Title: Drottning Moi-Même: Historisk silhuett
Author: Kuylenstierna-Wenster, Elisabeth
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Drottning Moi-Même: Historisk silhuett" ***


                      IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII



                           DROTTNING MOI-MÊME


                           HISTORISK SILHUETT
                                   AF
                    ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

                    BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID
                      IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908


                               STOCKHOLM
                          Iduns Redaktion 1909


                             STOCKHOLM 1909
                     WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.



                                   I.
                        Barnet med segerhufvan.


Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och
snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han
höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa
om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.

Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om
han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan
omänniska, att han hade tre händer, var han icke.

Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den
tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.

Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den
lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så
rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade
Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.

Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så
att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas,
fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket
så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.

Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika
kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle
bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.

För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i
Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och
sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste
något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru
Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna
Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens
hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte
så förblifva till sin död.

Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på
vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne
vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde
hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och
flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid
Kinstugatan.

Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen
skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att
det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns
fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta
med sina böner.

Nu -- klockan var väl sex om kvällen -- hade ett ilbud kommit från
slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för
visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och
drängar eldade upp hennes egna gemak.

Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de
båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen
erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste
ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas' brink hindrade all körsel.

Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af
Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och
dyrbarheter i handom.

Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon
var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.

»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade
fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara
med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods
i Liffland.»

»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll
fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»

»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon
suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de
många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när
jag ser honom igen.»

»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn
att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min
Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa
upp till jungfru, och hon är min enda.»

»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.

»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och
bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och
dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»

I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra
angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från
ungdomsdrömmarnas Eden.

»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru
Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju
skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke
annat beställer än gråter och jämrar sig.»

»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes
lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i
detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen,
tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga
vägar här som ute i bygden.»

Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den
myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur
löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans
majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är
hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men
det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»

Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle
remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och
hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga
till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf
säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som
trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»

De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de
andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare
och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där
lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna,
innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och
stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo
fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.

I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret
samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos
drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande
unga jungfrur af landets ädlaste släkter.

Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes
farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga
hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på
stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon
all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och
karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att
reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.

Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal
med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att
bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt
piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli
dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»

Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga
skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt
och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade
gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand
makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:

»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska
förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges
blifvande kung.»

I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var
utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och
den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.

Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina
iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem
omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle
dö.

Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade
kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:

»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något
stort.»

Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes
stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och
Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde
på stordåd, på ära och upphöjelse.

I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett
starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största
spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som
brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett
en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina
hvassa tänder.

Barnet -- kungabarnet -- skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade
högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»

Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige
gref' Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf
sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men
jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i
detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens
kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet
annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför
hvilken den nyfödde furstesonen fanns.

»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek
en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots
barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.

Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med
guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom,
Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.

Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok
och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter
i Riga.

»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon
upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en
slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»

Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och
midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland
dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat
för att bli fri från skälfvan.

Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att
förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter
hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga
att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda,
redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade
Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var
det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de
kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna
musslan bevarades de där.

Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort
till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren.
Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa
bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till
Anna Bååt:

»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med
falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så
pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»

Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt
på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan
brokadkjolens styfva veck.

»O, är det nådiga barnet en -- en flicka,» flämtade hon.

»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla
det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det.
Nej, men -- sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»

Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på
sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat
sig -- in till drottningen vågade hon sig ej -- Maria Eleonora var
mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt
en son -- utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg
upp mot sin kära Kätchen.

Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon
fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej
skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst
stöttes bort ömmade Katarina.

Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det
blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund,
innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran,
ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver
salen:

»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god
som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit
mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har
bedragit oss alla.»

Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog
henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes
karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den
goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn
också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige
junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när
sonen föddes:

»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån
säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»

Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år
han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är
svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han
förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han
svarade hastigt:

»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»

Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas
tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in
i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon
förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle
han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste
barndomsåren lyst och bedragit.

Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren
hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll
hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att
allt var styrdt till det bästa.

                   *       *       *       *       *

Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora
missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och
icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till
freds.

När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse
sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och
skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför
besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna
lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker
var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne.
Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?

Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.

»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon
och kysste brordotterns kind.

»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? -- ett kruthorn är den,» ljöd
det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till
lifvet bevarad.»

»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt
mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en
gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är
ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke
kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik
förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej
längre hugsar sig vara dotter.»

Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade
täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den
lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste
fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade
himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som
flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med
samvetsömmande oro.

Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:

»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans
närvaro.»

Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin
fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den
Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket
att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda
tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från
Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och
kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade
hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt
för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp
och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin
sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter
honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han
slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.

Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men
han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa
svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes
ännu beståndande fägring -- änskönt hon var glad, att den blåögda
grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval -- eller
den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just
detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp
till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde
ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.

Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log
varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt
intagande.

I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda
läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga
hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.

Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se
mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att
låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig
till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga
åsynen af kungen själf.

Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans
lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem
icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom
med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.

Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer
i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden
starkt flammade i den öppna spisen.

Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta
blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.

»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en
röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.

Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:

»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den
skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu
äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag -- -- --»

Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans
ögon blefvo stränga.

Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:

»Il re d'oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder
stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap;
skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har
barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig
förgäter I utan misskund.»

Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba
tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma,
att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men
stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra
instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i
hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade
pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver
hans slutna läppar.

Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig
med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med
händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.

»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I
som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»

Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:

»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock
hade vilja att vara detta! -- Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag
fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna
fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt
barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad,
befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas
lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår
önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla
henne Kristina till åminnelse af min moder.»

»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och
mitt. Jag kan icke älska henne.»

»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom
Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna
ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och
läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som
ädlaste vin.

Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han
ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han
sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.

»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I
är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I
förliter eder uppå.»

Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek
med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små
darrande solglimtar.

I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro,
att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om
hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande
dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.

Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den
dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå
kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde
sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar
trycktes samman till en blodlös strimma.

»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.

Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes
stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon,
och hennes stämma lydde dem.

»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla
furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud.
En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa
det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon
är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»

En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes
ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit
frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.

»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.

»Nej, eders nåde.»

Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och
jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka,
guldsydda sparlakanen.

Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna.
Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes
durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga
eller tala.

En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en
knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade
hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg,
som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand
med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta
före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller
mäktar gifva slik gåfva.»

Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet.
Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med
syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och
legenderna framtidens vise spåmän.

»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett
halft lystet, halft ångestfullt tonfall.

Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät
läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.

»Hvar såg I honom?»

»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej
så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag
icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier,
men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin
människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre
ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han
vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»

»Är detta sant?»

Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få
höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva
älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon
förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan
så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne
Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne,
änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon
hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af
den klumpiga fabeln.

»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna
ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder
hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla
och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga
lilla människofågeln.»

»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,»
brast drottningen ut.

»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som
tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre
herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den
son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie
natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken
spådom sviker icke.»

»Kom hit!»

Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af
rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun,
röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.

»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta
eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till
någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans
allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra
pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet
och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»



                                  II.
                         Guldkonungens dotter.


»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst
befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig
kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.

En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille
pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest
kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga
fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda
drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur
ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått
stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern
och stänkte bläck högt upp på fingrarna.

Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för
att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan
hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett
underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora
näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär
rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.

»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig,
Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade
energiskt på vaxet.

»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och
hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt.
I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är
allenast sex år.»

»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,»
svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli
riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag
vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen
den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed.
Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»

Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den
gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta
henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina
ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.

»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den
ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att
brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna
bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det
kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla
Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda
ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och
sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk
af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt
offer.

»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller
tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt
öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»

»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,»
svarade Kristina trotsigt.

»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som
öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen,
som lyster eder gom?»

»Ja,» medgaf Kristina kort.

»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken
denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»

Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur
kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba
med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda
till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och
väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela
träfigurerna.

Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon
och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till
Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta
räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda
lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan
Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna
förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina
en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att
något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender
från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor
oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens
den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande
intåget i Naumburg.

Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf
själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes
herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han
fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben,
men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från
Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista
gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!

Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade
yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg,
dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla
dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes
denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det
var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af
rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade
löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på
träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver
löjbänken från salig kung Göstas dagar.

Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en
krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett
sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung
under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig
förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»

Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda
till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den
stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas
hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.

Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:

»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro
min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med
broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i
riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har
att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en _vuxen_ kvinnas
händer icke allenast Sverige» -- han hade sänkt rösten och tillagt: --
»utan _kejsardömet_ Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och
hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»

Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram
öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta
barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på
sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat
sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott
en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga
egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor
tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra
källor än deras barnsliga lust.

»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt
godt och har måst skrifva det om flera gånger.»

»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är
allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.

»I må läsa det.»

Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när
hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt
leende och läste:

   »Nådigste hjärtans käre Herr Fader.

   Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan
   till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära
   dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma
   tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk
   och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver

                                             Eders Kongl. Majestäts
                                                      lydiga dotter
                                                 _Christina_ P. S.»

Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande
småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för
vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes
sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland,
ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.

Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en
docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen.
Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga
pannan, och hon svarade raskt:

»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»

Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till
ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så
lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.

Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd
i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande
färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar.
Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en
bit blodrödt silkestyg.

Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig
efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på
den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och
kastade strax hatten af hans hufvud.

»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik
utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga
dig för en ömklig narr.»

Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han
beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.

»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I
veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst
i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den
förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»

Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig
gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna.
Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga
sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så
skulle tarfvas.

Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade
hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i
dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen
rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»

Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd
for ut:

»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast
är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga.
Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs
skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina,
varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten
ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga
hofjungfrurna att förnöja eder.»

Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:

»Ja, jag vill dansa -- dansa ...»

Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte
var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga
hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade
han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få
ett ord öfver de skälfvande läpparna.

»Kungen ...»

Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i
våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.

»Ja, han har fallit på slagfältet.»

»Som en hjälte!»

Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn
återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det
kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.

Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han
talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af
ängslande tankars börda.

»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius
har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har
balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit
nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»

»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde
ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett
barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes
för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe,
drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till
styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva
de oss behof i svåra stunder.»

Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis
herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han
förunderligen foglig.

»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina,
medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.

»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge
gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe.
Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett
parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de
närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa
och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»

De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek,
och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den
öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla
barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det
krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes
tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?

Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba
steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset
Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda
af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var
nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:

»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen
vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att
axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de
polska Vasaättlingarna.»

»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll
Katarina töfvande.

»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som
lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro
späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende
för hennes äpple och spira.»

»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra
det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver
tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att
rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till
verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.

Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin
långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne
och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring
henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den
intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra
kamraterna.

»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon
visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt
tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»

Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina
alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af
klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade
sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.

»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes
drottningvärdighet.

Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt
oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna
skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i
detta ögonblick oersättliga förlust.

Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat.
Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader,
och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon
inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som
ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.

Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några
ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville
mottaga hans tjänster.

Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska
anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon
sade nådigt:

»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig
vördnad.»

Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes
skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes
af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en
narrkåpa.

»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr
Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I
ville hälsa edert folk.»

»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på,
Sveriges först.»

Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig,
att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett
rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och
att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.

Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande
allvar.

»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta
eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig
kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar,
men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska
ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är
otåligt.»

Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket.
Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels
stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för
honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare
kamrater, innan han når fram.



                                  III.
                            Ett land i sorg.


Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt
Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på
långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro
alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i
rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För
dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra
togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att
platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.

Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning
till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.

Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna
Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern
Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt.
Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i
omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den
unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med
sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta
tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden
änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade
hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd,
med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till
Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då
bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och
därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade
hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga
och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken
Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha
fast agreabla ämnen att snacka om.

Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud
lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att
fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför
högt till väders.

Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät
änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela
sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som
kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.

Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara
bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt
tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock,
jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det
stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.

Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare
föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han
hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till
ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan
iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte
tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta
vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor
vårdslöst med hans gods och goda.

Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren
hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och
lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen
ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne
så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att
äga honom.

Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet,
sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och
den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara
instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket
fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor
om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig
så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna
ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel
rusade förbi dem.

Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna,
slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns
andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och
ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.

Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom
varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt
och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat,
och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad
i en af riddarsalens fönsternischer.

Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade
orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba
Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket
med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett
guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».

Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas
nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i
sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde.
Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade
sin tanke högt till jungfru Brahe.

»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde
er vara klokare än att sätta pris på sådant.»

Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring
bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var
framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann
ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:

»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle
mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem
minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»

Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:

»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon
talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af
förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och
sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den
hemvändande.

»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig
öfver hans dödliga bortgång.»

»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som
bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det
förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och
Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst.
Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har
större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att
rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens
stoft, som hon var begärandes.»

»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I
icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag;
det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det
ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg
flickan.»

»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra
hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,»
sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom
ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt
stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst
borde tegat med.

»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har
lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af
hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand
om kungabarnets uppfostran.»

»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det
barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men
lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla
illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga
komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och
allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det
beställdt här hemma.»

»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva
mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom
förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets
sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här
hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru
Ebba.»

Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att
riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men
länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma
fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de
kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven
pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud
ville låta detta onda komma öfver dem.

»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers
hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog
med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där
tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och
förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan
med sina barn.»

»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll
fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga
pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax
efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på
Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka
solgodt, men det töfvar kanske.»

Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i
kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon
nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska
grefvinnans storvulna tal.

»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och
tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej
fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att
slik dryck icke anstår en drottning.»

»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det
kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne,
men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir
hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig
tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma
för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna.
Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen
styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru
Malin: 'Jag är i alla fall drottningen'.»

»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt
annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De
blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i
sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt
vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för
att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af
taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig
i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna
dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i
förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon
kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna
uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en
skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och
liksom eftersinnande.

I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned
till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon,
och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.

Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var
spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få
blicka emot sin härliga ö.

Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt
af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var
han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och
ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se
omkring sig.

Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin
ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle
han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för
människor och fänad.

Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft
sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors
lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet
kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och
nigningar, som mötte honom hvart han såg.

Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i
djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till
slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i
sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr
grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara
redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk.
Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster
till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige,
rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade
slottsnycklarna i sin herres hand.

Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid,
behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af
välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han
sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta,
att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade
ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.

Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan
uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig
person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga
åthäfvor.

Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans
allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem
för henne.

Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade
föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen
och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.

Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket
vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen
svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra
förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider
runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det
skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och
vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.

Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu
flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i
fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta
Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i
fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans
befriande.

Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så
småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt
afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann
något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren
dystra.

Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej
utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och
harf.

Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen,
hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma
vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram
med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru
Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres
skuldra.

Då sporde han med ömt tonfall:

»Trår I till hvila, min käraste?»

Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn
öfver hans kärfva sinne:

»Ja, i min älskades famn!»

Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens
pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda
armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att
riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.

Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans
manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra
med kärlekens locktoner.

                   *       *       *       *       *

Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga
vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns
norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under
takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut
tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.

Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och
gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I
parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en
smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver
vattnet.

De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade
dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor,
som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på
öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon
ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga
läten.

Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade
de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket
tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.

De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals
längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod
öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken
hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda,
snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne,
och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan
för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig
kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den
trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så
plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när
dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast
hjälpande Stina.

Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans
strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:

   »Hoppet hafver jag stadigt haft
   din hårdhet till att öfvervinna
   med trofasthet, som Gud har skapt
   uti mitt hjärta och mitt sinne.
   Hvi vill du då
   min trogna tjänst således försmå
   och mig sluta utur ditt minne.» -- --

Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe,
som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje,
hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort.
Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan
broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna,
att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken,
och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik
Larsson än hon.

Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men
hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:

»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en
sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och
fylldt af vårens saf.»

Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte
plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt
hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den
stämde in i sången:

   »Fågelen uppe på grönan kviste.
   djuren uti marken villa,
   skulle, hvar de min sorg visste,
   mig hjälpa tårar att förspilla.
   Eko mitt rop
   formerar med sitt ljud en stor hop
   emellan dessa berg och dalar.»

Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät.
Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare
tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt
lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel,
och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade
mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en
liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.

I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora
allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba
Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati
omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till
en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder
glömde hon därför ingalunda.

Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af
styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till
ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat
sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om
kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna
hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på
slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta
närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.

Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något,
därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande
kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda
såpbubbla brustit för fränkan.

Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:

»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det
synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg
täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan
nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore
herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin
tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det
godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran
undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»

»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,»
inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att
detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om
fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att
de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få
kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga
sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:

»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och
vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder
värjo.»

Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten
svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret.
Slutligen genmälde hon:

»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt
förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har
hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita
sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och
onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder
lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan
nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»

Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och
hängde upp instrumentet på väggen.

»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf
hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»

Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt
båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors
vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris
blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt
sin ungdomsälskades folk.

Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru
Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med
sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera,
verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers
syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.



                                  IV.
                                Älskog.


Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf,
och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden.
Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin
uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje
hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck.
Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga
ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes
den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike
och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla
sina gunstlingar med.

Men ännu kunde ingen glädja sig åt särskild furstegunst, och man
lofordade vidt och bredt i rådet den höga myndlingens rättvisa. De eljes
så stolta rådsherrarnes hufvuden böjdes i underdånighet inför
drottningen, och deras lifligt beundrande blickar tyckte sig skönja sitt
eget verk framburet till segertemplet af en ny Nike. Hon hade alltid
synts dem så klok och vuxen, och den gamle Johan Skytte yttrade
beundrande om henne:

»Hon hafver ett extra-ordinarie ståtligt ingenium, och så vidt sexus
femineus det tillåter lärer hon komma att likna sin fader.»

Kristina själf, som under de närmast föregående åren nästan uteslutande
ägnat sig åt forskning och vetenskaper, och som från sitt femtonde år
med aldrig svikande intresse följt alla förhandlingar i rådskammaren,
alla regeringens åtgärder, satt ej längre så stilla och villigt
lyssnande i den förgyllda karmstolen. Hennes unga, heta röst ljöd
kraftig och befallande, men tonfallet kunde ofta vara otåligt, som om
hon längtade bort från politikens labyrint.

Rikskansleren, som med outtröttligt nit ägnat många timmar af dagen åt
henne och njutit af hennes utomordentliga fattningsgåfvor, fann henne nu
efter myndighetsförklaringen plötsligt vorden håglös och slapp. Hon
kunde långa stunder stirra ut genom fönstret, föga aktande på, om han
talade eller teg.

Det var längesedan Axel Oxenstierna varit ung, åtminstone föreföll det
honom så. Hans lif hade mer än de flestas varit fylldt af allvar och
ansvar, och han hade nästan förglömt ungdomens ifver att ila ut i
världen och tumla om bland ondt och godt.

Med sin långsamma röst förmanade och lärde han. Och hans hvita, något
giktbrutna händer samlade prydligt beskrifna ark, viktiga akter, som
drottningen borde taga del af och sätta sitt namn under.

Så skedde äfvenväl i dag, men hennes nåde sköt med en tvär handrörelse
hela den digra luntan åt sidan, kastade sig med korslagda ben baklänges
i stolen och skrattade högt:

»I faren alltid så varliga fram, käre herr Axel, att papperen törhända
ännu ett solhvarf böra bida sin tid. Så förbåldt angeläget är det väl
icke att i dag granska dem. Det lyster mig mera att rida ut till De la
Gardies Jakobsdal. Unge gref Magnus lär vara återkommen från sin
långfärd, och jag vill se på denne min undersåte, sedan han fått
utländsk fernissa, ty vi tro icke, att det lilla kriget i Skåne, i
hvilket han hux flux skulle pröfva sin värja, skrapat af honom den
franska glansen.»

Rikskansleren betraktade henne förundrad, och hans forskande djupa blick
lodade oroligt de eldiga blå Vasaögonen, hvilka med ens syntes honom
flamma som mareldar. Hon hade blifvit fast dejlig den lilla drottningen,
allenast hon velat vårda sitt yttre. Den grå kjorteln och den lösa, vida
koftan var ingen anständig dräkt för en så ung person; men hvem skulle
gifva henne en vink därom? Alla krusade och bugade för henne. Till ingen
såg hon upp med vördnad och kärlek. Hennes majestäts enda kvinnliga vän
var den blyga, sedesamma lilla Ebba Sparre, och om henne hade Kristina
själf sagt: »Hon är det dejligaste man kan ha för sin åsyn, därför
tillstädjer jag henne att närmre än andra lyss till mina ord; själf
gitter jag sällan höra hennes.»

Kristina hade rest sig upp och fattat ett ridspö, som låg slängdt öfver
en stol.

»Så bjuder jag eder lef väl,» sade hon hurtigt.

»Eders majestät täcktes besinna sig på, att plikten städse går före
nöjet. Detta har jag aldrig tillförene behöft hålla fram för eders nåde,
och jag förhoppas, att I icke heller nu gifver mig en så bedröflig
occasion.»

»Jag regerar och jag präntar mitt namn när jag för godt finner,» afbröt
Kristina skarpt, och ridspöet hven plötsligt med ett mejande slag genom
luften. Men likväl satte hon sig ånyo ned i en oskön och vårdslös
ställning. Den vänstra handen gräfde hon in i de ljusa lockarna, som
hängde oredigt kring hennes hufvud. Snabbt gledo hennes blickar öfver de
tätskrifna sidorna, men hon meddelade icke sina tankar och begärde intet
råd af rikskansleren.

Hennes penna raspade flitigt signerande det ena aktstycket efter det
andra. Ögonbrynen voro buttert rynkade, och solen, som glittrade på
hennes panna, etsade in sig i ett helt snideri af fåror.

Kristinas tankar gingo rastlöst under arbetet. Hon kände sig djupt sårad
öfver, att hon blifvit behandlad som ett barn, hvilket försökt skolka ur
skolan. Slikt ville hon icke veta af hädanefter. Vore rikskansleren än
så perfekt i sina stycken, måste han dock nu lämna makten och väldet i
hennes händer. Hon delade icke med någon. Sedan sin tidigaste barndom
hade hon rustat sig för sitt kall, lärt mycket, lyssnat flitigt, icke
ens unnat sig sömn och hvila, ty dagen räckte understundom icke till för
fullgörandet af alla plikter. Sorglös och munter hade hon sällan känt
sig. Man hade ända från det hon låg i vaggan behandlat henne som ett
litet lejon, hvilket man väl visste ej kunde bitas, men som man fruktade
skulle rifvas. Hon ville dock ingen illa, allenast man lydde och rättade
sig efter henne. Hastigt såg hon upp på sin fars trogne rådgifvare.

»Har I läst dessa papper?»

»Ja, ers majestät.»

»Har I granskat dem, menar jag?»

»Ja, ers majestät, och jag har funnit allt i sin ordning.»

Kristina blef röd ända upp mot hårfästet, och pennan skälfde plötsligt i
hennes hand.

»Hädanefter skall I icke vålla eder slikt omak,» sade hon, och hennes
eljes ljusa och varma röst blef sträf och hård. »Jag vill själf
handlägga alla ärenden, och skall jag, när det så ackomoderar mig,
tacksamt erkänna eder klokhet och förfarenhet.»

Hon lade bort det sista arket och torkade pennan mot klädningen. Med det
största lugn hade Axel Oxenstierna åhört hennes ord, och hans svar
förrådde hvarken bitterhet eller vrede.

»Och jag skall alltid stå vid eder sida kallad eller okallad,» sade han
och gjorde en djup bugning.

Kristina tycktes ej märka hans reverens. Hon drog upp skuldrorna, som
skuddade hon af sig ett ok, men icke ett ord kom öfver hennes läppar.
Slutligen frågade hon, ledd af framstormande tankar:

»Hvarför håller I och hela rådet mina fränder pfalzgrefvens så långt
ifrån mig?»

»Eders majestät har ju båda de unga pfalzgrefvinnorna vid sitt hof.»

»Visserligen, men jag ville också främja min farbroder furstens sak; det
gör mig bitterligt ondt, att han beständigt trakteras med tomma löften,
som ingen ärlig följd ha.»

»De, som lofva, göra förvisso mycket ohägn, ty Johan Casimir är till
platt ingen nytta för Sverige.»

Rikskanslerens rättframma, stillsamt afgifna svar behagade ingalunda
drottningen. Hon inföll tvärt:

»Tänker I detsamma om hans son, efter I sändt honom så ung ut i kriget?»

»Om den unge fursten är ännu intet att säga. I Torstensons skola lär
fuller pröfvas, om han tåler en dust. I slaget vid Leipzig fick han sin
första lärospån. Törhända varder han en tapper krigare.»

Kristina nickade och log gladt.

»Han är eders majestät mycket kär,» sporde rikskansleren, som var
angelägen att den unga regentinnan snarligen skulle förmäla sig. Det
gällde att få arfföljden betryggad i tide.

»Ja, han är mig mycket kär,» upprepade hon eftersinnande. »Förnöjliga
barndomsminnen föra oss samman, och ingen står mig närmare. Men ännu
länge vill jag äga min frihet. Dock är jag beständigt redobogen att
försäkra honom om min ynnest.»

Hon hade sprungit upp och begynt gå fram och åter med händerna på
ryggen. Nere vid dörren stannade hon, och rikskansleren skyndade sig
fram att öppna för henne. Nådigt böjde fröken Kerstin på hufvudet och
ilade uppför den smala trappan, genom sin studerkammare och in i gamla
matsalen, där Ebba Sparre, pfalzgrefvinnan Marie Euphrosyne och den
lilla tolfåriga Kerstin De la Gardie stodo påpälsade, färdiga för den
beramade utflykten.

Lilla Kerstin höll troget drottningens mjuka filthatt med den stora,
vajande plymen, och en kammarpiga bredde ut hennes nådes ryttarkappa.

Kristina spillde icke många ord, medan hon klädde sig. Det
solskenslynne, hvari hon på morgonen vaknat, hade redan försvunnit,
tycktes det, och de unga tärnorna följde helt missmodigt sin
härskarinna, när hon rusade framåt trumpetaregången.

»Vi vilja icke ha mer än en dräng med,» ropade hon utåt borggården, där
en flock knektar, beridare och svenner samlat sig om drottningens häst.
En rad med slädar stod redo att mottaga hoffruntimret och några
kavaljerer kommo ut på trappan för att hjälpa till med inpackningen af
la belle comtesse Ebba Sparre, den bleka, smäktande Euphrosyne och den
lilla muntra jungfru De la Gardie.

Drottningen gaf sin häst sporrarna och satte genast af i traf, obekymrad
om, huruvida det var möjligt för de andra att följa henne. Slädkuskarna,
som fingo stå på ena meden, kunde ej jaga framåt med alltför svindlande
fart. Nattens starka yrväder hade drifvat ihop snön på gatorna och
torgen, hvarhelst en kraftig vindil förmått tränga sig fram. Detta
försvårade passagen, isynnerhet sedan man lämnat Slottsholmen och kommit
ut på Norrmalm, där det ännu var oplogadt. Januarisolen glittrade öfver
de snöhöljda taken och frammanade med tillhjälp af den rakt uppstigande
röken ur skorstenarna de sällsammaste ljuseffekter. Invid husväggarna åt
norr sträckte sig likblåa, kalla skuggor varslande om ny frost.

De tvenne småsvenner, som med mössorna i hand flåsande sprungo efter
hoffruntimrets slädar, längtade storliga att få komma utom stadens hank
och stör, ty då skulle de tillåtas klifva upp på den andra slädmeden.
Detta lopp i snön var föga behagligt, änskönt det värmde. I
drabantkammarn på slottet, »stengolfvet» så kallad, hade rådt en bister
kyla under natten, och deras lemmar voro ännu stela.

När släden svängde om vid Norreport, kastade Ebba Sparre en blick på det
nya De la Gardieska palatset Makalös. Hon erinrade sig det lysande
bröllop, hon där i fjol bivånat, då Maria Sofia gifte sig med Gösta
Oxenstierna. Då hade det gått mäkta muntert och storståtligt till, och
den sextonåriga bruden var fager att åse. Nu till julen hade fältherrens
dragit åstad till Jakobsdal för att stanna där i all enslighet. Gamle
gref Jakob var svårt angripen af ögonsjukan, och fru Ebba ville fast
intet annat beställa än vårda honom. Förunderliga hade de ödets vägar
varit, på hvilka hon färdats fram den stolta Ebba Brahe, tänkte den unga
hofjungfrun. Mycket hade hon fått erfara i lifvet, och sällan hade
glädjen bjudit sig som hennes gäst. Hon kände en sekunds ängslan öfver
att vara namne till den pröfvade grefvinnan. Men allvaret fläktade
endast helt lätt öfver hennes tinningar. Hon hade intet att frukta.
Framför henne på den hvita hästen red som ett lyckans förebud hennes
höga beskyddarinna drottningen, och hon skulle aldrig öfvergifva henne.

Just nu vände Kristina sig om och nickade åt la belle comtesse med
leende ögon och mun.

Hon hade saktat ridten och var nu så nära, att hon kunde ropa åt sitt
sällskap:

»Så här skulle jag vilja rida landet rundt och stanna, hvar mig lyste.»
De blå ögonen strålade, och Marie Euphrosyne såg plötsligt, att hennes
kusin var vacker, när hennes ansikte som nu fått färg och värme.
Uttrycket skiftade så snabbt som tankarna föddes, men det trumpna
allvar, som kunde förfula Kristinas drag, syntes dock i denna stund ej
skymten af. Hon såg så lycklig och tillfreds ut, som om en extra
förnöjelig dag väntade henne.

Själf satt Marie Euphrosyne med den smala, af kölden rödblå nästippen
tryckt mot den ofantliga muffens kant, och gång efter annan sökte hon
gnida kinderna röda, då hon väl visste, att den grålilakulör de antagit
var föga klädsam.

Hennes hjärta bultade hårdt under korsetten, och hon plågades af ett
slags dvalfrusen längtan, som endast en förmådde töa upp. Så långt hon
kunde minnas tillbaka, hade gref Magnus, hennes käre broder Karl Gustafs
studerkamrat, varit henne öfvermåttan kär, och hela den tid han nu
vistats i främmande länder, hade hon genom hans goda syster Maria Sofia
förskaffat sig tidender och vetskap om barndomsvännen. Fru Ebba hade
städse visat henne stor huldhet och gärna sett, att hon så flitigt
plägade umgänge med hennes glada Maja-Fia. Och hon hade förtalt henne
mycket om den öfver allt älskade sonens vandringar.

I den lilla brefkammaren på Makalös hade fru Ebba fört in henne och ur
det silfverbeslagna schatullet framtagit de skrifvelser, hvilka för
Marie Euphrosyne voro underbart fängslande sagor. Hon brukade sitta på
den låga pallen vid grefvinnans fötter och sluta ögonen, medan denna
läste om gref Magnus' besök hos den store Mazarin, om hans seger vid
ringränningen, då änkedrottning Anna själf fäste pärlkransen på hans
bröst, och ändtligen om hans längtan till hemmet. Detta följde som en
liten urblekt och hänglömd rad, alltför fattig att tåla jämförelse i
uttryckens styrka med beskrifningarna på lustbarheter och ärebetygelser.

En enda gång hade Marie Euphrosyne vågat sända en hälsning i Maria
Sofias bref, och i vakna drömmar hviskade hon sig sedan det så otåligt
väntade svaret. Sirligt och korrekt skulle de få orden stå på papperet,
och allenast hon kunde ana, att de som brefdufvorna buro ett kärt
budskap under den stora, skylande kragen ... Hon hade fått bida
förgäfves. Hälsningen kom icke.

Nu skulle hon snarligen återse honom. Hugsade han månne sin lilla
leksyster? Slädarna hade nu hunnit utom tullen, och bjällrorna klingade
friskare och starkare här ute i skogslugnet än de gjort inne i stadens
larm. Småsvennerna hoppade belåtet upp på meden, blossande efter
kroppsrörelsen. De glada gossögonen påminte om starens muntra blick, och
deras humör liknade också den orädda vårbudbärarens.

Kristina var alltjämt först. Hon hade återtagit sin halsbrytande,
framsprängande ridt, och hennes uppvaktande förmådde näppeligen följa.
Själf satt hon helt obesväradt i sadeln och tycktes icke känna någon
trötthet. Hon såg sig ej mycket omkring. Det hvita, insomnade landskapet
med de vakande furorna och granarna som hedersvakt, tilltalade henne
föga. Där en krans af gamla, snöiga granar stodo omkring en liten ung
och smidig enbuske, hejdade hon sig dock ett ögonblick och skrattade
högt.

För sann, var det icke rådskammarens spegelbild! Där stodo alla de kloka
gubbarna i de ärevördiga perukerna och midt i kretsen drottningen --
enen! De skrofliga furornas välde skulle dock brådt ändas, och snart
finge man skåda dem knäckta, med årsringarna vända till väders.

Enen var ej god att komma för när. Stickas kunde den, och härdig var
den, som kunnat sträfva sig fram i slik af de mäktiga träden utsugen
jordmån.

Hon lät ridspöt hvina, och hästen flög ånyo frustande och med rimfrostig
fradga omkring munnen framåt vägen. Men denna syntes snart drottningen
för befaren och slät. Hon satte öfver en gärdesgård, tumlade in på ett
fält och lämnade hoffruntimret åt sitt öde.

Emellertid hade hon misstagit sig om riktningen, och när hennes löddrige
trafvare sprängde upp på Jakobsdals gård, voro följets hästar och slädar
satta i skjul. Men fältherrens hela hofstat var på benen för att mottaga
den allranådigaste ryttarinnan och nedanför trappan, hvilken ledde upp
till den af flyglar begränsade borggården, stodo med blottadt hufvud
husets båda hemmavarande söner.

Kristina nickade vänligt och kamratligt åt den femtonårige gref Jakob,
hvilken tidigare varit hennes page och deltagit i många muntra jakter
och äfventyr.

»Väl mött, lille Jakob,» log hon, »vi se med glädje, att fjunet på hakan
växer till värdig borst. Rätt så. I har vår nåd, lille man, och skall
icke förgätas den stund vi få i sinnet, att läna regeringen färskt
virke.»

Med en djärf sats dref hon hästen uppför trappan och skulle antagligen
ha gjort en svårartad kullerbytta, om icke en fin hand med muskler af
stål fattat i betslet och ryckt det skrämda, skälfvande djuret upp på
borggårdens stengolf af svarta och hvita rutor. Samma hand hölls sedan
redo att stödja drottningens fot, när hon hoppade af och ändtligen
riktades Kristinas uppmärksamhet på den ödmjuka och tjänstvilliga
handens ägare.

Ett skimmer af tillfredsställelse smekte bort från hennes ansikte den
karlavulna sträfhet, som vanställt det under de sista minuterna, då
hästen retat henne genom sin uppstudsighet. Hennes stora, klara ögon,
hvilka tycktes dricka in solljuset i sina hvälfda skålar, kastade en
snabb, lysande blick på den unge ädlingen, som djupt bugande, ridderligt
förnäm och ståtlig stod framför henne.

»Där är således vandringsmannen,» sade hon glädtigt. »I har icke
förgätit svenskmannamod i Louvrens salar, märker jag. Välkommen åter,
gref Magnus, också här skall I finna en drottning väl affektionerad i
edra intressen.»

»Jag har brunnit af längtan att få lägga mitt lif för eders majestäts
fötter,» genmälte Magnus Gabriel De la Gardie knäböjande.

»Lif vill jag ej taga, min vän. I må hugsa, att för en kvinna -- vare
sig på tronen eller i kojan -- har instrumentum Pacis den ljufligaste
tonen. Dock gifver jag eder till känna, att I från denna stund i krig
eller fred kan vara förvissad om min besynnerliga ynnest.»

Grefve Magnus reste sig, sedan han upprepade gånger kysst drottningens
hand och beledsagade henne under stora vördnadsbetygelser till porten,
där gamle gref Jakob stod och stirrade blindt ut mot den lifliga scenen.
Han stöddes af sin högväxta, kraftfulla maka. Bakom dem stod en hel
skara ungdom, bland dessa äfven den smala, stillsamma Marie Euphrosyne.
Hennes blekröda läppar, skapade utan att guden Amors båge fått stå
modell, öppnades och slötos som om orden velat pressa sig fram med
lavinstyrka, men hastigt hållits tillbaka. Hennes vänstra hand fasthöll
en schal öfver bröstet, den högra nöp sedesamt i den vida kjolen, som
snarliga skulle lyftas för att underlätta den sirliga hofnigningen.

Hon såg oafvändt på de två, som närmade sig därute på den breda mattan
af strömmande solflöde. Och med snabb kvinnlig elakhet undrade hon, om
gref Magnus förmärkte drottningens beklagliga snedhet i den ena
skuldran. Hade hon allenast velat bruka de franska hälarna, skulle detta
lyte fuller kunnat fördöljas, men hennes höga nåde ville ej tro, att
något var vank och brist hos en så alltför fullkomlig person.

Nej, grefven märkte säkerligen intet. Han talade så lifligt, att den
ljusa, yfviga lockperuken slog honom om öronen, och hans händer
beskrefvo cirklar i luften.

De gingo helt långsamt, passerande ruta efter ruta med dröjande steg.
Plymen i Kristinas hatt hängde tung, som besållad af tusen diamanter,
egentligen var det små isnålar, som fastnat i fjädrarna. Hufvudbonaden
besvärade henne, hon slet af den och kastade den med en spark upp till
lilla Kerstin De la Gardie.

När de voro midt för ingången, tog hon grefvens arm och vände honom på
det sättet om.

»Vi vilja höra mera om Louis och om hela detta vidunderliga Paris. Vet
I, att min högsta traktan är att förvandla det gamla Sverige till ett
lika mäktigt kunskapsrike, och vi ha låtit inbjuda lärde män från flera
länder. En dag skall Sveriges namn bäras på ryktets oblodiga vingar,
allenast nämndt som ett vetenskapernas och odlingens blomsterland.»

»När dess höga drottning själf är dess gifmilda Fortuna, ur hvilkens
ymnighetshorn flödar den essentia scientiarum, hvars doft är
förnöjligare än rosens och salvians, torde detta mål ej vara fjärran.»

»Edert smicker är för bålstort, min bäste grefve. Har Gallien ej skänkt
eder mera eteriska oljor att droppa i det attiska saltet,» sporde
Kristina skrattande, men hennes blick var med ett öfvermåttan blidt
uttryck riktad på den unge ädlingen, hvilken höfviskt höll sig två steg
ifrån henne.

»Eders majestät täcktes döma mig mildt och ej förundras öfver, att min
tunga stammar och brukar föga manerliga yttranden i denna stund,»
svarade han smidigt. »Jag har aldrig tillförene så känt, att kvinna och
gudinna kunde vara ett, och medan mitt hjärta böjer knä inför den förra,
sväfvar min själ upp till den senares altare med en ringa undersåtes
tackoffer.»

»Gif mig eder värja,» bad Kristina hastigt.

Magnus lydde, och drottningen tog denna i ena handen, med den andra
ledde hon gref Magnus fram till porten, där man huttrande och otåligt
väntade, att hennes höga nåde skulle behaga begifva sig in i salen till
den framdukade måltiden.

»På knä,» befallde drottningen.

Åter böjde den vackre grefven knä för sin härskarinna.

Hon slog honom med värjan tre slag öfver skuldran och sade muntert:

»Så sant som det är, att jag i morgon den dag skall förvandla denna
värja i en ny af purt guld, så sant dubbar jag eder, grefve Magnus, i
allt detta goda folks åsyn till min egen ädle riddare, hvilken jag
lofvar att vara välbevågen och huld i alla stycken, och är det min
kungliga vilja, att I hädanefter uppenbarar alla edra önskningar för
mig, till fromma för desammas uppfyllande.»

Marie Euphrosyne lyddes till den sällsamt varma klangen i sin höga
fränkas röst, och tårarna stodo henne plötsligt i ögonen. Hon borde väl
hafva känt stor glädje öfver all denna nåd, som likt himmelens manna
föll öfver den hon i enslighet djärfdes kalla sitt allra käraste hjärta,
men hon mäktade näppeligen taga den rätta minen på, när det nu gällde
att med fröjd och gamman hylla drottningens gunstling.

Ock grämde det henne, att hon, en boren furstinna, ej fick sin plats vid
bordets öfre ända utan bland hoffruntimret, och att grefvinnan Ebba
vänligen talade henne till, skänkte föga tröst. Magnus Gabriel tycktes
icke förmärka den lilla leksysterns närvaro mera än om hon varit en tom
och kastad bägare.

Drottningen och han formerade liksom ett bord för sig, och deras ord
gingo städse till hvarandra. Det mesta af hvad de sade, förstod hon
icke. De nämnde namn hon aldrig hört, och hade fuller så höga och
märkliga intressen, att de tycktes löpa från jorden ända upp till
himmeln.

Efter måltiden ville drottningen dansa. Ingen hade tillförene sett henne
så lik andra unga tärnor med rosiga kinder och vakna drömmar i ögonen.
Fru Ebba kunde ej nog förundra sig öfver det behag och den gratie
drottningen visade. Hon hade alltid funnit Kristina ful och rätt
obelefvad. Denna dag syntes hon henne som den plantan nicotiana,
hvilkens hvita blomster dofta både med trånad och glöd, när de sluppit
ut ur den slemma knoppen.

Blåsarna gjorde all sin flit, och drottningen dansade oförtrutet, mest
med Magnus Gabriel, som skulle lära henne de danser, hvilka brukades i
Frankrike.

»Vi vilja inskärpa hos vår dansmästare Beaulieu,» utbrast hon, »att han
må lära våra svenska björnar lättare pas än de hittills åstadkommit. Vi
vänta er till slottet i morgon, gref Magnus, för att gifva oss råd
därutinnan.»

Och ånyo räckte hon honom handen till dans och lekar, som fortforo till
sena kvällen. Men drottningen aktade föga på sömn och hvila. Hon ägnade
högst tre eller fyra timmar åt sin nattro, redan klockan fyra om
morgonen fann man henne i studerkammaren.

