Title: Revolutionärer och emigranter
Author: Söderhjelm, Alma
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Revolutionärer och emigranter" ***


REVOLUTIONÄRER OCH EMIGRANTER

Av

ALMA SÖDERHJELM

Historiska essayer II.



Helsingfors,
Holger Schildts Förlag,
1918.



INNEHÅLL:

Förord
När Voltaires stoft fördes till Panthéon
De första emigranterna
François-Claude-Amour de Bouillé
En politisk salong i Bryssel
Emigrantkonungen i Koblenz
En gammal roman, dess författare och hjältinna.



Förord.


Under mina forskningar för ett större arbete rörande Sveriges
ställning till den franska revolutionen har jag stiftat bekantskap med
förhållanden och personligheter, vilka fallit utom ramen för det nämnda
arbetet, men i alla fall tyckts mig tillräckligt intressanta för att
bli föremål för en noggrannare undersökning. I denna lilla bok har jag
framfört en del av dem.

De olika essayerna i boken äro av varierande vetenskapligt värde, så
till vida att ett par av dem i huvudsak äro byggda på andrahandskällor,
medan andra åter äro grundade på svårpåträffbart förstahandsmaterial.
Dels för denna ojämnhets skull, dels för att göra boken njutbar även
för den utonvetenskapliga världen, har jag bemödat mig att giva dessa
studier essayens lättare form samt berövat dem hela den tunga yttre
lärdomsapparaten. Jag har vågat göra det, övertygad som jag är om att
det för de idkare av historisk forskning, till vilka jag även vill
vända mig, trots den lättare formen ej skall erbjuda någon svårighet
att värdera stoffets beskaffenhet samt den vetenskapliga metod jag
velat följa.

Helsingfors den 5 november 1918. Alma Söderhjelm.



NÄR VOLTAIRES STOFT FÖRDES TILL PANTHÉON.


Den franska revolutionen föregicks av en genomgripande revolution
i tankar och åskådningssätt. De som inspirerade och genomförde
denna idérevolution voro den breda andliga majoritet som kallats
upplysningsfilosoferna, vilka med lika mycket geni som kraft förde
fram kraven på individuell frihet och ansvarighet, öppen konkurrens
inom arbete och näringar, på förnuftets erkännande framom dogmerna och
ordets frihet i tal och tryck. Bland dessa skriftställare, vilka man
med rätta kallat upplysare, fanns ingen som med en sådan kraft stormade
mot de gamla fördomarna som Voltaire. På basen av vad Voltaire nedbröt,
byggde de andra upplysningsmännen upp nya system och tankeriktningar.
Och det var även delvis på denna bas, som den stora politiska
revolutionen, som följde idérevolutionen åt, byggde sitt storartade
blott alltför litet beaktade nydaningsarbete.

Det händer ofta, att den tid som är, icke ihågkommer den tid som
nyss föregått, att de som i praktiken omsätta nya tankar och
teorier icke erkänna vem de ha att tacka för dessas upphov. Den
franska revolutionen är märklig också i det avseendet, att under
dess olika skeden ledarna städse öppet och tacksamt erkände värdet
av det förberedande arbete, som genom upplysningsfilosofernas
djärva opposition gjorts för revolutionens framgång. Läser man
nationalförsamlingarnas förhandlingar, bläddrar man igenom tidningar
och pamfletter från 1790- talets första år, så träffar man icke blott
på upplysningsfilosofernas idéer och tankar, utan även deras namn --
oftast kanske Rousseaus, Montesquieus och Mablys. "Varför lever han
icke mera", utropade Rousseau-dyrkaren Robespierre, i ett av sina
första blygsamma andraganden i den konstituerande nationalförsamlingen
under debatten om rösträtt och valcensus, "den man som har bidragit
till att förbereda revolutionen! Varför lever han icke, denne tänkare
full av känsla och vältalighet, vars skrifter hos oss ha utvecklat
grundsatserna för medborgerlig dygd och givit oss förmåga att
pånyttföda vårt fädernesland! Och om han levde, vad skulle han då få
se? Människans heligaste rättigheter trampade under fötterna och sitt
eget namn utstruket från medborgarnas antal!" -- "Sublime Rousseau",
utropade abboten Fauchet i ett av sina "socialistiska" andraganden
i Konventet, medan församlingens medlemmar applåderade frenetiskt,
"sublime Rousseau, ande full av känsla och sanningskärlek! Du är en
av de första som förstått rättvisans eviga lag! Varje individ har
rätt till jorden, och bör ha denna rätt redan som en gåva av naturen,
han tar den i besittning genom sitt arbete och den är begränsad genom
hans likars rättigheter." Medan man i sanningens och rättvisans namn
gjorde Rousseau till upphovsman för de mest olika läror: de som kommo
till uttryck i rättighetsförklaringen och 1791 års konstitutionella
statsförfattning, eller i Robespierres tyranniska Högsta-Väsenskult,
Fauchets eller Rabeufs kommunism, var det i Voltaires allbekanta,
i humanitetens namn riktade anfall på den kyrkliga obskurantismen,
som man sökte försvar ej blott för slopandet av dogmerna och de
kyrkliga institutionerna utan ock för avskaffandet av all religiös
kult. Revolutionen sökte sålunda sina förebilder och sina idoler
ej blott bland männen för dagen eller antikens hjältar utan även
bland dem som varit dess verkliga andliga föregångare. Dessas minne
hedrades på många sätt. De rationalistiska religioner, som uppkommo
under Konventets och Direktoriets tid, voro genomandade av en sådan
beundran för upplysningsfilosoferna, att den blev en formlig kult,
och vid alla fester som höllos, ersatte man de gamla helgonbilderna
med byster och bilder av Voltaire och Rousseau. Men redan långt
innan dess hade den konstituerande nationalförsamlingen bringat
humanisten och samhällsomstörtaren Voltaire den mest storslagna
hyllning genom att föranstalta överförandet av hans kvarlevor till
kyrkan Sainte-Geneviève, vilken kort förut, enligt ett beslut av
nationalförsamlingen, hade helgats till ett Panthéon, de stora männens
vilorum.

Voltaire hade år 1750 hos Ludvig XV anhållit om att få inträda i konung
Fredrik II:s tjänst, och denne hade då uppställt såsom villkor för
sitt medgivande, att Voltaire icke under hans livstid skulle återvända
till Paris. När sedan tre år därefter brytningen mellan den franske
filosofen och hans beundrande vän inträdde, såg sig Voltaire sålunda
bannlyst från den enda plats i vari den, som han med hela sitt hjärta
hängde fast vid. Han tillbragte några landsflyktens år i Genève och
Lausanne, men flyttade 1758 till godset Ferney, vid Genèvesjöns strand,
som hans systerdotter, madame Dénis, köpt för hans räkning, en liten
remsa gammal fransk jord, som dock skänkte honom känslan att ha fått
återvända till fosterlandet Under de nära 20 år, som Voltaire som en
konung i de lärdes rike residerade på Ferney, fick han till fullo känna
den stora popularitet, som han åtnjöt icke blott bland utländska lärda
utan främst bland sina egna landsmän. Låt vara, att han här liksom
annanstädes var utsatt för angrepp och förföljelse från deras sida,
vilka gjort sig till fanbärare för obskurantism och dogmvälde, i alla
fall fick han av ödet en gåva som förunnas få: han fick uppleva sin
egen ryktbarhet, själv se sig vara den brännpunkt mot vilken alla deras
händer sträcktes, vilka ville gripa fatt i en ny tingens ordning och en
ny tid. Ännu mera än förr blev han i tillfälle att se sig beundrad och
älskad, när han, den 83-årige gamle mannen, i februari 1778 kom till
Paris. Där han bodde vid Rue de Beaune, i hörnet av Quai des Théatins
-- efter Voltaires död omdöpt Quai Voltaire -- hos sin vän markisen
Charles de Villette, blev han uppvaktad och hyllad av Paris' både
litterära och diplomatiska värld, och var han än rörde sig, samlades
omkring honom en entusiastisk, hyllande människomassa. Endast hovet
iakttog på grund av Ludvig XVI:s religiositet en viss reservation.
Trots sin höga ålder var han alltid beredvillig att mottaga dem som
ville uppvakta honom, och gjorde även själv besök hos sina vänner bland
konstnärer och skriftställare, skrev in sig i frimurarlogen "De nio
systrarna" och bevistade ett av dess sammanträden, åhörde några av
repetitionerna till den sista pjäs han skrivit, Irène, och var även
till publikens enorma förtjusning närvarande vid första uppförandet av
densamma, där han fick se sin egen byst bekransas och sitt verk krönas
av ett tacksamt folk. Men alla dessa representationsplikter togo för
mycket på den gamle mannens krafter, och ej ens tre månader efter sin
ankomst till Paris dog Voltaire den 30 maj sent på kvällen.

Under hela sitt liv hade Voltaire kämpat mot den vrångbild av
kristendomen, som den franska kyrkan erbjöd, och mot detta välfödda
prästerskap, som mot klingande mynt prånglade ut syndernas förlåtelse.
Prästerna hade med alla till buds stående medel försökt värja sig
mot hans mördande anfall, vilka drogo en så betydande del av kyrkans
trogne över till de nya lärorna, men i dessa fejder hade Voltaire
alltid behållit övertaget. När han var död, sökte de taga skadan igen.
Kyrkoherden i Saint-Sulpice utfärdade redan på Voltaires dödsdag förbud
att begrava honom i Paris. Man tänkte nu på att föra hans stoft till
Ferney, där Voltaire låtit åt sig bygga en gravkammare, och sedan
släktingarna av en viss abbé Gaultier erhållit intyg på att han kallats
till den döendes läger för att bikta honom, men ej kunnat göra det,
emedan denne redan var medvetslös, tycktes intet hinder föreligga för
överförandet av Voltaires stoft till det hörn av Frankrike, som i nära
tjugu år varit hans hem. Men rädd som man var, att under den långa
tid som färden till Ferney skulle draga, de kyrkliga myndigheterna
i Annecy, under vilket Ferney lydde, skulle få tid att hindra hans
begravning också där, beslöt man sig för att föra hans stoft till
Scellières' kloster. Där hade Voltaires nevö abbé Mignot, som var
klostrets föreståndare, för honom utverkat en viloplats i klostrets
gravvalv. Den 1 juni fördes Voltaires lik, efter att i största hast
hava balsamerats, i en enkel hyrvagn till Scellières, och dagen därpå
förrättades jordfästningen. När det hela var över anlände ett brev
från biskopen i Troyes, som förbjöd begravningen. Då de klerikala
myndigheterna ej under Voltaires liv kunnat hindra entusiasmen för
honom att taga sig ett uttryck, förhindrade de sålunda åtminstone det
franska folket att vid hans bår offentligt ge uttryck åt sin sorg. Men
trots alla förbud som från deras sida utfärdades både mot uppförandet
av Voltaires dramer, mot läsningen av hans arbeten, mot nämnandet av
hans namn i skrift och tryck, kunde de ej hindra varken samtid eller
eftervärld att hedra hans minne.

Då den konstituerande nationalförsamlingen påbjöd kyrkogodsens
försäljning och kongregationernas upphävande, blev även Scellières'
abbotstift indraget till staten. Nu måste en förflyttning av Voltaires
kvarlevor äga rum, och efter en ädel tävlan mellan flere ivriga
städer och kommuner, vilka till och med voro betänkta på att fördela
Voltaires kvarlevor likt helgonreliker, stannade företrädesrätten hos
Romilly, grannkommun till Scellières. De goda herrarna i Romilly hade
redan beslutat nöja sig med Voltaires huvud och ena arm, då de sålunda
hugnades med hela det lyckligtvis odelade stoftet.

Ända från revolutionens början hade emellertid spörsmålet varit uppe
om att i triumf föra Voltaires kvarlevor tillbaka till den stad,
därifrån de på ett så brutalt sätt bannlysts. Men det var först genom
hans ovannämnde vän f.d. markisen Charles de Villette, som var gift
med hans systers adoptivdotter, och vilken gjort sig till speciell
tolk för det nya Frankrikes Voltaire-dyrkan, som denna tanke blev
verklighet. I början av året 1791 framställde nämligen Villette "i en
mängd medborgares namn" inför Paris' borgmästare planen att staden
Paris skulle ombesörja förflyttningen av Voltaires stoft till Panthéon.
Paris' stadsstyrelse sände också i detta syfte en skrivelse till
nationalförsamlingen, och församlingen gav sitt konstitutionsutskott i
uppdrag att framkomma med förslag om de åtgärder som borde vidtagas.

Den 30 mars 1791 föredrog Gossin i nationalförsamlingen utskottets
betänkande. Det mynnade ut i förslaget, att man skulle utfästa den
30 maj, d.v.s. den trettonde årsdagen av prästernas förbud att
begrava Voltaire, för att återbörda honom till Paris. Man skulle
genom denna handling visa sin tacksamhet mot den man som gjort
människorna mottagliga för tolerans och frihet, och man ansåg att
rättvisan och filosofien borde få segra just på årsdagen av den dag,
då obskurantismen försökte döma Voltaires minne till glömska. Beslutet
åtföljdes av en motivering som i sin vältalighet ej är i behov av
kommentarier:

"Namnet _stor_ har givits Voltaire av hela det förundrade Europa."

"Efter hans död ha alla nationer enats om att kalla honom så, och när
alla hans belackare nu ha gått under, har hans minne blivit odödligt."

"Voltaire har rest sig själv ett monument, vilket vilar på basen av de
största gärningar och de största snillefoster, Voltaire har lamslagit
fanatismen, uppenbarat de ända till hans tid avgudade orättvisorna i
vara gammaldags institutioner, slitit sönder den slöja som täckte alla
slag av förtryck, han har redan långt innan den franska konstitutionen
gjorde det, proklamerat _att den som vältjänar sitt land ej har behov
av några anor_. Mont-Juras slavar sågo honom skaka det gamla träd,
som vi efteråt ryckt upp med rötterna, han har ropat på hämnd för
familjerna Sirven, Calas, och andra, vilka blivit mördade i rättvisans
namn, ja, på hämnd för hela mänskligheten långt innan vi utströko ur
vår bloddrypande lagstiftning de lagar som dömde dessa vittberyktade
offer till döden. Det franska folket har tagit åt sig den skymf som
tillfogats denne store man, och det franska folket vill gottgöra den.
Fransmännen vilja, efter att själva ha blivit fria, unna _tankens
befriare_ samma ära som de visat en av frihetens grundläggare."
[Mirabeau hade förut blivit begraven i Panthéon.]

På grund av den gjorda framställningen fattade församlingen nu -- som
det tyckes enhälligt -- beslutet att Marie-François-Arouet-Voltaire
var värdig att bli föremål för de ärebetygelser med vilka fosterlandet
hedrade sina stora män, och Paris-departementets direklorium erhöll i
uppdrag att till Voltaires ära föranstalta en stor festlighet.

Medan ännu förberedelserna till densamma pågingo, voro tidningarna
redan fulla med detaljerade och entusiastiska beskrivningar av
festprogrammet. Denna fest skulle, bebådade man, med sina kostymer,
tecknade av artisten Dagourre, och med herr Célerier såsom högste
arrangör bli så ståtlig, att parisarna aldrig förr sett något sådant,
den skulle bli fullt värdig både den nation som firade den och den
store man, till vars ära den föranstaltades. I en tidning uppdrogs
en parallell mellan Voltaires apoteos, sådan den nu förbereddes, och
Descartes' begravning. I "La Chronique de Paris" publicerade en herr
Mahérault ett brev till Charles Villette, där han full av entusiasm
tackar denne för det mod han ådagalagt genom att uppmana fransmännen
till att bringa Voltaires kvarlevor i säkerhet och hedra hans minne,
och där han framlade sitt eget lilla bidrag för att, som han sade,
"understödja Villette i hans vältaliga klagomål". "Och", utropar han,
"borde ej alla litteraturens och frihetens vänner foga var sin blomma
till den krans, som fosterlandet och de sköna konsterna nu stå i beråd
att binda till Voltaires ära? Skola vi någonsin kunna göra nog för
denne odödlige man, vår revolutions föregångare och profet? Aischylos
och Sokrates gingo ej upp mot Voltaire, och man reste likväl altaren
för att hedra dem. Vi, som är fria som grekerna, böra ävlas med att
så snart som möjligt gottgöra de orättvisor, som tyranniet gjort
sig skyldigt till." De blommor som han för sin del ville fläta in i
Voltaires minneskrans, utgjordes utav några av den kungliga censuren på
sin tid strukna strofer ur en hyllningsdikt vid Voltaires död, som en
viss poet Roucher författat och publicerat, och till vilka Mahérault
erhållit manuskriptet. Skaldens indignation hade flammat upp vid tanken
på huru "fanatismens hydra" nekat Voltaires heliga kvarlevor ett
minnesmärke, men i slutstrofen tröstar han sig själv och sin samtid med
orden:

    "Eh, qu'importe, après tout, à cet homme immortel
    Le refus d'un asile à l'ombre de l'autel?
    La cendre de Voltaire en tous lieux réverée
    Et fait de tous les lieux une terre sacrée:
    Où repose un grand homme, un dieu vient habiter."

Att samtidigt en viss opposition skulle väckas mot beslutet att hedra
den mans minne, vilken mot kyrkan slungat sitt hädiska anatema, var
icke oväntat -- alla belackare voro dock ännu icke döda eller bragta
till tystnad. En massa flygblad utkommo under väntan på festen. Det
märkligaste av dem var en protest, undertecknat av en präst, medlem i
stadens styrelse, Quatremère, eller som han kallade sig "Quatremère
från sektionen de Oskyldiga", och jämte honom av hundra andra, och
som uppspikades överallt i Paris. [Paris var delat i 48 valdistrikt
eller s.k. sektioner med olika stundom rätt pittoreska namn, såsom
t.ex. "De röda barnen" etc. Ifrågavarande sektion hette egentligen
"De oskyldigas torg".] Man protesterade mot den ära som tillämnades
Voltaires minne dels av religiösa skäl, dels emedan en så storartad
festlighet skulle förorsaka fosterlandet alltför stora utgifter.
Men broschyren väckte häftig indignation. "Jag vill icke", skriver
en insändare i "La Chronique de Paris", "svara på de oskyldiga
invändningar herr Quatremère från sektionen de Oskyldiga har att
göra i religiöst avseende, emedan man omsorgsfullt har undvikit att
blanda in något religiöst moment i denna profana fest, som bör bära
en rent medborgerlig karaktär, emedan den föranstaltas av filosofer
och konstnärer för filosofiens och de sköna konsternas fader." Men
vad den ekonomiska sidan angår, ansåg insändaren, att herr Quatremère
helt och hållet misstagit sig i sina kalkyler. Visserligen skulle med
de anordningar som vidtagits, festen komma att kosta staden Paris
100,000 écus, ifall det nämligen varit staden som betalat den. Men nu
hade den store mannens personliga vänner, vänner till fosterlandet,
samt dessutom teatrarna, skriftställarna och de olika korporationerna
övertagit var sin betydande anpart av omkostnaderna, och dessa skulle
därför nu stiga endast till 18,000 livres. Men med dessa 18,000 livres
lockade man 18,000 främlingar till Paris, vilka utan tvivel skulle
lämna kvar i Paris minst 180,000 livres!

En hel massa andra uttalanden i samma riktning gjordes även, och
Voltaires lov sjöngs överallt. I en broschyr med titeln "Voltaires
välgärningar mot det franska folket" skildras de missförhållanden,
som Voltaire hade bekämpat. "Konungarna skyndade till prästernas
hjälp och prästerna till konungarnas", heter det här. "Kyrkan sade:
tänk icke, eller bannlyser jag dig. Regeringen sade: motsäg mig icke,
eller jag dödar dig." I ett annat flygblad hette det: "Voltaire
var den förste filosof, som modigt och öppet angrep fördomarna,
vidskepelsen, fanatismen, feodalväldet och alla slag av tyranni. Han
gjorde lika som det franska folket, han erövrade Basliljen innan han
utarbetat grunderna för konstitutionen. Ty hade han ej omstörtat
alla de fästningar, som dumheten rest, hade han ej brutit de bojor,
som bundo vårt förnuft, så hade vi aldrig, nej aldrig, kunnat fatta
de upphöjda tankar, vi nu hysa." Till och med kyrkans män voro
uppfyllda med entusiasm, så t.ex. skrev kyrkoherden i Saint-Sulpice,
vars föregångare just var den som förbjudit Voltaires begravning,
ett brev till nationalförsamlingen, i vilket han uttryckte sin
tillfredsställelse över församlingens beslut. "Ack", säger han här, "om
Voltaire och Rousseau nu levde, skulle de se hela Frankrike för sina
fötter."

Dagen för Voltaires apoteos, som från början hade bestämts till den
30 maj, blev flera gånger uppskjuten. Förberedelserna för densamma
togo så mycket tid i anspråk att man var tvungen att förlägga den
till början av juli månad. Till att börja med bestämde man dagen
till den 4 juli, men ändrade den sedan till den åttonde. Emellertid,
när Voltaires kista skulle föras från Romilly till Paris, hejdades
processionen av entusiastiska människoskaror, och då man överallt där
den drog fram ville bringa den store tänkaren sin särskilda hyllning,
fördröjdes ankomsten till Paris med flera dagar. Först söndagen den
10 juli var man äntligen framme. Vid gränsen för departementet Paris
mottogs processionen av huvudstadens prokurator, och vid Charenton,
stadstullen, av en deputation, sänd från stadens fullmäktige. Jämte
dessa officiella funktionärer hade en mängd deputationer, bland annat
från nationalförsamlingen och från en del patriotiska föreningar,
anlänt, dessutom hade längs hela vägen tåget följts och möttes även nu
av entusiastiska skaror, vilka överhöljde Voltaires kista med blommor.

Det hade, såsom redan sagts, varit meningen att högtidligheterna
skulle försiggå samma dag som Voltaires stoft anlänt till Paris.
Men i anledning av ett ihållande störtregn, som hela dagen pågick,
uppsköts den till följande morgon klockan 8. Man beslöt emellertid,
att Voltaires kista ännu samma dag skulle föras till Bastiljplatsen,
därifrån processionen skulle begynna följande morgon.

Det var ett långt tåg som nu satte sig i gång från Charenton till
Bastiljplatsen. Här på Bastiljens ruiner, just där det torn stått, i
vilket Voltaire tvenne gånger hållits inspärrad, hade man byggt en
plattform, på vilken kistan skulle nedläggas. Men innan den sänktes
ner, lyftes den på starka händer högt i luften, så att den kunde ses av
den oöverskådliga människomassa som samlats här. Efter ett ögonblick
av djup tystnad brast massan ut i frenetiska handklappningar. På
Bastiljplatsen hade man även planterat träd och häckar, samt av stenar
från den förstörda fästningen rest en klippa, på vilken en mängd
deviser och emblem -- mera i tidens smak än egentligen vackra eller
spirituella -- hade anordnats. På en av stenarna stodo sålunda följande
ord inristade: "Mottag, Voltaire, på denna plats, där despotismen slog
dig i bojor, de ärebetygelser, som ditt fädernesland nu ägnar dig."

I en av de aristokratiska tidningarna, l'Ami du Roi, omtalades
gäckande, att festen blivit uppskjuten på grund därav "att den
aristokratiska himlen av låg avund och för att fördröja den triumf man
förberedde den store mannen, denne store Voltaire, som var gudomens
rival och besegrare, utgöt strömmar av regn".

Under hela natten mot måndagen och på morgonen den 11 var vädret
knappast bättre, regnet silade fortfarande ner och det blåste en
orkanlik storm. Kortegen, som skulle börja klockan 8 på morgonen, kunde
omöjligt äga rum, och man var redan betänkt på att uppskjuta festen
ännu en dag. Men då vid 12-tiden himlen klarnade, beslöts att man
skulle bestämma festens firande till klockan 2.

I den officiösa tidningen "Le Moniteur" ingår en noggrann beskrivning
om kortegens sammansättning och dess gång genom Paris.

