Title: Afrikanska Reseminnen - Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Verldsdel
Author: Alfthan, G. E. von
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Afrikanska Reseminnen - Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Verldsdel" ***


AFRIKANSKA RESEMINNEN

Äfventyr och Intryck från
En utflykt till de Svartes Världsdel

af

G. E. v. ALFTHAN



Helsingfors,
J. C. Frenckell & Sons boktryckeri,
1892.



INNEHÅLL:

Företal.
Inledning.
    I. Den famosa resan begynner.
   II. Snowdrop på Ocean.
  III. Afrikas allmänna geografi.
   IV. Kap-kolonin.
    V. Utmed afrikansk postväg.
   VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.
  VII. Kolonin Natal.
 VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone.
   IX. På tropisk stråt med Simo Eskola.
    X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.
   XI. Mozambik och Zansibar.
  XII. På tropiskt haf.
Slutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.



      Finska folkets tusenåriga förmåga
      "att frysa och svälta men segra tillika",
      tillegnas detta ringa arbete,
      som därjämte söker bevisa,
      att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.



Företal.


Ett arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång
besvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren
till förargelse om det icke blir trykt.

Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De
förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke
några förargelser -- det är en ren njutning att råka ut för censurens
sax -- när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få
njuta af dess utklipp.

Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda,
sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och
gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för
eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i
tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna"
har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon
genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han -- eller
hon -- förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt
mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de
låtit alstret genomgå -- i den dubbla afsikten att medels strykningar
förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga
kritiker eller en skuggrädd censur.

Tre ting äro goda -- hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän,
skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af
solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma
färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande -- om äfven
med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ -- hem igen.

I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast
tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän,
filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer.
En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga
läsarens strängt anlitade tid i anspråk.

Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i
hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa
anspråkslösa reseminnen.

Vare sig han -- eller hon -- gör det för att läka min reumatism eller
för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade
såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra
en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig
tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet
pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion
oförskämdhet mannen till.

Helsingfors den 7 Mars 1892.

                                                G.E. v. A.



Inledning.

"Huru man blir resenär."


    -- -- -- -- --
    Ständigt man mig velat klandra
    Då jag ej fått likna andra.
    -- -- -- -- --

Medan de flesta af mina jämnåriga -- ungdomar äro de icke -- åtnjutit
en relativt eller måhända -- äfven absolut fridfull tillvaro, har
jag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af
bränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet...

Redan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma
färder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska
Karelen utgör ej häller något minne af frid och ro.

1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris
och London.

Åren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas
Förenta Stater.

1885-1886 vistades jag i Sydamerika -- se "En utflykt till Antipoder"
G. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin,
Schweiz, Wien och Tyrolen, -- denna gång för att söka bot för min sjuka
hustru.

Då man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade
omständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och
tvärs; vidare i "affärer" besökt våra nya vänner ryssarne och våra
gamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med
mindre --!

Det egendomliga ligger i att "den sköna själen" ursprungligen fasade
för strapatser och att slita ondt, tvärtom var "den" ganska bekvämt
anlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna
damers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till
en spatsergång på Esplanaden och något slädparti.

Naturbeundran visade sig i frasen -- vanligen riktad till en fager,
gråögd tärna: -- "Hvilken härlig utsikt, min fröken!"

Jakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten
att rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget,
och från senatstorget till -- brunnshuset, eller att promenera ledande
en stor hund vid band "kapellet rundt".

Några djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man
tog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så
varma, som kalla... Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just
icke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man
måste ut på -- exercis.

Skulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare
och ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och --
bondemåg.

Sådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.

Huru förändrad är icke nu efter "studier", pröfningar och strider min
lifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya
uniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.

Nej -- det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva
tagit afsked från militären -- militären utan tross och kanoner --
beslöt jag att egna mig åt jordbruk.

På det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under,
som jag tror, sträfsamt arbete.

Så skänker lifvet en och annan stiltje... då och då solljus på
blomsterprydda ängar... månsken i susande skogar och älfvodans...
ljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre,
fullkomligare, engång, för -- den finska människan...

Men oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer
tillstöta. Resultatet utmynnar i -- "En utflykt till Antipoder". --
Farväl hustru, barn, släktingar och vänner...

-- -- -- Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär
för biltoge män.

Efter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och
reumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn
åt mina små barn -- då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig.
-- Idyllen tager plötsligt slut -- och penningarna äfven...

Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner
och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa,
förlorade! Fadershjärtat vaknar och -- förståndet också.

Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten -- går
den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän"
-- som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag
friar -- och får ja!

Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om
mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek
och icke alls om -- penningar. Det var någonting det.

Vi gifte oss -- "mannen af börd och kvinnan af folket".

Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka
utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.

Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som:
"Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen
lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare
vägrar sin "broder" något -- redan artigheten mot täcka könet erfordrar
ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. -- Huru många "bröder" har
icke jag, och -- likväl! -- Jag sett dem en tid, en annan och jag ser
dem ej mera.

Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt
den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt
mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende.
Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd
af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare
följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller
sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna
de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar
till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag
instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs
många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina
små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för
min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i
det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt
dåligt -- och man påstår att det finnes samveten -- ändå sämre...

Det -- samvetet -- tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt
mycket godt. Odlen edert samvete!

Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min
hustru att återvända, blef jag allena.

Jo det var hemtrefligt!

Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti,
trakasserier af kreti och pleti -- ända hit, finansiella trångmål, den
ofvan beskrifna samvetsoron... möjligen därtill bitterheten af en
eller annan oförrätt, som man lidit -- ah, man brydde sig ej mera om
den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra
nytta åt världen genom att dö!

Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en
optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den
gamla vännens bref, som kom med sista posten: -- -- -- -- -- "du som af
envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar,
efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än
dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då
engång konsekvent, gamla gosse. Res igen -- res och res -- men res till
Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra
finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för
vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det!
Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser
roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande
hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt -- som, var du lugn
för det -- så mångas här hemma... Lef väl och välkommen åter!" -- -- --
En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som
hållit sig så käck och försakat så mycket...

Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett
beslut.

"Hän till Afrika!"

Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och
med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande
botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad
man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f--s" önskar man gärna
se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där
gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod,
snobberi m.m. bortdunsta.

Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en
del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva,
och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och
tecknar eder

                                              G.E. v. A.

Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.



I Kapitlet.

Den famösa resan begynner.


Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.

                                                           Juli 1890.

Nu -- vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att
för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan
blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på
ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke
häller vara.

Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet,
Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om.
Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen
med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina
friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en
längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och
Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.

I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess
porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru
och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den
förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi,
min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse
socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i
ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra
med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af
juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att
höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika
voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem
båda, hvarken fisk eller fågel... oförstådd af världen, den jag,
uppriktigt sagdt, ej häller fattar...

Författaren torde nu -- efter företal och inledning vara mera känd än
mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen
N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i
går till vår ort". -- Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt
Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att
yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva
midsommartiden!

Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och
snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om
kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar.
Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder
flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.

Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla.
Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.

Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är
tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars
skönhet.

Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till
Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i
fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är -- en konung synes denne
mig!"

De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare
bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!

I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför,
visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.

Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan.
Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra
din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?

Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt
öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist,
"sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd
bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall
och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad.
Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!

Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här
våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter,
icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och
kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen
som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.

Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan.
Det bästa folket (sic)!

Warum? -- Darum!

Till Amerika, Australien, Nya Zeeland -- och jag till Afrika.

På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga
svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma
gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma
folk fast de tala olika språk!

Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna
äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna
ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.

I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske
något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens
största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första
omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker
man ovilkorligen.

Utanför svallar hafvet -- hafvet med ebb och flod, och uppe på en af
höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I
hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas
ifrigt.

Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på
Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står
däruppe vid ruinen! -- -- "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi
äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.

Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga,
sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin
blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom
oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och
gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och
vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var
köksan, vackra voro städerskorna och matroserna -- en värklig blandning
af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren
som kaptenen godhetsfullt tagit ombord -- gratis -- för att Finland
blödt för Sverge.

Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks,
Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp
maskin!

-- "Farväl kapten och tack"!

-- "Lycka på resan! Lefve Finland!"

-- "Yksin Lontoossa" -- rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck
i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".

Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan
är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga
bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade
beslutit försöka mig på: "help one self".

Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under
Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke,
utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.

Men så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!

Sålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt,
hvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till
Sydamerika, åter vänlig och nobel.

En tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat.
Gemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära
landamären.

Falsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när
munvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren
enfald, som intet förmår fatta, då, ja då -- skall det just varda si
och så med vårt framtida "olento". Fosterland! -- morituri te salutant!
-- Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår
sjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och
ädle mannen ånyo återstäld.

Herrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och
oberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens
materiella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag
äfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör
Welin är föreståndare för "The Scandinavian Sailors' Temperence Home"
och fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat
såsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.

En förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö.
Hans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt
trognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min "prestige" bland
"Snowdrops" matroser under den långa oceanfärden.

Slutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S--man, som, ehuru
välvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde
af staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra
emigranter och sjöfolk.

Mycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om
äfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet
där skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu,
sent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.

Få se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det
obetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och
anslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.

Frågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?

"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl
så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet,
skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles
bör förgätas. -- -- --

Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt
sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas
karta.

Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och
blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand
och fot --?

Och hvarför? För mina synders skull. Nej -- för att man älskar
tala fritt, skrifva fritt... För att man icke hyllat den gängse
uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en
olycklig stjärna.

Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder,
den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt
och mycket annat sedan! -- -- --

Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet
"Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay.
Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den
sista man någonsin i lifvet skall skåda?

Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons
märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro
i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets
skull måste jag fatta mig helt kort.

I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för
skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det
för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter
och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre,
förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen;
den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras
runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga,
oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast
kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till
exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem
tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för
par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden,
som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.

Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och
tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande
stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén
anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven
trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet
passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen
värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga
nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga
dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt
sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men
redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de
tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.

Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna
ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera
ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen
fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala
ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet
på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till
kanalen...



II Klapitlet.

Snowdrop på Ocean.


    Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom,
    hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke
    en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!

                                                     Augusti 1890.

Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för
att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder"
kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor
uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.

Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad
mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med
tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt
till.

Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla
segel för en styf nordväst med byar.

-- "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen
bort utom apan."

Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden
tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och
rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig
och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch"
skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad
hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan
den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande
svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen
högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och
den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.

Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.

The first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.

Storbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en
hast.

Gaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.

Sedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan.
Klyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de
alt må heta...

Men framåt gick det, för de refvade återstående seglen.

Med darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång
helskinnade ned på däck.

Meyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat
rätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af
svenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på
förmärsrån än hålla sig fast.

Jag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur
spelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som
nedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna
klyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.

-- "You will be a good sailor with the time", yttrade han småleende och
tillade "What's your shipsname my boy?"

-- "Makefast" -- svarade jag utan tvekan.

-- "Allright -- nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."

Styrmannen vände sig om på klacken.

-- Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt
utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid
skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina.
Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla
möjliga former har också afunden!

Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder,
så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till
Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.

Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och
luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt
strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.

Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel
uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.

Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af
remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt
hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl
under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej
i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan
och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.

Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig
på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.

Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af
andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.

Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven
svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste
styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid
till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.

En annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag
ilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så
att jag döfvad föll ned på skansluckan.

Provianten var skämd, "bisketten" begynte "lefva" och vattnet smakade
äckligt, knorret steg stund från stund.

Herran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade
med en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen,
men sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo
vi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17
Greenwich longitud och 30 Sydlig latitud.

Vi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande
kopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock "Hast Du mir gesehen!"
En ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var
obetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps
udden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed
Afrikas här och hvar synliga kuster.

Nattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade
emellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert
färgade musslor sirligt förbi oss.

Oräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen
långt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring
skeppsbogen.

Vildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och
andra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par
unga hajar uppehålla sig.

En dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af
anblicken utaf den majestätiska albatrossen.

The Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej
varit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!

Under hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken
seglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de
däremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade
utkiken "Light under portbaw" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af
Sir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar -- jag
tror det var Hawarden Castle -- som rikt eklärerad ilade förbi oss.
Sådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.

Följande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java,
och vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på
akterdäck, kom i formlig extas, hurrade, "cheerade" och viftade med
hattar och dukar. Cherchez la femme! -- Fören stöter emot Cape Towns
dockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad -- huru oändlig den än
är, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, -- vare
sig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta
eller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora
sjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land
på Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker
flygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är
skönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå
bara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga
djur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man
genast vid första ögonkastet. -- Farväl sjökamrater! Vill det väl --
återse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några
dagar ställa kosan -- och jag med.



III Kapitlet.

Afrikas allmänna geografi.


    För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika.
    Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne
    i Sköna Helena.

Afrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt
45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V.
Long.

Dess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental
kvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal
därtill.

Afrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange
floden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog
europäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast.
Amason floden i Sydamerika är flodernas "Champion of the world", men
den är grund.

Afrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad,
Bangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare
N'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari,
Estoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.

Afrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i
Sahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po
i Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen,
Storm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i
Maschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé
sjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre
Lunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho
i Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska
ocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom
Viktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen
alplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro
ständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i
Indiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.

Afrika är rikt på mineralier och metaller.

Guld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta
guldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30°
S. Lat.

Silfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har
flere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol.
Diamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en
vidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna
endast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som
södra Afrika.

Koppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth.
Kopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens
största förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för
föremål af guld.

Synnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink,
salt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.

Att Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten
saknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara
och Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och
strutsar fly förfärade undan.

Ehuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas
dessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag
i tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad
vid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan
uppräkna de olika slagen af "nöt", jag menar här fyrfota med hofvar och
klöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom
Kongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen
emellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och
tom.

Ehuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af
alla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit
sig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims
kulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna
små fåglar.

Gnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma "en masse", men
ledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga
Pufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare.
Enfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag
gärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta
krokodiler.

Det indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig
på Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem
penni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro
Afrikas "pièce de résistance."

Utan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag
vidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga,
fast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och
längs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den
trubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre.
Gruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den
enorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran.
Darrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses
ytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina
palper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen --
liten men elak. En oändlig serie -- lefvande dels i salt, dels i sött
vatten, samt ibland i båda.

Dock nog nu om fiskar!

Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise
gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken
man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad
och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott
för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar
och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.

Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min
afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag
slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal
bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik.
M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med
påtrykt "Maschado Mozambik."

Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska
gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen
Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande
dödats.

En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga
ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som
förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig
nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af
en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa.
Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.

Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med
hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man
högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större
kroppsstorlek.

Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln
med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare,
scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht
verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare
besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon
rullning af ångbåten.

Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står
otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar
Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i
södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke
kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar
riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en
alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör
till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab,
apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär,
fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. -- alla frodas de i Afrika
vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten
uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens
röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas
skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.

Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter
himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall
det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning
och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad
nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets
terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd
om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas
äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och
citron, också de infödda afrikanska medborgare.

Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe
för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro
numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det
samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för
"niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.

I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda
sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl
negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet
af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan
pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika
kan bjuda uppå.

Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi
räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.

Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika
förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck,
en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och
Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade
densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som
tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg
ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!

Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika
arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till
ljusblått och blekhvitt. -- Och när man sedan skådar hela byggnader
öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade,
doftande ornamenteringar -- --!

Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en
af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera
i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo
upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens
början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom
annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga
historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad.
Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden
sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet
omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans)
torde grundlagt detta välde.

Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med
hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder
och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre
Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner
härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir,
i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet
sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses
utgöra en kvarlefva.

I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från
Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.

I dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.

Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha
hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste
konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu.
Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och
skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare.
Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort
muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön
utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.

Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500
Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för
sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och
till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.

Till och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla.
Mazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna.
Matsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde
skräck i alla riktningar.

Djagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder
voro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare
sig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.

Inom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata
Kasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han
bistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.

I slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska "Stor-Moguls" rike
för inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.

För närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke
efter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa
voro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af
obetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns
skull.

Som man vet, hafva -- utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna
Marokko, Egypten och Abbyssinien -- Tyskland, England och Frankrike
nominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut
besatt.

Mahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.

Den enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden
sätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen
i Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar
hafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och
bekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen,
ja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika
hottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla,
(solidaritetskänsla!) -- Detta oafsedt sitt vackra och rika språk.
"Slagen till slant" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går
däremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af
hans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen
i kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska.
Utom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter
Hainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest
framstående.

Buschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade
mellanlänk.

Den som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material
i Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch.
Andersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges,
Nachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes "Tre år i
Kongo" --, ett utmärkt arbete --, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers
m.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.



IV Kapitlet.

Kap-kolonin.


    Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa,
    gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en
    Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass.
    Landsortsstäder m.m.

                                   Senare hälften af september 1890.

En neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten,
hoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med
min sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter
framför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna
hvarthän han än fick order af den hvite mannen.

Ordern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme
förflutit sedan jag städslat karlen.

Villrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning
icke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare
fortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är
öppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.

Min svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade
kistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt
lugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten,
ett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han
strax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker
utgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda.
I nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera,
tillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid "prasdnikar" en bit kött
-- sak samma efter hvilket slags djur...

Särdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader
hopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla
sig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar
köpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess
ljusare ser han framtiden an -- motsatt mot oss. -- Nålpenningar till
toaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka
hustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer
vid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder
han en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre
tid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen.
Hottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i
småstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.

Några regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar
jämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag
hört och läst. Solen glänste ännu emot "Tafel-Table" eller på svenska
Bordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen
mörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig
på slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig
belysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af
tre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter
lågo i solljuset.

öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och
de spetälskas hospital -- Robben Island -- stiga äfven molnmassor.
Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med
ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga
blixtar.

En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med,
men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag
misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren -- i
september -- faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att
rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag
gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.

Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders
hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och
uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre,
per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva -- luftballong,
med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott
stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men
äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och
hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.

"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra
år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut
se dépécher aussi tout de mème."

Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr -- en
Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe,
antagligen för sjömän och arbetare. -- Inredt på engelskt sätt med
reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag
som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt
inrättade och "gåpående" Kapkolonin.

Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin
docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala
publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga
gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga
bärgen i fonden -- själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig,
oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som
kommande tider, dystra som de förgångna."

Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har
det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid
varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är
ingenting?"

-- "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"... hörde jag en röst
gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat
Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen
i fråga. -- "I Arkadien" -- tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar
man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet
ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu
varmare intryck.

Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka
på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands
svenska ljuda "varmast."

Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla
gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. -- Den jag råkade på
i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och
Anderson hette han -- icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej
mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade
jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår
egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons
sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun
-- i närheten af, låt vara -- Goda Hoppsudden.

Tacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde
ej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem
pund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det
utför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan
flere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var
glad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg
på min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en
"pank" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla
till Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå
midsommartid och skida tillbaka till julhälgen -- men sport, är sport
-- när det kostar mycket penningar.

Den förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht.
på vänster hand -- efter som jag kom in på gatan -- visade sig
bangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker,
af hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag
ännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka
med en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster,
butiker och kontor.

En vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed
den. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret,
klubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen
skådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af
en den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med
springbrunn och här och där utstälda statyetter -- af Venus, Psyke,
Terpsichore, Bismarck och drottning Victoria.

Västerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet
af Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt
igenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara
innevånarnes älsklingspromenad.

I närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus,
kanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och
pelare af cement eller en vacker, men något porös granit.

Ej långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den
Botaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset
befinner sig -- en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.

Kapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands
kolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket
med svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern
Mr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley.
Ehuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig
på grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort
sydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom
för Natalkolonisterne.

Garnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den
"frivilliga armén", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till
och med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela
kolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska
flottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt
järnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar
uppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig
utsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget
men i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på
vägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar
som trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i
land vid den vilda, natursköna orten Knysna.

I flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna -- 23 1/4° Greenwich
Long. 34° S. Lat. -- alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man
funnit guld i dem.

De högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten
te sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu
närmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens
höga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer
öfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej
skådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets
ursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn
-- hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap
Agulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; -- måhända dock ute
på ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp
eller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.

En suck lättar bröstet huru ensam man än är -- och i Afrika. Huru än
öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den
gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk
natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de
högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande
skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande
skogsbäckar. Dödt! tanklöst! -- hvilka dumheter! Naturen lefver, icke
alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker,
jag är öfvertygad därom -- ett strå hvassare än vi -- som väl ofta
tänka tokigt.

Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum
nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet
af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af
oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.

Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o
människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som
är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas
narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola
ju skildra en afrikafärd och närmast nu -- Knysna.

Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra
landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan
uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten
har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode
samt utnämna en hamnkapten.

Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga
bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har
af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono-
eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det
dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla
vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".

En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva
instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt,
äfven på vilda djur --.

Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet,
men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af
Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång
enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig
själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor
-- af passabel storlek -- och hväsande ormar, men elefanter sågo vi
icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant -- en morgon
i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar
och en panter eller leopard -- omöjligt att urskilja i den rådande
skymningen.

En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera
hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då
han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens
skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra
elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets
tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.

På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och
spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana
sig en väg.

Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att
komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt
för ormar och ohyran i löfvärket.

Jo, jo, men -- nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö
chaussén efter de lifliga guldskymlarne!

Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom
slut.

Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver
Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara
Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året
är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt
och kloförsedt.

Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora -- tio par
bufflar -- i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt
välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill
säga: engelsman.

Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i
dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i
dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare.
Äfven många judar och tyskar.

Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande
hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men
mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.

Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet
för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en
ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt
på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt -- hårdare
än våra bondkvinnor -- åt sina män, som hysa inga anlag att ställas
under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft,
gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man
bokstafligen -- baxnar.

Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och
en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna
hvarandra som blåbär -- hvarken i afseende å svärta, profil eller
karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt
mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser,
nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan
zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera
ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning";
kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta
nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva
sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna -- tertium non datur -- äro
mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att
ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.

Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag
för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande
proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga,
prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd
i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser
albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta
i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika
nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk.
Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på
sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet
förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu
hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade
under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta
hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding,
som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit
drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En
annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från
Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru
dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller,
rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.

Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta
landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets
inbrott, och -- finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en
främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan,
men icke -- repet, om man nb. får tag i karlen.

Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams
Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af
Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa
Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om
engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för
konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt
landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med
strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på
tvätten af ull.

Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen
utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till
Atlanten i väster.

På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej
skog och vildmark taga lofven.

Kapsherryn är billig och utmärkt god -- ocksä tämligen stark.

Se, så där ja -- nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth
med ett afrikanskt bantåg.

Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och
eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår
handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.

Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands
metropol, törhända dock något mera.

Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick
ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.

Riktigt -- där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade
"Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar.
Tvä bref.

"Långt från öga långt från hjärta."

I brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för
att bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit
hundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af
nyheter hemifrån.

Go'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga
vännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken
där och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen
genast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar
sin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra
dagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma
enkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet
till saken, ty "Lowe" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock
vänligt i hand, beklagande vårt öde.

Rädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i
det fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen
blickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket
fundersam ut och jag -- var argare än en spindel.

Följande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg -- för
närvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade
god plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.

Med Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk
skuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och
aflägsnare anförvandter.

Det var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer
tvang mig låna sitt fickur -- ett fickur som sedermera räddade mitt lif
-- en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt
icke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag
sannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag -- och
kanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig
måltid åt hans fruar.

Jag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port
Elisabeth, där jag vistades några dygn.

Det märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget,
samt detta tidigt om morgonen.


En bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då
den stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga
rådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande
hufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.

Main-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus,
som ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med
usla negerruckel.

Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden,
men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven
typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.

Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga
indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar,
som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf
dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland
innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga
indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock
öfversållade med ofta dyrbara smycken.

Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande.
Tvärtom -- han var mycket talrikt representerad -- ifrån djupaste
ebenholz till skäraste ljusbrunt -- nästan som färgbrytningen på
Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller
prickig.

Jo -- det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen
äro negrerna löjligt nervösa eller -- ha' de inga nerver alls. Huru
"dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå
ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke.
Godmodiga och äfven älskvärda -- riktiga svarta fransmän. In i landet
äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i
uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig.
Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål
och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par
gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa
nationaliteter.

Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå
in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke
erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på
intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och
godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.

Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse
gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i
villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St.
George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner
frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.

Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre
datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd,
vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden
och öppna hafvet. Alfredsparken -- namnet ett minne af hertigen af
Edinburghs besök på 60-talet -- syntes mig åter med sin kägelbana och
danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid
utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med
tjänstepigor -- svarta --.

Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en
annan, växtligheten yppigare men krogarna lika -- dyra.

Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis --
i ett lider -- på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men
föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf.
En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade
sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned,
öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén
att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt
uttryck... Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till
M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.

Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V.
Pettersson lägo på bordet framför soffan.

Påminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms
pennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de
buro ursprungligen titeln -- I Skuggan -- reslektyr för mognare ungdom
till sommarferierna.



V Kapitlet.

Utmed afrikansk postväg.


    Tre landsortsstäder. Mundering. Statskalendern och Adolsboken.
    Dagrar & skuggor. En afrikansk postiljon. Backfisch à la kaffer.
    Umpanajas sköna själ. Kaffernotiser. Tyska legionen från
    krimkriget i Transkeilandet. Guldfält och "Den ledes" frestelser.

                                                      Oktober 1890.

"Tack skall ni ha, Martin Nyberg, och lef väl tils vi råkas" -- M.N.
viftade med näsduken till farväl åt sin landsman.

Bantåget rusade i väg ibland gräsbevuxna, trädlösa kullar och det bar
af mot norr, bokstafligen vers l'inconnu.

Med järnvägen kunde jag resa ända till Grahamstown. Därifrån tänkte
jag vandra mot Boers republiker och sedan vända i en halfbåge till St.
Johns river eller på Kafir Umsinvubu. Vid dessa exkursioner behöfver
man väl ej vara utrustad med vapen och förnödenheter i den skala man
är tvungen t.ex. vid expeditioner i Kongostatens inre, men icke kunde
jag därför skryta med att vara väl försedd. Vapen -- en gammal, rostig
Colts revolver af grof kaliber, ammunition -- 30 st. patroner.

Proviant: ett engelskt pund nio shillings. En ny pipa, present af
Sievertson, med kort skaft och elfenbens munstycke. 2 god amerikansk
tobak. Den afrikanska tobakskulturen är stadd i tillväxt, men som den
nu serveras i kompakta rullar har den en frändskap med mahorkan ehuru
den visst är lenare att tugga.

Öfriga förnödenheter:

Ett st. stärkt ny hvit skjorta -- för något högtidligt ögonblick.

3 st. ylleskjortor (Åbo, Juselius).

3 st. yllekalsonger (H:fors, Kräki).

2 par afrikanska mockasiner, för att icke krypdjur från marken skola
intränga och vålla en olidlig klåda.

3 par af erfarne vandrare rekommenderade skor.

En kompass.

En god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).

Inga strumpor.

Inga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med
femtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och
elefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda
glaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller
hvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes
gemåler.

Lektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade
jag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom
ett Konversationslexikon -- engelskt kafirskt -- tagit med mig den
s.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma
stunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog --
men jag duger icke --. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att
ett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London
och föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större
västficka, medföljde på färden.

Runebergs Fänrik Ståls sägner, Hertzbergs Kalevala och alla mina öfriga
saker hade kvarlämnats i M.N:s värd, i Port Elisabeth.

Att jag har byxor och rock och bland de i filten inlindade sakerna
äfven en kort oljetröja, som skydd mot regn, förstås af sig själft.
Mycket behöfver man, med litet kommer man tillrätta. Med ännu mindre
till och med än det ofvan uppräknade, som den hulda läsarinnan snart
får erfara. Mina herrar där hemma, sänken edra anspråk!

Då man befinner sig ensam, fjärran från fosterjorden, leka dess
förhållanden i hågen. Dagrar och skuggor framstå tydligare. Den s.k.
komparativa anatomin är icke min specialitet -- om jag alls har någon
-- men att jämföra människotypen ute i världen med den i hemlandet har
oafbrutet sysselsatt mitt sinne och skall jag om förhållandena medgifva
i en skild liten bok nedlägga frukten af mina iakttagelser härutinnan.

Bokens titel ljuder ungefär så här:

En profryttares observationer. Författade med anledning af att den
artikel han gjorde uti var osäljbar, och då han hälst på något sätt
ville tillgodogöra principalens på profven bortkastade kapital.

Utbjuder man en slik encyklopedi i bokhandeln, så ber jag att man
hvarken gråter eller skrattar, bara småler invärtes, eller knyter
näfven i fickan.

Medan vi pladdrat ditt och datt hafva vi passerat Alice-dals junction
till Kimberley, en ort den jag uppriktigt sagdt aldrig besökt, ehuru
jag på några afrikanska föredrag i Studenthuset tog mig friheten därom
uttrycka mig något tvetydigt. I Grahamstown var jag däremot, och dit
komma vi i rappet. Att Kimberley för att vara midt i en afrikansk öken
är ett undervärk i sitt slag kvarstår dock som ett faktum. Kimberley är
fokus för diamantsökare och guldgräfvarestånden. Guld och synnerligen
diamanter är dagligt bröd, men det dagliga brödet däremot släpas långt
ifrån och är därför dyrt, ja fattas emellanåt alldeles.

Då hos oss en kavaljer erbjuder sin sköna valet emellan ett guldarmband
eller diamant brosch, föredrager Kimberleys täcka kön blifva inviteradt
på ostsmörgås eller presenteradt med en portion biffstek avec potatis.

Man må ej misskänna mig då jag utropar: Människorna äro nog de samma,
men förhållandena olika!

"Grahamstown" ropar konduktören.

Tåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred,
Grahamstowns hamn -- en liten ort cirka 100 eng. mil från Port
Elisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och
50 d:o från kusten.

Näst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en
kitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar,
med deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af
frid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då
höjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar
åskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown
blifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus,
biskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen
för östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt
rendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens
park på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade
kaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.

Att societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu
pedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen,
studier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare
Karl Anderson den jag blifvit hänvisad till.

På vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs
af fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af
sex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna
uniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med
tvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda
korporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare --
åtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd
negrer afslutade den effektfulla synen.

Att en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det
nu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var,
den musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så
kritiserade "frivilliga" jag i sista stunden lyckades snappa upp för
mitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.

Anderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid
en magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring
fick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa,
samt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben
Smith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af
min ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.

Vid en flaska Hamburger öl -- pris 2 frcs -- blefvo vi såta vänner,
och då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade
han genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast "käre
landsman" med ett ständigt appendix af: "Ett elände att måsta lefva
här, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?"

Till Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd
postvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af
tvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det
briljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men
ställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.

Först trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo
kullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå
galopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp
och ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs
någon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från
firmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta
regnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara
färgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem
Afrikas sol -- och äfven dess måne -- förmå frambringa.

Molnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande
regnbågar. Det var något det.

Landskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men
ju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen.
Plötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar.
Engång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.

Kaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är
dessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i
förtjänsten.

Det är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar.
Omgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad
af en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid
en i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och
slingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och
uthus.

Ben Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för
dygnet, inbjöd höggunstigast sin "landsman" att dela kakan. "Niggern"
eller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo
ute på gården.

Efter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid
åstranden.

Döm om min öfverraskning -- en öfverraskning hvilken sedermera blef
en vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk,
bildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat
för att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i
"Old England". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år.
Vår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg -- toddy -- till
afsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar
och mot daggryningen rakt ned i Great Fish river -- af misstag.

Ben Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde
karlen darrade som ett asplöf.

-- "Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet", röt den
fruktansvärde postiljonen.

Jag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var
nämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben
glänste som ebenholz.

Ursinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.

-- "Jaså, käre landsman skrattar åt mig!" utbrast han förtörnad och
innan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur
vagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.

Följande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade
ljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna
öfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.

Sådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt
någonting löjligt -- och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!

