Title: Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne
Author: Gottlund, C. A. (Carl Axel)
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.

TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE***


FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE

Ämnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas
Historiska Fornhäfder

af

C. A. Gottlund



Stockholm,
Tryckt hos Carl Deleen,
1834.



      "Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum:
      Quod nemini dubium potest esse, id judicare."

                                        _Cicero_ pro Murena.

     Tardi ingenii est rivulos consectari,
     fontes rerum non videre.

                                        _Cicero_, de Orat.



Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.

Vördsammast!

Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela
Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då
det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de
äldsta inbyggare såväl i _Sverige_ som i _Danmark_ och _Norrige_, så är
det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare
forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent
af Sällskapets uppmärksamhet.

Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla
arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar
Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.

Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig
till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta
Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla
delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en
enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså
ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika
Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom
afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld:
nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.

Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så
har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af
kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare
forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma
till en närmare kunskap om denna tid -- åtminstone till en
föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den
Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.

Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny
Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden -- en Litteratur,
som uppgår med, och har sin rot uti -- Finska språket. Detta språk, som
af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för
de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af
de kultiverade språken i vår nord.

Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål,
måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets
källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och
hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske
numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta
äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska
Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta
Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall
jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.

Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer
och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika
poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande:
klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända
tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin
grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid
det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller
sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt
för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant,
språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. -- Vare detta
blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de
alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången,
hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så
vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi
vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare
studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att
nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif
skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske
äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra
folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant
sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst
för hela Skandinavien -- ja för hela den lärda verlden. Måhända inser
man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de
inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt
en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår
af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom
t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom
grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af
Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl
hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt
ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon
likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid
jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse
dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste
form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta
vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig,
såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös,
tid -- för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga,
som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf
hos Finnarne icke märkes det ringaste spår -- så skulle vi icke länge
tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse
såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl
vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen
härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska,
pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.

Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid
en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska
Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk,
och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår
Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess
moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och
Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer -- om man, som
sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade,
natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och
sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den
gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa
såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall
betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer,
hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra
sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar
hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes,
Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina
filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott
tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att
icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och
Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen
grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom
kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, _Ljodasmidir_,
_Galdrasmidir_ (Sång-smeder: _Runo-sepät_), sina sånger: _Runor_, och
Odin sjelf, för _Runhufvudet_ (_Peä-Runoja_), utan att dessa qväden
ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting
mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla
Finnarnes _vishetslära_.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler
och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången
kultur -- så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta
en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi
menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle
medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket
(hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma
Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie,
än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast
velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.

Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas
underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa
Finska folkstammar. Hvad _Scytherne_ voro för de gamla Grekerne, voro
_Jotharne_ (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta
_sagans folk_,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga
berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande
nationer -- oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket
kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt,
tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om
deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis
skulle deraf besannas.[18]

Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der
gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott
författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller
af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så
mycket mera med dem nationaliseras[19] -- så finner man ock att många
bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m.
varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn,
eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej
händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas
lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras

uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra,
lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer
emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de
icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom
hörande till samma folkstam.

Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af
ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande.
Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om
ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett
högt och dyrbart värde.

Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för
Sällskapets _Första Stiftare_, Professor _Rask_, för hvars personliga,
så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med
hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en
närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af
vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21]
Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af
sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst
nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det
Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt
göra gällande för det Finska -- att nemligen, man härvid borde begagna
språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess
döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en
princip, som -- man må säga hvad man vill -- alltid är, och blir, den
rätta.

                                             Framhärdar etc.

Stockholm den 26 Oct. 1834.

                                             _Carl Axel Gottlund_.



FÖRORD.


Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare
blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att -- om ock aldrig så
litet -- upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig
natt, omsluter våra gamla minnen, och -- om ej öppna -- åtminstone
lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.

Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i
sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska
väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af
Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi
förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska
Folkets karaktér.

Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska
namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda
rent och obefläckadt! -- åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af
en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter;
hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste
förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog
ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som
orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa
dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra
början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att
se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af
främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i
mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta
vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast
grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen
Historie.

Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt,
anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och
omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla
enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med
kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader -- Lärare, hvilka
vi lönat och ännu löna, de der _ex officio_ dertill bordt hafva ansett
sig förpligtade. Men -- oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för
det _Fosterländska_, kärleken för vårt _Språk_, kärleken för vår
_Nation_; med ett ord -- oss har fattats denna kraft, som, ensam, är
mägtig nog till alla ädla företag. Och -- der den funnits, hafva vi
låtit den förtvina och bortdö...

Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de
historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor
af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, -- likväl ingen af
desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i
allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna
sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och
svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa
främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt
våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra
egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi,
lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt
Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.

Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa
förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi
i detta fall brutit -- åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom
vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid
kunna läggas oss till last. Vi hafva -- äfven här, åtminstone i ett
afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget
som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess
fel som brister -- sådan den anträffas, uppfattad af främmande
folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.

Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa
oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning,
eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde
på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten,
oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i
allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi
härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer
fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende,
af _lärdom_, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som
vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då
vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så
mycket hellre trott oss böra ordagrant införa -- om ej de flesta,
åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer;
på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att
deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss
till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara;
men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss
dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.

Af alla vetenskaper är _fornforskningen_, eller det såkallade
_antiquariska studium_, mer än i ett afseende -- det otacksammaste.
Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall
gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna
hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man
någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig,
och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man
slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet
än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få
äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar,
hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri:
hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna
vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar
icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga
sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt,
genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss
att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att,
med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det
äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke
kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss
dermed, om vi kunne göra oss ett -- åtminstone dunkelt, begrepp derom.

Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke -- ännu invid sin
sednaste ålder -- äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några
såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation,
som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke
alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i
sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i
de muntliga traditionerne -- ännu lefvande på folkets läppar. Ja
sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella
egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en
förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga
värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och
språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan
mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.

Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar
det äfven dessa sina _historiska minnen_, hvilka i samma mån blifva
dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.

Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en
historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk
Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit
lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i _Otava_ icke
blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan
sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter
vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt
antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för
forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat
en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom
tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas,
vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.

Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit
alltför utblottadt på historiska efterrättelser. -- Visserligen kan
detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller
andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett
vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller
Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar,
eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra
Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en
lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående
utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra
handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och
uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den
enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela
dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af
en nations egenskaper -- snart nog blifva i tillfälle att känna en
betydlig del af dess historiska öden och utveckling.

Under namn af ett _Folks Historie_, förstå vi således icke Hofvens och
Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling,
icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har
alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt
Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att
hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda
eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess -- ännu lefvande
minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk,
han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket
känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå
fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla
tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af
de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare
studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i
förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras
efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen
på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga
att rigtigt kunna begagna dem.

Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda
afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro,
ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra
väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt:
trenne ganska skiljagtiga _verldsåsigter_ (folk-filosofier), de der,
tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en
och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke
ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven
angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till,
hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags
ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare
sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på
hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom
måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi
ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså
oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning -- att
Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid,
ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången
uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under

olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk
betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation,
hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt
afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och
flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden,
slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en
flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att
Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till
namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af
forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de
der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket
om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det
vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen
nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus
inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro,
det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den
bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet
anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket,
före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom
sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott
med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och
Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles
torde få tillfälle att närmare nämna).

Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket
fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och
själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om
man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen
Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad
der berättas om dessa gamla Jotars _högre vishet_; så skola vi kanske
deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna
tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska
folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i
den Nordiska historien; en kultur -- utmärkt genom _vidskepelse_ och
_signeri_. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi
så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi
här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska
national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna
sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.

Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer -- hvilket,
huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver
Finnarne -- så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här
kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket
vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal
öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i
allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom
språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.

Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde
redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att
tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig
latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl
kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och
meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett
betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags
öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till
hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer,
uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka,
sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften
utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens
omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.

[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott
åberopa _Lipsii_ omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat
säger: "_Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia,
monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente
ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item
lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus
est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut
verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias
agat_."]

Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét
än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora
öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att,
i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta,
knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta
konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin
smak, fullfölja och fullända -- som äfven vi vågat här utveckla, de
åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva
legat i hans idé.

Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva
vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det
man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss
det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven
klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda
idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra
bemödanden blott och endast måtte anses som ett _Försök_, icke så
mycket att _öfversätta_ (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera
att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då
föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda
som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen
närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör
ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt,
i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och
skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än
vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt
underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen
kunnat göra oss förtjente.

Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla
delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat
afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti
ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i
sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _häxeri_ och _trolldom_:
ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och
ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så
kallade _ryktet_, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit
tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma
orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.

Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i
ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess
anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och
recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke
alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid
skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.

Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta
omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda
åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_,
hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: "_ex ingenio suo guisque
demat, vel addat fidem_!"

       *       *       *       *       *

      Quot capita, tot sensus.

_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-författare,
är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra
Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första
gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk
nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder,
utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och
torftig lefnad.

Det är vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis
Germaniae_, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få,
men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa
underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock
alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone
numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära
förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan
af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka,
att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra
det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet
med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta
fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta
bedömmande.

Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett
föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad
han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det
egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss
böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin
riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem
till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första
påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all
vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen
här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt
språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så
har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och
nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man
dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi
våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått
dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera
betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet,
nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare
öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen
finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva
förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de
innebära.

Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat
tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi
söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra
förtjena.

"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas
alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines,
securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de
(Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för
lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och
att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras
egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de
uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan
öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat
detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man
väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva
någre förmärkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde
vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än
med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver
saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och
vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket
mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort
längre än den andra; -- de hafva mest alla stannat på samma punkt,
hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas
förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit
vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.

_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han
skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med
Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach,
tagit sig till ingångsspråk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non
habentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet,
omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i
andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin
torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig
något bättre" -- så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att
de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan
att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]

Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och
sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets
njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet -- äfven med
dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess
njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner
och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar.
Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf
icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär -- sinnliga
och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem:
"_ut illis ne voto quidem opus esset_," utan att på något sätt närmare
bestämma hvad han här egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om
man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en
högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre,
sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den
civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större,
vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets
ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den
önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord -- allt
hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som
tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således
icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade
någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras
nödtorft, på ett så lifligt sätt: "_non arma, non equi, non penates;
victui herba, vestitui pelles, cubile humus_." Det tyckes ju redan
häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare
tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt
att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom
och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf
visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han
ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi
äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla
detta slags sällhet för "_difficillimam rem_;" ty man kan ej gerna
betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia,
toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således
ursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom
reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en
subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med
adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med
den abstrakta.

_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar
sig blott att förklara orden: "_securi adversus deos_," och säger i
sina noter till Tacitus, att "_Gudarme hade ingenting att taga af ett
folk som ingenting ägde_".[25] Härigenom tror han sig nu hafva
förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti
sjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade
något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men
äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så
_lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns,
anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans
eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans _goda namn
och rykte_, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa
villkor för hans yttersta omtanka, är friheten -- äfven i det naturliga
tillståndet -- det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan
förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter
lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi:
hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, _att det icke
behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor?_ Strider icke detta
emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en
rak kontradiktion mot all _möjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan
således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så
mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke
riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna,
lade vigt och uttryck. Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt_,"
äfvensom orden: "_ut illis ne voto quidem opus esset_" lemnar Ernesti
aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit
sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och
menniskor ej hade något att beröfva dem -- och som således utgjorde
deras sällhet) här kallas _difficillima res_;[27] men det är ju ej så
svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare
kanske öfversättas med olycklig?[28]

Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar
nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att
Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig
lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade
sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet
var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro
medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till
orden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi
adversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att
båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att
Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet,
deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit
någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om
dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke
härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan
bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen
ej mera nämner ett ord derom.[29]

_Bilmarks_ förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att
han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har
han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han
förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk
än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott
att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa
nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33]
gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "_securi adversus
homines_".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i
anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden
jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att
blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de
ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, -- derföre
skref Historietecknaren om dem: "_securi adversus deos_." Denna lycka,
säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra
förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss
blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta
förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och
dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _köld och
frost_ likväl undantaget.

Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och
litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att
vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan,
måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt
gilltige; vi skola då efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke
annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre _adversus hostes_, men
icke _adversus homines_. Och det är icke nog dermed, om han äfven
kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och
menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes
säkre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de
sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro
trankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre
säkerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i
deras eget sjelfmedvetande.[38]

Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset_", lemmar äfven Bilmark oförklarade -- förmodligen derföre att
han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan
tillförene bevisat, att _difficilis res_ betyder rätt och slätt en
_svår sak_, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade
öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl
denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa
orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra
argumenter.

Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom
någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska -- dessmindre om ett
helt folk -- att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu
orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan
måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är
ingenting annat än _förmågan att bestämma sin önskan_. Således, lika
litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika
litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga
väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska -- lika ursprungligt,
ja -- ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu
äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna
att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från
hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon
måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl
hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste
önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget
sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven
menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka
på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst
ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har
medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens
förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon
måste önska att kunna motverka -- och denna önskan fortfar så länge
lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan
att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom
ett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslägtets
förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och
har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det
mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera
utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi
fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det
är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på
jorden.

Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver,
som den t.ex. Doktor _Fant_ fått vid sin öfversättning af detta ställe
hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de
(Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att
önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan
mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig
Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och
hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans
mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de,
såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke
sagt, "_ne voto quidem_." Det är således ett fel, att tro det Tacitus
med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta --
förlorar man blott tid och möda.[43]

Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar -- och till den
följande skola vi snart komma -- bevisat, att den på mångfaldigt sätt
blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit
gjord till _en samman-hängande omening_. Det kommer således nu turen
till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka -- om vi deraf
kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.

Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru
enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och
åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit
och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen,
genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera
funnit flera än ett talande skäl.[44]

Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne,
enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till
Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare
ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är
-- lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa
tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett
föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid
der _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper
först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var
stämdt för _härnad och örlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid
mången annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, äfven upprest sina
brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna,
utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne
bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre
hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och
förståndige män, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne
härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att
detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock
ej underligt -- han var Plebej född.[47] Det var således ingenting
naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin
uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation,
mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga,
om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro
beryktade för sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu
derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och
ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är
bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och
hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och
undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt
försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara
mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra,
förklarar man det som en följd -- ej af egen oförmåga, utan af en annan
lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och
nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan
säga, det Finska folket är -- kanske ännu i dag, ett bland de mest
vidskepliga man känner.

Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i
fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och
sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation
småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana.
Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras
vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för
det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom
varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande
nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu,
lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.

Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid
varit bekant -- hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram
skola söka att bevisa -- så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och
begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå
tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur
samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den,
enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit
sagdt, så har orden: "_sed beatius arbitrantur_" &c. blifvit, utan allt
skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti
mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och
ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_
här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det
tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat
meningen med orden: "_Beatius arbitrantur_"; men att desse som
förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i
sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl
ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om
de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära
ansett lämpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed må nu
vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller
vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet
_sed_ höra till en korrekt text.

"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_" ("att, förmedelst hopp
och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till
sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man
ansett såsom en följd af "_ingemere agris_" (bruka jorden) och
"_illaborare[52] domibus_" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna
förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att
begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte,
det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne
i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare --
manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt
förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man
trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de
lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]

Hade Tacitus velat lämpa _spe metuque versantur_ på dem som idka
åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva
något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne
(Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin
välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva
orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket,
att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand
dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning,
komma att härvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- åter en
orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord
(neml. _spe metuque versantur_) på dem som sysselsätta sig med
slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle
förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen
betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (_alienis
fortunis_).

Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: _Beatius arbitrantur
illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam
ingemere agris_. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang
af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den
förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der

både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att
"de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56]
... än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat
orden: "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_," emedan dertill
fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må
anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en
följd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebär
den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en
väsendtlig hufvudsak.

Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att
med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker
hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst,
inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad
härmed egentligen menas, och -- just detta är hela knuten. Att detta
sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa
här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller
om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en,
såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla
hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De
kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i
fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke
omtalas. Nå hvad hade de då att _frukta_? jo, för hvarandras
_svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarpå de äfven, å andra sidan,
byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta --
låtom oss till en början antaga det -- så hade han aldrig bättre kunnat
afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i
många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo
fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den
största ära -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det,
hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt,
bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade,
äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han,
som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett
lysande exempel, följa hans _ärorika bana_, d.v.s. lära sig trolla.[60]
Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett
främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att
mala säd (på handqvarn) och _plöja jorden_;[61] sysslor, hvilka
hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst
trälens.

Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en
_hexmästare_, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största
aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner
han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han
snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten
instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt
frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej
blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar
värden och huset med undergång och förderf (_fortunas alienas metu
versant_).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om
tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så
tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men
dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl
tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas
alienas spe versant_). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke
män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri
traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan
omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30
milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse
andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De
bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och
krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver
sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet
godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till
själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej
tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och
släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är
för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras
magt sträcker sig; äfven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fåglar och
maskar -- alla lyda deras vink.

Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras
välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och
begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt
välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en
behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor.
Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till
honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus,
för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande
blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa,
som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets
härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas,
är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva
personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans
husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör,
med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är
ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och
-- härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt,
om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar.
Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars
djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras,
utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet,
eller rättare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de
låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej
blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma
tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder
och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill
gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne
sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så
har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla
sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och
detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda
från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla
kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att
sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att
angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och
dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana
genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar
komma i fråga.[73]

Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna
väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att
iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så
t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången
om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, --
ej trampa på främmande trösklar, -- väl signa sig vid andras svordomar,
-- spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten
besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan;
men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en
närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i
händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare,
eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de
sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som
man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra
uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl --
äfven om han icke vore det -- och med miner, tal och åtbörder, låta
påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till
godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med
"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", hvilka ord kanske
sålunda rättast böra förstås: _suas fortunas spe, alienasque metu,
versare_.[75]

Således blifver nu meningen (äfven om _sed_ nödvändigt skall
bibehållas) "_Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten
sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och
åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket_." I sammanhang
härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras
trollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): "_Säkra
emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste
värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne_." Kanske
torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara "_säkra_", då de i
den förra meningen sades _sväfva emellan hopp och fruktan_? Men det
står ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines
deosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess
redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske
invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed
må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar
hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa.
Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa)
både Domare och Lagen.[78]

Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han
talar om Finnarne, säger strax i början: "_Fennis mira feritas, fæda
paupertas: non arma, non equi, non penates_." Om vi nu noga undersöka
gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan
säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex.
förklarar han först, deras "_fæda paupertas_", och säger: "_Victui
herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas
inopia ferri ossibus asperant_." Derpå beskrifver han deras "_mira
feritas_", på följande sätt: "_Idemque venatus viros pariter ac feminas
alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_." Sedan
förklarar han i det följande "_non arma_", derigenom att de voro
"_securi adversus deos, securi adversus homines_." Slutligen förklarar
han orden "_non equi_", deri genom att de icke skötte något åkerbruk
(_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och
ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot
Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: "_non
penates_";[79] "_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_."

Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe
hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig
bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans
tid var i utrop. Och -- äfven detta skola vi i det följande söka
ådagalägga.

       *       *       *       *       *

      "Laulaawat Lapin sanoja,
      Hiijen wirttä winkuttaawat."

Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott
omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om
deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll,
betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote,
thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i
de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska
bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]

Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid
slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: "_Aquilonis regio,
Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac
si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset_."
Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "_populus ille multis rationibus
insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino
deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_." Bayrarn Jac.
Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem:
"_incantatores sunt perefficaces_;" Portugisarn Damianus a Goes, som
lefde vid samma tid:[84] "_incantamentis sic pollent, ut inter multa
dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut
nulla vi ventorum amoveri possint_."

"_Incantationum studiis incumbunt_", säger Seeländarn Saxo Grammaticus,
om dem, i sin _Historia Danica_, som han skref år 1177,[85] och den
gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens
Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af
Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske
Kongers Chronica_, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn
1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från
bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på
Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind
Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen
var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med
det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren
Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken
renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at
der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad
den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund,
måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare,
endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom
sålunda:

    "Then milda Konungen fant sjelf
    Then starka Trolldomen,
    Hvarmed de Trollkonstige Finnar
    Hade hulpit Thori;
    När som Konungen slog Hunden
    Tvert öfver skuldrorne,
    Och thet med guld beprydde svärdet
    Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).

Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128,
m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska
Prinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie
blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f.
(se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man
jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre
tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak
mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om
Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man
måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa
vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor
del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa
folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene
ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit
Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: "_De ere
allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue
nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_." (sid. 132).

Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde
sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade
äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras
trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades --
"Finne konst."

Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från
ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en
flicka vid namn _Gunnild_, som från Halogaland var ditsänd, att lära
sig "_Finnekonst_", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska
öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken
igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun
kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland
oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære
Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige
ofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under
dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned
ligesom det vaare dödt."

Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så
långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de
äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det
der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att
denna Nation var lika mycket härföre beryktad -- såväl i vestern som i
södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt
instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.

Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr.
säger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi längre
fram få se -- "_Graiis et nostris celebratæ carminibus_".[95] Att desse
Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen
solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga
Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo
verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven
andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva
omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska
folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger:
"celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes
afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i
Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta
ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett
ställe i sina skrifter:[96] "_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque
aquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99]
_appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi
creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_." Och hvad
som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende
folk: "_Apollinem præcipue colunt_".[100] Hvilket allt han tyckes, till
stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter
stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och
trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det
förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin
inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de
folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]

Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett
Finskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id
pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes
præstat_.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat
skildra dem bättre.

Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta _luonnossa_,
_innossa_ eller _haltioissa_, så må man väl förlikna honom vid ett
vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall
kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]

Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att
genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om
Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott
varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta
förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af
åtskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Häfdatecknare, såsom en
oförgriplig sanning.

Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna,
hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och
i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk
fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska
författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363
säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva
åsyftat; nemligen: "_Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis
ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis
viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_."

Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar
Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett
Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom,
besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne
gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn
oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor
Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange
döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze
oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]

Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé
en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens
framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man
nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla
den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock
få anmärka, att det icke var en sådan _absurdissimum commentum_ som
Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men
ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de
Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes
tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa
folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att
Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka,
genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer
genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens
hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de
egentligen voro för folk -- visste man icke. (Det var första gången de
voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i
början, och i brist på annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af
Finska orden _hakka peällä_ (hugg neder) hvilket man förmodligen hört
vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som
Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne
tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för
en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk -- äfven om
det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]

Äfven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne
svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som
skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och
jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720
årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras,
än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar
äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska
armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt
tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit
förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och
djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en
anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen,
ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins
hemligheter.[118]

Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske
mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott
i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem
kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och
Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så
att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom
svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af
_Finnekonst_.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa
sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker,
Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi
bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan
derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om
Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och
andra folk af samma stam; och -- nu fråga vi ändteligen: om det ej är
att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i
annat fall oförklarliga, uttryck: "_securi adversus Deos, securi
adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset_", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare
kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist
möjligheten och _troligheten_ deraf, samt lättheten att efter denna
åsigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berättelse; och då vi
detta gjort, så -- hafva vi gjort nog.

       *       *       *       *       *

Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här
egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare
tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar,
i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl.
tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Måhända
hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med
hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande
Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika
mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall
ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras
ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma
rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då
anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf,
att Tacitus säger: "_vestitui pelles_", hvarmed man trott sig böra
förstå Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja
sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så
tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka
härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om
Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i
allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att
qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (_nec
alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis
amictibus velantur_). Uppgiften: "_cubile humus_", gäller lika om
Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina
boningsrum -- åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på
många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska
bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska
nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges
såväl om herren som trälen: "_inter eadem pecora, in eadem humo
degunt_." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus
säger om Finnarne: "_in aliquo ramorum nexu contegantur_", tyckes väl
kunna tydas på Lapparnes _kotar_, dock kan härmed likaså väl förstås
Finnarnes _mehtä-majat, ponkat, hyysät_ (kojor och hyddor, mestadels
gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren,
antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars
sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi
förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man
finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade
riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och
jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att
Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de
fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes,
endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller
annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu
finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående
af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt
barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd
emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och
värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre
golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar.
En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett
sådant hus kallas _kota_, liknande Lapparnes _kåte_ (boningsrum), och
utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att
byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda,
tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de
Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: "_ne
cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia
utuntur informi, et citra speciem aut delectationem_."

Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: "_inopia ferri,
ossibus asperant_", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne;
vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma
om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium usus_", och i 6:te Kap.
säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: "_ne ferrum guidem
superest, sicut ex genere telorum colligitur_". Icke heller ligger
något bevis deruti att han om Finnarne säger: "_idemque venatus viros
pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ
petunt_"; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens
nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och
besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska
riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne
tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl
förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap.
försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång
under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full
rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap.
upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana
tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c.
2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig
härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: "_fæminæ etiam cum
viris bella ineant_." Historien besannar detta i hvad som berättas om
de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk
anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare
tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver
300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop
Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det
väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i
Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör
det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska
qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.

Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på
Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom
grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda
(_victui herba_), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras
renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta
polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal
öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna
beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro
oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från
urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som
desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva
sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.

Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de _riskojor_ och
_skogshyddor_ hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder,
(ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena
sig af så kallade _sätror_ eller _fäbodar_), så har Tacitus särskilt
omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit
till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning
att sluta, det desse varit så kallade _rök-pörten_, _Finn-bastur_ eller
_Finn-rior_, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de
första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett
strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar
sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara
förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans
Orientaliska ursprung.

Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till
norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om
England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som
hette _Thule_,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit
existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader
oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af
ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist
rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker
(_kegkro de kai allois laksanois_) såväl af frukter som rotsaker. Der
hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig
deraf en dryck. Säden _tröskade de i stora hus_ (en oikois megalois)
dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar,
emedan den annars, (_allos_) i brist på upphållsväder, skulle, genom
regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]

Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning,
hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV)
låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande
redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss;
nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och
ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det
afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder
som följer:[134]

"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der
belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land,
eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som
till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han
sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig),
äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första)
kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för
seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han
enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört.
Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån,
hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix)
allt till Tanais".[136]

Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från
Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare
åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som
Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast
var _Finnar_ som bodde der: "_Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137]
incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi
Skrithifinoi) vocant_".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom
muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans
berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger
det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och
äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns
lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare
fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att
derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen
åter antydde sin ankomst -- skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda
de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken
förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags
födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de
vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor
icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i
djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med
djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar
Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens
äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: "_Deos siquidem ac Dæmones
plurimos colunt_." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen
skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars
för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne (_oi
Gautoi_) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför
Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).

       *       *       *       *       *

Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti
meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring
vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd.
Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter
än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i
tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de
gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl
äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags
grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur
illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här,
till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället
låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en
inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på
våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss
sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse,
än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast
envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa
idéer.

För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas
vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan
till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.

Vi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring
1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de
Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera
kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom _hästtämjare_
(_hippopóloi_) och _hästmjölkare_ (_hippemolgoi_); hvarvid han,
märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de _ädlaste
och rättfärdigaste_ (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke
närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med
 Myserne,[139] benämner dem _abioi_ (verldsförsakare) och glaktophágoi_
(mjölkätare). Ett så högst smickrande _laudatur_, lemnadt af sjelfva
Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru
tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att
forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom,
hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta
emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen
af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk,
endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de
bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med
godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat
sjelfva meningen.

Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa
yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk:
och tilllägger dervid, att en del af _Thracerne_, med anledning af
deras religiositet, kallades _katnobátas_, en annan del, i anseende
till deras stränga återhållsamhet, _ktísas_, (ord, hvars egentliga
bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo)
säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem,
betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn:
anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta
på _Scytherna_, hvilka han kallar en _rättrådig_ nation; och Strabo
intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de
då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och
rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han
i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om _Scyther_ och
_Sarmater_, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga,
-- ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött -- tillägger
likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns
vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk,
och "öfverträffade alla andra menniskor i _rättfärdighet_": _te
dikaiosyne pánton diaphérein_. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen
samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har
berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem,
kalladt _Jordens omfång_; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet,
att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller
vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de
begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140]
och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de
ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de
städse af främmande nationer oantastade och obesegrade -- med ett ord,
de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i
följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden,
sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!!
"_dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas_."

Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på
saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat
förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl
Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att
förklara hans omdömen öfver Finnarne.

Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han,
såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig
fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade
ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste,
för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder.
Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin
tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att
framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas
element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der
han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa
vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste
derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa
stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången
verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu
står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter -- der, med
många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke
tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är
alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det.
Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör
dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för
att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller
med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes-
och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig
ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin
fullkomlighet -- sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i
sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle
något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och
sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon
sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om
dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien,
(omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna
folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade
gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot
åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att
framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra
sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera
af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande,
finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och
Gudomen); -- endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén
af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden
njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för
dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek,
-- ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker,
drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den
icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han
anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i
södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och
Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i
höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre
dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han
dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.

Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald,
och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien,
såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller
då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere
af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt
sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett
folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till
efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar
svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan
Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare,
börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet
Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat
sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord,
hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke
voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som
Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af
stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år
derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde
han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och
rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]

Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra
Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det
historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven
det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig
man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många
afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid.
46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.

"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum
exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et
pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare
solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus,
coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia
gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto
gravius... Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales
appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium
ignotus...[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc
continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum
concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus.
Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia
alieni foret!... Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam
dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum
consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione
superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his
cognitio virtutis."

Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig,
destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom
Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka
norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta
rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela
(L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta
på _Hyperboréerne_, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man
kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger:
"_Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et
diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt_." Sedan han förut, i II
B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat _Axiacæ_:
"_furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia
contingunt_." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus,
tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om _Abierna_.

I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "_pone Riphaeos
montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos
appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis... Regio
aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens... discordia ignota
et ægritudo omnis_." Och som _Arimhæerne_ åter voro de nordligaste
bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c.
14) ... "_ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque
esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque
qui ad eos profugerint_"; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från
hvad Herodotus anför om _Argippæi_. Sjelf trodde han likväl föga härpå
(_si credimus_), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från
ålder blifvit berättadt om dem.

Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa
berättelser om _Hyperboreerna_, för gamla fabler, hvilka genom ryktet
fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom
sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört,
om detta folk, kalladt _gens beatissima_, högst upp I norden; hvarom
han säger: "_Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad
innocentiam omnibus æquale votum_." Hvarefter han särskilt om
_Arimphæerne_ anför Plinii ord: "_amant quietem, non amane lædere.
Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas
ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos
transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur_".[148]

Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i
perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas
_felicitas_, Abiernas _humanitas_, Axiacernes _probitas_, Arimphæernes
_integritas_, Argippeernes _incolumitas_, och öfverhufvud de
mjölkätande Scythernes _justitia_, då han skref om Finnarnes
_securitas_, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke
åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och
Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett
hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa
hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken,
för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan
sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här
talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan
närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig
mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist,
den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja
vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp
historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så
finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att
härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord,
eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon
likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse
gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar
hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden,
som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett
upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens
natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste
äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig,
d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven
emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt
förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt
fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt
hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu
återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att
nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå
visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit
hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man
öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens,
en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven
inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här
sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt,
den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.

       *       *       *       *       *

Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling,
tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan
hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt
framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl
om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i
Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning,
måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit
tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor
öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om
Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och
hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut
gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande
dessa Författares enstämmighet.

Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den
ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och
det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för
tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så:
den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en
af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att
förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet,
bekant, hvarifrån den förskref sig.

Bernsten (_Electrum, Succinum, Ambra Cetrina_, känd af de gamle äfven
under namn af _Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum_,
m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes
väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i
Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med
svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände
dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda
fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E
regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam _Basileam_
vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam
in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och
ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: "_soli omnium succinum
inter vada atque in ipso littore legunt_." Att emedlertid Bernstenen
redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle,
varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och
Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.

Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från
Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid
kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika
föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de
förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre
uttryckligen säger: att det var Estherna (_AEstyi_) förbehållet att
uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste
sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest
bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke;
förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom
byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom
Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros
regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus,
tillstånd att sända ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen)
efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte
en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus
c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång
mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar,
hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre
tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "_Hæstis Theodoricus Rex.
Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi
muneris_." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).

Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från
Preussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af
Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med
sin beskrifning öfver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ åsyftade samma
land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos
Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani,
_Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici
navigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi,
&c.... Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser
således genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma
land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa
benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter:
"_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione,
insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas
Basiliam nominat_." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han
att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af
de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl
förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut,
och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat
ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis
ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in
quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut
är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som
innehades af Guttonerne. Således låg nu _Balthia_ ungefär midt emellan
_Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benämnes som en ö,
betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett
kustland. Man hade redan nämnt det som _immensae magnitudinis_; och
Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger:
"_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo
navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_";
hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet
skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat
tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras
närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk
botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: "_in
eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_."

Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade
Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med
afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock
hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och
dess båda inlopp, stora och lilla _Bältet_. Nu blir fråga blott om
detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,
först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att
Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt
till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han
händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "_de
Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa
perhibuit_." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro
desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt
andra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,
enligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt
Frankiska skrifsättet, _Aisti_; och af Cassiodorus, förmedelst en
starkare aspiration i uttalet, _Hæsti_,[158] samt af Jornandes
_AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius
_Istæuones_, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom
_Isthæuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska
benämning: _Estones_) äfvenså _Vistæones, Virstaeuones och
Hestiones_.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något
gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina
märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne _Essedones_ eller
_Issedones_, -- till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de
sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu
för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.

Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt,
nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer
man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med
_Abalum_ (eller _Balthiam_) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg
Wacht, i företalet till _Gloss. Germ._ § XLV, not. M).

Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med _Thule_, menade vårt
nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det
varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet
sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra
förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i
norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en
sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de
varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu
hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som
framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft
Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den
tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra,
korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är
naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule,
de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi,
om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa
folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? -- en kanske allmänt nog
antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven
landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande
horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan
någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken
till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan
inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag
påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl
säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar,
redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land;
mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes
brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke
blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven,
år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från
hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt
och välstånd.

Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras
påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena
bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken,
att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande
salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo.
Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten,
att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl
trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende,
förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta
heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor,
lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. -- Det är först
ifrån denna tid _Finlands Historie_ egentligen tager sin början;
såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få
fragmentariska, med afseende å sin natur -- till stor del
problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan
uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.

       *       *       *       *       *

För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna
öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här
trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet,
hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt
den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition,
hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren
1813 och 1814, i 12:o.



TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.


Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis
adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant,
sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac
torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3)
foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter
Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant.
Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5)
et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia
diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira
feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui
herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas,
inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac
feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius
arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque
fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus
deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum
vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut
incompertum, in medium relinquam.

(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses,
ehuru mindre korrekt, _Venetorum_ eller _Venethorum_. Hvilket folk hos
andra Auktorer äfven förekommer under namn af _Vinitos_ och _Vinulos_.

(2) _Sordes omnium ac torpor: procerum_ &c. har man på åtskilliga sätt
sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: _Sordes omnium ac
torpor procerum: connubiis mixtis_ &c. Ernesti har i stället infört:
_ceterum connubiis mixtis_. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti
ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl
som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför
början af 20:de Kap., hvilket slutar med "_similis proceritas; pares
validæque miscentur_." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och
kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. _Sordes
omnium_ &c. bör icke förundra oss -- i synnerhet om han jemnförde dem
med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen
öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms
glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom
att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan,
öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han
ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: "_in omni domo nudi ac
sordidi_", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: "_ignavis et imbellibus
manet squalor_." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro
af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och
osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf
bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).