I spetsen för densamma red ett detachement kavalleri, sedan följde
sappörer och artillerister och nationalgardets unga elever. Därefter
skolornas deputationer, de patriotiska föreningarnas representanter,
som buro en mängd deviser, bland vilka man fäste sig vid en med
inskriften "Den som dör för sitt fosterland kan dö lugn", samt talrika
deputationer från nationalgardets olika bataljoner samt en grupp
hallarnas starka män, beväpnade. Därefter buros porträttreliefer av
Voltaire, J. J. Rousseau, Mirabeau och Deslille, alla grupperade
kring Mirabeaus byst. Följde så i ordningen, med monsieur Pallay i
spetsen, de arbetare som hade använts till att förstöra Bastiljen,
bärande hjälmar, kedjor och kanoner, som blivit funna vid Bastiljens
intagande. På en ställning bars sedan valmännens förhandlingar från
1789, samt ett arbete av Dufaulx med titeln "Parisinsurrektionen".
Sedan följde medborgare från förstaden Anthoine, den stadsdel i vilken
Bastiljfästningen var belägen, vilka buro Bastiljens flagga samt en
relief av fästningen -- de hade i sin mitt en i nationalgardets dräkt
till amazon klädd medborgarinna, som sades icke allenast hava varit
med vid Bastiljens stormning utan även tagit en verksam del i denna.
Till denna grupp hade sällat sig en mängd medborgare, beväpnade med
pikar, på vilka de buro röda mössor med inskriptioner, sådana som
"Av detta vapen föddes friheten". Följde så medlemmar av det första
nationalgardet, klädda i sina ursprungliga uniformer, bärande mellan
sig en reproduktion i miniatyr av Bastiljfästningen, vilken var
beställd för departementet Paris. Efter dem kommo jakobinklubbens
medlemmar -- att dessa ej hade sällat sig till de övriga patriotiska
föreningarna visade tydligt nog klubbens särställning och betydelse
redan vid denna tid. Nya grupper bildades av medlemmarna av
elektorsförsamlingarna av 1789 och 1790 samt av schweizergardena. Nu
kom Houdons Voltaire-staty, som var omgiven av pyramider på vilka
man hängt medaljonger, där namnen på Voltaires förnämsta verk funnos
ingraverade, samt efter denna en Voltaire-staty i guld prydd med en
lagerkrans och buren av män i antika dräkter, samt strax efter denna en
kista av guld, vilken innehöll Voltaires arbeten i 70 volymer, i den
upplaga som Beaumarchais med stora uppoffringar utgivit. Kring denna
kista hade akademiernas deputationer och skriftställarna grupperats.
Efter ännu en mängd deputationer, från sektionerna, från unga artister,
nationalgardena och stadsmyndigheterna, från olika orter i Paris
departement, samt en talrik kår av sångare och musiker, kom själva
sarkofagen. Denna var av porfyr, enkel och vacker i antik stil. På dess
lock framställdes Voltaire liggande på sitt dödsläger med en brusten
lyra vid sidan, medan odödlighetens genius höll en krans av stjärnor
över hans huvud. Framsidan av sarkofagen var försedd med inskriptionen:
"Han hämnades Calas, La Barre, Sirven och Montbailli. Såsom författare,
diktare, tänkare och historiker har han fört människoanden framåt
och förberett oss för friheten." På sidorna hade man ristat tvenne
inskrifter: "Om människan är född fri, bör hon behärska sig själv" och
"Om människan har tyranner, bör hon avsätta dem". Likvagnen drogs av
tolv gråvita hästar, av vilka tvenne hade skänkts av Marie-Antoinette,
och vilka kördes av kuskar klädda i antika dräkter. Fyra sceniska
masker smyckade vagnens fyra hörn och fyra genier med sänkta facklor
prydde dess sidor. Tätt efter vagnen följde nationalförsamlingens
och pariserstadsstyrelsens deputationer samt deputationer från
kassationsdomstolen, de övriga domstolarna, fredsdomarna och en
bataljon veteraner. En kavallerikår avslutade tåget.

Från Bastiljplatsen gick tåget längs bulevarderna till operaplatsen.
Man gjorde ett uppehåll framför operan, vars fasad pryddes av
Voltaires byst och av blomsterkransade medaljonger, vilka buro som
inskrift namnen på hans operatexter: "Pandore", "Le Temple de la
gloire" och "Samson". Medan sångaren Chéron krönte Voltaires byst med
en lagerkrans, skyndade sångerskan madame Ponteuil i ett anfall av
entusiasm, som delades av de övriga artisterna, fram och kysste bilden.
Sedan fortsatte tåget längs boulevarderna ända till Place Louis XV,
Quai de la Conférence och Quai Voltaire. När tåget nådde Tuilerierna,
stodo alla slottets fönster på vid gavel, utom i ett enda rum, där
gardinerna voro nerfällda. Där gömde sig det några dagar tidigare från
sin nesliga flykt återförda fångna kungaparet för människornas blickar,
och först när tåget passerade under fönstren, hade en flik av gardinen
lyfts upp, varvid man kunnat se Marie-Antoinette.

Framför det hus, som ägdes av Charles Villette, stannade kortegen
ånyo. På huset var anbragt en platta med inskriften: "Hans ande
finnes överallt, men hans hjärta är här" -- detta för att angiva att
Villette verkligen var ägare till Voltaires hjärta. På gatan utanför
huset hade man rest fyra höga popplar, förenade med varandra genom
eklövsguirlander, bland vilka hängde en stor krans av rosor. När
sarkofagen passerade genom den lövsal, som bildades av popplarna, lades
rosenkransen på kistan. Dessutom hade man här uppfört en amfiteater,
på vilken en skara unga skönheter tagit plats, klädda i trikolorens
färger: kransar av röda rosor på huvudet och blå skärp om sina vita
klänningar. De buro i händerna eklövskransar, den medborgerliga dygdens
symbol. Här uppstämde nu en kör en triumfsång, komponerad av den kände
kompositören och föreståndaren för musikkonservatoriet, Gossec, till
ord av Marie-Joseph-Chénier. Ackompanjemanget utfördes av en orkester
av gamla instrument. Madame Villette hade emellertid med sin lilla
dotter trätt ut ur huset, följd av några medlemmar av familjen Calas,
och sedan madame Villette under djup rörelse lagt ned en krans på
Voltaires staty, intogo de sin plats framför katafalken. Ett antal unga
flickor följde efter dem.

Ännu en gång stannade tåget, det var vid Théâtre de la Nation, den
nuvarande Odéon-teatern, där Voltaires första pjäser hade uppförts. Man
hade prytt teatern på ett festligt sätt: pelarna utanför teatern voro
omslingrade av guirlander av levande blommor, framför ingångsdörrarna
hängde ett rikt draperi, på vilket lästes inskriptionen "Vid 83
års ålder skrev han Irène". Fasaden täcktes av en stor tavla, som
föreställde en byst av Voltaire, lagerkrönt av tvenne genier och
försedd med inskriften "Vid 17 års ålder skrev han Oedipe". Framför
teatern sjöng nu en kör frihetssången ur operan Samson. Därefter satte
sig kortegen åter i rörelse.

Under hela dagen hade uppehållsväder rått, men när man anlände till
Panthéon klockan 10 på aftonen började det åter regna. Detta i förening
med mörker och allmän trötthet gjorde den långa festens avslutning
något mindre glansfull. I tämlig hast placerades kistan på sin katafalk
i templet, och processionen upplöstes utan större högtidlighet.

I "Le Moniteur" lästes följande omdöme om festen: "Denna ceremoni
blev en verklig nationalfest. Den hyllning som ägnades en stor mans
snille, författaren till 'La Henriade' och 'Brutus', förenade alla i
en och samma känsla. Visserligen kunde man ej undgå att lägga märke
till, att det i hopen fanns några av motståndarnas utskickade, vilka
häftigt klandrade den lyx som utmärkte kortegen, men förnuftigt folks
invändningar tystade så småningom ner dem. Överallt såg man byster
av Voltaire, prydda med kransar, överallt kunde man få läsa kända
citat ur hans odödliga verk, och dessa voro för övrigt på allas
läppar. Den ståtliga kortegen följdes under den långa väg, som den
hade att tillryggalägga, av en talrik människomassa, som även fyllde
alla fönster och hustak. I hela staden rådde den bästa ordning och
ingen enda olyckshändelse störde festen. Man kan ej nog prisa det
nit och den klokhet, varmed denna fest ordnats. I främsta rummet
tillfaller berömmet därvid herrar David och Célerier. Den förre hade
gjort ritningarna till sarkofagen, vilken är ett mönster av god smak.
Den senare har utmärkt sig genom att med iver deltaga i arbetena på
denna fest och genom den talang som han utvecklat vid dekoreringen av
Bastiljplatsen."

Den allmänna entusiasmen tog sig även vältaliga uttryck i reflexioner
och uttalanden i tidningspressen. Så kunde man läsa i tidningen "Le
patriote français" en jämförelse mellan den tid i Frankrike, då
Voltaire endast i största hemlighet kunde erhålla en liten remsa jord
för att begravas, och den tid, då man öppet kunde fira en ståtlig fest
till hans ära och överföra hans stoft till de stora männens tempel.
Dessutom drogs en jämförelse mellan Voltaires jordfästning samt
Petrarcas. "Man har", säger artikelförfattaren, "under senaste tid
talat mycket om Petrarcas triumf, men denna var endast en fest given
för en skönlitterär författare och tillställd för att roa idioter
samt trösta dem för att de förlorat några av dessa vältalare och
segerhjältar, som voro så vanliga under denna tid. Här hos oss var
det emellertid fria män som hyllade en av den franska filosofiens och
frihetens fäder."

Bland inläggen var ett som kan betraktas som ett kuriosum av panegyrik,
nämligen den hyllning till Voltaires minne som i "La Chronique de
Paris" publicerades av "studerande i läkekonsten" och vilken var
undertecknad med en massa namn. Den var avfattad i den mest braskande
form: "Store Voltaire!", heter det här, "du vågade före någon annan
angripa despotismen, intoleransen, och vantron! Du blev förföljd,
prästerna och tyrannerna läto för dig öppna sina fängelseportar. De
vanvettiga! I sin hämndiver glömde de bort, att man ej kan slå geniet i
bojor, och att den som är modig är fri även i fängelsehålorna. Minnet
av deras seger har förflyktigats med dem, men ditt namns ära består
och dina odödliga verk ha slutligen tvungit mänskligheten att uppresa
altaren till din ära överallt, till och med på spillrorna av det
ohyggliga minnesmärke, där du inspärrades två gånger för att ha vågat
säga världen sanningen." De unga läkarna gå så långt i entusiasm, att
de anropa Voltaire nära nog som en gudom. "Låt falla över oss, o, store
man", bedja de, "en gnista av det skapande snille, som omfattade hela
världsalltet och kunskapen om allt, bliv du vår ledare och vägvisare
vid studiet av den nyttiga konst, som motarbetar det fysiska lidandet
med icke mindre säkra vapen, än de som du använde för att föra krig
mot allt moraliskt ont. Du har i de ljuvaste och mest skiftande färger
målat kärleken och dess ljuva uttryck, vi nedlägga för dina fötter
blommor och kransar, du den energiske lovprisaren av sund moral och
frihet, du, som förberett 25 miljoner människors lycka. Se dessa
murgrönsblad, de äro en symbol för din triumf, se dessa blommor, de
äro en symbol för dem som du förstod att framkalla på de mest oländiga
marker! Dessa evighetsblommor skola alla vissna, tiden som förstör
allt, skall också bleka deras glans. Ack, huru mycket bättre förtjänade
de ej sitt namn, om de kunde leva lika länge som dina verk och dina
välgärningar, eller som den tacksamhet vi känna för dig."

Vid genomgåendet av ministerdepescher från svenska ambassaden i Paris
till utrikesministeriet i Stockholm har jag funnit en beskrivning på
Voltaires begravning, sänd till Gustav III av ambassadsekreteraren
Bergstedt. Depeschen, som är skriven den 11 juli på aftonen, bekräftar
till fullo de franska tidningarnas entusiasm över festen och innehåller
dessutom vissa intressanta detaljer. Den är av följande lydelse:

    "Min senaste undernådiga var skrefven i dag bittida. Jag har
    sedermera gjort ett besök hos Voltaires ben, där de varit öfver
    natten nedsatte, inom kretsen af den förstörde Bastillen. Denna
    mannen som fanatismen nekade lägerställe då han dog, hade på sin
    mull den äran, att dess öfverlefvor från ruinerne af Bastillen
    skulle föras till deras grafvård ibland Nationens Stora män. I
    en löfsal var uprest en art af Catafalque af Stenar tagne ur
    gruset af Bastillen, på hvilken Voltaires kista var stäld, prydd
    med åtskilliga emblemer af friheten och af de yrken, hvarigenom
    Voltaire vunnit sin åra. Processionen af hans Apotheose, som tog
    sin början från Bastillen, _straxt efter middagen hant ej till
    Pont Royal, der jag såg den, förr än emot klockan 7, och dess
    förbigång varade tre fjärdedels timme_. Jag blir förmodligen
    snart i stånd att sända Eders Kongl. Majt. en utförlig
    beskrifning öfver denna fäst, som ensam till sitt ändamål, var
    äfven så besynnerlig till sin sammansättning. Qvinnor beväpnade
    med pikar (på en sådan stod 'de ce fer naquit la liberté') och
    sablar hade blandat sig i processionen. Flere taflor buros på
    hvilka stodo deviser, sentenser tagne ur Voltaires skrifter. En
    sådan angående människans lika naturliga rättigheter bars af en
    man klädd i slarfvor. Deputerade af alla Corps och Districts, af
    Academierne, af alla samfund för kånsterne, omgåfvo Voltaires
    buste, och presiderade en char, hvaruppå Voltaire i naturlig
    storlek föreställdes liggande på sin liksäng. Denna liksäng stod
    åter på en pied de Stal af marmor, som lärer innehållit hans
    öfverlefvor, och som utanpå var prydd med inscriptioner rörande
    de förtjänster som förvärfvat honom den ära han nu åtnjöt.
    Mirabeaus bröstbild och portraits af Rousseau med flere buros
    framföre charen, och la famille de Voltaire, les gens de lettres
    åtföljde den. En otrolig mängd åskådare, som upfylde gatorne på
    alle ställen der denne procession framgick, ådagalade det mäst
    liga deltagande i denna fäst, samt hedrade den och sig med
    det mäst stilla uppförande, ehuru ingen annan vakt var der än den
    som åtföljde processionen. Konungen och Drottningen beskådade
    processionen ur ett med jalousier försett fönster på slottet
    Thueillerie. Under processionen utvecklades jalouchierne, och
    då efter dess slut folket samlades nedanför fönstret, syntes
    Konungen och Drottningen. Ingen hatt lyftades; en djup tystnad
    tillkännagaf, att folkets hjärta var vändt ifrån dem. Drottningen
    försvann om en liten stund, men Konungen stadnade något längre.
    Efter hand skingrade folket sig."

Innan Voltaires stoft den 14 juli definitivt överflyttades till kyrkan
Sainte-Geneviève, där det fick sitt sista vilorum mellan Descartes och
Mirabeaus kvarlevor, var hans sarkofag under tre dagars tid utställd
till allmänt beskådande och från hela Frankrike vallfärdade man hit för
att bringa den store filosofen sin hyllning, en hyllning som måhända
icke blev så mycket ägnad honom själv och hans verk som den blev ett
uttryck för anslutning till de idéer, som uppburo revolutionen.



DE FÖRSTA EMIGRANTERNA.


"Om tre månader är jag tillbaka här igen", var den förhoppningsfulla
hälsning, med vilken Ludvig XVI:s yngre broder greve Charles d'Artois
tog avsked av sina vänner, när han tre dagar efter Bastiljens stormning
lämnade Paris såsom den förste och förnämaste av alla de franska
ädlingar, som bildade den stora emigrationens förtrupper. Huru föga
kunde någon i detta ögonblick profetera om den nya rörelsens styrka och
ihållighet. Huru -- mänskligt att se -- långt tilltagen var ej den tid
av tre månader, som Artois utsatte för oroligheternas kuvande!

Redan från början besjälades revolutionen av ett våldsamt adelshat.
Dess första politiska vinst var tredje ståndets seger över
aristokratien inom ständerförsamlingen och dess första spontana uttryck
blev böndernas framfart på landet med skövlande och brännande av gamla
adelsgods.

Inom den del av den högsta aristokratien, som levde endast för att
roa sig och för att representera, fanns kanske ingen, som av folket
var så illa sedd som greven av Artois. Orsaken härtill var icke blott
den, att han för delta i jäsning stadda folk framträdde som typen för
aristokraten, envåldshärskardömets drabant och tronvakt, självsvåldig,
högdragen och slösande, med ett gränslöst förakt för allt det som var
folket och kunde kallas pöbel, utan berodde säkerligen mest på hans
förhållande till den unga drottningen, sin svägerska, vars uppvaktande
riddare han var i så hög grad, att han av skvallret betecknades som
far till Marie Antoinettes första barn. Av allt det hat och den
ruskiga förföljelse, för vilka den unga drottningen och hennes krets
voro föremål, föll en icke så liten del på hennes svåger, vilken den
allmänna meningen utpekade såsom upphovsman och medskyldig i hennes
lättsinniga upptåg och taktlösa uppträdande. Han själv visste det och
förstod det -- de många pamfletterna som i åratal haglat ned över
Marie Antoinette, och som Ludvig XVI säges i hemlighet ha samlat och
bevarat i en kista för att i sin ensamhet noggrant studera -- talade
ett alltför tydligt språk. Liksom de andra kungliga prinsarna var
han självskriven medlem av de båda notabelförsamlingarna 1787 och
1788, och i denna egenskap lade han öppet och dumdristigt sina snävt
autokratiska åsikter i dagen. Såsom politiskt medagerande blev han
också strax ytterst illa tåld av sin publik. När han såsom ombud
för konungen en dag begav sig till Chambre des comptes för att låta
inregistrera några beslut, hade han blivit utvisslad av folkmassan,
medan hans äldre bror, greven av Provence, hälsats med välvilja. Om han
även länge hade mött alla anklagelser med skämt och överlägsenhet, så
lämnade de honom ej därför oberörd. Under de upprörda julidagar, som
föregingo Bastiljens stormning, var Artois' namn ett bland dem, som på
gator och torg i det varma sommarmörkret oftast mumlades i den jäsande
folkmassan, ända tills det ropades så högt och hotfullt, att Ludvig
XVI och Marie-Antoinette ansågo sig tvungna uppmana prinsen att lämna
landet. Nationalgardets chef, general Lafayette, utfärdade för honom
ett hemligt pass, och på kvällen den 17 juli lyckades greven af Artois
i en enkel vagn rädda sig ut från Paris.

Den 18 juli på aftonen nådde han det första raststället --
Valenciennes. Han mottogs av överbefälhavaren för de här förlagda
franska trupperna, greve Valentin Esterhazy, en hängiven beundrare
till Marie Antoinette, och en av de få äldre män som haft lyckan att
särskilt favoriseras av henne. Just då greven av Artois skulle sätta
sig upp i sin vagn för att bege sig till sin bostad, körde tvenne
stora berlinare in på gården förande med sig en ny last aristokrater
-- det var tre prinsar av Condé: far, son och sonson, som -- även de
på uppmaning av kungaparet lämnat Paris ungefär samtidigt med Artois.
Ehuru uttröttade av resan, vågade dessa dock ej stanna längre än som
behövdes för att byta hästar, varpå de med skrämsel och förtvivlan i
hjärtat fortsatte sin färd mot ovissa öden. Greven av Artois däremot
stannade ett par dagar för att invänta sina två söner, hertigarna av
Angoulême och Berry.

Bland andra som samtidigt lämnade Frankrike befann sig en stor
mängd medlemmar av landets förnämaste familjer med namn sådana som
d'Harcourt, Duras, Villequier, Beauvau, Fitz-James, Lauzun, de Lage,
de Ginestous. Till den första emigrantskaran sällade sig också
Marie-Antoinettes tvenne väninnor, den blida prinsessan Lamballe
och den lättsinniga, utmanande furstinnan Polignac, vilka således,
efter att ha varit upptagna i drottningens intimaste krets, hugnats
med hennes förtroende och överhopats av rikedomar, nu lönade sin
välgörarinna med att fegt övergiva henne. Detta handlingssätt stod
i bjärt motsats till den osjälviskhet som redan nu i farans första
ögonblick utmärkte drottningen själv, då hon, utan tanke på egen
fördel, uppmanade sina närmaste vänner att hellre lämna landet än för
hennes skull utsätta sig för fara.

Madame Polignac, född Gabrielle de Polastron, var kanske den av hovets
förnäma damer, som kring sin person mest samlat sina gelikars avund
och förtal och de lägre klassernas ursinniga hat. Hon hade hastigt
nog kommit högt i gunst hos Marie-Antoinette, och hennes inflytande
över drottningen ansågs redan av alla hennes samtida som synnerligen
ödesdigert. Under en älskvärd yta dolde "la comtesse Jules", som
hon kallades till åtskillnad från sin svägerska grevinnan Diane de
Polignac, en stor förställningsförmåga -- i grunden var denna till det
yttre korrekta och reserverade, litet indolenta dam med det lugna,
vackra leendet och de drömmande ögonen ingenting annat än en egennyttig
intrigant, som använde sitt inflytande över drottningen till att skaffa
sig själv och dem som stodo henne nära höga hovämbeten och kolossala
rikedomar. Marie-Antoinette var henne passionerat tillgiven, och
denna vänskapskult tycks ha haft en nästan osund prägel. Drottningen
tillbringade ofta flera timmar om dagen hos sin väninna, lycklig
över att inför henne kunna avlägga alla kunglighet, och däremellan
skrev hon till henne de mest vänskapsömma små brevlappar. För att få
känna sitt övertag och visa sin makt ställde madame Polignac ofta
till scener, och det kunde hända att Marie-Antoinette kastade sig
på knä på golvet för att bedja och besvära sin väninna att ej följa
sin hotelse att lämna henne. När madame de Polignac nu skulle lämna
Frankrike, var det drottningen som själv ordnade allt för hennes flykt,
hon utverkade för madame Polignac pass av Lafayette och gav henne
dessutom rekommendationsbrev till pålitliga personer under vägen.
Vid sin nattliga avresa erhöll madame Polignac av Marie-Antoinette
en sista biljett, i vilken denna med hastig stil kastat ner några
rader: "Ljuvaste bland väninnor, farväl! Detta ord är grymt. Men det
måste så vara. Jag bifogar ordern för hästarna. Jag orkar ej annat än
omfamna er." Så lämnades den unga drottningen i sticket ej blott av
de smickrande hovmän, som i festernas yra dagar omsvärmat henne, utan
ock av de två väninnor som hon skänkt sin vänskap. Den ena, nämligen
prinsessan de Lamballe, skulle visserligen senare ångra det steg hon
tagit och söka reparera sitt misstag genom att återkomma till Frankrike
vid en tidpunkt då man med sitt liv måste plikta för att man var en
återvändande emigrant, men den andra skulle aldrig mera återse sin
drottning. Madame Polignac åtföljdes av sin man, furst Jules Polignac,
och sina två söner -- dessa båda som senare skulle bli inblandade i
konspirationerna mot Napoleon, och av vilken den yngste, nu endast
9 år gammal, engång skulle bilda den ministär Polignac, som närmast
föranledde julirevolutionen.

Samtidigt med henne emigrerade dessutom en man som stod henne nära.
Det var greve Joseph-Hyacinthe-François Rigaud de Vaudreuil, närmaste
vän till greven av Artois och en av de tre följeslagarna vid hans
flykt, den älskvärde Vaudreuil, som i sin dubbla egenskap av furstinnan
Polignacs kusin och älskare gjort en sagolik karriär, vid tidiga år
blivit guvernör i Lille och sedermera spelat en uppseendeväckande roll
vid hovet Det var han som förhjälpte Beaumarchais till det första
uppförandet av dennes till sin tendens så revolutionära stycke "Le
Mariage de Figaro". Det skedde på Vaudreuils slott Gennevilliers under
medverkan av framstående artister från Comédie Française. Att den
elegante hovmannen Vaudreuil drog fram revolutionens vassa satir i
rampljuset är en god illustration till l'ancien régimes blindhet och
lättsinne. Det var med honom den cyniska och slösaktiga furstinnan
delade alla de kolossala penningsummor, med vilka drottningen i sin
vänskap överhopade henne.

De första emigranternas exempel följdes av andra. Från och med
dagen för Artois' flykt rullar under åratal på alla vägar ut från
Paris vagn efter vagn fylld med emigranter, män och kvinnor av alla
samhällslager och olika partifärger: adelsmän, präster, affärsmän,
industriidkare, konstnärer, monarkister, aristokrater, representanter
för 1789 års idéer, anhängare av 1791 års konstitution -- och ekot
av alla dessa röster, skälvande av skräck, vrede eller hämndlust
eggar i sin tur revolutionens skaror till strid på liv och död mot
"fosterlandsförrädarna", vilka kring hela Europa söka sprida vidare
sitt hat mot det nya Frankrike.

       *       *       *       *       *

Den dysterhet och det nödtvång, sorti präglade senare skeden av
emigrationen, särskilt efter 1792 -- förefunnos icke i början av
densamma. Tvärtom, det var för de första emigranterna ett äventyr som
ingalunda var blottat på spänning. När det såg ut att bli en dyster tid
hemma, begav man sig bort till något annat land, ett annat hov, där
det vanliga sorglösa livet obehindrat kunde hava sin gång. De första
emigranterna hyste även illusionen, att dessa samma hov skulle mottaga
dem med glädje såsom kära gäster, vilka därtill hade över sig ett stänk
av ett ej alldeles missklädsamt martyrskap, och de togo för givet att
Europas furstar skulle stå redo att strax giva dem sitt understöd.
Greven av Artois fick nogsamt erfara, att detta var ett förhastat
antagande, och att de suveräner han hugnade med sin uppmärksamhet
tvärtom voro mycket rädda för att ge emigranterna ens vanlig asylrätt.
Till och med hans svärfar Victor Amadeus III tvekade att emottaga hos
sig sin ene svärson och sin dotter, vilken senare tills vidare hade
stannat i Paris. Greven av Artois hade vid sexton års ålder gift sig
med Maria Theresia av Savoyen, vars äldre syster åter var gift med
greven av Provence.

Under väntan på sin svärfars tillstånd, om vilket för hans räkning
underhandlades i Turin, begav sig greven av Artois till Bryssel för att
där söka skydd hos ärkehertiginnan Marie-Christine, som på Joseph II:s
vägnar regerade Belgien. Regentinnan tog visserligen till en början
väl emot honom, men hennes bror kejsar Joseph lät så tydligt förstå,
att han var missnöjd över den gästvänlighet hon visade den franske
prinsen, att greven av Artois var tvungen att lämna staden. På resan
från Bryssel till Turin, dit han under tiden formligen inbjudits av sin
svärfar, stannade han bland annat i Aachen, denna ort som senare skulle
bli ett av emigrationens främsta huvudsäten. Aachens främlingslista
upptager nämligen för den 7 augusti 1789 en markis des Maisons, under
vilket namn den resande fursten dolde sitt incognito.