Det blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället
och stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag
att hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten
af krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare
ekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll
mig från denna utväg.

Rökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle.
Plötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga
kafferflickor från 14 till 16 år... plaskade, plaskade lustigt... i
Fiskflodens strömmande vatten.

Jag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden,
pekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.

Flickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland
vinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen...

Säker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt
uppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.

De unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig
än de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden.
Kort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls
näsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne
finske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i
min ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre
näsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort
för intet.

Efter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna,
som med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt
pladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.

Efter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal
spång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som
envisas att växa just vid vägkanten och kallas "Vänta-litet".

Efter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden.
På en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.

Kafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra
trädslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.

Väggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men
seg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket
sedan beslås med ett sorts murbruk.

Klimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad
eller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett
midt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.

Kaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf
getkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I
närheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med
ett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva
och skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och
lyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne
men aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned -- ad interim.
Därvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och
goda hundar kunna uppspåra stället.

Som man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer
svurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade
ögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter
mot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps
ridande polis.

Förmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar
större och "stora" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro
i besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar.
Föröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med
person eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan
ju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra,
fast de ofta äro sämre.

Det var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar -- ty så
måste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och -- tänkte jag
-- den ena vilden som den andra.

Flickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken
en gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig
f.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken
och åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen
god kafir samt säger ungefår så här:

"Mig vara Umpanaja -- vara en skön själ -- vara mycket duktig karl --
Kings-Towns fina köpmän vara min vän -- Mig vara rik svart -- Du vara
fattig hvit -- Du vara god mot mina flickor -- Jag hjälpa dig -- men du
gifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att
visa dig gena vägen till Kingstown -- Du kunna vara där om par dagar
-- Du få af mig rekommendation." -- -- --

Det sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts
rekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne
och halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, -- en stenhård
hvetebulle, den jag blötte i vatten -- gick sedan att säga farväl och
bocka för den imponerande Umpanaja -- "Du gå med flickan -- hon hafva
också en skön själ -- andra kafferherrar vara inte goda på hvita" --
ifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en
snål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.

Lätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga
Mifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå
elastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa
nästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.

Mifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade
sig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon
kunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs,
tobak, kassava och manihok m.m.

Jag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15
kilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande
ton yttrade jag nu: "full af beundran för hennes dygd, talanger,
skönhet och ungdom -- hon var knapt 14 år -- hade jag ledsamt nog
förmånen att hafva cirka femtio hustrur förut -- och hvita voro de
dessutom".

Den stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i
blinken ur min åsyn.

Kafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars
kafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva
dödad af sina stamforvandter.

När man betänker antalet "loafers" som guld och diamantfälten lockat
till Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma;
antagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet
mot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången
utlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda
kafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt,
synnerligen på ensliga skogsstigar...

King-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta
inberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.

Trött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några
vattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den
än pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på
Kidsons Yard -- Kings-Towns salutorg. -- Den vänliga värdinnan M:rs
Valentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig
besöka East London.

Hos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för
inträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det
oberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus
tvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.

Se där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var
lockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag
mig ej särdeles.

Altså till East London att inandas hafsluft någon dag.

Halfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon
af de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från
Kingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara "institut" för kaffrer.
Nitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda
kafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.

East Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode,
den ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn,
liksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers.
Efter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk,
och svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en
likadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel
Christensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra.
Afreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid
Panmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med
järnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande
grässlätter till kolonin Berlin.

Tyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som
för engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med
att kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.

Dessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu
hufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända
till Elandsbärgen. "Herrskapena på landet, Kuopion takana".

En eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första
"herrgården" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit
olidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa
syntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig,
uttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min
fräjd -- och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.

Jag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om
mig. -- Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist
er verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter.
Skildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter
för natten och mat.

Blickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar,
"Gretchens" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna
buro dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där
åtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula
stöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar
med bondaktigt skick.

Ett mummel af ogillande och spefulla, ironiska yttranden hördes här
och hvar. Jag begynte känna mig på sju famnars vatten, då lyckligtvis
en äldre person af anständigt utseende trängde sig igenom hopen och
vänligt sporde af mig hvad jag önskade.

Jag upprepade det redan sagda med tillägg, att jag hade tagit
värfning vid den och den skvadronen för tjänstgöring på Pondolandets
gräns. Jag viste nämligen, att kolonisterna hyste en viss oro för
att Pondooroligheterna skulle värka på deras grannkaffrer. -- "Oh --
sehr gut -- ganz gut", svarade den gamle herrn. Så hastigt vänder
sig lyckans hjul. I fara att blifva sparkad nedför trappan, blef jag
oförhappandes bjuden med på kalaset -- firandet af en förlofning
emellan den gamle herrns dotter och den profryttarlika, långa figuren.

Jag blef nästan fjäsad af de unga damerna, så kuslig jag än såg ut
efter marschen i hetta och dam.

Jag begagnade svada och världserfarenhet samt utgöt mig specielt à la
Othello till Desdemona för värdens blodunga dotter, som, fruktar jag,
snart såg upp till mig som till en af hjältarne i Niebelungen-Lied.

Sprättarne voro de enda, som drogo sig undan och tjurades i ett hörn på
andra sidan den stora salen, medan fästmannen nervöst tummade om sin
tjocka urkedja och betraktade mig med ögon fylda af förbittring och
dödligt hat. Den stackarn hade blott haft kaffrernas fårstölder till
konversationsämne.

En viss Heinrich Koch, f.d. officer, numera handlande i Berlin, erbjöd
mig kvarter för några dygn. K. hade kämpat mot Zuluernes siste konung,
Dinizulu, af engelsmännen internerad på St. Helena, där han, enligt
sägen, bebor några af Napoleons rum. Koch berättade, att Zuluerne voro
ett vildt men intelligent, fosterländskt och tappert folk. Han sade
sin åsikt vara, att de ännu i framtiden skulle låta höra af sig. Om
det vill illa, tillade han, så få vi upplefva en allmän kafferresning
med Zulus uti spetsen. Större delen af de från kafferinstituten
utdimissionerade hafva visat sig vara Zulus. Mycken stolthet känna
Zuluerne öfver att de dödat kejsar-prinsen, Napoleon III:es son.

Då själfförtroende och tapperhet äro lika tilldragande som blind
egenkärlek, skuggräddsla och feghet motbjudande, anser jag... men
-- vågar icke fullända meningen, då jag är en nutids finne och ingen
Zulukaffer...

Om Finland talade vi länge med herr Koch, medan jag, så godt jag kunde,
bistod honom och hans fyra kafferpigor med en ny trädgårdsanläggning
kring huset.

Kolonisterna bygga låga, men oftast ganska solida hus, med cementerade
grundvalar och tak af zinkplåt. Golfven beläggas med ett slags asfalt.
Klimatet erfordrar visst icke sådan grundlighet i byggnadssättet, men
det gör i stället de feberalstrande ångor, jätteråttor, ormar och
ohyra som luftstrecket, redan här, rikligen alstrar. Kapkolonin och
jämförelsevis äfven Natal äro dock bra nog fria från feber och de
skadliga utdunstningar de portugisiska kolonialprovinserna Delagoa Bay,
Zambesi och Mozambik lida utaf.

Koch hjälpte mig välvilligt med kompletterande af min anspråkslösa
utrustning, och den 28 oktober 1890 skakade jag å bantåget till
Queenstown.

Elandsbärgens utgreningar och stora Kej flodens vattensystem bilda
måleriska och fruktbara landskap, hvilka genom järnvägens utsträckning
till Aliwul North utvecklat sig uti odling och kultur samt förefalla
ganska tätt befolkade. Små städer, byar och farmer, utom infödingarnes
talrika kraaler, gifva omväxling åt de jämförelsevis skogfattiga
distrikten mot Stormbärgen, Tembu och Fingoland. Aliwul North, ett
hveteland, ligger vid Orange floden, men för att komma med tåget till
Blomfountein måste man fara den Elisabethska vägen öfver Craddock,
som har heta svafvelkällor, och De Aar -- den Kap-Kimberleyska vägens
Kaipiais.

Jag stannade vid stationen Dohn nära den på Elandshöjderna befintliga
Stutterheim, också en af den tyska krimlegionens anläggningar. Gärna
hade jag rest till Imvani och besökt de nyupptäkta kollagren vid Indve;
ännu hällre hade jag velat se staden Queenstown med sin ryktbara
"hanglip", som skjuter öfver 7,000 fot i höjden, men allra hälst hade
jag begifvit mig till järnvägens slutpunkt i det inre, det uppåtgående
Aliwul North, hvarifrån man har regelbunden omnibusförbindelse till de
rika guldfälten Witwatersrand.

Guld är muld -- ibland och för somliga människonaturer. Tänk så nära
möjligheten att gräfva eller röfva mig till en miljon -- ty hvardera
sättet användes där borta -- och ändå afstå därifrån. Idiot! Vänta,
förhasta eder icke i omdömet, medborgare! Blir man rik, kan det lätt
hända, att man blir feg, och det folk, som frös och svalt och segrade
tillika, var ej rikt -- men tappert var det. Alla stöpas ej som Gustaf
Wasa, Washington eller Bolivar, tre rika patrioter. Garibaldi var
fattig.

Jag måtte vara en åsna -- detta tro nog äfven många där hemma. -- Att
hålla den gyllene kalfven fast från svansen och släppa tag -- drifven
af hemlängtan. I stället för att låta kpt/100 förvrida hufvudet på mig,
begynte hemlandssånger tona inom bröstet och jag påminte mig runan
i Kanteletar som säger: att man hällre dricker eget lands vatten ur
näfverrifvan än främmande lands öl ur krus.

Jag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma
värdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock
hålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i
stoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta
fått lof göra det.

Afstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej
häller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att
se om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra
egna -- "midt uti H:fors och rundtom K-p-o!" --



VI Kapitlet.

Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.


    En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på
    stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och
    "The old man" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten
    "Meta".

                                                      November 1890.

Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande
marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de
Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom
musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse,
Kalle och den store kapellmästarens lille son.

Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga
marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe",
så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem -- med mig
naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för
den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en
biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad,
där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det
prosaiska namnet "Butterworth".

När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis
finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden,
Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till
Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf.
Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en
sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl,
ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt
reservkompani för att reda sig -- och ändå är det troligt att hvarken
han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med
helt skinn i behåll...

Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande,
hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare
raster än någon halt för att tända på pipan.

Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder,
hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande,
hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte
solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.

Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där
ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där,
synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara
formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan
sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt...

Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter
gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka
strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i
Sofalalandet, på 20° S. Latitud.

Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar
och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à
20 dygn.

Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de
i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan
revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga
enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva
godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald
Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var
ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke
lämna den ifrån mig.

Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs
den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då
jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag
emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma
fotsulor.

En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning,
erhålla någon förplägning, men då jag var till fots -- boerskonvenansens
första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra
nog för många rackare -- då jag var till fots och icke talade den
gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och
hennes unga döttrar -- grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade
mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig
farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en
butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.

På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes
jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru,
bildadt folk, som af något skäl -- M:tons familj ville ej låta de unga
gifta sig -- hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i
utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla
son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster.
Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all
säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn
lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".

I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under
två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med
viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför
en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den
smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver
stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett
ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter
ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade
nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska
hvita tösar -- tyska bondflickor -- andtrutna fram till vagnen.

Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag
handlat orätt. -- "Nej för all del" -- genmälte den ena. -- "De elaka
kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter".
Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk
farmare, en af de sista åt detta håll.

Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått
ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af
gamle Eljens lilla farm.

Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på
Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre
romantiskt. Han bodde här sedan 1875 -- i trakten af Komgha -- och hade
1855 med tyska legionen kommit till Afrika.

Eljen och jag blefvo goda vänner -- sämre har jag haft hemma. -- Rik
var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många
goda råd.

-- "Blif här och gift dig med en af mina flickor" -- brummade gubben.
"Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på
miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla
kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset".
Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade
barn och redan var gift andra gången.

-- "Du har då kommit hit för diamanterna?"

-- "Nej -- endast för att genast återvända hem igen."

-- "Ah -- du reser för emigranter då?"

-- "Hm. Så ungefär" -- mumlade jag otydligt -- och lofvade sedan att
sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma
öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga
beridna poliser.

-- "Tack skall du ha. -- Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till
slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga
bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer
ha ju ända till dussinet."

Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och
fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen
och hviska: "Auf wiedersehen".

Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar
och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden.
Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan
som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar
sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne
var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades
jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver
natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut
sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt
geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att
denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra
finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i
hågen.

Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma
mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i
daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne --
puukkon hos våra landsmän -- stuckna under ena armhålan, stå bredvid
mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så
dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck
än -- "Faza, Faza"... Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza
betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!

Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder,
knäpte på geväret och upprepade skrattande -- "Faza, Faza. Yes,
Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla
bössan med tillhörande femton patroner och -- vännen Meyers klocka
räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe
kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala
dyra färjpengar i Afrika -- åtminstone vid knepiga tillfällen!

Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är,
betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig
egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min
värdelösa gamla frack.

Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att
tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några
skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig
riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och
försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla
ansiktet till en del vändt mot mig.

Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om
revolverkolfven.

Förargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda
ängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok,
järn- och päronträd, men till största delen af det äfven i "Grand
Cliaco" förekommande s.k. "Yellowwood" (Podocarpus) samt Stinkträd
(Oreodaphne) -- ett sorts "teak".

Jag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i
Kej floden flytande häck.

Inspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de
månljusa stunderna.

Redan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting
galoppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant
läte underrättade mig om att förföljaren var en -- åsna.

Åsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade
halsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit
undfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.

Jag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och
antagligen den sista. -- Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar
felades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot
soluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete-
och tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader,
en antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en
liten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran
presentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets
bistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga "yahhande" lockade till oss några
andra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock
på flykten. Stor uppståndelse!

Ett par beridna poliser kommo sprängande emot oss.

Efter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef
förd inför "el capitano".

Sköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart
lierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska
och franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett
bref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från
kapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning
som skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.

Med hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande
dag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!

Men ack -- högmod går för fall. Ändtligen -- välbestäld högre
tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida
ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och
häftiga magplågor.

Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala
som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos
hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat
till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt,
lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en
skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader
på engelska:

    Min dyra M:r A.

    Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till
    kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen
    äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och
    berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt

                                           vännen James H:ton.

Märkvärdigt!

Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan
i hembygden somliga utspy blott etter och galla.

Hvad skulle jag göra?

Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?

En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om
framtiden. -- -- -- --

Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" -- till
minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen
"The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade
voro matroser -- troligen förrymda -- så hade H:ton fått detta
smeknamn.

-- "The old man" -- vallacken nämligen -- gjorde icke sin första tripp
öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.

Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben"
åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. -- En dag blef
jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar,
hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper -- i akt och mening,
tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.

Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå
mig in på lifvet -- de voro till antalet sex -- och den störste till
och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned
hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd.
De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag,
innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8
till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med
sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick
min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle
hinna anlända.

Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott
i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera
förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick
tid att kasta mig på hästryggen.

"I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar
upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan
asegajer till höger och vänster.

Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben
med.

Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och
här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old
man." -- Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de
blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan
genomvadat.

Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, -- Det fria
Kaffraria --, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de
brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till
lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa
näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt
folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna
äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.

Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en
nigger.

Ja -- fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda
soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde
jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som
anländt för Maschona-affären:

-- "Mig icke vara nigger (negro) -- mig vara soldat, kungens soldat."

Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen -- eller om det sedan är bara
fåfängan. -- -- --

Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.

Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag
fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess
stränder.

Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända
kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan
näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de
med.

Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt
sig segerpalmen -- Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle
Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss
sinsemellan.

Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som
genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.

Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från
fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla
bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med
en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.

Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta
den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater"
hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden.
Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset --
pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett
par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt
raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru
fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade
den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen
upprörda sinne.

Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i
den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp
mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt,
men se där två af mina vordna svagheter...

På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af
de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är
en plikt, men en häst!

Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser
ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt
begripligt föröfrigt -- ty karlarne voro troligen uppbådade till
"värneplikt", med anledning af "krig."

Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut,
slutligen i språng.

En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig.
Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället
för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.

Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog
min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig
riktning mot hafvet.

Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och
tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag
fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad
biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag
törhända fått samma öde som han -- före honom.

Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter
kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan
och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver
bärgstopparne.

Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!

En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen
lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens
beskaffenhet och jordmånens natur.

Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en
stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta
ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i
en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt
eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att
stupa öfver ett par lik -- strypta äldre negresser, ty jag finner ej
nägot blodspår.

Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman
fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.

Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!

Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver
gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag
oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band -- de
finska färgerna -- men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och
Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden
att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar
under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt
100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en
vik, ty sjön därute går hög.

Engång har man tur, en riktig bondtur!

En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att
blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.

-- "What do you want?" -- ropar en af männen i båten.

Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken,
ropar på svenska:

-- "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"

Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.

-- "Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!" -- Ett rep susar genom
luften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det
sedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan
man få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i
den nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord
å "Meta", kapten J. Petersen -- en hedersgubbe -- som skakande på
hufvudet frågar:

-- "Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna
befinna sig i slagsmål."

-- "För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta
om hemma", svarar jag.

Pondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker
försvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande
dalgång och mynning, som lilla "Meta" käkt seglat nära intill, själf
väl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot
strömhvirflarna.

-- -- -- Like giant sentinels on either hand, The stately portals
of the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free,
Rising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with
silvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low
at their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain,
krautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till,
midst this scene sublime, it ends its course. -- -- --

Umzinvubus "norska" sceneri hörde blott till minnet -- såvida vi icke
från Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de
siècle...

Får man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa
dit och eröfra de oberoende "Pondodalarne" -- hämnas stackars "Old
man!"

                                                Den 22 november 1890.

Kuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.

Jag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda
äfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt
en tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles
ensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med
föga hopp om fyrkar i bref -- ja icke ens enkla bref från de femhundra
eller tusen vännerna.

Men man är så otacksam, så omöjlig... i sådana stackares ögon, hvilka
äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin
nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick
själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få
den reducerad till en enda, simpel gåspenna...

Nå, nå -- så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när
man älskar sina fiender...

Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken
af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid
floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa
proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan
-- grått, blått och grönt -- nakna klippor, himmel och skog -- skåda
"tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka
lysa som eld långt ut till hafs -- i ljusrödt, rosen och blodrödt --
däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän,
anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån
den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga
pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder
-- af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen
visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen
än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska
familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan
hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att
af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan
E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är
sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan
något besvärlig och dessutom något dyr!



VII Kapitlet.

Kolonin Natal.


    Durban -- också en hufvudstad. Torra statistiska data -- för
    helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria
    och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad.
    Titulus Simo Eskola anträffas.

                                                  December 1890.

Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan
gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en
fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med
naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms',
Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den
vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda
sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och
profpredikan.

En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt
välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han
vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill
då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra
vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst
ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. -- -- --

Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga
ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på
slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.

Omkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora
kajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på
andra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en
halfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar
en naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel,
vid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på "The
Bluff" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver
hamnen en "Alphydda".

För att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning
 utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig
friheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.

Vågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre
den hinner ut i ocean.

"Människovärket" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra
naturen --.

Stora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.

Natal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en
oceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir
på efterkälken.

Den högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre
stadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram;
dam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag
utgör "Catos Creiche" med sina några bulevardgator och sina mot inre
viken vettande "djungler", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar
och där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll.
Ortens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit
och stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en
romflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det
sköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast
med en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.

Att Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller
nuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är
detsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det --
kan tagas för säkert.

Men det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik
jord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.

Cato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är
banerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.

Port Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss,
men går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal;
dessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t
Natal. Sker detta icke -- desto roligare.

Apropos -- hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde
hafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra
kaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med
moraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.

Förut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det
är ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en
rättvis och god.

Natals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna
ville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom
sina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar
alla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.

I denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers
ordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti
hvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i "En
utflykt till Antipoder", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag
till något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.

Då jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala
om det viktiga "jaget" -- en god princip för en hel nation, men
öfverflödigt använd mindre sympatisk för individen -- för att således
slippa att tala om mig själf skall jag -- äfven för ombytes skull -- på
några blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några
paralleler med rivalen Kap.

Dessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till
ingeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och
Höijer samt landsmännen Michelsson och Sandström -- den senare bosatt i
Maritzburg.

Till min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal --
han är nu på en affär i Stänger, i Zululand.

En treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh
och det natursköna Umgheni, ett slags "Tölö-Tivoli" vid floden af samma
namn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera
traktera läsaren.

Zululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet,
något sandblandad jordmån, den stora "Tugela" och en mängd mindre
floder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser.
Skogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En
barrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus
pedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de
inhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma
som i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck
än den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger
närmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars -- Dinga, Panda, Cetevayo
och Dinizulu -- täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder
glest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!

Norrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers
stater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande
underlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala
fetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som
hon är af olika jordspekulanter.

Natal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls
ohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare
frukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess
fruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda
inom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och
med mejerihandteringen.

På min vandring med en kringresande handlande rundt om staden
Maritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De
Laval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos
George Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer
och mer.

Solicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta
upplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här
emellertid vore för vidlyftigt att upprepa.

Natal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet
är fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal
har boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande
bärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit
uti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta
järnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750
eng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje
sträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från
Lorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej
här så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet,
kanske för att kapkolonisterna hunnit längre.

Här kan omnämnas huru strutsen plockas.

I en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud
sticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka
ut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej
jordens slugaste djur -- man kan plocka djuret tio gånger, innan det
anar oråd och får motvilja för låren.

Te och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska
krydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner,
guavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser,
(acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter -- utom hjortron och
lingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats,
valnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till
september är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand
tränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare
tropiken.

Regn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för
värmen är 64° Fahrenheit -- Londons medeltal är 50°, Brisbanes i
Australien 70° och ön Mauritius' 76°.

Ehuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett
visst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan
meddela några notiser för enskilda emigrationslystne.

Till intet nytt land bör man begifva sig utan en god hälsa och en
fast karaktär. Den finaste gentleman bör ej tveka taga ihop med
kroppsarbete, om det så gäller. Ordspråket: mycket behöfs, litet
förslår, får äfven vara en lefnadsregel -- i början åtminstone.
Gentlemän, som vid glasens klang prata bort halfva dagen å kaféer,
äro underkastade diverse öden, innan de komma i riktiga kolonigängor.
Icke allenast i kolonier, utan äfven i gamla länder bör man föröfrigt
sträfva ej för sig själf, utan för sina barn och fosterlandets väl...

Landtbrukare med mindre kapital -- to begin -- samt efter dem folk som
lärt sig ordentligt något handtvärk "do best".

Förresten säger mig en viss erfarenhet, att hvarje man eller kvinna
som vill "do well" -- kan göra det lättare i nya länder, än i gamla,
där korruptionen ofta vill ha det illa gjordt, eller icke vill ha alls
något gjordt (sic.).

En äfven den minsta kännedom af engelska språket är absolut
nödvändigför emigranten -- han må nu begifva sig till hvilken ny näjd
af världen som hälst -- undantagande Sibirien.

Fogdar, öfverherdar -- negrer användas som vanliga vallhjon -- och
domestiker hos högre tjänstemän, rika köpmän och farmare -- öfriga
använda negrer -- erhålla jämte kost och logis en månatlig aflöning
af ungefär 50 à 60 engelska shillings, längre inåt landet till och
med det dubbla. Vanliga hvita kroppsarbetare förtjäna -- kvinliga 25
shillings, manliga dubbelt mera. Negerarbetare erhålla endast från 2
till 3 shillings, jämte födan. Handtvärkare utfå en dagspenning -- utan
mat och kvarter: --

    Bokbindare (blott i större städer... 6-7 shillings.
    Typografer      -- " --          ... 8-10    "
    Tegelslagare                     ... 6-10    "
    Snickare och timmermän           ... 7-13    "
    Murare                           ... 7-12    "
    Sadelmakare och garfvare         ... 5-10    "
    Stenhuggare                      ... 9-16    "
    Skräddare och skomakare          ... 10-16   "
    Maskinarbetare                   ... 10-17   "
    Finsmeder                        ... 7-11    "
    Grofsmeder                       ... 10-15   " o.s.v.

Den högre betalningen gäller, ju mera inåt man beger sig.

Inackorderingar kosta för arbetare från 20 till 35 shillings i månaden,
medan finare handtvärkare betala 50 à 60 sh. alt inclusive logis.

Priset på förnödenheter per pund är: för bröd 2 à 3 eng. d.; kött 5 à 7
d.; korf 1 sh.; smör färskt 2: och salt 1 sh.; ost 1 sh. 6 d.; te 3 sh.
(indiskt); kaffe 9 d.; socker 4 d.

Ofvannämda är beräknadt för städerna, likasom efterföljande pris på:
ett dussin skjortor (bom.) 30 sh.; skor 6 à 9 sh.; benkläder 6-20 sh.;
rockar 7-25 sh.; strumpor (linne) 1 sh. 6 d.; madrasser 18-40 sh.;
täcken (filtar) 10 sh.; kalikå per yard 6 d. och flanell per yard
2 till 2 sh. 6 d. I klädesväg är bäst på förhand vara välförsedd.
Tullförhållandena äro relativt liberala.

Kapkolouins budget etc.

    Inkomst                           3,039.280 eng. pund.
    Utgift                            3,384,287    "
    Statsskuld                       21,171,855    "
    Hamnstyrelsens skuld              1,289,439    "
    Värde å räntegifvande egendom    37,799,508    "
    Area odisponerad kronojord       45,298,808 acres
    Jämvägarnes utsträckning              1,599 eng. mil.
    Telegraftrådens utsträckning          8,663    "
    Landsvägar                            8,400    "
    Vingårdars antal                     70,000.
    Brittiska ut- och inklarerade fartygs tontal 5,106,328.
    Andra nationers                     275,789.
    Export af ull (1888) för          2,182,000 pund.

Från 1 januari till 1 oktobor 1887.

          Export:
    Strutsfjäder för    295,519 £.
    Fisk                 15,844
    Diamanter         3,120,163
    Skinn, hår och horn 494.234

Kolonin Natals budget etc.

    Inkomst                      811,925 eng. pund.
    Utgift                       622,175    "
    Tullinkomster 1887           140,405    "
          "       1888           231,407    "
    Af hvite uppköpts          6,000,000 acres land.
    Reserveradt för infödingar 2,000.000    "
      (Zululand icke här inberäknadt).

Statistiska data öfver befolkningen 1886.

          Kapkolonin.
    Européer             40,000.
    Infödda européer    300,000.
    Halfkast             50,000.
    Infödingar svarta   660,000.

          Natalkolonin.
    Européer              5,000.
    Halfkast              1,000.
    Infödda européer     40,000.
    Infödingar svarta   500,000.

          Transkeilandet.
    Européer                300.
    Infödda européer        300.
    Halfkast                500.
    Infödingar svarta    25,000.

          Boers. Orangestaten.
    Européer                350.
    Infödda boers        62,000.
    Halfkast              2,000.
    Infödingar svarta    75,000.

          Boers. Transvaalstaten.
    Européer              5,000.
    Infödda boers        80,000.    Halfkast              1,500.
    Infödingar svarta   600,000.

          Basutosland.
    Svarta              170,000.

          Gricquland.
    Svarta               50,000.

          Betjuana (engelska).
    Svarta              300,000.

Genom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en
utflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith,
på vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt,
samt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben
till Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän
Drakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul
och karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring
spökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt
spökgestalter.

Champagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och
lilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör
till samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar
lägre ned.

Befinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti
blomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna
sin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med
tillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från
den närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen -- då -- ja
-- då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro
är "herdars och herdinnors".

De skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt
kastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de
yngsta -- ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra
baldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande,
flegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De
båda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor,
skrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga,
magra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron
följamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare
och stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften --
alt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks
"hvita fru" -- (jag misstänker han hade några svarta med sig också)
-- med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens
soltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg
utsträkt på gräset nedanför.

-- "Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och
röfvaren till oss". -- Med "loafern och röfvaren" menade hon mig. --
"Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit
i väg med oxarne, vagnen och godset". -- "Skrik ej så högt, han kunde
höra dig och det vore minsann en skam". -- "Höra -- han må gärna höra
-- desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken".
-- "Han är ju ingen engelsman, vet jag", återtog mannen.

Jag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra
utgjutelser från den "hvita frun", att de hittils så muntra
Basutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.

Långsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: -- "Med tack
för eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med
järnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag..."

Vanlick steg upp från sin liggande position. -- "Gud dömme mig, om jag
låter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela
långa vägen till Howick -- då man kan få trefligt ressällskap -- nej
pass! Hvad tror ni mig om?" -- Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte
Vanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans
till den andra vagnen, där gubben bjöd på en "knäpp".

Backe upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af
silfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora
engelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra
fot högt vattenfall.

För att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som
träffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga
Maffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos
höfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå
affärsförbindelser.

Trakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från
verandan af det lilla värdshuset "Town Hill" å Drakbärgens utgrening
är den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en
vacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig
det vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande
sluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna
vägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många
kaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några
framilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro
försedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad
australeukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat
lunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie,
valnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla
i lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland
af åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar
svärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar
sig.

Långt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under
rosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda,
svartbruna hyddor.

Men på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen
Maffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under
denna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga
negern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga "journal
officiel."

Höfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade
engelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått
kännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina
egna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa,
och då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig
redaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs
såsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i
egenskap af officiel tidning.

Men i och med detsamma som den officiella tidningen "utkom", begynte
en annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet,
och hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska "tidningar"
litet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i
korthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda
tidningsorganen.

Maffasse håller i kväll "palawer", och från vida näjder rundtomkring
tågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen
af den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått
till sina fäder -- Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu -- men deras
småkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse
och några andra, bra litet af äran.

Maffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska
guvernören, och att döma af den talrikt besökta "palawern" äfven hos
sitt folk.

De unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda
"karosser" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen,
medan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de
unga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt
kring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på
hufvudet.

Strömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte
alt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen
inbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar
puttrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns
uppsteg.

Månen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver "kung"
Maffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe,
iklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen
kastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta
skepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika
utförde egendomliga, groteska rörelser.

"Landthandlanden" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse
utdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad "nigger-brandy" och
på köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken "daggan."

Vår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna
för dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och
han framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens
reformförslag.

Hvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med
oberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.

Trummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande
toner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan
"Den officiella tidningen" och en annan äldre neger, som förestäldes
tillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef
allmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha
hugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina
tjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka
mangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.

Utan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska
regeringskonseljen eller "den nådiga propositionens" möjliga öde, funno
vi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med
den illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade
sig aldrig mera vilja blifva "ett officielt organ", "ty", sade han,
"högdjuren äro alltid otacksamma." -- -- --

I ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart
skulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt
ihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken
och kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla
skulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i
hopen.

Äfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass
eller i reserverade kupén -- jag åter ville åka med vildar. Efter många
om och men af konduktören dref jag min önskan igenom.

Maritzburg med sin härliga park -- parker äro nu engång för alla de
sydafrikanska städernas stolthet och prydnad -- samt sitt annars något
föråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika
byggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen
fallne -- Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att
antingen ändra ton eller gå in på skilsmässa -- Maritzburg med minnet
af herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den
andre finne, och deras mig visade vänlighet -- Maritzburg skymtade
ännu i hågen då tåget bromsade. -- Jag böjde ut halfva kroppen och
såg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed
järnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på
detta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att
komma fortare fram med ånga.

Efter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick
boern med sin vagn fortsätta färden -- i diket, och vi brusade framåt
för att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi
redan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga
rådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår
Nikolaikyrka.

Durban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad
stad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta
utan penningar och utan arbete...

En vecka låg jag hos R. men fåfängt -- marknaden var öfverfull af från
Europa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta
vid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen.
"Ingen ville ut på landet och blifva uppäten", yttrade en titulus till
mig.

En åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft
dussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland --
äfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan
i Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad
sätt som hälst. Min gamle vän, lilla "Meta" låg åter i hamnen, efter en
ny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen
var samme ädle gubbe som förut.

-- "Jaså ni har nog nu", -- sade han småskrattande. -- "Nej -- kapten,
jag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru
jag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?"

Gubben stirrade förvånad på mig.

-- "Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar,
ty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik
vägen."

Då berättade jag för gubben en del af "mitt lif" och fick höra ett och
annat i gensvar; ett mera hårdt, många gånger mer växlande lif än eder
pröfvade skildrares. -- -- -- "Men jag förstår, Ni vill göra något
extra -- lägga kaka på kaka. -- Vänta, om jag kan! Kom hit i kväll, Ni
skall råka några norska, en svensk och en dansk sjökapten -- kanske vi
tillsammans kunna göra något för en 'res-finne'."

Gubben P:s kvadruppelallians hade äfven den effekt, att jag kunde
fatta en viss plan; planen att varpa mig hem Zansibarvägen till sjös
eller till lands -- fast genom luften. Sådant var humöret. Och sedan
-- om man ej förmådde göra annan nytta åt fosterlandet, så lärde man
sig att duga till ciceron, i fall de där hemma skulle komma till ett:
"bättre fly än illa fäkta" -- hvilket Gud förbjude!

Mina personliga synpunkter om hvad man bör eller icke bör göra må
lämnas därhän. Till sjökaptener skall jag emellertid ständigt hysa
en stor klockarkärlek; det borde föröfrigt alla finnar göra -- en
sjöfarande nation hafva vi ju varit.

Juldagen hade vi en treflig utfärd från Durban till Umgheni, bland
hvars skogbeväxta höjder trädgårdsmästar Lundh hade slagit ned sina
bopålar. Högt från kammen af en ås skeno några hvita fläckar i
solljuset. Det var Lundh's hus emellan lummiga mango och apelsinträd.

Hvilka hjärtegoda, kloka och världserfarna människor, herrn, frun,
döttrar och son -- och så emottogo de främlingar med ett finare sätt
och mera takt, än mången af de förnäma damer vi känt i "des jours de
fête qui sont passés."

Vi togo oss ett bad i floden Umgheni, i närheten af ett ställe, där
flere hundrade negerkvinnor och indiskor tvättade byke under glam och
prat. Floden är strid men grund genom sandbankar, hvilka omsättas
hastigare än H:fors procentareväxlar.

Unge Meyer, som legat och solat sig på rygg uppå en af dem, begynte
plötsligt skria "krokodil, krokodil, hjälp!" Till vår fasa sågo
vi honom glida ned från sanden i den djupa putten bredvid banken.
Krokodiler äro numera här ytterst sällsynta, högre uppåt, floden
gifves det dock af dessa vidriga reptiler och enligt herr Lundh's
sons utsago påträffas flodhästen i de små träsken ett tiotal eng. mil
härifrån, bland bärgen vid Sicalec. Utan all vår medvärkan kröp M:r
emellertid ånyo upp på banken, högst förvånad att ha sina bägge långa
ben i behåll. Gåtan löstes genast, då två unga kafferflickor döko upp
i strömmen nära andra stranden. Kiknande af skratt gjorde de lång näsa
åt M:r, som såg förargad ut. De hade oförmärkt simmat öfver och knipit
M. i benen -- för att agera krokodil. Den konsten tyckas fruntimmer
älska att öfva på olika sätt. -- -- --

Komiskt är att åse en kaffer, som går utmed landsvägen och pratar högt
med sig själf. Deras lifliga temperament vallar detta. Äfven begynna de
tilltala en person långt innan man kommer inom hörhåll.

Ett negersällskap, arbetare vid den pågående järnvägsbyggnaden, firar
julhälgen och den lediga tiden med att dansa och musicera i skuggan
af en dunge träd. På det entoniga stränginstrumentet -- mazimba --
ljuder ständigt samma melodi och några negerflickor nästan i paradis
dräkt hoppa outtröttliga oafbrutet om hvarandra uti samma enformiga
rytm som musiken. Några svarta unga karlslokar åskåda dansen, utsträkta
i gräset, medan de röka inhemska vidunderliga pipor, bestående af
buffelhorn, i hvars smalare ända befinner sig ett hål med instucket
trämunstycke. I en slags skål, skrufvad i andra ändan af hornet och
stor som ett barnhufvud, brinner en riktig "kokko" på stark hamptobak.
Aristokrater äro de goda negrerna ej; ofta sprättar. -- -- --
Några indier föra källvatten till staden på ryggen af antagligen från
Indien transporterade helt små uroxar. Vattnet förvaras i säckar af
hud. Den ena huden ser ut som ett pösande, f.d. svin, den andra
påminner om släktet Eqvus: d.v.s. har i tiden varit ett tre månaders
föl.

Intressant är att här i de svartes världsdel se de indiske kulis
bostäder och lefnadssätt. På grund, så sade man, af negrernas
håglöshet, lättja, tjufskhet och afvoghet mot hvite användas kulis som
tjänstehjon och vid lägre järnvägsbefattningar. En del äro tvätt- och
glanstrykningsaffärister och några slutligen rika köpmän med kontor,
hela kusten upp, ända till Zansibar.

Meyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några
kilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag
törhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka
bemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde
i det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den
uppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat
hafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna
låtsade icke märka negerskojet med deras gud.

Strax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti
Durban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan
och slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en
schism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva
byn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla
fetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den
dagen icke.

Vi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra
svettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals
hamns salta vatten. -- -- --

Snygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en
illa, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos
sig i Europa. -- -- --

Andra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden.
Jag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen
fallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista
klass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet.
Altsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset
och gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen
Simo Eskola.

S.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande
rutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said
och Stambul.

Sämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en
har sin natur. Felas det mig ett och hvarje -- eller Eskola något --
som gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och
I bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera
än vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt
eller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong
försynen placerat eder uti?



VIII Kapitlet.

På tropisk stråt med Fredrik Jambone.


    Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och
    bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del "gamla kläders".
    Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias
    hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras
    ljus blinka.

                                                    Januari 1891.

Den oformliga och urgamla lastångaren Limpopo sätter sin rostiga
propeller i rörelse, följd i hack och häl af den lilla, men
lifskraftiga ångbåten Falcon, som skall upp ända till Beira för att
användas på Pungwe floden. Farväl i vänner i Port Natal, föga kan jag
belöna eder för all visad vänskap, men det kan Gud. "Om Gud så vill
håll dig blott still" -- heter refrängen, men om nu Gud icke vill, att
vännerna hemma hålla sig stilla, utan sänder dem att röra på sig ur
vårt kära fädernesland, så kan jag gifva dem goda adresser, önska de
åter handla och utbyta varor med de rika trakter jag i hast genomflugit
och ännu kommer att genomflyga, har jag den glädjen kunna betjäna
"de mina" med référencer. Men bäst vore om den finska nationen sände
såväl lärdt som praktiskt folk för att grundligare och med framtida
profit för fäderneslandet inleda transaktioner och knyta förbindelser.
Mellanhänder äro dyra och man behöfver icke nödvändigt vara beroende af
dem. Detta är nu en käpphäst, som jag också ständigt skall rida uppå...

Lustigt var att se huru fänad, fjäderfä och hemåt resande negerarbetare
"i en och samma pott" sammanföstes på det rymliga fördäcket, och
tokroliga voro de scener man fick bevittna; så t.ex. kan jag ej glömma
huru negrernas höfding förtviflad löpte omkring sökande sin femte fru,
som slutligen hissades ombord i samma korg med fyra får och ett par
feta grisar.

En frisk kultje blåste och lilla Falcon blef så småningom efter.

En tid ångade vi fram med Zululandets kuster i sikte, tils man åter
befann sig ute på det vida hafvet, den indiska oceanen. -- -- --

Limpopo hade något slags hemlighetsfulla uppdrag; frakt m.m. för
Beira, Maschonalandets strategiska punkt vid hafvet, beläget nära
Pungwe flodens utlopp. -- Beira ligger ungefär 35° O. Greenwich
longitud och 20° Syd. latitud.

Om Maschona land hade nyligen det engelska s.k. Charters Company,
portugisarne och boers -- alla tre -- kommit i lufven på hvarandra.
"Kullan pyhä nälkä" -- här som på vissa andra platser af jordklotet.

Jag fick ej klart för mig hvems af de trennes intressen gamla ångaren
Limpopo ansträngde sitt lappade skrof för ute på sjön.

Ombord fans material för den portugisiska guvernörens hus i Beira och
en flock hvite arbetare för någon negerkejsare i det inre -- Lobengula
eller Umzilo. Då desse hvite män hade en viss ridderlighet i sitt
uppträdande och alla voro engelsmän, misstänker jag, att de voro
engelska Charter Companys förklädda soldater, som reste inkognito. Men
den ena affären, som den andra. "Vaken affärsman och vaket samvete lär
icke alltid hålla ihop", sa' Flintus Adamson.

Hafvet har jag talat om i en "Utflykt till antipoder" och äfven här mer
än tillräckligt. Väderleken var för öfrigt duskig och regnig, hvarför
jag i stället för att studera haf och negrer, dem vi äfven haft nog af,
gick till första styrmannen, en liten, trind mycket glad och treflig
herre, som pratat bort med mig en timme och lofvat låna reslektyr.

Döm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag
och rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos
sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur
H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt
land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I
will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok -- och vid
ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: -- -- Edw.
Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade
direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt
erhållit boken. -- -- --

Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till
Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt
af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden
efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller
"Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva
sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han
påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig,
men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare
feberanfall. -- -- --

En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en
svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för
att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad
med Lorenzos egenskaper -- har skådat flere dylika i världen föröfrigt
-- altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till
landet... -- -- --

Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan
Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska
kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten
måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de
sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta
af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan
öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen -- och
icke utan sina faror.

Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade
sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt
aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta
färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än
ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga
cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande
likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med
hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina
häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett
vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig,
med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver
resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade
fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop
babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast.
Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn
blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt
oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några
uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och
försvinna i ett ögonblick.

Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta
fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega.
Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke
lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang!
Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft
språng nedåt vägen, ständigt nedåt... Man urskiljer knapt vägen. De
vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk
vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.

Ts -- hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis
brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W.
Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka
efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir
jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna
ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när
solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af
plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en
akasiebuske.

Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande
kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser
jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett!
Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun
kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna
fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.

"I think you are very ill, my friend" -- yttrade mannen till mig med
vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen
blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här
tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så
nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för
er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån
kommer ni? Från kusten eller inifrån?"

"Sir, från Finland!" -- Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i
mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste
knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.

"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss.
Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle
gentlemannen som eger plantagerna här."

"Thank you, thank you" -- var det enda som kom ur min brännande strupe,
medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå
filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så
leddes jag bort som ett barn.

Vi anlände ändtligen till ort och ställe -- jag redan medvetslös.
Slutligen kvicknade jag dock ur domningen -- malarian går emellanåt
som den kommit -- och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt
strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för
blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i
taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den
hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i
fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus,
medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon
åsnas skri, grymtande grisar m.m.

Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då
för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag
redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William
Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort
med rekommendationer.

Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö
med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk
köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.

"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen,
för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som
inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir
bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och
lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af
'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.

Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld
för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys
fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande
ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med
intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla
munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor
och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen
englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa
och naturliga.

Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid -- ja
kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för
hemresan, ändrade jag mig dock.

Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men
denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till
familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s
förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den
unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.

Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika
metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var
en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett
håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat
håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin
halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och
bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en
stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.

I staden -- säkerligen den mest supiga stad i hela världen, -- såg
jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung
lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt
en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins
skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den
resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna,
hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld
svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta
fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!

Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en
grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i
värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden,
där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar,
löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer
eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen
i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för
svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars
gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla
crustacén -- eller arachniden -- hade spindelben med "kräftklo" på en
skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med
kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax
saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och
hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej
blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla
dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea
Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur -- och af
hvilken nytta sedan!

På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför
hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några
förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma
behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.

Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig,
då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade
omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.

Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af
hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en
längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone,
murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort
landsvägen.

En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var
Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd
Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs
kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och
ordentlig som en tysk.

Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på
kött, blod, ben och hufvud -- ett godt omen för oss i Finland.

Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en
Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.

Vi vilja göra likaså. -- Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.

Som följer:

Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena
pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone
preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),

Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).

Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något
tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och
nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke,
enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade
jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta
korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant --
skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet
socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin,
klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda
fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade
ekiperingen.

Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets
reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare,
ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.

Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir
-- det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För
min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och
var ej den enda hos oss i detta fall...

Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde
trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och
glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof
medelst dem "purra palt i negrer".

Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från
hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat
äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi
gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk
dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden
Inhampuros mynning, vid namn Manhela.

I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för
att bära en del af våra effekter mot -- för att skryta -- rent engelskt
guld.

Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som
från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o
d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes
utlopp.

Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva
de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å
sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de
visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med
höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m.
duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta
ganska fort med fören i vågkammen.

Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig
alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en
liten bukt och vi fördes med båt i land.

Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el.
Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga
underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk
bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär
och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman,
Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty
en sjukdom hade -- koppor gissar jag -- farit af med näsan. En glad fyr
var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.

Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med
sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.

I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är
hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar
oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig
vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme
nästan ångande jordytan -- de äro Jambones, min, Bimaschis och den
fryntlige koppärriges utan näsa -- Bellmans. Den sistnämda bar en af
araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig
nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många
sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.

Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga
vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett
här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och
upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af
eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det
ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar
för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få
betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod
intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf
slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen
fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos,
men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad
trästam -- och fyra kvinnor -- jag tror nästan Pullmans egna fruar.
Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han
med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan,
hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att
karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika
paddelårorna.

Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.

Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat
sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade
framför oss någorlunda rätt.

Den gamle finnen B--kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig
om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat
namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara
lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet,
såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast
hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth
vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera
obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af
hans hemlighet -- han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt
bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och
slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja
hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot
valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i
Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.

Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den
norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne
skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade
och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en
hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.

Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från
skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda
bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas
habité, tant mieux", yttrade han.

Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt
som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig
gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels
vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i
en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare
hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina
snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut
på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut
oss med blossande pipor.

Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en
rekognoscering.

Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer.
Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde
vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi
vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att
vi hörde röster.

Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom
springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde
sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste
äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i
yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att
först hastigt ha genomögnat dem. --

På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande
en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då
Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi
lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget
riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den
ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana.
Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader
mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes
öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och
hängande ned -- man kan säga -- nästan till axlarne.

Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.

Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan
åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds
geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af
detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla
och kongoiten pombé.

Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par
kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda
fordringar.

Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det
bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.

"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla
fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle".
Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande
minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.

Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i
att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på
en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner",
som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan
försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig
efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.

-- "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo
är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har
mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon,
geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan
ersätta med hundra andra."

Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! -- "Tertio -- blir
tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för
att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och
kärleken -- kommer nog efter äktenskapet."

Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt
domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.

Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de
sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls
karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya
fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen
gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.

När slutet är godt -- är allting godt, och trygga sofvo vi natten
öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de
följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till
portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en
permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och
sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att
själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.

Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och
skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från
en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och
berätta för hvarandra våra lefnadsöden.

Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl
sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif
härledde sig hvarken af specielt vinstbegär -- ty han hade små behof,
-- ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen
-- nej.

"En afton" -- berättade han -- "hemkom jag, som arbetade som finsmed
och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt.
Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att
surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.

"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade
dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken
af min fru, som satt i min brukspatrons knä."

"Ni känner mig, mon cher George. -- Utan onödiga exklamationer gick jag
lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i
fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."

"'Skrif min herre' -- mannen var gift -- 'skrif att ni å banken
deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att
lyftas hvarje kvartal.'

"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse
med hans signetring som bilaga.

"'Och nu' -- bifogade jag -- 'är ni god och ger mig hvad ni
händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.

"'Farväl mitt herrskap' -- fortfor jag --. 'Lefven sälla.'

"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg
till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref,
ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka
därefter gungade jag på Atlanten, -- -- och nu -- är vår soldat
här." --

En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår
hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och
däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom
ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom,
att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af
kontrahenterna gemensamt.

Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och
benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen
och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på
portugisisk-engelsk rotvälska:

-- "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning
-- villa visa -- signores -- raka vägen på Injambane -- villa bara ha
ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" -- mig ignorerade han
fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid
-- ... "att hvite bror uti Injambane -- lagar ihop vänskap emellan
Signor Fer--ro Ca--do, -- hans chef -- och Sambande Monko. Sambande
Monko varit för länge hos sina kvinnor -- alldeles för länge"...
tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det
beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera
på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och
nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på
andra sidan.

Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men
en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera
sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här
mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde
en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.

Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med
myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi
intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt
med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större
vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt
triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af
otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och
den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu
fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes
närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej
ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor,
elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter
-- antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan,
hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll.
Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af
någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest
skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta
upptäckas lika litet. Någon gång -- ett par nätter -- uppfånga våra
öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande
irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och
ber oss skynda framåt.

Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo
Eskola väl svär i mig som bäst.

Skog och skog och öppnare platser däremellan.

En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone
sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken
en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och
mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko
smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något
fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af
en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.

Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde,
men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva
oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss --
dock medhafvande en tupp och en höna -- den hedersknyffeln -- -- --
Hafsbrisen kittlade våra näsborrar -- och hvad är det? Omedvetet aftogo
vi hattarne -- Sambande Monko hade ingen -- och lyssnade. -- Det var
Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.

-- "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.

-- "Gott weiss" -- genmälde han.

Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo
det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i
ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i
midten.

Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina
tre hustrur.

Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett
slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande
Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen.
Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys
agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik
efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.

Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande
till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände
redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några
mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp
igen, men intet afhöres från Jambone!

Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga
bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke
Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa
mig ombord å briggen."

Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till
fiskaren -- efter proviant -- jag gaf honom de tre engelska shillings
jag egde kvar -- säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af
Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.

I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och
Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag
obeväpnad fram ur gömslet.

Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några,
samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's"
besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i
Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si,
signor" och återgaf mig mina papper.

-- "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har
aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.

-- "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och
afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han
underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela
Afrika...

Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit
öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår.
Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af
kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin
blifvande befattning hos Hans M:t Umzias -- portugisernes lydkonung,
tributär, bäste vän och -- dödsfiende.

Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade
han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände
en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare
tillträde.

Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit
afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af
ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare
och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B--qvist i Lorenzo
hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få
beskåda dem.

Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till
småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna
Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den
hette.

Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och
vapen -- negern hade en knölpåk -- och så begynte vi ånyo vandra på
Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom
de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.

Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en
mer nordvästlig riktning.

Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden
och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom
Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty
negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så
att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko
hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg --
möjligen också en slafstråt.

Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.

En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej
 mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi
floden.

Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer
från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i
barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader
älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag,
glammade på stranden kring elden, agerande kockar.

Alt det där är nu förbi -- förbi och ännu mycket mera därtill som
skalden säger:

    Som ung dör den som gudarne ha' kär
    Och slipper gå den långa väg och hala
    Se vänner dö och som värre är
    Vänskapen själf och alt det ideala.

Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var
tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip
eller ankans snattrande.

Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller
trettio steg ifran oss.

Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.

Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.

-- "Dumt att vi ej ega en hund" -- mumlade Jambone och försökte med
blicken tränga genom snåren.

Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning.
Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen
ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En
"sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen -- fast
kanhända lagom -- ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis
måste hålla noga utkik.

Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal
slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.

Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma
ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och
där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de
stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju
undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.

Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta
om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade
om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare
hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt
"Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"

En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att
stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det
bäska, men välgörande läkemedlet.

Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med
sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna
blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i
nacken återse vi spången.

Och munförrådet -- jo det var det mest humoristiska kapitlet och det
för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde
andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.

Ja -- inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa
nöjsammare för det.

Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna
platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro
långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och
mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af
aktningsvärd storlek.

En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet
af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor,
utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med
palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs.
Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.

Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott
skryta med våra trasiga kläder -- förlåt -- Jambone och jag dessutom
med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.

Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll
från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias
arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning.
Som jag engång nämde -- mig ansåg han vara "en blott till last", ett
nonsens -- och rätt hade ju karlen i det stora hela. -- -- --

Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande
surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde
på blancmanger!

Och kokt höns med ris! -- man trodde sig ett moment vara turkisk pascha
vid pillaven.

Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så
hungriga voro vi. Cassava, bananer -- O! De unga flickorna, eller som
bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först
något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände
här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en
artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone,
som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och
nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot
breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. -- Jag förvånar mig
alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern,
och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för
luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."

Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone
blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars
fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt
blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än
vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden -- utom
i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han,
den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att
förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad
djur det tillhört -- fast en Homo sapiens.

Vi erhöllo besök af en "arabisk" handlande -- hufvudsakligen i slafvar
-- som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.

"Araben" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till
Sabavägen, då han hört att vi voro Umzias "hvite män." Där läg knuten.
Han skulle upp till konungen och "handla" om en tid. Om det låg i
vår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att
något berömma honom hos H. H:t, så hade han -- Kulum ul Haleh -- intet
synnerligt däremot.

Jambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs
omedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa
hans "hofmästare." Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla
-- icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra
skopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan
rätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med
sig...

Icke hjälper det mycket där hemma att höra till "Ridderskapet och
Adeln", men ännu mindre därborta...

Höfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.

En dag därefter, -- vi voro icke ännu fullt äterstälda efter
strapatserna i skogen, -- reste vi norrut med herr Kuluins karavan.

"Schyboms" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula
bärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud
var det och norrut gick det.

Jag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och
moras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen
-- respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men
underrättades sedermera om att det var en ko.

Nervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen -- äfven
barn -- fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin
kedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna
karlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.

En viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande
underrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där
"inglesi" sades röra sig.

Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera
tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?

Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth
kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna
stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets
rytande -- jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att
omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de
stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel"
dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom
eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget
vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens
lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor
få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar
eller ett ämbar vatten -- att ej tala om andra vidrigheter vid ett
sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda
här i vår jämmerdal.

-- Nog f--n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska
bofvar ändå!

En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta
eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen"
uti deltats smygvrår eller Gud vet -- hvart!

Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med
hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid
dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig
vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan
nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.

Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart
nog många gamla -- fiender. Fatum est -- man undgår ej sitt öde!

Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma
väl nog olika, på en grushög.

Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa
spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.

Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula
strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna
mörka molnen.

Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.

Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon
glänsa när månen skymtar fram.

Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla
pelare -- hvarken romare, dorer eller korinter -- och grushögar och
halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor -- eller
grafvar!...

Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter
Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort
mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??

Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir
sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!

Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan
försjunka i förgängelse -- för evigt? Aldrig!

Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig,
får ej -- om jag ock skulle vilja.

Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå
"daska" vi ned för floden -- tvänne "kolorerade" utanpå och en som är
det innantill.

Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone
Zambesi och redan Moses Nilen?

Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig
med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.

Hinner blott kasta en blick på Chiloane -- lågt, sumpigt, moskitiskt
och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.

En ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne
af en listig hvit affärist, som förespeglat "guvernören" att Chiloane
med egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och
begynte med "arken." När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig
herrn med briggen m.m. -- och därmed blef det -- utom att guvernören
blef afsatt, naturligtvis.

Det vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter,
men så är gu'nås visst icke fallet.

Lilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter
många motigheter och faror.

Nu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg
gungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar
och om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver
den rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och
Pungxve floderna i norr.

Vi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik.
Ljus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande
gamla farbror "Limpopo" -- ångaren --.



IX Kapitlet.

På tropisk stråt med Simo Eskola.


    Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien.
    Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad
    "karonka". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier.
    Djunga.

                                                       Februari 1891.

Falcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för
fallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag
fick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora
lastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka
150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit
skilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.

Han sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att
han möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken,
men trodde sig se mig i drömmen. "Olisko se mahdollista että A. vielä
elää?" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt
vaken, och så -- skakade vi hand.

Limpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de
föga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs
-- tyger, kram och -- krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af
1 för 100. -- Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i
fara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga
strömdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt,
skyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit
skeppet för en stund.

Utmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med
Eskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att
vi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan
färdas landvägen.

Förste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi
gärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste
söka "krafla" oss upp till Mozambik.

Fartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag
föreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri,
Ignamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och
Kilimane.

Utför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned
till Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med
styrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle
kvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga
lotsstationen.

"Altså allright Simo?" frågade jag.

"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen" -- mumlade S. Eskola
till svar. "Jää pois sitten" -- utbrast jag, "menen yksin" -- och i
förargelsen tillade jag yttermera åtskilliga "f--n anamma" och "s--a,
p--e", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E.
plötsligt invände: "Tulen sentäänkin mukaan"; klappadt och klart altså!

Tidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.

Jämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som
där nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade
skogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort,
ett fäste blifvit uppförda.

Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på
morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören
ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta
mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller
olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till
hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet
afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans
med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna,
bristfälliga fästet, och så litet passande för en -- guvernör! Den
mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet.
Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.

En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.

Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det
väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till
Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen
klok här i världen...

Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock
döden värre än han vid Waterloo -- eller är det en brinnande önskan att
uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta
ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland -- Eläköön
Suomi, till domedag!

Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig
mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan
engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga
fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot -- den
halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan
att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så
-- nå -- så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.

Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos
två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från
Kilimane näjden.

"En avant". -- Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade
en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom
höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande
frustade.

Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart
voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.

Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde
jag honom sjunga -- i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en
månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband",
och "Klara stjärna du som strålar" -- slutligen "Jäkeln hvad hon va'
nätter den blå, den blå". -- Endast en eller par strofver naturligtvis!
Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella"
m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen
eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi -- i trio
-- klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci -- han hade godt
gehör -- uttalade orden ungefär så här.

    "Hirrhurrhärrli
    Sungiskäller
    Ssmhumischång."

Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss
ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då
mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.

    (glad) Hullu -- buppu
           Hu--u--boo
           Buppu -- hullu Boo--u--hu--u--u,
                   Si signór!

och

    (sorgsen) Malumi -- wauvgwe Kalatschi
              Makwali - mfazwe buldaki
                          No signór!

Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. --
Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom
äfventyren.

Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och
nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela
Afrika -- på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.

En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg,
hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg
ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom
till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men
skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig
örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och
vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på
ett sockerfält.

Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar
och bambuskogar, -- ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne
svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna
tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig
glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då
bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan
skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det
ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde
den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn
och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.

Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett
par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det
värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo
på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade
här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma
"kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af
stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och
öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och
morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom
i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.

Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett
träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne
tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för
rensning af deras täta, ulliga lugg.

Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och
hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon
till och med.

Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden
för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under
tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna
stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken,
tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S--a P--e satte sig den något
originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I
det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i
den dunkla dagern på en mindre -- krokodil, som förskräkt lommade i
sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna"
värkligen voro kullfallna trästammar.

Sånt ska ock hända här i världen.

Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full
rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.

Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.

Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade
något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler
naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.

Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.

För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på
Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane -- fyra skulle
varit schangtilare -- "Aber schaber! Aber schaber!"

Omöjligt att orientera sig!

Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att
råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.

Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle
fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om
en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå
och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och
Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga
trygga och säkra "tervakukot".

Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg
en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa
närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med
deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut.
En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och
ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från
hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar
sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen
såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig
i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska
djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig -- och äfven
jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade
varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i
kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."

Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta
ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet --
att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag
åtminstone fått gälla som sportsman. Ja -- skulle jag hafva trumpetat
ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan
större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då,
detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben,
tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit
en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott
att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och
lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att
segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på
sandbädden vid Zambesi!

Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande
genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.

Paddlarne -- ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt
-- vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de
förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig
sälle.

En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla
soltält utspända midt på strömmen.

Den portugisiska fregatten har följt med. -- Det ser ut som om gamla
Limpopo vore under polisuppsikt.

Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande -- till det
yttre -- på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas
och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från
en svunnen tid -- kanske från Vasco di Gamas -- så liknar den bilden af
en större riddarborg från feodaltiden.

De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af
landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller
ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller
blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den
snöda jorden och händelsevis -- Gud vare tack och lof därför -- varit
finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro
secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor
sträkt mig sin hand i mången nödens stund. -- Tertio om icke kapten
H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej
hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om
icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till
Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke
sprang, -- förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.

"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i
kritiska ögonblick.

Jo -- människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i
en kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne
i två smorda hjul. -- Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot
arbete ombord sluppo de tvänne finnarne -- af första och fjärde --
rättare femte -- ståndet -- med till Djunga eller Matla Antonio --
efter behag.

Bra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga
till Mozambik tykte man ju icke vara "hela världen" -- nej hela världen
var det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män -- och
värst för den ena...

Hem var det långt ännu -- och hvad sedan om det nu icke varit så långt?
Jo, däri låg knuten -- en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara
detsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!

Men Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera
storslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att
icke tala om någon vanlig magisters eller "simpel kaptens".
Själfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste
ingeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: --
apulainen. Allah in Shallah!

Märkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo
hade ögonskenligen en dålig "kritsch" hos Mozambiks generalguvernör.

Hafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga
slut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens
skogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet
buktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.

Gamla "Becki Båtsman" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i
slangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få
ett saltvattensbad. -- "Bästa vän -- hvad ni är opraktisk" -- säger han
slutligen. -- "Jag kan ju skölja öfver er med det samma -- det kostar
annars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får
ni dessutom ej alls bada i mässen".

Det var logiskt.

Jag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad
gratis.

På lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper -- och
äfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller
under däck.

De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de
ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna.
Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det
anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå
eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga
endast: -- "Aha -- jag tror jag imponerar!" -- Jo -- det ena är lika
löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet
beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor,
är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i
fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".

Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer
i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam,
Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från
Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu
hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller
kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med
konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut
några -- för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått
tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring
går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste
sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.

Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes
i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina
aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför
reflexionerna -- bona fide -- göra sig själfva. Huru de kunna glamma
och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att
de ej hemma häller haft det -- så alt för roligt.

Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för
att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att
fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött,
så lägger han sig gärna genast till hvila -- om i skuggan af den från
feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar
honom föga. Våra europeiska emigranter -- utom i vanliga fall finnarne
-- se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta -- rättare en
tung börda från ryggen...

I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor.
En gammal filur -- en värklig "pelimanni" -- både en fiol med tre
strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar
rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m.
i den stylen -- alt under lifliga rop, sammanslående af händer och
stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla
väderstreck.

Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes
hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde
med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En
af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel
formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara
sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd.
Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E.
och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i
gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru
jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare
vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med
ordet humbug -- på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han
slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman".
-- Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i
förfärdigande af flätmattor.

En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten
vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med
mekaniska anlag.

Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar
utanför Djunga -- Angoscha -- Maladschi. Det vanliga sceneriet med
skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde
sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af
bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak
än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland.
Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den
höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga
björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.



X Kapitlet.

Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.


    Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart
    skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor
    i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt
    afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista
    stormstegen.

Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss
hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår
Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen
i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske
kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. -- Nå, nå tids nog och rum
tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.

Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden,
och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt
på årorna.

Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor
våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och
hala båten ett stycke högre upp.

Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i
sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen
har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande
dunkelblå.

Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och
där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge
ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. -- I
förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda
frukt.

Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår
frukost.

En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.

Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig,
ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller
en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så
lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger
upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans
stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga
figurer. -- Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om
skuldrorna och häftigt ruskar om mig:

-- "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f--n har du kommit hit?"

Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på
att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än -- "ja, säj
det!"

Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt.
Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i
världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen
skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke
skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en
annan, alldeles glömsk af att han -- eller med förlof hon -- inför vår
Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen
icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder
själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon
finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet,
kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. -- -- --

Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat
sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina
sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat
än heder.

Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i
anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom
hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår
marsch till Mozambik.

-- "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen
beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."

Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt
ofta nog ingripa uti människolifvets gång.

Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och
själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.

Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles
ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar,
koppor och feber.

-- "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo
Eskola.

Stackar S.E.! -- Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få
skåda annat -- en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister,
som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt
småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling
i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta
Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola
somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på
hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.

Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade
oss till hvila sent om kvällen:

-- "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst
för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från
Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en
vägviserska"...

-- "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.

-- "Ja -- en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad
färgade hans insjunkna, bleka kinder.

-- "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag
vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke
har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert
som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från
Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk
till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta
nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att
öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har
emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig
igenom skogarne."

Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga
gräsliga, vidunderliga...

Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit
hemsk nog, men Nahakwa var svart och -- vanan blir halfva naturen --
jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit
om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd
med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle
hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar
-- och i godt sällskap till på köpet...

Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans
tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju
hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt;
medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden
af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja
sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till
förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln
sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade;
medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute
på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur
och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden
belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall
eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen
i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på
marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med
svag, dämpad stämma lärde mig -- resignation; medan jag mer och mer
försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på
hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af
palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en
högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut
öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade
blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med
blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna,
ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af
koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var
Nahakwa!

Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå
hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens
fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt --
antagligen mkua-sahili. -- Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta
ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd,
då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för
honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon
ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat
honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid
affärströftåg i det inre.

-- "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade
och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock
säkrare."

Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet
efter ett egoistiskt lif.

Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid
förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som
på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."

Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.

Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss
i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga
stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi
begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal
till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig
respekt.

S.E. -- gubben fattig -- strök helt belåtet sina stora mustascher hvar
gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå
ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej
liten oro.

Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.

Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen
under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi
gräto bägge -- ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag
sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han
var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att
läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver
hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver -- annat
kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för
honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja
nog för resten.

-- "Lefve Finland till domedag" -- voro denne vår fjärran vistande
landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en
kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade
stora, starka palmfiberhatten.

Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär
väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr
nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal
dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och
uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända
bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier
tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i
dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra
slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter
höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar
lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar
hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor.
Jo det går skönt till här i världen!

Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. --
Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så
långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom
Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den
internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken
sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på
ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter,
kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända
upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den
likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig
tidpunkt, vid lämpligt ställe.

I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora
"tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.

Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin
frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten
den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom
slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter,
antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, -- de
senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.

Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt
dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?

Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande
åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på
hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i
spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning
bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare
för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.

Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad.
Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle;
ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång
rad af något slags tropiska popplar -- pinier -- hvilka bildade alléer
dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar
af antiloper. -- En art af respektabel storlek har utomordentligt långa
korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars
liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En
gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och
visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra
i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar -- gamar eller örnar --
kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.

Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver
den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden.
Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla
regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande
hvita eller röda fläckar -- vatten, nakna porfyreller granithällar?

Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte
sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest
vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.

Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch
slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller
Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en
yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.

Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga
marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E.
och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade
öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan
om oss hade nästan slocknat.

-- "Hvad nu?" -- frågade jag yrvaken af S.E. på finska.

-- "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."

Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.

Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och
proviantlådan -- alles war weg.

Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på
hvarandra, med våra filtar i handen.

Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en
sarkastisk ton yttrade:

-- "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet
samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med
henne hos 'Juhani herra'."

Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss
fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i
Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen -- därom kan jag icke gifva
någon upplysning.

Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen,
lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft
undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned
till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt.
Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan
solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och
tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man
kunnat läsa, skrifva och -- räkna tänkte jag -- jo -- räkna galet.

Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.

Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss
i sticket.

Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där
mycket är guldet värdt! -- Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och
väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske,
där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi
skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi
fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta
filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt
kompassnålens anvisning.

Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade
från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen.
Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade
vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer...

Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett
promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten
och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort
så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar
kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig
däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och
hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i
hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss
dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor
lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt
skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss,
under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt...
Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och... En öfverraskande
syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade
medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan
tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och
stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden.
Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af
hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än
stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och
med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första
älskarinnan kastar sig i hans armar.

Gamla gossar, vana gossar!

Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i
vanmakt, och släpat oss till sin by.

Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro
misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf
S.E. mina farhågor.

Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till
anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i
Nagulue.

"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p--t saavat meidät kiinni ja
kentiesi pistävät meidät kattilaan" -- menade S.E., och jag instämde
fullkomligt.

Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss,
nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.

Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare
grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke
bekymrat sig om att placera längre undan för oss.

Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen
och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska
kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft
lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande
våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.

Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af
taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur
emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången
hackas till kalops.

"S--a p--e" -- utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.

"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."

Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades
vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände
eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt
rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några
surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft
dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af
en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort
öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade
bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt.
Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga
växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn --
vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för
oss följderna.

Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är
man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto
på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört
stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om
bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets
ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett
mullrande rytande.

"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa
till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo
oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto
det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden
förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.

Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som
mot lejonet i samma fart.

Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i
dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig
ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet.
Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran
stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och
var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.

Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla
odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor
del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst
plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade,
hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället,
stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti
en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva
druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring.
Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven
där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade
in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars
stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En
liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva
oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen.
Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt
den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade
också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver.
Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick
min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett
minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.

Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad
rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande
höjder.

I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med
tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe
beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa
ligger inbäddad.

Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män... Frie finske män
-- hvad pratar jag för galimathias?

Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen
Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet,
den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett
och benknotar -- "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta
oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda
generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.

Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går
ikring med bättre tur än mången annan -- på andra ställen af Afrika, ty
denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas
sällan af hvite resande.

Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det
innersta inre af kontinenten.

En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås,
talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt
stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.

Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans
namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda
på om de brukade äta upp hvarandra! Bah -- mitt öde var endast att
samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon
lyckligare lottad, kompetentare landsman. -- Emigration till denna näjd
kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är
sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.

Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af
insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än
getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta
platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och
apor, och apor, och apor. -- Huru gärna hade jag ej tagit allesammans
-- ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel
elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens
begapande -- en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare
sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och
narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack -- jag hade blott en
blomma -- protea argentea -- med mig som ett litet minne; dock äfven
"Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo -- min hälsa
strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne,
ehuru något fatalt.

Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton
hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag -- med
vinchester kula -- skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven
utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya.
Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka
och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade
redan vägen framåt i ett par trasiga skor och -- kolt -- en röd
flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en
vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af
sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke
värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller
på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker
bomullsnäsduk.

S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller -- Bombay,
medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.

Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna
hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest
skogbevuxna mon -- en furomo var det ej -- skulle egt sina behag under
intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt
undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig;
denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade
varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär
hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något
vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar
aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej
alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett
pärlhöns -- men nej det bestods icke.

På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något
ljumma vatten.

Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten:
Mozambik.

Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi
gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en
fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en
hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".

Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med
otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt
och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade.
Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad
drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra
sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led
af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock
ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters
längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara
diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar
af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt
uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara
nervös.

Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås
trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga
svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de
skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen
och packet" -- hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt
-- altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre
förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.

-- "Skola vi inleda bekantskap?"

-- "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det
lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."

-- "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" -- tillropade
vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af
bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen.
Den sista formligen rullade sig ned.

Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi
reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning.
Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på
sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej
den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit
uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.

Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller
förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.

De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu
därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa,
mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.

-- "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.

-- "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen
till staden".

-- "Well", -- återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för
att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta
sätt" -- den unga kvinnan var högst femton år. --

-- "Well" -- genmälde S.E. -- "Förklara åt henne saken".

O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag
iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en
sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en
så grasiös slängkyss som möjligt.

Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte
sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram
till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand.
Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi.
Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla
sig hvita vid högtidliga tillfällen.

Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf
våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.

Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en
gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E.
att göra detsamma.

Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta
flickan.

Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer --
äfven om de äro kulörta -- har för visso det. I stället för att schappa
begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason -- ytterst
lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och
emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes
tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och
närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken
kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under
väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var
dem välbekant -- namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår
anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon
förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän
i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.

Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga
flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de
skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro -- halfnakna för att säga
sanningen -- hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda
flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa
ylleskjortan ännu i behåll...

Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt
fullvuxet fruntimmer -- hennes mor? Hon var iklädd den röda
flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles
omåttligt med ockra och palmsmör -- så nog fruktar jag vi lämnade ett
krossadt hjärta därborta i byn Matumba.

Fruntimren gåfvo oss en kokt höna -- oplockad, stekt manihok, litet
kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag.
Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss,
medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom
uppäts med ben och vingar.

En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt
den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt
framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer
dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade
sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi
enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen
uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss
proviant.

Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna
oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande
i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg
en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla
slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott
ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde
sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo -- otack är
världens lön!

Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar
-- emellan 5-6 f.m. -- från en dominerande punkt se någonting starkt
glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en
minuts reflexion utbrusto vi på engång:

"Kyllä se nyt on kaupunki."

Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten
sig sträckande skogsregionen och sumplanden.

Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af
att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från
kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid
nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen
liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på
alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats
sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande
dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid
noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi
blott förmådde. -- Det var människokött, åtminstone hade -- tvänne
svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.

Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera
voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.

Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade
oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i
vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne
och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade
i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig,
allmän sensation intågade i Lumbu -- en negerförstad till Mozambik på
fastlandet.

På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu,
en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till
generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden
och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.

       *       *       *       *       *

Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis
-- gevaldiger -- som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och
staden Mozambik.

Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera
af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss
landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria
oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man
går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett
glas utmärkt vin hemma hos sig.

Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.

"Si" -- utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado
mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är
kryddkrämare".

Följande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska
herrn.



XI Kapitlet.

Mozambik och Zansibar (Tjanguebar).


    Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de
    ankommande "hvite soldaterne." Portugisisk -- engelsk -- tysk
    -- zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid.
    -- Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.

                                                       Mars 1891.

I samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga
klifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden
och talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis
makadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor
negerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne.
Till höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom,
nere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen,
ser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis
dolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och
murbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som
skilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan
kommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett
större ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta
gemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven
ytterväggen ej altför solid.

En ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda
på alt som försiggår inom hus -- både se och höra. Märkligt nog lär
negrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den
frivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för
skvallret. Allting förefaller hvar och en -- så naturligt.

Vi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och
komma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar
från Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.

Konsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid
hufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad
i de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad
med musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule
katedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger
en stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.

Ehuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några
portugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något
som går under benämningen ekipager.

Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt
underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s
privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig
dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en
boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta.
Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar
residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta
fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del
beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga,
endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest
giftämnet är förkapsladt. Andra -- t.ex. en af våra vägvisare, den
famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller
bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af -- "tse,
tse-tse, tse."

Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga.
Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare
vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s.
tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för
republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom
de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart
vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var
en indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist
på moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om
hemmet -- huru anspråkslöst det än är... Makua-kua karlar torde vara
farligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket
dyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna
äro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar
dem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter
upp dem.

Dessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den
tänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och
minst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.

Salutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt,
erbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare.
"Landsorts" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta
skaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är
därför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah,
ris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som
förvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska
som utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till
torgs.

Bland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med
nästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, -- jämte
ett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som
Sydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar.
Indiska köpmän, som på slafhandel samlat -- in partibus infidelium --
oerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta
ej att själf servera åt kunderna "varor raras." Indiern är otroligt
hushållsaktig. En indisk "baron", agent för sultanens af Zansibar
ångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på
fraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son
till en pappa med hiskligt mycket "koftis", hvilken bistod mig att
slippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och
ändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt
och indiska rupees.

Snål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde
han mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en
bildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert
anlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva
förorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre
rang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med
slaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med
engelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för
handel med indiska och afrikanska vilda djur.

Det var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska
djurslag för vår Högholme.

Flere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade
om vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän
ingå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska
produkter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper,
tagas af dem gärna i utbyte. --

Midtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för
inre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det
hemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider
starkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller
infödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med
både hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger
i hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.

De dagar vi tillbringade i Mozambik voro "balsam på såren." Maschado
var älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat
brefvet från den namnlöse landsmannen.

Icke nog med att han intet tog betaldt. Han betalade ännu frakten för
våra kistor, hvilka med en arabisk dhow fortsatt resan hit från Matla.
Dessutom bjöd han mig på utflykter i grannskapet. Det intressantaste
var besöket i det indiska kvarteret, som befann sig på en udde. Hvilka
otroliga seder, hvilka egendomliga bruk hos dessa asiater!

Nog lefva vi i många hänseenden annorlunda än indier och
negrer! -- --

En stor fest voro vi i tillfälle att öfvervara i Mozambik. Några
stora portugisiska transportskepp med två hvita regementen och ett
batteri anlände nämligen dagen innan vår afresa och general-guvernören
lät föranstalta festiviteter af alla slag. Musikkårer utförde
operapotpourrier; kulörta lyktor hängde i trädens kronor; raketter
och bengaliska eldar; parad af fästets svarta garnison; bal hos Hans
Excellens -- jag var en stund uppe i lånad röd frack -- och slutligen
stor karneval i negerstadsdelen med dans på en öppen gräslinda.

På redden illuminerade alla fartyg.

Ingen kan förneka portugiserne patriotiska strömningar och tapperhet --
åtminstone här i Mozambik under festdagarna.

Lustigast var emellertid att åse negressernas dans ute i parken, vid en
militärorkesters ackompagnement.

Om kapellet spelade glada eller vemodiga melodier -- lika godt -- de
svarta damerna funno sig genast. Än togo de långsamma menuettsteg, än
surrade de omkring som snurror. S.E. med sin nordiska tröghet satt på
en bänk och skrattade så att tårarna tillrade.

I början trädde kvinnorna dansen med en filt, en kjol etc. uppå sig.
Till slut voro de på håret lika Eva i paradiset innan syndafallet --
den svarta Eva menar jag. Ett rep spändt i en vid ring tillät ingen
karl närma sig, -- --

H:s M:t Sultanen af Zansibar är en stor, ståtlig man, med rödblommigt
ansikte -- åtminstone den dag jag såg honom på en balkong strax efter
en festmiddag -- och ett kortklipt svart, tätt skägg från det ena örat
till det andra. -- Den nuvarande sultanen, hvilken för några år
tillbaka efterträdde sin äldre broder, torde vara en jovialisk och
godmodig natur, som mer och mer vändt sitt intresse från arabisk
politik, synnerligen sedan engelsmän och tyskar tagit af honom hela
hans område så när som på öarna Zansibar och Pemba.

Sultan Achmed ben Siyjid har lämnat den otacksamma politiska rollen af
arabernas padisshach och i stället bygt sig ett antal större och mindre
ångare, och är nu sina forna höfdingars hufvudkassör, generalagent och
bankir samt världens största grosshandlande.

Till vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till
Mozambik och tog -- med Adamji khan's bistånd -- oss ombord.

Värkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är
ej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva
tillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand,
-- ja -- af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att
"vigga" och detta tröstade mig något.

Med ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji
"lånade" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på
storluckan, där han tykte det blåste mindre.

Fundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och
lysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt
förfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var
riktigt hyfsade karlar.

-- "Med nöje" -- svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller
engelskan.

På det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två
hyggliga negrer till vänner.

De hette Mohammed -- en lång, ståtlig, allvarsam man -- och Abdallah --
en liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.

Den ena hade som alldeles ung varit med genom "De Svartes världsdel"
och sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra
hade varit med på Emin-pascha expeditionen.

Se där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller
kanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden
lifsfara, till + 1.

Flere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras
utlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem.
En dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en
båt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette
Luuri -- ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.

Vid Ibo lågo vi flere timmar för ankar. En stor fjärd med flere holmar
och uddar karaktäriserar här trakten något i vår naturs styl.

För att Afrikas ostkust icke har inskärningar såsom Norge eller Europa
i allmänhet, bör man dock icke tro, att den är en enformigt löpande
sträcka som t.ex. Svarta hafvets.

Oroande underrättelser kommo från Tunga -- också ett namn -- där
en upprorisk negerkung trängt in och, så påstod man, mördat hela
garnisonen och alla hvita.

Vår kapten, en gammal arab, iklädd liksom styrmannen och maskinisten de
indiska muhamedanernas nationaldräkt, beslöt iakttaga försiktighet vid
infarten i Tunga viken emellan Majapi ön och Cap Delgado.