När uppbrott ändtligen skedde, följde flera fruntimmer med drottningen
och hennes fruntimmer. De redo med brinnande facklor i handen. Flammorna
stego höga och hungriga som girigt slickande tungor upp mot de mörka
träden, och gnistregnet flög sprakande ut öfver snön för att slockna
bland de kalla flingorna. I spetsen för kavalkaden redo Kristina och
hennes nye riddare. Nu voro de långa stunder tysta, och när de talade,
ljödo deras röster snarare som en strof ur en gammal ballad än som
kungsväg för all världens ord.

»Har I under de senare åren träffat samman med min frände Karl Gustaf,»
sporde Kristina oförmodadt, med denna mening återvändande från
aftonstjärnan, som tindrade öfver deras hufvuden, och hvilken de gästat
i en astronomisk diskurs.

»Ja, eders majestät, rätt ofta.»

»Och hvad tänker I om honom?»

»Att han är den lyckligaste bland dödliga, om ryktet talar sant, som
mäler honom stå eders majestäts hjärta närmast,» svarade De la Gardie
djärft.

»Är det all traktat edra tankar ha med honom?»

»Ja, i denna stund hugsar jag allenast, att han är furste, och att han
därför alltid skall träda framom mig med sina tjänster till det föremål,
som synes mig allena värdt att tjäna.»

»I ären vid samma ålder,» sade Kristina eftersinnande. »Månne edert
hjärta är lika galant som hans?»

»En mans hjärta, eders majestät, är som ett såll, genom hvilket pilarna
löpa in och ut, till dess en dag en kula från kärlekens högkvarter
skjuter det platt fördärfvadt.»

»Såå, och hvad vet I, lärde unge herre, om kvinnans hjärta?»

»Det synes mig vara som månstenen, hvilken speglar alla tårar och alla
löjen, och som brister itu den stund dess kyskhet förgår.»

Drottningens alltid vidtfamnande och vandringslystna tankar drogo redan
sina färde från hans ord, och i det hon red så nära honom, att deras
hästar stötte hufvudena ihop, frågade hon:

»Hvad säga de utrikiske om min rikskansler? Akta de alltfort hans makt
större än min?»

Magnus studsade. Detta spörsmål träffade honom helt oförberedt, ty han
hade trott, att den största enighet härskade mellan Kristina och Axel
Oxenstierna. Men hennes framhviskade ord tydde på en själens hetta,
hvilken icke var af godo. Och gref Magnus, hvilken mera ärft moderns
afvoghet än faderns vänskapsfulla sinne för den allrådande
storkansleren, kände sitt hjärta slå hastigt. Mycket kunde varda af ett
klokt gifvet svar, men detta finge ej töfva. Han genmälde, och tonfallet
bugade sig vördnadsfullt fram till hennes öron:

»Större är ingens makt än snillets, och Nordens Pallas kan allenast en
kallas, men man säger, att konsten att välja rådgifvare är för mera än
att själf råda. Eders majestäts namn omgifves af den högsta ära, äfven
därför att I värdigas lyssna till ringa undersåtars tal.»

De hade nu hunnit in på de ödsliga och mörka gatorna, hvilka helt
plötsligt rycktes upp ur sin dvala, när det glada och rätt bullersamma
sällskapet drog förbi. Vid ett och annat fönster skymtade ett blekt och
förskrämdt ljus, och nattväktarens hornlykta höjdes, så att skenet
skulle falla på damernas ansikten.

Vid sankt Petri nycklar, det var ju själfvaste fröken Kerstin, som red i
spetsen! Och det vid denna tid! Icke kunde väl så hög person vara ute i
älskogsärende, men Gud bättre såg det icke så ut. Hennes ögon lyste så
klara som två stjärnor. --

Kristina ville ej genast gå till hvila, men ej heller åstundade hon
snacka med sina fruntimmer. Vid de tända vaxljusen satt hon länge i sin
studerkammare, framåtlutad i den stora karmstolen, som stirrade hon in i
en utbrunnen brasa. På mattan under det tunga ekebordet låg hennes
favorithund och sof med utsträckta ben.

Tystnaden ekade genom rummet och framkallade de tusen små obeskrifbara
ljud, hvilka likt osynliga strimmor flyta ut i luften. För Kristinas
öron sjöng blodet sin starka sång, och hon lyssnade med bultande hjärta.
Bakom henne låg hennes barndom och ungdom som en ödslig slätt, där intet
frodades så rikt som längtans tistlar. Hon hade längtat efter frihet,
efter glädje och först och sist efter kärlek. Som en stor, varm lycka
mindes hon den gången lille junker Karl Gustaf lämnat i hennes vård
några hundvalpar. Med dessa hade hon lekt dagen i ända och aldrig
tröttnat att trycka deras lurfviga, ludna kroppar mot sitt ansikte.

Det var på den tiden hon satt i svarta kammaren och förhärdade sitt
barnasinne mot tårar och jämmer, så att hon aldrig sedan kunnat gråta
utan att le åt sig själf med ömkan. Men icke förty hade hon känt sig
mäkta bedröfvad, när hennes käre unge frände för två år tillbaka
skickats ut i kriget, och medan hon suttit hos sina sömmande tärnor --
själf sysslolös -- hade hon begärligt lyssnat till deras tal om
kärleken. Huru unga de än voro, hade de förnummit denna alltför
besynnerliga fågels locktoner, och de sjöngo gamla visor med klagande
ord allt om vännen sin eller förtalde med läpparna rubinröda och
kinderna i flammor om mötet med den allra käraste. Aldrig nämndes hans
namn högt, och dock klang det som glada silfvertoner genom gemaket, och
sömnaden föll i knät som ett rosenfång för små jungfrufingrar att plocka
på.

Kristina hade erfarit harm öfver, att hon var den enda, som icke
vaggades bort från dagarnas enahanda af kärliga drömmar, och hon hade
förtrott sig till den svärmiska Marigen, som virkade i silke alnslånga
strumpeband åt den unge Magnus De la Gardie, alltid flikande in ett af
sina hufvudhår för att behålla hans känslor oföränderliga.

Marie Euphrosyne hade strax talat om sin broders stora benägenhet och
beständiga goda vilja för sin höga fränka, och så småningom gaf Kristina
sig i denna nya känslas våld, som kallades kärlek. Hon skref de ömmaste
skrifvelser, men när hon läste dem igenom, kände hon sig skamsen och
fattig, ty orden voro sällan hennes egna; hon hade lånat dem af sina
hofjungfrur. Kvidande af ångest öfver den kyla, hon icke mäktade
förjaga, kunde hon då kasta sig på sitt ensliga läger, och medan hjärtat
frös, skälfde hennes kropp af brännande hetta.

Hon lade armarne bakom nacken, och hennes bröst höjdes af ett djupt
andetag. Hvad förnam hon denna natt inom sig? Intet af pinande ängslan,
intet af blodets stickningar eller sinnets vrede. Lugnt och ljust syntes
henne plötsligt lifvet, och hjärtats hårda slag frammanades icke af
tankarnas marridt utan af en sällsam blid lyckokänsla.

Ytterligare förhöjdes hennes goda stämning af vissheten om storkanslerns
snara afresa till Skåne. Hans hand var ett ledband, hvilket tarfvade att
slitas. Hon ville själf lägga kopplet på, och väl skulle hon finna
hörsamma kreatur.

Hon spratt till. Hon förnam ett buller som af en dörr, hvilken sakta
öppnats för smygvägar, och sekunden därpå hörde hon tvenne röster hviska
ömma ord ute i gamla matsalen.

En tärna och en sven! Drottningen ställde sig i lyssnande ställning, och
på hennes lifliga ansikte afspeglades själsrörelserna oförställdt. Men
intet straffande allvar gled öfver hennes drag; stilla stod hon, och
leendet värmde hennes läppar och ögon. Färgen växlade snabbt på
kinderna, och en gång bredde hon ut armarna som till ett famntag.



                                   V.
                            Ebba Brahes son.


Agneta Horn skulle i afton för första gången upp till slottet på bal.
Hennes faster, grefvinnan Ebba Leijonhufvud, klädde henne, och
styfmodern, fru Sigrid Bielke, såg beundrande till.

Det var hårda och sträfva fingrar, som redde skön jungfruns strida,
svarta hår, hvilket måste glättas med kvitt och hvitt vax för att kunna
få det rätta fallet. Agneta kände stor lust att gråta högt, så ondt
gjorde det; helst hade hon också blifvit borta från hela festen, men
slika nycker tuktades strängeligen af fru Ebbas ris, hvilket trots att
broderdottern nu fyllt sexton år, ej lagts ad acta.

Lilla Agnetas stenkolsögon gömdes under de långa ögonfransarna, så att
ingen skulle blifva varse tårarna i dem. Men fuller hade hon orsak till
bedröfvelse midt i sin blomstrande ungdom. Man hade trolofvat henne med
den faslige herr Erik Sparre, en herre, som förde lam tunga och läspade
samt till kroppen tedde sig likt en förvuxen sparris utan all styrsel i
lederna. Att hennes farkär, som både var rådsherre och en tapper
krigare, ej vågade ställa sig upp till sin endaste dotters försvar, utan
kröp i säck för kjorteltygets vilja, förtretade henne öfvermåttan, men
skulle hon så gå till drottningen själf och böna för sin frihet, nog
finge det ske, hellre än att hon trädde i brudstol med Sparren.

Hon lyddes plötsligt till fru Ebbas trägna tal med hennes styfmoder.
Farsystern var nu, sedan hennes Annika gift sig och farit ur landet,
flitigt vid hofvet och visste allsköns nyheter därifrån. Fru Sigrid var
mycket fägnad af detta dråpliga tillfälle att få veta hvad som timade.
Själf hade hon inte än kunnat dit komma, ty hon blef alltfort välsignad
med ny lifsfrukt, väl den sist framfödda späda plantan lagt i kista.

»Du må icke tredskas, Agneta, och sitta i krum,» befallde fru Ebba, »då
kan jag intet draga remmen till om lockarna. För drottningen finge du
gärna hafva håret hängande så lösaktigt som taglet på hästrompan, men
det finnes dock damer och kavaljerer nog på slottet, som älska anständig
påklädning. Några äro väl rent för fåfänglige, såsom den där slyngeln De
la Gardie, hvilken pyntar sig på kvinnomaner, men man vet nogsamt,
hvarifrån han ärft slik lusta, pockers långt har han ej behöft draga. --
Underligt med det regemente han för på slottet. Innan fanen fått
morgonskor på, tager drottningen emot sin öfverste och vill då af intet
blifva störd. Det spörjes allmänt, att hon ärnar taga honom upp i rådet,
och intet ärende finnes, som hon icke anser honom fullt rustad att föra
till en lyckosam utgång. Men Gudi lofvadt är det fuller så, att hennes
majestät regerar med krona, spira och äpple och maktens tecken i alla
ändar, men storkansleren sitter dock vid rodret, och fast det ej likar
Gösta Adolfs dotter att ro i hans båt, inser hon väl, att hon intet hopp
har att nå hamnen, om han slungade sig öfver relingen.»

»I rådet berömmer man henne storligen,» inföll fru Sigrid, »men man vet
väl, hvad karlar se till, och hon är ju ett täckeligt blomster. Mäkta
klok lärer hon ock vara. Men intet har jag sport om hennes motvilja för
storkansleren. Tvärtemot skall hon gifva honom mycken ära för hans nit
vid fredsunderhandlingarna med Danmark.»

»Hm! När ryggen är långt borta, får riset stå till. Men sanna mina ord,
det stundar än värre tider än dem vi sörjt oss igenom.»

»Kära svägerska,» inföll fru Sigrid, »I ser för slemt på saken. Aldrig
har väl Sverige lyst med så bålstor ära, som i dessa dagar.
Tysklandskriget tör fällan snarliga lida mot sitt slut, och har det
mycket tagit, har det dock än mera gifvit.»

»Hvem vet, när tocket krig slutar. Där bordet står dukadt, vill svulten
man in. Se så, Agneta, nu är du redo och så pyntelig som en docka. Fort
nu, kappan på! Intet söl vid spegeln. Tror du, ditt beläte är något att
gapa på.»

Agneta genmälte intet, ty hon hade nu annat i sinnet och skulle fuller
visa fru Ebba, att ock hon hade klor och kunde rifvas. Tackad vare den
goda farsystern, som upplyst henne om, att grefve Magnus stod så högt i
drottningens gunst! Honom skulle Agneta välja till förespråkare. Hon
hade talat vid honom flera gånger, när han besökt farkär, och han såg
henne så vänligt an med sina sköna ögon, att hon hart när fick
hjärtevärk.

Han plägade mycket lent och rosande tal om drottningen, och det föll sig
icke svårt att tyda hans mening, som var den, att ingen i världen var
för mera än hon, ingen fullkomligare i alla stycken. --

Agneta steg ganska lätt till sinnes uppför trappan till rikssalen.
Sedesamt höll hon sig bakom den raka, ståtliga fru Ebba, som skred
framåt med allsköns värdighet, besvarande de underdåniga hälsningar, som
alla villigt förskyllde Sturens rika änka.

Erik Sparre hastade glädjestrålande mot sin trolofvade, men bakom honom
hördes ett starkt fnissande, och detta vållade, att jungfru Agneta tog
emot honom än knappare än sedvanligt. Hennes lifliga ögon hade allaredan
uppfångat drottningen under den blå sammetshimlen med guldkronorna och
bredvid henne gref Magnus i sin nya öfversteuniform. De tycktes
omedvetna om, att det fanns en värld med människor i nedanför det
trappsteg, som höjde tronstolen från salen.

Drottningen syntes mycket blek, men dock strålade hennes ögon som af
osäglig lycka. Hennes rika, lockiga hår glänste redt och ordnadt, prydt
med en stor kvist orangeblommor och blad. Som sedvanligt äfven på de
största hoffester bar hon inga smycken, men halsen skimrade sällsamt
hvit och slät som ett skönt silkestyg mot klädningens purpurröda sammet.
Agneta fann henne så vacker, att hon förglömde alla sina egna
förtretligheter allenast för att njuta af denna konungsliga
uppenbarelse.

Drottningen värdigades också räcka henne handen, när fru Ebba förde sin
rodnande skyddsling fram till hennes majestät. Och hon sade med en röst,
hvars ljufliga klang Agneta aldrig skulle förgäta:

»Vi äro glada att se er här, lilla jungfru Horn. Eder herr fader har
varit oss och riket en tro man. Er lyckliga ungdom är som ett skärt
blomster i våra gemak.»

Men länge fick Agneta icke töfva hos henne. Drottningen riktade ånyo all
sin uppmärksamhet på De la Gardie, och den unga flickan måste draga sig
tillbaka till en krets af ungdom, där hennes trolofvade onekligen
spelade en slät figur. Själf blef hon genast hugnad med många smickrande
ord, och hon log mot de sirliga kavaljererna med hela sitt lilla
lifliga, mörkhylta ansikte.

Vid banketten hade grefve Magnus sin plats vid drottningens sida. Han
minde henne skämtande på en barndomstilldragelse, då furst Carl Gustaf
och han drabbat samman af afvogt sinne, just för att den unge
pfalzgrefven menat sig ha rätten att vara henne närmast. Nu hade hon
sträckt sin nådes vedermälen till en än ringare undersåte.

Slika bevis på att hon stod öfver alla behagade storligen Kristina. Och
detta De la Gardies smidiga sätt att ställa sig in i hennes ynnest ökade
hans inflytande, man kunde nästan säga stundligen.

Hon såg på honom med en blick tänd till flamma:

»I dömer eder själf ringa, min vän. För mig är I mera än någon man
tillförene. När solen uppgår öfver min dag -- ständigt fylld af en
drottnings plikter -- hvilar jag min tanke hos eder, såsom andra tärnor
drömma i slutna örtagårdar. Och när dagen ändas, är I festblosset, som
tändes i röd fröjd öfver korta timmar.»

Hon höjde sin bägare emot hans.

Magnus' vackra hufvud, mejsladt i ädel form, böjdes djupt, och han
svarade eldigt:

»Såsom Eders majestäts bägare är fylld med klart, rent vatten och min
med det glödande vinet Alicante, så förhåller det sig ock med Eders
majestäts känslor jämförda med mina. Men må det vara mig förlåtet, att
jag tillber den gudom, för hvilken hela jorden villigt skulle bygga
altaren att få nedlägga offergåfvor på. Kalla det icke förmätet, att jag
då djärfdes bjuda ett högt brinnande hjärta.»

Drottningen log vemodigt:

»Tror I icke, att vattnet i min bägare skulle vara tillräckligt flöde
att släcka den branden.»

»Icke hafvet ens förmår släcka den.»

Kristina lade sin hand på hans arm och sade högt:

»Sjung oss en munter bordvisa, grefve! Den gamla om Torstenson ha vi
kvädit alltför tidt, och kriget vilja vi för resten icke hafva bullrande
här i våra samkväm.»

Hon ansträngde rösten för att höras vida omkring, och detta gjorde den
ful och osympatisk, men sekunden efter sänkte hon den och hviskade i sin
gunstlings öra:

»Man skulle tadla mig, om jag icke lyddes till kreaturens suckan och
hugnade så får som lamm med ett ord. Har I förstått?»

»Full väl.»

Och gref Magnus stod upp från bordet, lysande i sin guldbroderade dräkt.
Han höll bägaren på sträckt arm och kastade hufvudet tillbaka, när han
med själfsvåldig munterhet sjöng:

   "Nu skils jag vid apoteken
   och vill hålla mig till steken,
   ett godt kök mig tjänar bäst,
   bort med salf- och oljefäst!

   Marmelad af unga dufvor
   och Julep af spanska drufvor,
   fettet af ett välstekt får,
   Saften af ett hjortelår. -- -- --

Det var många och fria verser, och Marie Euphrosyne, som fått sin plats
midt emot grefven, lyssnade med grämelse till detta syndiga språk,
hvilket så särdeles tycktes behaga drottningen. Den unga pfalzgrefvinnan
var grå i huden af många genomvakade nätters vånda, och ögonen hade fått
denna tårbleka färg, som är att förlikna vid gammalt tenn. Hennes enkla
klädning var hämtad ur hennes salig fru moders kista, men pärlebandet,
som tyngde hennes smala hals, var oförlikneligt skönt. Det var en gåfva
af salig kungen, och hon aktade det mycket högt.

Skulle han då aldrig sluta? Skulle banketten aldrig häfvas och dansen
begynna? Väl hade hon föga hopp att få tråda den med sitt allra käraste
hjärta, men det syntes henne dock lättare än att sitta här inpressad
mellan den myndiga fru Ebba till Hörningsholm och den glada, alltid
förnöjda Ebba Sparre.

Fru Ebbas ögonbryn läto förmärka, att äfven hon fast ogillade dessa
nymodens hofseder, och hon sade alltför högt, för att icke skvallret
skulle föra det vidare:

»Är denne man drottningens hofnarr eller skall han varda hennes käre
herre. För en tro undersåte passar icke slikt puts. Men efter det är
hennes majestäts öron täckeligt, att höra på den kråksången, fägnar det
törhända hennes hjärta att leka med hans såsom med en ödets tärning.»

När festen fortskridit ännu ett par timmar och Kristina redan dansat sig
varm och lycklig vid grefve Magnus' hand, nådde henne tisslet och
tasslet, som grott upp af grefvinnan Ebbas sådd.

Hon hade blandat sig med de andra i en ringdans, hvilkens kedja föll
sönder i länkar, sedan den länge yrt omkring i vilda ringar, och nu
stannade hon för att hämta andan.

I en fönstersmyg hade Agneta Horn och hennes väninna Elsa Brahe
förstuckit sig och förmärkte icke, att drottningen stod tätt intill,
endast skilld från dem af damastförhänget.

»Jag har hört sägas här i afton,» mälde Agneta, »att drottningen lärer
ärna taga gref Magnus till sin gemål, och om hennes kärlek till honom
kan man då intet tvifla.»

»Du har dock inte sett så mycket däraf som jag,» svarade jungfru Elsa
stolt af att hon redan länge vistats vid hofvet. »Men jag har alltid
hållit det för stor vänskap och tänker icke, att hennes majestät är
menandes annat.»

»Jag säger blott andra efter,» försäkrade Agneta, »och det vet jag, att
den unge herren har många afundsmän. Dock vill jag bruka honom för att
lösa bandet mellan Sparren och mig, förlitande mig på hans makt öfver
hennes höga nåde, och är det så som ryktet förkunnar, blir jag för visso
hulpen, ty de lyckliga hysa alltid medömkan med de olyckliga.»

Agnetas naiva reflexion afkortades genom ett häftigt rassel i förhängets
tunga guldfransar. Det föreföll som om en famlande hand sökt stöd och
åter förlorat det.

De unga flickorna reste sig skrämda och skyndade fram från sitt
gömställe. Midt i salen stod drottningen, nu förvandlad från en leende,
ljuf kvinna till en oåtkomlig, hög härskarinna, som utan ett ord till
förklaring befallde, att hofmarskalken genast skulle låta afblåsa
festen. Och blåsare som pukslagare slutade ögonblickligen. Under djup,
förvirrad tystnad skingrades de nyss så förnöjeligt sorlande gästerna.
Icke ens grefve Magnus fick denna afton ett nådigt afsked. Kristina
räckte honom visserligen sin hand att kyssa -- han var den ende, som
vederfors denna ynnest -- men hon bifogade intet vänligt ord, och hennes
blick förstummade honom. Den var som kallt stål.

Så snart drottningen kommit upp på sin kammare, slet hon själf af sig
klädningen och satte sig sedan orörlig i sin karmstol, tills morgonen
grydde, då befallde hon fram sin ridhäst och tillsade om hvilka af
hofvet hon ville ha till följe. Hon ärnade sig utan uppskof till sin
moder änkedrottningen i Nyköping.

Hennes medicus vågade invända, att hennes majestäts hälsa ej syntes
honom kunna uthärda en slik strapats, men drottningen ryckte endast
otåligt på axlarna och satt upp i sadeln så arla, att ryttmästaren
knappt hunnit få peruken på. En sådan ridt hade icke heller hvarken han
eller någon af de andra varit med om. Drottningen unnade sig hvarken
rast eller ro. Det föreföll, som om hon velat rida den onde ur kroppen
eller -- törhända ur själen.

Hela tiden satt hon stel på hästryggen med bistert rynkad panna och
sluten mun. När en fora med bondkärror ej nog fort körde af vägen, röt
hon dock till dem:

»Vik undan, edra hundar, jag är eder drottning!»

Och bönderna lyfte i vördnad lufvan från det rufsiga håret, under det de
underdånigt pulsade ned i dikets djupa snö. Kristina märkte det icke.
Hon dref hästen framåt, så att hofvarna slogo tätt som klubbslag mot
marken. Hon ville undkomma den känsla, som mil efter mil red i kapp med
henne och trotsade sig fram öfver muren af högmod, själftillräcklighet
och hjärteköld. Denna känsla blödde af de sår hon tillfogade den, men
ännu i döden var den så stark, att hon måste brottas med den ända till
utmattning, innan den släppte taget. Ingen hade sett hennes majestät se
så eländigt krank ut, som hon gjorde, när hon hunnit fram till Nyköpings
slott. Och utanför porten föll hon afsvimmad tillbaka på hästryggen. Hon
måste bäras upp till Maria Eleonora, som tog emot henne med stor kvidan.

Hela åtta dagar stannade hon hos sin höga moder utan att yppa något om
anledningen till sin ditkomst. Mest satt hon också för sig själf i
tornkammarn, där hon läste och skref eller än oftare lät händerna falla
i skötet som tvenne vingskjutna fåglar.

När hon drog dädan fann man inristadt i muren några tänkeord, hvilka den
svärmiska änkedrottningen länge grubblade öfver. Hon läste dem gång på
gång och mumlade för sig själf: »Månne Kristina skulle hafva ett hjärta,
änskönt hon låtit gräset gro däröfver!»

Orden lydde: »Man kan älska utan att äga, men man kan icke vara fullt
lycklig i sin kärlek utan att äga föremålet för kärleken.» --

I rådet hade man storligen förundrats öfver drottningens bortovaro, och
allehanda gissningar och rykten uppstego som bubblorna i en kokande
kittel, ty många och heta voro de sinnen, hvilka sjödo inom regeringen,
och det tarfvades storkanslärens hvithåriga lugn för att styra dem. Men
nu var han, som nämndt, borta och hans bäste ställföreträdare, den
kloke, ehuru tungsinte grefve Per till Visingsborg äfvensom den
anspråkslöse, godmodige marsken Jakob De la Gardie, hade orlof.

Däremot hade de yngre ädlingarna allt flitigare begynt att i allehanda
ärenden glänta på rådskammarens dörr, och utländska residenter svärmade
som flugor omkring de styrande herrarna.

»Slottet blir snart lika fullt af utländska lycksökare som Roquettes
handelsbod af utländskt kram,» menade Gustaf Horn vresigt. »Den där
grefven från Jakobsdal är som en komet med en lång lysande svans af
lättingar efter sig, och alla vilja de hänga majestätet i kjorteln.» --

Drottningen återkom lika oförutsedt och vid en lika sällsam tid, som när
hon red bort. Hon hade icke suttit af hästen på hela dagen, och hennes
följe dignade af trötthet.

Själf tycktes hon icke tänka på hvila. Hon lät kalla sin sekreterare och
arbetade med dokuments uppsättande till långt efter midnatt.

Den förste, som på morgonen beviljades audiens hos henne, var gref
Magnus. Hon tog emot honom i sin studerkammare. När han kom in, sköt hon
pennan bakom örat och räckte honom handen.

Han skyndade fram och böjde knä för sin härskarinna.

»Ändtligen värdigas solen gifva jorden ljus,» sade han med skälfvande
röst.

Kristina betraktade honom skarpt.

»Har I icke funnit någon ledstjärna i mörkret?» sporde hon.

»Den, som kört med Phoebi fålar, kan icke ledas af så blekt sken som en
stjärna,» svarade De la Gardie.

»I borde dock baxnat för den resan, min vän, och i tide vändt åter till
gamla Tellus, eljest tör det hända, att I far vill.»

Hon ville tvinga rösten till sträf höghet, men hur hon än reste ordens
otympliga peristyl för sitt hjärtas port, förmärktes det dock, att denna
hvarken ägde lås eller bom, och de blå ögonen strålade i fuktig, varm
glans. Hon bidade en sekund hans svar, men när detta allenast stod att
läsa i hans ansiktes skiftande spel, tillade hon fast:

»Det har gjorts mig veterligt, att I med kärliga tankar varit fästad vid
min fränka, furstinnan Marie Euphrosyne, och ehuruväl hennes börd står
öfver eder, lyser dock hennes sköldemärke icke ouppnåeligt på
firmamentet. _Jag_ kan taga ned det åt eder.»

Hon iakttog honom noga, medan hon talade, och den flammande rodnad, som
spred sin mörka glöd ända upp i hans höga panna, bevisade, att hon
måttat sin viljas värjstöt rätt. Men hans djupa bugning och de
framstammade orden tydde på inte annat än ödmjuk tacksamhet.

»Eders majestät täckes läna mig godhet vidt öfver min förskyllan och för
detta nya nådevedermäle tacka både mina läppar och mitt till all pliktig
lydnad benägna hjärta.»

Kristina reste sig upp. Så trött som hon var i denna stund hade hon icke
känt sig tillförene, stoltheten gaf dock hennes lemmar en ytlig
spänstighet, och det var _drottningen_, som stod inför undersåten. Men
så nära hans starka famn, hans röda läppar, hvilka lyste som doppade i
blod, greps hon af svindel och måste fatta i bordets kant för att hålla
sig uppe. Som fångna fåglar i bur fladdrade känslorna sjukt inom henne,
och det låg ångest i hennes blick. Hon hade velat säga honom, att hon
tänkt på honom, med en ny förläning, ett högre ämbete. Hon hade tänkt
sig honom bugande ånyo, redo att kyssa hennes kjortelfåll, men
flämtande, stum lade hon nu sin hand på hans arm och makade honom sakta
ifrån sig.

Först när han hunnit till dörren, sade hon med en röst, hvilken klang
som en kläpp mot hård metall:

»Vi skola föra eder talan hos furstinnan, herr grefve. I har ock att
bjuda henne Wenngarns slott till morgongåfva. Redan denna dag kan I
afhämta gåfvobrefvet. Gör all eder flit att vinna hennes gunst. Så
dyrbart smycke fäster allenast den, som står tronen nära, och min
Marigens make skall varda min vän. -- Gå nu!»

Gref Magnus lyckte dörren, men stod dock länge utanför densamma med
handen på låset. Slutligen föll denna hvita, fina hand med de smala
fingrarna ned mot rockens smekande sammet, och ett bittert leende gled
öfver hans ansikte.

Långsamt gick han igenom salar och gemak, och det eljest så högt burna
hufvudet höll han sänkt, som hade ett trälok lagts mot hans nacke. Som
en drömmare trädde han fram till det fönster, på hvars ruta hans moder
en gång i ungdomsdagar skrifvit de minnesrika orden:

   »Jag är förnöjd med lotten min
   och tackar gud för nåden sin.»

Fuller hade hon sedan af ärligt sinne prisat försynen för så ädel make,
som blifvit henne beskärd, men den, som det tillstädjes att bygga högt,
sätter ock på sitt hus torn och tinnar. Så hade hans fru moder gjort, så
han själf -- för _höga_ torn -- för _djärfva_ tinnar.

Steg ljödo bakom honom och en välkänd liten röst som ett fågelkvitter:
»Står I här allena!»

Han vände sig om och bugade med handen på hjärtat för den unga
furstinnan Marie Euphrosyne.

»Ja, ers höghet; jag har stannat, besinnande mig på flydda tiders
tankar.»

Han pekade på glasrutans sällsamma signeter.

»Vår tid får törhända ock slika eftermälen,» sade Marie Euphrosyne
hastigt. »Det tisslas och tasslas mycket i frustugan om att de utländska
makterna ha velat förhjälpa grefve Erik Oxenstierna att vinna
drottningens hand, men själf lärer hon pönsa på ett annat val.»

Ett fint, listigt leende strök öfver grefvens läppar, och hans ord
blefvo det limspö, som den pfalziska dufvan skulle fastna på.

»Ja, vår allernådigste fröken Kerstins tankar akta sig åt andra vägar,
och jag har förnummit, att de draga till en, hvilken icke är eder
främmande.»

Furstinnans smala kinder hvitnade. Hon hade dessa sista dagar allenast
hört ett namn på allas tungor, när talet föll på hvem som skulle blifva
drottningens gemål, och hennes sinnen förvillades plötsligt, när hon
mötte barndomsvännens segerstolta blick. Skulle då det slemma ryktet
varda sanning? Kunde Kristina så förgäta sitt högmod, att hon skänkte
sin kungliga hand åt en svensk grefve?

Med fingrarna kammade hon silkesfransarna på sin klädning och svarade:

»Ja, äfven jag har försport, att drottningen ärnar träda i brudstol med
-- med en högst agreabel person, som för visso ej är mig obekant.»

»Ryktet har en mun utan tänder; det spyr ut eller sväljer allt otuggadt;
förlita eder ej på det!»

»På hvad skall jag då förlita mig? För eder vill jag bekänna» -- hon såg
sig omkring för att vara säker, att ingen lyssnare klädde dörrarna --
»att jag en gång för ej länge sedan förmedlade en öm handel mellan min
höga fränka och min hjärtans käre broder, men hela denna vinter har jag
intet slikt förtroende haft.»

»Och däraf dömer I --?»

»Att hennes hjärta vändt sig.»

»Till hvem?»

Marie Euphrosynes anlete dröp af het rodnad, och öronsnibbarna glödde.
Då log De la Gardie och sade helt lågt och oändligen fridsamt:

»Jag skall icke nödga eder till svar, men beder eder taga vägen till
drottningens kammare, ty hennes majestät torde hafva något att mäla, som
ej tål uppskof. Och -- för eder herr broders lycka kan I vara ganska
lugn. Hennes majestät är hans nåde mycket huld.»

Stolta, fria, burna af själfmedvetande föllo De la Gardies ord, och
aldrig hade hans fötter så fast trampat slottets golf som i detta
ögonblick då han höfviskt ledsagade furstinnan till drottningens dörr.



                                  VI.
                             Två om makten.


Höstregnet smattrade mot rådskammarens små grönskimrande rutor, och
dropparna krälade ned mot fönsterblecket i långa, dystra rader. På
golfvet syntes märken af många fötter, hvilka oroliga skrapat omkring,
och vid dörren strilade en mörk vattenstrimma fram från den plats, där
kappor och hattar plägade hänga.

Luften var rå och kylig här inne, trots att september ännu ej nått sitt
slut. Drottningen, som hela sommaren varit sjuklig och plågats af en
smygande feber, hade befallt en stockvedsbrasa i spiseln, men det
föreföll icke, som om de klara flammorna skulle värmt henne. Huttrande
satt hon i karmstolen och stirrade rakt framför sig med trötta, matta
ögon. Hela denna sista tiden hade hon läst och lärt mycket och aldrig
förunnat sig hvila.

På sin sedvanliga plats midt emot hennes majestät satt rikskanslären. På
ett för Sverige synnerligen hedrande sätt hade han förlidet år afslutat
fredsunderhandlingarna med Danmark, och vid sin återkomst till
hufvudstaden mottogs han af drottningen med allehanda utmärkelser. Dock
skönjdes nu granneligen, att intet hjärtligt förhållande rådde emellan
dessa båda storheter.

Axel Oxenstiernas vanligen blida och godsinta ansiktsuttryck var
förmörkadt af bister sorg, och i Kristinas rörliga drag lästes, trots
den tungsinta stämningen ett otåligt ogillande af den gamle statsmannens
andragande.

Som svar på hvad han senast yttrat svarade hon utan att vända blicken
emot honom:

»I är dock icke för mig, hvad min franske resident Chanut behagar kalla
eder: 'Axis, circum quem totses volvitur orbis.' Jag aktar edra
tjänster, hvilka icke äro ringa. Och högst skattar jag, att I hitintills
vetat sätta mått för eder ärelystnad. För edert eget bästa anbefaller
jag eder ock att aldrig varda förgätandes den vördnad, hvilken I är
skyldig mig, eder lagliga öfverhet.»

Axel Oxenstierna förde handen öfver den rynkade pannan, innan han
behärskadt genmälde:

»Eders höga nåde torde vara intalad af illviljare mot mig och släkt,
efter I låter slika ord drabba rikets gamla trotjänare. För sann har jag
att tacka för många förläningar och gåfvor, men mera har I tagit ifrån
mig, då I behagat sända mina båda söner och min broder ur landet.»

»Eder son Johan är riksråd och herr Erik guvernör öfver Lifland, hvar
önskade I dem bättre placerade? Slik beställning plägar hållas högt, men
törhända syfta de än högre. Herr Johan har ympat in på sitt stamträd en
sista telning af den ädla Sturesläkten, och torde väl hans högmodslusta
därmed vara förnöjd, men om herr Erik går ett annat tal, hvilket mina
öron helst icke skulle velat lyssna till. Dock sprides det alltfort, och
jag förmenar, att I äfvenledes känner det.»

»Jag har hört allsköns prat under min lefvetid, men aldrig fyllts
däraf.»

Kristinas knutna hand föll plötsligt tungt ned på bordet, och det
blixtrade till i hennes blå ögon, när hon utbrast:

»Denna gång är det dock vår kungliga vilja, att I kväser det otidiga och
förmätna pratet, som snuddar lortande vid min kjortelfåll, eller är I
törhända ej obenägen för att se mellan fingrarna med herr Eriks djärfhet
att vilja sticka sig in under min och Sveriges krona?»

»Sådana tankar har min son aldrig hyst,» svarade rikskanslären stolt.
»Han vet fuller bättre sin plats som eders majestäts lydige undersåte än
de, som med kunglig utrustning och kungliga later på ett fattigt lands
hopskrapade dalrar draga till främmande land att hedras som furstar.»

»I syftar på gref Magnus' sändning till Frankrike -- säg det rent ut!»
Kristinas röst var torr och befallande. »Han står mig närmare än någon
annan svensk adelsman, ty alltsedan jag gjort honom till min kusins
trolofvade, ser jag i honom en kär anförvant. Jag har icke förglömt och
icke förlåtit, att I och edert parti stod mig så hårdt emot, när jag
ville hafva honom in i rådet, och en dag skall I väl varda märkandes,
hvem som har makten i handom.»

Trots att hennes stämma blifvit hes och skroflig af sinnesrörelse, for
hon fort: »Jag har lidit mycket förtret af edra söner. Och vore ej Adler
Salvius oss en så tro herre, är jag fruktandes, att herr Johan låtit
fredsplanerna i Osnabrück blifva agnar i stället för säd. Och det talet,
att herr Erik storliga åstundar att varda min gemål, har ljudit alltför
tidt, för att det icke skulle göra mig het af ovilja mot slik fräckhet.»
Hon höll upp en sekund, innan hon återtog: »Nyss, när flera af
rådsförsamlingen voro härinne, kände jag mig mäkta frestad att säga dem
min vilja till, hvilken vore att med lagens ord och myndighet sätta bom
för adelns nidska välde. Må den samlas nedanför tronen, där är den en
ädel prydnad, men träder den upp på tronens trappsteg, sparkar jag den
utan misskund dädan.»

»Om den högste domaren hade sitt säte på jorden, skulle han förvisso i
denna stund anklaga eders majestäts orättvisa,» sade Oxenstierna
värdigt. »Mitt extremum får nu allenast vara tålamod, och detta plägar
ock accomodera till tiden. Min son är oskyldig till allt hvad som
härutinnan lägges honom till last, och eders höga nåde vet bäst själf,
hvem som dristade sig att stiga högre än undersåtlig vördnad
tillstädjer.»

Kristina skakade bort lockarna från ansiktet med en häftig, snabb
rörelse och svarade:

»Jag tåler intet förklenande ord om mina vänner, och jag gör eder
veterligt, att jag själf visar dem deras plats. Hvad den person
beträffar, som det lyster eder att utmåla så svart, väntar jag af honom
stort gagn för riket. Han är ung.»

»Och opröfvad. Detta hafver han bevist, när han ej bättre förstått
fosterlandets sak än att han för en onyttig och kostsam beskickning
mottagit hundratusen riksdaler af de franska subsidier, hvilka skulle
tjänat till underhåll för krigsfolket i Tyskland.»

»Han lydde min befallning.»

»Godt. Då är intet att säga utom det enda, att den, hvilken
tjänstvilligen och med allt nit velat främja Eders majestäts och rikets
framgång, nu torde vara öfverflödig, sedan grefve Magnus kommit till
heders. Och bjuder jag Eders majestät ett underdånigt farväl!»

Han gick mot dörren, och Kristina återkallade honom ej. Harmen brann
inom henne som en eld af torra stickor. Skulle då aldrig denna gamla
krycka för ett lemlästadt folk -- som svenskarna väl kunde kallas vid
hennes faders död -- lära sig, att det var henne, drottningen, han hade
att ödmjuka sig inför. Hans makt var i hennes våld och missbrukade han
den, skulle hon nog veta att behörigen visa honom till rätta.

Hade hon icke måst utstå, att de utländska sändebuden vädjade till honom
som till en sannskyldig öfverhet, medan de för hennes fötter lade gåfvor
och smicker, som man plockar fram leksaker till ett barn, att det må
förhålla sig artigt och hörsamt, medan de stora tala förnuft.

På sistone hade hon dock lärt dem, att hennes spira ej allenast var en
nöjets scepter; nu höll likväl hon stadigt i regeringstömmarna, och allt
dansade efter hennes pipa. Snarliga skulle väl ock »lille borgmästaren»
göra det. Så nämnde Kristina på spe hertig Carl Gustaf, sedan han
undersätsig, väderbiten och rödblossande återvändt från fälttågen. Han
klagade bitterliga öfver, att hon icke längre hyste någon ömhet för
barndomsåren utan allenast gycklade med honom, men hans utgjutelser
lände honom till föga gagn, ty Kristina åhörde dem näppeligen.

Länge satt drottningen kvar på samma plats, försjunken i stelnade
tankar. Först när en kammarpage klappade på dörren, spratt hon till och
ropade ett yrvaket: »Kom!»

Han böjde knä för drottningen och framräckte postförsändelserna,
hvarefter han ånyo lät de hvita silkesstrumporna taga fart ut genom
dörren, ängslig för att hans härskarinna skulle spörja honom om
anledningen till refvan på den ljusblå sidenrocken. Aldrig skulle han
fått mod att bekänna, det Banér och han dragit plitarna mot hvarandra
för jungfru Kerstin De la Gardies skull.

Han behöfde emellertid intet frukta. Drottningen var upptagen af helt
andra intressen och skyndade att lösa läderremmen kring brefpacken och
läsa på de långa utanskrifterna, men hon lät ett efter ett falla, allt
otåligare ju längre hon sökte förgäfves.

»Där -- där!»

Det var likväl icke till henne utan till Marie Euphrosyne, som ju rätt
och billigt var, eftersom hon var hans trolofvade, men som svensk
ambassadör borde han fuller ock haft något att nämna till drottningen.
Hon vägde det tunga konvolutet på sin magra, feberheta hand, som om hon
velat med vikter bedöma halten af gref Magnus kärleksord till sin
blifvande brud.

Hon hade själf knutit detta förbund, och hon skulle visa världen, att
hon därmed allenast afsett furstinnans lycka -- _icke_ adelns
upphöjande. De storvulna släkterna skulle böja sina styfva nackar, och
djärfdes de se henne alltför nära an, finge hon väl göra dem
underkunnigt, att det än i dag kunde finnas lås för gapande lädersäck.

Som fiendehärar möttes tankarna inom henne och slogo hvarandra blodiga,
utan att vare sig de onda eller goda segrade. Bittert hugsade hon, hur
varmt hon åstundade fred både inom och utom sig, men ännu hade hon
törhända långt igen.

Långsamt lät hon brefvet till pfalzgrefvinnan falla bland de andra.
Hennes skrifvare blef strax därpå tillsagd att inträda, och hon tvang
sig nu till timslångt, rastlöst arbete.

Gång efter annan såg hon dock upp mot Axel Oxenstiernas tomma plats. Hon
hade önskat ett råd af hans erfarenhet, hon hade velat göra ett
meddelande.

Svettpärlor begynte glida fram på hennes ansikte, och hon kände, att
hennes händer domnade om statsrodret, men hon ville icke -- ville icke
hafva någon vid sin sida. Hade man icke sagt henne, att hennes hjärna
var en mans, hennes snille världens åttonde underverk. Hvarför skulle
hon då nödgas anlita annat än drängredskap för det stora
plöjningsarbetet? -- Makten måste vara hennes. Ensam skulle hon råda för
sitt folk.