I medlet av september anlände greven av Artois till slottet Moncalieri,
konungens av Sardinien sommarresidens, och tog i besittning de tre
eleganta till slottet angränsande villor, som hans svärfar hyrt för
honom, grevinnan av Artois, deras söner och svit. Han mottogs med de
hjärtligaste vänskapsbetygelser av sin svärfar och efter ankomsten av
hans gemål och de grevliga prinsarna, levdes här under några veckor
ett av familjesolidaritet präglat, lugnt och lantligt hovliv. Det var
intet obetydande offer, som Victor Amadeus gjorde emigrationen genom
utövandet av detta älskvärda värdskap -- Artois' svit bestod nämligen
av 82 personer!

Ungefär samtidigt hade till Turin anlänt en annan av Frankrikes
verkliga grandseigneurer, prinsen av Condé. I Sardiniens huvudstad
anordnade denne ett slags residens för sig, sin familj och sin av nära
50 personer bestående svit. Härifrån företog prinsen med sina söner
smärre resor i Italien och gjorde även ofta besök i Moncalieri för
deltagande i familjefestligheter eller för att överlägga om huru man
bäst borde utnyttja situationen.

Prins Condés familj bestod av hans son, hertigen av Bourbon, och hans
dotter, Louise av Bourbon, samt den förres son, den sedermera under
Napoleon kände, olycklige hertigen av Enghien, då en sjuttonårig
yngling. I landsflykten följdes prinsen av sin älskarinna och trogna
ledsagerska genom livet, sedermera hans hustru, prinsessan av Monaco.
Catherine Brignole, prinsessa av Monaco, var vid denna tid redan
en äldre kvinna, men hade ännu i behåll mycket av sin sällsynta
skönhet, och med sin ståtliga växt och sitt förnäma vasen väckte hon
uppmärksamhet och respekt varhelst hon kom -- Goethe, som såg henne vid
denna tid, betygar, att den högblonda, fina och älskvärda kvinnan på
honom gjort ett starkt intryck. Det låg ett visst romantiskt skimmer
över hennes ungdom: man visste att hon vid 15 års ålder blivit gift
med prins Honoré III av Monaco, och att hon märkligt nog hos konung
Ludvig XV funnit en mäktig beskyddare mot de skandaler och lidanden,
som hennes makes otyglade levnadssätt och överallt utbasunerade otrohet
beredde henne, och man visste också att hon i mera än 20 års tid varit
den tappre och ridderlige prins Condés älskarinna och tillika hans
trogna följeslagerska och kamrat under fältlivets besvärligheter. Hon
var allmänt respekterad och avhållen. Genom sin godhet och givmildhet
vann hon allas hjärtan, och i de nu stundande tiderna av penningbrist
och betryck offrade hon för sin ganska fattige prins och hans soldater
största delen av sin avsevärda förmögenhet. Det sägs att hertigen av
Enghien hyste en sonlig vördnad och tillgivenhet för henne. Prinsen av
Condé var mån om att hertiginnan skulle betraktas och behandlas såsom
hans legitima hustru, och han underströk detta genom att låta henne
visa sig tillsammans med hans barn och barnbarn. Det bästa beviset
härpå var för övrigt att han lät henne bo under samma tak som sin enda
dotter, prinsessan Louise.

Denna unga dam, "gudinnan med det runda ansiktet", eller "la belle
Condé" såsom man även kallade henne, var en av emigrationens finaste
och mest utsökta kvinnotyper. Hon hade ursprungligen bestämts till
maka åt greven av Artois, men med sitt veka hjärta och sitt svärmiska
lynne skulle hon föga passat honom. Hon hade haft en kärlekshistoria,
oskyldig och vemodig som hon själv. På en badresa hade hon gjort
bekantskap med en ung aristokrat, en viss monsieur de la Gervaisais,
som för henne snart blev inbegreppet av all den vidhjärtenhet och
humanitet, för vilken hon själv svärmade, och hon hade med honom haft
många stunder av djupa, innerliga samtal och stilla drömmerier. Men
vare sig hon gripits av samvetsagg över att sålunda ha lämnat ut sig
själv, eller av fruktan att ge bort annat och mera än sitt romaneska
flickhjärta -- alltnog, plötsligt hade hon avbrutit samvaron med sin
vandrande riddare och inskränkt vänskapen till en hjärtlig och innerlig
brevväxling. Mitt i det brokiga och bullrande emigrantlivet förde denna
skygga drömmerska en tyst och stilla tillvaro och uppträdde alltid
mycket diskret. I grunden led hennes ömtåliga stolthet av det dagliga
umgänget med faderns mätress, men hon fogade sig resignerat i allt.

Louise av Bourbon bildade en skarp kontrast till sin bror
Louis-Henry-Joseph de Bourbon, som ända från sin tidigaste ungdom väckt
förargelse genom sitt lättsinne och sina äventyr ännu knappt mera än en
gosse hade han ifrån ett kloster bortrövat sin unga släkting prinsessan
Louise av Orleans. Han hade visserligen sedan gift sig med henne, men
därför ingalunda vunnit mera stadga. Trots landsflykten fortsatte han
att prolongera sin ungdom som officer i emigranthären.

I Versailles och Paris hade aristokratiens sköna och spirituella
kvinnor spelat en viktig roll, som obehindrat fortsattes under den
första emigrationens lysande och brokiga äventyr. Några av de förnäma
damer, kring vilka de vandrande riddarna fylkade sig, äro redan nämnda.
Den kanske mest framträdande kvinnogestalten från denna tidsperiod var
emellertid greven av Artois' öppet erkända älskarinna, den 25-åriga
vicomtesse Marie-Louise-Françoise de Polastron, född d'Esparbès de
Lussan. Hon var svägerska till furstinnan Jules de Polignac, född
Gabrielle de Polastron. Denna verksamma dam kunde tillräkna sig äran
av att ha upptäckt och lancerat sin unga släkting. Den lilla fader-
och moderlösa Louise hade uppfostrats på familjen Polignacs bekostnad,
och madame Polignac hade lagt märke till henne då hon som liten flicka
på 12 år vistades i det gamla förnäma Panthemont-klostret vid rue de
Grenelle i Paris, en ärevördig institution, där ej blott unga flickor
av börd fingo sin uppfostran, utan dit även andra damer kunde för
kortare eller längre tid draga sig tillbaka och föra ett lugnt och
angenämt liv i det mest aristokratiska sällskap. Fruar som voro trötta
på eller ville skiljas från sina män bosatte sig gärna här för en tid,
och som en kuriositet må nämnas att den bourbonska prinsens blivande
älskarinna befann sig inom Panthemonts klostermurar samtidigt som
den blivande keisarinnan Joséphine Bonaparte, då en ung, frånskild
vicomtesse de Beauharnais. Madame de Polignac fann behag i den unga
flickan och gifte en vacker dag bort henne med sin bror, vicomte de
Polastron, samtidigt som hon hos Marie-Antoinette utverkade för sin
blivande svägerska en plats såsom uppvaktande dam hos drottningen med
bostad i själva Tuilerierna. Det var här som greven av Artois såg henne
såsom ung, ensam hustru till en försumlig make, om vilken man inte vet
just annat än att han var ganska inskränkt samt spelade violin, och han
blev till den grad intagen av hennes älsklighet, att han, trots allt
det skämt som han från hovets sida var utsatt för till följd av hennes
blyga och skygga väsen, upphöjde henne till sin "maitresse en titre".
Hon å sin sida kände hans böjelse som ett skydd och återgäldade den
med tiden genom en trofast och passionerad tillgivenhet, som slocknade
först med hennes död.

Louise de Polastron Var liten till växten med en slank och elegant
figur, hennes ansikte var icke precis vackert, men vittnesbörden om
hennes sällsynta ljuvlighet och älskvärdhet äro enstämmiga; dessutom
berättas hon ha ägt något sorgset och rörande i sitt uttryck samt en
underbar melankolisk stämma, vilket allt förlänade henne en utsökt
charm. Tonen i hennes salong omtalas såsom diskretare och stillsammare
än hos någon annan av emigrationens damer. I sina brev till sin vän
greve de Vaudreuil talade prinsen av Artois ofta med den största
hänförelse om madame de Polastron. "Denna kvinna är dyrkansvärd", skrev
han en gång, "för var dag som går blir hon allt mera mitt livs lycka."
Och när hon dog år 1804: "Jag har ej mera här på jorden något mål,
några önskningar eller förhoppningar och icke heller några känslor. Hon
förenade allt, hon förlänade liv åt allt omkring mig. Hennes död har
brutit alla band, med vilka mitt hjärta, min själ och min ande voro
bundna vid livet."

En kort tid efter greven av Artois' ankomst till Turin anslöt sig
sålunda även madame Polastron till hans hov, men tillbragte dock
ej denna gång mera än några veckor hos sin furstlige älskares höge
svärfader. I medlet av oktober strömmade nya emigrantskaror till
det sardinska hovet. Bland dessa befunno sig flera av den franska
aristokratiens spetsar, såsom vicomtessan de Vaudreuil, hertiginnan
de Laval, greve de Bonneval, markisen av Montesson, hertiginnan de
Brissac och madame de Polaslrons släktingar hertigen och hertiginnan de
Polignac samt grevinnan Diane de Polignac. Madame de Polastron åtföljde
familjen Polignac till Rom samt vistades där en tid. År 1790 gjorde
hon åter ett besök hos greven av Artois, men begav sig därefter till
Venedig, där hon stod under greve de Vaudreuils skydd.

I Turin bildades nu kring de kungliga prinsarna så småningom det första
emigrantcentrum av större betydelse. Det var från denna lilla härd som
de första stämplingarna mot revolutionen utgingo.

Greven av Artois var från början emigrationens självskrivna chef. Han
var vid denna tid 32 år, en man av medellängd, slank till växten,
med ett litet huvud och ett fint skuret ansikte, blå ögon under en
aristokratisk panna, affabla rörelser och en spotsk och högdragen
uppsyn. När man såg honom, säger en författare, kunde man gott förstå
att han samtidigt hade varit en hovets don Juan och syndabock för en
pöbel, vilken inbillade sig att han var likgiltig för dess lidanden.

På intet sätt var han emellertid till sin naturliga utrustning
eller sin personlighet förtjänt av att spela den ledande roll,
som omständigheterna sålunda gåvo honom under emigrationens två
första år. Han ägde ej ett spår av den praktiska blick eller
den organisationsförmåga, som hade behövts för att inrikta det
kontrarevolutionära arbetet i en given och klar fåra, och han var icke
någon riddare utan fruktan och tadel, vilken kunde föra traditionernas
så att säga ideella talan. Tvärtom var han till hela sin läggning
ytlig, saknade kunskaper och begåvning i djupare mening, kände varken
fransmännen eller Frankrike och kunde mindre än de flesta bedöma
betydelsen av de nya vindar, som drogo över världen. Att han icke
desto mindre av emigranterna hyllades såsom chef och ledare, berodde
väl dels på den yttre ställning han intog, och kanske ännu mera därpå
att det autokratiska åskådningssättet i honom hade sin mest utpräglade
representant. Under hela sitt liv och ännu när han mera än fyrtio år
efteråt förde spiran i det land, mot vilket han nu ville draga svärdet,
hade han ingen annan grundtanke i sitt görande och låtande än att
återinföra l'ancien régime helt rätt och slätt med allt dess skråvälde
och tyranni. I det avseendet visade han sig äga en envis och seg energi.

Vida lämpligare hade då en av de andra prinsarna, den nyssnämnde
prinsen av Condé, varit som ledare. Louis-Joseph de Bourbon -- han
hade själv återupptagit den titel av prins av Condé, som hans far
och farfar bortlämnat -- var visserligen icke heller han utrustad
med en så märklig intelligens, liksom han ej heller var någon skolad
diplomat. Men han var med sina 53 år en beprövad man och dessutom en
utmärkt officer. Han hade gjort sitt första fälttåg i början av det
sjuåriga kriget, och redan år 1758 vid 22 års ålder blivit utnämnd till
fältmarskalk, hade från 1759 anfört det franska kavalleriet i Tyskland
och år 1762 vunnit en vacker seger över hertigens av Braunschweig
trupper, vilken gjort honom ryktbar. Efter avslutat fälttåg residerade
han såsom guvernör över Bourgogne och Bresse på Condéernas urgamla
slott, det ryktbara Chantilly.

Medan greven av Artois vid de europeiska hoven ansågs såsom en lätting
och goddagspilt, voro Condés militära förtjänster kända och uppskattade
inom alla Europas härar, och hans namn ingav respekt. Redan såsom ung
hade prinsen av Condé ägnat sig åt politiken och intagit en halvt
fronderande ställning; så till exempel hade han 1771 protesterat
mot parlamentet Maupou och hade för den skull blivit förvisad till
Chantilly. År 1775, efter ett nytt politiskt nederlag, beslöt den
tappre krigaren sig för att deltaga i det amerikanska frihetskriget.
Återkommen därifrån ändrade han emellertid snart signaler, och när
han 1788 deltog i den andra notabelförsamlingen ställde han sig i
avgjord opposition till Necker, ja, när Ludvig XVI uppmanade de
kungliga prinsarna att uttala sig om det politiska läget, riktade
han till konungen ett memorandum, underskrivet även av hans son och
sonson, där han uppmanade konungen att ej kränka någon av adelns
företrädesrättigheter samt att kväva varje försök till opposition mot
envåldsmakten.

Oberoende av den ställning han intog till tidens krav och
politiska idéer, var Condé' illa sedd av hovet och i synnerhet av
Marie-Antoinette. I namnet Condé gömdes ända sedan "le grand Condés"
dagar en klang av självständighet för att icke säga fronderi, vilket
ej kunde undgå att väcka regeringsmaktens uppmärksamhet och misstro,
och fruktan för att bärarna av det ärorika namnet skulle utnyttja dess
glans till att med dynastien rivalisera om makten hade gått genom
tiderna. Denna fruktan var emellertid fullkomligt obefogad när det
gällde den man, som nu var huvudman för ätten. Louis de Bourbon var en
stillsam och mycket försiktig man utan någon egentlig ärelystnad för
egen del. General Bouillé, som i emigrantarmén tjänade under honom,
beskriver honom i sina memoarer såsom blyg och anspråkslös, alltid
villig att taga råd av andra, även av underordnade, och under loppet
av emigrationen alltid beredd att lämna främsta platsen till konungens
bröder. Hans försiktighet var ett ämne till mycket skämt -- man
berättade bland annat såsom ett exempel härpå, att han aldrig vågade
låta ett brev renskrivas av en enda person, utan delade det i fyra
delar, och lät fyra olika skrivare kopiera de respektiva delarna, vilka
han sedan själv hopfogade till ett helt.

       *       *       *       *       *

Något egentligt program hade de första emigranterna icke. De förde
visserligen jämt och ständigt på tungan ett skrytsamt tal om att kuva
revolutionen med vapenmakt, och vid emigranternas hemliga sammankomster
i Turin samlade sig alla med iver och glädje kring krigsparollen. Men
denna paroll förblev länge, i brist på någon verklig ledning och en
utarbetad plan, ej annat än en hotfull fras, ett tomt ord. I själva
verket visste ej prinsarna själva vilken väg de skulle inslå för att
komma det stora målet närmare: att undertrycka revolutionen. De vände
sig i sin förtvivlan till en man, som särskilt Artois hyste det största
förtroende till, Frankrikes forne finansminister Calonne, han som under
några år på ett lika betänkligt sätt hade vigilerat med den franska
statskassan som med grevens av Artois privatfinanser. Från England,
där han bosatt sig, ledde Calonne härefter emigrantaktionen, hetsade
på det mest ansvarslösa sätt emigrantcheferna till en opraktisk och
fatal politik, vilken -- och det är därvid knappast orättvist att
stämpla Calonnes delaktighet i densamma såsom inspirerad av personligt
hämndbegär -- kom att i många avseenden gå stick i stäv mot det som
egentligen bort vara emigrantchefernas mål: att på ett försiktigt och
dock verksamt sätt hjälpa och stödja Ludvig XVI.

Den första åtgärd prinsarna på Calonnes inrådan skredo till var att
författa och i Frankrike sprida ett upprop till unga franska adelsmän
att emigrera och samlas kring de kungliga prinsarna i och för bildandet
av en truppavdelning, ett slags hedersbataljon, vilken skulle utgöra
kärnan till den armé, som de utländska makterna, när tiden vore inne,
skulle sända mot den franska nationalförsamlingen. Att sprida detta
upprop och ge detsamma yttermera stöd genom personlig agitation,
utsågos markis de Larouzière, personlig vän till prinsen av Condé,
och markis de la Queuille, en officer, som var hängivet tillgiven den
kungliga familjen och en av de få, som stannade i Paris, så länge
Ludvig XVI ännu åtnjöt en relativ frihet.

För övrigt sökte prinsarna dels genom att underblåsa alla i synnerhet
i franska landsorten förekommande antirevolutionära upprorsförsök,
dels genom att hos Europas regerande furstar söka erhålla stöd för
ett krig mot Frankrike, att bereda marken för den kontrarevolution
de skrivit på sitt program. I sådant syfte vände de sig genom sitt
sändebud furst Polignac redan i oktober 1789 till kejsar Joseph II,
vilken i egenskap av Marie-Antoinettes bror var närmast att vaka över
den franska konungafamiljens intressen. Kejsaren betraktade emellertid
de första emigranterna närmast såsom äventyrare. Enligt ett brev från
Condé till hans vän Larouzière var det svar kejsaren givit deras
sändebud furst Polignac "fruktansvärt, motbjudande och till och med
kränkande". Prinsarnas försök att närma sig Preussen förblevo även utan
resultat. Europas stormakter ställde sig sålunda från början ovilliga
mot prinsarnas företag.

Det fanns emellertid en furste, som följt emigrationsrörelsen med de
största sympatier och som icke begärde bättre än att få hjälpa de
landsflyktiga aristokraterna. Denne monark var Gustav III. Långt borta
i Finland inbegripen i brinnande krig mot Ryssland emottog han varje
nyhet som kom från Frankrike med ett gränslöst intresse. Därom vittnar
nogsamt hans korrespondens med Gustav Mauritz Armfelt och andra, och
givetvis voro den "upplyste despotens" sympatier på deras sida, vilka
han sedan sina två besök i Frankrike räknade som sina vänner: högadeln
och konungafamiljens medlemmar. Men Gustav III inskränkte sig ej till
att endast med varmt deltagande följa händelsernas utveckling. I början
av oktober anlände till slottet Moncalieri ett svenskt sändebud från
Gustav III, greve Rehusen, med brev till greven av Artois, där denne av
Gustav III inbjöds att i Sverige söka en fristad under landsflykten.
Ett annat brev överlämnades i Turin av Rehusen till prinsen av Condé.
"Att bjuda en Bourbon och en Condé en fristad i mitt läger", skrev
Gustav III bl.a. till Condé, "är att kalla segern dit, och när jag
föreslår Eder att söka en tillflykt i någon av mina stater år det icke
så mycket för att betyga det intresse jag hyser för Eder, som för att
tillfredsställa mina ljuvaste förhoppningar."

Prinsarna svarade älskvärt, men avböjande. "Varför skall det politiska
läget just nu sätta hinder i vägen för mig att nå mina käraste
önskningars uppfyllelse", skriver greven av Artois, "då jag har Ers
Majestät såsom exempel och föredöme, tycks det mig som om det icke
funnes något mål såstort och ädelt, att jag icke kunde hoppas att nå
det. Men Ers Majestät förstår säkert de orsaker som komma mig att
avböja Ert smickrande erbjudande. Då jag blivit emottagen och behandlad
som en son vid konungens av Sardinien hov, anser jag att jag bör stanna
här till det ögonblick, då jag med värdighet kan återvända till mitt
fosterland och räkna på att vara det till nytta." Prinsen av Condé å
sin sida svarade, att om det fanns något, som kunde trösta en Bourbon
för Frankrikes olyckor, så var det utan tvivel den del en så stor
konung som Gustav III tog i dem, och att det varit honom en ära att
kunnat få för Gustav III:s fötter nedlägga sin hyllning samt på närmare
håll beundra de dygder, vilka gåvo sig uttryck i så mycken älskvärdhet
och överlägsenhet.

Detta var ingalunda endast fraser. Ty om man ock med visshet kan
antaga, att emigrantcheferna ej ett ögonblick på allvar övervägde
möjligheten att draga sig tillbaka till Sverige, detta avlägsna land,
vars hårda klimat ensamt avhöll en av högaristokratiens damer, madame
de Boufflers, från att antaga en liknande inbjudan, som Gustav III
riktat till henne, voro de icke okänsliga för den välvilja och heder,
som anbudet innebar, det visa tydligt deras senare relationer till
Gustav III.

Utan hopp om hjälp från någon av de europeiska makterna, och utan någon
militär att stödja sig på -- ty ett knappt hundratal unga adelsmän
hade hörsammat deras kallelse -- voro emigrantchefernas planer på ett
krig mot revolutionens Frankrike ännu under året 1790 synnerligen
svävande. Det värsta var, att det franska kungaparet icke under någon
förevändning önskade låta sig befrias av Artois och Condé. Tvärtom.
Under året 1790, då nationalförsamlingen så att säga bröt sönder det
gamla autokratiska Frankrike bit för bit, föredrogo Ludvig XVI och
Marie-Antoinette av flera skäl att ha det så tyst som möjligt omkring
sig. Dels ville de vänta och se, om de ej kunde få till stånd någon
antaglig överenskommelse med nationalförsamlingen, dels ansågo de med
ett visst berättigande att skulle de behöva hjälp av någon utomstående,
så borde denna komma från Österrike, med vilket land de redan stodo i
hemligt samförstånd. De dolde icke heller för Artois sin ovilja mot de
kungliga prinsarnas företag. "Drottningen vill bli räddad genom vem
som helst annan än oss", skriver Condé förtvivlad i ett av sina brev
till Larouzière. Det hände visserligen någon gång, att Ludvig XVI sände
sin bror ett gillande ord, men i allmänhet var det endast varningar
och förebråelser, som från Paris haglade ned över greven av Artois.
Ofta talade breven redan genom sin knappa avfattning om retlighet
och missbelåtenhet. Å andra sidan gillades ej heller konungens och
drottningens uppträdande och handlingssätt av emigrantcheferna.
Vid underrättelsen om att konungaparet visade förtroende för någon
av revolutionens ledare, Mirabeau eller Lafayette, och inför den
eventuella möjligheten att Ludvig XVI skulle antaga den konstitution
på vars utarbetande nationalförsamlingen under de två första åren var
sysselsatt, blevo prinsarna utom sig, och greven av Artois överhopade
sin kunglige broder med långa skrivelser, innehållande både uppmaningar
att göra kraftigt motstånd och minutiösa föreskrifter om hur kungaparet
borde uppföra sig. För varje nyhet som anlände från Paris, för varje
underrättelse om en ny lag som konungen sanktionerat, blev det
uppståndelse bland emigranterna, och man ropade ve över konungens
rädsla och drottningens svaghet.

I Condés brev till Larouzière speglas bäst emigrantchefernas missnöje
med Ludvig XVI och Marie-Antoinette Den 27 februari skriver Condé:
"Greven av Artois har genom en händelse erhållit ett brev från konungen
och drottningen. Konungens brev vittnar om en svaghet, om vilken ni ej
kan göra er en föreställning. Han förefaller att frukta sin bror. Han
förehåller honom huru liten framgång han haft i sitt uppviglingsarbete
i Dauphiné såsom ett bevis på att man ingenting borde företaga sig.
Drottningens brev bär vittne om en ännu större svaghet. Efter att ha
framställt alla möjliga skäl, som ni kan tänka er, ber hon honom lämna
all tanke på en kontrarevolution. Se där den kvinna som La Queuille
och andra framhålla som ett föredöme för uthållighet och energi!"
Och den 3 mars: "Ack, tro mig, det finns sannerligen därborta intet
annat än svaghet, styrkan finnes och kan väl finnas endast här. Det
är mot deras vilja som man bör rädda dem. La Queuille måste övertyga
dem om, att vi äro varken barn eller dårar. Vi här förena mod med
försiktighet. Drottningen bedömer alltid greven av Artois såsom för
tio år sedan. Men han är, Gud vare tack och lov, ej mer densamme."
Även mot konungens andre broder, greven av Provence, hade Condé mycket
att anmärka. Särskilt vid ett tillfälle ådrog sig denne emigranternas
harmfyllda uppmärksamhet. Under nationalförsamlingens ryktbara
högförräderiprocess mot en fransk officer, markisen av Favras, som i
december 1789 ställdes under åtal för att ha varit själen i en komplott
med syfte att bortföra konungen till Peronne och göra slut på de
konstitutionella lagarna, hade Monsieur inför Paris' municipalstyrelse
fällt ett gott ord för Favras och förklarat att han gjort det "ej
såsom furste, men som medborgare". Det var detta uttalande som i den
tacksamma emigrantjordmånen blev fröet till en fantastiskt uppblommande
indignation.

