Title: Moralens utveckling - Fri bearbetning efter Ch. Letourneau: "L'évolution de la morale"
Author: Letourneau, Ch. (Charles), Key, Ellen
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Moralens utveckling - Fri bearbetning efter Ch. Letourneau: "L'évolution de la morale"" ***


Note: Images of the original pages can be downloaded from
      Click on "page-mages.zip" to download.



STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 35.

MORALENS UTVECKLING.

FRI BEARBETNING EFTER CH. LETOURNEAU:
"L'ÉVOLUTION DE LA MORALE"

af

ELLEN KEY,
författarinna.

Andra tillökade upplagan.

(Sjunde tusendet.)



STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.



                               Innehåll:


                          Moralens utveckling.

                    Inledning                         3.
                1.  Minnet som biologisk företeelse   5.
                2.  Djurens moral                     8.
                3.  Människans moral                 10.
                4.  Moralens fyra utvecklingsskeden  13.
                5.  Den djuriska moralen             14.
                    A. Människolifvets värde         14.
                    B. De svagas behandling          16.
                    C. Förhållandet mellan könen     20.
                    D. Aktning för äganderätten      25.
                    E. Altruism och pliktkänsla      26.
                6.  Vildens moral                    32.
                    A. Människolifvets värde         33.
                    B. De svagas behandling          37.
                    C. Förhållandet mellan könen     38.
                    D. Aktningen för äganderätten    38.
                    E. Altruism och pliktkänsla      38.
                7.  Den barbariska moralen           40.
                    A. Judarnas moral                41.
                    B. Grekernas och romarnas moral  43.
                    C. De germaniska folkens moral   46.
                8.  Den industriella moralen         50.
                9.  Slutord                          54.
                    Efterskrift                      56.


                               STOCKHOLM.
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.



                               Inledning.


I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska
människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra
sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.

Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma
egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid
icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter
om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att
iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling,
som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med
_moralens_ utveckling vi nu skola sysselsätta oss.

De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende
bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka
till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga
tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa
drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften
utvecklar sig _egoismen_ och ur släktbevarelsedriften _altruismen_, båda
lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta
sammanhang icke endast _själfviskhet_. Ordet innefattar här äfven
själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse -- eller med ett
ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en
»individ» -- d. v. s. en viss själfständig personlighet -- häfdar sin
säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. _Altruism_[2] åter är
känslan för _andras_ väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till
andras lycka.

Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss
själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men _begreppen_
om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en kompromiss
mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och altruismen som sin. Ju
lägre moralen står, desto längre är afståndet mellan egoism och
altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto mera samvärkan och
enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag framträder på det högre
moraliska skedet erkännandet af såväl den enskilda människans som
släktets berättigade kraf, och inom alla områden ser man en sträfvan att
förena de egoistiska och de altruistiska fordringarna med hvarandra. I
stort sedd blir därför moralens utvecklingshistoria en skildring af huru
människorna, drifna af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en
allt större växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af
hvilka ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes
som samhällets fullhet af lif.

Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens
utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som kanske
värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta sig in i
ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen så hofsam
som aktningen för sanningen medger.



                  1. Minnet som biologisk företeelse.


En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera något
eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa minnas hvilket
tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro, simma, dansa, gå
skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande
med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss
utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda!
Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror
på att man genom öfning kan _befästa de nödiga_ och utesluta _de onödiga
rörelserna_. Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på
ett s. k. _fysiologisk minne_ hos muskler, närver och i synnerhet
närvcentra genom hvilket de allt lättare och lättare göra om
skrifrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet
är olikt det psykologiska endast genom sin _omedvetenhet_. Man kan ju
gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att _medvetet_ minnas alla de
tidigare rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin
kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt -- eller rättare
automatiskt -- utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på att
hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara,
och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma
slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen ingångna återstoder af de
ofta förnyade rörelserna, hvilka småningom göra det möjligt att vi allt
lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[3]

Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en
närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa
»anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga, samt
mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i organismen.[4]

Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara
också de _moraliska_ egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna
skulle framgått af att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna
och genom dessa intryck framkallas nyssnämda benägenhet att åter -- och
lättare -- utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man
enligt språkbruket länge kallat »en andra natur», utan att dock veta
_huru_ sant detta talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar _instinkt_
hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta
att hönan rufvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro
hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock
kvar sin flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda
anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om
fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en
dylik, genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de
icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller
omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade
lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad färdighet, då
förloras också denna »instinkt» så småningom. Den tama ankan mister sin
längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes
med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel
kunde mångfaldigas.

Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa
»instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att
närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser,
till hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga
skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika
karaktärer: bland de högre djuren visa individer af _samma slag_ äfven
mycket olika karaktärer.



                           2. Djurens moral.


De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna att människan i
sin egenskap af »fallet gudsbeläte» och tänkande varelse intager en från
djuren alldeles särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som
»anklagar eller ursakar»; att hon ensam skulle kunna synda, emedan hon
ensam kan skilja på och välja mellan det onda och goda -- denna
föreställning kan icke längre uppehållas. Sedan man börjat vetenskapligt
sysselsätta sig med djurens själslif har det nämligen gjorts många
erfarenhetsrön med afseende å frändskapen mellan människonaturen och den
djuriska naturen i detta afseende. Vi skola blott anföra ett exempel
bland mängden:

En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut stulit, tillgrep
en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett. Men han åt ej upp den;
gömde sig tvärtom under soffan, och efter en stunds inre strid, under
hvilken husbonden på intet sätt låtsade om hans handling, kom han fram
för att lägga sitt tjufgods vid sin herres fötter, under de djupaste
tecken till ånger! Huru många små barn eller vildar skulle visa en sådan
samvetsömhet?

Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags
samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den primitiva
människan. Så snart några djur eller människor lefva i flock, måste i
någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de
flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla utsikter att
besegra andra flockar i kampen för tillvaron.

Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse
föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som hos
urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva blödande
ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta
krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig
själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man oegentligt plägar
kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar, finnes hos
djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva människorna är
visserligen att en hvar i farans stund endast tänker på sin egen
räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven hos djuren finnas
undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig offervillighet för
den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer, förföljd af hundar, i
vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan blef efter, men
klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de redan i säkerhet varande
aphanarna återvände då, bar ungen med sig och räddade honom med egen
lifsfara undan hundarnas gap.

Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår
själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda
gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I
myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas
omsorgsfullt -- man har till och med iakttagit en myra, som hängifvet
skötte en sårad vän i _fem månader_ -- och larverna omhuldas samt
försvaras med största ömhet och det största dödsförakt. Men det råder i
detta hänseende stor skillnad mellan såväl olika myrsamhällen som olika
individer inom samma stack. Så att altruismen hos myrorna är ingalunda
blott en »blind instinkt».

Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja,
tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina alldeles
»försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens laster, medan
de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]

Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från djurlifvet
kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga instinkterna kunna
omdanas eller rent af utbytas mot andra, och huru, under äfven den mäst
själfviska kamp för tillvaron, handlingar af hjältemodig uppoffring
utföras af somliga djur. Det är mellan de _olika_ djurslagen, som den
vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan den ömsesidiga hjälpen ofta
bestämmer samlifvet mellan djur af samma släkte.[6]



                          3. Människans moral.


På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit omdanade,
vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men äfven sedan
flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter, som varit
inkarnerade -- d. v. s. gått in i »kött och blod» -- hos våra förfäder,
så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa
vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom mordmani,
tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och de
människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa dem
utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga skammen
eller till sedlighetsbegreppen -- alldeles så, som _flertalet_ människor
under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma drifter.[7]

Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas handlingar lika
mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens ståndpunkt, som dessa
förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till
ett framtida, än högre utvecklingsskede. I de flästa fall dukar
visserligen detta högre stående fåtal under för det lägre stående
flertalet; men dessförinnan hafva dessa få stundom hunnit gifva några af
sina egendomligheter i arf åt efterkommande, stundom också hunnit gifva
sina samtida ett intryck, som småningom blir värksamt i ombildande
riktning.

Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om »rätt
och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig _gagnande_
ansågs småningom i hennes begrepp _rätt_; det _skadliga_ ansågs _orätt_.
Och sålunda blefvo redan inom de första sammanslutna flockarna vissa
handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro nyttiga för
flocken och de senare skadliga. Dessa förbud och föreskrifter voro
ytterst få, men däremot följderna af olydnad mot dem mycket svåra. Och
på detta sätt erhöllo medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad
men ganska bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att
göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra
rönte motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget
af handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af de
starkare vardt tuktat.

Hos de svagare uppstod -- genom denna upprepade underkastelse under de
starkares vilja -- sådana slags organiska intryck, som i det föregående
äro skildrade. Intrycken blefvo småningom böjelser och dessa
inkarnerades hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än mer
stärkta i arf åt det nästa. Flertalet följde villigt dessa böjelsers
maning och kände, då de motstodo den, en oro, som ännu icke kan kallas
samvetskval, men är den _fruktan för följderna_ ur hvilken samvetsoron
utvecklas. Till uppkomsten af vissa enkla moralbegrepp bidrog i
väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos djuren finner man stor
känslighet för likars omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst
beroende däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis
möttes af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades
af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att befästa
uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i andra
handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan man börja tala
om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det rätta eller orätta i
ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till en början bestämmes
genom samhällsmeningen -- och således, i ordets fulla mening, är ett
_samvetande_ om rätt och orätt -- höjes genom en allt mer sammansatt
utveckling därhän, att för den högre stående individen de »oskrifna
lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än de af samhället
stadfästa.

I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det
handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre medvetandet
finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket småningom upphöjer man
till moralbud de nya sedliga kraf, som flertalet alltid först i
»sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock
vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga instinkterna, sedan de väl äro
inorganiserade, blifva ärftliga på samma sätt som djurens instinkter, så
äger dock denna ärftlighet ej rum lika ovillkorligt. De moraliska
instinkterna äro unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade;
ärftligheten är oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många,
hvarandra korsande inflytelser. Dock är den _moraliska_ ärftligheten
mera påtaglig än den _intellektuella_. Ty de intellektuella egenskaperna
äro de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills
endast visat sig ärftliga under några släktled.

Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att ge
stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede
erkänt som varande moraliska. Men _begreppen_ om det moraliska eller
omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande, såsom
etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En viss
slags uppfostran, vissa vanor kunna -- om de iakttagas under en
tillräckligt lång följd af släktled -- skapa vissa anlag, vissa dygder
eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana
begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller omvändt. För
att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot lif och
egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders vikingatåg, hvilka
däremot för 1,000 år sedan ansågos som utomordentligt hedrande
mannabragder. På längden gör sig vanligen det starkaste af de
inflytanden, som den samhälleliga omgifningen utöfvar, rådande, äfven om
det strider mot våra ärftliga böjelser, hvilka alltid äro ytterligt
sega. Som regel ser man därför den enskilde handla så, som landets
lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika människors föredöme
angifva såsom rätt.

På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af
omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens beteende
mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett folk nått i
utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma, som vidga denna
trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af moralens
utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af _nya_ rättsbegrepp,
utan utsträckandet af de gamla begreppens _omfattning_ från fränden till
främlingen, från landskapet till landet, från frie till ofrie, från
mannen till kvinnan, från öfverklass till underklass, från fosterlandet
till mänskligheten.

Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens
antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda område
för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk fasthållen
norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad erfarenhet och
småningom vunnet arf, och att således hvarken gudomlig uppenbarelse
eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för moralen.



                  4. Moralens fyra utvecklingsskeden.


Naturen gör intet språng. Liksom människans organism utvecklat sig från
lägre till högre lifsformer, så har hennes moral utvecklats från en
ståndpunkt, som vi kunna kalla djurisk. Under detta djuriska skede är
_kannibalismen_ det framträdande draget.

Småningom upphör människoätandet; och _slafveriet_ framträder. I stället
för att behandla sin krigsfånge som jaktbyte behandlar man honom nu som
arbetsdjur. Detta moraliska skede kan kallas _vildens_.

Under det tredje skedet, _barbarens_, utbytes småningom slafveriet mot
_lifegenskap_; aktningen för lif och egendom -- till hvilken hustru
räknas -- är så mycket ökad, att mord, stöld och äktenskapsbrott strängt
straffas.

Under det fjärde -- och tillsvidare sista -- moraliska skedet, det i
hvilket vi befinna oss, är den lifegne vorden _daglönare_. Den
barbariska moralen finnes kvar i mycket, men man börjar blygas för
densamma, och hyckleriet utmärker därför vår tid liksom alla de skeden,
då en högre sedelära erkännes än den, som gått in i kött och blod hos
samhällets flertal. _Slafveriet_ och _lifegenskapen_ äro -- förklädda --
kvar i _lönekampen_. _Mordet_ fördömes af lagen, men massmordet,
_kriget_, godkännes ännu af allmänna meningen. _Engifte_ ålägges af
lagen, men _prostitutionen_ är dock socialt erkänd. _Offervillighet_
predikas, men _vinstbegär_ drifver nästan alla företag; rikedomen äger
all makt. Samtidens moral är den _industriella_.

Dessa fyra skeden öfvergå det ena i det andra; flera samtida folk stå
ännu på något af de tidigare skedena, men västerlandets odling befinner
sig i det sistnämda, industriella eller merkantila skedet. Inom detta
åter finnas individer, hvilkas lif och lära äro omgifningen mycket
öfverlägsna; de äro så att säga nutidens löften om en bättre framtid.
Men man får ej döma nutidens allmänna moral efter dessa
undantagsmänniskor, lika litet som t. ex. Sokrates kan anses ha varit
ett uttryck af den allmänna sedligheten hos grekerna eller Jesus af den
hos judarna rådande.

Till utgångspunkt vid bedömandet af hvarje moraliskt skede måste man
tvärtom taga _flertalets_ seder, de _vanliga_ företeelserna, icke
ytterligheter i vare sig det goda eller onda. Det blir sålunda icke de
finare skiftningarna i den moraliska utvecklingen utan endast några få,
väsentliga drag, som i det följande komma att framhållas för att utmärka
skillnaderna mellan den _djuriska_, den _vilda_, den _barbariska_ och
den _industriella_ moralens skeden. Dessa hufvuddrag äro:
_människolifvets värde_, _de svagas behandling_, _förhållandet mellan
könen_, _aktning för äganderätten_ samt _altruismen i allmänhet_ och
_pliktkänslan_ gent emot den rådande moralen.