Hon dikterade skrifvelser, läste själf igenom dem och fann dem först
värdiga en drottnings ingenium, men minuten därefter tviflade hon på att
innebörden fått den lämpligaste formen och ref då bryskt sönder dem i
små remsor.

Sekreterarna funno denna dags timmar ändlösa, och hennes majestäts
nyckfulla beteende kastade dem ur den ena svårigheten i den andra.
Aldrig blef hon tillfreds utan häcklade och ratade, äfven när de
allenast fullgjort hennes befallningar.

På flera dagar visade sig storkanslären icke i regeringen, och ärendena
drefvo lamt som skepp i vindlös sjö. Ingen af herrarna försporde lust
att handla, utan att Axel Oxenstierna deltog i sakerna. Till och med
hans motparti visade sig tvehågset. Det halp föga, att Kristina sökte
öfverrösta all tvekan med hastiga och tvära domslut.

Den ärlige Gustaf Horn sade rent ut, att Sveriges ära stode på spel, om
ej rikskanslären återkallades.

Kristina mötte trotsigt och hårdt alla uttalanden, och midt under det
sammanträdet pågick, bröt hon upp och åkte hals öfver hufvud ut till
Jakobsdal, där hon ofta tillbrakte både dagar och nätter.

När den guldsmidda kareten bullrade fram genom gatorna, skyndade folk
för att få skåda en skymt af hela rikets »fröken Kerstin», och mödrarna
lyfte högt på sina armar de små barnen för att låta deras tindrande ögon
sola sig i den kungliga prakten.

Vid Kristinas sida satt den lärde, haltungade Saumaise och lät smickrets
doftande virak stiga upp till hennes majestäts öron. Hon var för visso
större än unionens Margareta, ty om henne lärde historien, att hon lät
sin biktfader taga säte både i hjärna och hjärta, och Elisabeth af
England besudlade sin kungamantel med grymheter, Maria af Skottland --

»Hon var aldrig majestät,» afbröt Kristina tvärt, och hennes blå ögon
lyste som två starka lågor, »hon var allenast kvinna.» Föraktet i hennes
stämma bröts af ett vemod, som hon ej själf varsnade. »Vet I en enda
handling i hennes lif, som icke färgats af kärlekens röda stänk. Och när
var hon stort annat än som martyr för sin litenhet?»

Här afbröts plötsligt samtalet, därigenom att gatan var spärrad, och
kusken måste hålla in hästarna.

Kristina reste sig i kareten och såg ut genom den tjocka glasrutan på
den skara dannemän, hvilka trängde på under doft, knotande mummel. Bakom
dem syntes stadens borgare, ej till stor myckenhet, men dock samlade i
så pass täta led, att det tarfvades mannakraft för att skingra dem.

Kristina blickade undrande på dessa mörka människovågor, hvilka långsamt
-- likt dyningar efter en storm vältrade sig fram i den trånga passagen.

Förridaren satte sporrarna i hästens sidor och ropade högt:

»Vik undan, godt folk! Gif plats för hennes kunglig majestät
drottningen!»

»Drottningen! -- Drottningen,» ekade det ur den packade hopen, och några
kröpo hörsamligen upp mot husväggarna, där de hotades att bli
plattryckta af framträngande kammarpager, som njöto af att kasta sig i
detta tumult.

En fet tunnbindarmästare upphof nu rösten och sade morskt:

»Hennes majestät må gärna färdas här förbi, om gatan är bred nog för så
hög person. Vi vilja icke henne något. Mäns tal lämpar sig dåligt för
kvinnoöron; de skola besmetas med honung, och vårt anförande liknar mera
den beska gallan.»

»Tig!» skrek en ung fänrik, »eller du skall bandas hårdare än dina
tunnor af mina armar.»

»Hocken tror du baxnar för dig, hin håles yngel,» röt tunnbindaren. »Är
din fader törhända en af de herrar, hvilka hugnats med de gods och
penningar kronan ryckt ur våra händer, skall din ändalykt bankas blå och
gul. Det varder en nyttig spegel för de lismare, som kräla i
slottsgemaken.»

Med ett språng stod Kristina nere på gatan midt emot den uppretade
mannen.

»I kännen mig,» ropade hon myndigt ut mot folket. »Den af er, som kan
tala utan anfrätt och bitter tunga, träde fram! Hvad vill denna
skockning säga?»

Allas hufvuden blottades som på ett gifvet tecken, och en danneman steg
höfviskt fram. Trohjärtadt räckte han drottningen handen:

»En gång förr har jag sett vår drottning; det var när vår store kung
Gösta Adolf lyktat sina dagar. Då satte vi, jag, Erik Larsson, på rådets
uppmaning den aller nådigste lilla fröken Kerstin på tronen och hyllade
henne, ty hon vardt oss mycket kär för de klara Vasaögonens skull. Sedan
ha vi bedt för vår fröken morgon och kväll, och vi göra så än,
förvissade om att alla de skattebördor, hvilka kommit öfver oss, icke är
drottningens verk. Fröken Kerstin vill oss väl, det tro vi, men adeln
står oss emot, och vi skola draga upp till storkanslären. Han har fuller
rikets nycklar och torde ha löst upp Eskils gemak alltför flitigt, när
någon af hans egna pockat på kronans silfver.»

Kristinas bleka ansikte förmörkades af skamsna tankar. Hon kämpade med
sig själf, innan hon förmådde uttala de ord, hvilka rättvisan kräfde af
henne. Toge hon icke nu den man i försvar, som förtjänade hela rikets
tack för sina villiga uppoffringar, läte hon ej nu sitt pockande folk
veta, att en af hans närskylda förklarat sig vilja »lämna bort kannan
från bordet och kappan från axlarna» hellre än att suga ut bönderna,
måste hon nämna sig själf ovärdig sin faders krona.

Och hennes röst klang stark och fyllig mellan de höga husens eko. Hon
lyssnade själf som en främling, trögt och ovilligt, till de ord hon
förkunnade. Kort och kraftigt talade hon:

»Rikskanslären har ingen skuld i edert betryck. Hulpit eder har han med
råd och dåd, orädd om sin egen rygg, och illa gören I, om I drogen till
honom med hot och hårda ord, ty vänligare man har icke sedan Engelbrekts
dagar fört folkets talan. Skingra eder nu och släppen mig fram. Vägen
till slottet kännen I alla; där blin i hörda.»

Ett jubel uppsteg från hundratals läppar vid dessa sista ord. Och
springande följde de hänförda undersåtarna sedan efter sin drottnings
vagn. Alltflera kommo till, och ropet: »Lefve Kristina» ljöd i vild yra.
De flesta visste knappast, hvarför det just i dag blef ropadt, men när
de skuffades fram af glada, skrikande människor, fyllde också de sina
lungor med luft och blefvo väldiga basuner i kungsmusiken.

Saumaise vände sig mot drottningen:

»Eders majestät plägade förvisso hundarna med en läcker doft för deras
näsor. Slikt är klokare än att kasta själfva köttstycket. Uppätet är det
snarliga förgätet.»

Kristina tycktes ej höra hans yttrande. Tankfull och tyst satt hon hela
vägen till tullporten, och där befallde hon helt oförmodadt kusken att
vända. Hon drefs tillbaka af ett beslut, som ej tålde tidsspillan, och
hennes röst skälfde af otålighet, när hon ropade, att hon ville komma
fortare fram, om hon ej skulle förmena sig ha laståsnor i skaklarna.

Vid rikskanslärens hus steg hon af och tillsade, att endast Saumaise och
fröken Ebba Sparre måtte följa henne. Hon ärnade gå det stenkast väg,
som skilde henne från slottet, till fots.

Man var van att taga emot höga gäster i rikskanslärens hus, och allt
folket var väl öfvadt i hofseder, så att drottningen näppeligen hunnit
många steg innanför porten, förrän fru Anna och dottern Katarina,
Cruusens änka, kommo ilande för att med underdåniga nigningar hälsa
hennes majestät välkommen.

Den blida, saktmodiga fru Anna talade om sin oro för sin makes
hälsotillstånd. Han hade ånyo haft ett anfall af sitt gamla onda och
kunde inte lämna sin kammare, då båda benen voro slemt uppsvällda af
brännesoten.

»Jag förhoppas dock, att min gamle rådgifvare kan låta mig in,» sade
Kristina med ett något högdraget tonfall.

»För visso, Eders majestät! Jag hastar att tillsäga farkär om den nåd,
som bevisas vårt hus,» sade Katarina.

Fru Anna bjöd drottningen taga plats under himmeln af gyllentyg, som
stod öfverst i salen, själf stannade hon på höfviskt afstånd, leende och
mild. Hon föreföll alltid sin omgifning som en klar solnedgång.

Kristina förde ett rätt gunstigt samspråk med den goda frun, men hennes
tankar tycktes ej dröja vid orden. Plötsligt utbrast hon med en viss
skärpa:

»Hvar har I gjort af den jungfru Britta Allerts I tidigare hade i
huset?»

Fru Anna fick heta, röda fläckar på de vissna kinderna och hennes blick
undvek skyggt Kristinas, när hon stammande svarade:

»Jungfru Britta var af ett fast dåligt sinnelag. Hvarken lämpor eller
hot halp, och vi måste sända henne bort för hennes lättfärdighets
skull.»

»Hm! Det är eder för visso bekant, att hon alltjämt dväljes här i
staden, och att hon hofverar sig storligen öfver att i edert hus lärt
känna den höge herre, hvilkens frilla hon är?»

Anna Bååts förlägenhet ökades, och hon skulle helst velat sjunka i
jorden, men nu måste hon svara, och darrande, pipande som små skrämda
möss kröpo orden ut på läpparna:

»Vi pläga intet vidare umgänge med denna syndiga piga,» genmälde hon,
»dock ha vi sport, att det går alltför lustigt till i hennes faders gård
och att både furstar och andra stormän lägrat henne.»

»Nu en tid är hon oskadlig,» anmärkte Kristina kort. »Min kusin härtig
Karl Gustaf har tagit henne ut till sig på Gripsholm, där hon som det
säges skall föda honom ett barn. Detta allt låter jag eder förnimma, fru
Anna, för att I bättre skall passa på edert folk och ej tillstädja
lösaktighet. Jungfru Britta har djäfvulen i blodet, men I märkte intet.
Hon har ock djärfts sprida ut bland vidskepliga och dumma människor, att
fältherrens grefvinna iskänkt åt mig en häxdryck, hvilken vändt mitt
hjärta från min frände. Har I icke haft kunskap om detta, fru Anna?»

»Nej, vid min eviga salighet, därom vet jag intet, Eders majestät,»
utbrast fru Anna, och nu var det skrämda tonfallet borta. Drottningen
måttade henne den skymfen midt i ansiktet, att hon skulle förnedrat sig
till maskopi med en lättfärdig, illasinnad varelse. Slikt ville hon dock
icke tåla, och hon rätade upp sin lilla gumgestalt, när hon tillade:
»Min käre herres hus har intet lönrum för skamliga tankar och låga
handlingar, och hur man än vill svärta oss, skall ingen finna bevis för
den spott, man låter oss umgälla.»

Katarina kom i detta ögonblick in och sade, att farkär med underdånig
glädje bidade den stora ära, som skulle vederfaras honom.

Kristina reste sig genast. Hon ångrade redan sitt bittra och orättvisa
utfall mot fru Anna -- hon hade ju kommit hit för att bjuda sin hand
till vänskap -- hvarför kunde hon då inte tukta sitt heta sinne? Inom
henne var ingalunda förbittringens eld släckt, och där fanns i hennes
hjärta icke en tumsbredd upplåten för rikskanslären eller någon af hans
hus, men hon pinades af att nödgas erkänna sin egen småsinthet och
hatfulla afund. Hon ville ej vara mindre än de lägsta och råaste af sitt
folk, hvilka ej kunde känna tacksamhet.

De vänliga ord hon nu måste rikta till fru Anna vållade henne likväl
hård strid, och de gömde intet af den hjärtlighet, som bryter udden af
tvedräktssvärdet.

Också inne i gref Axels kammare förblef hennes ansikte strängt och
sträft trots de försonande orden, och hennes räckta hand lade sig kall
och domnad i hans. Men till det yttre blef all ofrid bilagd, och med en
rörelse, hvilken han hade svårt att behärska, lofvade rikskanslären att
ånyo stå henne bi, när så tarfvades.

Så fort dörren slutits efter henne, brast den gamle statsmannen i gråt,
och han mumlade under snyftningar: »Stackars barn! Stackars förvillade
barn!»



                                  VII.
                        Ett högförnämt bröllop.


Så närmade sig alltså den dag, då Ebba Brahe skulle få nämna Marie
Euphrosyne, det ädla hjärtebarnet, dotter. Ståtligare brud torde kanske
hennes kärälskelige son kunnat bekomma af Guds nåde, men ingen
förnämligare, och hans hjärta måtte rätt mycket fröjda sig öfver allt
det brask drottningen gjorde af denna bröllopsfest.

Fru Ebba hade haft all sin fägnad af att bese det unga parets blifvande
bostad, som var i kungliga slottet i den del invid Gröna gången, hvilken
utgjorde själfva Fyrkanten.

Sängkammaren var så pyntelig, att hon icke kunde utsäga det. »I må veta
det, min käre herre,» talade hon vid hemkomsten till sin make, »att
hennes majestät gjort sig stort omak och mycken kostnad.»

Gamle riksmarsken trakterades med beskrifningen på sängkammarens
beklädning af rödt schagg. Sängen var ett praktstycke af sidendamast med
guld- och silfverbrodering, och den ofantliga spegeln hade blå glasram
med silfversirater. Gyllenlädersskärmen var en skänk af hertig Karl
Gustaf till hans dygdädla syster. Fältherrens grefvinna hade hört, när
drottningen nämnde detta för sin kära Ebba Sparre med de orden: »Lille
borgmästaren visste fuller, att skärmbräden äro förnöjeliga skjul, när
hjärtat vill vandra åt bakvägar, därför har han brakt denna hem från
Tyskland.»

Hennes majestät tycktes emellertid ha upphört att gräma sig öfver
furstens allbekanta snedsprång med den slinkan Britta Allerts. Hon hade
till och med yttrat till grefve Per på Visingsborg, att hon hade i
sinnet en förmälning med sin frände. Men rådsherrarna hade näppeligen
hunnit glädja sig öfver detta huldrika beslut, förrän hon bytte håg och
sade, att väl kunde det hända, att hon en dag trädde i brudstol, men
icke blefve det detta år. Hon hade alltför mycket annat att beställa.

Marie Euphrosyne erfor en stilla och blyg lycka öfver att vara vid målet
för sina äppleblomsdrömmar. Hon tummade tacksamt med smala fingrar,
hvilka ej så tidt ägt diamanter och pärlor i sitt våld, de rika gåfvor,
som nu flyddes henne från flera håll. Af drottningen skulle hon --
förutom allt guld och silfver -- få Höjentorps kungsgård, och
änkedrottningen var så alltför nådig att förära henne både staden Wollin
i Pommern och det öfvermåttan täcka Drottningholm.

Af sin hjärtans kära svärmoder hade hon fått en stor rosenstensring och
af sin ädle herr svärfader de präktigaste smycken. Det var henne en
mäkta stor lust att smyga sig in i kammaren och betrakta alla de lysande
gåfvorna, hvilka syntes henne hämtade ur någon österländsk saga. Högst
skattade hon dock det namnchiffer af taffelstenar och pärlor, Magnus
skänkt henne. Det skulle hon med drottningens tillåtelse bära på själfva
bröllopsdagen.

När listan med namnen på de många bröllopsgästerna lades fram för henne,
häpnade hon, hennes gråblå ögon skälfde som små bleka, irrande stjärnor.

»Är du tillfreds,» sporde Kristina, »eller har min ceremonimästare
förgätit någon?»

»Nej, jag tackar Eders majestät af ödmjukt hjärta; en ståtligare namnrad
har jag tillförene aldrig skådat.»

Kristina lät tankfull blicken glida utefter papperet. Hon sköt ut
underläppen i själfsvåldigt spe, och ögonen logo frostkallt.

»Du tror dem väl alla vara dina vänner,» sporde hon. »För visso drömmer
du om röda hjärtan under guldbroderierna, och gamla sägner om kärlek
rinna dig i hågen. Dåraktiga barn! Ingen kan annat än i tomt skryt
förmena sig äga en annans hjärta. Som en tankebok synes mig dessa
lysande namn. Jag har hört om deras öden och läst af dem.»

Hon lade listan framför sig på bordet och förde sitt spetsiga pekfinger
långsamt öfver raderna, som hade det varit en trollstaf, hvilken skulle
ge det döda ordet lif och gestalt.

Marie Euphrosyne hade helst icke velat lyssna till fränkans irrfärder i
den underfulla filosofien, af hvilken hon intet annat förstod, än att
den var fast obegriplig, men hon nödgades höra på drottningens alltför
besynnerliga tal, om hon ej ville befara att falla i onåd.

Med gäckande stämma återtog Kristina:

»Där ser du min kära moders namn. Intet kvinnohjärta har väl mera liknat
smält vax, hvilket droppar bort i ömhet, hettande upp föremålet för sin
kärlek, så att bränneblåsor uppstå. Tror du, hon ägde min högtsalig herr
faders trofasta håg? Nej, man har sedan förtalt mig, att fru Ebba Brahe
varit hans allra käraste, men ensam om den store hjältens hjärta var
icke heller hon. -- Och den äldre kungen! Väl blef han mycket älskad,
men intet hjärta var dock odeladt hans. Min höga moder förunnade
allsköns fåfänga och smålig lust plats vid sidan af sin herres bild, så
ock fru Ebba.»

Hon tystnade; tankarna hade hvirflat fram, och nu var hon trött. Hon
ville ej orda mera i denna sak; den blef henne med ens oändligen
likgiltig, men när hon såg tårar i den unga brudens ögon, skrattade hon
gällt: »Stilla gråten, min docka; tåreflöden ha förr en gång sköljt bort
fagra blomster. Och du har inte att klaga öfver. Den make, jag beskär
dig, ger dig för sann god kost alla dagar ur sitt hjärtas fatabur. Begär
icke mera! Öfvermättnad är dårskap.»

»Kärleken får aldrig nog,» stammade Marie Euphrosyne.

Då slog plötsligt Kristinas stämning om, och hon lade sina armar om
pfalzgrefvinnans späda hals, där ådrorna syntes som kvistigt grenverk
under den tunna huden.

»Nej, du har rätt,» sade hon lidelsefullt, »intet ställer kärleken
tillfreds. Väl må den kallas floden i människosinn, och många stolta
skepp förgås på dess böljor. Men Gud den högste bevarar ock till tider
de bräckliga flarnen: människorna.» Hon begynte häftigt gå fram och
åter, under det hon fortfor att tala -- mest till sig själf -- med låg,
mörk röst: »Gudi ger jag äran, som bevarat mig, Sveriges drottning, från
att följa en böjelse så farlig för Hans ära och min lycksalighet; huru
nära jag varit brädden af en olycka, har Hans mäktiga hand hållit mig
tillbaka.»

Hon tystnade tvärt och såg skarpt på Marie Euphrosyne som för att
utforska hennes tankar, men den unga furstinnan vände slugt bort
ansiktet, öfver hvilket nyss en strimma af svag triumf glidit. Hon hade
erfarit en förnimmelse af att ändtligen en gång vara den rikare och
mäktigare; den, som ej allenast behöfde plocka nådesmulor från hennes
majestäts bord utan som fick sitta i högsätet och taga först för sig.

Kristinas blick hade dock snart borrat sig in i hennes tankar, och hon
sade halft spotskt, halft välvilligt:

»Fuller kråmar lilla Marigen nu sin tranehals i pur ung lycka! Rätt så,
men gif mig den heder mig ärligen tillkommer att ha stått dig så i
moders ställe, som jag vid din saliga fru moders dödliga bortgång
utlofvade!»

Marie Euphrosynes fromma rättrådighet väcktes genast. Hon hugsade
granneligen de goda ord den då tolfåriga drottningen yttrat till hennes
äldsta syster: »Kära fröken Kerstin,» hade hon sagt, »gifven eder till
freds, fastän eder fru moder är död, så vill jag vara eder en moder.»
Marigen själf hade fyllt tretton år, men hon visste, att hon intet haft
af sin kusins mod och styrka, utan för gråt blifvit så illa däran, att
hon måste ligga till sängs.

»Vi hafva allt vårt goda att med stor tacksamhet förskylla eders
majestät,» genmälte hon rörd, »och intet vill jag låta, som kan vara min
höga beskyddarinna till fägnad.»

Kristina gaf henne ett nästan manligt handslag och lämnade på sitt
vanliga bråda sätt kammaren för att en stund senare med bössan öfver
axeln och följd af några kavaljerer styra kosan åt Valdemarsholmen.

                   *       *       *       *       *

Bröllopsdagen var inne. Det var vid vårjämningstid och vädret så klart
och godt, att man förväntade en gyllene äring. Ringränning och tornering
på slottets borggård samt lysande fester med dans och allsköns lekar
hade redan pågått i tvenne dagar och inledt högtidligheterna. Näppeligen
gafs det någon af Stockholms invånare, som var ovetandes om, att något
märkligt stod på. Men borta på Munkliderna i de små låga husen med
halmtaken gick ett rykte, att det var drottningen själf, som skulle
giftas bort, och för de gamla, hvilka hört mycket om kung Gösta Adolfs
ömma kärlekshandel med den fagra jungfru Ebba, tedde sig detta som en
fast underlig Guds skickelse, att hennes son nu skulle förunnas lyckan
att äkta fröken Kerstin. De som bodde på Gråmunkeholmen och Åsön trodde
sig veta bättre besked. Det var drottningens trolofning med hertig Karl
Gustaf, som skulle firas, innan den unge herrn begaf sig ut till
Tyskland för att låta de kejserliga kaxarna drabbas af dråpslaget. Väl
såg han icke mycket ut, den frodige pfalzaren, men förbåldt granna och
utstofferade klädningar bar han, och slikt är i fruntimmerstycke.

»Mellan murarna», som stadens kärna vanligast nämndes, log man åt dessa
rykten och höjde ömkande på axlarna åt de stackare, hvilka visste så
föga om hvad som passerade på slottet, och redan vid stadsportarna fick
det inströmmande folket höra, hvad som var dagens sanning, att fröken
Kerstin allenast höll bröllop för sin fränka, och att man ej i
mannaminne sett så mycken prakt och hört så muntert glam af de store.
Och i Casten Hoffs ännu näppeligen färdiga skänkeri vid Norrmalmstorg
var det från tidigt den ena morgonen intill den nästa en gruflig
myggdans af unga ädlingar, hvilka ville läska strupen med Hoffens
claret. Herr Casten hade tidigare varit munskänk hos drottning Kristina,
och han förtalde gärna om hoflifvet.

På gatorna rullade oafbrutet vapenprydda karosser fram, och slik färdsel
hade det ej på länge varit genom tullportarna eller på de trånga
gatorna. Bröllopsgästerna hade, trots att befallningen utgått i tide, ej
hunnit samlas så mangrant, att ej några efternölare måst taga själfva
bröllopsdagens morgon med för färden, men nu vimlade också såväl slottet
som alla de omgifvande palatsen af riksens mäktigaste adel.

På borggården paraderade hela gardet, och den ena gevärssalvan efter den
andra krutsprängde luften, så att kammartärnorna hvinande af skräck och
med svärta på sina rosenkinder flydde in i trumpetaregången, där de
fladdrade som dagsländor mellan de orörliga stånddrabanterna. Dessa
glimmade som en sann ögonfägnad från topp till tå; guldet drösade af
deras klädning, och förgyllda bardisaner höllo de i handen.

Fru Anna Bååt och hennes dotter Katarina, hvilka i anledning af den
karghet drottningen visat dem vid sitt nödtvungna besök hos
storkansleren soulagerats med utmärkelsen att få biträda drottningen vid
brudens påklädning, hastade förbi alla de resliga knektarna, följda af
riksdrotset grefve Per.

Fru Katarina Oxenstierna hade för dagen aflagt all sorg efter salig
Cruusen, och hennes lifliga ögon spelade åt alla håll.

»Det är stor synd,» sade hon, »att fru Ebba till Hörningsholm skall ha
fått den svåra bedröfvelsen att mista sin kära Annika, så att hon icke
mäktar taga del i all denna fröjden. Hon saknas eljes ingalunda på
fester och slika högtidligheter.»

Fru Anna inföll deltagande: »Ja, vi månde väl alla sörja öfver, att det
kära barnet lämnat detta jordiska. Fuller får vår älskade son Johan
vanskligt att finna så ädel maka.»

Fru Katarina fäste strax moderns uppmärksamhet på annat. Ämnet var
ömtåligt, då hennes käre broder allaredan innan hans unga husfru hunnit
jordas friade med stor bravad till den fyrtioåriga fru Margareta Brahe,
Resare-Bengts efterlefverska och grefve Pers syster.

Fru Anna blef ängslig. Hade hon ånyo sagt ett ord för mycket? Ack, hon
vånne hon aldrig ägt talets gåfva, efter hon så föga förstod att bruka
den.

Grefve Per hade emellertid intet hört. Han skyndade på uppför trappan,
och hunnen upp till dess öfversta steg sade han:

»Nu bjuder jag eder lef väl för att i stället skynda till brudgummens
hus att hämta honom hit.» Lågmält tillade han: »Fager mäkten I fuller
icke skapa bruden, men gören henne dock så täckelig, att den höga
brudgifverskans majestät ej helt fördunklar hennes behag.»

Han bugade vördsamt och återvände genom soldaternas dubbla led till
vagnen, hvilken skulle föra honom till »Makalös», det De la Gardieska
palatset, där redan en stor mängd af gref Magni släkt och vänner voro
samlade för att dricka en första välgångsbägare.

Unge Jakob stod röd och ifrig i porten. Hans nya klädning af
karmosintaft beundrades storligen af alla folkskaror, som proppade
gatumynningen åt Norrmalmstorg.

I dörren till audienssalen stod brudgummen i magnifik pärlfärgad
silkesdräkt och med guldvärja vid sidan. Hans ansikte var lika blekt som
hans broders rödt, och han tycktes föga medveten om den bullrande
glädje, som rådde i de stora salarna.

Så snart ske kunde, manade han till uppbrott och bjöd sirligt
pfalzgrefven armen, under det att hertig Karl Gustaf visade riksmarsken
samma ära.

Åskådarna jublade högt, när detta följe satte sig i gång. Väl hade man
fått bida öfver all höfvan, innan de förnäma herrarna kunde skilja sig
från de fyllda tumlarna, men nu lönades tålamodet, och man frågade litet
efter, om marssmutsen på gatan stänkte högt upp på kinder och panna,
allenast man kom nära nog att beskåda all denna prakt.

Först ridande kavaljerer med fladdrande, färgrika band på hatt och staf,
så trumpetare och trumslagare, idligen trakterande sina instrument, och
sist karosserna; den grannaste afslutade tåget, ty i den satt
brudgummen. När ryttarna hunnit slottsporten, gafs svensk lösen från
tornet Tre kronor.

Bruden darrade af stolthet och lycka. Hon stod midt i kammaren, af
drottningens egna händer iförd hela den tunga, prunkande brudskruden. Ut
genom det smårutiga fönstret vågade hon ej blicka, ty det varslade ondt,
om man skådade sin brudgum före vigseln.

Men hvad Marie Euphrosyne vägrade sina känslor, tillstadde Kristina
sina. Hon lutade sin heta panna mot den kalla rutan och stirrade med
klara, vidöppna ögon ut mot borggården, där grefve Magnus nu steg ur
karossen. Hans smärta gestalt hade en furstligt ädel hållning, och
hufvudet höll han högt, som aflägsnade han stolt hela världen.
Förgätande det samlade hoffruntimret, hvilket följde hvarje hennes
rörelse, stod Kristina kvar, alltjämt blickande ned på sin gunstling.
Hennes läppar slötos så hårdt, som ville hon inom det röda inseglet
kväfva ett skrik af smärta, och när hon ändtligen vände sig om, var
hennes ansikte gråhvitt, som om hon skådat en spöksyn.

»Är du redo,» sporde hon Marie Euphrosyne och gaf henne sin högra hand.
»Mäster Matthiæ väntar oss väl med ifver. Min gamle bisp är van vid
punktlighet hos sin lärjunge.»

Pfalzgrefvinnans små varma och mjuka fingrar smögo sig likt silkestrådar
in i Kristinas seniga, kallvåta hand, och så begaf sig brudtåget till
rikssalen, där änkedrottningen med sitt hof redan tagit plats.

Alla reste sig dock vid drottningens inträde, och grefve Magnus gick
raskt fram till henne för att kyssa hennes hand.

Kristina hviskade onådigt och snäft, i det hon drog handen till sig:

»Far fort! Denna ändlösa handkyssningsceremoni är otålelig.»

Men ceremonimästaren tillät intet hafs i öfliga bruk, och först sedan
såväl drottningen som bruden låtit alla de närvarande kyssa deras hand,
gaf han ett tecken, hvilket strax ordnade etikettens lydiga tjänare och
tjänarinnor i tvenne brokiga kolonner, mellan hvilka hennes majestät
skred fram till audiensstolen, där hon tog plats med bruden vid sina
fötter.

Lilla Agneta Horn, som tackad vare sin modermoder, fru Anna Bååt, ånyo
befann sig på slottet, hade denna gång en fast förnöjelig min på, och
hon kände sig lik en ung junker, hvilken i hård dust vunnit sina första
sporrar. På egen hand och mot både sin styfmoders och sin farsysters
goda vilja hade han slagit den vedervärdige Sparren ur sadeln och
befriat både sin kropp och själ från så tungt ett ok. Nu kunde hon
fuller vara glad. Hennes ögon glittrade besynnerligen varmt mot öfverste
Lars Cruus fast det fällan icke var släktens mening, att hon skulle äkta
honom, men Agneta ville se, om någon kunde kufva och betvinga hennes
sinne.

Törhända var hon den enda, som i afton ömkade drottningen och tyckte sig
förmärka, att hennes majestät likasom frös till is midt i all denna
människovärme; lilla Agneta hade ett klart hufvud och ett starkt
kännande hjärta. Hon skulle gärna velat hugna den goda drottningen med
alla de lifsmodiga ord, hvilka likt vårens hoppfulla fågelkväden bodde
inom henne, men purpurmattan nedanför tronen var icke lagd att beträdas
af hennes fötter. -- Så -- nu skred gamle pfalzgrefven fram, och Agneta
fick hast att hviska till jungfru Elsa Brahe: »Tror du ej, att den
högborne herrn borgat det myckna guldet på klädningen?»

»Jo, för sann,» nickade jungfru Elsa, »han lärer icke ha stort i
skattkammaren på Stegeborg. Svåra arm och grå synes han ock i all denna
ståt.»

»Sverige är ett underligt land,» genmälde Agneta betänksamt. »Det
skryter af de sina öfver all höfvan, men förgäter främlingars
tjänstvillighet, därest dessa icke komma med pomp och rika håfvor. Om
pfalzgrefven gör det mig bitterligen ondt. Han är som de villa djuren,
hvilka söka ly i hvar grannes håla. Men tyst nu. Det solenna talet skall
begynna.»

Johan Casimir hade rätat på sig och närmat sig brudparet, som räckte
hvarandra handen. Vänd till drottningen talade så den åldrige fursten
med saktmodig, nästan ödmjuk stämma. Först lindade han en girland af
smickrets ljufligaste blomster omkring hennes majestät, därpå ordade han
om sin dotters anor och dygder och sedan än vidlyftigare om den ärofulla
De la Gardieska familjen. Till sist förmanade han de unga att rätt
skicka sig i sitt nya stånd, Gud och människor till godt behag.

Drottningen gjorde nu en otålig rörelse med handen, och strax skyndade
ceremonimästaren fram till det midt i rummet ordnade altaret, där han
gaf sig något att syssla för att på detta sätt förmå Johan Casimir att
förkorta sitt vidlyftiga tal.

Hertig Karl Gustaf, en af de mest lysande kavaljererna, tog nu på en
vink af sin höga fränka brudstafven af silfver, lindad med sidenband i
De la Gardieska färgerna. Han bar den fram till sin fader, som förvirrad
tvangs att snubba af sin sista siratliga mening och i stället höja
stafven öfver »de kära barnens» hufvuden, under det han så högt han
förmådde förkunnade, hvilken morgongåfva brudgummen förärat sin unga
brud.

Ej förr hade detta blifvit högtidligen stadfästadt af de tolf vittnena,
än den liflige Jakob De la Gardie -- »pilten med bockfjunet», som
Kristina plägade kalla sin muntre f. d. kammarpage -- med en väldig gest
kastade ut stafven genom fönstret ned på borggården till den församlade
mängden.

Rungande hurrarop hälsade den, och småsvennerna begynte ofördröjligen
ett envig om de fladdrande banden, som de sleto i bitar och fäste på
hattarna bruden till ära.

Drottningens hofskräddare, den värde herr Johan Holm, åsåg från
drabantrummet hela den bråkiga scenen därute på gården bland hästar,
karosser och knektar. Han hvälfde himlande med ögonen och log
öfverlägset åt småfolkets lumpna förlustelser. Själf hade han annan
fägnad i kikaren. Han vände sig till sin svåger och stadige medtäflare
om drottningens ynnest, den lille trinde och skallige Polycarpus
Crombygel och sade föraktligt:

»Slika bandändar bereda ingen klädning. Jag gitter ej huka mig efter de
grefliga trasorna, som fällan hellre skulle snott sig om hennes
majestäts tron än om den pfalzgrefliga frökens brudstaf.»

»Hysch,» varnade Polycarpus och satte ett tjockt finger upp i luften.
»Du skall icke tala ditt hufvud löst, min gubbe.»

»Åhå, har ingen fara! Hennes majestät har bruk för mig bittida och sent.
En hofskräddare är likasom ett talrör. Man ropar honom i den ena ändan
och får svaret i den andra. Slikt kan bringa sin man en adelig krona.»

»Du flyger för högt för att vara kråka, hjärtans broder,» sade
Polycarpus snäsigt, »och du förgäter, att högmod går för fall. För
resten -- skulle du varda så hedrad, synes det mig, att ock jag borde
hafva min andel af utmärkelsen. Vi ha samma plats i fröken Kerstins
tjänst.»

»Puh,» blåste Johan Holm försmädligt. »Din våmm tränger ej genom
nyckelhål, därför torde du få behålla fadersnamnet.»

»Alltså förmenar du, att hennes höga nåde skulle vara fal för lyssnare?»

»Nej, min broder, men ock de förnämligaste öron tränga till att höra
sanningens språk, och äfven den ädlaste drottning vet, att musgömmorna i
slottsväggarna besökas af gnagare, som kunna tåla att näpsas. Godt då,
att ha någon, som varskor om ofoget och kilar undan, sedan han gillrat
fällan.»

»Du är mäkta klok,» medgaf Polycarpus beundrande, »men nu skola vi draga
oss närmare och se på fackeldansen. Strängnäsbispen torde vid detta
laget läst välsignelsen öfver brudfolket.»

Sprättig och rakryggad, med den azurblå frackens skört klappande hälarne
och den gula halsdukens ändar vippande under hakan som två
kanariefågelsvingar begaf sig Johan Holm mot dörren.

Efter honom rullade Polycarpus. Han hade tagit den fulla ölstånkan, som
stod på bordet, i ena handen, och när han nu var tätt bakom svågern,
hällde han det fradgande, mörka innehållet öfver dennes väl redda
lockperuk och splitternya klädning.

»Min våmm, som afstått detta för din räkning, säger dig väl bekomme,»
utbrast han skrattande och försvann, så snabbt hans korpus tillät
emellan de stora vagnarna. Drypande, förargad, en driftkuku för den
gycklande ungdomen stod Johan Holm kvar och torkade med afvigsidan af
handen bort den strida ölflod, som rann ned öfver näsa och ögon. Detta
skulle Polycarpus få umgälla! --

Fackeldansen uppe i rikssalen var nära sitt slut, och röken efter de
hundratals flammorna svepte sig tät och grå kring gästerna, hvilka måste
famla sig fram till sina platser.

Drottningen hade som alltid varit den outtröttligaste. Först hade hon en
lång stund dansat med brudgummen, sedan med den åldrige pfalzgrefven och
slutligen med sin kusin, som också fick den äran att föra henne till
bordet, då Johan Casimir skulle leda änkedrottningen.

Hertigen visade sin höga fränka allsköns heder, och hans ögon simmade af
ödmjuklig ömhet, medan han galant talade om sin längtan efter henne
under krigsåren ute i Tyskland. Sin käcka krigarhållning behöll han
dock, och man förmärkte tydligt, att han njöt af sin pråliga klädning
och törhända allra mest af stöflarna med de bjärtröda saffiansuppslagen.

Kristina lyssnade förströdt. Hon hade befallt, att vinet denna dag
skulle flöda, så att alla månde få sig ett godt rus, men när hon nu från
sin plats under purpursammetshimmeln såg, huru flitigt välkommor och
bägare trycktes mot hvarandra som när läppar mötas i dyra kärlekseder,
ryckte hon föraktligt på skuldrorna och yttrade hånfullt:

»Har I skådat den man, som icke mäktar dränka både längtan och
besvikenhet i ett dryckeshorn? Svensk är han för visso icke. De sitta
högt till sätes med skräppande ord, när måltiden begynner. När den
ändar, tumla de om som spräckta krukor, icke aktandes ord och lofven för
mera än en osund vätska, som de låta gå ifrån sig.»

»Ers majestät dömer strängt,» genmälde Karl Gustaf fogligt och satte med
en suck sin halffyllda bägare tillbaka. »Jorden har näppeligen att
uppvisa ett sedligare och i allo måtto bättre folk än det svenska.»

»Skryt, ers kärlighet! Granna ord i en tom påse! Tror I, att vi skulle
vara så begifna på utländska vandringar, om vi ej fuller visste, att
hyfs och ans äro fast okända i Norden. Och bättre? Hvad menar I med det?
Fintligheten har naturen förmenat svenskarna; de hafva alltfort
vikingasjälen i bondekroppen, därför töfvar det, innan de kunna rusta
sig för annan mandat än knytnäfvebragd.»

Karl Gustaf hade velat genmäla något, men nu talade den gamle
riksmarsken, och de mest höfviska lyssnade, medan dock ett stort flertal
krigsmän och lärde skreko öfverljudt och dunkade de knutna händerna i
bordet.

Efter den präktiga måltiden vidtog dansen ånyo, och så mycken skämtan
och fröjd hade icke på länge försports i de höga gemaken. Drottningen
var den främsta i ringlekar och fördanser, och som strålande stjärnor
följde henne hofjungfrurna Ebba Sparre och Katarina Ribbing. Med sin
frände Karl Gustaf underhöll sig Kristina påfallande träget, men att
detta icke skedde i någon öm mening förstods granneligen, ty just som
hon skulle tråda en ny dans med honom, hviskade hon lönligt till jungfru
Ebba:

»Synes det eder icke, att lille borgmästaren har en artig hanekamm på
stöfvelskaftet. Fuller bländar den honom själf, så att han djärfves
drömma om högsta hönset i korgen.»

Men under det hon i långsamma ringar fördes salen rundt, blef hennes
ansikte allvarligt och åldradt af fårornas nät. Hon slöt sekundvis
ögonen, som trött på festljusens glans, och ett drag af bitterhet
vanställde hennes mun. Hon greps af en lätt svindel och tillsade om, att
hon ville återföras till sin plats. En stund satt hon helt tyst,
försjunken i tankar. Hufvudet hade fallit ned mot ena axeln, som sökte
det hägn eller stöd, och armarna hade hon slappt sträckt ifrån sig, som
om de domnat efter en aldrig skänkt omfamning.

Plötsligt fäste hon sin lysande, starka blick på Karl Gustaf:

»Vet I, hvad jag just nu åtrår?»

»Nej, eders majestät, jag anar det slätt icke, ehuru det för sann skulle
vara min högsta åstundan att afläsa alla ers kärlighets lönligaste
tankar.»

»Spara edert klingklang!» Hon kastade med en tvär rörelse benen i kors
och slog afvärjande med handen. »I skall få besked om mina tankar utan
att lirka fram dem med ordens honungsdagg. -- Jag skulle vilja kasta min
kungakrona för de gode herrars och svenske mäns fötter och ropa ut: Den,
som löper snabbast efter klenodien, skänker jag Sveriges rike.»

Nästan lurande hvilade hennes blick på den rödkindade, gladlynte
hertigen, men han genmälde skyndsamt:

»Fuller compterar jag mig att vara en ärlig svensk, men föga skulle jag
spörja efter kronan, om ej med den följde den mångdubbelt dyrbarare
gåfvan af eders majestäts hjärta.»

Med ett misstroget leende, förbittradt af hån, lyddes Kristina till hans
storvulna försäkringar, och hon sade skarpt:

»I presenterar mig ett godt stycke roman, en fanfaronad, som väl likar
eders kärlighets galanta sinne, men som föga lyster mig. I är man, och
för eder torde kronan vara en nog så vacker flicka.» -- Lägre tillade
hon: »För mig är den allaredan en börda, och för sann blir jag ej
tillfreds, förrän jag kan gifva mig själf fri från regeringstvånget. Har
I förstått mig?»

»Eders majestäts ord äro Gudi klagadt tydliga nog, men jag förhoppas,
att de ingen rot ha i min ädla fränkas sinne. Hela edert folk älskar att
se er på Gustavernas tron, och uppfyller I det bud landets lagar
skrifvit, är allt väl beställdt.»

»Hvilket bud skulle landets lagar skrifvit mig -- drottningen!»

Han såg ovädersmolnet på hennes panna, men han såg ock, att han denna
korta stund kunde få henne ostördt i tal, då bröllopsgästerna väl
vaktade sig för att störa de två höga personerna, och han for fort med
dämpad och fast ljufvelig stämma:

»Lagen bjuder, att eders majestät nådigst förmäler sig.»

Hon skrattade kort och vredgadt.

