Title: Den finska Sampo-myten
Author: Gottlund, C. A. (Carl Axel)
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Den finska Sampo-myten" ***


DEN FINSKA SAMPO-MYTEN

närmare uttydd och förklarad af

C. A. Gottlund

Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet,
och angående de Finska i synnerhet.



Helsingfors,
Finska Litteratur-sällskapets tryckeri,
1872.



Förord.


Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och
publicerade, afhandlingen -- kallad "_Der Mythus von Sampo_", intagen i
10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och
hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de
många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och
fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska
_Sampo-myten_ -- kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast
nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i
Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik:
_Man måste skratta, om man vill eller icke_;[1] och hvaruti jag, som
man säger -- "förde en munter stråke", med anledning af de många,
och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande
rader: "_Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna_
(neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma
Fornminnesföreningen) _skulle, båda, slå sina kloka hufvuden
tillsammans, och -- gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår
tydligt och klart -- lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke
nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt
-- åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till
ändamålet_".

Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade,
finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken --
med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja
stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig
och egennyttig varelse -- något hvarom jag dock knappast kan göra mig
ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta
fall, redan tror mig förut -- vid flere än ett tillfälle, hafva
ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2]
är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag
numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon
behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver
_Sampo-myten_; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock
ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid
måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon
upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess
andemening, eller dess -- imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera
icke mera någon _myt_. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes
ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder
förtäckta) ursprungliga Finska ordet -- på alla möjliga sätt, ja -- på
fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska
benämningarne _sammas, sampsa, och sampo_, deder ingen menniska numera
kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i
urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska
folkstammen -- d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af
ordet "sammas" -- finner man deraf att _sammas_, enligt deras
uppfattning, hade både _fötter_ (efter den hade _tår_) och _vingar_
(efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den
till ettslags _djur_, eller till en _fågel_, liksom man hos oss velat
förvandla _sampo_ till en _qvarn_, till en _trolltrumma_, och Gud vet
icke -- till hvad allt man velat omskapa den; dock -- med fördöljande
af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu _Sampo_, enligt
Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle _Sammas_ deremot,
enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga"
(_sieltä soatiin sammas kiini_).

Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill
följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne --
på sin tid, och på sitt sätt, -- sökt att, från en verldsfilosofisk
åsigt -- uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock
sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen,
att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt;
i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, --
jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i
det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här,
hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten
(frågan) utan äfven -- hvad mera är -- afgjordt en annan vigtig
magisterfråga; den nemligen -- på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros
kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart -- i ett annat arbete,
angående _de finska slägtnamnen_ -- närmare skola diskutera.

Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten
om _svalan_, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det
till last, så likväl anmärka -- det jag, ifrån den finska texten i
Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden
_Päivälintu, yölipakko_, och _Päivän syksyisen sujahti_. I anledning
häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste
beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten)
voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller
satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här
utesluta.

       *       *       *       *       *

        Tardi ingenii est rivulos consectari,
        fontes rerum non videre.

                                     Cicero.

Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna
förklara denna myt, är det -- för att reda begreppet -- först
nödvändigt att förklara hvad egentligen med en _myt_ menas, och --
förstås.

Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så
få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att -- liksom lekande --
under skämt och glam -- och uti en viss slags högre poetisk hållning,
medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst
liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och
för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser,
eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå,
och således än svårare -- att utlägga och förklara; och hvilka
sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk
skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form.
Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten,
eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar.
Vanligen utgör således föremålet för en myt -- en viss storartad
handling, eller (rättare kanske sagdt) -- sjelfva resultatet deraf; den
må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens
medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen
äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och
hvarvid de härvid omtalte, eller handlande _personerna_, såväl som
tiden -- _när_, och stället -- _hvar_ det skett, i det hela endast är
en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid
bedömandet t.ex. af en skrift -- vilja fästa vigt vid beskaffenheten af
pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför
underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke
verka på sjelfva innehållet deraf.[4]

Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter -- hvilka
således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke,
och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom -- af hvilka några
måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar -- äro
en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och
betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga
natursanningar, eller -- naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af
såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara
jordens, eller verldens -- skapelse, och menniskans såväl som de andra
varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner,
och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara
såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller
mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s.
frågor som än i dag utgöra föremål -- å ena sidan, för alla slags
religioners andliga uppfattning -- å andra sidan, för allehanda slags
filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos
de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa
ämnen, hvilka berättelser -- så olika de sig emellan än synas vara --
likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med
hvarandra korrespondera, ja -- stundom kongruera; nemligen i så måtto,
att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning -- befinnas om ej
ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt
samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade -- ungefär
på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det
andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt
vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom
produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver.
Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring -- kan gerna
få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven
dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med
hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller -- en viss sympati,
d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, -- en slags
parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.

Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles
heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika
slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och
med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet
(t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet,
eller okunnighet.[7]

Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och
som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller
trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren)
i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida
vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland
annat, heter -- att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt
och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du
döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla
Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning
(pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har;
hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en
folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af
honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.

Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller
intill den närvarande tiden -- behörigen reflekterat öfver
beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och
tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med
att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes
det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och
omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken,
såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog
mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka
kunde uttydas, och förklaras, på olika -- ofta hvarandra motsatta sätt.
Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter -- antyder, enligt
min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör,
eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen
vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss
djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det
sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas --
antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller -- på
menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet,
eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall
innebär redan ordet "äta", ensamt i sig -- en tvetydighet, såvida
dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af
sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på
inverkan och inflytandet häraf -- å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)

Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet"
egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke
åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig
att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden"
sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s.
till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl
den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och
med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi -- så
framt jag icke misstager mig -- allt hitintills, d.v.s. nu redan i
3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen,
närmare förstått, eller förmått -- inse, och förklara, de djupa
natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom
förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna
hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin
grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa,
menniskotanken -- som annars karakteriserar ett upplyst förstånd --
hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af
den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.

Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här,
till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och
ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva
varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer --
allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten --
hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori,
under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid
baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som
sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere
olika tidehvarf -- i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet
-- blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden --
behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från
dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri
förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det
andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd --
oförändradt till sitt inre värde -- allt ända intill vår tid. Å andra
sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa
myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu
oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och
interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade.
Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras --
att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en
högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men
likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta,
af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast
verldens barn, och i allmänhet -- endast begåfvade med en flyktig blick
i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, -- på sin höjd --
blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.

Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående _Adam_, så
innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur,
blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig -- som möjligt, eller (efter
orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad
lustgård uti Eden; utan, hvad mera är -- det hon verkligen sjelf
sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla
bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån,
eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) -- i sin hand. Men felet var
det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så
mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera
måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin
lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig
skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara
"oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I
förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet -- bär man sjelf
straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf
orsaken till sin olycka; men -- på skilda, och väsendtligt olika vis.
Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet)
än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår "_lyckas smed_".[9]

Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då
vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som
brottet -- egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd
på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår
tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis
öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt -- både i likt
och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad
som är godt, eller ondt -- rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres
förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af
förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början)
naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen --
absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf
småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig;
utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10]
Derjemte antyder denna myt -- i en viss annan, och högre mening -- att
det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att
beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.

Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket
-- att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta
och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed!
Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne
beskärd -- ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon
sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller
olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en
djupare och mångsidig kunskap -- en åsigt hvaraf äfven inom den kristna
religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran
-- tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande
filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i
allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande.
Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga
gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit,
och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i
dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej
sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar
mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf;
eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast
afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu
kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med
sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och
gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa
okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar
i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för
menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den
förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej
böra af sinliga njutningar och begär -- och således icke heller af
snikenhet och vinningslystnad -- förstöra, uppoffra, och omintetgöra
frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett
vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola
tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så
måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets
språk! och -- hvilken regel man här skall följa, eller -- hvilkendera
meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip
-- att _icke äta (njuta) af kunskapens träd_ (som det heter) tyckes
hafva utgjort den tidens filosofi, och -- så vidt oss historien, i
detta fall, kan upplysa -- nu redan i flere tusen år hafva varit hela
menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med
högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens
början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva
att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den
bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes
oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen
icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en
af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom
sådan -- utgått om ej ifrån, så åtminstone -- enligt den allmänna
folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således
baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det
sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen
skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa
få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju
mer menniskan, medelst kunskap, gjort _framsteg_ i bildning och kultur
-- dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort _baksteg_
i moraliskt hänseende -- med afseende å sedernas förfall. Ty der
kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att
derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i
menniskosjälen -- der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och
brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida
nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan)
begagnas -- att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I
detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett
moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på
en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt
utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska,
och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett
resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och -- menniskofilosofi.

Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var _gvinnan_, som --
till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter -- först
lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det
sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga
sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var,
och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven
var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga,
förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna
dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen -- hvad
blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre
än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet
(nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då
öppnades deras ögon, och de vordo varse -- att de voro nakne". Ja --
hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen,
nedlagd och förborgad under dessa få ord -- i fabeln om "Kunskapens
träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s.
på några tusen år -- icke måhända så noga härpå reflekterat, eller
fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s.
icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa,
denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt,
är att denna Judiska folkmyt -- ehuru under annan form, likväl under
samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden --
förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga,
utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru
naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan
drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör
bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna
sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder
(jemf. _Otava_ 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p.
XX o. följ.)[14]

Enligt bibelns lära var det således Eva, som -- lockad af ormens list
-- lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta
emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna
frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På
samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska
myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar,
anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti -- till lycka för
menniskoslägtet -- alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och
förborgade. Men äfven hon -- nyfiken, som hon gunås var, att erfara
hvad dosan måntros i sig innehöll -- kunde icke hålla sig, med mindre
hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger -- litet titta.
Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon
likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man,
Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor -- sålunda
lössläppte -- flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig
sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma,
tillskjutande -- lyckades det henne att på bottnet af dosan dock
qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga
menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och
bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott
brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast
den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle
bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare
begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som -- i
hvardera fallet -- var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka
(olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud
vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger -- på djupet förborgad
-- en stor sanning (d.v.s. en -- hemliget).[17] Mig synes det
åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och
oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses
vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig
sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är -- okunnig
(i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall
hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer
och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke
tilldrager sig inför hennes ögon.

Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla,
och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo
(isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka -- att det gäller om
myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga
att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke
alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma
folk, och på samma språk -- mer eller mindre travesterade i olika
variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom
de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär)
troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och
heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att
vid framställningen deraf -- stundom, om det så passar sig,
improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt,
återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen
eller hvad språket angår -- att förbättra, och försköna det, enligt
hvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de
såkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister,
eller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka -- i detta
fall, mindre grannlaga -- föga fästa sig vid innehållet, som icke mera
vid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig
qvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att
härutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja,
såväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta --
i det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och
tillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den
andra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att
förtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig
och excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan.
Och för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke
af dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall --
vid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och
sagominnen, från folkets mun -- med urskiljning, och förstånd afhöra,
och uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn,
d.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes -- en djup
blick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta,
eller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från
den ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna
detta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta
skalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet
vanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som
Lönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta
fel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var
att återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade
upptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom
att han -- i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne -- än
ytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena
och olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna
"Kalevala", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och
stora förtjenster -- i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af
mig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många
afseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och
hufvudändamål, var -- att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda
såkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom
sjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska
folksånger,[20] -- antingen det nu passade sig i stycket, eller icke.
Afsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska
folkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende
(eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto
(d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med
_Iliaden_ eller _Odysséen_ (kanske med båda) utan -- om det gällde --
äfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att
han, för att vinna målet, ofta -- utan urskiljning -- intog i sin
Kalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog
mycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade
qväden; han nödgades nu äfven sjelf -- för att få dem något så när att
bättre hänga ihop -- än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och
hvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger
och offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir
svårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt
-- för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf
uppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta
hvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör
dit -- att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit
tecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en
vigtig roll, som ingen förstår sig uppå -- icke engång Lönnrot sjelf;
(till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel),
och som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags
begrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af
skämttidningen "Kurre" för 1871, uti en uppsats under rubrik: "_Man
måste skratta, om man vill eller icke_."[22]

Efter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång -- att
samma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som
Israelitiska folkberättelsen -- föresväfvar oss äfven här i den Finska
folkmyten angående _Sampo_; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse
för oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone
lika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af
"Pandoras ask", och inredningen af "Noachs ark", eller determinationen,
och det vetenskapliga eller botaniska namnet på "kunskapens träd".[23]
Emellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst
upptecknade, och först äfven omtalte myten om _Sammas_, d.v.s. om
_Sampo_, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett
främmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning,
som följer:

_Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga...[25] begåfvo sig
fordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa
sig Sammas. Der fingo de tag i Sammas.... Man begaf sig till sjöss.
Sade Jompainen, den unge -- till Väinämöinen, den gamle: "stäm nu redan
upp din sång!"... "Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen)
ännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta"...[26] Flög så Sammas
upp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne
tår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i)
på marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet;
hvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade
bekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva
sås_.[27]. Det var således äfven här _olydnaden_,[28] och den menskliga
_dårskapen_, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster
(enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse,
och beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet
hon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel;
hvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden -- spelte
en alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den
hetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna
myt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom -- hvilken,
såsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes
ungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller
var det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som
skulle näpsas -- nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes
svaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke
heller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den
Finska myten, så gäller förebråelsen denna gång -- en viss annan
mensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet --
icke skall _skryta_, och _brösta sig_, eller "rosa, och prisa,
marknaden", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf
uppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl --
_ante victoriam noli cantare triumphum_, äfvensom _propria laus
sordet_. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre
litteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att -- icke yfvas
och förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet;
ty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag
tager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än
Litteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det
förtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas -- att det
ännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven
Sampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en
afgjord motvilja för allt hvad _smicker_ och _skryt_ heter, eller ett
ogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras
förhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och
tystlåtenhet, att de anse den som en _narr_, och förklara offentligen
den för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]

Alla dessa mytiska fabler -- hvilket är märkvärdigt nog -- gå således
ut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom
hon ännu är) -- skulden till sin egen olycka; och föga torde någon
hafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den
bibliska legenden, _Adam och Eva_ ej blott sjelfve varit sälla och
lyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört
det i deras lustgård stående _Kunskapensträdet_, och liksom (enligt den
Grekiska myten) _Pandora och Epimetheus_ voro orsaken till vår olycka,
derigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken,
hvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den
Finska myten) _Väinämöinen och Jompainen_ skulden till menniskans
ofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla
den, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med
andra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det
skaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s.
att hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!)
hvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss
annan serie, eller cykel, af myter -- som på sätt och vis går ut på att
bevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej
blott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att
godtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis
öfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då?
frågar läsaren. Jo -- genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats
förädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således
-- genom samma "kunskapens träd", hvarigenom hon förra gången förlorade
sin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom
liknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska
fabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning
af de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade --
ett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna,
så innehålla de sednare myterna deremot -- en sanning, som det tillhör
oss, och vår tid, att lösa och effektuera.

För att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och
Israelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru
det lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån
menniskoslägtets undergång, vid d.s.k. "syndafloden" (förut taltes det
om "syndafallet", nu -- om "syndafloden"; detta är Rabbinernas, eller
presternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven
sjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) -- i en båt, eller
medelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. "arken".[33] I den Grekiska
fabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då
Jupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän
öfversvämning, -- huruledes _Deukalion_, varnad härvid af sin fader,
Prometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru,
_Pyrrha_. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att
åvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas -- ehuru scenen
är förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej
till någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) --
huruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason -- i likhet med
Aeneas, som bortförde Trojas "Palladium" -- att, med fartyget Argo, och
sina såkallade "Argonauter", förmedelst en båtfärd -- från Jolcos i
Grekeland, till Mingrelien i Asien, och der -- från templet i Colchis,
bortröfva det derstädes förvarade "gyllene vädursskinnet"; hvarigenom
han beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der
bevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af
åtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller
förespeglas oss äfven vid beskrifningen om _Väinämöinens och
Jompainens_ äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån
bortföra _Sammas_.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de,
oskadad, hade fått behålla -- här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet
förstå med begreppet "lyckan." Ett begrepp, hvilket -- såsom sådant
(enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen
-- genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat
sinligt och åskådligt sätt -- låter sig tänkas, och föreställas. Och
hvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera
naturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga
tillfällen -- förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet
_Sammas_ vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet _Sampo_)
troligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta
benämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare
ådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom
att vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af
ett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända -- vore totalt
förgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet
_Sampo_; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne -- omöjligen
kan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på
grund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83)
säger med stöd af en annan mytisk sång: "_Sämsä_ (eller _Samsa_) _en
skogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön,
som vennon härkä_ (således är här nu också fråga om en oxe) _upplöide.
Han var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda
träns plantering_."[35]

Efter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre
fram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet
_Sampo_ -- skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord,
eller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den
första som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare
d.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af "Vanhoja Runoja"; deri det
uti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik:
"Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia" (sid. 15-18) förmäles huruledes
smeden Ilmarinen -- enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman
Louhis till honom framställda begäran -- fabricerade, d.v.s. skaffade
åt honom (med anledning af hans löfte till henne) en _Sampo_.[36] Men
han hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan
"Pohjan akka" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak
lås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock
slutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med
sin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola -- hvarefter han
hemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet
(sjön) -- åtföljd af sin dräng, "_Iki Liera Tieranpoika_" -- upphunnen,
förföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken -- sedan hon vaknat till
följd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten
-- nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid,
förmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste,
förfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med
hundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid
Väinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare,
hvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning
upplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der
händelsevis endast omnämnes.[38]

En variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R.
v. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas
huruledes, -- sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i
gång, -- den fabricerades, eller malade:

    Jauhoi purnun puhtehessa,
    yhön purnun syötäviä,
    Toisen jauhoi myötäviä,
    kolmannen kotipitoja (v. 419-422)

eller hvarom det på ett annant ställe heter

    Takoi sammon taitavasti,
    laitahan on jauhomylly,
    Toisehen on suolamylly,
    rahamylly kolmantehen (v. 413-416).

Man ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af
ordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit
från folkets medvetande -- förblandade de här begreppet om det som
skulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten
påträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att
besjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men
hvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i
brådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den
skandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända -- härleder
sig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära
beslägtadt med ordet _frö_, som _Sammas_ med ordet _siemen_.

Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen[39] begåfvo sig (enligt denna
sednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i
godo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] -- med våld derifrån
bortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger
insöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens
trollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det
kopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås
och en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink -- var Lemminkäinen
genast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med
plogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42]
nödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller
här fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord,
och begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga
Lemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en
segersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att
det var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men
icke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det --
högljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed
den uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo,
först sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga
stormar och stark sjögång -- uppehålla, och förhindra, Väinämöinens
hemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och
stormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som
sålunda gick förlorad -- till en framtida fröjd, och förtjusning, för
alla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess
följe, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom --
framtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i
farleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och -- förliste. Louhi lät
dock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor
af lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva
fartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja
Wäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen -- under det Ilmarinen,
med sina böner, vände sig till Gud -- med sitt blottade svärd --
klippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin
styråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor
krossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med
det omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och
det midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många
stycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd
hvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets
djup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44]
hvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade:
"derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till
en beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf
månen att skina, och solen att lysa -- med ett ord, deraf komma lyckans
dagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären."[45] Det är
således hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska
myten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.

Man ser således häraf att _Sampo_ ursprungligen är samma myt, som
den vi redan, par decennier förut, framställt -- under namn af
_Sammas_; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera
sysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och
förberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet
närmare beskrifver Sampo -- hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes
och hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället
att upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när
skalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir
tillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna
fraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo
måste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare
blicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och
utmärker, det mytiska elementet.[46]

För att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande
tiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och
uppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat
fullständigt uppfatta den bibliska legenden om "kunskapens träd") vilja
vi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne
häröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor
Donuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan
1827, i sin disputation _de Wäinämöinen_, förklarat att Wäinämöinen i
historiskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och
åkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o
15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och
acceptera -- omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra
Tidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera
uppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och
Kalevala[47] -- antingen den mytiska eller den historiska? För vår del
tro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en
mytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att
sjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer -- historisk; i så måtto
nemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och
placerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi
icke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter
och ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi
det Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar
(såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). _Ukko_ är dessutom
ej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges
honom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum,
stundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af
Förf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i
Morgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda
gilla, och godkänna, och detta äfven -- i flere andra afseenden.

Den första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo,
är emellertid meddelad af en _anonym författare_ redan 1836 (således
för 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: "Några ord om Kalevala"
(intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras
att med Sampo förstås ett _Musikaliskt Instrument_; men -- hurudant?
nämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius -- i en not under
företalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina "Vanhoja
Runoja:" -- "Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu
_Soittokeino_." Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han
icke.

