Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Samlade skaldeförsök
Author: Thomasson, Pehr
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Samlade skaldeförsök" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



SAMLADE SKALDEFÖRSÖK

Af

PEHR THOMASSON



Stockholm,
Hos J.J. Flodin,
1857.



Innehåll

Min Sångmö.
Till Tonerna.
Hvad jag helst ville vara.
Det enda ordet.
Den största boken.
Svanen.
Liljan.
Perlan.
Dufvan.
Drufvan.
Törnet.
Perlbandet.
Gossen och Filosofen.
Stjernan.
Flickan på Grafven (Barnsaga).
Näktergalen (Saga, tillegnad Jenny Lind).
Liljan och Fjärilen (Blekings-folkvisa).
Den fattiges rikedom.
Ung Erik och skön Karin.
Ett lyckligt ögonblick.
Till Blenda.
Du är mig när.
Vid hennes graf.
Den förskjutne.
Den blinde sångaren.
Den döende Skalden.
Hvi suckar du?
Gud ser till mig.
Nyårsbön.
En blick på Kyrkogården.
Lifvets Engel.
Polacken.
Blekinge.
Skandinavisk Förbundssång.
Till Svenska Bondeståndet.
En Vinterqväll.
Fatta Mod.
Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.
Soldaten Stång.
Äreskänken.
Sångaren.
Arbetarens sång.
Den gamle knekten.
Vallgossen.
Tiggaregossen.
Herdinnan.
Sjömansflickan.
Barnhus-Barnet.
Spelmannen.
Den Liknöjde.
Torparens Morgonsång.
Sång vid Majstången.
Till Vårens första Lärka.
Liten Visa.
Till Henne.
Qvinnotrohet.
Ett Guldbröllop.
Den fattiges öde (Sann händelse).
Längtan från Staden (1842).
En Mulen Stund.



Min Sångmö.


    Jag är ett barn utaf naturen,
    Och känner inga reglors tvång:
    I skogen är jag född och buren
    Vid bäckens sus och källans språng
    Och derför kan jag icke sjunga
    Med konstlad ton och hycklad röst;
    Det bor ej smicker på min tunga,
    Ej näktergalar i mitt bröst.

    Mitt enkla modersmål jag talar,
    Som jag af mina fäder ärft;
    Och om uti de stores salar
    Man tycker detta låter kärft,
    Mig rör det föga -- ej bland lärde
    Jag vågar strängad harpa slå;
    För dem har endast konsten värde,
    Och annat allt de blott försmå.

    Der bygdens glada ungdom dansar
    På ängen under gröna träd
    Och barnen binda sina kransar,
    Der vill jag också vara med
    Och sjunga ut hvad skönt jag tänker.
    Hvad gladt, som för min blick sig ter.
    Och lefva skild från verldens ränker:
    Det är min önskan -- intet mer.



Till Tonerna.


    Englabarn från högre zoner,
    Ljufva, milda harpotoner!
    Svingen jublande i qväll
    Öfver dalens blomstersängar
    Upp mot himlens stjerneängar
    Till Allfaders sängartjäll.

    Fallen se'n i nattens stunder
    Såsom dagg till jordens lunder
    Ner i hvarje känsligt bröst,
    Gjuten frid i qvalda hjertan.
    Trösten sorgen, söfven smärtan,
    Med er oskuldsfulla röst.

    Väcken kära barndomsminnen,
    Elden friska ungdomssinnen,
    Till att fatta rätt och skönt;
    Sväfven glade öfver verlden,
    Och på ljusa sångarfärden
    Kläden allt i hoppets grönt.

    Sist när trötta handen domnar.
    Och i lifvets afton somnar
    In vid välbekanta ljud,
    Ljufva toner! klingen klingen.
    Och med frälsta anden svingen
    Hem till sångens milde Gud.



Hvad jag helst ville vara.


    Helst af allt jag ville vara
    Blott en liten näktergal,
    Som fick fri och osedd fara
    På besök i hvarje dal,
      Sjungande och glad,
      Mellan blommor, blad,
    Uppå lätta vingar buren
    Öfver allt uti naturen.

    Dagen om jag skulle hvila
    Gömd i doftrik rosenhäck,
    Och om qvällen lustigt ila
    Till den spegelklara bäck.
      Tjusa med min röst
      Hvarje tärnas bröst.
    Som i svala aftonstunden
    Trånar suckande i lunden.

    När som nordens lunder inga
    Blad och blommor ägde mer,
    Skulle jag mig rastlöst svinga
    Dit, der evig sommar ler,
      Fjerran ifrån nord
      Till den södra jord,
    Land och städer se på färden;
    Finns väl gladare i verlden?



Det enda ordet.


    I allt på hela denna jord
    Jag ser och hör ett enda ord,
    Som, hvar jag är och hvart jag går,
    För mina blickar står.

    Uti naturen, blad för blad,
    Jag läser det i hvarje rad,
    Och hör det ljuda ur hvart bröst,
    Som känsla har och röst.

    Det lyser klart på fästet blå,
    Det skrifvet står i minsta strå.
    Och, äfven i hvad större är,
    Af allt, som jorden bär.

    Det klingar skönt i skog och dal
    Ur bröstet af hvar näktergal,
    Och jublande i höjden far
    På lärkans vingepar.

    Men djup och outgrundlig är
    Den allmakt, som det innebär,
    Ty mitt förstånd kan fatta blott,
    Att allt är skönt och godt.

    Jag ser det ordet likväl klart,
    Och hör det tona underbart
    I åskans knall, i stormens ljud;
    Ty detta ord är -- Gud.



Den största boken.



    Jag vet en herrlig bok -- mot denna
    De andra äro ingenting!
    Så mycket snillrikt ingen penna
    Har tecknat än på jordens ring.
    Den är en öppen gudasaga,
    Med hvarje år i ny upplaga.

    En outtömlig rikdom hyser
    Den inom sig så underbart;
    Hvartenda ord af vishet lyser,
    Hvart blad är strålande och klart,
    Som stjernesådda himlapellen
    Uti den klara vinterqvällen.

    I lefvande bokstäfver prålar
    Den öfverallt, för blicken röjd,
    Och ler i återbrutna strålar
    Från fjellets solbeglänsta höjd
    Till dalens blomsterrika lunder.
    Der allt förkunnar Skaparns under.

    Långt mera stort än konsten äger
    I den jag stundligt skåda får.
    Och mera skönt än skalden säger
    Omtonar mig hvarhelst jag går.
    Till permar äger den azuren,
    Och denna boken är -- _naturen_.



Svanen.


    Det sägs att svanen, tyst och stum,
    Ses ila genom tid och rum,
    Och börjar sjunga först i döden.
    Den sagan är som mången ann,
    Rätt nätt och täck, och kanske sann,
    Ty många äro lifvets öden.
    Jag vet en svan, mer underbar.
    Han på sitt ljusa vingepar
    I rymdens vida salar svingar,
    Och andas idel poesi,
    Hvar fjäder är en melodi,
    Hvart vingslag som ett tonfall klingar.
    Han gör ibland på en sekund
    En färd kring hela verldens rund,
    Och för hans tjusta blickar
    Hur solbelysta alla berg,
    Hur skiftande i rosen färg
    All jordens skönhet nickar.
    Der ligga skönt i morgonstund
    Så mången dal och palmelund,
    Om-armade af spegelsjöar,
    Och fågelsången klingar gällt
    Från liljekullar, rosenfält
    Och guldbeströdda blomsteröar;
    Här resa sig snötäckta fjell
    Mot himmelen i stjernklar qväll.
    Med pelarskogar, dunkelt gröna,
    Och strida elfven stänker opp
    Sitt silfverskum i granens topp,
    Som glänser rikt af perlor sköna;
    Men ack han skådar icke blott
    Hvad jorden äger skönt och godt,
    Han gästar äfven himlens salar.
    Med englarne bekant han är,
    Och utaf dem han hör och lär
    Det ljufva språk han stundom talar.
    När se'n han kommer till sitt bo.
    Han sätter sig i salig ro
    Och sjunger hvad han sett på färden.
    Men sången blifver endast matt,
    Ty för den rika själens skatt
    Har språket intet ljud i verlden;
    Och, denna svan, så snabb och fri,
    Är -- _skaldens rika fantasi_.



Liljan.


    Mig lyster till att sjunga allt om en lilja rar,
    hen raraste på hela vida jorden,
    Hon blommar både vinter och vår och sommardar
    I hvarje dal inom den höga norden;
    Af henne alla rosor och alla blommor små
    Och alla fagra blomster, som uppå ängen stå,
    Sin oskuldsfulla skönhet hafva lånat.

    När alla andra liljor för höstens stormar dö,
    Står hon ännu uti sin fulla fägring
    Så röd som mognad drufva, så hvit som nyfälld snö,
    Så bländande som sommarnattens hägring,
    Så glad som lilla lärkan i rymdens blåa sal,
    Så tjusande som sången af nordens näktergal,
    Så vänehuld som skogens turturdufva.

    Hon ångar idel glädje, hon sprider frid och tröst
    Till alla väsen i naturens rike,
    Hon gjuter med sin kärlek i hvarje manligt bröst
    En lefnads lust och sällhet utan like,
    Hon är det skönsta smycket i hela skapelsen
    En engel sänd till jorden från Gud i himmelen,
    Den liljan det är -- _nordens frida flicka_.



Perlan.


    Af alla perlor ingen finns,
    Och ingen tappas, ingen vinns
    Så dyrbar, som ett qvinnohjerta,
    Om det är troget, rent och godt,
    Och utaf ädel kärlek blott
    Med ömhet lindrar lifvets smärta.

    Liksom en herrlig blomsterö
    Mildt doftar kring den vida sjö,
    Som leker vid dess täcka stränder,
    Det sprider tröstens balsamdoft
    Omkring bland jordens låga stoft,
    Hvarthän det på sin vandring länder.

    I lifvets glada solskenstid
    Af lefnadslust och inre frid
    Det lätt som källans bubbla väller;
    I mulen tid, i sorg och nöd,
    Ja ända in i blekblå död
    Det lika varmt af kärlek sväller.

    Om du en sådan perla har,
    Som skiner, strålande och klar,
    En stjerna på din lefnads himmel,
    Den som ditt bästa smycke göm,
    Och aldrig hennes värde glöm
    På marknaden i verldens hvimmel.



Dufvan.


    Hilda har en snöhvit dufva,
    Som på fager blomstertufva
    Byggt sitt lilla lugna bo.
    Ifrån detta näste
    Upp till himlens faste
    Hon i menlös tro
    Hvarje qväll sin dufva sänder,
    Somnar se'n med knäppta händer

    Under sömnen kommer dufvan
    Åter hem till blomstertufvan
    Med små barn från himmelen,
    Hvilka vänligt smeka
    Och i drömmen leka
    För sin lilla vän
    Hela natten om förtroligt,
    Derför sofver hon så roligt.

    Denna underbara dufva,
    Det är Hildas aftonbön;
    Denna täcka blomstertufva,
    Ångande ocb mild ocb skön,
    Det är hennes späda hjerta,
    Fullt af tillförsigt och tro;
    Himlabarnen äro englar,
    Sväfvande kring vaggans bo.



Drufvan.


    Jag har icke råd att dricka
    Fräsande Champagne-vin;
    Njuter likväl af en drufva,
    Mera doftande och fin.

    På en snöhvit perlekulle,
    Lik en glödande rubin,
    Sväller hon alltjemt och ångar
    Af det kostligaste vin.

    Utaf hennes ljufva nektar
    Dricker jag med hjertans lust,
    Dricker tills jag blifver rusad,
    Ack, af idel purpurmust.

    Men fast jag den drufvan pressar
    Nästan hvarje dag och stund,
    Är hon lika röd och saftig,
    Ty hon är -- _min flickas mund_.



Törnet.


    Ibland det törne jorden bär
    Det gifves ett, som giftigt är
    Och mer än andra stingar;
    Det är dock ofta mjukt och skönt,
    Och som en ros bland sommargrönt
    Det doft omkring sig bringar,
    Som kännes sött till smak och lukt,
    Men är likväl maskstungen frukt,
    Som plågsamt fräter, tär och bränner
    I många runda Herrans år,
    Och ger ett troget hjerta sår,
    Som det i hela lifvet känner --
    Det törnet pressat tårar fler
    Än dagg till jorden fallit ner
    Ur känsliga och unga,
    Men frodas ändå ofta här,
    Ty du skall veta att det är --
    _Ett svekfullt bröst med smidig tunga_.



Perlbandet.


    Vid sin enda dotters sjukbädd modren satt
    Och klagande sin hand på heta pannan lade.
    Men som en æolsharpa i luftig sommarnatt,
    Så flickan hviskande sitt sista afsked sade:
    "När jag blir död och bäddad ner i mullen,
    Sätt då ett litet måladt kors på kullen
    Och rista dessa orden deruppå:
    'Af kärlek till en fattig yngling här i verlden,
    Som hon ej ega fick för högmodet och flärden,
    Upphörde detta unga bröst att slå';
    Sätt sedan derintill min hvita älsklingsblomma,
    Till henne skall min käraste om dagen komma
    Och fälla tårar i den lösa sand;
    När se'n det blifver tyst kring land och vatten,
    Skall jag som engel komma dit om natten
    Och knyta mig af tårarne ett perleband;
    Det bandet skall mitt bröst för evigt smycka,
    På det min älskling känna skall igen
    Sin barndomsbrud hos Gud i himmelen,
    Och henne till sitt varma hjerta trycka."



Gossen och Filosofen.


    En fyraårig gosse
    Satt tyst en aftonstund
    Och hänryckt blicken höjde
    Mot fästets stjernerund.

    En filosof det märkte
    Och sporde gossen så:
    "Hvad är som dig förtjusar,
    Hvad tänker du uppå?"

    "Jag tänker på hur vackert
    Det är i himlen -- då
    En sådan skönhet strålar
    Och lyser _utanpå_."

    "Tack gosse för de orden" --
    Den lärde sade ömt --
    "Jag mycket tänkt och forskat.
    Men denna tanke glömt."



Stjernan.


    Nina, liten tärna,
    Satt invid en sjö,
    Såg en vacker sljerna
    Som en gyllne ö
    Simma i det klara vatten,
    Strålande i mörka natten.

    "Hafsfru, gif mig denna
    Stjernas fina guld,
    Och jag skall bekänna
    Dig för evigt huld,
    Som en Gudom i vår kyrka,
    Och ej någon annan dyrka."

    Så hon barnsligt tänkte,
    Och i böljans famn,
    Som en svan sig sänkte.
    Strax en andehamn
    Kom från ljusa stjernelanden
    Och drog Nina opp på stranden.

    "Hör, min lilla flicka",
    Ljöd en stämma nu,
    "Upp mot himlen blicka!
    Stjernan ser du ju
    På den hvälfda himlabågen,
    Och dess afbild blott i vågen.

    Så Guds rika under
    Stråla öfver allt
    Uppå jordens lunder,
    Uti hvar gestalt,
    Men från himmelen härstammar
    Allt det sköna, som här flammar.

    Älska djupt naturen
    I Guds goda verk!
    På dess armar buren
    Lefver du -- men märk
    Gud allena tillhör _äran_
    Dyrka _honom_... Mins den läran!"

    Och den läran minnes
    Lilla Nina än...
    Men, ack, mången finnes
    Som förglömmer den --
    Som sig hand och stjernor väljer
    Och för dem sin himmel säljer.



Flickan på Grafven.

(Barnsaga.)