                        5. Den djuriska moralen.


A. MÄNNISKANS VÄRDE. Den djuriska moralen vet intet om aktning för
människolifvet. För att stilla sin hunger efter kött och tillgodose sitt
begär efter läckerheter, äta människorna hvarandra. Hos alla kannibaler
anses ungt kvinnokött som mest välsmakande. Och innan hustrun hunnit bli
gammal och seg uppätes hon därför ofta; stundom får hon själf tända
elden, öfver hvilken hon sedan anrättas. Bekant är historien om vilden,
som af en missionär erhöll besked, att han ej kunde bli döpt, så länge
han lefde i tvegifte. Om ett par dagar meddelade vilden, att detta
hinder nu var undanröjt, ty han hade ätit upp den ena hustrun!
Föräldrarna uppätas, då de åldras, af barnen, och icke sällan äta
föräldrarna sina egna barn. Äfven om modern gråter, då fadern dödar
barnet, lugnar hon sig vanligen, ifall hon får sin »lagliga» del,
barnets hufvud, att gnaga på. I Australien, på Nya Seeland och Stilla
hafvets öar, där människoätandet ännu delvis kvarlefver, är kriget
sällan annat än människojakt. Man äter sitt nedlagda byte på själfva
slagfältet eller tar hem det, göder det och slaktar det sedan vid något
fästligt tillfälle. Man undervisar ungdomen huru den på ett »passande»
sätt skall stycka och äta en människa. Hämdlusten och den
föreställningen att man kan tillägna sig fiendens styrka och mod genom
att äta hans kött medvärka att bevara kannibalismen, äfven där det
finnes godt om annan köttföda. Fåfängan öfvar ock sitt inflytande; så t.
ex. berättar en resande om en man, som åt sin hustru blott för att bli
omtalad som en duktig personlighet. Där tillförseln på människovildt var
jämförelsevis ringa, förbehöll man i fredstid denna läckerhet åt
höfdingarna -- hvilka dessutom alltid ha rätten till de bästa bitarna.
Det öfriga folket kunde blott under krigstid erhålla denna njutning, och
kvinnorna förbjödos helt och hållet att taga del i dessa måltider. När
människoätandet i dess hvardagliga form småningom upphör, stannar det
länge kvar som religiöst bruk; människooffren till gudarna äro ett bland
uttrycken för tron, att gudarna också älskade människokött. Sägnerna om
Abrahams offrande af sin son Isak och grekernas af Ifigenia -- hvilka
båda offer först voro befallda af gudarna, men sedan hindrades genom
gudomligt ingripande -- bevisa att vid det skedet ett nytt
rättsmedvetande höll på att arbeta sig fram, ett medvetande, hvilket
fördömde människooffer. I åtskilliga religioner, äfven den kristna,
finnas föreställningar och bruk, som stå i ett, nu undanskymt,
sammanhang med detta tidiga utvecklingsskede. Ej blott som religiöst
bruk utan ock som en straffbestämmelse har människoätandet fortlefvat
hos ganska högt utvecklade folk. På Sumatra t. ex. dömas
äktenskapsbrytare och tjufvar att ätas. Och äfven hos vår tids
kulturfolk finner man att människoätandet tillgripes vid hungersnöd; t.
ex. af strandade europeiska skeppsbesättningar.[8]

De trakter, där kannibalismen visar sig svårast att utrota, hafva varit
sådana, där (som t. ex. på Nya Seeland) naturen endast frambringar ett
ringa antal af däggdjur och saftiga frukter. I de trakter däremot,
hvarest annan riklig köttföda finnes, aftager kannibalismen genom många
samvärkande inflytanden. Det kraftigaste har troligen varit nyssnämda
förbud för kvinnor att äta människokött, emedan männen velat förbehålla
sig ensamma denna njutning. Förbudet har uppehållits t. o. m. genom
dödsstraff, och fruktan har sålunda småningom hos kvinnan alstrat en
instinktiv motvilja för detta födoämne, medan hon tvärtom, där intet
sådant förbud varit gällande, med god smak delar de rysliga måltiderna
t. ex. på Nya Seeland. Sedan människoätandet på nyssnämda sätt blifvit
motbjudande för kvinnorna, utvecklades också småningom hos barnen
mödrarnas motvilja för människoätandet. Detta är ett af de många fall i
moralens utvecklingshistoria, där själfviskheten hos ena delen af
mänskligheten varit en af orsakerna till en sedlig känslas uppvaknande
hos den andra delen.


B. DE SVAGAS BEHANDLING. Ej blott genom kannibalism, utan äfven på många
andra sätt visar sig under det djuriska skedet missaktningen för
människolifvet. Det finnes intet samhälleligt skydd för den svagare;
dråp är en enskild angelägenhet, och en hvar bärgar sitt lif blott i mån
af sin förmåga att värja det -- hvadan också de gamla och sjuka, kvinnor
och barn äro i de starkares våld.

Ett oupphörligt krigstillstånd råder; vilddjursbegäret att döda, att
besegra sina medtäflare, att äta människokött underhåller detta
tillstånd, och ur detsamma födes den uppfattningen, att det är en ära
att följas af många slagna fiender in i det andra lifvet. Våra nordiska
fäders begrepp om Valhalls fröjder -- där kämpen fortsatte lifvets
strider -- liknar alldeles det, som ännu fortlefver hos öbon på Viti[9],
hvilken sörjer, när han icke kan framträda för gudarna följd af nog
många »goda gärningar», d. v. s. dödade fiender! Hälst slaktas fångarna
under marter, och äfven sedan människoätandet upphört, fortsättes
själfva detta pinande som ett älsklingsnöje; ofta släppas fångarna lösa
för att hetsas till döds, alldeles så som vildens europeiska broder roar
sig med att hetsa sitt instängda villebråd i sina jaktparker!

Och är väl -- i aktning för människolifvet -- monarken, som afskickar
sina segertelegram efter en »lycklig» drabbning, väsentligt skild från
indianen, som med stolthet förtäljer att han har 500 skalper af fiender,
från hvilka han befriat sitt folk?

Till den djuriska moralens krigsseder hör ock ett fullständigt
nedgörande af fiendens gubbar, kvinnor och barn. Först småningom börjar
man inskränka dessa allmänna blodbad, dels genom envigeskamp mellan
några utvalda kämpar, dels genom att upprätta med religiös hälg omgifna
skyddsplatser (asyler). Sålunda fick hos greken den flyende fienden
skydd vid husets härd eller vid templets altare, och en motsvarighet
till detta har man funnit i våra dagar t. ex. hos vildarna på
Sandwichsöarna.

Européens eröfringsfärder till Amerika, hans nutida »civilisatoriska»
expeditioner till Asien och Afrika och hans krig, sådana de förts ännu
på aderton-hundratalet, visa oss icke någon synnerligen skarp gräns
mellan den djuriska vildens och européens moral i fråga om aktningen för
människolifvet, när eröfring och krig bragt hans likar i hans våld.

Under människans tidigaste utvecklingsskeden, då kampen för tillvaron är
hård, tillgången på födoämnen knapp, blir den svage endast en börda för
den starkare, som denne snarast möjligt söker befria sig från. I Nya
Kaledonien blir den, som ej orkat äta på 3 dagar, vanligen ihjälslagen,
och de åldrige begrafvas lefvande, ofta utan att man förut gjort sig
mödan att slå ihjäl dem. På Sumatra åt en folkstam sina gamla föräldrar
under den tid af året, när saltet var billigt och citronerna mogna. De
gamla stego upp i ett träd, barnen skakade trädet under sången: »Frukten
är mogen, tiden är inne»; de gamla stego ned, slaktades och åtos med
salt och citron. På Viti var föräldramord för ej länge sedan rent af en
religiös plikt! Enligt den religiösa föreställningen därstädes skulle
man komma till det andra lifvet alldeles i samma tillstånd som man
lämnat detta. Det var därför barnens uppgift att befordra sina föräldrar
till evigheten, innan de blifvit allt för orkeslösa. Familjen följde den
gamle till grafven, man tog ett hjärtligt afsked, strypte sedan
åldringen samt begrof honom högtidligt. Vitibons pliktkänsla var i detta
afseende lika befallande som européens är det i alldeles motsatt
riktning. Buschmännen låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter
lämna dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom ännu
eskimåernas sed.

Hvad _vården om afkomman_ angår, så är den djuriska människans moral i
regeln djurens underlägsen. Men detta beror åter på människans
öfverlägsna förmåga att beräkna villkoren för seger i kampen för
tillvaron. För människan liksom för djuret är själfbevarelsedriften och
könsdriften de två starkaste drifkrafterna. Släktbevarelsedriftens andra
beståndsdel, kärleken till afkomman, kan lätt råka i strid med
själfbevarelsedriften, och då segrar denna senare oftare hos den om
lifskampens svårigheter mera medvetna människan än hos djuret. Under de
tidigare skeden, om hvilka vi nu tala, lefde alla i umbäranden och
faror. Vården om afkomman innebar under dessa förhållanden så mycken
möda, att man kan förstå att egoismen i nödens stund segrade, ehuru ej
utan strid, -- och att barnen offrades för det egna jaget.

Ju lägre en folkstam står i utveckling, och ju värnlösare den därför är
i kampen för tillvaron, desto vanligare äro barnamord. I Tasmanien mörda
föräldrarna vanligen de 3-4 första barnen, i synnerhet om de äro
flickor, och sker ej detta strax efter födseln, så utföres det i regeln
när krig utbryter. Att vildarna i häftighet slå ihjäl sina barn är också
mycket vanligt. Sålunda såg en resande i Eldslandet en far krossa sitt
barn mot klippan, emedan barnet stött omkull en äggkorg -- ett
kraftigare uttryck af samma råhet, som vid liknande tillfällen kommer
européerna att med stryk öfverfalla sina barn.

Medan den moraliskt outvecklade människan _sällan_ är i stånd att
behärska sig, är vilden detta endast i de fall, där en _lång_ erfarenhet
om tygellöshetens följder gjort själfbehärskning till hans »andra
natur». Den primitiva människans andliga lif är en rad af enkla
impulser, hvilka sällan tyglas af yttre hänsyn eller hämmas af några
inre motvärkande rörelser; därför följer handlingen blixtsnabbt driftens
ingifvelse.

Att vildarna därjämte utan tvekan döda de _vanskapliga_ barnen och att
barnamord är eller varit _lagstadgat_ på sådana öar i Stilla hafvet, där
födoämnenas mängd varit begränsad -- detta är sakförhållanden af hvilka
man skulle tycka sig berättigad att sluta till frånvaron af all
föräldrakärlek hos vildarna. Men moderkärleken är så djupt rotad i
naturen, att de tasmaniska kvinnorna, som beröfvas sina barn, skaffa sig
ersättning genom att ägna sina ömma omsorger åt små hundar. Och ej ens
på Sandwichsöarna -- där den kvinna, som försummade plikten att låta
mörda sina barn, så snart hon fick fler än högst tre, drabbades af
samhällets förakt och skymfligt uteslöts ur alla »aktningsvärda»
samhällsmedlemmars sällskap -- blef modersömheten utrotad. Från den
härledde sig t. ex. seden, att barnet skulle dödas genast efter födseln
och innan modern sett det; hade det andats blott en half timme, fick det
fortfarande lefva. Och på dessa öar omhuldades de uppväxande barnen med
stor ömhet af sina mödrar.

Barnamordens svårutrotlighet sammanhänger med den mycket naturliga
uppfattningen, att barnen äro föräldrarnas egendom. Det är först mycket
sent och ännu ytterst otillräckligt, som samhället beredt skydd för
barnen mot föräldrarnas godtycke.

_Fosterfördrifning_ hör också samman med den djuriska moralen. Hos många
vilda folk bedrifves den planmässigt och fortsättes långt efter det
barnamorden börjat betraktas som omoraliska. Att såväl fosterfördrifning
som barnamord ännu tillhöra också kulturfolkens seder, ehuru de fördömas
af deras moral, beror måhända därpå, att det ofödda eller nyfödda barnet
af kvinnan uppfattas som endast en del af hennes egen kropp, hvilken hon
kan behandla efter behag. Blott småningom blir barnet för moderns känsla
en själfständig personlighet. De flästa barnamord hos kulturfolken,
liksom hos vildarna, begås också inom första dygnet; ifrån det modern
börjat vårda barnet, vaknar ömheten och besegrar alla andra känslor af
blygsel, af oro för framtiden o. s. v. Att äfven bildade kvinnors moral
ofta är djurisk i fråga om moderlighetens plikter, torde dessutom delvis
bero af den falska anständighet, hvilken hos kulturfolken vållar att den
unga flickan ej uppfostras till insikt om sin plikt gentemot släktets
lif. Först när kvinnorna från barndomen lära sig betrakta släktlifvet i
kunskapens fulla dager och med religiöst allvar, kunna hos dem de
sedliga begrepp allsidigt utvecklas, som hafva sin rot i uppfyllandet af
naturens egna villkor, men i hvilka begrepp kvinnorna stundom ännu stå
på sina urmödrars låga ståndpunkt.

I många afseenden, utom det nyssnämda, kunna vi i våra kultursamhällen
finna kvarlefvor af den djuriska moralen med afseende å betraktandet af
människan ur väsentligen matnyttig synpunkt. Morden på fosterbarn och
undantagshjon äro yttringar af den primitiva olusten att föda onyttiga
personer. Och många steg på den sedliga skalan torde ej skilja den
östersjöfiskare -- som då han fann sin drunknade hustrus lik fullsatt af
ålar, plockade bort dessa och lade ut liket för att få ny fångst -- från
australnegern, som styckar sitt lefvande barn för att få fiskbete.


C. FÖRHÅLLANDET MELLAN KÖNEN. Bland djuren, åtminstone ryggradsdjuren,
äro honorna i regeln icke föremål för misshandling. Hos somliga fåglar
kan man t. o. m. säga att frieriet, makens ömhet om makan under
häckningstiden och den ena makens djupa sorg vid den andras död förete
tecken till en kärlek af högre art. Äktenskaplig kärlek i högre mening
är en känsla, i hvilken egoismen och altruismen nått full jämvikt, så
att den egna lyckan endast vinnes i och genom beredandet af den andras
lycka. Men af denna slags äktenskapliga kärlek finnes hos den djuriska
människan intet spår; hon står tvärtom i detta fall långt under icke
blott fåglarna utan många af däggdjuren. I Tasmanien, hos
australnegrerna och flerstädes, är kvinnan ännu blott en svagare
varelse, som mannen kan bruka och misshandla utan ringaste hänsyn.
Öfverallt på den djuriska moralens ståndpunkt, och under det skede, då
fiske, jakt och krig äro mannens enda sysselsättningar, lägges allt
annat arbete, äfven det tyngsta, på kvinnan. Hon bygger bostaden, samlar
bränslet, bär alla bördor, ofta med dibarnet på ryggen, tillagar födan
och mättar sig med de kvarlefvor, mannen kastar åt henne. Ha fisket
eller jakten slagit fel, får hon gräfva upp rötter, dyka efter musslor,
klättra efter frukter. De flästa kvinnor hos nutidens vilda folk
vanställas af sår eller ärr efter männens misshandling. Gitter mannen ej
själf aga hustrun, lämnar han henne i några kvinnors våld, hvilka i
hennes misshandlande finna den grymma njutning, som den förtryckta och
outvecklade varelsen ofta känner af att låta andra lida hvad man själf
lidit, liksom de europeiska barn, som uppfostras med stryk, vanligen äro
de grymmaste mot andra, svagare barn och djur.

Nya Seelands »vigselformulär» består i dessa till mannen riktade ord:
»Du är hennes herre; sälj henne, döda henne, ät henne, om du behagar». I
Indien och flerstädes var hustrun fordom pliktig att döda sig vid
mannens död. Uppfattningen af kvinnan som en oren varelse har tagit sig
uttryck i många vildars seder. Flerstädes får hon ej äta tillsammans med
männen, ja ej ens koka sin mat vid samma eld. Efter barnsbörden måste
hon genom mångahanda bruk renas, och ännu kvarlefver i våra samhällen i
och med »kyrktagningen» en återstod af den djuriska moralens låga
uppfattning af moderskapet.

Ehuru sederna växla mellan större och mindre grad af grymhet, kan man
säga om nutidens vildar, att kvinnan af dem uppfattas som _lastdjur_,
_njutningsmedel_ och slutligen _födoämne_, samt att denna uppfattning är
för _den djuriska moralen_ betecknande. Att flera af nutidens forskare
anse den tidigaste familjen hafva varit grundad på modersväldet
(»matriarkatet»), icke på fadersväldet, ändrar icke sakförhållandet, att
kvinnorna hos forntidens vilda folk haft och hos nutidens hafva en
mycket låg ställning. Matriarkatet anses ha uppstått genom omöjligheten
att veta hvem som var den rätte fadern, då samma kvinna ägdes af flera
män. Modern, som, utom lifvet, också gaf barnet den första vården, blef
då ansedd som dess rätta ägare, och modern med sitt barn blefvo således
_familjens_ första medlemmar. Så tillfälligt var -- under detta skede --
mannens förhållande till kvinnan, att hans förtryck af henne som den
svagare ej mildrades af någon som hälst ömhet.

Fadersväldet, trots all dess grymma makt öfver hustrurna och barnen,
blef därför ett stort framsteg i moralisk utveckling, ty mannens
äganderätt till vissa kvinnor och barn medförde småningom en utveckling
af den beskyddande ömhetens känsla hos honom. Mannens ändrade
uppfattning af kvinnan har framgått genom en så ytterst långsam -- och
ännu alldeles oafslutad -- utveckling, att det är på goda skäl, man
plägar bedöma ett samhälles odlingsgrad efter den ställning kvinnan
intar inom detsamma.

Blygsamhetskänslan är, liksom kärleken af sen tillkomst. Äfven hos de
djurslag, där ömheten mellan makarna är stor och där honan behandlas
väl, finnes ej spår af blygsamhet; äfven hos de primitiva människorna
saknas den lika fullständigt. Hvarje drift tillfredsställes
ögonblickligt, offentligt och utan aning om anständighet. I förhållandet
mellan könen råder månggifte i ordets fulla bemärkelse. Och när mannen
börjar kräfva trohet af sina hustrur, så är det till en början endast ur
_äganderättslig_ synpunkt; han vill icke bli bestulen, men han hyr gärna
ut hustrurna åt sina vänner eller andra män. En hottentott hyr ut sin
hustru åt européen för en bit tobak, lika villigt som hans dotter säljer
sig för en bomullsnäsduk.