Sedermera fantiserade _Fabian Collan_ -- i en vidlyftig uppsats under
rubrik: "Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de
fordna Finnarne" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) -- angående
den förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt
och mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad
strid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med
konsorter, till Pohjola... och såsom sådane emottogos de äfven af
Louhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen
bortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid
-- enär man med våld ville återtaga Sampo -- ett slagsmål, eller ett
nappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord,
hvilket både var, och blef, resultatet af striden.

Kort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p.
14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad
1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version
af de ryska orden _sam bog_ (sjelfva guden) och med anledning hvaraf
han påstod att härmed betecknades den Finska _Jumalabilden_, som skulle
skänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan
deremot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats,
benämnd "Biarmaland och Pohjola" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid
det han förmodade att dermed afsågs en _möbel_, en grant utstyrd
_klädkista_ för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende
å det "granna locket".

_Robert Tengström_, som (i "Fosterländskt album" 1845, 1. p. 123, 189)
vidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som,
enligt hans tanke, framställes i Kalevala -- inlåter sig icke angående
denna af honom såkallade _rika Talisman_, i någon närmare förklaring af
Sampomyten.

Af utlänningar har _Jakob Grimm_, uti en afhandling: "Über das
finnische Epos" -- föredragen under en föreläsning, hållen vid
Vetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt
dersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. -- förklarat det
han anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något
inbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och
verkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå,
och då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid
han gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes
emellan Sampo och _Frodes qvarn_, helst föreställningen om en
såbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska
folkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det
han antyder att "kirjokansi" (det brokiga, sirliga, eller randiga
locket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd _duk_, är han sjelf
osäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående
gyllene _morgonrodnaden_, På ett annat ställe deremot (i sin
"mythologie", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet
_Asambubararcha_, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig
ljudet _Sambu_, -- tyckes detta ord stå i något sammanhang med det
Tibetanska ordet _Sangpa_ ("klingande helig") liksom sjelfva trädets
namn är lånadt från det Sanskritiska ordet _Jambu_, och sjelfva
fruktträdet heter _Eugenia Jambolana_.[49]

Dessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen _Asbjörnsen_ och
_Moe_ att, i deras 1852 utgifna "Norske Folkeeventyr" p. 488, anse
berättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade
Norrska sagan om _qvarnen_, som stod och malade _på hafsbottnet_.

_Castrén_ underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en
genomgående undersökning i sina "Föreläsningar öfver den Finska
mytologin" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han
-- med afseende å innehållet af Kalevalasångerna -- fann likadana
hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare,
eller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den
åsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på
en historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än
en _Talisman_, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag
här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra
att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande
föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors
1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen
af China hörde af en Mongol -- att Buddhaisterna benämnde den äldsta
kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda _en hemlig källa_; och
enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det
_källan till allt godt_; en benämning, hvilken enligt hans tanke --
förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det
nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var
en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda
_Jumalatemplet_; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften
angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans
"takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett
kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i
båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad
motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin
förra förklaring.

Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo --
smidde en "sädesqvarn", och vid den andra -- en "saltqvarn", samt vid
den tredje -- en "penningqvarn", och vid betraktandet af det
likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så
framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som
erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes
_qvarngrotta_, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf
önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred.
Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen,
dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung.
Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet
blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid
det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida
forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen
behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne
hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska
grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska
folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt
kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]

_A. Schiefner_, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd
i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851,
p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats
af honom -- "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma
"Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så
mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och
Estniskan under formen _tampu_. Ordet synes honom dessutom verkligen
fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk
uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att
då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar
Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma,
hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar.
Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti
hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande
kålstam -- såg en _handqvarn_ som malade färdigbakade kakor. En annan
saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden
en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i
ordet Sampo är det Ryska _sam_ (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner
med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en
uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger
han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt
värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den
omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock"
(siså! siså!) -- i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket"
(åhå! åhå!) drager han den slutsats -- att man med det "brokiga
locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln,
som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på
Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu
hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår
betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera
tillkommer föreställningen om en _qvarn_. Man finner hufvudsakligen
samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det
mytiska innehållet af de _Finska Fablerna_" (Bullet. de l'Acad. de S:t
Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om _Kalevipoeg_"
(Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om
månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.

Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare,
angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt
anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. _Mannhardt_, som i sina
"Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna
_molnet_; hvaremot A. _Kuhn_, fasthåller sig vid Schiefners
uppfattning, det man härmed afsåg _solen_ (se "Die Herabkunft des
Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). _F.L. Schwartz_
sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p.
117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en _regnbåge_;
hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående
solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens
kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar
äfven Professor _Jul. Caesar_, i Marburg, uti ett föredrag angående
"Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han
försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller
sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som
har sitt ursprung i naturen, -- en omständighet, (säger han) som hundra
gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar,
underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. _Simrock_ antager
att erinringen om _Frodes qvarn_ är ihop-trängd i det finska Epos, och
ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen
Mythologie". Bonn 1869, p. 317).

Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade _Lönnrot_, i en
uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i
"Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre
åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett
_musikaliskt instrument_, en _handqvarn_, Biarmernas _Jumalabild_, (i
hvilket fall namnet är lånadt af det ryska _sam bog_, Gud sjelf), ett
_handelsfartyg_, ett berömdt _Gudatempel_, så benämndt efter den äldsta
kyrka hos Buddhaisterna, kallad _Sampo_ (_sang phu_ -- hemlig källa);
och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna _hela
landet_, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika
antog att det "brokiga locket" bemärkte den _stjernbeströdda himmelen_.
Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten
såsom en allegorisk framställning af _bildning och kultur_, hvartill
menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången.
Ifrån denna tid kan det sägas -- att man sår och plöjer, erhåller
näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf,
svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med
Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad,
så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk
härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel,
och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt
förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett
sädeskorn och biten af en skottspole.[54]

Doktor _O. Donner_ anmärker härvid -- i en Akademisk Afhandling,
angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med
Finnarnes" (Helsingfors 1863) -- och det ej utan skäl, att så sinnrik
denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning
och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att -- utgången
från folkmedvetandet, såsom medelpunkt -- kunna, omedelbart, frambringa
någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de
ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta
"Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi
här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.

Norrmannen Professor _J.A. Friis_ framträder sedan i ordningen, såsom
en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar
betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten
noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen
Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en
såkallad Lappsk _Trolltrumma_, hvilken af Lapparne åtminstone anses
högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin
ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55]
I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl
som behandlingen deraf, han närmare beskrifver -- ingenting annat än
med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad,
och invigd, _Tamour de basque_, hvars värde blott uppskattas af
Lapparne. Emellertid söker Friis -- med samma fyndighet, och
vältalighet, som trots någon annan -- bevisa sitt påstående; och
hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något
finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man
förvandlat _t_ till _s_. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med
Persiska ordet _tambûr, tambûrák, tambûk, tamber_, med Armeniska ordet
_thembug_, Kurdiska _tâmbur_, och Tscheremissiska _tümür_, samt på
Ungerska _dob_. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller -- hvad menar
läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870
utgifna _Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn_, i en afhandlig
kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring,
illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska
trolltrumman.

Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af _D.E.D.
Europaeus_, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af
Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver --
särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre
säger -- "_Tappurainen Tuppuraisen takausmies_."

Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska,
etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska
förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu
för andra eller tredje gången, och -- i en vidlyftig afhandling, kallad
"der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och
intagen i Vetensk. Societetens Akter -- meddelar en kort, men
fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes
anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar;
hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu
de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades
antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han
framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex.
sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting
otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma,
uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och
utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och
lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna
botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett
brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf
nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så -- hvad hindrade väl
Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som
den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den
allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan
inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man
icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess
inhemska namn _govadas_, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder
beprydda", eller med det finska namnet _rumpu_ (trumma); ty
härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog _longe
petitum_. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften,
det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva
begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på
saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är
härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker
Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon
folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit
från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den
Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga
(randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel
på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva
föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt
ting) -- endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i
korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru
mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka,
och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att
vederlägga en uppgift, som -- annars vederlägger sig sjelf.

Hvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en _hand_- eller
_stampqvarn_, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr
Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången
från en historisk betraktelse till en symbolisk -- skildringen af Sampo
är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk
betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en
allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen
tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven
Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer
eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt
framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat
sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om
_Grottan_ hänger -- enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att
Finnarne äro -- inga Germaner) förekommande uppfattning -- tillsammans
med den om _Solen_, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen
af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar,
hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt
solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes
denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man
önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är
blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens
nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje
morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på
horisonten uppgående gyllene _morgonrodnaden_. De få rader i Kalevala,
som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna
föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det
möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras
gemensamma och ursprungliga betydelse -- blifvit sammanställda med
Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i
Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom
åsidosättandet af denna bild.

Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet _stamp_, så anmärker
Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord -- enligt
de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form -- skulle
heta _samp_ (och icke _tamp_). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig
någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta
af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan
uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan
äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den
Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket
stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda
Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi")
förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft;
hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett
fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se
Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). _Löwe_, vid sin öfversättning af
denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn.
Mährchen, s. 80).

Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som
enligt hans tanke (rättare -- enligt hans fantasi) blifvit förd emellan
Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i
berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i
tysthet förbigå -- såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes
tala om krig och strider -- åtminstone icke i den mening, som man i
allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad
parallelism -- emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om
_solen_, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det
heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen
äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således
variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna
hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om
månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne,
Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags
öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste
äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma;
och hvilket således äfven torde gälla om solen).

Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om
Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att -- liksom mot
sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen -- omtala det en
viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!)
afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan,
väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser
värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för
att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår
Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet;
ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å
orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der
en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen
utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113).
Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som
omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af
dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara --
det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att
finnas i främmande språk -- måste nödvändigt uppsökas i finskan;
hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven
slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder
"hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls -- uppför berg och
backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna
förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med
afseende å stamordet till Sampo.[62]

Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå.
Men nej -- långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius,
och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen
Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i
det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga
bättre att framställa än den af Friis antydda _trolltrumman_. Liksom
Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att
framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att
slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre
skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva
dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras
ord?

Hvad blir nu således resultatet af allt detta?

Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl
inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på
sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går -- när man ej
tar gammalt och förståndigt folk till råds -- man har härvid endast
gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar
mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens
vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga
ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det
de -- förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre
underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna
vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således
sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag -- härvid misslyckats,
d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne
sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så
enkel och klar som denna, d.v.s. -- som andemeningen, och betydelsen af
sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium,
eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt
och ständigt åberopat sina "lärda grader" -- se "Näsperlan",
sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska
Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda
medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som --
skam tillsägandes -- de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för
att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) -- fåfängt i detta
fall ansträngt alla sina krafter -- alla sina sträfvanden och
bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och
arbetat -- redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man
skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke
kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter
annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika
språk -- för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan
väl vara orsaken härtill?

Jo, orsaken är -- 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass,
eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske
(liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma;
och -- 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i
konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet
Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet
som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. -- i botaniskt
afseende vilja determinera, och klassificera, _Kunskapens träd_ på godt
och ondt, eller att söka utreda huruledes _Noachs ark_ var
konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene
vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta,
och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som
namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka
närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och -- hvilket
erfarenheten äfven här visat -- af andra föreställas. Myten ligger här
i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa
betydelse; således -- icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig,
eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom
påpekade -- sanningen.

Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer
varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla
varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade
att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva
derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta
tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda,
ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller
de sig emellan motsatta meningarne -- har man på hvarje ord tagit
fasta, -- och ropat -- "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de
löjligaste, de mest befängda -- ja, jag må säga -- de galnaste begrepp
och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats
häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss
högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes;
hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda
blifvit en -- andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket
enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) --
till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller
lärdomen; och de behöfva derföre icke -- deduceras, och demonstreras.
Åtminstone uppfattade jag genast -- då jag hörde sammas-myten --
meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera,
liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år -- sett
mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med
ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de
klaraste, och hvems tankar de redigaste -- må läsaren afgöra, och --
efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket
bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller -- de der lärda
Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som
de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja
till skyarne.[65]

Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett
exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen
att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas
vid vissa såkallade "_lyktgubbar_", som visserligen i mörkret prunka
för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som -- i det hela -- föga
gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån,
som (att sluta efter ett visst universitets beteende) -- i många fall,
i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den
individuela, enskildta, förmågan och intelligensen -- ofta ligger
nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla
mängdens pund och förtjenster. -- Om man såvisst blott skulle förstå
sig -- att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]

Nå lär man sig då häraf icke -- någonting mera?

Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda
grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram
som narrar, eller -- alla, efter hvarandra -- ridit ranka på ordet
_sampo_, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att
förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester -- (nästan i lika lång
tid) -- uti _Kalevala_ tillbett, och dyrkat, -- den "gyllene kalfven".

Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag,
har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek -- endast
visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto,
kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland -- skall
härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta
fall -- liksom i så många andra -- endast att skylla sig sjelfva för
följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af
oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre
här, med samma strof som vi börjat:

    ridiculum est rivulos consectari,
    fontes verum -- non videre.



Hänvisningar:


[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den
värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet -- till last,
vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml.
icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem
första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit -- (troligen
vid någonslags ombrytning) -- huller om buller omkastade med hvarandra;
hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller
deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars
tid -- meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket -- _post
festum_.

[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i
pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, -- att 1814,
under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga
morbror, Prokuratorn _Orrhjelm_ (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig
till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge,
utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så
mycket för äran, och förklarade -- det jag ansåg mitt namn fullkomligen
likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54
års ålder).

[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi
äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen
historiska personer, eller åtminstone deras namn -- blifvit begagnade,
såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta
såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de
der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller
emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken,
hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation
-- i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda,
eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom
likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar,
(såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) -- till följd af ett
dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på
grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse -- någongång
kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.

[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt -- endast har för
sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga
uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt
att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom
-- ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter
bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.

[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade
_myter_, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan
sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor,
fordomdags -- till följd antingen af folkets råhet och okunnighet,
eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja -- icke ens vågat
för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända
emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta
under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning.
Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar
all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och
som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än
framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har
emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags
verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser
de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets
gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone
icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid
-- till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och
skulptörernas bearbetningar -- personifierade, och såsom mer eller
mindre fulländade konstverk exeqverade -- möjligen sålunda kunnat
blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också,
redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska
Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders _Mythologia Fennica_ -- i
luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller
för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att
ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något
helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.

[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära)
att _Phtas_ (anden) formade af _Athor_ (materien) _Neitha_ (den aflande
och födande naturen) till ett _ägg_; utur hvilket ägg _Cneph_ framgick,
och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven
enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens
tid (?!) framställes äfvenså _Haranguerbehah_, alstringsprincipen,
eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s.
sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna -- under formen af ett
_ägg_; uppkommet derigenom att _Nàra-yàna_ (den högsta anden) inkastade
ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars
förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg
han sjelf inträngde; och hvarur _Purusha_ eller _Brahma_, verldens
skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack
detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af
skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade
jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen,
floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen -- solen
(eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8
väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en
analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i
Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder)
hvaraf man finner exempel ej blott i _Pieniä Runoja_, 1 H. n:o V, utan
äfven i _Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja_, 1 II. p. 25. Enligt den
sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden -- af ett
Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt
1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den
förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda
slags hafsdjur -- af ett Svalägg.[A]

  [A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller
  förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om _fartyget och svalan_ --
  såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om _Noachs ark_, och
  den derifrån utflugna _dufvan_ -- sammangjuten nemligen med den
  Egyptiska traditionen om _verldsägget_, eller om verldens uppkomst
  af ett _ägg_ -- än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott
  hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i
  Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, -- Gustaf Winter, så anser jag
  den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på
  Svenska. Den lyder, som följer:

      Lilla svalan, dagens fågel.
      Flög en sommardag, och flängde;
      Sökte land -- att der få sofva.
      Och en park -- att der sig hvila,
      Och ett fält, att -- bo der bygga.
      Och ett hult, att -- ägg der lägga.
      Fann ej land, att der få hvila.
      Ej ett hult, alt deri värpa.
      Ej en skog, att -- der förbida.
      Ej ett fält, att -- bo der bygga.
      Flög så upp på höga fjället.
      Såg ett fartyg ut på fjärden.
      Seglande med röda master. --
      Flög dit --under skeppets däckbord.
      Göt sig der ett bo af koppar,
      Och deri ett guldägg lade --
      Kom så vinden -- ifrån hafvet,
      Krängde fartyget på sida.
      Ägget trillade i hafvet. --
      Deraf uppstod fisk i hafvet,
      Deraf blefvo skälar skapta,
      Många svarta (neml. djur) hafvet hysar
      Dock ej skälar äro alla.

  (En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af
  flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)

  Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära
  fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller
  öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära.
  Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes
  _Lemminkäinen_ -- då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden
  Styx?) lurade på att få skjuta en svana -- försåtligen öfverfölls af
  den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade
  honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt
  svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i
  floden;[a]

    [a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första
    upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen
    skjuten af _Lappalainen_); eller som det i 6:te Runan af andra
    upplagan, heter -- af _Joukkahainen_.

    Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i _Pieniä runoja_: hvarifrån
    den, jemte många andra, aftrycktes först i v. _Schröters Finnische
    Runen_, och sedan i _Lönnrots Kanteletar_. Annars, hvad dessa
    Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om
    sommaren 1817 tänkte besöka de svenska _Finnmarkerna_, ville jag --
    såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland --
    undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra
    nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska
    boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var --
    (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) -- öfverhopadt
    af arbete -- stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt
    ifrån att häraf afskräckas -- hittade jag på råd, i det jag sjelf
    grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta.
    Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger
    (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk-
    och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få
    dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej
    skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821
    (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven
    då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne
    samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock
    alla af våra allmänna nutida _folkvisor_. Ty jag hade (af skäl som
    jag anfört i _Läsning för Finnar_, 1 H. sid. 329) tagit för princip
    att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra
    forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling.
    Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne
    lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga
    folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex.
    här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan
    poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en
    sann uppfattning af den finska folkkarakteren -- sådan, den visar
    sig i folklynnet.

  äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger
  och bekymmer, slutligen -- medelst en räfsa -- lyckades att ifrån
  vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt
  hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad _Suonetar_
  (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera _Ilman impi_
  (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med _utuinen
  neula_ (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon
  slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera
  allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till
  lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man
  ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven
  _Osiris_ -- som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än
  man) till gudinnan _Isis_ -- blef af _Typhon_ lönskt öfverfallen, och
  dödad -- hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf -- i
  alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med
  längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån
  de döda -- lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas
  välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt
  den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de
  döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi
  tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk
  anledning.

  Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra
  intressanta saker) lagligen -- och det ännu i våra närvarande tider
  -- kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i
  vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af
  Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här
  anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast
  studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har
  jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55,
  56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan
  förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru
  många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här
  i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en
  klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl
  då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen
  mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att --
  åtminstone något så när -- i detta afseende känna de olikaslags tids-
  och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och
  följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika
  folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i
  förbigående, vill omnämna -- att Egyptierna, mig veterligen, är det
  enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under
  Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna
  sitt år från den 26:te Februari (nota bene -- enligt vår nuvarande
  tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna
  beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och
  lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne,
  så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt
  till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist
  med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling
  under n:o 52 -- när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän,
  att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen)
  ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida
  litteratur.

  Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall
  oefterrätteliga (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. sidd. 21, 51).
  Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att
  ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit
  begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden --
  måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid
  efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske
  vill räkna detta _factum compertum_ endast såsom en tillfällighet,
  eller såsom -- slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva
  erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden"
  begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl
  ben- som träkalendrar -- icke äro en uppfinning, eller en produkt, af
  den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla
  förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och
  nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva
  originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit -- isynnerhet
  med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med
  hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen -- uttänkte,
  utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika
  folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de
  visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild
  slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i
  skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med
  -- af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar
  -- t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning,
  hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar
  året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda
  vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt
  i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre
  Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända
  ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss,
  från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar
  året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året"
  hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning,
  den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan
  äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November
  månad (se _Schiefners_ "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die
  Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).

  Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med
  hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) --
  funnit vissa _loca parallela_ emellan Finnarne och invånarne till och
  med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende -- om andra oss
  vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa
  gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta
  afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom
  vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva
  korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer,
  så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som
  utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag -- såväl med
  afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse --
  ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes
  slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se _Jumalasta, ja
  hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c._)
  såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva
  stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål
  -- finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett
  gemensamt ursprung (se _De Finska stamordens uppkomst &c._). Hvartill
  slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i
  manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att
  ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk,
  rundtikring hela verlden -- finner man likaledes mycket som
  karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss
  anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af
  alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt
  afseende, draga vissa vigtiga och intressanta -- slutsatser? Och
  hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära
  angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s.
  att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika
  ställen, liksom svampar, ur jorden -- en åsigt hvilken många af de
  naturkunnige tyckes hylla.