    Lilla Emma gick så dyster
    Till de dödas hem en natt
    Sörjande sin tvilling-syster,
    Hon på grafvens kulle satt,
    Hviskande med barnslig stämma:
    "Anna, sofver du väl än?
    Har du glömt din lilla Emma?
    Känner du mig ej igen?
    Minns du ej hur gladt vi lekte
    Förr i dalens blomsterland,
    Och hur ömt oss mamma smekte

    Med sin sammetslena hand,
    När vi i den ljusa sommar
    Sprungo mellan skogens trän,
    Plockade små sköna blommor,
    Lade dem i mammas knän?
    Minns du ej hur gladt vi logo,
    När som skogens fåglar små
    Sina muntra driller slogo
    Under himmelen den blå?
    Vi oss önskade att vara
    Tvenne lärkor, som med fröjd
    Fingo jemt kring rymden fara
    Sjungande i blånad höjd.
    Minns du af hvad himmelskt värde
    Pappa sade bönen är,
    Samma afton han oss lärde:
    'Gud som hafver barnen kär?'
    Allt var förr så gladt och roligt;
    I vårt lilla lugna bo
    Slumrade vi tyst förtroligt
    I en stilla menlös ro,
    Drömde att på liljestänglar
    Emot himlens blåa rund
    Vi med hulda syskon-englar
    Sväfvade i sällt förbund...
    Minns du dessa ljufva tider,
    O, så kom till mig igen!
    Vet att jag af saknad lider,
    Äger ingen barndomsvän,
    Som kan mina dockor sira,
    Fast jag siden har och gull; --
    Som kan blomsterkransar vira,
    Fastän utaf blommor full
    Lunden är, och uppå kullen
    Rosen nyfödd mot mig ler -- --
    Hu, det är så kallt i mullen...
    Stackars syster, kom! jag ber."

    Så den lilla Emma beder,
    Fäller tår på liljehy.
    Då en engel sväfvar neder
    På en rosig purpursky
    Ifrån stjernehvalfvet höga,
    Svanehvit med krona på.
    Emma lyfte opp sitt öga;
    Lilla engeln sade då:
    "Jag bor ej i svarta mullen:
    Jag i himlens salar är.
    Bättre rosor än på kullen,
    Bättre blommor dofta der;
    Bättre sånger, bättre toner,
    Än som skogens fåglar slå,
    Ljuda i de klara zoner
    Ofvan stjernorna de små.
    Der jag längtar att få sluta
    Dig på nytt uti min famn
    Och med dig för evigt njuta
    Salighet förutan namn.
    Men vill du till himlen komma,
    Vill du bland de sälla bo,
    Vårda ömt din lefnadsblomma:
    Oskuldshjertats rena tro!"

    Nu på skära silfvervingar
    Engeln emot höjden for;
    Men för Emmas öra klingar
    Än hans lära, som hon tror.



Näktergalen.

(Saga, tillegnad Jenny Lind.)


    Solen sjunker ned från fästet
    Bakom skogens mörka bryn,
    Dufvan ilar glad till nästet,
    Lärkan tystnar uti skyn;
    Men i blomsterrika dalen,
    Sjunger lilla näktergalen.

    Liten gosse, satt jag ofta
    Ute hela natten lång,
    Der som ängens rosor dofta,
    Lyssnande uppå hans sång,
    Med en innerlig förtjusning
    Invid bäckens milda susning.

    En gång -- just som dagen grydde
    Öfver mån-försilfrad dal,
    Och de nätta elfvor flydde
    Suckande till böljans sal --
    När jag länge lyssnat hade,
    Hänryckt jag till honom sade:

    "Lilla fågel, om din tunga
    Jag en timma ägde blott,
    _Glädligt_ jag dä skulle sjunga
    Och ej klaga på min lott --
    Hvarför bor i dina sånger
    Städse trånad, sorg och ånger?"

    "Gosse, hör min lefnadssaga!"
    Svarade strax sångarn mig...
    "Om jag stundom höres klaga,
    Kan det väl förundra dig:
    Jag var förr en lycklig qvinna.
    Verldens _största_ sångarinna.

    Öfverallt i land och städer,
    Der jag höjde sångens röst,
    Spridde som ett vestanväder
    Glädjen sig till alla bröst:
    Menniskor i millioner,
    Tjuste jag med mina toner.

    Dyrkad jemt som en gudinna
    Af en fåfäng menskohop,
    Glömde jag att vara qvinna;
    Söfd af smickrets bifallsrop
    Blef jag stolt i håg och sinne:
    Högmod växte opp derinne.

    Straffad blef jag för min villa,
    För min dårskap och dess flärd --
    O, jag hade handlat illa
    Och var icke bättre värd!
    Ödet mig för rätta ställde
    Och ett sådant utslag fällde:

    Himmelen dig bjöd att fara
    Öfver stoftets trånga verld,
    Och i ödmjukhet förklara
    Sångens gudom på din färd;
    Men din skapare der ofvan
    Har du glömt, som gett dig gåfvan.

    Derför skall du rastlöst ila
    Öfver hela verldens rund,
    Dag och natt förutan hvila
    Klagande i hvarje lund,
    Så i Södern, som i Norden,
    Näktergal benämnd på jorden.

    Evigt skall du dock ej tona,
    Ty en Jungfru, skär och ren,
    Skall i sångens verld försona
    Hvad du brutit har. Och se'n
    Får du dig förklarad svinga
    Dit, der englaharpor klinga.

    Sagd var domen. Och allt sedan
    Jag som liten fågel far
    Sorgligt klagande, emedan
    Minnet af hvad förr jag var
    Hvilar tungt uppå mitt hjerta --
    Derför denna bittra smärta.

    Men förlossningstimman stundar
    Efter många tusen år:
    Snart skall jag från jordens lunder
    Flytta till en evig vår
    Och ej mer med smärta tona --
    Jenny Lind skall allt försona".

    Så, o ädla sångarinna,
    Näktergalen sjöng för mig;
    Och jag lofvade att bringa
    Sagans enkla ord åt dig.
    Göm dem, _honom_ till ett minne
    I ditt varma sångarsinne!



Liljan och Fjärilen.

(Blekings-folkvisa.)


    Der stod en fager lilja
    Allt uti grönan lund
    Och blickade mot solen
    Den arla morgonstund;
    Hon gladde sig åt lifvet
    I snöhvit blomsterskrud,
    Och var i daggjuveler
    Så smyckad, som en brud.

    En fjäril flög att gillja
    Densamma morgonstund,
    Kom så till fager lilja
    Allt i den gröna lund;
    Af hennes fägring tjusad
    Han föll i stoftet ner
    Och sade till den sköna:
    "Ack, hör den bön jag ber!

    "Låt mig med dig få lefva,
    Du hulda, väna vif!
    Jag skänker dig mitt hjerta,
    Min kärlek, och mitt lif,
    När andra fjärlar svärma
    I yra blommors lag,
    Skall jag invid din sida
    Förnöja dig hvar dag.

    "Ditt anspråkslösa väsen,
    Din oskuldsfulla själ
    Har fängslat håg och sinne!
    Jag svär att bli din träl,
    Och dig för evigt älska
    I glädje, lust och nöd,
    Så länge som jag andas,
    Intill min bleka död!"

    Och späda liljan trodde
    Den sockersöta skalk,
    Och öppnade för honom
    Sin ljufva honungskalk;
    Han flög deri berusad,
    Och lifvets balsam sög,
    Men till en ros i dalen
    Han straxt från henne flög.

    Den arma liljan sörjde
    Sin fjäril bitterlig,
    Och fällde många tårar
    Uppå sin lefnadsstig.
    Hon före middagsstunden
    Stod blek, och sorgligt log;
    Då kom en vänlig dufva.
    Och henne med sig tog.

    Men fjärilen, som listigt
    Från liljan flög sin kos,
    Och tänkte glädje finna
    I kalken hos sin ros,
    Han fann sig grymt bedragen;
    Ty bladen föllo ner,
    Och endast hvassa törnen
    I stället han nu ser. --

    Den liljan var en flicka,
    Som i sin oskuld log;
    Och fjäriln var en gosse,
    Som henne grymt bedrog;
    Och dufvan, det var döden
    Som kysste flickans mund.
    Och hennes ande sände
    I englarnes förbund.

    Men rosen var en enka
    Rik uppå gods och guld,
    Som nu den gossen plågar
    Allt för sin otro skuld.
    Han smärtans törne känner,
    Och äger ingen ro --
    Så händer det med alla,
    Som bryta _ed_ och _tro_.



Den Fattiges Rikedom.


    En morgonstund, när solen sken
         På löfvad gren,
    Och orren flög i topp,
    Stod Blenda uti skogen grön,
         En lilja skön,
    Nyss vecklad ur sin knopp.

    Allt var så herrligt, ljuft och friskt,
         På björkens qvist
    Sjöng siskan för sin vän,
    Och trasten slog i lummig gran,
         Mot blånad ban
    Flög lärkan gladligen.

    Men Blenda stod i sorg försänkt,
         Så tåredränkt
    Som ros i qvällens stund;
    Ur bröstet mången suck sig smög,
         Som vingad flög
    Till himlens stjernerund.

    Ack stackars Blenda hon var kär,
         Och kärlek är
    Ibland förunderlig,
    Den kännes samma ögonblick,
         I vexladt skick.
    Båd' glad och sorgelig.

    Hon älskade ung Olof ömt,
         Och hade drömt
    I natt en dröm, så grann;
    Han henne älskade igen,
         Dock icke än
    De sagt det för hvarann.

    Ett hinder mellan dem det var,
         Ty Blendas far
    Fått guldet på sin lott,
    Men Olof egde ingenting
         På jordens ring,
    Mer än en hydda blott.

    Hon ville gerna dela den
         Med hjertats vän,
    En ren omöjlighet!
    Ty hennes far, med gods och gård,
         Var sträng och hård.
    Och derför nu hon gret.

    Men bäst hon gret, smög Olof fram
         Bak ekens stam,
    Der han sig hade gömt;
    Kring hennes midja, blyg och varm,
         Han slöt sin arm.
    Alldeles som han drömt.

    Han sade ej ett enda ord,
         Men genast gjord
    Var hjertats bigt likväl,
    Två smultron stötte en sekund
         På perlegrund,
    Och själ försjönk i själ.

    Hvad denna stund var gudaskön!
         På englars bön
    En salighet den göt
    I tvenne oskuldsfulla bröst.
         Som utan röst
    Ett himmelrike njöt.

    Hur kort blef icke glädjen dock,
         En fjäderflock
    Den flög i blinken bort;
    Ty Blendas far var stadd på jagt
         I samma trakt,
    Och kom mot dem helt fort.

    Att få sin Olof Blenda bad,
         Men gubben qvad:
    "Är du förryckt, mitt barn,
    Du skall dig ha en mäktig man,
         Som lysa kan,
    Och ej ett fattigt skarn.

    Ung Olof blef helt lingonröd,
         Hans blod det sjöd
    Så hett i modfull barm;
    Det lade sig dock hastigt nog,
         Och nu med fog
    Han svarte utan harm.

    "Nyss var jag arm, nu är jag rik,
         En konung lik,
    Ty Blendas hjerta är
    En grufva, utaf kärlek full,
         Och mer än gull
    Den skatten är mig kär."

    "Jag äfven tvenne händer har,
         Som alla dar
    Jag flitigt bruka plär,
    Dertill ett sinne, friskt och gladt,
         En dyrbar skatt
    Och rikedom det är."

    Den gamle åt det talet log,
         En suck han drog
    Och sade: "Svärmare!
    Vill flickan ha en narr, får gå,
         Men hör nu på:
    Jag vill er aldrig se!"

    Med dessa ord han vände sig
         Till skogens stig
    Och vred mot hemmet dref.
    Till lilla hyddan Blenda gick
         Med glädjeblick,
    Och Olofs maka blef.

    Nu nöjda med sin ringa lott
         De lefva godt
    Och sjunga der med fröjd.
    Men Blendas fader lider nöd
         Bland öfverflöd,
    Ty han är aldrig nöjd.



Ung Erik och skön Karin.


    Ung Erik mötte Karin sin
    På skogens ödestig
    Och sade: "Vill du blifva min,
    Så skall jag älska dig
    Som maka uti nöd och lust
    Allt intill lifvets sista pust."

    Skön Karin rodnade och log
    Och svarade: "Välan --
    Jag älskar dig, det vet du nog,
    Så ömt som älskas kan;
    Men om du skulle svika mig
    Den högste Guden löne dig."

    "Förr skola stjernor falla ner
    Som perlor till vår jord,
    Än jag dig nån'sin öfverger --
    Gud hörer mina ord
    Och straffe mig till evig tid
    Om jag ej trofast blir dervid."

    Så talte Erik ömt, och slöt
    Skön Karin till sin barm
    Och från dess rosenläppar njöt
    En kyss så lång och varm.
    Ack, sälla voro begge två...
    Till julen skulle bröllop stå.

    Ur Eriks famn sig Karin slet
    Och hem mot hyddan lopp;
    På munnen brände kyssen het,
    Och pulsen i galopp
    Väl hundra slag i hjertat slog
    För hvarje vingadt steg hon tog.

    Dock mera lugn hon blef, när som
    Hon allt för modern sagt
    Och denna med ett _men_ och _om_
    Sitt bifall dertill lagt,
    Samt äfven några varnings-ord
    Hur falskheten är stor på jord.

    Att Erik ej otrogen var
    Det visste Karin väl,
    Och derför alla söcknedar
    Med lifvad håg och själ
    Hon snällt frän rock till väfstol gick,
    Att allt till julen ha i skick.

    När veckan ändtligt var förbi
    Och söndagssolen sken,
    Flög hon så glädtigt som ett bi
    Till täppans åker-ren
    Och blommor plockade i hast
    Och band en färgrik blomsterqvast.

    Med denna på sin psalmbok gick
    Hon sedan till Guds hus,
    Och säkert var, att Erik fick
    Den innan solens ljus
    Hann sjunka bakom bergen ner,
    Och han fick kanske ändå mer.

    Så flydde månader och dar;
    Snart sommarn vek sin kos,
    Och hösten kom och Karin var
    Nu mer den enda ros
    Som blommade i lundens snår
    Så yppigt som en blomrik vår.

    En söndag satt hon hemma sjelf
    I ljufva drömmar säll
    Och speglade sig i den elf,
    Som rann förbi dess tjäll;
    Hon satt der än när modern kom
    Helt rörd från Herrans helgedom.

    "Min dotter", sade modern ömt,
    "Jag sorger till dig bär:
    Ung Erik hafver dig förglömt,
    Han har en annan kär.
    Det lystes första gång i dag --
    Att det är sannt försäkrar jag."

    Med tårad blick och bleknad kind
    Steg Karin hastigt opp.
    Och, lätt som skogens unga hind,
    Hon tog ett rysligt hopp
    Djupt ner i elfvens kalla våg,
    Der hon likt vattenliljan låg.

           *     *     *

    Om trenne veckor Erik for
    Till kyrkan med sin brud
    Och inför altarrunden svor
    Vid alla verldars Gud
    Att henne uti lust och nöd
    Med trohet älska till sin död.

    Ur templet bröllops-skaran skred
    Med fröjdefull musik
    Allt efter ortens bruk och sed,
    Men mötte der ett _lik_
    Vid kyrkogårdens gröna port --
    Det bars till grafvens stilla ort.

    "Hvem är den döda, som man bär?"
    Ung Erik sporde nu.
    "Du säkert henne minnas lär:
    Skön Karin är det ju,
    Som döden i förtviflan fann."
    Så svarade en gammal man.

    Blek såsom döden till att se
    Och mörk som stjernlös natt,
    Med hemska ögon stirrande,
    Hof Erik upp ett skratt
    Så vildt som ufvens hesa skrän.
    Och lopp från bröllopsskaran hän.

    Nu irrar han båd' natt och dag
    I vanvett bygden kring
    Med dystert vridna anletsdrag.
    Ej ro på jordens ring
    Han får i sina lefnads dar,
    Ty falskt han kärlek svurit har.

    Men djupt i jordens hulda sköt
    Skön Karin njuter ro,
    Och sofver der en sömn så söt
    I grafvens lugna bo --
    Och dit går mången ömsint mö
    Att tårar fälla, blommor strö.



Ett lyckligt ögonblick.