"Jag tänker att ni kommer alt rysa av raseri, liksom greven av Artois
och jag", skrev prinsen av Condé till Larouzière, "då ni läser det jag
sänder eder. Hur är det möjligt att det bourbonska blodet kan förnedra
sig därhän, och flyter det verkligen i en sådan mans ådror -- om man
över huvud kan kalla honom en man -- som tillåter sig en åtgärd, vilken
är framkallad endast av rädsla och låghet. Ni kan ej tänka er vilket
utbrott av mod, ädelhet och ovilja, som läsningen härav förorsakade
greven av Artois. Vi ha icke givit honom efter, och intet har mera än
denna händelse stärkt oss i vårt oundvikliga beslut."

Och Condé sade sant. Emigrantledarna fortsatte sitt arbete på att, som
de ärligt medgåvo, till och med mot konungaparets vilja befria dem
och Frankrike ur revolutionens klor! Under hela året 1790 förde de
franska prinsarna i Turin ett liv som väckte uppseende i hela Europa,
och dessutom, vad värre var, en högröstad och ganska vågad politik.
Deras onda ande, om man så får säga, var fortfarande Calonne, som under
sommaren 1790 lämnat England för att bosätta sig i Turin. Från detta
ögonblick blev denne man, en mera inkarnerad autokrat än t. o. m.
hans vän Artois, den faktiske ledaren av och själen i prinsarnas alla
företag. De nöjde sig härefter icke längre med tomma manifestationer,
med att uppmana till uppslutning kring emigrantprinsarnas fanor,
eller att värva unga adelsmän för bildande av en emigranthär, de
företogo sig även att genom köpta agenter bedriva ett vitt utbrett
uppviglingsarbete, varhelst jordmånen syntes lämplig. Så t.ex. voro
de icke utan skuld i de kontrarevolutionära rörelser som vid denna
tidpunkt uppstodo i Dauphiné, Provence och Languedoc. Särskilt stodo de
i relation till Froment, en rojalistisk uppviglare i Languedoc, som vid
denna tid mycket lät tala om sig.

Därjämte fortsattes försöken att få fast fot vid något av de
europeiska hoven. Att Victor Amadeus själv skulle bli mest utsatt för
emigranternas övertalningar var naturligt, och Calonne, som var en
skicklig diplomat, lyckades även avtvinga honom löftet att, därest det
av Bourboner styrda Spanien, på vilket man ställde vissa förhoppningar,
skulle bidraga med någon hjälp, för det gemensamma företagets skull
uppställa en här om 12,000 man.

Men detta medgivande betecknade ingalunda att konungen av Sardinien
hade gillat prinsarnas politik. Ty om han ock var en av de första
furstar som visade benägenhet att bispringa franska kungaparet med
sin hjälp, hade han på alltför nära håll sett prinsarnas oförsvarliga
lättsinne och den godtrogenhet, som låg till grund för hela
emigrantpolitiken. För varje ny last emigranter, som de dagligen
ankomna vagnarna avlämnade i hans huvudstad, ökades hans fruktan för
att hans land skulle bli skådeplatsen för någon hämndaktion från de
franska revolutionärernas sida -- det talades bland annat om upptäckten
av en sammansvärjning i Nizza, vilken bildats i syfte att förgöra alla
fransmän i Turin. Sedan Ludvig XVI och Marie-Antoinette genom att
utnämna Calonnes forne rival om makten, baron de Breuteuil, till sin
underhandlare avgjort markerat sitt avståndstagande från prinsarna och
deras minister, lät konung Amadeus prinsarna tydligt förstå, att han
föredrog lugnet i sitt rike framför den roll av gästfri värd för halva
Frankrike, som han nu spelade.

Prinsarna hade intet annat att göra än att söka sig en ny
tillflyktsort. I början av 1791 begav sig Condé med son och sonson,
hertigarna av Bourbon och Enghien, till Tyskland för att där närmare
övervaka ett av prinsarna redan påbegynt uppviglingsarbete bland de
tyska Rhenfurstar, som av den nya franska regeringen berövats en del av
sina länder -- redan före honom hade hans vän Larouzière sänts såsom
representant för emigranterna till den tyska riksdagen i Ratisbonne.
Även greven av Artois beslöt att lämna Turin, dock till en början
blott för att utföra den plan, som Calonne uppgjort, nämligen att med
diplomatisk fintlighet överrumpla den nye kejsaren, Leopold II, och
söka locka honom in i deras planer. Men när tiden närmade sig för
avresan till Wien, ändrade Artois med ens resrouten, sände Calonne
som officiellt sändebud till Wien och begav sig själv till Venedig i
hopp om att där kunna sammanträffa med kejsar Leopold, då denne, såsom
beramat var, skulle göra sin eriksgata genom de italienska provinserna.
Den första tiden av vistelsen i Venedig -- där han återfann madame
Polastron -- var icke med avseende å de politiska angelägenheterna
odelat angenäm. Calonne kom snart med en nedslående underrättelse,
nämligen att kejsarens italienska resa blivit uppskjuten, samt att han
själv tills vidare blott erhållit löfte om en audiens. Artois stannade
emellertid i Venedig -- han företog endast en gång ett kort besök i
Turin för att mottaga sina tanter, Ludvig XV:s systrar. När sedan i
april kejsaren anlände till Mantua, erhöll prinsen genom förmedling av
Frankrikes ambassadör i Venedig tillstånd att få uppvakta honom.

Mötet mellan den landsflyktige prinsen och den mäktige tyske kejsaren,
Marie-Antoinettes svåger och bror, den ene självbelåten och arrogant,
den andre trygg i känslan av sitt övertag, blev i grunden intet
annat än ett utbyte av tomma älskvärdheter och fraser. En viss
meningsskiljaktighet kom visserligen till synes, i det kejsaren
förklarade att Europas furstar intet kunde göra för Ludvig XVI så länge
han ännu befann sig i Frankrike, och att man nödvändigt borde avvakta
den stund då han räddat sig undan, medan Artois åter menade, att ifall
man ej strax skred till hjälp, det vore detsamma som att alldeles lämna
kungaparet i sticket. Kejsaren, som väl kände till konungaparets oro
för emigranternas uppviglingsförsök, gjorde emellertid sitt inflytande
gällande för att hindra dessa, och om han ej heller lyckades förmå
greven av Artois att avge löftet att stanna i Turin, så lovade dock
denne att ej fullfölja sin avsikt att slå sig ned i Belgien utan hellre
välja till vistelseort Koblenz, där kejsaren försäkrade honom att han
skulle bli utomordentligt väl emottagen av kurfursten av Trier, som
var Ludvig XVI:s och prinsarnas morbror -- Marie-Antoinette hade själv
anbefallt honom att "gömma sig någonstädes i Tyskland". I utbyte mot
det löfte kejsaren sålunda fordrade av Artois, nämligen att han under
den närmaste tiden skulle förhålla sig stilla och avvakta den flykt
som konungaparet enligt kejsarens önskan beslutat att företaga, gav
kejsaren Artois ett svävande och osäkert löfte om att kejsaren och
kungaparet ej från sin sida skulle börja någon aktion utan att förut
underrätta prinsarna därom.

Det var på dessa kejsarens ord, som Artois uppbyggde hela den version
om det som försiggått mellan kejsaren och honom, vilken han sedan
utan minsta tvekan levererade ut till alla som ville höra på honom.
Lättrogen som han var, och van att se allt mot bakgrunden av sin egen
fantasis färgperspektiv, fick detta vaga löfte för honom den största
betydelse. Han behöll av mötet med kejsaren endast intrycket av en
utomordentlig älskvärdhet, och han var ej sen att låta världen veta
vilket gott samförstånd som hade rått mellan dem båda. Men att minnas
sitt eget löfte om att inställa all agitation, det föll honom icke in.
Tvärtom fortfor han att göra propaganda för sig och sin självtagna
uppgift. Han sände bland annat till Ludvig XVI en utförlig och
utomordentligt förgylld berättelse över sitt möte med kejsaren. Och när
han sedan lämnade Turin, var det ingalunda för att gömma sig undan.
Innan han uppfyllde sitt löfte att slå sig ner hos kurfursten av Trier,
gjorde han en rundresa hos alla Rhenfurstarna för att försäkra sig om
deras anslutning till kriget mot revolutionen.

På denna sin resa blev Artois mottagen med entusiasm vart han än
kom. Alla de stora Rhenstäderna: Mainz, Worms, Koblenz, Bayreuth,
Mannheim voro fulla av emigranter, ty här hade just de grupper
företrädesvis samlats, som voro entusiastiska för ett krig mot
revolutionen. Här hyllade man med hänförelse greven av Artois för den
stora oförskräckthet och det mod han ådagalade genom att välja till
vistelseort en plats, vilken, ifall ett krig utbröt, givetvis först
skulle bli föremål för krigsoperationerna.

Den 15 oktober gjorde greven av Artois sitt intåg i Koblenz. Hans
onkel kurfurst Klemens-Wenceslaus hade förberett ett storståtligt
emottagande. Han hade bland annat sänt honom till mötes en lustjakt,
vilken skulle föra honom och hans svit ned för Rhenfloden -- det var
beräknat att färden skulle ske just i solnedgången. Resan fördröjdes
visserligen av storm, så att han anlände i mörkret, men mottagandet
blev ej desto mindre storartat. När greven av Artois landsteg, mottogs
han och hans följe, som bestod av 60 personer, bland dem Calonne och
biskopen av Arras, Conzié, av alla de fransmän som vistades i staden,
och i spetsen för dem såg han flera märkliga män som t.ex. greve
Vergennes, franske konungens minister, och Esterhazy, som hade anlänt
hit dagen förut. Vid kanoners dån och omgiven av ett lysande följe
fördes han i stor kortege till kurfurstens palats, där han i den stora
bankettsalen hälsades välkommen av kurfursten och hans hov. På kvällen
följdes han sedan till slottet Schönbornlust, som han erhållit av
kurfursten till residens. Dagen därpå anlände madame Polastron, för
vars räkning greven av Artois hade hyrt ett hus i närheten av slottet.

För greven av Artois var detta storartade mottagande och den entusiasm
som flödade över honom en angenäm överraskning. Alt vara halvt gömd
i Turin med sin svärfars kontroll och missnöje som ett bart huggande
svärd ständigt över sig hade varit prövande för hans korta tålamod.
När han nu hyllades såsom en oförskräckt man och en boren ledare för
aristokraternas högsinnade kamp mot det eländiga parispacket -- det
var och förblev Artois' förenklade syn på hela revolutionen -- glömde
han, tjusad av det angenäma i situationen, att det ej var han, som hade
Europas politik i sin hand. Han omgav sig med beundrande emigranter,
som av kurfursten själv hade blivit väl bemötta, och med sina förtrogna
började han åter välva vittgående om ock föga solida planer. Några
dagar efter det han anlänt kommo prinsen av Condé och hans son prins
Bourbon till Schönbornlust och överläggningarna bedrevos nu med
ytterligare iver.

Men greven av Artois skulle icke heller nu få i ro och efter sitt
sinne leva sitt liv och sköta sin politik. Dagen efter Condéernas
besök, den 25 juni, nåddes han av en underrättelse, som skulle förändra
läget både inom och utom Frankrike, och även hans egen ställning till
emigranterna, nämligen nyheten om konungaparets misslyckade flykt, samt
att greven av Provence lyckats undkomma alla hinder och redan var på
väg till Belgien.

Därmed hade emigrationens två första år lupit till ända med allt
dess från de aristokratiska salongerna medförda lättsinne och
äventyrslystnad, dess planlösa och efemära politik och myckna
skrytsamma och på samma gång ödesdigra munväder. Med grevens av
Provence ingripande kom det en fastare hand vid styret samtidigt som
allt hastigare det romaneska skimret över den stora flykten till
främmande land försvann för att efterträdas av det dystra sken som
skulle färga uppgörelsens dag för allt Frankrike.



FRANÇOIS-CLAUDE-AMOUR DE BOUILLÉ.


När efter Bastiljens stormning emigrantfloden i sitt strömdrag drog
med sig de flesta av Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s personliga
vänner och dessutom en stor del av den klass som bort utgöra tronens
stöd under onda tider, låg det nära till hands att även konungaparet
skulle anse en flykt vara den enda räddningen ur det svåra läge,
i vilket de kommit efter de dystra oktoberdagarna 1789. Då hade
folkmassan för andra gången efter revolutionens utbrott ställt sig
solidarisk med nationalförsamlingen, och, som en symbol för att
den lysande, självtillräckliga despotismen efterträtts av en utav
folket avhängig konungamakt, tvingat sin konung att utbyta residenset
Versailles med dess praktfulla och högdragna isolering mot de mörka
Tuilerierna, omgivna av det sjudande Paris. I diskussionerna inom
hovet och i Marie-Antoinettes hemliga brevväxling med Wien återkom
ofta tanken på att skära sig ut ur de svåra förhållandenas nät genom
att följa de andras exempel och rädda sig bort från Frankrike.
Men det tyckes som om meningarna inom kungafamiljen varit delade.
Ludvig XVI själv var egentligen alltför flegmatisk för att taga
något initiativ, och han hade måhända slutat med att emottaga den
ställning, som den konstituerande nationalförsamlingen ville bereda
honom, nämligen som den högste funktionären i en modern parlamentarisk
stat med en årsinkomst av 25 miljoner livres, framför att utsätta
sig för några äventyrligheter. Hans med iver bedrivna studier i
Englands historia hade lärt honom att Jakob II förlorade sin krona,
emedan han flytt från sitt land, och att dödsdomen över Karl I var
motiverad med att denne fört vapen mot sitt eget folk. I sin stilla
men starka religiositet hade han emellertid blivit djupt kränkt av
lagen om prästernas civilkonstitution, och dessutom var han i hög grad
beroende av inflytandet från de två kvinnor, som bildade hans närmaste
omgivning, Marie-Antoinette och hans syster, "Madame Elisabeth".
Drottningen stod i hemlig underhandling med det österrikiska hovet,
hennes fromma svägerska åter med de emigrerade prinsarna, och om även,
just på grund av det senare förhållandet, häftiga schismer uppstodo
mellan de två svägerskorna, så voro de dock ense i att konungafamiljen
snarast möjligt borde rädda sig undan de faror, som hotade den i
Paris. När sedan så småningom den kontrarevolutionära idén vann insteg
bland Europas furstar, ställde man upp såsom en punkt på staternas
allmänna politiska program att ingen hjälp skulle lämnas det franska
konungaparet, innan de befunno sig utom Frankrikes gränser. Från och
med 1790 ingår sålunda den bestämda avsikten att lämna riket såsom den
viktigaste faktorn i hovets underhandlingar och planer.

Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade vid utförandet av detta riskabla
företag att räkna på stod och hjälp av en person, som både genom sin
ställning, sina åsikter och sin personliga tillgivenhet för dem var väl
ägnad att övertaga förtroendeuppdraget att organisera deras flykt Denne
man var markisen av Bouillé.

François-Claude-Amour de Bouillé var född 1739 på slottet Cluzel i
Auvergne, en provins, där hans förfäder allt sedan 110:te seklet levat
som grandseigneurer, vilka i enlighet med sina feodala principer blott
velat erkänna tronen och altaret som sina herrar. Uppfostrad i ett
hem, där från alla väggar traditionernas språk talade till honom, där
man som heliga reliker vårdade de vapen som en av hans förfäder burit
under korståg till det heliga landet, eller de standar, som en annan
-- han hette Christophe-Alexandre de Bouillé de Chariol, kommendör på
Malta -- erövrat från turkarna, och i en atmosfär full av legender om
krigiska bragder och trohet mot sin kung eller, vilket var detsamma,
mot fäderneslandet, lärde han sig tidigt att högakta krigaräran framför
allt annat. Själv började han sin militära bana vid 14 års ålder,
då han såsom kadett trädde i tjänst vid prins de Rohan-Rocheforts
infanteriregemente.

Sina första militära lagrar skar Bouillé liksom även prinsen av Condé
och många av deras samtida under det för Frankrike föga ärofulla
sjuåriga kriget, och bland alla dessa unga officerare, av vilka många
ställt sig under fanorna utan någon egentlig lust eller övertygelse,
utmärkte han sig genom sitt allvar och sin energi. I slaget vid
Grumberg, där han anförde avantgardet, var det hans tapperhet och
rådighet som avgjorde utgången. Hans namn blev med ens ryktbart inom
armén och av marskalk Broglie fick han även uppdraget att föra budet
om segern jämte dess troféer till Versailles. Det berättas att när han
inför Ludvig XV lugnt och anspråkslöst avlagt sin rapport och därvid
särskilt betonat sina kamraters tapperhet, konungen vänt sig till sin
omgivning och yttrat: "Den ende som han ej talar om är sig själv.
Och ändå är det han som utmärkt sig mest och tagit både kanoner och
standar" -- efter vilka smickrande ord konungen utnämnde honom till
överste. Han var med om ännu ett andra fälttåg i Tyskland under samma
krig, men blev då sårad och tillfångatagen i slaget vid Quedlinburg;
några månader senare blev han emellertid utväxlad och erhöll därefter
kommandot över ett regemente, vilket ända tills freden ingicks bar hans
namn.

Efter freden i Paris behövde man för de franska kolonierna i Västindien
en kraftig och upplyst styresman, vars huvuduppgift vore att stärka den
i upplösning stadda samhörigheten med Frankrike. Regeringens val föll
på Bouillé, som endast 28 år gammal blev utnämnd till guvernör, först
i Guadeloupe, och något senare även över Martinique och de franska
medelhavsöarna.

Det var ett synnerligen krävande kall, som nu lades på den unge
krigarens skuldror. Administrationen över kolonierna måste helt och
hållet omläggas. Stora svårigheter bereddes honom och hans landsmän
genom klimatets försåtlighet och inbyggarnas opålitlighet, och snart
stod han inför den ansvarsfulla uppgiften att försvara det franska
Västindien mot arvfienden -- England. Bouillé visade sig vara en
dugande organisator, och såsom krigare fick han tillfälle att
ådagalägga både sina militära talanger och sin personliga tapperhet,
då kolonierna sedermera inblandades i det nordamerikanska kriget 1778.
Bouillé sympatiserade på intet sätt med den amerikanska frihetsrörelsen
-- i hans tycke voro frihetsmännen att anse såsom vanliga upprorsmän,
och när han kämpade mot England, för vilket land han i grunden hyste
mycken beundran, brann i hans inre intet av den humanitärt-politiska
frihetsglöd, som drev en mängd andra unga franska officerare --
Lafayette, Axel von Fersen -- att redan före Frankrikes officiella
krigsförklaring sälla sig till insurgenterna för att kämpa i deras
led: Bouillé stred nu såsom förr för det enda som enligt hans mening
kunde förskaffa de franska vapnen ära och framgång, nämligen den
fäderneärvda absolutistiska monarkien. Han lyckades även på det mest
eklatanta sätt hävda denna vapenära: resultatet av hans krigföring
blev nämligen tvenne nya öbesittningar för Frankrike, Sainte-Eustache
och Saint-Christophe. Bouillé blev belönad med värdigheten av
generallöjtnant och erhöll dessutom en personlig utmärkelse som han
högt uppskattade -- Ludvig XV skänkte honom som det påstås, efter det
att Bouillé avslagit konungens anbud att betala de skulder, han ådragit
sig under sin guvernörstid, tvenne kanoner, tagna på Saint-Christophe.
Bouillé saknade nämligen personlig förmögenhet och ville ej, såsom
annars var vanligt, i kolonierna rikta sig på inbyggarnas bekostnad.

Genom sin hederlighet, sin rättvisa och ridderlighet blev Bouillé under
sin vistelse i kolonierna mycket älskad och uppburen. Det berättas att
han bland annat en gång synnerligen verksamt bidragit till att rädda
de skeppsbrutna från tvenne fientliga engelska fartyg som lidit haveri
utanför kusten av Martinique, och vid erövringen av Sainte-Eustache
lämnade han tillbaka till holländarna, som före engelsmännen hade
varit i besittning av ön, en större summa penningar, som hans engelska
företrädare hade berövat dem, men ej haft tid att undanskaffa. Hollands
generalständer visade också Bouillé sin tacksamhet genom att sedermera
låta sin ambassadör i Paris till honom överlämna en diamant värd 24,000
floriner.

När Bouillé efter sex års vistelse i fjärran västern återvände till
Frankrike, slog det honom med förfäran huru under denna tid det franska
samhället blivit förändrat, i det att å ena sidan inom de högsta
kretsarna och vid hovet en helt ny, bullersamt frivol ton vunnit
insteg, samtidigt som de liberala och filosofiska idéer, som besjälat
de amerikanska upprorsmännen i deras kamp mot England, även här gripit
omkring sig inom vida lager. Han trivdes icke i denna nya atmosfär
och beslöt såsom den intresserade militär han var att utnyttja den
tid han hade att disponera över, innan han trädde i ny tjänstgöring,
för att studera de militära förhållandena i Europas olika länder.
Under denna resa fick han tillfälle att på nära håll betrakta några
av sin tids mäktigaste furstar: den lysande slösaren på Englands tron
Georg III, Fredrik den store, som han i sina memoarer kallar "den mest
humane och välgörande härskaren" i en stat, där "nationen var endast
en armé, hovet ett läger och monarken en general", samt Josef II,
upplysningsfursten, om vilken det berättas, att han på en fråga, om han
ej var entusiastisk för Franklin och den amerikanska republiken, säges
ha svarat med ett karakteristiskt: "det hör till min profession att
vara rojalist", den ivrige nydanaren, över vars liberala reformer och
politiska inkonsekvenser Bouillé emellertid fäller månget klandrande
ord. Från Preussens sida blev den resande krigaren även ombetrodd
med ett diplomatiskt uppdrag -- Frankrikes anslutning till den tyska
konfederationen -- vilket dock, enligt Bouillés utsago, på grund av den
franske utrikesministern Vergennes brist på initiativ kom att förfalla.
Dessa resor, vilka för Bouillé medförde en kunskap om europeiska
förhållanden, som i framtiden skulle bli honom till nytta, bidrogo dock
att yttermera stärka hans vördnad för den absolutistiska monarkien
och det militära idealet, samt att göra honom oemottaglig för alla de
nyheter, som snart nog efter hans återkomst till Frankrike blevo början
till den stora omvälvningen i det franska samhället.

I den kamp mellan nya idéer och gammal tradition, som från och med
år 1787 utkämpades, fick Bouillé även tillfälle att taga del. Han
var medlem av båda notabelförsamlingarna, och till följd av sina
personliga relationer till politikens ledande män -- Calonne, Brienne
och Montmorin, ja även Necker -- kom han i tillfälle att intaga en
position, utan att dock kunna göra något inflytande gällande.

Efter det en vittsyftande plan att ombetro Bouillé med anförandet av
en expedition med mål att fråntaga engelsmännen Indien, till följd av
den mellan de tilltänkta allierade inträffade brytningen förfallit,
hade Bouillé blivit stationerad i Metz såsom kommendant. I denna tid av
oro gällde det framför allt att upprätthålla ordning inom militären.
"Jag var", skriver Bouillé själv, "under de första tiderna i Metz och
medan oroligheter förekommo både i huvudstaden och i provinserna,
nästan uteslutande upptagen av att hålla ordning bland folket i den
provins, där jag förde befälet, att upprätthålla disciplin och söka
stärka kärleken till konungen. Jag förverkligade mina föresatser i
båda dessa avseenden. Under hela den tid som jag skötte kommandot i
Metz, förekom här ej ett enda mord, den personliga egendomen hölls
i helgd både i städerna och på landsbygden, intet slott brändes,
inga egendomsägare eller adelsmän blevo utsatta för folkets raseri,
vilket här endast fick uttryck i tomma hotelser, och under hela
första året av revolutionen var jag lycklig nog att bibehålla bland
de 25,000-30,000 man som jag hade under mitt kommando fullkomligt
samma anda, som härskat här tidigare." Den ställning Bouillé intog med
sina absolutistiska åsikter mitt bland ett svältande folk som yrkade
på reformer och på rättigheter, om vilkas vidd och natur de själva
knappast hade en aning, var emellertid redan i slutet av år 1789 svår
att upprätthålla. "Jag var hatad av folket men säker på mina soldater,
vilkas hat till bourgeoisien och förakt mot pöbeln jag livligt
underblåste." Bouillé hade också redan nu gärna lämnat Frankrike för
att i likhet med så många andra söka sig ett nytt fädernesland, så
mycket hellre som hans ställning var ganska isolerad och regeringen
lämnade honom helt och hållet utan instruktioner. Emellertid stannade
han på sin post, därtill övertalad av krigsministern Latour-du-Pin,
en man för vilken Bouillé hyste den största veneration dels för hans
hederlighet, dels emedan hans ställning till konungadömet var densamma
som hans egen, och på dennes uppmaning svor han till och med den nya
ed som nationalförsamlingen hade påbjudit -- en omständighet som för
ögonblicket något mildrade invånarnas hat till honom.