[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala)
med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra
interpoleringar här att förtiga.

[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets
fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och
florerat -- i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så
tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska
åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande,
genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så
anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat
här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än
dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och
uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist -- att
det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan -- vid
skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud,
eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt,
och sedan ett kultiveradt språk -- först nemligen i tal, och sedan
bevars -- i skrift.

[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet _smed_;
hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en
exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet
_seppä_ (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar,
t.ex. _puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä_, m.fl. Och
hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.

[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast
vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes
föreställning af hvad som, af slagtadt kött -- gagnar, eller -- skadar;
d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är _koscher_ (d.v.s.
"_heligt_", eller utan vank) och hvad som är _treife_ (eller "oheligt",
d.v.s. hvad som har vank).

[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre
baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras,
i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.

    Ei oppi ojahan koatak,
    Vaiva tapoja pahennak.
            --
    Opiksemme ikä pitkä,
    Viisauveksi vaiva kaikki.
            --
    Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.

[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans
ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta
afseende -- högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:

    Ei piikaisuus menesty asioissa,

d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer".
Ja de gingo så långt att de sade:

    Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; -- och
    Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; -- eller
    Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.

Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände
qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra
forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så
långt, att de till och med satt i fråga -- huruvida qvinnan borde
tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom
skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling -- _De
secretis mulierum_; och hvarmed man vidare kan jemföra -- _Disp. qua
probatur mulieres homines non esse_. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan
åter har man, i våra dagar, gått lika långt -- i en motsatt åsigt; i
det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla
satsen -- _ne sutor ultra crepidam_! Och tro att Finnarne tänka
detsamma, då de säga:

    Ei ouk lapsessa laulajata,
    Kuola suussa soittajata.

[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta
dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka -- en
sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet,
hafva insett det.

[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den
Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka
-- äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det
under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan,
att den icke är lånad ifrån Judarne, -- än mindre ifrån Grekerne, och
likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär
från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således
utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog
allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen,
äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet
förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och
huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" -- ej olikt _Wäinämöinen_ i
buken på _Antero Vipuinen_. Äfven historien om den i bibeln omtalta
stora "_Kurbitsen_". (lik asken _Uggdrasil_) tyckes hafva nog mycket
syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken,
hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte
sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade
himmelshöga _granen_ (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka
folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler,
att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva
varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med
dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af
Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de
Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under
Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen
bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin
stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden,
(jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst",
sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi
oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra
stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller
familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet _Finne_
(d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först
blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde
omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det
Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och
i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej
hvardera af dessa folkslag -- Finnar såväl som Lappar (ehuru,
naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande
namn) -- redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler
dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien
sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än
folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och
kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också
vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare
beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska
folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida
Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne
hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De
hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster --
till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens
fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt
att Finnarne äro norra Europas stamfolk... Särskilda folkslag af Finsk
stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid
då de stora folkvandringarna inträffade -- vid Svarta hafvet". (se
Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det
närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och
tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och
mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det
Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes _Tschuder_ -- ett namn
som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket
liknar, och påminner oss om ordet _Judar_, liksom det (å andra sidan)
torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet _Scyter_. Men
underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat
vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta
fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade
"urkunder".

[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog
strängt, enär förbudet var meddeladt _Adam_, och icke _Eva_; som
måhända derom kunnat vara i okunnighet.

[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det
hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud,
hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i
verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig
på Frälsarens person. Ty har icke det _onda_ (lasterna, och brotten, i
verlden) genom hans ankomst -- försvunnit, eller blifvit förqväft och
undertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden "_qvinnans säd_"
hade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande,
det är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till
den ståndpunkt, att det _goda_, öfverallt i verlden, öfverväger, och
besegrar, det _onda_; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det,
ofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas
oss här ett _hopp_, ehuru mera naturligt, och -- af annan art, såvida
det alltid står oss till buds.

[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi
troligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s.
menniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor)
fordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning
misshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare
tider hafva de -- såframt deras tillgöranden ej medföra timliga
fördelar -- vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade.
Också är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på
(eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i
en sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras
intelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och
erkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter,
digniteter och heroer -- nesjunka i glömskans natt, och -- i ett evigt
möker.

[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga,
hvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i
den mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon
derigenom egenskaper, som mer, eller mindre -- åtminstone i ett visst
afseende -- närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt
begrepp) Gud sjelf.

Ej nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad
oss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och
djurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets
skatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru
mycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara
inom _andans rike_ -- om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom
förståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta
fall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex.
ostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott
genom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone
någotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på
hvarje skild punkt af jorden -- isynnerhet i politiskt afseende. Ja det
gränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet
-- och det nu endast under vår korta lifstid -- lärt sig att, medelst
ångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och
vatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80
dagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med
samma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i
gång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta "i
sitt anletes svett" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan
åter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens
hjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra --
ofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det
utan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den
ena verldsdelen till den andra -- likt såkallade andliga väsenden --
meddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss
att medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner -- öfver haf
och land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus -- troget teckna,
och afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom
en enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och
vetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och
öfvernaturliga saker -- mycket annat att förtiga -- hvad skall icke då
i en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar?
blott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga
katolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som --
näst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden -- nu regerar, och
dominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva
-- duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet
hittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad -- till gagn, och
fromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf
deremot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt,
nemligen till att höja oss -- inom tankarnes verld.

[19] Det gör mig verkligen ondt, att då alla andra -- både när och
fjärran -- rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och
hvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) -- det
jag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och
brister (jemf. _Läsning för Finnar_, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke
derföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden
verkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och
verksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära
sträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med
afseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt
-- jag måste ju säga sanningen -- kan jag icke undgå att anse, och
betrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel,
eller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen.
Också tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han -- i stället
att lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett
finskt nationalepos -- hellre följt en annan princip, och behandlat,
skildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i
hvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända
är jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag
på sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen
(jemf. _De Finska stamordens uppkomst_, sid 7, not d) då jag nemligen
föreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa
något stort och egendomligt -- sammangjutet helt; men konsten att göra
det -- beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn.
för Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra
detta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva
värdet af Kalevala, erbjöd jag mig -- i en skrifvelse till Konsistorium
af d. 1 April 1843 -- att, emot garanti af tryckningskostnaderna --
deröfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men
i stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud,
förkastades det -- liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden
-- enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars
medlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet,
hvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske
var det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det
Spanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid,
och det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades
deröfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga
slottet, förvarade den största diamant, som verlden kände -- till dess
en viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka
densamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den
endast var, och utgjorde -- ett falsifikat; och nu blef den allmänna
sorgen, och dito förargelsen -- så stor, att ingen ens numera talte,
eller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på
samma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om
förhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes
äfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag
sagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger
skildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än
tre Runo-samlare till Karelen.

[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om _Kalevala_.
Deremot har Lönnrot i sin _Kanteletar_, liksom i sin _Kantele_, med
afseende å sednare tiders Finska folksånger -- följt en helt annan, och
motsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att
oförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och
sådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen
-- äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna
rätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig -- i dem
tillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem
närskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse
af hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det
han sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.

[21] Se _Suomi_ 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop
allt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna _Suomen
kansan sananlaskuja_; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf
-- intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor,
och såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i
stället för en sorts "bonmot"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva
varit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har
han uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf -- till 7,077; då vi
deremot -- som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip -- i
detta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar
oss -- att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere
utmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af _Otava_ anförda
Finska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att
Litteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning --
påkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda.
Denna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven
uppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti
han, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd
från svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång
obehörigt lånade, eller begagnade, ord -- tvärtom skyndat sig att såsom
godkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han
hade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil,
för att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af
kärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi
Kanslirådet _Hallenberg_, det han -- i sina anmärkningar emot
Lagerbring, -- visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi,
den vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och
likaså tvekade jag icke, att -- af samma skäl -- offentligen skrupensa
upp ej mindre Doktor _Fant_, för hvad han (i sin svenska historia)
tanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än
ock hvad Professor _Geijer_ (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat
angående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de
anmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit
mig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren
Professor _Munchs_ fantasmagorier angående Finland; och det utan att
någon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket
mindre -- till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och
oförsvarliga beteende, -- offentligen vågat blottställa ej mindre
Kongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet
1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287,
och Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och
mycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var
djerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken,
och förslaget, utan -- hvad mera var -- äfven sjelf vidtog initiativet,
att från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet -- till landets,
och folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk,
och det såväl med afseende å konst som litteratur -- så vågade jag nu
äfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom
styrelseverket) -- ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades
mig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M.
Kejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug.
1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se
_Gottlundin Runoilemisia_, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott
mitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef -- såsom
författadt på _Finska_ -- kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under
flere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina _Finska öfversättningar_
af Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så --
hvi skulle jag då icke våga, att -- i vetenskapligt afseende, granska,
och bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som
det sker _sine ira et studio_.

[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva
annorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång,
från tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han
ville på en gång vara -- både Gud, och menniska. Eller, med andra ord,
han ville visserligen, så vidt möjligt -- i sin renhet bibehålla det
mytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och
derjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att
sammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad --
_Kalevalad_; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades
ej blott _snille_, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven
att sjelf vara en _skald_ -- något som icke heller är allom gifvet. Det
var således att förutse -- det den ena principen här måste uppväga,
eller duka under för den andra; eller -- hvad som värre var -- de
undergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk
Litteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade
saken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på
en gång -- en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af
Kalevala -- sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja
nedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang --
antyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med
tillkännagifvande att Mästaren, den gången, således -- icke var hemma.
[23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt
vilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet _Sampo_
(eller _Sammas_) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty --,
deruti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt.
Det är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro
med flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas
-- ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå,
utan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga,
betydelse) liksom dunkelt ana, eller -- gissa sig till; och äfven detta
endast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde --
så skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af
den större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas
och till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och
vis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur.
Myten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom
en trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och
efterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen
begagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också
till och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om
man endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i
dag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska
nationen, det är amuletten, och talismanen, deremot -- i en mindre
skala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen,
eller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen,
eller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och
förborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen
anförtrodt att enkom bevaras -- på vissa såkallade heliga ställen,
eller för att vårdas, och idkas -- inom vissa folkklasser eller
prestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de
Egyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske
magerna, m.fl. -- ej förglömmandes de Finska hexmästarne och
trollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.