    Det var en vacker Juninatt
    Som jag vid Blendas sida satt,
    Och hennes mjella hand så fin
    Låg darrande i min.

    Allt var så tyst, blott då och då
    Vi hörde tvenne dufvor små,
    Som hviskade i lindens bo
    Om kärlek, hopp och tro.

    "Ack, Blenda!" sad' jag, "i mitt bröst
    Der hviskar samma ljufva röst,
    Låt oss tillsammans lefva så
    Som dessa dufvor små."

    Hon gaf mig ej ett ord till svar;
    Men från dess blåa ögonpar
    Fick jag en vänlig bifallsnick --
    Ett lyckligt ögonblick!



Till Blenda.


    Du fagraste bland tärnor,
    Du vänehulda mö,
    Min lilja i det gröna,
    Min ros bland vinterns snö,
    Med dig hur ljuft att lefva,
    Hur sällt en gång att dö
    Och hän på toner sväfva
    Till salighetens ö!

    Den brud jag länge älskat,
    I dig jag funnit har,
    Ty innan jag dig kände,
    Mitt ideal du var.
    Som nu -- i drömmen ofta
    Du hvilat på min arm;
    Som nu -- jag många gånger
    Har tryckt dig till min barm.

    Den känsla, som låg domnad
    På djupet af mitt bröst,
    Fick lif af dina kyssar
    Och värma af din röst.
    Hvad skönt jag sedan diktat,
    Hvad ädelt som jag tänkt,
    Det har ditt rena hjerta
    Åt mina uttryck skänkt.

    Och derför, hulda Blenda,
    I både ve och väl
    Jag skall dig troget älska
    Af all min håg och själ.
    Med dig hur ljuft att lefva,
    Hur sällt en gång att dö,
    Och hän på toner sväfva
    Till salighetens ö!



Du är mig när.


    Fast jag är här, och du är der,
    Så tro ej att du fjerrran är,
    Ty öfverallt uppå min stig
    Jag ser och hör blott dig.

    I vårens prakt, i solens ljus,
    I vindens spel och bäckens brus,
    Ja i allt skönt naturen ter,
    Blott dig jag hör och ser.

    I hvarje tanke, hvarje dröm,
    I hvarje känsla, mild och öm,
    I allt jag tänker eller gör,
    Blott dig jag ser och hör.

    Det gifs i himmel och på jord
    Ej bild, ej föremål, ej ord,
    Som skulle kunna hindra mig
    Att se och höra dig.

    Som tvenne droppar, fällda i
    En liljekalk, en perla bli;
    Så våra väsen äro ett
    I både ljuft och ledt.

    Tro derför ej du fjerran är,
    Fast jag är här och du är der,
    Ty hvart min färd i verlden bär,
    Du är och blir mig när.



Vid hennes graf.


    Engel i det fjerran höga,
    Som en stund emot mig log,
    Inga tårar vill jag fälla
    Vid din graf -- jag gråtit nog --
    Men för verlden vill jag sjunga.
    Hur du _lefde_, hur du _dog_.

    Blyg som vårens första sippa,
    Mild som nyfödd ros i lund,
    Ren som svanen, när han badar
    Sig i hafvets djupblå grund,
    Hälften engel, hälften qvinna
    Lefde du på jordens rund.

    Ljuft, som liten fjäril somnar
    I en doftrik rosenknopp,
    Och en harpoton förklingar,
    Dog du hän i saligt hopp,
    Och på hvita dufvovingar
    Sväfvade till himlen opp.

    Nu på rosenmoln du sitter
    Ibland ljusets sångarhär,
    Och min sångmö här på jorden
    Har också en stämma der;
    Derför sörjer jag dig icke,
    Fast du var mig hjertans kär.



Den Förskjutne.


    Misskänd af verlden,
    Föraktad och ringa,
    Har jag på färden
    I lifvet nu inga
    Som dela min smärta,
    Som känna mitt hjerta,
    Ty jag är förskjuten.

    Hånad af vänner,
    Som stulit min lycka,
    Dubbelt jag känner
    Hur smärtorna trycka;
    Så nätter som dagar
    Jag suckar och klagar,
    Ty jag är förskjuten.

    Hon, hvilkens kärlek
    Jag aldrig kan glömma,
    Lönat med smälek
    Min känsla, den ömma.
    O, qvalfulla minne,
    Du plågar mitt sinne,
    Ty jag är förskjuten.

    Bröder, jag äger
    En tröst dock i striden,
    Som rikt öfverväger
    Allt annat i tiden:
    Fast menskor mig svärtat,
    "Ty Gud ser till hjertat",
    Jag är ej förskjuten!



Den blinde sångaren.

(Visa, tillegnad H. Ohlin.)


    Det var en tid jag klagade, en tid jag sorgsen var
      För det jag icke kunde skåda verlden;
    Men nu jag tackar Herran, som af sin godhet har
      Mig gifvit sångens tröst till ljus på färden.
    Ty är det mörkt för ögat, så är det klart likväl
    På botten af mitt hjerta, på djupet af min själ,
      Der tonerna som fjärilar ljuft slumra.

    De fjärilar jag väcker, när smärtan någon gång
      Vill lägra sig utöfver själ och sinne,
    Och såsom lärkor flyga de upp uti min sång,
      Och ljust och gladt blir åter snart derinne;
    På bönens dufvovingar de fly till himmelen,
    Och följda af små englar de vända om igen
      Med tröst till hjertat, som var nyss bedröfvadt.

    Så skön ej någon tafla naturen företer,
      Hur bländande och grann hon än må vara,
    Som den jag ofta vaken i mina drömmar ser.
      När sångens svanor själen genomfara;
    En verld af rosenlunder och liljekullar full,
    Der milda Alfer leka på skyarna af gull,
      Står leende för mina slutna blickar.

    Haf tack o gode Fader i himlens ljusa sal
      För denna outsägligt dyra gåfva!
    Med foglarna i luften, med lundens näktergal
      Min röst skall städse dig af hjertat lofva.
    Haf äfven tack, du allmänhet, som skonsamt lyssnat till
    Min anspråkslösa visa, min enkla sångardrill;
      Den _blinde_ skall din godhet aldrig glömma.



Den döende Skalden.


    Jag trifs ej här nere i skuggornas dal,
    I lifvets förvillande öcken,
    Der dygden försmägtar i sorger och qval
    Och sanningen svepes i töcken.
    Ifrån denna onda och ränkfulla verld,
    Som närer inom sig blott oro och flärd,
    Jag längtar till himmelens salar.

    När lossas de fjettrande bojor och band,
    Som hålla i stoftet mig fången?
    När kommer jag till det förlofvade land,
    Som ofta jag drömt om i sången?
    När blifver det verklighet utaf mitt hopp,
    Och när får jag flytta dit opp, dit opp
    Till himmelens stjernströdda salar?

    Min ande, hvi längtar, hvi spörjer du så?
    Var stilla och tålig i striden!
    Snart skall din befrielsetimma väl slå
    Och du sväfva renad ur tiden.
    Dig kläd uti oskuldens snöhvita skrud --
    Der kommer bevingad en engel från Gud,
    Som manar till himmelens salar.



Hvi suckar du!


    Hvi suckar du, som på din bana
    Knappt första steget tagit ut?
    Var glad -- se lifvets blomsterfana
    Står leende och bjuder: njut!
    Ja, njut och drick ur nöjets källa,
    Men drick dig vis derur likväl!
    Hvad se'n i framtiden må gälla,
    Du möta kan med öppen själ.

    Hvi suckar du som stark och frodig
    Står i din fulla middagsglans?
    Träd upp mot tidens villor modig,
    Och vinn dig ärans lagerkrans!
    Vik ej, fast ondskan hotfull vinkar
    Med bleka, vridna anletsdrag!
    Den är ej man, som hugg-rädd blinkar
    För våldets tunga hammarslag.

    Hvi suckar du, som stödd mot stafven
    Af ålder krökt med krämpor går?
    Var lugn -- snart i den djupa grafven
    Du dina lemmar hvila får.
    Hvi blickar du alltjemt i gruset,
    En slaf inunder korset böjd,
    Se upp till rätta fadershuset,
    Som strålar klart i himmels höjd!

    Hvi suckar du, som har af ödet
    Fått gods och guld i öfverflöd?
    Med villigt hjerta dela brödet
    Åt nästan, som är stadd i nöd!
    Det goda, som du gör din like
    På vandringen i lifvets dal,
    Skall bli belönt i himmelrike,
    Så lyder evangelii tal.

    Hvi suckar du, som arm och ringa
    För hvarje dag bekymmer har?
    Ack, dina qval de äro ringa
    Mot Hans, som verldens synder bar.
    Arbeta träget, bedja, vaka
    Och vara tålig, from och nöjd
    Och älska, lida och försaka,
    Är summan utaf lifvets fröjd.



Gud ser till mig.


    Jag fruktar ej, hur än må gå
    Hur ringa ock min lott må blifva,
    Jag vet jag skall min utkomst få
    Af _Honom_, som blott godt kan gifva;
    Och derför går jag trygg min stig
    I denna tro: _Gud ser till mig_.

    Gud ser till mig. Det ger mig mod
    Att emot verldens villor strida.
    Jag vet att Han är vis och god,
    Och skulle jag i kampen lida,
    Så styrker, stödjer Han mig visst
    Och hjelper både först och sist.

    Gud ser till mig. Det är min tröst
    I motgångens och sorgens timma.
    Han gjuter lugn i upprördt bröst
    Och låter glädjens facklor glimma;
    Han sorgekalken vänder om,
    Blott jag är tålig, nöjd och from.

    Gud ser till mig. Det är mitt hopp;
    I alla dunkla lefnadsskiften
    Han styrer så mitt vandringslopp,
    Att jag till sist får ro i griften,
    Och evig fröjd i himmelen,
    Dit anden städse längtar hän.

    Ja, Gud mig ser. Hvad gör väl då
    Att menskor klandra och fördömma,
    De se blott hvad är utanpå,
    Men icke hjertats tysta gömma;
    Ack, såge de en gång dit ner,
    De skulle ej fordömma mer.



Nyårsbön.


    Du tidens nya genius, som svingar,
    Ur österns port på morgonrodnans vingar,
    En ljusets engel, strålande och skön,
    Tag mot mitt hjertas enkla morgonbön!

    Ser du en enka, suckande i nöd,
    Och barn, som ropa, klagande, på bröd,
    Och sjuklingar, som qvida under smärtan;
    Gjut tröstens arladagg i deras hjertan.

    Ser du en ung och oerfaren mö,
    Som hvilar kindens ros i handens snö,
    Och drömmer svärmande om dar som komma;
    Låt ingen frostvind härja hoppets blomma.

    Ser du en yngling, stadd på villoväg,
    Ett kraftigt varningsord i örat säg;
    Men ser du en för ljus och frihet strida,
    Blif då en trogen ledsven vid hans sida.

    Ser du en man, som redligt kämpar för
    Det rätta och det sanna, som sig bör,
    Låt honom icke under kampen digna,
    Hans goda engel var, hans verk välsigna.

    Träd upp, en sanningens och fridens tolk,
    Med lugn och allvar ibland nordens folk
    Och väck till handling alla dufna sinnen,
    I kraft af _nutids röst_ och fäderns minnen.

    Låt en och hvar sig känna fri och säll
    I stad och land, i hydda, slott och tjäll,
    Men, först och sist, vår gode Kung bevara
    För onda råd och smickrets falska snara.



En blick på kyrkogården.


    Hvi bäfvar man för grafvens gömma
    Hvi rädes man för hennes frid?
    Här är ju ljufligt till att drömma,
    Ej störd af verldens sorl och strid.

    Här är så tyst. -- I sommarqväll
    Ett saligt lugn på platsen rår,
    Och hägrar kring de gröna tjällen,
    Dem aftondaggen perlbesår.

    Här är så skönt! -- Som stjernor
    Bland spridda moln på fästet blå,
    Så lysmaskar i gräset glindra
    Bland korsen, som i mullen stå.

    Här är så sällt. -- I rolig hvila
    De döde sofva lugnt i fred.
    Och goda andar glade ila
    På gästbesök till jorden ned.

    Här önskar jag mitt stoft må gömmas,
    När själen flyger ur sitt bo,
    Och må det rummet gerna glömmas,
    Blott _hon_ får evig fröjd och ro.

    Men skulle någon vänlig tärna
    En blomma strö på kullens sand,
    Min ande skall från strålrik stjerna
    I drömmen trycka hennes hand.



Lifvets Engel.


    Vid Lycksalighetens Eden
    Engeln stod med draget svärd.
    Men på töckenhöljda heden,
    Af förtviflans Furier tärd,
    Menskan gick i mörka tankar
    Med ett skuldbelastadt bröst,
    Hoppet egde intet ankar,
    Minnet egde ingen tröst.

    Hvart hon skygga blicken slungar,
    Hvilken syn och hvilka ljud!
    Blixt på blixt från Fästet ljungar
    Genom molnets svarta skrud.
    Vreda åskor högljudt knalla,
    Som det vore domens dag,
    Strida hagelskurar falla
    Såsom täta hammarslag.

    Stormens starke ande ryter
    På mång tusen tungomål,
    Genom pelarskogen bryter
    Han så skarpt som slipadt stål;
    Hur han hviner, hur han tjuter,
    Rysligt är att lyssna till,
    Af förstörelse han njuter,
    Och förstöra blott han vill.

    Hafvet svallar högt och larmar
    Under fasligt skri och knot,
    Hårdt i sina kalla armar
    Vill det famna jordens klot.
    Bäckarne som floder svälla
    Med ett gräsligt dån och gny,
    Och den aldraminsta källa
    Sprutar bubblor högt i sky.

    Jorden, förr så grön och herrlig
    I den sälla Edens tid,
    Ligger, gulnad och förfärlig,
    Utan inre ro och frid;
    Ty från Skaparen i höjden
    Har förbannelsen gått ut,
    Och med glädjen, friden, fröjden
    Tyckes evigt vara slut.

    Ingen fogelchör hörs klinga
    I den dystra skogens natt.
    Sångens vänner rädde svinga,
    Jagade af ufvens skratt;
    Ormen som en masugn hväser,
    Björnen brummar der han går.
    Lejonet af mordlust jäser,
    Tigern söker menskospår.

    Ingen klarögd måne lyser,
    Ingen stjerna blickar ner,
    Lifvets källa bottenfryser,
    Rymden mörknar mer och mer.
    Ingen vänlig engel svänger
    Ljusets fackla, klar och mild,
    Himlen som en likduk hänger
    Dyster, hotande och vild.

    "O! hvad här är hemskt och öde",
    Suckar menskan djupt och tungt.
    "Vore jag ibland de döde,
    Fick jag kanske sofva lugnt;
    Döden, döden vill jag famna,
    Intet lif jag mer begär,
    Skall jag ock för evigt hamna
    Ibland mörksens andehär."

    Så i afgrundslika tankar,
    Med ett skuldbelastadt bröst,
    Och ett hopp förutan ankar
    Och ett minne utan tröst,
    Dignar menskan slutligt neder
    I en törnbevuxen dal,
    Genomträngd till alla leder
    Utaf bittra samvetsqval.

    Plötsligt flammar det kring rymden,
      Himmel, hvilken gudasyn!
    På ett rosenmoln sig svingar
      lätt en Engel ner från skyn.

    Åskan tystnar, himlen klarnar,
      solen går i öster opp,
    Och naturens hjerta klappar,
      sprittande af lif och hopp.

    Vilda stormen sig förbyter
      i en luftig vestanvind,
    Spelar gladt i trädens kronor,
      smeker fallna blommans kind.

    Hafvet ligger slätt och stilla
      som ett genomskinligt glas,
    Bäcken silfverperlor rullar,
      källans bubblor gå i kras.

    Jorden grönskar, blomsterslägten
      stå på nytt ur dvalans stoft.
    Rosor ånga, blommor fylla
      luften med sitt balsamdoft.