(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den
Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor
försedd mantel -- ungefär sådan som Finnarnes _nuttu_ eller _kauhtana_.
Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri,
att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan
benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen.
Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja
Finnarne ifrån Svenskarne.

(4) _Hi_, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne;
men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.

(5) _Domos fingunt_, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner.
Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa _domos figunt_.

(6) _Pedum usu_. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade
Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner:
_peditum usu_, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap.
säger såsom en allmän reflexion: "_In universum æstimanti plus penes
peditem ruboris_", och hvilket han upprepar i 30 Kap. "_omne robur in
pedite_"; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: "_Nec major apud
Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum_." I N:o 1862, af de
Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: "_pecudum usu_", hvilket
alltför illa lämpar sig till _pernicitate_. Lipsius och åtskilliga af
de nyare hafva velat läsa _pedum usu_, hvarmed de förmodligen afsett,
det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit.
sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat
tala om _usus pedum_.

(7) _Opus esset_, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska
manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera
logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.

(8) _Oxionas._ I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses
_Etionas_; och i N:o 1518: _Exionas_. Man har härmed velat förstå hvad
Plinius m.fl. kallat _Oonas_.

(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre
Editioner, hafva här "_et corpora atque artus_."



ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.


Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra
fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr
kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan
jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i
den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne.
Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i
Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i
stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda
tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart
uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och
tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som
form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till
noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att
låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren
1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af
landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta
arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till
Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de,
som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät
jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och
uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets
gagn, anmälte manuskripter -- afven detta, i företalet till den år 1832
utgifna andra Delen af Otava; men -- äfven nu, utan påfoljd. Häraf
skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att
påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet
af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del
utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva
ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels
de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti
dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller
annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor,
afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer -- mer än hvad hon
redan skördat.

Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få
skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva
den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de
sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt
afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig
som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig
allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning
häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga
Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att
deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de
många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna
bana.

Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid
underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola
benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven -- med efterseende
emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed
jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i
hvad jag kan, Fäderneslandet.

I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem
som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande
Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills,
af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall
blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott
den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna
med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till
en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed
åtföljande kartor.

Stockholm den 18:de September 1834.

                                              _C. A. Gottlund_.



Referenser:


[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer (_Activum_ och
_Passivum_), och någon gång ett _Neutrum_ eller _Intransitivum_, så
hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och
flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister
och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de
väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och
100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar
och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och
Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller
konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till
begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det
ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste
tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger
den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som
Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte
alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så
när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i
detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti
torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon
ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka
Finska språket, märkvärdigt nog, _helt och hållet saknar_), utan
konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet
härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den
sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den
stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva
radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större
bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är
ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant,
finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka
alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet,
och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till
minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon
gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).

[2] Finska språket är i mer än ett afseende _poetiskt_. Icke nog
dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under _symboler_ och
_allegorier_, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar
_pleonasmer_ och _hyperboler_, utan karakteriserar det sig isynnerhet
genom begagnande af _smekord_ (Diminutiva och Frequentativa
flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar
observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt
_Diminutivum_, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader
-- ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s.
_Diminutivum_ af sjelfva _Diminutivum_, hvaraf sedermera återigen
blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A]
Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke
blott dess många idiotismer, utan den rika _onomatopojesi_, hvarmed det
flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva
djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka
slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta,
(liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva
meningarna. (Jemf. min _Dissert. de Prov. Fenn._ p. 6, 9, 12, m.fl.):
i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning,
minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill
kommer, såsom språkets _musikaliska element_, sjelfva _alliterationen_,
eller _assonancen_, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i
prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och
bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så
torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste
språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på
sin _harmoni_ eller _symfoni_, äger den högst märkvärdiga egenskapen,
att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera
hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur,
(hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne
_a, o, u_,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven
om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första
vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna
_ä, ö, y_, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan
utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan,
alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en
medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som
hårda vokaler. Detta vokalernes _ackord_ märkes isynnerhet uti
flerstafviga ord. t.ex. _tawattomattomalla, täytättämättömällä_. Med
ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der _a och ä,
o och ö, u och y_, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot
hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en
dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den
regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många
olika karakterer.

[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk _manligt_? Är det
väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och
labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej,
det är dessa fulla, välljudande vokaler -- isynnerhet dem vi kalla
_majores_ (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga
egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på
hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket
finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne
olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der
någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart
sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. _sk_,
eller _st_ förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och
hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter
kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an
att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna
härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti,
att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och
konsonanter, t.ex. _Pöyhöisen wanha lehmä_.

[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos
Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade _ö_ (ehuru de i sjelfva uttalet,
stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de
8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 _Diftonger_ -- en artig reserv
för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit
ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa
diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro
följande, nemligen: _ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe,
oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy_; hvartill man ännu kunde
räkna triftong-ljuden _ieä, uoa_, hvilka förekomma i språket, ehuru de
icke uttryckas i skrift.

[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och
stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan)
ingen egentlig kasus, så upptog redan _Whaël_, i sin Finska Grammatika,
språkets kasus till icke mindre än 14 i _Singularis_ och 13 i
_Pluralis_, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp.
_Judén_ har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de
ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga
rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket,
genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste
uttrycka alla -- äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett
begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då
Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: _af, ifrån, ur, genom,
uti, med på, hos_, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom
sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande
Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få
dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af
pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto
dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande
t.ex. emot begreppen: _min_ häst, _din_ häst, _hans (sin)_ häst, _vår_
h., _er_ h., _deras_ h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus
igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en
af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något
ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka
sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det
likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. _minun poikani_.
På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt
Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är
fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum
denna summa nära tredubbelt.

[6] Såsom bevis på språkets _ålder_, hvarmed vi här förstå dess
ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än
i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: _b, c, d, f, g, q, x_
och _z_ hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan,
och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar
i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har,
kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande
språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och
korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att
språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och
mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en
annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som
språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde
långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen,
d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I
hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser,
hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med
hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva
karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den
på engång står _högst_ på en uråldrig kultur, och _lägst_ på en
sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50
enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska
språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända
Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8,
9, till 11, 12, 13, -- ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord
(och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men -- till sitt begrepp,
så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar
kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana
ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem
kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda
flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett
grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex.
_yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän_ (ja-just-af-vår-oförmåga-att-
icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu
finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke
blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska,
tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker
ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta,
likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det
märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan
kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i
spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af
idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke
utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti
ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna,
bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad
vi kalla -- i Dur, så betyder t.ex. _hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-
mi-an-sa-kin_ "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta-
sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt,
enstafvigt, ord, t.ex. af _jeä_ (is) ett lika enkelt, ehuru
mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med
hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger
modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex.
_jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän_, (icke-
heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas).
Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta
kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa
och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf,
helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa
förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör
söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig
angifven, liksom _a priori_, uppstår så mycket mindre någon sådan
villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det
blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett
till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera
särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen
förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven
svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger
lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända
inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af
detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske
upplysande exempel:

Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket
bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse,
icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning
af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager
stam-ordet Verbum Activum (svarande emot _Hebræernas Kal eller Pahál_)
_seisoon_ (jag står), hvars _Passivum_, eller rättare _Impersonale_
(svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är _seisotaan_,
kontraheradt _seistaan_, (man står), och _Reciprocum_, eller ett slags
_Medium_ (Hebr. Hithpahhél?) _seisoin_ (jag står för mig sjelf), jemte
ett annat _Reciprocum_ eller _Intransitivum_ _seisoiten_,[B]
samt _Neutrum_ _seisoun_ (det står, eller blir ståndande),[C]
så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: _Verb.
Frequentativo-Diminutivum_ _seisoelen_ (jag står då och då, d.v.s. jag
står ofta, men litet i sender) med dess _Passivum_ eller _Impersonale_
_seisoellaan_ (man står då och då etc.), och dess _Reciprocum totale_
_seisoelein_ (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt
_Reciprocum partiale_ _seisoeleiten_; Af föregående Diminutivum bildas
nu ett nytt _Verb. Diminutivum Frequentativum_, _seisoskelen_ (jag
står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett
håll, än åt ett annat) med dess _Impersonale_, _seisoskellaan_ (man
står etc.) och _Reciprocum totale_ _seisoskelein_ (jag står sjelf,
d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig -- än på ett sätt,
än på ett annat) jemte _Recipr. partiale_ _seisoskeleiten_. Af detta
Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som
sålunda blir ett _Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum_,
_seisoskentelen_ (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med
dess _Impersonale_, _seisoskennellaan_ (man står etc.) och _Reciprocum
totale_ _seisoskentelein_ (jag står för mig sjelf, d.v.s. på
egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte _Recipr. partiale_
_seisoskenteleiten_. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett _Verb.
Factivum, Permissivum_, eller som _Renvall_ kallat det _Effectivum_
(svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) _seisotan_
(jag låter, neml. genom andra, stå), med dess _Impersonale_ (Hebræernes
Hophhál eller Hyphhál) _seisotetaan_ (man låter stå), jemte _Reciprocum
totale_ _seisottain_ (jag låter mig sjelf stå) och _Reciprocum
partiale_ _seisottaiten_; hvaraf nu åter bildas ett nytt _Verb.
Factivo-Freqventativum_, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) _seisottelen_
(jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för
hvarje gång), med dess _Impersonale_, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?)
_seisotellaan_ (man låter ofta stå etc.), och _Reciprocum totale_,
_seisottelein_ (jag låter mig sjelf ofta stå) med _Recipr. partiale_
_seisotteleiten_. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja
kalla _Verb. Factitivum_, _seisottautan_ (jag låter, neml. genom andra,
ställa så till att det står), med dess _Impersonale_ _seisottautetaan_
(man låter etc.), och _Reciprocum totale_ _seisottauttain_
(jag låter ställa så till att jag står) jemte _Recipr. partiale_
_seisottautaiten_; hvaraf åter bildas ett _Verb. Factitivo-
Frequentativum_ eller _Diminutivum_ (Hebr. Pihpehél?) _seisottauttelen_
(jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess
_Impersonale_ (Hebr. Pohpahál?) _seisottautellaan_ (man låter etc.),
och _Reciprocum totale_, _seisottauttelein_ (jag låter, genom andra,
ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte _Recipr. partiale_,
_seisottautteleiten_. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett _Verb.
Inchoativum_, (Hebr. Pohél?) _seisahtan_ (jag börjar att stå, d.v.s.
jag stannar) med dess _Impersonale_ (Hebr. Pohál?) _seisahtetaan_ (man
stannar) och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpohél?) _seisahtain_ (jag
stannar för mig sjelf), jemte _Recipr. partiale_ _seisahtaiten_; hvaraf
sedan formeras ett Verb. _Inchoativo-Diminutivum_ (Hebr. Pihlél?)
_seisahtelen_ (jag stannar litet), med dess _Impersonale_ (Hebr.
Pyhlál?) _seisahtellaan_ (man stannar litet) och _Reciprocum totale_
(Hebr. Hithpahlél?) _seisahtelein_ (jag stannar litet för mig sjelf),
samt _Recipr. partiale_ _seisahteleiten_. Dessutom bildar sig af
stamordet ett särskildt Verb. _Neutrum-Inchoativum_ (Hebr. Niphhál?)
_seisahtun_, kontrah. _seisaun_ (det börjar stå eller stanna, liksom af
sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting -- äfven om
lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt
_Diminutivum neutrale_ _seisaunnun_ (det börjar småningom af sig sjelf
att stanna). Af det förra formeras åter ett _Verb Neutro-Inchoativo-
Factivum_ _seisautan_ (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig
sjelf), med dess _Impersonale_ _seisautetaan_ (man gör etc.),
_Reciprocum totale_ _seisauttain_ (jag gör att jag sjelf börjar
stanna), _Recipr. partiale_ _seisauttaiten_, och _Neutrum_ _seisautun_
(det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett
nytt Verb. _Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum_ (Hebr. Pilpél?)
_seisauttelen_ (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna),
med dess _Impersonale_ (Hebr. Pylpál?) _seisautellaan_ (man gör etc.)
och _Reciprocum totale_ (Hebr. Hithpalpál?) _seisauttelein_ (jag gör så
att jag sjelf småningom börjar stanna), med _Recipr. partiale_
_seisautteleiten_. Af det förra _Verb Neutr. Inch. Factivum_
"_seisautan_," bildas nu en ny form, nemligen ett _Verb. Neutr. Inch.
Factitivum_ (Hebr. Pehohél?) _seisauttautan_ (jag låter så göra, d.v.s.
jag ställer så till att det börjar stanna), med dess _Impersonale_
_seisauttautetaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_
_seisautauttain_ (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med
dess _Recipr. partiale_ _seisauttautaiten_. Af sistnämnde ord bildas än
ytterterligare ett nytt _Freqventativum_ eller _Diminutivum_, eller
rättast _Freqventativum-Diminutivum_, som sålunda blir ett _Verb
Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum_ _seisauttauttelen_ (jag
ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess _Impersonale_
_seisauttautellaan_ (man ställer så till etc.) och _Reciprocum totale_
_seisauttauttelein_ (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar
stanna), med _Reciprocum partiale_ _seisauttautteleiten_. Då man nu, af
sistnämnde ord, tar i _Infinitivus Passivum, Participium negationis_
_seisauttauttettelematak_ (den som icke kan förmås att småningom börja
stanna) och häraf vidare dess deras deriverade _Substantivum_
_seisauttauttettelemattomuus_ (oförmågan att kunna verka, så det
småningom börjar stanna) hvilket i _Ablativus Interioris_, för medelst
en stasvelse-fördubbling (_Epenthesis_) i _syllaba penultima_, har
_seisauttauttettelemattomuutehesta_, hvartill då man lägger
pronominal-suffixen för _Nominat. Pluralis_ _me_ (vi) och dertill
_syllaba enclitica_ _pa_, eller _fördubblad_ _pahan_, (som, vid slutet
af ett ord, betyder _jo men, ja just_), så uppstår sålunda ett 17
stafvigt ord, _sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa-
han_ (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det
småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan
tillskarfva suffixen _kaan_, fördubblad _kahan_, (ock). Häraf må man nu
icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan
uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera,
blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan,
uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med
ett enda ord. Då man nu, med ett instucket _h_, åtskiljer vokalerna
_a u_, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der
igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer,
nemligen: _seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain,
seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan,
seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan,
seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen,
seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan,
seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten,
seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein,
seisahuttautteleiten_; hvika hvar och en till betydelsen är lika med
sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de
sednare genom detta tillagda _h_ utmärka en större emfasis, en starkare
expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?)
liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att
frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras
(neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant
sätt uppstår nu af ordet _seison_, 85 särskilta Konjugations-former
eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska _Reciproca_
flexions-former, hvilka sluta sig på _mme_, och tyckas till begreppet
vara en sammansättning af sjelfva _Verbum_ och _Accusativus totalis_
_ihtemme_, eller _Accusativus partialis_ _ihtiämme_, _Pluralis numeri-,
Pronominis Reciproci_ _ite_, _ihe_ (jag sjelf) t.ex. _minä seisotimme_,
i stället för _minä seisotin ihtiämme_, v. _ihtemme_, eller, som det
ursprungligen troligtvis hetat: _myö seisotiin ihtiämme_. (Om dessa
slags idiotismer, jemf. _Otava 2 D._ sid. 256-260). Dessa 12
Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka
genom ett emellan vokalerna _a_ och _u_ instucket _h_, uppgå till 19,
äro följande, nemligen: _seisoomme, seisoelemme, seisotamme,
seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme,
seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme_ och
_seisauttauttelemme_, af hvilka genom ett tillägg af _h_ ytterligare
bildas följande 7 Verber: _seisohomme, seisottahutamme,
seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme,_
och _seisahuttauttelemme_. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika
Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men
af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, _promiscue_ för
hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret,
och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade
Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner,
kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka
vokalerna _ä, ö, och y_. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett
fall, inse naturen och rikhaltigheten -- äfvensom den gamla, högt
drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om
vi försäkra att t.ex. af det ena ordet _yksi_ (en) finnes, (oberäknadt
alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla
ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105
Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och
förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett
(förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka
ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver
41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda
vokalerna _a, o, u_. Om man nu härtill ytterligare lägger den
i Nomina, genom tillägg af _pronominal-suffixen_, uppkomna dubbla
flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå _sex_ nya former,
så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika
ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf,
skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall --
i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af
de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då
hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska
Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att
detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är
ganska lätt! Man behöfver endast känna ett _paradigma_ för Verberna,
och ett _schema_ för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera
alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så
reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som
der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i
rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva
Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju
häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens
böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit
någon kännedom om Finskan.

Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den
omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade
sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit
bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med
sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn,
än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart
ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart --
äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i
Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således
äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett
tungomål, här stammande af flere. Några, deribland _Rudbeck_, hafva
väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne
ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under
Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade
Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och
(enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat,
sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland _Idman_)
hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade,
ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den
slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat
från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning,
skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan
tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått
i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller
vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord:
och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere
tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse
deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap
från Grekland.

[7] Häribland kan såsom en _sällsamhet_ t.ex. räknas, att Finskan helt
och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I
Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt
med _Masculinum, Femininum och Neutrum_; och hvilka, med afseende å
Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för
nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en
stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då
man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det
t.ex. är att vilja tillägga _pallen_ (_scamillus_) karakteren af _karl_
(_Mascul._), men _stolen_ (_sella_) en karakter af qvinna (_Femin._)
och _bänken_ (_scamnum_) deremot, en egenskap af intetdera (_Neutr._),
då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af
könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen
utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der
könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan,
liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i
Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden _hane, hona_,
sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen _gubbe, gumma_, eller
_hund, hynda_; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså
litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då
man säger _min_ far eller _min_ mor, likaså litet göres det i Finskan,
om man t.ex. säger _min_ blod eller _mitt_ blod: begreppet blir alltid
detsamma.