[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring,
benämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens
kyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige -- ej blott hörde,
utan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af
denna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka -- endast de
äldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva
kyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på
att förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår
kunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring.
Jag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning
deraf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala
utgifna Dissertation _De proverbiis Fennicis_. sid. 10. Gumman
berättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om "Kalevan
tytär", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans
_Mythologia Fennica_, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva
fortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks
"Runa", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf
äfven bland den Danska (enligt Sjöborgs "Nomenklatur för nordiska
fornlemningar" 1815, sid. 84).

[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet --
emellan ungdom och ålderdom. Namnet _Jompainen_ motsvarar här det hos
Ganander förekommande namnet _Joukkavainen_, eller som det i Kalevala
heter, _Joukahainen_, och stundom af Topelius deremot betecknas med
_Joukamoinen_. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).

[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu
Jompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt
meddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds,
eller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben
Väinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i
stället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak
att den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och
att Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och
gudamakter, än deras _Jumala_; hvilket i så måtto antyder namnets
Väinämöinen ålder, och tjenar -- liksom mycket annat -- till bevis det
Finnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning
1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska
skrifställare, sökt stämpla dem.

[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt
diktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan
att deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och
hvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt
Finnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna
mytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och
återfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt
förklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång
utreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty
enligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från
Askra, så hade _Kronos_ (tiden) -- då dess fader, _Uranos_ (himmelen)
framledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att
omfamna henne -- framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat
sin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att -- blodet
strömmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes
Erynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste
sig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande
_Aphrodite_ (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder,
tyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter.
Så t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga _Tuonelan tyttäret
toruuvat, manalan lapset riitelöövät_, eller _Tuos venettä Tuonen
tytti, lautoa manalan lapsi_. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig
icke härvid floden Styx (Lethe?) och _Parkerna_ (motsvarande de
Skandinaviska _Nornorne_). Och _Manalan Matti_, eller _Tuonen
Tuomas_, är ju _Charon_ sjelf, vet jag. Ja till och med _Cerberus_
(Skandinavernas _Garmer_) har man härvid icke förglömt, och hvarom det
heter: _Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu_ (Topel. 1 p.
8.)

Enär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen
der är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der
saknas -- sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom
äfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren
en tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817
upptecknade den i Dalarne. Den lyder:

_"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen... Lähettiin Pohjan maalle
_Sammasta_ hakemaan... Sieltä soatin _Sammas_ kiini -- Lähettiin
merelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo
virteis!... 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy,
Tuvan-uunit kuumottaa'... Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen
miekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen -- toinen
soatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka
soatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut,
niin ois viljat tullut ilman kylvämätäk."_ Talesättet "lähettiin" (i
_impersonale_) i stället för "läksivät" (_personale_) tyckes redan vara
en forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska
Guvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p.
256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida
ädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken
beskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången
vid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke
hör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända
sammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas
-- var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet -- icke mera
detsamma.

[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man -- vid en djupare
blick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens
olika öden -- troligen inse, och finna, att det egentligen, och
hufvudsakligen är _olydnaden_ här i verlden, som ej blott är (och
utgör) det största _brott_; utan hvilket brott, såsom sådant -- äfven
medför, och påkallar, det -- största _straff_.

[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga
ganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall,
åberopa ett, nemligen:

     Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.

[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall --
skönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:

    Hullu omansak laittaa, toinen hullu _kiitteä_.
    Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen.
    Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää.
    Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak.
    Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.

Och såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:

    Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo;
    Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,

eller --

    Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen,
    Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om "Herrasmies!")

Derföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång
anmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska
Tidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt --
ofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare
granskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa
personer, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf,
såsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius
m.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års "krigare"
beträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d.
26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda
öfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, -- ja det är, i
detta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till
den moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var
på vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om "nordens
_Carlar_" och "_Jernbärar-landet_." Mig förefaller åtminstone detta
slags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker -- högst
vedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade
ett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa
såkallade "_Imatra-brefven_" (i N:o 191-193) -- så mycket mer
vämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och
slemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna
omstöpning i smaken -- från det lugna, allvarsamma och värdiga -- till
det ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det (_ni fallor_)
redaktionen af dåvordne "Helsingfors Tidning", som ofta -- med en lätt
och stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de
lumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att
på djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare
angelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig
smak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat
sig hos oss, nemligen -- att löpa och lyssna, eller springa efter
dagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en
dyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare,
sysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi
troligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s.
ändamälet -- att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att
derigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det
hela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut
på att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa
redaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten
således måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen
böra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det
öfvervägande.

[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här
anfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:

    _Mykkä_ viisas, hullu väkevä.
    Hullu virren _tyyni_ lauloi, mielitöin pani lopullen.
    Hullu _koko virttänsäk_ laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;

-- äfven:

    Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.

Med hvilka sistnämnde ord menas -- att man icke skall visa sig
angelägen om -- att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller
saken, och icke -- personen.

[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds
emot oss -- städse visade kärlek och godhet.

[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt -- i våra
gamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt
idealiserade. Så t.ex. liksom _Noach_ och _Deukalion_, på sin tid,
ensam gungade på vågen, så flöt nu äfven _Väinämöinen_, nästan
medvetslös, helt ensam (i sin båt, eller -- utan en sådan; ty
berättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii _Vanhoja
Runoja_, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i _Kalevala_). Och
liksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för
att kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt
den Finska myten) _svalan_, eller -- enligt en annan läsart --
_Knipan_, (och -- enligt en tredje tradition -- _Örnen_) och sökte land
länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan
nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under
hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se _Pieniä Runoja_
1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk
myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af
den nedre delen formades jordklotet -- af den öfre delen bildade sig
himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne -- stjernorne, på
himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget -- blef härvid till att
lysa som solen; hvad som var gulan i ägget -- blef till att skina såsom
månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den
Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter -- om verldens
tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga
anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss
likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska
myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i
teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen
bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att
bestyrka -- det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina
myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å
sjelfva språket. (Jemf. _De Finska stamordens uppkomst_).

[34] Detta tyckes äfven _M.O. Alcenius_ hafva observerat, och anmärkt.
En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna,
finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v.
121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran -- pålägger
honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder,
i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som
härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig
-- så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som -- då han af
Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater -- blef i hemlighet, genom
dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.

[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en
gammal Runa:

    Sämpsä, poika Pellervoinen,
    Otti viisiä "jyviä" --
    Seihtemiä "siemeniä" --
    Lähti maita kylvämääm,
    Saloja tikittämään.
    Suot kylvi -- kanarvat kasvoi,
    Norot kylvi -- nousi koivut,
    Mäet kylvi, nousi männyt. --
    Kylvi kummut kuusikoiksi,
    Karankot -- kataikoksi...

Dessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen
interpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för _Sämpsä_,
läses _Sampsa_; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med
hvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16
R. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig
skeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden,
och förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första
fruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten
omtalar) ett annars -- nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för --
en folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast
såsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör
ingalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad
sjelva betydelsen af det härvid använda ordet _Sammas_ (eller _Sampo_)
vidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan
tillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man
vill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast
sjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva
hufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här
omtalas, ja -- ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid
blifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga,
i och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen)
egentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här
ställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela
laget, eller i ett visst annat afseende -- oberoende. Vi hafva
tiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att
sjelfva andemeningen deraf är, att visa -- det menniskan sjelf är
orsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga
tillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast
genom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än
den bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu
(enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka --
icke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k.
begärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom -- hvilket
då det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt
Skandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men
ingalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad
som tillhör en annan -- och hvilket i det hela är oförenligt med den
Finska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det
finska folkfilosofemet: _toista toisen vehnenen, toista toisen
vehkanenkin_. Och att häröfver således _skryta_, eller _brösta sig_, är
oförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man.
Hvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid
straffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd
-- med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig
alltid -- något bättre; ty det heter ju:

    Kuin oisi usseemmat soanut!

Eller som Svensken säger: _mera vill -- mera ha_. Och äfven denna
menniskans egenskap är -- lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å
ena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer -- bålar den henne (å
andra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och
ganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt
här utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast
med små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga,
och vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de --
genom vår flit, och vårt arbete -- riktigt använda, kunna mångdubblas;
och derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal.
38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening,
uppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi
tro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.

Hvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden -- så
är det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende
egna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först
vidkommer det här förekommande ordet _Sammas_ (hvilket ingalunda är ett
diminutivum af ordet _Sampo_; såsom Dr Donner behagat förklara det) så
anse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt -- en variation, eller
en skild läsart af det Finska ordet _saamas_ (eller _saamasi_) eller
rättare sagdt, det är samma ord, ehuru -- olika prononceradt, enligt
hvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet,
det dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i
det föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af
enahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet
_Tuomas_, bildat namnet _Tommi_). Måhända har detta skett endast för
att mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och
betydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven
i formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med
hänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet _saamas_
(eller _soamasi_) -- bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si.
Och hvilket ordagrant betyder _"ditt byte", din inkomst, "din fångst",
d.v.s. "hvad du fått, eller erhållit"_. I hvilket fall det således,
såsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum _saan_ (och
det -- äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt
skola anföra) t.ex. kan betyda "din skatt", på samma sätt som _juomas,
juomasi_ (af _juon_) betyder "din dryck", och _tuomas, tuomasi_ (af
_tuon_) "_hvad du hemtat_"; -- helst Finskan icke har något annat
motsvarande ord som betyder _skatt_, än _vero_, som egentligen betyder
_ränta, procent_. Härvid är dock den skilnad att _saamas_ betyder en
_skatt_, eller en _skörd_, en _inkomst_, m.m. som redan är inbergad,
hvaremot _saatava_ (bildadt af samma stamord) betecknar en _dito_ som
bör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.