Själfva »äktenskapet» åvägabringas genom rof; mannen lurar på
grannstammens kvinnor; finner han en, så störtar han sig öfver henne,
döfvar henne med ett klubbslag och släpar henne hem vid håret. Ju flera
sålunda vunna hustrur desto flera slafvinnor har också mannen. Rofvet
uppgöres senare med hennes stam, så att hon blir röfvarens lagliga
egendom; äfven äktenskapen _inom_ stammen motsvara det gamla nordiska
uttrycket »brudköp»: kvinnan är en sak, hvilken mannen tillhandlar sig
af ägaren, som är fadern eller närmaste manliga frände[10].

Föreställningen att kvinnan af naturen skulle hafva ett slags
blygsamhetskänsla, ett visst begrepp om kyskhet, motbevisas fullständigt
genom etnografien. Där samhällsseden godkänner det, öfverlämnar sig
kvinnan från tidiga ungdomen åt huru många män som hälst; där mannen ej
kräfver trohet, finnes hos hustrun ej ens begreppet därom; blodskam är
flerstädes en naturlig sak, som ej uppväcker minsta fasa, och att vid
religiösa fäster få offra sin jungfrulighet åt prästerna är en af ungmör
eftersträfvad ära.

Urmänniskans ohäjdade tillfredsställande af de naturliga drifterna
hindrar ej hos dem uppståendet af onaturliga laster. Långt ifrån att
dessa -- som man hör påstås -- bland vildarna utbredas genom européerna
(och hos dessa senare uppstå genom en »onaturlig» kultur), finnas
tvärtom sådana laster hos en del vilda folk, innan de haft ringaste
beröring med européerna.[11]

Så länge ingen blygsamhetskänsla finnes, brukas inga _kläder_, annat än
som skydd mot köld, i strid, o. s. v. eller som grannlåt. Kvinnan börjar
att hölja sig, när mannen börjar göra sin äganderätt till henne
gällande, och när han på henne straffar andra mäns tillgrepp af denna
hans egendom. Genom _fruktan_ alstras således hos kvinnan den första
ansatsen till könslig återhållsamhet, omsorgen att ej utsätta sig för
andra mäns blickar och hustrulig trohet. Att _fruktan_ är första
drifkraften, framgår bland annat af följande sakförhållande: hos samma
folk, där hustrurna _börjat_ behärska sig, skall man ännu finna de
_ogifta_ kvinnorna alldeles tygellösa, och medan de förra delvis hölja
sig, gå de ogifta alldeles nakna. På Tahiti, där den könsliga friheten
för ej länge sedan var alldeles utan gräns, fanns ej skymt af
blygsamhet; på Nya Seeland däremot -- hvarest männen döda sina hustrur,
ifall de utan tillstånd gifva sig åt andra män -- behålla kvinnorna t.
o. m. under sömnen och under badet en lätt dräkt. Hos dessa
Ny-Seeländska kvinnor, som ännu äro kannibaler, hafva dock redan ömhets-
och trohetskänslorna nått en ej ringa grad af utveckling, såsom de
européer intyga, hvilka haft hustrur till låns af infödingarna. Och
äfven hos de Ny-Seeländske männen har en viss känsla af olust gent emot
dylika »lån» börjat utveckla sig. En höfding motstod till och med en
europé, som ville låna hustrun mot att ge mannen en enkelbössa; men när
européen slutligen bjöd honom en dubbelbössa, tog han bössan med ena
handen och sköt med den andra hustrun mot främlingen.

Att blygsamhetskänslan _sedan_ den utvecklats, dock förblifvit beroende
af klimatiska och andra förhållanden och därigenom ytterst växlande, är
en allmänt känd sak. Japanesiskan t. ex., som är mycket anständigare
klädd än europeiskan, badar sig oklädd i en hel samling af män; den
franska damen under förra århundradet lät den manlige kammartjänaren
kläda sig från topp till tå, men kände förlägenhet om hon råkat att af
ett sällskap bli sedd med naturlig hårfärg, utan puder; nutidens
världsdamer tveka ej att på aftonen visa sig halfnakna i baldräkt, men
blygas om en man på morgonen öfverraskar dem i en mycket mindre
blottande morgondräkt. Kortligen: begreppet om kyskhet och blygsamhet
beror ingenstädes af något annat än den _uppfattning_ därom, som hos ens
omgifning är gängse. Och ifråga om kyskheten hos kulturfolken kan t. ex.
påpekas, att i Spanien, Skottland o. s. v., där barn utom äktenskapet
_icke_ anses som en skam, äro barnamord mycket sällsynta och omvändt.

Men själfva kyskhetens och blygsamhetens _känsla_ väckes först hos
mödrarna genom fruktan, utvecklas sedan hos döttrarna, och småningom bli
kyskheten och blygsamheten naturliga känslor hos kvinnorna, som sedan
invärka äfven på männens moral i dessa afseenden.

Slutsatsen af dessa iakttagelser rörande könsförhållandet blir: att den
kyska kärleken, en allomfattande, hel och varaktig lidelse, är en frukt
af utvecklingen, och den kan således ej finnas vare sig hos det ena
eller andra könet på de lägre utvecklingsskedena. Men vildens djuriska
drift är första länken i en kedja, hvars sista länk är den stora,
upphöjda och frigörande känsla, som drager andligt besläktade, högt
utvecklade naturer till hvarandra. Och ännu i dag torde förmågan att på
detta sätt djupt älska endast finnas hos ett fåtal -- som en
företrädesrätt, rik på möjligheter af den största lycka och det största
lidande.

Detta fåtal skulle troligen ej nu nått denna förädling af den
ursprungliga, råa driften, ifall icke våra förfäder, i sin starka
egoism, med döden straffat sina kvinnor, när dessa glömde att de voro
delar af sin »herres» lösegendom.


D. AKTNING FÖR ÄGANDERÄTTEN. Äfven aktningen för äganderätten är en
förvärfvad känsla. I våra af pänningen behärskade samhällen, är allmänna
moralen mycket sträng mot tjufnad i de former, som hemfalla under lagen.
Man kan göra sig skyldig till affärssvindel, till politisk eller annan
korruption; man kan svika sin öfvertygelse för vinnings skull och --
ändå förbli hedrad som »samhällspelare», medan stackaren, som stulit af
nöd, blir samhälleligt brännmärkt!

Ett förvärfvat begrepp, så djupt rotat som aktningen för äganderätten nu
är i vårt samhälle, måste hafva börjat förvärfvas mycket tidigt. I
människosläktets barndom voro tvisterna om mitt och ditt helt visst de
först och oftast förekommande, liksom i barnkamrarna nu för tiden.

Visserligen finnes i alla primitiva samhällen kommunism med afseende å
stammens egendom. Men stammen värnar sina jaktmarker och fiskvatten mot
_grann_stammen. Nödvändigheten att åt sig trygga villkoren för
lifsuppehälle, skapar det första medvetandet om äganderätt. _Inom_
stammen torde äganderättskänslan först ha gjort sig gällande i önskan
att för sig behålla de kvinnor man fångat eller tillbytt sig; den nytta,
hustrurna gjorde sin herre och man, väckte antagligen tidigt hos honom
den moraliska åskådning, som en buschman uttryckte sålunda: »När man tar
min hustru, gör man orätt; när jag tar en annans, gör jag rätt». En
åskådning, som icke saknar anhängare -- ehuru mindre öppenhjärtiga -- i
våra samhällen.

Äktenskapsbrottet straffas, som ofvan påpekades, i sin egenskap af
stöld; ofta dödar vilden sin brottsliga hustru eller afskär åtminstone
(och uppäter ofta) hennes näsa. Känslan af äganderätt till hustru och
barn följes sedan af äganderättskänslan till vapnen eller redskapen, som
man tillvärkat, husdjuren, som man tämt; slutligen -- och under ett
senare skede -- till jorden, som man odlat; sist till betesmarken och
skogen. Öfverallt hafva i det äldsta samhället kvinnorna och all annan
egendom varit samegendom och, då allt tillhörde alla, uppstodo vissa
ömsesidighetsbegrepp, vissa gemensamhetsvanor, mot hvilka aktningen för
egendomen sedan hade svårt att kämpa sig fram. I ett kommunistiskt
samfund är det hvarken brott att taga eller dygd att gifva; gästfrihet,
gifmildhet äro där så själfklara, att det icke anses som ädelmod; och
tacksamhet blir således äfven en i allmänhet okänd företeelse. Hos
eskimåerna t. ex. dela alla den hval någon af dem fångat; har man vapen
eller kajaker, lånar man ut dem, och låntagaren ersätter dem ej, ifall
han förstör dem; långifvaren har ju endast lånat af sitt öfverflöd;
stjäla betyder endast att taga det _nödvändiga_ från någon. Å andra
sidan måste alla dela mödorna vid jakt och fiske. Vill någon undandraga
sig dessa mödor, så kan han det och lefver då för sig själf, men på sin
egen risk; han får behålla sin fångst, men ej påräkna hjälp af de andra.
Dessa, af gemensamhet i egendom och arbete präglade, seder äro ett
öfvergångsskede från kommunism till »privategendom».

Bland öfolken i Stilla hafvet har man ock tillfälle att iakttaga olika
öfvergångsformer; på somliga öar råder ännu ren kommunism; på andra
finnes privategendom, men såsom en ganska ny inrättning. Så t. ex. kunde
på Markesas-öarna för ej länge sedan hvarje förbigående stiga in till en
familj, deltaga i måltiden och gå utan att tacka -- man hade ju endast
brukat sin rätt!

Kommunismen var naturlig, så länge individen, illa väpnad i kampen för
tillvaron, behöfde sina likars hjälp för anskaffandet af föda och för
skyddet af denna. De altruistiska känslor, som genom denna samegendom
och ömsesidiga hjälp småningom utvecklades, måste hafva varit starka, ty
de fortforo att värka, äfven sedan herdelifvet och åkerbruket småningom
medförde den för egoismens utveckling så gynnsamma enskilda egendomen.

Med uppkomsten af enskild egendom -- eller _säregendom_ -- blef tjufnad
ett brott och ärlighet en dygd.

Därigenom att tjufnad straffades med döden eller andra grymma straff,
uppstod småningom en instinkt, som höll den hand tillbaka, hvilken
utsträckte sig för att stjäla från stamförvanter. Men själfva
ärlighetens _begrepp_ växte ytterst långsamt, efter som man länge ansåg
det berömligt att stjäla från grannstammarna. Ja -- ifall det blott sker
efter en krigsförklaring, -- så anse vi ju ännu sådana stölder hedrande!


E. ALTRUISM OCH PLIKTKÄNSLA. Här ofvan påpekades den altruism, som redan
måste finnas i det kommunistiska samhället och utan hvilken själfva
»samhället» vore omöjligt. Det, som sammanhåller medlemmarna i en flock
mot en annan flock, måste vara en viss samkänsla, en viss sympati, en
viss ömsesidighet i tjänster och en viss förmåga att samvärka genom
underordnande af den enskilda driften under det allmänna gagnet. Men
redan innan denna sammanslutning i flock äger rum, har altruismen börjat
väckas hos föräldrarna i och genom deras vård om barnen.
Föräldraömheten, som är oumbärlig för släktets bevarande, är en
ursprunglig känsla såväl hos djur som människor, och fanns äfven där de
allt för mångtaliga barnen åtos upp. Och ur denna släktbevarelsedrift,
som under vården om afkomman motvärkar själfbevarelsedriften, har -- som
förut yttrats -- all förmåga af oegennyttig hängifvenhet sitt första
ursprung. Denna förmåga tages sedan i anspråk i och genom samlifvet med
stammen. Äfven det äktenskapliga samlifvet måste, trots all sin
ursprungliga råhet, dock i någon mån vara värksamt i altruistisk
riktning. Senare än altruismen hos föräldrarna, hos stammedlemmarna, hos
makarna, utvecklar sig altruismen i barnens känsla för föräldrarna.
Endast de handlingar, som genom smärtsamma eller angenäma följder
inprägla sig i medvetandet, omdana, som vi sett, detta till varaktiga
känslor. Och när barnen börja bli medvetna, när de kunna reda sig
själfva, lämnar den primitiva människan dem också åt sig själfva.
Könsförhållandets tygellöshet gör ett familjelif enligt våra begrepp för
dem okänt. Barnen se modern misshandlas af fadern och följa snart hans
föredöme. Ett utöfver de späda åren fortsatt ömhetsförhållande från
föräldrarnas sida gent emot barnen hör på denna odlingsgrad till
undantagen. Därför bli äfven de motsvarande känslorna hos barnen länge
outvecklade. Undantag finnas dock i detta som i andra afseenden.

Man _kan_ få se drag af äkta altruism hos vildar, t. ex. se dem
ädelmodigt blottställa sitt eget lif, visa en stor tillgifvenhet och
tacksamhet o. s. v. -- allt drag, hvilka, såsom vi veta, man kan finna
äfven hos de högre djuren. Men man kan icke lita på dessa känslor, i
synnerhet ej hos vilden; de äro lika oberäkneliga som sällsynta.
Frånvaron af hvad vi kalla »humanitet» -- mänsklighet -- är ju just det
utmärkande för den djuriska moralen.

Den starkes rätt är all rätt; men ur detta den starkes egoistiska sätt
att göra sin rätt gällande spira dock, som vi sett, hos de svagare de
vanor, hvarifrån sedan vissa sedliga begrepp utveckla sig. Af fruktan
framkallas en viss _själfbehärskning_. Ur själfva våldet uppstår en
första dunkel aning om _rättvisa_; ty själfbevarelsedriftens impuls: att
gälda slag med slag, gör slutligen _vedergällningens_ begrepp till ett
af de i naturen djupast rotade. Den starkares, på många sätt visade,
förmåga att göra sin vilja gällande, skapar småningom hos de svagare
böjelsen att frivilligt underordna sig hans vilja. Olydnaden är så
farlig, att gagnet af _lydnaden_ blir den instinkt, som inom vildens
dunkla pliktmedvetande blir mäst befallande; och detta alldeles
oberoende af _arten_ hos de befallningar, som han har att efterkomma.
Han tänker icke öfver det rätta eller orätta i saken själf; han lyder
»blindt». Moralens »första bud» blir således: _Lyd höfdingen i allt och
alltid._

Hans andra bud är: _Stjäl icke dina stamförvanters egendom_ (till
hvilken hör deras kvinnor).

Hans tredje bud lyder: _Dräp icke, om du ej däraf har ett gagn, som
motsvarar den fara du själf löper._

Hur ytterst enkel och rå denna moral än må synas, så är den dock det
frö, hvarur en högre moral utvecklat sig; ty den tvingar människan till
en viss grad af underordnande under andras kraf -- och är således en
början till _altruism_. Men detta underordnande står i samband med
hennes erfarenheter af det för _henne själf_ obehagliga eller angenäma;
således framkallar det äfven en utveckling af den sunda _egoism_ hos
individen, hvilken är lika oumbärlig för mänsklighetens utveckling som
altruismen.

På detta sätt måste man tänka sig att _pliktkänslan_ uppstått. Först af
allt uppfattas -- ehuru omedvetet -- som individens »plikt» att undvika
det för honom skadliga och göra det för honom gagnande. Men som detta
val ofta bringar individen i sammanstötning med andra, lär sig individen
småningom, att det för honom skadliga ofta är det äfven för andra
skadliga, liksom det för honom gagnande också ofta är det för andra
nyttiga. Denna på erfarenheten grundade pliktkänsla får ökad styrka
genom de straff, som följa, när individen icke lyder pliktkänslans
maning.

Och emedan de individer, som på intet sätt låta böja sig under denna
första enkla pliktkänsla, vanligen duka under, blir det genom ett slags
omedvetet »urval» de mäst bildbara, de som bäst tillgodogöra sig
erfarenheten, hvilka fortlefva och fortplanta släktet samt hos nästa
släktled inprägla sina pliktbegrepp.

Icke blott hos den primitiva människan, äfven hos kulturmänniskan är
_begreppet_ om plikten ofta mycket obestämt, på samma gång som själfva
_pliktkänslan_ kan vara mycket stark. Hos kulturmänniskan finnas
visserligen några till värklig instinkt blifna moralbegrepp. Det mycket
betecknande uttrycket, att somliga ting för oss äro »fysiskt omöjliga»,
visa just att obenägenheten för dem blifvit en del af vår natur. Så är
t. ex. människoätandet omöjligt för de flästa kulturmänniskor, t. o. m.
under hungersnöd, och äfven mord, stöld och våldtäkt äro omöjliga för
många.