»Min bäste hertig, därtill kan ingen i världen tvinga mig, om jag ej
själf fattar slikt beslut.» Hon tystnade, och blicken gled ut öfver de
brokiga skaror, hvilka fyllde salen. På bänken midt emot henne satt
brudparet hand i hand. Marie Euphrosyne log huldsaligt mot sin käre
herre. Kristina lade med en tung åtbörd hufvudet tillbaka mot stolens
höga, snidade rygg. Halft dvalbundna gledo orden öfver hennes läppar:
»Gud, som i hela min lefnad styrkt mig uti att älska ära och heder mera
än alla nöjen, har också bevarat mig ifrån de olyckor, uti hvilka mitt
stånds frihet och mitt heta blod kunnat störta mig. En drottning tager
icke en man för annat än att göra honom till en slaf af sin vilja och
sina nycker.» Fastare och klarare tillade hon: »Att gifta sig för
fäderneslandets bästa är visserligen ett godt skäl, men då jag funnit
ett lika godt sätt för att försäkra dess framtid, hvad kan man mera
begära af mig?»

»Törhända icke riket, men den ödmjuke tjänare, som eders kärlighet
gunstligen ärat med sin ynnest.»

»Ack, kärleken brinner ej bara för en,» afbröt Kristina kort, »men låt
oss nu icke fördärfva denna förnöjliga afton med idisslande om känslor.
Gif mig er hand och för mig ut i dansen!»

Karl Gustaf lydde genast, men hans min förblef länge betänksam, och det
var icke med sin vanliga hurtighet han deltog i det högljudda glammet,
som varade ända till dager ljus. Då buro kammartjänare och drabanter ned
de höga herrarna för slottstrapporna, ty de hade samt och synnerligen
fått sig ett godt rus och en rundlig förplägnad.



                                 VIII.
                         Hvad kvinnan vill ...


Midsommarens förnöjliga fest var afslutad, och löfmarknadens friska
grönska förvandlad till torra, vissnade blad, sorgligt minnande om
alltings förgängelse. Emellertid sporde man detta år, anno 1650, mindre
än eljes efter, att de muntert flammande Sankt Hanseldarna falnat till
aska och att dansen kring majstången stannat, ty man väntade snarligen
en ny fröjdetid, och isynnerhet hufvudstadsborna hade så mycket att orda
om och rusta sig för, att de näppeligen hade hedrat midsommaren så
ståtligt som tillförene.

De unga flickorna hade väl ej förgätit att vira blåklintskransar omkring
de ljusa flätorna, och ungersvennerna hade tappert slagit katten ur
trumman ute vid den täcka skogslunden på Klara gärde, men något riktigt
lif hade det ej varit i spelet.

Drottningen hade företagit en resa inåt landet, hon, som eljes sällan
lämnade sin kära stad, där hon förstått att samla en hel här af
stjärnor, glänsande meteorer på vetenskapens och konstens himmel, och
öfver alla dessa in- och utländska upplysningshärolder skakade hon ut
ynnestbevis och gåfvor af landets gods och goda.

Denna dag, den 27 juni, satt mor Barbara, Johan hofskräddares husfru, i
kammaren med sin lille son. Hon hade öppnat det enda fönstret, hvilket
vette åt Stortorget -- Johan Holm hade nämligen fått sin bostad i
köpmannen Cabeliaus hus -- och inbillade sig förnimma sommarens friska
fläktar, när ett luftdrag, svagt och strax själfdödt, strök öfver den
breda fönsterkarmen.

Lille Olof hade krupit upp i den löfvade spiseln, hvilken genom hans
fantasi förvandlades till en studerkammare. På knät höll han sin tjocka
Orbis Pictus, den underbara boken, som han till sin och än mer till
föräldrarnas fägnad bekommit af själfvaste drottningen. Han kunde aldrig
stirra sig mätt på de sköna träsnitten, och han stafvade flitigt på
»Cornix cornicatur» utan att stort fråga efter svenskan. Denna föreföll
honom för simpel. Hofskräddarens pilt hade höga tankar om sin värdighet,
och han trodde icke, att någon annan än gamle rikskansleren och grefve
Magnus från Jakobsdal voro för mera än farkär.

»Hvar är far?» sporde han plötsligt modern.

»Uppe på slottet,» svarade denna med en viss stolthet. »Du vet väl, att
hennes majestät alltid vill hafva din fader hos sig, när hon har något
viktigt före. Och i morgon skall en ny riksdag begynna. Snart får du se
det granna tåget, som skall blåsa ut för staden, att den öppnas.»

Olof tog sin bok med sig och kom fram till fönstret.

Han stödde armbågarna mot moderns knän och sporde lillgammalt, med de
sjukligt allvarliga ögonen fästa på hennes ansikte:

»Skall drottningen i dag bruka alla de vackra klädningar, farkär fört
hem från Paris?»

»Nej, dem skall hon först bära under kröningshögtidligheterna.»

Barbaras röda, friska mun blef stor och leende vid tanken på all den
ståt och prakt, hvilken för visso vid den tiden bokstafligen skulle
regna ned öfver staden. Det missnöje med den nådiga fröken Kerstins
slöseri, som förspordes från höga och låga, brydde icke henne. Hennes
make steg beständigt i drottningens ynnest, och den unga, kortsynta,
lifsglada skräddarhustrun tyckte, att folket klagade onödigtvis.
Missväxten förra sommaren hade väl vållat både hunger och dyr tid, men
tänk bara, hvilka skatter landet vunnit efter kriget; de uppvägde säkert
mångtusen tunnor spannmål! Svenskarna hade skaffat sig dyrbarheter i
Prag för många miljoners värde, påstods det. Den simplaste soldat hade
fickorna fulla med guld. Slik säd växte ej eljes på fälten. Men det var
förunderligt, hvad alla yttrade sitt missnöje med den glada, lifliga
drottningen. Adeln harmades öfver att hon såg de andra stånden till godo
och upphöjde borgare till frälse rättigheter. Borgarna trampade
hvarandra på liktornarna, och skyllde sedan sin fumlighet på hennes
majestät. Prästerna trätte ock inbördes, och bönderna knotade. Det stod
illa till i landet, och föga halp det, att hertig Karl Gustaf sökte
medla mellan parterna. Den herren hade för visso större hjärta än
hufvud. På hans galanta äfventyr var det ingen ända.

»Morkär!» Lille Olof hade tyst bläddrat i sin bok och funnit ett
träsnitt, som storligen intresserade honom. »Hvad skall detta
föreställa?»

Barbara, som verkligen besatt litet boklig kunskap och läste innantill
redigt nog, tog strax itu med texten. »Den kvinsperson du ser där till
vänster är 'Måttligheten',» förklarade hon, »och det står, att hon
föreskrifver måtta i mat och dryck och håller i sikte begärelsen lika så
som med ett betsel, och alltså styrer hon allting, att icke något för
mycket sker.»

»Hon är visst lik den goda drottningen,» sade Olof, som oskuldsfullt
lyssnat till moderns hackiga uppläsning af de för honom fast obegripliga
orden.

»Ja, i mat och dryck kan då ingen vara sparsammare än vår nådiga fröken
Kerstin,» genmälde Barbara förnumstigt. »Farkär säger, att hon unnar
alla utom sig själf det läckert är. Hon ...»

Meningen blef aldrig afslutad, ty det hördes ett högljudt larm och sorl
nedåt Helvetesgränden till. Människor skreko och ropade i munnen på
hvarandra, och i skränet blandade sig ljudet af allehanda instrument.

Olofs lilla magra kropp hade redan hängt sig fast vid fönstermuren, och
han kröp nu upp på karmen, så långt han kunde komma för att riktigt få
se. Ty det måste ju vara riksdagsutblåsarna, som närmade sig.

Barbara antog detsamma, men hon skrämdes smått af det myckna oväsendet,
hvilket tydligen var starkast omkring rikskanslerens tomt. Hon hörde
fidlornas gnisslande brytas mot lärpojkars gälla hvin och grofva
karlröster mullrade i kapp med pukorna.

Hon visste ej, hvad detta larm betydde, men anade, att det gällde
rikskansleren, på hvilken man sköt skulden för landets olyckor och inre
misshälligheter. Han hade i så många år varit den styrande, och
offentligen blef han ju aldrig afsatt, om ock drottningen mer än en gång
omildt nog föst honom åt sidan för att få plats för sina gunstlingar.

Skarpa hvisslingar skuro genom den tunna luften och skrämde upp några
mätta sparfvar, hvilka efter måltiden på Korntorget flugit bortåt
Nikolai kyrka, där de hvilade på en sträfpelare.

Barbara tyckte, det lät riktigt hemskt, och ryste till. Månne
trolltyget, som höll till uppe på Brunkeberg vågat sig ut vid ljus dag!
Hon kände, hur det ilade genom hårrötterna vid den tanken, och hon
begynte se svarta fläckar, hvilka skymde undan solen alldeles som i
pesttid.

Men Olof hyste ingen rädsla. Hans blanka, alltför stora ögon stirrade
oafvändt ned på det soliga torget, där människor började strömma till i
stora flockar. De belägrade portar och trappor till alla de förnäma
palatsen, och i grefve Per Brahes pelargång myllrade det af
helgdagsklädda handtverkare och småborgare.

Kammarsvennerna, som stodo och hängde vid fönstren i bottenvåningen,
vågade ej köra bort inkräktarna, utan gjorde i stället gemensam sak med
dessa och skroderade hånfullt på de stores rygg.

En karl, klädd i en ärggrön rock, behängd med slängande räfsvansar, och
med ansiktet doldt af en skråpuk med snabelnäsa skumpade fram till
skampålen och började skramla med kedjorna, uppmanande godt folk att
sätta fast honom där, så att han ej sprunge land och rike omkring med
allt det grufliga han hade att förtälja.

Men en bartskärare ropade med skroflig bas, att ordet var fritt, och
detsamma upprepades af minst ett tjugotal hänförda röster.

Barbara såg, att karlen med skråpuksansiktet tog upp ett smutsigt, tätt
beskrifvet papper ur bakfickan på sin långa rock, och hon hörde, hur han
började rabbla upp den ena smädelsen efter den andra mot regeringen och
hofvet. Folket hurrade och tjöt, än kastande ruttna ägg och gatsmuts, än
blommor i ansiktet på upprorsmakaren, hvilken lät skråpuken taga emot så
godt som ondt, under det han oförtrutet fortsatte.

Helt plötsligt slog han dock om och läste nu med predikareton -- just
som Stockholms mäktige och vördade ståthållare Schering Rosenhane och
rikskanslerens son Erik Oxenstierna kommo ridande öfver torget --
ofarliga och välmenta råd om höflighet och hörsamhet mot öfverheten.

Rosenhanes skarpa blick flög rofsökande ut bland mängden, och hans hårda
mun uttalade kort, som om själfva ordet varit ett käpprapp: »Pöbel!» Men
han gjorde intet försök att ingripa i tumultet, väl vetande, att det om
ett par minuter skulle upphöra af sig själf, när riksdagshärolden med
sitt följe drog fram.

Om någon ytterligare vågade kasta glåpord och tillmälen upp mot
rikskanslerens hus, skulle han fuller veta att näpsa den skyldige, men
alltför strängt finge man dock icke i dessa jäsningstider fara fram med
de ofrälse stånden.

Han nämnde något därom till grefve Erik, hvilken emellertid endast
otåligt ryckte på axlarna och högmodigt genmälde:

»Packet skall tuktas! Det tror sig vara sadelfast nu, när prästerna
affallit från adeln, och något torde det väl ock ha bidragit till deras
hofverande, att hennes majestät trugat igenom sin vilja beträffande
pfalzaren. Smällen af den örfil hon därmed tillfogat sitt eget rikes
betrodde män har hörts vida omkring och fuller väckt skadeglädje.»

»Drottningen har sitt eget sinne -- svenskhet likar henne icke, så
Gustaf Adolfs dotter hon ock är. Rundt om henne stå utländska lismare,
och dem lånar hon städse öra. Var hon icke redo så bittida som klockan
fem på morgonen, när det gällde lärda diskurser med den där Cartesius,
som nu fått en salig hädanfärd. Och det är sannerligen icke till rikets
fromma, som hon så flitigt umgås med den lättfärdige Saumaise, hvilken
korrumperar hennes höga nåde på allt vis.»

Rosenhane och Oxenstierna fortsatte att samtala i godt samförstånd, icke
anande, att några famnar ifrån dem kom drottningen ridande -- som
vanligt i en vid, grå kofta, höga stöflar och bredbrättad hatt.

Strax efter henne och hennes kavaljerer följde smålandsknektar,
rikspukslagaren och så ändtligen den grant utstyrde härolden, som ropade
och förkunnade, att riksmötet nästa dag skulle taga sin början, och
anbefallde hvar och en, som därvid någonting hade att beställa, att vid
en half riksdalers böter klockan åtta följande morgon infinna sig i
rådssalen.

Han skred som en jätteflamma genom de täta lederna af åskådare. Hans
kåpa fladdrade skarlakansröd, häroldsstafven var lindad med bjärtröda
band och schabraket på hästen lyste brandklart i solskenet.

De andra härolderna kunde icke på långt när mäta sig med denna
praktfulla uppenbarelse, men de kråmade sig dock rätt ansenligt öfver
guldgalonerna på den blå rocken och de vajande hvita plymerna i
hattarna. Trumpeterna skrällde, och fotfolket, som afslutade tåget, lät
höra sitt taktfasta tramp, tramp som ett outtröttligt ackompanjemang.

Händelsevis kom Kristina att se upp mot det fönster, där Barbara och
lille Olof stodo. Och hon nickade vänligt. Helt långsamt red hon framåt,
och de underbara, strålande ögonen glänste varma och milda. Till sitt
sällskap talade hon icke, men hon hade låtit förkunna, att hon villigt
skulle lyssna till sitt trogna folk, om det ville sätta sin lit till
henne. Tydligt nog lät hon förstå, att den gamla högadeln med dess
ständigt växande anspråk tråkade ut henne. Hon skapade en egen adel, och
dess hyllning beredde henne den största tillfredsställelse. Åsynen af
Johan Holms hustru och son hade hos henne framkallat ett minne från
morgonens audiens. Hon log ännu vid hågkomsten af den gode
hofskräddarens ödmjukliga anhållan att bli belönad med ett adelsbref för
att dymedels vara värdigare att förefinnas i hennes höga nådes närhet.
Hon hade lofvat att tänka på saken, och den föreföll henne långt ifrån
outförbar. Ett slikt diplom skapade trotjänare och gjorde en regents
minne älskadt. Dessutom njöt hon af att se rådets förlängda näsor hvarje
gång hon handlade bakom dess rygg. Hur ofta hade hon inte redan som i
den gamla barnleken. »Bulleri, bulleri bock, hur många horn står det
upp», spelat dem spratt, som de aldrig gissat hennes rätta mening med.

En bonde kastade sig i detta ögonblick på knä framför drottningens häst.

»Värdigas lindra vår stora nöd, nådiga drottning.»

Kristina höll genast in tyglarna.

»Hvad vill du, min gode man?»

Den hvitskäggige dannemannen i den slitna vadmalströjan räckte upp ett
underligt brunsvart bröd och sade med bruten stämma:

»Detta är bakadt af bark, eders nåde, och annat ha vi ej haft att
förtära på långliga tider.»

»Gif mig det!» Kristina hade fått tårar i ögonen. Gubbens hela hållning
var så rörande tröstlös, och det knotiga ansiktet föreföll utgräfdt af
bekymmer och umbäranden. »Var vid godt mod,» sade hon deltagande, »jag
skall nu själf taga eder sak om hand, och mina rådsherrar skola med lock
eller pock tvingas att äta allmogens fattiga kaka.»

Bonden tackade henne i stammande och tafatta ordalag och drog sig åt
sidan för att lämna rum åt andra, hvilka kommo med böner och
beklaganden, med tårar eller vrede. Drottningens häst gick steg för
steg, omringad af ett kvidande folk, hvilket aldrig tillförene kommit
till synes, där hon färdats fram.

Och harmen emot orättvisa och förtryck sjöd inom henne, när hon lyddes
till allt detta armod, som tystades ned, för att de stora skulle få
lefva kräseliga.

Hon skulle ha velat beströ sin väg med klingande mynt, men som hon icke
ägde sådana, gaf hon i stället klingande löften. Hennes stämma ljöd
malmrik och klar, när hon till höger och vänster utkastade förhoppningar
så ymnigt, att de ohörda förtrampades af de framrusande glupska
folkhoparna.

Det ena hugskottet efter det andra afbrändes som ett lysande fyrverkeri
i hennes hjärna; hon skulle återfordra af sina gunstlingar något af alla
de rika gåfvor, hon slösat på dem. Och hon skulle själf lyfta af folkets
tunga skattebördor för att lägga dem på skuldror, hvilka kunde tarfva
ett ok för att icke skjuta för högt i växten. Ett år eller par ville hon
uppbjuda alla sina krafter att styra så för sitt folk, att all klagan
vändes till välsignelse, sedan -- hon drog djupt efter andan -- skulle
hon lämna sin gyllene krona, sitt frejdade namn i sitt folks minne som i
en öppen sarkofag.

Hunnen till Söderport, vände hon och red nu i raskt traf genom
Kungsgatan in på Helgeandsholmen och därifrån till Slottsträdgården, som
hon eljes sällan besökte.

Nu ville hon dock njuta af den förvildade ensligheten där inne.
Sommardagen var varm, och hennes sinnesstämning hade ökat hettan i
blodet. Hon befallde sin svit att återvända till slottet och taga med
hennes häst. Ingen finge åtfölja henne; det var henne nog, att en
kammarsven bidade henne vid porten för att, när hon det önskade, ledsaga
henne tillbaka.

Långsamt, med sänkt hufvud, vandrade hon fram och åter på de
gräsbevuxna, illa vårdade gångarna, och det brydde henne föga, att hon
trampade på några liljestånd, som i stället för att stolta resa sig
sjunkit till marken med bleka, saftlösa blad. Hennes klädning snärjdes i
törnsnår, och hon slet sig så häftigt lös, att ett helt fång små hvita
rosor måste släppa lifvet till. I ett lusthus af hyllebuskar, hvilkas
kraftiga alstringsförmåga motstått vanskötseln, slängde hon sig ned på
en bänk och stödde armarna mot stenbordet.

På gräsplanen utanför sorlade ett litet beskedligt springvatten i en
grönslammig bassäng och några små törstiga trädgårdssångare snappade åt
sig de uppfriskande vattenpärlorna, innan de flögo in mellan den täta
buxbomshäckens gömslen.

Kristina gaf icke akt på dem. Hon spände sina tankars bågsträng allt
hårdare vid föreställningen om allt hvad hon ville och kunde. Medan de
gamla, betänksamma statsmännen ogillande skakat på hufvudet åt hvarje
hastig frontförändring, hade hon handlat. Den snabba freden var hennes
verk. Tvärtemot den grånade klokhet, som på alla håll omgaf henne, hade
hon ryckt i regeringstömmarna och befallt fredsförhandlingarna att löpa
i traf.

Och hade icke hennes vilja skaffat landet en värdig arffurste? Själf
hade han icke haft kraft att hålla sig i första ledet. Hon ledde honom
fram till målet förbi de gapande Oxenstiernorna, som väl trodde sig äga
makten i handom; förbi den stolte grefve Per, som kallade sig landets
förste ädling.

En liten grön ödla kilade förskrämd öfver hennes framsträckta fot. Hon
erfor en stor frestelse att trampa på det hala krypet, som djärfdes
träda henne så nära, men betvang sin syndiga lust med en gudaktig tanke.
Mäster Johannes hade lärt henne akta alla skapade ting för den
nådige skaparens skull, och hon ville än i dag vara den gamle
Strängnäsbiskopens hörsamma lärjunge. Väl visste hon, att han och den
lärde Terserus redan i morgon dag skulle turbera henne med allsköns
klagomål, som de förnummit och ville framlägga inför henne, men Matthiæ
var hennes vän; hvad han sade kunde icke harma henne. Han hade städs en
mild tunga och ett ännu mildare hjärta.

Porten gnisslade svagt, och sanden knarrade strax därefter under sirliga
hofmannasteg, hvilka tycktes sökande skrida framåt.

Kristina rätade upp sig. Hon satt orörlig, och blicken blef plötsligt
fientlig och kall. Så tidt hade hon hört dessa steg, att hon lärt sig
känna dem -- äfven tröttna på dem. Föraktligt tänkte hon, att den lilla
förvetna ödlan varslat fredstörarens ankomst.

»Sök du, min käre grefve Magnus,» mumlade hon trotsigt mellan tänderna,
»jag vånnar, att jag aldrig låtit dig finna!»

På sista tiden hade De la Gardie begynt synas henne alltför pockande i
sina anspråk, alltför enträgen i sin hyllning. Han åtrådde att lägga sig
emellan drottningen och alla andra som en fast oöfverkomlig skans. Att
hon icke för länge sedan skickat honom bort kom sig däraf, att hon icke
fördrog, att det smygande rykte skulle få rätt, som mälde, att hon
hållit honom öfvermåttan kär. Dagligen ville hon ha honom nära sig för
att visa, att han för henne allenast var undersåten. Hon ville icke
erkänna ens för sig själf i denna stund, att det klappat ett ungt,
brännhett hjärta under drottningmanteln.

Magnus De la Gardie hade ändtligen ledt sina steg i rätt riktning och
stod sekunden därpå djupt bugande under hylleträdets spröda grenar.

»Värdigas tillgifva, eders majestät,» sade han, »men man gaf mig
tillkänna, att eders nåde var här, och då jag hade angelägna rådsärenden
att frambära, vågade jag ...»

»Akta eder för alltför djärfva språng. Man knäcker då lätteligen
halsen,» afbröt Kristina med gäckande munterhet. »Hvad I har att
frambära torde höra riksmötet till och må läggas ad acta tills i
morgon.»

»Eders majestät har så tidt hedrat mig med sitt oinskränkta förtroende,
att jag ...»

Ånyo afbröt Kristina, och tonfallet var nu kärft:

»Det förtroende, jag aktat eder undersåtliga trohet värdig att mottaga,
har jag af hjärtat gärna skänkt och skall därmed fortfara, men I må icke
komma med råd eller varningar till mig, Herrans smorda. Hugsar I
förlidet års riksmöte? Jag satte då min vilja igenom beträffande hertig
Karl Gustafs rättigheter till kronan efter mitt frånfälle. Nu ärnar jag
fordra, att ständerna ge hans arfvingar all den rätt en svensk konungs
barn böra äga. -- Och på samma gång skall jag för alltid täppa dem
munnen till beträffande mitt giftermål. Aldrig träder jag i en mans
ledband.»

»För visso skulle den mäktigaste bland furstar skatta sig lycklig att
bli ledd af eders majestät.»

»Då skulle jag än mera förakta honom! -- Någon annan herre än Gud vill
jag icke erkänna.»

Grefve Magnus stod alltjämt kvar vid ingången till det lilla svala,
gröna huset. Han hade icke erhållit någon uppmaning att träda närmare,
och ehuru blodet steg hett upp mot hans tinningar, drifvet af en pinande
blygsel, behöll han sin ödmjuka hållning och afvaktade sin härskarinnas
nästa yttrande.

Detta kom bryskt och snabbt som en kraftig värjstöt.

»I måste borga mig några tusen riksdaler, min vän! Jag gör eder ingen
orätt med denna gäld. I har fått mer än skäliga vedermälen af min nåd.
Nu vill jag ock tillgodose de ringare, de förtryckta. Man må icke
förgäta att klappa det svarta barnet för det hvitas skull. I skall stå
mig bi, så vidt min tillgifvenhet är eder kär.»

»Jag är villig att offra allt för eders majestät,» svarade Magnus
hörsamt, men strax därpå tillade han: »Dock undras det mig, hvilken som
rådt eders nåde i denna sak.»

Kristinas ögon blixtrade af vrede.

»Har I icke hört, att jag är min egen rådgifvare,» sporde hon häftigt.
»Jag gör eder härmed veterligt, att så länge det lyster mig att sitta på
mina fäders tron, skall jag ock hålla spiran upprätt i mina båda händer.
Till ingen lämnar jag den, och ingen, eho det vara må, har nycklarna
till den skattkammare af tankar Gud behagat förläna mig. Nu är jag
trött. Jag har sökt ensligheten här och vill icke bli störd ...»

Magnus De la Gardie kände den afskedande sparken och begaf sig efter en
underdånig bugning bort från drottningen, men hela den långa
trädgårdsgången utefter ekade för honom hennes ord: »Så länge jag sitter
på mina fäders tron ...» Var det då sant, hvad residenten Chanut i
förtroende nämnt, att hon till honom yttrat, det hon ämnade afsäga sig
kronan? Fanns det då ingen gräns för hennes nycker, hennes egensinne?
Detta steg finge hon ej taga! Kräfdes det ock tiodubbelt smicker, det
skulle bjudas för att hålla henne kvar i riket. Ty endast när kronan
satt på en kvinnas hufvud, kunde den sprida så gyllne glans omkring
samhällets tinnar som den gjort det dessa sistförflutna år.

När Kristina ånyo insveptes af tystnaden i den hälft igenväxta
trädgården, slöt hon ögonen i lyckliga drömmar. Hylleblomstren föllo som
små dalande stjärnor ned i hennes hår och på den fula klädningen; de
smekte hennes händer och hals, och hon skakade ej bort dem. Som ett
själsoron stillande arkanum blandade sig deras starka doft med åbroddens
och fänkålens. Vinden bräddade det undergörande elixiret med den
sötaktigt lena honungslukten från rosenbuskarna, hvilka sträckte sina
smala jungfruarmar och små hvassnaglade fingrar långt ut öfver gångarna,
som ville de rifva bort den där lustvandrande myntan och kamomillen.

Solen stekte det bruna, höga träplanket, hvilket omgärdade denna kung
Göstas blekeplan och kålgård. Värmen tycktes samla sig här inne och
stiga uppåt som de lätta, gråvioletta dunsterna från ett rökelsekar.
Fåglarna kröpo in mellan de gamla almarnas knotiga, vänliga grenar,
dåsande i stilla middagsro.

Och drottningen drömde.

Hon spände sin vilja som en stark, gyllene bro in i framtiden, och på
denna gick hennes fantasi under den blåaste, solfyllda rymd. Först
tänkte hon på sin stundande kröning. Den skulle bli som en underbar
saga, berättad för hög och låg. Intet finge sparas för att göra denna
fest så glimmande, att den i allt kunde täfla med galne kungens -- Erik
den blodiges. Hennes hjärta slog hårdt vid föreställningen om det jubel,
den beundran, som skulle ägnas henne. Folket skulle förgäta hvad de
kallade hennes slöseri. Och till dess hade hon fuller ridit ut stormen
med de knotande undersåtarna. Ack, all klagan framfördes ju af män, och
det tarfvades allenast en kvinnas smidiga löftesrikedom för att tämja
deras ondsinne så som ock deras bekymmer.

Men när hennes folk hyllat henne -- när de erkänt, att hon var dem en
huldrik drottning, större, ädlare än själfva den mäktiga Margareta, då
-- --

Hon förde händerna upp mot hufvudet, som aftoge hon en tyngande krona.

»Då,» sade hon högt, »vill jag taga min frihet. Jag vill äga mitt lif
helt -- icke som nu deladt emellan tusen besvär och mödor och några få
stulna glädjestunder, förbittrade af afunden.»

Hennes ord klungo i stillheten med högtidlig kraft, och de ekade länge
inom henne som ett ljufligt fridsbud.

Ett fruntimmer passar ej att regera, tänkte hon vidare halft ironiskt,
och äfven om jag gift mig, skulle jag förmenat mina kvinnliga
efterkommande arfsrätt till tronen. Fruntimmers okunnighet och deras
såväl kropps- som själssvaghet gör dem oskickliga att styra ett rike; på
ett eller annat sätt väcka de löje.

Hon reste sig tvärt som efter ett öfvervägdt och fattadt beslut. Med sin
vanliga raska gång gick hon öfver den med vildblommor vackert smyckade
gräsmattan, och hennes klacklösa, klumpiga stöflar trampade obarmhärtigt
ned, hvad liarna glömt att meja af.



                                  IX.
                          Medaljens frånsida.


Den gamle rikskansleren låg i den breda, snidade sängen, matt och plågad
af sin envisa åkomma, ros. Det hvita, tunna håret föll oordnadt öfver
dynans fina lärft, och händerna plockade oroligt på sidentäckets
broderade kvistar. Vid det stora bordet midt i rummet satt hans dotter,
fru Kristina. Hon bar djup sorgdräkt efter den året förut aflidna
modern. Nyckelknippan vid hennes skärp visade, att hon nu styrde och
ställde i huset, och att detta skedde med nya kvastars nit, kunde man
lätteligen förstå, när man betraktade hennes skarpt skurna profil och
hakans hårda linje samt de stickande bruna ögonen.

Stund efter annan blötte hon linneklutar i isopsvatten och lade på
faderns svullna lemmar. För hans värkande hufvud hade hon lärt ett
förträffligt medel af den skickliga grefvinnan Ebba Leijonhufvud, men
hon töfvade med att pröfva det, tills drottningens lifmedikus, arkiater
Du Riez, först fått låta åder, sedan skulle hon för sann taga en
lefvande höna, fläka den i tu delar och lägga på herr faders hufvud det
ännu varma köttet med fjädrarna på.

»Hvilken dag ha vi i dag,» sporde rikskansleren. »Mitt hufvud är så
tungt. Jag förgäter allt -- allt utom sorgen.»

»Det är den sjuttonde oktober, och det stora festtåget med drottningen
och kröningsgästerna ankommer fällan just i denna stund från Jakobsdal.»

»Ja visst -- från De la Gardies Jakobsdal! Därifrån har månget festtåg
utgått. Törhända skulle de icke blifvit så täta och lysande, om icke min
gamle krigskamrat vore blind, nu ledes han af den maktsjuka fru Ebba.»

Kristina kunde ej hejda det spörsmål, som flöt på hennes läppars rand.

»Tror I, det är sant som säges, att drottningen undfått en trolldryck af
fru Ebba och att detta förvändt hennes sinne?»

Axel Oxenstierna skakade på hufvudet.

»Nej, barn, slikt aktar jag allenast för förklenligt tal. Drottningen
har alltfort en mans klara förstånd, om hon ville bruka det, men hon har
begynt med försåtliga finter för att lätta regeringsbördan. Fuller var
det ock en olycka, att Sverige skulle se sig så väl till godo i
tyskarnas skattkammare. Slik vinning alstrar öfverdåd, och väl få
erfarna män känna som sin skuld att ha uppammat drottningens
praktlystnad och njutningsbegär.» Han suckade tungt och tillade efter en
lång paus: »Att taga land är krigarbragd, att roffa åt sig guld och
silfver tjufvars och skalkars handtverk.»

»Tockna ha vi ock godt om nu till dags,» mumlade fru Kristina. »Galgen
på Åsön lärer vara proppfull, och senast i natt har en hoper unga karlar
brutit sig in i grefve Pers hus, hvarför de blifvit satta i kåken. Gud
bättre, det synes som världens sista tid snarliga stundade. Både nätter
och dagar ränna fräcka kanaljer värjorna igenom hvarandra, och om
kvinnofrid skola vi icke längre tala. Borgerskapets käringar äro så
otuktiga, att det är synd och skam --»

Faderns tunga stönande afbröt hennes rappa tungas fart, och hon skyndade
till för att jämka på kudden och vända den om, då den blifvit het under
herr faders hufvud.

»Se de händerna ut, som de skulle kunna bära riksäpplet,» sporde
kansleren plötsligt och höjde mödosamt sina uppsvällda, blåröda händer.

»I blir säkert frisk igen till kröningen,» tröstade Kristina.

»Eljes finns där fuller män, villiga att taga min plats,» mumlade den
sjuke. »De trakta efter äran, de unga, och förgäta ansvaret.»

»Till eder skådar dock hela landet upp,» utbrast Kristina med stolthet,
»och intet sändebud -- i hur stora flockar de än komma -- begär sig
härifrån utan att betyga eder allsköns vördnad. Drottningen -- --»

Hon afbröts af faderns milda:

»Barn, spara din dom om drottningen. Vi förstå henne icke, lika litet
som vi förstå vätskorna i vår egen kropp och temperamentens växlingar.
Låt det bli en längre hunnen eftervärlds verk att genomskåda hennes
handlingar. För mig är hon Gustaf Adolfs dotter, barnet med den ljusa
glorian af lockar kring en panna, en skål bräddad af ädla tankar. Hon
hade ett kungligt sinne och var icke som en kvinnsperson utan behjärtad
af godt förstånd.»

Han hade talat flämtande, och nu föllo ögonen igen af mattighet. Det
blef alldeles tyst i det höga gemaket, och den tidiga höstskymningen,
förökt af det mulna vädret, bäddade sin skuggbädd af grå disbolstrar på
golfvets bonade yta. Men Kristina tände ännu intet ljus. Faderns ögon
tålde ej så godt skenet, och dessutom tyckte hon sig gärna kunna spara
på de dyra vaxljusen, när hon ej kunde företaga något arbete, ty minst
hvar tionde minut måste hon badda de hettande lemmarna.

Hon steg upp och begynte gå omkring med nästan ljudlösa steg, ordnande
med sina snabba husmodersfingrar, hvad som möjligen blifvit rubbadt på
skrifbordet eller i det stora ekskåpet. Hon tänkte på, att här i faderns
hus näppeligen fanns något, som blifvit taget i Tyskland, också var det
ej heller på långt när så präktigt som hos Karl Gustaf Wrangel, hvilken
på Skokloster fyllt gemaken med tyska härligheter. Rikstygmästaren,
grefve Wittenberg, Torstenson och Wachtmeister likaså hade öfvermåttan
väl försett sig, men de fingo fällan nu vara beredda på, att bönder och
löst folk lupo bort med en del af rofvet, ty förbittringen emot de höga
herrarna kände inga gränser. Ebba Leijonhufvud klagade ock storliga
öfver sitt folk och ville beständigt, att herr fader skulle bistå henne
med råd och dåd.

Nu hade hon väl dock förgätit alla sina bryderier för att deltaga i
kröningshögtidligheterna. Fester försummade aldrig fru Ebba till
Hörningsholm; hvarken dotterns död eller ålderdomskrämporna förhindrade
henne därutinnan.

Hon hade med mycken fägnad beskrifvit, hur vinet dessa dagar flödat från
fyra springbrunnar ute vid Jakobsdal, hvarifrån hon anländt till staden
redan på morgonen, då det syntes henne, att drottningen icke i tåget
gifvit henne den plats henne vederborde. Hon skulle ock behörigen anamma
en af sina pigor, som gått ut på malmen till en madam, gifvit henne en
sömndryck, där lämnat ett litet foster och smugit sig dädan, innan
gumman hunnit vakna. Slikt lärde landtpigorna sig nu till dags af
borgarfolket.

Fru Kristina satte ut underläppen i dygdig harm, och hennes ögon, hvilka
liknade sniglar, när de som nu gömde sig under de hvälfda ögonlocken,
stirrade tankspridt rakt fram.

I detsamma skallrade fönsterrutorna af det ena hårda skottet efter det
andra, och rikskansleren väcktes ur sin dvala utan att dock riktigt
kunna reda tankarna.

»Så har det då icke hulpit,» klagade han. »Drottningen har ånyo handlat
mot mitt råd, och nu äro danskarna öfver oss.»

Febern brände i den gamle statsmannens hjärna, och han försökte sätta
sig upp.

»De ha rättighet att förebrå oss vår förvaltning af Halland,» tillade
han ångestfullt. »Vi lofvade annorlunda vid Brömsebro. Å, detta måtte
vara en väldig brasa de värma oss vid -- skott på skott! -- Hvar äro
mina söner -- min Erik? Är han mig gramse, därför att jag stäckte den
unga örnens flykt? Erik, mitt barn; du skulle blifvit den ömkligaste
lydkonung vid din drottnings sida! -- Hör -- hör musiken. Det är
jublande segertoner! Fienden har kommit öfver stadsmuren! -- Hvar är min
kung? Jag ser honom icke för krutröken. -- Har han fallit? -- Ve landet
då!»

Kristina ville afbryta detta långa febertal, men orden strömmade så
orediga och snabba öfver hans läppar, att hon ej förmådde hejda dem. Nu
svalkade hon hans panna med rosenolja och fuktade hans läppar med
afkyldt vin. Sedan hon fått honom stilla, sade hon med sin något torra,
snusförnuftiga stämma:

»Min herr fader drömmer styggt. Vore I fullt vaken, skulle I veta, att
det är drottningen, som håller sitt intåg i staden. Det är från de
fyratio linjeskeppen vid bron det skjutes. Och musiken, som I hör,
trakteras af hennes majestäts många trumpetare och pukslagare.»

Hon måste tala mycket högt, ty skotten dånade alltfort, och trampet af
regementena före och efter drottningens vagn samt rullandet af minst ett
hundratal tunga adelskarosser fyllde maket med ett doft buller.

»Ser drottningen lycklig ut?»

»Jag ser henne icke. Tåget drager icke här förbi. Det tager vägen genom
Lejonporten.»

»Visst -- icke här förbi,» upprepade kansleren bittert, »hellre en annan
kosa, så är det ständigt numera.»

»I skall icke möda eder med så tunga tankar,» förmanade Kristina.
»Pröfva i stället på att få ro, desto förr återvinner eder kärlighet den
dyrbara hälsan.»

»Ja, jag vill befalla mig i Guds händer. Han är dock alla tider den
starkaste,» sade rikskansleren fromt. »Läs en bön, min dotter, för
drottningen, riket och din gamle fader.»

Kristina tände den höga armstakens trenne ljus och satte sig vid bordet
med postillan framför sig, men hennes tankar följde icke rätt troget de
hugsvalande orden.

Hon hörde larmet på gatorna som ett oupphörligt stigande och fallande
vågbrus. Och hon tyckte slutligen, att hon själf var ute i stormen på
ett gungande skepp. Aldrig lärde hon finna sig till rätta i hufvudstaden
eller på hofvet. Hon längtade till det vackra Tidö, hvilket hon höll
kärast af faderns många gods. Men dessa beständiga riksmöten höllo
hennes käre fader fängslad i Stockholm. Intet annat än sjukdom förmådde
honom att öfverge sin post, ehuruväl han sällan syntes i drottningens
närhet. De regerade hvar för sig, kunde man väl säga.

Ett nödrop skar gällt igenom de samlade ljuden af en hel stad i rörelse.
Kristina ryste. Nu rändes väl någon stackare till döds med plit eller
värja. Vapnen sutto löst i slidan på alla, sedan duellerna tåldes eller
blundades för. Den man icke ansåg värdig som motståndare stack man ned.
Hade icke hennes egen frände i hettan stuckit ihjäl byggmästaren de La
Vallée på själfva Stortorget?

Vinet sprang väl vid detta laget ur slottsbrunnen och ställde till än
mera villervalla. Hon läste brådskande och med rösten stockad af ångest.

När nu mörkret kom till och gjorde det nattsvart på gator och i gränder,
gick ingen säker för sitt lif. Hvem kände ej de öfvermodiga adliga
junkrarnas plägsed att likasom skära bort mörkret framför sig med sina
värjor. De frågade föga efter, att folket hatade dem, ty de tänkte sig
borgare och bönder som sin egendom och förmenade, att de aldrig skulle
våga resa sig.

Ännu ett skrik kom Kristina att spritta till; denna gång tycktes det
härleda sig från en öfverfallen kvinna. Naturligtvis var hon värnlös,
och hennes skymf gifven. Att drottningen, som själf älskade dygden,
täppte öronen till för alla de klagomål, som trängde upp till henne!
Förmärkte hon då icke, att hon vadade i uselhet och dy, hvarhelst hon
trampade på en fotsbredd af sitt rike?

Kristina lade igen boken. Fadern hade somnat. Hon ville kalla på hans
kammartjänare och sedan själf söka hvilan. Skyggt såg hon mot fönstret
och upptäckte då ett starkt, blodrödt sken på himmelen. Hårdt tryckte
hon händerna mot hjärtat, som bultade likt hammarslag. Var det ett
järtecken, som visade sig, varslande örlig och blodsutgjutelse. Hon
tyckte sig skönja svärd, som blixtrade, och en gyllene krona, som
splittrades. Det glimmade och brann i luften. -- Drottningen skulle icke
ha låtit kröna sig i Stockholm; det måste ske i Uppsala, eljes blefve
hennes lycka och heder icke långvariga. Man skulle icke förakta gamla
lärdomar, och minst dem, som af högre väsenden lagts i folkmun.

Hon stirrade i vild skrämsel upp mot det glödande firmamentet och förnam
nu äfven en stark svafvellukt. Frän och tjock trängde den ända in genom
fogarna vid fönstret.

Med händerna för ansiktet störtade Kristina på knä och låg så ännu, när
kanslerens tjänare en god stund senare klappade på dörren. Som han ej
erhöll något svar, dristade han sig att stiga på, tacksam mot den nådiga
försynen, hvilken beredt hans herre en god sömn, medan han, Jöns Peter,
smög sig ut för att betrakta alla lustigheterna. Aldrig hade han skådat
slikt tillförene, änskönt han länge varit med de höga och sett mycken
ståt. Skada, att inte Lisa och Stina kunde bli hans beundrande
åhörarinnor i afton redan! Men det var för sent. De snarkade dygdesamt i
fållbänken vid sidan af gamla Ulla-Britta, och Gud nåde dem, om de ens
tänkte på en karl, sedan de hängt kjortlarna på kroken och krupit under
skinnfällen.

»Å kors, fru Kristina!»

Jöns Peter bugade sig, eldröd ända upp till den ljusa luggen öfver att
han vågat störa den nådigas aftonandakt och äfven rädd för att han nu
skulle undfå både ett nyp och ett rapp för sin försumlighet. Den milda
fru Anna hade han lätt kunnat draga vid näsan med en fager lögn, men
denna fru Kristina var ett pockers rifvande fruntimmer.

Han tycktes dock icke denna gång få sin fruktan besannad, ty Kristina
skyndade emot honom med än större skrämsel i sin blick än hvad hans
illpariga ögon uttryckte och sporde häftigt:

»Hvad är på färde?»

»Hela staden förlustar sig, eders nåde.»

»Och det märkliga skenet på himmelen, hvadan kommer det?»

»Ack, eders nåde,» genmälde Jöns Peter lättad, men i samma hviskande
ton, som den fru Kristina använde, »det är allenast ett blekt återsken
af det bålstora fyrverkeriet nedanför slottet. Raketerna hagla ackurat
som kulor om öronen på en, och den, som ej jämkar sig undan i tide, får
allt vända hem från kalaset med svedt skinn.»