Ordet _Sampsa_ åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma
betydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln _pa_, för
mera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit
ordet _sammaspa_. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då
detta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i
och för meterns skull -- såsom en spondé, eller en troché -- inpassas i
versen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica
_pa_) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke
kunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det
allmänna bruket, efter språklagen, flyttades -- från slutet af ordet,
och ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det
kakofonetiska ordet _sampas_; hvilket på grund af de språk- och
ljudlagar, som blifvit anförda i "Forskningar uti sjelfva
grundelementerna af det Finska språkets grammatik" (sid 36) -- i
poetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt -- ena gången
emot ordet _sampsa_, och -- andra gången emot ordet _sampo_ (ett ord af
samma form som _lempo_). Följden häraf blir således att alla tre orden,
_sampsa, sampo, och sammas_, beteckna en och samma sak, och utgöra
sålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet _sampsa_ är
en förvrängning af det ryska dopnamnet _Samson_, lemna vi för öfrigt i
sitt -- välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna
förklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må
derföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet _hammas_ (tand) har i
genetivus _hampaan_, och liksom _lammas_ (får) har i genetiven
_lampaan_, så måste nu äfven _sammas_ rätteligen ha i genet. _sampaan_.
Vi finna således huru, och på hvad sätt _p_ ljudet, i analogi med
språkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl
kommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi
t.ex. namnet _sampa-linna_, nära Abo, der bokstafven _p_ förekommer
äfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten
förtjena att uppmärksammas -- att _sammas_ är ett ord som icke,
åtminstone i denna bemärkelse -- numera, återfinnes i vårt språk här i
landet; hvilket är fallet -- äfven med många andra ord, som -- under
tidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet
_Jompainen_, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste
derföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det
en arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket
redan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone
icke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu
begagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre
förefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes
äfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar
det Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna;
hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men
hvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och
hvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter
moder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska
_munna_ -- ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt
Finska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos
Ganander (sidan 60) ordet _munnu_ såsom betecknande ett qvinnonamn --
till ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det
numera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka
öfverallt på Finnskogarne, å Finska, _muksa_ -- ett ord hvilket
likaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock
förekommer i Tschudiska ordet _mutsa_, och i Olonesiska ordet _mutsoi_
(som betyder _brud, ungmor_). Äfven på Baskiska (som talas i den
Spanska provinsen Biscaya) heter flicka _moza_. Ett ord hvaraf annars
åtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många -- äfven
vidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet _mus'a_, som på
Mandingo språket i Afrika betyder "hustru", och detsamma betyder
_musee_, på Jalunka, och _mussu_, på Socko-språket (som, är en dialekt
af Mandingo) äfvensom _massari_ på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord
tillhöra samma ordklass som det Latinska ordet _musa_, och det Engelska
_miss_; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet _mö_, det ny
Persiska _made_, och det Tyska _magd_, m.fl. A andra språk deremot får
samma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är
t.ex. med _musch_ på Ryska, _mies_ på Finska, och _mas_ på Latin;
hvilka ord alla deremot betyda man.

Men utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om
Birkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i
etnologiskt afseende -- bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan
att fästa oss dervid att sjelfva namnet _Wermland_ (det skrefs i äldre
tider _Warmaland_) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet
_voara-maa_, äfvensom att _Ölmähärad_ (hvilket i gamla pergamentsbref
skrifves _Ylmähärad_) fått sitt namn af finska ordet _ylämaa_, eller
att sjön _Kymmen_ ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn
(myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att
det finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af
Dalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet _Höljys_ (ett namn
som påminner om byn _Höljö_ i Nurmis socken, och om byn _Höljäkkä_ i
Pielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra
år -- ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det
oaktadt -- än i denna dag, af de andra sockneboarne -- allmänt kallas
"Höljys Finnarne". Också var det i denna by, hvilken endast ligger
några mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till
den nu sednast -- till följd af min framställning -- härstädes bildade,
såkallade "Norra Finnskoga Församling". Hvad som blifvit sagdt om
Höljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom
Gunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här
boende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna
spörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.

Vi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i
Dalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet
_sampo_, hvarom de "lärde", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst
olika tankar, ja -- utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna
ana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af
många redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid
floden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska
sagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon
slags _skatt_ till "Pohjola", eller till dem af sina stamförvandter,
hvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid
hafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och
förvarade, den beryktade Jumalabilden -- så är det mer än troligt, att
denna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu
i dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi
genast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som
än närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna
skatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om
Wäinämöinen, då han seglade till Pohjola:

    Tuopi laivalla eloa,
    Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)

Det heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.)
om Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han _läksi viemään
vetoja, moarahoja maksamahan_ (åter ett nytt ord på begreppet "skatt").

Vi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det
slägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll)
förete sig emellan ordet _sammas_ och det finska ordet _siemen_ (frö.
korn, säd, eller egentligen -- utsäde) och hvilket ord återfinnes i
många ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och
forntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande
ordet _semen_, och dess ättlingar (såsom t.ex. _seme_, på Italienska,
och _semicute_, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone
beslägtade med ordet _serere_ (så) så heter säd äfven på Ryska _sämja_
-- på Jakutiska (vid Kolyma floden) _samen_ -- på Sanskrit, _sumana_,
o.s.v. hvaremot _same_, och _sämen_, på såväl forntida som nutida
Teutoniska egentligen betyder _säden_ hos djuren, och är ursprungligen
samma ord som _sajo_, på Lappska -- _saad_ på Irländska -- _saed_, på
Anglosaxiska -- _sal_ på Alemanniska -- _saat_ på Tyska, och -- _säd_
på Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet
_sampo_ (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som
dock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer
med den förra. Då ordet _ruis_ (genet. _rukiin_) som motsvarar
begreppet "råg", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt
att _råg_, liksom _säd_, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades
med ordet _siemenet_, som numera betyder "utsäde". Åtminstone
betecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i
fråga; och derföre om, som sagdt, _sampsa_ är _Pellervoinens_ son, så
vill detta, med andra ord, icke säga annat än att _utsädet_ hör
_åkerbruket_ till (_pellon siemenet_). Att folkpoesin äfven gör den
döda naturen till -- både lefvande, och talande, är ju redan, af
gammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till
följd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i
Pohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf
Ilmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt
(_uusi sampo_) -- han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens,
klimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att
befordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom
verksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket
konstförfaren man -- så var det allsicke underligt om dertill
erfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket
bråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i
10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de
många olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans
rika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas
genom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap
och visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet
utvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting
naturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en
lycklig skörd, eller nysäd (_uusi sampo_). Att han sedermera, i
menniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd -- är ingenting
ovanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit
tillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det
äfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare
som Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till
föda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i
tiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa
och ihopsamla, eller -- att återbörda den skatt man gifvit henne i goda
dagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel,
såsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu
härpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade
på kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig
i hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. "skatten",
eller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades
någon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar
derföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet -- enär han
hade förutsagt henne detta. Det var snarare här -- en bragd, en ny
idrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen
på vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om _mitt_ -- och
_ditt_. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden
halades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och
försvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med
vinden -- upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till
bottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter
Louhi återvände endast med den toma säcken.

    Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,

Härvid bör observeras att ordet _kansi_, här på stället, icke torde
betyda "lock"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär)
betecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således
här på stället kan betyda _säkki_ eller _pussi_ -- ord hvilka,
hvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det
således ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord,
motsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet
_kontti_, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet _kannan_.
Hvad åter det andra fyllnadsordet _rivan_ beträffar, så är det ej blott
lika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det
svenska ordet _rifva_, som att derivera det från det Finska ordet
_ripa_ (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala
svenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. _parma_
(barm) Top. 3 15; _paarna_. (barn) Top. 10. 20; _kalkki_ (skalk) Top.
1. 38; _pelsi_ (päls) Top. 3, 11 _manni_ (man) Top. 5, 15, o.s.v.
Sålunda skulle det så mycket omtvistade ordet _Kirjokansi_ --
egentligen komma att betyda en "brokig säck", eller något dylikt; och
det så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis
enskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller
särskiljas ifrån andras -- troligen varit på något vis med egna tecken,
eller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo,
som med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o.
ff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet
lyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på
trolltrumman.

    Tuost on siemenen sikiö,
    Alku onnen ainoaisen,
    Tuosta kyntö, tuosta kylvö --
    Tuosta kasvu kaikenlainen;
    Tuosta kuu kuumottamahan,
    Tuosta päivä paistamahan
    Suomen suurille tiloille,
    Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)

I detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola
närmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der
sedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en
qvinna, benämnd _Louhi_, eller _Louhiatar_, (Lovehetar) som synes hafva
varit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink
-- såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att
hon kallas _Pohjan akka_, innebär en hederstitulatur, och nedsätter
henne icke; ty _akka_ i forntida språket innefattade, (liksom _ukko_)
en stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet _akka_, ännu i Lappska
språket -- en slags ärebetygelse, (t.ex. _Maderakka, Sarakka,_ m.fl.)
Icke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger --
"_femina dominantur_", och tilllägger; "_hic Sveciae finis_"? Men
besynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då
Norrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så
omnämnes det sällan och aldrig -- att der funnits någon konung, eller
regent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig
fäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det
hela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas
myten, -- i sin mera enkla och förädlade form -- alldeles förbi; men
fäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som
går ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande,
lefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och
uppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral -- i få ord.

[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära
nog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga);
åtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket
besvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta
är fallet med att indrifva skatter.

[37] Hvilket tyckes antyda, och ge tillkänna, att hon verkligen var i
stort behof deraf, eller i en nödträngd belägenhet, som man säger.

[38] Den egentliga hufvudsaken, som nu skulle följa, och som upplyser
gåtan -- men som här likväl saknas -- hafva vi redan förut meddelat
angående _Sammas_, och mer än tydligt förklarat i _De proverbiis
fennicis_, p. 10.

[39] Numera voro argonauterna således tre; förra gången -- endast två.

[40] En skatt, och ett sädesförråd, kan man dela; men icke en
trolltrumma, solen eller qvarnen.

[41] Det såkallade "nio talet" spelar hos fornfinnarne alltid en stor
roll, liksom ej mindre i den Indiska än i den Skandinaviska mytologin,
der det t.ex. talas om 9 himlar och 9 jordar.

[42] Detta tyckes ytterligare besanna vår förmodan att med Sampo,
åtminstone här på stället -- betecknades säden, som inskjuter sina
rötter i jorden, och måste med plogen behandlas, Härom heter det i
10 R. v. 427-432.

    Siihen juuret juurutteli
    Yheksän sylen syvähän.
    Juuren juurti moa-emähän,
    Toisen vesiviertehesen.
    Kolmannen kotimäkehen.

Det var i anledning häraf äfven (enligt en annan Runa) de många
qvarnarne sattes i gång.

[43] Att sluta bäraf, äfvensom af den omständigheten att farkosten
roddes med årar, af två man -- måtte den (åtminstone i skaldens tanke)
ej hafva varit bland de största, och endast afsedd att begagnas på
smärre insjöar och floder.

[44] De få delar af Sampo som härvid flöto i land, åstadkommo der samma
underbara verkan, och effekt, som, i förra fallet -- delarne af Sammas;
nemligen att de befordrade vegetationen, och således -- behörigen
kultiverade -- befrämjade fruktifikationen, eller sädesproduklionen.
Skilnaden är dock den, att allt detta låter tänka sig till följd af
sädeskornen, men icke tillföljd af några bilar af trolltrumman.