    Skogens sångarskara svingar
      jublande mot blånad höjd,
    Berg och dalar, fjell och lunder
      skalla utaf idel fröjd.

    Skön är verlden, ack, men skönast
      Engeln står i snöhvit glans,
    Smyckad med en purpurmantel
      och en strålrik stjernekrans.

    Såsom smycke öfver barmen
      han en strängad harpa har,
    Och till armband tvenne lyror,
      klara som ett stjernepar.

    För den minsta vindflägt harpan
      klingar ljuft en melodi,
    Och de båda lyror stämma
      in i salig harmoni.

    Mildt och leende han helsar
      jorden med en vänlig nick,
    Lyfter sedan upp mot höjden
      rörd en obeskriflig blick.

    Svanehvita handen lägger
      han på menskans bröst till slut,
    Hviskar med en himmelsk flöjtton:
     "Blicka upp och lifvet njut!"

    Menskan, nyss i qvalen domnad,
      vid förtviflans mörka ort,
    Slår sitt öga upp och vaknar
      vid det ljusa hoppets port.

    Hänryckt af den ljufva fägring,
      som sin glans kring henne spred,
    Faller hon med knäppta händer
      framför Engelns fotter ned.

    Stum hon ligger der och vågar
    Ej för Engelns blick, som lågar,
    Skåda upp mot dagens sken,
    Ljufva känslor genomfara
    Hennes själ, hon tror sig vara
    På besök i elysén.

    Barmen häfves lätt för vinden,
    Friska rosor smycka kinden,
    Skiftande i liljeskrud,
    För den hoppets eld, som bränner,
    Och den salighet, hon känner,
    Äger hon dock intet ljud.

    Äntligen hon lyfter sakta
    Blicken upp, för att betrakta
    Engeln, strålande och skön;
    Faller sedan åter neder,
    Och med rörda känslor beder
    Hjertligt denna enkla bön:

    "O! hvem är du, gudasände?
    Det är likasom jag kände
    Dig från paradisets tid,
    Denna tid, som, hur jag gråter,
    Aldrig mera kommer åter
    Med sin herrlighet och frid.

    "Der på sammetslena ängen,
    Knäppande på harposträngen,
    Sjöng du hvarje aftonstund;
    Alla fröjdades och tego,
    Blommorna på marken nego,
    Djuren nickade i lund.

    "Silfverflodens perlesusning
    Stannade i rörd förtjusning
    Vid din himlaburna sång,
    Och den lilla spegelbäcken,
    Gömd af täcka rosenhäcken,
    Glömde sina ystra språng,

    "Edens sångarfåglar logo,
    Och blott bifallsdrillar slogo
    Då och då i skogens sal.
    Vinden, hänryckt vingen sänkte
    I en blomkalk. Månen stänkte
    Perlor öfver hvarje dal.

    "Allt du visste att berusa,
    Och med sångens magt förtjusa,
    Mig dock aldramest likväl.
    När jag dina toner hörde,
    Underbara känslor rörde
    Sig på djupet af min själ.

    "Säg då, hvem du är, ty lifvet
    Blef af dig mig återgifvet
    Och en verld att lefva i.
    Jag vill tacka dig, du gode.
    Och om i min makt det stode
    Din -- ja din för evigt bli."

    Menskan så. Men Engeln svingar
    Upp på skära liljevingar,
    Och ur hennes åsyn far;
    Ljufligt dock hans stämma klingar
    Från en purpursky och bringar
    Henne dessa ord till svar:

    "Treenig, som den Gud mig sände,
    Jag till mitt andeväsen är,
    Med blott min ankomst nyss jag tände
    Nytt lif i hvad som jorden bär,
    Ty lif och fröjd i allt jag gjuter,
    Och Lifvets Engel är mitt namn.
    I Dikt, Musik och Sång jag sluter
    Trefaldigt verlden i min famn.

    "Den sanna dikten är och blifver
    En skapelse i kärlek gjord,
    Musiken ordnar den och gifver
    Förklaringsglans åt hvarje ord;
    Och sången smälter dem tillsamman,
    Hugsvalande i milda ljud.
    De äro tre, men _ett_, likt flamman
    Och väsendet hos verldars Gud.

    "Förutan dessa _tre_ en öcken
    O! menniska dig verlden blef,
    Der famlande i tviflets töcken,
    Du liksom nyss i mörker dref,
    Med qvalets ormar i ditt hjerta,
    Med afgrunds marter i din själ,
    I namnlös sorg, i namnlös smärta,
    En syndens slaf, en dödens träl.

    "Men genom dem du redan finner
    Dig säll i lifvets låga dal,
    Och genom dem du en gång hinner
    Till himlens ljusa fröjdesal.

    "Der får du tydligt se och höra
    Bland englarne i ljusets sfer,
    Hvad själens inre blick och öra
    Blott dunkelt kunnat ana här.

    "Tro icke att jag mig fördöljer,
    Fast du ej mera skådar mig;
    Ty som osynlig jemt jag följer
    Och sprider frid och fröjd till dig;
    När smärtans skuggor vilja lägra
    Sig öfver dina ögonbryn,
    Jag låter glädjens solsken hägra
    I granna färger för din syn.

    "När orgelns brus med sången svingar
    I bön och andakt upp till Gud,
    Jag frid åt qvalda hjertat bringar
    I psalmens högtidsfulla ljud;
    När glada jubelhymner skalla
    Uti naturens blomstersal,
    Du hörer mina känslor svalla
    I bäck och flod, i lund och dal.

    "Vid vaggan mina toner ömma
    Dig vyssa in i drömmen blid.
    Vid grafvens bädd de ännu strömma
    Till dig med hopp och tröst och frid.
    Ja, öfverallt bland lifvets öden
    Jag sprider idel ljus och fröjd,
    Och lyfter anden sist i döden
    Ur stoftets band till himlens höjd.

    "Ack, lär dig då att evigt älska
    _Allt ädelt, snillrikt, skönt och godt_,
    Och jag skall såsom engel gästa
    Din hydda eller ock ditt slott.
    Men först och sist se upp mot höjden
    Och tacka endast Herran Gud,
    Som nådigt skänkt dig denna fröjden,
    Ty jag är blott -- Hans _sändebud_."

    Den sista tonen dog. Nu menniskan sig böjde
    I hjertats djup inför all kärleks Gud,
    Och sedan "fallets stund" hon första gången höjde
    Sin röst till lof i sångens helga ljud.



Polacken.


    En stormig qväll, för icke längesedan,
    Satt jag på stranden invid Östersjön,
    Och såg hur böljan tumlade sig nedan
    Mot klippans fot, båd' hvit och grå och grön.
    Den klara solen hade sjunkit redan
    I vester ned bakom den gröna ön --
    Och svarta åskmoln skymde himlapellen,
    Der ingen stjerna lyste fram i qvällen.

    Men stormen lade sig. På fästets bana
    Gick månen fram uti en stjernekrans,
    Och spred sin klarhet. Som en segerfana
    Låg hafvet skimrande i strålfull glans.
    Och Elffruns stämma hördes vänligt mana
    De glada elfvorna till lek och dans.
    Strax, lydige sin herrskarinnas vilja,
    De svängde kring på bonad silfvertilja.

    Allt var så ljuft och gladt. Som i en spegel,
    Jag blickade utåt den blåa ban,
    Då blef jag varse fjerran från ett segel,
    Som flöt på ytan fram, liksom en svan;
    Framåt det sväfvade i afmätt regel
    Delfinen likt, som är vid hafvet van.
    Snart stod ett litet vingadt skepp vid randen
    Utaf den lugna, skogbeväxta stranden.

    Ur skeppet reste sig en manlig hjelte,
    Klädd som han kommit ifrån härnadståg,
    Ett svärd, till hälften draget fram ur bälte,
    Vid sidan hang och sken som sol-lyst våg.
    Men blickens vilda eld i tårar smälte
    Och sorgligt leende han kring sig såg.
    En bleknad qvinna höll han ömt i famnen
    Lik vattenliljan, gungande i hamnen.

    "Välkommen" -- sade jag -- "till svenska jorden,
    Hvem än du är och hvart du kommer från!
    En säker fristad bjudes dig i Norden
    Bland blåa fjäll och strida strömmars dån,
    Du vänskap finna skall, ej blott i orden,
    Hos mig och hvarje redlig vikings-son!
    Välkommen derför hvem du än må vara!"
    Han steg i land och hördes vänligt svara:

    "Välkommen!... Ack! det ordet ljufligt klingar
    I mina öron som en segersång,
    Och frid till stormuppfyllda hjertat bringar:
    Upprepa det, o yngling, än en gång!
    Kanske min brud, som här på armen hvilar,
    Slår ögat opp dervid, och ler och smilar.

    O, nej! O, nej! Hon slumrar lugnt och stilla,
    Som barnet i sin hulda moders famn.
    Det är forbi, hon fick sitt hjertblod spilla;
    Förgäfves nämner jag den huldas namn;
    Ty hon är död och kan ej mera svara...
    Hur det gick till, skall jag för dig förklara:

    I Södern, närmare den varma solen
    Der låg i fordna dar ett mäktigt land
    Som kallades och kallas ännu Polen
    Fast derutöfver har gått eld och brand.
    Ett fritt och hjeltemodigt folk der bodde
    Som blott på Gud och tapperheten trodde.

    Men krigets åska gick med storm kring verlden
    Och svepte himlens ljus i moln och damm.
    Allt stort och ädelt sköflades på färden,
    I Polen strök den som en stormvind fram.
    En svärm af getingar kan döda björnen,
    En svärm af vildar togo Polska Örnen.

    All frihet var förlorad på minuten;
    Polonia, mitt arma fosterland,
    Blef snart i våldets grymma armar sluten,
    Och hårdt belagdt med centnertunga band,
    Och öfver fria männers hvälfda grafvar
    Fram vandrade en mängd af sorgsna slafvar.

    För friheten, den höga, himlaburna,
    Vi kämpat se'n i många herrans år,
    Och lagrar skurit, som vid tidens urna
    Stå grönskande, hur vred än stormen går.
    I Häfdens helgedomar bör du leta,
    Om du vill våra bragders öden veta.

    Men hvad ej Häfden ännu hunnit teckna
    För dig, jag tolka skall, så godt jag kan,
    Och om af harm dervid du skulle blekna,
    Bevisar det att du ännu är man...
    Först vill jag dock på vänlig blomstertufva
    Nedlägga dig min hulda, hvita dufva.

    Nu suckar Polska folket, smidt i bojor,
    Behandladt som en nedrig röfvarhop:
    Från högaste palats till lägsta kojor
    Hörs endast jemmer, sorg och klagorop.
    Ljus, frihet, sanning, dessa gudaorden
    Har våldet bannlyst ifrån fosterjorden.

    Bort till Siberiens hemska, öde trakter
    Nu släpas den, som yrkar rätt och väl,
    Och sedan djupt i grufvans dolda schakter
    Han vandra får, en hånad lifstidsträl.
    Mång tusen själar uti qvalfull möda
    Der, under slafveriets ok, förblöda.

    Barn ryckas ifrån fäder, systrar, bröder,
    Och makar måste genast skiljas åt.
    En vink af herrskaren, -- som allt föröder --
    Och strax är det förbi. Ej hjelper gråt
    Och böner, ifrän sönderslitna hjertan;
    Tyranner endast le åt bittra smärtan.

    Hämnd! ropar derför späda barnets hjerta,
    Hämnd lågar i hvarenda ynglings bröst,
    Hämnd suckar modern under namnlös smärta,
    Hämnd fordra gångna fäders klagoröst,
    Och dubbel hämnd bor här inom mitt sinne,
    Ett sjudhett Hekla brinner jemt derinne.

    Nyss reste sig en hop af ädla männer:
    För Polens frihet reste de sig opp,
    Och såsom fosterlandets sanne vänner
    De väpnade sig i det glada hopp
    Att hämndens timma redan hade slagit
    Och verldens jätte sista steget tagit.

    Framåt! det skallade och svärden hveno
    Så skarpt som nordanvindens friska sus
    Och gyllne rustningar i månglans skeno
    Som klara stjernor i Allfadrens hus.
    Förliden natt var det i striden herrligt
    Att stå, fast blodet strömmade förfärligt.

    Vi kämpade, men för att mera lida,
    Vårt olycksmått det var ej rågadt än.
    Från striden flög jag till min flickas sida
    Att finna tröst hos henne: hjertats vän.
    Det är så ljuft sig veta älskad vara,
    För kärleken försvinner hvarje fara.

    Glad satt jag i en paradisisk villa
    Och tryckte hennes mjella, hvita hand.
    Hon log mot mig så vänligt ömt och stilla
    Som englar le i ljusets fosterland;
    Vi njöto hvad ej språket kan uttrycka
    Två kärleksdruckna själars sanna lycka.

    Det var för mycket. Plötsligt ljuda röster
    Och blanka sablar blixtra rundtomkring;
    Kosacker nio, vilddjur ifrån Öster
    Omgåfvo oss, som ulfvar i en ring.
    'I ären fångna!' hörs en stämma dundra.
    Nej! sade jag, vi tagas ej af hundra.

    Jag drog mitt goda svärd med lust och gamman
    Och raskt min flicka drog en klinga med,
    Det blef en strid. Till slut dock allesamman
    Jag nederhögg, -- som lian mäjar säd;
    Men ve! Min brud hon nedsjönk, matt och sårad,
    Utaf ett giftigt dolkstygn genombårad.

    Blek ligger hon nu här. Se dödens engel
    Har härjat hennes friska rosenkind.
    Hon liknar liljan, bruten från sin stängel
    I förtid ned af någon stormig vind.
    Blod droppar än från svandunshvita barmen
    Och sargad är den runda sköna armen.

    Hit har jag henne fört, till Svenska jorden,
    Och beder om en stilla graf deri,
    Lugn skall hon slumra i den fria norden;
    Sjelf var hon till sitt väsen stolt och fri;
    Derför skall hon ej i den jorden hvila,
    Utöfver hvilken endast slafvar ila.

    Till hemmets stränder vill jag sedan tåga
    Och kräfva blodig hämnd för älskad mö.
    För Polens frihet vill jag lifvet våga
    Och kan jag icke segra, kan jag dö.
    Friskt mod inom mitt varma bröst jag hyser
    På himlen ännu hoppets stjerna lyser."

    Så sagt. Han redde nu en graf och sänkte
    Sin bleka lilja djupt i mullen ner, --
    Hvad han dervid inom sin hjerna tänkte,
    Vet endast Gud som hjertats kamrar ser.
    Men morgonsolen klart på fästet blänkte --
    På hennes strålar kom en andehamn
    Till grafven ned och spred en himmelsk fägring,
    Svann sedan åter bort, liksom en hägring.

    Tyst främlingen till skeppet återvände,
    Se'n han med blommor sirat kullens sand;
    Det hvita seglet högt i topp han spände
    Och flög som hafvets örn mot hemmets strand.
    Till afsked dessa ord jag honom sände:
    "Strid tappert än en gång för fädrens land!...
    Det rätta, sanna, segra skall med tiden!...
    Hell dig och hell det svärd du bär i striden!"



Blekinge.


    Här fins ett landskap i vår nord,
    Som Blekinge vi kalla,
    Det alldra skönaste på jord,
    Hur prisets dom må falla.
    Tror du det ej, kom hit och se
    Hur allt i sommarns drägt syns le.

    Så långt som ögat skönja kan
    Hvad rägring prakt och under;
    Som på en tafla om hvarann
    Se kullar, dalar, lunder
    I bländande förtrollning stå
    Omfamnade af sjöar blå.

    Se dessa täcka blomsterfält,
    Der klara bäckar dansa,
    Och bokeskogens gröna tält,
    Som bergens toppar kransa.
    Der sitta fåglar på hvar gren
    Och bada sig i solens sken.