Bouillé var dock ej en person som männen vid styret glömde bort. Redan
i början av revolutionen hade Sveriges minister i Paris Staël von
Holstein framställt -- såsom han påstod på Gustav III:s vägnar -- ett
förslag om att Bouillé skulle lämna Frankrike för att ingå i svensk
militärtjänst. Detta förslag upprepades ej officiellt, och Bouillé
ansåg det därför såsom en intrig i syfte att avlägsna honom, emedan
han vid en mottagning hos madame de Staël öppet klandrat Necker för
dennes lättsinne att vilja sammankalla de franska ständerna. I slutet
av år 1789 vederfors Bouillé äran att få mottaga av sin nära släkting
Lafayette, vilken i sin dubbla egenskap av nationalförsamlingens
förnämste ombud och konungaparets förtrogne intog en så stark
ställning, att han kunde anse honom för Frankrikes faktiska styresman
vid denna tid, ett förslag om att samarbeta med honom i och för
monarkiens skyddande och bibehållande. En underhandling öppnades genom
en av Lafayettes vänner, greve de Châtelet, men den slutade med att
Bouillé på ett till formen hövligt sätt avslog anbudet -- han kände
Lafayette ända från barndomen, och fastän han var övertygad om att
denne var en hedersman, trodde han sin unge "cher cousin" ej äga den
begåvning, som hade fordrats, samt därtill vara alltför ärelysten och
intresserad av revolutionen för att kunna oegennyttigt arbeta i denna
uppgifts tjänst. Lafayette underhöll dock en långvarig korrespondens
med Bouillé -- och det ej endast i ämbetsangelägenheter. I syfte att
locka Bouillé att omfatta den franska konstitutionen förmådde han till
och med Ludvig XVI att skriva tvenne egenhändiga brev till denne.

I trots av sina åsikter och mot sin vilja blev emellertid Bouillé ett
verktyg i nationalförsamlingens och även i Lafayettes tjänst, genom
vissa händelser, som inträffade i hans provins under året 1790, och
vilka beredde honom en egendomlig konflikt: den mellan hans åsikter och
hans plikt såsom kommenderande överbefälhavare.

I början av år 1790 uppkom tanken på att i hela Frankrike fira en stor
allmän förbrödringsfest. Lafayette, som var en av initiativtagarna och
med värme omfattade den tanke, som låg till grund för festens firande,
hoppades att man därigenom även skulle någorlunda lyckas utjämna den
schism som existerade mellan den mångenstädes ännu rojalistiskt sinnade
stående militären samt nationalgardets trupper i städerna -- just
denna schism som Bouillé i sin provins satt sin ära i att underblåsa.
En förberedande federationsfest ägde även rum i Metz i början av maj
och vid den såg sig Bouillé -- den i nationalförsamlingen i Paris, i
revolutionsklubben i Metz för brist på patriotism anklagade, den av
folket hatade generalen -- tvungen att högtidligt upprepa den nya eden,
och han kunde ej heller vägra sina trupper att sända delegerade till
den egentliga federationsfesten i Paris på Bastiljdagen den 14 juli.

Förbrödringen erhöll emellertid de oangenämaste efterspel i många
trakter, i synnerhet där rojalistiskt sinnade officerare ännu stodo
i spetsen för trupperna. Soldaterna, som redan förut lutat åt
revolutionen, anslöto sig nu definitivt därtill och mångenstädes gav
deras förbrödring med proletariatet i städerna, vilket genom tvång
hade skaffat sig vapen, anledning till oordningar. Men upphetsningen
var kanske ingenstädes så stor som i Bouillés område, och den slog ut
i ett flammande uppror i Nancy i början av augusti. Bouillé lyckades
kuva detsamma -- själv försvarade han med några trogna under flera
timmar porten till det hus där arméns standar och kassa voro förvarade
-- men vilken lek av ödet!! Han kuvade detta uppror därigenom att
nationalgardisterna, dessa samma, mot vilka han förut uppviglat sina
nu avfallna trupper -- ställde sig på hans sida för att återställa
ordningen!

Men oron skulle fortsätta, och då nationalförsamlingen utfärdade ett
strängt påbud till soldaterna i Nancy att återinträda i tjänst och
förhålla sig lugna, framkallade detta påbud blott ännu allvarsammare
konflikter. Under hela augusti månad brann upprorslågan, tills den
slutligen på denna månads sista dag slog ut i full blodig inbördes
fejd, vilken om ock kanske ej med så mycket skäl blivit kallad "Nancys
blodbad" -- ett av de första hemska förebuden till det brödrakrig,
genom vilket Frankrike skulle köpa revolutionens vinningar. Även
nu var det med nationalgardets trupper som Bouillé kuvade upproret
-- och icke blott av konungen och Lafayette, utan även från denna
nationalförsamling, som han själv ej erkände, fick Bouillé emottaga de
varmaste och hjärtligaste tacksamhetsbetygelser för att med så mycken
kraft ha återställt ordningen. Det brev nationalförsamlingen genom sin
president tillställde honom var av följande lydelse:

"Nationalförsamlingen har på det högsta lovordat det om mod och
patriotism vittnande uppförande, som ni ådagalagt, då ni tvang
garnisonen i Nancy och de andra brottsliga att göra sin plikt. Edra
krigarbedrifter kunna ej förvåna nationalförsamlingen, men den förstår
och delar den smärta ni känner över att ha tvungits att använda er
militära förmåga för att kuva rebelliska soldater, vilka ni vant eder
att besegra med edra befallningar. Äran av att ha hämnats lagarna och
gjort slut på dessa upproriska som vågat trampa dem under sina fötter
är större än den att flera gånger besegra Frankrikes fiender: det har
tillhört eder att förena båda. Nationalförsamlingen har givit mig i
uppdrag att betyga eder sitt gillande och sin aktning, och jag känner
mig lycklig över att få till eder överbringa dessa dess känslor."

Och Bouillé svarade med att försäkra att nationalförsamlingens gillande
för honom varit den största trösten i den bittra sorgen över att ha
varit tvungen att använda franska stridskrafter mot franska rebeller,
och att, även om man kunde tvivla på hans känslor, hans uppförande
tydligt borde ge tillkänna, att han letts av riktiga principer och att
det allmänna bästa -- "la chose publique" -- och lagarna ej hade någon
så ivrig och varmt tillgiven anhängare som han!

Med kännedom om Bouillés karaktär och hans rättframhet och
frispråkighet, måste man väl antaga att dessa ord ej voro endast en
nödvändig formalitet -- säkerligen var han, om ock blott för stunden,
angenämt berörd av att se sig som föremål för nationalförsamlingens
tacksamhet.

Det var utan tvivel den fasthet som Bouillé ådagalagt vid Nancy
jämte hans rojalistiska åsikter, som gjorde att Ludvig XVI och
Marie-Antoinette vände sig till honom för att underhandla om den
militärhjälp de vid sin flykt ur landet voro i behov av.

Bouillé hade själv länge sökt finna en utväg för konungaparet att
komma ur den för dem olidliga situationen. I sina memoarer omtalar
han, att han på eget initiativ uppgjort en plan, såsom han säger, "ej
för att återställa den gamla monarkien, ty det var för sent, men för
att åtminstone rädda några spillror av den, förläna konungen hans
frihet, en del av hans värdighet samt några lumpor av hans makt". Hans
plan omfattade dock icke en flykt utan en militärkupp. Enligt hans
åsikt borde man försöka övertala kejsaren att sända en truppavdelning
till gränsen under föregiven avsikt att tvinga nationalförsamlingen
att återinsätta de tyska furstarna i Elsass och Lothringen i deras
rättigheter. Denna aktion från kejsarens sida skulle åter tjäna Bouillé
till förevändning att samla en fransk armé vid gränsen, sammansatt av
hans bästa regementen, -- än så länge trodde han sig kunna garantera
att både nationalgardena och gränstrupperna skulle följa honom. Vidare
skulle han uppmana departementsstyrelserna i de provinser, som lågo
vid gränsen, att sända till nationalförsamlingen en adress, i vilken
de anhöllo om att Ludvig XVI skulle infinna sig där och ställa sig
spetsen för denna armé. Han var optimistisk nog för att tro att, ifall
man kunde få planen driven så långt, det bleve en lätt sak att även
inom de trupper, som voro nationalförsamlingen tillgivna, väcka en
om ock tillfällig entusiasm för konungen, i synnerhet om Ludvig XVI
bleve i tillfälle att i spetsen för denna armé kuva några oroligheter.
Sådana borde ej vara svåra att få till stånd, då missnöjet med den av
den nya kyrkoförfattningen föreskrivna eden till staten var stort i
dess gränstrakter, där folket i allmänhet var mera religiöst än i det
övriga Frankrike. Bouillés plan, som utan tvivel var mera utopistisk
än praktiskt utförbar, hade emellertid ingen likhet med de projekt som
uppgjorts i Tuilerierna.

I slutet oktober uppsöktes Bouillé i största hemlighet av en Ludvig
XVI:s. förtrogne vän, d'Agoult, biskop av Pamiers, vilken medförde
budskapet att konungafamiljen beslutat fly och räknade på att Bouillé
skulle vara dem behjälplig vid flyktens ordnande. Man hade nämligen
beslutat taga vägen över någon av de gränsfästningar över vilka
generalen innehade kommandot. Från och med denna stund trädde Ludvig
XVI i hemlig chifferkorrespondens med Bouillé för att närmare diskutera
flyktplanen.

Denne föreslog såsom de lämpligaste fästningarna Montmédy, Besançon
och Valenciennes, vilka lågo på ett avstånd av respektive 70, 90
och 50 mil från Paris. Den sistnämnda orten befann sig visserligen
ej under hans kommando, men styrelsen därstädes var, liksom också
befolkningen i trakten, rojalistisk, och garnisonen utgjordes till
stor del av utländskt värvat krigsfolk, en omständighet, som under
denna tid var av värde, då de flesta franska trupper redan förklarat
sig för revolutionen. Bland dessa orter valde konungen Montmédy, en
liten befäst stad helt nära gränsen till det österrikiska Nederländerna
samt icke långt från Luxemburg -- det vore således lätt att härifrån
komma in på säkert område. Bouillé åtog sig nu att under vinterns lopp
vidtaga alla nödvändiga förberedelser för flykten, vilken först på
våren skulle gå av stapeln.

I slutet av januari 1791 meddelade Ludvig XVI, att han utsatt
tidpunkten för flykten till mars eller april. Vid överläggningen om den
väg man skulle taga, tillrådde Bouillé avgjort den som gick över Reims
och Stenay, emedan den andra vägen över Châlons och Sainte-Ménehould,
Varennes eller Verdun var farligare -- särskilt över Verdun, där både
militären, stadsstyrelsen och befolkningen voro revolutionärt sinnade.
Varennes åter erbjöd den svårigheten att där ej fanns något ordnat
posthästombyte. Men konungen, som alltid när det gällde detaljer hade
sitt huvud för sig, och när han en gång kunnat förmå sig till ett
beslut med stor envishet vidhöll detsamma, förklarade sig för Varennes
och stod sedan icke att rubba. På inga villkor ville han taga vägen
över Reims, där han blivit krönt och därför med lätthet kunde bli
igenkänd, ej heller lyckades Bouillé förmå honom att omfatta ett senare
förslag att välja den över Flandern, genom Chimay och över Ardennerna,
vilken väg erbjöd fördelen av att vara mindre trafikerad än de andra.

Ännu i en annan punkt fick Bouillé icke Ludvig XVI att taga reson.
När bud kom från Tuilerierna, att man ämnade fly i en enda stor vagn,
vilken skulle beställas enkom för tillfället och vara tillräckligt
stor för att rymma hela den kungliga familjen, gjorde Bouillé de mest
energiska försök att övertala konungen att avstå från en så vanvettig
plan. För att ej väcka uppmärksamhet, ansåg Bouillé att flyktingarna
borde dela sig i två sällskap, vart och ett resande i var sin
vanliga diligens. Han erinrade även gång på gång om omöjligheten för
kungafamiljen, som aldrig förr företagit en resa, att reda sig på egen
hand, och först efter mycken övertalning lovade Ludvig XVI att taga
med sig en person som genom sin resvana och sin rådighet av Bouillé
utpekats såsom särdeles lämplig, nämligen markis d'Agoult, en bror
till biskopen av samma namn. Ludvig XVI översände en miljon livres i
assignater för att av Bouillé disponeras för flyktens anordnande.

Svårigheten för Bouillé att sammandraga trupper till Montmédy och
de närliggande gränsfästningarna var emellertid mycket stor, liksom
även den att tillmötesgå Ludvig XVI:s önskan om att kavalleri skulle
posteras vid alla de stationer, som konungafamiljen skulle passera.
Den enda förevändningen för truppsammandragningar hade varit om från
Österrikes sida ett infall i Frankrike hade förelegat, och Bouillé
sökte också förmå det franska hovet att övertala kejsar Leopold att
skrida till en sådan demonstration. När detta ej lyckades gjorde han
helt djärvt falskt allarm, utspred rykten om ett tillämnat österrikiskt
infall och lyckades dupera invånarna så väl, att den revolutionära
klubben i Metz till nationalförsamlingen avsände en skrivelse, i vilken
den i anledning av det blivande infallet yrkade på att församlingen
skulle stärka gränsförsvaret i dessa trakter.

Men tiden gick och för varje dag grep den revolutionära propagandan
omkring sig, både bland trupperna och gränstraktsbefolkningen. Under
sådana förhållanden såg Bouillé med oro tidpunkten för flykten
upprepade gånger framflyttas. Svårigheterna ökades nämligen ständigt.
Han själv blev misstänkt en del av hans trupper avföllo, en annan
del överflyttades till andra regementen och hans eget kommandoområde
inskränktes, revolutionens flod bröt sig oemotståndligt fram och
ryckte med sig resterna av det gamla samhället. Å andra sidan ökades
misstänksamheten mot konungaparet, särskilt efter de två händelser, som
för folket i Paris kunde utgöra indicier på att konungafamiljen umgicks
med flyktplaner.

En av de första dagarna i februari erhöll nationalförsamlingen
meddelande om att Ludvig XVI i hemlighet utskrivit pass för de gamla
prinsessorna Victoria och Adelaïde, hans fars fastrar, för en resa
till Rom -- påven hade nämligen inbjudit den franska kungafamiljen
att där söka en tillflykt. Underrättelsen härom spred sig snart, och
fastän man i grunden föga brydde sig om "de kungliga tanterna", som
de i vardagslag kallades, och dessa ej begärde bättre än att leva
sitt liv obemärkta på sitt slott Bellevue utanför Paris, väckte dock
denna nyhet stor förbittring. När prinsessorna, underrättade om att
hallarnas kvinnor voro på väg till deras slott, hals över huvud lämnade
sin bostad och i en enkel vagn räddade sig ur Paris, tog folkmassorna
deras flykt som ett oroväckande tecken och de lugnade sig ej förrän
greven av Provence, till vilken skarorna dragit, från sin balkong i
Luxembourg-palatset avgivit ett löfte om att stanna kvar i landet.

Den andra händelse, som Parisbefolkningen -- och det ingalunda utan
skäl -- betecknade såsom ett indicium på att kungafamiljen umgicks
med flyktplaner, var de kungligas färd till Saint-Cloud den 18 april
för att där fira påsken. Trots att alla förberedelser öppet vidtagits
och man mitt på dagen satte sig upp i den väntande vagnen, väckte
denna tilltänkta färd en förbittring som tog sig uttryck i ett
formligt upplopp, efter vilket de kungliga, sedan de i två timmars tid
kvarhållits, sittande i sin vagn under massans rop om hämnd på dem som
sålde Frankrike till främmande makter, voro tvungna att avstå från sin
föresats och kvarstanna i Tuilerierna.

Under våren 1791 inkommo ofta till nationalförsamlingen,
stadsmyndigheterna och nationalgardets chef varningar och angivelser i
detta ämne. De revolutionära tidningarna sysselsatte sig också gärna
med frågan om konungens eventuella flyktplaner. Mycket uppseende väckte
bland annat publicerandet i Frérons tidning "L'Orateur du peuple" av
ett förment brev från Marie-Antoinette till "före detta prinsen av
Condé", vilket Fréron föregav sig hava erhållit av en flamländsk dam.
Detta brev skulle på sin tid hava av en viss madame de Rochechouart
visats för en annan dam, vid namn Benoit, i syfte att övertyga denna
senare om att drottningen verkligen umgicks med flyktplaner.

Det råder ej tvivel om, att ej det publicerade brevet är ett
falsifikat, en pamflett bland många andra. Den som läst ett enda
brev av Marie-Antoinettes hand ser strax att tonen i denna tarvliga
skrivelse ej är drottningens klara, kloka och nästan manliga
uttryckssätt. Men såsom illustration till det hat, som framkallat
denna förfalskning må några rader därur anföras: "Hör nu på," heter
det i brevet, "hur min tjocka gubbe ämnar resa, så snart alla våra
trogna bli färdiga. Vi ha beslutat att låta göra en vagn i form av en
vanlig hyrvagn, och låta köra oss av en man förklädd till hyrkusk,
samt bege oss två mil utanför Paris. Vi resa till det wallonska landet
och taga vägen från Philippeville till Malplaquet och från Malplaquet
till Bonsecour fyra mil från Mons, för att komma till Maubeuge, ett
slott tillhörigt greve de Croy och färdigt att emottaga den kungliga
familjen. Konungen reser i en vagn med sin son, jag åter på mitt håll
tillsammans med madame Elisabeth. Vi ämna också taga var sin vagn, jag
tillsammans med en av mina väninnor och madame Elisabeth, Monsieur och
Madame särskilt för sig." Man ser att när de revolutionära parisarna
föreställde sig huru konungaparet skulle företaga sin flykt, de gissade
ganska rätt. Så ungefär skulle den också senare utföras, utom att man
förfor mycket mindre klokt, än fienderna föreställde sig.

Vid sina underhandlingar med Ludvig XVI och vid flyktens ordnande hade
Bouillé mycken hjälp av en generalstabsofficer, vars namn man ofta ser
i brevväxlingar från denna tid, baron de Goguelat. Han hade vunnit
en uppseendeväckande ryktbarhet genom att en gång i konungens egen
våning i väntan på audiens öppet förolämpa konungens kusin, den för
sitt lastbara liv beryktade Philippe d'Orléans, sedermera medborgaren
och konventsmedlemmen Égalité. Likt föregående hertigar av Orléans
fronderade denne öppet mot konungamakten. Särskilt drottningen hade
han svurit ett oblidkeligt hat allt sedan hon offentligen brännmärkt
honom genom att åstadkomma skilsmässan mellan hans dotter och konungens
brorson hertigen av Angoulême. Om det även var osant att Goguelat vid
sagda tillfälle hade varit direkt inspirerad av drottningen, så är det
dock säkert, att han genom att sålunda kasta sin handske i ansiktet på
hennes dödsfiende vann hennes speciella bevågenhet.

Det tyckes som hade Goguelat varit den person, till vars diskretion
och tilltagsenhet ordnarna av konungaflykten främst hade satt sin
tillit. Bouillé använde honom såsom underhandlare och även hans mera
försiktige och betänksamme medhjälpare, den svenske greven Axel von
Fersen var nöjd med Goguelat -- "det är en säker man", skriver Fersen
om honom till Bouillé en gång i maj, "man måste endast dämpa hans
iver en smula". Och en annan gång: "Försök, om det är möjligt, att ej
sända greve de Choiseul hit (till Paris), det är sant, att ingen är så
tillgiven som han, men han är en ung man, ett brushuvud, jag är rädd
för någon indiskretion från hans sida -- han har alltför många vänner
och släktingar och dessutom kanske någon liten älskarinna, som han vill
rädda. Sand hellre Goguelat under någon förevändning till Duportail."
[Frankrikes dåvarande krigsminister] Fersen insåg dock snart att han
misskänt Choiseul, som Bouillé redan tidigare avsänt till honom -- och
skriver i juni att han är "mycket nöjd" med honom.

Ur brevväxlingen mellan Axel von Fersen och Bouillé framgår i all dess
klarhet den oerhörda nervositet, den oro, de tvivel med vilka själva
igångsättarna av flykten under månader avvaktade dess slutliga förande
i hamn. Villkoren för att något skulle göras var för det första att
man erhöll tillräckligt med pengar att röra sig med, att -- vilket var
ännu viktigare -- man skulle få någon garanti för att österrikiska
hjälptrupper mottogo konungen vid gränsen, samt att dagen för avresan
skulle bli bestämd så långt förut, att ingen rubbning behövde ske
i de gjorda förberedelserna. För eftervärlden som vet, att kejsar
Leopold ej hade gjort några som helst anstalter för hjälptruppers
avsändande, ter det sig bedrövligt att se huru i grunden hela planen
baserades på dessa truppers befintlighet, att följa hela känsloskalan
från medlet av april, då man ännu tyckes ha betvivlat Österrikes goda
avsikter och till början av maj, när Goguelat återvände från en av
sina hemliga resor till Paris med den hugnesamma -- och så bedrägliga
-- underrättelsen, att de önskade kejserliga trupperna från och med
den 12 juni skulle befinna sig vid franska gränsen, d.v.s. i Arlon!
Intill sista stund hade man ävenledes grundade skäl till oro för att
konungafamiljens brist på precision skulle omintetgöra hela det nät av
försiktighetsmått, som man knutit kring deras färd. Bouillé och Fersen
giva upprepade gånger i sin korrespondens luft åt denna ängslan för
att i sista stund ett dröjsmål skulle uppstå. "Allt blir omöjligt" om
man överskrider maj månad, skriver Bouillé den 18 april, "liksom varje
företag vore vansinnigt, om kejsaren ej sänder 10-12,000 man! Den 28
april svarar Fersen, att konungen blir färdig att resa först under
senare hälften av maj månad, och att han är besluten att ej längre
uppskjuta resan -- man måste vänta till den femtonde för att få ett
svar från Spanien". Den 9 maj varnar Bouillé Fersen för att uppskjuta
resan längre än till 1 juni. Den 26 maj skriver Fersen: "Konungen vill
resa under första veckan av juni, ty just vid den tiden erhåller han
två miljoner livres av civillistan." Den 29 maj heter det: "Avresan är
fixerad till den 12 i nästa månad. Allt är färdigt och de skulle ha
rest redan den 6 eller 7, men de två miljonerna utbetalas först den
7 eller 8 och dessutom har Dauphin en kammarjungfru, som är mycket
demokratisk, och som reser först den 11!"

Under allt detta hade man emellertid fastställt flyktplanen, som även
av konungen sanktionerats. Färden skulle ställas på följande sätt: Från
Paris till Meaux 10 mil; från Meaux till Ferté-sous-Jouarre 5 mil;
vidare till Montrail 9 mil, till Châlons-sur-Marne 14 mil, från Châlons
till Sainte-Ménehould 10 mil, från Sainte-Ménehould till Varennes 5
mil, vidare till Dun 5 och till Stenay tre mil samt slutligen den
lilla sträckan om två mil från Stenay till Montmédy. Denna väg, som
omfattade inalles 61 mil, ansågs som den säkraste och kortaste. Om
konungafamiljen avreste på natten och fortsatte färden genom hela den
därpå följande natten kunde man räkna på att komma fram under loppet av
det andra dygnet.

Med de penningar, som Ludvig XVI hade ställt till Bouillés förfogande
-- denna miljon som översänts till honom i hemlighet i ett paket
vitt taftsiden -- hade denne emellertid vidtagit anordningar för att
säkerställa flykten. Goguelat hade på uppdrag av honom undersökt
vägarna i de trakter, där man kunde misstänka att dessa ej voro farbara.

Bouillé själv hade fördelat trupperna på de olika orterna. Utom
de trupper som han förlagt i Montmédy, och vilka han utöver det
vanliga artilleriet försett med 16 kanoner, hade han fördelat de
skvadroner, som ej ännu hade "deserterat" å olika orter med små
avstånd från varandra invid den väg, där konungen skulle färdas fram
-- det var inalles 12 bataljoner infanteri, allt utländska trupper,
samt 23 skvadroner kavalleri. I Stenay förlade han sina, som han
ansåg, pålitligaste tre skvadroner vilka bildade det s. k. kungliga
tyska regementet, i Dun en skvadron husarer, och en annan dylik i
Varennes, samt tvenne skvadroner dragoner i Clermont under befäl av
en ung officer, Charles de Damas, till vilken han hyste den mest
orubbliga tillit. Under förevändning, att Bouillé väntade en större
penningtransport från Paris skulle Damas på den märkliga dagen föra ett
detachement till Sainte-Ménehould. Ett annat, bestående av 50 husarer,
skulle från Varennes skickas till Pont-de-Sommevelle, en ort mellan
Châlons och Sainte-Ménehould. Hela vägen från Pont-de-Sommevelle till
Sainte-Ménehoidd var sålunda kantad med trupper.

Det förefaller som hade Fersen ej fullt litat på Bouillés
besinningsfullhet. Gång på gång varnar han i sina brev denne för att
göra något som väckte uppseende. "Det bästa är att ej vidtaga alltför
många försiktighetsmått", skriver han, "huvudsaken är att allt går
snabbt och hålles absolut hemligt, och om ni ej är alldeles säker på
edra trupper, är det bättre att ej alls använda dem, eller åtminstone
att ej förlägga några på denna sidan Varennes för att ej väcka för
mycken uppmärksamhet i trakten." Särskilt tyckes han ha varit orolig
för Châlons: flera gånger varnar han för att där förlägga trupper --
och det visade sig även senare att Fersens oro i denna del ej var
oberättigad, om ock igenkännandet i Châlons ej hade samma följder som i
Varennes.

Den 27 maj erhöll Bouillé från konungen underrättelse att flykten ännu
en gång blivit uppskjuten, denna gång till den 19 juni, samt att han
ämnade resa med hyrvagn till Bondy, det första posthållet från Paris,
för att där sätta sig upp i den enkom tillverkade vagnen -- ett projekt
som dock sedermera övergavs. När timmen för flykten sedan slutligen
kom, satte sig konungafamiljen i den stora och uppseendeväckande vagnen
redan vid Rue de Clichy, där den höll utanför ett hus, som beboddes
av en ung engelsman, Crawford, vän till Axel von Fersen och denne
behjälplig vid flyktens anordnande.

