
svarade att det ej vore mig tillåtet. Då sade sheikhen: det är dig
tillåtet blott du säger: _la ilaha illallahu_ (det finnes ingen gud
utom Allah), men då jag vidare teg blef det slut på samtalet. När
2 andra yngre sheikher härefter berättade för gubben att jag kände
grammatiken, gjorde han mig några lätta frågor, som jag besvarade
till nöjes och de närvarandes stora förundran. De utropade _adjaib_
(förunderligt!) upprepadt flera gånger med _Vallah_. Sedan vände sig
samtalet om månaderna och gubben ville låta se att han kände deras
beräkning hos åtskilliga nationer. Det hela var högst ljufligt och
fridfullt och den gamle sheikhens milda väsende, jemte den lika milda
halfdunkla månbelysta aftonen, gjöt frid och lugn öfver mig och det var
ej tillgjordt, då jag vid min bortgång lade handen på hjertat och gaf
de qvarblifvande fridens helsning.

Dec. 29.

Gick ut på morgonen och köpte tobak, som nu började bli en
nödvändighetsvara för mig och har stark åtgång. Dermed gick jag till
Mochammed, hos hvilken var hans gamle vän och en annan. Det regnade
smått och tilltog mer och mer, hvarföre vi satte oss i en nische, i
hvilken var _babu-l-du'a_ (bönens port) under minareten, på 3 man
band och rökte af min Gebeli tobak, som smakade dem särdeles väl. Så
tillbragte vi under rökande och pratande, sittande på våra fötter på
bara stenarne, hela förmiddagen ända till middagsstunden då jag gick
bort. Härunder var på besök hos oss en af tjenarne från moskén Danjan
och hade med sig några blad af ett manuscript, hvarifrån vi bland annat
läste om _dewa-lladi judhiqu-l-ferdsch_ (medicamen qvod adstringit
pudenda) och annat dylikt. Det var öfverhufvud ganska trefligt,
Mohammed frågade namnet på ett och annat och jag lärde mig mycket.
Han visar mig i allmänhet mycken välvilja och ser alltid glad ut. På
eftermiddagen gjorde jag intet annat än ströfvade omkring och hvilade
mig emellanåt i trädgårdar, i det vackraste härligaste väder man kan
tänka sig. Luften var mild, fullkomligen sommarvarm och alldeles lugn,
och det var oändligen ljuft att sitta i palmernas skugga.

Dec. 30.

Gick på morgonen upp till Mochammed i moskén _Abdul-razzaq_
(allgifvarens tjenare). Der var i Liwan några som kokade kaffe, hvaraf
äfven jag drack en liten kopp för 20 fadda. Småningom samlade sig allt
mera folk, så att det blef en stor samling. Man anställde nemligen i
dag, i den närbelägna moskén Danjan, som är uppbyggd af Machmod, en
stor _gorban_ af 3. kor och 10 får för den begrafna Mocharram beys
gemål, en dotter af Mochammed 'Ali. I anledning deraf voro äfven i
denna _mosalla_ desse sammankomne och förplägade sig med kaffe, bröd
och några grönsaker. Jag såg mig nu vara en öfverflödig gäst och fann
mig äfven något generad, så att jag efter en kort stund gick bort.
Jag gick sedan öfver Machmodije långt utåt den sydvestra landtunga,
som på ena sidan omger hamnen, och följde en stor väg, som slutligen
förde mig till en stor slätt mellan insjön Mariut och hafvet. Här var
öfverallt tält uppslagna och fullt af soldater som tycktes bo här,
såväl i tälten, som i kojor, hvilka funnos till stor mängd uppförda
efter det här vanliga byggnadssättet. Jag besteg en sandhöjd nära
hafsstranden och hade en vacker utsigt åt alla håll öfver hafvet, som
nu var temmeligen rikt på segel, öfver insjön på den andra sidan, öfver
staden och de palmrika fälten. Solen brände särdeles hett middagstiden
och det kändes så mycket mera, som det var nästan alldeles ingen vind.
Ödlor kröpo öfverallt i sanden och skyndade sig in i sina små hål, när
de sågo någon komma. Jag hade vandrat dugtigt och kände mig temmeligen
trött, när jag kom hem straxt efter middagen, öfverallt på aflägsnare
ställen på gatorna, mellan de i rad och i fullkomlig ordning uppförda
kojorna, ropade kringspringande nakna och smutsiga barn: _nosrani
kalb olavani_, och hundarne skällde åt mig, hvilket dock aldrig hade
händt i Frankernas qvarter och de hyggligare delarne af staden. Jag
blef hemma en god stund på eftermiddagen, gick sedan ut, besteg åter
den stora höjden, der man skådar öfver hela terrainen, och fröjdade
mig åt den härliga utsigten. Sedan gick jag ner till Mochammed, som
nu var ensam och tillbragte en god stund med honom. Han berättade om
offren, som man i morgon skulle göra öfverallt, om _fantasier_ (ett
ord som Araberna här mycket nyttja i betydelsen af lustbarheter) och
zijarat vid grafvarne. I dag den 9 af _dzulhedsche_ (12:e månaden)
samla sig pilgrimerna om morgonen på ett berg och stanna der tills i
morgon middag, då middags- och eftermiddags-bönen göras på en gång
och _khotbah_ (fredagspredikan) hålles. I morgon är festens dag, på
morgonen offrar man och håller festens bön straxt efter morgonbönen med
samma azan. Hela festen varar till 4:e dagens eftermiddag, och hvarje
dag skall vid Danjan moskén slaktas 10 får och köttet utdelas åt de
fattiga. Detta och mycket annat omtalade Mochammed för mig ofrågad,
under det vi suto i moskéns Liwan och under gången hemåt, den vi gjorde
tillsammans. Sedan spatserade jag ännu litet ensam och köpte vid
hemgången 4 apelsiner för 10 fadda, d.v.s. ungefär 1 kop. b:co ass. för
stycket, och fann att de förut bedragit mig eller jag ej rätt förstått
dem, då jag betalat lika mycket för en. Men nu hade jag frågat priset
af Mochammed, som förskräckligt himlade sig öfver min förra handel.
I dag igen slog jag sönder ett piphufvud, det 8:e tror jag sedan jag
kommit från Konstantinopel, då jag under hela resan med Wiklund ej hade
behöft mer än ett enda.

Dec. 31.

Första dagen af Mochammedanernas stora fest och den sista af vårt
år. Jag gick ut redan bittida på morgonen och köpte mig först i
bazaren 2 pipskaft af korkträd för 2 1/2 piaster tillsammans, tog
det ena tjockare till käpp och begaf mig först till den stora
begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, som här kallas _'amudu-rravi_,
utanför stadsporten Sidri. Här var en särdeles stor samling, som satt
hvar och en på sina anhörigas grafvar, med stora matkorgar eller
knyten, ur hvilka de sjelfva åto. De gjorde här _zijareh_, männerne
läste Koran och qvinnorna, som utgjorde största delen, skreko och
jemrade sig. Isynnerhet ådrog sig ett sällskap af 4 qvinnor, som satt
omkring en graf, min uppmärksamhet, och mer än andra en, som hade
en duk, den hon höll i hvardera snibben med sina båda händer och så
svängde omkring framåt från baksidan af sitt hufvud, skrikande derunder
_ja 'habibi ja valadi_ (o! min älskade, o! min son) och annat som jag
ej fick reda på, läggande en skarp accent på sista stafvelsen. Flere
hade tält uppslagna öfver grafvarne och suto derinne, skrikande nästan
ännu värre. Naturligtvis funnos äfven många kringbärare af vatten,
mat, sötsaker &c. och äfven många, som tycktes vara hitkomna blott för
att se och bekika; de gingo omkring och voro ganska muntra, hvilket
ej mycket väl passade tillsammans med den tvungna och utpressade
sorg, som qvinnorna visade i sitt skrik. Sedan gick jag derifrån
längs stadsmuren på inre sidan till 'Abd Orrazags Mosalla, der Chagi
Mochammed trakterade mig med en kopp kaffe och der jag i ett blandadt
sällskap vallfärdare blef sittande en lång stund. Slutligen bad mig
en från moskén Danjan, hvilken dageligen och standeligen plägar komma
på besök till Mochammed, följa med sig och förde mig i den till hans
moské hörande trädgården, der han bodde i ett hus; inom densamma var
en qvarn, som drogs af en åsna, hvilket här är mycket vanligt. Han gaf
mig ett bräde, som han lade öfver en aqveduct _qanah_ (här vanligen
uttaladt ganna), tog sjelf ett annat och satte sig till höger om mig.
Här blefvo vi länge sittande att prata och röka med en och samma pipa,
som gick från mun till man. Han frågade mig om sina ögon, som i följd
af en förkylning voro fördunklade, och han är i allmänhet mycket
pratsam. Han har ett ord som kommer honom i munnen nästan vid hvarje
andhållning, nemligen _ma hua kedah_ (icke är det så). Sedan spatserade
vi igen litet omkring, stannade och såg på den vackra utsigten öfver
_atine-rramije_ och åt Kleopatras pelare, som här kallas _'amudi
fara'un_ (Faraos pelare). Middagstiden gick jag hem genom bazaren och
tog mitt andra pipskaft, som jag qvarlemnat i boden, men förvillade
mig der alldeles, så att jag måste gå visst en half timma innan jag
kom på rätt igen. Straxt på eftermiddagen passerade förbi mitt fönster
ett tåg, föregånget af några män, efter hvilka kommo 3 käppkämpar.
De stannade just härutanför och gjorde sina manövrer. Käpparne voro
temmeligen långa störar eller stänger, som de slängde i allehanda
makliga rörelser omkring sina hufvuden, låtsande den ena göra anfall,
den andra parera. Allt gick mycket makligt och ntan någon särdeles
skicklighet. Efter dem följde en med ganska rikt, rödt schabrak försedd
häst, på hvilken ett likaledes i rödt och guldglitter utstyrdt barn
red, hållet på hästen af en ömsom bredvid stående, ömsom uppsittande
tjenare. Hästen stod stilla under det kämparne utförde sina manövrer.
Efterst kommo 4 musikanter, 2 trummor af de här brukliga låga, och
2 pipare, hvilkas instrument både till ljud och struktur liknade
nästan fullkomligen hautbois, blott att ljudet var mera skrällande och
strukturen mycket enklare och kortare. Hvad det hela skulle betyda,
vet jag ännu ej. Sedan gick jag ut till den öppna platsen eller torget
vid arsenalen, der alla hade sagt mig att folket skulle göra mycket
_fantasia_. Hela platsen var ock uppfylld med folk, dels spatserande
omkring, dels stående i små grupper omkring de lustbarheter som
bestodos. Den första grupp jag trängde mig in i, hade 3 eller kanske
några flere sångare samlat omkring sig. De suto alla 3 jemte en hel
hop åhörare på marken på sina fötter och sjöngo sålunda, att en först
stämde upp ett solo, runkande dervid af och an på sin kropp, klappande
sina händer mot hvarandra och grinande med sin mun, sedan föllo de
öfriga in i chorus, accompagnerade af en trumma eller tympan, hvilken
här tyckes vara ett oumbärligt instrument, liksom handklappningen
alltid förekommer både i tal och i sång. Denna sång hade i sättet att
utföra den mycken likhet med den Ryska, ehuru af en helt annan karaktär
och hvarken så melodiös eller harmoniös som den Kyska. Längre fram var
en gammal gubbe, som spelade _Kemenge_ med en sträng, men han hade just
dä slutat, så att jag ej fick höra honom. Derbredvid var ett litet
skjul betäckt med trasiga gamla säckar eller mattor, hvarifirån äfven
hördes den vanliga tympanen, men hvad derinne var vet jag ej. Äfven såg
jag en karl, som dansade efter en tambourdebask ganska karakteristiskt,
ehuru mycket makligt. En sagoberättare stod i en stor krets, nästan
den största jag här såg, och berättade sina historier, men jag kom
honom ej så nära att jag kunde få reda på hvad han sade. Utanför ett
annat litet snyggare skjul voro några karrikerade bilder att ses, som
gåfvo mig anledning förmoda att der fanns någon Polichinelli låda,
troligen förevisad af någon Italienare. Härutanför var den största
trängseln. Vidare här och der på många ställen qvinnor, 2 till 4, som
slogo sina tambourdebasker. För öfrigt mycket och flerahanda slags
gungor, sådana som gingo vertikalt och sådana som gingo horizontalt,
liknande en karusell och äfven våra vanliga repgungor, men mycket
högre, med bjällror och klockor i repen, hvilka den gungande, särdeles
när han var högst uppe, skakade till ljud. Att här för tillfället voro
uppslagna kaffetält och skjul, der allehanda bakelser och sötsaker
såldes, förstås af sig sjelft. Jag stod och betraktade bland annat
huru en pojke gjorde de här brukliga _sembusek_. Han hade nemligen
framför sig på ett bräde små degklumpar i form af klot, doppade först
fingrarne i en skål med olja och smorde den på en blank fläck af
brädet, hvilken jemförelsevis var den renaste, tog tvenne degbollar
och rullade dem flata med ett rundt träd, slog sönder ett ägg och gjöt
alltsammans, såväl hvitan som gulan, på den utplattade degen, vek den
sedan tillsammans i form af våra stora plättar i trekant eller en
fjerndels sector af en cirkel, och satte den i en kokande vattenpanna,
derifrån han efter en liten stunds kokning tog upp den färdig. Det
hela var ej aptitligt. Leksaker buros äfven omkring till stor mängd,
på samma sätt som i Ryssland, men de voro högst klumpiga och illa
gjorda. Till min stora förundran var jag nästan den enda Frank, som
gick här omkring och gapade. Dock bemötte man mig ganska artigt och
hvart jag trängde mig gaf man mig plats och ville ha mig fram att se.
Blott en man utanför Polichinelli-ståndet yttrade på dålig Italienska
åt mig någon dum "witz" och kallade den upphängda dockan en kristen. I
allmänhet herrskade öfverallt stor glädje och folket skrattade, Gud vet
åt hvad, troligen blott för att det var helg, ty de förlustelser här
vankades kunde jag åtminstone ej finna något nöje uti. Qvinnorna hade
alla färskt _kuchl_ på sina ögonlock och frisk _chenna_ på sina fingrar
och alla visade sig i sina bästa kläder, som i allmänhet voro snygga
och rena, och militären i sin helgdagsuniform med röda, rikt broderade
tröjor, sådana jag förr ej sett, och som voro ganska vackra; barnen
skreko _'id'id'idina_ (fest, fest, vår fest!) öfverallt hela dagen och
de fattigare gingo omkring med köttstycken, som de fått af de offer de
rikare gjort, och allt tycktes fröjda sig öfver festen. Af förnämare
och bättre syntes dock få här på platsen, utan personer af folket och
isynnerhet soldater utgjorde största antalet. De förra syntes dels
i sina eller sina vänners bodar, dels på de bättre kaffehusen och i
rörelse på gatorna i Frankernas qvarter. Sedan låg jag länge bemma
och rökte, men gick mot aftonen ut och spatserade i det vackraste
månsken och den mildaste luft. Högtiden till prydnad drack jag i afton
åter thé. Det var lika dåligt som julaftonen, men smöret som jag hade
dertill, var ypperligt, ehuru alldeles hvitt. I dag hade man för
de fyra första bönstunderna afskjutit dugtiga kanonskott från fyra
särskilda batterier, men för den sista _salutu-l-asr_ (eftermiddagsbön)
hörde jag ej något sådant, ehuru man sagt mig att då skulle skjutas.
Alla lustbarheterna och stället der de höllos kallas _suqel'id_
(solennitets torg). Bland leksaker för barn och andra var isynnerhet
ett slags tympaner, gjorda af lera i krukmakare-arbete. De sågo ut som
en afslagen hals af en större bredhalsig kruka, nertills beklädda med
spändt fastklibbadt skinn och upp tills, d.v.s. sjelfva öppningen af
halsen, tillbrukade utan någon öppning. De kallas _nuqareh_ och nästan
hvar och en af de yngre skulle ha en sådan, på hvilken de bultade vid
det de gingo omkring. Flöjterna eller de så kallade _nai_ voro högst
simpla, af det hos oss äfven vanliga rörträdet, med (tror jag) blott 4
fingerhål uppå; men bredvid det egentliga spelröret var ännu ett rör
utan hål. Flöjten accompagnerades alltid af en tympan eller tambour.
Mot aftonen, då jag förbi Attarin moskén gick hemåt, stannade jag och
såg på en dans af blott kopter, karlar och qvinnor. Deras rörelser
både i kropp och fötter voro mycket makliga och utan särdeles behag.
Melodin, efter hvilken de dansade och som speltes på någon pipa,
accompagnerad af en stor tympan, äfvensom de dansandes sång, var högst
enkel och entonig. Under hela festen kysstes man mycket och hvar helst
på gatorna bekanta träffades omfamnade de hvarandra och kysstes, dock
ej på munnen utan på axlarne, mest 2 gånger, några äfven 3 gånger,
hvarefter de berörde hvarandras flata händer eller ock gåfvo hvarann
ett riktigt handtag, sedan kysste hvar och en sin hand och förde den
mot pannan eller hjertat eller båda två.

Jag har ej kunnat underlåta att kasta en blick tillbaka på detta nu
tilländagående år och de särskilda skiften, som derunder öfvergått
mig. Början var i sanning det lugnaste, sorgfriaste lif jag kanske
ännu haft; jag hade ej bekymmer för någonting, utan allt hvad man kan
önska för lifvets beqvämlighet. Dertill det högst intressanta lifvet
på Clinicum. Oberäknadt några björnar och några borgesförbindelser,
var intet som oroade mig. Sedan jag slutligen, efter en lång och
visserligen något tråkig väntan, kom ut att färdas, kände jag
lefnadslust och friskhet både i kropp och själ genomströmma mig.
Sedan kom det förfärliga dunderslaget i Paris, som förorsakade mig
ovilkorligen de värsta lidanden och grämelser jag ännu utstått, och
betog mig modet och lusten samt säkert kommer att lemna efter sig
spår långt, långt in i mitt lif. Sedan färden genom Frankrike, som
visserligen var behaglig -- men den rätta första fröjden var qväst
och släckt. Den oändligen ljufva tid, som gick upp under resan från
Marseille till Konstantinopel, var en verkeligen salig hvila för både
kropp och sinne, samt behöfdes ganska väl för att lugna mig. Denna tid
tror jag skall alltid bli mig en af mina ljufvaste och bästa minnen,
såsom den blef mig ett verkeligen stärkande medel för min kropp. Min
ankomst hit till detta första rent musulmanska land, var sannerligen
ej just glad, utan de tvänne första dagarne, dem jag nästan blott af
grämelse tillbragte utan mat och utan appetit, voro ganska svåra. Men
det länkade sig småningom till ett bättre, här blir allt trefligare
och jag är nästan säker på, att jag kommer att lemna Alexandria med
saknad. Men pris vare Honom, som dock alltid, ehuru ofta på krokiga och
oförståndliga vägar, länkar allt till det bästa!

Jan. 1. 1844.

Ingen önskade mig godt nytt år och jag önskade det åt ingen. Gick
ut på förmiddagen till moskén 'Abd Orrazaq, der jag väl ej träffade
Mochammed, som var inne i moskén sysselsatt med att äta, men några
halfbekanta sheikher, bland andra äfven sheikh Ibrahim, hvilken alltid
särdeles behagar mig. Vi suto på några stenar och pratade om allehanda,
bland annat i astronomi, hvari en ung sheikh, som här om aftonen hört
mitt samtal vid Attarin, berättade mig vara bevandrad. Jag visade honom
min lilla kompass, som han betraktade med stor förundran och med den
vanliga glädjen öfver alla småsaker. Sedan kom en hans gode vän, en
sheikh 'Ali, som behagade mig lika mycket. Här var nu fråga om Islam
och dess godhet, om Koran o.s.v. Han frågade mig om jag tyckte om Koran
och Moslims, hvilket jag uppriktigt besvarade med ja. De uppmanade mig
naturligtvis att bekänna deras tro. Under samtalet med Ibrahim hade
det blifvit tal om de 4 heliga böcker, som de anse för uppenbarelser
och dervid hade jag kommit att nämna en uppenbarelse _'ala sejidina
Mu'hammed_ (till vår herre M.). Detta talade han om för de andra och
de ville nu promt att jag skulle upprepa samma ord och försökte med
alla möjliga frågor få mig dertill. Isynnerhet ansatte mig, nu liksom
förut, en ung gosse, kanske om 18 år; hvarhelst han träffar mig, ber
han mig säga upp _kelimatu-sshahade_ (trosformeln: _la ilah_ &c.),
hvilka han upprepar klart och tydligt för mig och säger _teslem_ (blif
muslim!). 'Ali var stockblind och blinda voro äfven 3 utom honom,
nemligen sheikh _Turki_, en högst aktningsvärd fridfull ung man,
sheikh _Salim_, en rolig munter man, men som äfven strängt ansätter
mig med omvändelseförsök, och en tredje, hvars namn jag ej vet. De
hade alla infunnit sig för att på tillkallelse läsa vid grafvarne
här, dit besökande anförvandter kommo. De blefvo ock allt efter litet
kallade, men kommo tillbaka igen och pratade med mig. 'Ali tycktes
isynnerhet fatta vänskap för mig, såsom jag verkligen för honom; när
vi suto bredvid hvarandra och rökte turvis ur samma pipa, lade han sin
hand öfver min axel och sade åt de andra: "det är i sanning en god
man"; när jag gick bort, slogo vi hand med hvarandra och han sade:
"är du icke min vän", och det var i sanning af hjertat jag gaf honom
brödra-handslaget. Vid en graf, der trenne läste, fingo de ett stycke
af 9 piaster. Sheikh Turki, hvilken tycktes vara den lärdaste, liksom
han var den värdigaste, ehuru ännu ganska ung, frågade om de böcker vi
hade hos oss i Arabiska litteraturen och mera dylikt. Han förekom mig
som en särdeles huld och fridfull själ med lugn hängifvenhet för ödet,
som i grund hade förstört hans syn. Medan vi suto der och Mochammed
äfven kommit ut och satt sig bredvid mig, gingo genom moskégården några
qvinnor, af hvilka en ropade åt Mochammed: "alla dagar är Nazarenarn
hos dig". Men gubbarne tröstade mig med att de voro qvinnor, således
utan vett och förstånd. I allmänhet var här i dag stor rörelse,
isynnerhet af qvinnor; de samlade sig mycket omkring der vi suto och
hörde på vårt samtal, snusade ur min dosa och nöso. De skratta nästan
aldrig åt mitt tal, åtminstone har jag nästan aldrig märkt det. Men
väl titta de alla med stora ögon på mig. Sheikherne bjödo mig den ena
ett bröd eller liten kringla, den andra några torkade dadlar, och jag
fann mig öfverhufvud särdeles trefligt och väl ibland dem. När jag gick
bort bådo de mig komma i morgon igen med Alfija, så skulle de lära mig
Arabiska. På eftermiddagen gick jag igen der förbi och träffade ut för
den unge ifrige proselytmakaren, som åter ansatte mig häftigt och bland
annat hade oförsyntheten säga, att de otrogne evigt skulle bli i elden.
Vädret var fult och det regnade, ty regntiden är inne. Jag satt sedan
hemma hela aftonen och rökte oupphörligen af den nya provision tobak
jag åter köpte för 2 1/2 piaster.

Jan. 2.

Gick om morgonen med Alfija i fickan upp till moskén. Under vägen
fick jag ett störtregn öfver mig, som gjorde mig något våt. Jag hann
dock undan den värsta skuren upp till moskén, der jag träffade sheikh
Ibrahim, jemte några andra som i Liwan sökt sig skydd mot regnet. Jag
satte mig äfven der på mina fötter, men snart började det drypa så
starkt genom taket, att vi måste fly till andra sidan på en stenbänk,
som stod under bättre tak. Der suto vi hopkrumpna och fröso litet, då
äfven de andra scheikherne kommo dit. Ibrahim, den enda bland dem som
kunde se, betraktade Alfija noga, prisade mycket trycket och tyckte
mycket om den. Sedan packade vi oss alla i _babaddo'a_ och pratade der
litet, då de blefvo kallade att läsa vid en graf af 2 matronor, som
sågo ganska ärevördiga och rika ut. De voro i allmänhet i dag mycket
upptagna, så att jag ej hade mycket gagn af dem. Den unge goss-sheikhen
ansatte mig äfven i dag och var mycket beställsam om mig; men när
han kom fram med sina vanliga frågor fick ban ej något svar. Detta
berättade han sedan noga för de andra. Efter middagsbönen gingo 3
af de blinda sheikherne till begrafningsplatsen vid Pompeji pelare,
ledde af en liten gosse. Jag följde dem ett långt stycke, då folket,
som såg 3 sheikher gå med en otrogen, dessutom två bland dem rätt
förtroligt ledas af honom, ropade och frågade: "hvad vill det säga?"
Men 'Ali svarade dem att jag var deras gode vän, som följde dem, och
tillrättavisade dem ibland strängare, såsom äfven barnen, hvilka skreko
efter mig den vanliga glosan. Jag sade ofta att jag ville aflägsna mig
och skona dem för detta omak, men de ville det ej och tvingade mig
promt att följa med till stadsporten, der jag slutligen vände om och
gick hem. Under vägen såg jag åter samma procession med ett grannt
barn på en häst. Det var firandet af en omskärelse, hvilken barnet
undergått. Likaledes hade jag tillfälle att nogare ge akt på en _Nai_
eller rörflöjt med 2 pipor, och fann nu att den längre pipan väl äfven
ljöd, men gaf blott en och samma ton, hvaraf fullkomligen samma effekt
åstadkommes som af vår säckpipa. Få aftonen spatserade jag litet utåt
östra stadsporten; men vädret var hela dagen mycket opålitligt, ena
stunden kom ett häftigt störtregn och den andra brände solen hett.

Jan. 3.

Satt hemma hela förmiddagen i anseende till oupphörligt regn. På
eftermiddagen, då det höll litet upp, gick jag till Mochammed, men
just när jag kom dit gick han bort med sin gamle gode lomhörde vän,
som särdeles hjertligt helsade på mig i dag, säkert för den halfannan
piaster han i går fick för kaffet. Jag följde med dem ett stycke bort
och tänkte sedan gå ut åt stadsporten att spatsera, men det kom åter
ett störtregn, som tvang mig att återvända till moskén, der jag satt
i skydd för regnet en stund, i sällskap med en gammal trasig sheikha,
hvilken lika väl som en man kunde hela sin Koran utantills. Så snart
regnet upphört begaf jag mig åter på väg, men träffade utanför Danjan
moskén den lille unge sheikhen, som åter gaf sig i tal med mig och
ville med all gewalt att jag skulle _shahad_, menande det vore ju ingen
som nu hörde, jag skulle göra det blott inom mig. Jag gaf mig i dag
litet i disput med honom och medan vi stodo der, kom åter regn, som
tvang oss att söka skygd i lä för ett stort hus; dit kom snart ännu en
man med pipa, hvilken gick från mun till mun mellan oss tre, der vi
suto hophukade på våra fötter. Den unge sheikhen var en _Chafiz_ och
kunde hela sin Koran utantills, såsom jag nu erfor vid en liten examen,
den jag anställde med honom. Han berättade för den tillkomne mannen
i tysthet, fastän jag hörde det, att jag var en i alla vetenskaper
bevandrad man, hvarföre denne genast begynte betrakta mig med helt
andra och vänliga ögon, bjöd mig pipan artigare och frågade mig om mitt
land &c. Vi suto der en stund tills regnet gått öfver, då jag gick
hem och blef sittande hemma hela aftonen. På hemvägen köpte jag litet
tobak af en tredje sort, som kallas _suri_ och är särdeles stark, för 8
piaster okan och derjemte 6 små citroner för tillsammans 5 fadda h. e.
2 1/2 kop. b:co ass.

Jan. 4.

Bittida på morgonen tågade en stor hop militär förbi mitt fönster och
jag gick ut till Pompeji pelare, der en öppen plan mellan grafvarne
lemnade dem rum att ställa sig upp på. Der anställde Achmed pascha
mönstring med dem. Han var en liten skarpsynt gubbe med vackert,
litet i rödt stötande skägg, och tittade med den orientalerna egna
misstänksamma och sluga blicken på allting, på gevären och sablarne,
dem han alltsomoftast drog ut, äfvensom allt annat till uniformen
hörande. Ordningen var i sanning vida bättre än man kunnat vänta
och soldaterna togo sig väl ut i sin uniform, bestående af hvita
vidbyxor med blå tröja och röd tarbosh, äfvensom officerarne med
sina rikt guldbroderade tröjor. Musiken var ej just att skryta med;
instrumenterna stämde dåligt och skrällde, melodierna voro öfverhufvud
enkla och enfaldiga i Europeisk smak, utan något musikaliskt värde och
så äfven harmonin. För öfrigt samma instrumenter som i Konstantinopel
och hos Ryssarne, mycket klarinetter och isynnerhet piccoloflöjter och
horn, pukan icke heller att förglömmas och klockspelet. Mönstringen
räckte hela förmiddagen och inpå eftermiddagen, men jag gick
middagsstunden bort upp till Mochammed. På vägen stannade jag litet hos
en gammal gråskäggig väktare vid en sheikhgraf, som vänligt bjöd mig
att sitta ner bredvid honom i solen och bredde ut för mig ett stycke
af sin _heram_. Det var samma man som några dagar förut, vid det jag
gick der förbi, bjöd mig vatten, hvilket han icke heller nu glömde att
göra. Han är i allmänhet en högst välvillig, hjertans god och älskvärd
gubbe. Han bjöd mig en morot att äta, vi suto der en stund och pratade
och jag gaf honom åter 5 fadda när jag gick bort. Uppe hos Mochammed
voro sheikherne åter församlade, de 5 blinda nemligen, af hvilka 3 voro
sysselsatta med att läsa inne i en graf. Jag satte mig till de öfriga,
jemte några andra som voro der, hvilka af mina bekanta frågade mitt
namn, då de kallade mig _sheikh Vali_. Snart ropade de ut 'Ali till mig
och han bjöd mig in till de andra inom grafven, som innehöll åtskilliga
grafställen och var vackert planterad med palmer och fikonbuskar af
Malta sorten. Jag tog stöflarne af mig och satte mig uppå en utbredd
matta med de andra; men medan vi suto der, samtalande och rökande,
kommo några qvinnor för att göra zijareh här, då sheikherna funno sig
något förlägna öfver att jag var inne med dem, och qvinnorna tittade
långt efter mig, när jag mötte dem i porten vid min utgång. Jag gick
sedan med Mochammed upp på backen och der blefvo vi länge sittande
på en grafsten att konversera, tillika med den unge mannen från
Danjan moskén. Vid min hemgång var jag inne på posten för att höra om
något bref kommit med dagens post, men ve! der var intet för mig. På
eftermiddagen var jag hos Spitznagel, som var hygglig nog att låna mig
40 francs utan några invänningar. Äfvenledes fick jag af honom Lanes
sista arbete, innehållande utdrag ur Koran. På aftonen spatserade i
det vackraste månsken och ljum ljuft. Vädret hade hela dagen varit
oföränderligen klart och vackert med en frisk svalkande, ehuru ej det
minsta kall, vind. Det är dock ej utan att här morgon och afton är
litet kallt och jag behöfver ha väl på mig i mitt rum, för att ej frysa
litet. Men solen lyser ock aldrig hit in och ute är varmare än inne.
Underligt är att Araberne ej frysa i deras tunna kläder med bara ben
och fotter, då de vandra i puttarne och smutsen. Frankerna se alla rätt
frusna ut och gå insvepta i sina kappor och kapprockar.

Jan. 5.

Gick upp till Mohammed, men träffade honom ej och då här igen kom regn
öfver mig, sökte jag skydd vid bönporten, dit kort derpå äfven 2 andra
kommo i samma afsigt. Den ene var Arab, den andra en Turk, och båda
tycktes vara läsare från Danjan moskén. Vi suto här och konverserade
en god stund och jag fick mycket beröm för mitt språk, hvilket jag
ock i sjelfva verket talade bättre, än Turken. Sedan gick jag hem
middagstiden och åt, och nu först, efter så lång tid, kom jag i samtal
med min rum- och bordsgranne, en Engelsman, som tyckes ge privat
undervisning åt små barn. Jag bad honom om några Engelska böcker och
straxt efter maten kom han in till mig och lemnade mig en, innehållande
små utdrag och valda nätta stycken ur Engelska författare. Han läste
derur upp några för mig, med en högst pathetisk och litet tillgjord
ton i en viss deklamationsart. För öfrigt tyckes han vara en hygglig
man, men ovanligt artig att vara Engelsman. Senare på eftermiddagen
gick jag ut och spatserade i trädgårdarne, men fick derunder åter en
regnskur öfver mig. Men en trädgårdskarl bjöd mig in i ett skjul,
som han uppfört af palmqvistar och som gaf fullkomligt skydd emot
regnet. Vi satte oss der på hvar sin sten, han med sitt arbete, som
bestod i att fläta rep af palmqvistfästen, kallade mesed eller på
vulgarspråket _belkh_. Dessa fästen, hvilkas gröfre ändor hänga fast
vid och utgå från sjelfva trädet, medan deras finare ändor uppbära
sjelfva dadelklasen, blötas först i vatten, bultas sedan och rispas upp
till bast, hvaraf nu flätas dessa rep, som tyckas vara ganska starka.
Gubben hade den redan flätade ändan mellan stortån och tån närmast
till den, tog af basten som han rullade mellan sina händer och lade
till den upprispade slutändan samt tvinnade den mellan händerna. Repet
blef ganska slätt och vackert. Härunder kom en man till och samtalet
blef allt lifligare. Han hade pipa med sig och sedan han hunnit litet
vänja sig vid mig och mildra de i början hårda och halft misstänksamma
blickar, med hvilka en oriental vanligen alltid först ser på en
kristen, bjöd han mig artigt pipan. Sedan kom ännu en fjerde och det
blef allt lifligare. De frågade mig mycket om Konstantinopel &c. och vi
voro alla rätt nöjda med hvarandra under den häftiga regnskuren. Sedan
kom en femte och småningom leddes genom honom samtalet på deras profet
och religion, hvari jag ej ville deltaga. Vi suto der kanske en timme
innan regnet slutade. Sedan gingo vi alla bort, men värden fordrade
bakhshish af mig och var knappt nöjd med 10 fadda, men fick dock ej
mera. Sedan spatserade jag ännu mycket omkring, tills jag blef trött
och gick hem.

Jan. 6.

Gick på morgonen ut i trädgårdarne. Det syntes att Grekernas jul
var inne, af de många bodar som voro stängda. På vägen mötte jag en
otalig skara af dem. De komma från sin kyrka, bland dem mycket qvinnor
med sina oändligt vackert lindade hårflätor och sin lilla tarbosh
på hjessan med dess blåa tofs. Först var jag i en trädgård, som
tillhörde sheikh Abderrazak, der jag kom i fäl med en gammal gubbe af
trädgårdsfolket, hvilken gick omkring med mig genom hela trädgården
och sade mig namnet på alla träd och blomster. Gubben hade svarta
klippska ögon. Jag gaf honom tobak och när jag gick bort, band han mig
en bouquet af allehanda blomster och välluktande örter, samt kallade ut
sjelfva trädgårdsmästaren, åt hvilken jag måste ge 10 fadda. Sedan gick
jag i en trädgård tillhörande en annan sheikh, en af de vackraste och
största jag här sett. Der hängde pomeranser och citroner, dels mogna,
dels omogna, ännu på träden och allehanda andra goda saker, hvaraf
isynnerhet en liten frukt kallad _banuk_ särdeles smakade mig. Sedan
gick jag i en tredje närbelägen trädgård, som utgör en sorts mellangång
emellan två gator, genom hvilken mycket folk går. Här träffade jag
åter, liksom i alla andra trädgårdar, en gammal man, hvilken satt och
gjorde rep af palmbast. Hos honom blef jag länge. Vi suto ute på hvar
sin sten och rökte från gubbens pipa, som han jemte sina elddon hemtade
ut ur sin låga koja och som jag alltid stopppade i ur min tobakspung.
Han hade några ord dem han alltsomoftast upprepade, nemligen: _ej
na'm_ och det här i allas mun så brukliga _ommal_ eller _ommal eh_
och _'azim_. För öfrigt var gubben högst treflig och utomordentligt
belåten när jag gaf honom tobak och snus, litet af hvardera i små
pappersstrutar. Han gaf mig ett litet bröd och när jag åt blott ett
litet stycke, ville han med all gewalt tvinga mig att äta alltsammans.
Äfven fick jag några välluktande blomster, hvilka jag sedan gaf åt en
liten gosse på gatan, som fann sig oändligen lycklig deraf. Här smakade
jag på en ört med lång, smidig, slät stängel, som af bruten innehöll en
sorts mjölk, den han kallade _loben et ashar_;, den började en stund
derefter bränna förfärligt på min tunga, ehuru den först hade nästan
alls ingen smak. Sedan gick jag förbi Mohammeds moské, men der var
nu, liksom alla lördagar, många besökande, så att jag stannade blott
litet och talade med en derutanför sittande blind sheikh. Jag satt
sedan hemma länge på eftermiddagen och gick först på aftonen ut och tog
mig en liten promenad. I afton tyckte jag vädret var kallare än förut
härstädes, dock ej värre än att jag utan minsta men gick i sommarbyxor.

Jan. 7.

Fult väder och oupphörliga regnskurar, hvarföre jag tänkte sitta
hemma hela förmiddagen; men min granne Engelsmannen kom in och hade
mig ut att spatsera, då det längre fram klarnade upp. Vi gingo ut
till Mohammed 'Alis palats och gingo äfven in i den del deraf, der
divanen är. Uppgången bestod af en präktig bred marmortrappa och den
stora samlingssalen utanför sjelfva divan-salen var präktig, golfvet
betäckt med en dyrbar matta, som nu äfven var öfverdragen med lärft.
På väggarne hängde några ganska vackra taflor och i ett litet kontor
der bakom stod hans byst i gips. Den öfriga delen af palatset var nu
ej öppen och vi kommo således ej in dit. Engelsmannen är särdeles
förtrolig, vi gå arm i arm och äro såta vänner, Gud vet hvad han är
för en. Straxt på eftermiddagen gick jag upp till Mohammed, som jag nu
träffade alldeles ensam, och i anseende till den verkligen kalla NO
vinden, som drog igenom Liwan, satte vi oss i bönporten, der vi suto
i lä. Här suto vi nu omkring en timmas tid och pratade och när jag
gick gaf jag honom 3 piaster. Sedan gick jag genom gårdagsträdgården
och träffade 'Ali, som oändligen beställsamt och vänligt tog emot mig
och frågade genast om han ej finge hemta ut åt mig ett bröd att äta
eller stoppa åt mig en pipa; men jag vägrade bäggedera. Sedan gick han
omkring litet med mig i trädgården och samlade åt mig några _nabuk_,
som han kallade _nabk_, och några geranier, dem han bad mig stoppa i
mössan för att ge god lukt. Han var alldeles oändligen beställsam och
upprepade för allt hvad jag sade: _sahih, doghri, taib kawi 'azim &c._
allt säkert för att få en bakhshish, liksom i går, men nu fick han
nöja sig inalles med 3 prisar snus. Dock är han, tror jag, en oändligt
välvillig gubbe utan något ondt i sig, åtminstone tacksam äfven för en
ringa gåfva. Senare spatserade jag utåt den östra porten. Men vädret
var verkligen något kallt till följe af NO vinden, som var mycket
stark. Jag gick sedan hemåt förbi moskén _'Attarin_ och träffade dess
sheikh Soleiman just färdig att bege sig hem. Som vi ej hade sett
hvarandra på lång tid, så frågade han oupphörligen hvar jag hållit hus,
och tog öfverhufvud väl och godt emot mig. Han satte sig på sin åsna
och jag följde honom till fots. Vi hade fullkomligen samma väg, ty han
måste förbi min port, så att vi länge följdes åt. Hela vägen talades
ren gammal Arabiska och jag förstod hvartenda ord. Öfverhufvud börjar
jag nu förkofra mig dugtigt i språket och äfven förstå folket bättre.
Denne sheikh _Soleiman_ tyckes man annars ha stor respekt för, och det
är med största vördnad jag hör de andra sheikherna tala om honom, såsom
en af deras profets _ashab_. Han lofvade i morgon bittida komma upp
till mig, hvilket jag dock betviflar. Men hans son, en gosse af omkring
18 år, kan jag ej väl lida. Han gick hela tiden efter åsnan.

Jan. 8.

Gick på morgonen upp till _Mohammed_ för att der enligt
öfverenskommelse träffa den lille sheikhen _'Ali_, som i går lofvat
infinna sig här för att föra mig i sheikh _Ibrahims_ skola. Men som
han der ej syntes till, blef jag sittande med _Mohammed_ ute på en
graf att prata, tillika med en annan gammal gubbe, som var från
_Sa'id_ och nu gick här i vall med får. Det är roligt att se huru
Araberna ej alls göra några complimenter, och ovant för den som kommer
från Frankrike, der man åt hvarje slusk måste säga: "s'il vous plait
monsieur." Denne gubbe sade åt mig helt simplement: _hat noshok_, och
(hvad jag här ej sett förut) stoppade prisen i mun mellan läppen och
nedra tandraden; derpå tog han fram ur sin ficka en liten hvit sten,
som var mycket mjuk och porös och som han kallade _atron_. Af denna
sten bet han ett stycke och höll i munnen, sägande att den gjorde
tobaken starkare. De berättade mig sedan båda två att man här alltid
plägade lägga af denna sten ibland snuset och prisade högeligen dess
goda egenskaper, isynnerhet såsom medicin för bröstet. Samtalet gick
för öfrigt åt alla håll och det var ganska roligt; jag lär mig alltid
mer och mer. Jag gick dock i dag något tidigare hem än vanligt, i
fall möjligen sheikh _Soleiman_ skulle komma, men ingen hördes af. På
eftermiddagen var jag åter uppe hos _Mohammed_ och satt med honom ute
på grafvarne och pratade väl en timmas tid till eftermiddagsbönen, då
vi skildes åt; han gick hem och jag slog ett slag och gick sedan till
_'Attarin_ moskén, der jag genast gick in och blef emottagen af den
gamle moezzin högst artigt. Han kokade kaffe och gaf mig 2 koppar, som
jag, oaktadt jag krånglade emot, måste dricka och röka dervid. Medan
vi suto så bredvid hvarandra på moské-mattorna och rökte, började han
med en harang åt mig att jag vore en god man samt att han och hans
sheikh ansågo mig som sin bror. Derpå kom han fram med det här mycket
vanliga: _ma fisch fulus_ (finnes ej en styfver). Det hade jag genast
i början vid kaffebjudningen väntat. Olyckligtvis hade jag med mig
ej mera än 10 fadda smått och ett Turkiskt 20 para-stycke, hvilket
allt jag gaf honom. Men han gaf mig tillbaka det senare och sade
att det var _battal_. Jag lofvade honom en annan gång mera. Nu kom
sheikhen in och visade mig vid sin lilla pulpet, som han har i moskén,
åtskilliga böcker, af hvilka han bjöd ut åt mig en Persisk _Pandname_
af _'Attar_ med Arabisk mellanradig öfversättning, tryckt här 1256
H. Men jag ville naturligtvis ej ha den. Sedan gräfde jag genom
andra gamla manuscripter, som han der hade, men så mycket jag i hast
kunde se var der intet af värde och allt huller om buller i största
oordning. Derefter kommo 2 af de blinda sheikherna dit, och vi suto
alla omkring pulpeten, _Soleiman_ sjelf innanför och pratade litet;
men jag fann mig generad af gubbens son, som äfven var der och är en
riktig ulfspegel, den första förargliga man jag ännu här lärt känna.
Folket började nu samlas till aftonbön och somlige voro sysselsatta
med _tehijjetu-l-mesdjed_ (att välsigna moskén), under det vi suto och
pratade och sheikh _Salim_ gick upp på taket och sjöng sin _azan_; jag
tog mina skor på mig och gick bort, misstänksamt betraktad af folket,
som mötte mig i moské-dörren. Vädret hade hela dagen varit oändligen
mildt och tempereradt, utan regn och blåst.