[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga _egenheter_, förtjenar
t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet
deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af
Adverbet icke, t.ex. _en auta_ (jag hjelper icke) så förändras, eller
rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så
sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett
_inconjugabile_, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och
sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln,
hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras
genom alla _numeri_ och _personæ_. Denna iakttagelse följes af språket
ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med
sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper.
Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke,
liksom andra språk, begagnar sig af _prepositioner_, så framt ej, för
omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till
_postpositioner_, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill
de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta
suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat
och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten
på _början_ af orden. Derföre tål hon hvarken _Prefixer_ eller
_Prepositioner_, derföre bildar hon sina mångfaldiga _derivativa_ af
_slutändelserna_, derföre intonerar hon _första_ stafvelsen med en
stark _Aksent_, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat
_Rimmet_ (allitterationen) i början af versen, liksom i början af
ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. -- Också deruti har
Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något
_Passivum_, utan brukar i det stället ett _Verbum Impersonale_, som
konstrueras såväl med _Accusativus partialis_, som med en enkom dertill
egnad kasus (se _Otava_. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga:
_jag älskas_, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att
säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven
utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke _älskas_, om icke
någon _älskar mig_. Dessa _Impersonalia_ hafva orätt, i Södra
dialekterne, blifvit behandlade såsom _Verba-Passiva_; under det de, i
de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags
_Verba Deponentia_ (se _Otava_. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i
Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många _Substantiva_
hafva tvenne slags, eller dubbla, _Pluralis_; t.ex. _säkkiä_ och
_säkkilöitä_, _pussia_ och _pussiloita_, _tuolia_ och _tuoliloita_,
_pukkia_ och _pukkiloita_; eller, (enligt en annan form): _weljet_ och
_weljekset_, _sisaret_ och _sisarekset_, _serkut_ och _serkukset_,
_kälyt_ och _kälykset_; _lankot_ och _lankokset_, o.s.v.; af hvilka
några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka
hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan
promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i
begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har
Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk -- Lappskan, äfven
haft en egen form för _Dualis_, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i
Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför _Gyarmathi_, _Affinitas Linguae
Hungaricae cum linguis Fennicae originis_, p. 11.)

[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn _Zamolxis_,
hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt
Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och
visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine
landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?)
Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr _Zedler_, T. 36,
791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska
konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i
anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora
svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft
sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först
erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.

[10] Så t.ex. säger _Plinius_ (L. IV. c 1) om Scythien, eller
egentligen om Thracien, "_Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum
claritas, ex hoc primum sinu effulcit_:", Likaså berättar _Clemens
Alexandrinus_ (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna,
hvilket äfven _Plato_, i sin _Cratylo_, bekräftar; och _Theodoretus_
(i _colloqu_. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som
deras skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla
folksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från
Egypten, _Bokstäfver_ af Phoenicierna, och _Mysterier_ d.v.s.
_Vetenskaper_ från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån
de begrepp, de gamla gjorde sig, om _vishet_ och _rättfärdighet_,
ytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med
Finnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta _vishets-lära_; liksom
Göternas begrepp om deras hemliga _vetenskaper_ och _konster_
fullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här
omrörde, signerier m.m.

[11] Jemf. _Otava_ 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat,
uti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och
Romerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma
med våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf
vara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och
åsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men
formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak,
blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla
Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke
blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta
mera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda,
så blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de
Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis,
intetdera! Men -- månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla
dagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer -- helst af
samma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom
hvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat
all den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från
hvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man
ock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos
forntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt,
och från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa
Finska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i _Otava_ 1. D. p.
31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för
oss, genom forskningar inom våra egna häfder.

[12] Som bekant är, lärde _Zoroaster_ eller _Zeretoscatro_
(jfr p. 31, 32) att "_af intet blir intet_." Det var härifrån han
utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det
således måste vara en _ursprunglig princip, evig och oändelig_.
Härifrån utgick, äfven _Anaximandros_ (som var född omkring 610 år
f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna
sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som
i sig sjelft är _oföränderligt_, hvilket är orsak till alla de
föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven _Anaxagoras_, från
Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma
grundsanning; och äfvenså skall _Demokritus_, från Abdera, (omkring 460
år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från
denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något,
hvilket, enligt hans åsigt, bestod i _Atomerna_ och _Rummet_; samtidigt
med hvilka han antog _Rörelsen_ och _Tiden_. Äfven _Xenophanes_, från
Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år
f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han
dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt,
hvilken man uttryckt med orden: "_ex nihilo nihil fit, et in nihilum
nihil revertitur_." Samma lära framställde äfven hans vän _Parmenides_,
hvars sats var: "_hvad som är är; och hvad icke är, är icke_." Af allt
det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir
intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning,
och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart,
förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu
finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles
kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint
maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla
upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje
bonde, tidt och ofta, säga: _Ei se tyhjästä synnyk!_ eller _Ei se lähek
tyhjästä_, eller _Ei tyhjästä mitään tulek_; utom flere härmed mer
eller mindre synonyma ordspråk t.ex. _Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk!_
o.s.v. äfvensom de säga: _se on tehty, kuin on tehty_, eller _tehty
seisoo_... (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes
filosofiska åsigter kan man jemföra _Otava_ 1. D. p. 73, m.fl. st.

[13] _Pherecydes_, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog,
i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format),
allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till
grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre
tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de
begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: _Aika wanhin,
Avaruus suurin_. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). (_Otava_
l.c.) Enligt _Diogenis_ från Laerte, uppgift, skall det annars redan
hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det
största", emedan det omfattade allt.

[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna
_Allitteration_ äfven i Grekiska Språket, hvarigenom _Gorgias_, från
Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.)
väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han
sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord
med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera,
efter honom, kallade _gorgiasera_, och som man trott sig böra förklara
med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida
uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka
_Leonius_, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes
således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla,
hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af
orden.

[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger,
inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så
till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på
Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss
ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone
20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i _Pieniä Runoja_, 1 D.
p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors
ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen
kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de
särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för
att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle _Odins
vishets-reglor_, sådana de förekomma i hans och _Lodfafners_ höga Visa,
införde i 1:sta afdelningen af _Havamal_, äro så sammanskrapade af våra
Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva
varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone
lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin
sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af
Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben
Väinämöises -- icke en gång förglömmandes att han var enögd; i
anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil,
idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och
uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen
finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att
han paraderar i "Österbottniska pjexor."

På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna
fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och
hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än
konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara
fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed
Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man
kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre
provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till
professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog
dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik
(folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af
en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de
icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna
tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men
desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade
klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste
att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således
icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen
och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin
bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de
hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter
bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven
dessa gamle Nordens Sångare -- räknade ända upp ifrån Island, bildat
sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk
Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom
trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen,
utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten.
Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och
naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska
språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i
Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig,
hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således,
liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något
(åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke
språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller
annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva
folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras
gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde
man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla
sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här
och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de
Svenska Sångerna inpassade, verser. -- Ja sjelfva den såkallade Svenska
folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har,
i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från
herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en
bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka
något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om
man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i
sin _Penu Proverbiale_, så skall man med förundran finna, att icke ett
enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde,
likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de
Finska. (Jemf. _Diss. de Prov. Fenn._ p. 24).

[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet _Scyther_, snart sagdt,
alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de
Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet _Galler_, och
_Germaner_, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra
och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt
folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda
Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska,
eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett
namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det _Scythiska_. Man
har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne,
ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte,
_Jättarne_ (Jotarne); och att, enligt samma analogi, _Thyssageterne_
och _Thyrsogeterne_, skulle svara emot Nordens _Thussar_ och _Thyrsar_,
liksom man velat förklara _Massageterne_ vara _maa_-Geter. _Ptolemaeus_
lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven
uppräknar Jotar.

[17] Scytherne kallades af Perserne _Sager_ och _Sacer_, hvilket ord,
till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen _Samer_. Det är
besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om
hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade
Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för
verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem,
pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte
Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande
vapen, ända till Egypten -- att detta folk, som bebodde och innehade
nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en
mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur,
m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes
de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet,
och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin
grymhet och sina råa plägseder.

[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i
allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke
blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd,
äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett
eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra
sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre
vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet
utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde
åstadkomma genom sina så kallade _Biarg-runor_ (Troll-sånger:
_loihteita_). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste,
enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på
fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar,
hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie;
hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och
föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt
folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade
i deras myter och sagor, härstammade _Odin_ sjelf, icke blott på
möderne, från dessa Jotar, genom sin mor _Bestla_, Jätten _Bölthorns_
dotter; utan var äfven hans maka _Skade_ (Niords hustru) hvilken
framfödde honom sonen _Seminger_, en dotter till den väldige Bergjätten
_Thjasse_; ifrån hvilken äfven _Håkan Jarl_, i Norrige, härstammade på
möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af _Mimer_, (som äfven
hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det
äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta
sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten _Vaftrudner_,
hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, _Gjerda_, var en
dotter till Jätten _Gymer_; och den gamle _Thor_, som man föreställt än
såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan
äfven hans hustru, _Jernsaxa_, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med
hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på
Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till
Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till _Asa-Thor_.
Och äfven _Asa-Loke_ härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han
var en son till Jätten _Farböde_) utan äfven hans älskarinna,
_Angerboda_, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade
mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar
öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda
såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte,
till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo
alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom
slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett
ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill
fordrades kraft och vishet -- var det alltid Jättar som dervid skulle
först anlitas -- åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att
Jätteqvinnan _Hyrrocken_ ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i
hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan _Thöck_
ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån
dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne _Fenja_ och
_Menja_ voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten
_Hymer_ var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten
_Rhymer_ den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet
Nagelfare. _Berglemer_, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru,
de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin
uppkomst från Jätten _Ymer_, hvars fötter aflade barn med hvarandra.
Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom
t.ex. _Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde,_ m.fl. Afven ännu i sednare
tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags
egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala
om den gamla _Forn-Joter_ och hans Transcendenter, hade äfven flere af
Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var
Kon. _Wanlands_ maka, Prinsessan _Drifva_, dotter till Konung _Snö_ den
gamle i Finland; och likaledes var Konung _Agne_ gift med _Skjalf_,
Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro
Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting
emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad
dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne
fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska
namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de
bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna
igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett
verkeligt Finskt namn -- icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi
blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam,
likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att
liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning,
eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten _Æger_ eller _Hlår_, så
gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne:
Konung _Raumur_ med _Bergfin_, och _Harald Hårfager_ med Finnen
_Svase_. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna
anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt,
såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri
och trollkonst. Liksom _Hyndla_ var en vis Sibylla, en spående vala, så
var _Huld_ en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne.
_Fenja_ och _Menja_: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så
hvilade systrarne _Thorgerds_ och _Yrpos_ hämd och förbannelse, öfver
alla ättlingar af Ynglingaslägten.

[19] Så t.ex. skryter Skalden _Menander_ sjelf öfver sin Scythiska
härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många
exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och
sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka,
för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder,
antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga
hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem
återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan
stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var
förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda
_Anacharsis, Scylen_, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring
land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex.
var berättelsen om _Abaris_, och dess förtrollade pil. (se _Plato_,
Charm. p. 465. _Strabo_, m.fl.; jemf. _Delirius_ L. IV. disqu. Mag.
c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin
hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla
skaldefadren _Orpheus_; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning,
skildras likt vår _Väinämöises_. Väl hafva alla dessa män, som det
tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven
framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra
äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af _Herodotus_, träffar man 3,
hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet,
synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska
slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen:
_Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain_. Äfven det fjerde, som i
Accusativus skrifves _Targitaon_, torde i Nominativus hetat
_Targitain_: ej olikt familjenamnet _Tarkiain_.

[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i
små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som
det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen
äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med
uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne,
till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer
(barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg,
så tyckas, än i dag, Finnarnes _wirsut_ (näfverskor) och
Tscheremissernes m.fl:s _bast-skor_, gjorde efter samma modell, icke
motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska
nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. _Plinius_, att
Scytherne kallade Moeotiska hafvet _Temerinda_, som på deras språk
skall hafva betydt _hafvets-moder_. Finnarne benämna på samma sätt,
ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty _emä_ betyder
icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, _per comparutionem_,
_stor_; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p.
293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet _emä-merta_. (Måhända
har sjelfva _Saimen_, i anledning deraf, blifvit kallad _Eno_, i
stället för _Emo_?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst
besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade
_horn_; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska
boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike --
att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del
längre fram i boken.

[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för
vårt nya, af _Renvall_ utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande
och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke
blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett
resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap
i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt
kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers
häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna
-- att ingen då visste draga fördel deraf.

[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en
oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i
sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina
manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika
paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.

[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta
loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll
varit sådant.

[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne
Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan,
befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus,
Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prætor_; och ändteligen
under Nerva, _Consul_, år 97 e.Chr.

[25] Han säger: "_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod
nihil habentibus adimere Dii nihil possunt_." (Leipziger-upplagan,
tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med
denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus
denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria
sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt
audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo
probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus
homines, securi adversus deos", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Aboæ
1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)

[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus
i föregående mening nämnt om "_suas alienasque fortunas, quas spe
metuque versare noluere_"; och att de ej måtte hafva varit så utan all
förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes
af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.

[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå.
Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika
litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den
Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på
fattigdomen (såsom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den
_difficilis_, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva
fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en
följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en _res_ --
ej heller att den genom någon _res_ kan vinnas.

[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet,
fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra
belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin
räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.

[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa,
det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och
ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår
beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett
jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet
bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti
meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de
hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt,
för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta
sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.

[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark,
et Respondente Isaac Florin_, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett
annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj.
Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico
historica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias
Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af
sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.

[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den
invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora
(nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti;
och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela
recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras:
"_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et
satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem
gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis
compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate
essent remotissimi_"; men man kommer snart underfund med att det står
klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting
bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i
fred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och
sjelf begifver sig åstad att förklara orden: _securi adversus homines,
securi adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och
6 §§.

[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf
att Tacitus säger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt
folk: -- "_procerum connubiis mixtis_"; hvilket omdöme, äfven om det
skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i
anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall
icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore
-- med Sarmaterna.

[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i
allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. _Jornandes_
säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad
_Tacitus_ i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk:
"_plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges_"; men att, såsom
Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan
okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af
moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända
kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva
upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes
äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att
med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der
han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som
helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus-
och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större
våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som
under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre
oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den
svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer,
och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes
Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.

[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35
Kap. säger om Chaucerne: "_quieti secretique, nulla provocant bella,
nullis raptibus aut latrociniis populantur_." Det heter deremot,
tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste
grannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium
erigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på
ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes
bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi
som man föreställt sig.

[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela
blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det
något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och
fliten -- äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra.
Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest
beroende af lyckan.

[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är,
har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan
förut framställd af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess förklaringar till
Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om
Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores
furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non
studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus
grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes,
atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.

[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras
vidskepelse: "_id pro armis omnique tutela_." På samma sätt skulle det
hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i
40 Kap. om Longobarderna: "_præliis et periclitando tuti sunt_."
Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36
Kap. om Cheruskerna: "_pax eis jucundius quam tutius fuit_." Skulle de,
som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det
äfven då bordt vara _tuti_; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna:
"_malit_ (hic populus) _justitia tueri_." Och ändteligen, om de varit
hägnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och
skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland
sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta:
"_fluminibus aut silvis muniuntur_"; hvilket Tacitus säger om
Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.

[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord,
blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och
skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat,
fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt
de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga
afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna
tillit till sig sjelfva.

[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: _hafva önskan_,
hafva önskan _öfrig_, eller hafva önskan _af nöden_, ty all önskan är
af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore
öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit
uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken
redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden
och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande
omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till
lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej
heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till
det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus
upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma
rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade
menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina
behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin
lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra
detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra
ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.

[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna
_inskränka_, eller _afsäga sig_, en önskan (beherrska sina sinnliga
passioner) med begreppet att helt och hållet _sakna_ dem; hvilket är
någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock
derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan,
eller åtminstone -- medvetandet deraf. Annat är förhållandet med
djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven
längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan!
Tillfället att kunna _tillfredsställa sin önskan_ (njuta) utgör hennes
sinnliga sällhet att kunna _uppfylla sin bestämmelse_ (verka) dess
_ideella, verkliga_.

[41] _Hoppet_, som är _tron på önskan_, skulle då äfven försvinna, det
hvilket öppnar en himmel för så många.

[42] Det är samme Författare, som öfversatt: _victui herba_, med "_de
(Finnarne) brukade gräs till kläder_" (!?) -- se samma sida. Månne icke
Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: _suola-heinät,
wehkat, tahi muut -- olet ja petut?_

[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har
den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva
alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig.
Så är åtminstone förhållandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt
i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271;
en _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en
_Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en
_Latinsk_ utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7,
att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta
sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de
fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt
orden: "_pour être heureux_."

[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga
ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre
som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt
sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till
Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk
konung, benämnd _Rostiof_, hvilken öfver hela norden var beryktad för
sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han
äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning
deraf: "_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse,
scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus
fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non
ignorasset_." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)

[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första
beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare,
liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett
sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. "_quia nec terra olim, sed
classibus advehebantur_"; och i 34 Kap. om Friserna: "_Romanis
classibus navigatos_." Att kommunikationen dem emellan likväl varit
ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: "_adversus oceanus
raris ab orbe nostro navibus aditur_." Att Romarne på sådant sätt,
redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska
kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis,
eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått
kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare
Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius,
i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "_Septemtrionalis vero
oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti,
Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso
mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_"; ehuru han, i
4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu
obekanta kuster, mindre tillförlitligt: "_reliqua littora incerta
signata fama_." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska
Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års
ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §.
4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska
folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt
hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för
oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det
någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre
östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som
bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och
Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes
framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon
annan landvägen trängt sig dit." _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon
Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta
pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron
oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae,
ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi
proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi
parodeúkasin oudénes_.

Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några
spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man
derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån
utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med
dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom
mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider
förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en
närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af
de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick
för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket
blandadt med dikter och fabler, ty -- sådan är vanligtvis början af all
historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag
blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat
några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger
om denna del af norden: "_cetera oceanus ambit, latos sinus et
insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam
gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_"; hvilket Strabo, än närmare
förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig
då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde
Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå
afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed
egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år
efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som
är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg,
hvilka den Romerske Härföraren _N. Cl. Drusus_, åren näst före Christi
födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter
annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser,
Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det
var om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_,
säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det
Nordiska hafvet, "_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum
navigavit_"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta,
seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: "_classis, quæ
Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari,
flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit_." Det var ej
underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de
Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, _nytt_ och _okändt_, och
om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och
vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver _C. Jul.
Agricola_, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes,
då först, nyligen, blifvit upptäckte "_Hanc oram novissimi maris tunc
primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit,
ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit
domuitque_", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar
_Plinius_ alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: "_tres et viginti
inde insulæ Romanorum armis cognitæ_." Emedlertid är Plinius den
första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer -- äfven han säger,
att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från
Germanien upptäckte." "_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem
compertas, cognitum habeo_." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett
annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus)
"_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ
magnitudinis_." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin
beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida
historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer,
hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande
visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande
underrättelse af sin egen svärfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan
såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under _Sueton.
Paulinus_, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin
tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (_Proprætor_) och
Kyrkans öfverhufvud (_Pontifex_).

[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet
för alla omina eller järtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en
särdeles respekt.

[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en
obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit
af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han
härstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- så går det alltid: en
stor man får stor börd.

[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna
att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig.
För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast
Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; -- således dem,
hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex.
Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32
Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för
vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde
längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet)
och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna,
(i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna,
Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.),
Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas
beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin
historie.

[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla
vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens.
Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan,
utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat
i _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare,
som härom önska sig en närmare kunskap.

[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de
hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för _sed_
skrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och
Ernesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han
skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt,
antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att
förbättra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro
sig göra än bättre om de sätta dit _sed id_.

[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid
sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det
måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första
stafvelsen _se_- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet
_securi_, stående, någorstädes i grannskapet, under _receptaculum_,
t.ex. vid slutet af en rad.

[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att
uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen
bordt heta _laborare in domos_ (såsom t.ex. hos Ovid. _in spem
laborare_, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket
mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon
daglig sysselsättning -- mycket mindre utgör ett folks näringsgren --
hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening,
refererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan än _laborare
in domibus_. Så vidt vi känna, förekommer ordet _illaborare_, uti det
Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och
då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna
ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och
afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening
anföres om Finnarne, nemligen: "_Nec aliud infantibus ferarum
imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_", så
tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.

[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall,
oförklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_

[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde
sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas
icke). De måste således haft idel goddagar -- ty jaga kunde de väl icke
alltid, -- i tid och otid.

[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den
genom flit och arbete?

[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina
handarbeten. De förre, isynnerhet för sina _smiden_, de sednare för
sina _träkäril_, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del.
sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.

[57] Härmed må man dock icke förblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i
många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma
förakt som _åkerbruket_, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till
upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran,
hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en
åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina
sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den
grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva,
kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i
den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde
taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja,
der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af
Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att
detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den
högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe
hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid.
135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at
förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som
Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck
til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är
hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "_nec arare terram, aut
exspectare annum_," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo,
som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe
boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein,
mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då
emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor
motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk
och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i
jorden. -- Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse
mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad
begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren.
Den lyder: _Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran,
jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka
minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani!
meijän piteä pois-paeta tältä moalta, -- ne tuloowat tänne asumaan_."
Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig
så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går
trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först,
hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje
odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått
Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra
nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion:
"_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et
penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex
familia, ipsi hebent_."

[58] Ett gammalt ordspråk: "_Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas
wähemmäilläk_," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med
"wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan,
börjar med följande bombastiska anathema:

    Ymmärrys yllä piteä,
    Hattu miestä hallihtoo;
    Hywä päiwä! helwettiin -- --
    Onko perkele kotona?
    Jolta saisin sanoja kuulla,
    Sekä konstia kowia.

Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna
makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som
tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan _Guds
makt_, enligt det, redan sättes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:

    Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)
    Susi ja hewoisen warsa,
    Meijän poika ja Jumala.

Att denna _meijän poika_ måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes
här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven
hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den
då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger:
"_noch leben die Heiden_." Men småningom segrade det himmelska väldet
öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den
Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla
hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån
denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom
till sann christendom. Det lyder:

    Joka kiitteä hyweä,
    Kiittäköön hywät Jumalat!
    Joka laittaa pahaa,
    Laittakoon suwesta talwi!

[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta här
förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet
utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess
måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga
bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda
konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa
öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl
medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt
(andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur,
blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara
så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s.
de tro endast på en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre
hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna
öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse
för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till
sin natur icke kunna förklara.

[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "_inter
prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_", och sedan Plinii:
"_malus est ager, cum quo dominus luctatur_" (L. XVIII. 5)
karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera
öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:

    Älä huolik paljosta työnteosta,
    Eleä wiisas wähemmälläik!
    Kyllä mua kaswaa moatessans,
    Pelto, pepuroijessans;
    Kantaahan suo jänistä,
    Suo jänistä, moa warista,
    Nurmi nuorta joutahinta,
    Pelto, pieniä kanoja.
    Ei sallik sawinen pelto,
    Eikä sontainen suwaihtek
    Koreita kuokkijoita
    Walkeata kuokan wartta.

(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)

Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den
allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader,
lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom
gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva
något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger,
generellt, med afseende å åkerbruket: "_pigrum quin immo et iners
videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_", hvilka sednare
ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad,
sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de
gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af
krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit
äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt
Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1,
der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln
den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött
och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa,
måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog
gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan
man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde,
och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen
räf, den der krämare var -- alla nära de sig utan smärta och arbete,
oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst -- hvadan ock billigt är,
att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena
Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p.
40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man
nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det
idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de
berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af
Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere
andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så
synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att
menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt
förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1
D. s. 19).

[61] Han sjöng härom:

    Olin orjana Wiroissa,
    Palwelin pakanan moassa,
    Illat surwon, oamut jauhon,
    Aina kiikutin kiwiä.
    -- -- -- -- -- -- --
    Kylwin otrat Suomenmoalle,
    Wiskaisin Wiron selälle,

[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket
ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af
trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan
gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som
förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala
derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier,
hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som
egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller
lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en
hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss
utgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullständig, och som vi
hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183,
der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte
under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren,
utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers
eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska,
kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags
orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka
ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket
begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana
korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för
Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti
gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses
vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring
1000 år f. Christus.

[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger
Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "_Omnes spe metuque
sibi obnoxios habebat_." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p.
103).

[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika
benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt
och förmåga; såsom t.ex.

 Wiisaat, Tietäjät                         (vise män, underkunnige),
 Noijat, Welhot                            (trollkarlar),
 Loihtiat                                  (besvärjare),
 Lumojat                                   (klummare, tjusare),
 Näkiät                                    (andeskådare),
 Taikurit                                  (hexmästare),
 Katehet                                   (skadare, afundsmakare),
 Puoskarit                                 (qvacksalvare),
 Kuoharit, Salwurit                        (gällare),
 Weri-salpajat                             (blodstämmare),
 Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet   (huxpux-makare),
 Kahtojat                                  (siare),
 Lukiat                                    (läsare),

m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt,
böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för
aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de
Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de
fleste af deras så kallade trollkarlar äro _ex professo_ hästgällare,
liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till
detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva
operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och
besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, -- men
framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall
man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att -- icke
genom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda
djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att
åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning.
Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom
någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska
folkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hästar, för att
derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker
att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "_idion de
te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein
eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai
dyspeitheis_."

[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för
att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan
man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla,
mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har
ofta funnit att deras _nåider_ förmått häfva sjukdomar, dem ingen
läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om _Epilepsi,
Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi_, och med ett ord: om alla
själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.

[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp,
som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de
(_spe versantur_) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna
verlden, skola röna lycka och framgång.

[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess _närvarande
karakter_, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, -- icke sådan
den _ursprungligen_ är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka
våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att
denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och
tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det
såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska
vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_,
att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till
grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett
helt folks _vetenskap_ (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock
aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller
_besvärjelser_, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan,
eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna _tro_ på tomhet
skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det
ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att
så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett
superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger
dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att
omfatta gyckel och toma _fantomer_. Nästan lika så otänkbart vore det
att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde
finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af,
den onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip är redan
i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, _negatif_;
emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att,
oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i
verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det
onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon
kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller
hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva
trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller
såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt,
d.v.s. på någon verklig kunskap.

Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa
vidskepelsen -- redan i de äldsta urkunder man derom äger -- förenad
med, om vi så få kalla, _positifva vetenskaper_, förnämligast med
_astronomi_, (eller kanske rättare, astrologi) _naturkunnighet_ och
_mathematik_. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga
efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers _filosofi_ (hvilken
egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den
hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne
utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och
Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne,
som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära,
hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad
såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska
undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt
förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken -- att
dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man
derom fått genom Grekernes skrifter -- förnämligast skall hafva bestått
i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de
upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga,
vid sidan af deras _Religion_; och den förres prester löntes
offentligen af staten, i bredd med den sednares.

Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas
kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva
deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor
_hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster,
invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad,
framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier,
hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu
äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt
yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den
lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och
dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna
Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes
grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om
nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så
hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om
_Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens träd, på godt och
ondt_, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru
okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de,
förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af
dessa myter tyckes vara beräknad -- icke så mycket att visa följderne
af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera -- för att bevisa
det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig
på deras okunnighet (väl förståendes om det onda -- såväl som om det
goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen,
liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på
sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en
regerings maxim.

Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen,
utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre,
förvillande, förklädnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna
Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att
utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer
allt folk", -- så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida,
d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och
allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa -- dock icke
tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap
och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept
i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål
för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif
egennytta, å den andra.

Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af
den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions
begrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen
derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast
sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer,
hvilka utgöra detta långa afguda-register -- numera utan all betydelse.

Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta
hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu
utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken
från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet,
på sätt och vis, är det samma -- ännu i dag; i thy fall, att allestädes
der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också
vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida
deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom
verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man
ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog
skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i
varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända
ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med
Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl
naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop,
icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika
onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot,
och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst
hvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara
såväl sinnliga som öfversinnliga -- uträttat en hop sällsamma saker;
och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke
kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma,
huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af
Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka
gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta
för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet.
Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i
visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, -- såsom en _vetenskaplig
skugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin
realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott
till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars
konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och
mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller
beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att --
förnämligast verkande på inbillningen -- försvinna för ljuset
(upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl
till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den
ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre
förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast
tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst
i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl,
såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst
grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor,
vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således
längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen
äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot
trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och
sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i
det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga,
bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män,
som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina
skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller
för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre
erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet
förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda
hafva de haft rätt.

Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort
resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva
nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock
aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och
2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett
dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori,
verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva,
karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi
hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga,
behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta
myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera
utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland
folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida,
till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu
mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under
liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus
och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena
af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det
andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom
innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida
mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet
(mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer,
att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man
derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition,
öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna
såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig
vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig
utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som
möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att
vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos
andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos
Finnarne.

Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva
karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne,
ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de
äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall
man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas
den onde om hjelp, ja hvad som är än mer -- Finnarne hafva ingen
personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om
denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina
besvärjelser -- tvertom är det endast _naturliga ting_ och
_naturkrafter_, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar
någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt
ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom.
Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det
Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för
att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i
sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad
med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla
ordspråket:

    Ken pahat sanoopi,
    Se taiwahan tähet lukoopi,
    Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore:
"Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas
princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar;
eller med andra ord:

    "Den som är en trollkarl,
    Han beräknar himlens stjernor,
    Han begrundar hafvets vågor."

Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före
anmärkt, att då vi här tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m.
så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande
begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom
här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra
benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den
ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt
saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de
Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således
icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde
uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen _finnekonst_, riktigt
förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som
motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig
af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; -- så
mycket mer, som de Latinska orden _magus, præstigiator, maleficus,
veneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart för sig,
eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare
skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia _Indus_
och _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.

[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom _vansinnig_
(hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de
förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal
Finska icke har någon annan benämning, än: _paha pieksee_ (den onde
risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som
utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya
Testamentet så ofta förekommande _daimonitsetai_, skulle måhända kunna
förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge
antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket --
äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig
för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "_utdrifva
djeflar_," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för
mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit
sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta
meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket
mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i
bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person,
icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast
en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att
Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han
kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i
förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det
sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man
har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit
sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder,
fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika
många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under
derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme
megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender
sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den
ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans
gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvärjelse-formeln börjar:

    "Tuo lykky minun kotiin,
    Tuo outo toiseen taloon!
    Tuo lykky minum kotiin:
    Sata sarwen kantajata,
    Tuhatt' maijon antajata!
    Tuo outo toiseen taloon:
    Yksi kyytä kytkyäseen,
    Yksi woajaan wasikkaa!
    Sekin rainnalle rauwetkoon,
    Jot' on nuorin nostettawa!
    Sarwet sontahan sowitak,
    Häntä pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra
vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad _trollsång_, eller
_besvärjelse-formel_ på _vers_, att tillgå; som må vara ett bevis hvad
magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då
förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen.
Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare
tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna
angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring
de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt
"Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.

[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:

    "Nousek kontio kolosta,
    Lehmä-syôjä lietehestä,
    Hiekasta hewoisen-syôjä,
    Rapakosta romma-koura!
    Nouse karhu kankahalta,
    Karwa-hassu halmehelta,
    Wiijasta wihanen kissa!
    Hako tiellä poikkipuolin,
    Musta miehen hakkooma;
    Liikkukoon lihais sylikäis,
    Käyköön kyöri kainalossais" &c.

[71] Vargstämningen börjar med följande ord:

    "Laitan ma korwesta koirat,
    Willa-hännät wiijakosta!
    Laitanmahan suen suolta,
    Moalta makkaran tekiä." &c.

[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej
sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti
just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism,
grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika
mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består
-- både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera
än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet
att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste
dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt.
Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en -- nästan
otrolig insigt uti saken. Deras _tietäjät_ äro emedlertid verkligen i
besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga
egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och
läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola
taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de
företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast
börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta
prolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i
åtskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin,
salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder -- ty dessa
hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske
likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika
mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt,
att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin
rätta _haltioissa_ (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den
högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom
hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur
ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet
om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af
sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda
fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt
förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke
detta står i något slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (våga
vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra
fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka;
i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet.
Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer
täljaren, eller förminskar nämnaren -- nerfsystemet spelar i båda
sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och
nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska
systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet
är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en
verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i
ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween
lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd,
för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla
det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra
tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre
som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma
svagsinnade och religiöst svärmande -- sekteriska menniskor; och
hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.

Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka
ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en
hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott
bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om
kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se
ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver
allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af
attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns
den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den
galvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje
främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare
detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för
vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda
naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att
framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s.
retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter.
Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna
af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga
lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår
uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft,
hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en
hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva
propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika
dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket
outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller
immaginationen, förmår -- äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar
den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt
tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af
magnetisk sömn, eller schamanisk extas -- eller måhända karakteriseradt
af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen
faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig,
fanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra
okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt
rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt,
och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den
ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta
onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af
rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en
uppskrämd fantasi, tillståndet af _drömmar, clairvoyancer,
nattvandringar_, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den
med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.

Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det
Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade
sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i
sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen
att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen
accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen
i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den
sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, --
emellan oss och _andeverlden_. En möjlighet, som må förvaras såsom en
hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät
en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på
sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se
hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför,
kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte
komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade
derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed
ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan,
och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som
han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc
afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om
de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er
en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker."
(s. 134.)

[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom
t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan
att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer
derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru
Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser,
tillkänna katolicismens inverkan.

[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse
trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra
följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under
full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:

    Itekpä minäkin lienen
    Ryöpen alla ryömylläin
    Muut ne notkuu nuoran päässä,
    Minä köywessä kökötän.
    Köytän minä köywen ruumenista,
    Akanoista peät aloitan,
    Munat solmuhun sokaisen! --
    Saisinma aijankin ahollen,
    Kirjawista keärmähistä;
    Sisäliskot wihtahiksi,
    Seipäät muista muikaleista...
    Jos ma hiihän Hiijen moata,
    Moata Saatanan samoon,
    Lemmon moata löyhyttelen,
    Jos minä hikäni hiihän,
    Hiki toiseenkin tuloopi,
    Karwa toisen katkiaapi!
    Hiisi on hirwiä metässä,
    Karhu on karkia metässä
    Minä oun karhua karkiampi,
    Mull' on hietainen hiwiä,
    Rauwan karstainen kamara;
    Jolla Hiitä hirwittelen,
    Peloittelen perkeleitä
    Syömästä weri-waloa
    Luu-waloa luhtomasta
    Onko linnassa lihoo,
    Onko luuta kalmistossa,
    Syywän miehen syölähitäk,
    Haukata halun-alaisen?
    - -- -- --- ----
    Sen nopijat minusta soawat,
    Kuin tuuli iljanneista,
    Teräs-rauta kalliosta.
    Pistän piilin permantohon,
    Woaralleeni tanterehen,
    Ettei pystyk noijan nuolet,
    Noijan nuolet, welhoin weihtet.
    Eikö minussa miestä lienek,
    Jos ei ouk pojassa petosta,
    Tämän pulman purkajaksi,
    Tämän jakson jaksajaksi!
    Kuhun sopii minun sormeni,
    Sopikoon Luojan sormi!
    Kuhun käypi minun käteeni,
    Käyköön käsi Jumalan,
    Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare
analytisera begreppet af ordet _securus_, så tro vi oss, äfven här,
böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till
en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att
Tacitus skrifver "_securus adversus_" (säker emot) hvilket är en
märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett
uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i
Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen
heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är
fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan
afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt
motstånd." Derföre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet,
vanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus)
t.ex. "_securus a metu somnus_" (Plin. L. 28, c. 9), "_securus de
bello_" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven,
t.ex. "_pænæ securus_" (Hor. 2, Epist. 2.), "_amorum securus_" (Virg.
AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde
heta, _sine cura pænæ v. amorum_. Tacitus, som alltid skref nätt och
koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "_loca
casuum secura_" (Lib. xv 11), "_decoris securus_" (Lib. XIX),
"_potentiæ securus_" (Lib. 111), "_odii securus_" (in vita Agr.). Det
kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning,
hvarföre han just här säger _securus adversus_, såvida han härmed
endast och allenast skulle haft afseende på deras _securitas_. Denna
anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa
få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl
utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för)
gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de
också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och
just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot
vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de
följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem,
derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem
några löften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).