    Hör vattenfallets glada brus
    Och luftens sångarskara
    Och källans sorl och vindens sus,
    Dem qvällens ekon svara...
    Det hela är ett eden likt,
    På sång och vackra flickor rikt.



Skandinavisk Förbundssång.


    Vid ljusets helga fana
    Vi svära denna stund
    All Svea, Nore, Dana
    I broderligt förbund
    Utgöra _ett_ tillsamman
    I med- och motgångstid!
    "Den drabbe Thor med flamman",
    Som bryter edens frid!

    Vi trenne Gudar dyrka,
    Men blott i _en_ person:
    Vi tre till lif och kyrka
    Vi äro _en_ nation
    Och skola det förblifva,
    Så länge solens bloss
    Och månens silfverskifva
    Ses lysa öfver oss.

    Må verldens åskor bullra
    Helt nära då och då,
    Och "österns jätte" mullra,
    Vi frukta ej ändå,
    Ty slutna tätt tillhopa,
    En bergfast kämpakrets,
    Vi trotsa fritt Europa
    Med runesvärdets spets.

    Hör fädrens klingor slamra
    Högt jublande i Nord
    Och bergens dvergar hamra
    Sitt bifall under jord.
    För frihet, ljus och gamman
    Framät i djupa led!
    "Den drabbe Thor med flamman",
    Som bryter denna ed!



Till Svenska Bondeståndet.


    Du fordna bondehär, du landets friska kärna,
    Som gick från hus och hem att folkets frihet värna,
    Som enkel var i drägt och trofast uti ord,
    Säg, lever ej din kraft som förr i högan nord?
    Ack jo, jag hör hur än, bland våra berg och dalar,
    I stormens friska gång och flodens brus du talar
    Om mannamod och tro och hugstor kämpastrid,
    Och bragder utan tal från en försvunnen tid,
    Om männer, som med kraft sin egen bana röjde
    Och ej för annan gud än himmelens sig böjde.
    I bröder, om i arv från fordom odalmän
    I ägen i behåll en frihets gnista än,
    Som kan ge lif och mod åt edra tryckta sinnen,
    Och om I vörden än de tappre fäders minnen,
    O, läggen då strax bort allt tomt och uselt prål,
    Som tär likt rost och mal på Sveas blanka stål,
    Ja, läggen bort allt prål, allt utländskt uti seder,
    Och varen svenske män!... Min sångmö manar eder --
    Vid allt hvad heligt är, vid bergens runeskrift
    Och ekarna, som stå på murad kämpagrift,
    Vid Carlavagnens bloss, vid nordens höga minnen,
    Ja, vid allt ädelt, stort som lifvar edra sinnen --
    Till tarflighet och dygd och ädla tänkesätt.
    Vi ha' en Kung, som vill att frihet, sanning, rätt,
    Skall gälla nu som förr i höga nordanlanden;
    O träden derför fram med allvar uti anden,
    Mot mörker och förtryck, med vett och styrka strid!
    Det stundar innan kort kanske en stormig tid,
    Som fordrar mannakraft så väl i ord som handling;
    Ty skall vårt land bestå, behöfs en snar förvandling -- --
    Från Åreskutans spets till mörkblått Öresund
    Finns ingen ärlig svensk som ej af hjertans grund
    Hörs ropa: "Genast bort med allt det murkna gamla,
    Oss lyster längre ej att bland ruiner famla."
    Nu tiden inne är ett frihetstempel bygga,
    Inom hvars pelarhvalf vi kunna vandra trygga.
    Och dertill fordras främst upplysning, vett och mod;
    Ty visdom är den lots, som öfver tidens flod
    För statens skepp i hamn emellan skär och öar,
    Hur vildt än hafvet går och kastar sina sjöar...
    Upp derför, bröder! Nu med djerfva steg framåt
    På ljusets, bildningens och hoppets glada stråt!
    Mot våld och barbari, i broderlig forening,
    Må gladt vi träda fram och säga ut vår mening
    Som männer höfves! Ja, må bondens fria tal
    Sig göra gällande kring fjällar, fält och dal.
    Väl kunna än som förr, när Svea låg i bojor,
    Befriare gå fram ur låga bondekojor.



En Vinterqväll.


    Hör, hur nordanvinden susar
    Friskt omkring dig hvar du står;
    Se, hvad prakt, som sinnet tjusar,
    Hvart du än i Svitjod går;
    Och du skall ej längre prisa
    Söderns qvalmuppfyllda jord,
    Ty hvad har du väl att visa
    Mot en vinterkväll i Nord.

    Himlens runda fäste skiner
    Som kristall, en kupa, full
    Af de ädlaste rubiner
    Och det mest utsökta gull;
    Bleka äro väl dess stjärnor,
    Men de se hit ner så klart,
    Som de unga bygdens tärnor
    Se på något underbart.

    Svärmiskt drömmande och stilla
    Vandrar månen, nattens sol,
    Men hvad glans och tjusningsvilla
    Råder ej vid nordanpol!
    Norrskenet i tusen strålar
    Flammar upp vid skogens bryn.

    Och i regnbågsfärger målar
    Halva himmelen och skyn.
    Jorden, i snöhvita drägten,
    Ligger som en somnad brud,
    Medan friska nordanflägten
    Rimfrost strör i hennes skrud,
    Som likt äkta pärlor blänker
    Emot månens klara ljus;
    Skönare du dig ej tänker
    Smycken i Allfaders hus.

    På det höga fjellets kanter
    Kämpevålnader ses gå,
    Klädda rikt i briljanter,
    Silfverskägg och rockar blå;
    Tunga svärden skarpt de svinga,
    Likasom i härnadsfärd,
    Gnistor fram ur stålet springa
    Tätt som ur en smideshärd.

    Men i dalen, hvart du blickar
    Är blott lif och rörelse;
    Furuskogen står och nickar,
    Majestätlig till att se
    Här och der en koleld sprakar
    Fram ur djupa gruvschakt,
    Och ett blekrödt eldregn skakar
    Vidt omkring den hela trakt.

    Insjön, lik en silfverbrygga,
    Ligger genomskinligt klar,
    Och med sinnen, friska, trygga,
    Öfver böljans sal man far,
    Lätt som fraggbestänkta vågen
    Häfves för en östanvind,
    Fort som pilen ifrån bågen
    Löper emot värnlös hind.

    Strömmen jemt mot kölden strider,
    Blir besegrad allt ibland,
    Men han bryter dock omsider
    Sönder alla isens band,
    Och mot hafvets sköte rusar
    Oförvägen, glad och fri;
    Vattenfallet klangfullt brusar
    Som en orgel melodi.

    Ur hvart hus och koja glimmar
    Klart ett sken från spishäll,
    Gladt förflyga qvällens timmar
    Inom nordens låga tjäll;
    Gubben framför brasan qväder
    Hjeltevisor för de små,
    Gumman sig i vävstol gläder,
    Flickan lustigt spinner trå'.

    Hör, hur tunga hammarn klingar
    Som en klocka i hvar by!
    Se, hur röken lodrätt svingar
    Gnistrande mot blånad sky!
    Inom smedjan frie männer
    Smida svärd till fejd och strid;
    Hur de bita verlden känner
    Ända ifrån Odens tid.

    Allt är skönt och stort och herrligt,
    Hvad du skådar eller hör;
    Folket, modigt, fritt och ärligt,
    Ingen ovän fruktar för.
    Det är klang i strömmens toner,
    Det är kraft i nordans ord;
    Glad försmår jag Söderns zoner
    Herrligare är i Nord!



Fatta Mod.


    Det är sannt, att lifvet äger
    Många sorger och besvär,
    Men om rätt man överväger,
    Det ej någon sorg beskär,
    Som man ej i tid kan dämpa
    Genom bön och tålamod,
    Blott man vet att kraftigt kämpa,
    Blott man vet att fatta mod.

    Tro ej alla, som predika
    Om vår verlds eländighet;
    Många blott af vana skrika,
    Andra uttal pjunkighet.
    Verlden är, hvad den har varit,
    Ömsom både ond och god,
    Ingen ännu vilsefarit,
    Som har vetat fatta mod.

    Hvarför denna vecka klagan:
    "Jorden är af sorger full",
    Tag emot den gifna agan
    För din egen välfärds skull;
    Men misströsta ej i striden,
    Tro att Gud i allt är god,
    Snart är sorgens dag förliden,
    Blott du vet att fatta mod.

    Är du ung, och lifvet dansar
    Lekande framför din syn,
    Fullt af täcka blomsterkransar,
    Fallna likasom från skyn,
    Och det skulle plötsligt hända
    Att det törne blir af allt,
    Fatta mod, ty Gud kan vända
    Törnet i en blomgestalt.

    Seglar du i hoppets julle
    Uppå lyckans falska haf,
    Och din lätta farkost skulle
    Vilja gå med dig i qvaf
    På fördolda skär och bankar,
    Pejla djupet med ditt lod,
    Refva seglen, kasta ankar,
    Vet att hurtigt fatta mod.

    Faller du från ärans höjder
    Ner i intets tomma famn,
    Och de flykta, jordens fröjder,
    Som en bleknad andehamn:
    Fatta mod! -- den sol, som ilar
    Neder bakom fjellets topp,
    Endast några timmar hvilar,
    Innan hon går åter opp.

    Om din ljusa stjerna slocknar,
    Eller går i molnen ned,
    Och det rundtomkring dig tjocknar,
    Der du står på ödslig hed;
    Fatta mod! -- ej foten slinter
    På din nattomhöljda stig,
    Genom tidens labyrinther
    För ett högre väsen dig.

    Söka hvassa tungor piska
    Dig med tadlets nässelblad,
    Bry dig ej om hvad de höviska,
    Utan modig var och glad;
    Väl de kunna etter spruta
    I din lefnads varma blod,
    Men de måste skamligt sluta,
    Blott du vet att fatta mod.

    Skulle dina vänner ila
    Före dig på dödens stig,
    Stör ej deras ro och hvila
    Med en klagan sorgelig.
    Du och jag och alla andra
    Skola samma väg derann;
    Fatta mod, men icke klandra
    Hvad som icke hjelpas kan.

    Om du är så fattig vorden,
    Att du verkligt lider nöd,
    Trampa icke modlös jorden,
    För att få en beta bröd;
    Lyft din blick mot himlens salar
    Och fall ned i ödmjuk bön,
    Gräf se'n uti berg och dalar,
    Och du får en riklig lön.

    Jorden nekar ingen födan,
    Som med mod arbeta vill,
    Rikligt gifver hon i grödan
    Hvad din nödtorft hörer till;
    Sjelfva bergen kunna dägga,
    Kunna gifva märg och must,
    Om du blott med flitens slägga
    Dundrar på af hjertans lust.

    Har du under vexelrika
    Lifvet någon mö dig fäst,
    Och hon skulle vilja svika,
    När du älskar som mest,
    Fatta mod, och sucka icke,
    Som en narr, ditt kärleksqval:
    Öfverallt, varhelst vi blicke,
    Flickor fins i tusental.

    Men om du en ädel maka
    Utaf himmelen har fått,
    Modigt strid och lid och vaka,
    Att förljufva hennes lott.
    Qvinnan, Skaparns mästerstycke,
    Om hon älskvärd är och god,
    Värdig är att älskas mycke
    För sin kärleks tålamod.

    Står du ensam och förskjuten,
    Och all verlden går emot,
    Fatta mod, ty på minuten
    Tystnar ofta stormens knot;
    Tänk, fast morgonen är mulen,
    Och sin skugga kring dig drar,
    Och, fast middagen är kulen,
    Kan dock qvällen blifva klar.

    När som Engelbrekt utsträckte
    Armen mot förtryckets här,
    I mång tusen bröst han väckte
    Samma modiga begär;
    Modigt visste han att frälsa
    Svea ifrån slaveri,
    En den andra kunde helsa
    Åter såsom Svensk och fri.

    Ingen konung Wasa blifvit,
    När bland Dala-folk han stod,
    Om han hade rådlös drifvit
    Och ej vetat fatta mod.
    Modigt Carl den tolfte ställde
    Upp sin här i Narva slag,
    Ingen enda modet fällde
    Derför denna hedersdag.

    Den som modigt vill, kan timra
    Sjelf sin egen ärestod,
    Se hur hoppets stjärnor skimra
    Klart i verklighetens flod;
    Skapa sjelf sin egen lycka,
    Under måttliga begär,
    Och sin levnads afton smycka
    Med hvad Gud behagligt är.

    Derför bör du aldrig klaga
    Uppå ödets hårda lott,
    Ödet är en gammal saga,
    Gjord för barn och dårar blott;
    En och hvar kan ödet dämpa
    Genom bön och tålamod,
    Blott man vet att kraftigt kämpa
    Blott man vet att fatta mod.



Minnessång öfver Nils Månsson i Skumparp.


    Bland frie odalbönder än
    Ditt namn på ryktets vingar
    Med vördnad nämns af Svenske män,
    Och ej så fort förklingar;
    Ty ibland Dannemän du står,
    Likt eken uppå hällen,
    Som brottats många Herrans år
    Med stormarna på fjällen

    Med öppen blick du trädde fram
    Och talte, hvad du tänkte;
    Ett drag af fordna Göthers stam,
    Som ingens ära kränkte,
    Framlyste ur din ädla själ,
    Stod tecknadt på din panna;
    Din lösen var: "för Allmänt Väl,
    Det Rätta och det Sanna."

    Ej blef du fram i dagens sken
    Af andras vishet buren;
    Sjelf röjde du dig väg allen,
    Okonstlad som naturen.
    Sjelf byggde du ditt Riddarhus,
    Och kämpade i tiden
    För frihet, ära, rätt och ljus,
    Och segrade i striden.

    Det lumpna dagens pris ditt bröst
    Med vishet lugnt försmådde,
    Ej smickrets gift bemängda röst
    Ditt mannahjerta nådde.
    Så fast som klippan står i nord,
    Hur verldens åskor ljunga,
    Så fast stod du vid hvarje ord,
    Som gick ifrån din tunga.

    Väl hväste tadlets ormar kring
    Dig på din lefnadsbana;
    Men sluten i din brödraring
    Du höjde ljusets fana,
    Och ristade med djerfva drag
    I folkets bröst de orden,
    Som stå med guldskrift i vår lag:
    "Sann _Tryckfrihet_ i Norden!"

    Se här, du stolta riddarhop,
    Som yfs i dina sinnen,
    Och grundar dina frihetsrop
    På fädrens stora minnen:
    Hvad hjärtats adel verka kan
    Till fosterlandets ära,
    Det visar denna ärans man,
    Som stred för ljusets lära.

    Se här, I bröder! Lefver än
    Bland oss hans stora minne;
    Så lâtom oss som Svenske män,
    Med allvar i vårt sinne,
    Uppå den grundval, han oss lagt,
    Ett frihetstempel bygga,
    Och så med enighet och magt
    Vårt framtids-väl betrygga.



Soldaten Stång.


(Se Fryxells Berättelser ur Svenska Historien del. 4, sid 299,
samt del 6, sid. 115.)

    Du manliga, du Svenska sång
    Ljud högt som forsens larm,
    Och väck med dånet af din gång
    Friskt mod i hvarje barm!
    Flyt lätt som vattenfallets språng,
    Men stålsätt dina ord
    Och tala om Soldaten Stång,
    Förgäten snart i nord.

    Han var en stor och ståtlig man
    Med alnslångt skägg och hår;
    I blicken hjeltemodet brann,
    Liksom när åskan slår.
    Hög stod han som ett skogvext berg
    Bland Sveas krigare,
    En vanlig karl var blott en dverg
    Mot honom till att se.

    Ett dråpligt svärd han ärft af far,
    Blankt som en solskens-dag;
    Detsamma först hans stamfar bar
    Uti Bråvalla slag.
    Skarpt var det som ett vinterny
    Och lyste likaså,
    Som strålen af en ljungeldssky
    På himlarunden blå.