Jan. 9.

Gick bittida ut i bazaren för att genom någon liten handel få mig
vexladt ett rupie stycke, som jag tagit för 10 piaster och för hvilket
nu bjöds än 7, än 8, än 9 p. I allmänhet är här ett fasligt krångel
med vexling, ty vexlarena vilja dra för mycken vinst af köparen och i
de sämre bodarne har man sällan att ge tillbaka på någon betydligare
penning. Jag fick nu ock gå länge omkring förän det lyckades mig.
Derefter spatserade jag litet omkring, var en stund i trädgården hos
_'Ali_, som någongång, när der ej var folk, bjöd mig in i sitt hus,
hvilket han sade skulle vara mycket nätt, ehuru dess yttre ej lofvade
något särdeles. På eftermiddagen satt uppe hos Mohammed i sällskap med
några andra. Med en af dem kom jag i disput om Egypten, som han påstod
höra till Arabien. Vi blefvo i dag störda af några Turkar som besökte
moskén, så att vi ej fingo prata i fred. Äfven kom hit på en stund den
Turkiske _Hafiz_ effendi, som jag på lång tid ej sett. Han rökte sin
pipa och satt runkande filosofiskt på hufvudet och gick snart bort
igen, utan att säga just något ord. Jag gick sedan igen i bazaren och
köpte litet snask, fikon för 2 piaster okan d.v.s. omkring 12 kop. b:co
ass. marken och krakmandel för 1 1/2 piaster okan. Gick på förmiddagen
genom den bättre och förnämare bazaren och träffade der min gamla
trefliga Arabiska reskamrat från Smyrna. Här såg han helt annorlunda
ut än på sin däcksplats på ångfartyget, han hade öppnat en bod med
allehanda kostbara saker, shawlar, klockor &c., bland annat äfven
munstycken, af hvilka ett kostade 600 piaster.

Jan. 10.

Gick om morgonen bittida upp till Mohammed, der jag äfven träffade
mannen från Danjan. Vi bredde ut en matta på gräset utanför samt suto
i solen och baddade oss. Sedan kom än en, än en annan och satte sig
till oss. Kaffe kokades och dracks, piporna gingo från mun till mun och
moské-drängen hemtade fram _keze_ af _helbe_, som förtärdes allt under
samtal. Jag tyckte mig nu rätt njuta af söderns "il dolce far niente"
i det vackraste, varmaste sommarväder. Också blef jag sittande der
ända tills efter middagsstunden, och fann mig särdeles väl bland detta
folk, ehuru kanske af lägsta klassen. Men här tyckes den höge ej genera
sig i den lägres sällskap, och alla, åtminstone af mellanklasserna och
de lägsta, tyckas vara temmeligen lika. På eftermiddagen, sedan jag
väl smält maten med åtskilliga pipor, gick jag ut i trädgårdarne och
träffade äfven min gamle _'Ali_, men i något olämplig tid, ty han höll
just på att laga till åt sig sin aftonmåltid, hvarföre jag ock snart
lemnade honom. På vägen träffade jag 2 gatpojkar, som efter vanligheten
på ett högst ohöfligt och pockande vis begärde bakshish, och då jag
frågade _lah_, svarade _kidde_, här lika vanligt som Ryssarnes _tak_;
när de ingenting fingo, började de pocka än värre och komna bakom ett
hörn kastade de en sten efter mig. Dessa pojkar äro ock nästan de
värsta tjufpojkar man kan träffa ut för, de ha i sitt tal till Franker
något olidligt högfärdigt och gement, som förargar mig mycket, lika väl
om de tigga eller bjuda ut sina åsnor eller göra hvad annat som helst.

Jan. 11.

Gick temmeligen bittida upp till Mohammed, der denna förmiddag
förgick liksom i går under kaffedrickning, rökning och prat; blott
att vi i dag åto en sorts bönor, kallade _ful_, tillredda i ugn,
smakande nästan som nötter, ehuru mycket mjukare. På eftermiddagen
såg jag på en förnäm och högt uppsatt Armeniers begrafning, _Boghaz_
bey, som denna natt hade dött. Öfverallt voro stora samlingar af
folk och alla Européer voro genom respektive konsuler bjudna att
följa processionen. Det var förskräckligt upprörande att se huru
ordningsmännen behandlade Araberna, då de trängde sig fram liksom
andra för att gapa. De höggo in i hopen med stora spanskrörskäppar,
hvart helst det träffade, i hufvudet eller på ryggen. För öfrigt gick
det till nästan liksom hos oss. Först gick på ömse sidor en lång rad
gossar och män, bärande stora tjocka vaxljus, på hvilka elden gick
ut redan innan de hunno sorgehusets port. Sedan följde 4 à 5 prester
och derefter sjelfva likvagnen, dragen af 4 stora ståtliga hästar,
beklädda såsom hela vagnen med svart kläde. Derefter alla Européer
och den öfriga processionen. Armenierna äro öfverhufvud ett vackert
folk med fullkomligt lika, om ej mera markerade drag än Judarne, men
ha derjemte något eget klokt och liksom Judarne något girigt drag,
hvilket gör dem obehagliga. Här tyckas de finnas i stor mängd och
ehuru de nästan allmänt gå klädda som Araber, skiljer man dem dock
lätt från de sednare. I trädgården der han begrofs och der den enda
Armeniska kyrkan här på orten finnes (alltsammans, som jag tror, en
anläggning af honom), var isynnerhet vid porten och vid trappan ett
ordentligt slagsmål, hvilket var verkligen grymfärdigt att se. Men mot
Européerna voro de särdeles hyggliga och artiga. Jag vet ej om dessa
ordningshållare voro polis eller blott den aflidnes tjenare, men de
tycktes alla vara Turkar. Sedan spatserade jag ännu litet omkring och
var inne i _Attarin_ moskén, der jag blott träffade den gamle enögde
moeddin, som jag gaf några 5:or för det sista kaffet. Han var åter
outtömlig i sitt beröm och bjöd mig dit rätt ofta: vi skulle sitta och
prata och koka kaffe och äta, här funnes allt som behöfdes och sheikh
_Soleiman_ frågade alla dagar efter mig.

Jan. 12.

Gick som hastigast in i Attarin-moskén, der man ställde i ordning till
middagsbönen och bredde mattor ut öfver hela golfvet. Den gamle enögde
muezzin var dervid behjelpt af en yngre son till sheikh Soleiman,
hvilken lika mycket behagade mig, som den andra sonen misshagar mig.
Jag blef en liten stund der och gick sedan upp till Mohammed, der jag
alltid med vänliga blickar emottages af samma sällskap. Dessa senaste
dagar hafva de redan haft mattorna utbredda på gräset och kaffe
färdigt, när jag kommit dit. Denna förmiddag tillbragtes på samma sätt
som de föregående. Senare kom dit en bättre klädd Arab och satte sig
att räsonnera litet högfärdigt. Slutligen satte han sig ned bredvid mig
och började med något förnäm mine qvestionera mig, hvad jag var för
en man &c. Slutligen kom talet på Arabiska böcker och vetenskaper, då
han frågade hvad vi af sådana hade hos oss. Jag räknade upp allt det
bästa jag kom på, till hans stora förundran; jag kunde dervid ej hålla
mig från att ge honom litet ovett för hans högfärdighet. Han tog nu
fram några blad af ett grammatikaliskt arbete och bad mig läsa, samt
förundrade sig storligen öfver att jag läste så rätt och visste använda
de särskilda modi af aoristus rätt. Härpå sade han åt de andra att jag
var en man som visste mycket, och gick hastigt bort. När jag frågade
de andra hvad han var för en man, sade de honom vara en _'alim_, en
af _'Olema_. De gingo nu allesamman till middagsbön i Danjan-moskén
och jag gick genom _'Alis_ trädgård och satt hos honom en stund. Mot
aftonen spatserade i det ljufvaste, mildaste vårväder och var åter en
stund inne i Attarin. Gick sedan hem, åtföljd af dess muezzin. På vägen
köpte jag några apelsiner och valnötter, af hvilket allt jag delade
jemt med honom, som åter efter vanligheten varit mycket frikostig på
sitt beröm öfver mig. Kort förut var jag åter uppe på den höga backe,
der ett fäste är byggdt. Samma Turk som jag de första dagarne af min
härvaro deruppe gjort bekantskap med, kom nu äfven ut och pratade med
mig. Jag frågade honom ett och annat, lät honom stoppa sin pipa från
min pung, och slutligen kom han fram med begäran om bakhshisk. Jag
gjorde några invänningar och mumlade litet om moslimim, som allesamman
voro tiggare; tog dock fram min börs och gaf honom två 5 fadda. Han
tog dem i handen, såg på dem och mente att det var för litet, gaf
dem så tillbaka och begärde en _kirsh_. Jag tog dem och stoppade dem
tillbaka i börsen, men gaf honom ingenting i stället och började gå
min väg nedför backen. Nu följde han mig länge och begärde få de 10
fadda, men fick dem ej. Drickspenningen skulle vara, sade han: _min
schani-l-fantasijeh_ (för lustbarhetens skull).

Jan. 13.

Gick senare på förmiddagen ut och spatserade i trädgårdarne, utan
att träffa ihop med någon. På eftermiddagen efter _'asr_ gick jag
till _Attarin_, der sheikhen satt ensam i _khulveh_ och läste eller
gjorde sin bön, hvarföre jag väntade der utanföre inom moskén tills
han slutat, då han kom ut och bad mig dit in. Denna _khulveh_ är i
NO-hörnet af moskén, uppförd af små stenar, uppstaplade till väggar
på tvenne sidor, sålunda att sjelfva moskéns väggar utgöra _khulvehs_
väggar på de två öfriga sidorna. Här plägar muezzin, såsom han
berättade mig i går, sofva 6 nätter i veckan, tillbringande blott
natten mellan fredagen och lördagen hemma i sitt hus. Nu funnos här
längs ena väggen uppstaplade gamla luntor och papper till stor mängd,
hvilka, som det tycktes, ej voro af något särdeles värde. Sheikhen
skall nemligen, efter hvad Mohammed berättade mig, sjelf pläga handla
med böcker. Vi suto här på en öfver golfvet utbredd matta, kallad
_hasir_, och pratade allehanda. Bland annat frågade han helt apropos,
hvarföre jag ej bekände mig till Islam; hvarpå jag svarade, att jag ej
uppenbarligen kunde det af fruktan för min konsul och mitt land, men
att jag alla dagar läste min Koran och ofta höll mina böner på deras
sätt. Härvid tycktes han bli ganska nöjd och mente att allt var väl,
då det var väl mellan Herren och mig. Han bibehåller allt i mina ögon
samma enkla patriarkaliska värdighet, och jag bär största aktning för
honom. Derefter spatserade jag i det härligaste, ljufvaste väder, en
äkta sydlig eller östlig aftonstund, med blå himmel och milda lysande
stjernor.

Jan. 14.

Satt hemma hela förmiddagen, då jag hade besök af Spitznagel, äfvensom
långt in på eftermiddagen och väntade bref med den i dag ankomna
posten, men förgäfves. Orolig och modfälld deröfver gick jag ut,
spatserade i trädgårdarne en stund, och gick sedan in i Attarin-moskén,
der shekh Soleiman ej hade varit på hela dagen, i anseende till
någon liten opasslighet. Jag träffade hans son och muezzin, hvilka
kokade kaffe åt mig inne i _khulveh_, der vi suto och gräfde i
pappersluntorna. Sedan kom en tredje till dit, då jag råkade läsa upp
ett och annat för dem och säga: detta handlar om det och det. Härvid
talte de mycket sinsemellan, att jag borde bli moslim &c. Nu kom
folket till aftonbön, hvilken de äfven förrättade, sittande jag ensam
inne i _khulveh_. Efter slutad bön kom muezzin in till mig med pipan
och började med det vanliga: _Inle ragil tajib_ och _baka tohibb il
moslemin &c_. Jag gaf honom för hans kaffe och hans beröm tillsammans
20 fadda. Sedan följde jag shekhens son _Ahmad_ ett stycke på väg.
Han tyckes redan litet sänka sitt högmod och blir mig numera något
drägligare. Men också har jag varit lika högmodig mot honom tillbaka.
Sedan spatserade jag ännu litet och såg på den stjernklara himmelen;
erfor mycken oro deröfver att jag ej fått något bref.

Jan. 15.

Var på förmiddagen hos _Gomozow_ och lemnade åt honom det bref jag
hade fått från Smyrna. Han hade fordom varit militär, sedan ingått
i institutet i Petersburg och varit i Orienten öfver 4 år, men ännu
till en del bibehållit det muntra och burschikosa af sitt officerslif
och förekom mig öfverhufvud ganska treflig. Sedan kommo till honom
en viss man, som sades vara engagerad vid Egyptiska museum i Kairo,
och en dragoman vid Österrikiska konsulatet. De hade båda det otäcka
Europeiskt glåpiga och fadda i sig, och jag hade ej stor trefnad med
dem. På eftermiddagen gick jag bittida upp till Mohammed, der jag
träffade det vanliga sällskapet. Vi suto på vårt vanliga ställe på
en öfver gräset utbredd _hasir_ och kokade kaffe. Sedermera följdes
Mohammed och jag åt, först i en trädgård och sedan till Attarin-moskén,
der vi suto i _khulveh_ med sheikh Soleimans son _Achmad_. De började
examinera mig i min tro, till hvilken sekt jag hörde, och kommo
slutligen derhän att jag var en _hanafi_, till följe af det sätt hvarpå
jag höll mina händer under bön. När den gamle mueddin kom, berättade de
för honom att jag var en _hanafi_ och om de frågor angående _rik'at_
i bönen, som de gjort mig och jag besvarat. Han uttryckte sin stora
fägnad deröfver och sade en stund efteråt åt mig: _baka inte hanafi ja
vali_. Jag visste intet att svara härpå, utan såg bort och bläddrade
i de gamla luntorna. Sedan följdes vi alla åt vidare och gingo hvar
och en hem. Vid hemkomsten underrättades jag om, att man sökt mig från
Ryska konsulatet, der jag hade bref. Jag skyndade dit och riktigt var
der bref från Borgström med mitt creditiv. Derpå gick jag hem och drack
thé.

Jan. 16.

Gick om morgonen upp till Mohammad, der jag blef sittande hela
förmiddagen i det vanliga sällskapet, ökadt i dag med _Ismails_ bror
och _Mohammads_ son, som tycktes vara någon effendi, uppsyningsman
öfver något torg för handelsmän. Jag hade i dag efter någras
önskan tagit en handatlas med, som jag till deras stora nöje och
förundran visade och förklarade för dem. På eftermiddagen var jag hos
_Spitznagel_ och _Rosetti_, allt i anledning af creditiv-brefvet;
men det passade bättre för den senare i morgon bittida. Sedermera
spatserade jag ensam omkring, var inne i en trädgård vid östra
stadsporten och träffade ihop med en yngre man och en äldre från
_Sa'id_. Jag lät dem stoppa sina pipor från min tobakspung, blef
mycket välvilligt och hjertligt emottagen af dem, samt ombedd att alla
dagar komma igen för att spatsera. I allmänhet förekomma mig alla från
_Sa'id_, som jag här lärt känna, bättre och hyggligare eller egentligen
hjertligare än Araberna härifrån. Sedermera vandrade jag ännu omkring
med min Engelsman och 2 Italienare, som voro i hans sällskap. När
vi blefvo allena, gingo vi in på _café d'Europe_ och blefvo der
sittande en stund, han drickande ett glas punsch, jag en kopp kaffe.
Hemkomne åto vi tillsammans, hvarvid vi reciterade och läste ur en
bok, innehållande utdrag ur Shakespeare, hvilken han nedhemtade från
sitt rum. Han läste derifrån mycket med stor pathos, och det föll mig
derunder in att han kanske varit aktör. Jag var temmeligen trött af
mitt myckna kringvandrande i dag.

Jan. 17.

Gick redan bittida ut till _Rosetti_ för att lyfta mina pengar.
Väntade der fulla 3 timmar förrän allt blef färdigt, emedan de ej hade
Sovereigns, utan måste skicka ut att söka sådana; det oaktadt fick jag
ej Engelskt mynt, utan måste nöja mig med så kallade Egyptiska guinéer.
Kostnaderna förekommo mig särdeles dryga, bland annat 13 shilling
sterling i postporto öfver Livorno. Det var öfverhufvud högst tråkigt
och jag blef slutligen alldeles utledsen och förargad. Sedan slutligen
allt var färdigt och jag lyftat mina pengar samt fört största delen
deraf åt Spitznagel, för att remitteras till _Bochti_ i Kairo, gick jag
upp till Mohammad. Hans son hade enligt öfverenskommelse skickat dit
en gosse, som länge väntat på mig, men slutligen gått sin väg. Vi suto
i _livan_ och drucko kaffe och pratade en stund, men som det var långt
lidet, gick jag snart bort. Under det jag hemma höll på att äta, kom
Mohammads son med en _koftan_ och _gibbe_ och en _'antara_, som alla
behagade mig och jag derföre köpte, den första för 100, den andra för
150, den tredje för 60 piaster. Sedan suto vi en lång stund hemma hos
mig, rökte och drucko kaffe, väntande på hans far, som lofvat komma
hit. Men då han en timma efter _'asr_ ännu ej kommit, gingo vi på tu
man hand ut och handlade: 3 alnar vackert och godt kläde till byxor
för 135 piaster, vidare en _tarbosh_ för 45 p. och silke för att öka
tofsens vidd för omkring 7 p., ett par _markob_ för 10 p., ett par
_mezd_ för 11 p. tillsammans 218 p. Härunder såg jag huru förskräckligt
de skulle ha dragit upp mig, om jag gått ensam för att handla. Den jag
hade med mig var en slags uppsyningsman öfver torget, kände priserna
noga och var för öfrigt en högst treflig och präktig man, ungefär af
min ålder. Sedan kom han ännu upp till mig, satt här en stund och rökte
en pipa, hvarpå han gick.

Jan. 18.

Nu begrofs _Boghaz Bey_ med mycken ståt. Först hölls en lång och tråkig
gudstjenst i det lilla kapellet i hans trädgård. Denna gudstjenst
liknade nästan mera ett spektakel, än en helig ceremoni. Det Armeniska
språket klingar mig nära lika det Grekiska, med ljud påminnande äfven
om Turkiskan. Sedan var ännu en liten ceremoni vid grafven, äfvenledes
i en särskild afstängd del af trädgården, der flera Armeniska grafvar
finnas. Militär var ute i stort antal, med musik, och gevärssalvor
lossades i flera repriser. Alltsammans räckte till inemot middagen. På
eftermiddagen kom Mohammads son till mig, vi gingo båda ut och handlade
2 skjortor af ett tyg, innehållande silke och linne tillsamman, för
32 p., 2 _arakijeh_ för 5 p. tillsammans, en _saureh_ för 100 p. och
betalte arbetslön åt skräddaren 42 p. Han satt länge hos mig och
pratade. Han är en särdeles treflig och präktig man och behagar mig
utomordentligt, utan mycket fördomar, dock med allvare hållig vid sin
religion. Han berättade om allehanda under, hvilka tilldragit sig i
Alexandria, såsom om en spegel, hvilken sänkte alla genom den sedda
skepp i sjön, var uppställd här i _Kal'alnaasareh_, och slutligen
blef krossad af en Fransman, som enkom derföre kommit hit. Vidare om
en cistern, hvilken funnits i _'Attarin_-moskén och återgaf helsan
åt hvar och en sjuk, eho det vara må, som tvättade sig deri, äfven
förstörd af Fransoserna. Dessutom om många andra under. Detta allt
berättade han såsom sanning och tycktes sjelf tro det med ren barnslig
enfald, men hade dervid en högst rolig humoristisk min, och när jag
liksom af förundran skrattade deråt, skrattade han med högst hjertligt.
Öfverhufvud förekommer mig denne _Mahmod_ såsom en af de älskvärdaste
personligheter jag anträffat.

Jan. 19.

Gick bittida upp till Mohammad, der jag i det vanliga sällskapet blef
sittande till middagen. I dag var här äfven gubbens yngste son, en
gosse om 15 år, särdeles väl uppfostrad, artig och anständig; han heter
_Ahmad_. Vidare kom dit den samma häftige _'alim_, som för några dagar
sedan ansatt mig med frågor i grammatiken. Nu började han strängt
ansätta mig i frågan om deras religion och frågade mig till hvilken
_madshab_ jag hörde. Dispyten blef något häftig, emedan han är en het
man. Men man kommer ej långt vid dispyter med dem, ty de säga alltid:
så står det i Koran och det är Herrans oföränderliga ord. Mannen är
dock präktig och jag tycker om honom, öfverhufvud var jag i dag värre
ansatt än förr. Mohammad sjelf är den ende, som aldrig plågar mig med
slika saker, ehuru han aldrig vägrar svara på frågor, dem jag gör honom
i hvad ämne som helst. Han blir mig ock alltid den käraste och mest
aktade af mina bekanta här. På eftermiddagen efter _'asr_ kom han upp
till mig med sin son _Ahmad_, satt här en stund och drack kaffe &c.

Jan. 20.

Gick till konsulatet för att träffa Spitznagel; men oaktadt jag sprang
der oupphörligen, var jag ej i stånd att råka honom på hela dagen.
Gick derföre af och an, var en stund i _Attarin_ och drack kaffe med
muezzin, som erbjöd sig att följa med till Kairo och hvart helst jag
skulle resa och slutligen hem till mitt land. På eftermiddagen gick
jag upp till Mohammad, men träffade honom just ej lägligt, emedan de
som varit här och gjort sin zijaret, ännu ej alla hunnit bort. Bland
dem var äfven gubbens egen hustru, som såg ganska anständig ut och var
mycket hyggligare klädd än jemförelsevis hennes man. Sedan följde jag
med den unga sheikh 'Ali till Ibrahims skola, der gossarne dock nu just
hade slutat. Jag blef länge sittande der med några unga lärare och
några qvarblifna gossar. Skolrummet var högst miserabelt, ruskigt och
smutsigt och råttorna sprungo af och an åt alla håll. Sedan gick jag
i bazaren, tog mina _markob_ och satt en lång stund i boden väntande,
innan han fick dem rätt i ordning. Han arbetade flinkt och med nätthet
samt var för öfrigt en högst treflig man. Hemkommen uppgjorde jag
räkningen med min värd, hvarvid vi kommo litet i dispyt och uppsköto
slutliqviden tills jag skulle resa.

Jan. 21.

Gick bittida ut i Ibrahims skola, der nu alla gossar voro samlade,
suto på golfvet och läste, runkande på sina kroppar och truppvis
förhörda af Ibrahim, som äfven, ehuru med långsam och allvarligare
takt, runkade mera på hufvudet än på kroppen. De hade små
taflor, _loh_, på hvilka den unge _'Ali_ och de 2 andra unga
gossaktiga lärarena skrefvo små stycken af Koran, dem gossarne
lärde sig utantills. De voro på något sätt målade smått korniga och
beskrefvos med _kalam_, som dock ej gick särdeles lätt derpå. De visade
mig äfven inrättningen för fotplaggning. Den var en rak liten käpp af
en palmqvist, med ett rep, hvars båda ändor voro fastbundna hvardera
ungefär vid fjerdedelen af käppen. På midten af käppen, således midt
emellan repets båda ändor, sattes dens fötter som skulle bestraffas,
hvarefter repet upplindades på käppen, så att fötterna ungefår vid
fotknölarne fastknepos mellan det och käppen; men dennes båda ändor
höllos vid executionen stadigt af 2 gossar. Delinqventen rullas på
ryggen och läraren baddar på de båda, tätt intill hvarandra hopknipna
fotbladen med en mjuk palmqvist, _gerid_. Fotklämman kallades, om
jag rätt minnes, _felakeh_ eller _belakeh_. För öfrigt hade hvar
och en af lärarena en sådan gerid i sin hand, hvilken han slog emot
golfvet eller väggen, för att uppmana pojkarne att läsa, ej för att
bjuda tystnad; ty här tyckes man, tvärt emot seden hos oss, vilja
att pojkarne skola skrika dugtigt. Också var sorlet af dessa omkring
30 till 40 barn, hvaribland äfven funnos några flickor, nästan lika
starkt, som fordomdags i den nästan 200 gossar inrymmande Åbo skolan.
Till min stora förundran höllo sig barnen anständigt och stilla under
den stund jag var här, ehuru de gapade dugtigt och med stora ögon på
mig. Jag stod hela tiden i trappan, ehuru man ofta bjöd mig att sätta
mig bland barnen och lärarena; men jag hade i går, på den lilla stund
jag satt der, blifvit så full af loppor att jag aktade mig i dag. Var
sedan uppe hos Spitznagel, som lofvade tills i morgon besörja mig
mitt pass och min _tazkereh_. Gick sedan till Mohammad, tog honom med
mig och gick i badstuga, der vi togo ett på sätt och vis särskildt
rum eller galleri. Badet liknade mycket det Ryska, dock var här ej
så stark hetta. Väl bar jag mig något klumpigt åt vid bindningen af
_ihram_ och vid spatserandet på trädskorna; men det var första gången.
De badande skrattade något åt mig, men mot slutet gaf det sig. För
oss båda betalte jag 5 piaster. Sedan hemtade jag mina byxor, som nu
ändteligen efter löften från timma till timma blifvit färdiga, sedan
jag ännu sutit här och väntat nära en timma. I dag lät jag äfven hos en
Grek-barberare klippa mitt hår helt kort och tog på mig _tarboshen_,
den jag sedan beständigt höll på mig. Spatserade på aftonen omkring,
var i Attarin, men träffade ingen, ty Soleiman sjelf är sedan några
dagar krasslig och går föga ut, hans moezzin åter satt inne i moskén
med ett litet sällskap andra, dem jag ej ville störa, då jag såg dem
inbegripna i samtal. En liten bekant pojke från skolan, som nu såg mig
med tarbosh, kände ej först igen mig; men blef sedan särdeles glad att
se mig ha aflagt min svarta sammetsmössa, hvilken moslim tycka lika
litet om, som våra hattar.

Jan. 22.

Då i går på eftermiddagen Mohammads son Mahmod kommit till mig, bad
jag honom gå ner till Mahmodijeh för att hyra mig plats på en Arabisk
bark till Kairo för i dag. Han gjorde det äfven och hemtade upp till
mig skepparen sjelf och hans styrman, med hvilka jag accorderade frakt
för 100 piaster; dessutom fordrade de dock en bakhshish vid framkomsten.
I anledning häraf var jag hela denna dag sysselsatt med bestyr
för min resa, som skulle anträdas omkring 'asr. Var hos Spitznagel,
köpte upp min reskost och andra för resan erforderliga saker, dels
sjelf, dels genom min värd, som jag dugtigt trissade om och prutade
med. Till min stora sorg hade jag ej tid att rätt taga afsked af alla
mina goda Arabiska vänner, men skickade hjertliga afskedshelsningar
till dem genom min gamla _Mohammad Makki al gairi_ från _'Abd orrazak_,
som jemte sin gamle gode lomhörde vän _Ragab_ kom till mig för att
taga afsked. Hans son Mahmod jemte hans präktiga lilla elev följde mig
om bord, den förre med mig förut, den senare med mina saker uppbundna
på tvenne åsnor. Jag var nu klädd i min orientaliska kostym, men hade
min stora _kabot_ omsvept såväl om _tarboshen_ som det öfriga. Komne
om bord satt jag en stund med Mahmod och hans lilla gosse, innan det
lades ut. Han lemnade mig sedan ensam i min _mak'ad_ eller kajuta;
efter en stund löste vi perten och seglade med en sakta aftonvind
ned för _Mahmodijeh_. Fartyget, _markab_, var ej ett bland de större
Nilbåtarne, kallade _'akab_, utan mindre, nästan fullkomligen likt
våra speljagter; det hade en half manslängd hög uppbyggnad eller ruff,
bestående längst mot aktern, som går ett stycke ut öfver styret, af
ett litet rum med strykdörr. På motsvarande väggen är äfven en
strykdörr inåt det stora rummet _mak'ad_, som har 3 fönster på styrbord
och babord och 2 på väggen emot fören, alla, liksom äfven de 2 i lilla
rummet, försedda med skjutbara spjälluckor. Från _elmak'ad_ leder en
dubbeldörr ut i en på alla sidor öppen förstuga, täckt af ett tak
som uppbäres af trädpelare. Hela denna ruffbyggnad är till än vidare
skydd mot solen omhängd af segelduk, hvilken här liksom i Italien och
Grekland är gjord af bomull. Alla dessa 3 afdelningar utgöra hvar
för sig en plats. Den förstnämnda upptogs nu af frun till en Turkisk
tjensteman i en landsort nära _Fum elmahmodijeh; elmalc'ad_ af mig,
förstugan af 4 Turkar och en kristen Armenier. För öfrigt voro flere
passagerare på och under det däck, som täcker den öfriga delen af
fartyget. Jag blef först länge sittande inne, men tyckte mig slutligen
böra gå ut. Då jag gick genom förstugan blef jag högst vänligt och som
en gammal bekant helsad af Turkarne, hvilka alla voro militärer, och
bjuden plats ibland dem. Jag afböjde det dock, gående ut på fartyget
och seende mig omkring. Men då i anseende till det nedstigande mörkret,
jag ej just kunde urskilja något af de i allmänhet fula stränderna
af kanalen, gick jag åter in och tog plats bland Turkarne. De begärde
af mig min kopp till låns och då de fått den, togo de fram en flaska,
fyllde den med anisbränvin och bjödo mig. Men som jag, allt sedan
jag kommit hit, ej smakar spiritus, afböjde jag koppen och lät den
cirkulera bland de öfriga, hvilka, så moslim de voro, tömde dess
innehåll med god smak och utan scrupler. Jag satt en stund bland dem
och rökte och hörde på deras sång. En bland dem hade nemligen ett
instrument med sig, liknande ungefär en mandolin, men med särdeles lång
hals; det var bespändt på hvardera sidan med trenne strängar, hvilka
3 hvardera voro unisona, och midtemellan dessa 2 trior tvenne andra
strängar, stämda i grundton och qvinten. Han kallade instrumentet, tror
jag, _zur_ eller _zuz_ eller något dylikt och spelade ganska flinkt på
det. Sången var mera recitativ än cantabil, med för- och efterspel på
instrumentet i det vanliga Turkiska maneret, liknande mer det Ryska än
det Arabiska. Åhörarne voro ganska förtjusta, dock som det tycktes mera
öfver ordens mening och innehåll än musiken, hvilket i allmänhet tyckes
vara fallet i dessa trakter. Jag gick efter en kort stund in i min
kajuta, men kunde ej somna på lång tid, för Turkarnes stoj och sång.
Sedan jag släckt ut mitt stearinljus, hvaraf jag för resan medtagit
tvenne, begärde Turkarne att få det för en half timme; men till min
stora förargelse brann det mest hela natten, så att om morgonen blott
ett litet stycke var qvar. Vi färdades hela följande dagen ner för
_Mahmodijeh_, hvars stränder erbjuda föga vackert. Middagstiden kommo
vi till _Fum elmahmodijeh_ och måste vänta der en stund, innan vi kunde
komma igenom slussen. Här var stor rörelse, så väl på stranden, som
på vattnet, af Nilbåtar hvilka gingo och kommo. Vi sluppo slutligen
igenom och kommo ut på Nilen. Det var med en egen högtidlig stämning
och med verklig vördnad jag kom ut från min _maka'ad_ och skådade utåt
floden, hvilken genom så många årtusenden tyst och lugnt flutit förbi.
En högst rolig och alltid skrattande gosse från Said, som var bland
passagerarne, tog en _kuzeh_ och gaf mig vatten att dricka med orden:
_tajib elmajah di_; jag drack, det smakade godt och jag kände en egen
vördnadsfull kyla genom min kropp. Han sade det vanliga _hanijan_
och jag svarade _hanna-l-laho 'alek_, tyckande mig känna rätt djupt
betydelsen af dessa ord. På floden sväfvade nu många mindre fartyg
och flera lågo vid stranden för en pert. Äfven vi togo land, jag vet
egentligen ej hvarföre, men såsom man sade väntades på papper. Jag
var högeligen förargad öfver detta dröjsmål och grälade deröfver,
men det halp ej. Vi blefvo liggande här hela natten och jag såg den
vackraste solnedgång samt derefter en vacker, klar, stjernbeströdd
himmel. Följande dagen kommo folket och Turkarne, hvilka tillbragt
största delen af natten uppe i den närliggande usla byn, om bord och
vi gåfvo oss ut, passerade _Fuah, Kafir zaid_ och några andra byar
eller så kallade städer. De bestå alla af låga usla kojor, uppförda
af hårdnad Nil-lera, utan fönster och med öfverhufvud högst ömkligt
utseende. Af de fem Turkarne hade 2 lemnat oss och den tredje lemnade
oss i _Kafir zaid_, för att bege sig till _Tanta_. Han hade bössan med
sig och sköt åtskilliga skott, men alla förgäfves. De voro i allmänhet
särdeles påhängsna, försökte på allt sätt att komma mig nära och
smuggla åt sig kaffe eller thé eller någon matsmula, hvarmed de tycktes
vara mindre väl försedda än med spiritus. Jag gaf dem väl det ena och
det andra, men lyckades dock hålla dem på afstånd.

Jan. 25.

Om aftonen kommo vi till _Nagileh_, gingo upp i byn och drucko kaffe
i ett kaffehus. Här blef fråga om _ghavazi_ och att vi borde se några
af dem. I anledning deraf uppkom ett gräl mellan _'Ali_ och Armeniern.
Den förre blef alldeles rasande, då den senare en gång öknämnde honom:
son af ett svin. Han tog i den halfrusige Armeniern, skakade dugtigt
om honom, skrek _kafir_ &c. och var högeligen uppbragt. Denne _'Ali_
var en Arab, som han sade skräddare i paschans tjenst, och ägde någon
liten kunskap i Arabiska litteraturen och _Ahadith_. Han hade, sedan
den Turkiska matronan lemnat oss ett stycke bortom _Fum_, inqvarterat
sig uti det lilla rummet hon hade upptagit och på det viset kommit
mig nära. Vi delade nu vår kost, drucko kaffe tillsammans och voro
goda vänner. Dock märkte jag hos honom, hvad jag ännu ej märkt hos
någon Arab och ej trott dem om, att han smickrade och sade artigheter.
Vi suto tillsammans om dagarne och aftnarne på däcket af mak'ad och
pratade med den rolige styrmannen _Ahmad_, som under resan passade upp
mig, samt en särdeles rolig gubbe från _Sa'id_, som äfven varit _rais_
på en Nilskuta, men nyligen haft olyckan att bli öfverseglad af ett
Engelskt ångfartyg, som krossat hans fartyg. Det var underligt att
höra med hvilken ton af lugn hängifvenhet och liknöjdhet han berättade
händelsen; när jag frågade hvad han nu skulle företaga sig och lefva
af, svarade han det vanliga: _rabbona karim_. Han var i allmänhet trög
och svår att få ordet ur munnen; men hade en egen treflighet med sig,
som gjorde att jag bäst trifdes bredvid honom och äfven tillbragte
största tiden med honom. Ingenting kan tänkas trefligare än att sitta
en vacker natt, sådana vi alltid hade under resan, och höra detta folk
prata. Det är en egen godhjertad ton och accent i deras språk, liknande
litet den man hör hos Finnen, och en okonstlad treflighet, som höll mig
långt in på natten hos dem, ehuru jag ej rätt väl kunde förstå deras
samtal, i anseende till den egna folkdialekten. Jag fick naturligtvis
lof att bestå tobaken nästan åt hela sällskapet om bord. Vi blefvo
natten öfver i _Nagileh_ och äfven en del af följande dagen, då jag
oaktadt allt mitt puttrande ej kunde få skepparen ut. Han sade att
vinden var emot, ehuru vi genom flodens krökningar skulle haft blott
ett litet stycke att arbeta oss fram med _elliban_ eller dragrepet, som
här allmänt nyttjas. Skutan drages nemligen af 4 till 6 karlar, som gå
på stranden, hållande ett rep af palmfibrer (lif) kalladt _liban_, och
fastbundet i _kantareh_, ett tåg svarande mot vår lävang, som akterut
går öfver rufftaket. Här intogos nu 2 nya passagerare, en Turkisk _binj
pasha_ i bakrummet med en liten betjentgosse och 2 honom åtföljande
äldre karlar och en qvinna, hvilka 3 fingo plats under det låga däcket
fram i båten. Vidare en Turkisk polisman, som fick plats framför
_mak'ad_, jemte de andra Turkarne. Denne började genast ställa sig på
en alltför förtrolig fot med mig och erbjöd sig att sofva med mig inne
i min _mak'ad_. Men jag undanbad mig det och afvisade honom. Binj
pashan var sjuk, låg i häftig feber och var ganska ömklig. Han ville
promt att jag skulle tillaga åt honom thé, troende att det skulle göra
honom godt. Jag efterkom hans önskan och de öfriga Turkarne underläto
ej att begagna sig af tillfället samt äfven tigga åt sig thé.

Jan. 26.

Ändtligen på eftermiddagen lade vi ut från _Nagileh_ och seglade ett
stycke, men måste snart taga till _liban_. Mot aftonen blef folket
trött deraf och fordrade att vi skulle taga land öfver natten på ett
ensamt ställe, der till närmaste by var 2 mil (d.v.s. Egyptiska, som
jag tror, omkring 2 timmars väg). De öfriga ville det ej, utan fordrade
att vi skulle bege oss vidare framåt. Nu uppkom ett litet gräl och
ordvexling. Skepparen slöt den och fordrade att vi skulle lägga ut.
Folket kom om bord, styrmannen Ahmad tog i skepparen, brukade våld på
honom, hjelpt deri af det öfriga manskapet, som tycktes nästan vilja
hafva skepparen öfver bord. Turk-polisen kom nu till, slog på sin
Turkiska halfmåne af jernbleck, som han bar på bröstet, och sade sig
vara _dabit_ samt bjöd lugn. Allt stannade ock snart vi satte ut och
togo land efter omkring en timmas fart, på ett ställe der äfven flere
andra fartyg lågo. Turkarne, äfvensom _'Ali_, kommo till mig med högst
betydelsefulla miner och sade folkets afsigt hafva varit att der taga
land och sedan underrätta kringströfvande Beduiner, att här vore fångst
att göra på kristna &c., men att jag hade intet att frukta, så länge de
voro med mig. Härvid slog polisen på sin bricka och frågade: _fahimt
valla la_. _'Ali_ berättade att han för omkring 5 år sedan blifvit
på nästan samma ställe öfverfallen och plundrad, då han med några af
pashans _harim_ och annat följe kom från Kairo till Alexandria. Jag
tror dock intet af allt detta. Turkarne ville blott göra sig vigtiga
och skrämma mig.

Jan. 27.

Om morgonen landade vi i _Omm dinar_, der jag gick upp, handlade ägg
och smör &c. och såg en utomordentligt vacker, retande flicka. Folket
sade, der jag gick fram: "han är en moslim", andra: "han är en Frank",
andra: "han är en shekh." Här lemnade oss vår treflige gubbe från
_Sa'id_, som under hela tiden han varit om bord sutit vid styret. Vi
dröjde ej länge förrän vi gåfvo oss åter ut. Den ene Turken och jag
gingo på land och sköto några dufvor, på hvilka vi sedan kokade oss en
god soppa.



III. Afdelningen.

Kairo. 1844.


Jan. 29.