Kristina makade honom mot dörren ut i den stora, höstkalla audienssalen,
där han kunde tala mera fritt. Plötsligt hade hon återfått sitt karska
mod och fann nu, att Jöns Peter borde skrifta ordentligt. Hvarför hade
han försummat att skjuta fönsterluckorna för, och hvarför hade han ränt
ute i staden i stället för att passa sin herre?

En örfil brände på Jöns Peters förut nog varma kind, och denna
kraftyttring åderlät på ett så verksamt sätt fru Kristinas vrede, att
hennes kvinnliga nyfikenhet tog ut sin rätt. Visserligen var rösten
grälsjuk och vresig, men den lät i alla fall intresserad, när hon
sporde:

»Du stod väl och bligade på tåget, ditt fä?»

Jöns Peter, som trots den svidande kinden erfor en öfvermåttan stor lust
att dela med sig af alla de intryck, hvilka knuffades med hvarandra i
hans hjärna, var icke sen med svaret:

»Ja, eders nåde, jag ställde mig tätt intill den stora äreporten på
Norrmalmstorg, och där höll jag tappert ut, fast de klämde mig från alla
håll. Fasligt mycket styggt tal får en ock höra, när man så blandar sig
med folket.» Jöns Peter satte upp en bred näsa och log med munnen upp
mot öronen. »Där var godt om unga glopar, som talade med ohöfvisk
skämtan om att slå ned hela grannlåten. Men när drottningens vagn kom,
hurrade dock alla och kunde ej se sig mätta på allt guldet. Den
präktigast utstyrde i hela följet var allt ändå hertig Karl Gustaf. Han
sken från hufvudet till fotabjället, så att det gjorde ondt i ögonen. I
två timmar stod jag där, men det tog aldrig slut på vagnar, så jag måste
-- med förlof -- gå in och läska mig litet på en vinkällare -- --»

Nu afbröt fru Kristina, tagande sin värdighet i akt:

»Och slikt ofog blygs du inte att tillstå! Gjorde jag rätt, skulle du
bankas gul och blå för dina lättings- och högfärdsfasoner. Och hur
understår du dig att stå här och orda om hvad du sett och hört? Tror du,
ditt tal kan lika mig! Packa dig genast till dina sysslor!»

Jöns Peter lomade slokörad bort, luskande sin ljusa lugg, under det han
tänkte, att fruntimmer alltid voro fruntimmer, antingen de nu hette
Stina, Lisa eller något förnämt. Inte annat än han kunnat begripa, hade
den nådiga frun själf tagit honom ordet ur munnen, fast hon sedan ej
ville stå för det.

                   *       *       *       *       *

Drottningen hade icke sofvit på flera nätter, och när hon denna morgon,
den tjugonde oktober, ikläddes den lysande kröningsskruden, svimmade hon
ett par gånger till stor förskräckelse för sin omgifning.

Ebba Sparres milda blå ögon riktades ångestfullt på den höga väninnan,
som mot sin vana ej yttrade ett enda gladt eller uppmuntrande ord. Det
var så tyst i det stora gemaket, som om det stått öde i stället för att
som nu vara fylldt af hofvets och högadelns damer.

»Om jag vore en man,» utbrast drottningen tvärt, »då skulle denna dag
vara mig dubbelt kär. Och mitt folk skulle akta mig för mina egna
handlingars skull, icke som nu för mina kloka rådgifvares.»

De sista orden mumlade hon så lågt, att endast jungfru Ebba kunde
uppfatta dem, och henne undgick ej heller det ironiska tonfallet.
Förtrogen som hon var med allt vid hofvet, hade hon också märkt, att
Magnus De la Gardie tilläts att undantränga alla. En kort tid hade det
sett ut, som om drottningen tröttnat på honom, men nu tycktes såväl han
som det nyligen hemkomna riksrådet Johan Adler Salvius ha stigit så i
hennes gunst, att hon knappast en dag kunde vara dem förutan. Och Ebba
Sparre trodde sig ej ha bättre att göra än att vända hennes majestäts
tankar till dessa båda män, hvilka hon så mycket hedrade.

Saktmodigt genmälde hon därför:

»Eders höga nåde har ställt trognare vakter vid sin tron än någon man
mäktat och kan för visso med stolthet och som en konung i dag hälsa sitt
tacksamma folk.»

Drottningen rynkade pannan.

»I är ett godt barn, jungfru Ebba, men af regeringssorgerna begriper I
föga. Jag lider af att inte kunna göra hvar man rätt -- öfver att icke
se alla Sveriges inbyggare lyckliga och förnöjda. Jag ville räcka famnen
mot dem alla, men de se allenast mina utsträckta armar, när de digna
under de rika gåfvor jag har att skänka dem.»

Jungfru Ebbas hvita fingrar skälfde, och heta tårar föllo på de smycken,
hvarmed hon prydde drottningens klädning. Jungfru Katarina Ribbing och
hofmästarinnan fru Maria Sophia De la Gardie stirrade häpna och
ogillande på henne.

Hur djärfdes hon besålla en kröningsmantel med tårar? --

Kristina sjönk trött ned i en karmstol. Hennes bleka ansikte med den
stora skarpa näsan fick något häxlikt i den skumma dagern, och läpparnas
hårda, högmodiga linje gjorde dragen frånstötande. Hon var missnöjd med
sig själf, missnöjd med allt omkring sig, och därtill kände hon sig
sjuk, plågad af onda vätskor, som medicus Du Riez ej tycktes kunna råda
bot för. Chanut hade talat med henne om en fransk arkiater, en monsieur
Bourdelot, som borde åtspörjas. Törhända gjorde hon det en dag, ty dessa
kroppsliga och själsliga smärtor, som aldrig släppte, förmörkade hennes
förstånd och gjorde hennes omdöme ogildt.

Passivt lät hon sig klädas på och erfor ingen glädje öfver det sorl af
beundran, som hördes från de uppvaktande damerna, när hon ändtligen steg
upp och skred framåt golfvet. När en af hennes hofjungfrur bjöd henne en
spegel, slog hon så häftigt undan dennas hand, att den unga tärnan
släppte spegeln, hvilken gick i tusen skärfvor.

Några blefvo bleka, andra röda vid detta olycksbådande omen, men öfver
Kristinas ansikte flög plötsligt ett leende.

»Nu skyddade jag mig för en synd,» sade hon, »glaset torde mält mig
smickrande ting om min kungliga prakt, och slika vedermälen göra sinnet
falt och hjärtat hårdt.» Hon fortsatte sin väg, men stannade vid dörren
och vände sig om: »Säg mig,» bad hon, »en god och stor handling, som jag
skulle kunna utföra att därmed välsigna denna dag! Ingen får frambära en
önskan till eget gagn, då vet jag fuller, att önskningar aldrig tröto. I
skolen denna gång ömma för eder nästa. Ordet är fritt!»

Men ingen brukade det. Slöa efter de föregående dagarnas omtanke om
toalett och anordningar för de lysande fester, hvilka beramades så
talrikt, att man redan nu motsåg dem långt in på nya året, stodo de med
sänkta blickar och höfviskt halföppen mun. Icke var det nu tid att tänka
på andra! Och för öfrigt gagnade det föga att försöka tillfredsställa
folket. Det hade för plägsed att knota.

Drottningen skulle bara veta, hur otacksamt småborgarna behandlat den
kröningsoxe, hvilken bars ut på torget redan i morgonväkten. De sparkade
och spydde på den, föregifvandes att den vore skämd och hade en
vederstygglig lukt. De hade äfven hotat med att stycka aset och kasta de
ruttna slamsorna på kröningståget. En ny oxe måste skyndsamligen
anskaffas och stekas af drottningens egen mästerkock, som i folkets åsyn
lade stora smörklumpar på elden för att det skulle fräsa och stänka fett
omkring spettet.

En kammarpage med det långa håret slätkammadt öfver skuldrorna lämnade
knäböjande för drottningen fram en präntad och öfvermåttan sirlig
skrifvelse. Det var ett ode från Georg Stiernhielm, och Kristinas
allvarliga blick tändes i glädje, när hon läste dessa rader, hvilka
högstämdt framburo hennes lof som den största och förträffligaste
drottning jorden ägt. Hon hade med ens förgätit det spörsmål, som nyss
varit å bane. Smickrets trollsång, till hvilken hon, visserligen
tvekande men dock villigt, lyssnade, döfvade för en stund den aggande
känslan af att vara så otillräcklig som regent.

Hon kräfde väl för mycket af sig. Hon begärde af sin själ, att den
alltid skulle nå fullkomlighetens tinnar. Hon kunde icke lära sig att
mäta med strukna mått.

Allt efter som dessa tankar likt en lenande olja gledo igenom hennes
trötta hjärna, erfor hon växande kraft att ånyo verkligen vara hvad
hennes trogna folk kallade henne genom sina vittra män: »en furstinna,
hos hvilken himmelen nedlagt alla sina skatter, solen sin glans,
århundradet sin ära, jorden sin frid, Gustaf Adolf sina segrar, och som
af all naturen gjorts till ett mästerverk.»

Ceremonimästaren inträdde bugande och anhöll, att hennes majestät
nådigast torde af sin godhet behaga stiga ned till den väntande vagnen,
då det redan begynt ringa i alla kyrkor, bådande, att den högtidliga
kröningsakten skulle taga sin början.

Kristina nickade vänligt och lät de små sidenklädda pagerna fatta det
långa släpet, hvarefter hon, åtföljd af hela sin hofstat, begaf sig ned
till borggården, där den med karmosinröd sammet klädda karossen vaggade
på sin ofantliga hjulkorg.

Presidenten Chanuts efterlämnade sekreterare S:t Amant piruetterade
bakom de unga adelsjunkrarna, under det hans smala fingrar behagsjukt
lekte med en guldkedja, hvilken drottningen förärat honom i anledning af
kröningsverser, som han underdånigast författat. En pung med ett tusen
dukater, också en gåfva af drottningen, tyngde angenämt i hans ficka och
förlänade sin bärare en morsk förnöjsamhet, hvilken, tillika med den
kanariegula, guldbroderade taftklädningen och det breda, ljusblå
sidenbantläret väckte svenskarnas misshag.

Särskildt retade det unge Claes Tott, Erik XIV:s dottersonson, känd ända
från barnåren som en väldig slagskämpe. Hans hand knöts brådare om
värjfästet än om bägarn, och dock var han en god kund både i dryckjom
och dobbel. Han skulle allenast under själfva kröningshögtidligheterna
vistas i Stockholm, och sedan ännu någon tid draga ut på vandring för
att lära utländskt skick.

Obekymrad om platsen, där han befann sig, hötte han nu med värjan åt
Amant och sade:

»Fanen anamma ditt sprattel. Det kunde lysta mig se, om inte svenskt
stål kunde råda bot på den spatten.»

»I förmenar mig väl icke att känna glädje öfver att äga den stora
Kristinas ynnest,» genmälde Amant högmodigt och stött. »Och hur I
sticker med eder plit, tör I dock icke kunna sticka Parnassen omkull,
och där har jag genom mitt blygsamma kväde förunnats en plats.»

»Tag icke skäppan så full, storskrytare,» befallde Tott. »Drottningens
gunst lärer vara skiftande som himmelens väder, och icke torde solen
stråla alltför länge öfver en fransysk apa.»

Detta blef Amant för mycket. Änskönt han var betydligt äldre än Totten,
var han ej stort mindre hetlefrad, och hans värja flög blixtsnabbt ur
slidan och skulle säkerligen ha stött till hans vedersakare, om ej den
tjocke Crumbygel mycket emot sin vilja blifvit knuffad som en mjölsäck
mellan de båda motståndarna, då trängseln just i detta ögonblick blef
olidlig, ty processionen var ordnad och skulle sätta sig i gång.

Amant och Tott blefvo skilda af en hel människobölja, som vältrades
tillbaka mot slottsväggen likt svallvågen efter ett jätteskepp. Man
trampade hvarandra och skrek, men missljuden öfverröstades dock af
jublet och igenkänningsropen.

Där var riksskattmästaren med rikets stora silfvernyckel, hvilken väl ej
nu vaktade om så stora skatter i Eskils gemak, där stapplade
rikskansleren fram, medtagen efter sin sjukdom, men dock trofast bärande
riksäpplet. Hans min var ej glad. Månne han varslade maskgångar i den
ädla frukten. Snäll och hyggligen, utan alla braskande later, kom
fältmarskalken Gustaf Horn med spiran, och den unge Jakob De la Gardie
bar höfviskt svärdet i sin blinde fars ställe. Den som likväl näst
rikskansleren tilldrog sig största uppmärksamheten, var grefve Per till
Visingsborg. Han höjde den guldglimmande kronan högt på det purpurröda
hyendet och blickade med stolt tillfredsställelse omkring sig, som hade
han velat visa folket, att makten alltfort hvilade tryggt i adelns
händer.

Framför drottningens vagn, hvilken förvandlats till en segerchar,
omgifven som den var af de förnämsta generalerna till häst, bar Magnus
De la Gardie riksbanéret. Gång efter annan sviktade det i hans händer,
och han var helt blek af ansträngning. När den lysande processionen
ändtligen, efter att ha färdats genom de förnämsta gatorna, stannade vid
kyrkan, drog han en djup suck af lättnad och skyndade att torka de
klibbiga svettpärlorna ur ansiktet.

När drottningen stigit ur vagnen, mottogs hon vid kyrkdörren af den
vördnadsvärde, blide ärkebiskopen Lennæus och af sin gamle, rörde
lärare, mäster Matthæi.

Till denne sin alltid lika käre förtrogne hviskade hon hastigt:

»Stode det i min makt, vände jag nu om och flydde till någon fredlig
vrå.»

Alltför väl kände Strängnäsbispen hennes vacklande, oroliga lynne;
hennes tankars ostadighet att förlikna vid pärlors rullande i en ask och
hennes räddhåga för att icke både vara och synas den första.

Mildt lade han sin hand öfver hennes, och hans ord andades tröst och
lugn in i hennes öron:

»Eders majestäts vänner tacka försynen för denna dag; och hela folkets
böner samlas omkring eder i hopp och tro. Svik ej eder store faders
minne!»

Kristina log, och hennes hvita ansikte bestrålades af detta varma, goda
leende, hvars värme dock ej kom inifrån, ty omkring hennes hjärta var
kallt, och hennes vilja räckte ej till att bannlysa den känsla af
ödslighet, som behärskade henne.

Portarna föllo igen efter de sista kröningsgästerna, och folkmassorna
utanför stirrade med ögon ännu alltjämt bländade af den oerhörda prakten
mot sin gamla bykyrka, som de äldsta stockholmarne ännu kallade den,
fastän den på senare tider fått ett vida förnämligare namn.

Det var dock föga hugnad att betrakta de drakar och troll, som från
foten upp mot tornspiran tycktes belägra kyrkan, och de tröttnade
snarliga på detta enformiga tidsfördrif.

Otåligt knot öfver den långa gudstjänsten hördes från flera håll, och de
djärfvaste försökte klättra upp på muren och titta in genom fönstren.
När de motades ned af vakten, uppstod gräl och handgemäng. De värsta
orostiftarna fördes bort att sättas i häkte, men åt dem, som bröto sig
in i en vinkällare vid Skomakaregatan och öppnade sprunden på alla
tunnor, gjordes intet. De ville dricka drottningens skål, och ett godt
rus hörde en ärlig fest till.

Skrålande röster tjöto därnere bland de flödande ankarna de ord, som de
läst på rådets äreport: »Så mycket skönt genom en enda,» och de förde
munnarna intill tapphålet, sparkande undan den, hvilken dröjde sig kvar
för länge.

Med söliga kläder och raglande gång blandade de sig sedan i vimlet.
Oredan växte, småbarn gräto af trötthet och olust öfver den långa
väntan, och uppviglare med hättan dragen långt ned öfver hufvudet och
den gråa kappan slängande om axlarna skymtade som flädermöss, hväsande
ett eller annat ettrigt ord mot regeringen, adeln och prästerna,
hvarefter de försvunno som uppslukade af jorden; och väl voro groparna
mellan de kullriga stenarna så djupa, att man näppeligen behöft förundra
sig öfver slik åtfärd, men dock syntes de grå knektarna mången som
hemska gengångare från de förskräckliga Brunkebergsröfvarna.

Ändtligen öppnades portarna till Nikolaikyrkans vapenhus, och det
glimmade och lyste från de många ljusen därinne under hvalfven som en
bakgrund mot processionens brokiga färgglädje.

Aldrig hade man i Sverige skådat slikt, och det var godt om gapande
munnar och ögon, som tycktes vilja falla, ur hufvudet.

Drottningen hälsade nu vänligt och gladt åt alla håll, innan hon steg
upp i sin förgyllda vagn, förspänd med fyra hvita, eldiga hästar, som
skrapade sina silfverskor mot gatläggningen, så att det gnistrade.

Men de måste gifva sig till tåls och gå fot för fot, ty framför
drottningens vagn red en mäktig herre i blått och gult, med kragstöflar
och hög gammaldags Johan den tredjes hatt. Ur en väldig pung kastade han
näftals ut kröningspengar bland folket, och alla rusade till, slitande
hvarandra i håret, rullande i smutsen, kämpande som svultna vilddjur för
att komma först till förrådet.

Ändtligen höll skattmästaren upp pungen och skrek öfverljudt:

»Den är tom! Den är tom, godt folk!» Och han kramade ihop den i handen.

Ett förtviflans skrik ljöd samstämmigt från en flock kvinnor, hvilka
kastat sig på knä, släpande sina lumpor efter sig i trasiga flikar. De
trängde sig så nära, att hästhofvarna hotade deras sänkta hufvuden, men
de märkte det ej.

Flämtande af ångest, med förvridna anleten lågo de där och tiggde med
röster, som rosslade af svält:

»Gif oss! Gif oss! Vi och våra barn ha lefvat på skogens bär och rötter
hela sommaren, men nu stundar det till vintern!»

Man kände igen de fattiga från Södra Malmens utkanter och ville köra
bort dem, ty de kunde föra både skörbjugg och annat ondt med sig, men de
jämrade så öfverljudt, att drottningen blef uppmärksam och sporde, hvad
detta skrän betydde.

General Wittenberg afgaf svaret:

»Det är hyenor från skogstrakten hinsides Sancta Katarina. De skola
strax jagas bort, eders majestät.»

»Hvad vilja de?»

»De bettla och trilskas, änskönt de höra, att skattmästarens pung är
tömd.»

»Den måste fyllas.»

Kristinas befallande stämma fordrade som alltid att genast bli åtlydd,
men det blef ej längre kröningspengar, som utkastades, utan mynt ur de
höge herrarnas fickor.

»Är folket nu nöjdt,» sporde drottningen efter en stund.

»Ja, eders majestät, nu är _folket_ nöjdt.»

Kristinas blåa ögon blefvo hotfullt svarta.

»I menar, att de goda herrarna af sexton anor ej äro det. Hvad mera?»

Hon kände i detta ögonblick varmt för de ringaste af sitt lands
inbyggare. Hon mindes de löften om lindrade skattebördor och bättre
lagskydd, hon under riksmötet gifvit, och hon sade sig, att hon skulle
infria dem; på hvad sätt det komme att ske ville hon ej nu bestämma,
allenast ett var henne klart: hon skulle göra sig älskad ock i den
torftigaste koja. --

Vid den lysande taffeln, hvilken gafs på slottet, och som samlade all
landets adel i en vidtfamnande krets, presiderade dock drottningen
huldare än någonsin, och innan gästabudet gick till ända, hade hon
gifvit bort ett halft dussin nya förläningar, lofvat höga ämbeten och
större vedergällning åt ett tiotal, samt med Stiernhielm och sin
dansmästare Beaulieu gjort upp idén till en allegorisk balett, hvilken
skulle kallas Parnassus triumphans och utföras af ett hundratal
personer.

Som ett barn gladde hon sig redan på förhand åt denna lysande,
spirituella lek och började dela ut rollerna med en ifver, som det gällt
utarbetandet af en viktig regeringsform. Till Stiernhielm sade hon
leende:

»I har mitt kungliga ord på att få begära hvad eder lyster för en
passande text» och Beaulieu lofvade hon ett tusen dukater för
arrangemanget.

Det dansades och dracks på slottet, ständerna trakterades på riks- och
matsalen ur kök och källare konungsligen och härligen.

Det dansades och dracks ute i staden. Vinet i springbrunnarna sinade,
och af den dråpliga kröningsoxen fanns allenast några benknotor kvar,
som skabbiga, herrelösa hundar drogo undan till sina hålor.

I gränderna kring Smedjegatan och nedåt Norreport gick det vildt till.
Det förtaldes, att bartskäraren hela nästa dag fått bruka all sin flit
för att förbinda sårade, och det vattenflöde, som från öfversta huset i
Sanct Laurentii gränd ned till det sista på morgonen sköljde af gatan
medels ett utslaget ämbare ur hvar port, var så rödt af samladt blod,
som om ett nytt blodbad anställts under natten. Man räknade ock ett
tiotal döda, funna i Slottsgrafven och annorstädes.



                                   X.
                             Junker Arnold.


Mäster Christophers i Fors unga dotter, den fagra Märta, stod midt i
solskenet på förstugubron. Hon hade nyss schasat fjäderfäna från
blekeplanen, där morkärs hela tvätt var utlagd till torkning, och lutade
sig nu med de mjälla, runda armarna bakom nacken och ett håglöst
välbehag i hela sin vidjeslanka kropp.

Prästgården låg icke långt från landsvägen, och Märta hade försport, att
en hög herre i dag skulle draga förbi med sitt följe. Hon hade också
redt sitt hår med särlig omsorg, och de tjocka flätorna glittrade som
sammanspunnet guld och silfver. Kransen af röda rönnbär, som hon lagt om
hjässan, när hon återvändt från fälten med farkär, hade modern strax
tagit af och förklarat, att slik fåfänglig pynt hörde den onde till.

Herr Christopher däremot hade lett helt godmodigt och förmenat, att
värre synder fällan funnes i världen. Men morkär kastade de stackars
bären i brunnen, där de summo som heta trollögon på den blanka, mörka
ytan.

Unga Märta fann den ärbara schaletten, hvilken täckte hennes hals och
barm, alltför varm och knöt upp den, så att den hvita huden fick
erforderlig svalka. Sedan gick hon långsamt öfver den gräsbevuxna,
kringbyggda gårdsplanen och ut i yttre porthvalfvet, hvarifrån man hade
friare utsikt.

Det närmade sig Brittsommar, och dagarna voro korta, men sällspordt
vackra. Ljuset dallrade uppe i luften som en osjungen men fast ljuflig
melodi. Öfver björkskogen låg en gråviolett varmdis, som kom de hvita
stammarna att likna mystiska huldror med fladdrande, gulröda lockar, och
längre bort, där furuskogen drog sitt breda bälte som en mörk
sammetsgördel kring en metallblå, alltför stilla insjö, flöto dimmorna
ihop med luften och formade sig till vågiga bergtoppar.

Märta såg ej stort till den omgifvande fägringen. Hon hade skådat dessa
milda, blåa sjöar, dessa tysta, gröna skogar, dalarnas djupa frid och
bergens majestät, ända sedan hon var barn. Hennes längtan hade under den
flydda sommaren fått vingkraft, och hon trådde efter att snarliga få se
mera af världen än denna ensliga bygd.

Hon fördjupade sig plötsligt i minnen, allt medan hon blickade utåt
vägens slingrande linje. Där i kröken hade den tunga karossen vält med
de höga herrarna, och hertig Adolf Johan, hade skrikit och jämrat
öfverljudt, änskönt han undsluppit allenast med en skråma i handen, som
morkär strax läkte samman med fnöske.

Värre stod det till med den unge junker Messenius. Han hade blifvit illa
klämd och måste bäras till prästgården, där man en tid lång pröfvade
allehanda för att behålla honom vid lifvet.

Hertigen kunde ej bida tills junkern blef frisk utan begaf sig efter ett
par dagars rast bort med sitt följe, sägande, att denne kammarsvennen
hans näppeligen skulle sakna något i så välvårdadt hus. Dock varnade han
herr Christopher för att släppa denna fjäril ut i sin rosendelund, ty
han skulle sannolikt då i kärlig yra kyssa den dejligaste rosens kind
blek.

Märta gned ofrivilligt sina skära kinder och log öfvermodigt. Hertig
Adolf Johan torde fuller förgätit, att rosen ock har törnen! Och hur
fagert junker Arnold än lade sina ord till sin unga vårdarinna, ej hade
hon flytt honom sitt hjärta, men väl sitt öra. Han förtalde i rika
bilder om hofvet och de lysande fester, hvilka han bevistat. Han beskref
damernas prunkande klädningar och kavaljerernas sirliga skick, så att
orden slutligen ringde som lockande silfverbjällror för henne, och hon
kunde ej sofva om nätterna utan smög sig ut ur kammaren, där hennes
moder och pigorna njöto ostörd hvila efter dagens enformiga id. Ut på
svalen hade hon gått och ställt sig, där hon kunde se längst och vidast,
där inga berg och inga träd skymde utsikten, och så fylldt var hennes
sinne af inbillningar och syner, att hon tyckte sig skönja den stora
staden i fjärran. Och rundt om den lågo adelns gårdar, bredda som rika
smycken på ett mantelbräm. Där gick nu dansen lusteliga i de ljusa
nätterna, där färdades drottningen med hela sitt lysande följe, och
hvarje dag lektes en ny lek, tändes ett sagolikt fyrverk, skämtades och
älskades i bousqueernas dunkel.

På morgonen voro hennes tankar alltfort tunga af vakna drömmar, och hon
satt stum vid frukostbordet, där gästen, efter att under sex hela veckor
ej ha kunnat lämna sin kammare, ändtligen också tagit plats.

Farkär och han talades ej stort vid. Men dock förmärktes det grant, att
deras meningar slöto sig till hvarandra i godt förstånd, och skarpa
föllo junkerns ord om landets stora nöd och drottningens slöseri. Herr
Christopher nickade mest med slutna läppar, men han satt likväl med
vakna ögon och tankar som vaktade han en brasa, hvars värme han ej ville
undvara. Hotade elden att slockna, kastade han djärft och hastigt in en
brand.

Stum satt hon ock i väfkammaren, där hon förr plägat muntra dem alla med
sina glada visor, och Maja väfverska menade, att jungfru Märta gått
öfver älfvegräns en månskensnatt, och då fått sitt lustiga mod
borttrolladt.

Men alltfort grodde längtan inom henne; den växte sig högre och starkare
än rågen och kornet på hennes faders fält, och hon lyddes allt villigare
till junker Arnold, föga aktande på att hans ögon sökte hennes läppar,
som biet drages till den söta, honungen.

Aftonen innan han drog bort hade han sökt henne i björkdungen nedanför
berget, och han hade tiggt henne om kärlek och trohetslöften under
knäfall och tårar. Han hade synts henne fast ömklig, och helst skulle
hon afspisat honom med hårda ord, men hon hoppades, att han genom sin
fader eller sin forne herre, hertig Karl Gustaf skulle kunna förmå
drottningen att taga henne upp som kammarpiga, och hon lofvade honom med
strålande ögon och sina läppar frestande nära hans, att komme han åter
med det hugnesamma budskapet, att drottningen åstundade hennes
underdåniga tjänster, skulle han en dag få föra henne i brudstol.

Han genmälde bittert, att de storas gunst ej var mycket värd och att
hofvet vore en stinkande pöl af sinnenas orenhet, fastän det på afstånd
kunde te sig lysande och präktigt. Hvad han förtalt henne om de
glänsande festerna hade icke varit ämnadt som loford åt kungahuset och
adeln, tvärtom hade han velat afskräcka henne från detta Gomorrha. Hans
fader och hennes fader kände det båda nogsamt, och intet godt hade de
att mäla om rikets stora. Drottningen själf trädde på blomster så
giftiga, att hon blifvit sjuk både till själ och kropp af deras fräna
doft.

Men Märta hade endast skakat på hufvudet och vidhållit sin önskan. Så
drog han åstad, blek som han kommit och med ett nytt sår -- törhända
mera svårläkt än det förra.

Allt detta hann Märta tänka utan att låta sig störas af morkärs röst
från brygghuset, hvilken kallade henne till hjälp med dragning af de
torra kläderna. Hon makade sig allenast längre in mellan två utskjutande
bjälkar och hukade sig ned, när en af de utskickade pigorna närmade sig
hennes gömställe.

I dag på morgonen hade hon genom en gammal gubbe, som plägade gå med bud
mellan gårdarna, erhållit en liten breflapp, hvars korta innehåll fyllde
henne med djärfva förhoppningar. Där stod:

»Hertig Adolf Johan drager denna dag förbi på jakt och tillstädjer en
sin ringa tjänare att töfva en dag hos herr Christopher, icke anande
annat än att tacksamheten gifver anledning till detta besök, men I
allena må veta, att jag kommer i ärenden, som förebåda stora ting.»

Märtas tankar gingo ej utom den krets, där hennes eget jag utgjorde
hufvudpersonen, och därför klappade hennes hjärta hårdt af otålighet och
glädje att snart få del af den ynnest Messenius säkerligen för henne
utverkat. Han hade måhända öfvervunnit sin hätskhet mot rikets främste,
när han nu i hufvudstaden fått träda dem närmare, och dessutom längtade
han fuller osägligt efter att få henne till Stockholm, där det väl kunde
gifvas tillfälle för dem att byta ord och blickar.

Mera ärnade hon icke unna honom; sin kyska fägring skulle hon förvisso
skänka ståtligare kavaljer än junker Arnold, kungasmädarens soneson.

Ett dammoln och genom detta glimmandet af blankt seltyg kom jungfru
Märta att spritta till. Hon tog ett språng framåt och skuggade med
handen för ögonen. Dessa vidgades och mörknade, när blodet svallade upp
mot de jämna tinningarnas fina blåa ådernät.

Nu urskilde hon en hög karet, och i tankarna såg hon äfven det pfalziska
vapnets små sneda brokiga rutor på vagnens bukiga väggar.

Hästarnas hofvar dånade genom tystnaden. Där var ryttare och tross och
sist ett väldigt koppel af skällande hundar. Jungfru Märta sträckte sig
på tå, men hon visste ej af, att hon jublade högt och höjde de hvita
armarna.

»Flicka är du från vettet! Står du här och åbäkar dig för
landsvägsriddare!» Märta ryggade skrämd tillbaka.

Det var morkärs barska röst. Hon hade till slut gifvit sig ut att söka
sin lata dotter, och när hon nu fann henne midt i porten, där en sedesam
tärna platt intet hade att beställa, blef hennes skarpa ansikte gult af
förtret, och hon höjde handen till slag.

Men den sänktes ånyo, ty det granna följet var nu ånyo helt nära, och en
ung junker med grön sammetsjacka och med hvit fjäder i hatten hoppade
ned från en af vagnarna, trots att denna var i full fart.

Af hela den lysande synen: hästar, vagnar, kavaljerer, syntes snart föga
mera än ett dammoln, men framför mor Beata och hennes dotter bugade en
ung man med handen på hjärtat och de stora, svartbruna ögonen oafvändt
riktade på den fagra Märta.

»Men det är ju junker Arnold, hvadan kommer I,» sporde mor Beata häpen
och föga välkomnande.

»Jag var med jaktföljet men erhöll orlof för att besöka prästgården,»
svarade Arnold med snabb, skiftande stämma, hvilken förrådde hans
känslors heta lopp.

»Guds frid med eder, unge herre! Stig in och vederkvick eder med hvad
ett prästatjäll i dessa fast bedröfliga tider förmår bjuda,» sade fru
Beata vänligare, under det hon dock sneglade på dottern som för att få
veta, om de unga hemligen lofvat sig åt hvarandra.

Men Märta föreföll oberörd. Väl bjöd hon med glad värme junkern sin
hand, men hon drog den brådt till sig igen och gaf alldeles icke akt på
hans ömma blickar.

Herr Christopher kom nu äfven till och sporde ifrigt:

»Länder I från Stockholm, unge herre?»

»Ja,» genmälde Arnold kort, och det föreföll, som slöte han läpparna så
fast för att hindra en hemlighet att glida öfver dem.

»Då medför I väl märkliga tidender från det så hastigt sammankallade
riksmötet?»

»Ja, för sann, herr Christopher. Har I ej hört därom, torde I finna dem
mäkta besynnerliga.»

»Jag har intet hört. Ryktet flyger ej så snabbt genom sjumila skogar.
Träd in i min kammare, junker! Märta ställer nog för oss ett stop af det
tyska ölet, som mor bryggt efter salig Banérens uppskrift. Han var en
fältherre af rätta sorten, förstod både att dricka och slåss och
likafullt vara hederlig karl. Hur är det det står under hans bild på
Läckö? Jo: 'Tu ne cede malis.' Det är kraftord, herre!»

Arnold Messenius nickade svagt, som hade han ej följt med herr
Christophers tal. Och när Märta lämnade kammaren, stirrade han efter
henne som fruktade han, att hon för alltid skulle bli borta ur hans
åsyn.

Hon återvände dock efter några minuter med det skummande ölet i ett
renskuradt, enrisdoftande trästop, så hvitt och blankt, att det var en
lust för ögat.

Sedan herr Christopher nickat ett vänligt tack till dottern, som med
händerna under förklädet stod kvar vid dörren, tog han andaktsfullt fram
ur det stora reseschatullet i spiselvrån ett litet bleckskrin. Under
tystnad, som beginge han en helig handling, öppnade han skrinet och
plockade upp från dess botten några fula, brungula blad, torra och
skrynklade. I en kort pipa stoppades den sällsynta rariteten, och
ändtligen vände han sig till gästen:

»Af denna örten nicotiana ha vi ej ännu odlat stort här i landet. Rätt
väl skulle den sannolikt icke heller trifvas i vår kyla, men en utsökt
läckerhet är den försann, och fuller var det ett präktigt fynd, jag som
fältpredikant kom öfver, när detta skrin föll i mina händer.»

När pipan med Märtas tillhjälp blifvit stoppad och tänd, slog herr
Christopher sig ned i sin läderklädda karmstol, kredensade ölet och
makade därpå stopet fram till junkern.

»Drick, unge vän! Det synes mig, att edra läppar torkat samman.»

Arnold tog sig en försvarlig klunk, men när han skulle sätta stopet
tillbaka på bordet, darrade hans hand så, att ölet skvalpade öfver och
stänkte mörka droppar rundt omkring.

Märta skrattade högt och försmädligt, men sade intet. Blodet sköt upp
som en hotande molnvägg på Arnolds bleka ansikte, och han mumlade:

»Skön jungfrun beler min otymplighet att handhafva dryckeskärlet, men
hon må veta, att jag denna sista tid så flitigt brukat pennan, att mina
fingrar stelnat.»

»Såå,» genmälde herr Christopher i dotterns ställe. »Träder I i eder
herr faders fotspår och skrifver oss en ny, märklig Scondia illustrata
törhända?»

»Hvem vet? Märkligt nog torde mitt verk få kallas, och mina fäders andar
ha icke öfvergifvit mig. Jag har känt dem lefva upp inom mig ända från
gamle mjölnaren Johan Tordsson.»

Den unge junkern högg utan att själf märka det sin daggert gång på gång
så hårdt mot bordskifvan, att långa skåror uppstodo. Ögonen höll han
sänkta som för att bevaka deras blick, men draget kring den skägglösa
munnen förrådde en själsupphetsning, hvilken endast med yttersta möda
lät sig kufvas.

Nästan lurande betraktade Märta honom, men utan att bli klok på hans
sinnesstämning. Synnerligen glada budskap tycktes han ej ha att mäla.
Mulen drog hon sig tillbaka och styrde stegen nedåt brygghuset, där hon
snart gjorde all sin flit för att dymedels blidka morkär.

»Nå,» sade herr Christopher, när de båda männen blifvit allena.

»I menar ...?»

»Jag menar: förtälj nytt! Därför sitta vi här.»

Arnold betänkte sig ett ögonblick; det föreföll, som om han i tankarna
afskilde, hvad han ej nu ville bruka, innan han svarade:

»I vet väl, att drottningen ärnar nedlägga regeringen!»

»Hvad säger I!» Herr Christopher spratt till.

»Dagsens sanning! Det talet är i hvar mans mun.»

»Och I kan borga för att det icke är löst krut, afskjutet att skrämma
kråkor med?»

Denna gång tog Arnold oombedd stopet och höll det så länge för munnen,
att herr Christopher fann rådligast draga det till sig, innan det kom
med bottnen upp.

»Kärt se, att I gör mig besked, herre, men dock åstundar jag först svar
på mitt spörsmål: Är det sant, att drottningen denna gång står fast vid
sitt ord? Eljes plägar hon lofva i öster och bryta i väster.»

»Så är hennes sed, men nu äger hon snart intet annat att förpanta eller
sälja än skatterna i sitt tafvelgalleri. Rundt omkring henne tassar
folket som utsvultna vargar, och det töfvar icke länge, förrän hon ej
heller kan ställa adeln tillfreds, då det nu är hon, som måste be dem om
stora lån. Att hon sedan förbrukar dessa på lysande fester och till
slösande gåfvor åt utländska gunstlingar är allom bekant.»

Herr Christopher knackade askan ur piphufvudet.

»Ja, Gud bättre! Hon blir alltfort mer en nyckfull kvinnsperson än en
pliktkär drottning. Men rådet har säkerligen icke tillstadt henne att
lämna tronen. För dessa goda herrar är hon Gustaf Adolfs dotter, och de
förmärka ej, att glorian bleknat omkring hennes hufvud. Och pfalzaren,
han är för sann alltjämt lika saktmodig och bidande? Man skulle kunna
tro, att han först ville pröfva halten af kronans värde, innan han satte
den på sitt hufvud.»

»Hur pösande den pfalziska öfverläppen ter sig, icke sväller den af
äfventyrslust eller ifver, däri har I rätt,» genmälde junkern, »och det
spörjes, att han vägrat taga Sveriges tron i besittning, så länge
Kristina är vid sina fulla krafter. Men begynner den gyllene klenoden
ofvan kruthornsnäsan vackla, skyndar han dock troligen till för att
hindra skatten från att falla i smutsen.»

»Möjligt! -- Men mig synes det sannolikare, att drottningens triumfvagn
ånyo förspännes med ett adelsspann, hvilket drar henne upp till tronen,
där de stora ha nytta af henne. Gamle rikskansleren skulle törhända ända
sin bana rätt så afdankad, om icke hennes vilja längre blefve det vapen,
mot hvilket hans sluga statsmannakonst till egen båtnad fäktade, och
grefve Magnus måste fällan sänka hufvudet, om han ej ville ha det hugget
af, så hatad som han mångenstädes gjort sig.»

Herr Christopher teg tvärt, ängslig öfver att ha talat bredvid munnen.
Utan att vilja det hade han förkunnat alla den stränge herr Terseri
domar, och slikt tal kunde lända till mycket men, om hans gäst -- som
han förmodade -- fann orden sötade ackurat efter hans gom. För att
genast få ett afbrott i samtalet föreslog han junkern, att de skulle se
sig om i apelgården, där ännu någon frukt hängde kvar på träden att
solvärmas under dessa förunderligt blida Brittmässedagar.

Arnold följde utan motsägelse, och ej heller tycktes han vara angelägen
att upptaga det nyss lagda ämnet. Som en drömmare vandrade han fram på
de gulnade gräsplanerna och lyddes förströdd till herr Christophers
lofprisande af sina päron- och äppleträd, hvilka han själf satt och
vårdat.

Med det kraftigt formade ansiktets hårda drag blidkade af vänliga tankar
stod han där och jämkade kalotten tillrätta. En gren hade nyss djärfts
lyfta den; men som om grenen varit ett litet kärt, odygdigt barnafinger,
log herr Christopher åt tilltaget.

»I är mig en tystlåten kamrat,» vände han sig nu till Arnold, »har I
något på hjärtat, så sjung ut det. Ungdomssorger och fåglar trifvas
slätt i bur.»

Arnold märkte, att den sträfve kyrkoherdens ton blifvit faderligt
vänlig, och han besinnade sig på, om han borde yppa för honom sina
känslor, bedjande om hans förord till Märta. Men orden ville icke öfver
hans läppar. Han fruktade att blifva tillbakavisad; han, en Messenius,
hade föga att hoppas i det land, där den store Gustaf Adolf låtit hans
farfader dö i fängelset och hållit hans far fången som uppviglare i
fjorton långa år. Själf var han aflad i en fångkammares unkna luft, och
hans barndom hade fyllts af dystra syner.

Per Brahe hjälpte Messenius ur hans nöd och sände honom med hustru och
barn till Stockholm, men det onda som konungamakten under tvenne
släktled föröfvat emot dem, hade slagit rot och växt till en bitter ört
i deras sinnen. Också hos honom, släktens yngsta telning, grodde den
kraftig och länade hans tankar ett frätande gift.

Långsamt och trefvande svarade han:

»Haf tack för eder godhet, herr Christopher, men det som tynger mig
lärer allenast framtiden kunna aflyfta.»

»Och hur tänker I eder den?»

Arnold undvek sin värds forskande blick och mumlade:

»Det har jag näppeligen fullt klart för mig.»

Nu förstod kyrkoherden, att junkern var här på lönlig giljarefärd till
hans dotter, men däraf skulle bli intet. Så vänt blomster finge ej
sättas i slik jordmån. Dock ville han ej alltför tvärt visa den unge
vintervägen, ty han kom till den ensliga prästgården med tidender,
hvilka eljes så sent förnummos, att de redan tillhörde det förgångna.
Och hans Märta var klok; hon skulle säkerligen låta varna sig.

När han efter middagsmåltiden ett ögonblick blef allena med dottern,
lade han händerna på hennes skuldror, såg allvarligt på henne och
sporde:

»Min dotter, hvad är junker Arnold för dig?»

Märta studsade.

»Har han bedt farkär att spörja mig därom?» frågade hon, och de röda
läpparna logo spotskt.

»Nej, jag vill veta det.»

Frimodigt blickade Märta upp, och ingen varm rodnad varslade om
kärlekens feberhetta. Lugnt genmälde hon:

»Jag är rädd, att mitt svar ej likar dig, men sanningen må dock sägas:
han är -- en trappa, som mina önskningar vandra på och som jag skall
förglömma, så snart jag hunnit upp.»