Men det finnes andra arter af instinktiv motvilja, hvilka alls icke stå
i samband med värkliga moraliska pliktbud. De hafva uppstått till följd
af vissa fördomar, hvilka en gång varit ansedda som plikter, och hvilkas
öfverträdande haft straffpåföljder. Intet bevisar bättre att den
moraliska känslan icke är medfödd utan förvärfvad, icke framsprungen ur
människans »natur» utan ur människans samkänsla, ur det begrepp om rätt
och orätt, som hennes medmänniskor lärt henne. Som exempel kunna påpekas
judens fasa för att äta svinkött, katolikens för att äta kött på
fredagen, nordbons för hästkött[12] och den unge australnegerns rädsla
för att äta den australiska strutsen (emu), en spis, som är strängt
förbehållen åt de äldre. Det har händt att unga australnegrer, hvilka,
osedda af alla, förtärt ett stycke af en emu, sedan angifvit sig
själfva, under de våldsammaste samvetskval och med visshet om strängt
straff. Alla de nämda, med religiös hälgd omgifna förbuden hafva
slutligen blifvit vanor, som, ärfda från släktled till släktled, värka
med instinktens styrka såsom de mäst befallande moraliska bud, ty den
för de högre djuren och människan kännetecknande ömtåligheten för likars
omdöme medför själfklart, att det moraliska begreppet i hög grad stärkes
genom den hos omgifningen rådande föreställningen om en handlings art.

Utom de nyssnämda exemplen på som fördömliga ansedda handlingar, hvilka
i och för sig själfva icke hafva det minsta med moralen att göra, kan
man till belysning af nyssnämda påståenden knappast finna något bättre
bevis än _blodshämden_. Hos den primitiva människan (och långt framom
hennes utvecklingsskede) är blodshämden en så befallande plikt, att den,
som försummat den, täres af de svåraste samvetskval, tills han fullgjort
denna inom hans samhälle som helig ansedda handling. Men i _vårt_
samhälle, där förlåtelsen anses som plikt, kan en medveten hämdlust
bereda ett känsligt samvete lika djupa kval.

För den nyare moraliska uppfattningen åter blir såväl hämdlust som
förlåtelse mer och mer främmande begrepp. Å ena sidan inser man allt
klarare det nödvändiga sammanhanget mellan orsak och värkningar, -- en
insikt, som ökar möjligheten af medlidande eller förståelse och lämnar
allt mindre rum för hat och hämdkänslor. Å den andra sidan känner man,
att ingen handlings _värkningar_ kunna utplånas och att således
försoning och förlåtelse, i ordens kristliga mening, icke äro annat än
talesätt.

Äfven i våra samhällen är beroendet af omgifningens uppfattning så
stort, att flertalet människor begå omoraliska handlingar utan
samvetskval om de kunna åberopa sig på mängdens vanor. Samme man, som
samvetsgrant återlämnar en hittad tioöring, ruinerar medvetet utan
betänkande sin medtäflare genom en lyckad affärskupp; samme man, som är
allt för mycket gentleman att ens ge en knuff i en folkträngsel,
nedskjuter utan betänkande sin vedersakare i en duell; samme man, som i
hemlighet ödelägger en kvinnas lif, tillåter sig ej ett ohöfviskt
uttryck i ett sällskap af damer. Hos urmänniskan är, som vi sett, detta
beroende af omgifningens uppfattning så stort, att moralens bud endast
gälla omgifningen. Mot främlingen är allt tillåtet.

Moraliskt förbindande blir för vilden det, som hans stam under
generationer lärt sig anse som nyttigt; sålunda fyller han
föräldramordets plikt samvetsgrant och villigt; sålunda afstår han från
de åt prästen och höfdingen förbehållna, som _tabu_ ansedda
födoämnena.[13] En resande omtalar, att ett litet barn som tagit några
som _tabu_ förklarade batater dödades, stektes och uppåts; det senare
ansågs som en mycket sedlig handling, men barnets tillgrepp som en
mycket osedlig!

Hvarje opartisk granskning af dessa sakförhållanden lägger i öppen dag
att det icke finnes några en gång för alla gifna, otvetydiga, medfödda
sedlighetsbegrepp. Moralens början är att jämföra med den mer eller
mindre lyckade dressyr, genom hvilken t. ex. fågelhunden erhåller vissa
instinkter. Först drifver honom denna uppfostran till att apportera
villebrådet utan att smaka det; slutligen inger den honom t. o. m.
motvilja för fågel! Ytterst beror såväl hundens och barnets som vildens
uppfostran på närvcellens ofvan påpekade förmåga att mottaga intryck,
att bevara och återupprepa dem. Ett bruk, hur vansinnigt som hälst, men
hvars uraktlåtande varit följt af svåra straff och allmänt förakt, medan
dess uppfyllande framkallat loford -- ett sådant bruk skall slutligen
bli en inorganiserad instinkt. Samvetet skall anklaga oss för dess
uraktlåtande, men godkänna oss, då vi uppfylla detsamma.

Vägen är ofantligt lång från t. ex. den unge australnegerns samvetsro,
sedan han smakat på den emu han själf nedlagt, och till en
kulturmänniskas själsstrider såsom t. ex. Shakespeare skildrar dem i
Macbeths monolog, sedan han mördat sin sofvande konung, som tillika var
hans gäst:

   Mig tycktes att en röst jag hörde ropa:
   »Sof icke mer! Macbeth lönnmördar sömnen» --
   Den helga sömnen den oskyldiga,
   Som löser upp bekymrens hårda knutar;
   Hvar lefnadsdags välkomna död, det bad,
   Som friskar upp en kropp af mödan krossad,
   Den balsam, som åt själen så ger lisa,
   Naturens egen ro
   Och bästa rätten uppå lifvets bord.
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   -- -- -- Hvad fattas mig, att jag
   Blir skrämd af minsta buller? -- Hvilka händer
   Ha, de utrifva mina ögon! Kunna
   Den vida oceanens alla vågor
   Aftvätta detta blod ifrån min hand?
   Nej; denna hand lär förr med purpur färga
   Omäteliga vattenrymders djup
   Och grönt till rödt förvandla.[14]

Men dock har detta Macbeths sammansatta lidande sitt första ursprung i
ett naturbarns enkla samvetskval!

Ur det lilla ollonet uppväxer den väldiga, månggrenade eken. Den, som
trampade ollonet under foten, medan han stirrade upp mot kronan för att
lära känna trädets ursprung, skulle bete sig lika ovist, som de tänkare,
hvilka söka utgrunda moralens ursprung med hjälp af våra insikter i
kulturfolkens högsta sedliga medvetande, i stället för att studera
lagarna för moralens utveckling i djurens, barnens och de samtida
vildarnas själslif och utvecklingshistoria.



                           6. Vildens moral.


Ehuru utvecklingens lag nödvändiggör vissa likheter i hufvuddragen af
moralens, liksom hvarje annan mänsklig egenskaps utvecklingshistoria,
utesluter detta dock icke tillvaron af många olikheter. Klimatet, det
häraf betingade lefnadssättet, andra naturinflytanden, grannfolks
påtryckning, enstaka personligheters invärkan, religiösa och filosofiska
begrepp o. s. v. bidraga hvar i sin mån till dessa olikheter. Det är
endast när man öfverblickar mycket långa tidrymder, som de stora
gemensamma dragen framträda och jämte dem då äfven det uppåtstigande,
som vi kunna skönja i den moraliska utvecklingens historia.

Ingenstädes finnes det någon tvärbrant mellan de afsatser, vi kunna
urskilja på moralens område: det vilda tillståndet höjer sig öfver det
djuriska, det barbariska öfver det vilda och det industriella öfver det
barbariska genom omärkliga öfvergångar, hvilka förbinda hvarje skede med
dess föregångare och dess efterföljare. Sålunda är t. ex. sagoperioden i
hvarje folks historia, med dess många halft djur-, halft
människoliknande gestalter, ett dunkelt minne af en sådan öfvergångstid
från den djuriska till den vilda moralen. Och vi påpekade redan i
början, huru våra brottsmålsannaler visa oss återfall till den djuriska
ståndpunkten. Vi måste därför söka medelhöjden af ett visst samhälles
sedlighet _mellan_ den höjdpunkt, fåtalets moral bildar, och den låga
ståndpunkt, som flertalet intar. Och detta så mycket mera, som vi kunna
vara vissa, att äfven hos de högt stående slumra ofta i själens djup
djurets och vildens instinkter, en slummer ur hvilken de kanske en dag
vakna, för att på ett förfärande och förödmjukande sätt påminna
kulturmänniskan om hennes låga ursprung.

Genom att inskränka vår undersökning till de hufvuddrag af den djuriska
moralen, hvilka vi förut skärskådat, erhålla vi den bästa öfversikt af,
huru denna djuriska moral småningom höjde sig till _vildens_ ståndpunkt.


A. MÄNNISKOLIFVETS VÄRDE. När människoätandet börjar bli undantag, när
det ställes i samband med gudstjänsten, med rättvisans skipande och
slutligen alldeles upphör, då kan man anse att öfvergången ägt rum från
det djuriska till det vilda tillståndet. Detta kännetecknas genom det
stora framsteget: att krigsfången göres till slaf i stället för att
uppätas. Liksom så många andra sedliga framsteg har detta emellertid
icke sin rot i altruism, i tanke på fångens bästa, utan i egoism, i
tanke på ägarens bästa. Med en högre förståndsutveckling följde nämligen
insikten, att man har mer gagn af fångarna på detta sätt, liksom man
lärde sig, att som husdjur spara vissa, under jakten fångade, vilda
djur.

Men som hvarje förhållande mellan människor innebär en möjlighet till
altruismens utveckling, så fanns också denna möjlighet i slafveriet, hur
egoistiskt än detta i början var och huru mycket elände denna inrättning
än kom att medföra. Sålunda uppstår t. ex. en bestämd skillnad till
förmån för den hemfödde slafven mot den i krig tagne; den förre anses
snart på visst sätt tillhöra familjen; han skyddas till en början af
seden, längre fram af lagen.

Genom slafveriet blir det förut så enkla samhället mer och mer
sammansatt. Det skiljer sig i en öfver- och en underklass; till den
förra höra krigaren och prästen; de öfriga -- nämligen slafvarna --
uträtta det hvardagliga arbetet. Den ökade arbetskraften möjliggör mera
odling af fälten och skötseln af större hjordar; med den ökade egendomen
uppstå flera äganderättstvister; dessa medföra ett ökat behof af
skiljedom, och så blir höfdingen ej blott anförare i krig utan också
domare i fred. Steg för steg leder detta småningom in i de stora
monarkiernas skede, som tillika är den barbariska moralens.

Vildens moral med afseende å slafven kommer själfklart att hafva
följande tanke till utgångspunkt: »Jag kunde ätit denne fånge; jag fann
det nyttigare att låta bli; jag har nu emellertid all rätt att bruka
honom som jag finner för godt.» Behöfves slafven i kriget, användes han
där; annars är han arbetare; ofta säljes han.

Liksom vinstbegäret mångenstädes utrotat barnamorden, har det ofta visat
sig äfven kunna utrota lusten efter människokött: såväl afkomman som
krigsfångarna hafva då användts till bytesmedel i stället för födoämne.

Själfva sakförhållandet, att man vande sig skona krigsfångarnas lif,
blef emellertid af vikt för moralens utveckling. Ty tanken på framtiden
vardt ett starkare motiv än ögonblickets njutning, och härigenom ökades
själfbehärskningen.

Det var emellertid ej blott krigsfångarna, som blefvo slafvar. Också de
för brott dömda och de medellösa hemföllo till de burgna som slafvar.
Hos kaffrerna är t. ex. ännu i dag ordet _fattig_ liktydig med _slaf_,
och de rika äga samfällt de fattiga, hvilka brukas som jakthundar,
lastdjur o. s. v. Dessa fattiga röja intet medvetande om att de
behandlas tyranniskt; de anse det lika naturligt att deras tyranner
misshandla dem, som att lejonet äter människan. Det är framför allt i
Afrika vi ännu kunna studera slafveriet, så som det var under hela
mänsklighetens tidigare skeden. Slafven är där alldeles rättslös; han är
ännu ett gångbart mynt, och ägandet af många slafvar tillförsäkrar den
afrikanske vilden liknande företräden, som räntor tillförsäkra européen.

Ehuru slafveriet var ett framsteg i moral framför människoätandet,
medförde det dock nya, för såväl slafvens som ägarens moraliska
utveckling skadliga förhållanden. Slafägaren blir lat och förtryckande i
högre grad än medlemmen i den anarkiska flocken har tillfälle att vara
det. Där lefver man i ständig fruktan, i oupphörligt försvarstillstånd;
det ömsesidiga behofvet af hvarandra hindrar att ett allt för stort våld
öfvas af de starkare, och hos alla alstras en viss själfkänsla på samma
gång som en viss samkänsla. Genom slafveriet förlorar slafven
själfkänslan och husbonden samkänslan. Men den, som saknar själfkänsla,
har häller ingen känsla af sedlig förpliktelse. När man förebrår en
afrikansk slaf en nedrighet kan man erhålla svaret: »Jag är ju slaf!»
Rättslösheten medför i själfva värket i alla förhållanden den
uppfattningen, att man icke häller äger några plikter. Hvilket
inflytande detta skall öfva på moralen kan man fatta, då man besinnar,
att i Afrika omkring ¾ af den manliga samt hela den kvinnliga
befolkningen intager slafställning. Det finnes sålunda en hel zon, som
med fog kan kallas den servila, en där slafägare och slafvar ömsesidigt
förstöra hvarandra, de förra genom att tillåta sig allt, de senare genom
att fördraga allt. Slafveriet har härskat nästan öfverallt under ett
visst skede af utvecklingen. Grekens liksom nordbons fornsagor visa oss
trälen likställd med husdjuret. Och ehuru arten af behandling varit
mycket olika, så måste dock öfverallt _möjligheten_ att på försvarslösa
varelser kunna tillfredsställa sina nycker ha gifvit näring åt egoismen.
Sålunda har den moraliska förädlingen både gynnats och motvärkats genom
slafveriet, ty detta har såväl ökat som minskat det välde man utöfvat
öfver sina, för andra eller en själf skadliga, böjelser. Alla i flock
lefvande djur äro de lättast tämda, och människan ägde genom sin
sällskaplighet -- detta grundvillkor för all högre odling -- alla
förutsättningar att kunna förslafvas. När hos de primitiva människorna,
där ingen annan »klasskillnad» fanns än mellan starka och svaga,
lydnaden blifvit inkarnerad, då härskade som sagt denna instinkt blindt,
ty den motvägdes ännu icke af andra moraliska egenskaper. Därtill kom
uppfattningen af höfdingen som ett slags gudaväsen. Så som vildens slaf
böjde sig för honom, så böjde vilden sig i sin ordning för sin herre;
ja, det är t. o. m. troligt, att människan af hunden lärt sig sina
krypande vanor -- liksom hon på många språk betecknar sin underdånighet
med att kalla sig sin »herres hund»! Det finnes under detta skede ingen
gräns för de vördnadsbetygelser, man visar eller de kränkningar man tål.
Att släpa sig fram på magen, beströ sitt hufvud med jord, t. o. m. fylla
sin mun därmed, äro vildars hälsningssätt inför höfdingen; att se denne
rätt i ansiktet, vidröra någon hans tillhörighet eller trampa på hans
skugga, är flerstädes belagt med dödsstraff! Lif, hustru, egendom --
allt står i höfdingens hand, och i Afrika roa sig »kungarna» med att
genom täta och alldeles utan orsak företagna afrättningar visa denna sin
envåldsmakt. Undersåtarna hembjuda höfdingen sina hufvuden, sin egendom,
sina hustrur eller döttrar; och inom sitt eget hus kräfver han samma
obetingade vördnad. En resande såg t. ex. en kunglig gemål aflifvas,
emedan hon haft den oerhörda fräckheten att -- bjuda sin gemål en
nyplockad frukt! Denna servilism -- som i Europa ännu i viss mån
fortlefver i hofetiketten, i tjänstemanna- och militärdisciplinen,
sällskapsceremonierna o. s. v. -- har lika dåliga följder för härskaren
som för hans undersåtar. Smickret, som aldrig är oskadligt, blir
moraliskt härjande i outvecklade sinnen; tillbedjan skapar den
uppfattningen hos den tillbedde, att han är gudomlig, en uppfattning,
hvari han stärkes genom att hans godtycke och öfvermod aldrig möta något
motstånd. Härskaren inbillar sig vara helig och oansvarig, och denna
uppfattning blir också undersåtarnas. Ju mer de fördraga, desto mer blir
underkastelsen för dem en religiös plikt; man afhandlar ej en guds, en
allsvåldig konungs nycker, man vördar och lyder dem blindt, och man
offrar sig lika blindt för dessa nycker.