Sedan vi ändtligen, efter 8 dagars färd på Nilen, framkommit i går
afton till _Bolak_, rådslogs ifrigt hvar jag skulle tillbringa natten
och vidare ta qvarter, tills jag hunnit få mig ett hus att hyra. Alla
öfverhopade mig med sina råd och voro mig högst besvärliga, isynnerhet
den Turkiska officern eller polisen, som hela vägen försökt att få
förmyndareskap öfver mig, men som jag alltid till min stora
tillfredsställelse kunnat snäsa af. Nu fick jag honom ej att tiga,
förrän jag rätt brutalt bad honom hålla inne med sina råd, tills jag
begärde dem af honom. Sedan det länge ventilerats hit och dit och de
samteligen gått upp för att söka något kaffe, äfven den sjuka Binj
pashan, kom den ena af dem ner och bad mig följa honom upp, jemte allt
vårt bagage, till ett ypperligt Turkiskt café. Som de sålunda alla
lemnat fartyget, äfven skepparen och styrmannen gått upp, ansåg jag ej
just rådligt att stanna ensam qvar, bland det mig något röfvaraktigt
förekommande folket i hamnen och bland de många små barkerna, från
hvilka hördes ett förfärligt stoj och skrik. Jag tog således för andra
gången ihop mitt ringa bagage, det jag vid vår första öfverenskommelse
att stanna öfver natten om bord hade upptagit, och följde med Turken
upp. På vägen blefvo vi anhållna af en man från tullen, som dock följde
med oss och gick af för 2 piaster, dem naturligtvis jag måste betala.
Vi kommo så in på cafét, ett enda stort rum, mörkt och smutsigt, med
ett halfbågslikt utbyggdt stort fönster, der de flesta af mitt sällskap
tagit plats och nu höllo på att breda ut sina saker samt laga åt sig
till natten. Jag tog min plats i en knut, på en af de rundtkring alla
väggar gående bänkarne eller _mastabeh_, bredde der ut min halmmadrass
och mina saker, satte mig derefter på mina fötter och begärde kaffe. Så
tillbragte jag aftonen än inne, än ute på en sorts altan, ifrån hvilken
jag i den härligaste månljusa och stjernklara natt hade utsigt öfver
Nilen och hörde stojet och säckpiporna från barkerna. Vår Armenier lät
preparera sitt kaffe med _hashisheh_, och torde äfven ute fått något
spiritus, så att han hade sitt dugtiga rus om aftonen och bar sig
tokigt åt, till stort hånlöje för sina kamrater och för cafépojkarne,
som drefvo mycket gyckel med honom. Man beredde sig småningom till
sömn, jag svepte in mig i min varma tjocka Grekiska _kabot_ och
slumrade, som oftast väckt af det ännu pratande och med Armeniern
gyckel drifvande sällskapet. Om morgonen, då jag vaknade ganska
bittida, kände jag mig ha något kallt, ty det drog från alla håll. Nu
infann sig vår skeppare jemte sin styrman och några af sitt folk. Jag
betalte honom resten af den betingade frakten och gaf folket litet
drickspenningar, hvarvid vi naturligtvis kommo litet i delo; men jag
hutade åt dem och sade bestämdt att de fingo nöja sig med hvad de fått.
Sedan jag förtärt några koppar kaffe, rökt några _shishe_ och tagit
vänligt afsked af min tjocka, något syfilis-fläckade Turkiska polis,
hemtade jag mig tvenne åsnor för vägen från _Bolak_ till _khan ga'far_,
(något öfver en timmas väg) hvardera för en piaster, och packade mina
saker på dem. Jag tog ett hjertligt afsked af den verkligen hårdt sjuka
Turkiska binjpashan, den enda af hela mitt ressällskap, som ingifvit
mig någon aktning och vänskap. När jag var färdig att bege mig af, kom
Armeniern, som redan fått sig ett morgonrus, klagade att han ingenting
hade att äta för och begärde af mig litet pengar. Medan jag öppnade
min börs, mumlade han på sin dåliga Arabiska: tvenne _francia_, d.ä. 5
francs stycken. Jag gaf honom ett stycke af 11/2 piaster. Härvid tiggde
han än 5 franc, än ett stycke till af 1 1/2 p., men det blef dervid, han
fick ej mera. Den fjerde af sällskapet, som isynnerhet varit beställsam
om mig under resan och kallat mig sin bror &c., hade bittida gått ut
och var ej nu tillstädes. Sedan jag sålunda sluppit alla dessa och
Araben _'Ali_ ej ännu efter sitt löfte kommit för att hemta mig, begaf
jag mig ensam med mina tvenne åsnor och deras drifvare från _Bolak_
till _Kairo_. Här hade allt ett annat utseende än i Alexandria; hvarken
såg jag här något qvarter liknande Frankernas i Alexandria, ej
heller något af de usla Arabiska kojqvarteren. Folket förekom mig
ock trefligare och renare än der. Slutligen, efter en lång vandring
af mer än en timme, kom jag till _khan ga'far_, der tvenne helt unga
trefliga gossar, den ena med grön shawl, visade mig åtskilliga rum, som
ej voro särdeles snygga. Jag fann mig dock slutligen vid ett, ehuru
ömkligt det var. Men nu kom en annan, som sade sig vara den egentliga
herren, och visade mig några rum till. Jag stannade slutligen vid
ett, ehuru ruskigt det såg ut. Vi stego ner för att hemta mina saker,
då just 2 ståtligt klädda qvinnor gingo dit upp. Nu sade han att jag
ej kunde få det öfverenskomna rummet, emedan dessa _harim_ voro der.
Öfverhufvud tycktes han ej vara särdeles mån om mig, utan gick till en
bredvid stående Turk och bad honom fråga mig om jag vore moslim. De
kommo således båda två jemte en tredje till mig och frågade hvad min
_san'ah_ vore och hvar ifrån jag var hemma. Jag uppgaf mig för läkare
ifrån Ryssland, hvarvid de utan vidare frågor togo mig för kristen,
sade att jag ej kunde få bo här, der blott moslims bodde, samt att det
ej passade att de bodde tillsammans &c. Som jag öfverhufvud var föga
belåten med rummen, gjorde jag ej särdeles invänningar, utan tog en ny
åsna, som förde mig till det närbelägna _Gounijeh_, der jag fick ett
rum, _wakalat elschishineh_, utan möbler och utan glasfönster, blott
(såsom här är vanligt) med trädverk för fönsterluften. Sedan jag först
placerat mina saker i ett annat rum, tills mitt hunnit bli sopadt,
klädde jag af mig min stora Grekiska kapott, tog fram min orientaliska
rustning och begaf mig ut, samt red till Ryska konsulatet, der jag med
största vänlighet och fryntlighet blef emottagen af gubben _Bochti_,
till hvilken _Tantavi_ skrifvit om mig. Han lofvade göra allt för mig
och vara mig i faders ställe. Han intog mig mycket för sig genom sin
gamla hjertlighet. Sedan jag en stund sutit der, begaf jag mig åter
bort och tog en åsna, hvars drifvare efter många frågor om _shishineh_
och på åtskilliga omvägar förde mig hem. Jag ställde nu mitt rum, så
godt sig göra lät, i ordning, köpte en _hasireh_, bredde på den ut mitt
bolster af halm och deröfver min _ihram_. Gick sedan ut, köpte mig
tobak, några apelsiner, och 9 kokta ägg. Åt _Elbawab_ hade jag gifvit
pengar att köpa några ljus, kol, smör och bröd. När jag kom hem, lät
jag honom tända upp eld, kokade mig thé och gjorde mig ett godt mål,
dels med återstoden af min resprovision, dels med det nu uppköpta.
Sedan satte jag mig på min bädd på golfvet och skref detta på mina
knän. Allt hvad jag sett i dag behagade mig mycket och tusenfallt
bättre än i Alexandria. Franker ser man här föga, eller ock äro de
klädda såsom infödingarne. Folket tyckes vara godt och hjertligt, de
åsnedrifvare, som fört mig omkring i dag, voro alla särdeles medgörliga
och billiga. Väl var det just ej roligt om aftonen, den långa, ensam
som jag var i mitt rum, men jag skrattade hjertligt och själen var
dock nöjd. Albawab och hans farbror från öfra Egypten, som gingo mig
tillhanda och rökte med mig, antogo mig för moslim. Om natten kände jag
något kallt drag från den fönsterlösa fönsterluften, och isynnerhet om
morgonen var det så kallt, att jag väl behöfde svepa in mig i min kabot.

Jan. 30.

Sedan jag i daggryningen stigit upp, sjelf tändt upp eld i min _mankad_
eller _dafajeh_ och fått vatten, kokade jag mig kaffe och drack sjelf
samt trakterade portvakterna, hvilka särdeles belåtna suto inne hos
mig och förtärde det under rökning. Sedan begaf jag mig ut och tog en
åsna för att föra mig till _Bochti_, men troligen förstod drifvaren
mig ej, utan förde mig på en faslig omväg till ett annat ställe,
derifrån vi åter efter misstagets upptäckande vände om och slutligen
framkommo till _Bochti_, der jag måste bekosta litet mera på åsnan för
den långa kroken. Först träffade jag sekreteraren, som lemnade mig 2
bref hemifrån, hvilka jag nu ej hann läsa i ro. Bochti sjelf gaf mig
en gammal hygglig Turk, för att föra mig omkring att söka något hus.
Först gingo vi till _Tantavis_ bror _Mostafa_ i hans bod, suto der
en stund, drucko kaffe och pratade. Han förekom mig högst treflig,
men såsom jag väntat och hoppats, sade han att här ej funnes något
qvarter, utan i _Asbukijeh_ vore bättre. Här passerade vi den stora
moskén _Ashar_, vidare _Massan_ och vida omkring hem till mig, der vi
suto en stund. Sedan följde jag med min Turk till Engelska konsulatet,
åt hvars dragoman jag lemnade ett bref från _Tantavi_ och som lofvade
gå mig tillhanda i allt. Han förekom mig som en treflig och munter
garçon, ehuru medelåldrig, men kanske lofvande mer än han tänkte hålla.
Ytterligare begaf jag mig till _Bochti_, der jag satte mig och läste
i ro mina bref, till stort nöje och gamman. Det var både roligt och
sorgligt, så att tårar trängde sig upp. Derpå tog jag åter en åsna och
begaf mig hem, sedan Bochti och Turken lofvat bestyra om ett hus åt mig
i _Asbukijeh_ till i morgon. Hemma läste jag ännu en gång igenom alla
brefven, med samma tårträngdhet. Härpå gick jag ut och skulle försöka
att på egen hand hitta till Ryska konsulatet, gjorde förskräckliga
krokar fram och tillbaka, men kom dock temligen nära, då en Turk, som
kände igen mig, förde mig framåt. Nu var min afsigt egentligen att få
reda på det Svenska konsulatet och derigenom på dess tolk _Peterson_;
men det var långt lidet på eftermiddagen och jag ansåg bäst vara, att
spara det tills i morgon. Jag återvände således, men hade ej gått långt
förän jag såg mig alldeles vilsefaren och var sålunda tvungen att
åter spendera 20 fadda på en åsna. Ännu har jag aldrig varit i en så
villsam stad, som denna, ty hittills har jag ej fått det minsta reda
på någonting. Gatorna äro naturligtvis smala och krokiga, alldeles
oregelbundna och mycket mörka af utbyggnaderna på husen, som mötas på
midten, ofta utan någon utgång och öfver all beskrifning villsamma.
Sedan jag på åsnan kommit till bekant ställe, steg jag af och gick ännu
litet omkring. Sedan gick jag hem, skickade _Mohammad_ efter ägg och
bröd, gjorde min måltid och drack kaife på, i sällskap med mina 2
portvakter. Åsnedrifvarne här äro, ett högst roligt folk; de springa
efter sitt ök, på hvilket hyraren sitter, styra det och ha ett
beständigt nojs, ropande åt folket: _shimalek ja bint_, eller _ja
shekh_, eller _ja akhoi &c_. eller _jaminek_ (dock sällan det
senare) eller _riglek_ eller _dahrek_. Råkar någon qvinna bli skuffad
af åsnan, uppstår vanligtvis i förbifarten någon liten ordvexling, förd
med en här vanlig halfskrikande stämma.

Jan. 31.

Gick bittida ut och hittade rätt till konsulatet, der jag träffade
sekreteraren, som med största vänlighet och artighet tog emot mig
samt gjorde mig bekant med en ditkommande Tysk, hvilken gjort
vidsträckta resor längs Nilen och i det inre af Afrika och lofvade mig
sin hos Cotta tryckta resebeskrifning. På sekreterarens inrådan begaf
jag mig till _Arrodeh_ för att träffa _Peterson_, som jemte sin konsul
_Anastasi_ bor der. Jag fick en högst treflig gammal åsnedrifvare,
som kände alla ställen och var särdeles pratsam. Jag färdades genom
den vackra, af _Ibrahim_ pasha i Europeisk smak anlagda parken, förbi
hans slott, som var i Turkisk smak med vinklar och utbyggnader. Hela
denna vidsträckta park, berättade mig min åsnedrifvare, hade förut
varit ett berg, hvarifrån Fransoserna beskjutit staden, men pashan hade
med sin klokhet -- hvarvid han tog med pekfingret på sitt hufvud --
just derföre jemnat det och gjort denna anläggning. Vi kommo till
_Manjal_, som är en gren af Nilen, flytande längs NV stranden af _Rodeh_,
läto åsnan vänta här och foro på en liten fäijbåt öfver till _Rodeh_,
der genast vid uppstigandet mötte mig en svart, som sade att _Anastasi_
och _Peterson_ begifvit sig till staden. Jag gjorde nu en liten promenad
i den verkeligen utmärkt vackra parkanläggningen, der pashan uppfört
åtskilliga kiosker och luftiga, ehuru ganska enkla, palatser. Gick
öfver till stranden af den egentliga Nilfloden och hade en härlig
utsigt öfver dess många af öar delade grenar, och på andra sidan öfver
vidsträckta låga sandberg, på hvilka reste sig 3 pyramider (2 högre
bredvid hvarann och en låg på litet afstånd från dem); dock voro alla 3
lägre än jag hade tänkt mig dem. Jag spatserade vidare förbi ett litet
hus, ett slags menageri för de grannaste, ståtligaste fåglar, strutsar,
paradisfåglar &c. som glimmade af de utsöktaste färger eller (såsom den
förstnämnda) voro rent glänsande hvita. Jag fann mig utomordentligt
väl här, spatserade länge omkring åt alla håll mellan rader af
pomeransträd, på hvilka stor fullmogen frukt tyngde ner qvistarne. Gick
sedan uppåt och såg det gamla _Masr_ från denna sida, med de gamla
ruinerna af ett gammalt slott, som min åsnedrifvare sade vara ifrån
verldens början.

Vi kommo tillbaka genom qvarter, som sågo alldeles förstörda ut och
voro nästan blott ruiner af gammal storhet. Min åsnedrifvare, som var
gammal i sin profession, sade sig känna staden och trakten omkring den
ut och in, samt erbjöd sig att föra mig omkring, hvilket jag vid tid
och tillfälle ej heller skall försumma. Vi kommo tillbaka till Ryska
konsulatet, men jag gick in till Tysken, som bor just derinvid och är
engagerad hos någon sorts köpman. Han var sysselsatt på gården och jag
stannade der en stund, läsande ett Tyskt tidningsblad, innehållande
ett bref af _Wrede_ från _Hadramaut_ till _Prunner_. Med denne
_Wrede_, som nu är här, lofvade såväl Tysken som sekreteraren göra
mig bekant. Sedan förde han mig upp till _Prunner_, der jag äfven
träffade Engelska konsulatets dragoman. Jag blef af båda två på det
vänligaste emottagen, och _Prunner_ sjelf behagade mig ganska mycket.
Han lofvade gå mig tillhanda i allt hvad i hans förmåga stod och var
öfverhufvud utomordentligt artig. Han blef af en annan Tysk kallad på
ett sjukbesök, och jag ansåg vara bäst att aflägsna mig. Han bad mig
ofta komma tillbaka och stode alltid att träffas på aftonen. Så hade
jag i dag gjort många bekantskaper, alla högst angenäma och nyttiga,
och har jag tyckt mig finna desse Franker åtminstone helt annorlunda
och öfverhufvud mycket bättre än i Alexandria; det är liksom en fläkt
af de godsinta och hjertliga Araberna här kommit äfven öfver Frankerna.
Jag gick sedan hem och hittade riktigt vägen, utan den minsta krok,
spatserade ännu litet omkring, innan jag slutligen stannade hemma och
skickade min portvakt _Saleh_ efter smör och ägg. Jag ser här huru man
kan vara belåten med ringa. Om morgonen har jag vanligen under dessa
dagar förtärt ett halft Franskt bröd och möjligen 2 à 3 ägg och derpå
druckit en kopp kaffe; till aftonen har jag ätit 5 à 6 ägg, litet ost,
bröd och smör samt en kopp kaffe, och dermed varit fullkomligen belåten
för hela dygnet. Deremot hade jag i Frankrike och Tyskland nästan
låtit smitta mig af Tyskarnes kräslighet och ofta tagit mig friheten
att klandra kosten, som var god och öfverflödig; att ej nämna min resa
till Konstantinopel med Wiklund, under hvilken jag blott åt och drack
oupphörligen. Men man är nöjd med ringa, blott själen är nöjd, och
Gudi lof det är den nu. På aftonen drack jag åter kaffe i sällskap med
mina 2 portvakter _Saleh_ och _Mohammad_, hvarunder den senare satt
och plockade ohyra ifrån sin _Sa'bat_ och dräpte dem på golfvet. Äfven
jag är full af loppor, som komma Gud vet hvarifrån, och ehuru jag i
anseende till deras ovanliga tamhet här beständigt plockar och dräper
dem, kan jag ej bli dem qvitt. Portvakterna prata mycket, isynnerhet
_Saleh_, men jag har svårt att förstå dem, ty dialekten här skiljer sig
dock betydligt från den i Alexandria, för ett ovant öra. Om morgonen
hade de vidt och bredt talat om _Sa'id_, derifrån de båda äro, dess
berg, grottor och andra under, samt om Beduinerna. På aftonen fick jag
ändteligen, ej just till min fröjd, reda på hvad _hölwan_ ville säga.
Jag har nemligen utom hyran för mitt rum, som är 20 piaster i månaden,
att erlägga _hölwan_, som gör 23 p., lika väl om jag stannar här 1 à 2
dagar, eller om jag bor här hela året.

Febr. 1.

Sedan jag efter vanligheten om morgonen druckit kaffe med mina 2
portvakter, gick jag ut till _Bokti_, der jag först tog 100 piaster och
gick sedan med min Turkiske gubb-janitschar för att bese de qvarter,
som han sökt upp åt mig; men då jag ej fann mig belåten med något af
dem, isynnerhet emedan de ej voro belägna i _Asbukijeh_, gick jag med
den särdeles hygglige sekreteraren _Köhler_ till ett kaffe, der jag
träffade shekhen af _Asbukijeh_, som var en högst treflig, omkring 50
årig man. Men nu fanns ej något hus ledigt, dock trodde han sig efter
vid pass en vecka kunna skaffa mig ett. Jag satt sedan en stund på
cancelliet med _Köhler_. Han är ursprungligen Tysk, men uppfostrad
här och i Alexandria, kan han numera föga Tyska. Han är en särdeles
artig och verkeligen hygglig ung man; gaf mig ett litet bref till en
Rysk handlande _Avareff_, som skulle bo i närheten af mitt _wekaleh_,
samt rådde mig att fara och söka upp shekh _Doroki_, till hvilken jag
hade bref från _Tantawi_. Jag tog således en åsna, hvars drifvare var
en ung gosse med det öfverallt vanliga goda lynnet och bonhommien,
samt för öfrigt i sitt tal och sina uttryck fullkomligen lik alla hans
colleger här. Vi pratade hela vägen, under det jag lät öket skrida
långsamt framåt. Vi kommo till Bolak och fingo, efter åtskilliga
förfrågningar, reda på polytekniska skolan, som verkligen är en stor
och ståtlig byggnad. Portvakten sade mig att shekh _Doroki_ just gått
ut, men att han snart skulle komma tillbaka. Jag väntade således, gick
in på gården och tittade mig omkring. Jag träffade här ihop med några
af eleverna, några högst trefliga, muntra 15 till 18 åriga gossar, och
pratade med dem en stund. De svarade på mina frågor att här lärdes alla
vetenskaper, och tycktes i allmänhet vara något stolta öfver sin skola;
De frågade mig om jag kunde den eller den vetenskapen, såsom t.ex.
geometrin och algebran, och förundrade sig då jag förklarade innehållet
af dessa vetenskaper. Nu kom en hel lång rad af elever ut och omringade
mig. Jag fann mig litet generad och aflägsnade mig något, men flere
följde efter mig och gjorde mig allehanda frågor, hvarifrån jag var &c.
Som jag ej ansåg lägligt att bland alla dessa tala med shekh _Doroki_
och med honom träffa några öfverenskommelser, tog jag min åsna och begaf
mig åter till staden, steg af vid kansliet och begaf mig hem omkring
_'asr_. Sedan var jag åter litet ute, köpte mig 8 alnar lärft till lakan,
kom sedan hem och lät _Mohammad_ ännu koka kaffe, som vi förtärde på tu
man hand.

Febr. 2.

Kom min janitschar och hemtade mig för att gå och bese qvarter, ty han
hade i Asbukijeh inom samma hus funnit tvenne sådana. De voro begge
särdeles vackra, isynnerhet det ena, som var färdigt möbleradt med
alla förnödenheter och som jag derföre stannade vid för 100 piaster i
månaden. Jag skulle flytta ditin i morgon. Sedan gick jag med mitt bref
till _Avareff_, som emottog mig på det artigaste och inviterade mig
till den här vanliga aftonmåltiden, hvarföre jag hos honom tillbringade
aftonen. Han är en stor pratare och räsonnör, egentligen till sitt
ursprung Grek, men uppfostrad i Ryssland och Rysk undersåte. Roligt kan
jag just ej säga att jag hade, men aftonen förflöt dock.

Febr. 3.

Drack kaffe med mina 2 portvakter, packade derefter ihop mina saker,
tog en åsna och begaf mig bort, till stor saknad för mina portvakter,
som de sjelfva sade. Det tror jag också alltförväl; ingen lära de få
härefter, som morgon och afton trakterar dem med kaffe och _gebeli_.
Jag hade dock redan låtit dem bli nästan för mycket hemma hos mig, så
att de, liksom det vore helt naturligt, kommo upp till mig och lagade
kaffe. I dag hemtade under vår kaffedrickning en Grek-gubbe, som bodde
i samma _vekale_, åt mig prof på strumpor; utan vidare krus slog
_Saleh_ min stora kopp full med kaffe åt honom och drack sjelf sedan
upp det Greken lemnade, ehuru han på förhand redan druckit sin portion.
Jag begaf mig förbi konsulatet, fick derifrån min Turkgubbe, som förde
mig till mitt nya qvarter, der jag blef sittande en stund att vänta
på min blifvande betjent, som skulle komma; men då han ej infann sig,
begaf jag mig ut och gjorde några små uppköp. Kort derpå kom en gammal
gubbe till mig, och presenterade för mig en ganska hygglig medelåldrig
man till kock. Men då han begärde 75 piaster i månaden, skickade jag
honom bort, med löfte att inom några dagar lemna honom bestämdt svar.

Febr. 4.

Gick till Bokti och gjorde räkning med honom öfver hvad han gifvit ut
för mig. Han var särdeles artig och treflig som vanligt, samt gaf mig
ånyo försäkringar om att han skulle vara som en far för mig. Defefter
gick jag hem och blef hela dagen hemma sittande, för att vänta på
shekhen, som skulle komma till mig med en tjenare; men till min stora
förargelse hördes han ej af på hela dagen, som derför blef mig särdeles
lång och tråkig.

Febr. 5.

Sopades och städades hemma af min nya tjenare. Köptes ved och kol
tillräckligt för 1 eller 2 månader. Jag gick ut och spatserade omkring
på egen hand, förvillade mig litet, men kom snart åter till rätta,
återvände hem omkring middagstiden och blef sedan hemma sittande
hela dagen. Om aftonen i skymningen besökte mig _Murad_ effendi, en
Piemontesare, som nu slagit sig på antiqviteter. Han behagar mig mer
och mer. Åt hemma ett litet varmt mål af stufning på blomkål och kött,
med undantag af måltiden hos Avareff, den första varma mat på 2 veckor.

Febr. 6.

Var på formiddagen ute och spatserade litet omkring i qvarteret _Moski_
och hittade bra nog till rätta. Satt för öfrigt hemma hela dagen. Som
jag ännu ej rätt kommit mig i ordning, har jag ej rätt trefnad och har
ej hunnit skaffa mig bekantskaper.

Febr. 7.

Gick till _Bokti_ och tog pengar, var derefter i _Bolak_ och köpte
hvete, 2 _vejba_ för 17 1/2 piaster. öfverhufvudtaget är jag ej särdeles
nöjd med hela min hushållning, jag måste se till att den blir förändrad.

Febr. 8.

Hade hela natten, såsom till min stora förargelse många föregående,
plågats af sömnlöshet långt öfver midnatten. Gick på morgonen med min
_Berberi_ till _Bolak_ och köpte ris. Spatserade sedan litet omkring
på egen hand och kom hem kort efter middagen. I anseende till de allt
ännu fortfarande hushållsbestyren har jag ingen trefnad, och har ännu
ej kunnat uträtta något eller göra några bekantskaper, men hoppas dock
snart komma derhän.

Febr. 9.

Begaf mig ut på morgonen till _Rodeh_, men träffade ej heller nu
_Peterson_. Jag gick hela vägen, men förvillades ändock ej det
ringaste. Gick sedan omkring i _Moski_ och satt en stund hos _Köhler_
i kansliet. Så snart jag kommit hem, hade jag besök af _shekh el
hareh_, som satt en stund hos mig och rökte och drack kaffe. Hvad hans
ärende egentligen var, vet jag ej; kanske att få en bakhshish, men den
uteblef. Derefter kom _Köhler_, följd af Turk-janitscharen, som dock
snart gick bort och lemnade oss på tu man hand. _Köhler_ är i allmänhet
en högst hygglig ung man, i hvars sällskap man finner sig ganska väl.

Febr. 10.

Begaf mig på morgonen till _Bet el kadi_ och bokhandeln, der jag
anmodade en man att afskrifva åt mig katalogen på alla de böcker, som
blifvit tryckta i _Bolak_. Oaktadt allt mitt krångel att han skulle
bestämma priset derpå och allt gräl derom, var det mig omöjligt att
få honom dertill, det skulle allt få bero på mitt godtycke. Derefter
tog jag samma åsna, som förut fört mig fram och tillbaka hit, och
begaf mig till _Shubra_, der pashans palats finnes, med den omringande
trädgården vid stranden af Nilen. Jag hade krångel att slippa in, dock
lyckades det mig slutligen och jag vandrade omkring ungefär en timmas
tid i trädgården, som är utomordentligt vacker, anlaggd i orientalisk
smak, halft liknande en från "Tusen och en natt." Isynnerhet behagade
mig den stora _Fiskijeh_, som här var anlaggd, äfvensom pavillonen
rundt deromkring, med marmorgolf och frescomålningar i taken af
Europeiska målare. Träden hängde fulla af pomeranser och apelsiner,
och en af trädgårdsfolket gaf mig förstulet en Frankisk pomerans, som
var ypperlig; en annan gaf mig 2 rosor i knopp, naturligtvis för en
bakhshish. Det hela var af stort intresse och vackert, ehuru jag ändå
önskat mera orientaliskt i den och gerna sett det lilla af Europeisk
smak, som inmängt sig, vara borta. Min gamle åsnedrifvare, ehuru
ganska treflig, var dock ej att jemföra med min gamle _Ahmad_, som jag
förgäfves sökt på morgonen. Efter qvällsvarden, d.v.s. middagen, begaf
jag mig till _Murad_ effendi, som är min nära granne och blef sittande
hos honom hela aftonen. Jag är särdeles i valet och qvalet huru jag
skall göra, följa med honom till öfra Egypten eller stanna här.

Febr. 11.

Hade mest hela natten legat vaken och tänkt på min resa till öfra
Egypten, för hvilken jag finner mig särdeles hågad, så att jag ej fått
sömn förän långt efter midnatt. Om morgonen gick jag bittida till Murad
effendi och blef länge der. Sedan kom han till mig och satt här länge,
allt väntande på sina betjenter, som voro ute på bestyr för mig. Gick
sedan till _Kutub khaneh_ för att få den mig lofvade katalogen, men
den som skulle kopiera den hade blifvit sjuk och derigenom hindrad
från fullgörandet af sitt löfte. Dit hittade jag väl, men var tvungen
att taga en åsna för att hitta tillbaka. Blef sedan hemma sittande
till _maghrib_ och åt, men blef kort derpå efterskickad af _Murad_
effendi, med hvilken jag tillbragte den öfriga delen af aftonen, tills
för Kairo ovanligt sent.

Febr. 12.

Gick ut på föremiddagen och satt en stund hos _Köhler_ på kansliet,
vandrade sedan omkring åt _Guanijeh_ och skulle söka _Bab ennasr_,
för att derifrån vandra upp på bergen, men hittade den ej. Vandrade
hem och satt hemma till _maghrib_, då _Murad_ effendi kom till mig
och satt en stund; sedan följdes vi åt till honom, drucko der thé,
gingo så till ett litet simpelt café och hörde på en sagoberättare, en
gammal gubbe, som i mitt tycke ganska präktigt föredrog en berättelse
från folklifvet här i _Masr_. De här så vanliga handklappningarne och
_wassalam_ brukade äfven denne gubbe. Nyanceringarne i stämman voro hos
honom mindre märkbara, ehuru dock tillräckligen enoncerade; ty gubben
var hes och hans stämma till följe deraf något skränande. För öfrigt
var gubben högst nyter och treflig; så äfven hans auditorium, som då
och då skrattade högljudt och vid profetens namn alltid tyst mumlade
välsignelsen öfver honom, men var för öfrigt högst anständigt. _Murad_
effendi är särdeles hygglig, men Paris ligger mig allt i hågen och jag
litar ej mera så mycket på menniskors hygglighet.

Febr. 13.

Gick ut om morgonen till _Moski_ för att vexla en half dukat, men som
ingen ville taga den, förde jag den tillbaka till _Bokti_ och fick
annat mynt. Åsnedrifvarne ansätta en fotvandrare här ej så mycket som i
Alexandria, ehuru man här oftast färdas på åsneryggen och mera sällan
går. Sedan satt jag hemma hela dagen och väntade på _Murad_ effendi,
men då han ej kom, begaf jag mig en stund efter _maghrib_ sjelf med min
_fanoz_ till honom och blef sittande der några timmar, hvarefter jag
kom hem och lade mig.

Febr. 14.

På förmiddagen kom _Murad_ effendi, hvars Europeiska namn (tror jag)
är _Anfossy_, till mig med en skräddare, som tog mina sista Europeiska
kläder, en surtout och ett par byxor af svart kläde, för att deraf
göra mig en Turkisk _damir_. Det måttades och prutades mycket. Närmare
middagen gick jag till kansliet och satt en stund der med _Köhler_.
Sedan gingo vi båda ut och gjorde en liten tur, hvarefter vi begåfvo
oss till honom i hans nätta och vackra hus och blefvo der sittande ända
till _'asr_. Han gick på kansliet och jag hem och mot aftonen åter till
_Murad_ effendi. Hos _Köhler_ hade jag sett en vacker samling snäckor
från Röda hafvet och koraller, hvilka han här under en längre tid
samlat. Jag har ingen trefnad hemma och i allmänhet mera tråkigt.

Febr. 15.

Gick ut på morgonen och gjorde en lång tur i staden, kom ut genom en
port och besteg en höjd, derifrån jag såg något så när öfver staden
och fick litet begrepp om dess läge. Sökte sedan _Murad_ effendi, men
träffade honom ej. Satt hemma för öfrigt hela dagen och läste smått.
Det är öfverhufvud ett tråkigt lif.

Febr. 16.

Gick om morgonen ut och företog mig en lång vandring blott med min
compass. Vandrade så godt sig göra lät på de krokiga och vinkliga
gatorna rakt i SO och kom riktigt till kastellet, men gick ej dit upp,
utan genom en stadsport ut på en begrafningsplats, der (emedan det
var fredag i dag) mycket folk var samladt, som skrek och gret &c. på
grafvarne. Derifrån steg jag upp på de kringliggande bergen, hvilka
dock ej bestå af klippor och stenar, utan af sand blandad med
löstliggande mindre och större stenar, och så lös att den gerna
ramlar. Jag gick på spetsen af dessa höjder, der en liten smal gångstig
var trampad af fotgängare, och hade en härlig utsigt öfver den
underliggande ruinfulla och till förfall lutande staden, begränsad i NV
af vackra gröna fält och trädanläggningar samt Nilen med sina båtar,
längre bort af Afrikanska sandfält, på hvilka högst reste sig de trenne
pyramiderna, och längst bort sandhöjder, liknande dem jag stod på. Åt
NO låg öknen, så långt ögat kunde nå, under mig åt öster sandhöjder
och sanddalar, i en af hvilka närmast mig syntes nästan en liten stad
af gamla kungars grafvar, uppförda i form af moskéer. Jag satt en
stund på den största höjd jag kunde komma upp till, fröjdade mig öfver
utsigten och betraktade med min kompass direktionerna af staden, som
jag tänkt mig större än den nu förekom mig. Jag vandrade sedan ner och
kom riktigt tillbaka genom staden, allt med min kompass, på annan väg
än jag stigit upp, förbi stora moskéer, ur hvilka folket just kom från
middagsbönen. Jag gick sedan till _Köhler_, satt hos honom en stund,
återvände hem något före _'asr_, och fick kort derpå besök af shekhen
i _Darb el gineneh_, som jag i dag träffat på gatan och inviterat att
komma till mig. Han satt en stund och pratade, men förekommer mig högst
usel, villig att för en bakhshish sälja sitt skägg och allt annat.
Jag blef kort derpå efterskickad af _Murad_ effendi, hos hvilken jag
tillbragte hela aftonen under prat vid vårt thé.

Febr. 17.

Gick om morgonen till _Murad_ effendi, som just var sysselsatt med en
man, hvilken skulle göra åt honom något arbete. Han krånglade mycket
med honom, visade, förklarade och ritade för honom, samt accorderade
om priset; det var högst roligt att se huru väl han förstod att ställa
sig med honom. Sedan följdes vi åt ut, vandrade mycket omkring i _Khan
elkhalili_, och i trakten af _Elazhar_ handlade vi 2 muslinshawlar till
turban för 26 piaster. Sedan gingo vi genom Judarnes qvarter, som var
trängre och smutsigare än något annat jag ännu sett här, och veko der
upp hos föreståndaren för ett silfvertrådsspinneri. Han var en Arab
af omkring 40 till 50 år, med ett vackert grått skägg och en särdeles
välvillig, mild karaktär, dertill pratsam och hjertlig. Vi talade med
honom om någon man, som skulle gå hos mig och lära mig språket &c. Han
sade sig känna en sådan och beställde oss om aftonen till ett café
i hans granskap. Derefter gingo vi hem och jag blef hemmasittande
ända till _maghrib_, då jag åter gick och hemtade _Murad_ ut till vår
bestämda mötesplats. På cafét träffade vi vår _Sejid Mohammad_ i ett
litet sällskap, bland andra äfven den sherif, som han ämnat till min
lärare. Han pratade med honom om saken jemte Murad först i tysthet och
sedan den tycktes liksom afgjord, kom sherifen, satte sig bredvid mig
och började med de vanliga Arabiska complimenterna, såsom _salamat
tajibon &c_. Vi pratade om allehanda och kommo väl öfverens. Man tog
mig för moslim, ty Murad hade gifvit mig ut för en sådan, hemma ifrån
Circassien. Hans namn var _'Abd el khalik_; i morgon skulle jag skicka
en karl att hemta honom middagstiden hem till mig. Vi suto en stund här
på cafét, drucko en hvar 2 koppar kaffe, som _Sejid Mohammad_ betalte
oaktadt vi puttrade emot, och gingo sedan till ett annat café, i hopp
att få höra en _motahaddit_. Men han hade ej infunnit sig i afton.
Tiden tillbragtes sålunda blott med prat, nästan två hela timmar. Det
är högst roligt att höra Arabernas vanliga complimenter, de bilda
nästan ett språk för sig, som är svårt, men oundgängligen nödvändigt
att lära. Hufvudsaken här, som i allt, är Allah, utrop till honom och
böner till honom. Ofta när samtalet stannade af, ropade man åt Murad
och mig: _anastinna_, d.v.s. du har hedrat oss, hvarpå man svarar:
_allah barak sik_, eller: _anastinna inte_, eller något dylikt. Ofta
komma de äfven närmare, sätta sig bredvid en och börja med det vanliga
_tajibin_, hvarefter det går oupphörligen: _kef kefek_ och _alham do
lillah &c_. Jag blef slutligen dock något trött, isynnerhet i mina
knän, då jag oupphörligen sutit hela aftonen på de höga trädsofforna
_mastabeh_. Vi kommo något sent hem och jag gick genast till sängs.

Febr. 18.

Var om morgonen som hastigast hos _Murad_, gick snart hem för att vänta
på _Abdelkhalik_, som dock ej kom förän någon timma efter middagen,
men blef sittande här ända till nära _maghrib_. Vi pratade om ett
och annat, han var glad, roade sig åt minsta småsak, såsom alla hans
landsmän, och hade samma enkla, barnsligt oskyldiga karaktär man här
finner öfverallt. Jag ämnade skrifva upp till pappers det jag skulle
lära mig af här brukliga complimenter, men det ville han ej, sägande
att det vore bättre lära sig dem utantills. Om priset ville han ej höra
talas; han ville komma alla dagar till mig för intet, ty han vore min
vän och vänskap passade ej tillsammans med pengar. Men det är blott
ett vanligt talesätt och ej mycket att rätta sig efter. Han tog mig på
allvare för moslim, och skulle skaffa mig en handskrifven Koran, ty
den tryckta jag hade var _battal_. Så var äfven mitt qvarter ibland
_Kufsar_ och _Nosara_, han ville skaffa mig ett annat i sitt granskap.
För öfrigt tyckes han ej vara särdeles bevandrad i sitt språks
litteratur, men det är ock detsamma för mig. Sedan han gått kom _Murad_
som hastigast till mig, men var litet opasslig och tråkig samt gick
snart bort. Sedan jag således ensam haft ledsamt hemma, gick jag ut
till _Murad_, som lagt sig till sängs och var tråkig. Jag lemnade honom
derföre snart och gick hem.

Febr. 19.

Gick om morgonen till Bokti, dit nu mina pengar ändtligen hade kommit
från Alexandria. Jag tog en del och deponerade det öfriga hos honom.
Gjorde små uppköp, tyg till koftan och tobak &c. På eftermiddagen
kom _Abdolkhalik_ och satt hos mig. I dag föll talet på medicin, han
frågade om allehanda sjukdomars grund och anledning, jag försökte
förklara det för honom, så godt jag sjelf förstod, och smorde ihop
än det ena, än det andra. Slutligen kom han fram med den här så
vanliga frågan om bot mot incapacitet och lyssnade, som det tycktes,
med särdeles uppmärksamhet och intresse till hvad jag sade. Vi åto
vårt aftonmål tillsammans, drucko kaffe, hvaraf han tyckes vara en
stor vän och rökte; gingo sedan ut tillsammans, passerade det café,
der jag först gjort hans bekantskap, och träffade der hans bror och
_Sejid Mohammad_, med hvilka vi en stund pratade. De gingo hem, men
_Abdolkhalik_ och jag gingo till ett annat café, der vi hörde Kairos
förnämsta sagoberättare shekh _Isma'in_. Han hörde till klassen
_Zahirijeh_, var en gammal ärevördig gubbe med alldeles grått eller
hellre hvitt skägg, och berättade med stor värdighet, smak och
liflighet. Jag förstod dock ej mycket af hans berättelse, i anseende
till min ovana att höra detta hans språk och emedan jag satt något
långt ifrån honom. Hans auditorium var temmeligen talrikt och uppförde
sig i allmänhet med stor anständighet och hygglighet, utan all sorts
oväsende, blott emellanåt sakta sägande i anledning af berättarens ord
eller föredrag något beröm åt honom eller åt sin granne. Platsen för
församlingen, såväl som för föredragaren sjelf, var en öppen gata, dock
nu täckt med några skynken, troligen på det vinden ej skulle släcka
ut lamporna, som der voro upphängda. Vi suto en del på en _mastabeh_,
som gick längs ena väggen, en del på _serirer_ uppställda längs andra
väggen. Vi drucko kaffe och _sherbet_ samt betalte hvarje kopp af
det ena som det andra med 5 fadda; åt gubben gaf hvar och en äfven 5
fadda. Jag gaf honom dock en piaster och fick derföre mycket bannor af
_Abdolkhalik_, som sade att det var emot kanon och således ej passade
sig. Derifrån gingo vi vidare till ett annat café på hemvägen, der
en sångare fanns som samlat omkring sig ett stort auditorium, dels
på den här något bredare gatan, dels på _mastabeh_, som gick längs
väggen af de nu tillslutna bodarne. Han föredrog sin sång med den
vanliga messande och tremulerande tonen, så att några takter utgjorde
en sats och han sedan pauserade längre eller kortare efter eget
godtycke. Genast efter det han tystnat, hörde man från hela auditorium
ett utrop af _ah_, än längre, än kortare utdraget, allteftersom
sångsatsen tycktes behaga; men utropet hördes alltid, åtminstone ett
kortare från en del af församlingen, och det tycktes svara emot våra
applaudissements, samt anses lika nödvändigt som de senare hos oss. Jag
hade svårt att få rätt reda på sångarens melodi, i anseende till det
långsläpande och dallrande sätt hvarpå den föredrogs. Jag hade i afton
en shawl lindad om min _tarbosh_, till likhet med en effendis turban,
och passerade derföre på allvar (såsom äfven _Abdolkhalik_ tror) för en
sannskyldig rättrogen moslim. Vi kommo ej hem förän kanske omkring kl.
11, hvilket för mig var förfärligt sent, så att jag kände mig ganska
trött, dels af den långa tiden, dels isynnerhet derföre att jag hela
aftonen sutit på de höga sofforna med underslagna ben. Kaffe hade jag
äfven i dag druckit för mycket, så att jag gick med stort nöje till
sängs.

Febr. 20.

Uträttade just ingenting; satt hemma mest hela dagen och dels skref
bref hem, dels väntade Abdolkhalik, som ej kom. Om aftonen afskedade
jag min tjenare, utan synnerligt krångel från hans sida.

Febr. 21.

Satt hela dagen hemma och skref mina bref färdiga. I dag kom
_Abdolkhalik_ bittida vid middagstiden och satt närmare _maghrib_;
derunder kom äfven _Murad_ hit och satt en stund.

Febr. 22.

Förde mitt bref adresseradt till _Tantavi_ och innehållande ett till
Bonsdorff, ett till min mor och min bror samt ännu ett till Karl
Lundahl; jag förseglade det på kansliet och lemnade det åt _Amin Agha_.
_Köhler_ träffade jag ej. Om aftonen drack thé hos _Murad_ effendi,
lefde för öfrigt hela dagen på torr mat och kaffe. På eftermiddagen
satt _Abdolkhalik_ hos mig och hade hemtat med sig tvenne munstycken
och en _heggab_, på hvilka vi handlade litet, utan att komma till något
resultat. Hans _heggab_ ville jag väl hafva, men kunde på intet sätt
förmå honom att bestämma något pris, utan tiden gick förbi under det
vi å begge sidor uppfordrade hvarandra att säga först, samt då och då
upprepade det här vanliga: _valla khodoh belash_.

Febr. 23.

Gjorde en liten tur i _Moski_, utan att uträtta någonting; återvände
och satt hemma för öfrigt hela dagen. Närmare _'asr_ kom efter
vanligheten _Abdolkhalik_ och satt närmare _maghrib_. Det är icke utan
att han, såsom alla egentliga lärare, är mig något tråkig.

Febr. 24.

Satt hemma mest hela dagen, väntande på shekh _Elmokhaddamin_, som ej
kom. Gjorde en liten tur och begaf mig derefter till Murad, der vi
hade att göra med vår skräddare, som fick mycket arbete af oss. På
eftermiddagen satt _Abdolkhalik_ hos mig. Efter _maghrib_ gick jag åter
till Murad, der vi drucko thé och kommo in i intressanta ämnen, t.ex.
om bildningens framskridande. Han är litet sjuk i sina åsigter, såsom
han äfven tyckes vara sjuk och litet gammal i sitt sinne. Jag hade hela
dagen lefvat nästan blott på bröd, tobak och kaffe; det blir nu redan
nästan för torrt och jag väntar med otålighet att i morgon få mig en ny
tjenare.

Febr. 25.

Hade besök om morgonen af shekh _Elmokhaddamin_, som hemtade mig en
tjenare, den jag ej just var mycket belåten med, men dock behöll för de
få dagar jag tänkte stanna här. Gjorde en tur till _Khan el khalili_
och gjorde liten handel. Satt sedan hemma hela den öfriga dagen med
_Abdolkhalik_ närmare _maghrib_, hvarefter Murad som hastigast kom till
mig.

Febr. 26.


Gjorde en tur till boklådan, tog min katalog, satt en stund der och
pratade med gubbarne, af hvilka en hela tiden pratade med mig på gamla
språket. Jag frågade dem om det var sannt att man i Bolak höll på att
trycka Koran och runkade starkt på hufvudet när de bejakade det. Också
tycktes man på fullt allvar taga mig för moslim och gaf mig Islams
helsning i hela dess vidd, då jag gick. Sedan gick jag till konsulatet
och satt en stund hos Köhler. I dag kom ej _Abdolkhalik_, utan jag
väntade honom förgäfves. Om aftonen gick jag till Murad, för att få
honom ut i det vackra månljusa vädret. Efter en helt kort promenad
gingo vi in till en Fransk doktor i Egyptisk tjenst. Här talades mycket
om en högst skandalös historia, som passerat emellan honom och en annan
Europé; man apostroferade mycket här bosatta Européer. Gud nåde dem!
Hvar helst man träffar dem äro de usla. Man berättade äfven att pesten
är i Alexandria och att ungefär 15 personer dö der om dagen. Det ingaf
mig ingen fruktan.

Febr. 27.

Gjorde om morgonen en liten tur till konsulatet, satt en stund hos
Köhler, och talade om bokaffärer. Satt för öfrigt hemma hela dagen,
skref Arabiska och väntade på _Abdolkhalik_, som ej kom i dag heller.
Jag undrar hvad som går åt honom, och fruktar att han har några
misstankar om mig. Mot aftonen gick till Murad och tog honom ut. Vi
gingo till cafét, der _Abdolkhalik_ och hans sällskap pläga samlas, men
der voro de ej i afton. Sedan vandrade vi åt åtskilliga håll,
förbi flere moskéer, i hvilka shekher höllo på att läsa med en stämma,
liknande våra katolikers messa, och kommo hem något sent, i det
vackraste månsken.