Herr Christopher kysste sin dotters hvita panna, men han ville ej med
ord tillstå, att han gillade henne. --

När månens hvita, kalla ljusflod rann ut öfver prästgårdens svarta tak
och gråstensmurar, smög sig en smärt gestalt fram mellan örtagårdens
blomsterbäddar, där de flesta örterna redan gått till ro för den långa
vintersömnen. Från buskar och träd utbredde sig väldiga skuggor, och där
lindarna böjde sig samman till ett hvalf, hade månen ännu ej letat sig
fram, utan lämnade den breda allén, som skilde örtagården och kålgården
åt, i becksvart mörker.

Men den sena vandrerskan skrämdes hvarken af mörkret eller ufvarnas
skrän i trädtopparna. Raskt gick hon framåt, och sandens lätta
knastrande under hennes fötter ljöd som svagt knäpp på kastanjetter.
Själfva svajet af hennes korta, röda kjortel tycktes förkunna lifsmod.

Hunnen ut ur allén, stannade hon midt på en dallrande månspång. Nu
skönjdes tydligt hennes fagra anlete och de silfverguldblonda flätorna,
som virade sig kring hufvudet likt ett diadem.

Från bänken under den stora hängbjörken reste sig junker Arnold snabbt.

»Märta,» hviskade han lidelsefullt, och tog så häftigt ett språng in på
månspången, att denna brast itu under hans slagskugga.

»Jag har bidat eder så länge,» for han fort. »Mitt hjärta är sjukt af
längtan. -- Vill I stilla den?»

Hon trädde helt nära honom och sade med sin klara stämma, hvilkens rena
klockklang ringde alla hans tankar samman till gudstjänst i kärlekens
tempel:

»I vet, hvilket villkor jag ställt. Kan I uppfylla det? Var det detta I
ville säga mig, när I kallade mig till hemligt möte?»

»Ja,» svarade han förvirrad, »ja väl. Jag vill blotta mitt inre, mina
planer och min sträfvan för eder, men gif mig först ett enda fattigt ord
af ömhet! Släck min brännande törst med en enda droppe ur hoppets
bägare, låt mig --»

Han ville lägga sin arm omkring henne, och hon såg kysslustan glöda på
hans stora, alltför röda mun, hvilken liknade ett blödande sår i det
hvita ansiktet. Hastigt stötte hon honom ifrån sig och utbrast hårdt:

»Tag eder i akt för slik vandel. Jag är icke eder trolofvade och icke
heller en af dem, som nattetid tillstädjas att till höge herrars
förlustelse leka frillolek. En ärbar jungfru är jag, kommen hit allenast
för att höra, om I fört min talan och låtit mina önskningar nå
drottningens öron.»

»Drottningen,» eftersade Arnold harmset, »med henne och hennes hof torde
det härefter ej vara mycket bevändt. Hon är armare än en odalbonde, ja
än den simplaste knekt, och då hon ej äger så mycket penningar, att hon
kan betala sulorna på sina skor eller brödet på sitt bord, utställer hon
till hofbagare och skomakare adelsbref för att med detta diplom stoppa
dem munnen till, när de kräfva betalning för sitt arbete. En slinka är
hon, som bedrifver ett lättsinnigt och slösande lefverne, och godt hade
det varit för allt folket, om hon ej, som nu skett, tagit sin
tronafsägelse tillbaka.»

»Det nämnde I ej för min fader,» sade Märta, som genom herr Christopher
fått del af samtalet mellan honom och junkern.

»Nej, ty då skulle jag ock gifvit honom nyckeln till min hemligaste
plan.»

»Och den nyckeln vill I allenast förtro mig,» inföll Märta, smidigt
lutande sig emot honom.

»Icke heller eder -- skön jungfru. Men så mycket må I veta, att jag
snarliga skall bli en rik och mäktig man. Jag skall ställa mig så väl
med hertig Karl Gustaf, att han aldrig förgäter mig. Hans tacksamhet
skall lysa mig hela min framtidsled som en strålande stjärna --»

»Detta angår ju alls icke mig,» afbröt Märta, »jag vill veta --»

»Det angår eder för visso, hulda jungfru. Som ädel fru skall I en gång
träda fram i hofvets salar. Min hand skall leda eder, då vorden så
stark, att I icke mäktar slita eder lös -- törhända icke heller åstundar
det.»

»Är det sant, att I har medel att vinna hertigens gunst?»

»Jag ger min kärlek i pant för sanningen af mina ord, och så mycket må I
veta af min hemlighet, att jag grubblat på den med eder ljufliga bild
beständigt för ögonen. Den har skänkt mig mod och förvissning om att
lyckas. Säg mig nu blott -- så att jag ej må svikta, när det stora
steget skall tagas -- får jag kalla eder min den dag jag ånyo står inför
eder, hedrad af furstlig utmärkelse?»

»Ja,» sade hon kort, »och till dess -- lef väl!»

Hon böjde hufvudet bakåt så tätt intill honom, att det nästan kom att
hvila mot hans skuldra, och hennes ögon lyste skimrande gröna som
lurande, tjusande kattögon.

Hon hörde ett vildt utrop af otämdt jubel och kände hans läppar mot sina
i en kyss, hvilken tycktes suga till sig hela hennes varelse. Sekunden
därpå hade hennes fasta händer skjutit bort honom.

»Nu har I vigt mig till verket,» flämtade han, »nu rädes jag intet. Lef
väl, du jordens fagraste mö! Jag bidar icke morgondagen, utan tager
redan i denna timme en häst ur din faders stall. I morgon kan I hämta
honom åter vid närmaste skjutshåll.»

Hon nickade stum och reste sig. Han ville än en gång taga henne i sina
armar, men hon afvärjde det och skyndade upp mot huset.

På svalen stod hon sedan och hörde en häst trafva bort i den tysta
natten. Hofvarna dånade som jämna, bråda hammarslag genom skogen, och
Märta blef plötsligt hemsk till mods. Månne junkern varit besatt af den
onde? Fast underligt var hans tal och hans andedräkt het som eldslågor.

                   *       *       *       *       *

Det var aftonen före Lucia, och i Stockholms borgarekök doftade det af
färskt hvetebröd, hvilket bakats till s. k. Lussekattor. Husens unga
döttrar hade ock stor brådska att binda Luciabrudens krona af lingonris
och att fästa i den långa, smala ljus. Den hvita slöjan bredde de
försiktigt öfver kammarens stora bord, där den svepte sig som tät
spindelväf omkring hörnen och hängde ned mot golfvet. Den vida kjorteln
och skjortan pöste bakom sängens sparlakan, och glada flickögon blickade
tidt ditin på denna ståt. I morgonväkten skulle den tagas på och med den
en lång dags festglädje. Luciabruden var ju förebudet till julen. Ända
från kristendomens äldsta tider hade denna natt högtidlighållits, och
det gick många sägner och skrock om den, men alla varslade de godt, alla
talade de om ljusets seger öfver mörkret.

I adelshusen frågade man emellertid föga efter Luciadagen. Där bjödos så
många fester ändå, och man hann knappast återvända från ett nöje, förrän
man kallades till ett annat. Det var dock ej drottningen, som gaf detta
föredöme, änskönt hon med mycken ifver deltog i hvarje tillfälle till
förströelse från de mer än någonsin tyngande regeringsbördorna.
Messenius hade sagt sant, när han omtalade, att Kristina velat frånträda
kronan men tvungits att återtaga sin inför rådet gjorda afsägelse.

Men det fanns ingen handling, hon så bittert ångrade som att hon gifvit
vika för öfvertalningar, och det föreföll, som hade denna eftergift
brutit henne både till kropp och själ. Väl höll hon sitt till ständerna
gifna löfte att själf granska alla handlingar och att i rådskammaren
mottaga supplikanter och andra som hennes plikt var, men det förmärktes
granneligen, att de blå ögonens blick var sjuk och trött, och hyn hade
fått en gul, torr blekhet.

Hennes hälsotillstånd föreföll så oroande, att hennes moder, hvilken
denna tid vistades mycket i Stockholm, och hela hofvet uppmanade henne
att söka bot. Den franske läkaren Bourdelot hade också blifvit
efterskrifven, och på nyåret väntade man honom.

Till sin kära Ebba Sparre sade drottningen en gång:

»Stundom synes jag mig själf vara ett stycke virke, som snidas och
svarfvas af rådsherrarnas och folkets händer för att ändtligen formas
till en afgudabild, den de förgylla med sina egna dygder och sätta upp
på tronen att där tillbedja. Man vill ha mig sådan, att jag svarar ja
och nej i behaglig tid utan att blotta en egen tanke eller önskan. Detta
hade de visserligen väntat sig af den vårdnad och tuktan de gifvit mig,
men så lätt bearbetad är jag dock icke. Jag känner min klokhet; den är
en gåfva af Gud, och jag skall hålla den högt.»

Aftonen före Lucia hade drottningen, som hon plägade hvarje torsdag,
samlat sin förtroligaste krets af lärda till angenämt samkväm. Hon
älskade högligen sina jovialer, som hon kallade dem, och intet
ankvickade mera hennes nedstämda humör än dessa samtal, så rika på
snillrika infall och djärfva tankehugskott.

Det var icke ovanligt, att sammankomsterna höllos i drottningens
sängkammare, där alla dessa utländska lärde hade sin egen vrå likasom
hennes favorithundar.

Salmasius halflåg på en soffa, lättjefullt blickande omkring sig under
den svarta, rakklippta luggen.

Stiernhielm stod tyst vid spiseln, då och då makande om bränderna eller
kastande på ett nytt vedstycke. Medicus Du Riez och Trichet Du Fresne
sutto vid bordet midt i rummet; Freinsheimius höll sig bakom
drottningens stol och inlade då och då i det sprittande ordflödet ett
tungfotadt tyskt ord.

Kristina hade förefallit ovanligt munter denna afton. Hennes höga,
obehärskade skratt ljöd oupphörligt, och hennes ögon glänste stora och
mörka. Hela hennes varelse njöt stundens tillfredsställelse så starkt,
att hennes eldiga liffullhet meddelade sig till och med åt den något
säflige Stiernhielm.

De fransyska glosorna kastades som fjäderbollar upp i luften, och
latinets plastiska form nådde sin fulländning hos dessa språkens
öfvermän.

Kristina gaf dock ej de lärda herrarna efter. Klart och flytande talade
hon dem till på båda de tungomål, hon älskade högre än sitt eget. Med
ett stolt och lyckligt leende mottog hon den beundran, som här
uppriktigt ägnades henne, viss att vara sin tids kunnigaste och af
försynen rikast begåfvade kvinna.

Hela föregående dag hade hon tillbragt på jakt, och när hon nu förtalde
om sina äfventyr, syntes hon dem alla en tjusande Diana lika mycket som
en djupögd Minerva.

»Hyser eders majestät aldrig fruktan för de stora, snöiga skogarna, där
björnarna lära gå som herrar i eget hus,» sporde Du Fresne, lätt rysande
efter drottningens lifliga framställning.

Kristina skakade de ljusa lockarna och skrattade bullrande:

»Nej aldrig, monsieur! Björnar i egen päls och på fyra fötter skrämma
hvarken mig eller min bössa, och dessutom kan I vara säker på att mina
skogar ha flera harar än björnar. Dessa små kräk lägger jag dock alltid
ned i språnget, ty det tycks mig vara en fast ömklig syn att se dem
sitta inringade, darrande för sina arma lif.»

Salmasius inföll:

»Slika harstackare möta vi dagligen ända uppe i slottstrapporna. Det är
således deras ömkliga min, som vållar, att eders nåde lämnar dem i
fred.»

»Ack, min vän, låt mig slippa tänka på detta nu! För er alla, som jag
räknar som mina förtrogna, vill jag tillstå, att den dag snart skall
stunda, då jag föga spörjer efter, om räfvar eller harar tassa i mina
fjät. Jag vill bli fri -- och jag _skall_ bli det.»

Hon böjde hufvudet med en triumferande rörelse, lydande en djärf impuls
att blotta sina innersta tankar. Kammartjänare och småsvenner voro
bannlysta från dessa samkväm. Stiernhielm hade sagt, att man kunde kläda
dörrarna med täckeligare målerier, och Kristina förstod vinken. Hon lät
uppsätta dyrbara gobelänger, som täckte gamle kung Göstas snidade
ekedörrar.

Nu gled emellertid gobelängen åt sidan, och grefve Magnus De la Gardie
inträdde oanmäld.

Ännu syntes spår af vägsmuts på hans höga ryttarstöflar, och den korta
andedräkten angaf, att han sprungit direkt ur sadeln hit upp. Med den
stora, rikt fjäderprydda hatten släpande mot golfvet trädde han fram och
gjorde en djup bugning för drottningen. De öfriga tycktes han icke
märka. Endast en högmodig, missnöjd blick hade han låtit glida öfver den
illustra samlingen, och hans ord till drottningen angåfvo, att hans
sedvanliga afund mot alla, som stodo henne nära, äfven nu fått makt med
honom.

»Eders majestät är törhända alltför nära Olympen, för att värdigas
lyssna till en ringa dödlig, hvilken af sin ödmjuka vänskap förmåtts att
träda inför eder med de obehagligheter, hvilka tyvärr höra jorden till.»

Han kysste hennes vänligt framsträckta hand och förblef höfviskt stående
framför henne, så att han vände ryggen åt de andra.

»I är alltid välkommen,» sade Kristina varmt. »I har töfvat länge på
Höjentorp denna gång. Familjelifvet börjar bli eder kärt.»

»Aldrig kärare än min drottnings närhet.»

»Och dock har I denna vinter försakat den öfverhöfvan ofta, men på eder
skall aldrig sannas Salvii ord, att hofvet är som elden, för nära den
förbrännes man, för långt ifrån den fryser man ihjäl. Det vill med andra
ord säga, att alltför stor förtrolighet tar snabbt slut och alltför
långt afstånd alstrar glömska ...

Men sätt eder nu ned, min grefve! Drif bort Castor och Pollux från
bänken; de -- mina fyrfota favoriter -- få den plats, jag aldrig ärnar
gifva någon man: den vid mina fötter.»

Hennes hvita tänder lyste innanför de lifliga läpparna, och de kraftiga
händerna flögo fram och åter som stråkdrag genom luften.

De la Gardie hörsammade ej hennes uppmaning. Han yttrade med mjuk, ehuru
något upprörd stämma:

»Eders nåde, jag sade eder genast, att jag tyvärr kommer som en
fridstörare ...»

»Då får I strax afträda,» afbröt Kristina onådigt. »Jag vill i afton
vara glad med mina vänner, och det skulle varit mig kärt att inbjuda
eder till vår lilla tankebankett, men ärnar I sjunga klagovisor, må I
skyndsamligen draga hädan.»

De la Gardie mulnade. Detta var honom för starkt att höra i alla dessa
herrars närvaro, och hans röst blef den pockande statsmannens, när han
återtog:

»Mitt andragande tåler ej uppskof. Eders majestäts ära är angripen, och
hade den ej varit mig så öfvermåttan dyrbar, kunde det stått mig fritt
att sända en kammarsven med detta bref från arffursten.»

»Min ära -- hertigen -- hvad menar I?»

»Jag nödgas anhålla, att eders majestät täcktes aflägsna lyssnare.»

»Väg edra ord, grefve! Mina jovialer äro inga lyssnare; till tråkiga
statssaker låna de minst af allt sitt öra, men som nu i alla fall min
glädje är förstörd, bjuder jag eder godnatt, mina herrar. I stannar,
herr riksmarskalk.»

Så snart De la Gardie blifvit ensam med drottningen, lämnade han fram en
kort, siratlig skrifvelse från Karl Gustaf, och ännu ett annat konvolut,
adresseradt till hertigen.

När Kristina tog emot det sistnämnda, sade hon ironiskt: »Detta skulle
således innehålla attacken mot min ära.»

»Ja, eders majestät. Eder höge frände har gifvit mig sin nådiga
tillåtelse att genomögna smädeskriftens gemena innehåll, och jag brinner
af ifver, att få oskadliggöra den skändlige bakdantaren.»

Kristina vek upp det styfva pappersarket, och hennes blick gled
långsamt, snarare sorgset än vredgadt öfver de första raderna. Med ett
försök till skämtan sade hon:

»Törhända upptäcka vi här en ny Esopus, ehuru hans fabler ännu synas oss
ha en väl arm klädnad. Rimmen halta som afdankade dansörer.»

De la Gardie genmälde intet. Han endast iakttog henne, medan hon
fortsatte läsningen, och han märkte, att hennes ögon begynte blixtra af
vrede, och att harmen tände röda flammor på hennes kinder. Så småningom
började hennes händer skälfva, och när hon ändtligen slutat läsningen,
steg hon upp, kastade papperet på golfvet och ställde sig på det,
stampande i ursinnig upphetsning.

»Han ljuger -- ljuger,» skrek hon, och rösten blef hes och grof. »Fan
skall anamma hans syndiga själ och steglet hans eländiga kropp! -- Han
vågar säga, att jag förslösar all kronans egendom, att jag är en toka,
som allenast vill roa mig, att --» hon afbröt tvärt, tog ett språng fram
till De la Gardie och sporde flämtande:

»Hvad förmenar I om detta djäfvulskap?»

»Att det ej nog hårdt kan straffas.»

»Och hvad säger arffursten om det råd, som gifves honom: att eftergöra
Linköpings blodbad? -- Vänta, hvad var det mera? -- Nej, tag icke upp
det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen borde taga sig i akt att
komma till Stockholm. Fru Ebba på Jakobsdal skulle på min befallning ha
gift i beredskap att därmed förgifva honom. Och detta vågar man låta mig
veta! Jag ville se den skurken piskad blodig inför mina ögon --
rådbråkad, till dess hans lemmar fölle sönder och blefve till åtel för
fänaden i luften och på marken --»

Utmattad kastade hon sig ned på en stol och vaggade sakta fram och åter
med öfverkroppen, rof för en själsskakning, som blef henne fullkomligt
öfvermäktig.

»Vi skola göra all vår flit, att snarligen finna brottslingen,» lugnade
De la Gardie, som äfven blifvit namngifven i smädeskriften och beskylld
för stämplingar mot riket och arffursten.

»Ja, se till att I finner honom redan i morgon dag,» utbrast
drottningen. »Intet vare eder angelägnare än detta!»

»Eders majestät, jag har redan en aning om, hvem som är den skyldige.»

»Så säg fort!»

»Arnold Messenius.»

»Min salig faders gamle fiende?»

»Nej -- sonen.»

»Den unge. Han har ju näppeligen satt sin fot till hofs. Det vore ju
vanvettigt. Nej, I far vill. Visserligen är skriften en tankarnas och
formens vidriga surkart, men är det han, måste dock denna frukt ej ha
fallit långt från trädet. Låt kalla dem båda.»

»Skall ske, eders majestät.»

De la Gardie bugade djupt.

Kristina vinkade åt honom, att han skulle gå, men när han hunnit till
dörren, hejdade hon honom:

»Säg mig, så sant I är min vän, har jag något af de fel, man beskyller
mig för i denna skrift?»

Grefve Magnus tvekade icke ett ögonblick om hvilket svar han borde afge.
Hade han vågat vara fullt ärlig, skulle han ohjälpligt ha störtat sig
själf. Han sade med värme:

»Nej, eders majestät, som eder sanne vän säger jag eder, att _allt_ i
smädeskriften är uppdiktad lögn.»

»Mitt slöseri -- har I förmärkt det?»

»Jag har allenast sett eders majestäts konungsliga frikostighet, hvilken
gjort Sverige hedradt långt öfver dess gränser.»

»Min nöjeslystnad?»

»Eders nåde är en ung, lefnadsglad kvinna, som efter en lång arbetsdag
stundom tillåter sig en ringa förströelse, mycket till sitt folks
båtnad, ty det får då skåda sin i hela Europa berömda drottning.»

Kristina log vemodigt.

»Törhända är I för mycket min vän,» sade hon ironiskt, »men haf tack för
edra ämabla ord och nu -- lef väl.»

När dörren fallit igen efter honom, begynte Kristina häftigt gå af och
an. Den förhatliga pamfletten hade riksmarskalken tagit med sig, men hon
tyckte, att den bränt in ett märke på golfvet, där den legat, och hennes
fötter trampade denna fläck så tidt, som funnes där något att krossa
till stoftkorn.

Och dock hade vreden nu lämnat henne, allenast ångesten marterade henne.
Hon hade blifvit dömd! -- Hon hade fel, som en liten junker vågade syna
i sömmarna! Hon -- Kristina! -- hvilken som fyraårigt barn väckte alla
ständernas häpnad för sina lysande egenskaper. Som halfvuxen satt hon
redan på tronen, och i ödmjuk tillbedjan lyddes man till hennes ord.
Hennes lof hade sjungits dag från dag, så långt hon kunde minnas
tillbaka -- och hon skulle ha fel? -- Fel, som människor vågade peka
fingret åt! Inför Gud allenast ville hon stå till svars, han ensam
skulle vara hennes domare. Ve den af hennes undersåtar, som djärfdes
höja sig till henne, Herrens smorda! -- Och ändå -- när hon nu tänkte på
det straff, hon nyss så ifrigt velat nedkalla öfver den olycklige,
fylldes hennes sinne af ett varmt deltagande och ångerfull åstundan att
blifva kvitt ansvaret.

När hon var barn, hade hon tidt gråtit öfver Smedjegårdens fångar, och
helst hade hon velat öfva barmhärtighet emot dessa arma förbrytare, men
då betydde hennes röst intet. När hon själf kom till makten, förfor hon
i begynnelsen mildt, men brottslingarnas antal växte och var nu så
stort, att hon nästan dagligen den sista månaden nödgats underskrifva
dödsdomar. När skulle detta få ett slut? När skulle hon få mod att rycka
af den sista länk, som band henne vid detta land, för trångt för hennes
tankar, för kallt för hennes känslor och dock -- älskadt som arf efter
hennes höge fader.

Dessa seder och bruk plågade henne -- stora i mat och dryck, begifna på
kräsliga gästabud, men lata, när det gällde snillelekar, tröga till
tankar -- snara till knytnäfskamp! -- Och religionen! Hon stannade
plötsligt framför ett porträtt af Gustaf Adolf. Hennes fader hade stridt
för den och nämnt den en helig sak. För honom hade den nyktra, torra
lutherdomen fyllt hjärtats behof att närma sig Gud. Han hade varit man
och krigare, och hvarje hans dag var rik på planer till nya bragder.
Bibeln är en god bok för den trötte att lägga sitt hufvud mot, när
kvällen kommer -- ljus efter segern, lugn efter nederlaget, men dock
manande till ro. Men för henne -- kvinnan -- på en mans plats -- var den
ej nog. Hennes frysande själ kräfde annan värme, hennes ensamma hjärta
begärde hetare böner, och därför --

Hon föll på knä framför porträttet, och hennes händer famlade under den
vida koftan, tills hon fann ett krucifix, hvilket hon förde till sina
läppar.

»Fader, kalla det icke svek, om jag vill vinna min salighet på en annan
tro än din! Se mildt ned till din dotter och minns, att hon var ett
värnlöst barn, när du drog bort. I min moders famn har jag aldrig känt
hugnad -- och ingen närskyld har stått vid min sida som förtrogen och
vän. Bland främlingar har jag fostrats, bland främlingar lefver jag, och
till ingen utom Gud anförtror jag mina hemliga tankar. Men törhända går
min väg mot himmelen fjärran från din, store fader. Se icke illa på
detta! Fuller löpa de samman i evig klarhet en gång, om de ock här på
jorden te sig olika. Jag längtar efter frid, och jag skall söka den
efter mitt sinne. Inför din ädla skugga, o fader, tillstår jag oändligen
villigt, att det spröda redskap du lämnade i ständernas händer, icke
plöjer fädernas jord som sig bör. Svaga äro mina krafter, för högt spänd
min båge. Ditt folk förstår mig icke och blir icke lyckligt under min
spira, den är dem för mycket af scepter för litet af pekpinne i deras
handlingars abc-bok.»

Med pannan sänkt mot krucifixet låg hon kvar på golfvet, till dess kylan
genomisade hennes lemmar.

                   *       *       *       *       *

Man hade nu hunnit ända fram till den tjugonde december, och julstöket
var i det närmaste öfverståndet. Man begynte tänka på julklappar, och en
och annan af de mest köplystna sneglade ifrigt uppåt Stortorget för att
se, om ej stånden för julmarknaden snart skulle ställas upp.

De flesta hade dock mindre sinne än eljes för julens firande, ty
rannsakningen med den gamle och unge Messenius, som sades hafva stämplat
mot drottningen och regeringen, väckte så allmänt intresse, att till och
med borgarhustrurna läto ljusstöpning och svinslakt afstanna för att med
korsade armar sätta sig hos männen och lyssna till hvad de hade att
förkunna om denna märkliga händelse.

Den unge Messenius hade strax förklarat sig skyldig till författandet af
en smädeskrift; han hade äfven namngifvit de herrar af adeln och
prästerskapet, som gifvit klafven till den olycksaliga skriften.

Och i dag -- samma dag som marknadsstånden verkligen begynte rada upp
sig på Stortorget -- stod både faderns och sonens dom afkunnad för alla
att läsa på ett plakat invid skampålen.

Det hände icke ofta, att säljarna så i lugn och ro som nu fingo sätta
upp sina rariteter. Vanligen var snatteriet i full gång så fort varorna
plockades fram, men till och med karamellerna och pepparkaksgubbarna
ofredades icke denna dag. Allt folk strömmade fram till kåken för att af
någon läskunnig få sig meddeladt hvad där stod om missdådarna.

Bland de främsta var jungfru Märta. När herr Christopher kallades inför
domstolen, namngifven af junker Arnold som hans sagesman beträffande
riksstyrelsens åtgärder, hade Märta bönfallit att få åtfölja honom, och
nu stod hon här vid farkärs sida. Man hade intet kunnat företaga mot
herr Christopher. Under tårar och ödmjukliga bedyranden hade han nekat
till all gemenskap med den svarte syndaren, hvilken väl gästat hans hus
men aldrig synts honom värd ens ett godt ord. Och på sin ed blef han
befriad från tuktan.

Den fagra jungfru Märta hade fallit mycket af på denna korta tid. Hennes
spotska käckhet var försvunnen, och under ögonen löpte stygga, gråbruna
skuggor, tydande på hemliga kval. De röda läpparna hade bleknat, och ned
mot hakan var det första ålderdomsstrecket ristadt skarpt och djupt.

Med händerna hårdt tryckta mot bröstet läste hon junker Arnolds dom, och
hon brast ut i konvulsivisk gråt, när hon kom till orden: -- »då han
blifvit beträdd med en upprorisk, grof och ohörlig smädeskrift, hvilken
han själf uppsatt och skrifvit, hvarigenom mot hennes kongl. majestät,
hans kongl. höghet samt Sveriges rikes undersåtar tumult och uppror
kunnat uppstå; alltså kan han icke benådas, androm vanartigom till sky
och varnagel, straffas såsom en riksens förrädare och först mista högra
hand sin, sedan halshuggas och kroppen med hufvudet på fem stegel läggas
och handen sedan naglas vid kåken.» --

»Hvad gråter du för, flicka,» sporde herr Christopher och skyndade att
draga dottern med sig inåt Kinhästegatan.

Märta svarade så tonlöst, som hade hennes röst vissnat bort:

»Han lider detta för min skull.»

»Snack! Han lider det för sin onda gärnings skull. Du har intet med
honom att skaffa.»

»Jag frestade honom.»

Märta talade alltjämt med samma döda stämma, och hon gick framåt med
släpande steg.

Fadern inföll barskt:

»Tag dig i akt för känslopjoller, dotter! Man kunde eljes lätt tro, att
du fått denne usling kär. Och du har själf sagt mig, att han var ditt
hjärta främmande.»

»Den tiden hade jag fuller intet hjärta.»

»Så håll det ock nu i styr, att det ej bringar dig till kåken.»

Märta stirrade rakt framför sig.

»Där vore min plats.»

»Är du galen, tös. Har du blifvit förhäxad! Godt, att vi kunna färdas
hemåt snarliga, där blir du dig väl lik igen.»

Märta hörde honom ej. Hennes ansikte var hvitt som lärft, och huden
tycktes stelnad öfver kindknotorna.

»Farkär,» bad hon plötsligt, »för mig till slottet.»

»Hvad vill du där?»

»Jag vill tala med drottningen.»

»Hur skulle det gå till?»

»Spörj icke -- uppfyll blott min bön, så som du alltid förr plägat.»

Herr Christopher kände hennes iskalla hand famla efter hans, och han
hugsade en liten varm och mjuk barnhand, hvilken mäktat leda hans steg
efter sina barnsliga önskningar. Utan ett ord vände han, och snart stodo
de vid slottsporten. Vakten steg fram och begärde få veta deras ärende.

»Jag söker drottningen,» svarade Märta genast. »För mig till henne, det
gäller ett människolif.»

»Intet viktigare, unga jungfru! Slikt akta vi inte stort nu till dags,
men väl skulle jag släppt eder in för edra svarta ögons glans, om det
tjänat till något, dock må I veta, att drottningen dragit sina färde för
att jula på Örebro slott. Och väntas hon ej åter förrän efter Sancte
Knut.»

Märta stod stum. Aldrig hade vaktknekten skådat ett sådant uttryck i ett
ansikte. Han ryste och tänkte ömkande: För henne bär det väl af till
Danviken med ens! Han hade riktigt tyckt sig kunna se, hur förståndet
slocknade i de stora, vidöppna ögonen.



                                  XI.
                      Skräddaren i adelsfodralet.


Det var en underlig konung, som denna dag gjorde sin rond genom
Stockholm. Stora, skymfande folkhopar följde honom, hvar han färdades
fram, och på hans hufvud tyngde en glödgad järnkrona. Framför honom bar
den rödklädde bödeln hans spira, en stridsklubba med taggar, ett vapen,
som plägade kallas morgonstjärna. Den arme konungen med de vilda,
blodsprängda ögonen hade ock en storkansler efter sig, en rödskäggig,
groft byggd närkesbonde; de voro hufvudmännen för de vidt omkring
beryktade »morgonstjärnorna».

Massan skränade omkring upprorsmännen, hvilka nu skulle rådbråkas,
halshuggas och steglas, för att de djärfts visa sig uppstudsiga mot
regeringen och med klubbor och spjut trängt sig in på adelsgårdarna.

»Hvem har uppviglat det gemena packet?» undrade den förnäme köpmannen
Doulmet. Han stod utanför sin port och samspråkade nedlåtande med en
mindre betydande yrkesbroder, hvilken också skaffat sig bod vid
Västerlånggatan.

»Å, det spörjes, att det lär vara en förryckt piga från Dalarna, en
prästdotter,» genmälde den andre. »Hon lär ha blifvit galen, när unge
Messenius miste lifhanken -- kärlek förstås!»

»Skulle det törhända vara herr Christophers karska Märta, som ledt
upproret? Henne känner jag genom min fruga, som är barnfödd där på
trakten. Hon hade hett blod, den tösen, lät Maja-Karin förstå.»

»Jo, jo, och när sinnet är sjukt till. Undras mig, om drottningen sitter
och åser detta gycklet som ett litet divertissement från de lysande
värdskapen! Aj, aj, den kronan sveder förvisso kungens skinn -- hör, hur
han vrålar!»

Doulmet vände sig bort och mumlade:

»Det är en fast ömklig syn! Folket sliter ju deras kläder i trasor. Väl
måste de näpsas, men det är en vidrig plägsed att göra dem till föremål
för allsköns hån och spe. Näppeligen lärer det vara hennes majestäts
vilja, att hennes undersåtar skola fara så fram. Hon har alltid visat
ömhet för de olycklige.»

»Nämner I dem olyckliga, som bedrifver ond gärning mot sitt land och
dess lagar?»

»De äro allenast redskap i den pockande lågadelns händer,» påstod
Doulmet torrt. Han räknade bland sina kunder endast de förnämligare och
föraktade uppkomlingarne -- medan han väntade på adelsbrefvet.

Det långa, skräckinjagande tåget med förbrytarne i spetsen fortsatte
uppåt Sanct Laurentii gränd i riktning mot Stortorget. Flera af de
mäktiga adelspalatsen stodo redan öde och tomma, ty man befann sig i
juni månad, och de, som ej af regeringsärenden tvungos att stanna, hade
dragit till sina gårdar.

Solskenet tycktes flöda öfver i gränden och söka sig upp mot de branta
taken ända till de smala skorstenarna. Några hundar dåsade midt i
gatsmutsen och reste sig med ett vredgadt skall, när folket sparkade
till dem.

En katt sprang ängsligt jamande in i en mörk portglugg till ett
igenbommadt hus, olustig för råttfångst som för hvarje annan gagnelig
sysselsättning på denna glödheta dag.

Hennes majestät hade varit ute på ridtur till Valdemarsön eller, som det
nu allt oftare nämndes, Djurgården. Vid slottsporten hejdades hon af en
rasande kvinna ur hopen, som ville spå henne och skrikande trängde sig
framom kavaljerernas hästar.

»Eders höga nåde, hör mig! Jag känner alla människoöden,» kraxade hon
med hes och ändå gäll röst. »Gif mig den allra nådigaste hvita handen,
och I skall få att veta allt I åstundar.»

»Afspisa henne med ett piskrapp,» uppmanade Bourdelot, drottningens
nykomne franske medicus hennes unge gunstling Claes Tott. Denne skulle
intet högre önskat, men Corfitz Ulfeldt, den från sitt fädernesland
utvisade danske gesandten, hvilken Kristina hugnade med besynnerlig
mildhet, inföll ifrigt:

»Nej, nej, låtom oss lyss till hennes ord. Af barn och dårar läres
sanningen, och hennes majestät skall törhända finna förnöjelse i hennes
tal.»

»Näppeligen,» svarade Kristina högdraget, »men låt gå för en gångs
skull. Offra en riksdaler på upptåget, monsieur Ulfeldt. Min pung
tillstädjer icke slikt slöseri.»

Kristina räckte leende fram sin hand, som den sinnesförvirrade kvinnan
snabbt fattade. Med sitt smutsiga finger drog hon linjer kors och tvärs
i handens innersida och mumlade allehanda kabbalistiska ord. Slutligen
skrek hon högt: »Lifsens krona får I; den är af glödgadt järn som
morgonstjärnekungens! Aj, aj, höga drottning, den bränner fuller bort
den krona I nu bär.»

Kristina ryckte till.

»Tvi för dumt snack,» sade hon häftigt, men hennes kinder blefvo varmt
röda, och blicken fick något på en gång skyggt och lyckligt.

Claes Tott var nog djärf att infalla:

»Vår Herre och Luther månde vara storligen långmodiga, om de brådt hamra
den kronan färdig, ty för sann ägnar eders majestät dem föga flit. I går
i slottskapellet njöt eders nåde af Horatius --»

»Och sistlidne söndag i Storkyrkan af en mäkta god sömn,» afslutade
Bourdelot skrattande.

Hela sällskapet instämde i munterheten, men kvinnans svada blef allt
ymnigare, och ur hennes förvridna mun strömmade förutsägelser och
orakelord i brokigt virrvarr.

Hon hade i sin sjuka hjärna samlat mycket af folkets dom öfver
drottningen, och hon blottade oförtäckt alla de smygande rykten, som
tassade omkring kungaborgen.

»I skall akta eder för den svartögde fransosens gift, nådiga drottning,»
hväste hon, »hans trolldrycker vålla eder stort men, och det må I veta,
att den riddersman I höljt med guld, är fullare af falskhet än jorden af
mull, och den där unge narren, I städse språkar an, är eder tro, så
länge I kör med lyckans spann.»

Hon flaxade upp och ned med armarna och skrattade fånigt öfver att ha
funnit dessa klumpiga rim, men Tott, som förstod att de sista orden
gällde honom och den gunst, hvari han stod hos Kristina, röt utom sig:

»Vet hut, käring!»

Också Bourdelot blef uppbragt och befallde med den myndighet, han alltid
brukade, och som hennes majestät ej syntes taga illa upp, att kvinnan
skulle föras bort af vakten och sättas i förvar, då hon spred ut hvad
ondt och farligt var.

Kristina nickade medgifvande och liksom trött. Omedvetet satte hon i
detsamma händerna för öronen, när ett fasansfullt skri skar genom
luften. Det kom från Stortorget, där morgonstjärnekungen nu rådbråkades.

Bourdelot tog hastigt drottningens häst vid tygeln och ledde den in på
borggården. Hela hans smidiga väsen antog i detta ögonblick en vekt
beskyddande ömhet, mannens emot kvinnan, och Kristina såg upp mot honom
med ett hängifvet uttryck i de stora, blå ögonen.

Sedan något mer än ett år hade hon begagnat sig af denne mans
läkarekonst, och hon kände sig redan förunderligt frisk och stark. Hon
tyckte nu, att hon aldrig skulle kunna förgäta den stund, då han för
första gången steg fram till hennes sjukläger och lade en sval, mjuk
hand öfver hennes brännheta panna. Så fort förmådde han tvinga den svåra
febern att fly, att det nästan tycktes henne, som om hans blotta närvaro
strök bort plågorna. Och när hon blef friskare, kvickade han henne an
med gnistrande skämt. Hennes dag hade knappast längre några
arbetstimmar. Skämtan och lysande fester plånade ut grubblet och de
ensamma tankarna. Bourdelot tillät aldrig sin höga patient att gripas af
allvarets fasta hand, hvilken drog henne till ansträngande plikter. Hon
skulle roas, omgifvas af glada kavaljerer och vackra damer.

Kristina stödde sig lätt mot sin medicus' arm, när hon nu gick uppför
trappan, bakom sig hade hon Tott och Ulfeldt samt efter dem stallmästare
von Steinberg. Också han hörde till drottningens unga gunstlingar, sedan
han vid ett tillfälle lyckats rädda hennes majestät ur sjönöd.

Det var ett stojande och högljudt sällskap, som begaf sig upp i
slottsrummen, och deras skrattsalfvor hördes ända ned i rådskammaren,
där Axel Oxenstierna satt lutad öfver räkenskaper, gåfvobref och
kungliga propositioner. Han skakade bekymrad sitt trötta hufvud, men
handen släppte icke pennan. Ännu var icke hans värf afslutadt; än
betydde hans ord något. Drottningen hade till och med begynt närma sig
honom igen. Hon var tidt led vid regeringsbördan och axlade den af sig
som en för tung kappa. Ett fast sällsamt kynne hade hon, denna unga
kvinna, som alltid tycktes benägen att älska, men som dock endast
stänkte heta droppar omkring sig af den ömhet, hon bort samla på en
enda.

Hvarje år hade gunstlingarnas antal ökats och ynnestbevisen utdelats
allt rikligare, och dock föreföll det, som om drottningens hjärta blefve
allt kallare. Hon drog sig inom ett hårdt, glänsande skal och tycktes ej
vilja låta någon veta sina innersta tankar. Godt vore, om dessa båda
lycksökare Bourdelot och Pimentelli, den spanske gesanten, snarliga
komme ur riket. Ett helt år hade de frestat regeringens och folkets
tålamod genom att draga drottningen ifrån hvad henne kärt borde vara:
omsorgen om sitt land; och de rykten, som för deras skull spredos om
drottningen, voro så nesliga, att de ohjälpligt fläckade landets första
kvinna.

Axel Oxenstierna ville i dag tala med Kristina. Han ville än en gång
pröfva, om hon täcktes lyssna till en faderlig varning, men han måste
bida sin tid. Törhända töfvade hon denna gången dagen öfver i Stockholm.
Eljes hade hon nu hela våren vistats på Jakobsdal, hvilket grefve Magnus
skänkt henne. Där mottog hon alla de utländska sändebuden, och där hade
hon förlidet år afhållit sina långa diskurser med de mystiska
italienarne Malines och Cassati, hvilka försvunnit lika plötsligt och
spöklikt som de visat sig.

Ett par surrande och näsvisa flugor störde den gamle kanslerens
bekymrade tankar; de spelade honom allehanda puts på det oskrifna
pappersarket, och han måste schasa bort dem.

Ett svagt hopp om att drottningen skulle komma ned på kansliet hade han
hyst, men förmodligen hade hon anländt till staden allenast för att
efterhöra Pimentellis hälsotillstånd. Det troddes, att han fått ett
lindrigt anfall af den pest hela Stockholm hotades med.

Kansleren vände sig till en af skrifvarne, hvilkens raspande penna
genast afbröt sitt bråda lopp:

»Har hennes majestät låtit tillsäga, att hon ärnar sig ned här i dag?»

»Nej, eders nåde, därom ha vi intet försport.»

»Godt. Faren fort med det arbete, jag förelagt eder!»

Han nickade vänligt. Sedan han ordnat sin svarta, veckrika silkesdräkt
och slätat spetskragen, begaf han sig upp för den smala vindeltrappan
till gamla matsalen, på hvars tröskel han stannade med ofrivilligt
rynkade ögonbryn, ty för hans allvarliga blick tedde sig det upptåg, som
här förehades midt på blanka förmiddagen, ingalunda amusant.

De lärde herrarne Naudé och Meibom utförde till drottningens och hela
hofvets förlustelse ett slags forntida dans, sannolikt densamma, hvarom
de för någon tid sedan skrifvit en lärd afhandling. De togo sig
öfvermåttan löjliga ut, men tycktes själfva okunniga om, att de gjorde
sig till narrar med sina apliknande fasoner och sitt konstiga
krumbuktande.

På ena sidan om drottningen stod Bourdelot, på den andra hennes f. d.
hofskräddare Holm, nu adlad till Leijoncrona. De skrattade öfverljudt,
och Kristina gaf dem icke efter. Bourdelot tillät sig slutligen några
glåpord högt uttalade. Dessa hejdade Meibom i ett djärft hopp, och han
uppfattade med ens, att medan de blott trott sig illustrera sina
skrifter, hade de i själfva verket spelat den snöpliga rollen af
arlekiner.

Utan ett ord rusade den storväxte tysken fram till Bourdelot, som
föranstaltat uppvisningen, och smällde honom en eftertrycklig örfil på
högra kinden.

»Vet I icke hut, som drifver gäck med ärlig mans lärdom,» röt han,
glömsk af drottningens närvaro.

Hon reste sig emellertid blixtsnabbt och utbrast: »Slika uppträden, min
käre Meibom, undanbedja vi oss för all framtid. De hafva platt intet med
hofseder att beställa, och helst se vi, att I ofördröjligen drager
dädan, om I ej skall stå oss röd och blek till svars för eder
klumpighet.»