Konungen begärde vidare i ovannämnda brev, att till honom skulle
avsändas ett bud med ytterligare uppgifter om resrouten.

Redan följande dag sände Bouillé greve de Choiseul som budbärare till
konungen. Denne borde avresa från Paris 12 timmar tidigare än konungen
samt vid ankomsten till Pont-de-Sommevelle övertaga kommandot över
de där förlagda husarerna, invänta konungen och eskortera honom till
Sainte-Ménehould.

Den 13 juni lämnade Bouillé Metz under förevändning att inspektera
fästningarna vid gränsen till Luxemburg och uppgivande att en
österrikisk aktion var att förvänta i den närmaste framtiden, samlade
han en del tyska och schweiziska trupper i Montmédy. I Longvy nådde
honom den 15 juni underrättelsen att flykten yttermera uppskjutits
med ett dygn, alltjämt för samma demokratiska kammarjungfrus skull,
som man tyckes haft svårt att avlägsna -- det berättas om henne att
hon var väninna till chefen för slottsgardet -- och att den sålunda
skulle försiggå först natten mellan den 20 och 21 juni. Bouillé insåg
till fullo vilka olägenheter härigenom åter förorsakades. Det var
utan tvivel ägnat att väcka misstankar, i fall truppernas vistelse
på de olika orterna förlängdes, och de livsmedel som anskaffats hade
därtill även beräknats endast för några dagar; dessutom erbjöd det
stora svårigheter att om dröjsmålet underrätta de olika leden i den
kedja, som knutits kring konungens väg. Sålunda blevo Choiseuls i
Sommevelle förlagda husarer eller den yttersta förposten i vaktkedjan
ej underrättade om uppskovet, ej heller den officer som bevakade
hästombytet i Varennes. Huru ödesdigert detta uppskov var, skulle
senare visa sig. En annan samtidig nyhet var, också den, ägnad att
göra honom betänksam, nämligen att konungaparet i sista ögonblicket
beslutat sig för att i stället för den säkre och resvane person, markis
d'Agoult, som Bouillé rekommenderat, såsom den sjätte i resvagnen
medtaga de kungliga barnens guvernant madame Tourzel, som säges
yrkat därpå, emedan hon vid tillträdandet av sin befattning avlagt
en högtidlig ed att aldrig frivilligt skiljas från "les enfants de
France". Så skulle då dessa opraktiska och vid faror ovana människor
lämnas åt sig själva under största delen av ett äventyr, som främst
krävde klokhet och djärvhet!

Den 20 juni skyndade sig Bouillé att vidtaga sina sista avgörande
mått och steg. Han begav sig till Stenay och dagen därpå samlade
han samtliga där förlagda officerare samt meddelade dem i största
hemlighet, att konungen troligen under nattens lopp skulle passera
Stenay och i morgongryningen vara i Montmédy. Han anbefallde general
Klinglin att begiva sig till Montmédy för att på angiven plats samla
trupperna i ett läger, så stort att det kunde rymma alla de trupper,
som från olika håll skulle förenas där, samt anvisade honom ett
slott i närheten, vilket borde göras i ordning för att emottaga den
kungliga familjen. Det kungliga tyska regementet lämnades under general
Hoffelizes befäl i Stenay, men skulle med hästarna färdigsadlade stå
redo att marschera mot Montmédy tidigt på morgonen. Ett detachement
om 50 hästar av detta regemente förlades dessutom mellan Stenay och
Dun för att där vara konungen till möte. Goguelat erhöll i uppdrag att
överbringa konungens befallningar till de kommenderande officerarna.
Greve de Damas åter fick befallning att begiva sig med 50 husarer från
Varennes till Pont-de-Sommevelle, samt att vänta där den 21 och att,
strax efter det den kurir anlänt, som skulle rida före konungen, bege
sig därifrån för att meddela konungens eventuella order till de trupper
som befunno sig på vägen och som man förut ej vågat anförtro ändamålet
med deras samlande. Goguelat skulle dessutom placera skjutshästarna i
Varennes utanför staden på den sida, därifrån konungen skulle komma,
och själv invänta honom där. Så snart konungen infann sig, skulle han
därifrån med Bouillés yngre son och en annan ung officer, vilka i
förväg skulle bege sig till platsen, sända bud härom till denne. Själv
skulle Bouillé vänta mellan Dun och Stenay med ett ombyte av hästar och
ett detachement av det kungliga tyska regementet, vilket skulle följa
konungen till Montmédy, där regementet i dess helhet senare skulle
infinna sig. Efter att ha givit noggranna order om huru trupperna borde
uppföra sig i fall konungen skulle lyckas resa inkognito och hurusom
de, i fall han mot förmodan bleve häktad, borde med våld försöka rycka
konungen ur angriparnas händer, begav sig Bouillé från Stenay till Dun.
Enligt hans uträkning skulle Ludvig XVI nå Dun mellan klockan 2 och 3
på natten och ungefär en timme tidigare kunde man vänta den kurir, som
man skulle använda såsom förridare.

Det var med ångest i hjärtat som Bouillé nu, ensam sittande till häst
hela natten, bidade tiden utanför Duns stadsportar -- han vågade sig
nämligen ej in i staden av fruktan för att bli igenkänd och misstänkt.
Men när klockan blev 4 och dagen grydde utan att han hört något,
red han utom sig av oro tillbaka till Stenay, som låg en halvtimmes
väg från Dun. En dyster aning sade honom att alla hans månadslånga
ansträngningar varit förgäves och att denna natt störtat både konungen
och hans trogna i olycka. Utanför Stenay fick han av några officerare
bekräftelse på att flykten misslyckats. De kommo från Varennes, och
visste berätta att konungen av en postmästarson blivit igenkänd i
Sainte-Ménehould, att denne skyndat till Varennes och där angivit
konungafamiljen och att konungen med sitt följe blivit arresterad i
Varennes klockan halv 11 på kvällen. På sin häpna fråga huru en sådan
utgång hade varit möjlig i trots av alla gjorda anstalter, erhöll
Bouillé upplysningen att hans i Varennes, Clermont och andra orter
förlagda trupper hade avfallit och ej gjort sin plikt -- att folket
överallt i trakten hade gripit till vapen mot de kungliga trupperna och
att de fått hjälp av alla nationalgarden som voro förlagda i Varennes.
Det hela hade sålunda tagit en fatalare vändning än någon kunnat
förutse.

Bouillé förlorade emellertid icke fattningen utan försökte i hast
samla sina trupper för att i spetsen för dem tåga till Varennes. "Jag
försäkrade mig", berättar Bouillé, "om det kungliga tyska regementet,
som utgjorde min pålitligaste styrka, och ställde mig i spetsen för
detsamma för att befria konungen och under hans färd till Montmédy
bereda honom ett skydd mot staden Stenay, som var opålitlig, och
sedan, som var ännu farligare på grund av den anda som rådde bland den
mycket täta befolkningen och i garnisonen, där ett särdeles dåligt
regemente var förlagt; jag gav därför det kungliga tyska regementet
order att hastigt stiga till häst och befallde general Klinglin att
tåga mot Stenay med två skvadroner, samt att stanna där; jag sände
dessutom till Dun en bataljon av det tyska Nassau-regementet, som låg
i Montmédy för att betäcka den mycket viktiga passagen mot Meuse, och
gav Schweizer-regementet Castella, som var på väg till Montmédy, order
att tåga mot Stenay. Dessutom befallde jag en del av den skvadron
husarer, som var förlagd i Dun, samt det detachement av kungliga tyska
regementet som befann sig mellan Dun och Stenay att i språngmarsch
skynda till Varennes för att åtminstone försöka hindra nationalgardena
i trakten att förena sig med dem i själva staden. Befälet över denna
skvadron husarer hade emellertid ej väntat på order, utan tågat åstad,
så snart man erhållit underrättelsen om konungens häktning."

Den verksamhetsiver Bouillé i detta ögonblick utvecklade, kunde
emellertid ej ensam föra till resultatet -- redan den omständigheten
att man i Varennes dröjt flere timmar med att underrätta honom om
konungens arrestering hade försvårat möjligheten Lill undsättning.
Därtill kom, att trupperna icke så snabbt som Bouillé önskat efterkommo
hans befallningar. "Jag väntade på det kungliga tyska regementet",
skriver Bouillé, "som emellertid fördröjde sig trekvarts timme innan
det begav sig ur staden, fastän jag kvällen förut hade givit order
om att det skulle vara färdigt att stiga till häst före Förgäves",
fortsätter han, "sände jag min äldre son till befälhavaren fem eller
sex gånger för att skynda på honom, jag kunde ej företaga något utan
detta regemente, vilket jag måste vara säker på, och jag medger att jag
ej litade på någon annan än mig själv för att föra det ur staden."

När Bouillé en kvart över nio på den bergiga vägen från Dun närmade
sig Varennes, erhöll han av en skvadron soldater, anförda av Deslons,
det sista förkrossande budskapet: konungen och hans familj -- hade och
det blott en och en halv timme före Bouillés ankomst -- blivit av tre
medlemmar av nationalförsamlingen återförd till Paris. Deslons hade
själv i Vareanes talat med konungen och låtit honom veta att Bouillé
snart skulle infinna sig till hans räddning. "Jag är fången", hade
konungen svarat, "jag kan ej ge några order. Säg M. Bouillé att jag är
rädd för att han ingenting kan göra för mig, men jag är honom tacksam
för hans bemödanden." Deslons, som var elsassare, hade också försökt
tilltala drottningen på tyska, men hon hade låtsat som om hon ej hörde
honom. Deslons visste även berätta att greve de Choiseul, Goguelat och
greve de Damas voro häktade. De två förra hade anlänt till Varennes en
halvtimme efter konungen, övergivna av sitt folk, som gått över till
nationalgardet. Damas åter hade kommit åtföljd blott av två eller tre
officerare, då alla de övriga i sista stund vägrat att följa honom. De
flesta trupper hade gått över till nationalgardet, och upphetsningen
var så stor att garnisonerna i Metz och Verdun redan voro på väg för
att, om så påfordrades, leverera drabbning med de kungliga trupperna.

Bouillé kunde sålunda konstatera att hans order ej följts eller icke
kunnat följas. En av huvudorsakerna var säkerligen det olycksaliga
uppskjutandet i sista stund med konungens avresa. Bouillé hade nu intet
annat val än att med sina ännu trogna trupper retirera till Stenay.
Men när han på sin väg nåddes av underrättelsen, att stadsstyrelsen i
Stenay hade givit order om att häkta honom, lämnade han i hemlighet
trupperna och flydde med sina söner och närmaste vänner över franska
gränsen till Luxemburg. Flykten gick utan större svårigheter, endast
vid gränsen försökte man spärra vägen. Bouillé och hans vänner lyckades
dock, enligt vad han själv berättar, genom avlossandet av några skott
skrämma bort sina förföljare.

Den med så mycken uppoffring och så mycken hängivenhet ordnade flykten,
vilken konungen och hans trogna hade tänkt sig som utgångspunkten för
en omvandling av Frankrikes och sitt eget öde, hade sålunda totalt
misslyckats, och den man som under månader hade lagt sin själ i att
arbeta för dess framgång, var nu dömd till evig landsflykt.

Över det misslyckade Varennes-äventyret ligger i själva verket ingen
historiens ödestragik och man kan väl våga uttalandet att utgången
därav mindre berodde på samverkande olyckliga omständigheter, än på
direkt slarv och obeslutsamhet från konungaparets sida. Genom sin brist
på fasthet och sitt lättsinne, genom konungens envishet att välja den
mest trafikerade vägen, genom att färdas alla tillsammans i en vagn
som måste väcka uppseende varhelst den kom, och genom att giva en
alldeles för stor offentlighet åt kunskapen om den tillärnade flykten
samt genom att för obetydliga orsakers skull uppskjuta tidpunkten
för resan, äventyrade de i själva verket icke blott sitt eget liv,
utan också deras, vilka varit behjälpliga vid detta, kanske under
andra omständigheter ej så alltför vanskliga företag. Det år om denna
olycksaliga flyktnatt som Maeterlinck sagt, att den uppenbarade ödets
maktlöshet. Likt en svag och vacklande kvinna hade det ej begärt bättre
än att få kasta sig i en beslutsam mans armar och av honom ledas dit
han ville. Men det var denne modige och viljekraftige man som felades.
Och därför blef flykten ett ömkligt fiasko.

       *       *       *       *       *

Bouillés förtvivlade belägenhet hade dock ej ett ögonblick kommit
honom att glömma sin konung, och hans första omsorg, när han kommit
över gränsen, var att söka någon utväg för att lyfta från Ludvig XVI:s
skuldror ansvaret för den misslyckade flykten. Han trodde sig nå
detta mål genom att rikta till nationalförsamlingen ett brev däri han
rentvådde sin konung och påtog sig själv all skuld för flyktförsöket.
Detta brev, som är daterat Luxemburg den 26 juni, är ett aktstycke av
särdeles stort intresse, emedan det i sin djärvhet och oförvägenhet
och sin brist på politiskt förutseende på samma gång till fullo
ådagalägger Bouillés oegennyttiga tillgivenhet för sin monark, som
det med förfärande klarhet belyser den inre schism som redan nu
förefanns inom det franska samhället och det totala oförstående för
nationalförsamlingens strävanden och mål, som den franska aristokratien
ådagalade under en tid då dessa ej nådde längre än till att inskränka
den rena absolutismen genom en konstitution.

"Mina herrar", så börjar brevet, "konungen har gjort ett försök att
bryta de bojor, i vilka ni redan längesedan slagit honom och hans
familj. Det blinda öde, som styr världen, och mot vilket människornas
försiktighet förmår intet, har bestämt det annorlunda: han är ännu
eder fånge, och hans liksom drottningens dagar stå (jag darrar vid
tanken därpå) till det folks förfogande, vilket ni gjort grymt och
blodtörstigt, och som blivit föremål för hela världens förakt. Det kan
vara av intresse för er, mina herrar, för det ni kallar _nationen_, för
mig och slutligen för konungen själv att orsakerna till denna händelse,
samt de omständigheter under vilka den ägt rum, och det stora mål
som skulle blivit dess resultat, detta mål för vars nående konungen
utfört sitt ädla och modiga företag, skola bli kända av fransmännen
och av hela Europa, och att man skall veta, att när konungen övergav
sitt fängelse för att vid gränsen söka tillflykt hos mig bland sina
egna trupper, han mindre tänkte på sin egen räddning, än på ett grymt
och otacksamt folks framtid: de faror som han löpt och för vilka han
utsatte sin familj, ha ej avskräckt honom, ty han lyssnade endast till
sitt storslagna hjärtas godhet." Efter denna inledning riktar Bouillé
till nationalförsamlingen de häftigaste förebråelser för de lidanden
honom själv förorsakats genom revolutionen: "Jag var tillgiven min
konung", säger han, "om jag också hatade de missbruk, som en alltför
vidsträckt regeringsmakt fört med sig, och vilka konungen själv önskade
göra slut på, jag led under det folks raseri, som ni förvillat, jag
sörjde över konungens olyckor, men jag hoppades i alla fall att
förnuftet slutligen skulle segra, att nationen skulle vakna upp ur
sina yrseldrömmar och tillintetgöra de dåliga elementena inom sig,
samt att en gräns blev satt för den samhällsupplösande anarki, som ni
medvetet bragt till stånd, att ordning skulle återinföras och därmed
ett styrelsesätt, som vore, om icke utmärkt, så i alla fall möjligt att
uthärda, och vilket med tiden skulle kunna förbättras. Det är det som
gjort, att jag kunnat genomgå alla prövningar, som ni hopat över mig
ända från början av revolutionen. Min tillgivenhet för min konung och
min kärlek till fosterlandet ha förlänat mig det mod och den styrka
jag behövt för att trotsa edra angrepp och kränkningar, samt uthärda
skammen och förödmjukelsen att underhandla med eder." Efter att sedan
utfalla i de värsta smädelser mot nationalförsamlingen i det han
uppräknar allt det onda som förorsakats av den anarki, som församlingen
infört -- intrigmakare från alla Frankrikes fyra hörn hade blivit
allenahärskande, det fanns ej längre någon regeringsmakt, armén var ej
annat än en rasande soldatesk, ingen ordning fanns i samhället och alla
hjälpkällor voro utsinade -- och efter att ha omtalat huru han förgäves
under en lång tid sökt övertala Ludvig XVI och Marie-Antoinette att
lämna Paris, kommer han till den intressantaste passagen, den som
handlar om motiven till det steg han tvungit konungen alt taga: "Jag
var övertygad om", säger han, "att konungens avresa vore det enda
medlet att rädda staten, jag visste att alla europeiska makter rustade
mot Frankrike, att de förberedde sig till att förklara detta land krig
och översvämma dess område. Jag trodde att konungen, om han vore fri
och befunne sig bland sina egna trupper, skulle vara den ende, som
kunde hindra de fientliga arméernas frammarsch, och att folket, som
skulle bli uppfyllt av fruktan över att se sig utan möjlighet till
försvar, då det hörde att det ej längre fanns någon armé-- -- -- av
sig självt skulle förstå konungens goda föresatser och kasta sig i
armarna på honom. -- -- --" "Det blev beslutat att konungen skulle
bege sig till Montmédy", berättar Bouillé vidare, "och att han, så
snart han befann sig i säkerhet, skulle låta de utländska makterna få
kännedom om det steg han tagit och de orsaker som drivit honom därtill.
Sålunda kunde han hindra dem att taga hämnd, ända till dess att en ny
församling, som han hade för avsikt att sammankalla, kunde ge dem den
upprättelse, som de hade rätt att vänta, och även fastställa såväl
monarkens som det franska folkets rättigheter. Genom en proklamation
borde man tillkännage, att en ny lagstiftande kår skulle sammanträda
på grunden av fria val och att de önskningsmål som uttalats i
besvären till 1789 års ständerförsamling och vilka utgjort uttrycket
för nationens önskningar, skulle tjäna till bas för de franska
representanternas arbete. Och när konungen en gång blivit förmedlare
mellan sitt folk och de utländska makterna, komme detta folk, av
fruktan för att se Frankrike bli ett rov för de främmande makter som
omge landets gränser, och i hopp om att få ordningen återställd genom
en regering som vore inskränkt genom förnuftiga lagar, att anförtro
sina rättigheter åt kloka och upplysta män, som kunde tillmötesgå både
folkets och furstens intressen." -- -- -- "Se där vad eder olycklige
monark avsåg!!" utropar Bouillé "Mot er egen vilja och i trots av
folkets otacksamhet och grymhet vill han ännu dess lycka! Det är denna
tanke, det är denna önskan som gjorde att han beslöt sig för det
djärva steg som han tog, då han trotsade Lafayettes vaksamhet och hans
hantlangares raseri och ställde sina steg till mig. Han leddes av intet
annat motiv. Men i eder blindhet ha ni stött tillbaka den beskyddande
hand, som sträcktes mot er, och det är denna er blindhet som snart
skall föra till det franska rikets undergång."

Brevet slutar med hotelser: "Tron mig, mina herrar, Europas furstar
förstå att de liksom deras folk äro hotade av det vidunder som ni
frambragt. De äro beväpnade för att strida mot det, och snart skall
vårt olyckliga fosterland (ty jag ger det ännu detta namn) vara
endast en skådeplats för härjningar och grymheter. Jag känner bättre
än någon annan de försvarsmedel ni äga. De finnas helt enkelt inte.
Varje hopp är fåvitskt. Ni ha ej mera tid att göra några experiment.
Det är kanske ej ens mera tid att öppna ögonen på det folk som ni på
ett brottsligt sätt bedragit, och vilket självt en gång rättvist och
strängt skall straffa er. Hämnden över er skall tjäna till varnagel för
en eftervärld, som evigt skall förebrå er att ni tillintetgjort ert
fosterland, vars existens ni kunnat förlänga och vars framtid ni kunnat
betrygga och försköna."

"Och slutligen: ni må icke anklaga någon för en förment komplott eller
sammansvärjning mot det ni kallar folket, samt mot er avskyvärda
konstitution. Det är jag som förberett, ordnat och bestämt allt.
Konungen själv har ej ens utdelat några order, det är jag ensam som
gjort det. De som ha varit tvungna att utföra dem ha ej förrän i sista
ögonblicket vetat vad det gällde, och de kunde ej vägra att åtlyda
dem. Det är mot mig ensam, som ni skall rikta edert raseri, för mig
som ni skola slipa edra dolkar och tillreda edra gifter. Jag har velat
rädda mitt fosterland. Jag ville rädda konungen och hans familj, det
är mitt brott. Det är ni som nu böra ansvara för deras liv, ej inför
mig, men inför alla världens suveräner, och jag förbereder er på att,
om ni kröka ett hår på hans huvud, så skall av Paris ej mera återstå
sten på sten. Jag känner vägarna, utmed dem skall jag föra de främmande
trupperna och ni själva skola plikta därför med edra liv. Detta brev
är endast förebudet till det manifest från alla suveräners sida, i
vilket ni i ännu klarare ord skall underrättas om vad de fordra av er
och vad ni ha att frukta, ifall ni ej vilja foga er." Brevet avslutas
med följande oskrymtade hälsning: "Farväl, mina herrar, jag slutar utan
några ärebetygelser, ni veta tillräckligt väl mina känslor."

Bouillé nådde med sitt brev såtillvida det mål han åsyftat, att det
överallt i Paris väckte det hetsigaste uppseende. Nationalförsamlingen,
som svarade på detsamma med en proskriptionsorder, lät trycka och
uppspika det och det kommenterades ivrigt i tidningarna, på kaféer och
i klubbarna. Men om Bouillé hyst någon naiv förhoppning om att hans
skrivelse skulle kunna vara Ludvig XVI till något stöd och eventuellt
samla kring honom de förnuftiga elementen i det franska samhället,
misstog han sig i grund -- tvärtom klandrades hans tilltag allmänt,
till och med på monarkiskt håll, och man såg i det intet annat än en
braverande gest och ett försök att ådraga sig uppmärksamhet. Bouillé
var mycket smärtsamt berörd över att man kunde misskänna de motiv som
lett honom -- och vilka utan något tvivel voro de mest oegoistiska. I
sina memoarer ger han uttryck åt sin besvikelse. "Alla partier ha",
säger han "förebrått mig denna handling, man har velat göra gällande
att jag letts av tom skrytsamhet, just då jag var uppfylld av känslor
av hämnd och raseri: huru har man kunnat missförstå mig till den
grad? Om ej min önskan varit att rädda konungen, om det ej varit mitt
enda mål, hur skulle jag då ha kunnat vara så oförsiktig att jag
förutspått de främmande makternas infall i Frankrike, när jag ej hade
sett några förberedelser för ett sådant infall, och då jag visste att
mina hotelser just nu ej kunde ha några effektiva följder? Skulle jag
ha utsatt, ej blott mig själv utan även mina egna för proskription
och förföljelse och för mina fienders raseri, dessa fiender, vilka
jag därigenom ytterligare skulle förtörnat och vilkas dolkar skulle
förfölja mig över allt och göra slut på mitt liv!!"

Från de europeiska suveränernas sida rönte emellertid Bouillé det mest
smickrande erkännande. Gustav III, som hade mottagit en avskrift av
Bouillés upprop i Aachen, där han befann sig vid tiden för Ludvig XVI:s
flykt, skrev strax till Bouillé ett särdeles älskvärt och beundrande
brev, däri han erbjöd Bouillé tjänst i sin armé -- det var nämligen ej
vid denna tid ovanligt att officerare ingingo i ett annat lands tjänst
utan att lämna sina befattningar i hemlandets armé; så t.ex. tjänade
ju som bekant en mängd svenska officerare i franska regementen. -- "Det
finnes väl ingen furste i Europa", skrev Gustav III, "som ej skulle
sätta pris på att bland sina undersåtar få räkna och i spetsen för
sina arméer se en sådan man som ni. Men den som är den äldste och den
trognaste av ert fäderneslands allierade, har kanske därvidlag en viss
företrädesrätt framför de andra, så mycket mer som ni ej behöver lämna
er tjänst i ert egentliga fädernesland för att inträda i hans."

Två veckor tillbragte nu den franske generalen i vår konungs närhet
i Aachen. Under långa och förtroliga samtal utvecklade Gustav III
för Bouillé alla trådarna i de planer, han välvde för det franska
konungaparets räddning, och sina förhoppningar om att få bli ställd
i spetsen för den koaliserade armé som han räknade på, och Bouillé
underlät icke att verka inspirerande genom sina mörka skildringar av
revolutionens Frankrike. "Jag försökte", skriver Bouillé i memoarerna,
"få honom att omfatta min åsikt, att det i anseende till den kraft och
det antal som konungamaktens fiender i Frankrike kunde räkna på och den
överlägsenhet som utmärkte jakobinerna, vilka snart skulle bli herrar i
Frankrike, ej mera fanns någon annan utväg än en inblandning av de med
konungen allierade makterna, stödd av talrika arméer, vare sig detta
skedde för att få till stånd en överenskommelse i det de beskyddade
det moderata rojalistiska partiet och det konstitutionella mot
anarkisterna, eller för att åvägabringa en ny revolution till konungens
förmån -- i båda fallen skulle de emellertid intränga i landet i
egenskap av förmedlare och beskyddare av det förnuftiga partiet."