Febr. 28.

Satt hos Köhler en stund på kansliet och hörde på en Grek, som med
särdeles lätthet utlade historien om en qvinna, i hvilken han var
invecklad och sökte rätt genom konsulatet. Han talade visst en half
timme oupphörligt, flytande, utan att det minsta stappla, och hade
derunder nätta och lätta åtbörder. Gick derefter på en liten omväg hem
och blef hemma hela dagen, väntande på _Abdolkhalik_; men åter
förgäfves. Antingen har han något i sinnet emot mig eller törs han ej
ut, af fruktan för _firdeh_, som nu drifves in på alla håll. Mot
aftonen gick jag ut, passerade förbi Murad för att få honom ut, men som
han ej var hemma, gick jag ensam, gjorde först en liten tur och stannade
sedan i cafét nära hemmet i vårt qvarter, och hörde på den gamle hesa
_Mohaddit_. Fördömdt att jag ej väl förstår honom; men han berättar med
en olika stämma mot den han begagnar i vanligt tal.

Febr. 29.

Gick på morgonen till Köhler, men som han ej funnit någon assignation,
gick jag till dragomanen vid Engelska konsulatet. Han är en särdeles
bestyrsam man, alla skrika efter honom och han parlerar alla möjliga
språk. Jag hörde honom denna morgon tala färdigt och korrekt Arabiska,
Turkiska, Franska, Italienska, Engelska, och litet Tyska, men detta
sistnämnda språk obetydligt. Han lofvade rangera saken för mig tills
i morgon, och talade med en Jude eller Armenier eller något dylikt,
som i morgon skulle ge mig en sådan assignation. Fick af _Bokti_ till
låns ett utdrag af _Sihah_. Vandrade omkring och gjorde små uppköp
af snus &c., så att jag ej hann hem förän en stund före _'asr_. Min
tjenare gick vid denna tid ut för att köpa kött och behagade bli borta
ända till närmare _maghrib_. Då jag länge förgäfves väntat på maten,
gick jag slutligen i förargelsen till Murad och med honom på en liten
spatsertur, hvarefter han kom till mig och blef sittande här en stund
att röka och dricka kaffe, som jag lät koka, ehuru det var något sent.

Mars 1.

Gick till Bokti och tog pengar för att köpa böcker, men det kunde ej
ännu i dag bli någon handel af, emedan det var lördag och emedan jag ej
förän i morgon kunde få en assignation af vexlaren. Till honom förde
mig en ung Moldavier, som jag träffade vid konsulatet och hvilken jag
sedan följde till hans bod i _Khan elkhalili_. Moldaviern var en ung
treflig man och högst artig. Från honom gick jag efter min kompass
genom åtskilliga delar af staden och kom hem något efter middagen.
Sedan gick jag till Murad, drack thé hos honom och pratade en stund.
Han talade om Wrede, sade att det var en skojare, som här genom praktik
lärt sig Arabiskan, utan att det minsta förstå läsa den; att han fordom
varit bränvinssäljare eller brännare här och äfven såsom dragoman
färdats med resande, hvarvid han ej handlat på det redligaste.

Mars 2.

Sprang hela förmiddagen omkring till vexlaren, vårt konsulat och _kutub
khane_, för att bestyra om böcker; men kunde med allt detta ingenting
uträtta. Jag fann mig häraf tråkig och ledsen i allmänhet öfver mitt
lif hittills, som gått utan särdeles märkbar nytta. Vädret var äfven
fult i dag, med ordentlig storm, som dref damm omkring, så att man
äfven inne i rummen oupphörligen sväljde stoft. Mot aftonen gick jag
till Murad och drack efter vanligheten thé med honom och tillbragte
aftonen under samtal.

Mars 3.

Murad kom bittida hit och tog mig på sängen, hvarefter vi drucko kaffe
och gingo till _Bolak_, för att accordera om båt till öfra Egypten, men
afgjorde ännu intet bestämdt. Här voro vi inne på ett slags värdshus,
åto en fisk och drucko sedan kaffe på samma ställe, der jag tillbragte
första natten i Kairo. Vädret var blåsigt och fult och jag tyckte mig
särdeles trött efter promenaden. Det oaktadt gick jag genast vid min
hemkomst åter ut, vek först in i _Diwan el mudaris_, träffade flere
hyggliga och artiga unge män, gjorde sedan en lång tur i staden med min
kompass och kom hem vid _'asr_ mycket trött.

Mars 4.

Gick på förmiddagen för att hemta Murad, men då han ej var hemma begaf
jag mig ensam till _Khan elkhalili_ och såg på marknaden der, som var
ganska liflig och hålles hvarje måndag och thorsdag. Jag vandrade upp
och ned, men köpte ej annat än ett skrifdon. På vägen dit träffade jag
_Abdolkhalik_, som såg litet flat ut och lofvade komma till mig vid
_'asr_, men höll ej ord. Satt hemma den öfriga delen af dagen ända till
_maghrib_, hvarefter jag gick ut till Murad; men emedan han sof och var
något illamående, gick jag straxt bort, vek in i mitt vanliga café och
hörde på den gamle _Mohaddit_, som jag dock allt ännu har svårt att
förstå. Hade besök af shekh _Elhare_, som var uppbragt på de här uppe
boende Fransmännen, för det de koka ocb slaska med kemiska preparater
här på gården, men troligen förnämligast derföre att deras kamrater
rest bort, utan att ge honom någon bakhshish eller _hölwan_.

Mars 5.

Gick om morgonen till Murad, för att få höra något bestämdt om vår
resa, men ingenting kunde ännu afgöras. Vi gingo ut tillsammans till
_Muski_, der han hade någon affär; jag gick sedan på egen hand, men
förvillades så att jag en lång stund måste gå fram och tillbaka inom
ett qvarter, utan att hitta någon utgång. Slutligen ledde kompassen
mig åter till rätta och jag kom hem straxt på eftermiddagen. Med Murad
var jag hos en hans bekante, en damasquineur _Ustad Mahmod_. Han var
en högst treflig man och pratade mycket, bland annat ett långt stycke
ur _Siret Zahir_, samt om _Mohammad 'Ali_ med mycken qvickhet och
humor. Vi suto hos honom kanske 2 timmar och jag fann mig särdeles väl.
På hemvägen passerade vi en moské, der _Zikr_ hölls, hvarföre vi
stannade en stund på trappan samt sågo och hörde på. Det var en samling
af omkring 20 man, som stodo tätt slutne i ring och hade allehanda
besynnerliga rörelser, än vridande sina kroppar i bugande ställningar,
än höjande dem, derunder alltjemt upprepande språk från Koran eller
annat, och läsande med en besynnerlig, hög, messande stämma _elfatha_.
Kom något sent hem, ej utan att vara något trött.

Mars 6.

Bittida kom _Omar_ till mig, sade sig hemtat en _rais_ åt Murad och
bad mig komma dit. Så beslöts att vi skulle gå ner och se på fartyget.
Togo åsnor, redo till _Bolak_ och uppgjorde kontraktet, som skrefs
af en dithemtad skrifvare eller notarie. Det drog något långt ut,
så att vi först middagstiden kommo hem. Härefter gick jag till min
tobakshandlare, köpte resprovision af tobak och satt väl en hel timme
i hans bod, förän den hann skäras och bli färdig. Härunder drucko vi
kaffe, rökte och pratade. All, helst litet betydligare, handel går till
på sådant sätt, ty man fjeskar ej. Hela min handel gällde dock blott 16
piaster. I allmänhet är det förunderligt huru långsamma menniskorna
här äro och huru tåligt de kunna sitta timtal och vänta, utan att det
minsta ledsna eller tröttna. Om aftonen gick jag med Murad till _Ustad
Mahmod_, der vi blefvo sittande omkring en timma och drucko kaffe,
kryddadt med neglikor. Gubben var dock i dag ej på lika godt humör,
som i går, och ej så pratsam. Likaså Murad. Gjorde bekantskap med
_Wrede_, hvilken verkeligen förekom mig som en skojare, med den
vanliga Tyska stormunnen. Han lofvade ge mig goda upplysningar och
förhållningsreglor för min resa; han kände bäst sättet att färdas i
Arabien, ty han hade på det rätta och enda rätta sättet både företagit
och utfört sin resa o.s.v.

Mars 7.

Gick bittida till Murad och tog honom ut till _Khan elkhalili_, der vi
skulle handla allehanda, men emedan han hade affärer på annat håll,
lemnade han mig snart ensam; jag vandrade omkring på thorsdags
marknaden eller auktionen, kom i fäl med boksäljare, dels på gatan,
dels inne i _kutubijeh_, och handlade åtskilliga saker för
universitetet. Äfven köpte jag ett par nya skor af en sherif, som
frågade mig mitt namn; likaså hade äfven den shekh _Ibrahim_ gjort,
af hvilken jag på gatan köpt böcker. Sherifen qvestionerade mig
mycket om Murad, som först på morgonen varit med mig der, och frågade
om han vore moslim. Jag sade mig ej känna honom, hvarpå han sade sig
anse honom för en Frank och gjorde dervid en högst rolig, något
föraktande min, liksom han ville varna mig för honom. Då jag sade
mig vara Tscherkess och läkare, upprepade han flera gånger: _ma ska
allah_. Jag kom hem middagstiden, men begaf mig straxt åter ut
till _kutub khaneh_ och köpte _Alfijeh_, hufvudsakligen till lektyr
under resan. Om aftonen drack jag thé hos Murad i sällskap med en
ung Fransos, nyligen kommen från Suez, och gjorde derefter en liten
promenad med Murad, i vackert, månljust och stjernklart väder.

Mars 8.

Bittida om morgonen till Murad för att träffa _raisen_ (skepparen) och
ge honom pengar; men som han ännu ej var kommen, ej heller efter
någon väntan kom, begaf jag mig bort till Bokti, tog af honom pengar
och gick åter till Murad. Icke heller nu var raisen kommen. Jag gick
då till _Prunner_ och fick af honom bekräftelse på hvad jag länge
misstänkt, att nemligen Murad här ej var på det bästa känd, utan
fastmer såsom en krångelmakare, hvarfore jag genast beslöt att slå hela
resan med honom ur hågen. Gick åter till Bokti och underrättade honom
om mitt beslut; han bad mig hemta raisen till honom. Der erfor jag att
_Kraemer_ och _Timofejef_ voro hit ankomna, hvarföre jag gick till
Köhler, der jag träffade den sistnämnde, ännu nästan lika barnslig och
pojkaktig som i institutet. Jag blef en lång stund der, pratande med
honom och med Köhler. De äro dock ingendera af mitt folk. O att jag
nu hade här någon af mina Finska bröder! Kort härefter träffade jag
händelsevis raisen på gatan och förde honom till Bokti, som talade med
honom och förmådde honom lofva att återhemta den ena af de två guinéer,
jag gett honom i förskott. Dock när raisen var gången, sade mig Bokti:
"tro ej att han kommer". Derefter gjorde jag ensam en liten promenad
i staden, trött och ledsen, men på sätt och vis glad och tacksam mot
Herren, som underbarligen ledt mig utur en ögonskenlig fara. Jag kom
hem och stultade ensam i min stora _ka'ah_, sedan jag på morgonen låtit
min tjenare gå. Nu kom _'Omar_ med bud från Murad att jag skulle komma
dit. Jag kan ej neka att det var med någon ovilja jag gick dit, men
gjorde det dock för apparencens skull, åt med honom och drack kaffe,
men kom snart hem.

Mars 9.

Var hela morgonen på språng för att träffa Murad, som å sin sida äfven
var på språng för att få _Omar_ på fri fot. Man hade nemligen tagit
honom på gatan och fört honom i vakten, till följe af ordres från
_Abbas_ pasha. På eftermiddagen kom hit _Timofejef_, följd af _Amin
agha_, och de blefvo här sittande att dricka kaffe. Sedan gick jag
ut med _Timofejef_ och följde honom hem. Sedan jag lemnat honom och
gått ett stycke i trädgården, kom jag i fäl med en gammal Engelsman
med kortskuret grått skägg. Vi följdes länge åt, än spatserande, än
stannande, allt under prat. När han hörde att jag var Finne, förundrade
han sig högeligen, sade att man i England och Frankrike visste
stort ingenting om det landet och att dess folk ansågs som "savages".
Han skref upp mitt namn i en liten annotationsbok, jemte mitt land,
vårt universitet och min ålder. Det dröjde ej länge förän samtalet
föll på religionen, då han började filosofera och prata högst ifrigt,
allt som oftast stannande och, som det tycktes, glömmande sig i sitt
prat. Jag följde honom hem till hans port, emedan det redan blifvit
något skumt och han ej rätt tycktes hitta vägen. Då vi skildes, frågade
jag honom hans namn; han sade sig böra vara känd till namnet, emedan
han hade publicerat många arbeten, men genom förföljelse och intrig
blifvit kringskuren i sin verkningskrets. Han var öfverhufvud en högst
rolig och originell gubbe, jag hade mycket roligt med honom, och vi
lofvade att se hvarandra åter. Han gaf mig nu sitt kort, der han
kallades: Rev. _John Pring_. På hemvägen anhöll mig _Wrede_ på gatan
och vi blefvo stående väl en halftimma att prata. Han hade den vanliga
Tyska jargonen, talade om _Pococke_ &c. och var nu sysselsatt med
utarbetandet af sin resa, som skulle tryckas. Längre fram på gatan fick
jag fast Murad, med hvilken jag följde till hans hem och drack thé der,
i sällskap med Fransosen från Suez. De tyckas båda två vara i trånga
skor och ej rätt veta hvad de skola företaga sig.

Mars 10.

Drack kaffe på morgonen med min Berberi, som pratade allehanda,
isynnerhet om Koran, ur hvilken han ville lära sig suran _iasin_, den
han fordom kunnat, men numera glömt. Han håller mig för en muslim och
sade: "du känner och kan Koran, men folket säger allt ännu _khavage_".
Längre fram på förmiddagen kommo _Timofejef_ och _Amin agha_ hit och
jag begaf mig med den sistnämnda till _Bolak_, der jag erfor att
Murad i går morgons talat med skepparen, gifvit honom ännu 60 piaster
_'arbon_ och sagt att de 2 guinéerna voro från hans ficka, med mera
dylik lögn. Saken afgjordes så, att jag i morgon skulle komma dit med
Murad och jemte honom der afsluta saken med skepparen och _dabiten_,
som _Amin agha_ tagit ut från ett café. Middagstiden gick jag till
Murad, men träffade honom ej förän omkring _'asr_. Jag sade honom dock
ingenting annat, än att konsulatets janitschar ensam varit till Bolak,
och bad honom i morgon följa med mig dit, hvilket han naturligtvis
lofvade. För öfrigt hade han det tvungna lugn i sitt ansigte, som man
alltid finner hos gamla rackare; men han tycktes ej mera kunna se mig
rätt i ansigtet. Om aftonen kom han till mig och efter hostningar och
pustningar upprepade han sin redan i går gjorda begäran, att jag måtte
låna honom pengar, hvarvid han gjorde mig allehanda projekter, dem jag
naturligtvis ej kunde antaga. I dag, liksom i går, var en het dag, med
qvalmig _khamasin_ luft, impregnerad af damm och rök; isynnerhet inne i
staden kunde man ej draga ett enda friskt andetag.

Mars 11.

Gick om morgonen ut för att göra min uppvaktning hos _Kraemer_, men
det var då för bittida. Derpå spatserade jag i alléen, stannade i
ett café-tält, satte mig på en _serir_ med benen i kors under mig
samt begärde kaffe och _shishe_. Medan jag väntade kom en Syrier, med
hvilken jag gaf mig i samtal. Vi kommo oss i vidlyftigt prat, och som
han säkert fann mitt tal för mycket grammatikaliskt, började äfven han
tala samma språk. Man hemtade mig kaffe med socker, men jag gaf det
tillbaka och sade att jag fordrat det utan socker. Derefter började
Syriern kalla mig effendi. Vi pratade länge och det var ganska roligt.
Derefter gick jag åter till _Kraemer_, men nu var han upptagen af
konsuler, som voro hos honom. Jag gick derföre till konsulatet, dit
_Peterson_ snart ankom och frågade efter mig. Han blef sittande der och
det var med obeskriflig fröjd jag åter talade mitt modersmål. Men i
början var det mig nästan såsom ett främmande språk, orden ville nästan
fattas mig. Men å andra sidan tyckte jag mig ännu aldrig hafva funnit
mitt modersmål så vackert; det var med en viss stolthet jag ansåg mig
lycklig att äga ett så äkta rent modersmål. _Peterson_ sjelf tycktes
vara en hygglig, treflig, ung man. Vi kommo äfven på det vanliga
Svenska kapitlet och deri var han lik alla sina landsmän. Middagstiden
var nu inne, hvarföre vi slutade med en öfverenskommelse att träffas
snart igen. Jag gick härefter till _Kraemer_, vår generalkonsul. Han
var ensam och ledig samt tog emot mig med särdeles hygglighet.
Han tycktes ännu vara helt och hållet intagen af sin resa till öfre
Egypten, talade mycket om den och de underbara saker han sett, så att
hos mig stor lust uppstod att resa dit och tillika stor förargelse
öfver att min tillämnade färd dit så snöpligen krupit i säcken. Han
hade en blandning af Tyskt, Engelskt och litet Ryskt i sitt väsende,
tycktes vara beläsen, men kanske vilja litet briljera dermed. I allo
och öfverhufvud var han dock en högst förtjenstfull och präktig man,
såsom jag förut hade hört från många håll. Omkring _'asr_ gick jag
till Engelsmannen _Pring_ och gjorde en högst egen, besynnerlig visit.
Tiden upptogs hel och hållen, omkring halfannan timma, af hans prat och
filosoferande uti religion. Hans idéer tycktes mig just ej egna eller
originella, sannt religiösa utan att vara just strängt pietistiska;
i hans väsende fanns den äkta vanliga Engelska rättframheten och
ärligheten. Han tog fram ett arbete af sig, ett poem som han kallade
_The millennium eve_, och läste upp för mig derifrån några stycken, med
en högst enkel, okonstlad och ren deklamation. Men fri var han dock
ej från författarefåfänga. Han sade att detta hans arbete stod och
paraderade på de förnämsta bokhandlares hyllor i London, vore med högt
beröm omordadt i flera Engelska tidningar, isynnerhet Times, och dock
köpte ingen menniska det. Han sade sig vara förföljd, förbjuden att
predika och publicera något, men hade dock bibehållit den ungdomliga
själsfriskhet, som en sann religiös tro alltid ger och en allvarlig
vilja att offra sig för Herrans och det godas sak. En besynnerlighet
var, att han sade sig alltid börja _Fader vår_ med: "helgadt varde ditt
namn, fader vår." Han är i sanning en egen och rolig man, men, som jag
tror, värd all aktning. Derefter gick jag till _Ustad Mahmod_ och blef
sittande hos honom hela aftonen. Han lofvade skaffa mig logis i sitt
qvarter &c. och tyckes vara en högst präktig man; dock smärtar och
litet skrämmer det mig att ha gjort hans bekantskap genom Murad.

Mars 12.

Vandrade om morgonen ut genom en stadsport, uppå sandbergen och
fröjdade mig öfver den vackra utsigten. Nedkommen derifrån vandrade
jag ännu litet omkring i staden, vek in hos Timofejef och satt der en
stund. Murad skickade efter mig. Vi hade på gatan en något maliciös
explication mellan oss. Derefter spatserade jag omkring _birket_ och
gick vid _maghrib_ till _Ustad Mahmod_, som i går hade inviterat mig
till sin aftonmåltid. När jag kom, var han ännu ute och jag blef länge
sittande med hans unge slägtinge, som bor i samma hus hos honom.
Efter _'eshe_ kom han sjelf, med en annan gammal ärevördig gråskäggig
gubbe, som genast när han kom in begärde en _seggade_ och gjorde sin
bön. Derefter hemtades bordet fram och vi började äta. Som allt här
är tvärt emot hvad hos oss, så började man med bakelser, en smörtorta
och en söt torta; först sedan vi ätit deraf, sade värden _bismillah_
och nu började vi gröpa i kötträtterna, som alla voro rikt anrättade,
särdeles välsmakande och isynnerhet mycket kryddade med peppar. Emellan
bitarne togs från en liten skål i ättika inlaggd lök och gurkor, samt
lång gräslök, som låg bredvid. Bröd lades i ymnighet omkring bordet,
icke på det, utan omkring dess fötter och lyftades aldrig uppå bordet,
utan derunder bröts en bit och stoppades i munnen. Jag märkte mig ännu
vara något klumsig och generad, men det var ock första gången jag åt
hos Araber. Efter måltiden kokades kaffe i en framlyftad _mankad_ och
vår värd började efter vanligheten med historier från _Zahir_, der han
tyckes verkeligen vara väl hemma. Det hela var öändligen trefligt och
roligt, isynnerhet genom den fullkomliga olikheten emellan vår värds
och den andre gamle shekhens karaktär, som var högst långsam och litet
torrolig. Vi suto kanske till kl. 5, d.v.s. omkring kl. 11 på aftonen,
rökte, drucko kaffe och hörde på vår värd, som blott sällan afbröts af
någon annan. Sedan följdes den andra gästen, den gamla shekhen, och jag
åt bort och vi hade ett långt stycke samma väg.

Mars 13.

Gick bittida om morgonen ut till _Sok ennahhasin_ och köpte _tisht_ och
_'ibrik_ åt mig för 50 piaster. Gjorde sedan några turer i staden hit
och dit; träffade _Pickering_, som nu återkommit från öfra Egypten.
Det var med stor fröjd jag återsåg honom, och äfven han tycktes vara
glad att träffa sin "old friend" som han sade. Han var ganska förändrad
till sitt utseende, såg mycket friskare och raskare ut, hade mycket
mera lif i hela sitt väsende, var muntrare och pratsammare. Deremot
tyckte han att jag tagit något af och blifvit magrare, än då han såg
mig ombord på _Scamandre_ och i Alexandria. Det tror jag ock, ty det
tråkiga lifvet här, isynnerhet de senaste dagarnes händelser, den nu
böljande hettan och _khamasin_ hafva mycket kostat på mig. Jag satt en
stund på kansliet och såg der en Perser, en _khodja_ hos _Abbas_ pasha,
som nästan var en den vackraste man jag sett. Han reciterade Persiska
verser med en särdeles klangfull stämma och talade äfven flytande
Arabiska och Turkiska. Murad hade sökt mig åtskilliga gånger i dag,
men icke träffat mig, hvarmed jag ock var nöjdast. Vid _maghrib_
gick jag enligt öfverenskommelse till _Ustad Makmods_ hus och tog efter
liten väntan honom och hans slägtinge med mig hem, ty vi hade i går
kommit öfverens att de skulle supera här. _Fattoma_ hos Fransmännen i
öfra våningen hade tillredt vår måltid och den var i sanning rik och
öfverflödig, med 10 eller 12 rätter, tror jag, allt för de 5 francs jag
gifvit henne. De blefvo sittande här temmeligen sent och drucko äfven
thé. _Ustad Mahmod_ berättade efter sin vana historier, i dag ur _Tusen
och en natt_ om _Haron arrashid_. Det var öfverhufvud ganska trefligt
och klockan var säkert 5 eller 6 (11 eller 12), då de gingo bort.

Mars 14.

Gjorde om morgonen en lång vandring i staden och kom åter till ett
ställe i SV delen, der jag förut en dag förvillats. Detsamma hände mig
i dag, jag vandrade flera gånger samma väg, men kom aldrig ut från
qvarteret der jag blifvit instängd. Slutligen kom jag dock ut till
_Khan elkhalili_ och sålunda kort efter middagen hem. Murad hade åter
i dag sprungit och sökt mig, jag vet ej huru jag skall bli af med
honom fullkomligt. På eftermiddagen vandrade jag äfven omkring med
_Timofejef_, och stannade i ett café vid _Birket_.

Mars 15.

Besökte _Pickering_, som jag tycker har blifvit en helt annan man, i
allo till stor fördel för honom. Jag satt der omkring en timmas tid
och fann det ganska trefligt. Han är i allmänhet fördragsammare med
språket, än de flesta Engelsmän, och tyckes ingalunda tråkas ut af
mitt tal. Träffade senare _Timofejef_ och satt med honom en stund
i ett café; gick derefter hem till honom och tillbragte i hans och
shekh _Dosokis_ sällskap hela aftonen till ganska sent. Shekhen var en
oändligt treflig och präktig man, med något tycke af _Tantavi_, icke
"fanatiqvé", som han sjelf sade. Dock _Tantavis_ like har jag ännu ej
funnit. Han gaf mig mycket beröm for mitt språk, det var _fasih_ &c.
Men hvad jag ej kan tåla är orden _genabek, hadratek_, som numera
kommit in i Arabiskan. Äfven här får folket den Franska artigheten allt
mer och mer. O att jag vore bland Beduinerna!

Mars 16.

Satt i kansliet en stund och väntade på _Amin agha_, som ej kom i dag.
Träffade på hemvägen _Peterson_, som jag tillfrågade om _Pickering_.
Han sade att han var en mycket lärd man, stor naturalhistoricus och
isynnerhet frenolog. När jag kom hem skickade jag min Berberi till
_Oriental hotel_ med en biljet och riktigt hemtade han min Pickering
hit. Han blef sittande här något öfver en timma, vi drucko kaffe, rökte
och funno oss trefligt tillsammans, åtminstone jag. Omkring _'asr_
gick jag ut och åt middag på ett Grekiskt matställe, som jag hittade på
i _Moski_. Derefter vandrade jag ännu litet med _Timofejef_ och gick
slutligen till _Ustad Mahmod_, men träffade honom just nära hans hus
tillika med Murad, hvarföre jag lät dem passera, utan att anhålla dem.

Man 17.

Om morgonen kom till mig Timofejef och sedan vi druckit kaffe
tillsammans gingo vi till _Divan elmudaris_, för att träffa _Refa'a
effendi_ och tala med honom om de böcker vi skulle köpa från _Khutub
khane_. Han var ej tillstädes, men vi blefvo en lång stund sittande hos
shekh _Kotta_, Tantavis goda vän och lärare. Elever samlades omkring
oss till stort tal, vi pratade och hade trefligt. Kotta tyckes vara en
skicklig man, men har äfven något af det halffranska fladdriga väsendet
och några artighets-termer, hvilka jag till min stora förargelse
funnit här hos så mycket folk. Detsamma tyckte jag mig äfven märka hos
eleverna, bland hvilka en stor del äfven talade Franska ganska väl. Med
skäl kan man säga att Mohamedanismens sista tider äro inne, att ett
förderfvets och förfallets dialektiska moment träder in i Orienten; men
det är väl ett nödvändigt öfvergångssteg till något bättre, såsom jag
hoppas. Dock _allah dalam_. Jag fick äfven här beröm för mitt språk af
_Kotta_ och andra. Derefter gingo vi till Timofejef, drucko thé och
spelade ett parti dam, hvarefter jag sökte _Ustad Mahmod_, men fann
honom ej hemma förän efter _'asr_, då jag satt en stund uppe med honom
på hans tak och hörde honom tala vackra historier om Murad, som i går
försökt bakdanta mig inför honom. Jag föreslog för honom att få bo
och lefva i hans hus, såsom en medlem af hans familj; till min stora
förundran gick han in derpå. Går detta i verkställighet, så är det
sannerligen den största lycka som kunnat hända mig.

Mars 18.

Sprang hela förmiddagen för att få tag på _Refa'a effendi_, men
träffade honom ej. Satt en stund i kansliet och språkade med en just
från pilgrimsfärden återkommen Perser, som hade förlorat sitt pass på
vägen och nu anhöll om nytt. Han skref en utmärkt vacker Persisk stil;
jag fick af honom ett profstycke, som han här skref åt mig. Begaf mig
efter _'esha_ till _Ustad Mahmod_, åt der med honom och en ung vacker
prydlig man, som utomordentligt behagade mig. Han pratade efter
vanligheten sina historier hela aftonen, med en särdeles stor
berättareförmåga och liflighet, allt under oupphörligt drickande af
kaffe och tobaksrökning. Senare kom äfven Hossein hem och vi suto
uppe tills mycket sent. Slutligen hemtades fram bolster och breddes
ut på golfvet, då vi jemkade oss till sängs. Vi lågo alla 4 liksom i
syskonsäng, _Mahmod_ och _Hossein_ läste mycket böner när de lade sig,
otaliga gånger upprepande isynnerhet _bismilla_. Man lade sig först
under täcket och klädde så rätt af sig, till och med skjortan. Turbanen
behöll _Mahmod_ på sitt hufvud, men aflindade shawlen och behöll blott
_tarboshen_ med en liten hvit duk omlindad längst ner. Jag tillbragte
en högst orolig natt, störd af trummornas och pipornas sorl, som
ledsagade ankommande pilgrimer.

Mars 19.

Vi stego bittida upp före solens uppgång. De andre gjorde sin
morgonbön, men jag hade ej mod att bedraga dem midtför deras ögon,
utan tvättade mig blott till bön, gick upp på taket, såg mig omkring
och fann mig vara i en verkeligen högst penibel ställning. Sedan vi
derefter druckit kaffe och rökt, gingo vi ut för att se på pilgrimerna,
som i dag återvände hem. Vi gingo ut ur staden ett stycke och mötte
oupphörligen pilgrimer, dels på kameler med mångahanda slags sadlar,
dels också utan sadlar, dels på åsnor, följda af slägtingar och
vänner, som gått ut att möta dem, bland hvilka flere äfven hade hemtat
musikanter med sig. Man såg också skaror af qvinnor, som gått ut för
att möta kanske en son eller en husbonde, men kommo gråtande och
jemrande hem, lika ensamna som de gått ut. Han hade ej kommit tillbaka,
utan dött på den besvärliga vägen! Deremellan syntes flera skaror, som
firade en omskärelse, med den renade ibland sig sittande på en häst
och ganska grannt utstyrd i glitter och guld, föregången af musikanter
och kämpar med käpp. Pilgrimerna sågo icke så litet stolta ut, det
var med en viss stolthet och värdighet de gåfvo sin _selam_ åt höger
och venster, då de af glada vänner besvarades med _bissalameh_. Äfven
jag kände en viss fröjd och tänkte med längtan på den tid, då kanske
äfven jag någon gång skulle komma hem från en dylik pilgrimsfärd, samt
längre fram någon gång emottagas hemma af vänners och slägtingars glada
anleten. Vi stannade i flera cafén, kommo genom _Mahmod_ in i flera
stora sällskaper och jag togs af alla för en moslim. Vi drucko
kaffe till oändlighet, mer än jag vet mig någonsin förr hafva druckit,
så att jag började känna knipningar i magen, isynnerhet derföre att
jag ingen mat hade förtärt om morgonen. Äfven började tiden synas mig
något tråkig och lång; ehuru vi ej sett _Amir elhagg_, som sades först
i morgon komma med _Mahmil_, var jag glad att jemte de andra få stiga
upp och gå hem. Jag gick på eftermiddagen till _Bokti_, tog pengar och
underrättade honom om den öfverenskommelse jag träffat med _Mahmod_,
att helt och hållet bo och lefva hos honom i hans hus och i hans
familj; men jag fick till svar att det var absolument omöjligt, att
jag då ej kunde njuta något skydd af konsulatet. Detta svar gaf mig
myror i hufvudet, jag visste ej rätt hvad jag skulle företaga mig och
säga åt Mahmod, då han enligt öfverenskommelse skulle komma hem till
mig efter _maghrib_. Medan jag satt och funderade, kom _Timofejef_
med den nyss hit anlända Kasanska kandidaten (eller något dylikt),
som sade sig ämna dröja i Egypten 4 månader för att undersöka dess
dialekter, utan att han ännu förstår just någonting af det här talade
språket. Desse drucko thé här omkring en timmas tid och skulle snart
återkomma för att här tillbringa natten. Om aftonen kom riktigt
Kasanaren och berättade att _Bokti_ sjelf hade gått till _Timofejef_
och strängt förehållit honom otillbörligheten af att i går i ett café
hafva gifvit sig ut för moslim samt annat dylikt; dervid tyckes han
ock hafva yttrat ej den bästa tanke om mig. Stackars gamle gubbe!
_Ustad Mahmod_ kom ej i dag och jag var på det hela nöjd dermed.
Hittills har jag i det prisade _Masr_ ej haft annat än ledsamheter;
om det ej snart blir annorlunda, säger jag farväl åt Egypten. På
eftermiddagen satt jag mycket länge i ett café vid _Birket_ och
pratade med en äldre, fullkomligen Arabiskt klädd man, som förstod
blott detta språk, men sade att hans far varit Tysk. Han tycktes vara
en treflig, hederlig man, så att jag fann mig väl i hans sällskap.

Mars 20.

Gick bittida ut och tog en åsna, som förde mig till en af Kairos
största gator, ledande till slottet, der _Mahmil_ skulle passera. Folk
var samladt till stort tal, sittande dels på bod-_mastaberna_, dels på
_serirer_ och _kurser_ utanför cafén, dels trängande hvarann på gatan.
Jag lemnade här min åsna och vandrade fram åt slottet till. Efter
en stund kommo 2 alldeles nakna, blott om midjan ombundna, solbruna
män, som tycktes vara någon sorts pajazzon, följda af gatpojkar,
hvilka kastade stenar och glåpord åt dem. Kort efter dem följde en
annan pajazzo, komiskt utstyrd i trasor, som äfven hade samlat en hop
pojkar omkring sig. Kort derpå kom processionen, föregången af några
officerare till häst, militärmusik och soldater. Sjelfva processionen
bestod först af 2 kameler, utstyrda med vackra röda guld-broderade
sadlar; efter dem _Mahmil_ och derefter _Amir el hagg_, klädd i
Turkiska vidbyxor med en röd gördel om lifvet, men för öfrigt alldeles
naken. Han var en _Maghrabi_ af svartbrun färg, hufvudet kalt öfver
hjessan, men rundtomkring omgifvet af grått småknottrigt hår och hvitt
skägg. Han runkade oupphörligt på hufvudet och kroppen gungades af
kamelens gång. Jag vet mig aldrig ha sett någon menniska, som gjort
ett så eget underligt intryck på mig. Han var ock den jag mest, nästan
allena betraktade af hela processionen; jag hade svårt att taga mina
ögon från honom. Efter honom följde _tabl-ister_, äfvenledes
på kameler, allt under tåget bultande på sina små tympaner.
Militär följde med processionen, isynnerhet omkring _Mahmil_ gingo
flere, som hade käppar eller _korbager_, med hvilka de oförväget
slogo in bland den påträngande folkmassan åt alla håll. Jag följde
processionen upp till citadellet, utanför hvilket den ännu på en stor
öppen plats gjorde några slag; sedan framskred den upp, der _Mahmil_
öfverantvardades kanske i _Ibrahim_ pashas händer. Här förlorade jag
hela härligheten, men stannade qvar på citadellets stora gård. Sedan
besåg jag Josefs brunn, och gick dit ned, beledsagad af en ung man
med ett ljus. Vid nedstigandet upprepade jag flitigt _bismilla_, och
längst nere läste jag _fatihe_ vid _'Abd Allas_ graf. Min ledsagare
visade mig en tillstängd väg, längs hvilken han sade att _Sejidna
Ira_ färdats till Syrien, hela vägen under jorden. Nuvarande pashan
hade låtit tillstoppa den. Jag räknade stegen upp och fick dem till
omkring 230. Det hela var högst kuriöst. Det var nu omkring middagstid
och ganska hett, hvarföre jag kände mig något trött efter mina långa
vandringar i dag. Dock gick jag allt ännu inåt staden och träffade ihop
med en gammal Turk, som sade sig hafva varit sångare fordomdags, men nu
i 12 års tid hafva lefvat utan någon slags inkomst, _min'and Illah_.
Kasanaren flyttade in i dag och jag tillbragte en stund af aftonen hos
honom, jemte Timofejef och Köhler, som på en stund kommo dit.

Mars 21.

Gjorde fram på dagen en lång vandring omkring _Gemelije_ och närbelägna
trakter; när jag kom hem hade husets ägare varit här och sagt att
lokalen, som jag ämnade hyra, ej vore ledig. Kasanaren kom kort derpå
in till mig och plågade mig oändligen med sitt fadda resonnemang
angående Araberna och deras språk, om hvilket han har allsintet
begrepp. Han förekommer mig särdeles tråkig, oaktadt han har god
jargon att disputera och skryta; han sade sig i Persien hafva funnit
8 hittills alldeles okända och oomtalade dialekter af Persiskan m.m.
Satt en lång stund om aftonen i ett café bredvid 3 Perser, som efter
deras vana reciterade verser. Min kärlek för Persiskan vaknade dervid
åter upp. Senare satt jag i ett Turkiskt café och såg ett skuggspel
med mycket faddheter. Var hela dagen uttråkad och nedstämd öfver det
fördömda bestyret att få logis och det gagnlösa lif, som jag hittills
fört i Kairo.

Mars 22.

Vandrade omkring för att söka mig rum. Var först hos min gamle _bavab_
i _Shishim_ och med honom i ett bredvid beläget _vekale_, der präktiga
rum funnos; såg sedan på ett hus i _Asbukije_. Middagstiden kom
Timofejef hit med shekh _Ibrahim_. Vi suto här tillsammans och drucko
kaffe, sedan följde jag med honom nära till _Ashar_, gick till _Esk
el moajat_ och pratade med _Hassan_, af hvilken jag beställt dynor
och bolster. Satt på eftermiddagen i cafén vid _Asbukije_ och hade
tråkigt. I afton börjades _Molid ennebi_ och man uppslog cafén och tält
öfverallt vid _Birket el asbukije_. Om aftonen gick till _Ustad Mahmod_
och tillbragte der hela aftonen. De ville med all gewalt att jag
skulle flytta till dem.

Mars 23.

Visste ej hvad jag skulle företaga mig, ty hemma trifdes jag ej hos
Kasanaren. Gick derföre ut och gjorde ej annat än strök omkring utan
mål och syfte; satt i cafén och hade förfärligt tråkigt, med nedtryckt
och förstämdt sinne. Begaf mig till _Roda_ för att träffa _Peterson_,
men han var ej hemma. Kom sedan till mitt qvasi-hem hos Kasanaren, men
gick åter snart ut, satt tills efter _'esha_ och väntade förgäfves på
_Mahmod_, som jemte _Hossein_ lofvat komma för att träffa mig.

Mars 24-31.

Sedan jag förgäfves vandrat omkring, anmodat allt möjligt folk att
skaffa mig rum och äfven sjelf besett några, men aldrig funnit något
som convenerade mig, beslöt jag mig för ett i en stor _vekale i
Gemelijeh_, tillhörande _Selah dar_. Jag flyttade äfven ditin den 25
om aftonen och fann blott toma väggar, nersmutsade af damm och annat,
som min _bavab Mohammed_, tillika med en ung vacker flicka, dotter till
den andra _bavaben Ahmed_, ej kunnat få bort med flitigt tvättande.
Jag uppmanade dem att göra allt sitt möjliga för att få rent och hade
dem ännu följande dagen att putsa väggar och fönster. _Saleh, bavaben_
i _Shishim_ der jag allraförst hade logerat, hade rekommenderat mig
här hos sina kolleger med stort beröm och det vanliga: _ma fisk zejo_.
Jag blef derföre väl hyllad och hållen för en rättrogen moslim. Alla
dessa dagar upptogos nu af att ordna mitt hus, köpa dynor och bolster
för att bekläda mina _mastaber_, lösa flitigt på pungremmarne, gräla
och handla i bazarerna samt med snickaren m.m. Aftnarne upptogos af
promenader vid _birket el azbikijeh_, der man nu (sedan fredagsaftonen
den 22) firade _Molid ennebi_. Man hade denna dag öppnat otaliga bodar
för sötsaker omkring shekh _Bekris_ hus och högre uppåt staden, samt
ökat antalet af cafén i promenaderna omkring Birket. Isynnerhet om
aftnarne samlades hit folk till otalig mängd, mest af lägre klassen; de
suto i cafén eller vandrade omkring och hörde på sångare eller spelmän,
sågo på _hawa_ och andra konstmakare eller apledare, samt läto gunga
sig. Man hade under shekh _Bekris_ hus uppslagit tält, sträckande sig
ända till bron vid _Divan el modaris_, i hvilka om aftnarne samlade
sig skriftlärda; dessa läste först ur en bok _El dalail_, om deras
nästan som afgud dyrkade profet, höllo sin aftonbön vid _'esha_ i stort
sällskap, och gjorde sedan _zikr_. Detta tycktes vara hufvudsaken
af sjelfva festen och öfverallt hörde man sådana. Egen och för oss
alldeles fremmande är karakteren i _zikr_, som på mig gjorde stort
intryck. Kören mumlade djupt och dåft, oupphörligen och oföränderligt:
_allah_ eller _la illaha illalallah_, i ett sorl som liknade, tycktes
det mig, ljudet af brummande björnar, hördt på långt håll; till detta
accompagnement sjöng en eller flere strofer ur Koran, på en ganska
enkel, något fugalik melodi. I somliga tält följdes sångsolot af en
flöjt, som blåste partiet unisont med sångaren och gjorde en mycket
vacker effekt. Harmoni hördes aldrig, utan allt var unisont, så när
som på den mumlande kören. Härvid gjorde de oupphörliga svängningar
på hufvudet, samt allehanda påkostande och ansträngande rörelser med
kroppen; de fortforo dermed mest hela natten, utan rast och uppehåll,
så att jag ej kan begripa huru de kunde hålla ut. Men troligen var
det entusiasmen och exaltationen, som gaf dem denna styrka. På de
flesta syntes en matt hektisk rodnad på de bruna kinderna, hvilken,
tillsammans med den absoluta hängifvenheten och glömskan af allt
jordiskt, gaf dem i sanning ett halft helgonlikt utseende. De hade
ögonen lykta, samt syntes helt och hållet vara försänkta och dränkta
i _allah_; jag måste tillstå, att jag sällan sett eller hört något så
högtidligt och religiöst. Tälten voro illuminerade och bredvid bron
hade man upprest en hög ställning, i form af en långsträckt båge eller
segerport, hvilken man äfven illuminerat med lampor såsom annorstädes.
För öfrigt sträckte sig fröjden icke högre upp i staden, utan allt var
concentreradt här, och allenast minareten i den här belägna moskén var
illuminerad. Jag vandrade oupphörligt af och an bland folket, köpte
här och der något af deras _helaveh, sukkarije_ och nötter &c., alltid
för 10 fadda. Nöjen funnos, utom _zikr_, föga om aftonen, blott några
sångare här och der i cafén, tympaner och Turkiska _karagjoser_. Äfven
hörde jag nu, litet högre upp inåt staden, en _Abo zeid_ berättare med
sin _kemenge_. Han dels reciterade, dels sjöng (som jag tror) verser,
och accompagnerade sig sjelf jemte en annan på en _kemenge_, som var
högst enkel med ett något surrande ljud. Hans föredrag var vackert,
verkligen ädelt, och behagade mig mycket. Om dagen hölls ingen _zikr_,
men då voro hava församlade och gjorde sina konster, åto blår och blåste
ut rök m.m.d. dumt tyg. De hade med sig en eller flere gossar eller togo
dem från den åskådande barnhopen; dessa gjorde äfven sina konster,
skreko och grinade förfärligt, samt voro alltid _sa'idi_ och tjente till
_havins_ handtlangare. Jag såg huru han en gång körde en trädkula in i
munnen på en sådan gosse, lade honom sedan på hans händer och fötter,
blottade helt och hållet ryggsidan, tog ut kulan derifrån och kastade
den högt i luften, till stor förlustelse för det med ganska litet nöjda
folket. Två _khovaler_ såg jag äfven i ett tält. De voro klädda som
flickor och dansade med ganska stor expression, ehuru mycket lascivt.
Den ena var en ung vacker gosse, och tog sig ganska väl ut som flicka;
men den andra var otymplig. Musiken, efter hvilken de dansade, utgjordes
af en _zummara_, en sorts säckpipa, och en tympan. Processioner gjorde
man äfven om aftnarne, hvar och en assistent med ett långt vaxljus i
handen. Festen slutades den 30 om middagen med _doseh_, en ceremoni,
verkligen den förunderligaste man kan se. Dervisher, fromma män och
(tror jag) hvem helst som ville, lade sig utmed marken på magen, den
ena tätt invid den andra, och shekh _Bekri_, sittande på en stolt
vacker häst, ledd af en man på hvardera sidan, framskred långsamt öfver
de prosternerade männernas ryggar. När de stego upp allteftersom de
blifvit öfverridna, blefvo de omringade och omfamnade af vänner och
slägtingar, upplyftade och halft burna af dem. Deras ögon voro slutna,
de svarade ej på de frågor som gjordes dem, och tycktes vara alldeles
afsvimnade. Dock, som det syntes mig, kom det sig ej af smärta, utan
fastmera af from religiös hänryckning och exaltation; ty efter några
ögonblicks afdåning vaknade de upp, alldeles friska och färdiga,
samt berättade med munter och fullkomligt naturlig stämma, huru lätt
hästens fot gått öfver deras rygg, utan att förorsaka den ringaste
smärta. Detta var egentliga slutet på festen, men denna afton och natt
fortsattes ännu de vanliga förlustelserna. Trängseln var förfärlig vid
_doseh_ och barn trampades förfärligt mellan fötterna. Jag träffade
lyckligtvis ihop med en Turk och trängde mig fram med honom, upprepande
som oftast halfhögt för mig sjelf: _la illaha illalallah_. Polisen
behandlade här som annorstädes folket förfärligt grymt, slående in i
pöbelhopen med käppar åt ansigtet och ryggen eller hvart helst det
träffade. Under dessa dagar hade jag äfven lyckan bivista en konsert
i ett privat hus i mitt granskap, der bröllop eller någon annan
familjefest firades. Gården var full med folk, placerade på de här
vanliga höga trädsofforna och palmqvist-stolarne. Uppe i ett stort
fönster, _meshrebije_, bildande ett slags galleri, suto musikanterna
med sina instrumenter och sångarne. Jag kunde ej se dem, men som jag
tror var der flöjt eller _nai, kemenge och kanan_. Såsom öfverallt här,
var i musiken ingen eller blott föga harmoni, dock vexlade instrumenterna
med solo och melodier. Musiken var högst enkel, men vacker, små korta
något fugalika satser. Något komliga förekommo mig öfvergångarne. Sången
utfördes i kör, nästan unisont accompagnerad af instrumenterna. --
_Abdolkhaliks_ bod är just här i mitt granskap och en stor del af dagen
sitter jag der med honom, samt gör sålunda många bekantskaper med
allehanda sorts folk, som passera eller stanna en stund att prata eller
stiga upp i den lilla boden, hvilken högst inrymmer tre personer. De
komma om aftnarne ofta till mig, dricka thé och prata; jag finner mig
nu fullkomligen i mitt esse och tror att det skall bli godt af. Jag
passerar allt för moslim och inviteras i moskéerna att göra min bön;
detta är dock litet genant, emedan jag ännu ej kunnat besluta mig
dertill.