    Så rustad för sin ärfda tro
    Och för "kong Gösta", gick
    Han som helt ung ur hyddans bo
    Med trottsig min och blick.
    Förutan sköld och hjelm han drog
    I striden med besked,
    Och med sin blotta handkraft slog
    Rätt mången kämpe ned.

    Men blef det hett i härnadsfärd,
    Drog han sin tröja af,
    Och svängde se'n sitt goda svärd
    Som en förtrollad staf.
    Der haglade tätt om hvarann
    Stridt tunga slag på slag;
    Han nidhögg fem och sjutti man
    Vid Stangebro en dag.

    Så hurtig knekt bar intet land
    I verlden förr väl sett:
    Tretusen man med egen hand
    I krig han döden gett.
    Och tiotusen Ryssar jemt --
    Ett rätt ansenligt tal
    Han med sin bistra uppsyn skrämt
    På flykt åt skog och dal.

    Från far till son en sägen har
    I Ryssland gått alltse'n
    Om denna kämpe, som dem var
    Till fasa, skräck och mehn.
    När nordanvindens friska fläkt
    Förbyts i storm och gny,
    Tro de det är hans andedräkt
    Och korsa sig och fly.

    Dock icke blott i stridens larm
    Han fäktade så käckt;
    Ty, för det rätta ständigt varm,
    I fred han oförskräckt
    Sin mening öppet sade ut
    Mot svek och barbari,
    Och var från början intill slut
    Till själen svensk och fri.

    Ännu i ålderns sena dar,
    Se'n hjessan blivit grå,
    Den allra skönsta man han var,
    Der han på post sågs stå
    I Stockholms slott vid Kungens dörr
    Ett lefvande bevis,
    Att nordens hjelteslägt var förr
    Båd' ädel, stark och vis.

    Ty ofta, säger "krönikan",
    Sågs Gustav Adolf stå
    Vid sidan utav denne man
    Och lyssnade uppå
    Hans tal om flydda lefnadsår,
    Om bragdrik kämpastrid;
    Och högt, som stormig bölja slår,
    Slog Kungens bröst dervid.

    När sist han somnade utaf
    Och gick till annan verld,
    I testamente han då gaf
    Åt Konungen sitt svärd,
    Som tacksamt äreskänken tog
    Till lidandets försvar...
    Hur han det se'n i striden drog,
    Det vet nu en och hvar.

    Du krigare, som nu så spänd
    Bland buller gny och bång,
    Går styf och stolt med svärd vid länd,
    Lär af Soldaten Stång
    Att slåss för kung och fosterland,
    När pligten manar dig
    Att tåga ut med svärd i hand
    På östanfärd i krig!



Äreskänken.


    Lyft hatten af för gubben der
    Med ålderns snö i håret!
    Ett svärd han vid sin sida bär,
    Fast han är bra till åren.
    Han dragit det med hjertans lust,
    Och stått med mod och ära
    I mången blodig fejd och dust
    För fosterlandet kära.

    Det svärdet är hans allt, men tänk,
    För guld han ej det släpper,
    Ty som en kunglig äreskänk
    Han det vid länden knäpper;
    Dess bragders mängd med liflig blick
    Han täljer, glad till sinnes.
    Hur det gick till, när han det fick,
    Min sångmö noga minnes.

    Vid tredje Gustafs sida stod
    Han stolt vid Walkiala,
    Och utan bössa eller lod
    Han sjöng sin krigarskala.
    Med blotta svärdet fram han drog
    Mot fiendernas leder,
    Och såsom löf i gulnad skog
    Han männer fällde neder.

    Väl femtio och fler ändå
    Han mejade med svärdet,
    Som mogna ax och vissna strå
    Ses falla uppå gärdet.
    Så föllo Ryssar, der han gick
    Och många sågos springa
    För blotta elden af hans blick
    Och suset af hans klinga.

    Det icke första gången var
    Som skäggig Ryss fick falla
    För Sveriges bästa tvillingpar,
    Dem jern och stål vi kalla;
    Men ej se'n många Herrans dar
    Han blödt för sådan glafven,
    De flesta trodde att det var
    Kung Carl, som gått ur grafven.

    Alltsedan hedendomens tid
    I hela Svea rike
    Man knappt i någon enda strid
    Sett denne kämpens like,
    Ty Thore Storm, så heter han,
    Var i de unga åren
    En jättelik och ståtlig man,
    Och lefnadsfrisk som våren.

    Vid stridens slut Kung Gustaf tog
    Den tappre varmt i näfven,
    Och sade högt, i det han log
    Och drog sin klinga äfven:
    "Tag, käcke stridskamrat, mitt svärd
    Till minne utaf striden,
    Du är den äreskänken värd!
    Mer skall du få med tiden."

    Med vördnad Storm nu svärdet tog;
    I fiendens leder
    Han dragit det med hjelte fog
    Och bär det än med heder;
    Men något mera för sitt mod --
    Och det gör honom lika --
    Han aldrig fått, den kämpe god,
    Ty äfven kungsord svika.

    Lyft därför hatten af min vän
    För silfverhårig gubbe,
    Du ser ej många slika män,
    Ty, som en kärnfrisk stubbe,
    Han nu bland idel småskog står
    I Svears krigartempel.
    O, yngling, när i strid du går,
    Följ gamle Storms exempel.



Sångaren.


    Med harpan i handen jag börjar min färd
    Och finner på vandringen hela Guds verld
    Så innerligt rolig och fager.
    Allt herrligt och stort förtjusar min syn
    Från molnet, som seglar deruppe i skyn,
    Till sippan i solljusets dager.

    Vid framtida minnen, ruiner och grus,
    Vid ståtliga borgar och halmtäckta hus
    Min klangfulla harpa jag strängar,
    Ej sorgligt som klagande fågeln i bur,
    Nej, glädtigt som fjäriln i Herrans natur
    Far fram öfver blommande ängar.

    Helst dröjer jag dock uti skogarnes sus;
    Mig gläder de larmande flodernas brus
    Och vinden, som spelar i träden;
    Mig gläder de ljungande åskans skräll
    Och lundernas löfrika grottor och tjäll
    Och fåglarnas himmelska qväden.

    Mig gläder de speglande sjöarnes glans
    Och böljornas sorgfria, lekande dans
    Och dimmornas praktfulla hägring;
    Mig gläder de sorlande bäckarnes gny
    Och liljornas skära, försmäktande hy
    Och rosornas glödande fägring.

    Mig gläder de lifliga hjordarnes språng
    Och herdarnes enkla, okonstlade sång
    Och älvornas ringdans i parken;
    Mig gläder de landtliga tärnornas fröjd
    Och oskuldens lekar i dal och på höjd
    Och vilddjurens frihet i marken.

    Så vill jag då sjunga -- dig öppna mitt bröst --
    Om allt, som mig gläder, med jublande röst
    Och prisa Gud Fader, som gifvit
    Mig sångens förmåga i stället för gull,
    Ty silfver och gull är ej annat än mull,
    Så står det i bibeln ju skrifvet.



Arbetarens Sång.


    Väl somliga sucka och klaga sin tid
    För stenar och träd uppå marken,
    Men jag tycker lifvet är glädje och frid,
    Mot mig ler hvar blomma i parken;
    Och därför så sjunger jag gladt alla dar,
    Har kläder och föda -- ingen mer har uppå marken.

    Förrän solen går opp, jag vid arbetet är,
    En lätting är sämre än djuren.
    Min börda, fast tung, jag med tålamod bär,
    Och gläds åt den fria naturen;
    Och derför så sjunger jag gladt alla dar,
    Har kläder och föda -- ingen mer har.

    När svetten den lackar från panna och kind
    Och solen i "synen" mig bränner,
    Då helsar jag glädtigt den svalkande vind,
    Och frisk omkring hjertat mig känner;
    Och därför så sjunger jag gladt alla dar,
    Har kläder och föda -- ingen mer har.

    Glad blickar jag ut de odlade fält,
    Och ser på den vexande gröda,
    Och tackar vår Herre, som så har beställt,
    Att tusenfallt lönas min möda.
    Och derför så sjunger jag gladt alla dar,
    Har kläder och föda -- ingen mer har.

    När aftonen kommer, så går jag förnöjd
    Mot trefliga hyddan tillbaka;
    Der möts jag i dörren med glädje och fröjd
    Af barn och kärälskelig maka,
    Och därför så sjunger jag gladt alla dar,
    Har kläder och foda -- ingen mer har.



Den gamle knekten.


    "Friskt mod, framåt, min fot, gå på,
    Håll takten nu som förr,
    Till höger vänd! Hurrah... se så
    Träd inom bondens dörr!

    Guds frid, båd' far och mor! I qväll
    En gammal krigsman ber
    Om hvila i ert lugna tjäll --
    Jag orkar knappast mer."

    "Sitt ned, min vän! Du är väl matt?
    Lyft påsen från din rygg --
    Du skall få ligga här i natt
    Och sova lugn och trygg!"

    "Stor tack! Visst är jag trött och tung,
    Se'n hjessan blifvit grå...
    Förr var jag liflig, rask och ung,
    Helt annat var det då.

    Som pilt jag afsked bjöd åt mot
    Och tog mitt svärd i hand;
    Vid Gud jag utan tvekan stor
    Att tjena kung och land.

    I ledet stod jag stolt och grann
    Och skyldrade gevär;
    Mitt gamla tempo än jag kan --
    Se det gick till så här...

    Men ej ett svärd till lek jag bar,
    Som krigaren gör nu,
    Ty utan skryt jag varit har
    Och stridt i slagen sju.

    I Finland miste jag ett ben --
    Nu har jag ett af träd.
    En kula kom, som pep och hven,
    Och vips så strök det med.

    På knä jag fäktade ändå
    Ha, det gick lustigt nog...
    Der föllo ryssar ned som strå
    Och löf i gulnad skog.

    Vid Leipzig fick jag femton sår,
    Som blöda än ibland --
    0, det är tungt vid sjutti år
    Att gå med staf i hand!

    Men ännu tyngre är den lott
    Att lida nöd och brist
    Och skörda hån och smälek blott
    Af verlden först och sist.

    Dock ingen klagan, arma bröst!
    Snart har du kämpat ut --
    Det lider emot livets höst:
    Den långa dag tar slut."

    Så sjunger gammal knekt och går.
    Från dörr till dörr och ber
    Om bröd, till dess han sist af sår
    Och hunger dignar ner.

    O, fosterland, din son han var,
    För dig han stridt och blödt --
    Ett ansvar stort hos Gud du har:
    Af brist på _vård_ han dött.



Vallgossen.


    Må andra klandra lyckan sin
    Och på sitt öde klaga,
    Jag är förnöjd med lotten min
    Lyss till min lefnads saga!
    Med getter, bockar, får och lamm
    Jag stryker som en stormvind fram
                 I skogen.

    Jag gläder mig åt Guds natur
    Och friskt min visa trallar.
    Men stundom blåser jag i lur
    Att det i bergen skallar,
    Och brådskande med fasligt gny
    Strax alla markens rovdjur fly
                 I skogen.

    När som jag matt och törstig är,
    Så godt är källans vatten,
    Och blir jag hungrig, mogna bär
    Jag plockar uti hatten
    Och äter se'n af denna rätt
    Och litet bröd mig nöjd och mätt
                I skogen.

    Nog vet jag hvarje fågelbo,
    Hur högt de än må bygga,
    Men aldrig stör jag deras ro:
    För mig de leva trygga
    Och sjunga hela dagen lång
    Om tidens fröjdefulla gång
                I skogen.

    Vid middag solens heta brand
    Min hjord i skuggan svalkas,
    Men på den täcka flodens strand
    Jag leker då och skalkas,
    Och bygger qvarnar i hvar bäck
    Och hus i hvarje löfrik häck
                I skogen.

    När himlen blifver mörk och grå
    Och vreda åskor knalla,
    Och blixtar efter trollen slå
    Och strida skurar svalla,
    Då läser jag blott fader vår,
    Och sedan trygg min bana går
                I skogen.

    Sist när som solen sjunker ner,
    Jag driver hjorden samman,
    Och under sång mig hem beger
    Med hjärtlig fröjd och gamman;
    Små blommor bär jag äfven hem
    Till henne -- tyst, jag vet väl hvem
                I skogen.

    Så går min tid med lustig fart
    Förutan sorg och oro,
    Och stor och stark jag blifver snart;
    Ack, om jag nu det vore,
    Jag byggde mig ett litet hus
    Bland björkarna vid bäckens sus
                I skogen.

    En hydda för min trogna vän,
    Som dela vill min lefnad,
    Jag önskar mig -- nog får jag den!
    Se'n har jag ro och trefnad,
    Och bryr mig ej om någonting
    På hela vida jordens ring
                I skogen.



Tiggaregossen.


    Jag stackare lille får vandra omkring
    Och svälta och frysa och tigga;
    Jag har ingen glädje på jordenes ring;
    Hvar natt jag på golfvet får ligga;
    Dock somnar jag lugn och lugn jag uppstår,
    Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_

    Min fader han vill icke kännas vid mig,
    Min moder allredan är döden;
    Ej någon i verlden sig vårdar om mig,
    Ej någon mig hjelper och stöder;
    Dock vandrar jag trygg; hvarthän som jag går,
    Ty ofta jag läser mitt: _Fader vår!_

    Ack, lycklig är sparfven, som äger ett bo,
    Som äger en vän och en maka;
    När aftonen kommer, så kan han få ro --
    Men jag får i stället då vaka,
    Och bedja och klaga förrän husrum jag får,
    Dock ofta jag läser mitt: _Fader vår!_

    Så tungt är att leva i nöd och i tvång,
    Till stöd ha blott tiggarestafven;
    Dock hoppas jag lifvet väl slutas en gång,
    Jag derföre längtar till grafven;
    Ty ljufvelig slummer och hvila jag får
    I grafven, när sist jag har läst _Fader vår!_



Herdinnan.


    Tiden ståndar aldrig still,
    Timmarna som svalor fara.
    Sörja må hvem helst som vill,
    Jag vill glad och lustig vara.
    Fåglar, blommor och träd
    Glädjas och fröjdas med --
    Hvi skulle jag sucka och klaga?

    Trasten sjunger gladeligen
    I naturens stora kyrka:
    Han, som jag, väl har en vän
    Att i ro och tysthet dyrka.
    Dufvan kuttrar på qvist,
    Källan porlar så friskt
    Och bäcken hörs susa i dalen.

    Lilla lärkan ljufligt slår
    Högt i rymdens blåa salar,
    Hennes sång jag väl förstår:
    Hvarje ton till hjärtat talar.
    Tjädern spelar i topp,
    Orren leker... Hopp, hopp!
    Se ärlorna trippa på ängen.

    Göken gal i löfrik ek,
    Mygg och bi i stora flockar
    Svärma lustigt om i lek,
    Skatan skrattar, anden lockar
    Sina käresta små
    Ut bland böljorna blå,
    Der snöhvita svanorna segla.

    Öfverallt är frid och fröjd:
    Endast muntra, glada väsen
    Sväfva kring från dal till höjd
    Ibland blommorna och gräsen --
    Ingen klagande röst,
    Intet suckande bröst
    Mitt öra förnimmer i skogen.

    Sorla lifligt, muntra bäck!
    Källa, porla friskt i dalen!
    Dofta rikligt, rosenhäck!
    Duva, kuttra ömt i alen!
    Min älskling kommer snart,
    Kysser mig -- det är klart --
    Och se'n står vårt bröllop till hösten.



Sjömansflickan.


    Med våta ögon ser jag på böljorna de blå
    Som hotande och villda mot klippeväggen slå,
            Ty långt i fjerran är
            Den som jag håller kär.
    Men jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

    "Till hösten är jag åter hos dig mitt unga vif",
    Så sade han, och slöt mig förtroligt till sitt lif,
            Men dagarna de gå
            Och böljorna de slå
    Och intet kommer vännen hur än jag vänta må.