De religiösa föreställningarna under den vilda moralens skede innebära
ej tron på _själens_ odödlighet, men däremot på ett fortlefvande efter
döden, i ett lif likt det jordiska. Och ju mäktigare en person varit
desto naturligare finner man hans fortlefvande, desto lättare tror man
på hans makt att också efter döden utöfva sitt välde. Man offrade
således vid hans begrafning åt honom allt, som han i lifvet skattat
högst: mat, vapen, kvinnor, slafvar; man hoppades att han sålunda skulle
varda de lefvande bevågen.

I slafsamhället förblefvo fruktan och våld fortfarande moralens grund.
Ja, de moraliska frön, som själfbevarelsen och samvärkan utvecklat under
tidigare skeden, förkväfdes lätt genom ett tillstånd, där ingen rättvisa
kunde finnas, där härskarens godtycke var enda lagen, den blinda
lydnaden den högsta dygden. I människornas själslif lämnar en sådan
underkastelseperiod djupa spår. Den lågsinnade benägenheten att böja sig
inför makten och framgången grundlägges genom denna undergifvenhet och
inskärpes ytterligare genom de religiösa vanorna. I sin ordning präglas
nämligen äfven gudsbegreppet af servilism: gudarna bli, enligt
människornas uppfattning, tyranniska härskare, dem man lär sig nalkas på
samma sätt, som man närmar sig sina jordiska tyranner.

De under detta skede inplantade, servila instinkterna fortlefva inom de
flästa nutidsmänniskor, drifva dem till lågheter, beröfva dem deras
handlingsfrihet och komma dem att tåla öfversitteri eller att själfva
öfva det. Slafblodet kan endast långsamt omsättas i den fria människans
ådror. Och om vi än ge oss själfva frisinnade lagar, fria människor
kunna vi ej strax genom dem skapa! De flästas karaktärer lida ännu af
slafarfvet från våra jordkrypande förfäder; och innan uppfostran och
samhällsvanor upphöra att inprägla den blinda underkastelsen som barnets
och medborgarens främsta dygd, kunna vi icke vänta att få se värkligt
frigjorda människor.


B. DE SVAGAS BEHANDLING. I detta afseende skiljer sig vildens moral föga
från den djuriska moralen, utom så till vida, som upphörandet af
människoätandet medför en ökad aktning äfven för de svagares lif.
Husfadern har emellertid ännu i regeln oinskränkt rätt öfver hustruns
och barnens liksom slafvens lif; härskaren har det öfver allas. Inom
hans räckhåll finnes, som vi sett, icke rum för rättvisa; svagheten äger
där intet skydd mot styrkan.

Dock kommer rättvisans begrepp att under detta skede utveckla sig ur den
själfbevarelseinstinkt, som gör att man sätter sig till motvärn, om man
af sina _jämlikar_ förfördelas. Man vill ha vedergällning för den orätt
man lider; och ur vedergällningens begrepp utvecklas rättvisans. Man gaf
den enskilde rätt, när han kunde taga sig rätt, när han kraftigt hämnade
ett våld mot sin person eller sin egendom. Näfrätten var den första
yttringen af rättskänslan, och »öga för öga, tand för tand» blef denna
känslas enkla, hårda uttryck; ingen hänsyn togs till bevekelsegrunder
eller förmildrande omständigheter. Och när seden tillräckligt länge
ansett själfhämden som en rätt, blir den småningom också fattad som
plikt: blodshämden blir en helig handling, och det dröjer mycket länge
innan _böterna_ komma i själfhämdens ställe. Vid den tidpunkten
värdesättas lif och lemmar, och en »taxa» finnes för de böter, som det
värdefullare lifvet, den oumbärligare lemmen betingar. Böternas art
växlar. Hos afghanerna t. ex. ger man 12 ungmör i bot för ett
människolif; 6 för en fördärfvad hand; 3 för en utslagen tand. Sålunda
uppstod ett slags lagens hägn för de svagare inom ens eget samhälle. Men
_främlingen_ är fortfarande rättslös; han kan saklöst skadas till lif
och egendom.

Redan den personliga styrkan och djärfheten hade skapat en viss skillnad
i rikedom; antalet slafvar, som man kunde skaffa sig, ökade ytterligare
denna skillnad; böterna gjorde den ännu större. Vinningslystnaden sade
nämligen, att det var klokare att offra den ofruktbara hämden för ett
varaktigare godt, och så började böterna träda i blodshämdens ställe.
Sålunda ännu ett fall, där egoismen kom att värka som en tygel på
lidelseutbrotten, när man visste, att dessa skulle medföra en säker,
kännbar förlust.

Näfrätten fostrade visserligen begreppet att straff äro rättvisa, men
den värkligt upphöjda rättvisan kunde först framträda under ett senare
skede, när den enskilde lämnade sin vedergällningsrätt i den allmänna
rättvisans händer.

Den upphöjda, för alla lika rättvisa, som de bästa människor
eftersträfva, som de älska så djupt, att de kunna dö för den, -- den är
i dem danad af alla de otaliga orättvisor deras förfäder utstått och af
den hos dem sålunda utvecklade hämdkänslan, som småningom förädlats till
rättskänsla.


C. FÖRHÅLLANDET MELLAN KÖNEN och D. AKTNINGEN FÖR ÄGANDERÄTTEN göra
visserligen några framsteg under det vilda tillståndet, men i allt
väsentligt förblir den moraliska uppfattningen den samma som under det
föregående skedet; i ett fall sker dock ett betydande framsteg: vissa
släktskapsgrader börja anses som gräns för friheten i förhållandet
mellan könen.


E. ALTRUISM OCH PLIKTKÄNSLA. _Moderskärleken_, som hos vildarna ofta kan
yttra sig på ett innerligt sätt, och _krigarens hjältemod_ i kampen mot
sin stams fiender äro de högsta uttryck af altruism och pliktkänsla, som
man i allmänhet finner hos vildarna. Dock kunna äfven andra pliktbegrepp
någon gång framträda. Så t. ex. i Afrika, där lögnen, servilismens
vanliga följeslagare, är regeln, finnas dock stammar, som i intet annat
äro öfverlägsna sina grannar än just genom en stark sanningskärlek, en
lika egendomlig företeelse som de människoätande nyseeländarnas aktning
för och vård om de gamla.

Undantagen måste emellertid -- af huru stor betydelse de än äro för en
allsidig bild af moralens ursprung och utveckling -- lämnas åsido vid
denna kortfattade framställning af hufvuddragen i den moraliska
utvecklingen. Och vi finna då, att vildens pliktbud blifva tämligen lika
den djuriska moralens:

_Du skall i allt och alltid lyda din herre._

_Du skall ej stjäla dina stamförvanters egendom, deras hustrur däri
inbegripna._

_Du skall dräpa med urskiljning och icke anfalla någon, som är mäktigare
än du själf. Du skall vara tapper och grym i kriget._

_Du skall värna din stam, utrota dess fiender; älska ditt land; hata
dess fiender._

Dessa båda sista, ur såväl egoismen som altruismen framsprungna,
pliktbegrepp äro emellertid det nya i vildens moraliska utveckling. Mod
och uthållighet, sammanhållning, offervillighet, själfbehärskning --
korteligen alla de egenskaper, hvilka skola försäkra det folk, som äger
dem, seger i kampen för tillvaron, de finnas som frön i dessa begrepp.
Men jämte de nämda moraliska egenskaperna utvecklas hatet,
fosterlandskärlekens afvigsida, hatet till fiendens folk och land. Och
dessa känslor, patriotism och hat, inkarneras _samtidigt_ i
människonaturen och så djupt, att den endast ytterst långsamt har börjat
särskilja de båda känslorna.

Hvarje omdaning af en dylik, till instinkt vorden, moralisk känsla äger
rum både så, att instinkten _renas_, och så att den _vissnar_ i brist på
näring eller bruk; så att _nya motvärkande inflytelser uppstå_, och så,
att _samhällsförhållandena_ omdanas, hvarigenom nya behof framkalla nya
slag af känslor. Alla dessa arter af inflytelser samvärka sålunda i våra
dagar i och för utrotandet af krigskärleken, en gång oskiljaktig från
patriotismen, och för omdanandet af den _ensidiga_ fosterlandskärleken
till en alla folk omfattande människokärlek.

I vildens moralbud, väsentligen förestafvade af egoism, finna vi dock
redan så pass mycken altruism och -- vid deras iakttagande -- så pass
stor pliktkänsla som nödvändigt kräfvas för mänsklig sammanlefnad, äfven
i ett så enkelt, osammanhängande och obestämt samhälle som det vilda.



                       7. Den barbariska moralen.


I det barbariska samhället har utvecklingen fortgått från de enkla till
de mer sammansatta tillstånden. Skilda samhällsklasser finnas; en ganska
långt drifven arbetsfördelning; noggrant affattade lagar, som bestämma
rättsförhållandet mellan klasserna; en styrelse som skipar lagarna och
en religion, hvars präster ge gudomlig hälgd så väl åt lagarna, som åt
andra moraliska budord. Dessa barbariska samhällen -- ofta despotiskt d.
v. s. enväldigt styrda monarkier -- hafva ägt stora civilisatoriska
uppgifter, i moraliskt lika väl som i materiellt och intellektuellt
afseende. Världshistorien visar oss sådana samhällen i t. ex. det gamla
Egypten, de assyriska, babyloniska och judiska rikena, perserriket, de
amerikanska rikena vid européernas eröfring, de grekiska staterna, det
romerska riket. Ty huru högt stående alla dessa stater än varit i andra
afseenden, ur den _moraliska_ utvecklingens synpunkt kunna de med allt
fog kallas barbariska.

Den despotiska konungamakten har, med afseende å moralens utveckling,
haft uppgiften att stärka de styrdes gemensamhets- och vördnadskänsla,
att tvinga till laglydnad genom ytterlig stränghet; att sålunda djupt
inprägla vissa sedebud, hvilka visserligen redan blifvit medvetna, men
icke kunnat blifva värkligt inorganiserade förr än under den despotiska
samhällsmaktens jämna tryck, och genom skräcken för dess ofelbart
återkommande, grymma straff. Den enskilde förlorar själfhämdens rätt; de
motspänstiga utrotas, och ett urval äger sålunda rum af de mer
samhällsdugliga. Dessa sätta sålunda sig så mycket mindre upp mot
regentens bud, som prästen lär dem att dessa bud äro gudomliga: »altaret
och tronen» hjälpa sålunda hvarandra vid vildarnas fostran, men denna
sker genom att förtrycka dem. Under en viss tid var, som sagt, detta
tunga ok gagnande för att tämja människodjuren, men sedan förlamade det
deras utveckling. Hunden, barnet och folket, som tuktas för länge, bli
fega och lågsinnade; förtryck förnedrar den mänskliga personligheten.
Individualiteterna försvinna, när man formar dem efter en enda prägel;
de bli böjliga i en viss, åt dem anvisad riktning, men på samma gång
dödas i regeln förmågan af initiativ, lusten att upptäcka, att nydana,
att skapa.

Som utrymmet icke medgifver att bevisen på den barbariska moralens lagar
hämtas från alla håll, väljer jag dem företrädesvis från de folk, som
öfvat det största inflytandet på den nuvarande europeiska odlingen, ja,
som ännu i dag bevara en stor del af detta inflytande.

Hos judarna, grekerna, romarna och germanerna skall genom några få
exempel visas hvad som var den barbariska moralens begrepp om
människolifvets värde, de svagas behandling, förhållandet mellan könen,
aktning för äganderätten, samt om altruism och pliktkänsla i allmänhet.


A. JUDARNAS MORAL. I judarnas budord: »du skall icke dräpa, icke göra
hor, icke stjäla, icke bära falskt vittnesbörd» finnes intet, som
skiljer deras från andra barbariska folks moral, ja, några af dessa bud
finner man redan i vildens morallag. Ej ens föräldravördnadens bud är
för juden eget, men väl den därvid fästa _lönen_. Endast _ett_ nytt bud,
med _mänsklig_ innebörd, det om hvilodagens helighållande, är det
tillägg, genom hvilket judens »Tio Guds bud» utmärka sig framför andra
folks på samma odlingsgrad. Ty hvad buden innebära om förhållandet till
Gud hör icke till moralens utan gudsbegreppets område.

Judens moral -- som andra barbarers -- gäller emellertid endast judar. I
Javehs, nationalgudens namn, befalles och sker nedslaktning af besegrade
fiender[15], af deras kvinnor och barn[16]; lönnmord på fiender --
sådana som Jaëls[17] och Judiths -- förhärligas. Barnamord förekommo,
och den förstföddes offrande var en religiös plikt[18]; sägnen om
Abrahams offrande af Isak[19] antyder (som förut påpekats) en begynnande
ändring i detta bruk, som småningom alldeles upphörde: den förstfödde
friköptes sedan genom en gåfva till templet. Äfven berättelsen om Jeftas
offer af sin dotter[20] visar ej blott, att människooffer voro i bruk
hos judarna, utan ock hur länge fadern hade makt öfver barnens lif.
Lagen gaf honom rätt att stena den olydige sonen[21]. Sin dotter kunde
han sälja som slaf[22].

Månggifte är i judens moral berättigat för mannen[23], men den
äktenskapsbrytande hustrun stenas[24]; hustrun kan äfven af de
obetydligaste skäl förskjutas. Onaturliga laster öfvades men straffades
strängt[25], som inom de flästa andra barbariska samhällen. Grymma
straff, såsom stening, brännande å bål o. s. v. hörde till rättsbruken.
Slafven kunde saklöst piskas ihjäl, blott han icke dog under slagen,
utan under en dag öfverlefde misshandlingen[26].

Vedergällningsrätten tillämpades med yttersta stränghet: »Du skall ingen
skonsamhet bevisa; lif för lif, öga för öga, tand för tand, hand för
hand, fot för fot», så lyder lagen[27].

I flera fall höjer sig dock den hebräiska lagen till en större
mänsklighet. Mot stöld är den ej så sträng som många andra barbariska
lagar; man fick t. ex. i vissa fall återgälda det stulna fyrfaldt eller
femfaldt[28]; kan man det ej, blir man målsägarens slaf. Äfven under
sina monarkers styrelse bibehålla judarna den själfkänsla och
jämlikhetsanda, hvilka visa sig i flera mänskliga budord, särskilt till
de svagares skydd. Slafven kunde bli fri på 7:e året[29]; då fick jorden
hvila och de fattige samla dess själfsådda skördar. Främlingen, den
faderlöse och änkan stodo under Javehs hägn[30]; arbetarens lön skulle
betalas före solnedgången[31]; och gäldenären fick ej beröfvas hvad han
nödvändigt behöfde[32]; all ränta var förbjuden[33]; den fattige fick
plocka ax på åkern[34] och äfven mot den vanföre och den ej lagskyddade
främlingen anbefalldes barmhärtighet[35] liksom äfven mot djuren. Den
hos andra barbariska folk vanliga samfällda ansvarigheten fanns icke hos
judarna: hvar och en måste svara för sig själf; den enes missgärning
hemsöktes icke på den andre[36].