April 1.

Sedan jag nu, efter omkring en vecka, kommit mig i ordning i mitt
nya qvarter och ändteligen fått mig ett bord att skrifva på, var det
första jag började med ett bref till _Geitlin_, vid hvilket jag satt
ända till en stund efter middagen, då jag gick ut till _Moski_ och
gjorde några små uppköp och talade med _Köhler_ i kansliet. Satt sedan
i _Abdolkhaliks_ bod, dit jag hemtade medicin för hans sjuka syster,
hos hvilken jag i går gjort mitt första sjukbesök här. Om aftonen
satt hos mig shekh _Sha'ravi_ jemte _Abdolkhalik_. Med den förre kom
jag litet i dispyt om grammatikaliska frågor. Han är väl bevandrad i
skolgrammatiken, men känner ej fullkomligt de Arabiska grammaticorum
finesser.

April 2.

Gick till kansliet och talade med _Köhler_, allt om bokaffärer, hvilka
aldrig vilja taga slut. Träffade sedan _Abdolkhalik_, som sökt mig för
att hemta mig till sin sjuka syster. Vi gingo dit båda och läto en
barberare applicera kopphorn. Hans don voro Europeiska, snäppare med
10 bett, men han tycktes hellre vilja begagna rakknifven. Blod fick
han blott ganska litet ut och jag var öfverhufvud ej väl belåten med
hans koppning. Patienten var pjåkig och ganska tråkig; blottade sina
bröst och magtrakten, utan att låta märka någon sorts blyghet eller
försagdhet, men täckte väl sitt ansigte. En annan patient med sjukt öga
hade jag äfven fått, som jag lät applicera blodiglar på. Satt en lång
stund med _Abdolkhaliks_ bror _Abdolkarim_ i ett café och pratade. Han
tycktes vara en högst präktig man. Lät raka mitt hufvud fullkomligen,
hvilket var ganska ljufligt. Efter _'asr_ uppe i shekh _Sha'ravis_
skola och pratade med honom. Om aftonen kom han jemte shekh _Ibrahim_
och _Abdolkhalik_ hit och drack thé; de blefvo sittande till ganska
sent.

April 3.

Gick bittida ut och gjorde en färd till de gamla konungarnes grafvar,
hvilka stå i öknen mellan sandhöjderna, liksom en liten stad med sina
moskéer, minareter och _kubbor_. Nu håller allt på att gå i ruiner,
folk och fä bo i helgedomarne och en af de största moskéerna har
pashan tagit till bly- och kul-fabrik. Jag återvände derifrån kort före
middagen, särdeles trött af den långa färden och af den heta solen.
Satt en stund i _Abdolkhaliks_ bod, men gick snart derifrån jemte
honom på sjukbesök till en gammal man, som besvärades af urinstämma.
Vi suto en stund hos honom, drucko kaffe, rökte och pratade om hans
sjukdom, som jag ansåg ej medföra någon fara och ej behöfva någon
behandling. Besvärades hela dagen af en mycket stark hufvudvärk, som
fortfor och tilltog ända till _maghrib_, då jag gjorde en lång promenad
omkring _Asbukije_, der man nu på Koptiska sidan började slå upp tält
och gungor för den instundande påsken. Vädret var det härligaste och
ljufvaste samt fördref min hufvudvärk. Om aftonen satt i grannbodarne
med shekh _Ibrahim_ på hans vanliga plats på den höga _mastaben_.

April 4.

Gick till Köhler och talade med honom, men ännu var ingenting uträttadt
med shekhen, som på några dagar ej hade kommit. Satt sedan i mina
grannbodar, pratade och åt en liten frukost i en tobaksbod, hvars ägare
är en _afjuni_, ehuru ännu helt ung och särdeles vacker man. Derefter
kommo de upp till mig och blefvo här sittande att röka och dricka kaffe
till _'asr_. Om aftonen kommo _Sha'aravi, Ibrahim och Abdolkhalik_
hit med en flöjtblåsare, som hela aftonen blåste för oss och hade det
felet, som alla musikanter, att han aldrig ville sluta. Han blåste dock
väl, den Arabiska flöjten är vacker och behaglig. Vi kommo öfverens om att
han alla dagar skulle komma hit och lära mig blåsa för 25 p. i månaden;
sedan allt var afslutadt och jag bestämdt undanbett mig att vid slutet ge
någon bakhsbish, läste vi alla _Elfatheh_. De blefvo sittande här ända
till midnatt, då jag redan blifvit litet trött.

April 5.

Satt hemma, arbetade hela morgonen med att få ljud i min Arabiska
flöjt, utan att lyckas. Shekh _Davod_, flöjtblåsaren och min lärare på
detta instrument, kom längre fram på morgonen hit, och samma försök
fortsattes. Slutligen lyckades jag, ehuru tonen blef osäker och blott
tillfällig. Efter middagen kom _Abdolkhalik_ och tog mig ut till en
promenad med shekh _Sha'aravi_. Vi gingo ut i trädgården, spatserade,
suto i gröngräset och resonnerade, hufvudsakligen om _Jilm el ravhani_
och _darb el mendel,_ hvari shekhen hade en bok med sig. Han sade
sig förr hafva ofta öfvat denna konst, men nu på senare tider blott
sällan. Det är eget att se med hvilken barnslig enfald han tror på
sannfärdigheten af denna konst. Här i trädgården var en ung man, som
sedan 10 månader varit sjuk och börjat bli lam på nedra extremiteterna.
Vi examinerade honom och ordinerade. _Sha'aravi_ bad honom komma till
sig, så skulle han läsa öfver honom och använda _darb el menda_ och
öfva sin konst på honom. Vi hade ganska trefligt, ehuru vi hade just
ingenting af nöjen i vår mening. Vi skrattade öfver nästan ingenting
och fröjdade oss öfver den nu öfverallt uppblomstrande naturen samt den
härliga doften, som spridde sig från pomerans- och citron-träd. Aftonen
tillbragte jag till största delen i grannbodarne, längsta stunden vid
_Abdolkhaliks_, dit allehanda folk samlades, bland andra en _fakir_ med
_zummara_ och _gharbol_, på hvilken han blåste alldeles förfärligt.
Sedan började han drifva gäck med en ditkommen sötsakers-säljare och
utvecklade mycken qvickhet och humor. Jag kunde ej rätt väl förstå
honom, men alla de närvarande skrattade högt med full hals. Sedan
kom _Davod_ dit och blåste på sin flöjt. Enligt vanligheten var
församlingen förtjust och ropade efter hvarje rhytm: _ja'eini, ja
sidi, ja kheir_, eller något dylikt, med en förtjusnings-suck.

April 6.

_Davod_ kom och gaf mig min timma; härunder kom _Abdolkhalik_ med
_Sejid 'Ali_ och blefvo alla sittande att prata och dricka kaffe tills
_Davod_ gick, då samtal om allehanda fördes mellan oss 3, och man
slutligen rådgjorde om det sätt, hvarpå _'Ali_ skulle tjena eller passa
upp mig. Han har fordom varit _attar_ eller fastmer essence-fabrikant,
förmögen och välmående, nu _fakir 'ala bab allah_ och lefvande på
Herrens allgodhet utan någon sysselsättning. Han började redan i dag
sin tjenst med att köpa upp allehanda småsaker och sopa hos mig. Det
kostade på mig att se det och veta honom förut hafva varit en man med
många tjenare. Under kaffedrickande, thédrickande, ätande och prat
förflöt tiden ända till efter _'asr_, då vi alla gingo ut. Jag blef
genast på gatan kallad på sjukbesök till en qvinna, som hade rosen i
benet till ganska intensiv grad. Det tycktes vara ett välmående hus,
åtminstone var sjelfva byggnaden stor och vacker samt ovanligt snygg.
Jag följde med en _Sejid Ahmed_, en medelålders särdeles vacker man,
och sedan oupphörligt på gården och i trapporna ropats _destor_, såväl
af oss inträdande, som af en liten svart träl i huset, emottogos vi i
en stor vacker _ka'ah_, der tre qvinnor suto i en vrå. Vi satte oss der
bredvid dem, betraktade det svårt svullna och inflammerade benet samt
examinerade den sjuka. I allmänhet tyckas qvinnorna här vara mycket
pjåkiga; liksom i allt annat, ville man äfven i detta fall, ehuru
sjukdomen förekom nog trängande, uppskjuta med verkställandet af min
ordination. Jag trängde dock på dem och förmådde dem lofva att göra
något i dag; men jag tror ändock att ingenting blef gjordt.

April 7.

Satt hemma och roade mig åt den bestyrsamme _Sejid 'Alis_, min nya
tjenares, beskäftighet i sin tjenst. Så kom shekh _Ibrahim_ och jag
hade knappt hunnit blåsa upp den ännu smått glödande elden för nytt
kaffe, då shekh _Davod_, flöljtblåsaren, kom. Det blef just ingenting
af med vår blåsning i dag, och han, liksom alla andra här, tyckes
finna sin största njutning i att sitta sysslolös och prata. _Ibrahim_
gick snart bort och _Davod_ tänkte göra detsamma, då _Sejid 'Ali_ kom
hem och hemtade med sig allehanda provision; nu fann sig _Davod_ vid
att stanna qvar, äta bröd, ost och gurkor, samt begaf sig bort först
vid middagstiden. Jag skref litet på fortsättningen af mitt bref till
Geitlin och sysslade med allehanda smått till _'asr_, då jag gick ner
till _Abdolkhaliks_ bod och satt der en stund. Derifrån följdes vi
båda åt hem till honom, för att se på hans sjuka syster, hvars tillstånd
ansenligen förbättrat sig. Efter _maghrib_ gjorde en tur omkring
_Azbukijeh_ för att se på Kopternas högtid och firandet af påsken; men
det var just ingenting att se, annat än huru de suto i tält och drucko
kaffe och arrak.

April 8.

_'Ali_ hade om morgonen vid kaffekokningen brännt sin turban och
berättade sedan för mig, med största allvarsamhet, att _Davods_ öga i
går varit _vasikh_, samt att det var derföre som olyckan händt honom;
han tackade dock Herren att det aflupit med så ringa och sade att det
var _lutf_. Härvid berättade han äfven huru hans _rasol_ med sitt
svärd fästat en afundandes öga ofvanom _mambar_ i en moské och att man
till följe deraf ännu i hvarje moské på detta ställe gör en cirkel,
_Iskareh_. Det runda ögat, ej det aflånga, sade han vara afundsamt.
Detta allt berättade han mig, under det han höll på att inröka våra
dryckeskärl med rökverk. Längre fram mot middagen skickade jag honom
efter _Abdolkhalik_, med hvilken jag sedan gjorde ett godt mål på
_kishta_, en sorts gräddkaka med honing på och särdeles god. Sedan
gingo vi alla tre ut, för att _nashim ennesim_; ty i dag är den andra
_nihar shimm ennesim_. Den egentliga _nesim el'olama_ var för omkring
20 dagar sedan. Vi gingo utom staden, ville träda in i en trädgård,
men blefvo hindrade af sturska soldater, som stodo på vakt och ville
bli mutade med pengar för att släppa oss in. De voro såsom alla dylika
vakter olidliga och gemena, och jag förmådde mina följare att gå
vidare, sedan jag några gånger skrikit åt soldaterna _mo'arrasin_. Vi
inträdde i en annan trädgård och satte oss der på en matta vid ett
café. Här var mycket folk församladt, som dels satt och rökte och
drack kaffe, under prat och skämt, dels spatserade omkring. Vi gingo
dock snart ut till ett öppet grönt fält och lägrade oss under trän,
vid brädden af en liten kanal, som under Nilens öfversvämning fylles
med vatten, men nu var tom. Här var äfven ett annat sällskap af våra
bekanta från _Gemelijeh_, bestående af kalligrafen _Ibrahim_ effendi
jemte några hans gamla goda vänner och tvenne söner. Han sjelf är en
högst älskvärd, aktningsvärd man och sådana voro äfven de andra. Vi
drucko kaffe med dem, suto i gröngräset och hade ganska trefligt.
Vädret var utomordentligt vackert, med en frisk svalkande vind. Flere
af oss togo sig äfven en liten lur. Litet efter _'asr_ begåfvo vi tre
oss till staden. Vid _maghrib_ gjorde _'Ali_ mig ett präktigt mål af
en sorts lök-stark sallat och litet _kebab_ och _kofteh_. Derefter
gingo vi till _Moski_ och jag tog litet janinerplåster. Återvända till
_Abdolkhaliks_ bod, anträffade vi der _Abo khodeh_, säckpipsblåsaren.
Om honom berättade _Abdolkhalik_ sig hafva hört af en sin vän, att
denne hört tjenaren i _sejidna Hossein_ säga, det han (tjenaren) ofta
om morgnarne, vid uppläsandet af den under natten stängda moskén och
vid inträdandet i _Hosseins makam_, sett denne _Abo khodeh_ gå ut
derifrån. Han vore en _veli_, som i sin yttre menskliga form satt
hela dagen i _bozeh_ och blåste sin säckpipa, samt var en gäck för
verlden; men sin natt tillbragte han, utan att sjelf ens veta det, hos
_Hossein_. Han har varit 2 gånger galen och insatt på dårhuset här,
samt har allt ännn något fånigt i sitt väsende; för öfrigt en _fakir_,
i ordets bemärkelse af fattig, men kommer alla att skratta, redan öfver
sitt löjliga utseende och sitt underliga, starkt dånande skratt. När
han var på dårhuset skall han hafva samlat (_havvish_) mycket pengar af
förbigående med sin qvickhet, satt penningarne i en pung, och på ett
rep hängt dem under huset; sålunda hade han gömt dem och haft en summa
af 150 piaster, då han blifvit utsläppt.

April 9.

Kort före middagen kom shekh _Davod_ hit och gaf mig min lektion.
Han börjar redan trötta ut mig litet med sin tröghet och apati. Han
är för öfrigt, liksom våra musici, något anspråksfull, utan att äga
stora förtjenster eller företräden, och tyckes mest komma hit för att
få någon förtäring. Jag kan på intet sätt få honom att brådska eller
skynda, utan allt måste gå långsamt och efter hans sätt. När jag blåser
något som stöter på vår musik, hör han straxt att det går på _frangi_
och kallar det _battal_, såsom han äfven kallar min flöjt. Omkring
_'asr_ kom shekh _Ibrahim_ till mig och hemtade några taflor, tagna ur
en camera obscura, utgörande allehanda vyer af betydliga städer, såsom
Amsterdam, Sevilla &c. Han tycktes väl kunna se dem i perspektiv, med
ett öga tillslutet och handen satt framför det andra, såsom synrör. Han
är i allmänhet en högst besynnerlig och obegriplig man. Mot _maghrib_,
kort efter det han gått, återkom _Davod_, sade sig vara hungrig och
blef sittande länge. Jag gick in i mitt rum under det _'Ali_ sade sig
gå att hemta bröd, men då han ej återkom så snart, gick _Davod_ bort,
sedan han en lång stund sutit ensam och gnolat på sin flöjt, utan att
nu mer än någonsin förut, få af mig de vanliga förtjusningsutropen: _ja
ejni, ja sidi, subhan allah_, eller annat dylikt. Om aftonen gick
jag med _'Ali_ till _Asbukijeh_, tog de småsaker jag vid min flyttning
qvarlemnat och besökte dervid _Berzin_, som var opasslig och nödgades
sitta inne; derefter satt Abdolkhalik hos mig och pratade under
thé-drickning.

April 10.

_'Ali_ jemte sin lille son, som han haft hit i går, voro mycket
sysselsatta och beskäftiga med tvättande, sopande och andra husgöromål.
Härunder kom shekh _Ibrahim_ upp till mig, och funderade på några
versstumpar, dem han i går kommit på, när han var hos mig. När det
i dag blef tal om att han intet göromål hade, yttrade jag att han
väl åtminstone för sitt nöje och tidsfördrif torde läsa och studera
något; men han svarade att det ej mera fanns några böcker, som han ej
kände, liksom han förut yttrat att det ej fanns något land, som han
ej besökt, sett och förstått. Den stackaren! Jag gick ut längre fram
på förmiddagen, passerade kansliet, talade der med Köhler och begaf
mig till _Roda_, men såsom vanligt hade jag missödet att ej träffa
_Peterson_.

April 11.

Satt hemma ända till _'asr_, besökt blott på en kort stund af shekh
Ibrahim; skref på brefvet till Geitlin. Det var en ful, ruskig, något
kall dag, och jag hade litet tråkigt. Före _maghrib_ gjorde jag en
liten promenad till _Moski_, men blef hemma hela aftonen och var
besvärad af diarrhé, förorsakad af ett litet stycke _Roob erravind_ som
jag intagit; den gaf mig äfven under natten ingen ro.

April 12.

Satt hemma hela dagen och skref färdigt brefvet till Geitlin. Närmare
_maghrib_ kom _Davod_ till mig, men jag hade ingen lust att blåsa. Om
aftonen satt jag med _Sha'aravi_ och _Ibrahim_ vid _Abdolkhaliks bod_
ända till kl. 3.

April 13.

Förde brefvet till Köhler på kansliet, och gick derefter upp till
Timofejef som hastigast. Gjorde en liten tur mot qvällen, men som
vädret var kallt och ruskigt, blef jag ej länge ute. Pratade en stund
med Abdolkhaliks bror och shekh Ibrahim.

(_Bref till prof. Geitlin, dateradt Kairo den 13 april 1844._)

Det är just ingen rolig tid jag har att skrifva om, blott min lärospån
och skoltid i Egyptens hufvudstad, då du troligen förmodar mig vandra
bland det gamla Egyptens månghundraåriga tempel eller trampa Faraoners
stoft i grafvar, huggna i hälleberget. Men den så väl planerade resan
till öfra Egypten, hvilken jag tänkte företaga hufvudsakligen för att
rikta vårt anatomiska kabinett med skeletter af Egyptens djur, och om
hvilken jag i bref af den 22 februari underrättade _Bonsdorff_, har
åtminstone tills vidare krupit i skrinet. Min tillämnade reskamrat,
en viss antiqvar och naturalist _Anfossy_, här vanligen känd under
namnet _Murad Effendi_, drog nemligen ut på tiden från ena veckan
till den andra och blef aldrig färdig; det led in på mars månad, då
vår generalkonsul Hr _Kraemer_ återvände från en resa, som han under
vintermånaderna gjort upp till öfra Egypten, och afrådde mig ifrån att
numera för den börjande hettan företaga färden. _Murad Effendi_ började
äfven uppgifva sin föresats att resa och sade sig nödgas bege sig till
Syrien. Jag beslöt således, äfven på läkaren _Prunners_ och andras
inrådan, att för närvarande slå denna resa ur hågen, ehuru Kraemers
entusiasmerade berättelser om alla de under, han der sett, kommo mig
att känna grämelse och förtret öfver den tillintetgjorda färden,
äfvensom isynnerhet öfver det förhastade bref till Bonsdorff, hvari jag
bad honom sända mig mynt till uppköpande af djur. Men härom senare.
Jag vill först i korthet redogöra för den tid af tvenne månader, som
jag tillbragt här. Såsom jag i mitt sista bref af den 20 januari från
Alexandria [Detta bref hann aldrig sin bestämmelseort, utan förkom på
vägen. Utg. anm.] underrättade dig, anlade jag vid min afresa derifrån
orientalisk drägt; men af flathet och på några Européers inrådan
hade jag ej lindat _turban_ om min _tarbosh_. Detta har sedan ofta
förargat mig. Väl anlägger jag den nu här då och då om aftnarne, men
bär den ännu ej för beständigt; dock såsom jag hoppas skall jag snart
_ata'ammam_, för att ej mera aflinda shawlen från mitt hufvud. Färden
på Nilen, Egyptens enda men outtömliga rikedomskälla, var oändligt
härlig och rolig, ej allenast för sjelfva det egna i landet och luften,
utan äfven för det roliga folket om bord på vår lilla bark eller
speljakt, på hvilken jag för min räkning hyrt kajutan, kallad _mak'ad_.
Besättningen bestod af 8 man och passagerarne voro ungefär lika många.
Jag tillbragte största delen af dagen och aftonen med dem, sittande
på kajuttaket bredvid styrmannen, lyssnande och deltagande i deras
samtal på deras härliga _fasiha_ språk. Folket här har öfverhufvud,
äfven de sämste, ett eget naturligt, men högst vältaligt sätt att
berätta och föredra en sak, med en ton och accent i deras tal litet
liknande våra äkta Finska bönders, ehuru oftast något lifligare. Mig
var det det största nöje att i de härliga mån- och stjernklara nätterna
sitta ibland dem, låta dem stoppa sina pipor från min tobakspung, röka
och dricka kaffe med dem och höra på deras prat, ehuru deras språk
och egna folkdialekt var mig då mycket svårare att förstå än numera.
Resan räckte en hel vecka; men tiden förekom mig ej alls lång, gick
ej heller utan gagn och nytta förbi, emedan jag hade det yppersta
tillfälle till öfning i språket. Blott några Turkar, som voro bland
passagerarnes antal, besvärade mig något med sin påhängsenhet och jag
hade all möda att hålla dem på afstånd. Anländ slutligen till Kairo,
tog jag in i en _vekaleh_, på hvilken jag fått adress af min gamle gode
_muezzin hagi Mohammad_ i Alexandria. Här bodde jag omkring 5 dagar,
betjent med största välvillighet af tvenne _bavaber_, som höllo mig
för en rättrogen moslim, kokade och drucko jemte mig mitt kaffe alla
morgnar, aftnar och andra stunder på dagen. Min afsigt var dock ej att
stanna länge der. I rummet der jag bodde funnos inga fönster, utan
blott så kalladt _darbezzineh_ eller trädgallerverk, genom hvilket
damm, stoft och foglar flögo ut och in. Jag anmälde mig genast hos vår
konsulsagent härstädes Hr _Bokti_, en Levantinare, född i _Gizeh_, här
i granskapet; blef af honom på det välvilligaste emottagen och af hans
janitschar, en gammal hjerttrogen Arnaut _Amin Agha_, beledsagad till
_Tantawis_ bror och några andra, till hvilka jag från honom hade bref,
samt vidare omkring i staden för att söka mig ett hus. Jag stannade
slutligen vid ett qvarter, bestående af en stor orientalisk _ka'ah_
och några andra små lägenheter, som kök &c. Den fullkomligen Arabiska
smaken i detta qvarters inredning intog mig för det. Det var beläget i
Kopternas qvarter i _Asbukijeh_ och der bo utom mig äfven 4 Fransoser.
Det var färdigt möbleradt, så att jag ej hade besvär med anskaffandet
af husgeråd. Dock upptogs den första veckan nästan hel och hållen
med ordnandet af mitt hus, allehanda uppköp af nödig provision och
anskaffandet af en tjenare. Jag kom slutligen i ordning och började
tänka på anskaffandet af en lärare samt att göra bekantskaper. Jag
gjorde sådana med lätthet bland här boende Européer, såsom läkaren
_Prunner_, hvilken under fälttåget _Hegaz_ tjenstgjort vid Egyptiska
armén, färdats och vistats ibland Vahabiterne och för öfrigt är en
högst älskvärd, insigtsfull man. Vidare med en annan Tysk _Palme_,
som gjort en färd i Abyssinien och publicerat en beskrifning derom.
Vidare med Hr _Wrede_, en Hannovrare, nyligen hit återvänd från sin
resa i Jemen, der han samlat _Himjaritiska_ inscriptioner. Han, såväl
som _Palme_, har lärt sig Arabiskan blott genom praktik, de kunna för
öfrigt hvarken läsa eller skrifva språket och känna föga eller intet
af dess litteratur. Den senare är hitkommen för omkring 10 år sedan
såsom spritfabrikant, har sedan vistats här med allehanda göromål,
färdats med resande såsom tolk och säges vara en äfventyrare. Men jag
var ej hitkommen för att lefva bland Européer och göra bekantskaper
bland dem, såsom jag ej heller önskade det. Jag tänkte således blott
på att få sådana bland Araberne. Hittills hade jag blott haft att göra
med schekher öfver stadsqvarter, tjenare och handelsmän, med hvilka
affärer fört mig tillsammans. Deras bekantskap, till hvilka _Tantawi_
rekommenderat mig, convenerade mig ej ännu; emedan de bodde midt i
staden, invid den heliga och stora moskén _Azhar_, samt jag ännu utan
turban och med min ringa öfning i språket ej ville uppträda ibland
_Masrs 'Olama_. Jag skaffade mig således på annan väg några andra
bekantskaper, sade åt dem att jag behöfde en lärare i språket och fick
på deras rekommendation en _'Attar Abdolkhalik_, som alla dagar kom
till mig omkring _'asr_ och blef sittande till _maghrib_, hvarefter vi
oftast gjorde ett litet mål tillsammans och sedan gingo ut i cafén och
hörde någon _Muhaddit_ eller sångare. Han var väl ingen lärd eller i
Arabiska litteraturen väl bevandrad man, men för mitt behof af öfning
i talspråket en tillräckligt god lärare. Härunder uppsteg hos mig
tanken på en färd till öfra Egypten. Den borttog mycken tid för mig,
emedan jag länge vacklade än hit, än dit, förän jag rätt kunde besluta
mig dertill. Då jag slutligen deciderat mig och _'Abdolkhalik_ hörde
mitt beslut, blef han plötsligen borta, jag vet ej af hvilken orsak.
Kanske tänkte han mig vara en rik frikostig _Amir_ från _Mamons_ och
_Raschids_ tider och att jag skulle ösa skatter på honom samt göra
honom i hast till en rik man; kanske ansåg han ej löna mödan att för
de 10 dagar, jag ännu tänkte dröja här före min afresa, gå hos mig och
prata Arabiska; kanske fattade han misstankar om renheten af min Islam
(ty jag passerade alltid för honom och hans vänner för en moslim), då
jag tänkte göra en lång resa blott för att se gamla, fördömda Faraoners
verk: nog af, han blef borta. Jag kände redan för väl folkets karakter
för att söka upp honom och visa mig särdeles angelägen. Också upptog
tanken på och förberedelserna för min tillämnade resa nästan hela min
tid och mitt sinne. Jag har dessutom gjort bekantskap med den ende här
befintlige damasquineur _Ustad Mahmod_, en högst treflig, välvillig
man, med ett outtömligt förråd af historier och sagor samt mycken
qvickhet. Hos honom tillbragte jag ofta mina aftnar på det roligaste
sätt, åt qvällsvard hos honom och en i samma hus boende slägtinge,
eller de hos mig, allt välförståendes utan knif och gaffel, hvilka
don jag ej vidrört sedan jag kommit hit. Nu kom vår generalkonsul
_Kraemer_ hem från sin resa till öfra Egypten, på hvilken han
tillbragt ungefär tvenne månader, samt med honom en ung man
_Timofejef_, som under den tid jag freqventerade orientaliska
institutet i Petersburg var elev der. De afrådde mig båda ifrån att nu
företaga resan dit och jag lyssnade så mycket hellre till deras råd,
som min tillämnade reskamrat _Anfossy_ ej blef färdig och det blifvit
mig för dyrt att göra resan ensam. Så hade nu denna tid af halfannan
månad gått, väl ej förlorad, men dock utan att medföra så stort gagn
som jag trott. Jag kom hit alldeles främmande samt, hvad värre var,
osäker och obeslutsam huru jag skulle uppträda, antingen som moslim
eller kristen. Hörde så på råd från höger och venster, för att ej bli
narrad eller uppdragen; men har nu funnit att jag gjort klokast, om jag
blott följt egna funderingar. Denna tid har kostat mig mer än behöfligt
varit, utan att dock gagna så mycket som den kunnat gagna mig, om jag
förut kännt förhållandena lika väl som nu. Jag har dock med krångel
i bazarerna och genom det folk jag kommit i kontakt med, fått öfning
i folkspråket, så att jag numera väl kan göra mig förstådd af dem,
under det jag af schekher och mera bildade får beröm, med det vanliga
_lisanek fasih_. Dock ser jag för hvarje dag allt bättre och bättre,
huru mycket mig ännu fattas och huru svår Arabiskan verkligen är. Du
vet sjelf och känner bättre än jag (_Inte akhbar minni_) svårigheterna
i sjelfva språket; här har jag lärt mig hvad svårare är, nemligen en
viss fraseologi, isynnerhet vanliga komplimenter och artigheter, som
äro alldeles oundgängligen nödvändiga att känna. Det är af sådana man
genast igenkänner en fremling. För öfrigt bör i allt visa sig en viss
egen orientalisk karakter, i att gå, stå och sitta. Man igenkänner
genast en Europé t.ex. på hans gång, han må för öfrigt vara aldrig så
väl utklädd, om han ej tillegnat sig orientalernas långsamma, afmätta
och gravitetiska steg. Orientalen, isynnerhet Turken, går mycket
makligt, utan att titta omkring sig hit eller dit, Araben skyndar
vanligen mera, om han är affärsman eller har något göromål att uträtta,
men den lärde och fromme moslim rör sig alltid afmätt, med en viss
värdighet, läsande oupphörligen, isynnerhet vid utgåendet ur sitt hus,
böner och till otal upprepande _bis millah_, antingen ensamt eller
tilläggande _errahmani rahim_; i allmänhet alltid mumlande något
för sig sjelf och, i fall det är annat än böner, ofta smått
gestikulerande med sina händer. I helsning och komplimenter
följes isynnerhet en viss tabulatur. Så ger en moslim här t.ex.
aldrig helsningen _salam aleikom_ åt en, som han vet eller tror ej
vara moslim; helt nyligen hörde jag en schekh allvarligen bannas på en
handelsman, för det han vid uppstigandet till mig gaf _selam_ åt en oss
mötande Armenier. Härmed var man ej så noga i Alexandria, ty jag fick
och gaf alltid _selam_, ehuru klädd i min fnuttiga Tyska paletå. Men
här har jag ofta ej fått denna helsning, troligen mest för den felande
turbanen. Den första frågan efter helsningen är vanligen _tajibin_
och genast derpå, utan att afvakta något svar, _esh halkom_ och _kef
kefek_. Härpå svaras _allah jebarik fik_ eller _alhamdo lillah_ och
frågas genast igen af den helsade samma frågor; härunder slår man flata
händerna tillsammans, kysser sin egen hand och för den derefter till
hjertat eller pannan. Nu upprepas ånyo samma frågor af _tajibin_ &c.,
men brukligare är uttrycket _vahashtinna_, hvarpå svaras _allah la
johash minnik_; sedan säges _salamat_, svar: _allah jesallimek_, sedan
_anastinna_, svar: _alla iaansek_. Hvarje stund samtalet stannar litet
af, upprepas ofta samma frågor och svar igen, eller andra af ungefär
samma mening. För öfrigt vid allt hvad man gör och företager säges _bis
millah_; när t.ex. en handelsman tager alnstickan för att mäta det tyg
hvarpå han kanske skinnar köparen, när man tänder ett ljus, när man
träder in i huset, säger man _a'szo billahi min essheitani ragim_,
eller annat dylikt. I allmänhet finnes ingenting som kan göras utan
att yttra något om _allah_, eller om _ennebi_, deras fromt, nästan
som en afgud dyrkade profet, vid uttalandet af hvars namn du alltid
måste be Herren välsigna honom, med _allahomma salli 'aleih_, eller
något dylikt. Råkar du i träta med någon om priset på någonting, vare
sig hvad som helst, och du förifrar dig, såsom folket här alltid gör,
säges dig _salli 'annebi_ (_salli 'alannebi_), då alla kringstående
genast upprepa _allahomma salli 'aleih_, och sinnena lugna sig för en
stund. Om man är i sällskap eller ensam utropar man ofta _astaghfir
allahi l'adsim_, ungefar såsom man hos oss emellanåt drar en djup suck,
eller säger man _jarabb, allah_ eller något dylikt. Men detta är ringa.
Jag känner ännu föga af alla dessa komplimenter; de äro otaliga och
skulle säkert upptaga digra volymer, om man ville samla dem alla. De
äro dock här oundgängligen nödvändiga och jag måste efter förmåga söka
att tillegna mig dem. I början t.ex. när jag blef förföljd af tiggare
och svarade att jag ej hade småpengar, eller något dylikt hos oss
brukligt, kunde jag aldrig bli af med dem; de följde mig långa vägar
och plågade mig förfärligt. Sedan har jag lärt mig att svara dem: _alla
jaghnik_, eller _allah jarzok_ eller något dylikt, och långt ifrån att
bli förföljd af dem vidare, får jag af mången höra någon kort bön. Här
måste i allmänhet allt gå efter det gamla bruket och _fi kulli she fih
kanon_; den som ej känner denna kanon, han blir ej allenast bedragen
och uppdragen förfärligt, utan äfven utskrattad och begabbad af den,
som bedragit och vunnit på honom. Ger du t.ex. åt en åsnedrifvare
(isvotschikarne här) 5 eller 10 fadda för mycket, fordrar han säkert
mera; men ger du honom efter _kanon_, huru ringa det än må vara, kysser
han pengarne och säger _barakat varsen_, hvilket han aldrig säger om
han fått förmycket. Då skrattar han åt dig på ryggen och berättar för
sina kolleger, huru han dragit upp en _reshim_. Känner du åter kanon,
så får du heta geda, till min stora förundran alldeles likbetydande med
det Ryska molodjets, en rask beslutsam man, med presence d'esprit samt
alla möjliga nyanceringar af manlighet och fintlighet, precist som det
Ryska ordet. Tages man dessutom för en icke moslim, gör sig folket här
en ära af att skinna oss; det är löjligt att se huru rika Engelsmän
och Fransoser bli lurade på alla håll, af betjenter, dragomän och alla
andra. Häraf kan du dömma huru svårt det är att först inrätta sig här.
Dertill är folkets karaktär och lynne alldeles eget, oändligen svårt
att fatta och förstå. Man måste gå deras gång, aldrig skynda eller
brådska i något, ty _assabro tajib_ eller _gamilon_, man måste prata
med dem länge och tala räson; ty ett förnuftigt ord med någon strof om
_allah_ höra de alltid på och lyssna till. När man går i bodarne för
att köpa något betydligare, måste man sätta sig upp, röka en pipa,
dricka en kopp kaffe, derpå börja handeln och prutningen, samt sedan
läsa _fatheh_ tillsammans med köpmannen. När man antar en tjenare, läser
man äfven _fatheh_ med honom och hans förhållande till dig är sedan
oftast blott såsom en vän i ditt hus, men ofta och i flera fall mycket
ödmjukare och tjenaraktigare än hos oss. Att afgöra och bestämma
priset med någon, vare sig på en vara eller tjenst eller hvad annat
som helst, är svårt, ofta omöjligt; man upprepar på ömse sidor _kol_
eller _kallim inte akhbar_ och sedan börjar man åter räsonnera, utlägga
och bevisa att den andre bör känna priset bättre. Härunder upprepar
som oftast den säljande _valla belash_ eller _inta ragil tajib in
sha allah_ och dylikt. Då slutligen någondera parten sagt en summa,
ventileras ännu mycket derom, tills slutligen handeln afgöres eller
helt och hållet uppgifves af den uttråkade köparen, såsom ofta händt
mig. Tålamod behöfs här mer än allt annat och någon här tillbragt tid
måste göra hvar och en till en Job. Med allt detta ser man folket här
alltid lätt och snart förifra sig, skrika och gråta harmtårar öfver
den obetydligaste sak. Då må den främmande ej bli rädd och fälla tonen,
utan skrika ännu dubbelt högre och regera med händer och fötter, men
dock med ett visst lugn och värdighet, så vinner han lätt öfver folkets
skrik, om han har rätt och talar ett förnuftigt ord om _allah_ eller
så. Man kommer mycket lätt till rätta med dem, om man går deras väg
och känner dem rätt, men i annat fall, om man vill tvinga dem in på
sina åsigter och ej uppfattat deras lynne, kommer man ingen vart. Jag
har, under det jag gjort dessa observationer på lifvet och folket,
ofta blifvit utledsen öfver deras opålitlighet i löften, deras eviga
_bukra in sha allah_ och _keman shoajeh_ och deras ofta obegripliga
lättsinnighet, vid sidan af deras gravitet och allvar. Jag bodde
dessutom i ett qvarter af blott kristna, aflägset från de egentliga
äkta Araberna; mina Arabiska vänner kallade det _akhir eddynja_ och
_mahall-i fesad vaniges_. Men ej allenast qvarteret förtjente detta
namn, äfven det hus hvari jag bodde och de Fransoser, som bodde der
jemte mig. Det var på sätt och vis _heram_ för en rättrogen moslim
att besöka mig här, och äfven jag sjelf hade blifvit utledsen, såväl
på stället, som på dyrheten af min hyra och mitt lif här. Jag beslöt
således decisivt såsom jag redan längesen tänkt, att flytta bort och
rådgjorde med min goda vän _Ustad Mahmod_. Han erbjöd mig sitt hus
att bo uti, skulle inreda åt mig ett rum och jag skulle äta och lefva
hos honom, såsom en medlem af hans familj. För mig kunde naturligtvis
ingenting vara önskligare, jag omfattade denna plan samt hans anbud
med största begärlighet, och var redan färdig att flytta dit, men gick
först till vår konsuls-agent Hr _Bokti_, för att taga ut något af mina
hos honom deponerade pengar och underrätta honom om min föresats att
flytta. Han sade då att det var rent af omöjligt, att han i detta fall
ej kunde lofva mig något skydd och något försvar såsom Rysk undersåte.
Ehuru jag hoppas åtminstone här aldrig komma att behöfva det, ville
jag dock ej göra emot den gamle gubbens önskan och uppgaf min plan,
ehuru oändligen påkostande det var. Visserligen skulle det ha varit en
hittills i mannaminne oerhörd sak, att en _nosrani_, en kristen hund,
trängt in i en Arabisk familj, bestående af tvenne män, två qvinnor
och en snart giftvuxen dotter samt andra barn. Det är sannt de ansågo
mig, såsom jag tror, för en rättrogen moslim, men också i detta fall
skulle det varit ovanligt. Jag skulle i alla fall vågat kuppen, om den
gamle _Bokti_ ej så bestämdt varit deremot. Jag nödgades sålunda till
min stora förargelse uppge den några dagar med så stort nöje hyllade
planen. Dessa dagar var hitkommen en ung Rysse från universitetet
i Kasan, som färdats länge i Persien och nu anländt hit för att på
omkring 2 månader undersöka Arabiska dialekten här, ehuru han ännu
känner föga Arabiska och nästan alls icke kan göra sig förstådd eller
sjelf förstår språket i Kairo. Han tog ett ledigt qvarter i samma
hus, som jag bebodde; jag tillbragte några dagar hos honom, sedan
jag uppgifvit mitt rum och sprang omkring för att söka mig ett nytt.
Efter krångel och språng och oändligt tråk, tog jag qvarter i en stor
_vekaleh_, väl till största delen bebodd af Greker, men i den flygel
jag bebor nästan tom och bebodd utom mig blott af en gammal hjertlig
Turkisk skräddare. Det är beläget i en af de mest trafikerande trakter
af staden, kallad _Gemelijeh_, nära till den största bazaren _Khan
elkhalili_ och icke långt från den största moskén _Azhar_. Jag hade nu
bestyr med att skaffa dit de nödigaste möbler, ty i rummen, som äro 2
jemte ett kök, fanns ej annat än toma väggarne och den ungefär 3 tum
höga uppmurade _mertebeh_ längs en af dem. Denna _mertebeh_, belagd
med bolster och dynor, öfverdragna med kattun, utgör den här vanliga
_divanen_. Dessa dynor måste jag således anskaffa, jemte halm-mattor
på golfvet. Ty vid inträdandet i det större rummet ifrån köket är här,
såsom i nästan alla rum, golfvet upphöjdt, och här, såsom du vet, aftar
man skorna och träder barfota upp på golfvet. Detta och annat måste jag
nu anskaffa, sedan jag först förmått _bavaben_ jemte ett annat hjon att
skura och skubba smutsen och dammet från rummen, hvilka först när jag
såg dem sågo ut som ett Augias stall. Lyckligtvis finnas här fönster
och glas, som i denna stad är en raritet; men flera rutor äro söndrade
och dessutom karmarne så glesa, att under den nu börjande _khamasin_
dammet flyger in i stora moln samt lägger sig på golfvet och dynorna,
sålunda närande loppor till oändlighet. Men de höra till Egyptens många
landsplågor, sådana småsaker och annan ohyra får man ej låtsa bry sig
om. Min gamla shekh och lärare _'Attaren Abdolkhalik_, hvilken jemte
sina vänner, såsom jag fått höra, hållit mig för en spion, hitsänd
af Ryska sultanen för att undersöka deras land, hade sin bod några
steg från den _vekaleh_ jag nu bor uti. Jag träffade honom således
ganska snart efter min flyttning hit och han var glad och vänlig såsom
förut. Hans lilla bod är en samlingsplats för mycket folk, som gå
fram och tillbaka i sina göromål eller annars drifva omkring. Jag är
naturligtvis en af de senare, och här hos honom, i eller utanför hans
bod gjorde jag genast de första dagarne bekantskap med åtskilliga män;
bland andra med shekhen i den moské, der folket i _Gemelijeh_ håller
sin fredagsbön, shekh _Sharawi_, och med en annan shekh _Ibrahim_, som
säger sig hafva i 33 år beständigt färdats omkring i verlden, ehuru
jag först af hans utseende ej kunde uppskatta hans ålder högre än så.
Han säger sig vara barnfödd i _Medineh_, sedan vid femton års ålder
kommit hit med sin far och kort derpå begifvit sig på resor, besökt
Indien och andra trakter af Asien, äfven varit i London, så att han
känner åtskilligt af Europeiska lagar och bruk; han är öfverhufvud
en högst egen, af åtskilliga här boende något misstänkt man. Han
kan utantills verser till oändligt tal, sitter oftast om aftnarne
på någon hög _mertebeh_ utanför en stängd bod och sjunger till vår
stora förlustelse. Utom dessa gjorde jag här bekantskap med alla
andra grannar, allehanda handelsmän &c. som bo här i vårt qvarter.
Jag hade i detta _vekaleh_ blifvit rekommenderad och presenterad för
portvaktaren såsom moslim af _bavaben_ uti den _vekaleh_ jag bebodde
de första fem dagarne af min vistelse här. Likaledes hade (såsom jag
åtminstone förmodar) jag blifvit rekommenderad af _Abdolkhalik_ för
hans vänner. Här gäller en rekommendation mycket, ty en man, som kommer
oförhappandes Herren vet hvarifrån, samt är (såsom man här säger)
_'ala bab ollah_, utan bestämdt göra och sysselsättning, har svårt att
skaffa sig bekantskaper, utan att vara känd och rekommenderad af någon.
Jag hade den lyckan, som du ser, att vara det på tvenne håll och blef
derföre på det välvilligaste upptagen och bemött. Om dagarne vankar jag
från ena boden till den andra, sitter hos dem, pratar med allt möjligt
slags folk, deltager i deras frugala måltid vid middagsstunden, och om
aftonen samlas de ofta hos mig för att dricka thé eller kaffe. Jag är
nästan hela dagen i sällskap med Araber och talar högst sällan något
annat språk. Af _Abdolkhalik_ hade jag dessutom blifvit rekommenderad
som en god läkare, och då han i sitt hus hade en syster som var sjuk,
bad han mig ordinera åt henne något efter hans beskrifning om hennes
sjukdom. Jag sade att en läkare ovillkorligen måste se den sjuka och
han förde mig till henne. Hon var naturligtvis beslöjad och visade åt
mig blott det ena af sina svarta ögon; när jag fordrade att hon skulle
visa sin tunga, var det löjligt att se huru hon vred och vände sin
slöja, för att betäcka hela det öfriga ansigtet. Men då jag följande
dagen, enligt hennes brors önskan, var närvarande vid applicerandet af
kopphornen, blygdes hon ej det minsta att låta mig se hela sitt fulla
bröst. Sedermera har jag gjort många sjukbesök, såväl hos qvinnor
som karlar, och har hittills lyckats väl i de få kurer jag hunnit
göra, alltid ösande ur den receptbok jag under Törnroth och Ilmoni
gjorde hemma hos oss på Clinicum. Jag tror att jag hos mina grannar i
_Gemelijeh_ står i rop såsom god läkare och kunnig i vetenskaper. Jag
gäller hos alla för en moslim, ger och får _Selam_ helsningen; men
flere, isynnerhet shekh _Sha'rawi_, plåga mig, isynnerhet om fredagen,
med anmodan att komma och hålla bön med dem i deras moské. Jag har ännu
ej kunnat besluta mig dertill och vet ej huruvida det nu kunde vara
rådligt; ty jag kunde i början ej undvika att komma i relationer med
Européer och blefve sålunda af många känd som kristen. Vore jag här
alldeles oberoende, och om intet konsulat här funnes, så skulle jag ej
tveka i valet, ty jag är säker på, att om jag blott en gång hållit min
fredagsbön med dem i en moské, jag utan minsta tvifvel skulle gå och
gälla för en from rättrogen moslim. Nu fruktar jag att många af mina
bekanta hemligen tvifla på renheten af min Islam, i anseende till min
vägran att gå med dem i deras moskéer. Dock det kan i det hela göra
mig detsamma hvad de här tro om mig; jag förutser nästan med säkerhet,
att de förr eller senare måste bli försäkrade om att jag ej är moslim,
genom folk som sett mig i sällskap med kristna. Men jag må nu gälla
för det ena eller det andra, så skall jag dock efter någon tid besöka
deras moskéer. _Abdolkhalik_, som går mig tillhanda i allt, har redan
skaffat mig en egen sorts tjenare, sedan jag derförinnan på denna
korta tid förafskedat 3 tjenare. Han är en man af omkring 50 år, har
fordom (för 4 år sedan) haft sin egen bod med allehanda slags essencer,
rosenvatten &c., som han sjelf destillerat, men nu kommit på förfall.
Han förstår sig på allehanda, ej allenast hushållsgöromål, såsom att
laga mat och tvätta med mera, utan är äfven kunnig i historier och _el
ahadith_; så att han på sätt och vis är min tjenare, vän och lärare.
Om morgonen kl. omkring 9 kommer till mig en Arabisk musicus, som lär
mig blåsa flöjt. Den Arabiska flöjten _Nai_ är helt olika vår, ty ehuru
jag hemma hos oss äflats länge och väl med musik, har jag nu i flere
dagar fått sitta och arbeta på att få ljud i den Arabiska flöjten.
Så får man alltjemt börja med abc. Middagstiden, då min flöjtblåsare
shekh _Dawod_ lemnat mig, kommer en annan shekh, som läser grammatica
med mig; vid _'asr_ kommer en ung man som lär mig skrifva, och vid
_maghrib_, då jag gjort min måltid, går jag ut, sitter i bodarne och
spatserar litet; om aftonen en stund efter _'esha_ går jag antingen
att höra någon _muhaddit_ eller konsert i något privat hus, eller har
jag några af mina grannar hos mig på thé eller kaffe. Du ser sålunda
att jag är väl inrättad och väl upptagen hela dagen. Ehuru jag redan
så länge varit här, har jag hittills ej färdats mycket omkring, ej ens
ännu besökt de närbelägna pyramiderna. Jag hade i början nog göra med
att litet orientera mig i denna särdeles villsamma stad. Men sedan
jag en dag stigit upp på det så kallade berget _Mokattam_, som dock
egentligen ej är annat än öknens sandhöjder, och der med min kompass
sett direktionerna och sträckningen af staden, går jag nu alltid med
kompassen i fickan och hittar alltid tillrätta, ehuru ofta på långa
omvägar och efter vilsegående i de stängda qvarteren, der slutligen
mötande folk och barn skrika åt mig: _ma tinfidsh_ eller _mosh nafid_.
Min nya tjenare _Sejid 'Ali_, som känner Kairo ut och in, lofvar föra
mig allestädes omkring och _lamma jidfil-dynja af arragak 'ala Masr
kulleha_. Hvad jag dock sett med stort nöje var _Molid ennebi_, som
börjades den 23 mars och räckte en veckas tid. Man hade några dagar
förut uppslagit tält längs _birket elazbukijeh_, som fordom _fi ajam
ennil_ var en liten insjö, men nu blifvit förvandlad till en allmän
promenad. Högre upp mot stadssidan hade man tagit upp nästan alla bodar
och förvandlat dem till sötsakersbodar. Häromkring samlades nu folket
och roades om dagarne af dansare, sångare och konstmakare &c. De senare,
_hawa_, åto t.ex. blår och spottade ut rök, pluggade en trädkula in i
munnen på en bredvid stående gosse, som var hans handtlangare, lade
denne på hans händer och knän med magen mot marken, bultade litet på
hans rygg och lät kulan flyga högt upp i luften från hans blottade
bakdel, till stor förlustelse för det kringpackade gapskrattande folket.
Härunder pratade han oupphörligen plumpa pöbelqvickheter och omringades
af 3 andra halfsvarta och smutsiga pojkar, som oafbrutet skreko och
grinade, samt säkert skulle föreställa några af honom ur mörkret
uppbesvurna genier. Skada att numera inga _ghavazi_ eller offentliga
danserskor få visa sig; dem, liksom alla andra glädjeflickor, har den
nuvarande paschan alldeles fördömt och bannlyst, så att man här ej såg
af qvinnokönet andra, än några beslöjade gummor och flickor, som suto
och sjöngo eller slogo tambour de basque. Andra förde apor omkring,
hvilka de läto rida på hundar &c. Sådana ungefär voro förlustelserna
om dagen, de voro blott för pöbeln. Om aftnarne var det egentligen
som man firade profetens fest och natten genomvakades till hans ära.
Skriftlärda och andra fromma moslims samlade sig dit omkring _maghrib_
eller _'esha_, bildade kretsar i de uppslagna tälten, läste ur en
bok, kallad _Delail_, om deras profet, höllo _'esha_ bönen i sällskap
och stämde derpå upp en _Zikr_. De stodo i ring, i hvilken hvem
helst som kände sig kallad kunde inträda, upprepade oupphörligen och
oföränderligen _Allah_ med en djup dåf röst, medan en eller flere, som
stodo öfverst i ringen, sjöngo till denna kör strofer ur Koran, allt
med då och då iakttagna pauser. I andra tält mumlade kören _la illaha
illa lallah_, och i andra accompagnerades solo recitationen af den
Arabiska milda flöjten. Härunder gjorde alla assisterande beständiga
rörelser, än blott med sitt hufvud, än med hela öfra delen af kroppen,
ansträngande sig och sålunda späkande sin lekamen på det strängaste.
Detta mödande frambragte på de flesta en viss, den hektiska liknande,
rodnad på de bruna kinderna, hvilken tillika med det fromma, allt
jordiskt glömmande, blott _Allah_ och hans profet ödmjukt hängifna
uttrycket i deras ansigten (eller kanske hellre det helt och hållet
uttryckslösa ansigtet med slutna ögon) gaf dem ett utseende, som
särdeles contrasterade med deras ofta trasiga och smutsiga kläder.
Kören, hörd på afstånd, liknade mumlet af brummande björnar eller suset
af det efter en storm småningom lugnande och mot stranden flämtande
hafvet; jag kan ej neka att allt detta gjorde på mig ett djupt intryck
och att jag sällan sett någon religiös ceremoni, som behagat mig mera.
Då vi i de mest utarbetade, utkrånglade körer bjuda till att med orgel
och annat sjunga Herrens låf, sjunger eller rättare mumlar Araben det
med ett oupphörligt och oändligt upprepande af hans namn, utan melodi
och utan harmoni, så lärd troligen af den entoniga vind, som drar genom
Arabiens öknar. Sådana _Zikr_ höllos här till stort tal, jag räknade
omkring tolf, och ehuru de alla voro lika och enahanda, var det dock
_kejfijeh_ i hvar och en, såsom man här säger. De fortsattes hela
natten och jag kan i sanning ej begripa, huru de kunde hålla ut dermed,
om icke den religiösa exaltationen och deras enthusiastiska kärlek
för sin profet gaf dem krafter. Festen slutades den 30 middagstiden,
med den högst besynnerliga ceremonin _doseh_. Omkring 100 män, mest
_dervischer_ af någon sekt här, lade sig med magen på marken,
packade med sina sidor den ena tätt intill den andra, och shekh
_Bekri_, sittande på en stolt stor hingst, framskred långsamt,
med en man på hvardera sidan ledande hästen, öfver de prosternerades
ryggar. Allt efter som hästen berört deras ryggar, stego do upp
eller blefvo upplyftade och famntagna af slägtingar och vänner.
De tycktes alla vid uppstigandet vara förbryllade och sanslösa.
Jag, såsom läkare kantänka, trängde mig till för att se om
deras ben voro brutna eller något dylikt händt dem; men till min stora
förundran fann jag dem, efter några ögonblicks sanslöshet, vakna upp
till medvetande, utan tecken till den allraminsta förvirring eller
någon slags tillfogad skada, samt glada och muntra tala om för de
kringstående, huru lätt hästens fot varit, att de knappt kännt dess
steg på sin rygg, eller de ledande männernas på sin nacke. Jag tror
således att de första ögonblickens sanslöshet var blott religiös, from
glömska af det närvarande. Hela denna vecka hade jag tillbragt ibland
folket, isynnerhet om aftnarne, aldrig tröttnande att höra på _zikr_.
Trängseln var alltid stor, men isynnerhet vid _doseh_, hvarvid jag
tror att flere barn och pojkar under åskådarnes fötter foro mycket
värre, än dervischerna under hingstens. En annan högtidlighet hade
jag kort förut äfven nöjet att öfvervara, nemligen _nezlet el hagag_.
Jag hade aftonen förut begifvit mig till _Ustad Mahmod_, tillbragt
natten hos honom, jemte hans slägtinge _Hossein_ och en annan ung
man. Om morgonen stego vi bittida upp, begåfvo oss ett stycke utom
staden genom _Bab el foteh_, och mötte då dels allena gående, dels små
afdelningar återvändande pilgrimer, somliga föregångna af musikanter
och omringade af välkomnande slägtingar och vänner. Häribland hördes
ofta det skränande tjutet af qvinnor, hvilkas antingen män eller söner
icke återkommit, utan dukat under för den besvärliga vägens vedermödor.
Det var i allmänhet brokigt; alla hemkommande voro på det grannaste
utstyrda, isynnerhet de qvinnor som vallfärdat. Det till stort tal
ifrån staden utströmmande folket hade lägrat sig i cafén vid vägen,
ropande åt sina återvändande vänner _Selam_-helsningen, _bisselameh_
och annat dylikt. Men det bästa var sparadt till följande dagen,
då _Mahmel_ hemtades upp till citadellet och der öfverantvardades
åt pashan, åtföljd af _Emir elhagg_; han var en gammal _Maghrabi_
gubbe, klädd i ett par Turkiska hvita vidbyxor, räckande till närmare
fotknölarne och uppbundna om lifvet med ett bälte, men för öfrigt
alldeles naken, till och med utan hufvudbonad på sitt halfskalliga
orakade hufvud, hvilket han oupphörligen, så väl nu som under hela
vallfärden till och ifrån Mekka, runkar och skakar i afmätta rörelser.
Med sin nakna svartbruna kropp, hvita skägg och grånande lockiga
hår, omkransande den skalliga hjessan, samt en liksom förstenad
blick, nästan utan allt uttryck, ridande på en lättfotad kamel (hvars
gumpningar han följde, dels med samma, dels med stridiga rörelser med
sitt hufvud), gjorde denne halft _ginn_-like gubbe på mig ett intryck,
som jag aldrig förr rönt af någon menniska; sedan jag en gång fått
ögat på honom, der han framred i processionen, föregången af pipor
och tympaner, kunde jag ej mera vända det ifrån honom. Men detta och
annat kan du allt läsa i _Lanes_ förträffliga arbete om "The modern
Egyptians." Hvad _Lane_ beträffar, har jag ännu ej velat göra hans
bekantskap, emedan (såsom jag erfarit) han lefver helt och hållet för
sig sjelf och blott ibland Araber samt högst ogerna emottar besök af
någon Europé. Jag har dock nu gjort bekantskap med hans lärare, den här
berömde shekh _Ibrahim Dosoki_ och tänker låta honom presentera mig för
_Lane_.