    Emellan oss är skog och sjö och äfven berg och dal,
    Emellan oss är frid och fröjd och äfven sorg och qval;
            Ty långt i fjerran är
            Den som jag håller kär
    Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

    Jag suckar och jag klagar jag tåras och jag ber
    Och spejande som falken utefter hafvet ser.
            Och dagarna de gå
            Och liljorna de slå
    Men intet kommer vännen hur än jag vänta må.

    Ack, om jag hade vingar som fågeln högt i sky,
    I denna qväll jag skulle till andra länder fly,
            Ty långt i fjerran är
            Den som jag håller kär
    Och jag, hans bleka lilja, på stranden väntar här.

    Ja länge har jag väntat, nu är min enda tröst
    Att när ej hjertat mera kan klappa i mitt bröst,
            Och inga dagar gå
            Och inga böljor slå
    Så får jag råka vännen i himmelen den blå.



Barnhus-Barnet.


    Sjung, arma hjerta, sjung!
    Med stämma, späd och ung
    Din sorgsna lefnads-gång
    Uti en enkel sång.

    Vid ingen moders bröst
    Kan jag få hemta tröst,
    Och slumra, blott en stund,
    En enda ljuflig blund.

    Vid ingen faders hand
    Jag vandra får ibland,
    Att hemta kraft och stöd
    Mot oförrätt och nöd.

    Med inga syskon små
    Får jag i lunden gå,
    Och svärma om i lek
    Vid lätta vindars smek.

    Jag vet ej far och mor,
    Ej syster eller bror;
    Och hur jag grubbla må,
    Jag vet det ej ändå.

    Likt fågeln inom bur,
    Som skådar Guds natur,
    Men den ej njuta får;
    Så ock min tid förgår.

    Inom den trånga cell,
    Från morgon intill qväll,
    Försmäktar jag hvar dag,
    Blir lidande och svag.

    Jag tänker ofta så:
    Hvi såg jag lifvet då,
    Ej någon menska vill
    Mitt hjerta höra till?

    Hvart djur, på marken är,
    Det vård och omsorg bär
    Om sina ungars hop,
    Och känns vid deras rop.

    Men menskan ensam blott
    Åt ödets grymma lott
    Kan lemna sina små;
    Hur skall jag det förstå?

    Uti en farlig verld,
    Bland dårskap, synd och flärd,
    Och laster och begär,
    Jag ensam lämnad är.

    Ty icke far och mor,
    Ej syster eller bror
    Jag nånsin veta får
    Hur grubblande jag går.

    Men ett jag vet och tror:
    Högt öfver molnen bor
    En Gud i Himmelen,
    Som är de spädas vän.



Spelmannen.


    Bästa lifvet under solen
    Är att vandra med fiolen
    Öfver både land och stad,
    Stråken drilla, spela, stampa,
    Takten trampa
    Städse lustelig och glad.

    Hvar jag på min vandring länder
    Är jag utaf alla känder;
    Spelar jag en "visstump" blott
    Börja genast gamla, unga
    Glädtigt sjunga,
    Alla nöjde med sin lott.

    Gnider jag en polska åter
    Som på "nya viset" låter,
    Hej och hoppsan, hvad det går!
    Gubben nickar gladt i sängen.
    Pigan, drängen
    Svänga kring i alla vrår.

    I den fattigaste koja
    Höres glada röster stoja,
    När jag stryker upp en vals.
    Barnen bli af fröjd besatta,
    Hoppa, skratta,
    Känna icke hungern alls.

    Sjelfva tiggaren, som fryser,
    Spärrar munnen upp och myser
    När jag stundom "klinkar" till.
    Liten, som i vaggan gråter,
    Slumrar åter
    Vid en ljufvelig "kadrill".

    Så i lekstugan som salen,
    Vid en majstång och på balen,
    Hvar jag stämmer min fiol,
    Glädjen far på lösa vingar,
    Jublar, svingar,
    Lärkan lik, mot dagens sol.

    Därför vill hvar fager tärna
    Ha en speleman så gerna
    Till sin enda, såta vän.
    Men jag känner deras snara;
    Hvarje fara
    Har jag lyckats undly än.



Den Liknöjde.


    Glada sång, ljud fritt i skogen,
    Att det skallar rundt omkring!
    Fast min flicka ej är trogen,
    Gör det mig dock ingenting:
    Nog det finns väl flickor flera --
    Hvad behöver jag "krusera"!
    Fastän hon var nätt och grann,
    Hoppsan, snart tar jag en an!

    Hoppsan, snart tar jag en annan!
    Om hon ock mig öfverger,
    Skjuter jag mig ej för pannan,
    Liksom det ej funnes fler.
    Flickor finns så tätt som blommor:
    En bortgår, en annan kommer.
    En till slut skall jag väl få,
    Hoppsan, fast jag mistat två!

    Fast af två jag sviken blifvit,
    kan den tredje väl bli min.
    Men om ödet så har skrivit,
    Att _hon_ också ger mig hin,
    Då jag svär att aldrig mera
    För en flicka kurtisera,
    Utan heldre all min tid
    Lefva sjelf i ro och frid!



Torparens Morgonsång.


    Ur havet stiger solen så rosenröd och blid,
    Och alla fåglar sjunga i det gröna.
    Haf tack, o milde Fader, för nattens stilla frid
    Och för den ro jag i mitt bo fått röna.
    Af sömnen styrkt jag åter med helsa, kraft och fröjd
    Mitt arbete begynner -- så hjertans glad och nöjd --
               För maka, barn och hydda.

    Jag känner mig så lycklig. Hvad det är gladt och ljuft
    Att lefva ibland skogar, berg och dalar,
    Att dricka källans vatten och andas himlens luft
    Uti naturens friska blomstersalar.
    Allt under vindens vexling gå timmarna med hast,
    Och yxa, plog och spade jag sköter utan rast
               För maka, barn och hydda.

    Hvad det är sällt att äga en egen åkerlapp
    Och derpå lägga ner sin flit och möda,
    Väl kan det stundom hända att grödan blifver knapp,
    Men aldrig har jag ännu saknat föda.
    Ty _Han_, som matar sparfven och kläder jorden grön,
    Har rikligen välsignad båd' arbete och bön
               För maka, barn och hydda.

    Se râgen står i blomma och kornet skjuter ax
    Och glada hjordar beta uppå marken
    Och bien dra ihopa till honung och till vax
    Och päronträd och apel stå i parken...
    Allt detta jag planterat så glad i håg och sinn
    Och skall, om Gud behagar, till hösten bärja in
               För maka, barn och hydda.

    O, Herre Gud i höjden, som vext och näring ger
    Ät allt, som finns på hela vida jorden,
    Till dig i dag och städse jag utaf hjärtat ber:
    Låt ymnighet och frid slå ut i Norden,
    Men skulle ovän komma och gästa Svea land,
    Låt mig i striden draga med farfars svärd i hand
               För maka barn och hydda.



Sång vid Majstången.


    Livets glädje är så kort
    Som midsommars-natten,
    Flyger som en vårvind bort
    Öfver land och vatten.

    Låt oss derfor njuta den,
    Medan blodet svallar!
    Älska, dansa, sjung, min vän!
    Så natur'n oss kallar.

    Skogen, klädd i hoppets färg,
    För ditt öga lyser.
    Solen drömmer bakom berg,
    Rodnar, ler och myser.

    Se, nu slår hon ögat opp,
    Likt en blygsam flicka.
    Strålande af fröjd och hopp,
    Dalens blommor nicka.

    Fjäriln svärmar, göken gal
    Med en sorgfri tunga;
    Och i rymdens blåa sal
    Tusen lärkor sjunga.

    Bäcken, sorlande och fri,
    Slingrar mellan stenar.
    Allt i fröjd och harmoni
    Sig med oss förenar.

    Söker sorgen någon gång
    Att ditt hjerta vinna,
    Fäll en tår och sjung en sång,
    Och den skall försvinna.

    Hoppsan, gosse, lustigt sväng
    Med din unga tärna!
    Låt det gå i fullan fläng --
    Flickan följer gerna.

    Som en blek och tynad ros
    För den kalla vinden,
    Flyger glädjen snart sin kos
    Lätt som snabba hinden.

    Låt oss derför njuta den,
    Medan blodet svallar!
    Älska, dansa, sjung, min vän!
    Så natur'n oss kallar.



Till Vårens första Lärka.


    Välkommen lilla lärka till min fredliga dal,
    Bygg på tufvan ditt bo,
    Ingen stör der din ro,
    Bland de leende blommornas tal.

    Med längtan har jag blickat efter dig mången gång
    I det svindlande blå,
    Men du kom ej ändå;
    Denna vintern har varit så lång.

    Sjung ut för mig din glädje både morgon och qväll,
    Och lär mig att nu
    Lefva lycklig som du
    I Naturens uppfriskande tjell.

    Strö toner omkring dig som vintern strött snö
    Och gjut i mitt bröst
    Sångens himmelska tröst,
    Ty i sång vill jag lefva och dö.

    När se'n du svingar åter utöfver land och sjö
    Låt sångarens själ
    Göra sällskap jemväl
    Till den eviga kärlekens ö.



Liten Visa.


    Aldrig nånsin jag förglömmer
    Lilla såta vännen min;
    Om jag vakar eller drömmer
    Står hon ständigt för mitt sinn.

    Vandrar jag i gröna lunder,
    Skådar jag blott öfverallt
    Bland naturens många under
    Hennes smidiga gestalt.

    Lyssnar jag till lärkans qvitter
    Eller ock på bäckens språng.
    Som af lif och glädje spritter,
    Mins jag hennes glada sång.

    Lockar skogens hulda dufva
    Makan till sitt varma bo,
    Hör jag i den stämman ljufva
    Hennes ord om evig tro.

    Susar vinden för mitt öra
    Som en salig harpoton,
    Tycker jag mig endast höra
    Henne, ty _så_ hviskar hon.

    Blickar jag i månskensqvällen
    Upp mot himlens stjernekrans,
    Ser jag der på blåa pellen
    Hennes milda ögons glans.

    Derför kan jag aldrig glömma
    Lilla såta vännen min,
    Jag må vaka eller drömma:
    Ständigt står hon för mitt sinn.



Till Henne


    Farväl -- jag får ej mer dig trycka
    Som förr intill mitt varma bröst.
    Du var min lefnads skönsta lycka,
    Du var mitt enda hopp och tröst.

    Nu får jag aldrig mer i qvällen
    Förtroligt vid din sida gå
    Ut till de kära barndomsställen,
    Att höra näktergalen slå.

    Nu får ej mer min lyra klinga
    För dig i dalens blomsterfamn,
    Och skogens echo skall ej bringa
    I återljud ditt kära namn.

    Förflutna äro nu de stunder,
    Som jag med dig upplefvat har,
    Då timmar gingo som sekunder,
    Och blotta minnet är mig qvar.

    Hvad är som skall oss så åtskilja?
    Jag vet du troget älskar mig.
    Jag läser tydligt hjärtats vilja:
    I blicken den förråder sig.

    Du är den rika verldens dotter;
    Derför kan jag dig aldrig få.
    Hvi gaf oss ödet skilda lotter,
    Då lika hjärtan i oss slå?

    En gång du sanna skall de orden
    I dina framtida levnads dar:
    Att ingen älskat dig på jorden
    Så ömt och troget som jag har.

    Farväl -- lef lycklig dina dagar
    Och glöm mig evigt, om du kan!
    På ödets vilja jag ej klagar,
    Men lider tåligt som en man.



Qvinnotrohet.


    En herreman, så stolt och båld,
    Som ägde tunnar guld
    Och flera hemman i sitt våld,
    Fick se en flicka huld,
    Bland parkens stammar ensam gå
    Och talade till henne så:

    "Mitt vackra barn, hvad heter du?
    Säg mig ditt ljufva namn,
    Och sätt dig vid min sida nu
    I skogens blomsterfamn!
    Vi vilja språkas vid en stund
    Förtroligt här i enslig lund."

    "Mitt namn är Elin... men jag får
    Ej längre dröja här,
    Ty dagens sol snart nedergår,
    Och jag skall plocka bär.
    I korgen, som jag har åt mor --
    Hon väntande i hyddan bor."

    "Ack, Elin, ingen flicka söt
    Och skön som du jag sett.
    Kom, hvila i mitt öppna sköt!
    Jag beder blott om ett:
    Gif mig en enda liten kyss...
    Var icke rädd -- ej någon lyss."

    "Nej, nej, jag lofvat har vid Gud
    Att ingen kyss ge bort
    Förrän den dag jag skall stå brud --
    Ack, det blir innan kort,
    Och då skall Gustaf hafva den;
    Från barndomen han är min vän."

    "Hvad du är barnslig, blyg och from,
    Som sådant pjollra kan!
    Din Gustaf vet ju ej derom,
    Ej heller någon ann.
    Du skall få penningar... se här...
    Låt mig nu få hvad jag begär!"

    "O nej, o nej, jag är ej fal
    För penningar och guld:
    De hjelpa ej för samvetsqval
    Och spe och evig skuld!
    Ett fredadt bröst är mera värdt,
    Har jag i katechesen lärt."

    "Bedraga vill jag icke dig --
    Tro hvad jag säger nu:
    Till slottet skall du följa mig
    Och blifva der min fru!
    Af pärlor, silfver skall du få,
    Långt mera än du kan förstå."

    "Nej, nej, mig lockar ingenting;
    Af silfver nog jag har,
    Ty vet att en förlofningsring
    Jag fick se'n några dar
    Af Gustaf som jag älskar ömt,
    Och den har jag vid hjärtat gömt."

    "Hör, Elin -- Gustaf fattig är,
    Ett torp jag honom skänkt;
    Men heligt inför Gud jag svär,
    Du har min ära kränkt,
    Och torpet tager jag igen --
    Lef se'n i sorger med din vän!"

    "Gör som du vill! Jag lefver säll,
    Om än bland snö och is;
    I ödemarken i ett tjäll
    Jag leta skall min spis,
    Blott jag vid Gustafs sida får
    Framlefva mina lefnadsår."

    "Ej hjelper smicker eller hot --
    Men vet i alla fall,
    Att, om det också sker med knot,
    En kyss jag taga skall
    Och till mitt hjärta trycka dig,
    Förrän du slipper ifrån mig."

    "Jo, pyttsan!" Med en sidoblick
    Gaf Elin skälmskt till svar
    Och kastade sin _korg_ och gick.
    Med den stod herren qvar
    Och suckade: "En narr är den,
    Som gäckar qvinnotroheten!"



Ett Guldbröllop.


    I en liten halmtäckt hydda
    Mellan gråa, dystra fjäll,
    Som mot köld och stormar skydda,
    Satt ett åldrigt par, en qväll,

    Krya voro än de gamla,
    Som i deras lefnads vår;
    Ingen kunde se dem "famla",
    Fast de räknat sjutti år.

    Gubben tälgde på en skopa
    Framför brasans muntra sken,
    Sopte spånorna tillhopa,
    Lade dem i spiseln sen.

    Slog ett slag på messings-dosan,
    Tog derur en kraftig pris,
    Förde långsamt den till näsan,
    Nyste se'n på karlavis.

    Gumman flitig satt vid sländan,
    Nickade alltjämt och spann,
    Misste då och då trå-ändan,
    Men på nytt den åter fann.

    "Kors! hvad tiden fort försvinner" --
    Sade gumman -- "vet du, far,
    Något jag mig nu påminner,
    Som du säkert bortglömt har."

    Gubben fick ej tid att svara,
    Förrän dörren gångar opp
    Och der kom en liten skara
    Glada barn med lek och hopp.

    "Goda mormor, mamma sände
    Mig till er med mjölk och gryn."
    Sad' en flicka, och sig kände
    Glad som fogeln i skyn.

    "Kära morfar", vänligt sade
    Nu en gosse späd och fin,
    Och i gubbens händer lade
    Ned en flaska utländskt vin.