Människolifvet skyddas mer än egendomen och altruismens stora budord:
att älska sin nästa som sig själf är uttalat i judarnas[37] liksom i
andra asiatiska folks morallagar[38]. »Nästan» var emellertid för juden
ännu blott -- _juden_. Och ehuru glimtar af en högre uppfattning i detta
fall redan gjorde sig gällande hos profeterna, så var det först Jesus
som i detta hänseende vidgade den judiska uppfattningen till
allomfattande människokärlek. Det är således -- som vi vid jämförelse
med andra barbariska folks sedelära otvetydigt finna -- icke genom sin
morals höghet, som juden stod framför andra folk. Men hans sedliga
öfverlägsenhet bestod i hans föreställning, att hans nation var Javehs
utvalda folk och att den jordiska lyckan eller olyckan var på det
nogaste förbunden med lydnaden för de af Javeh gifna buden. Sålunda blef
judens moral för honom starkt befallande; hans pliktkänsla fick en så
allvarlig uppfostran, och hans samvete blef så känsligt, att just ur
hans folk, förberedd af de stora profeternas uppfostrande arbete, en
ännu högre moralisk utveckling, den kristna, kunde framträda. Men redan
profeterna hade ifrat mot det formväsen, hyckleri och andliga högmod,
som, jämte mycket godt, hade framkallats genom judarnas stränga
laglydnad och deras känsla af undantagsfolk. Och Jesus -- som förkunnade
personlighetens, frihetens och människokärlekens tankar såsom
sedlighetens högsta bud -- stod så högt öfver äfven _sitt_ folks högsta
religiösa och moraliska begrepp, att han fick det öde, som
utvecklingshistorien visar oss vara det vanliga för stora nydanare: att
duka under för sin samtid.


B. GREKERNAS OCH ROMARNAS MORAL. I grekernas fornsägner finna vi många
spår af den vilda moralen: människooffer, kvinnorof, månggifte,
oinskränkt fadersmyndighet, barnamord. Småningom inträder en moralisk
utveckling; människooffer upphöra; blodskam anses brottslig; könslig
återhållsamhet kräfves af hustrurna; i Sparta är det staten, icke
fadern, som bestämmer om barnen skola utsättas eller icke.

Men äfven sedan vi hunnit till Greklands och Roms blomstringstider,
visar moralen barbariets drag. Kvinnorna i Grekland lefva skilda från
männens sällskap, och blott i Sparta röra de sig mera fritt; mannens
sidohustrur godkännas af seden, och begreppet äktenskapsbrott finnes
länge blott till för hustrun. Steg för steg bättrades emellertid lagarna
till kvinnans förmån, och ehuru sederna icke höjdes i samma mån, äro
dock lagarna ett viktigt bevis på höjda moraliska begrepp, om de än icke
i lifvet blifva med allvar förvärkligade.

I Greklands äldre tid hörde, som mångenstädes, prostitutionen till
tempeltjänsten, och onaturliga laster förekommo redan på Solons dagar.
Den uppfattningen att förfallets tid medfört dessa och liknande
företeelser är ej riktig.

Föräldramyndigheten inskränkes, men barnutsättningen och
fosterfördrifningen däremot bli egentligen först med allvar beifrade,
sedan kristendomen börjat öfva sitt inflytande.

Skärskåda vi slafveriet, finna vi visserligen i Aten mer mänsklighet vid
slafvens behandling än i Sparta och Rom, men å andra sidan är det Atens
främste tänkare, en Plato, en Aristoteles, hvilka försvara slafveriet
med alldeles samma dåliga skäl, som vissa tänkare i våra dagar använda
mot underklassens kraf på mänskliga och medborgerliga rättigheter.
Själfva det sakförhållandet, _att_ ett försvar för slafveriet behöfdes,
visar emellertid, att den moraliska utvecklingen inom vissa samveten
hunnit så långt, att slafveriets berättigande börjat betviflas. I Rom
dödades ofta en slaf lika lättvindigt som vi döda en fluga: för att roa
sina gäster, mata fiskarna i sin parkdam o. s. v. aflifvade vissa romare
sina slafvar, ofta under gräsliga marter. Men dock inträdde tidigt här
som öfverallt en väsentlig skillnad mellan hemfödda och öfriga slafvar.
Steg för steg visar särskilt den romerska lagstiftningen till slafvarnas
förmån den höjning af mänsklighetskänslan, som man med orätt uteslutande
tillskrifvit kristendomens invärkan. Så var det t. ex. Neros lärare,
Seneca, hvilken af sin lärjunge utvärkade en af de första lagarna till
slafvarnas skydd. Seneca var en stoisk filosof, och det var i allmänhet
just den stoiska vishetsläran eller filosofien, hvars ädla mänsklighet
präglade de goda lagarna under romerska käjsardömets tid.

Den grekiska och romerska patriotismen -- som i dessa tider var
medborgarnas högsta dygd -- innebar samma hat till främlingen och
grymhet i krigföringen som vildens ståndpunkt visar. På denna punkt är
moralens utveckling ytterst långsam. Fångarna göras till slafvar, de
nådesökande stötas ned; och de döda kämparnas begrafning firas med
offrande af deras fångna fiender. Ur seden att med dylika offer och
kämpaspel hedra den döde utvecklas småningom de blodiga cirkusspel, som
i Rom förvilda sederna. Dessa spel godkändes, äfven sedan den moraliska
utvecklingen hos de högst stående andarna nått en ovanlig grad af
ädelhet och förfining -- ett exempel på, huru det gängse bruket har makt
att fördröja ett moralbegrepps utveckling.

Aktningen för människolifvet var, hos greken som romaren, ringa under
det barbariska skedet. Först småningom anses dråp som brott; blodshämden
råder länge; den utbytes också här mot böter, och vedergällningsrätten
öfverlämnas småningom af den enskilde åt samhället. Stöld straffas
strängt och i allmänhet äro alla straff grymma. En stor förbättring
inträder dock småningom häri.

Vördnad för ålderdomen, aktning för arbetet, gästfrihet, måttlighet och
plikttrohet höra till de dygder, som här och hvar framträda i antikens
moral. Barmhärtigheten främjades genom tron, att »tiggaren och den
fattige komma från Zevs». Medlidandet hade en särskild gudom, och edens
hälgd vårdades af evmeniderna[39], hvilka äfven oblidkeligt förföljde
den, som kränkt den gängse moralens bud.

Många handlingar af barmhärtighet liksom af storsinthet, af ädelmod,
offervillighet och samvetsömhet gömmas i grekernas och romarnas historia
och i deras vitterhet; hela skatter af moraliskt höga och djupa tankar
kunna hämtas ur de grekiska och romerska liksom ur de asiatiska
vishetslärarnas skrifter. Vi kunna däraf se, att människonaturen hunnit
långt, redan innan den kom under kristendomens inflytande: mången
hedning -- liksom jude -- hade flere århundraden före Kristus klart
insett slafveriets orättfärdighet, nationalhatets trångsinne,
personlighetens värde, människokärlekens plikt, själfbehärskningens
höghet och lyckan af att arbeta på sin moraliska förädling.


C. DE GERMANISKA FOLKENS MORAL. Den barbariska moralens grunddrag
återfinna vi äfven hos våra förfäder germanerna: faderns fullständiga
myndighet öfver familjens medlemmar; människooffer; barnutsättning;
blodshämd. Äktenskapet ingås som en »handel», och bredvid den laggifta
hustrun finnas sidohustrur; mannen kan med lätthet förskjuta hustrun,
och, i fall af äktenskapsbrott, själf utföra det därför bestämda
dödsstraffet. Dock var seden bättre än lagen, och i andra fall funnos
lagar till kvinnans skydd. Dråp aktas som ett mycket ringare brott än
stöld, som straffas mycket strängt. Egendomsförhållandet liknar, då
germanerna först framträda, de amerikanska rödskinnens i Amerika eller
kaffrernas i Afrika: horder af frie män äga gemensamt jorden, som brukas
af trälarna. Längre fram inträder enskild äganderätt till jorden. Mord
och krigisk bedrift, trohet mot stamförvanter, gästfrihet anses som
mannens högsta plikter; men främlingen är rättslös, och främling är
redan nästa landskaps invånare, så att t. ex. hos våra förfäder
upplänningen kallades tjuf, om han fråntog sin granne, upplänningen, ett
kreatur, men han kunde med heder från sin södermanländske granne taga
allt hvad denne ägde. Och böterna för skador till lif och lem
fastställdes efter graden af främlingsskap.

Under kristendomens inflytande ändras -- ehuru mycket långsamt -- dessa
barbariska seder. Medeltidens skede inträder i Europa, kännetecknat
genom katolska kyrkans inflytande och feodalismen.

Feodalismen -- först i våra dagar upphäfd i Japan och ännu kvarlefvande
i Abessinien -- är en inrättning, som framträder helt naturligt
öfverallt där, under utvecklingens gång, en skillnad inträdt mellan mer
eller mindre mäktiga personer, men de förra icke förmått helt kufva de
senare, utan en mängd kompromisser uppstå mellan dessa individer, som
äro olika mäktiga, men ömsesidigt behöfva hvarandra. Feodalismen har
haft sin stora uppgift vid moralens utveckling; den fostrade
hederskänsla, ömsesidig pliktkänsla och förmåga af uppoffring, innan
äfven feodalismen slutligen urartade till förtryck.

Aktningen för människolifvet stiger hos germanerna under den kristna
religionens inflytande; den enskilda hämden upphör småningom; fäjderna
minskas genom fridlysning af vissa tider på året och vissa dagar i
veckan; klostren hafva sin skyddsrätt, och prästen predikar
människokärlek -- men inskränkt till de rättroende! Mot de »otrogna», d.
v. s. muhammedanerna, mot judarna och kättarna begås under korstågen och
religionsförföljelserna grymheter, sådana som -- enligt någons yttrande
-- »djäfvulen skulle begått, ifall han blifvit vansinnig». Stöld
straffades strängare än mord: med dödsstraff, stympning o. s. v. Alla
straff voro gräsliga: att brännas och lefvande begrafvas voro bland de
lindrigare. Att sönderslitas, kokas i olja eller få inälfvorna uttagna
hörde till medeltidens rättsseder, hvilka äfven kännetecknas genom alla
slags tortyr -- särskilt inkvisitionsdomstolarnas -- något som
jämförelsevis sällan, och i lindrigare form, brukades af hedningarna.
Fängelserna voro, äfven de, tortyrmedel i sin ryslighet. Det skydd, som
de kristna å ena sidan gåfvo människolifvet, uppväges å den andra af de
förföljelser, som den kristna kyrkan lät människorna undergå. Och detta
den kristna kyrkans anspråk att härska öfver människornas själar, hade
på den moraliska utvecklingen ett mycket hämmande inflytande, ty de
bästa människorna, de genom fri tanke, genom mod, innerlighet och
själfständighet utmärkte »kättarna» dödades, och släktet gick förlustigt
arfvet af deras egenskaper, medan hos de öfriga fruktan bidrog att
inplanta den föreställningen, att fritt tänkande och personlig
själfständighet voro de svåraste af alla brott.

Genom sitt skydd af de svagare har kristna läran visat sitt mäst
betydande moraliska inflytande. Klostret och kyrkan öfvade en storartad
välgörenhet; och barmhärtigheten blef en, för alla förbindande, religiös
plikt. Sjukvård och ålderdomsvård, skydd för barnen, förbud mot
barnamord, hjälp åt fattiga höra samman med de kristnas lifsåskådning,
som emellertid står i egendomlig motsats till den medeltida
lagstiftningens hårdhet: tiggeri straffades flerestädes med
hudstrykning, brännmärkning med glödhett järn, ja t. o. m. dödsstraff.
Den gamle vedergällningsrätten i all sin sträfhet härskar i
lagstiftningen; mannen har t. ex. enligt vissa lagar kvar rätten att
ögonblickligen döda sin i äktenskapsbrott ertappade hustru[40]. Men i
sederna intränger småningom en försonligare ande än den hedniska
lifsåskådningen kunnat alstra. På förhållandet mellan könen öfvar den
kristna läran ett dubbelt inflytande -- till moralens förbättring och
till dess försämrande. Kyrkan tager äktenskapet i sitt hägn och höjer
därigenom hustruns ställning; hon skaffar sig domsrätt i mål, som röra
sedlighetsbrott, såsom kvinnorof, våldtäkt, fosterfördrifning,
äktenskapsbrott, onaturliga laster. Genom sin dyrkan af den jungfruliga
»gudamodern» Maria, samt genom sin uppfattning af kvinnan som likställd
med mannen i frälsningsplanen, bidrager kyrkan att höja kvinnans
ställning och äktenskapets hälgd. Men å andra sidan framhölls kvinnan
som den, allt sedan Evas dagar, till synd förförande, och det ogifta
ståndet, »celibatet», ansågs som det högsta. Härigenom inträdde ett för
moralens utveckling mycket hindrande dubbelt inflytande. De, som i
könsligt hänseende öfvade själfbehärskning, voro i allmänhet präster och
klosterfolk, som måste lefva ogifta, och i följd däraf gick ej denna
deras själftukt i arf åt någon afkomma. De öfriga människorna, hvilka
genom celibatets upphöjelse ansågo den könsliga själfbehärskningen som
en stor, men blott för fåtalet möjlig dygd, lefde dess häjdlösare;
lifvet delades liksom i tvänne halfvor, en ohelig, till hvilken alla
naturliga drifter, framför allt släktdriften, hörde, och en helig;
lifvet fick liksom kyrkåret två skeden: julen, njutningens tid, och
fastan, späkningens. Men en sådan tudelning är minst af allt ägnad att
främja de moraliska begreppens utveckling, ty den splittrar intrycken
och minskar därigenom deras inflytande. Att kvinnan betraktades ömsom
som en Eva, ömsom som en Maria, var icke häller ägnat att framkalla en
riktig behandling af henne. Riddarmoralen, som blef sammanfattningen af
medeltidens bästa sedliga begrepp, satte vördnaden för kvinnan och
hennes samt andra värnlösas skyddande som en af sina uppgifter, men i
värkligheten urartade riddarlifvet till allt utom renhet i förhållandet
mellan könen. Om man vill hafva ett mått på det sedliga tillståndet vid
medeltidens slut, så väl inom kyrkan som utanför densamma, så har man
det i uppgifterna om de smittosamma könssjukdomarnas ofantliga
spridning. Vi finna som slutsats: att den kristna läran icke -- i stort
sett -- mäktade minska släktdriftens våldsamhet, om den än lyckats
bibringa vissa högre sedliga _begrepp_ i fråga om de till släktlifvet
hörande områdena.

Kyrkans inflytande på träldomen går inom den germanska världen i samma
riktning, som de stoiska filosofernas inom den antika. Träldomen
bortarbetas långsamt; först på 1300-talet kan man anse den vara slut i
Europa, men den kvarstod genom _lifegenskapen_ i en lindrigare form till
efter 1789 års franska revolution; i Ryssland upphäfdes lifegenskapen
först 1861, medan slafveriet i dess barbariska form fortlefde i Amerika
till 1863. Huru låg den medeltida uppfattningen af människovärdet, af
aktningen för andras egendom, af vördnad för människolifvet var, det
visar oss bäst de lifegnas samt de fattiga, ehuru själfägande,
landtmännens behandling. Stormannen våldförde deras kvinnor, nedtrampade
deras skördar, plundrade deras vingårdar, bröt upp deras förrådshus;
sökte de försvara sig, blefvo de spetsade eller brännmärkta eller fingo
smält bly öfver sig eller ögonen utstuckna eller lemmarna afhuggna!
Kyrkan hängaf sig mer och mer åt kampen mot kungamakten; denna åt sin
kamp med storvasallerna; dessa fäjdade sins emellan; städernas köpmän
och handtvärkare kifvade sins emellan; öfverallt sökte man med starkt
reglementerande hålla de underlydande i tukt, och öfverallt bröt dock
striden ut. En allas kamp mot alla, sådant blef det tillstånd som från
midten af medeltiden var rådande. Ty sedan kristendomen sjunkit ned till
en världslig makt, lämpad efter sina bekännares andliga ståndpunkt, och
med sig införlifvat en mängd hedniska begrepp, upphörde också dess
väsentliga moraliska inflytande på germanerna, som visserligen redan
sedligt påvärkats af sin egen lagstiftning och af romerska rikets odling
men dock erhållit sin högre, sedliga uppfostran genom den kristna
kyrkan. Därtill kommer, att kristendomens lära om det ödmjuka
syndmedvetandet, nåden, försoningen, betraktelsen af jordelifvet som en
korsets skola och evigheten som jordelifvets mål, innebar en allt för
skarp motsats till människonaturens och särskilt till den _germanska_
naturens sunda och berättigade stolthet, mod, själfkänsla,
handlingskraft och lifslust. Katolicismen, som intet erkännande gaf åt
den berättigade egoismen -- annat än som omsorg om den egna själens
frälsning -- kunde därför ej FÖRSONA egoism och altruism. Antingen blef
människonaturen fullkomligt _undertryckt_ genom ytterlig späkning och
själlös altruism, eller också förblef den på längden tämligen oberörd af
den kristna moraluppfattningen.