Under denna samvaro upprepade Gustav III sitt anbud till Bouillé att
ingå i den svenska arméns tjänst, i det han för honom ställde i utsikt
att under det blivande fälttåget få kommendera de svenska trupperna
under sitt eget överbefäl -- Gustav III ville nämligen själv anföra de
förenade ryska och svenska styrkorna. Bouillé hade visserligen begynt
underhandla med Katarina II i syfte att få anställning i ryska armén,
men han gav dock vika för Gustav III:s övertalningar, smickrad över
det varma erkännande som från dennes sida kom honom till del. -- "Det
är svårt att motstå så smickrande lovord, i synnerhet när de komma
från en hjälte", se där varmed Bouillé urskuldar sig att ha blivit den
stora Katarina otrogen. Bouillé ger i sina memoarer en mängd detaljer
angående sina samtal med Gustav III. Vi kunna se framför oss den
beprövade generalen, lyssnande till den svenske konungens skildringar
och utläggningar -- i ena ögonblicket skrytsam och fantastisk, i det
andra öppenhjärtig och oförbehållsam. "Under den korta tid som jag
tillbragte med denne furste", skriver Bouillé, "visade han mig ett
stort förtroende; han talade med mycken öppenhet och anspråkslöshet
om sitt krig mot ryssarna och framlade för mig alla de planer han då
uppgjort och utfört. Dessa planer voro vackra, vidsynta, djärva; men
de hade den svagheten att ej kunna utföras, liksom alla stora projekt,
när de icke äro baserade på militärisk erfarenhet, ty endast med sådan
kan man förena alla detaljer -- den minsta försumlighet kan nämligen i
sådana avseenden komma allt att stranda. Han erkände det själv och sade
mig, att han vid den tiden ej hade någon aning om, hur ett krig fördes,
och ytterst få erfarna generaler som kunde leda det. Jag tyckte att han
hade mycken begåvning och mycket goda kunskaper och till karaktären var
oerhört lik sin morbror Fredrik den store."

Redan före konungens flykt hade greven av Provence trätt i förbindelse
med Bouillé och visat honom sin bevågenhet. Relationerna återupptogos
vid det besök Bouillé gjorde hos prinsarna i Koblenz efter det han
lämnat Aachen. Prinsarna utmärkte honom vid detta tillfälle på
allt möjligt sätt, de gåvo honom bland annat säte och stämma i sin
regeringskonselj och Bouillé framlade för dem ett aktstycke, i vilket
han nedskrivit sina reflexioner över tillståndet i Frankrike och
stämningen i armén. Detta aktstycke, i vilket Bouillé inlade hela sin
entusiasm för en militäriskt genomförd kontrarevolution, vittnar om
samma kortsynthet som utmärkte alla fälttågsplaner som uppgjordes både
i prinsarnas och Gustav III:s omgivning, i det Bouillé fullständigt
bortsåg från eventualiteten, att det revolutionära Frankrike kunde göra
de allierade härarna motstånd. Men vi finna även samma oegennyttiga
kärlek till Ludvig XVI som motiverar hela hans uppträdande och som
endast ter sig så mycket djupare och ärligare, som Bouillé här visar
sig ha genomgått samma utveckling som hans härskare, vars rent
absolutistiska uppfattning av konungadömet efter flykten förefaller
att ha underkastats en viss moderation. Bouillé gör nämligen några
medgivanden åt revolutionsidéerna i det han påpekar att en stark
regering i Frankrike ej kunde upprättas utan att folkets ställning
förbättrades och en mängd gamla missbruk upphävdes. "Uppoffringarnas
stund har nu kommit", skrev han, "och sådana äro oundvikliga. Man
misstar sig, när man tror att adeln skall kunna återtaga alla sina
privilegien parlamenten återupprättas i sin förra form, prästerskapet
erhålla sina rikedomar och företrädesrättigheter, och regeringen sitt
oberoende och sin absoluta makt."

Från alla håll strömmade välvilja och tacksamhet över den plötsligt
ryktbarvordne franske generalen. Konungen av Preussen hedrade honom
även med en smickrande skrivelse:

"Jag har läst edert brev till nationalförsamlingen med samma livliga
intresse, som det jag hyser för er konungs belägenhet. Jag kan ej finna
ord för att berömma det nit varmed ni tjänat honom, ensamt därigenom
skulle ni ha förvärvat min aktning, ifall ni ej redan tidigare vunnit
den på andra grunder. Det är med uppriktig sorg, som jag erfarit, att
er fosterländska omsorg ej haft den framgång man önskat. Jag vet ej
vilka planer ni har för framtiden, men om ni vill komma hit, skall ni
jämte edra söner bli mottagen som en vän."

Bouillé följde dock ej uppmaningen, utan antog i stället en inbjudan
som han samtidigt erhållit från kurfursten av Mainz, vilken erbjöd
honom att bosätta sig i hans rike, ett beslut som Fredrik Wilhelm
gillade och som Bouillé ej behövde ångra, då han i kurfursten fann en
älskvärd, glad och kunskapsrik man, som med värme omfattade hans egen
plan på ett europeiskt krig mot Frankrike. Även kejsar Leopold visade
sig nådig mot den franske general, som uppoffrat sig så oegoistiskt för
hans syster och svåger. I augusti inbjöds Bouillé att infinna sig till
furstemötet å Pillnitz slott samt att utarbeta och där framlägga en
plan för ett eventuellt infall i Frankrike, på olika punkter.

Så var den i sitt land föraktade och förföljde generalen,
flyktarrangören och flyktingen bleven en man som Europas mäktiga
furstar hyllade och räknade som sin vän och rådgivare!

Under de dagar Bouillé vistades i Pillnitz hade han tillfälle att
framlägga sin fälttågsplan för marskalk de Lascy och marskalk
Hohenlohe, kejsarens och konungens av Preussen generaler, båda två
språkrör för sina respektive härskare och såtillvida olika i sina
åsikter, som de Lascy med lika stor iver opponerade sig mot en väpnad
inblandning, som Hohenlohe förordade en sådan. Han fick dock ej ännu
i Pillnitz tillfälle att framlägga denna plan för furstarna själva,
utan först några veckor senare i Prag, dit han av kejsaren personligt
inbjöds för att vara med om kröningshögtidligheterna -- en heder som
Bouillé själv ingalunda underskattade. Den 12 september blev Bouillé --
visserligen efter tio dagars väntan! -- emottagen i audiens hos kejsar
Leopold, som vid denna audiens framlade sina synpunkter i de franska
angelägenheterna. Men det hade ej krävts någon ingående diskussion
för att ådagalägga för Bouillé att ett samarbete mellan kejsaren och
honom var omöjligt. Leopold II:s åsikter stodo i konträr motsats till
Bouillés egna, då denne Europas mäktigaste furste ansåg att Frankrikes
angelägenheter borde avgöras, ej genom ett väpnat infall utan genom en
kongress av alla Europas furstar, vilka stödda på starka arméer skulle
förklara sig för en inblandning i Frankrikes angelägenheter till förmån
för dem som lidit mest genom revolutionen, de tyska furstarna i Elsass
och den franska konungafamiljen. Huru vitt olika Leopold II tänkte i
de franska angelägenheterna bevisas bäst därav, att han förklarade för
Bouillé såsom sin bestämda åsikt, att det enda parti Ludvig XVI kunde
taga gentemot nationalförsamlingen vore att erkänna konstitutionen --
denna nagel i ögat på alla motrevolutionärer av olika slag!

Audiensen var sålunda icke ägnad att tillfredsställa Bouillé, och när
han, efter att besviken ha återvänt till Mainz, återupptog arbetet
för att rädda sin konung, hade han helt övergivit tanken på att från
kejsaren vänta stöd för sina planer. Han tog nu definitivt parti
för de makter vilka fortfarande arbetade i helt annan riktning än
den Wienhovet inslagit: för Gustav III och prinsarna. Under vintern
1791-1792 brevväxlade Bouillé ivrigt med Gustav III angående planerna
på ett fälttåg och främst en svensk-rysk landstigning i Ostende såsom
bas för ett sådant fälttåg -- en plan som Bouillé ingivit Gustav III
och som denne med ömhet närde och utvecklade. Av de brev som finnas
i behåll från Gustav III till Bouillé ser man vilket förtroligt
förhållande som rådde mellan dessa två likatänkande men så olika män
och huru ense de voro i fantastiskt överskattande av möjligheterna för
en aktion utan kejsarens medverkan!

Det goda förhållandet till Gustav III knöts ännu fastare därigenom att
denne nu år 1792 antog Bouillés äldste son i svenska arméns tjänst
-- i ett brev skrivet under Gevle riksdag och daterat den 6 februari
1792 skriver Gustav III, att han väntade den unge mannen med största
otålighet: "han kommer att bli mottagen såsom någon som hör ihop med
er. Därmed är allt sagt."

På vårvintern 1792 ägde stora händelser rum i Europa. Leopold II:s
död i mars öppnade -- ty han var ju den mest fredsvänliga av Europas
furstar -- för de krigslystna i alla länder utsikt till realiserandet
av deras önskningsmål och förde även några veckor senare med sig
krigsförklaringen från Frankrikes sida. Bouillé såg, liksom de flesta
andra kontrarevolutionärer, vilka stirrat sig blinda på krigsmålet,
dessa händelser an med den största förtröstan. På tal om att kurfursten
av Mainz gladde sig över att fransmännen tagit ut steget, skriver
Bouillé i memoarerna: "Han ansåg, liksom jag, att det (kriget) var
nödvändigt för upprättande av ordningen i Frankrike och lugnet i
Europa, där jakobinerna utspredo sina läror, vilka redan frambringade
företeelser som voro nog farliga för att komma en att frukta för
revolutionens utbrytande i de till Frankrike gränsande staterna." Men
för Bouillé, kanske mer än för mången annan, skymdes glädjen häröver
betydligt genom en händelse, som i hela Europa väckte den största
uppmärksamhet och gjorde honom själv personlig sorg, Gustav III:s
mord på maskeraden i Stockholm den 16 mars. "Vi förlorade en nyttig
vän snarare än en mäktig allierad. Denna förlust var för mig själv
mycket kännbar" -- se där hur Bouillé bedömer betydelsen av Gustav
III:s död för sig själv och den sak vilken han vigt sitt liv, därvid
ådagaläggande en mycket riktig uppfattning om den ringa betydelse
Gustav III:s insats i det stora kontrarevolutionära äventyret i själva
verket ägde i Europas ögon.

       *       *       *       *       *

Under hela vintern och våren hade det revolutionära Frankrike rustat
sig till kamp mot Europa. Med storslagen energi hade de styrande
skapat en nationalhär, stor till både numerär och vilja till mod och
självuppoffring. Det enda som fattades denna här var dugliga eller
åtminstone djärva officerare, och det är väl även denna omständighet
som var närmaste orsaken till den för Frankrike olyckliga utgången
av de första sammanstötningarna med den europeiska koalitionshären.
Ty från den stund Rochambeau såsom överbefälhavare ersattes med
Dumouriez följde segern de franska härarna. På motsatt håll hade man
att räkna på de främsta befälskrafter och framför allt den preussiska
generalen hertigen av Braunschweig, som ansågs som tidens störste
fältherre. Bouillé erfor i slutet av maj den stora hedern att få träda
i förbindelse med denne och, på kejsar Fredrik Wilhelms inbjudan, vid
ett möte i Magdeburg den 27 maj utveckla för honom sina synpunkter för
de förbundna härarnas offensiv, som skulle begynna under sommaren. "Jag
anvisade honom", skriver Bouillé i sina memoarer, "Champagne såsom den
svagaste punkten på fronten, och tillrådde honom ett anfall på Longwy,
sedan eller Verdun, såsom de lättaste orterna. Dessa tre platser
voro de svagaste och likväl de enda, som täckte denna del av riket.
Därifrån kunde man gå mot Paris genom Réthel och Reims, då man hade
att tåga genom fruktbara slättland, utan att möta något som hindrade
frammarschen!" Det är icke utan en viss kuslig känsla man läser
Bouillés skildring av sina bemödanden att bistå Frankrikes fiender med
fackanvisningar för deras krigföring! Men det enkla sätt på vilket han
talar om sitt "förräderi", är, när det gäller honom liksom en mängd
andra, om man så får säga hederliga emigranter, knappast att stämpla
såsom något fosterlandsförräderi: det belyser endast med en skrämmande
klarhet huru litet av revolutionens Frankrike som var känt ens på andra
sidan gränsen och huru övertygade emigranterna voro om att Frankrike
fanns där de själva voro, och dit de fört med sig alla sina gamla
fördomar och traditioner, sina önskningsmål och förhoppningar!

Bouillé hade intet hellre önskat än att få göra fälttåget med
anförandet av en liten arméavdelning under hertigens av Braunschweig
kommando -- "jag kände ju gränsen och hade därför kanske kunnat vara
till någon nytta", säger han själv. Men han fick till sin stora
besvikelse inget uppdrag i den tyska hären. Och vad som var ännu
märkligare: han fick icke heller något kommando i den av emigranter
sammansatta armédel, tillsammans ungefär 20,000 man, som fördelades i
tre olika kårer under anförande av konungens bröder, samt Condé och
hans son Louis de Bourbon. Bouillé påstår nämligen, att i prinsarnas
omgivning funnos personer vilka voro avogt stämda mot honom men först
nu efter det han förlorat sin beskyddare Gustav III utan misskund
vågade angripa och förklena honom inför konungens bröder. En enda
stod dock troget Bouillé bi, prinsen av Condé, och efter det ett av
denne framställt förslag till uppställande av ytterligare en armékår
strandat på ekonomiska svårigheter, beslöt sig den vittfrejdade
franske generalen och beprövade mannen för att göra 1792 års fälttåg
såsom en vanlig anspråkslös frivillig i Condés arméavdelning, denna
hoprafsade och bristfälligt utrustade lilla kår till vilken strömmade
huvudsakligen medlemmar av lågadeln och mindre lyckade existenser.

Under fälttåget, som utspelades under tre månaders tid, från
augusti till november, fingo Condés trupper ej alls tillfälle att
deltaga i striderna -- en motgång som för en ättling av den lysande
fältherresläkten ej kunde vara annat än ytterligt kränkande. Orsaken
härtill torde varit, att denna franska armékår ställdes i beroende av
den del av österrikiska armén som anfördes av Esterhazy -- "en dålig
general över en oduglig armé" enligt Bouillés vittnesbörd. Bouillé
erhöll emellertid under kriget åter ett hedersuppdrag. Den koaliserade
hären planerade ett infall i Frankrike över norra Elsass med Rheinfeld
som utgångspunkt och Porentruy som den första fasta plats, som
borde intagas. Porentruy ansågs nämligen, jämte de befästa Ferette,
Grandvillard och Montbéliard, skydda hela Franche-Comté och Bourgogne.
Rheinfeld låg på kejserligt österrikiskt område, och Porentruy på
franskt. Men för att nå från Rheinfeld, där man skulle övergå Rhen,
till den franska orten måste hären tåga fyra mil på schweiziskt
territorium i kantonen Basel. Anfallsplanens realiserande berodde
därför på schweiziska förbundsrådets tillstånd till genomtåg och det
blev Bouillé som utsågs till att försöka utverka detta.

Bouillés mission i Schweiz lyckades därhän, att han kunde rapportera
att ej ensamt Basel utan även övriga kantoner ingenting hade emot en
österrikisk genommarsch. Men nu som så många gånger förr lyckades
Bouillés antagonister väcka misstro till hans uppgifter -- om med rätt
eller orätt, är svårt att avgöra -- och infallet i Elsass kom aldrig
till stånd.

Efter fälttågets slut lämnade Bouillé armén för alltid emedan hans
ålder ej tillät honom att följa sin prins' exempel och taga tjänst
i utländska arméer. Han tillbragte först några veckor i Holland och
begav sig därefter i slutet av december 1792 i frivillig landsflykt
till England -- kommunikationen mellan de båda länderna var då ännu
ej avbruten. Orsaken åter till att han valde England som reträttplats
sammanhängde med hans hängivenhet för sin konung. Han önskade
nämligen att på så nära håll som möjligt få följa den process som
nationalförsamlingen inledde mot Ludvig XVI och, i den mån han kunde,
komma sin konung till hjälp. Bouillés namn hade nämligen av konungens
rannsakare och domare blivit innästlat i anklagelsen mot honom. En av
anklagelsens punkter lydde på att konungen givit Bouillé order att
överlämna till prinsarna, hans bröder, en summa av 700,000 livres, en
anklagelse, såtillvida orättvis, som de 670,000 livres, som Bouillé
i själva verket överlämnat till Monsieur strax efter konungens
misslyckade flyktfärd till Montmédy, ingalunda voro någon sändning
från Ludvig XVI till hans bröder -- att sända penninghjälp till dem
hade fullkomligt stritt mot det parti, konungen sedan länge tagit
gent emot dem -- utan utgjorde återstoden av den summa om en miljon
livres, som Ludvig XVI hade lämnat till Bouillé i och för flyktens
ordnande och som denne, kortsynt nog, hade lämnat till konungens
bröder. Bouillé hade i sin ägo aktstycken, genom vilka han kunde
rentvå konungen i denna punkt. Utom det kvitto som Monsieur givit
honom på de överlämnade penningarna, kunde han nämligen framvisa ett
brev från Ludvig XVI, vari denne klandrar honom för att han lämnat
denna summa till prinsarna, ett aktstycke som i denna sak var av den
största betydelse. Tyvärr finnes ej detta brev i behåll, men däremot
har Bouillé i sina memoarer avtryckt en förklaring som han i denna sak
sänt till Ludvig XVI:s forne liberale minister, den på sin tid uppburne
Malesherbes, som, nu 70-årig, frivilligt anmält sig att vara en av
Ludvig XVI:s försvarsadvokater, och där han omtalar sitt överlämnande
av de återstående penningarna till prinsarna samt konungens missnöje
häröver. Efter avsändandet av denna edsvurna förklaring begav sig
Bouillé omkring den 15 januari till Holland, där han hade deponerat
sina papper. Här fann han sig till möte ett brev från Malesherbes med
begäran att Bouillé ej skulle sända honom originalen utan kopiorna
av dessa aktstycken. Brevet vittnar tydligt om att konungens gamle
trotjänare och vän ej hyste några förhoppningar på att konungens sak
skulle gå väl: "Det är i detta ögonblick omöjligt för mig att förutse",
säger han, "vilket bruk man skall göra av dessa (handlingar). Konventet
är upptaget av den dom, det ämnar fälla: men det finnes många människor
som tro, att denna angelägenhet ännu skall dragas inför nationen,
antingen i form av appell, eller också att konventet skall fordra
av nationen själv bekräftelse på den dom, det ämnar fälla. I detta
senare fall kunna Ludvig XVI:s försvarare möjligen ha behov av edra
aktstycken."

Malesherbes' dystra aning besannades. De bevis för konungens oskuld som
Bouillé kunde framlägga och även översände, kunde intet rubba i Ludvig
XVI:s öde. När Bouillé återvände till England var det endast för att
erhålla underrättelsen om att hans konungs huvud fallit på stupstocken.

       *       *       *       *       *

Den engelska regeringen, vilken i allmänhet på ett verksamt sätt
bidrog till att för de emigranter, som vistades i landet, minska
landsförvisningens tröstlöshet och ensamhet, visade Bouillé mycken
välvilja, och när från detta land år 1793 en armé sändes till Flandern,
blev Bouillé av hertigen av York, som kommenderade den, kallad att vara
hans strategiska rådgivare, ett anbud som han med glädje antog, men
snart fick ångra, då hertigen ej det ringaste rättade sig efter hans
råd och endast använde Bouillé till att söka reparera upp de många
misstag, han själv begick. Under samma år erhöll han från Monsieurs
sida flera anbud om olika kommandon, bland annat det över de upproriska
vendéerna i deras ryktbara guerillakrig mot nationalkonventet. Men hans
hälsa var redan då bruten och måhända var det ej längre frestande för
honom att likt en äventyrare kasta sig in i en upprorsrörelse, som bar
prägeln av ett hänsynslöst inbördeskrig, och vars mål knappast var att
återupprätta konungamakten, utan mera liknade en upphetsad partikamp.
Den frejdade ädlingen och krigaren avböjde anbudet och stannade kvar i
London, där han framlevde de sista åren av sitt växlingsrika liv, aktad
och ärad av sin omgivning och ytterst väl bemött av engelsmännen. Han
dog år 1800 i London, 60 år gammal.

Bouillé var under hela sitt liv typen för det Frankrike som
sammanblandade just de två begrepp, som revolutionen strävade
att åtskilja: konung och fädernesland. Han var en riddare utan
fruktan och tadel, men med hederskänslor, som voro färgade av
feodaltidens traditioner och hade intet att göra med en modern tids
personlighetskrav. Snabb till hjärta och värja, entusiastisk för den
sak, han en gång gjort till sin, var han outtröttlig då det gällde att
vinna sitt mål och att fylla det han kallade sin hedersplikt, men han
saknade den politiska takt och besinningsfullhet, som fordras av den
som vill kallas en ledande personlighet under en tid av jäsning och
samhällsomvälvningar. Huru sympatisk man än måste ställa sig gentemot
Bouillés person, kan man dock ej undgå att betvivla, att han varit
fullt vuxen den uppgift, som i hans livs stora ögonblick lades på hans
axlar och som, därest han mäktat lösa den, måhända helt och hållet
skulle förändrat förloppet av den syndaflod, i vars vågor han och hans
härskare uppslukades.



EN POLITISK SALONG I BRYSSEL.


Om man överhuvud har möjlighet att bestämma karaktären av de
centra, där emigranterna samlades, kan man utan tvivel med
emigrationshistorikern Ernest Daudet -- om också ej lika kategoriskt
som han -- göra skillnad mellan England, där den del av den franska
aristokratien samlades, som ville och kunde leva ett sorglöst och
oberoende liv, och vilken ej brydde sina hjärnor med vittsträvande
politiska planer, Schweiz, där den fattigare delen av emigranterna
slagit sig ned -- journalister, författare och tjänstemän -- och de
tyska Rhenprovinserna, som av emigranterna företrädesvis hyste de
militära elementen, ett slags aktivister som väntade det gynnsamma
ögonblicket att med maktmedel vrida den urledgångna tiden rätt igen.

Bryssel var visserligen under emigrationens första och lyckligare år
mera en genomfartsän en uppehållsort, men också här slogo emigranterna
ned sina bopålar på längre tid. I början av revolutionen var det
vanligt, att rikt folk placerade sina penningar och dyrbarheter hos
Bryssels bankirer och penninghus, och det var snart många som på grund
av affärsförbindelser och dylika praktiska skäl även stannade i den
rika och eleganta staden. Samtida memoarer vittna om vilken lyx som
utvecklades av i Belgien bosatta flyktingar. Aristokratiens damer
visade sig på promenaden i Bryssels ståtliga parker klädda i stor
toalett, och emigranterna tillbragte, såsom förr vid hovet, sin mesta
tid på teatern, på baler, middagar och supéer. All den granntyckthet
med rang och etikett som härskat i Versailles återupplivades i
landsflykten och fick här en mera renodlad form än annanstädes -- till
och med vid prinsarnas hov i Koblenz var societeten mera blandad än i
Bryssel. "Jag har varit sänd till Ostende," skriver en fransk officer
vid denna tid, "och stannade där i sex veckor. -- -- -- Förresten äro
alla emigranter i Belgien snobbar, vilka ej kunna gå ut i krig annat än
som adjutanter, de hysa stort förakt för provinsadeln med dess något
tafatta uppträdande."

De belgiska emigranterna voro också av den mest utpräglade typ -- hos
dem liksom hos adeln i allmänhet hade genom revolutionen alla böjelser
för fronderande utplånats, man samlades i enig dyrkan kring den
oinskränkte monarken av guds nåde och mindes till och med ej mer att
man själv för endast en kort tid sedan -- vid de inkallade parlamenten
1788 -- skyndat sig att återuppliva dessa traditioner genom den där
framträdande aristokratiska oppositionen mot konungamakten. På somrarna
drogo sig alla emigranter, som ville kalla sig verkligt mondäna, till
badorterna Aix-la-Chapelle och Spa, där de hade tillfälle att blanda
sig med utländska furstliga personer och den högsta societet, som från
alla Europas hov kom hit för att roa sig.

Men Bryssel hyste i sin mitt också ett allvarligare slag av emigranter,
de som trots middagar, baler och teatrar ivrigt och konsekvent arbetade
för det franska konungaparets intressen och för kontrarevolutionens
planmässiga igångsättande. De bildade små politiska härdar, där det
sjöd av uppslag och planer, och vilka, på grund av stadens läge mitt
i nätet av mellan Europas huvudstäder spunna politiska intrigtrådar,
blevo ett slags hemliga poststationer. Genom dessa anlände och avsändes
viktiga brev och budskap, komna och gångna med hemliga kurirer.
Vänner och meningsfränder emellan läste man där icke blott de brev
som stannade, utan även dem som voro ämnade att passera vidare,
såsom brukligt var vid denna den långsamma postgångens tid. En sådan
poststation och kontrarevolutionär härd var madame Sullivans salong.
Men från detta emigrantcentrum utgick ej någon krigspropaganda, där
samlade man sig icke kring den koblenzska erövringsparollen, tvärtom
rönte de emigrerade prinsarnas ofta nog lättsinniga planer och projekt
från denna tysta vrå ett allvarligt och avgjort motstånd. Hos madame
Sullivan gick nämligen allt arbete ut på alt försöka skydda och rädda
den franska konungafamiljen.