    "Pappa, mamma komma sedan",
    Sade båda på en gång,
    "Vi ska sjunga, vi ha redan
    Lärt en liten bröllopssång."

    "Hvad kan detta väl betyda",
    Sade gubben, "skynda dig,
    Kära mor, att hyddan pryda,
    Jag skall genast raka mig."

    Gumman började att pyssla
    Flitigt med båd' fot och band,
    Hade mycket till att syssla,
    Log i mjugg åt far ibland.

    Torkade af skåp och fönster,
    Bredde ut en duk på bord --
    Väfven efter gammalt mönster --
    Hvit som nyfälld snö på jord.

    Satte blanka kopparpannan
    Öfver elden i sin spis,
    Hällde mjölk och gryn ur kannan,
    Dubbelt mer än vanligtvis.

    Tog den stora ljusastaken,
    Som blott nyttjades om Jul,
    Från den blanka messingshaken --
    Han var grannt förkyld och gul.

    Tände tvenne stora, sköna
    Värmeljus i den mörka qväll,
    Strödde litet korn till höna,
    Smekte kisse, som var snäll.

    Medlertid satt gubben glader
    Inom barnens muntra lag,
    Talte stolt om sin farfader,
    Som var med i _Narva_ slag:

    "Tjugo Ryssar slog han neder
    Med sin värja, som bet hvasst;
    Kungen sjelf slog djupa leder,
    For på fältet fram med hast.

    Farfars svärd i arf jag äger --
    Öfver sängen hänger det;
    Fem och tjugo mark det väger
    Säkert, om jag minnes rätt.

    Rostigt var det till den dagen
    Finland blef från Sverige skildt,
    Då blef det så blankt som dagen,
    Ljungande så skarpt och vildt.

    Jag var redan gammal vorden,
    Ägde icke kraft, som mod,
    Annars skulle det i norden
    Åter druckit Ryssars blod.

    Än vid midnattstimman slamrar
    Det på väggen med stor makt,
    Liksom dvergen då han hamrar
    Vredgad inom grufvans schakt.

    Det vill säkert ut att strida,
    Och en aning säger mig,
    Att det en gång vid din sida
    Gosse, skall på nytt i krig.

    Derfor skall du ärva svärdet
    Efter mig du unga örn,
    Lät mig se du känner värdet;
    Strid och fäkta, som en björn!"

    Pilten log och tacksamt tryckte
    Gamla morfars varma hand,
    Som en kung han re'n sig tyckte,
    Hjärtats fackla stod i brand.

    Nu steg måg och dotter, båda
    På en gång, i hyddan in;
    Det var rörande att skåda.
    Gubben blef så glad i sinn.

    Bad dem vänligt sitta neder
    Främst på hyddans bästa bänk,
    Sade: "Er ske pris och heder
    För er gåfva och er skänk!"

    Mycket språkade tillsamman,
    Om besynnerliga ting,
    Måg och svärfar med hvarannan,
    Medan barnen "gömde ring".

    Men i köket mor och dotter
    Hjelptes åt att laga mat;
    Som der icke fanns karotter,
    Lades fisk och gröt på fat.

    Ändtligen var maten färdig,
    Hvar och en vid bordet satt;
    Nu steg mågen opp helt värdig,
    Tog i silfverbägarn fatt;

    Höjde den helt högt, och sade:
    "Femti år ha gjort sin rund
    Se'n J båda, unga, glade,
    Knöto kärlekens förbund.

    Många sorger med hvarandra
    Ha'n J delat denna tid;
    Ödets lag bör ingen klandra,
    Alla få den kännas vid;

    Men långt mera fröjd och lycka
    Himlen Er gifvit har:
    Helsans rosor kinden smycka,
    Glädjen bor i blicken qvar.

    O, mån J, med fröjd och gamman,
    Ännu lefva många år,
    Som ett lyckligt par tillsamman,
    Förrän sista timman slår!

    Skål, för hvad J hafven varit,
    Skål, för _edra_ framtids dar,
    Hjertlig skål för Brudeparet!
    Gud välsigne Mor och Far!" --

    Gladt instämde allesammen
    I en bön för deras väl.
    Och de gamle sade: "Amen!"
    Af allt hjerta, håg och själ.

    Så tillsammans, kärt förtroligt,
    Lefdes hela natten om...
    Man med litet kan ha roligt,
    När man blott är nöjd och from.



Den Fattiges Ode.

(Sann händelse.)


        Barmhertighetens nådeport i trång.

                             Nicander.

    Som ett fridsbud rundt kring nejden,
    Klingade i qvällens tystnad
    Klockans malm från herregården,
    Och förkunnade arbetarn
    Att hans frihets timma slagit.
    Knappt hann skogens echo åter
    Ifrån bergets grottor svara
    På dess sista ljud, förrn Ola,
    Som på åkern grävde diken,
    Kastade sin tunga spade
    Långt ifrån sig -- lyfte sedan
    Litet på den slitna hatten,
    Och med grofva lintygsärmen
    Torkade sin våta panna.
    Tog derpå sin läder-ränsel.
    Fyllde den med bark och syra
    Och gick vacklande mot hemmet,
    Sorgsen uti håg och hjerta.
    Sorgsen, ty han tänkte säkert
    På de fordna glada dagar,
    Då han ännu stark och frodig
    Växte upp bland bygdens drängar,
    Hade helsa, kläder, föda
    Och en fästmö på köpet,
    Rosig som en sommarmorgon.
    "Då var roligt till att lefva;
    Men nu är det annorlunda."
    Så han tänkte. Strök ur ögat
    Litet vatten, och omsider
    Trädde inom öppna dörren
    I sin lilla, låga koja,
    Vänligt helsande: "godafton."

    "Ack välkommen", ljöd en stämma,
    Och ifrån sin stråbädd reste
    Sig hans bleka, sjuka maka,
    Med ett litet barn vid barmen;
    Och från golfvet sprungo fyra
    Nakna ungar upp och sträckte
    Sina händer jemmerfulla.
    Bedjande om blott en beta
    Bröd att stilla hungerns smärta.
    "Många dagar ha vi fastat
    Och det svider så i bröstet...
    Käre, gif oss endast något"...
    Stum tog Ola fram en knippa
    Syra och bland barnen delte.
    Gick till sängen fram och sade:
    "Anna, Anna, hela dagen
    Har jag gräft på åkern diken,
    Utan att det minsta smaka,
    Endast för att kunna spara
    Detta lilla hem åt eder,
    Som jag har så hjertligt kära.
    Tag och ät, och om du sedan
    Orkar stiga upp från bädden,
    Skola vi af bark och syra
    Litet bröd åt barnen baka."
    Honom svarade hans hustru:
    "Käre Ola, ät allena!
    Sjelf förmår jag icke mera
    Af det svarta bröd förtära;
    Ty det gifver ingen föda
    Åt den _lilla_, som jag närer
    Vid mitt bröst, jag arma moder.
    Gif mig blott en droppe vatten,
    Förr'n jag dör; ty icke längre
    Vill jag qvar på jorden leva." --

    "Nej, vid Gud", sad' Ola sorgligt,
    "Dö, det får du ej, af hunger.
    Jag skall ut och skaffa föda,
    Menniskor om hjelp anropa,
    Och om än de voro hårda
    Som den kala, gråa klippan,
    Kunna de väl icke neka,
    Då jag tiggande dem beder. --
    Om en timma är jag åter. --
    Trösta dig till dess, mitt hjerta;
    Efter stormen, regn och sorger,
    Låter Gud ju solen skina...
    Glädje kommer efter smärta,
    Trösta dig dermed, mitt hjerta."

    Nu tog Ola vangringsstafven,
    Mätte skogens smala gångstig
    Fort, som krafterna tilläto.
    Kom så fram till herregården,
    Mötte straxt vid porten Grefven;
    Räckte ut sin hand och sade:

    "Ack, ers nåd, der hemma ligga
    Barn och maka, sjuka, svaga,
    Färdige att dö af hunger.
    Öfver dem er mildt forbarma."
    "Usling", ropte Greven harmfullt;
    "Har jag icke hela året
    Hulpit dig och likväl kommer
    Du med slika klagovisor.
    Gå och kom ej mera åter."
    "Aldrig skall jag återkomma",
    Suckade den arme Ola;
    Gick så fram till kyrkobyen,
    Kom till rike Nämdemannen,
    Bad om blott ett enda qvarter
    Mjölk, till lindring uti nöden.
    Vredgad svarar Nämdemannen:
    "Tiggare, så tätt som flugor,
    Stå här hela da'n och skrika,
    Veta icke hut om qvällen.
    Likväl hafva vi beslutit:
    _Hvarje by skall föda sina._
    Gå och kom ej mera åter!"
    "Aldrig skall jag återkomma",
    Suckade den arme Ola;
    Gick så vidare till Prosten,
    Satte sig längst ned vid dörren,
    Talte om sitt hårda öde.
    Prosten reste sig från bordet,
    Gäspade helt tungt och sade:
    "Jag kan icke hjelpa alla!
    Gå till Grefven, som du tjenar.
    Han har lofvat att försörja
    Sina fattiga för sommarn.
    Gå och kom ej mera åter."
    "Aldrig skall jag återkomma",
    Suckade den arme Ola,
    Och gick stapplande på gården.
    Plötsligt kallade en stämma,
    Mild som flöjtens ljud i kvällen,
    Honom till att återvända,
    Och med lättadt hjerta ställde
    Han sin kosa in i köket.
    Der fick han utaf Prostinnan
    Tvenne kannor mjölk och tvenne
    Stora kakor bröd, som gåfva.
    Med ett: "Gud välsigne eder!"
    Tog han afsked af Prostinnan,
    Och gick fröjdefull mot hemmet.

    "Anna, Anna", ropte Ola,
    "Dö, det skall du ej, af hunger!
    Barnen skola det ej heller;
    Ty, ifrån Prostinnan bringar
    Jag båd' mjölk och bröd tillräckligt
    Att oss allesamman mätta...
    Nu är tid att vara glade..."
    Glade blevo också alla.
    Barnens matta blickar lyste
    Klart, som morgondaggens droppar
    Lysa i små blomstrens ögon,
    Och så fort som sädesärlor,
    Trippande på åkern plocka
    Kornet upp ur svarta mullen,
    Plockade små barnen hvarje
    Smula bröd, som föll på golfvet
    Upp och stoppade i munnen.
    Men den stackars Anna kunde
    Ej det minsta bröd förtära.
    Endast litet mjölk hon hällde
    Uppå sin förbrända tunge,
    Prisande derjemte alla
    Goda människor och Ola.
    Mest för det hon ej fick höra
    Barnens jemmerrop i natten.

    Redan hade sömnens engel
    Stänkt sitt valmodoft i hyddan,
    Och försänkt i ljuvlig slummer
    Barn och maka, -- när som Ola
    Smög ifrån sin hustrus sida
    Och gick ut i vilda skogen.
    Här föll han på knä och sade:
    "Fader! Du, som ser till hjärtat,
    Styrk mig uti denna stunden,
    Och förlåt mig, om jag syndar,
    Ty jag har för morgondagen
    Ingen hjelp i vida världen,
    Och jag kan omöjligt längre
    Se hur barn och maka svälta.
    Styrk mig derfor, milde Fader!
    Och förlåt mig, om jag syndar"...
    Så han bad. Steg upp från marken
    Tog en knippa furugrenar,
    Lade dem vid stuguväggen,
    Lockade ur stål och flinta
    Eld, och blåste sedan varligt
    Tills det började att brinna. --
    Sorgligt glad i själ och hjärta
    Gick han nu intill sin maka,
    Slingrade kring henne armen,
    Sjönk så neder invid barmen,
    Ögonen tillsamman lyckte,
    Och en kyss på kinden tryckte.

    Medlertid flög stormens ande
    Fram och härjade derute,
    Blåsande alltjämt på elden,
    Som i alla fyra hörnen
    På den sommartorra hyddan
    Spridde hungrande sin flamma...
    Taket föll uti detsamma,
    Och de blefvo alla -- döde...
    Gråt med mig vid deras öde
    Du, som har ett menskohjerta;
    Men gå bort, med blod och smärta,
    Du, som i ditt överflöd
    Nekar uslingen få bröd.



Längtan från Staden.

(1842.)


    Jag längtar hä'n från stadens qvalm
    Till skog och dal och sjö.
    På landet under björk och alm
    Jag lefva vill och dö.

    Här är väl roligt några da'r
    Att gå och se uppå
    Hur herrar, damer, par om par,
    Med stolta steg framgå.

    Här finnas många stora hus,
    Och granna äfvenså;
    Men lefva jemt i sus och dus,
    Är vådligt ändå.

    Hvar menska glömmer att hon är
    En menska, tror jag visst;
    Man pratar, ljuger, skrattar, svär
    Och bugar först och sist.

    Farväl, o stad, med all din prakt
    Och all din herrlighet!
    I fjärran dal, i okänd trakt
    Ett bättre hem jag vet.

    Der är så ljuft att lyssna till
    Den glada lärkans sång
    Och orrens lek och trastens drill
    Och bäckens muntra språng.

    Der hemtar jag vid källans brädd
    Min dryck ur hennes sköt,
    Och njuter se'n på blommors bädd
    En sömn så god och söt.

    Der spelar vinden nu som förr
    I skogens täta snår --
    Och vid den lilla hyddans dörr
    Min väna flicka står.

    Hos henne, skild från stadens qvalm,
    Jag lefva vill och dö
    På landet under björk och alm
    Bland skog och dal och sjö.



En Mulen Stund.


    Hemskt hviner stormen genom öde lunden,
    Och sopar marken ren i kulen höst,
    Men ännu hemskare på hjertegrunden
    En storm hörs hvina i mitt eget bröst,
    Der lidelsernas hvirvelvindar hejdlöst rasa
    Och svepa allt i mörker, natt och fasa.

    Det var likväl en tid för mig då lifvet
    Låg skimrande i hoppets ljusa glans,
    Då det på hvarje blad deraf stod skrifvet,
    Att tro och vänskap uti verlden fans;
    Den tiden flytt, jag tror ej sådant mera,
    Ty menskligheten känner ingendera.

    Nej, stolta mänsklighet, du är och blifver
    En rosa sminkad hycklerska som går,
    Och under svekets helgonmantel drifver
    Ditt fräcka gyckelspel från år till år,
    Du säger dig från själva himlen stamma,
    Men jag tror förr du är en afgrundsflamma.

    Det visar du fullkomligt i din vandel,
    Som är en väfnad af bedrägeri
    Med Dygd och Samvete du driver handel
    Och smider nästan lömskt i slaveri,
    Du smädar oskulden, du ler åt smärtan
    Och droppar sorgens gift i ädla hjärtan.

    För dig finns intet heligt här på jorden,
    Och ingen himmel lär du tro uppå,
    Väl är du englamild och söt i orden
    Men djefvulsdragen skymta fram ändå
    Inunder masken af den lånta drägten
    Förstelnande, som bistra nordanflägten.

    Jag känner dig... du skall ej mer mig dåra
    Med fagra löften och med sirligt tal,
    Väl kan du ännu länge hjärtat såra
    Och fråssa sniket af dess bittra qval.
    Men -- aldrig kan du fängsla detta sinne,
    Och sångarfåglarna, som bo derinne.

    Så diktade jag vildt i feberyra
    Till tröst för hjärtats sjuka fantasi,
    Men sångens engel rörde vid min lyra,
    Och allt blev åter frid och harmoni.
    Förlåt mig mänsklighet de djerfva orden,
    Ty mulna stunder gifvas ock på jorden.

    Men dessa fly, och ack, de ljusa komma
    Som lärkor qvittrande i grönklädd vår
    Och hoppets rosor spricka ut och blomma
    Och glädjens näktergal i barmen slår
    Och bättre toner ifrån lyran klinga,
    Ty, "Skaldens sorger äro ändå inga".





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Samlade skaldeförsök" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home