Hvad böckerna för universitetet beträffar, har jag hittills ej velat
brådska med dem, emedan jag först ville lära mig känna förhållandena
och prisen, för att ej bli uppdragen i handeln. Manuscript-säljare
finnas här få, bland dem den förnämsta kanske _Ahmad elkutubi_; men
han är en stor skälm och har blifvit van att beluxa och skinna rika
Engelsmän. Hvarje måndag och thorsdag är här i den stora bazaren
_Khan elkhalili_ en sorts marknad eller auktion; äfven för böcker är
här en liten plats, kallad _kutubijeh_, dit alla som ha att sälja
några böcker eller gamla papper begifva sig, för att sälja dem åt der
befintliga köpare eller bokhandlare. Dit vågade jag mig äfven en måndag
och träffade just ut för _Ahmed_, som säkert tog mig för kristen.
Jag köpte dock ingenting betydligt, blott grammatiken _Kafijeh_
jemte dess kommentar _Wafijeh_, för ganska billigt pris efter långa
prutningar. Af en på gatan anträffad annan shekh köpte jag en bundt
manuscripter, äfven för ringa pris. Efter _Kamos_ har jag frågat på
alla håll, men den är dyr, kostar 2,000 till 3,000 piaster; i dag
har dock en shekh låfvat hemta mig ett handskrifvet exemplar. Ehuru
den Turkiska öfversättningen af den ej kostar mer än 260 piaster och
jag i alla fall tänker köpa den för vårt universitet, har jag dock
ansett att den äkta Arabiska _Kamos_ ej kan och ej får saknas i ett
bibliothek som vårt, och, derföre beslutit köpa en handskrift deraf,
om jag finner någon god. I dessa dagar tänker jag äfven köpa böcker
från tryckeriet till ett belopp af omkring 800 piaster, sedan jag
slutligen fått en handskrifven katalog öfver de böcker som här blifvit
tryckta. Så snart jag efter någon vecka eller flere lindar shawl om
min hufvudbonad, tänker jag bli en flitig besökare af _kutubijeh_ och
skall då bjuda till att gräfva upp dess bästa skatter. Dock är Kairo ej
egentliga platsen för att köpa manuscripter, emedan här finnas många
afnämare och deras värde är temmeligen väl kändt. Man får här sällan
något "par occasion", såsom annorstädes i orienten. Den summa af 300
rub. s:r som jag lyftade vid min afresa, belöper sig efter vexlingar
och dylikt till ungefär 4,500 piaster Egyptiskt. Sedan jag för denna
summa gjort uppköp, öfversänder jag böckerna (dock ej före min afresa
från Kairo) genom konsulerna till England. Kataloger och räkningar
öfversänder jag åt dig i bref.

Följande för _Bonsdorff_: Om han, såsom jag förmodar, hit öfversändt de
pengar jag bad honom om, för uppköpande af djur under min tillämnade
resa till öfra Egypten, så skall jag deponera dem i härvarande
konsulat, tills jag får höra hans önskan angående desamma. Jag har nu
fått veta att här finnas åtskilliga naturalister, af hvilka man kan
dels beställa, dels köpa färdigpreparerade skeletter för komparativ
anatomi. Är hans önskan att jag upphandlar sådana här, skall jag efter
förmåga söka få de bästa som finnas, ehuru här preparerade skeletter
torde bli ansenligt dyrare, än om jag upphandlat dem på stället i öfra
Egypten. Vill han åter ej det, utan hellre önskar få pengarne tillbaka,
så bed honom (i fall ej universitetet vill spendera något mera för
uppköp af böcker och manuscripter) taga sitt belopp af den anslagna
summan, eller också af mina ännu innestående qvartaler, på det dubbel
remisskostnad måtte undvikas. Eller bättre än allt annat, förmå honom
sjelf, _Bonsdorff_, eller _Karl Lundahl_, att komma hit i slutet af
september och jemte mig göra resan till öfra Egypten, samt kom du
sjelf äfven med. Tag permission för hösterminen, begif dig på väg
under sommaren, och far antingen genom Ryssland eller med något Finskt
fartyg till Cadiz, derifrån till Malta samt derifrån med ångfartyg
till Alexandria. Kommen alla tre, tagen ännu en fjerde till, och lagen
så att I ären här i början på september; tillbringen denna månad och
halfva oktober, d.v.s. _Ramadan_ här, derefter taga vi en liten
Nil-bark, tillbringa på vår färd till öfra Egypten halfva oktober,
november och större delen af december, samt skiljas sedan, I för
att återvända hem, jag för att färdas till Arabien. I slutet af
januari kunnen I vara tillbaka i Helsingfors, efter att hafva gjort
säkert den intressantaste färd i verlden. Hela färden komme (efter
hvad jag räknat ut) att kosta dig, fram och tillbaka, 1,500 rub. b:co
ass.; men då skulle du ock hafva sett det underfulla Egypten, lifvet
bland de trefliga Araberna, samt framförallt förlängt ditt lif säkert
med 10 år och drifvit ur din kropp hvarjehanda krämpor. Kommen I icke
eller kommer ingen af eder, torde jag nödgas slå hela denna färd ur
hågen och gör i det fallet troligen pilgrimsfärden till _Mekka_ och
derifrån med Wahabiter till _Derejeh_; ty till _Jemen_, för att studera
Himjaritiska, vill jag ej begifva mig, förr än jag är försäkrad om
att kunna använda åtminstone några år på den färden. Jag har länge
och med otålighet väntat bref af dig, jemte dina råd huru jag skall
göra, för att kunna förlänga min vistelse i orienten, samt huru jag
skall få medel dertill. Sedan ditt sista kärkomna bref från början af
december, har jag ingen underrättelse haft hemifrån; ehuru jag litar
till Herren att I alla befinnen er väl och troligen i ert gamla vanliga
lif framlefven glada och lyckliga dagar, såsom äfven jag i mitt nya
rörliga, så kan du dock lätt finna huru kärkomna några skrifna rader
hemifrån alltid äro för mig. Underlåt således ingalunda att skrifva mig
till före din afresa från Helsingfors, antingen till Ristmäki eller
hit; och gif mig derhos något råd, huru jag bör göra för att skaffa mig
medel, som sätta mig i stånd att, utom de 2 bestämda åren, kunna dröja
ännu 3 år till på mina ökenfärder. Tag mitt förslag till en resa hit
jemte 2, 3 andra vänner, icke såsom skämt, utan tänk med allvar på att
verkställa den; ty jag är säker att du och de andra ej skola komma att
ångra sig.

Nu har _Khamasin_ börjat, men med kyla och blåst, så att t.ex. i afton
vädret här är såsom en något kylig majafton hos oss. Hittills har jag
ej det minsta varit besvärad af Afrikas hetta, ehuru jag utan tvekan
utsatt mig för middagssolens badd; jag har befunnit mig oändligen väl
i detta klimat och påminner mig ej någonsin eller någorstädes hafva
mått bättre. Såsom jag hoppas och ber dig om, går du till min gamla mor
och underrättar henne härom, samt att jag för öfrigt är glad och nöjd
med min ställning; ehuru ofta tankarne flyga hem till er, isynnerhet
under våra högtider, såsom den just nu förflutna påsken, då jag vet
att ni under de i lugn utan göromål tillbragta dagarne tanken på mig
här vid den gamla Nilen. Af påsken visste jag ej annat, än att i denna
_vekaleh_ boende Greker hade mycket nojs för sig och att andra dagen
inföll på en liten Arabisk högtid, då alla vandra ut i trädgårdar och
på fälten för _shamm ennesim_. Jag hade äfven, i ett litet sällskap
af mina Arabiska vänner, vandrat ut på ett närbeläget vackert fält,
inandats en verkeligen ljuf, friskande vind och baft ganska trefligt.
Allt håller nu på att grönska, hvetet står i stora ax, i trädgårdarne
sprida pomerans- och citron-buskarne sin härligaste väldoft.

Af pesten höres här ingenting, ehuru man för omkring en månad sedan
berättade att några fall yppat sig i Alexandria. Nu är dess egentliga
tid förbi, så att vi numera ej torde behöfva frukta den här på detta
år. Detta bref är sammansatt af små lappar, som jag nedskrifvit än då,
än då, under många olika förhållanden och sinnesstämningar; du måste
derföre ursäkta lappverket och taga det sådant det kommit. Nu torde jag
ej komma att skrifva på någon tid, emedan jag med allvare vill börja
arbeta.

Dagb. April 14.

Om morgonen kom shekh _Davod_ och såg ganska ömklig ut; sade sig varit
och ännu vara sjuk. Derefter kom _Abdolkhalik_ och såg ännu ömkligare
ut. Jag hade i förrgår aftons ordinerat åt hans syster för uthållande
stark diarrhé litet opium, och så hade han vräkt i henne omkring 4 gr.,
hvaraf hon hela gårdagen och allt ännu i dag befunnit sig högst illa,
samt nu fått ett anfall af asthma. Längre fram på dagen gick jag med
honom att se på henne, men tyckte hennes sjukdom ej vara så farlig som
de föregåfvo. Hon är förfärligt pjåkig och tråkig. Medan _Abdolkhalik_
satt här började hans öga klia; för att hjelpa det tvinnade han en
liten papperslapp, tog med den tjockt örvax från sitt öra och trillade
det in i ögat, sägande sig i 10 år med fördel hafva brukat denna konst.
När jag sedan kom ner i hans bod, satt han ömklig och surmulen, med
ögat svullet och en stor påse under det. När jag frågade hvarifrån
det kommit, fick jag svaret: _kidde min allah_. Om aftonen gjorde jag
en liten tur till _Muski_, i det allt fortfarande friska, men i mitt
tycke särdeles helsosamma vädret, satt en stund hos _Abdolkhalik_, men
följde snart shekh _Sha'aravi_ derifrån och förmådde honom samt hans
bror att komma upp till mig. De suto här en stund och drucko kaffe;
men shekh _Sha'aravi_ ledsnar nästan ut mig samt förefaller tråkig
med sin inbillade lärdom och egenkärlek. Han plågar mig mycket med
grammatikaliska frågor i tid och otid.

April 15.

Läste och sysslade hemma ända till närmare _'asr_, då jag gick ner och
frågade efter Abdolkhaliks syster samt fick det svaret att hon nu var
så dålig att ingen hjelp mera behöfdes. Vi gingo dock dit och efter
allt som syntes var hon bättre i dag; men hon är förfärligt pjåkig och
vill att man ömkar henne. I dag undfägnades hon med trätor och gräl,
så väl af sin bror, som sin man, hvilken äfven var tillstädes. Gjorde
sedan ett slag omkring _Gemelijeh_ och vid _maghrih_ gick jag till
Köhler, der shekh _Hamad_ hade varit. Nu lärer ändteligen bokaffären
vara uppgjord och jag i morgon kunna få böckerna mig i handom. Jag kom
att sitta der något länge, äfven för att afvänta _Ibrahim Dosoki_, men
han kom ej i dag.

April 16.

Gick till Köhler, dit nu slutligen shekh _Hamad_ hade hemtat böcker,
dock ännu ej alla; der räknades och dividerades med honom. Han är en
präktig man, en _geda'_ rätt. Senare kom dit _Dosoki_ och gaf
Timofejef hans lektion, hvarefter vi pratade till temmeligen sent.

April 17.

Fick bittida besök af shekh _Ibrahim_, som en lång stund pratade och
frågade mig om orsaken till kärlek samt mera dylikt, och läste sedan
i en af de böcker jag i går hemtat hem. Middagstiden kom _Mohammad_,
son till kalligrafen _Ibrahim_ effendi, för att gifva mig den första
lektionen i kalligrafi. Han är en ung 15-årig gosse, men särdeles väl
uppfostrad och välartad. Härefter kom _Abdolkhalik_ och började det
gamla krånglet om _dabbosen_, som han genom mig lemnat åt Murad. Han
hade sagt sig erhållit den af mig och ej af honom, samt helt och hållet
vägrat dess återgifvande, med mera gemena saker. Jag blef förstämd
genom detta samtal om Murad, gick ut till _Muski_ och hemtade min
_Kamos_. Efter maghrib gick jag till _Ustad Mahmod_, som jag ej sett på
lång tid. Han berättade sköna historier om Murad!!

April 18.

_Davod_ kom hit och såg temmeligen flat ut öfver det ovett
_Abdolkhalik_ och _Ibrahim_ i förrgår gifvit honom. Han var efter
vanligheten sömnig och tråkig. Medan vi suto kom shekh _Ibrahim_ jemte
min lille treflige skriflärare och under det vi betraktade allehanda
skrifprof, dem han hade i sin portfölj, somnade _Davod_ af. Vi skrefvo
omkring en timmas tid, _Mohammad_ gick sin väg, _Davod_ vräkte sig
sofvande på divan ända till närmare _'asr_, då han vaknade upp och
begärde något att äta. Jag gick ut för att taga pengar af _Bokti_, men
träffade honom ej förän efter _maghrib_; under denna väntan fick jag
tiden slut med att spatsera omkring i alléerna vid _Birket_, sitta i
cafén och ha ganska tråkigt. Senare kom _Mohammad Agha_ in till mig och
vi drucko thé.

April 19.

Satt hemma hela dagen ända till _maghrib_, läste, sysslade och hade
tråkigt. Ingen kom till mig, _'Ali_ sprang hela dagen på bestyr och kom
ej hem för att laga mig mat, så att jag slutligen blef förargad, gick
ut att äta och gjorde en tur i _Asbukijeh_, der jag satt i ett café.

April 20

Hade besök af shekh _Davod, Ibrahim, Mohammad Effendi och Mohammad
Agha_, med hvilken sistnämnde vi drucko thé tillsammans.

April 21.

Satt åter hemma hela dagen ända till _'esha_ och besöktes först
af _Davod_, som just började ge mig sin tråkiga lektion, då shekh
_Ibrahim_ efter vanligheten kom och afbröt oss; han satt länge och väl
här, läste i _'Unvan elbajan_ och gaf sina förklaringar öfver texten,
ej utan tråk för mig. Middagstiden kom min lille _Mohammad_ och gaf
mig sin skriftimma. Sedan begåfvo vi oss, _'Ali_ och jag tillika med
hans lille son _Mohammad_, ut till moskén _Hossein_, der nu i afton
börjades hans _molid_. Vi gingo in i moskén, hörde på shekherne
som läste ur _Delail_, och in i sjelfva _kobban_ der _Hossein_ är
begrafven. Hans graf eller _kobban_ var omgifven af jerngallerverk, här
och der med några förgyllningar. Arbetet förekom mig vackert, så mycket
jag kunde och vågade titta omkring mig. Jag läste _fatheh_ framför
kobban och kysste den på åtskilliga ställen, såsom jag såg andra göra.
Der inne satt en lång rad läsande shekher. Jag var i afton turbanad,
gick (som jag tror) temmeligen oobserverad omkring i moskén och hade
ingen fruktan alls, ehuru för första gången i Kairo inne i en moské. En
ung shekh ville, mot en ersättning af 5 fadda, för mig läsa en sura för
_Sejidna Hossein_.

April 22.

_'Ali_ berättade mig att maran (_kabos_) plågat honom om natten,
att han läst åtskilliga surer ur Koran, men ej kunnat få den bort
dermed, samt att den dock slutligen lemnat honom, men icke gått ut,
utan satt sig i knuten vid _zuffeh_. Längre fram på dagen kom shekh
_Ibrahim_, satt en lång stund och pratade om ödet. Jag tror aldrig att
han verkeligen är moslim. Senare kom _Davod_ och gaf mig min timma,
hvarefter han begärde mat, fick litet bröd och honing att äta, vräkte
sig sedan (under det jag med _Mohammad_ gick in och skref) på soffan
och sof ända till efter _'asr_; derefter vaknade han, började prata med
_'Ali_ och förargade mig till ytterlighet.

April 23.

Satt hemma ensam, besökt blott af _Mohammad_ effendi middagstiden.
Om aftonen åt Abdolkhalik hos mig och en stund derefter gingo vi,
_'Ali_, jag och hans lille son, till _Hossein_, der nu åter _Delail_
m.m. lästes och en stor samling folk satt på golfvet i kretsar, samt
pratade eller spatserade omkring. Gossar sprungo omkring och lekte, så
att det hela nästan hade tycke af en bal eller något dylikt. _'Ali_ och
jag satte oss äfven ner på golfvet en stund, spatserade sedan omkring,
voro inne vid kubban, läste _fatheh_ och kysste den &c. Derifrån gingo
vi ut, stannade i ett café och hörde en _Muhaddit_; han berättade
någon historia, i hvilken en kristen _khavage_ förekom, hvars språk han
härmade med god brytning, till stor förlustelse för det temmeligen
stora auditorium.

April 24.

Hade besök af shekh _Ibrahim_ om morgonen och efter middagen af lille
_Mohammad_. Gick ut med _'Ali_, satt i ett café och hörde på en
_muhaddit_, shekh _Ismains_ bror, som berättade väl och vackert.

April 26.

Efter middagen tog _'Ali_ och gick ut i _Ibrahim_ pashas trädgård.
Under vägen veko vi in i en stor vacker moské, sultan _Moajins_, som
enligt _'Ali_ är den vackraste moské här finnes. En viss _Ibrahim_
effendi, som varit dess _nadsir_, har nemligen reparerat den och gifvit
den dess vackra utseende, efter det den varit nästan fullkomligen
förstörd. Föga folk var der inne, blott några få, som lågo på golfvet
och sofvo. Vi gingo öfverallt omkring och den förekom mig i sanning
särdeles vacker och synbarligen ny. Vi vandrade ut genom porten
_Zueleh_ och kommo inom förstörda och förfallna qvarter förbi _Sejide
Zejneb_ ut i parken. Derifrån begaf jag mig till _Roda_ för att träffa
_Peterson_, men råkade honom ej. Jag vandrade omkring på _Roda_ och
fröjdade mig storligen öfver dess sköna läge, vackra anläggning och det
särdeles vackra väder, vi hade i dag. Nilen, ehuru ej särdeles bred
och delad af öar, tyckes dock vara stor och väldig för sina flacka
vidsträckta stränders skull. Jag njöt rätt i dag af frisk luft. Kom hem
litet trött, kastade mig på soffan, somnade och vaknade vid midnatt, då
jag gick ner för att se hvad som förehades på _Molid_. Men det var just
ingenting särdeles. En procession (_ishareh_) gjorde man, men den var
liten. Denna afton firades till shekh _Bejomis_ ära och var den första
på hvilken _eleshair_ börjades.

April 27.

Shekh _'Ali_, som min _Sejid 'Ali_ rekommenderat mig till lärare,
kom hit och hade pratat en stund då shekh _Ibrahim_ kom. Han började
berätta historier om sina färder i Indien och Kina, hvilka han tyckes
vara särdeles mån om att alla skola känna. Han berättade huru han
i Kalkutta gjort bekantskap med en Engelsk doktor, samt med honom
disputerat om odödligheten och uppståndelsen, hvilken han sade
Frankerna alldeles förneka. Härvid yttrade de andra att allt hvad
Frankerna hade, bestod blott i deras förstånd. Vidare omtalade han,
huru han i den Engelska doktorns tub sett berg och sjöar i månen,
men förklarat detta sålunda att månans yta var en spegel, i hvilken
jorden reflecterades, samt förmått Engelsmannen att gå öfver till och
erkänna hans åsigt. Det förekommer mig som om den enkla visdom, han
vill lägga i sitt tal och i sina historier, vore sökt och härmad. Han
gick snart bort. Shekh _'Ali_ blef sittande och vi kommo öfverens om
att han skulle komma till mig alla dagar vid solens uppgång för att
läsa _Alfijeh_, ehuru jag hade all möda att förmå honom till studerande
af denna bok. Han sade nemligen att den var för svår. Han behagade
mig öfverhufvud mycket, isynnerhet hans språk och talorgan. Efter
_maghrib_ gjorde jag en spatsertur i _Asbukijeh_ och hörde vid min
återkomst på en _'Antari_ med Abdolkhalik; gick sedan med honom till
cafét vid _Hassanein_ och hörde på _muhadditen_, samt derefter på
instrumentalister. De voro en flöjt, _kanon, 'od och tabl_. Musiken
var ej utan ett visst behag, dock särdeles enformig i längden, i
anseende till den bristande harmonin.

April 28.

Hade besök af shekh _Ibrahim_, hvars Islam jag för hvarje dag får
större anledning att betvifla. Äfven folket här tyckes litet misstänka
honom. Satt hemma till _'asr_, då jag gick ut och gjorde en liten
spatsertur på _molid_. Efter maghrib gjorde jag en lång promenad med
_'Ali_ omkring _Birket el asbukijeh_; då vi gingo förbi den långa raden
af vackra hus, som vetta dit ut och alla ägas af kristna, sade 'Ali:
_adi gannat el nosara ghashuma fish lamma imoto i roho gehennem_. Vädret
var oändligen vackert, med det klaraste månsken och af nordanvind renad
luft. När vi kommo tillbaka hörde vi i ett café på shekh _Isma'in_, som
dock tvifvelsutan är den bästa _muhaddit_ här och så uppskattas äfven
af folket. Senare gick jag till _Hassanein_ och såg en _ashareh_, som
man i afton gjorde för _Mubashir elgamia'_, åt hvilken denna afton var
egnad. Under processionen, hvilken var delad liksom i afdelningar eller
chörer, sjöngs hela vägen, den ena chören tagande vid der den andra
slöt och liksom svarande hvarandra. Orden voro blott: _allahamma salli
'ala sejidna Mohammadin sala ridan_. Allt hade dock ett visst religiöst
fanatiskt uttryck, isynnerhet då processionen inträdde i kobban. Ty
dervid fick sången ett vildare och mera fanatiskt uttryck. Jag gick
dock ej in, utan vände om och gick hem.

April 29.

Gick om morgonen ut med _'Ali_, vek in i _Azhar_ och vandrade omkring
bland shekherna, som hvar och en satt i sin krets af lärjungar och
höll sin föreläsning. Der var fullt af sådana kretsar, på gården
smärre gossar, inne i moskén fullvuxna. Vi veko derpå in och gjorde
vår _zijareh_ i ett litet bönehus för shekh _Refa'_, der en stor hop
qvinnor voro församlade. _'Ali_ underrättade mig, medan vi voro i ett
café der bredvid, att största delen af dessa qvinnor voro besatta
af någon _'afrit_, men om de besökte sin shekh på hans dag, voro de
fria från sin plågoande de öfriga dagarne af veckan. De hade nemligen
hvar och en sin shekh, som de besökte. Vi vandrade omkring shekhens
_turba_, läste _fathe_ och kysste den på åtskilliga ställen. Vid
utgången blefvo vi besvärade af alla slags folk, vattenbärare m.m., som
begärde _bakhshish_. Derefter gingo vi upp i citadellet och vandrade
genom divanerna. Folket tycktes ha fritt tillträde öfverallt, äfven
till sjelfva pashans divan. Vi kommo hem från vår långa vandring
middagstiden, temmeligen trötta och hungriga. _Mohammed_ kom och
hemtade nu med sig det färgade papperet, som jag började skrifva på.
Äfven hade han med sig lösa blad af en bok, som innehöll allehanda
verser, goda mot trolldom, kärlek och allehanda annat ondt. De skulle
skrifvas än så, än så, upphängas eller fästas än här, än der, deras
kraft var bepröfvad och säker. _Mohammed_ prisade högeligen denna bok
och skulle börja skrifva af den. Den hette _Khavas elbordeh_. Mot
aftonen gjorde en spatserfärd till _Muski_ och var inne hos Köhler,
der äfven _Berczin_ träffades. Jag spelte med honom ett parti schack.
Det är ett tråkigt sällskap. Satt derefter i ett café för att höra
shekh _Isma'in_ och vandrade ännu om natten omkring på _Molid_ och kom
hem kl. omkring 4. _'Ali_ hade ej orkat ut i afton, han var alldeles
medtagen af morgonpromenaden.

April 30.

Gjorde en promenad i _Ghorijeh_, satt en stund i cafét i _Hassanein_,
som _'Ali_ sade vara särdeles _mebrokeh_ och der aldrig en _shishe_
ges eller finnes, emedan den anses for _vahish_. Sedan gingo vi in i
moskén, och hörde några timmar på _zikr_, som gjordes i dag af _Sadati_
och _Bejomi_ dervisher. De stodo hvar i sin krets framför deras
shekh, som satt på sin _seggade_ framför dem. Allt efter som någon af
_tarikan_ kom in, gjorde han först en _rik'ah_ eller rättare blott en
_sugud_, kysste shekhens hand och ställde sig sedan i ringen, samt
deltog i de andras sång och rörelser. Äfven i dessa _zikr_ iakttogos
solo-partier och körer; de voro ej utan en viss storartad effekt.
Medan vi hörde derpå kom en fattig _fikh_, helsade på oss, läste suran
_Jazin_ och efter den ännu några små böner, hvarföre han fick 10 fadda,
5 fadda mer än vanligt. Vi gingo hem en stund före middagen och jag
blef sittande hemma till _maghrib_, då jag gick ut med _'Ali_, gjorde
en tur omkring _Azbukijeh_ och derefter satt med honom en stund i
_Hassanein_, hörande på _zikr_; vidare ännu en stund hos shekh _Ismain_
i cafét och kom, efter en liten promenad i _Gemelijeh_, temmeligen
sent hem. Onsdagen bör man ej äta mjölk, ty då får man sorg hela
veckan; på denna dag bör man äta fisk, som åter ej passar om lördagen.
Mjölk på lördagen är deremot _mebruk_.

Maj 1.

Det var het och qvaf luft i dag, så att _'Ali_, som varit ute, kom
hem utmattad. Gick ut vid _'asr_ för att pröfva vädret, men fann det
ej så alldeles förskräckligt. Jag vandrade ut genom _Bab ennasr_ i
några trädgårdar, der nu snart allehanda frukter börja sticka fram.
Trädgårdarne i Alexandria behagade mig dock mera än dessa. Luften
var om aftonen alldeles förfärligt trång och qväfvande på de trånga
gatorna, det förekom mig liksom jag varit instängd och ej väl kunnat
andas. Jag skyndade min gång, men det ökade min värma och min svett.
Äfven vid _birket_ var ej i afton samma rena luft som vanligt,
deröfver låg liksom en dimma af den osunda luften, och ingen vindfläkt
förmärktes. Jag satt en temmeligen lång stund i cafét hos _Hanafi_;
der träffade jag shekh _Sha'ravi_, gick med honom till _Hassanein_ och
hörde på _zikr_ och _delail_, sittande en stund i ett litet sällskap
på golfvet. Derefter följdes vi åt förbi _Nahhasin_, stannade en stund
att höra på instrumentalisterna der, samt slutligen litet hos shekh
_Isma'in_.

Maj 2.