I stort sett lärde kristendomen dock alla Europas folk en viss vördnad
för de andliga makterna, en viss själfbehärskning med afseende å sina
lidelsers tillfredsställande, en viss håg att offra själfviskheten för
andras bästa. Om än medeltiden visar oss ytterliga motsatser, starka
utbrott af alla djurets eller vildens lidelser vid sidan af den
naturvidrigaste askes, så utgör den dock det viktigaste af de många
utvecklingsskeden, som fört oss från den barbariska moralens ståndpunkt
till det fjärde och hittills högsta skede vi nått, nämligen den
industriella moralens.



                      8. Den industriella moralen.


Den industriella moralens stora framsteg är _lifegenskapens
upphäfvande_. Men ehuru vi nu i Europa och Europas kolonier icke jaga
människor som under det djuriska skedet, ej bruka dem till husdjur som
under det vilda skedet, ej hafva dem bundna vid torfvan som under det
barbariska skedet, så missbrukar människan dock ännu människan. I
värkligheten, d. v. s. i människornas hjärtan och seder, finnes icke den
altruism, den jämlikhet eller broderlighet, som vissa sedebud och vissa
talesätt låta oss hoppas att vi skulle möta.

Ingen utveckling är långsammare än moralens, ty den måste, som vi sett,
äga rum genom en omdaning i människonaturens _sätt att känna_, hvilket
sker mycket långsammare än omdaningar i dess _sätt att tänka_. Känslorna
äro genom årtusenden inorganiserade instinkter; men tanken kan uppstå ur
ett intryck från dagen eller gårdagen. Och dessutom är denna omdaning
aldrig _fullständig_. Det förflutna mänger sig alltid mer eller mindre i
det närvarande, och vi ha därför redan i det föregående spårat kvarvaron
af vildens och barbarens moral i de samtida kulturmänniskornas seder och
lagar, liksom vi i brottsmålshistorierna sett bevis för, att icke ens
det djuriska skedet saknar representanter i våra samhällen. Vi
sammanfatta här ånyo de svåraste bevisen mot samtidens moral:

Visserligen har känslan af _människolifvets värde_ ökats -- men krigen
fortfara, duellerna försvaras, barnamorden och fosterfördrifningen
finnas kvar, undantagshjon och fosterbarn afdagatagas ofta och
lifsfarliga industrier vålla en häjdlös manspillan. Dödsstraffet och
andra från vedergällningsteorin kvarlefvande hämdstraff finnas kvar --
allt företeelser, dem våra efterkommande skola peka på som bevis på den
låga ståndpunkt, som den industriella moralen intog i fråga om aktning
för människolifvet och skydd för de svagare.

Med afseende å _förhållandet mellan könen_ är visserligen engifte
samhällslag. Men månggiftet är samhällssed och åtnjuter -- i den
legitimerade prostitutionens form -- t. o. m. samhällsskydd. Äktenskapet
är icke längre ett »brudköp», men både män och kvinnor sälja sina
personer genom äktenskap ingångna för vinningens eller utkomstens skull,
och äktenskapslagstiftningen bär ännu månget spår af mannens forna
barbariska herravälde öfver hustrun, spår dem en framtida moral kommer
att finna lika vidriga, som vi nu anse vildens äktenskapliga seder.

_Aktningen för äganderätten_ är hos oss, i fråga om öppen plundring,
vida större än i det barbariska samhället. Men förfalskningar,
försnillningar och utprässningar hafva intagit samma plats i den
industriella moralen som våldet i den barbariska. Vissa människoklassers
träldom eller lifegenskap under andra människors herravälde äro
upphäfda. Men flertalet lefver i ett trälaktigt beroende under det
fåtal, som genom sin rikedom behärskar arbetsmedel och arbetsvillkor.

Människorna dela sig redan under det djuriska tillståndet, så snart de
samlas i flock, i en »öfverklass», de starkare, och en »underklass», de
svagare. Sedan den fysiska och andliga styrkan småningom medfört
skillnad i rikedom, blifva _de rikaste_ öfverklassen. Denna öfverklass
kan dock icke bevara sin fysiska och andliga öfverlägsenhet; den sjunker
tvärtom, genom att icke vidare behöfva anstränga sina krafter, men
bibehåller likväl makten att nedtrycka de ofta i intelligens,
handlingskraft och personlighet starkare, att hålla dem kvar som en
underklass, öfver hvilken öfverklassen blott genom ärfda rikedomar, ej
genom egna företräden, höjer sig.

Det industriella samhället står i vissa afseenden på samma ståndpunkt
som romarriket eller det feodala Europa: det förras slafvar och det
senares lifegna hade det i många fall icke sämre än millionerna i
Europas fabriks- och grufdistrikt. Det industriella samhällets riktning
-- att samla all rikedom på ett fåtal händer -- är i själfva värket lika
fientlig mot den personliga friheten som slafveriet och lifegenskapen
voro. Ehuru dessa inrättningar ur politisk och moralisk synpunkt måste
anses mer förnedrande, voro de i värkligheten knappt mer bindande än det
beroende af arbetsgifvaren och arbetet, hvari den åt sig själf lämnade,
ofta värnlöse arbetaren nu befinner sig. Nutidens produktionssätt skadar
i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende den mellan öfverarbete
eller arbetslöshet kastade daglönaren lika mycket, som det i samma
afseende -- ehuru på motsatt sätt -- skadar den arbetsfria, njutande
öfverklassen. Det ökar fattigdomen i en sådan grad, att t. ex. i
England, där omkring 2,238 personer äga ungefär halfva Englands jord och
där det finnes omkring 100,000 millionärer, kommer det på 4 personer 1
tiggare! Och med fattigdomens tillväxt följer tillväxten af själfmord,
dryckenskap och prostitution.

Det är från detta århundrades början -- maskinindustrins och
kapitalismens århundrade -- som ett till antal alltjämt minskat fåtal
erhållit möjligheten att bestämma öfver ett alltjämt växande flertals
lif och välfärd. Detta fåtal brukar sin »individuella frihet» sålunda,
att millioner af män, kvinnor och barn ödeläggas genom ett
produktionssystem, som flerstädes kräft ända till 15 timmars arbete om
dygnet af 7 års barn, som gjort arbetarnas medellifslängd i allmänhet
hälften så lång som arbetsgifvarens![41]

Inför den sociala frågan stannar man betänksamt, innan man vill erkänna
den industriella moralens öfverlägsenhet framför den barbariska. Och när
man dock slutligen måste medgifva, att på många andra punkter afgjorda
framsteg ägt rum, att altruism och pliktkänsla äro i tilltagande inom
vissa viktiga områden -- och äfven inom arbetets -- så kan man i
hufvudfrågan, den industriella frågan, ännu blott i lifegenskapens
upphäfvande se ett väsentligt framsteg i _moraliskt_ afseende. Ingen
lycklig jämvikt mellan egoism och altruism är uppnådd. Att den allmänna
barmhärtigheten ökats i bredd med fattigdomen, innebär intet värkligt
moraliskt framsteg hos samhället i dess helhet; tvärtom brukar samhället
denna barmhärtighet som ett »plåster på sitt sjuka samvete». Genom en
ordnad välgörenhet sträfvar det ädlare fåtalet att sona samhällets
oförrätter mot flertalet och inser icke att det därigenom blott
fördröjer det _hela_ samhällets fullständiga uppvaknande, som måste
föregå en högre moralisk utveckling, den, då ej barmhärtighet utan
rättvisa blir den ledande grundsatsen.

En högre moralisk utveckling kommer icke att inträda, förr än man upphör
att i den »individuella frihetens» namn försvara och bibehålla det
nuvarande produktionssystemet. Målsmännen för den individuella friheten
glömma nämligen en ytterst viktig sanning, som hela den moraliska och
sociala utvecklingens förlopp lär oss. Det är den sanningen: att
moralens utvecklingshistoria är historien om _inskränkandet af den
individuella friheten i alla sådana fall, där denna frihet uteslutande
tillfredsställer egoismen på altruismens bekostnad_, lika visst som den
är historien om _den individuella frihetens utvidgande i alla sådana
fall, där friheten framkallar en större jämvikt mellan egoismens och
altruismens likaberättigade kraf_. Att lösa den sociala frågan så, att
en dylik inskränkning och ett dylikt utvidgande bli en värklighet, det
är den närmaste framtidens stora moraliska uppgift.



                              9. Slutord.


Under framställningen af den industriella, nutida moralen har utrymmet
ej medgifvit annat än korta antydningar om de synpunkter, dem vi följt
vid skildringen af den djuriska, den vilda och den barbariska moralen,
nämligen begreppen om människolifvets värde, om äganderätten, om de
svagas behandling, om förhållandet mellan könen samt altruism och
pliktkänsla i allmänhet. En fullständig framställning af vår samtida
moral från dessa synpunkter skulle dessutom innebära en pröfning af, ett
omdöme öfver densamma, hvilka ej tillhöra området för denna skrift.
Endast om själfva hufvudpunkten, den som anges i uttrycket _industriell_
moral, har det varit nödvändigt att tala något utförligare, för att ge
stöd åt påståendet, att nutidens moral ännu är låg; att en fortsatt
utveckling af densamma måste innebära ej blott dess frigörelse från
återstoderna af den djuriska, den vilda och den barbariska uppfattningen
-- dem vi delvis finna kvar i vår samtids moraliska känslor,
rättsbegrepp, seder och lagar -- utan ock en genomgripande ändring i de
_nya_ förhållanden, som det industriella skedet framkallat.

Syftet med denna framställning har endast varit att följa vissa af våra
nu gällande morallagar från deras ursprung fram till deras nuvarande
ståndpunkt. Genom en sådan öfversikt inse vi, att de sedliga begreppen
_icke en gång för alla_ äro nedlagda i människans medvetande. Den visar
oss, att dessa begrepp varit vidt skilda under olika tider och hos olika
folk och att de nu i västerlandet gällande sedliga begreppen äro frukten
af många årtusendens utveckling. Vi kunna därför hoppas, att framtidens
sedlighet kommer att skilja sig lika mycket från vår ståndpunkt, som
denna nu skiljer sig från australnegrernas.

Genom en sådan återblick kunna vi framför allt lära: att den _moraliska
utvecklingen_, liksom all annan utveckling, _i det stora hela taget
oafbrutet skrider framåt_, ehuru en delvis tillbakagång, under vissa
tider och genom vissa omständigheter, ofta inträder. Denna visshet om
ett oaflåtligt, ehuru ytterst långsamt, framåtskridande är lika rik på
kraft och hopp som den forna föreställningen -- om en i Guds beläte
skapad men fallen mänsklighet -- var försvagande och förtviflad. Det
finnes ingen i djupaste mening mer uppbyggande tanke än den, att
mänskligheten ur ett djuriskt tillstånd själf arbetat sig upp till sin
nuvarande materiella, intellektuella och moraliska ståndpunkt. Denna
tanke äggar ej blott till oaflåtlig sträfvan i det närvarande, den
tröstar oss äfven öfver många af de tills vidare oundvikliga lidanden,
under hvilka mänskligheten suckar, och den ger oss tillika en härlig
fjärrsyn in i framtidens »förlofvade land».

Ty utvecklingsläran är den högsta synpunkt vi äga, för att erhålla en
öfverblick såväl af den mödosamt tillryggalagda vägen, som af den väg vi
ännu hafva att steg för steg vandra ifall vi vilja nå den _moraliska_
utvecklingens lika väl som all annan utvecklings slutliga mål:

   den största möjliga lycka för det största möjliga antal.

Men denna största möjliga lycka kan icke vara annat än hvar enskilds och
hela släktets allt fullare kraftutveckling under en allt större
möjlighet till ett allt högre organiserat lif, till en allt
fullkomligare jämvikt och harmoni mellan den enskildes egna krafter
liksom mellan den enskildes och det helas lifsvärden.



                              Efterskrift.


Då denna skrift nu utgår i en genomsedd och något ändrad ny upplaga,
vill jag påpeka: att en afdelning i densamma -- _Judarnas moral_ -- 1892
framkallade en motskrift af rabbinen doktor Klein: _Står gamla
testamentets moral värkligen på barbarernas utvecklingsskede?_

Denna motskrift har emellertid icke föranledt mig att ändra något i
denna andra upplaga.

Letourneau brukar ordet _barbarisk_ för det skede, under hvilket
slafveri och månggifte ännu råder. Man kan underkänna denna betecknings
lämplighet men däremot icke erkänna att det genom densamma sker judarna
en större orätt än t. ex. greker, romare och germaner.

Hvad doktor Klein anför som skäl för judarnas, öfver barbariet höjda,
sedlighet, kan med _samma rätt_ anföras för de nämda folken, ifall man
håller sig till deras härligaste diktvärk, yppersta personligheter och
högsta rättsmedvetande. Bredvid doktor Kleins citat, till bestyrkande af
judens godhet mot främlingen, kärlek till nästan, ömhet om trälen o. s.
v. kunna ställas liknande ur andra asiatiska religionsstiftares eller ur
stoikernas skrifter. Men den ALLMÄNNA sedliga ståndpunkten afgöres icke
genom de högt ståendes uttalanden, ej ens genom de yppersta lagbuden:
den afgöres genom de känslor och rättsseder, som afgöra _flertalets
handlingar_. När doktor Klein framhåller att utvecklingens lag gjort sig
gällande äfven hos judarna och att man därför i deras skrifter finner
det högre och lägre bredvid hvartannat, upprepar han endast hvad som i
denna skrift öfverallt betonas. Men det är med full rätt som en helbild
af sedligheten ställer det låga _bredvid_ det höga. Letourneau talar ej
om Jeftas offer som uttryck af judarnas högsta moral men som vittnesbörd
om de då ännu kvarlefvande människooffren. När det påpekas att Jaëls och
Judiths lönnmord förhärligas, så får detta icke bevisa mera än att
judarna -- som många kristna än i dag -- ansågo lönnmord tillåtet mot
fiender. Att Judith aldrig funnits, att hennes historia -- som doktor
Klein framhåller -- är en tendensdikt från århundradet efter Kristus,
har för denna bevisning ingen betydelse, eller rättare: det _ökar_
bevisstyrkan att en sådan tendensdikt då ännu kunde författas; den
»apokryfiska» Judith vittnar mer mot judarnas moral än den »historiska»
Jaël!

Gamla testamentets härliga kvinnogestalter och sköna lifsförhållanden,
liksom de många bevisen där på aktning för kvinnan, dem doktor Klein med
rätt framhåller, blifva dock vida _öfverträffade_, om man går till den
helleniska och germanska litteraturen. Men allt detta hindrar ej att hos
judarna -- som hos de nyssnämda folken -- polygamien länge var den
härskande _seden_! Det är endast detta som Letourneau påstår och doktor
Klein ej häller kunnat förneka. Men polygamien hör för Letourneau just
samman med den »barbariska» moralen!

Doktor Klein har icke sökt vederlägga ett enda af de gjorda citaten ur
Gamla testamentet men förklarar i alla fall att Letourneaus påståenden
om judarnas moral -- påståenden, _punkt för punkt_ stödda af bibelcitat
-- »icke kunna tagas på allvar». Och doktor Klein anser sig hafva
vederlagt desamma genom att framhålla bibelord af altruistisk innebörd!
Men det torde nog vara så, att Jobs sköna ord om de tjänandes rätt äro
lika litet bevisande för de tjänandes värkliga ställning hos judarna,
som Viktor Rydbergs, af ädlaste mänsklighetskänsla fyllda dikter, äro
bevisande för förhållandet mellan svenska arbetare och arbetsgifvare
under slutet af 1800-talet!

Doktor Klein erkänner att Letourneau framhåller flera fall där den
judiska _lagen_ höjde sig till större mänsklighet, men han beklagar att
Letourneau därur icke drar slutsatsen om judarnas sedliga öfverlägsenhet
framför hvarje annat forntida folk, särskilt i fråga om broderlighetens
tanke.

Mot doktor Kleins mening i detta fall har man kanske rätt att ställa --
judarnas egna stora profeter till och med Jesus?!

Dessa stora skalder och siare torde hafva varit lika ensamma inom sitt
folk, som de stora hos alla folk varit. De kunna lika litet anses
uttrycka judarnas sedliga höjd som Sokrates samtal eller Havamål kunna
anses ge en trogen bild af atenarnas eller nordbornas sedlighet. Jesus
kallade, vill jag minnas, Jerusalem den stad, som stenar sina profeter
och hans eget öde var således intet undantagsöde! Och ej häller talade
han eller hans föregångare om broderlighetens och fridens tankar som
hade de menat sig förkunna allmänt erkända och efterlefda sanningar!
Sådana förkunnare torde höra till _de öfverflödiga_ -- och till dem vill
jag minst af alla räkna Jesus eller Israels profeter.