[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, här stå i motsats emot _deos_,
ehuru dermed egentligen torde böra förstås _hostes;_ ty förmodligen
behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro
fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina
trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

    Eerikki, pyhä Ritar',
    Ottakoon somena marjain,
    Tawatkoon taskustain,
    Tunke Tuomarin kitahan!
    Lain muutan lampahaksi!
    Lapseks lain pitäjäksi;
    Minä syöwäksi sueksi.
    Tuo's sata satoo,
    Tuhatta tuhattoo,
    Kaikki moahan koatukooni!
    Laki moahan lanketkooni.

(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren _Erik
Fleming_, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?

[79] _Non penates_, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att
"de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting
som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne
förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa
hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro
ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap.
torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne
(månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande
religion (_advecta religio_); emedan de sjelfve: "_nec cohibere
parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare,"_
hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför _Otava_ 1 b. p.
146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara,
det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare
deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen
"_et domos figunt_" och "_illaborare domibus_." Vill man, oaktadt allt
detta, påstå, att Tacitus, med orden _non penates_, ville utmärka det
Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att
härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven
om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om
_Catterne_, att de icke ens ägde några hus: "_nulli domus, aut ager,
aut aliqua curas_" och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om
_Sarmaterne_: "_in plaustro equoque viventes_", eller som Pomponius i
2:dra Bok. om dem uttrycker sig: "_pro sedibus plaustra habent_,"
hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: "_gens ... non se urbibus
tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et
sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra
habitat_". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från
Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's
Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de
Nord-Germaniska folken: "_Commune omnium est, qui istis in locis
degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod
neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in
unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus:
quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum
pecore suo abcunt quo visum fuerit_"; hvilken beskrifning, med undantag
af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den
Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §.
upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna,
af hvilka _Roxolanerne_ voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet
kan hafva någon gemenskap med finska ordet _Ruotsalainen_?) Ty sedan
han först sagt: "_quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines,
sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive
Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non
est facile dictu_", säger han om dem sedermera: "_Roxolani maxime
septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam
quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad
Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet
aliquis, nescimus_". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda:
"_Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in
quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et
carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa
occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam
in campis._" Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser,
Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska
Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af
hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne,
tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och
organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening,
ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och
civilisationens förmåner.

[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som
lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den
Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne
plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses
land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till
Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för
"Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: "_Baltasar Soldanus
consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. ... auribus nostris
intonuit, te fore magnum regem Trullorum_", &c. Jemför J.F. Neikter,
_Dissert. de gente antiqua Troll_, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s.
410.

[81] Se hans _Historia de Gentibus Septentrionalibus_, Romæ 1555, in
fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han
än vidare fortsätter denna beskrifning.

[82] Se hans _Gothorum Sveonumque Historia_, Romæ 1553, in fol. p. 163.

[83] Se hans _Schondia. Argentor_. 1532. fol. p. XCV 1/2.

[84] Se hans _Deploratio Lappianæ gentis_. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.

[85] Se t.ex. _Loniceri_ edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576,
fol. s. 84.

[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta
skälmstycke; men Konungen lät "_en Finde, som var viis oc forfaren i
alle Trolldoms stycker_", undergå torturen, (han var således
misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf:
att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald,
Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den,
som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och
omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som
borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.

[87] Väl troddes det att han var son till _Ragnvald Rettilben_ (äfven
en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade
_Snöfrid_, den gamle Finnen _Svases_ dotter (s. 51, 153); men då han
undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin
dödsstund: "_jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti
mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som
kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans -- och
dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige_."
(s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s.
300.)

Angående åter den nyss omtalte Finnen _Svase_, eller _Bergfinn_ som han
äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst
gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter _Snöfrid_, att han
tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar --
"_och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp,
och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet
skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och
finge henne efter lag_." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess
död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och
allsköns elaka matkar) -- sig jemmerligen bedragen, och att han varit
gift med en _trollpacka_.

[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen
bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad _Kelta_,
(namnet skrifves annars vanligen _Kelda_) eller _Keltainen_. En
Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske _Kelt-Anders_, visade under 1657
års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter
hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra
Finskog, kallas än i dag _Keltais-tomta_, liksom ett annat numera
ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon
annan af samma slägt _Keltaisen autio_.

[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i
Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till
trollsystrarne _Thorgerd_ och _Yrpa_, hvilka den Norska Jarlen Håkan,
redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom
finnes en egen Isländsk saga. Sagan om _Huld_ omtalades, i början af
trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge
ännu ej glömt _Hulla_ eller _Huldren_, såsom drottning öfver troll, rå,
och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla
språket, _Huldufolk_; äfvensom trollkonster benämndes _Huldukonster_
(se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i
Norrige bekant af den så kallades _Huldres låt_, hvarmed man betecknade
förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur
bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är
ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet
_hullu_ (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord,
möjligen deriverar sig från nämnde _trollpacka_, eller dess namn.
Enligt Grimms _Deutsche Sagen_, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland "_die
Frau Holla_", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken
förekommer i Ynglinga-sagan.

[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna,
ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt
Sigtuna-boerne) "_Femina dominantur_", och tillägger: "_in tantum non
modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis_."

[91] _Odin_, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af
Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten _Mimer_, ibland
Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en _Finsk
spåmans_ råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en
spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat.
(Se här om: Vegtams quidja).

[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin
_Lapponia_, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i
hvars historie händelsen finnes anförd.

[93] Konungen gifte sig sedermera med denna _Gunnild_, och visade hon
att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en _Finkone_
tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och
sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid.
87).

[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra,
hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo -- icke är Finskt, inser
hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan
hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att
gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed
Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och
benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr.
öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde
att tro, det man härmed torde kunna hafva menat _Muttilainen_, en
gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.

[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de _Orbis situ_, Frankfurt 1700, p.
348.

[96] Se hans _Historia Naturalis_, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag.
219.

[97] Med _Riphaei montes_, har man vanligtvis förstått de Uralska eller
Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt,
de Uralska alperna under detta namn (jemför hans _Tabula Sarmatiæ_).
Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit
delad, är oss icke obekant.

[98] Att denna _felicitas_ är den samma, den Tacitus nog tvetydigt
antyder, under namn af _securitas_, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre
skulle han annars säga "_si credimus_", om han ej ansett den för
orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig,
huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt
värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört,
att det vore nog fabelaktigt (_cetera jam fabulosa_).

[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än
om bemärkelsen af _Hyperborei_ (Nordboer), och hvad folk dermed menas.
Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de,
under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då
dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att
beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast,
som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed
menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter,
endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma
dock öfverens, att med _insulæ Hyperboreorum_ oftast utmärkes vår nord;
och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man
härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd
upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.

[100] "_Apollinem præcipue colunt_", torde kanske rättast böra
öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten";
eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en
omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl
äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna
öfverensstämma med verkliga förhållandet.

[101] Se hans _Bibliotheca Historica_, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag.
158.

[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem
finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom
intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter
oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra
folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land
flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som
med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig
kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att
ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed
alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane
vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än
att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk
på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket.
Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock
hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och -- ett
sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner
man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många
Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade
bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då
skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än
man hittills gjort.

[103] Vi veta väl att någre -- deribland Fant, sid. 13 -- vilja lämpa
den beskrifning Tacitus här gör om _Æstyi_, på de nuvarande Preussarne,
eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på
hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras
språk: "_linguæ Brittaniæ proprior_" (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar
ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han
det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva
påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den
gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med
Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att
en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes,
Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade
landet, kallades _Fion-Gál_, hvilket man vanligtvis öfversatt med
"hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de
troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit
kalladt _Fingallia_. Den namnkunniga _Fingals_ -- grottan, på Skottska
ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af
Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, -- Kanske var
det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det
äfven Finska språket bar burskap från England (_Dissert. de superst.
Vet. Fenn._ p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn.
1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln,
der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man
betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid
Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra
nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar,
och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så
bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år,
kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna,
Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen,
kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens
Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12):
"Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant,
welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren;
Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum
alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen
einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über
eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem
Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen
Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch
heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter
Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska
stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till
Veixeln: "_nec minor opinione_ (qvam scil. Svevia) _est Fennigia_
(alii: _Eningia_) _quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium...
tradunt_." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius
Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken
uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas
guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig,
att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af
Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men
på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska
(jemför Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus _Finnar_ och _Esther_,
Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. _Livoni_, och _Ingaevones,_
m.fl., och lärer Tacitus, med "_nationes Fennorum_", hafva afseende på
alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta
hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig
segla _austurvegie_, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot
nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna
af Hvita hafvet.

Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver
samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken
är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner
Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se:
Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K.
Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner
Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der
Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich
überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr
unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie
gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen
Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu
unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den
die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den
polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von
diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich
in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den
påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger
om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty
då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) "_suas
alienasque fortunas spe metuque versare_", så heter det om de förre
(med andra ord): "_insigne superstitionis_" (d.v.s. superstitiosi
sunt). Och då det på förra stället heter: "_non arma, non penatess_"
heter det på sednare stället: "_id pro armis omnique tutela_." Då det
om Finnarne heter: "_securi adversus deos, securi adversus hominess_"
så heter det om Estherne: "_securi inter hostes_"; och då det säges om
Finnarne: "_sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus
asperant_"; säges det om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium
usus_." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes
vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är
synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till
språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att
förmoda, det Tacitus med orden _securi_ &c. haft afseende på Finnarnes
trollkonster.

Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af
alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än
saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan
synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang,
tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi
tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt
vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga
framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi
framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i
Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch
die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit
ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt
umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller
Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet
und vertädigt zu werden." Såledesn har "_matrem deum venerantur_",
blifvit öfversatt, med "de dyrkade _Gudarnas moder_." Derför ser man
äfven, i många editioner, det vara skrifvit _deûm_; hvilken diktion
nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss
huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti
edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl
denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna
införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med _Deum_ menat _Deorum_,
så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen _Esthiska_ eller
_Romerska_ gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan
han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje
läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars
mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven
deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade
han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, _Cybele_; ty då
skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande:
"_insigne superstitionis_"; utan: _insigne religionis_, eller
_numinis_, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's
dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom
svårt att antaga det Estherne kände Romarnes _Mater_, dess mindre
dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare
nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle
varit -- helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare
begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet
_Mater_ nödvändigt skall bibehållas, meningen är: _matrem_ (tanquam,
vel ut) _deum venerantur_ (de vördade sin moder [I] liksom en Gud).
Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. "_terram
matrem colunt_" (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder).
Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: _martem deum
venerantur_ (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare
fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan
före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: "_Martem
Gothi semper asperrima placavere cultura_" (se Jornandes _de Reb.
Getic._ införde i den förres _Op. Omnia, Genuae_ 1637, pag. 710) och
hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: "_Herculem ac
Martem placant_", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa
Nordiska folkslag: "_Mars omnium Deus_", så tro vi oss ej sakna stöd
för denna gissning. Skulle orden _formas aprorum gestant_, betyda "de
buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle
det sedan bordt heta _eas_ (scil. formas), och icke _id_, som nu
refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta
bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på
deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl
bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid
ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre
betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan
annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt,
att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett
svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna
förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel
underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord
böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s.
med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller
tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester
och åthäfvor af dessa djur) -- _id pro armis omnique tutela_." Detta
(deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd -- deras förmåga att
trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta
är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad
Tacitus här säger om Estherne, nemligen: "_formas aprorum gestant_",
det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka
folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: "_corpora atque
artus ferarum gerere_." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra
ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta _insigne
superstitionis_ med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet _insigne_
som _superstitio_ här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap.,
och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet _forma_
(hvars egentliga bemärkelse är det _yttre utseendet, formen,
skepnaden_) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så
många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex.
_simulacrum, imago, effigies, statua, signum,_ m.fl.

Att det sedermera står: "_securum deæ cultorem_", anse vi, ej utan
skäl, vara en korrumperad text; och att ordet _deæ_ på detta ställe
tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i
margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet
cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt
i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som
redan i början af detta Kapitel säger: "_vulgatum quidem vitiosum
est_."

[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska
Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:

    ... Subito non vultus, non
               color unus,
    Non comtæ mansere comae; sed
               pectus anhelum,
    Et rabie fera corda tument....

                  (Æneid. IV L., v. 47-49).

[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta
vidtfräjdade namn af _trollkarlar_; äfven andra Finska folkstammar
hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus
Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne,
äfven ett Finskt folk: "_Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ
cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes
domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab
Hispanis et Græcis_." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).

[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt
Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.

[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser
Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska
Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga
i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om _Floke_ och _Fale_
den Finske.

[109] Han säger: "_absurdissimum hoc est commentum_."

[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå
Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor;
men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi _Arma Svecica_ &c.
tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till
företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och
pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm)
förmedelst trenne Lappska _cohortes_ (som han kallar det) hvarmed torde
böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas
växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt
nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.

[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de
Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna
nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke.
Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73:
"_Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures
numerati fuerunt -- 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum
equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum
singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000
milites_."

[112] Se _Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs.
Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt_, Aboae 1766 p. 14.

[113] Att detta _mod_, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit
förklaradt såsom tillkommet genom _trolldomskonst_, är nog troligt;
äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde,
sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O.
Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru
han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne -- då han säger
att: ... "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och
vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste
soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att
Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade
Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af
mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner
anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske
djefvulen."

[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid
många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han
förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång
onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt,
om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom
från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm,
frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke
ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid _Lech_, drabbningen vid
_Neuburg am Wald_, affären vid _Regensburg_, bataljen vid
_Breitenfeld_, eröfringen af _Würtzburg_, träffningen vid
_Freystädtlein_, stormningen på _Alte Veste_, och sjelfva slaget vid
_Lützen_, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis.
Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig,
såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn,
Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl.,
hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade
vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många
ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar
-- dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra
nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra
åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I _Oratio
Gratual_., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi _Orat._ p. 155, m.fl. st.
P. Winsuni _Orat._ p. 258, m.fl. st. _Laudatio Funebris, Auctore
anonymo,_ p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii _Panegyr._ F. 22, o. fl. st.;
alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist
citerade stället, som lyder: "_Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita
valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra
corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut
mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum,
quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes,
inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste
pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ
formas ac effigies, complector_." Härom kan vidare jemnföras _Histoire
de Gustave-Adolphe, Roi de Suède,_ par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789.
III Partie, 8:o; _Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd._, par M.D.M.
Amsterdam 1764, T. IV 8:o. _Geschichte Gustav Adolfs Königs von
Sweden_, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller,
m.fl. andra skrifter i detta ämne.

[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.

[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr.
öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.

[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46;
Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers,
T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl
XII:s Hist. T. 1, s. 144.

[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner
och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af
Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då
hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen,
vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej
kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och
karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom
satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare
gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen
företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga
trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida
detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat
blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid
blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind,
dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden,
under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra
dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af
granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett
tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit
bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att
jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta
besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare,
hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten
skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.

[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning
af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess _Dissert. de fama Magiæ
Finnis attributæ, Aboæ_ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock
tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man
deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes
oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit
dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och
Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande
öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig,
varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation,
gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande
att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och
sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16)
häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig --
tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat
återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin
mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det
vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan
öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara
hemtade från Ihres _Dissert. de superstitionibus hodiernis_, Ups. 1750,
p. 61, _sequ._ samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och
följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne;
hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en
beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa.
Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken
konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782,
presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist,
under titel: _de superstitione veterum Finnorum, theoretica et
practica_; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta,
motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar
bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket
föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således -- samma år som
Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva
sin _Mythologia Fennica_, der han likaledes framställde allt ur en
högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma
anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af
J. H. Rosenplänters: _Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen
Sprache_, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv.
Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne,
grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare
skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa
åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare
kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den
mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och
begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och
således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra
undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare
undersökning.

[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.

[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: "_Lappones olim, quam
nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant_"; och Peecerus:
"_hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea_."

[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter
alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro
författade på Runor (Run-vers) -- ja ej blott hexerier och trollsånger,
utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se _Dissert. de
Proverbiis Fennicis_, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne
varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins
tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok,
emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att
vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s.
för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form
den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. --
(Jemf. Otava, 1 D. p. 28).

Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade
_Finnekonst_, som på den tiden utgjorde den största vishet och
filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf,
hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så
voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således
äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en
grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad,
under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför
Otava, 1 D. s. 27). -- Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu
bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes
mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem
förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde
det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse
att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa
dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles,
om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt,
meddela några upplysningar.

[123] Vi veta väl att de nuvarande _Kurer_, likasom större delen af de
nuvarande _Liver_ och _Letter_, ej äro ursprungne af Finsk stam; men
här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima
innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu
skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större
skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i
Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och
Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i
Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st.
der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af
Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar.
Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och
Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig
genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: _Divinis
auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ_.

[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror,
ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast
kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas _Tschudskoe
Osero_, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter
andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning,
som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder
och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla
förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras
hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s.
15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre
Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen
Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene,
abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel
an Hexenmeister, welche sie _Neidas_ nennen... Wenn Jemand unter ihnen,
es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht
er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach
Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."

[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett _pörte_, en _badstuga_ och
en _ria_; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort
ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden
börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader.
Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott
inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de
fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina
boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera
tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med
hvarandra ofta förvexlade, -- ja att sjelfva boningsrummet ännu
bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex.
kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland
_pirtti_ (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne
kring _Peipus_, kalla sina boningsrum deremot för _riihi_ (ria), och
Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings
stugor för _sauna_ (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).

Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes _bastur_,
tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att
likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett
folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han
berättat om Thule -- _guam hac tenus nix et hiems abdebat_) det der
dageligen tog sig _heta bad_; ehuru han härvid nämner, att detta skedde
om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är
vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: "_Statim e somno, quem
plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos
plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes,
et sua cuique mensa_." Väl namnger han icke detta folk; men att han
härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så
mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig
nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och
Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid)
anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till
Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad;
nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik.
"_Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant,
et mortem obeunt_", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om
Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti
sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och
snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer
genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det
dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras
rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje
lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm.
Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig
alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. "_Tum ad negotia, nec minus sæpe
ad convivia, procedunt armati_", hvilket han i 13 Kap. ytterligare
upprepar: "_Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati,
agunt."_ -- Månne han icke härmed torde mena sig deras _puukot_ (stora
tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den
Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag
och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne),
skildrar han ganska naift: _Diem noctemque continuare potando, nulli
probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde
et vulneribus transiguntur_. Deras karakter: "_Gens non astuta, nec
callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum
fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt_."

Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt
utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas
på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra
nationer? -- Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket
synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af
Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven
räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: "_Dotem
non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et
propingui, ac munera probant_", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta
bli att tänka på Finnarnes _kosiat_; och då Tacitus om deras gästfrihet
säger: "_Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget.
Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque
apparatis epulis excipit_", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en
närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: _Koirat kuhtuin tuloowat,
hywät vieraat kuhtumatak_. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt,
säger han: "_Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina
consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt_."
Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de,
än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja,
tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer
sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå _pankon_, liksom Svensken
för _spiseln_; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela
dagen -- af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får
sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla
årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med
mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken,
ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af
denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta
tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot
försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med
ett slags förundran: "_mira diversitate naturae, cum idem homines sic
ament inertiam et oderint quietem_", Äfven deras utseende: "_truces et
cærulei oculi, rutilæ comæ_" (4 K.) eller som Strabo säger _flavi
coloris_, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva
attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K.
säger: "_Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic
constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur_." Ännu är bruket
allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn;
så säga de t.ex. om ett barn: _kolm öinen wanha_ (tre nätter gammalt)
då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar
der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst _kaks-talwias,
kolm-talwias_, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi
säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här
upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i
tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på
tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna
i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem
igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra
nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de
Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: "_Forma navium eo
differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec
velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum,
ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc
remigium_."

[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det
nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni
från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär
550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant;
men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar,
Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från
Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år
f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom
hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva
lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445,
som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår
tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något
skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år
äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. --

Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför
litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på
sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för
sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i
sin skrift _de placitis Philosophorum_), och Astronomen Cleomedes (i
dess _Cycl. Theor._ L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och
flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras
rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af
vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han
besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning
han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han
hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så
mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först
vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan
mening, än den så ofta, utan hof, beprisade _gamla_. -- Med ett ord:
han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans
berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de
gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om
han härföre af dem blifvit bittert tadlad -- isynnerhet af deras
Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till
deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som
förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person,
öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en
sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera
förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka,
lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer
-- mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än
att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom
-- synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena,
under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri
Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro
förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda
afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet
blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess
Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina
Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d.
Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta
resor, den ena till _Britannien_, den andra till _Thule_; hvilket i det
hela kan göra oss lika mycket -- antingen han företagit sig dessa resor
vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus
Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt
Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som
han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så
framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från
Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram
till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man,
som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store
män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan
af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti
Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo
på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen
Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.)
ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från
Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom
deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som
knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för
osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna
tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u.
Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han
tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på
den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till
Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden
när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma,
dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i
behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta
deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid,
anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om
Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas
blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass
100 år f.Chr.

Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika
okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland
dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit,
det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock
ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle
förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende";
hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af
de betydligare af statens offentliga embeten -- en förtroende-post. Man
har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva
staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära
företag -- helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd,
obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon
beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla
stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den
enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre,
så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon
uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt
slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf.
Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och
fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten _aneo_ och
_anthropos_, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller
hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt
"allmänt förtroende."

[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c.
75 (77), L. IV, c. 16. -- Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar
och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut
likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta
udden af Norra Skottland till Thule.

[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja
debitera Pytheas), att nemligen _Thule_ låg norr om England, böra vi
icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om
läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden.
Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat
om norden -- uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland
(_Hibernia_) låg _norr_ om England." -- Så plär det ofta gå när kitteln
skall sota grytan!?

[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom
stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga
benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt
nordligaste haf _Kronion_, och tillade som en förklaring, "_nekrén te
thalassan_" (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda
nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius,
Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje
_ton-ton pepegota_ (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att
derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna
öfvertäckta, _Döda hafvet_ (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne
hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i
allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o _Mare Schythicum_, 2:o
_Mare Sarmaticum_ eller, som de äfven kallade det, _Saturnium_, och 3:o
_Mare pigrum_ eller (som Tacitus tillägger) _prope immotum_. -- Utom
dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka
uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex.
uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att
Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som
stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus,
_Amalchium_; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda _mare
congelatum_; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af
detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, _morimarusa_,
hvilket han öfversätter med _mare mortuum_; samt att hvad som härifrån
vidare sträckte sig upp mot norden, kallades _Cromium_, hvilket ord han
i XXX c. förklarar med _mare concretum_. Dessa tre benämningar, af
hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva
öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina
förklaringar. Det första namnet, _Amalchium_ (ej olikt Balthium?) var
dem likväl en hård nöt -- man lemnade det derföre oförklaradt. Så
mycket mer deremot förklarades det andra, _morimarusa_. Schlözer
(Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34,
m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden _mor_ (haf)
och _marw_ (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska
riktigt anmärkt, det _döda hafvet_. Vi böra kanske i förbigående nämna
att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt
hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne _Moremanskaja Laponja_, (se
Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet
_meri-moan_, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne
det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala:
_kustlandshafvet_, till skillnad från det derifrån längre bort belägna
frusna hafvet eller _hafs-hafvet_, (svarande mot Grekernes _thalassa
pontou_); hvilka ord, i ablatifven _in loco_, skulle, på deras språk, i
förra fallet, heta: _merimaan meresä_, i sednare: _meri-meräsä_ (_mori
marusa?_). På samma sätt förklarades nu äfven att _Chronium_ kommer af
de Iriska eller Irländska orden _Muir-croinn_, som betyder det _frusna_
eller _sammangrodda_ hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84)
således hvad Plinius ganska träffande kallade _concretum_; ett ord
hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.

[130] _Thule_. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt _Thoule_,
har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5,
§. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra,
derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott
att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6)
anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det
såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket
allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat
ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från
Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af
vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att
Romerska flottan, som kringseglat England, fått _Thule_ i sigte, ett
land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt.
Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald,
mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget
stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat
sluta, det han härunder tänkt sig någon af de _Shetländska öarne_,
såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och
Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf.
1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen
Ptolemæus (_Tab. ad Geogr._) och Stephanus Byzantinus (_nox Thoule_)
hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I,
p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den
nordligaste af de _Orkadiska öarne_; i anledning hvaraf ock Adamus
Bremensis (_de situ Daniæ_) och efter honom Saxo Grammaticus (i
företalet till sin _Hist. Dan._) Pontan (_Rerum Danic. Hist._, p. 745).
Henrik Massiliensis (_Sect._ 2, i Gronows _Thesaur._ p. 2973)
Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert
(Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p.
40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar,
helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80)
säger att man från Norrige (_Nerigon_) plägade segla till _Thule_,
hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken
måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på
att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef
detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem
upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider,
företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi
hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den
nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i
hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58),
Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i _Nov. Comm. Goett._ T.
6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18),
Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas
härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland,
som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr.
Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i
grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de,
27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn
förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus
(hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079,
1080) berättat om _Kronion_ (scil. _ponton_) såsom han kallar
Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde
hafva förstått _Mæotiska träsket_. Apollonius Rhodus, som lefde omkr.
230 år f.Chr., betecknar i sin _Argonauticon_. L. IV med detta namn
_Adriatiska_ hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår
härmed det ytterst nordliga _Ishafvet_, och Eustathius, som lefde
omkring 330 år eft. Chr., kallar _Kaspiska_ hafvet med samma namn.
Detta ord, neml. _Cronium_ (troligen deriveradt af _Kronos_, eller
_Saturnus_, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien),
har man trott vara en förvridning af ordet _Grönland_. Men Harduinus, i
sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och
förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus
(L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]

Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som
besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro
blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat.
Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas,
så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska
Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en
betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett
annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde
ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete,
bestående af 24 Böcker, under namn: "_Thules märkvärdigheter_", och
hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor.
Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde
Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt
bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man
ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans
såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men
det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen;
och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet
ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod
äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat
om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.

Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet _Thule_ icke låter
derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det
följaktligen vara ett _vox barbara_, eller det måste vara en benämning,
som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket
mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som
med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt
gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant
ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke
engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem
nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna
dess _radix_, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess
förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år
1814) att ordet _Thual_ på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat
norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas
beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf
af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött
ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga;
nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt
härleda det från Isländska ordet _Tili_, mål, _yttersta gräns_. Utan
att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att
namnet _Thule_ ännu bibehållit sig i _Thelemarken_, eller som det af
infödingarne kallas _Tauhlmarken_, hvarmed man betecknade landskapet
Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr.
Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta
landskap fordom kallades _Thule_. Så litet vi i allmänhet äro böjde för
dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att
om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af
Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen
och betydelsen till detta namn. Finska ordet _tuulee_ (det blåser)
hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen
kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett
land eller en kust, der det _ständigt blåste_, eller der _vinden låg
på_; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade
tungomål, heter _tél, tyrél, til, toi_, (jemför Otava II Del. pag. 71)
kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man
med _Thule_ äfven betecknade _Tellemarken_, om nemligen ursprunget till
detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven
Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han
med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger:
"_perhibent ne ventis quidem perinde attolli_." Annars kunde man äfven,
ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet _tule_
(kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att
besöka deras land -- ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall,
en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade
_Wäinämöinen_, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1
D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan
nog mycket i Rudbeckska maneret. --

[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen
talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen (_sub vertice
mundi_) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om
Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i
stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft
ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk.
Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas,
säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt,
att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle
således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68°
30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius,
hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger
att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn.
Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter,
hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på
Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket
är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera
dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se _Elem. Astronom. in
Petavii Uranol._ p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin
skrift om Oceanen, sagt: "_inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället
hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på
dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2
timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter
nedgången_." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som
Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare.
Cosmas (se _Christiana Topogr. ap._ Montfaucon, _Collect_: Patr. T. 2,
p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina
skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden
belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten
helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är
att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt,
hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen
om solen, vid dess nedgång: att den går till _koia_ (mänöö majoilleen);
äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet
_koto_ (hem) eller Lappska ordet _kåte_ (hus), hvarifrån såväl det
Finska ordet _kota_, som det Svenska ordet koja torde derivera sig,
såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om
solen, vid starrbraket, att den _töfvar_ eller _hvilar i sitt bo_
(_makoo pesällään_). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.

[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid
beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i
anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera
sydligare länder -- helst ordet _Thule_ icke speciellt förekommer i
denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera
punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till
svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd,
utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson
intygar, då han s. 136 säger: "_De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig
gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller
giöre et stort arbeide derfore_." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd
som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare
undfägnades sålunda:

    Tuotiin mettä kannun kansa,
    Kannu mettä, oltta toinen. &c.

(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet (_mehiläinen_) besjunges mycket
i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla
honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan
sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af
Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke
tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning
härföre (mesi) -- så framt man icke äfven vill derivera den från
svenska ordet mjöd, eller latinarnes _mel_, Grekernes _meli_. Men det
veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt
i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt _Finskt öl_, för hofvets
räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan
_Fundin Noregur_, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens
monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något
öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses
hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn."
Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på
vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande
dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag -- isynnerhet de
nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald
Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med
mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen _Svase_. Vi känna att
mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck
hos _Saga_ i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den
tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan
-- i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och
derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är
det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne
säger: "_potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem
vini corruptus_" (c. 28).

[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne
i _Thule_, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke
undgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske
visa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes
vara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall
finna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt
om Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus
förstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex.
då Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen)
"fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf:
_non queritant "ingemere agris"_; då Pytheas säger: "_milio et aliis
oleribus, fructibus et radicibus homines vesci_"; så säger Tacitus,
ganska kort och lakoniskt: "_victui herbas_" och då Pytheas talar om
att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos
contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då
han om Finnarne säger att de brukade "_illaborare domibus_." Hvad för
öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den
hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita,
c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas
berättat om dess otillgängliga kuster.

Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne,
hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om
infödingarne på holmarne _Oonæ_ eller _Oænæ_ (möjligen en rådbråkning
af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han
med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde _kegkros_ (milium).
Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid
beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om
_Oonæ_-boerne: "_Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur_."
Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med
skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg:
"_vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus._" Nu blir
fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans
karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå
_Novaja Semla_, förmodligen för det Pomponius säger att det låg
gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J.
Hoffmans _Lexicon Universale_, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol.
Llindbergs _Antiqu. Lexic._ 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och
Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån
Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest,
då han i 3:dje Kap. säger: "_Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non
quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta
paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et
satietatem ac copiam genti_." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid
af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne _Jomala, Lappwesi_, m.fl.
tyckas påminna oss.

Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af
fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det
äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4
veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna
underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina
tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något
missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat _ovis_ med
_ovibus_, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af
de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle
kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad
de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit
förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen
tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man
vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders
författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen
blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven
nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan
förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade _magnæ oves_; hvilket Strabo
(L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift
igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid
beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke,
enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser
om de myckna _fågeleggen_ (ovis) (hvilken berättelse åter icke
förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett
missförstånd, af de gamles uppgift.

[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga
öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med
afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af
dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva
grundspråket. _Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton
toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta,
out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o
psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton
os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta,
to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks
akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan
etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos._

[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad
Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de
lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. --
Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa _hafskräk_,
eller _mollusker_ (antingen på _Medusa capillata_, Linn. eller på ett
slägte kalladt _Holothurium_), som det synes, på den grund att dessa
små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år
efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare,
benämnde _Meer-Lunge_ (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter,
såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det
brinnande, eldsprutande _Hekla_, eller tjocka _töcken_ (mist) och
_dimmor_, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande
ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så
kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring
(Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen
sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam
beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk.
Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas -- till en okunnig sjöman,
denne Pytheas, som enligt Hipparchus (_ad Arati Phænom._ L. 1, c. 5)
m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns
vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade
emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3
närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som
visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig
hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509)
anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet
_Leber-Zee_, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i
begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med
hafs lunga, -- kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt,
jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig:
såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga -- endast det underbara.
Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han
träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa
(förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde
sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller
bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta _mixtum compositum_
utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens
första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska
beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra _Luhot,
hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat,
rahkasuot, lansiat_, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den
tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla
gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga
ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att
Skandinavien -- isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva
beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och
sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet
gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde
sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P.
Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva
fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: "_nusquam
latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec
littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque
ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo_." Sedan han
nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat:
"_credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum,
et profunda moles continui maris tardius impellitur_." Med anledning af
ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes
det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han
anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster,
derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som
annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?)
och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der
det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast
tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en
flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket
såväl deruti in- och utströmmade (_influit_), som strömmade der ikring
och inunder (_ambivit_); och hvilket landämne således i 2:ne fall
liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att
vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man
finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant
öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule)
fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller
luft, utan en blandning af alla tre elementerna ... Procopius, en
författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma
namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta
missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan
Historieskrifvares tydliga ord och mening, -- helst Strabos' och
Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först
och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken
var jord, vatten eller luft," -- d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa
delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa
ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax
derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak
motsats mot det förra, eller -- hvad månne Hr Doktorn annars menar med
sina så kallade _elementer_? Dessutom står det uttryckligen om denna
massa, som fanns _vid (icke på) kusterna_, och som tyckes hafva hindrat
hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den
(förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något
sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej
möjligen missförstås (_to pleumoni eoikos_). Det tyckes verkligen som
Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men
det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar
tvenne, i grunden särskilta, _beskrifningar_, tvenne särskilta _namn_,
och tvenne särskilta _land_, så att han i stället att sprida ljus i
historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas
här talar om _Thule_, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar
om _Basilia_ eller _Balthia_ (det nuvarande Preussen) ett helt annat
land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till
sjös från _Mentonomon_, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från
Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia,
säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås,
komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det
var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit
detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika
grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige
och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra --
ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule
betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och
Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land,
folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien -- äfven
om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande;
hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757,
s. 8) visligen anmärkt.

Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre
uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina
Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags
öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt,
göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han
först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s.
47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] -- förledd
dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka
endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i
fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter,
omtalar;[N] -- nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad
vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas
omtalta döda materien -- visserligen nödvändigt, för att deraf
tillskapa _ett djur_) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man
kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är
haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en
hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl.
gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett
geléaktigt _sjökräk_, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas
hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna
(återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem
otillgängliga (?) och vore liksom verldens _yttersta band_" (???)

Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått
läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, -- hvad skulle han väl tänka om
våra visa fäder, som förvandlat hans _pulmonis marini simile_ till ett
_hafskräk_ och något som på en gång _liknade_ det samma? -- förmedelst
en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus
Caligula förklarade sig på engång vara såväl _Gud sjelf_ som hans
_öfverste prest_. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre
de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex.
korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då -- om också
materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande
exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela
nya verldens formation.

[136] _Tanais._ Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas'
egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen
Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i
hast, och -- liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig
långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de
Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller -- såsom man
förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de
gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet
hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med
skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben
Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man
kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock
ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de
gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern
tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle
sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om
den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens
kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf
emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns
nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället
stötte emot haf -- dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans.
Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling,
eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i
berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de
inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter
Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat
sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod
till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128)
och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med _Tanais_ här borde
förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa
detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva
förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han
endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så
man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd
hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och
följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig
förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den
andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en
och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således
löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas
osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre
tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en
början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt
vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket
mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som
falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det
här anförda yttrandet om _Tanais_, hvarmed man nödvändigt vill anse
honom hafva menat _Don_; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som
Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så
obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna,
huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta
gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och
således -- på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla
och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af
mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning
tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så
kallade Finnmarkerna, så -- hvad är väl då naturligare, än att han med
floden _Tanais_ menar _Tana elf_, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste
landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående _Tanafjorden_,
hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. -- En ström som icke blott af
alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största;
och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen
emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det
vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig
och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap
i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta
hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att --
med undantag af _Jaxartes_, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken
någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, -- det i Scythien äfven
skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander
gick med sin armé.