Vaknade upp särdeles trött och var matt hela morgonen. Hela dagen
var en tryckande qvaf hetta med stark vind, men het och utan
någon friskhet. Jag låg hemma hela dagen och plågades af det äkta
_khamasin_-vädret, oförmögen att göra någonting. Efter _maghrib_ gjorde
jag en tur till _Asbukijeh_, satt hos _Hanafi_ och insöp med djupa
andetag samt stor fröjd den friska nordanvind, som blåste upp mot
aftonen. Allt folk, äfven bland infödingarne, klagade högeligen öfver
hettan och vädret i dag. När jag kommit tillbaka från _Asbukijeh_, gick
jag med _'Ali_ till _Hassanein_. Det var nu shekh _Geuheris_ afton och
moskén var rikare illuminerad än vanligt; der fanns mycket folk och
stor trängsel. _'Esavijeh_ dervisherne höllo _zikr_ i dag. De äro alla
eller åtminstone största delen _Maghrabijeh_. De hade stora trummor och
tympaner, med hvilka de accompagnerade sin sång, som var särdeles vild
och rasande. Härunder gjorde de häftiga, hoppande rörelser, sprungo
omkring i moskén och förorsakade starka rörelser ibland den talrika
folkskaran, som tycktes frukta dem litet. De äro kända för att äta eld,
hoppa högt upp mot moskétaket, rycka ner lamporna och äta upp dem,
när berserksgången kommer öfver dem. I dag gjordes dock intet sådant.
Man tyckes numera blifvit mildare och dylika saker tyckas ej rätt
senteras här. De buro sig dock åt nästan som ursinniga. Äfven _Sadati_
dervisherna, som några dagar förut haft sin dag, voro fordomdags kända
för att äta ormar och göra andra underverk; men sedan engång en, som ej
var _Sadati_ dervish, i sin berserksgång fördristat sig att svälja en
orm och dött deraf, har deras shekh numera förbjudit denna föda för
alla utan undantag. Vi suto omkring 2 timmar i moskén och gjorde sedan
en liten tur omkring _Gemelijeh_.

Maj 3.

Hade om morgonen besök af shekh Ibrahim och Abdolkhalik, som blefvo
sittande ända till middagen. När Ibrahim gått, berättade Abdolkhalik
att han var förälskad i en ung man och att det var blott denna kärlek,
som höll honom så länge qvar här; han kallade naturligtvis detta _shei
min allah_ och honom _meskin_, samt mente det vara honom omöjligt att
besegra denna passion. Straxt efter middagen träffade jag min lille
_Mohammed_, tog honom jemte 2 andra gossar af hans bekanta oeh vandrade
med dem ut i några trädgårdar. Vi suto i en bland dessa, drucko kaffe,
åto apelsiner och trifdes väl tillsammans. Gossarne här äro välartade
och artiga. En bland dem var en _Neger_ från _Sa'id_ och behagade mig
mycket. Vi kommo hem något efter _'asr_ och jag blef ännu stående litet
hos Hassan i hans bod; hvarefter jag vandrade omkring i _Gemelijeh_.

Maj 4.

Gick om morgonen i badstuga med _'Ali_. Kort efter det jag kommit
hem och just tänkte taga mig en liten lur, kommo _Abdolkhalik_ och
_Mohammad Sa'odi_ hit, den senare med sin _'od_. De suto till
eftermiddagen och åto med mig en _lekmeh_. Sedan de gått kom shekh
_Ibrahim_, satte sig att läsa i _'Envan elbejan_ och pratade deremellan
om de underverk han sett i Indien, menande att ingen kung eller någon
annan kunde komma att se allt det han sett. Han, liksom alla orientaler,
är stor egoist och sjelfvis, om han är Mohammedan eller ej. Under tiden
kom lille _Mohammed elkhattat_, men jag hade ingen lust att skrifva i
dag, ty jag hade ondt i hufvudet af den starka hettan och den qvafva
luften. Efter _'asr_ rakade en _mezzejin_ mitt hufvud. Efter _maghrib_
gingo _'Ali_ och jag till _Azbukijeh_, suto hos _Hanafi_ och svalkade
oss i en frisk nordlig vind, som blåste upp. Sedan vandrade vi ännu
omkring i _Gemelijeh_, suto vid ett café och njöto af den härliga
aftonluften efter den heta dagen.

Maj 5.

Ämnade mig med _'Ali_ ut till _Sejideh Zejneb_, men blef hindrad af
shekh _Ibrahim_, som kom just när vi höllo på att taga på oss. Han blef
sittande och efter samtal hit och dit yppade han sin kärlekshistoria
för mig. Jag sade honom allt hvad som föll mig in i anledning häraf,
menande att det ej höfdes en man o.s.v. Härunder kom _Abdolkhalik_,
_'Ali_ inträdde äfven till oss; nu först började saken vidt och bredt
utläggas och ventileras med den vanliga orientaliska bredheten, samt
vidlyftigt upprepande af ett och samma. Jag förundrade mig högeligen
öfver ömkligheten och uselheten i deras åsigter. Araben här i Kairo har
föga eller intet mera af manlighet, hvarken i sinne eller kropp. De
flesta äro sjukliga, ehuru oftast med ett vackert, manligt utseende,
och i sitt sinne äro de effeminerade. Jag ledsnade slutligen alldeles
vid deras prat och önskade dem bort. När de slutligen gått och jag åter
gjorde mig färdig att gå ut, kom _Mohammad_ och gaf mig min skriftimma.
Ehuru blott 15 år, är han en af de bästa jag sett här. Men äfven han är
krasslig och ömklig till sin kropp. Sedan han gått begaf jag mig utom
staden på sandbergen och andades in den friska luft, som från norden
kom öfver öknen. Om aftonen gjorde vi en tur omkring _Gemelijeh_ och
hörde derefter på shekh _Isma'un_. Men som der inne i cafét var hett
och ohyra, kunde jag ej länge härda ut, utan gick hem.

Maj 6

Gick om morgonen ut med _'Ali_, besåg först 2 björnar, som en Turk
dresserat och hemtat hit. Den ena dansade samt gjorde allehanda konster
efter Turkens sång och tambour de basque. Derefter gjorde vi vår
_zijaret_ i sultan _Salehs_ kubba, hvars _molid_ hölls i dag. Hans graf
öppnas ej mer än en gång om året, på denna dag. Här var en förskräcklig
trängsel af qvinnor, som dels gjorde _tavaf_ omkring den, dels suto
rundtomkring i kretsar. På 2 sidor af kubban stå på hvardera sidan 3
ljus, hel och hållna ommurade med gips. Dessa vaxljus skola Frankerna
hafva sändt sultanen till present; men när de hitkommit fanns här en
man, som genomskådade list i gåfvan och underrättade folket om att
ljusen antända skulle sätta hela Kairo i låga samt lägga staden i aska.
Man ommurade dem derföre med gips och lät dem stå omkring sultanens
graf. Folket förmodar dem vara fulla af krut och bly m.m., så att de
ännu aftäckta och antända skulle sätta eld på staden. Derifrån gingo
vi till _Hassanein_, vandrade öfverallt omkring i moskén, betraktade
dess _sebil_ jemte annat. _Masrs_ utmärktaste lärda män bildade i dag
hvar och en sin läsekrets och gjorde en _khatme_ af Koran. Hvarje shekh
hade med sig en liten provision af bönor och andra små förnödenheter,
gjorde sitt lilla mål samt drucko kaffe i sin krets. Vi kommo dit något
bittida, så att de ännu ej hunnit börja, ty detta sker ej förän efter
middagsbönen. Derefter gick jag utom _Bab ennasr_, gjorde en promenad
på bergen och andades den friska ökenluften. Jag återvände dock snart
hem, vandrade sedan litet neråt, köpte tobak af shekh _Sha'ravis_
patron och blef inbjuden till honom för att höra på en _khatme_, som
han skulle göra i sitt hus. Jag gick dit upp beledsagad af hans son
och fann i rummet ett sällskap af 8 till 10 personer, bland hvilka 4
_fikh_, som läste Koran. En i sänders af dem läste sin tur, så att han
dels sakta, dels halfhögt reciterade, mera liksom för sig sjelf, en
lång ramsa; derefter sjöng han med hög stämma en del, så fortfarande,
ömsom reciterande, ömsom sjungande, hela sin tur till slutet af sin
_hazb_, då alla fyra jemte flere bland det öfriga sällskapet stämde
in i kör. Härefter vidtog en annan af de 4 _fikh_, reciterade och
sjöng sin tur på samma sätt; och så turades oupphörligen emellan de
fyra. Härunder pratade och räsonnerade det öfriga sällskapet om hvad
som helst, äfven den läsande shekhen deltog, ofta afbrytande sin
läsning, i samtalet. Denna lättsinnighet förundrade mig. Men å andra
sidan skulle det förekomma mig obegripligt att kunna sitta oafbrutet
tyst, uppmärksamt hörande på recitationen af hela Koran. I slutet af
hvarje rytm som sjöngs, utropade efter vanligheten åhörarne _allah_
eller _allaho akbar_, eller något dylikt uttryck af förtjusning. Äfven
jag lät undfalla mig dylika utrop, ofta af sannt nöje och fröjd öfver
det vackra föredraget. Jag kunde dock ej sitta länge, utan gick ut och
gjorde en liten promenad omkring _Gemelijeh_, ner till sultan _Salehs_
moské. Allt var nu illumineradt och mycket folk var ute, som dels
satt i cafén och hörde någon sångare eller _muhaddit_, dels vandrade
omkring. Jag träffade under min vandring silfverspinnaren _Mohammad_
och vandrade litet omkring med honom. Han förefaller mig mycket
lismande. Derefter gick jag åter upp och hörde slutet af _khatmen_. Nu
hade en af sällskapet sträckt ut sig på golfvet och somnat. Man var vid
suran _Mulk_ och det drog ej länge ut förän man hann till slutet; det
sjöngs af alla 4 tillsammans, då de i början af hvar och en bland de
sista korta surerna upprepade: _la illaha illalallah_. Slutet sjöngs
med större inspiration och behagade mig särdeles. Härefter reciterades
ännu _fathe_ af alla samteliga, vända mot det på väggen målade
_kibleh_, derpå en liten del af suran _Bakara_ samt _Elasma_ eller
guds namn, slutligen böner öfver profeten och öfver _Sejidna Hossein_.
Alltsammans var slut kl. 1/2 8 om natten, hvarefter sällskapet skildes
åt, utan några vidare ceremonier.

Maj 7.

Satt hemma ända till _'asr_, då jag gick ut med _Ali_ och tog mig en
promenad omkring _Gemelijeh_. Men luften var qvaf och tryckande, så
att vi snart återvände hem. Efter _maghrib_ gingo vi åter ut. Det var
i dag sista dagen af festen och den egentliga _molid_. I de flesta hus
här i trakten och i de största bazarerna var illumination. Man hade
stora kronor, _negafe_, fullsatta med _kanadil_, upphängda framför
portarne eller framför bodarne, som till det mesta voro öppna eller
fullpackade med folk, som satt och såg på förbigående samt fröjdade sig
öfver illuminationen. Det hela var ej särdeles briljant, men gjorde
dock effekt på de smala gatorna. Folk till oändligt stort tal var ute
och strök omkring. Vi vandrade af och an i _Gemelijeh, Hassanein och
Ghorijeh_, samt suto i några cafén, hvilket är _'Alis_ stora och enda
nöje. Han klagade att festen detta år var usel, ej såsom förr: folket
vore nedstämdt af pashans _dsulm_ och af den allmänt öfverklagade
_firdeh_, pengar funnes ej, modet och lefnadslusten vore qväst. Om
aftonen gingo vi in i _Hassanein_ och gjorde vår _zijareh_. På dagen
och tidigare på aftonen hade der varit så fullt af folk, att vi ej
velat gå in. Mattorna voro aftagna och golfvet var temmeligen smutsigt
af det myckna folket, som i dag gått fram och tillbaka. I söndag skall
der skuras, då skall _Masrs_ förnämste män samlas dit, samt hålla det
för en ära och _barakeh_ att få sig en slarfva och skura golfvet i
kubban.

Maj 8.

Gick med _'Ali_ utom staden längs vägen, som leder till _Shubra_, ända
till cafét på halfva vägen mellan staden och slottet; vi drucko kaffe
der i den vackra trädgården och gingo sedan genom _Ahmed bey ettahirs_
trädgård ner till Nilen. Härvid passerade vi en stor öppen sandplan,
som ligger mellan hans slott och Nilstranden. Jag klädde af mig
skorna och gick barfotad på den brännheta sanden; fann mig väl mycket
besvärad, men härdade dock ut, så väl hettan under mina fotsålor, som
hettan af den särdeles starka middagssolen. Simmade i Nilen. Vattnet
var halfljumt och jag kände ej det minsta obehag att stiga i floden,
ehuru jag ej badat i kallt vatten sedan jag lemnade Paris. Jag tvådde
mig med den feta svarta Nilgyttjan och fann badet öfverhufvud särdeles
behagligt. Vi gingo derefter tillbaka öfver sandflackan, stannade i ett
litet kryphål, der vi förtärde vårt kaffe i sällskap med några Kopter
och Turkar, hörande på några historier dem _'Ali_ berättade till hela
sällskapets stora nöje. Ströko så förbi Bolak och öfver fältet mellan
denna förstad och sjelfva staden, kommo der in genom _Bab elhadid_ och
begåfvo oss hem. Tänkte besöka _Prunner_, men råkade på vägen vid ett
café ut för _Mohammad Rosas_ och satt med honom först en stund vid
cafét, gjorde sedan med honom en liten spatsertur och stannade vid
_'Abdolkhaliks_ bod, der vi suto en lång stund jemte _'Abdolkarim_
samt andra kommande och gående. Shekh _Sha'ravi_ kom äfven och jag
följde med honom till _Hassanein_, der man till godt slut på festen
ännu i afton läste _delail_, gjorde _hazb_ och _zikr_. Denna afton
kallas _Lelah jeti meh_, såsom stående ensam, utan sammanhang med den
egentliga festen. Vi hörde en stund på, gjorde vår _zijaret_ kring
_Hosseins_ kubba och gingo bort efter en half timma ungefär.

Maj 9.

Hade besök af shekh _Ibrahim_, som nu på några dagar ej låtit se sig.
Allt folk klagade öfver olidlig hetta, men jag tyckte mig väl kunna
fördraga den. Efter maghrib gjorde jag en tur till _Azbukijeh_, satt
en stund hos _Hanafi_, drack kaffe och inandades luft, ty den var
der något friskare än uppe i staden. Träffade på vägen, när jag kom
tillbaka, en blind _fikh_, som frågade efter _Gemelijeh_. Jag bad honom
följa mig och ledde honom fram. Han hade nemligen hört att man i afton
här någorstädes skulle hålla _zikr_, hvilken han äfven ville öfvervara.
Men som han ej visste huset och man här ej kunde upplysa honom derom,
fick han vända om och gå sin långa väg tillbaka. Efter _'esha_ kommo
till mig _Abdolkhalik_, hans bror _Abdolkarim_ och _Sejid Mohammad
Rosas_, som hela aftonen spelade på _'od_. Han var ej utan färdighet
och förmåga på detta instrument. Jag blåste för dem på min flöjt
åtskilligt, men de tycktes ej förstå det minsta deraf, ehuru jag valde
de enklaste melodier jag kunde. Når jag tirlirade och blåste några
variationer af skalan fick jag största beröm, liksom Turken på en
Europeisk konsert mest tyckte om qvintileringen vid stämningen. De
suto länge, ända mot midnatt, och det blef i längden något tråkigt.
Moldauern, en Rysk undersåte som bor här, hade äfven kommit upp och
ökat sällskapet.

Maj 10.

Gjorde på förmiddagen en tur förbi _Azhar_ till _Ghurijeh_, satt der en
stund hos _Hossein_, som med all gewalt ville pracka på mig 2 shawlar.
_Mohammad Rosas_ kom efter middagen upp till mig, men gick åter bort,
då han fann mig sofvande. När jag efteråt förebrådde _'Ali_ att ej ha
väckt mig, sade han det ej vara vanligt här. Vädret var oändligen hett
och qvalmigt, med en het tryckande sydlig vind, som särdeles besvärade
mig och allt folk här. Om aftonen gjorde jag en liten tur i staden, men
den allt fortfarande sydliga vinden satte damm och stoft rörelse, så
att promenaden ej var särdeles behaglig. Jag återvände derföre snart
och satt en stund hos Abdolkhalik med _Mohammad Sa'odi_. Härunder
uppstod stort buller på gatan med en full moslim, som alla skreko
och skällde på. Han lyckades yttra en _witze_ om kristna, och straxt
mildrades sinnena mot honom. Men när han fortfor med sitt väsende,
fördes han slutligen bort med stor möda och besvär, i anseende till det
motstånd han gjorde.

Maj 11.

Straxt efter middagen begaf jag mig med _'Ali_ till _Gizeh_, färdades
genom _Masr etatikah_, som förekom mig vacker och treflig med sina
många trädgårdar. Vi fingo en liten roddarbåt och satte öfver Nilen.
'Ali var mycket rädd och sade att båten var för liten, satt och läste
under hela öfverfarten, samt var högst ömkelig. Vi stannade på en
liten sandholme midtuti floden för en stund, och jag simmade vid den.
Vattnet var grundt och ganska varmt, men badet ändock välgörande. Det
var just under Nilmätaren. Nu skall pashan använda den till krutfabrik
eller magazin och man kan ej komma der in. Vi hade en högst treflig
gammal gubbe, som rodde oss. öfverkomna till _Gizeh_, spatserade vi
litet omkring i trädgårdar och planteringar, då jag sköt en _hudhud_.
Derefter gingo vi in i ett café, suto der och rökte tills Alis vän, en
viss shekh _Mustafah_, kom dit jemte en annan gammal, högst treflig
gubbe, med hvilken jag kom i samtal om pyramiderna. Kort före _maghrib_
begåfvo vi oss med _Mustafah_ till hans hus, som var ganska nätt och
trefligt, nu genomblåst af en frisk, svalkande nordlig vind. Vi suto så
och pratade en stund, då shekh _Mustafah_, som tycktes vara en högst
from och religiös moslim, steg upp samt bjöd oss hålla vår _maghrib_
bön. Jag kunde ej undvika det nu, utan gjorde bön med honom och _'Ali_;
en stund derpå gjorde vi äfven 'esha bönen. Vi åto qvällsvard och jag
åt temmeligen dugtigt, ehuru jag ej var hungrig, kände mig ock derföre
genast efter vårt mål särdeles olustig. Vi lade oss att sofva i ett
stort vackert rum, der blåsten drog in och ut. Jag var särdeles sömnig,
men loppor eller vägglöss gåfvo mig först ingen ro halfva natten; den
andra halfva natten var jag besvärad af en förfärlig diarrhé, äfvensom
temmeligen stark feber, så att jag verkligen var högst illa deran ända
till morgonen.

Maj 12.

Steg bittida upp och väckte _'Ali_. Mig till stor plåga måste vi ännu
stanna qvar hos _Mustafah_, äta tortor och dricka kaffe. Jag förtärde
dock intet annat än en kopp kaffe och till all lycka känner man här ej
seden att truga. Vi gingo derefter ut, suto vid Nilstranden och väntade
på de åsnor, hvilka _'Ali_ i går hade beställt hit, för att föra oss
till pyramiderna; men såsom jag genast hade förutsagt, kommo de ej.
Vi voro sålunda nödsakade att från _Gizeh_ sända en man öfver, som
skulle hemta oss 2 andra åsnor. Jag var högst ömklig och illamående,
såsom efter det värsta rus, med den vederstyggligaste smak i munnen
och infernaliska uppstötningar, dessutom trött och feberhet, ehuru
vädret var särdeles friskt och nästan kyligt, der vi lågo om bord
på en liten, särdeles vacker och ren _sandal_, tillhörande någon
förnäm man här. Medan vi suto der kom en liten pojke, som tycktes vara
kajutvakt eller något dylikt, grälade, skrek och ville köra bort oss.
_'Ali_ pratade länge och väl skämtande med honom och slutligen blef det
särdeles väl mellan oss. Sedan vi ännu en stund väntat i cafét, kommo 2
åsnor, vi satte oss upp och begåfvo oss på väg till pyramiderna. Vägen
gick genom Nildalen, der man nu höll på dels att plocka upp hvetet,
dels att tröska det, hvilket tillgick sålunda, att man med en maskin
(kallad _nogar_), gående på nio jerntrissor, åkte öfver hvetet. Här
och der voro byar, framfor och i dem vanligen palmer och andra trän.
I Gizeh och under vägen syntes pyramiderna små och helt nära belägna,
såsom föremål på sjön eller ännu närmare, men under det vi redo ville
afståndet ej bli mindre och det räckte hela två timmar innan vi kommo
fram. Framkomne till foten af den sandhöjd, på hvilken de äro uppresta,
kunde jag först skönja huru fasliga kolosser de verkligen äro. Vi
mötte åtskilliga Araber, som erbjödo sig att följa oss och föra oss
omkring uti den stora öppna pyramiden, hvarföre jag bad dem följa
med. Vi stego uppför sandhöjden på den vackraste rödaktiga sand, jag
sprang efter en trana och sköt ett skott efter den, men det träffade
ej, i anseende till den stora distancen. Vi kommo slutligen till den
trånga och lilla dörren, suto der och hvilade oss en stund, omgifna
af omkring 10 Araber. Här var fullskrifvet öfverallt med namn af
besökande från alla tider; ett såg jag från 1500-talet. Högst få
Arabiska namn syntes, mest Engelska och andra Europeiska. Efter en
stunds hvila tände vi upp ljus och jag kröp in i den trånga, nedåt
stupande gången, med 2 Araber framför mig, hvar och en med sitt stycke
ljus. Vi kröpo än nedåt, än uppåt, än i trånga gångar, än i öppnare rum,
der ett djupt och underligt eko återkastade hvarje ljud; betraktade ett
stort badkar i ett rum, men för öfrigt också nästan ingenting. Luften
här var naturligtvis instängd och qvalmig, gångarne besvärliga och
svåra att färdas igenom. Jag var dessutom ganska illamående, så att
jag här ej hade stor fröjd. Jag dröjde kanske timma derinne -- blott
så mycket att jag kan säga det jag inträdt i verldens största och
kanske äldsta monument. När jag kommit ut, steg jag ännu ett stycke
upp på pyramidens utsida. Här äro inga trappor, men de stora ofantliga
stenblocken, hvaraf pyramiden består, äro laggda det öfra ett stycke
in på det lägre, för att sålunda bilda en lutande vägg och göra samma
tjenst som trappor. Jag uppsteg kanske till tredjedelen, då (i anseende
till min krasslighet) det började svindla litet och jag kände mig
särdeles utmattad. Jag satte mig ned här och skådade ut öfver den
härliga släta Nildalen, med sina olika fläckar af byar och träd, samt
Kairo med sina minareter, på ömse sidor begränsad af sandberg; dessa
voro på östra sidan högre och begränsande min synkrets, på den vestra
gränslösa och oöfverskådliga, bildande ett haf af sand, med höjder och
dälder liksom vågor, samt ränder liksom strömfåror. Åt söder stodo, i
slutet af min synkrets, pyramiderna af _Sakara_. Jag tittade upp åt
toppen af pyramiden, såg fåglar sväfva öfver den och först nu hisnade
jag öfver dess höjd, sannande sägen att ingen högre byggnad fanns i
verlden. Ovilkorligen föllo mig i tanken de slägter, som vandrat här
före mig och vandrat hädan, sedan de slägters tid, hvilka uppfört
dessa pyramider. I sanning: dessa slägten voro inga uslingar, inga
förvekligade lättingar. Skulle vår tid anse mödan värdt att uppföra
sådana byggnader, månne den skulle förmå det? Kunde den bringa dessa
ofantliga stenblock så långa vägar fram, som pyramidernas byggmästare
måste föra dem? Kunde den foga dem tillsammans med den precision, som
ännu ses här inne i pyramiden? Dock tunneln i London torde i storhet
komma upp mot dem. Sedan jag sutit en stund här uppe och fröjdat mig,
så mycket mig möjligt var, ensam som jag var samt sjuklig och ömklig
dertill, steg jag ned och vandrade litet omkring, steg derefter ännu
upp på en annan liten, förfallen, bredvid stående pyramid och såg mig
omkring. Gick vidare att se på det så kallade _Faraons hufvud_, ett
ofantligt stort stenblock, såsom ett ordentligt hus, formadt till ett
hufvud med ögon, öron och näsa. Allt hvad jag förut sett förekom mig
litet och obetydligt i jemförelse med hvad jag sett här, hvarföre jag
begaf mig på återvägen i den föresats, att snart komma hit tillbaka och
då om möjligt i sällskap.

Vid karlarnes betalning hade vi stort krångel och _'Ali_ grälade med
dem förfärligt. Vi gåfvo oss på återväg i solhettan vid middagstiden
och kommo samma väg tillbaka, öfver till det mesta skördade fält,
der jorden var söndersprucken i remnor af hettan, samt nu besådd med
_durra_ i väntan på Nilens flöde, hvarefter man genast sår hvete. Min
åsnedrifvare berättade åtskilligt om pyramidernas byggnad, såsom att
_Farao_ fört stenarne dit med sin trolldom, blott med sin röst och
_hikmeh_. Men jag hade ingen lust, hvarken att höra på honom eller
till något annat; jag var alldeles medtagen och skyndade hem, så fort
som möjligt. Vi kommo hem omkring _'asr_ och jag började småningom
finna mig bättre, då åter _'Ali_ blef sjuk af hufvudvärk samt klagade
ömkligen hela aftonen. Jag gjorde ännu på aftonen en liten spatsertur
och befann mig fullkomligen väl, då jag gick till sängs.

Maj 13.

Hade om morgonen besök af shekh _Ibrahim_, som dock ej dröjde mer
än en liten stund. Gick straxt efter middagen ut till Köhler och
Timofejef samt träffade äfven _Berzin_ der. Satt en stund der och
hade tråkigt hos Timofejef, som ej tycktes vara vid godt humör. Gick
senare på aftonen ner till _Azbukijeh_, satt ända till _'esha_ i cafét
hos _Hanafi_ och hörde på den Arabiska musiken, som spelade i cafét
bredvid. Gick sedan till _Prunner_, der jag träffade ett sällskap af 5
andra Tyskar. Det var ej utan att jag ju fann nöje i deras sällskap,
sedan jag nu på lång tid ej lefvat bland annat än Araber. Tyskarne
passa dock bättre för mig än Fransoserna. Följde med _Wrede_ till hans
port, för att se hvar han bodde.

Maj 14.

Hade om morgonen besök af shekh _Ibrahim_, som satt ända tills
_Mohammed_ kom middagstiden och gaf mig min skriftimma. Gjorde en
tur åt _Ghorijeh_, satt sedan i bodarne i _Gemelijeh_, längst hos en
_'Attar_, som i 10 år tjenat pashan såsom läkare uti _Sennar_ och
trakterna deromkring. Han tyckes vara en treflig och präktig man, jag
fann mig särdeles väl hos honom i hans bod. Under det jag satt der,
kom en man, som handlade med tvål, och skulle köpa ett större parti
sådan; det blef ett förfärligt gräl emellan köparen och säljaren förän
handeln kunde afgöras. Då jag vandrade till _Azbukijeh_, träffade jag
på vägen en gammal Sherif, som med mild och vänlig stämma gaf mig
_Selam_-helsningen samt började tala med mig. Vi kommo sålunda i samtal
och följdes åt ett långt stycke väg. Han förekom mig högst treflig och
jag bjöd honom med mig till cafét i _Azbukijeh_, men han var hindrad
att komma och lofvade helsa på mig i morgon i mitt hus. När vi skildes
åt, kysste vi hvarandra på axlarne och det var särdeles väl. Kommen
till _Azbukijeh_ stannade jag dock ej i cafét, utan vandrade omkring
tillbaka till _Gemelijeh_. Satt till sent på aftonen hos Abdolkhalik
i sällskap med hans bror _Abdolkarim_, hvilken alltid förekommer mig
såsom en högst aktningsvärd moslim.

Maj 15.

Under det shekh _Ibrahim_ om morgonen var hos mig, bad lille _Mohammad_
mig komma att se på hans sjuka syster, som nu hela 16 dygn legat i
feber. När jag kom ner, väntade mig der hans far och vi följdes alla
åt till deras hem. Till min stora tillfredsställelse var den sjuka
obeslöjad, der hon låg på golfvet, omgifven af en hel skara käringar.
Hennes sjukdom var ett vackert exemplar af _typhus abdominalis_, här
kallad _nosheh_. Jag sade mig vilja gifva medicin åt henne, sedan jag
först ordinerat, hvad jag tyckte vara nödigt. Men _Ibrahim_ effendi
tyckte att medicin kanske ej skulle göra något gagn, att pengar
skulle slösas förgäfves, men att han skulle skaffa blodiglar och
senapsdegar samt applicera dem. Underlig är i sanning den liknöjdhet
och den fruktan för kostnad, som man här hyser, äfven när det kanske
går på lifvet. Alla tillfråga läkaren för den obetydligaste åkomma
och perqvestionera honom om sjukdomen, men ingen eller få göra som
han säger. Middagstiden gick jag ned och pratade litet i bodarne,
samt begaf mig sedan till _Moski_, för att träffa _Wrede_, men råkade
honom sofvande; hvarföre jag återvände hem, gjorde en spatsertur i
_Gemelijeh_ med _Mohammad agha_ och satt med honom i ett café, nära det
ställe der Kairos _hasshashin_ pläga församlas. Träffade i hörncafét
_Mohammad Rosas_ och shekh _Mahbob_. Vi satte oss vid dem och _'Ali_
började nu åter, Gud vet för huru mångte gången, berättelsen om vår
färd till pyramiderna, med den vanliga breda och långa omständligheten
i de obetydligaste saker. Man berättade äfven åtskilliga underliga
saker om shekh _Ibrahim_, såsom att han ej skulle bedja mer än två
_rik'ah_ om dagen, att han vore gift med en _ginnijeh_, att han vore
en _zufi_ m.m. underligt. När jag gått förbi tobakshandlaren _Hassan_,
hade han sagt sig, jemte några andra, i afton ämna sig upp till mig
och derföre bett mig vänta dem efter _'esha_. Jag gick således hem
och snart kom ett sällskap af 9 personer, upp. _Hassan_ sjöng och
_Mohammad_ slog _'od_; men det var dock öfverhufvud mera tråkigt och
tyst, kanske emedan sällskapet ej passade rätt tillsammans. Efter en
stund gingo några bort och det blef nu litet lifligare, under det de
betraktade mitt kirurgiska bestick. Härunder dräpte vi en skorpion, som
kom framkrypande på golfvet. De qvarblifna af sällskapet stannade
till omkring midnatt; jag hade sålunda händelsevis firat Sofiedagen,
min systers namnsdag.

Maj 16.

Hade besök af shekh _Ibrahim_, med hvilken det gamla älsklings
samtalsämnet afhandlades, om det förderf eller _fesad_ som råder
i _Masr_ och bland dess folk. Gjorde middagstiden en tur i _Khan
khalili_, för att se på bazaren, som i dag var obetydlig. Sedan jag
väl hunnit hem och tagit mig en liten lur, i anseende till den starka
hettan, som under promenaden medtagit mina krafter, kom _Mohammad_
hit. Af honom erfor jag att man gjort med hans syster ingenting af det
jag ordinerat, emedan hon på intet vilkor gått in derpå. Under det vi
suto och skrefvo, kommo _Köhler_ och _Berzin_ på ett kort besök till
mig. Kort före _maghrib_ begaf jag mig med _'Ali_ utom staden till
shekh _Demerdash_, i hvars omkring _kubban_ byggda moské hans lärjungar
församlas hvarje natt mellan thorsdagen och fredagen att hålla _zikr_.
_Demerdash_ var son till en sultan och _sherif_ under _Kaid beys_ tid;
han hade, jemte två andra, _Gulshari_ och _Shahin_, gifvit sig ut på
färder samt kommit i trakten af Kairo. Här grepo dem sultan _Kaid beys_
Memluker, förde dem inför sultanen och i hans tjenst. De höllo bön hela
natten och hela dagen gjorde de tjenst inför sultanen, som häröfver
förundrad vände talet till _Demerdash_ med orden: _sen demir sen ja
dash?_ d.v.s. är du jern eller sten? Häraf hans binamn _Demerdash_,
det egentliga var _Mohammad_. Sultanen var nöjd med dem, gaf dem alla
förnödenheter och lät dem sitta i ro. När sultanen sedermera begaf sig
till _Medina_ och upptäckte en list, som 8 kristna hade uppgjort för
att stiga ner i Mohammads graf och föra bort profeten, ville han (för
att försäkra sig om att ingen skada skett inuti sjelfva grafven) skicka
någon ditin och frågade sin omgifning hvem som ville åtaga sig detta
värf; då erbjöd sig _Demerdash_ dertill, ehuru sultanen satt honom det
vilkor före, att han skulle dödas genast efter återkomsten derifrån.
Han steg således ner i grafven, träffade der profeten sittande och
läsande (ty han lefver ännu i sin graf), blef på det bästa emottagen
och anbefalld att efter sin uppstigning begifva sig till _Khovaresm_
till _Dada 'Omar_, betrakta hans moské samt återvända till Kairo,
för att der bygga en fullkomligen dylik. Under _Demerdashs_ besök
i profetens graf hade emellertid sultanen slumrat litet in samt
i en dröm sett profeten komma och förbjuda honom att döda _Demerdash_.
Denne uppfyllde sedermera profetens befallning och byggde den
ännu stående, efter honom uppkallade moskén, omkring 1/3 timmas
väg utanför Kairo åt norra sidan. Bland alla _tariker_, som här
finnas, är enligt _'Ali_ (som hör till den) _tarikat-Demerdash_
den förnämsta. Han berättade mig många underverk och _keramot_ om sin
shekh, samt att han flere gånger sett honom i drömmen. De hafva vissa
hemlighetsfulla ord, hvilka de på sitt radband måste säga vissa hundrade
gånger hvarje _maghrib_ och _suleh_; om de för någon oinvigd yppa
dessa, dö de omedelbart samma natt. Genast utanför staden är en _kubbe_
upprest för hans träl (tjenare), som ledsagar de besökande till shekhen
_Ghafarhom_. Vi anlände en stund efter _maghrib_ och satte oss uppe på
_Sutuh_ i ett stort sällskap af allehanda folk, hörande till _tarikan_.
Sedan gingo vi ner i moskén, gjorde vår _vodo_, vår _maghrib_-bön och
omedelbart derpå _'asha_-bön, i stort sällskap och med _Imam_. Derefter
gingo vi åter upp, satte oss i en _khulveh_, tillhörande en af _'Alis_
vänner shekh _Soleiman_, åto med honom samt drucko kaffe och thé.
Han komplimenterade mycket och sade att stor _barakeh_ vederfors dem
genom min närvaro. De berättade att en bland _Demerdashs keramot_ var
den, att ofelbart hvarje fredags natt någon ny person, som förr ej
gjort _zijareh_ här, kom till för att bivista högtidligheten, och
denna natt var det jag. Under det vi suto, utropades till _mahjah_
och shekhens _telamids_ församlades. Denna _mahjah_ börjades med
suran _tabaraka_ och bestod för öfrigt af flera surer ur Koran samt
åtskilliga ceremonier, hvilka jag uppifrån betraktade från _ginah_. Den
räckte närmare midnatt, då, shekh _Esseggadeh_ på en stund aflägsnade
sig och begaf sig hem. Vi lade oss att hvila på _sutuhen_ under bar
himmel och jag sof godt nog, under det folket nere i moskén höll _zikr_
hela natten, ända till morgonen.

Maj 17.

Vi stego upp vid _adan_, drucko kaffe, mornade oss och höllo sedan
morgonbön, dock ej med församlingen, utan hvar för sig. Vid solens
uppgång begåfvo vi oss på väg hem, öfver besådda och härliga fält, från
hvilka nu i morgonstunden en ljuflig doft uppsteg. Hemma sof jag en
stor del af dagen, till ersättning för den genomvakade natten. Efter
_maghrib_ gjorde jag en spatsertur i _Azbukijeh_, men i afton hade
ingen nordlig vind blåst upp, så att äfven om qvällen ingen svalkning
kom efter den heta dagen. På gatorna var en instängd, qvaf och gemen
luft. Vid hemkomsten satt jag i _Hassans_ bod jemte _Sa'odi_ och
_Abdolkhalik_ till ganska sent; man pratade mycket om shekh _Ibrahim_,
som de kallade _Nosrani, Frang och Jehodi_ m.fl. förevitelser. Man
hade aldrig sett honom hålla bön eller annat sådant, och man tycktes
vilja ge mig vinkar att undvika hans sällskap.

Maj 18.

Om morgonen bittida kom ändteligen shekh _'Ali_ hit och urskuldade
sig med att en flicka i hans familj legat sjuk, hvarföre han ej
kunnat komma förut. Han gaf mig nu den första lektionen, med all
möjlig orientalisk bredhet och vidlyftighet om _basmalleh_; det var
ej utan att jag tröttnade vid hans långa kommentar. Ingressen gjordes
med recitation af _fathe_, sjelfva lektionen med _bismillah_ och
nedkallande af välsignelse öfver _Mohammad_. Gick sedan på förmiddagen
till _Wrede_, satt hos honom en lång stund och hörde på hans
berättelser om resan i _Jemen_. Gick till _Azbukijeh_, men träffade på
vägen _Mohammad Rosas_, som uppehöll mig särdeles länge och talade i
religion samt annan visdom, huru allt, både gång, ätande och drickande
m.m. bör ske med _adab_ och _'ilm_. Han tyckes hålla mig för en
_Frang_, men dock ej ha något emot att jag besöker moskéer samt här
lefver och gäller för en moslim. Han är dock något affekterad och led
i sin tillgjorda visdom. Enkelhet och renhet finner man här föga, jag
tänker med längtan tillbaka på Alexandria och de goda vänner jag der
förvärfvade, ehuru full _Frang_. Sedan jag efter en full halftimmes
prat sluppit honom, satt jag i cafét hos _Hanafi_. Kom dock snart
hem till _Gemelijeh_, der alla bodar redan voro stängda, hvarföre
jag en stund ännu satt utanför vår stora port och andades den friska
aftonluften.

Maj 19.

Under det shekh _'Ali_ gaf mig lektionen, kom shekh _Ibrahim_ och
blef sittande en stund efter det _'Ali_ gått. Träffade _Sa'odi_ och
_Abdolkhalik_ och satt med dem i den förres boda en stund, hvarefter
jag gick utom _Bab ennasr_, samt en stund stekte mig i den brännande
middagssolen och i en torr het sydvind, som gick öfver de kala
sandhöjderna. Efter _maghrib_ satt jag en stund hos _Abdolkhalik_ och
hörde huru _Hassan_ lockade hundar på shekh _Ibrahim_. Han skall ej
vara den ende som gör det, utan alla utan undantag i _Gemelijeh_ skola
hata _Ibrahim_ lika. På gatorna var en förfärligt qvaf luft och gemen
stank, emedan i afton ingen vind blåst upp. Satt hos _Hanafi_ ända till
_'asha_, hvarefter jag gick hem och hörde på den underlige _Abo khodes
zummara_.

Maj 20.

Sedan jag om morgonen läst med shekh _'Ali_ och derefter sutit en stund
med shekh _Ibrahim_, skulle jag gå ned till _Muski_, men träffade på
vägen shekh _'Ali_, sittande i en _'attar_-bod. Han bjöd mig upp till
sig och jag satt en lång stund der, i en stor vacker _Ka'ah_, rökte
och drack kaffe med honom. Hans hus är stort och han erbjöd mig en
_ka'ah_ och _khasm_ i dess öfra del att bo uti, så snart en hans vän
(som nu bodde der) flyttat bort. Gick sedan till _Muski_, satt en stund
hos _Wrede_ och hörde utdrag ur hans bref till sin syster angående
hans resa. Kom derefter hem och hade min skriftimma. Gick till
_Timofejef_, der jag äfven träffade _Berzin_. Tillbragte hela aftonen
hos dem, väntande på shekh _Dosoki_, som dock ej kom i afton. Fick
bref af _Borgström_ och _Bonsdorff_.

Maj 21.

Efter morgonlektionen och en liten frukost, som jag intog tillika med
shekherne _'Ali och Ibrahim_, gick jag till _Muski_, talade med
_Palme_ och sedan med _Köhler_ i kansliet. Vid återkomsten träffade jag
åter shekh _'Ali_ och gick in till honom, satt nere i portgången af
hans hus samt språkade om allehanda i Arabisk litteratur. Han tyckes
mig ha all den glada enkelhet och hjertlighet, som ett af politik
oförderfvadt och af lärdom icke öfvermodigt sinne vanligen har; tyckes
äfven vara särdeles stark i orientalisk lärdom, isynnerhet _fikh_ och
_nahv_. Middagstiden gick jag bort, afböjande bjudningen att följa
honom upp i hans _ka'ah_ och sofva der. Jag gjorde i dess ställe en
promenad på sandhöjderna utanför _Babennasr_, satt der och baddade
mig i solen, för att vänja mig vid hettan. Satt sedan i grannbodarne,
mest hos min _'Attar effendi_. Efter _maghrib_ gjorde en spatsertur
till _Azbukijeh_, der i afton en den ljufvaste nordanfläkt gick genom
träden; sedan jag kommit hem, satt jag ännu länge vid vår port och njöt
frisk luft.

Maj 22.

Efter lektionen med _'Ali_ gjorde jag en promenad i _Azbukijeh_,
vankande af och an, men hade tråkigt och visste ej att företaga
mig något. Satte mig slutligen hos en skräddare i hans bod nära
_Hassanein_, och hade olyckan att der träffa _bavaben_ af _Khan
Ga'far_, som helsade på mig och kallade mig _khevage_. Jag antog en
vredgad min och låtsade ej förstå att han mente mig. Han lemnade oss
äfven snart, men låt se om det skall hafva några följder med sig. Satt
vidare en stund i cafét hos _Hanafi_ och en stund i vår port.

Maj 23.

Vandrade på förmiddagen af och an, gjorde äfven en tur i _Khan
khalili_ och såg på _sok_. Straxt efter middagen var en förfärlig
_samom_, som fyllde mina rum med stoft och damm, samt både inne och
ute nästan förtog mig andan. Luften var fördunklad af stoftmoln och
de fina sandkornen flögo längs marken, piskande känbart mina nakna
ben. Vandrade litet utom _Babennasr_, men vände snart om. Vid
återkomsten satt jag en stund i cafét hos _Mustafa_. När jag kom hem
föll smått regn. Om aftonen satt i _Azbukijeh_ och andades den friska
nordanvinden, som nu sakta blåst upp.

Maj 24.

Gick på morgonen till Timofejef, för att få veta hvar shekh _Ibrahim
Dosoki_ bor. Sökte sedan upp hans hus, men träffade honom ej hemma.
Efter middagen hemtade shekh _'Ali_ och gick med honom utom staden till
cafét på _Shubra_ vägen, der vi tillbragte några timmar ända till efter
_'asr_. Tiden fördrefs med prat, tobaksrökning och kaffe, samt gick
förbi utan något särdeles nöje, men dock ganska angenämt. Hela aftonen
satt jag hos _Abdolkhalik_ i hans bod med några andra.

Maj 25.

Gick till Bokti, men träffade honom ej hemma. Vandrade sedan upp på
sandhögarne utanför _Babennasr_ och satt der en stund. Gick till Köhler
och träffade der shekh _Hamad_. Gick med honom till _Hanafis_ café,
satt der en stund med honom och inbillade honom att jag var moslim.

Maj 26.

Gick efter lektionen till Bokti och tog pengar. Träffade vid återgången
shekh _'Ali_, gick in till honom, åt frukost med honom och tillbragte
hela förmiddagen der. Fick bref från min mor och _Geitlin_, samt lefde
hela den öfriga dagen i tankarne hemma. Gjorde om aftonen en tur i
_Azbukijeh_, i det härligaste månsken.

Maj 27.