Som alltid tände vreden heta flammor på hennes kinder, och ögonen
mörknade i hot. Hon stampade hårdt i golfvet med den klacklösa stöfveln
och tillade vänd till Leijoncrona: »Drag försorg om att vi blifva den
karlen kvitt snarast görligt.»

Bourdelot log själfbelåtet. Detta var väl hans sista värf på svensk
botten, ty redan instundande natt skulle han lämna det land, där under
ett decennium Frankrikes söner haft ett säkrare stamhåll och fetare bord
än fosterjorden bjöd. Det var drottningens vilja, att han skulle draga
ut ur staden nattetid. Hon fruktade, att hennes vidskepliga undersåtar
skulle angripa honom. De trodde, att han gifvit henne allsköns
trolldrycker, och att han dymedels vunnit hennes stora bevågenhet. Väl
visste hon, hvem som innästlat detta talet i deras hus och sinnen, och
hon aktade att näpsa honom, hur nära tronen han än stod.

Bourdelot hade en gång sagt: »Grefve Magnus är min vedersakare i allt,
icke därför att han är eders majestäts vän utan därför att han ser, att
jag sitter orädd i sätet och han däremot glider nedför på de pund
försynen placerat i en onämnbar kroppsdel.»

Kristina begynte ock finna, att Magnus Gabriel De la Gardie nu icke
längre var den spirituelle världsmannen utan en trätlysten och pockande
hofkavaljer, och hon visade honom stundom ett gäckande förakt, som ökade
hans hat mot lyckligare medtäflare.

Leijoncrona makade med en föga smidig rörelse Meibom bort till
kammarpagerna och sade snäsigt:

»Det är bäst, han ger sig i väg. Här vilja vi ej ha honom!» Med högra
tummen och pekfingret knäppte den viktige räntmästaren, en titel, som
Holm-Leijoncrona fått snarare för sina försyndelsers än för sina
förtjänsters skull, bort några dammkorn från den med guldbroderier
öfversållade rocken och vände sig nu mot rikskansleren med en bugning,
som var halft drängaktig, halft oförskämd.

»Nej se, grefve Axel,» sade han gemytligt, »träd innanför! Drottningen
har väl icke sett eder. Vi ha haft så stor gamman af de lärda herrarnas
piruetter, att eders nådes närvaro undgått oss.»

Axel Oxenstierna betraktade den uppblåste ögontjänaren utan att genmäla
något, ej heller följde han uppmaningen att träda in i salen. När hennes
majestät haft ett vredesutbrott som detta, hände det henne tidt, att hon
blef onådig och förolämpande, hvem som månde komma i hennes väg.

Leijoncrona, som ej förstod den gamle statsmannens ringaktande tystnad,
trugade honom ånyo:

»Stig mans på, herr grefve! Nu hafva vi aflägsnat de lärda paddorna.
Bourdelot har rensat slottet för de tallriksslickarna. Men nu lärer han
själf få respass efter hvad det förljudes. Drottningen har nog af hans
kurer och afsäger sig Frankrike till Spaniens förmån, he, he, he.»

»Du snackar hufvudet af dig, Holm, och törhända hvad dig än kärare är,
adelsrocken,» sade nu ändtligen Oxenstierna med djup, tung stämma. Han
åstundade ifrigare än någonsin att få denne plumpe sälle aflägsnad från
hofvet, där hans lösmynthet redan gjort mycket ohägn. Hade han icke
låtit göra veterligt, att Kristina, Gustaf Adolfs dotter, användt honom,
en simpel lakej, till sin förtrogne, när hon på smygvägar lät föra
påfvens utskickade till sin sängkammare.

En skälfning gick genom Oxenstiernas leder vid tanken på hvad som
blifvit honom sagdt om drottningens intresse för den papistiska läran.
Det syntes honom, att ingen förödmjukelse kunnat drabba landet hårdare
än den om hon afveke från sin fäderneärfda tro. Alla felsteg, hon
begått, allt slöseri med kronans medel, lättfärdighet och skrymteri voro
intet, jämfördt med detta brott mot samvetets och rikets lagar.

Kristina hade fått sikte på honom, nickade kort och sporde:

»Hvad är I begärandes, herr kansler?»

Nu stod Axel Oxenstierna ånyo inför henne, och hans blick hade det
uttryck, hon erinrade sig sedan sin barndom, när han var missnöjd med
lilla drottningen. En scen från denna länge sedan flydda tid framträdde
plötsligt med lefvande färger för henne, och hon log halft svårmodigt,
halft trotsigt, när hon räckte honom handen.

»Vill eders majestät nådigast skänka mig några ögonblick?»

»Ja -- ehuru jag förmärker, att edert tal är af ondo. Minns I den gången
I sammankallade riksråden omkring min tioåriga person och höll en
moralpredikan för mig, utgående från berättelsen om Noaks söner? Så ser
I ut också i dag, men måhända väljer I en annan biblisk bild. Jag
förhoppas det. Jag hörer ej gärna om de samma sagorna.»

»Ingen saga skall jag mäla, nådigsta drottning. Jag har kommit att --
varna eder.»

Kristina rynkade pannan.

»Slikt bedrifver I med alltför stor flit! -- Leijoncrona, om en timme
skall I ledsaga mig till monsieur Pimentelli. Håll eder beredd!»

Johan Holm-Leijoncrona bugade och höll dörren öppen för hennes majestät,
som följd af rikskansleren begaf sig in i sängkammaren. När de höga
personerna försvunnit, rätade den sprättige herrn upp sig och tog några
långa steg öfver det glatta golfvet, hvilket alltid vållade honom
förtret. Han gled och halkade beständigt till hofmännens förlustelse. I
synnerhet kammarpagerna drefvo öppet spe af honom.

Nu ämnade han sig direkt ned till klädkammarn, där han visste, att hans
stinne svåger, Polycarpus Crombygel, i sin egenskap af husgerådsmästare
i dag reviderade. Han skulle gifva honom att veta, hur hennes majestät
utmärkt honom och kallat honom »en hjälp i nödens timma». Hon hade
nämligen lånat sextiotusen riksdaler af honom. Bourdelot skulle hafva
trettiotusen vid sin afresa, och resten måste brukas till en balett,
hvilken drottningen ämnade gifva under sommaren.

I trapporna mötte Leijoncrona en liten kammarpiga och hugnade henne
ofördröjligen med karesser af det slag, han sett hofmännen bruka, men
hans händer hade alltför tafatta och dygdesamma grepp, hvarför den unga
tärnan skrek dubbelt så högt, som när »dulle-Totten» kramade henne.

Grefve Claes Tott hade många kärleksbravader, och det förnöjde
drottningen storligen att höra om dessa mandater. F. d. hofskräddaren
drömde om att också kunna uppbygga hennes majestät med berättelsen om
att han funnit diamantsmycken och guldrullar i sin hatt jämte en viss
skön dams älsklingsblomma eller band, men ännu hade intet slikt galant
äfventyr vederfarits honom. Man skrattade åt eller afvärjde hans
amourer. --

»Tag plats, gref Axel,» uppmanade Kristina och slängde sig själf
vårdslöst på sängen, gäspande som ett själfsvåldigt barn.

Kansleren lydde stillatigande. Hennes disgraciösa och osköna ställning
plågade honom, men han hade föresatt sig att taga henne med mildhet, och
afvaktade hennes nästa ord.

Det kom helt plötsligt:

»Jag är icke vid synnerligen affabelt lynne i dag, min käre kansler; min
medicus lämnar mig, bortdrifven af mitt folk, som vill behålla allt i
eget fat.»

»Jag lyckönskar eders majestät och hela landet, som befrias från denna
osmakliga person, och min högsta åstundan är, att afskedet stode för
dörren ock för andra lycksökare.»

»Hvilka menar I?»

»Främst Ulfeldt och Pimentelli, eders höga nåde.»

»I förgäter sannolikt, att don Pimentelli kommer från ett land, på hvars
vänskapstraktat vi sätta högt värde, och hvad Ulfeldt beträffar, har han
bevist sig vara oss underdånigst tillgifven. Hade han icke öppnat sin
börs, skulle vi ej mäktat resa till gamle pfalzgrefvens begrafning
förlidet år. I vet väl, jag hade förgäfves bud om försträckning på tio
håll; äfven till eder och gref Magnus vände jag mig, begärandes lån, men
edra guldtunnor hade intet sprund.»

»Eders nåde dömer öfverhöfvan strängt. Vi ha aldrig tvekat att gifva,
när eders majestät trängt på, men då förmådde vi det icke. Reda
penningar är en fly vara i Sverige nu till dags.»

»Och I ger mitt 'slöseri' skulden. Fuller är mig detta veterligt. Men en
fri fågel sätter man icke ostraffadt i bur. Förmenas han att flyga mot
all världens härligheter, begärer han dem till sig. Så har det gått mig.
Nu skall jag dock snarliga bjuda eder alla farväl. I vet, att mitt
beslut denna gång är oryggligt.» Hon satte sig plötsligt upp och utbrast
passioneradt:

»Jag hatar mina bojor; jag hatar gallren! Och jag förfryser här i denna
polarvrå, där man bjuder ljumma hjärtan och ljumma eder. Man har
förebrått mig, att jag icke kan älska. Säg -- hvem vill man bjuda mig,
som mäktade fatta det sinne, hvilket förbränner sig själf i längtan
efter hel lycka?»

Axel Oxenstierna stirrade häpen på henne. Hon syntes honom förvandlad,
som omgifven af eldslågor. Det var en ung kvinna, törstande efter det
ouppnåeliga, för stolt att duka under för sin svaghet, för sann att
förneka den.

Hastigt slog hon dock om från det feberheta tonfallet till ett lugnare,
och i det hon tog plats midt emot Oxenstierna, sade hon:

»Jag väntar edert andragande!»

Kanslerens hvita hufvud böjdes djupt.

»Skall eders majestät värdigas höra mig? Jag har obehagliga saker att
mäla. Mitt tal blir ej så ljufligt som de unga courtisanernas. Får jag
nådig tillåtelse att säga fritt, hvad som ligger mig på hjärtat?»

Drottningen nickade. Hon kallade till sig sin älsklingshund Pan och
begrafde fötterna i hans yfviga päls.

Oxenstierna tvekade en sekund. Han hade så mycket att frambära -- allt
var af största vikt, men det syntes honom, som skulle det ej båta mera
än att kasta en sten i djupt vatten. När ringarna efter den utplånats,
är den glömd.

Han begynte dock, och talade länge och lågmäldt. Till en början lyssnade
Kristina uppmärksamt, men snart föreföll hon trött på dessa
föreställningar om tryckande skatter, otjänlig hofhållning och mycket
annat. Först när kansleren upprörd yttrade, att han äfven förnummit, det
hon hade i sinnet att falla i jesuiternas lockande snaror, spratt hon
till och sparkade undan hunden med en förtrytsam rörelse:

»Det undrar mig, att I lyss till falska och hala tungors snack,»
genmälde hon högmodigt, »och att jag gitter svara eder, kan I betacka
eder grå hår. Hör mig, min vän, _Sveriges_ drottning sviker icke sin
faders tro, om hon ock ser dess håligheter. -- Nu till annat: Hvad säger
I om att bli hertig?»

»Jag förvägrar att mottaga slik ärebevisning.»

»Det gör I allenast därför att I vet, det jag åstundar unge Totts
upphöjelse i hertigligt stånd.»

»Enligt min syn på tingen är en svensk ädlings börd honom nog. Man måste
endast beklaga, att så många nu till dags lisma sig fram till ernåendet
af adelsdiplomet. Eders majestät har nära sin person en narr, som ej
borde tillstädjas vapensköld.»

»Hans namn?»

»Hofskräddaren Johan Holm.»

»Min Leijoncrona! Hvad har han förbrutit? Icke annat jag vet, är han en
lika braf man som någon annan.»

»Hans bravur må vara hvilken som helst, han förblir dock en skräddaresax
i adelsfodral, och jag ber underdånigast eders majestät betänka ...»

Kristina reste sig och tvang honom med en handrörelse att afbryta.

»Låt det nu vara nog,» sade hon retligt. »Jag är behörigen tuktad och
tränger till hvila, eller nej -- innan jag beger mig till Pimentelli,
skall jag rida ut ett slag igen. Min häst bär mig bort från alla
ledsamheter.»

Oxenstierna ärnade invända, att hon alltför flitigt begagnade denna
förströelse, ty aldrig tillförene hade man väl hört om en drottning, som
nattetid red allena gata upp och gata ned, så som hon för plägsed hade,
men han vågade icke ytterligare pröfva hennes långmodighet.

Sedan han djupt bugande kysst hennes hand, aflägsnade han sig.

Han hade icke väl hunnit ut, förrän Johan Holm, högtidlig och med ett
viktigt smil kring de skägglösa läpparna, stod inför hennes majestät.

»Hvad vill han, min käre mästare af saxen och lejonet,» sporde Kristina
skrattande.

»Eders majestät, jag för en ädel jungfrus talan.»

»Hon är kärlekskrank, den väna mön, inte sant? Men hvad skall jag göra
åt det?»

»Hon bönfaller genom mig,» han bröstade sig, »om eders majestäts
beskydd.»

»Såå -- är I en sådan storman i älskogsdater? Hvad säger mor Barbara
därom? Hon tör väl icke skåda med blida ögon slika snedsprång.»

Leijoncronas små plirande ögon, hvilka liknade tennknappar i dåligt
sydda knapphål, glimmade till, och han bekände en smula generad, att han
allenast var tredje man. Den unga tärnan älskade af varmt hjärta grefve
Tott, men hennes fader ville gifva henne åt en annan. Endast drottningen
kunde rädda henne.

»Tott må komma hit,» befallde Kristina; och när hennes befallning nått
sitt mål och grefven stod inför henne, sporde hon:

»Ärnar I gifta eder?»

»Nej, eders majestät. Jag har ännu icke skådat kvinnan, allenast
kvinnorna.»

»Klokt taladt. Far fort med sådan syn på genus femineum. -- Men här
lärer finnas en ung tärna vid mitt hof, som drömmer om eder kärlek.»

»Då är min famn öppen att vagga hennes drömmar, eders majestät. I
fredstid har en krigare icke annat att beställa än att lustvandra bland
lefvande blomstersängar. Hvilar en diamant invid blommornas hjärta,
kyssa vi bort -- det är vårt lefvebröd.»

Drottningen skrattade bevåget åt gunstlingens skämtan, och hon sade:

»Så ger jag eder orlof till kärlekshandeln, grefve Tott! Älskog är den
friborna lyckans skötebarn, äktenskapet samhällets bête avire. Jag ser
gärna ungdomsdrömmarnas hvita fjärilar vid mitt hof. De parera mot röda
rosor, men örtagårdens fänkol och anis äro mig föga kära. Och nu, herr
grefve, ställ den unga tärnan till freds efter hennes sinne! Jag
behöfver er ej mera i dag. Vi ses i morgon på Jakobsdal!»

Hon tänkte, när han lämnat henne, att hon hellre skulle velat gifva
riket i arf åt denne ridderlige ungersven med furstelater än åt sin
frände Karl Gustaf, som alltjämt syntes henne vara en borgerlig sprätt
med smått skurna begrepp. All utvärtes estime ville hon likväl framgent
som hittills bevisa honom, ty han var dock en ättling af det stolta
Vasahuset, han som Tott, men ett fjät närmare kronan.



                                  XII.
                                I onåd.


Fru Ebba Brahe lyftes af tvenne sina tjänare upp i den kalla karossen,
hvilkens unkna luft vållade henne en besvärlig hostattack. Hon satte sig
med en djup suck ned på de hårdt stoppade dynorna och drog sorgedoket
öfver pannan ned mot de insjunkna, gråbleka kinderna. Salig kungens
ungdomsälskade hade intet af sin ljufva fägring kvar. Hon var en sjuklig
och trött gammal kvinna, som efter sin makes död dragit sig tillbaka
från världen.

Dock hade hon planterat tvenne unga, starka träd på kunglig mark, sina
båda söner, af hvilka den yngste nyligen gift sig med drottningens enda
förtrogna, den vackra Ebba Sparre. Hon hade känt sig så lycklig vid all
den ära, som vederfors hennes barn, att det slag, som denna samma dag
drabbat henne, hade gjort henne dubbelt ondt. Det vackraste och
stoltaste trädet hade blåst omkull -- hennes mest älskade son, Magnus
Gabriel, hade fallit i onåd hos drottningen. Intet kunde mera ha bragt
henne ur fattningen än detta budskap.

Först kände hon sig förlamad. Det föll en tyngd öfver alla hennes leder,
och händerna sjönko som bly ned i hennes sköte. Men hennes trots år och
sorger kraftfulla natur ville ej finna sig i någon slö underkastelse.
Hon skulle undersöka saken, själf tala med sonen. Han måste väl säga
henne, att budbäraren öfverdrifvit, att det hela varit en obetydlig och
lätt kurerad querelle! ... Om Magnus verkligen drefs från hofvet, från
drottningens närhet, skulle det för sann bli hans död.

Och hvad hade den alltför ledsamma affären rört sig om? Hon vände sig
mot sin dotter Maria Sophia, hvilken ledsagade henne, och sporde:

»Skulle Magnus gjort sig skyldig till annat än ett bakdantande af en
simpel adelsman?»

Maria Sophia tvekade. Broderns olycka gick också henne djupt till
sinnes; hon såg melankoliskt ut på det snöblandade regnet, när hon helt
sakta genmälde:

»Det torde tyvärr ej vara första gången han sökt höja sig i drottningens
ynnest genom att förklena andra, och godt hade det varit, om vår
kärälskelige broder haft tungan sittande fastare i munnen.»

Ebba Brahe svepte mantelkappan tätare omkring sig och sade med en röst,
i hvilken lidelsen tycktes rostat fast, så hes och skroflig var den:

»Jag är säker på min son. Han har intet ondt begått. Denne Steinberg,
som han namngifvit som drottningens förtalare, måste ock ha skulden.»

»Steinberg lärer med ed bekräftat, att han intet låtit mäla om hennes
majestät, och detsamma säger äfven öfverste Schlippenbach, som vår käre
broder blandat in i händelsen.»

»Tig barn, hellre än att du med ditt tal skall vända dig mot din
broder,» inföll fru Ebba barskt. »Gud gifve, vi hade denna vägen bakom
oss och voro i Uppsala, där jag skall få bevisning om min sons oskuld.
Fuller anar jag, att den ränksmidaren Pimentelli står bakom allt detta
ominösa snack. En De la Gardie fläckar icke sin heder med någon låg
handling, och min Magnus är höjd öfver allt illavulet.»

Vagnen skakade fram på den dyiga vägen, och de våldsamma krängningarna
bröt den gamla moderns ordström, så att dottern hade svårt att uppfånga
meningen.

Trots den tidiga morgonstunden, rådde kulen decemberskymning, och de två
kvinnorna inne i den alltför stora, mörka vagnen liknade grå
spökskepnader af sorgen och grämelsen.

Sömniga och dufna följde tjänarna efter i en karet. De hade hoppats få
stanna i fred på Axholmen öfver vintern, och att så här plötsligt bryta
upp likade icke de åldriga lakejerna och de grånade kammarpigorna.

De hviskade skyggt om anledningen till resan, sådan ryktet mält dem den.
Gref Magnus hade vågat tillvita drottningen hennes synd att hafva en
utländsk älskare af den hale don Pimentellis kaliber, hvaröfver
drottningen blifvit så uppbragt, att hon spottat grefven midt i synen.
Detta hade Gustaf Wrangels tyske kammartjänare på sin rotvälska förtalt,
och han hade dristat sig göra det tillägget, att hennes majestät fällan
icke skulle tagit så illa upp, om hon haft någon natt till öfvers för
herr grefven, men Spanien och Danmark nynnade så fliteligen vaggvisor
för henne, att hon förgätit Sverige.

Man visste, att detta tal syftade på Pimentelli och Ulfeldt, och
harmades på drottningen, men många ord byttes ej nu i ämnet.
Halfsofvande sutto de alla, endast helt flyktigt ankvickade af
honungsbrödet och brännvinet, som i en fältflaska gick från mun till
mun.

Backe upp och backe ned gick färden. Snön föll allt ymnigare och gjorde
de knaggliga vägarna än oländigare. Blåsten tjöt och hven, där den från
skogen sopade fram öfver de ofantliga gärdena och hvirflade snöflingorna
omkring som täta, rullande moln, hvilka pressats mot marken.

»Nu skönjs stadsporten, fru moder,» utbrast slutligen Maria Sophia. »I
ser svåra medtagen ut.»

»Resan har vållat mig mycket men, men Herren vare tack, att den snarliga
är öfverstånden. I min sons armar skall jag förgäta alla krämpor.»

Hennes stora, mörka ögon fylldes af ljus lycka, och hon satte sig rakare
på den smala bänken, alltför obekväm för hennes år.

Det röda Vasaslottet lyste nu emot dem som en väldig fyrbåk uppe på
vallen, och nedanför lågo små fula, halmtäckta hus utkastade som en
handfull jätteleksaker. Domkyrkans torn förblefvo borta i snödiset, men
själfva byggnadens massa sträckte sig som ett sofvande mammutdjur på den
lilla upphöjningens hvita bädd.

Det var lördag, och klockorna ringde till heligmål och slut på veckans
id, just när de hunnit den gropiga gatan, hvilken snirklade sig upp mot
slottet.

Grefvinnan Ebbas dräng, Lasse, hade ridit i förväg för att hos
slottsvakten efterhöra, hvar grefven stode att anträffa. Slokörad och
med hängande mungipor återvände han till den väntande karossen, hvilken
tycktes stelnad och infrusen i snön.

Ebba Brahe slog med knuten hand upp dörren:

»Hvilka tidender medför du?»

»Eders nåde! Drottningen har dragit ut på jakt med den engelske och
spanske gesanten, och gref Magnus --»

»Han är med -- han är alltid med drottningen -- jag vet det!» Hennes
stämma ljöd nästan hotande, och ögonen brände mot Lasses ansikte, så att
han knappt vågade säga mera.

Maria Sophia inföll:

»Hvad fick du att veta beträffande min herr broder?»

»Den nådige grefven begaf sig i går morse till Ekholmen.»

»När väntas han åter?» sporde fru Ebba, och nu sjönk rösten, som när ett
ljus plötsligt slocknande glider ned i pipan.

Lasse skulle åstundat, att hans ljusa hårman i detta ögonblick skylt
hans ansikte, men blåsten reste den i stället stridslystet.

»Vakten hade förnummit, att alla herr grefvens tillhörigheter redan
blifvit eftersända; han lärer icke brådt förväntas åter.»

Ebba Brahe ryckte till, och ohörbara ord smulades sönder mellan hennes
skälfvande läppar. Det blef fru Maria Sophias värf att tillsäga kusken
att köra till härbärget, men när hon där ville föra sin fru moder till
sängs, nekade denna. Hon skulle sitta uppe, eljes fruktade hon att ej
kunna resa sig mera.

»Sängen är en vän för den, som mäktar sofva,» sade hon matt, »men vaka
hamnar den sig tidt på, förvandlande sig till sjukläger.»

I en hög karmstol föll den gamla grefvinnan samman; hennes ögon stirrade
ut mot kammarens enkla föremål utan att se dem. Ett vaxljus brann ned
och ersattes med ett nytt, innan morgonen grydde. Blek och olustig smög
den sig till sist in och hälsade fru Ebba med en kall smekning öfver
hennes skrumpna hand, som vissen och blåådrad hvilade bland den svarta
kjortelns veck.

Klockorna ringde ånyo, denna gång till mässa, och fru Ebba uppmanade
dottern och allt sitt folk att begifva sig till kyrkan. Själf ville hon
bida i ensamhet den stund, då gudstjänsten slöt, för att ha kraft att
oförtöfvadt åka upp till slottet. Drottningen skulle säkerligen icke
vägra henne audiens änskönt det var söndag. Hon hade ju afskaffat allt
helighållande af denna dag och plägade själf då ställa till allehanda
lustbarheter.

Ståtlig tog sig den grefliga karossen med det prunkande vapnet ut, när
den körde upp mot slottsbacken; före den red Lasse, och på sidorna
sprungo sex drängar i det De la Gardieska livréet. De höllo alla
höfviskt sina hufvudbonader i handen.

Inuti vagnen fanns allenast grefve Magnus' moder. Hon hade återfått sin
tillförsikt, och ögonen strålade ut sin kvarglömda ungdom öfver det
fårade, tåreplöjda ansiktet. Den tjänare, hon sändt för att efterhöra om
drottningen ville gifva henne företräde, hade återvändt med ett mycket
huldrikt svar, och detta kom henne att tro på en lycklig utgång af sitt
ärende.

Genom den etthundra man starka högvakten skred den lilla svarta skuggan
i änkedoket fram. Hon var så van vid hofceremoniel, att hon som en
sömngångerska passerade förrummet, där den guldbroderade stånddrabanten
stod som uthuggen ur trä. När hon kom in i salen, där hela hofvet syntes
samladt i hviskande grupper, gled en het, skamsen rodnad öfver kinderna,
men hon höjde hufvudet och följde kammarherren Claës Banér in i
drottningens kabinett.

»Väl mött, fru Ebba!»

Det var drottningens klara, något kalla stämma, som ljöd emot henne från
rummets förgrund. Hon stod där under en himmel af karmosinsammet,
omgifven af sin uppvaktning. Hvad den gråa klädesdräkten, den svarta
halsduken och den lilla sobelbrämade sammetsmössan, som hennes majestät
bar, föreföll henne välbekant. Det enda, som tycktes henne främmande i
drottningens påklädning, var den juvelprydda amaranterorden i sitt röda
band. Visserligen hade hon försport mycket om dess tillkomst och äfven
harmats öfver slikt pjoller, men nu ville hon icke tänka därpå. Hon
skulle villigt förgäta alla drottningens nycker, allenast hugsande
hennes stora nåd och godhet mot sonen.

Inför dessa leende, oförstående människor -- de flesta af utländsk börd
-- kostade det fuller på att ödmjuka sig, men intet var henne mer värdt
än sonens bästa, och plötsligt kände hon klart, hvad han aldrig i ord
tillstått men i tusen svartsjuka handlingar bevist, att Magnus med hela
sitt varma, veka hjärta älskat denna kvinna, som nämndes Sveriges
drottning.

Hon höjde icke hufvudet, men i tonfallet låg en stolt förebråelse, när
hon nu yttrade: »Jag har kommit för att träffa min son. Jag kunde icke
föreställa mig honom annorstädes än där hans höga beskyddarinna fanns.»

Kristinas blå ögon hade en glans af fejadt stål, när hon riktade dem på
grefvinnan, och hennes svar var föga gunstigt:

»I misstager eder, fru Ebba! Er son har bevist sig ovärdig en plats vid
mitt hof. Jag har själf tillsagt honom att draga dädan.»

Ebba Brahe stod ännu upprätt, men den blekhet, som bredde sig öfver
ansiktet, vittnade om, hur smärtan förvittrade hennes kraft. En gång för
länge, länge sedan hade en drottning med lika järnhård hand kramat om
hennes hjärta, men det lidande hon då känt hade varit lust jämfördt med
detta.

En vink af Kristina affärdade den lyssnande uppvaktningen. En stum,
bugande rad af herrar och damer gled ut genom den låga, djupa dörramen,
och det stora rummet med de praktfulla Arrastapeterna föreföll henne med
ens så ödsligt, som om allt lif lämnat det, ty ingen af de båda
kvinnorna yttrade på länge ett ord. Slutligen bröt drottningen
tystnaden:

»Vill I icke se eder unga svärdotter, fru grefvinna. Ma belle comtesse
befinner sig stadigt här på slottet.»

Ebba Brahe förstod, att dessa ord menades endels som tröst och endels
som punkt på andragandet om sonen, men hon skakade häftigt på hufvudet.
Ingen ville hon se -- ingen annan än den förorättade sonen rörde henne i
detta ögonblick. Hon erfor en het impuls att skrika högt som ett
väckarerop till drottningens sofvande hjärta: »Hugsar du intet af din
ömhet för honom, hvars namn du i ungdomsåren ständigt bar på läpparna?
Har du förgätit alla de nätter vi vakat tillsammans, förnöjande oss med
tal om den, hvilken var oss båda kärast i lifvet?» -- Hon hejdade dock
tankarnas vallfart och nämnde intet om flydda tider, men med en
förtviflad snyftning sjönk hon på knä inför dottern till den man,
hvilken offrat henne själf så många ömma knäfall.

»Eders nåde,» hviskade hon; »våra förfäder -- min makes som mina -- vi
själfva, våra barn ha alltid left och andats nära tronen, och den
kungliga nådens sol har städse lyst öfver dem, befruktande deras
handlingar. Öfvergif oss icke heller nu! Det är för änkans son jag
beder. Han är mig förunderligen kär, och jag hyser ingen högre önskan än
att få behålla honom vid min sida, till dess jag lycker mina gamla ögon
i evig frid.»

Talet hade blifvit långt; som klagande toner från en brusten sträng
nådde det Kristina, och hon lyssnade till denna bekännelse om en moders
kärlek som till något sällsamt rörande. Med en blick full af deltagande
räckte hon den gamla handen:

»Stig upp, fru grefvinna, och var förvissad, att jag intet agg bär till
er son; må han lefva, så lycklig han det förmår, eder till fromma.»

Fru Ebba tog drottningens hand, men hon reste sig ej. Hennes torra,
smala läppar kysste Kristinas fingrar, och hon sade:

»Edra ord, nådigste drottning, mäla mig väl, att I återskänker honom
eder ynnest, annorlunda menade ha de föga värde.»

»Min ynnest torde han själf veta medlen att återförvärfva. Till mitt hof
kommer han dock ej vidare, men öfverste Schlippenbach bidar sin
upprättelse, och grefvens heder kräfver, att han gifver den.»

Något så oerhördt som att den förnämste af landets unga högadel skulle
duellera med en uppkomling, en rotfrukt från någon tysk åker, kunde gref
Magnus' moder icke föreställa sig, och hon utbrast med en rest af sin
forna häftighet:

»Slik värjfäktning kan eders majestät bjuda sina kammarpager. Min son,
riksrådet och riksskattmästaren anstår det ej färga svärdsudden med dy.»

»Så må han hålla svärdet i slidan, om det honom lyster. Feghet och
lumpenhet låter jag mina drängar kasta utom slottsporten. Detta är mitt
sista ord i denna sak.»

Ebba Brahes förbittring smalt bort för den bottenlösa grämelse hon kände
öfver att intet kunna uträtta till sonens bästa. Som en agad hund kröp
landets första grefvinna fram till drottningens fötter och brast ut i
hejdlös gråt. Hon fick icke fram några ord. Ögonen förblindades af
tårar, och hela hennes kropp skakade af ångest.

»Lugna eder,» bad Kristina vänligt. »I har ännu en son, min hurtige
jaktkamrat och tro man, grefve Jakob. Han skall förvisso hålla eder
vägen till min gunst öppen, och jag vill eder med allan flit min huldhet
bevisa.»

Med en stämma, som ljöd dödstrött, svarade hon:

»Jag förmår icke tacka eders majestät, ty mitt hjärta är sönderbråkadt
af sorg. Hade I känt en moders lust och ve, skulle I förvisso icke farit
fram så hårdt.»

Hon reste sig och stapplade mot dörren med händerna sträckta som efter
stöd.

På tröskeln töfvade hon och sade oändligen bedröfvadt:

»Så ha både son och moder fått sota för sitt lifs största kärlek.»

Kristina hade nyss förut gjort en rörelse, som ville hon taga den gamla
i sina armar och hjälpa henne med dotterligt öm omsorg, men vid dessa
ord studsade hon, och det drog ett moln af ovilja öfver hennes breda
panna.

»Ingen må flyga högre än vingarna bära,» sade hon hårdt, »och en sparf
skall ej söka sig in i örnnästet. -- Lef väl, fru grefvinna och lägg det
granneligen på minnet, att I alltid är oss en kär och aktad gäst.»

Mycket långsammare än hon gått upp för slottstrapporna gick Ebba Brahe
ned för dem. Hon visste, att hon aldrig åter skulle beträda dem. Bakom
henne lågo alla lifvets ljusa och mörka år. En kort, snabbt flyktande
afton återstod henne. Den hade ingen glädje. Hon tänkte på, hur högt hon
älskat glädjen, och hur njugg den dock varit emot henne. Tungt steg hon
ned för de breda trappafsatserna, hvilka föreföllo henne oändliga, och
när hon ändtligen hunnit porten, sjönk hon utmattad i sina framskyndande
tjänares armar. --

Kristina hade länge gått af och an, rof för en häftig sinnesrörelse. Det
skulle varit henne öfvermåttan kärt, om hon kunnat visa mera mildhet,
men hon förmådde det icke. Hela hennes väsen hade sårats af Magnus De la
Gardies omanliga, fega uppträdande. Han hade bedragit henne, bedragit
sig själf och de män, som med redligt uppsåt fyllt sina plikter. Hon
hatade småsinne och låghet, och här vid lag gjorde det henne mera ondt
än någonsin; det var hennes närmaste vän, mannen, som hon från
ungdomstider ställt vid sin sida, hvilken nu svek hennes tillit. Pinad
af hans förvirring under det förhör, hon genast anställt, hade hon
afbrutit det tvärt och skickat honom långt ifrån sig. Men redan i dag
hade han trugat sig på henne med ett bref, som prins Adolf Johan i
bevekliga ordalag frambar. Ömkligt tilltrasslade och besnärjande fyllde
orden det stora papperet, men all denna kvidan rörde icke drottningen.
Han hade med ens sjunkit så djupt i hennes aktning, att hon icke gitte
höra hans stämmas skälfvande afbön.

Hon hade icke heller ärnat svara honom, men nu -- efter fru Ebbas besök
-- insåg hon, att hon måste, de skulle eljes icke gifva henne någon
fred.

Men den skrifvelse hon aflät skulle blifva sådan, att de mäktige baxnade
för att öka hennes vrede. I många exemplar skulle hon låta skrifva den
och göra om intet hvarje försök till förlikning.

Hon fortsatte alltjämt att mäta golfvet med häftiga, ojämna steg och
hufvudet tillbakakastadt i trotsig harm. De yfviga lockarna gungade
fritt på hennes axlar. Mössan hade hon tagit af, då den tyngde henne. Nu
slet hon också af den svarta halsduken och andades djupt.

»Om jag icke vore drottning,» mumlade hon, »då skulle jag törhända
förlåta dig, Magnus -- men icke heller då skulle jag vidare vilja se
dig.»

Hon stannade vid det med grönt kläde öfverdragna skrifbordet, ryckte
fram stolen och satte sig. Hennes händer ordnade med feberaktig ifver
skrifmaterialet. Redan hade hon fattat gåsfjädern, och den gled
besinningslöst öfver papperet, raspande ned orden som täta dolkstygn.
Hon föraktade att inleda brefvet med någon sirlig fras utan begynte
högst uppe på arket de mördande rader, hvilka för beständigt skulle
aflägsna hennes första och största gunstling från hennes närhet:

   »Emedan I åstunden, att ännu en gång få göra eder uppvaktning hos
   mig, äfven efter den onåd som träffat eder, så är jag nödsakad
   säga eder, huru stridig en sådan längtan är med eder egen
   förnöjelse; och jag skrifver till eder detta brefvet för att
   påminna eder om de skäl, som hindra mig att låna mina öron åt
   eder begäran, och som tillika böra öfvertyga eder om att en sådan
   påhälsning för edert egna sinneslugn skulle vara onyttig. Det
   tillhör icke mig att föreslå några botemedel för eder olycka,
   utan det blir eder egen sak att vara omtänkt på medel, huru eder
   heder skall kunna åter upprättas; ty hvad kunnen I mer vänta af
   mig, eller hvad kan jag mer göra än beklaga och illa berykta
   eder? Den vänskap jag haft för eder förbinder mig till både det
   ena och det andra af dessa; och ehuru mycken benägenhet jag haft
   för eder, så kan jag dock icke utan att förråda min egen heder
   förlåta eder det brott, som I hafven begått mot eder själf. Tron
   intet, att jag på något sätt är förolämpad. Jag bedyrar eder
   heligt, att jag icke är det; men jag kan hädanefter aldrig hafva
   andra känslor för eder än medömkan, hvilken dock i intet fall
   vidare kan gagna eder, sedan I hafven gjort den välvilja onyttig,
   som jag tillförene haft för eder. I ären ock, enligt eder egen
   bekännelse, därtill ovärdig, och I hafven själf, i flera
   hederliga mäns närvaro, förkunnat eder dom att blifva förvist
   från hofvet. Jag har bekräftat den, efter jag funnit den billig,
   och jag är icke så färdig att ändra den, som man inbillar eder.
   Huru kunnen I dessutom våga att visa eder för mig, i afseende
   till det I gjort och lidit? I kommen mig att blygas, när jag
   eftersinnar, till hvad nedrigheter I gjort eder skyldig, och huru
   många gånger I hafven måst förödmjuka eder äfven för dem, mot
   hvilka I utöfvat så många elaka knep och stämplingar. Uti denna
   olyckliga ställningen har ingen sinnesstorhet, ingen ädelmodighet
   visat sig i edert uppförande. Om någon ånger kunde falla på mig,
   så skulle jag visst förtryta att hafva ingått vänskap med en så
   svag själ som eder; men en sådan svaghet är mig ovärdig, och jag
   bör därför icke med svarta färger afmåla det särskilda utseende,
   som jag själf velat sätta på tidernes omskiften. Jag skulle i
   hela min lefnad icke omtalt dem, om icke eder oförsiktighet
   nödgat mig att förklara mig emot eder. Min heder förbinder mig,
   och rättvisan befaller mig att göra detta uppenbarligen. Jag har
   redan hela nio åren därutinnan gjort allt för mycket för eder
   skuld, att jag beständigt tagit eder blindvis i försvar emot alla
   människor; men när I nu själf försummen edra dyraste fördelar, så
   är jag befriad ifrån det besväret att vidare därom hafva någon
   omsorg. Genom det, att I visat eder ovärdig den lycka, för
   hvilken I haden att tacka mig, hafven I själf gjort en hemlighet
   allmän, som jag eljes hade beslutit att förtiga, så länge jag
   skulle lefva. Om I ären nögd med att höra förebråelser, så kunnen
   I komma hit; jag gifver då med detta villkor mitt samtycke
   därtill; men gören eder aldrig hopp om, att tårar eller andra
   undergifvenhetens betygelser någonsin kunna förmå mig till den
   minsta ytterligare nåd. Den enda jag hädanefter kan hafva för
   eder öfrig är, att sällan ihågkomma och mindre omtala den jag
   tillförene för eder hyst, helst som jag fattat det beslut att
   aldrig för annan orsak omnämna den än för att utskämma eder. Det
   är därföre som jag bör visa eder, att I efter ett sådant fel, som
   edert, ären ovärdig min aktning. Däruti består allt det, som jag
   ännu funnit mig förbunden att göra för eder; men påminnen eder
   endast, att det är eder själf, som I hafven att tacka för den
   onåd, i hvilken I kommit, och att jag emot eder är rättvis och
   billig, äfvensom jag alltid skall vara emot alla människor.

   Upsala den 5 dec. 1653.»

Sedan hon med höga, rediga bokstäfver undertecknat brefvet med sitt
namn, genomläste hon det så omsorgsfullt, som vore det ett högviktigt
dokument. Hela tiden erfor hon dock samma plågsamma obehag, som om hon
bevittnat en afrättning, och då hon slutat, rullade stora tårar ned på
det gröna klädet. När hon ville utplåna dem med handen, kände hon, hur
heta de voro, och ett kvaldt leende gled öfver hennes läppar.

Hon lade armarna mot bordskifvan och lät hufvudet falla ned mot de
knäppta händerna. Hvad hon i denna stund högst åstundade var, att hon
förmått jaga bort alla hågkomster, men de fyllde hennes själ, och
tankarna brände henne som droppande, smält vax. Hon ömmade för svedan af
uppgörelsen med det förflutna.



                                 XIII.
                         Ett lysande värdskap.


Husgerådsmästaren Polycarpus Crombygel steg med förtretad och snopen min
ut ur hennes majestäts kabinett. Han hade visserligen blifvit ganska
nådigt mottagen, och drottningen hade med uppmärksamhet åhört hans
utförliga berättelse om nedpackandet och afsändandet af de till ett
hundratal uppgående stora packlårarna, som fraktats till Göteborg för
hennes majestäts räkning, men det vedermäle, han hållit sig så beredd
på, att han till och med hemma i kammaren öfvat in hofbugningar,
uteblef.

»Fick I allt med?» hade drottningen sport, så snart han själf hunnit
till punkt, och när han förklarat, att slottsrummen allenast hade
murarna kvar, hade hon nickat helt förnöjd, sägande: »I har gjort eder
sak väl, mäster Crombygel.»

Sedan entledigade hon honom med en snabb gest och vände sig ånyo till
sin hofmästarinna, hvilken förevisade dräkter till aftonens maskerad.

Crombygel rullade sin feta lekamen ut genom slottets portal och styrde
stegen till den midt emot domkyrkan belägna Adolphs källare, där han vid
en remmare eller än hellre ett stop öl hoppades få bort den härskna
smak, han hade i munnen efter allt packningsdammet. Ett adelsbref skulle
bäst sköljt bort den, men hennes majestät hade blifvit njuggare med
slikt, sedan hon offentliggjort sin bestämda föresats att redan detta år
frånsäga sig regeringen.

En tröst var det dock i nederlaget, att svåger Leijoncrona blifvit
afdankad. Det hettes, att han fått tjänstledighet, men Crombygel visste
bättre besked.

På Adolphskällaren voro såväl bänkar som bord väl besatta. I Uppsala
fanns vid denna tid många utländska herrar med stora och lysande följen
och dessutom alla hofvets knektar och svenner. Prins Karl Gustaf hade
äfven några af sitt folk här. Själf höll han sig för det mesta blygsamt
undan på sina förläningar Öland och Gottland, och ingen kunde säga om
honom, att han drog regeringstömmarna brådt till sig.

Så många flaskor, krus och stop, som redan när Polycarpus Crombygel kom
i dörren uppenbarade sig för hans uppspärrade ögon, kunde ej annat än
göra honom gladare och lättare till sinnes. Han smackade och lät tungan
vandra öfver läpparna som en förberedande läskning.

»Kommen Sie mal liver, mein dicker Mann,» skrek en tysk hofjägare
välvilligt och höjde inbjudande en tennbägare med mumma.