Efter en lång väntan kommo fyra stora båtar, af hvilka en hade den
portugisiska flaggan svajande öfver akterstäfven.

Adamji khan, som var bekant med befälet från en föregående resa, sade
åt mig efteråt, att det oroande ryktet delvis var sant. En del af
garnisonen hade fraterniserat med kringboende stammar, några tredskande
individer hade blifvit skjutna, några innebyggare i byn mördade och en
portugisisk tjänsteman dödad. Det var hans enka och tre barn som nu med
pick och pack skulle öfver Zansibar återvända till Lissabon.

Damen var sorgsen och blek och hade med sig en svart duenna för barnen.
Portugisiskorna se behagliga ut och hafva ett allvarsamt städadt skick.

En laddning tokroliga markattor och en stor bur med hundradetal
sångfåglar "winchades" upp på däck.

Då vi passerade Cap Delgado sågo vi den rara synen af tre elefanter,
en stor och två mindre, som med snablarna högt i vädret togo sig ett
hafsbad uti bränningen, som spolade öfver dem skummande, utan att förmå
bringa djuren ur deras ställning. Dessa tjockhudars styrka måtte vara
kolossal och tyngden dito. En gång i världen mötte jag oceanbränningen,
som genast kastade mig omkull och sedan oemotståndligt drog mig med
sig på djupt vatten, där ofta hajar lura på sitt rof. Jag skulle väl
sluppit lifvet då, om icke en fiskarjakt i samma stund räkt mig en
hjälpsam hand.

Det hände sig i Charleston, C.U.S. of A. anno 1880.

Vi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma
är bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än
låg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar,
hvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago
äro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens
yppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani
och Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga
kullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den
4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.

Tjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej
ett Konstantinopolitanskt.

En frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit
svalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi
än voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.

Abdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man
från St. Helena.

Ehuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll
är Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.

En ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller
icke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i
länga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans
äfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en
norsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta!
Driftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig -- och för
mången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren
extra humbug.

Ja, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit
förledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter
jag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här
i världen -- ingenting vet man, fast man pluggat -- till och med
förnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu -- Mpwa, upptäkte
jag -- naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska
chansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla
språk jag hörde -- vi talade finska -- alla de ting jag betraktade...

Kameler med förbundna ögon -- användes som kvarnar...

Ett sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s.
med fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur
staden, förbi fängelset -- en sevärdhet -- och utmed den goda chaussén,
som leder rundtom ön Zansibar.

De döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och
där låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.

De vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade
af härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som
tillhöra konsuler eller rika köpmän -- af alla möjliga religioner.

Sultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot
tullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt
till färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt
upp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset,
en gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten,
där af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer
ständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa
suggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke
i hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för
H:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.

Mottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga,
till tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och
sammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en
halft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste
adelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs,
bestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer
i långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska
köpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin
impressario och jag, m. fl.

Kl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en
eller annan konsul.

En grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till
en annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.

Sultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande
in i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans
chansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i
palatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer
fingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.

Sultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett
ögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag
göra, då -- -- -- några "lifvade" engelska matroser från Mombassa
och tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget.
Lyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon
krog på en snaps, innan någon skandal skedde.

På den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren
i tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga
skulle man trott tillhöra en annan planet.

Bagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just
håller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar
drifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon
omkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som
aftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga
fångar -- slafvar? -- sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska
uppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin --
härstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat
fastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i
oändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; --
ts -- där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och
trumpeter.

Simo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen
var känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick
jag honom in på franska hospitalet, hörande till "La mission catholique
Française, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé
1842." Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar,
den förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är
det dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med
insikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter
gjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika
och Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr
de Courmant och "Le père supérieur" är den ädle A. Le Roi. I
Daar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och
Cauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A.
Le Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla
skandinaviska och finska missioner tillsammans.

Genom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i
klostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till
institutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där
arabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor
släpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker
midtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej
långt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande
missionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.

Men huru slippa hem?

Efter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades
jag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid
kom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par
däcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt
taga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och
tillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.

Fattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men
min ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten
hustru, -- att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan,
invärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola
till Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det
var ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från
Madagaskar hade redan anländt.

Vi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i
största hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller
Emin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot
negrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: "tyskarne. De hafva
hängt sultanens kusin Buschiri." Nå men af de två Stanley och Emin
då? "Stanley." Inte blir jag riktigt klok på edra svar -- utbrast
jag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah
skrattade tils den ena yttrade: "Hör nu, herre, tala och skrif
ingenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla."



XII Kapitlet.

På tropiskt haf.


Röda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, -- icke
att glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao
och hela hans här, -- Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast
här och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess
fruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora
fartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade
sig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och
skummade mot bogen och kring propellern, -- solen, som redan närmade
sig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens
kala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande
abyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens
basaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem
ibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa
sanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den
väldiga ångarens stönande inre.

De på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte,
föreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor,
papegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro
skeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen
efter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska
officerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell,
och de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i
Tjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och
drapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste
röda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som
mer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med
obetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så
rödt tedde sig alt för blicken. -- Men nej, plötsligt upptäcker man
en ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit
sidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af
de röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot
den öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med
flammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i
en oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd!
Misstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring
ögonen -- af gråt!

Närmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och
ännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez
nåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej
häller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara
kustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet
hos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad "Ude och Hjemme",
med ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och
under inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för
ett slags melankoli -- "sjösmärtan" -- törhända en afart af nutidens
allmänna hemska åkomma -- Weltschmerz? -- Ingalunda dock att förblanda
med den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista
klassen, utan komfort eller lektyr, så, så -- nå ja -- så karl man är,
begagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld
nyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva
sorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till
handling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi
apor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver
packor och trossar och segelduk, igenom kockens "charcoalbox" till den
stora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma.
Man begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en
utsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur
man än blir sedd. -- -- --

Man glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och
lyssna... Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om
att det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta
misstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen...

Det förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen!
Man spårar sorgen som vindthunden gazellen.

En obeskriflig "suggestion" hviskar förföriskt: brott, samvetskval,
elände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den
unga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och
skelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska
uppsyn och sökta later.

Sköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra
äfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva
femton finska penni för själens nobless hos en annan individ och --
möjligen icke fem för min egen.

De sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom
ventilatorn.

Rubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet
och taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas
fjärdar.

Jag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.

Ändtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.

-- "Älskade Anatol!"

"Pass upp! gamle skämtare", tänkte jag. "Nu börjar det."

-- "Hvad säger du mitt ljufva barn?"

Han fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.

-- "Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla", fortfor han i en
tonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård
och sträf i mina öron.

-- "Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller
människor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit..."

Lejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör
ett ord.

-- "Guds förbannelse..."

-- "Bah -- Guds -- Du lilla fjolla... att i våra dagar..."

-- "Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans."

Det är så... modernt -- smålog jag invärtes.

En paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade
ut öfver hafvet.

Camilla hade dolt sitt anlete under mantillan.

Slutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall
någon var i närheten -- någon af salongspassagerarne -- en människa i
utsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare
sig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.

-- "Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i
världen! -- Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju
annars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt
kapital..."

-- "Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus
nipper... Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig..."

-- "Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet..."

-- "Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera."

Åter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom
stelt stirrande på henne.

Han eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:

-- "Nåväl -- efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan.
Rättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af
att skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår
kvarlåtenskap och skrifvit några bref, så..."

Skeppsmusiken -- en septett -- spelade i detsamma upp en kadrilj på
det, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.

Parets samtal afstannade. Anatol trykte ett par kyssar på Camillas
röda läppar och de unga tu aflägsnade sig. Camilla, numera lugnad,
stödde sig, snarare hängde vid Anatols arm och blickade så strålande,
kärleksfullt upp till hans stora, beslöjade ögon och sirliga
mustascher.

Här tyktes ingen tid vara att förlora, och i en handvändning hade jag
uppsökt den gamle fryntlige skeppsdoktorn, med hvilken jag blifvit
god vän under förtroligt samspråk i de svala angenäma aftonstunderna
efter mörkrets inbrott, och hvilken jag hade att tacka för en varm
rekommendation till kocken, som därefter på bästa sätt förplägade den
sjuke hemresande "sjömannen".

Jag knackade på läkarens dörr och steg in i samma fart. "Nå, hvad står
på, my dear friend?"

Stum och förvånad åhörde han min berättelse och då jag slutat sade han
endast:

"Merci, mon ami -- C'est ca entre nous." -- -- --

"Ska' det vara åsnor? Ridåsnor? Mulåsnor? Exemplariska åsnor?" ropade
öfver hvarandra trasiga negerpojkar och fellahsynglingar, då vi landade
vid den smuts- och flugrika staden Suez. Då vårt fartyg måste vänta i
flere timmar, innan det kom i turen att få löpa in i kanalen, begagnade
sig en del passagerare af en liten ångslup för att taga i skärskådande
den på andra sidan af den vida hafsviken, ibland några halft uttorkade
sykomorer, tamarinder och palmer på en sandslätt liggande staden. Den
är lika oansenlig och ful som Port Said vid kanalens norra inlopp är
ståtlig och snygg. Bland turisterna befunno sig Camilla och Anatol samt
skildraren. Vi spredo oss emellertid åt skilda håll.

På utsatt klockslag voro vi alla åter församlade på den lilla
ångslupens trånga däckstiljor. Camilla kom i sista laget buren i en
bärstol. Hon såg sjuk ut och föreföll ängslig och upprörd.

En gäll hvissling ljöd. Det var signalen till afgång. Ännu gällare ljöd
dock den arma Camillas anskri.

"Vänta, vänta! Anatol är ej här ännu!"

Och vi väntade. Vi väntade, tils en egyptier utstyrd i något slags
hotelluniform kom rusande ned till båten med en biljett, som han efter
några förfrågningar öfverlämnade åt Camilla.

Han försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid.
Skeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek
och stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt
sjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen.
Efter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen
i sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern
hvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.

Månen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af
kanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra
mångfärgade lampor.

En mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett
ringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor -- en hel
karavan. På ett annat ställe tjöto gula bestar -- hyänor eller sjakaler
-- kring något kadaver.

Ökensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver
relingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland
är kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig
färdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man
hän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften
härlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i
fören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.

Då och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas,
eldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.

Vi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad
med lysande bojar.

Någon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i
märskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en
evinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta
gnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar.
Kanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga
negerfarkoster.

Nu... någon klappar mig på axeln.

-- "Herr doktor!"

-- "Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just
passerar detta egendomliga ställe af jorden... Emellertid, jag sökte
Er". -- Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans
vanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.

-- "Det har händt något, herr doktor?"

-- "Javäl" --

-- "Ah!"

-- "Hon är död och han är häktad."

-- "Min Gud" -- utbrast jag förskräkt. -- Allting sken i rödt därute på
Röda hafvet.

Doktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första
klassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde "De dödas
hytt". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu
hvitare... Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver
bröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor,
kamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan
på Röda hafvet hon druckit sig till döden -- såsom hon då trodde,
tillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I
Suez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med
sin förförare -- hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet
hade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla
till ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.

Doktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets
kommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef
Anatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru
W:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande
spel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat
passagerarne i första klassen.

Doktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och
gingo därefter sorgsna upp på däck. -- "Min vän" -- yttrade läkaren
-- "här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och
moralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad
kvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans
unga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol
begagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru
och flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin
älskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott.
Sådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen
nu och blir sämre..."

-- "Detta fall är väl ett undantags fall" -- mumlade jag.

-- "Låt vara" -- genmälde doktorn -- "i afseende å mångfalden och
den vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum
att i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop,
nästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna
tilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda:
Genomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för
dina medmänniskor. Annars", -- tillade doktorn och gaf mig handen till
afsked, "går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets
kolossala egoism gör oss -- civiliserade -- till kannibaler, mera
raffinerade än urskogarnas".

I Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han
afreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan
jag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den
ryska pakettångaren "Odessa" till staden af samma namn vid Svarta
hafvets kust.

Egendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess
nervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en
afvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit!
kom hit! -- men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.

Dumheter. "Borta bra men hemma bäst" ilar förtröstansfullt genom
hjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: "borta
illa dock hemma värst" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah,
människan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och
kropps välbefinnande, utan...?

Därför -- farväl du varma sköna Afrika!



Slutord.

Ändan kröner värket -- Talatta, Talatta!


                                                       April 1891.

När man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri,
till Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga,
att afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria
Tschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna
användes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar,
gick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.

Från Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån,
tack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.

       *       *       *       *       *

Ett ädelt föräldrahjärta förnekar sig ej, men hvad öfriga hjärtan
beträffar, hade de under min vistelse i tropiken, i följd af den kalla
vintern häruppe, antingen förkylt sig, fått influenza eller frusit till
isklumpar. Några mycket bekanta kände icke igen mig på gatan, andra
icke ens inom hus. En, precis landsman var han dock ej, påminde sig
mig så småningom, alt under det han åhörde en röfvarhistoria, som jag
uppdiktade i hans närvaro och hvilken slutade med att jag blifvit egare
till en af de största diamanterna i Kimberley. Det gjorde intet till
saken att jag alluderade på, att jag förskaffat mig den genom inbrott,
rån och mord -- den gamle gossen blef alt fryntligare, skakade hand med
mig tillslut, gratulerade och sade förtroligt: "Diamant som diamant."

Anmärkas bör dock att ett par "patenta" karlar med stor hjärtlighet
emottogo sin gamle, pröfvade kamrat. -- -- --

       *       *       *       *       *

Egyptens sagorika bygder, Libanons snöhöljda skrefvor, Cyperns
prunkande stränder, Arkipelagens trollska småöar, Smyrnas leende
fjord... Abyssiniens bärgtoppar lysa icke så grant uti aftonsolen,
som Suomis granithällar i morgonrodnaden...

Cypresser, mangols, palmer och sykomorer susa och rassla icke så
vemodsfullt, som vårt lands björkar, alar och barrträd...

Mozambiks sångfåglar kvittra icke så muntert, som de våra...

Natals apelsiner och bananas gå icke upp mot våra hjortron, lingon och
blåbär, tycker jag...

Kaps fina sherry och konstantiavin smakar ej närmelsevis så godt som
"en sup renadt" eller "en tuting" drucken hemma i Finland...

Konstantinopels läge är tjusande, men det är ett intet emot
Helsingfors...

Bosforens vatten skimrar i blått, grönt, rödt, silfver och guld, men
dess glans öfvergår aldrig -- i mina ögon -- ensliga skogsjöars i vårt
land...

       *       *       *       *       *

"Che coglione" -- hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva
utropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster
med den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det,
men likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper
sympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.

En god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta
öfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust,
glöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt
drick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny
infami.

Så låter devisen för vägen till lycka och framgång.

Huru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens
eget fel och den får skylla sig själf.

Hvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne
filosoferade och Kristus predikade.

Längre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda
samma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men
hufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade
af sin egen narraktighet.

Denna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller,
ledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en
låga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker
någon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp
rundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och
kyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då
handelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre
utkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat
fosterlandet och får aflägga sin narrkåpa -- sekel efter sin
begrafning.

I händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida
kunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han
bestämdt villig att offra dem på "Vårt lands" altare. Själf i saknad
af ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och
landsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af
alt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen
gifna förmånen -- till fäderneslandets bästa, genom donationer och
företagsamhet.

Glad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns
intresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej
afvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!

       *       *       *       *       *

Om man inser det sanna och goda i att innerligt älska sitt
fädernesland, om hela ens tillvaro går upp i att se lyckan sprida
sig, dygden uppblomstra, det sköna och stora omhuldas, afund, fåfänga
och småsinne förkväfvas i vårt kära fädernesland, om man tänker sig
detsamma engång förete bilden af en modellstat, af det förlorade
paradiset -- så -- om man har sådana ideal, tjänar man indirekt hela
mänskligheten och känner sig, om än annars olycklig -- dock lycksalig.

Måtte alla finska medborgarinnor och medborgare blifva lycksaliga!
Lefve Finland! Eläköön Suomi!





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Afrikanska Reseminnen - Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Verldsdel" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.