Letourneau har den -- af den jämförande religionsvetenskapen allt mer
bestyrkta -- historiska sanningen på sin sida när han icke anser att
höjdläget af de ALLMÄNNA judiska _moralbegreppen_ berättiga detta folk
till en _särställning_ bland de folk med hvilka han samordnar dem. I de
judiska _gudsbegreppen_ och den däraf beroende _pliktkänslan_ ligger det
säregna, icke i själfva de härskande lagarna och sederna, af
hvilka Letourneau -- i detta som i öfriga fall -- endast sökt
_medelproportionalen_ genom några, nästan skematiskt fasthållna,
_hufvuddrag_.

Mot mig, som bearbetare af Letourneau, riktar doktor Klein den
påminnelsen att man icke bör kasta stenar i den brunn ur hvilken man
druckit.

På detta vill jag endast svara att, när gamla brunnar djupgräfvas och
ommuras, då kan man ej undgå att stenar falla i vattnet. Men detta bör
icke afhålla någon från att taga del i det arbete, som åt framtiden
skall bereda djupare och klarare källor.

                                             Stockholm i januari 1903.
                                                            ELLEN KEY.



     Ordlista på en del af de i denna skrift förekommande främmande
                                  ord.


   _Anarki_ = regeringslöshet, laglöshet.

   _Annaler_ = årliga anteckningar, tideböcker.

   _Antiken_ = den grekisk-romerska forntiden.

   _Apportera_ = hämta.

   _Arkeologi_ = fornkunskap.

   _Askes_ = undertryckande af alla sinnliga kraf, vanligen i förening
   med omedelbart själfplågeri.

   _Automatisk_ = handlande af egen drift.

   _Batat_ = en rotfrukt, liknande potatis.

   _Biologi_ = läran om lifvet hos växter och djur.

   _Celibat_ = ogift stånd.

   _Centrum_ = medelpunkt.

   _Ceremoni_ = vedertaget höflighetsbruk (äfven högtidlighet).

   _Civilisation_ = bildning, hyfsning, odling m. m.

   _Disciplin_ = tukt (och ordning).

   _Dressyr_ = inöfning.

   _Etikett_ = umgängestvång, vedertagen umgängessed.

   _Etnografi_ = folkkunskap.

   _Expedition_ = krigståg, beskickning m. m.

   _Feodalism_ = länsinrättning.

   _Fysiologi_ = läran om lifvets företeelser och lifsvärktygens
   förrättningar.

   _Generation_ = släktled.

   _Impuls_ = starkt pådrifvande äggelse.

   _Industriell_ = näringsfliten tillhörig, af näringarna beroende.

   _Initiativ_ = företagsamhet, själfvärksamhet.

   _Inkarnerad_ = vorden kött (d. v. s. förkroppsligad).

   _Inkvisitionsdomstol_ = en hemlig, kyrklig domstol i trossaker.

   _Inorganiserad_ = i lifsförrättningarna ingången, blifven till ett
   med personligheten.

   _Instinkt_ = naturdrift.

   _Instinktiv_ = som naturdrift värkande, af naturdrift skeende.

   _Intellektuell_ = förståndet tillhörande, förståndsmässig.

   _Kannibal_ = människoätare.

   _Kannibalism_ = människoätande.

   _Kompromiss_ = öfverenskommelse genom ömsesidig eftergift.

   _Kommunism_ = egendomsgemenskap.

   _Korruption_ = oärlighet, mutbarhet.

   _Kultur_ = odling.

   _Legaliserad_ = laggiltig.

   _Mani_ = vurm, vansinnigt begär.

   _Materiell_ = tillhörande det yttre, kroppsliga, synliga, påtagliga.

   _Mekaniskt_ = något som sker utan förståndets värksamhet.

   _Merkantil_ = handeln tillhörig, af handeln beroende.

   _Moral_ = sedlighet.

   _Organism_ = en varelses lifsvärktyg, sedda som ett helt.

   _Period_ = tidrymd.

   _Primitiv_ = ursprunglig. Ordet användes i denna skrift både om de
   tidigaste människorna och om de, likt dessa urmänniskor lefvande,
   nutida vildarne.

   _Privat_ = enskild.

   _Produktion_ = frambringande, tillvärkning.

   _Psykologi_ = läran om själen.

   _Representant_ = ombud, ställföreträdare.

   _Reglementera_ = genom föreskrifter ordna.

   _Servil_ = slafvisk, krypande.

   _Stoisk_ = oberörd af glädje, smärta och njutning; själfbehärskad,
   orubbligt plikttrogen.

   _System_ = ett ordnadt, af delar bestående helt; sammanfattning af
   de orsaker, som frambringa en viss värkan; plan efter hvilken man
   arbetar.

   _Teori_ = vetenskaplig lära eller åsikt (utan afseende på
   tillämpningen).

   _Tortyr_ = pinligt förhör.

   _Variation_ = omväxling, olikhet.

   _Zon_ = jordbälte, luftstreck.



                                Fotnoter


[Fotnot 1: _Från människosläktets barndom_ (Verdandis småskrifter n:r
10).]

[Fotnot 2: Af latinska ordet _alter_ = en annan. Man kunde tolka egoism
med _själfkänsla_, altruism med _samkänsla_, ifall man åt de svenska
orden gaf en ny, vidare betydelse. Som de utländska orden dock
tillsvidare gifva den innehållsrikaste föreställningen, behållas de i
den följande framställningen.

Hvad öfriga främmande ord angår, hänvisas till ordlistan i slutet.]

[Fotnot 3: För dem, som önska sätta sig mera in i detta ämne anbefalles
professor Ribots bok om _Minnets sjukdomar_ (i svensk öfversättning af
O. H. Dumrath).]

[Fotnot 4: För dem, som äro mera inträsserade af läran om ärftligheten,
må här påpekas, att på de sista åren en annan åsikt alltmer börjat göra
sig gällande, nämligen den att _förvärfvade egenskaper icke gå i arf_.
Antagandet af en dylik ärftlighet anses af en del vetenskapsmän icke
förenligt med hvad man har sig bekant rörande äggets och embryots
(fostrets) bildning och utveckling, och de fall af dylik ärftlighet,
hvilka hittills blifvit anförda, ha icke kunnat uthärda en noggrann
pröfning. Att nya egenskaper kunna utvecklas hos afkomman förklaras
därigenom, att vid hvarje ny individs bildning element deltaga, som
härröra från två olika håll, nämligen från far och mor. Härigenom kunna
dessa anlag och egenskaper förstärka eller försvaga hvarandra hos
afkomman, gamla egenskaper försvinna eller förändras och nya uppstå; och
dessa nya egenskaper, som således hvarken äro ärfda i vanlig mening
eller förvärfvade, kunna sedan öfverflyttas genom arf på en senare
afkomma. På detta sätt förklaras, huru de olika medlemmarna af samma
kull kunna vara hvarandra i viss mån olika, förete variation; och genom
ärftlighet och urval (naturligt, konstgjort eller könsurval) förklaras
utvecklingen af nya former och arter. Om den ifrågavarande satsen är
sann, nämligen att förvärfvade egenskaper icke gå i arf, så måste den
naturligtvis äfven gälla om själsegenskaper. Man är därför äfven vid
förklaringen af nya, medfödda, _moraliska_ egenskapers uppkomst
uteslutande hänvisad till variation, ärftlighet och urval; men i de
flästa fall torde emellertid förklaringen af företeelserna icke bli
svårare än förut. För att belysa detta genom ett exempel, låtom oss t.
ex. taga uppkomsten af den hos människan medfödda afskyn för ätandet af
människokött. Letourneau förklarar den sålunda, att männen, som ville
behålla köttet för egen räkning, förbjödo kvinnorna att deltaga i
människoätandet och strängt straffade de kvinnor, som öfverträdde detta
förbud. Härigenom uppkom hos kvinnorna småningom en stark afsky för
människoätande, och denna sålunda förvärfvade motvilja gick slutligen i
arf äfven på den manliga afkomman. Enligt det andra åskådningssättet
kunde man utgå från det antagandet, att begäret efter människokött lika
väl som andra begär var i viss mån olika starkt hos olika kvinnor; och
att de kvinnor, som hade stark förkärlek för människokött, småningom
utrotades, under det de, som hade mindre stark benägenhet därför,
fördrogos af männen. Enär således de senare företrädesvis lämnade
afkomma, så väl manlig som kvinnlig, hvilken ärfde deras egenskaper,
fortplantades hos båda könen den ifrågavarande egenskapen och
utvecklades småningom till en instinktiv motvilja. Genom öfning kan en
mängd så väl fysiska som psykiska förmögenheter och färdigheter
utvecklas, stundom i otrolig grad. Men det är klart att äfven _anlaget_
härvid spelar en stor roll, och att de nämda egenskaperna i stort sett
skola bättre utvecklas hos de individer, som för dem äga de bättre
anlagen. Om nu de ifrågavarande förmögenheterna och färdigheterna äro
till nytta för individen, familjen eller samhället i deras kamp för
tillvaron, och om på grund häraf deras innehafvare i ett eller annat
afseende gynnas, så gynnas äfven på det hela taget fortplantandet och
tillväxten af de bättre anlagen, äfven om de genom öfning förvärfvade
färdigheterna icke gå i arf. Den som har detta i minnet skall utan
svårighet kunna i det följande, där Letourneaus framställning är
bibehållen, tillämpa den nyare åskådningen om ärftligheten.]

[Fotnot 5: Åt den, som vill lära känna biens höga samhällsmoral,
anbefalles Mæterlincks utmärkta arbete _Bikupan_. I serien _Modärna
tänkare_, Alb. Bonnier 1902.]

[Fotnot 6: Se i detta ämne docenten Jägerskölds: _Djurens vård om sina
ungar._ (Ljus' förlag.)]

[Fotnot 7: Det är bekant, att hos enstaka individer stundom vissa
egenskaper uppträda, som saknas hos hans närmaste anförvanter, men
funnits hos hans förfäder. Så t. ex. erhåller man inom alla dufraser
(men i synnerhet vid korsning af olika sådana) emellanåt dufvor af
skifferblå färg med svarta band på vingarna o. s. v., hvilka således
likna den vilda klippdufvan, de tama dufvornas stammoder. Denna
företeelse kallar man _atavism_, eller återgång, och den är af stor
betydelse vid utforskandet af de olika arternas ursprung. Atavism äger
emellertid ofta rum äfven ifråga om själsegenskaper. -- För en
utförligare framställning af detta och hithörande ämnen hänvisas i
öfrigt till n:o 1 af Verdandis småskrifter: _Om människans ursprung_ af
G. Adlerz.]

[Fotnot 8: Under medeltidens hungerperioder torgfördes stundom
människokött; efter 30-åriga kriget fann man röfvarband kring kittlar
med kokande människokroppar.]

[Fotnot 9: Med orätt kallas Viti-öarna (tillhörande Polynesien) för
Fijiöarna.]

[Fotnot 10: I vår af Kristoffer stadfästa landslag hette det: »Bästa
ting, som bonde i bo sino hafver, det är laggifta hustru hans; hvilken
hona från bondanom stjäl, han är värste och störste tjufver. Därför eho
som bondens hustru lockar från honom och löper med henne bort .... han
skall dömas och upphängas öfver andra tjufvar. Vill ej bonde hustru sin
lif unna då föres också hon till tings och dömes kvick (= lefvande) i
jord.»]

[Fotnot 11: Å andra sidan vördades af högt stående folk seder som nu
kallas brott. Så t. ex. ansågo de gamle egypterna äktenskap mellan
syskon, ja, mellan far och döttrar, som synnerligen riktiga.]

[Fotnot 12: Jag har själf som barn erfarit det medärfdas rent kroppsliga
makt i detta afseende: efter att med god smak _ovetande_ ha ätit
hästkött, bleknade och kallsvettades jag, när jag senare upplystes om
köttets beskaffenhet.]

[Fotnot 13: _Tabu_ kalla vildarna det afskilda eller undantagna, hvilket
de förklarat som heligt. Egendomligt är att med det ofvan berättade
jämföra t. ex. Karl XII:s yrkande af _dödsstraff_ öfver en soldat, som i
rusigt tillstånd anfört en psalmvärs med djäfvulens namn i! Ett sådant
lagligt mord ansågs _då_ sedligt, men en svordom som ett urbota brott!]

[Fotnot 14: _Macbeth_ akt II, scen 2. C. A. Hagbergs öfversättning.]

[Fotnot 15: 5 Mose bok 7: 2; 5 M. 20: 12-18 (och flerstädes).]

[Fotnot 16: 1 Sam. 15: 3.]

[Fotnot 17: Dom. 4: 21.]

[Fotnot 18: 2 M. 13: 2; 22: 29. 3 M. 27: 28, 29.]

[Fotnot 19: 1 M. 22.]

[Fotnot 20: Dom. 11.]

[Fotnot 21: 5 M. 21: 18-21.]

[Fotnot 22: 2 M. 21: 7-11.]

[Fotnot 23: 5 M. 21 (och flerstädes).]

[Fotnot 24: 5 M. 22: 20-24.]

[Fotnot 25: 3 M. 18: 20.]

[Fotnot 26: 2 M. 21: 20-21.]

[Fotnot 27: 5 M. 19: 21.]

[Fotnot 28: 2 M. 22: 1.]

[Fotnot 29: 2 M. 21: 2.]

[Fotnot 30: 2 M. 22: 21-23.]

[Fotnot 31: 3 M. 19: 13.]

[Fotnot 32: 2 M. 22: 26.]

[Fotnot 33: 2 M. 22: 25.]

[Fotnot 34: 3 M. 19: 9-10.]

[Fotnot 35: 2 M. 23: 9; 3 M. 19: 33.]

[Fotnot 36: 5 Mose bok 24: 16.]

[Fotnot 37: 3 M. 19: 18.]

[Fotnot 38: Sålunda säger Konfutse: »Hvad du ej vill att en annan skall
göra dig, det skall du ej göra honom»; och Buddha yttrar: »Låtom oss
lefva lyckliga, icke hatande dem, som hata oss».]

[Fotnot 39: _Evmenider_ = den hämnande rättvisans och samvetskvalens
gudinnor.]

[Fotnot 40: I Sverges lag bibehölls denna rätt till 1653.]

[Fotnot 41: För utrymmets skull måste jag afstå att anföra flera siffror
och i stället hänvisa till n:o 11 af Verdandis småskrifter; _Den
industriella arbetarfrågan_ af Gustaf Steffen.]



      *      *      *      *      *      *



Noteringar:

Fotnoter har samlats i slutet av boken och genomgående numrerats.
Originalet använder två typer av fotnoter. Vanligtvis är fotnoter
markerade med stjärnor. Däremot är hänvisningar till bibelställen
(fotnoter 15-37) markerade med siffror. Denna skillnad har bedömts som
utan signifikans och inte återgivits i den här transkription.

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har
rättats som följande, delvis efter jämförelse med senare utgåvor
(innan/efter):

   [s. 19]:
   ... seden, att barnet skulle döpas genast efter födseln och ...
   ... seden, att barnet skulle dödas genast efter födseln och ...

   [s. 25]:
   ... betesmarken och skogen. Öfverallt hafva i det älsta samhället ...
   ... betesmarken och skogen. Öfverallt hafva i det äldsta
       samhället ...

   [s. 39]:
   ... Du skall dräpa med urskillning och icke anfalla någon, ...
   ... Du skall dräpa med urskiljning och icke anfalla någon, ...

   [s. 41]:
   ... barbariska moralens hämtas från alla håll, väljer jag dem ...
   ... barbariska moralens lagar hämtas från alla håll, väljer jag
       dem ...

   [s. 43]:
   ... folks sedelära otvetydligt finna -- icke genom sin morals ...
   ... folks sedelära otvetydigt finna -- icke genom sin morals ...

   [s. 46]:
   ... med heder från sin södermanlänske granne taga allt hvad ...
   ... med heder från sin södermanländske granne taga allt hvad ...

   [s. 47]:
   ... flerestädes med hudstryckning, brännmärkning med glödhett ...
   ... flerestädes med hudstrykning, brännmärkning med glödhett ...

   [s. 50]:
   ... Den industriella moralens stor framsteg är lifegenskapens ...
   ... Den industriella moralens stora framsteg är lifegenskapens ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Moralens utveckling - Fri bearbetning efter Ch. Letourneau: "L'évolution de la morale"" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.