Men Polycarpus låtsade sig ej höra. Han tyckte mera om ett samkväm med
sina landsmän, och när han framme vid det djupa fönstret upptäckte
klädskrifvaren Samuel Nilsson och ännu ett par andra af kamraterna från
Stockholm, lotsade han sig fram dit, då och då uppehållen af en bekant,
ty Crombygel var mycket gemytlig och tillgänglig, hade svårt att säga
nej och lätt att låta sig locka.

»Guds fred, Crombygel,» hälsade långa Samuel honom. »Kommer du med din
gamla borgarära eller har kråkan fått de nymodens påfågelsfjädrarna, som
stå antecknade i vapenbokens tertia classis?»

»Nej,» genmälde Polycarpus kärft, »jag fikar platt intet efter slikt
prål. I sen mig, sådan jag var tillförene, men är jag mäkta torr i
strupen efter allt omaket med de fanens skitna målerierna och tapeterna
jag packat samman på Stockholms slott. Fly mig kannan eller skänk i ett
stop, men låt det ej mankera på rågan!»

Sedan han druckit i bottnen, begynte hans ansikte antaga sin vanliga
skinande belåtenhet, och han snackade löst om tidender från
hufvudstaden.

Långe Samuel vek sig som en fällknif öfver bordet och sporde in i örat
på Crombygel:

»Nå, hvad säga de goda byborna om att Pimentelli ändtligen på rama
allvaret skall draga sina färde?»

»Å, man tror icke, det är sant. Den häxmästaren hittar väl endast på det
för att ånyo kunna roffa åt sig en större summa af de svenska dalrarna.
Så gjorde han ju i somras. Han berättade visserligen, att skeppet
förliste. Pyttsan, tro det den, som sett mig flyga! Drottningen bidade
honom fuller afsiktligt i Vadstena för att med pomp och ståt föra honom
åter till dufslaget.»

»Hysch!» varnade Niklas Smette, mästerkockens son, som blifvit studiosus
på Strängnäsbispens förord. »I skall icke föra så hög talan, herr
Polycarpus,» sade han höfviskt. »Mig har man lärt att bita in allt, jag
får veta, i munnen och först spy det ut öfver Upplands gärden.»

»Rätt så,» hviskade Samuel. »Gutår för den visdomen! Men eljes torde det
vara allom bekant, att hennes majestät dessa sistlidna fjorton dagar
gjort sig krank och icke velat se någon, blott för att så mycket oftare
kunna stampa upp den spanske kanaljen till sig. Han logerar i kamrarna
under hennes höga nåde. Den svarte djäfvulen har dock nu haft sin
afskedsaudiens och skall redan tidigt i morgon bittida draga sina
färde.»

Crombygel tömde ånyo sitt stop och satt sedan några minuter försjunken i
välbehaglig njutning. Slutligen sade han:

»Vet man, om drottningen blifvit bevekligare stämd mot den mäktige
riksskattmästaren?»

Samuel skakade på hufvudet. Han var väl bevandrad i hofkrönikan och lät
gärna kamraterna få del af sina kunskaper.

»Nej, min broder! Gref Magnus lärer få töfva på sina gods, till dess
drottningen är ur landet. Han finner en slät ersättning för hoflifvets
behag i enträget sysslande med gudliga betraktelser. En vet fällan, hur
det kännes, när man i intet får det, som man vill hafva det. Bönen blir
därefter.»

»Jo, jo, hvar och en har sina sorger,» medgaf Polycarpus och suckade vid
tanken på sin förmenta upphöjelse, men när stopet för tredje gången
fyllts och tömts, sväfvade han i ett saligt rus, hvilket varade allt
intill aftonen, då han med osäkra steg begaf sig upp till slottet för
att få se en skymt af det säkerligen öfvermåttan präktiga värdskapet.

Som förr en gång måste han äfven nu tränga sig fram mellan prunkande
karosser, gnäggande hästar och lysande, uppblåst betjäning, hvilken
skrattade åt det goda rus, han redan lagt sig om. Fuller hade han icke
haft så mycket att beställa, efter tiden tillstadde honom så fägna sig.

Han ärnade just genmäla något, då en röst kraxade något på engelska i
hans öra, och han kände en knuff för bröstet af en hästnos.

Någon ropade till honom:

»Upp med korpgluggarna nu, Crombygel, så får du se själfva Whitelocke,
engelske ambassadören. Han är en mycket ärad man här till hofs, och
drottningen tar nådigt emot hans artiga presenter: hästar, hundar och
annat mera.»

Crombygel stirrade vördnadsfullt på den rakryggade engelsmannen, hvilken
stelt och högtidligt steg ur vagnen och redan vid trappan mottogs af
prins Adolf Johan, som betygade honom stor höflighet.

Nu blef vimlet af maskeradgäster så stort, att Polycarpus knappt hann
rikta ögonen på en skön dam, förrän hon bortskymdes af en annan, och han
blef så sömnig af ansträngningen att uppfatta alla dessa nya ansikten,
att han öfverljudt gäspande begaf sig till logementet. --

Af alla glada, lysande fester, hvari den förnäma världen på de senare
åren deltagit, tycktes aftonens värdskap bli gladast och praktfullast.
Drottningen hade varit frikostigare än någonsin beträffande
arrangemangerna, och hon hade befallt, att ingen möda skulle sparas för
att göra det hela till en festernas glanspunkt.

Den stora danssalen var klädd från golf till tak med röd sammet, och
stora, förgyllda speglar återkastade skenet från vaxljus och facklor. De
tidiga vårblommor, som man lyckats samla, hade bundits till små
buketter, och la belle comtesse, förvandlad till italiensk
blomsterflicka, strödde med skälmskt behag omkring sig blåsippor och
vårlök.

Drottningens ypperliga musikkapell spelade oafbrutet, och dansen tråddes
flitigt. Förklädnad gaf skydd åt dristigt galanteri, och många pilar
afskötos denna kväll vårdslöst nog från gud Amors båge.

En zigenerska med lifliga rörelser och på vänstra handen en blixtrande
diamantring, värd många tusen, väckte allmän uppmärksamhet. Hennes
smidiga behag hade något så eggande, att kavaljererna täflade om hennes
gunst. Ännu mera omringad blef den eldiga sydländskan, när det blef
bekant, att det var drottningen, som begagnat sig af denna förklädnad.
Den svarta masken dolde helt och hållet hennes ansikte, till och med
ögonen skymdes af svarta spetsar. Hon tilltalade såväl damer som herrar
på flytande fransyska, och så sprudlande var hennes munterhet, att hon
till och med lockade de gamla rådsherrarna till uppsluppet skämt.

Don Pimentelli höll sig troget som en skugga i hennes närhet, och hans
blick följde henne med tillbedjande ömhet.

Kristina däremot tycktes till en början knappt gifva akt på honom. Hon
dansade ifrigare än någonsin och lät till och med de unga kammarpagerna
vederfaras nåden att föra henne.

Först när festen pågått ett par timmar, vinkade hon till sig den spanske
ambassadören och sporde leende:

»Är I, höge herre, villig att skänka zigenerskan utan land och hem en
dans?»

Pimentelli svarade icke genast. Hans flämtande andedräkt förrådde, att
han var häftigt upprörd, och när han slutligen fått makt öfver stämman,
genmälde han helt sakta, nästan smekande:

»Lilla zigenerska, mäktade jag det, skänkte jag er hela världen! -- Att
gifva en dans är både för mycket och för litet.»

Hon räckte honom båda sina händer och sade skämtande:

»Och dock är det _allt_, jag kan gifva eder. Hvad drömmer I mera om,
Amaranterriddare?»

Han visste, att denna orden stiftats i vänskapens namn, och att den
bannlyste kärleken. Han visste ock, att Kristina brukat den som en
hämsko på den passion, hvilken hotat att förblinda hennes förnuft, men
denna enda sista kväll och natt ödet unnade dem att dela ville han kasta
den gråa klokheten öfverbord. Aldrig hade hon tillstadt honom något
närmande; som en vän hade hon tillåtit honom sitta vid sin säng och
hålla hennes hand, och hon hade tidt nämnt honom den broder, hon
förgäfves åtrått, men detta var honom icke nog -- och han visste, att
icke heller hon utan strid iskylt sina känslor. Hans svar klang nu halft
trotsigt, hälft vemodigt: »Jag drömmer om något verkligt att minnas, när
jag i ensliga stunder betraktar min ordensstjärna och läser dess devis:
'Dolce nella memoria'.»

Hon drog honom häftigt ut på golfvet bland de dansande, och med hufvudet
en sekund hvilande mot hans skuldra, sade hon:

»Jag har städse beklagat den, som blifvit född till undersåte; tvinga
mig icke att förakta den, som har tronen till fotapall!»

»Jag talar i afton hellre till zigenerskan än till drottningen. Väl
dyrkar jag Nordens Pallas och skall sprida hennes lof, hvarhelst jag
drager fram, men kring den fagra zigenerskan slingrar jag ett nät af
önskningarnas rödaste rosor, röda därför att de druckit in blod från ett
såradt hjärta, och jag sjunger för henne om doftande skogar och ljusa
nätter, ljusare än löjet kring hennes läppar.»

»Stanna!»

Kristinas bröst höjdes och sänktes snabbt, och den blick, som under
spetsslöjan glimmade emot honom, hade mera af glittrande varmt solsken
än af kunglig nåd.

»Är I redan trött?»

Han undvek alla uppstyltade titlar. Hon var för honom i denna stund
vildmarkens kärleksjublande kvinna, hvilkens sinneslust var som
kryddstark honung.

»Ja, jag är trött. För mig till Pans grotta därborta i galleriet!»

Han lydde stillatigande, och hans hållning var ånyo den sirlige
hofmannens.

Inne i den lilla konstgjorda grottan var tyst och svalt. Mossbänken stod
så kysk och oberörd i granarnas dunkel. Fiolernas mänskligt vibrerande
toner trängde endast svagt fram till denna plats, och sorlet af de många
människorna förvandlades till brusande, monotont vågsvall.

Kristina lade sig på mossbänken med hufvudet stödt mot högra handen.
Pimentelli föll på knä bredvid henne och tog hennes vänstra hand, som
han betäckte med kyssar. Hon lät det ske. Stilla låg hon, och de blå
ögonen lyste varmt och starkt emot honom. Slutligen sade hon vekt:

»Hör upp! Nu vet jag, att mitt hjärta icke är dödt för kärlek. Men I
skall icke kyssa mig mera, om vi ej skola skiljas i vrede, innan
afskedstimmen slår. Min känsla drager mig till eder, min plikt, min
vilja lägga sig däremot. Kalla ord från snölandets drottning, tänker I!
Ja väl, men I må hugsa, att jag fostrades till konung, aldrig till
kvinna. Och konungen i mitt sinne vinner alltid seger i envigen med
kvinnan i mitt hjärta. Drottningen skulle aldrig tillstått för eder, att
hennes längtan fört henne till en chateau en Espagne, zigenerskan gör
det ...» Hon ryckte hastigt den dyrbara ringen af sitt finger, satte den
mellan läpparna och böjde sig ned mot honom. En sekund kände hon hans
heta andedräkt in mot sin mun, då lät hon ringen falla i hans hand och
yttrade lågmäldt:

»Göm denna, tills jag begär den åter.»

»Risken är stor, eders majestät, ringen är mycket dyrbar.»

»Och I kunde förlora den?»

»Nej, men dess glans torde komma att förtrolla mig genom att ständigt
påminna mig om dess höga ägarinna.»

»Icke så; glöm drottningen, när I ser på ringen, och tag den som ett
minne af zigenerskan, hvilken I aldrig skall återse.»

Hon reste sig hastigt och ilade bort. Länge letade man efter den
tjusande zigenerskan och allehanda undrande hviskningar förspordes,
allra helst som man äfven saknade don Pimentelli. Ceremonimästaren hade
emellertid fått befallning, att dansen icke fick afbrytas förrän klockan
två på natten, och därför figurerade man och snurrade rundt enligt
etikettens regler.

En ny gäst inträdde slutligen sedesamt i salen; det var en svensk
matrona af borgarståndet med ärbart korsad snibbhalsduk och fotsid,
blommerad kjortel. Hon tog själf en stol, hvilken hon frankt flyttade
fram till den plats, där engelske ambassadören satt, och med honom
inledde hon ett artigt samspråk, som han öfvermåttan vördnadsfullt
upptog.

Åskådarna uppe på läktaren jublade högt. Sådan ville de se sin
drottning, ty som en blixt hade ryktet spridt sig, att borgarhustrun var
deras allernådigste fröken Kerstin. De ropade och hurrade, viftade med
näsdukar och gladdes som barn öfver att hon uppträdde i svensk dräkt.

De gamla mindes henne så väl från den gången högt salig kungen lyft
henne på sin arm och så att säga skänkt henne som ett dyrbart arf åt
sitt folk. Det kära, kungliga barnet hade från den stunden blifvit ett
lefvande intresse, som böner och tankar villigt samlade sig om.

Nu hade man försport, att hon ärnade draga dädan, men kunde väl detta
vara annat än lågt förtal, beviste hon ej just i afton med denna sin
förklädnad, så olik allt hofvets utländska prål, att hon hyste svenska
tänkesätt och kärlek till sitt folk? Hennes åthäfvor voro så stillsamma
och kyska, alldeles som det höfdes en ung och blyg borgarhustru. Hon
hade uppfattat sitt folk från dess vackraste sida.

Åter hurrade man, knuffades och omfamnades, allt som trängseln och
sämjan bjöd.

Men adeln såg icke med blida ögon drottningens tilltag. De stolta
grefvinnorna och friherrinnorna rynkade aristokratiska näsor och sköto
sarkastiskt ut svällande underläppar.

De höge herrarna blefvo också betänksamma. Månne hon med en kvinnolist
ärnade draga dem vid näsan och locka borgare och bönder till sig för att
med deras hjälp störta adelsväldet. Hon hade så öppet uttalat sitt
missnöje med rådets förfarande beträffande hennes underhåll efter
tronafsägelsen, att man kunde vänta sig hvad som helst. Litet hvar af
det regerande partiet önskade henne ur landet. Hon hade så småningom
blifvit till en rykande brand, som till äfventyrs, om den ej vaktades,
kunde komma vådeld åstad.

Kristina hyste emellertid denna afton icke den aflägsnaste tanke på
några stämplingar. Hon föresatte sig tvärtom att bringa sitt inre till
ro genom att uppgå i stundens oskyldiga fröjd.

Men hon misstog sig storligen, när hon hoppades kunna förleda protectors
nitiske ambassadör till skämtan och muntra infall. Hans allvarliga mun
formade genast allsköns allvarliga ord. Han sade sig ha hört, att hon
besinnade sig på att afsäga sig regeringen, och när hon bejakade detta,
yttrade han:

»Jag föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin
tjänare.»

Kristina skakade på hufvudet:

»Herre! Saken är denna: Jag har föresatt mig att lämna kronan och
tillbringa min öfriga tid i stillhet, hvilken jag finner mycket
angenämare än de regeringen åtföljande besvär och bekymmer. Huru synes
eder om detta beslut?»

Ambassadörens tjocka, engelska röst antog ett smickradt tonfall, när han
genmälte:

»Det oroar mig att höra, att eders majestät behagar kalla det ett
beslut; och är något i världen, som kan surprenera en man, blir det
visst att höra sådant från en så stor, mäktig och vis drottning. Men jag
föreställer mig, att eders majestät behagar skämta med sin tjänare.»

Kristina lyfte på masken, då värmen begynte kännas besvärlig, och hon
dessutom ville tala friare:

»Jag försäkrar eder, att det är min uppriktiga föresats; och hade jag
redan törhända ställt det i verket, om ej eder hitresa kommit emellan.»

Whitelocke var oförtöfvadt färdig med svaret:

»Jag beder, att eders majestät må ännu länge uppskjuta detta beslut
eller snarare slå det ur hågen, ty det stämmer ej öfverens med eders
majestäts höga sinnelag, och med eders majestäts tillstånd måtte jag
fråga, sedan jag fått befallning att häröfver fälla mitt omdöme, om
möjligt är, att tillräckliga skäl kunnat finnas, som föranlåta en så
högt upplyst och vis drottning att taga ett sådant beslut.»

Drottningen höjde hufvudet:

»Jag är öfvermåttan nöjd med eder uppriktighet och önskar, att I
otvunget må yttra edra tankar i denna sak. De skäl, som härtill kunnat
föranlåta mig, äro först att jag såsom fruntimmer är oskicklig att
regera och flera olägenheter underkastad än andra, och sedan att
regementsbördan och besväret däraf vida öfverväga det nöje man kan hafva
af makten att befalla, och hvilket nöje på intet sätt kan jämföras med
det man under en indragen lefnad får smaka.»

»Såsom främling kan jag så mycket frimodigare yttra mina tankar,
besynnerligen uti detta ärende; såsom den där själf varit van vid ett
stilla och indraget lefnadssätt, kan jag äfven döma därom, men hvad
regeringsbördan angår, måste jag lämna allt utlåtande därom till dem,
som burit henne. Det får jag dock säga, att ju högre man blifvit
uppsatt, desto mer tillfälle har man fått att tjäna Gud och nästan.»

»Jag önskar, att Guds ära och människors bästa mer må befordras än jag
som fruntimmer kan göra; och så snart jag för mitt folks bästa och
förmån fått uträtta en hop saker, tycker jag mig utan någons förargelse
kunna skilja mig vid dessa bekymmer och smaka stillhetens lugn.»

»Men då eders majestät genom arfsrätt äger sin krona och af sina
undersåtar har all upptänklig kärlek och undergifvenhet, ser jag
ingenting, som kan föranlåta eders majestät att skilja sig vid
regeringen och lämna dem, som så mycket älska såväl eders majestät som
dess styrelse.»

»Det är kärleken för mitt folk, som föranlåter mig att skaffa dem bättre
regent än ett svagt fruntimmer kan vara, och kärleken till mig själf,
som öfvertalar mig att lefva i stillhet.»

»Gud har kallat eders majestät till denna betydande värdighet och makt;
arbeta därför icke emot det ändamål han påsyftat genom det I sätten eder
ur stånd att på så utmärkt sätt som nu befordra hans ära; ty såsom
regerande drottning har eders majestät därtill mer tillfälle än såsom
privat person.»

»Om den person, som blifver min efterträdare, har mer skicklighet såväl
i anseende till dess kön som egenskaper att tjäna Gud och fäderneslandet
än jag, så besvarar mitt öfverlämnande af regementet till honom
fullkomligen detta inkastet.»

»Jag bekänner det jag ej vet bättre händer att lämna regeringen uti än
eders majestäts.»

»Min kusin pfalzgrefven har egenskaper, som pryda en krona, och är ej
mindre vis än hjältemodig, och hafver jag redan så lagat, att han
blifvit utnämnd till min efterträdare; jag ensam gjorde det. I har
förmodligen hört hvad honom och mig emellan varit på vägen, men jag har
beslutit att aldrig gifta mig. Det blifver för mitt folk mycket
fördelaktigare, att han bär kronan än jag, då ingen därtill är
skickligare än han.»

»Jag är försäkrad, att hans kungliga höghet äger alla de egenskaper, som
utgöra en stor regent; men det sker honom ingen oförrätt, om han får
vänta, fast eders majestät utnämnt honom till sin efterträdare. Däremot
torde eders majestät en gång ångra, om detta beslutet ställes i verket,
att den rätt är bortlämnad, som tillhörer eders majestät, så länge Gud
förlänar lifstiden.»

»Det sker allt af fri vilja; och som han är bättre och skickligare att
regera än jag, tyckes mig, att ju förr jag öfverlämnar honom kronan
desto bättre är det.»

»I sanning för prinsen. Men jag vill med eders majestäts tillstånd
berätta en historia om en gammal engelsman, som hade en rask och ung
son, hvilken öfvertalade sin fader att lämna egendomen i hans händer,
efter han med mer förmån kunde drifva densamma. Fadern samtyckte
därtill, skriftlig öfverenskommelse uppsattes, och grannarna samlades en
dag för att höra faderns beslut, hvilken endast förbehöll sig någon
pension. Under det gästerna voro samlade, tog fadern efter vanan sin
tobakspipa och gick i salen att röka, där han spottade mycket på
golfvet. Sonen, som tyckte detta vara mindre anständigt, bad därför
fadern gå i köket och spotta, hvilket han äfven gjorde.

Då allt var i ordning, gick sonen och kallade sin fader in att
underskrifva öfverenskommelsen, men fadern svarade att han ändrat sitt
beslut. Sonen, som häröfver blef bestört, frågade orsaken därtill, då
den sluge gubben svarade, att han beslutit spotta i salen, så länge han
lefde; och så hoppas jag äfven, att ett visst ungt fruntimmer gör.»

Kristina skrattade högt och bullrande.

»Berättelsen är ganska tjänlig, och tillämpningen snart gjord, att jag
bör behålla kronan, så länge jag lefver; men i mitt tycke svarar det
snarare emot spotta i salen att blifva henne kvitt än att behålla
henne.»

Som fruktade hon att yppa ännu mera af sina innersta tankar, tillade hon
med ett så djärft språng i tankegången, att till och med den gamle
diplomatens ansikte uttryckte en viss bestörtning:

»Hvad säger I om våra danser? Skulle I ej vilja pröfva en fransysk dans
med mig? Det vore förvisso ett ofarligt förbund mellan England och
Sverige.»

Whitelocke bugade djupt.

»Eders majestät väldigas visa mig alltför stor ära. Jag är tyvärr numera
oförmögen till dans. I min ungdom ansågs jag för en god dansör, men
hvarje tid har sina förmåner.»

»Jag är säker, att I ännu kan täfla med våra yppersta kavaljerer,
allenast I täckes räcka en ringa borgarhustru eder hand.»

Whitelocke kunde icke neka. Med klumpiga, gammaldags steg och en
långsamhet, som hans stela ben tvungo honom till, förde han sig och
drottningen i dansen.

Ingen såg hennes leende under masken, men när ambassadören strax
därefter drog sig tillbaka och äfven Kristina med en trängre krets af
hofvet begaf sig till sina rum, befallde hon dansmästaren Beaulieu att
komma med.

»Såg I på min dans med excellensen Whitelocke?» sporde hon Beaulieu i
uppsluppen ton.

»Ja, eders majestät.»

»Godt, gör oss hans dans efter. Jungfru Barbro Banér må vara min
representant.»

Kristina hade nu aftagit masken och låtit lockarna fritt svalla ut öfver
axlarna. Hon tycktes förgäta tiden, ty fastän klockan var två på natten,
vinkade hon åt sin uppvaktning att taga plats och njuta af den kosteliga
scenen. Med händerna knäppta om knät satt hon, och leendet spelade
gycklande kring hennes mun. De stora ögonen glittrade som vatten i
solsken, och när Beaulieu med fransk satir eftergjorde Whitelockes
klumpiga steg och små löjliga, tafatta hopp, skrattade hon gällt och
högt.

»Bravo,» ropade hon, »jag ser honom för mig, den gamle björnen. I är
förnöjligare än andra narrar, Beaulieu. Men nu må det vara nog. Sof väl,
käre sprattelmakare!»

Ännu en stund språkade hon sitt hoffruntimmer och de mysande
kavaljererna an, men hennes ord afbrötos allt oftare af långa
gäspningar, och ögonlocken föllo trötta ned.

Pimentelli befann sig fortfarande ute i danssalen, men när drottningen
tog godnatt af sina förtrogna, lät hon sända bud efter honom.

Grefvinnan Ebba Sparre, som stod helt nära sin härskarinna och hörde
befallningen, rodnade så starkt, att Kristina märkte det.

Tvärt vände hon sig mot sin afhållna hofdam och sporde hvasst:

»Hvadan så granna rosor, petite comtesse? Vore I ej så nyss slagen i
hymens bojor, skulle jag förmoda, det I bidade någon ny amour.»

»Eders majestät,» stammade Ebba Sparre förvirrad, under det hennes ögon
plötsligt fylldes af tårar, »jag ...»

Kristinas vrede försvann, och hon lade sina händer om den unga
grefvinnans lena kinder:

»Mitt barn, jag vet, hvarför I rodnar, och jag skattar eder
tillgifvenhet högt, men än större glädje skulle det vållat mig, om I
trott på min heder, utan att jag måst försäkra eder, att den ingen vank
har.»

»_Jag_ tror,» inföll Ebba Sparre lifligt.

»Men mina belackare tvifla! Ack, belle comtesse, de äro för mig en
handfull stoft. Godnatt, min väninna! Var förvissad om, att äfven eder
drottning skall somna med lika rent samvete som ni själf.»

Pimentelli töfvade ej många minuter, innan han stod inför drottningen.
Hans vackra ansikte var gulblekt, och de mörka ögonen glödde.

Kristina mindes honom sådan från deras första sammanträffande på
Stockholms slottsborggård. Hon hade ridit den fjorton timmar dryga vägen
från sin moder i Kungsör, utan att hålla upp, och när hennes löddriga
häst sprängde in på borggården, steg en främling nedför fritrappan.

»Det är den nye spanske gesanten,» sade Claës Banér till henne. »Han har
säkerligen velat uppvakta eders majestät.»

»Så vill jag gifva honom företräde här,» hade Kristina muntert
förklarat. »För mans fram honom!»

Och Pimentelli hade kommit, stannat stum inför henne och därpå dragit
sig tillbaka. Sedan hade han förklarat, att hans beundran öfverväldigade
honom.

Hon log vid denna hågkomst och räckte honom sin hand.

»Sätt eder, min vän, och låt oss tala förtroligt den timme, som ännu
beskärs oss! Törhända ses vi dock snarliga åter.»

»Därom vill jag dagligen anropa madonnan,» utbrast Pimentelli
lidelsefullt. »Till dess skall jag söka min tröst i betraktandet af det
konterfej eders majestät så nådigt skänkt min konung.»

»Bourdons målning af mig till häst?» Kristina lutade sig emot honom.
»Hvarför önskade eder herre mig just konterfejad till häst?»

Pimentelli syntes förvirrad. Slutligen tryckte han en kyss mot
drottningens kjortelfåll och stammade:

»Värdigas tillgifva mig, eders nåde, men jag vågade föreslå honom denna
situation, hvilken från första stunden jag såg eder blifvit mig ett
oförgätligt minne.»

Hon makade undan de böljande lockarna från pannan och satte sig upp i
stolen.

»Ack, min vän, på något oförgätligt under i solen tror jag icke. Från
tidiga ungdomsdagar hade jag en vän -- I må gärna veta, att jag menar
Magnus De la Gardie. Han svor mig undersåtlig trohet och lydnad. Icke
förty har han under de sista åren städse sökt komma obehag åstad. Han
har trängt sig framom alla sägandes, att så vore min vilja, och när jag
för hans oförskämdhet att utan skäl vilja störta mina trotjänare
Steinberg och Schlippenbach genom påstående, att de förtalat mig,
nödgades skilja honom från hofvet, uppträder han som en fräck och
svulten tiggare. -- Aldrig anade jag, att slikt skulle spörjas om den,
jag en gång nämnde landets främste ädling.»

»Tyvärr mäktar jag intet säga till hans försvar. Han har alltid synts
mig vara en narr.»

Kristina rynkade de tjocka ögonbrynen och såg skarpt på honom.

»I dömer död man, Pimentelli, minns det! För mig och under mitt välde är
han död. -- Så ändas tidt det, som här i lifvet kallas oförgängligt. Men
nu vilja vi allenast orda om rikets angelägenheter. Jag har ännu ett par
spörsmål att göra eder.»

Hennes tonfall hade plötsligt fått en kylig behärskning, och hennes ord
föllo klara och fasta, som ärnade att upptecknas. Allenast blicken var
densamma som hos zigenerskan, lysande, full af ömhet.



                                  XIV.
                         Afskedet från tronen.


Den sjätte juni, den dag, som blifvit utsatt till drottningens
tronafsägelse, hade ingått strålande klar. Solen guldmålade slottets
östra mur och öste ut skimrande ljusfloder öfver blekeplanen och
örtagården, där salvia och rosmarin doftade krydda och honung ut öfver
gångarnas vindlingar.

I sitt öppna sängkammarfönster stod Kristina med de nakna armarna stödda
mot den breda fönsterposten. Tätt utanför, så nära henne, att hon förnam
vingsuset som flämtande andedräkt mot sina kinder, flögo ifriga och
beställsamma fåglar, sjungande under arbetet. De sträckte icke flykten
långt, boet, maka och ungar bidade dem, och det gällde att sörja för de
sina.

»Hvad det dock är ondt om vildfåglar,» sade Kristina halfhögt för sig
själf. »Du store Fader därofvan, så underligt tama och små varelser du
låtit fortplanta sig i din värld! De våga icke beträda ensliga
vildmarksstigar.»

Hon mumlade fram dessa tankar, under det hennes blick gled ut öfver
staden och vägarna omkring den.

Det fordom så mäktiga Aros hade krympt samman till en liten by med låga
hus. Det enda, som minde om storhetstiden, var kyrkan. Dess klockor
ringde i den sommarfagra morgonen med ljus och varm klang, hvilken på
lätta luftböljor sväfvade ut öfver Upplands bördiga åkrar och flacka
gärden.

Uppsala hade aldrig blifvit för Kristina hvad Stockholm en gång var, och
hon skildes utan saknad från denna sin tillfälliga uppehållsort, hvilken
hon valt allenast för att vara friare i sina handlingar. För akademien,
Sten Stures stora skapelse, hyste hon visserligen ett lefvande intresse,
men hon skulle säkerligen ej behöfva sakna fäste för sina vetenskapliga
sträfvanden i utlandet heller.

Drottningens blick vandrade åter håglöst ut mot de i gröna täppor
inbäddade stugorna, skilda af smala, gropiga gator. -- Öfverallt syntes
en myckenhet folk, de flesta i mörka och tunga kläder trots
sommarvärmen.

De skulle ju följa en drottning till grafven, och änskönt de redan samma
dag skulle se en konung uppstiga på den lediga tronen, var den första
akten för dem af större betydelse.

De sade sig nu i afskedets stund, att fröken Kerstin fuller varit dem
till stor hugnad, när de vändt sig till henne med sin nöd. Hvad det
månde blifva af denne nye konung, som mot deras vilja vardt dem beskärd,
kunde ännu ingen veta.

Kristina såg ut öfver det folk, hon frivilligt stötte ifrån sig, och
hjärtat slog tungt, som om en klocka klämtat i hennes bröst. Det vore
törhända till olycka, att hon drog sina färde, men vore det ej till än
större men, om hon stannade? Hon kunde dock aldrig i evighet lära sig af
hjärtat älska detta land, detta folk, så kärft och torftigt och likväl
så sällsamt själfförnöjdt.

Med en otålig rörelse lade hon armarna bakom nacken, och de blå ögonen
höjde sig mot den klara rymden som mot en oändlig slätt.

Få -- hart när inga vänner lämnade hon kvar i Sverige. Kretsen omkring
henne hade glesnat, och töfvade hon längre att bjuda farväl, skulle hon
törhända få upplefva den stund, då alla vände sig med hätskt och afvogt
sinne ifrån henne. Domen öfver grefve Magnus kunde de mäktiga icke
tillgifva henne, och folket knotade i tysthet öfver Messeniernas grymma
afrättning. Hon visste det; man lät öfverallt besticka sig af uppviglare
och hetsmakare. Ingenstädes unnades henne ro.

Den hvita silkeskjorteln föll i styfva veck omkring hennes lilla magra
gestalt. Ansiktet föreföll blekt och smalt efter nattens många
genomvakade timmar, och öfver pannan låg ett drag af tankedigert allvar.
Hvad hon kände sig trött, och dock hade hon en hel dags mödosamma
ceremoniel att uppfylla, innan hon ändtligen för alltid finge blifva
kvitt de plikter, som likt järnkrampor lådde vid tronen.

En snyftning bakom henne kom henne att vända sig om. Ett varmt, tacksamt
leende gled öfver hennes läppar:

»Min trogna Ebba!» Hon bredde ut sina armar mot grefve Jakob De la
Gardies unga maka. »Är det för min skull I gråter?»

La belle comtesse torkade förvirrad ögonen.

»Tillgif, eders majestät, men jag är så bedröfvad, att jag platt intet
mäktar visa ett gladt ansikte. I tager all min fröjd med eder.»

»Säg icke så, vackra Ebba, ett täckeligt fruntimmers glädje har många
namn, min allenast ett: Frihet!»

Hon såg på det ur, hvilket hon lagt på ett bord bredvid sig. Den utsökta
emaljmålning, som prydde det, framställde henne själf som jaktens,
segerns och hafvets gudinna. Nu ägnade hon dock ingen uppmärksamhet åt
denna lysande allegori. Visarens gång föreföll henne icke snabb nog.

»Intet sliter på själen så som väntan,» utbrast hon häftigt, »sedan
klockan fem har jag bidat prinsen och riksråden. Hvarför låter man mig
ej gå, som man släpper en frigifven fånge. Ingen lärer förmena, att jag
förskyller tack för min gärning.»

Hon vandrade med korta, snabba steg af och an. Hennes klacklösa skor
klapprade lätt mot det inlagda golfvet, och hennes klänning prasslade,
annars var allt tyst.

Slutligen sporde drottningen:

»Hvad är klockan, ma belle?»

»Strax åtta, eders majestät.»

»En lång morgon är sålunda snart liden.» Drottningen stampade med foten.
»Mina rådsherrar synas mig vara rätt makliga nu, sedan de fått alla
dokumenter i handom; min tid räkna de för intet. -- Vet I hvad längtan
är, grefvinna?»

»För mig har den utgjorts af åstundan att tillbringa hvarje stund i
eders nådes närhet.»

»Eder ljufva mun formerar fast ljufveliga ord,» Kristina log blidt, »men
jag vill låta eder veta, hurudan min längtan är: den är hafvets brus i
storm, intet har hitintills mäktat tysta den. Så högt ryter den
understundom, att jag själf darrar för dess kraft.»

»Och hvart längtar I, nådigaste drottning?»

Ett bittert, vemodigt drag förvred Kristinas anlete, när hon genmälte:

»Jag längtar efter något, jag kunde nämna lycka för min kropp och själ.
Jag hungrar, grefvinna, men i mina fäders land finns ingen spis, som
förmår mätta mig.»

Nu anmäldes prinsen och riksråden.

Kristina stod en sekund orörlig, och ögonen mörknade af djupa, inre
kval, men hon återvann genast sitt lugn och gick med fasta steg in i
förmaket, där hon vänligt och öfverraskande gladt hälsade de församlade.

När hon blef varse prinsens kolsvarta taftsklädning, ryckte det ironiskt
kring hennes uttrycksfulla mun, men hon sade intet, räckte honom
allenast med mycken värdighet handen.

»Väl mött,» sade hon hjärtligt, »nu går en ny dags sol upp för eder,
käre frände.»

Karl Gustaf svarade sirligt och betänksamt, uppmanande sin höga fränka
att återtaga afsägelsen, då han och alla rikets andra undersåtar mycket
traktade efter att få behålla henne.

Kristina skrattade högt.

»Spara på krutet, eders höghet, I offrar för många äresalfvor på den
löpande haren! Tacka I försynen och mig för att I nu står färdig att
sätta en krona på. Krigarehatten har I burit länge nog.» Hon vände sig
till rikskansleren, som grånad och böjd stod främst bland herrarna.
»Gref Axel, är I beredd att på riddarsalen uppläsa renunciationsbrefvet,
som eder plikt är?»

»Nej, eders nåde, icke till något pris gör jag detta,» svarade den gamle
statsmannen. »Eder salig herr fader har ålagt mig att intill min
dödsstund främja eder regering, och det svärjer jag, att vore min graf
öppen bredvid mig, stege jag hellre lefvande ned i den än jag sveke ett
gifvet ord.»

»Våra meningar ha tidt törnat med udden mot hvarandra. Denna gång har I
brutit min vilja. Herr Schering Rosenhane hyser förvisso ej slika
betänkligheter.» Kristina nickade åt denne nye rådsherre, men hennes
blick stannade icke på honom. Oförtöfvadt närmade hon sig riksdrotsen.

»Af eder, gref Per, väntar jag att bli hulpen, när min krona för alltid
skall tagas af,» sade hon trotsigt, ty hon visste, att han skulle neka
att bistå henne i denna handling.

Grefven till Visingsborg, mannen med det ridderliga, stolta sinnet och
de veka, svårmodiga tankarna, steg höfviskt bugande fram till
drottningen.

»Allernådigste drottning,» sade han allvarligt. »Med förunderligen stor
glädje satte jag en gång kronan på edert unga hufvud, välsignande den
dag, som skänkt oss Gustaf Adolfs dotter. Intet kan förmå mig att lyfta
detta äretecken af eder hjässa, där det rätteligen borde varda den
skönsta prydnad alla edra lefnadsdagar. Dock -- därom må I själf låta --
jag har älskat eder med en faders kärlek och en undersåtes vördnad,
aldrig förgätandes, att I var min kunglige väns och hela Sveriges hopp.»

Kristinas ögon fylldes af heta tårar, men hon tvang dem tillbaka och
sade sakta med skälfvande djup röst:

»Må vi nu ej spilla flera ord förgäfves. Edert redliga svar aktar jag
högt, gref Per, och ber eder fara fort med eder vänskap för Kristina af
Sverige. Vi skola nu inte låta ständerna bida längre.»

Axel Oxenstierna ryckte till, som om en häftig smärta genomilat hans
leder, och hans gång var vacklande, när han trädde fram till drottningen
för att gifva henne riksäpplet i den vänstra handen.

Riksamiralen Gabriel Oxenstierna öfverlämnade spiran, under det att
tårarna oafbrutet rullade ned för hans väderbitna ansikte och samlade
sig i det korta skägget, hvarifrån de droppade ned på den dyrbara,
lysande klädningen.

Iförd hela sin kungliga skrud skred drottningen fram, följd af rådet,
hofvet och adeln. De tre ofrälse stånden mötte i riddarsalen.

Från åskådarläktarna stirrade tusentals ögon ned på den unga
drottningen, som med rak och säker hållning intog tronstolen.

Fruntimren hviskade med gråtmilda röster, att det var densamma, som
grefve Magnus De la Gardie låtit förfärdiga af rent silfver och skänkt
åt hennes majestät vid kröningen. Och nu fick den stackars grefven icke
ens visa sig.

Trängseln härinne var olidlig. Man knuffades och svor. Damerna icke
minst. Något så märkligt hade man tillförene aldrig bevistat, och hvar
och en ville komma i åtnjutande af främsta platsen. Den, som törhända
föreföll mest oberörd, var drottningen själf. Hennes blå ögon med den
förunderligt kallt klara blicken strålade ut öfver församlingen
forskande och djupa. Kring de röda läpparna låg ett flyktigt, sorgset
och halft ovänligt leende, som tycktes spörja, hvilken som här i salen
vore hennes vän eller fiende.

Hon lyssnade tydligen förströdd till den skrift, hvilken hon själf
affattat, och som skilde henne från land och krona.

För henne allena stod det klart, att hon afbördade sig ett folk, hvilket
aldrig mäktat uppskatta henne. De hade velat i henne se den af
riksförmyndarna till hörsamhet, dygd och stilla gärningar uppfostrade
Kristina. När hon blef drottning efter sitt sinne, behagade hon dem icke
längre.

Trött, oändligen trött var hon på detta barkbrödsrike med sina ödsliga
skogar, höga berg och fattiga kojor. Hon hade ej förmått förverkliga sin
barndomsdröm om ett enadt Skandinavien; dess splittrade delar ömkade
hon. I heta böner hade hon åtrått kärlek till sitt ärfda land, aldrig
bönhördes hon. I afskedsstunden greps hon likväl af ångest öfver
tomheten inom sig, men till ingen kunde Gustaf Adolfs stolta dotter
förtro, att hon led själanöd. Högt skulle hon bära sitt hufvud äfven
utan krona.

Hon satt så stilla under hela afsägelseakten, att en och annan uppe på
läktaren förmenade, det drottningen mistat sansen, men så snart prins
Karl Gustaf, hvilken af Schering Rosenhane mottagit skriften, djupt
bugande återlämnat densamma till sin fränka, reste hon sig snabbt och
vinkade åt riksämbetsmännen att mottaga regalierna.

Alla lydde utom grefve Per. Orörlig och stum stod han kvar på sin plats,
och hans blick riktades med bedjande hundtrofasthet på den unga
härskarinnan.

Kristinas stränga ansikte blef plötsligt mildt och varmt. Hon lyfte
själf af kronan och tog ett par steg fram mot riksdrotsen.

»Tack,» hviskade hon, när hon öfverlämnade den gyllene klenoden i hans
händer, »I har skänkt mig ett ljust minne!»

Sedan axlade hon brådskande af sig den skarlakansröda kröningsmanteln
och stod så ett ögonblick, som lättad från alla tyngande bördor.
Långsamt, värdigt, och som beredde hvarje steg henne en njutning, skred
hon därpå ned för trontrappan. På sista steget stannade hon. Utan lång
förberedelse och utan tvekan talade hon därifrån med klar, fast stämma
ut öfver salen, där andlös tystnad rådde.

Men under det hon framförde de väl öfvertänkta orden, begynte man redan
halft förvåna sig öfver, att denna lilla kvinna i den enkla, hvita
klädningen verkligen helt nyss hållit spiran i sin hand och regerat höga
och låga. Hon stod där nu så ensam, så ringa, syntes det, i hela denna
lysande samling, hvilken innan dagen var liden i jubel skulle utropa den
nye konungens namn och prisa hans dygder.

                                 SLUT.



                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
antal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare fel har
rättats som följande (innan/efter):

   [s. 25]:
   ... »I sitter så rum, Kristina,» bannades farsystern ...
   ... »I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern ...

   [s. 73]:
   ... »Större är ingens makt är snillets, och Nordens ...
   ... »Större är ingens makt än snillets, och Nordens ...

   [s. 93]:
   ... så fast trampat slottets golf som i detta ögon- ...
   ... så fast trampat slottets golf som i detta ögonblick ...

   [s. 94]:
   ... Gör edert eget bästa anbefaller jag eder ...
   ... För edert eget bästa anbefaller jag eder ...

   [s. 194]:
   ... upp det usla pepperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...
   ... upp det usla papperet! -- Jag minns nu. Hertigen ...

   [s. 249]:
   ... Kristina lyfte på maskinen, då värmen begynte ...
   ... Kristina lyfte på masken, då värmen begynte ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Drottning Moi-Même: Historisk silhuett" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.