[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör
icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit,
måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est
autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum
distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig
öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt
man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift
Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den
falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien.
Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände
landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder
till norr.

[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han
nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många
konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast _Skritfinnar_,
_Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus
Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare
detta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar
från deras _skidlöpande_ (skrida), hvilket han så väl som deras skidor,
noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att
de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32
Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det
tyckes, från Strabo.

[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra
heta _Moesi_, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett
Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva
utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i
söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden
Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som
sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_,
eller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, östra Moesien; det återtogs
likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo _Moesia superior_ namn
af _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns,
enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt _Mysien_, hvilket
indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk
ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som
så många andra, vandrat öfver till Europa. -- I anledning häraf:
hvarifrån härleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som
tyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem fått
samma föraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och
Romare. -- Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en
Moesisk man?

[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne:
"_utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis_" hvarmed man kan
jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven
Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens
såväl rena som stränga seder -- äfven med afseende å deras ägtenskap,
säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en
hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket
synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "_Quamquam
severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam
prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum
paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis
ambiuntur_." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall
månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne
numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller
polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom
antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i
reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa
ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och
tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen.
(Se Otava 1 D. s. 178).

[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin
karakter _poetisk_; emedan den, under hoppet på en tillkommande
sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven
längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken
och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den
alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien
har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande
sammansmälter minnet af det förflutna.

[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma
slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under
en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke
blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora
häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta
gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska
folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex.
Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker,
Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en
hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige
till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina
några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten
Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen.
4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte
Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus
(L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan
sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans
excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att
de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan
förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en
stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst,
tillreda; _Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai
turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois
kataskeuasthen pos.)_ Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K.,
om Germanernes anrättningar, säger: "_Cibi simplices: agrestia poma,
recens fera, aut lac concretum_." Denna konst att på eget vis syrsätta
sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur
smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna
den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation
deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_,
hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan
läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4
B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a
compleat Historical account of all the Nations which compose that
empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara
hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_),
Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii
och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således
i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett
mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde
hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus,
Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för
plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af
denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till
bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan
sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan
den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna
dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka
Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar,
att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor,
dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med
vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid
måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De
hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom
den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form.
Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet,
eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta
såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar
_skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att
Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit
stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år
sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa
traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till
hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige
deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden,
fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet
emellan herrar och trälar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, införde i
K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven
Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck
såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De
Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon
Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför
Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de
Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom
att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid
man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat
aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom
Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst
och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af
samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på
sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom
härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.

[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka
lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem
vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de
med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om
Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl
uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200
talenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ säd. (En _medimn_ var ett
Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter
landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt
Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast
mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom
utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från
Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan
Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen
_Alazoner_ och _Callipider_, men förnämligast dem han kallar _Skythai
aroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke på dem).
Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24)
kallar _Scythæ campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne,
anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället
att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och
gåfvor.

[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: _"plus ibi boni
mores valent, quam alibi boni leges_." (Jemf. s. 9).

[145] _Honing och mjölk_ omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla
Runor, såsom den bästa välfägnad de känna -- "helsosam äfven för de
sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes
hufvud-förtäring.

[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis
väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader
var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro
förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt
Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många;
och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder,
än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller
barnnbarn.

[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38)
då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i
hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och
mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt
Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften
Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt
Ammianus Marcellinus (L. XXXI).

[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers
trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri
habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de
ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af
Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af
hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras
säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer,
jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening,
sagt om Finnarne, -- endast då -- men icke förr, skulle vi hafva löst
knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus
skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans
områden, in på Historiens.

[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt
Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum
felicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men
deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp
om _securitas_, förstått den andres, om _felicitas_, och det så mycket
mindre, som han nyss förut sagt att de brukade _spe metuque versari_.
Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne
något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger:
_Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord,
hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och
de Påfviska bullorna.

[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa
sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)?
Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat
en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om
författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan
långt före Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid
beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "_insulam esse Abalum: illuc
vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris
purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis
vendere_." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "_Huic et Timmæus
credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Således, hvad Pytheas här
kallar: "_concreti maris purgamentum_", det kallar Tacitus, i 45:te
Kap. om Estherna, "_ejectamen tum maris_"; när Pytheas, om Bernstenen,
säger: "_illuc vere fluctibus advehi"_, så säger Tacitus derom:
"_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in
adversa littora exundant_", och när den förre säger: "_incolas pro
ligno ad ignem uti eo_", så säger den sednare, liksom i anledning
häraf: "_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae
accenditur, alitque flammam pinguem et olentem_." Denna stora
öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda
dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan
härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat
Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste
naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot
hafve vi ingenting att påminna -- ty det var just detta vi trodde oss
böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_
menade det land som, enligt Tacitus, innehades af _Æstyi_, om hvilka
Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil.
succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som
påstår, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af
Tyska ordet _glas_) är uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller
_k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett
_bernstensrikt land_, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss
detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen
_Suomenmoa_ ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som
skall betyda _bernsten_, är man härföre högeligen förbunden (se
Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke
då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne,
fått sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter
Bernstenen?

[151] Jemför Plinius och Tacitus.

[152] Jemför Straho och Solinus.

[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_,
hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver
_Austrania_ och _Actania_, är utländskt, upptaget från dessa
främlingars språk: "_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic
appellata: a Romanis vero Glessaria_." Man upptäcker lätt, i detta
redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen _Esthland_, eller som
det af de gamle fordom kallades _Österlanden, Austrland_, hvarunder
stundom äfven inbegreps Finland.

[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader,
på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen,
att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den
infödingarne kalla _Eridanus_ (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf
emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter
honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i
Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd _Rudaun_ eller _Rodaun_,
som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i
Weixeln.

[155] Förmodligen beräknar Pytheas här _Olympiska stadier_, hvilka
innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och
hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och
derutöfver, på en Persisk mil (_parasanga_) och följaktligen 144 på en
Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland
(_æstuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af
Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd.
Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga
förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller
promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara
45 mil i längd.

[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen böra anses som ett
nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_.
Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne
"Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet
de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en
hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven
dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af
Others och Wulfstans vitsord.

[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att
såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa
nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen
kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver
hafvet. Derföre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insulæ
fortunatæ v. beatorum,_ så kallade de nu ock bernstenens land: _insulæ
glessariæ, v. Electrides_. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med
eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan,
sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man
deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken
Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning
häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade
geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till
kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med
Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles
uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all
grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det
Brandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (på Lat.
_Sambia_), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike
med samma namn; af hvilken provins hela _Samländska kretsen_ ännu bär
sitt namn, innehållande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien)
och _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva
sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en
omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade
orden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett
bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar
en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken,
kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på
landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den
från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl
tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad
_Sudauische Ufer_, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån _neuen
Tieffe_ till _Krantz-kruge_ vid början af _Curische-Nehrung_.

Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om
Samland, tyckes till en del äfven gälla om _Samogitien_, en af
Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det
införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och
Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af
dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet _Samogitz_, som
på landets språk skall betyda _lågländ_; men äfven i detta fall --
hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan
hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_,
hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till
de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna
namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre
uppmärksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket är provinsens latinska
benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord;
ty af infödingarne kallas det än i dag _Sámodzka-zemlá_ (Samiska
landet) af Polackarne _Smudzka-ziemiá_, och af Tyskarne _Samaiten_,
(jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af
den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande,
Liffländska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, såsom ett Län, är
tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit
en blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till
förene blifvit nämndt om bemärkelsen af _Fin-gallia_. På samma sätt
tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön
_Samsoe_, liksom den derin till belägna ön _Fyen_ (på Lat. _Fionia_),
härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka,
efter eget språkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.

[158] I anledning häraf hafva några med namnet _Hæsti_, velat förstå de
i sednare tider bekante _Hessarne_. Kuriöst nog, tycks det som man
äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer.
_Histiæi_ omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under
Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han
omnämner _Histia_, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho
uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af
dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa
berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på
Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa,
Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades
_Oreum_ eller _Oreus_.

[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om _Estherne_,
måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan
den ende, som nämner något om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1)
finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit
Venedernes närmaste grannar, det han kallar _Timios_ (månne ej möjligen
ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan
Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt
ut i hafvet sig sträckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos
akras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna förmodan så
mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas
hafva studerat hans skrifter -- åtminstone de fragmenter deraf som
förekomma hos Strabo -- äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste
grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed
skulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att
sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat
Ostionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han förlägger de
sednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre
anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska
noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke
nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste
samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln.
Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_
(Sémes) -- månne han ej härmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? --
så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter _Luios_
(Leies), hvarmed han torde förstå _Livos_ eller _Liverne_; hvilka båda
nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra,
bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa _Sumos_,
"no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar
_Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.

[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af
_Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott.
Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten
(Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden,
till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid
Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och
befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen
af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider.
Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra,
före denna tid, skrifvit om Finnarne, på _Lapparne_. Och för att med så
mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven
insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_
ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan
att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han,
lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda -- ej ens till
spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde
yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska
folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem
underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett
missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och
Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter?
Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen -- af ren
patriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva
bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så
hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat
fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna
ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något
sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1,
c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige _Göther_, --
nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?)
kallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden,
nog sent, för att kunna anses vara landets _aborigines_; han har
derföra sett sig nödsakad att tilldömma _Venederne_ detta hedersrum.
Men -- på hvad skäl?

I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne -- i trots af
alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner,
ja i trots af deras egna sagor och myter -- börjat insinuera, det man
med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar
och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett
folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän,
utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande
ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom
bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter.
Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska
folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga
deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det
Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa
Historiens _gengångare_, eller -- till hvad vinst de äro för sjelfva
vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser
och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi
blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft
Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva
inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de
förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något
förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af _Jättar_
eller _Jotar_; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets
ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än
Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien,
hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig
som denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestående af
flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken
(Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora
allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och
riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade
med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt
uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera
omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit
sprängde eller tillbakaträngde -- denna omständighet bevisar, enligt
hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här
långt före denna tid -- ja, så långt före alla andra, att icke engång
sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller
upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller
Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann
historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att
påminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll,
bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från
Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon
öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande
Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid
liksom sökt en mindre naturlig förklaring.


[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker
begrepet _liten_; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord,
som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan
formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone
approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af
något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet _pieni_, liten
(_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) följande Diminutifver
af _Första_ graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse
som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro)
emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: _pienuinen,
pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen_, ganska liten (hvar och
en med sina Komparatifver på: ..._isempi_; och Superlatifver på
..._isin_). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning,
Diminutifverne _pienukka_ och _pienikkö_, (egentligen: _en liten
Tingest_) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af
sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin
natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke
heller kompareras. -- Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu
mindre Diminutifver, hörande till _Andra_ graden hvilka tillika äfven
utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: _pienikkäinen
och pienukkainen, altför-liten_ (med sina Komparatifver och
Superlatifver). -- Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de
föregående, framstår nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar.
_pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket således
ensamt utgör det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas följande
mindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_,
_mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). --
Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre
Diminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och
pikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver
och Superlatifver). -- Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en
en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och _Sjette_
graden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_,
_onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina
_Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och
pikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin,
och pikkiriikkisin_). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i
den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18
särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus
i hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgörande tillsammans
öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl
kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom
sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på
en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken
som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett
grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus
ultra_, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, --
detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke
stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i
nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka,
genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen:
_mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet,
oförskräckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt
litet, och förträfflige litet_ (på Gottland), och flera dylika uttryck,
hvilka alla kommer ungefär på ett ut.

[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så
fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än
att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva _Verbum_ i förening
med _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe,
ite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stället för seisotan-ihteni; den
andra deremot synes utmärka begreppet af _Verbum_ i förening med
_Accusativus partialis_, _ihtiäni_ t.ex. _seisottaiten_, i stället för
seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen,
som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera _generell_ eller
_permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som
nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en
mera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_.
Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra
Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena
eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hänet (hänen)_
"jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess
rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller -- för en längre
tid); då deremot _seisotan häntä_ betyder: "jag har honom att stå,
eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser:
nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken
ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne,
t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande
blott -- för en kortare tid).

[C] För att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ nödgas vi begagna ordet
_det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att
utgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemföra
detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara,
plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.

[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för
år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;"
införd i 1:sta Delen af Otava.

[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos
Tacitus, hafva ansett orden: "_formas aprorum gestant: id pro armis
omnique tutela_", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "_effigies
et signa guædam in prælium ferunt_", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här
helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det
figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än
allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom
att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och
djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta
förklaringssätt, som torde vara nog _longe petitum_, lämpar sig åter
icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.

[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (_Parisiis_ 1776)
förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på _Hertha_, som
blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än
Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "_terram matrem_",
hvilket aldrig kan få någon synonymi med "_deûm mater_."

[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna
myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna
Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan
hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara
en möjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ här verkeligen menat
_Cybele_; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att
_Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och
tillbedjare, i likhet med våra _Noijat_, ströko omkring landet på
tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och
Lapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske
denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde
att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma
Gudom.

[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut
blifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida
_husmodren_ häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i
Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.

[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om _Odin_
och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_;
nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för
sina fiender; "_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc
skickelse hvorledis hand vilde_" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf
tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som
gifvit sig i strid mot Arierne: "_Nam primi in omnibus præliis oculi
vincuntur_?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla
_silmän kääntäjät_, d.v.s. sådane som kunde "_vända ögonen på folk_."
Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen
hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:

    ... "autos de palin trepen osse phaeino."...

hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt,
uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de
gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk)
att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen
till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde
striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven
att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.

[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den
tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger
Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "_Neuris statum singulis
tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere
mutentur_." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika
metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.

[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet _Thule_,
finner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb,
Goth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.);
Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström
(Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss
(über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129);
Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.)
och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824),
der man finner flera af dessas meningar anförde.

[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I
anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han -- icke
besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges
"Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt
och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet,
hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är
här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger
det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller,
hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens
besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress:
"till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet
mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa
"andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)... I hvilketdera
fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket
mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas,
Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det
Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just
på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. -- Man kan
ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem;
-- ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del
godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig,
nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke
anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer,
om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida
skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt
hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller
dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna
Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i
sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas
till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han
(Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.

[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande,
det Pytheas omtalt "hvad han hört" (_eks akoes_) -- liksom man vid
beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man
hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (_t' alla_)
hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här
reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner
således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om
solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats
grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak
att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida
dessa årstider.

[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som
äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:

    ... ... ... "Atque in deserta Getarum
    Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger:
"_a Germanis appellari glessum_"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten
_meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och
byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare,
och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt
tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man
endast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen,
Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen,
Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt
namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser,
utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att --
samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland
och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland --
koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i
_Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det
till Marienburgska Kretsen hörande _Ermeland_ (på Lat. _Varmia_; ett
namn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_,
m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen,
Kannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de
stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla
Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske
här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi
således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig
trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera
Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af
börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina
underhafvande.

[R] Ja, månne ej sjelfva _Samojederne_, dessa Asiens _Lappar_ (_Samer_)
antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med
denna urgamla, vidt kringspridda, _Suomska_ eller _Samska_ folkstam.
Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse,
från Ryska orden _sam_ (sig sjelf) och _jedu_ (jag äter), och förklarat
att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se
Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först
blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket
dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt
egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från
_Suomissembla_ (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg
(Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå
Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att
nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de
Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst
inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och
torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då
man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska
hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer,
hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från
östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i
dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna
några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara
ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera
andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla
_Samii_, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men
hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att
sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett
landskap i det gamla Thracien _Samaica Regio_, beläget vid landskapet
Bennica, hvars invånare kallades _Benni_, (hvilket namn, kuriöst nog,
liksom Phoeniciernes _Pæni, Phæni_, är liktljudande med vårt _Fenni_)
Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette
_Sammitæ_, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt,
emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt
_Samahania_. Måhända har staden _Samara_, i Simbrisk vid Volga, floden
_Sammara_ (_Sam-meri?_) i Chersonesus Taurica, och floden _Samor_ i
öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom
äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig
qvarlemnat, såsom ön _Same_ i Joniska hafvet, ön _Samos_ i AEgeiska
hafvet, staden _Samo_ på ön Cephalonia; _Samicum_, en gränsstad i
Peloponnesiska provinsen Elis; _Sammonium promontorium_, en udde på
Kreta, m.fl. Dessa _Samii_ räknades äfven för ett forntida
Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden _Cale-Acte_, det nuvarande
Negropont, på Eubœa, och af hvilket många ord och talesätt ännu i
sednare tider bibehållit sig, såsom _samia terra, samia testa, lapis
samicus, samica melissa,_ m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med
andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes
namnet _Samo-thracia_ (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen)
intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och
Thracer. Likaså _Sama-mycii_, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar,
hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka,
liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf
måhända landskapet _Samen_, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa
blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre
blifvit sagdt om _Semgaller_, m.m. Emedlertid synes det som dessa
_Samer_ utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar
landskapet _Samisena_ i Galatien, staden _Samsun_ i landskapet Run, vid
Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa _Sammei_ fordom
voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet _Sammaria_ i
Palestina, till någon del tyckes bevittna. -- Huruvida nu dessa
nordiska _Samer_ och _Suomer_ ursprungligen _möjligtvis, kunnat haft
någon gemenskap_ med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de
gunstige läsarne att sjelfve afgöra.

[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om
Estherne, om hvilka han säger: "_longissima ripa Oceani Germanici
insident_." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina
kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver
Lagerrring -- med all sin lärdom -- framger en ensidighet, en
partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) -- en
okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i
anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta
nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden
dyrbarare för nyttigare företag.

[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar
beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt
utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, -- de
Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien
och Thibet.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.