Var hela förmiddagen sysselsatt först med shekh _'Alis_ lektion, sedan
med shekh _Hamads_ räkningar. Gick derefter ut, träffade _Sha'aravis_
bror och gick med honom ute i trädgårdar samt spatserade der ända
till _'asr_. Efter _maghrib_ gick jag ut och tog mig en promenad vid
_Birket_ i det vackraste månljus; gick sedan till Timofejef, der jag
hörde på hans lektion med shekh _Dosoki_. Han var vid högst dåligt
lynne i dag och det var tråkigt. Äfven jag hade ganska ledsamt och var
i en orolig, skakad stämning. Kom mycket sent hem med _Dosoki_.

Maj 28.

Träffade middagstiden åter _Sha'ravis_ bror shekh _Isa_ och gick med
honom i trädgårdar, der vi suto ända till _'asr_. Satt sedan i bodarne,
mest hos Abdolkhalik, der jag äfven tillbragte hela aftonen och hörde
på historier om shekh _Ibrahim_. Han vore en _sufli_, tvättade sig i
mjölk och hade allehanda choser för sig vid bönen. Med _'Ali_ kom jag
om aftonen på giftermåls-kapitlet; han ville prompt gifta mig med sin
dotter och bad mig förän jag gick till sängs göra min tvagning samt
läsa böner, så skulle jag sedan i drömmen få se om detta giftermål
vore mig _nasil_ eller ej. Eller ock skulle jag tillbringa natten i
_Sejidna Hossein_, i väntan på drömmar der. Så hade han gjort och i
drömmen der sett _Hossein_ sjelf, med ett ansigte som fullmånen och ett
silfverhvitt skägg.

Maj 29.

Satt på förmiddagen hos _Wrede_. Hade besök på eftermiddagen af
Timofejef. Gjorde om aftonen med _Sejid 'Ali_ en tur i _Azbukijeh_ och
satt länge hos _Hanafi_. Vid återkomsten vek in i ett hus, der bröllop
firades, väntande att få höra en _'almeh_; men då det var en gosse
som sjöng, vände vi om och gingo hem att dricka thé.

Maj 30.

Gick efter lektionen ut på sandbackarne och tog en promenad i
trädgårdarne. Efter middagen satt en stund hos shekh _'Ali_, jemte en
annan shekh. _'Ali_ gick till _Demerdash_, men jag blef hemma, gjorde
mot aftonen en tur i _Azbukijeh_ och satt vid hemkomsten ännu en lång
stund i vår port.

Maj 31.

Träffade om morgonen shekh _'Ali_, sittande hos en _'attar_ i hans
grannskap. Vi blefvo sittande dels der, dels hos _'Ali_, ända till
närmare _selam_, då jag gick till Timofejef och satt der till en stund
efter middagen. Jag hade knappt kommit hem, då _Sejid 'Ali_ hemtade
mig en _Sa'idi_ af _Sa'di tarikan_, som i säckar hade allehanda ödlor
och ormar samt i små tenn-askar skorpioner. Han släppte ut dem och lät
dem springa på sina armar, utan att de gjorde honom någon skada. Jag
var ej utan rädsla och farhåga för dem. Kort före _maghrib_ kom shekh
_'Ali_ till mig, hvarpå vi begåfvo oss alla tre ut till _Imam Shafei_
och _lmam Lesi_, der vi gjorde vår _zijaret_ och tillbragte natten. På
det förra stället gjorde man blott _makra_, på det senare _zikr_, men
jag somnade medan vi hörde på den senare. Vi gingo derföre ut, satte
oss på en _mastabe_ och åto _battih_ i det härligaste mildaste månsken,
samt suto sedan i ett café vid vägen. Derefter lägrade vi oss i _Imam
Shafeis_ moské och sofvo, sedan vi der gjort vårt aftonmål med ost och
bröd. Loppor och annan ohyra gåfvo mig dock ingen ro eller sömn, så att
jag steg upp om morgonen ganska sömnig och trött, tvättade mig i _medan_
samt gjorde min morgonbön.

Juni 1.

Vi kommo bittida hem före solen och höllo vår lektion. Derefter ville
jag sofva, men då sömnen ej kom, begaf jag mig ut för att söka upp
_Lane_, men fann ej hans hus. Middagstiden fick besök af _fikh Isa_,
som satt hos mig en stund. Härefter somnade jag och väcktes först
närmare _maghrib_ af _Sejid 'Ali_. Gingo till _Ibrahim effendi_, der
_sabheh_ hölls för hans i dag aflidna hustru. Den bestod af en _khatme_
och mycket folk var församladt, sittande dels på _mastaber_ utanför
husen, dels på mattor utbredda på sjelfva gatan. Jag var sömnig och
trött, hvarföre vi ej stannade der länge. När jag kom hem lade jag mig
genast, ty jag var mycket medtagen och halft yr i hufvudet, dels af
trötthet, dels ock kanske af _hashishe_, som jag köpt i en liten bod,
men hvaraf jag dock ej kände någon egentlig rusig sinnesstämning.

Juni 2.

På förmiddagen kom _Isa_ hit jemte ormfångaren _'Ali_, hemtande åt mig
ödlor och skorpioner. Han lekte och handterade dem behändigt, utan att
de skadade honom. Jag lät hemta arrak och lade dem deri, då _'Ali_
äfven tog sig två dugtiga klunkar deraf. Han blef länge sittande hos
mig i väntan på _Sejid 'Ali_, som dock ej kom. Före _'asr_ en stund
gick jag ut, och satt hos _'attaren Mohammad_ i väntan på shekh _'Ali_;
han kom kort derpå och höll sin lektion i _'attar_-boden för honom,
en _'Abdolla_ och mig. Efter lektionens slut gick jag till _'Ali_, åt
qvällsvard hos honom och satt en stund efter _maghrib_. Derefter drack
jag hemma thé med _Abdolkhalik_ och _Mohammad Sa'odi_. Tog derefter
_'Ali_ med mig och gick ner till huset der bröllop firades, och der
i dag en _'almeh Vasileh_ sjöng. Den lilla stund jag stod på gården
och hörde henne, sjöng hon nästan beständigt samma strof, enkel och
enformig, åtföljd af höga bifalls-utrop från det stora auditorium.

Juni 3.

Satt hemma till middagstiden, då jag gjorde en promenad i trädgårdar,
på fältet och på sandhögarne i solhettan. Vid återkomsten satt i
grannbodarne i _Gemelijeh_ och hade öfverhufvud tråkigt hela dagen. Om
aftonen gick till bröllopsgården, der i dag _zikr_ hölls. Jag dröjde
der blott en liten stund, men när jag kom hem var jag yr i hufvudet och
liksom rusig. Så var äfven _Sejid 'Ali_ och flere andra utom oss.

Juni 4.

Efter middagen gick jag till shekh _Mohammad_ och satt hos honom till
efter _'asr_, då shekh _'Ali_ kom samt höll sin lektion i hans bod
för sina tvenne dagliga åhörare och mig. När jag närmare _maghrib_
kom hem derifrån, mötte mig _Sejid 'Alis_ son och sade att man tagit
hans far och fört honom i _karakan_. Jag följde honom dit och erfor
att han i handel fått ett falskt 5 piasters stycke, samt då han velat
ge det tillbaka, dess ägare nekat emottaga det och beskyllt honom för
utprånglande af falskt mynt. Han fick dock lof att tillbringa natten i
högvakten. Aftonen tillbragte jag hos Köhler och gjorde en liten
promenad med honom och Timofejef i _Azbukijeh_. Vädret är hett och
qvalmigt samt, såsom man säger, mycket sjukligt.

Juni 5.

Hade om morgonen bestyr med att sätta _'Ali_ på fri fot från högvakten,
och gick bittida ut vid solens uppgång. Gick i _Azbukijeh_, njutande
af den härliga, ljufliga morgonen och doften, som steg upp från
acacia-träden. Var flere gånger i kansliet förän jag träffade _Amin
agha_; då jag slutligen fick tag på honom, gick jag med honom till
_Sabit bey_, der domaren frågade _Amin_ flere gånger om jag vore moslim,
men han gaf alltid undvikande svar. Slutligen framkallades både _'Ali_
och den han tagit pengar af, då domen fälldes så, att _'Ali_ frikändes
och den andre skulle föras upp till citadellet, sedan han här fått
några dugtiga käpprapp på sitt turbanade hufvud. När således saken
var afgjord och jag fått _'Ali_ bort, gingo vi hemåt, men veko in hos
shekh _'Ali_, som sedan följde oss hem och gaf mig lektionen. Närmare
_'asr_ gick till shekh _Mohammad_, väntande der shekh _'Ali_, som
slutligen kom och höll sin lektion i boden. Vid _'esha_ gick med _'Ali_
till bröllopsgården och hörde en konsert. Det var ej utan att jag hade
något tråkigt der, hvarföre jag äfven snart gick bort. Samlingen var
oändligen stor och fyllde den rymliga gården.

Juni 6.

Träffade middagstiden shekh _Isa_ samt en annan _fiki_, med hvilka jag
gick ut i en trädgård. Vi skickade derifrån efter _boze_ och drucko.
Denna dryck har ett högst vidrigt utseende, tjock och ljusgrå, såsom
tjock hafresoppa. Dess smak var mig lika obehaglig, sötsur. Jag kunde
ej dricka mer än en liten mugg till hälften. Det öfriga tömde mina
begge _fikih_ med god smak, under det de sofisticerade bort _heram_
i denna dryck. Shekh _Mohammad_ tycktes bli litet rusig, båda två
något upplifvade och uppspelta. De trugade mig mycket att dricka, men
jag kunde ej få ned den tjocka otäcka drycken. Vid _'asr_ kommo vi
hem. Om aftonen gick _sejid 'Ali_ till _Demerdash_ och ville ha mig i
följe med sig, men jag blef hemma och gjorde sedan en lång promenad i
_Azbukijeh_. Vid hemkomsten vek jag in i _Abdolkhaliks_ bröllopsgård
och hörde en liten stund på _Sakine_, Kairos nuvarande berömdaste
sångerska. Hon behagade mig ock i sjelfva verket mer än alla dem jag
hittills hört; men i anseende till den stora trängseln på gården, som
gjorde att jag ingen plats kunde finna, gick jag snart bort.

Juni 7.

Hade besök af _'Ali havi_, som åter hemtade hit några skorpioner och
andra djur. Derefter kom Amin agha och kallade mig till kansliet, der
jag genom _Köhler_ fick underrättelse från _Spitznagel_ om ankomsten af
kreditivet från _Bonsdorff_. Gick till Timofejef samt en stund efter
middagen med honom till _Ibrahim Dosoki_, som allt ännu var vid högst
dåligt lynne, hvarföre visiten var högst tråkig. Derefter sökte vi
_Mohammad Ajads_ bror Mustafa, men han var ej hemma. Gingo så hem till
mig, suto en stund tills _Abdollohabs ziffeh_ passerat här förbi, och
gingo så ut för att se derpå. Det var en stor och prydlig procession,
med 2 _khovals_, 3 à 4 omskurna piltar, _mohattabin_ kämpar och annat,
jemte militär och nationalmusik. Kommo hem kort efter 'esha och drucko
thé, under det sejid 'Ali dikterade för mig allehanda böner, som skulle
gagna vid åtskilliga tillfällen.

Juni 8.

Hade efter lektionen ett otäckt arbete med att kasta bort för ruttnade
ödlor samt tvätta och ömsa de qvarblifna i nytt sprit. Derefter gingo
vi i badstuga. Efter _'asr_ gick till _Mohammads 'altar_-bod, der shekh
_'Ali_ just hade slutat sin lektion. De suto nu och pratade, jemte en
fjerde, och jag blef sittande med dem till närmare _maghrib_. Mötte
på vägen shekh _'Ali_, sittande vid _vekalen_ midtemot hans hus; han
följde mig till _Azbukijeh_, der vi blefvo sittande hos _Hanafi_ och
insöpo väldoften, som uppsteg från acacia-träden. Han underhöll mig med
historier om _Sejid Ahmed Bedavi_ och hans underverk. Han hade bland
annat före sin födelse varit synlig och stridt emot de otrogna.

Juni 9.

Gjorde en lång vandring mest utanför staden och passerade 5 af stadens
portar. Kom hem kort efter middagen, ganska trött efter den långa
promenaden, och tog mig en lur ända till _'asr_. Efter _maghrib_ gjorde
jag åter en lång spatsertur i _Azbukijeh_ och andra trakter af staden,
samt var öfverhufvud vid högst dåligt lynne, plågad af hemlängtan efter
vår ljufva nordiska sommar.

Juni 10.

Gick efter morgonlektionen ut till Wrede och satt hos honom ända till
närmare middagen; drack äfven något Madera-vin, som jag ej smakat sedan
jag kommit till Egypten. Träffade hos honom äfven en Tysk sjökapten,
hvars fartyg ligger i Suez. Efter _'asr_ gick till shekh _Mohammads
'attar_-bod, hörde på shekh _'Alis_ lektion och gick derefter med
honom hem i hans hus, der vi intogo vårt aftonmål, som var särdeles
väl tillredt. Sedan vi hemma hos honom gjort vår _maghrib_- och
_'esha_-bön, gingo vi till den bredvid hans hus belägna _Ghamri_
moskén, der i afton (såsom en måndagsafton) hölls en _makra_, d.v.s.
reciterades (tror jag) en fjerdedel af Koran. Hvar och en reciterade en
stump och corrigerades af _shekh el makra_. Största delen af läsarena
voro ganska dåliga recitörer, isynnerhet min _'attar_-shekh _Mohammad_.
Vi suto i ett litet sällskap, nära till randen af den öppna,
fyrkantiga, taklösa plats invid moskén, som på alla sidor omgifves af
pelargångar, hörande på historier och berättelser, som uppdukades af
några bland sällskapet; jag var mest sysselsatt med att betrakta vår
klart lysande nordiska Stora björn, som nu stod rätt öfver oss.

Juni 11.

Hade efter lektionen besök af shekh _Ibrahim_, som nu på så lång tid
ej låtit se sig. Han var dock högst tråkig, satt mest hela tiden och
tittade sig i spegeln, som han bad mig hemta fram. Gick utom staden,
andades den friska ökenluften och satt en god stund uppe på Sandbergen
utanför Bab ennasr. Före _'asr_ gick till _Wrede_, som föreläste mig
företalet till sin resebeskrifning, den han nu håller på att göra
färdig. Gick med honom att söka hans svåger, en naturalist. Träffade
ej honom, men hans mor, en tjock, otäck gammal Tyska eller Italienska,
som visade mig allehanda af sin sons preparater. Gingo snart derifrån
till _Clot beys_ hus, der mannen arbetar. Han var dock nu ej der.
Jag betraktade der allehanda arbeten och preparater, dels vanliga
menniskoskeletter, dels andra preparater för comparativ anatomi. En
liten Italienare var sysselsatt med att göra Clot beys bild i gips,
i full uniform, och höll just nu på med att smörja hans stjernor på
bröstet. Mot aftonen förargade jag mig högeligen öfver sejid _'Ali_,
så att jag gick ut och åt, utan att vänta på hans qvällsvard. Han
sof ute hela natten, sedan han (under det jag vandrade omkring i
_Ezbekijeh_) förgäfves väntat på mig hos Abdolkhalik, för hvilken han
beklagat sig öfver mig och hvars förmedling i saken han sökt, på det
här vanliga sättet.

Juni 12.

Gick middagstiden till _Wrede_, der jag träffade två andra Tyskar och
efter en kort väntan äfven hans svåger, med hvilken jag talade om djur
och preparater för vårt anatomiska kabinett. Kort före _'asr_ gick ner
i grannbodarne och hörde på underliga berättelser om af djefvulen
besatta menniskor, _melbosin_, som _Mohammad Saleh_ trakterade oss med.
Bland annat att hans faster en tid varit besatt af en _'afrit_. Man
hade tillkallat en berömd _fikih_, som läst öfver henne allehanda
besvärjelseformler, men fått af _Ginn_ det svaret att han måtte upphöra
dermed, ty _Ginn_ ville ej lemna qvinnan förän han dödat henne. Men
denne Ginn var Mohammad isynnerhet särdeles bevågen. Han talade med en
egen fin stämma ur qvinnans mun och bad honom sätta t.ex. en tallrik
uti ett skåp, som var tomt på allt, och då _Mohammad_ efter en stund
öppnade den tillslutna dörren till skåpet, såg han tallriken full med
konfekt eller frukt, ehuru frukttiden ej var inne; eller ock gaf den
honom kött till kalas eller pengar, 12 till 20 piaster, o.s.v. Icke
nog med att en _Ginn_ besatt henne, äfven _Ginnns_ slägtingar (såsom
syster och bror) bodde uti henne och talade hvar och en med sin stämma
ur hennes mun. Denna _Ginn_-familj kallade sig sjelf Frankisk. En
annan, som var _melbos_, talade flytande och perfekt Fransyska under
sina anfall. Det är förunderligt att se, huru de sjelfva tro sina
berättelser, så galna de än må vara; _Mohammad Saleh_ tyckes dock vara
en mer än vanligt fördomsfri moslim. Allt detta sade han sig sjelf
hafva öfverlefvat och sett med egna ögon. Efter _'asr_ gick jag till
vår grammatikaliska _meglis_ i shekh _Mohammads 'attar_-bod och hörde
på shekh _'Alis_ lektion samt pratade med dem.

Juni 13.

Gick på förmiddagen ut och vandrade i Judeqvarteret, der jag mötte
många särdeles vackra Judinnor. Gick sedan till Timofejef och Köhler,
der jag blef sittande ända till närmare _'asr_, då Timofejef och jag
gingo till doktor _Prunner_, som jag ville rådföra angående anatomiska
preparater. Gick med _sejid 'Ali_ till shekh _Demerdash_, der vi
tillbragte natten; men jag hade särdeles tråkigt.

Juni 14.

Gick ut på förmiddagen till shekh _'Ali_, hos hvilken jag i hans hus
tillbragte tiden ända till _Selam_ med läsande jemte honom. Under
middagsbönen gjorde jag en vandring i _Azbukijeh_, satt i ett café och
rökte. Sedan gick jag hem och tog mig en lur till _'asr_, då jag blef
uppväckt af ormfångaren _'Ali_ och _Timofejef_; den senare hemtade
mig mitt creditiv och den förre 2 stora ormar, med hvilka han här
gjorde stort oväsende, jemte några ödlor. Timofejef blef hos mig hela
eftermiddagen, hvarefter vi med _sejid 'Ali_ gingo ut, först i ett café
att höra på _Sha'er_, sedan vandrade omkring hit och dit.

Juni 15.

Hade redan bittida besök af min ormfångare. Hade sedan språng och
bestyr hela förmiddagen, dels med preparatorn _Jusuf_ och _Palme_, dels
med mitt creditiv. Satt vidare hemma och väntade på _'Ali_, som åter
ej visade sig på hela dagen, till min stora förargelse. Vid _'asr_
lyftade och deponerade pengarne hos Bokti. Hörde så på shekh _'Alis_
lektion och var efter dess slut en stund hos honom i hans hus. Efter
_maghrib_ tog jag honom med mig och satt i _Azbukijeh_ i allén
hos _Hanafi_. Jag har ändteligen i shekh _'Ali_ funnit en man, som
jag riktigt trifves tillsammans med. Var äfven vid _'asr_ uppe hos
_Prunner_ och visade honom de preparater, jag såsom prof hade tagit
af _Jusuf_. Han gillade dem och äfven priset, som _Jusuf_ fordrat af
mig. _Prunner_ tyckes mig mera affektera, än verkligen hafva antagit
orientaliska eller fastmer Turkiska maner.

Juni 16.

Hade åter besök af min ormfångare, som hemtade mig en liten, men
särdeles argsint orm. Kort förut om morgonen kom hit en qvinna, af
hvilken för några dagar sedan en barberare ryckt ut en tand, men
sålunda att han tagit den bredvid liggande friska, i stället för den
sjuka. Kindbenet var nu svullet och hon hade svår värk. Derefter
hade besök af en gammal gubbe, hvars bekantskap jag gjort i _Demerdash_,
och som nu bjöd ut böcker åt mig. Medan han satt, kom äfven
_Abdolkhalik_ och kort derpå _Mohammad effendi_, som nu stigit upp
från sin sjukdom. Vi åto alla en liten frukost tillsammans. Gick
derefter att söka Jusuf, men träffade honom ej hemma. Vid _'asr_ hade
min skriftimma, hörde på shekh _'Ali_ och satt efter lektionen med
honom i hans hus. Vid hemkomsten satt länge vid vår port, jemte
_Abo khode_, som blåste för mig sin _zummara_; liksom alla sina
kolleger var han förtjust öfver sitt instrument, ehuru ringa, och
öfver sitt spel.

Juni 17.

Hade språng för att träffa _Jusuf_, af hvilken jag nu beställde en
samling af Nilens fiskar, hvar och en till ett pris af 10 piaster.
Köpte glasburkar för de små preparater, jag sjelf tänker göra. Hade
efter middagen min skriftimma, gick efter _'asr_ till shekh _'Ali_,
tog honom och sejid _'Ali_ med mig och gick till _Bolak_, der vi togo
en båt och satte öfver floden till andra stranden. Det var med ett
särdeles nöje jag åter färdades i båt, ehuru den var liten och blott
på en flod. På samma båt med oss voro 3 qvinnor, med de vackrast
tecknade ögonbryn jag nästan sett. öfverkomne valde vi ut en plats åt
oss, utbredde vår _lebbade_ och satte oss. Jag blef dock ej sittande,
utan gjorde en liten promenad omkring en trädgård och såg på den
särdeles vackert nedgående solen. Jag kunde ej förmå mitt sällskap
att slå sig ner der, emedan det var något afsides från den plats, der
allt folk var församladt; liksom alla andra i Kairo voro de rädda för
röfvare. Samlingen här på stranden var ej särdeles talrik, de flesta
tycktes ha samlat sig på ett stort öppet sandfält nedanför _Bolak_,
der ett stort antal tält voro uppslagna och derifrån hela natten lyste
talrika ljus. På den strand der vi voro, hade man utbredt _battikh_
till oändlighet, på ett öppet något under flodbrädden sänkt fält, som
utgjorde den egentliga platsen för festen. Hvar och en tycktes i afton
nödvändigt böra äta _battikh_ och det tycktes vara nästan det enda
nöjet. Några sångare med _tarabuckor_ hade äfven samlat åhörare omkring
sig och i buskarne sade man Siréner locka ynglingar till sig,
ehuru soldater vandrade omkring för att förekomma oskick. Sedan vi
gjort vårt aftonmål med ost och _battikh_, flyttade vi oss till brädden
af den höga och branta flodstranden, der vi kokade thé och kaffe.
Jag vandrade ännu litet omkring, för att se hvarmed folket roade sig,
men kunde ej finna just någonting. Man känner här just intet annat nöje,
än att sitta stilla och orörlig, dricka kaffe, röka och prata. Sedan
jag vandrat omkring i mörkret, återvände jag till mitt sällskap och
lade mig att sofva på vår _lebbade_ under bar himmel. Jag somnade godt
och sof hela natten roligt. Det var nemligen i dag _lelet ennokta_, den
natten då man tror att den droppe faller ned i floden, som förorsakar
dess öfversvämning. Den skulle falla kl. omkring 3 à 4 d.v.s. 9 à 10
på aftonen; men ingen tycktes ge akt på eller bry sig om denna tid.
Åtminstone gafs den ej på något sätt tillkänna. Båtar, som färdades
öfver om natten, aflossade några skott, äfven några hördes från fasta
landet, men utan afseende på tiden då _nokta_ föll.

Juni 18.

Sällskapet, som föga hade sofvit under hela natten, utan varit
sysselsatta med prat och kaffe, väckte upp mig litet före solens
uppgång, då vi gingo i en moské och gjorde morgonbön. Den var högst
ruskig, dess _meda_ ingalunda inbjudande. Shekh _'Ali_ föredrog ock
derföre att blifva under bar himmel. Sedan vi druckit kaffe och
försett oss med provision, togo vi en liten båt samt begåfvo oss med
god nordlig vind uppåt floden, i grenen mellan _Embabe_ och _Ibrahim_
pashas ö; landade under _Soleiman aghas_ palats, gingo upp och besågo
den vidsträckta trädgården, som ännu är för ny för att kunna vara rätt
vacker. Seglade så längre upp i hett baddande förmiddags solsken,
landade vid ön och simmade. Sedan fortsatte vi färden och efter
att flera gånger hafva satt på i gyttjan, i anseende till det låga
vattenståndet, landstego vi slutligen på _Erroda_, gingo snedt deröfver
och stannade vid _Manjal_-färjan, der vi bredde ut vår _lebbade_ på
stenläggningen. Kamraterna (som ehuru här barnfödda jag tror aldrig
förut hade varit på _Roda_) voro högst trötta och ömkliga, samt
föredrogo att här midt i vägen taga sig en middagslur, under det jag
gjorde en promenad omkring den utomordentligt vackra, i Engelsk smak
anlaggda trädgården, betraktande påfoglarne, som der förvaras i ett
enkom för dem inredt hus. Sedan de andra vaknat en stund efter middagen,
begåfvo vi oss bort, men alla voro högst tråkiga och medtagna
af den lilla färden, äfvensom af hettan, öfver hvilken de högeligen
beklagade sig, ehuru jag fann mig ganska väl i den. Vi vandrade så den
ganska långa vägen genom staden hem till shekh _'Ali_, der vi en stund
hvilade och sedan begåfvo oss hem. Kort derpå fingo vi besök af den
gamla gubben, som tyckes vilja bli mig en bokskaffare. Efter _maghrib_
satt jag hos _Abo Noris_ med shekh _Sha'ravi_ och hans bror, samt hörde
på _Abo khodes zummara_. Han sade sig i dag hafva ätit, utom _boze_,
äfven _hashish_, och tycktes också vara rusig. När jag kom hem, fann
jag att gubben hade kommit tillbaka och tagit nattqvarter hos mig,
såsom ock _'Alis_ son.

Juni 19.

Hade besök af min ormfångare; jag tog några ormar och gjorde upp
räkning med honom, med hvilken han ej tycktes vara särdeles nöjd.
Vandrade på förmiddagen omkring i _Muski_ och till _Jusufs_ arbetsrum
i _Clot beys_ hus. Efter _'asr_ hörde på _'Alis_ lektion och satt
derefter med honom och shekh _Abdolla_ i hans hus. Shekh _Abdolla_ är
en högst rolig man, kanske den enda här hos hvilken jag funnit spår af
humor. Vandrade om aftonen mycket omkring i _Azbukijeh_ af och an,
samt satte mig slutligen att hvila hos _Hanafi_, dit _sejid 'Ali_
begifvit sig före mig; med honom gjorde jag en tur till _Ghorijeh_,
der vi veko in i ett café och sågo på _Hashashin_. De suto tysta och
stilla, gjorde intet oväsende, utan gingo lika vackert bort, sedan hvar
och en tagit sig några rökar från den af en gosse kringburna _hashish_
gazen.

Juni 20.

Gick på förmiddagen till Köhler och Timofejef. Efter _'asr_ gjorde
jag mitt aftonmål, för att låta sejid _'Ali_ gå bittida till shekh
_Demerdash_. Derefter gick jag till shekh _'Ali_ och satt hos honom
ända till _maghrib_, då vi båda gingo till _Hanafi_ i _Azbukijeh_.

Juni 21.

Satt hela förmiddagen hemma väntande på shekh _'Ali_ och _Abdolla_, med
hvilka jag kommit öfverens att göra en tur till _Roda_, men de kommo
ej. Hade härunder besök af den sjuka qvinnan och två henne åtföljande
karlar; på den ena drog jag ut en murken tand, under skrik och jemmer.
Efter _'asr_ hörde på shekh _'Alis_ lektion, satt sedan med honom i
hans hus och kom öfverens att han skulle ge mig en lektion äfven mellan
_'asr_ och _maghrib_ hvarje dag. Om aftonen vandrade oupphörligt af och
an i _Azbukijeh_ och hade tråkigt.

Juni 22.

Hade besök af _'Ali_ ormfångaren och tog af honom åtskilligt, som
jag skickade till _Jusuf_. Gjorde derefter en lång promenad i det så
kallade Turkqvarteret, _Ezbekijeh_ och andra trakter, genom hvilka jag
ännu ej vandrat. Öfverallt träffade jag gamla fallande och förfallna
hus, samt emellan dem nya i Turkisk eller Frankisk smak uppförda.

Juni 23.

Gjorde efter lektionen en lång vandring, först upp till _Romeli_ ut
från staden, till den lilla soldatkolonin under _Gebel elgujuzi_. Med
stor förundran betraktade jag här det väldiga lodrätt nedstigande
berget, om hvilket jag hittills gjort mig alldeles oriktigt begrepp. In
i grunden af berget var uthugget ett magasin för krut, som fabriceras i
en fabrik uppe på toppen. En stor framskjutande kant deraf bildade ett
naturligt hvalf öfver porten. Jag träffade här 2 Turkar, som tycktes
vara dess väktare. De rådde mig att vid min återgång till staden ej
göra omvägen längsmed muren och på bergen, ty här funnes _harami_,
som säkert skulle plundra mig. Allt folk här ha en förfärlig spökrädsla
för röfvare. Jag steg upp på berget på den gjorda vägen, som leder upp
till fabriken, allt förvånad öfver det väldiga berget och de underliga
grottbildningarne, som syntes öfverallt. Uppkommen på toppen, kunde
jag nu rätt skåda öfver den storartade Nildalen, begränsad af _Gizeh_
och _Sakkara_ pyramiderna. Jag fröjdade mig högeligen, tyckande mig
nu först rätt fatta det väldiga och grandiösa i Afrikas natur. Jag
steg dock snart ner igen, utan att besöka hvarken fabriken eller den
moské, som står här uppe, och vandrade genom en usel soldatstad utanför
stadsporten under citadellet in i staden, men åter snart ut genom en
annan port och så utanför stadsmuren ända till _Bab ennasr_. I ett café
här träffade jag _Mohammad Rosas_ och _Abdolkarim_. Satt med dem en
stund och följde sedan den förre hem i hans hus, der han visade mig
allehanda små lappris-saker, mest af Frankisk beredning, t.ex. magneter,
hvilkas verkan jag ej låtsade förstå, till hans stora fröjd;
allt var till största delen gammalt skräp, men han tycktes sätta stort
värde derpå. Så t.ex. gamla usla taflor m.m., hvars beskådande skulle
hafva tråkat ut mig, om jag ej sett hans fröjd öfver den förundran jag
låtsade. Efter _maghrib_ gjorde slag i _Azbukijeh_ och var sedan på en
_Sibhe_ för _Abdolkarims_ aflidna dotter.

Juni 24.

Gjorde på förmiddagen efter lektionen en lång vandring, först genom
Judeqvarteret och sedan genom åtskilliga delar af staden, der jag ej
förr färdats fram. Hade min skriftimma och min eftermiddags lektion
hos shekh _'Ali_; gick med honom efter _maghrib_ till _Azbukijeh_ och
satt i cafét hos _Hanafi_ till en stund efter _'esha_, i det ljufvaste
månsken och den mildaste luft, uppfriskad af nordanvind. Så hade jag
fått slut på min midsommarsdag här, utan någon fröjd, men dock utan
tråkighet.

Juni 25.

Gjorde åter på förmiddagen långa vandringar i öde och förstörda trakter
af staden, sedan jag hemma frukosterat med shekhen från _Demerdash_.
För öfrigt gick dagen som vanligt.

Juni 26.

Var på förmiddagen i kansliet och tog pengar af Köhler samt gjorde
en liten vandring i _Khan khalili_, der jag köpte ett par nya skor,
äfvensom i trädgårdarne. Vid _maghrib_ då jag kom hem från shekh
_'Ali_, kallade mig _Khalil_ till sin bod för att se på en carierad
tand, som plågade _Rifa effendi_. Jag var högst generad af hans
bekantskap, men kunde ej undgå den. Knappt hade jag åter hunnit upp
i mitt rum, så kom han, jemte en af mina bekanta Araber, upp till
mig. Han hade dock ej mod att låta mig rycka ut tanden, utan tycktes
vara mycket pjåkig och sensibel, som han sjelf sade. Han var högst
frågvis och jag var oförsigtig nog att låta honom veta för mycket; jag
fruktar verkligen ledsamma följder af denna bekantskap. Vi talade mest
Franska och det förundrar mig att han ej kan tala detta språk bättre
än han gör. Sedan han gått bort, gjorde jag en liten vandring omkring
_Azbukijeh_, samt till cafét vid _Hassanein_, der jag hörde på en
_Muhaddit_.

Juni 27.

Gjorde efter lektionen en liten vandring till _Khan khalili_, der jag
köpte en divan af shekh _Ibn elvarak_. Hade besök af ormsamlaren, tog
af honom några småsaker och grälade om priset. För öfrigt gick dagen
som vanligt. Satt med shekh _'Ali_ en stund hos _Hanafi_ och gick
sedan med honom till en handelsman från _Mergus_, som i afton hade en
_khatme_ i sitt hus i _Muski_. Det var i afton _molid shekh Selameh_,
som har en liten _kubba_ och ett litet bönehus här i _Muski_. Folk var
församladt till stor mängd och äfven mycket qvinnor. Vi gjorde vår
_zijareh_ hos shekhen, trängande oss in till hans _kubba_ genom den
derinvid hoppackade qvinnoskaran. Derefter gingo vi in till
handelsmannen och hörde på _khatmen_. Vi suto omkring 2 timmar
och jag hade ganska tråkigt, ehuru shekherna som föredrogo,
voro utvalda och ovanligt goda.

Juni 28.

Gick bittida jemte _sejid 'Ali_ till Abdolkhaliks brorsdotters _turba_,
der 5 _fokeha_ gjorde en _khatme_. Vi suto der en stund och hörde på
dem i ett sällskap af omkring 10 personer, bland hvilka en gammal gubbe
med grått skägg, som satt och gret. Gjorde en vandring utåt Bolak
och utanför staden, samt satte mig sedan i ett café i _Azbukijeh_
allena, väntande slutet af fredagsbönen. Efter _maghrib_ vandrade jag
oupphörligen omkring i _Azbukijeh_, i det ljufvaste månsken och den
mildaste luft.

Juni 29.

Hade under lektionen besök af ormfångaren, kort derpå af _Abdolkhalik_
och _Hassan_, som jag åderlät, vidare af gubben från _Demerdash_, med
hvilken jag åt frukost tillsammans; vidare af några från _Divan el
mudaris_, bland hvilka en hade sjukt öga och som jag skref recept åt.
Jag fruktar ledsamma följder af min bekantskap i _Divan el mudaris_.
Gick vid _maghrib_ med _sejid 'Ali_ ut till sultan _Kaid beys_ moské,
som ligger i en liten gammal ödelaggd by, utanför staden invid Kairos
största begrafningsplats. Här var i dag _gama' shekh Ibrahim Dosoki_,
d.v.s. folk samlades hit, tillbragte natten under _zikr_ och begåfvo
sig om morgonen upp till citadellet, för att der få afgjordt när hans
fest skulle firas samt för att erhålla tillåtelse och _firman_ till
den. Hans fest firas ungefär en månad härefter på sjelfva Nilen,
nedanför en till hans ära uppförd moské. Här i _Kaid bey_ ligger en
af hans _kholafa_ begrafven. Vi gjorde vår _zijareh_ hos den här
likaledes begrafna shekh _'Afifi_, i hvars bönehus vi suto och hörde på
en särdeles vacker _zikr_. Äfven några andra shekher besökte vi, samt
suto en stund och hörde på de _zikr_, som höllos för hvar och en. Folk
var samladt till stor mängd och roade sig, som vanligt, med att sitta
i cafén eller moskéer och prata. Jag vandrade omkring utanför byn och
insöp ljuf, mild nordanvind, som blåste fram öfver öknen. Månen var nu
full och särdeles klar på den blåa himmelen. Vi kommo hem kl. 4 à la
Ture i det ljufvaste väder.

Juni 30.

Hade om morgonen efter lektionen en liten dispyt med shekh _'Ali_
om Nilens öfversvämning, hvars orsak jag förklarade vara det ymniga
regn, som denna tid faller i Nubien. Han sade den öfversvämma från
källor i paradiset och allt vara _min 'alm allah_. Dispyten var
temmeligen liflig, dock utan hetta och slöts dermed att jag fann för
godt att tiga, när han hemtade sina bevis från _Sunna_. Gick kort
efter lektionen upp på sandhögarne utanför _Bab ennasr_, satt der och
inandades ökenluften. Det var i dag liksom i går, en ovanligt stark
hetta, så att den NV-vind som blåste hade nästan ingen friskhet med
sig. För öfrigt tillbragte jag dagen i lättja och tråkighet, ty för den
starka hettan hade jag ej lust till någonting. Gjorde en spatsertur
omkring _Birket_, men äfven här var luften het och föga frisk. Kände
mig om aftonen särdeles trött och alldeles medtagen.

Juli 1.

Gjorde en lång vandring i _Khan khalili_, såg på marknaden der och
köpte mig äfven några småsaker. Efter middagen gick i badstuga, för
att litet afkyla mig från den olidliga starka hettan i dag. Sedan jag
kommit derifrån blef jag hemma och led förfärligt af hettan i mina rum.

Jult 2.

Hade besök af shekh _Ibrahim_, som jag nu på så lång tid ej sett,
hvarken hemma hos mig eller ute. Han talade om en man, som kommit hit
och föregifvit sig hafva blifvit fången af Franger samt tillbragt 12
år hos dem i fångenskap, men nu nyligen i en dröm blifvit besökt af
_sejid Ahmad elbedavi_, af honom omedelbarligen förd till _Tanta_, samt
derifrån åter kommit hit, för att tala med shekh _Ettamim_. Historien
kommenterades här hos mig såsom bedrägeri. Man tyckes småningom äfven
här börja förlora tron på underverk. Efter _maghrib_ gick med _sejid
'Ali_ och gjorde vår _zijaret_ hos _Sejideh Nefhise_, hvars _molid_ nu
firas. Vi suto invid hennes _kobba_, läste sjelfva och läto en _fikih_
för 5 fadda läsa _Surah Jasin_ der. Vandrade omkring i hennes lilla,
men särdeles vackra moské. Besökte på återvägen _kobban_ för i hennes
farbror: _Mohammad elanvar, ibn elhasan ibn Hossein ibn 'Ali_. Här var
temmeligen mycket folk, dock klagade man att det ej var hälften af
hvad man i fordna tider varit van att se. Vi gjorde vandringen fram
och tillbaka nästan utan att hvila oss, hvarföre _sejid 'Ali_ kom hem
alldeles uttröttad och medtagen, såsom äfven jag till någon del.

Juli 3.

Åt frukost hemma med shekherna _'Ali och Ibrahim_, gick derefter ut
och vandrade i _Muski_, för att söka mig ett glas i mina söndrade gröna
glasögon, men fann intet. Dagen gick för öfrigt som vanligt med sina 2
lektioner.

Juli 4.

Gick efter lektionen för att taga pengar af _Bokti_, men träffade ej
honom och tog derföre af Köhler en liten summa. Vandrade derefter i
_Khan khalili_ och _Kutubijeh_, köpte äfven en bok i _Bejan_ och en
_Sahhara_, för afsändandet af böcker hem. Packade och rustade för
afresan till _rif_, tiden mellan _sohr_ och _'asr_, gick derefter till
_Bokti_, som var ovanligt artig och vänlig, förmodligen derföre att
jag alltid visat honom barskhet för hans småaktighet. Vid _maghrib_
underrättade jag _Sejid 'Ali_ att han skulle blifva här efter mig,
hvilket grep honom mycket, så att han tycktes vilja börja en scen,
hvilket jag dock afböjde med barska och vresiga miner. Gick till
trädgården i _Darb elginena_, som till en del var illuminerad, i
anledning deraf att en hökares son dessa dagar skall omskäras. Här
funnos i afton _'avalim_ och mycket folk var församladt för att höra
dem. Jag fann mig ej någon lämplig plats och folket var här värre än
hos oss att väsnas och höja sina förtjusningsutrop, så att jag ej väl
kunde höra sångerskan, förargade mig och gick snart bort. När jag kom
i trädgården och spatserade inom den, råkade jag ut för en ung Arab
vid _fiskijen_, som först, när jag satte mig, hojtade högst oartigt åt
mig. Jag hojtade lika barskt emot och tystade honom så. Sedan kom han
och satte sig bredvid mig, då jag bannade honom för hans ohöflighet.
Slutligen blef han högst mjuk, bad mig om förlåtelse och var särdeles
putslustig. Han sade sig vara dräng hos en Frankisk medicus.

Juli 5.

Förde _sahharan_ fullpackad med böcker och andra saker till _Bokti_.
När jag kom derifrån hade _Sejid 'Ali_ gått ut och tagit nyckeln med
sig. Jag fick dock upp dörren med min kappsäcks-nyckel, gick in och
väntade, men ingen kom. Efter middagen kom dock _Abdolkhalik_, och
sedan vi först en lång stund talat om allehanda likgiltiga saker,
började han med ingångsspråk om sin vänskap och kärlek till mig, samt
frågor om jag å min sida äfven hade vänskap för honom m.m.d. strunt
och ömkligt prat, som man beständigt hör i Kairo-boernas mun. Sedan
börjades hufvudsaken om _Sejid 'Ali_, att han hade samkat skuld på
sig under den tid han varit i min tjenst, att jag måtte betala dessa
skulder, hellre än att folk sedan skulle komma och rycka af honom hans
turban och _'ere_ o.s.v. Samma visa hade äfven shekh _Kolali_ hela
morgonen sjungit för mig, för att locka pengar af mig till betäckande
af den skuld, _Sejid 'Ali_ gjort hos honom för shawlar dem han tagit.
Under det Abdolkhalik satt och talade härom, kom _Sejid 'Ali_ och
underrättade oss om att då han gått ner kort efter mig, bärande min
_kabot_ och _ibrik_, folk samlats omkring honom och tagit dessa saker
ifrån honom, för de skulder han hade hos dem. Shekh _Kolali_ skaffade
dem dock snart tillbaka. Nu kom äfven effendin från _Divan el mudarias_
med sitt sjuka öga, och, sedan jag expedierat honom, _Mohammad
Sa'odi_; _Sejid 'Alis_ sak ventilerades alltfort och slöts, när deras
usla tiggande uttröttat mig, sålunda att jag spenderade en _colonnat_.
Sedan detta ändteligen var slut och de gått bort, skickade mig
shekh _Kolali_ 4 åsnor, som transporterade resten af mina saker till
shekh _'Ali_. Vid flyttningen hade jag äfven anledning att vara
missnöjd med _Sejid 'Ali_, ty sedan allt var i ordning stannade han
en stund efter, satte sig med oss i portgången och for ut emot shekh
_'Ali_, liksom han hemma hos mig gjort mot _Abdolkhalik_. Tiden var
nu förliden efter _'asr_, vi satte oss (shekh _'Ali_ och jag) uti
hans _mandara_, dit mina saker voro inflyttade, språkande om dagens
händelser och om _Sejid 'Ali_, hvars hela uppförande äfvensom skulder
han förklarade vara blott och bart skälmstycken. Om så förhåller sig,
som jag nästan har lust att tro, är det just ett vackert exempel på
trolöshet och skrymteri. Om aftonen gingo vi ner till _Azbukijeh_ och
suto hos _Hanafi_ till temmeligen sent. Sedan vi kommit hem, gjort vår
_maghrib_- och _esha_-bön, lade vi oss, jag i _mandaran_ och shekh _'Ali_
ute på gården på en _mastaba_; men förän vi somnade, sjöng han ännu ett
kapitel ur Koran, med ett särdeles vackert föredrag.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.