[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen -- sjelfva
qvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara
försvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera
hos Finnarne i Dalarne. "_Kuin oisi usseemmat soanut_!" heter det. Se
-- der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny
lärdom, och en djup sanning att iakttaga -- allt inom dessa få rader --
en sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och -- lifvet
räcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och
-- hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en
annan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat,
ehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den
innebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga
sysslor, och fredliga värf -- beredt sig sin egen olycka, genom
begagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen -- äfven om man, å andra
sidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott
enhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter -- lägga detta på
sitt sinne! Nej -- på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken,
hvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider
(såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan --
i fredliga yrken.

[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi,
men ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga,
och andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi
åtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med
penseln, eller grafstickeln.

[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än
vill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven
ett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä,
eller Sariola), så synes det oss åtminstone -- minst sagdt -- löjligt,
att sätta det i förbindelse, och i beröring med _Kalevala_, som är ett
heltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom
sådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter.
Sällsk:s protokoll, då det diskuterades om -- hvad titel man skulle
gifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere
hundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller
bland dem _Topelius_ meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke
heller bland de af _v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan,
Lencqvist, Maxinius_, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet
_Kalevala_, liksom _Wäinölä_, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet
han derom icke säga annat än -- "_Wäinölän vainiolla, Kalevalan
kankahalla_". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det
står, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom _Runola_
(ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk
folkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon -- allraminst
Lönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en
nonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det
sunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma
skådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke -- den ena på jorden,
och den andra upp -- i himmelen. Och slutligen -- månne det ej i
historiskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre
till sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och
billighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit
-- hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här
begagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut --
genom offentligt tryck -- blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser
det åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller
förhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af
alltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva
idén af deras _samlande_ och _utgifvande_ -- såsom sin _uppfinning_.

[48] Det hörde fordom till saken -- ej blott i vårt land, utan äfven
bland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och
aktning -- att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och
vanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan
medelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom
Svenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder)
kalla Gud till _Herren_ (äfven ofta till _Du_) så kallade Finnarne
honom fordom till _Ukko_ (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig
innebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland
Finnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma
ifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för _Wanha mies_ ("den gamle
mannen"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta
förundrade sig, då han fick höra mig tala "Finlands finska", (något som
han förut aldrig hade hört) -- vid det han ena gången sade: _voi vanha
mies!_ (motsvarande ungefär då vi säga "kors bevars!") -- andra gången:
_voi Herra yhtä taivaallista!_ (svarande ungefär emot orden: "kors
Gubbevars"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll --
_voi vanhakas_ (kors "den gamle") och hvarmed han likaså förstod _Gud_.
Af samma orsak tituleras björnen till "Ohto", och "mesikämmen";
_vargen_, till "Hukka" och "raipahäntä", o.s.v. Det måste derföre
förefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket
och litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom
skrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden _Ukko_;
och det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7
Juni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta
förhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig
att beskrifva den svenska Guden _Du_ eller _Vår Herre_. Ja det var
bland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att
benämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).

[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den
upplysning -- att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk
_sambi_, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och
-- _zambi_ på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i
Loango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen
monenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48).
Vi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i
bokens början anfört från Cicero.

[50] Angående denna "historiska grund", upplyses vi icke vidare. Det
var numera åtminstone ingen "Brudfärd" i fråga. Ändamålet eller
afsigten var ju endast att komma åt Sampo.

[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta,
såsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.

[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af
Kalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker,
Samojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne
beslägtade folkstammar.

[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående
"Sampo-myten". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse -- till
hvilket _resultat_ han kom.

[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade
Wäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, -- det han
skulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom:

    Taijatko takoa sammon,
    Kirjokannen kalkutella --
    Joutsenen kynän nenästä,
    Maho-lehmän maitosesta,
    Yhen ohrasen jyvästä,
    Yhen uuhen villasesta?

(Kal. 7. R. v. 311-316) eller, som det heter i 1 Uppl.
(2 R. v. 164-169):

    Taijatko takoa sammon
    Kirjokannen kirjaella --
    Yhen joukkosen sulasta,
    Yhen villan kytkyestä,
    Yhen otrasen jyvästä,
    Yhen värttinän muruista?

och hvarmed, i poetiskt afseende, antydes de många svårigheterna, och
konsten att kunna åvägabringa den, -- i likhet med de svårigheter,
hvilka i 8 R. v. 95-98 antyddes Wäinämöinen att erhålla Pohjan neiti.

[55] Om Runorne stundom härvid inblanda ordet "Lappalaiset", tillföljd
af sitt manér att relevera samma sak med andra ord, så bevisar det, att
dessa inflickade ord, som förskrifva sig från en sednare tid -- icke
äro annat än skaldernas, och runosångarnes, egna interpoleringar, enär
sjelfva ordet, och namnet _Lapp_ -- icke förekommer förr kändt i
Historien, än från år 1177.

[56] _Siit on polo Pohjolassa, elo leivätöin Lapissa._

[57] Jag påminner mig, i min ungdom, någorstädes hafva läst, att ett
sådant slags redskap, eller instrument, skall fordomdags äfven hafva
blifvit begagnadt vid bröllopen här i Nylandslän. I anledning häraf
förtjenar kanske nämnas att redan Herodotus, som lefde för mera än
2,000 år sedan, tyckes hafva känt till trolltrumman; ty han omtalar att
då Anakarsis återvände till Schytherna -- firade han, enligt Kyzikernas
plägsed, gudinnans fest -- med en handtrumma i handen, och med bilder
hängande på bröstet; för hvilken af honom antagna främmande sed, han
blef skjuten till döds af Savlios.

[58] Det synes mig som Dr Donner redan skrifvit så mycket om denna
"qvarnhistoria" (liksom förut om "tamburdibasen") så att hälften deraf
redan kunde vara nog, helst (enligt vår tanke) resultatet af
alltsammans är, och blir, en galimatias; hvarföre vi äfven öfverhoppat
det mesta af dessa till ingenting ledande resonemanger.

[59] Om natten bars sampo ombord; och då man stridde derom, gick den
sönder; en del flöt i land, och en annan del sjönk i sjöbottnet -- huru
passar det på solen?

[60] Af alla de många andra sampotolkarne, och förklararne, har deremot
icke en enda omnämnt mig, mycket mindre upptagit den version af myten
jag angifvit.

[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej
i Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i
Upsala först förklarade och offentliggjorde _sampomyten_ (De proverbiis
fennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först
attrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade -- en akt
af _Kullervo-myten_ (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som
först hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten
om verldsägget, jemte en refräng angående legenden om _syndafloden_
eller om _svalan och fartyget_ (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt
jag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18
blad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan
1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. _Kojoisen_
poika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta
_Soini_, än till _Kullervo_ -- så framt han icke skall föreställa samma
person.

[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden _seppeli_,
hjulbössa; _sepo, sepeli, sepukka,_ hund med en hvit ring kring halsen;
_sepään_, omarma, omveckla; _säppäle_, en qvinlig hufvudbonad; _sapra_,
hökopsa, höstack; _sapora_, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här
åberopat det betecknande ordet, saparo?) _sappa_, öppning i bakändan på
en ryssja; _sappi_, galle, i anledning hvaraf talesättet _päivän sappi_
betyder vädersol, o.s.v., o.s.v.

[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i "_De proverbiis Fennicis_" p. 1,
10 -- 2:o på finska, år 1828, i "Otava" 1 D. p, 19, 20; och -- 3:o på
svenska, i den år 1834 utgifna "_Förklaringen öfver Tacitus_" (jemf. p.
32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som
sedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.

[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de
"Altaiska folken", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i
finsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det
han vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta
hvad _poesi_, i allmänhet, och den finska (eller österländska)
isynnerhet -- vill säga. Något hvarom likväl sången om _Björnens
födelse_, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.

[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt
och skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur
för sig, hvilken vi vilja kalla _sampolitteraturen_; hvaruti mera än
tjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter.
Resultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy
åtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här -- för att närmare kunna
uppfattas och öfverskådas -- i ett sammanhang korteligen framställa;
ehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga -- ett långt
(svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: --

  1. Ett musikaliskt instrument (Topelius, och en anonym) --
  2. Sjelfva Guden, och --
  3. Jumala-bilden (Elias Lönnrot) --
  4. En möbel, eller en grann utstyrd klädkista (Fab. Collan) --
  5. Ett Handelsfartyg, (Enligt en uppgift af Lönnrot, meddelad i
     Litteraturblad för medborgerlig bildning 1858, sid. 496.) --
  6. En rik talisman (Rob, Tengström & Castrén) --
  7. Frodes qvarn (Jak. Grimm & K. Simrock.) --
  8. Enqvarngrotta (Castrén) --
  9. Den gyllene morgonrodnaden (Grimm). --
 10. Qvarnen som stod och malade pä hafsbottnet (Aasbjörnsen & Moe) --
 11. En hemlig källa, och --
 12. Källan till allt godt (Matth. Castrén). --
 13. Jumala-templet (Castrén). --
 14. En handqvarn, som malade af sig sjelft (Schiefner & Löwe) --
 15. Ett moln (Mannhardt) --
 16. Solen (A. Kuhn a J. Caesar, a O. Donner) --
 17. Regnbågen (F.L. Schwartz) --
 18. Den stjernbeströdda himmelen (En Runosångare) --
 19. Hela det af Finnar bebodda landet, (En bonde) --
 20. Det argonautiska tåget (O. Alcenius) --
 21. En allegorisk framställning af Bildning och Kultur (Lönnrot) --
 22. Trolltrumman (Friis, Europaeus, & Calamnius).

[66] Sanningen af ett gammalt svenskt ordstäf -- "erbjuden tjenst, blir
alltid försmådd", och af ett annat, hvilket lyder -- "ingen är profet i
sitt fädernesland", har jag mer än ofta varit i tillfälle att erfara.
Detta har äfven nu sednast blifvit besannadt af ett visst annat
sällskap, som valt till sitt "motto", ordet "Kohtuullisuus"; och hvars
hufvudändamål säges vara att vilja befordra, och befrämja, nykterhet
och måttlighet här i landet. -- Ord, hvilka klinga ganska vackert för
örat. Men då det gäller att bevisa det äfven med "handling" -- då står
detta sällskap ingenstädes till finnandes; ty hafva vi sökt det
förgäfves. Också tyckes mig landets patriotiska "Ständer", äfven denna
gång, i så måtto, hafva försofvit sig; och detta -- icke "första
gången". (Jemf. _Något som torde förtjena att reflekteras uppå, och att
-- vid nu påstående Landtdag -- närmare skärskådas, och öfvervägas._
Helsingfors 1872.)





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Den finska Sampo-myten" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.