Det må sägas strax, att man om madame Sullivan själv kan erhålla endast
de mest sparsamma upplysningar. Ja, uppgifterna om hennes person
äro så fragmentariska, att man ibland vore böjd anse henne för en
mystifikation. Det framgår dock av samtida anteckningar, att hon till
sitt liv och leverne var en högst vidlyftig dam, och i sitt uppträdande
särdeles extravagant.

Enligt Lars von Engeström, som nämner henne i sina "Minnen" var hon
född italienska -- enligt uppgift i Mildred Carnegys "En drottnings
riddare" skulle hon däremot varit irländska -- hade vistats i Ostindien
och där gift sig med en amerikan eller engelsman, som gav henne det
namn under vilket hon blivit känd -- varken hennes familjenamn eller
förnamn finnes någonstädes direkt angivet. Dock finner man i de
dokument, som lämnat oss de flesta tillförlitliga uppgifterna om denna
intressanta och gåtfulla kvinna, en namnförkortning, angivande ett
namn vilket torde varit hennes dopnamn eller i varje fall det namn,
som en av hennes intimaste vänner städse begagnade. Dessa dokument äro
Hans Axel von Fersens dagbok och namnet är Elisée, vanligen förkortat
till "El". I denna utländska dams salong utgjordes gästerna ej heller
av fransmän, utan företrädesvis av utlänningar: den ryske ministern i
Paris, Simolin, den förfranskade engelske författaren Crawford, och den
förfranskade svenske greven Axel von Fersen.

Det är kanske vanskligt att med säkerhet angiva arten av de personliga
förhållanden, i vilka madame Sullivan stod till var och en av dessa tre
män. Det man till att börja med säkert vet, är att hon vid tiden för
kungaparets flykt stod i förbindelse till Simolin och underhölls av
honom.

Baron Johan Mathias Simolin är från Finlands historia illa känd genom
det nit och den energi som han, i trots av att han var av finsk börd
och härkomst -- familjen var ursprungligen hemma i Åbo -- under "Lilla
ofreden." inlade i arbetet för landets förryskning. Han var vid denna
tid sekreterare hos det ryska sändebudet i Stockholm, Panin, och
hade följt denne till Finland, där han var sin chef behjälplig att
med alla upptänkliga medel -- icke minst genom penningutdelningar --
försöka locka de ledande männen i landet att ansluta sig till deras
ryska unifieringsplaner. Simolin blev år 1766 för sina förtjänsters
skull utnämnd till Rysslands sändebud vid riksdagen i Regensburg, 1775
sändebud i Köpenhamn, och 1776 i Stockholm, därifrån han dock senare
förflyttades på grund av en direkt anhållan av Gustav III vid dennes
besök i Petersburg 1777. 1780 blev han minister i London, och sju år
senare efterträdde han furst Bariatinsky såsom Rysslands ambassadör
i Paris. Det var här som den vidlyftige kvinnotjusaren och eleganten
lierade sig med madame Sullivan, och det var utan tvivel genom hans
förmedling, som Axel von Fersen under den långa, 1788 börjande
Paris-vistelsen gjorde hennes bekantskap. Hon bodde då rätt storståtligt
i eget hus och upprätthöll en ganska elegant salong, där diplomater och
hovmän möttes.

Lars von Engeström skriver om trion Simolin-Sullivan-Crawford, sådan
han långt senare -- 1796 -- gjorde dess bekantskap: "Fru Sullivan var
italienska och hade vistats i Ostindien. Jag känner icke huru hon kom
dit, men hon gifte sig där med en herr Sullivan. En herr Crawford, som
var rikare än han, bortförde henne från honom och förde henne tillbaka
till Europa. Jag vet icke heller hur hon kom till Württemberg, men hon
hade i alla fall varit där, ty hennes dotter m:lle Franchimont erkände
en hertig av Württemberg som sin far. Hon hade varit mycket vacker,
och var det fortfarande, oaktat hon var fullkomligt i samma belägenhet
som 'La fiancée du Roi de Garbe'. [Ur en av Lafontaines fabler. v.
E. syftar på m:me S:s många erotiska förbindelser.] Hon förde ett
ganska kostsamt levnadssätt på Crawfords och Simolins bekostnad. Denne
sistnämnde, förut sändebud vid åtskilliga hov, var icke mera vad han
varit. Han var numera nästan sinnesslö, och ingen i huset frågade efter
honom. Crawford var hans vän. Denne var en hedersman, kvick, mycket
rik, och högst förbittrad på de franska republikanerna" -- -- --

Bland G. J. Ehrensvärds "Dagboksanteckningar" finnes denna i tröttsam
antites-stil givna karakteristik av den ryske diplomaten:

"Simolin hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade
alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att leva med dem, han
hade all högfärd av en uppkomling, men ingen annan hågkomst av sitt
forna tillstånd, än den tanken att andra icke glömt det, han talade
varken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam. Han hade
egenskaper av en second personnage vid en brydsam mission, men ingen av
att vara den förste; han kunde väl tända en eld, men ej inbilla folk
att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i
sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning."

Quintin Craufurd, eller Crawford, som hans namn vanligen skrevs,
hade tidigt kommit till Indien, i Ostindiska kompaniets tjänst.
Efter att hava samlat en stor förmögenhet hade han återvänt till
Europa och slagit sig ned i Paris, där han förde en rik engelsmans
typiska tillvaro, samlade böcker till sitt bibliotek och konstskatter
till sina samlingar. Dessutom utvecklade hon en ganska flitig
skriftställarverksamhet, utgav vidlyftiga arbeten om Indien, samt
skulle senare bli en driven historisk antecknare och samlare.

Av det v. Engeström berättar, och även av annat, kan man draga den
slutsatsen, att Crawford stod högt i madame Sullivans gunst, utan
tvivel högre än den vid denna tid 70-årige Simolin, och att hon delade
sina gracer mellan dem. Sedermera utvidgades denna ménage-à-trois
ytterligare till en ménage-à-quatre, genom uppträdandet i hennes hus
av en annan diplomat och hovman, den förnäme, korrekte, en smula
stele Axel von Fersen. Med säkerhet vet man icke, när förbindelsen
med Marie-Antoinettes riddare och vän och den äventyrliga utländskan
började, Fersens dagbok från 1780 till 1791, som annars säkert skulle
givit de noggrannaste upplysningar i detta avseende, gick nämligen
förlorad under hans flykt från Bryssel efter slaget vid Jemmapes. Ett
är emellertid visst, nämligen att Fersen först i Paris och sedermera i
Bryssel var en av dem som ivrigast besökte madame Sullivan och att han
i henne fann en politisk vän och meningsfrände.

Fersens ställning till konungaparet hade vid början av år 1791 blivit
mera intim än någonsin. Lika trofast i motgångens som medgångens dagar
var Fersen nu bliven den som i sin hand sammanhöll alla trådarna i de
förbindelser, som det faktiskt om än ej officiellt fångna konungaparet
lyckades upprätthålla med sina få verkligt trogna anhängare vid och
utanför Frankrikes gränser.

I februari sagda år skriver Axel Fersen till sin far: "Jag är bunden
vid konungen och drottningen, därtill är jag förpliktad genom den
godhet de alltid visat mig under sin makts dagar, och jag skulle vara
en otacksam usling om jag övergåve dem nu, när de icke mera kunna göra
något för mig, men jag däremot kan hoppas vara dem nyttig. Till all den
godhet varmed de överhopat mig, hava de lagt ännu en, en smickrande
utmärkelse, nämligen sitt fulla förtroende. Det är så mycket mera värt
som det är begränsat och koncentrerat kring tre à fyra personer, av
vilka jag är den yngsta." Detta förtroendes kärnpunkt behöver man ej
länge leta efter: det var planerna på konungaparets flykt, och de tre
medarbetarna i detta projekt voro högt ansedda män, de Breteuil, förut
inrikesminister, nu konungaparets generalfullmäktige i utlandet, markis
de Bouillé, den framstående generalen, och Mercy d'Argenteau, före
revolutionen Österrikes sändebud i Paris och alltjämt en överlägsen och
inflytelserik personlighet.

För denna högpolitiska plan arbetade nu Fersen oförtrutet. Han var ett
slags konungaparets handsekreterare och förtroendeman. Han uppsatte
promemorior och förslag till skrivelser, han överbringade till sin
konung förslaget att genom förhandlingar med Danmark, Preussen och
Ryssland söka garantera Englands neutralitet i ett eventuellt krig
mellan de europeiska bundsförvanterna mot det revolutionära Frankrike,
han diskuterade med Gustav III den äventyrliga planen om en svensk
flottexpedition till Ostende med trupper, som skulle gå direkt mot
Paris.

Som hans medhjälpare i dessa "negociationer" bör man betrakta paret
Sullivan-Crawford. För underhandlingarna med England skulle Crawford
visa sig synnerligen redobogen och nyttig, som vi senare skola få se,
och i madame Sullivans salong tillbragte Fersen all sin lediga tid. Man
behöver endast kasta en blick i Fersens dagbok, vilken ännu outgiven
finnes bevarad i Stafsunds bibliotek, för att finna huru nära Fersen
måste hava stått den ryske ministerns väninna och det så tidigt som i
januari månad 1791, medan de båda, liksom även Crawford och Simolin,
ännu befunno sig i Paris. Se här ett litet utdrag ur dagboken, i
översättning -- med undantag för några ord och meningar är Fersens
dagbok nämligen skriven på franska:

    1791. juni 11. Hos Stegleman. Hos Sullivan.

    12. Middag hos Sullivan.
    13. Middag hemma. Hos henne (Marie-Antoinette) från 6-8. -- --
        och Sullivan. 14. Middag Sullivan. Spelade kort Sullivan.
    16. Middag hos Sullivan. Hos henne (Marie-Antoinette) kl. 1/2 7.
    17. Stegleman, hos Sullivan. "Blifwit qwar." [Orden inom
        citationstecken äro skrivna på svenska.]
    19. Dinerat hos Sullivan, stannat hela kvällen, "blifwit qwar
        i slottet från 11 1/2 till midnatt".

Det berättas även att madame Sullivan kände Marie-Antoinette, och
en författare, Gaulot, visserligen ej så alldeles vederhäftig, men
stödjande sig på tillförlitliga källor, vill påstå, att hon var vän
till den kungliga familjen, att det var hon som beställde den vagn,
i vilken de kungliga skulle fly, och att hon dagligen gick för att
se till huru långt arbetet på densamma fortskridit. Om nu detta är
faktiskt, så hade hon i själva verket, då ju enligt samtida vittnesbörd
den famösa vagnen var färdig redan i mars, haft långvariga relationer
till Fersen och konungaparet. Ovananförda utdrag ur Fersens dagbok
vittna för övrigt tydligt om ett politiskt och praktiskt samarbete --
ty det kan väl knappast förutsättas, att Fersen under dessa upprörda
dagar, som föregingo konungaparets flykt, och under vilka tanken på
drottningen, hennes familj och deras öde helt upptog honom, skulle
tillbragt sina dagar hos en person som icke legat inne i politiken,
känt till hans planer och som ej hade hyst samma illusioner och
förhoppningar som han själv. När det emellertid påståtts, att madame
Sullivan skulle givit sig ut för att vara den baronessa von Korff, på
vilken, efter Simolins utverkan, Marie-Antoinettes pass hade blivit
ställt, så äger detta icke sin riktighet. Baronessan von Korff var
icke någon fingerad person, utan dotter till madame Stegleman eller
Stegeman, innehavare av det vid denna tid i Paris välkända handelshuset
Stegleman-von Korff, det affärshus, som försträckte Fersen de summor
som han behövde för att ordna konungens och Marie-Antoinettes flykt,
dessa penningar -- beloppet har angivits ända till två miljoner --
som Fersen slutligen själv fick ersätta. För övrigt framgår det
tydligt av ett nedan citerat brev av den 27 juli 1791 från Simolin
till madame Sullivan att den sistnämnda ej haft något att skaffa med
Marie-Antoinettes pass, som Simolin erhållit av utrikesministern
Montmorin.

Ännu dagen före flykten åt Fersen middag hos madame Sullivan -- och
antagligen lämnade hon och Crawford ännu samma kväll Paris. Endast
Simolin stannade kvar och hans uppgift blev nu att hålla vännerna på
andra sidan gränsen au courant med vad som hände i Paris.

Själva dagen före flykten är Fersen enligt dagboken hos konungaparet,
och man överenskommer att om kuppen misslyckas, skall Bryssel bli
Fersens och hans vänners nästa operationsplats. "Greve Fersen, vad
som än händer skall jag aldrig glömma vad ni gjort för mig", det
är konungens avskedshälsning. "Drottningen gråt mycket", antecknar
Fersen lakoniskt. Det var icke tid till långa känsloutbrott. En timme
senare är han "hos Sullivan" för att se efter vagnen. Vid midnatt
sitter han förklädd till kusk och kör för de kungliga flyktingarna
till första skjutshållet, Bondy, där han måste skiljas från dem. Detta
var på förhand överenskommet. Kuskar ombyttes vid varje skjutsstation
och plats fanns icke i vagnen. Den 22 juni är han i Mons, lyckligen
undkommen, och träffar där madame Sullivan, greven av Provence och
madame Balbi. Först den 23 juni får han av markis de Bouillé mottaga
budskapet om att flykten misslyckats.

Följer man vidare Fersens dagbok, vilken innehåller synnerligen
noggranna anteckningar om hans dagliga liv, så får man veta, att han
strax efter ankomsten till Bryssel återtog sin vana från Paris att alla
dagar besöka fru Sullivan. Redan före den 25 juni har han antecknat att
han åt middag hos madame Sullivan på hotell Bellevue, samt dröjde där
hela eftermiddagen. Ett litet utdrag ur dagboken är nog för att visa
hans täta besök:

    26 (juni). Åt frukost hos Sullivan, middag också. Middag hos
    Mercy. Te hos Sullivan. Tillbragte hela kvällen där med en mängd
    fransmän, ytterst löjliga. Uppförde sig illa. 27. Frukost hos
    Sullivan, middag också, tillbragte hos henne hela kvällen. 28.
    Frukost, middag och te hos Sullivan.

Vi antaga att deras samtal under dessa dagar kretsade kring frågan om
konungaparets öde!

Den 29 juni reste Axel von Fersen till Aix-la-Chapelle för att av sin
konung Gustav III, som vistades där, mottaga instruktioner för fortsatt
arbete i kontrarevolutionens tjänst. Den 4 juli återkom han till
Bryssel, och vi se att han strax åter upptager relationerna med madame
Sullivan. I dagboken läsa vi:

    Juli 5. Hela dagen hos Sullivan. 7. Frukost hos Sullivan. 8.
    Dito. 9. Frukost, middag och kväll hos Sullivan. Crawford går
    in på att resa till England. 10. Frukost, middag och kväll hos
    Sullivan. 11. Dito. 12. Frukost, middag och kväll hos Sullivan.
    Torsdag 14. Frukost med Sullivan. Dinerade med 10 personer vid
    hovet, mycket bra, men enkelt. På kvällen hos Sullivan. -- -- --
    15. Åt middag hos Sullivan.

Samvaron hos madame Sullivan avbröts för några månader av resor. Den
20 juli reser Fersen jämte Crawford åter till Aix, där den senare
presenteras för den svenske konungen och varifrån han såsom Gustav
III:s underhandlare två dagar senare avreser till England med bud till
konung Georg och hans premiärminister Pitt. Han får för resten snart
brev efter sig från Fersen. I brev av denne till Taube den 26 juli
omtalar han att han skall giva sin engelske vän i uppdrag att söka i
England genom ett lån bota Gustav III:s penningbrist, den klippa varpå
så många av hans vittsträvande planer strandat. -- Denna del av hans
mission misslyckades för övrigt, varemot konung Georgs svarsbrev till
Gustav III var välvilligt och av denne betraktades som en politisk
framgång.

Fersens resa går snart därefter till Wien, dit han av Gustav III blivit
sänd i det hedrande men ganska delikata uppdraget att med Leopold II
diskutera möjligheten för bildandet av den stora liga av europeiska
makter som borde skyndsamt ingripa för Frankrikes och dess konungapars
räddning. Enligt den instruktion som konungen därvid utfärdade borde
Fersen underhandla om den planerade landstigningen i Ostende, och om
upplånandet av kejserligt befästningsartilleri åt den svenska hären
samt dessutom även söka förmå kejsaren att utse den svenske konungen
till ligans chef -- en halsbrytande uppgift och en idé som kunde
fötts blott i en så romantisk och äventyrlig politikers huvud som
Gustav III:s. Det behöver ej sägas att missionen misslyckades, enligt
konungens utsago i brev till Fersen på grund av "huset Österrikes
gamla avundsjuka mot huset Wasa", men enligt dagboken är kejsaren
älskvärd och konversabel. Han gillar Crawfords sändande till England
och kallar denne en "homme d'esprit". Han sysselsätter sig även med
madame Sullivan. Enligt dagbokens omsorgsfulla referat av Fersens' och
kejsarens samtal säges kejsaren ha sagt om Crawford: "Ah, jag känner
honom och hans föregivna fru Crawford!" Därefter följer av Fersen en
parentes: "Détails sur elle". Skada att ej den annars omständlige
Fersen fortsatte att ordagrant citera den höge interlokutören, det
skulle troligen givit en aning om samtidens syn på fru Sullivan. Fersen
hade för övrigt sitt eget bestämda omdöme om kejsaren. Redan före resan
till Wien har han annoterat: "En äkta italienare den där Leopold"
och den 26 september, då han varit på avskedsaudiens hos kejsaren,
skriver han beträffande dennes utlåtanden om Ludvig XVI vars mer eller
mindre framtvingade erkännande av konstitutionen i de dagarna mycket
diskuterades: "Han (d.v.s. kejsaren) medger att konungen ej är fri,
att man måste arbeta för hans befriande och att det var lyckligt att
han utan inskränkning godkänt konstitutionen. På kvällen sade han
till en annan att eftersom konungen sanktionerat konstitutionen var
ingenting mer att göra åt saken." -- "Det är just vad jag befarat,"
tillägger Fersen.

På hemvägen besökte han prinsarna i Koblenz. Och betecknande för hur
väl han trivdes med vännerna i Bryssel är att när han den 25 augusti
lämnar Koblenz, han skriver i sin dagbok dessa ganska rörande ord:
"Vackert. Rest. Ledsen över att det ej är till Bryssel."

Efter månader av ändamålslösa audienser och diskussioner, var Fersen
den 6 oktober 1791 åter i Bryssel. För denna dag och de närmast
följande har han antecknat i sin dagbok:

    6 oktober. Anlände kl. 6 på morgonen till Bryssel. Vackert väder.
    Ingen bostad. Crawford hade kvällen förut flyttat. Jag sov på
    hotell "Duc de Galles". Gick ut kl. 12 till Sullivan. Åt middag
    hos Breteuil, tillbragte aftonen hos Sullivan. Mycket fransmän.
    7. Soaré hos Crawford. Min uniform gör stor lycka. 8. Dito.
    9. Middag hos Crawford. 14. Åt middag med Crawford, Sullivan
    och familjen Th. 16. Abbé Maury anländer. En mängd fransmän,
    den ena löjligare ån den andra. 17. Åt middag hos Crawford.
    Tillbringade där hela kvällen. 18. Middag hos Crawford, som var
    mycket svartsjuk på mig. -- -- -- Simolin skriver till madame
    Sullivan, att han (Staël) berättar de rysligaste saker om mig.
    Han säger att jag ej kan annat än intrigera för att beröva honom
    hans plats, han har även visat brev som han fått av konungen av
    Sverige, etc. etc. Alla dessa herrar, Asp, Simolin etc, äro emot
    mig, påstå, att jag gjort allt av ärelystnad, och att jag störtat
    konungen och drottningen i fördärvet av samma anledning-- -- --
    20. Middag hos Crawford. 21. Åt middag på en engelsk picknick
    med Crawford, Sullivan, Gardiner, Hodgues och Thuguet. 22.
    Middag Crawford. 23. Middag Crawford. 25. Jag var före middagen
    tillsammans med Sullivan.

Notisen av den 18 visar, att Fersen genom sin verksamhet i Bryssel
såsom sin konungs utomordentliga sändebud kom att konkurrera med den
ordinarie svenske ambassadören i Paris, Staël von Holstein, hans forne
vän, senare hans gynnade rival i m:lle Neckers gunst, en man, som för
övrigt till revolutionen förhöll sig mera sympatisk och mera objektiv,
än både Fersen och hans konung.

Det kan på grund av dessa korta dagboksanteckningar förefalla,
som hade Axel Fersen utbytt de täta besöken hos fru Sullivan med
motsvarande middagar och supéer hos Crawford, och man undrar om det
goda förhållandet till madame Sullivan blivit på något sätt stört.
Men så var icke fallet. Förklaringen till att han härefter intog sina
måltider hos Crawford, var med all säkerhet den, att medan Crawford
förut bott på hotell, han vid denna tid -- vilket även en anteckning
i Fersens dagbok anger -- inredde sig ett eget hem, och att de tre
vännerna, i stället för att förut ha intagit sina måltider hos madame
Sullivan på Bryssels på den tiden mest bekanta hotell, Bellevue, numera
mest sammanträffade hos Crawford. Och det finnes även anledning att
förutsätta att Crawford såsom ett nödvändigt tillbehör till sitt nya
hem medtagit -- madame Sullivan. När Fersen efter denna tid i sin
dagbok talar om sin väninna, säger han att han varit "tillsammans"
med henne och ej "hos" henne. Först senare, när det för den 23 maj i
dagboken står att Crawford rest till Stuttgart för att hämta madame
Sullivans dotter, begagnar han sig åter av det gamla uttryckssättet:
"Diné chez Sullivan, frukosterat Sullivan, tillbragt hela dagen
hos Sullivan." Det är också nu i själva verket hos den frånvarande
Crawford, som han dinerade och superade. Att madame Sullivan senare
under många år bodde hos Crawford, framgår alldeles tydligt.

Av von Engeströms anteckningar finnes även en uppgift angående madame
Sullivans person och sätt att uppträda. Han säger om henne: "Fru
Sullivan hade icke ett behagligt sätt att vara. Hennes munterhet var
av det högljudda italienska slaget; hon skrek när hon skulle tala,
och skrattade med full hals. Sålänge som greve Fersen var hos henne,
var hon likväl tystlåten och försjunken i åskådande, liksom han. När
Crawford var hemma, gick det också anständigt till; men när dessa båda
herrar voro borta, spelade man, lekte pantlekar, utdelade kyssar och
förde ett förskräckligt väsende, efter vad Fagel, Grelet och andra unga
män, som besökte huset, berättade mig."

Det finnes även ett annat samtida vittnesbörd om madame Sullivan. I ett
oundertecknat brev till Axel von Fersen finner man följande passage:
"Prinsen av Wales sade oss att han sett honom (spanska ministern i
London) dansa en spansk dans med madame Sullivan hos Crawford, och att
det var så komiskt att man kunde dö av skratt. Förresten höjde han
ingalunda till skyarna madame Sullivans skönhet -- tvärtom kallade han
henne 'fruktmånglerska' och berättade om henne historier, vilka voro
allt annat än sympatiska."

       *       *       *       *       *

Under samma tid som Fersen och hans vänner i Bryssel bedrevo
storpolitik -- efter sin återkomst från Wien stod han i brevväxling
med samtliga europeiska hov -- och dessemellan roade sig, befann sig
Simolin ensam och övergiven i Paris. Han längtade ivrigt efter madame
Sullivan, som till hans sorg föreföll att trivas väl där hon var och
ej ville återvända till Paris och sin gamle vän. Hans läge var föga
avundsvärt, det var för en autokratiens trotjänare en hård prövning att
vara minister i ett revolutionärt land, så mycket mer som han dessutom
var utsatt för många angrepp och trakasserier både från jakobinerna å
ena och emigranterna å den andra sidan. Slutligen var det endast en
tidsfråga när han skulle återkallas.

Från sin dystra vrå i det sjudande Paris skriver den gamle ministern
brev på brev till madame Sullivan. Dessa brev, som finnas bevarade i
den Fersenska samlingen i Stafsunds bibliotek, äro av stort intresse.
Kuriöst nog äro de av så gott som uteslutande politiskt innehåll. Man
kunde därav draga den slutsatsen, att de voro skrivna mera för madame
Sullivans vänner än för henne själv, men av de små intima passager
som finnas inströdda överallt och ännu mera av de ofta återkommande
påminnelserna om att ej låta andra få del av vad han berättar, ser man
tydligt nog, att breven äro skrivna enbart för madame Sullivan. Ett
brev av den 4 oktober 1791, i vilket han först omtalat nyheter från
emigrantlägret och vidrört de eventuella nya ministerutnämningarna i
Paris, avslutas sålunda med följande passus:

"Ni förstår utan tvivel, sköna väninna [I originalet står 'Chère et
Belle Dame'], att det, som jag på grund av mitt förtroende för er nu
omtalar, ej är avsett att berättas i det talrika aftonsällskap ni
samlar hos er. Om något av detta sipprar ut skulle det nämligen bli
utsirat och vanställt på det sätt som brukas av de herrar vilka besöka
eder salong och vilkas hjärnor lära vara på ett högst egendomligt sätt
förvirrade."

På grund av detta och andra citat kan man beteckna madame Sullivan
som en av denna tids verkligt intresserade och initierade politiska
kvinnor. Simolins brev ådagalägga detta även på andra sätt: de uttrycka
ofta en lätt irritation över att hans sköna dam ej ville höra annat
än politiska nyheter, och att hon dessutom önskade få till livs rena
fakta, utan reflexioner och kommentarier. Helt säkert var detta icke
i Simolins stil, han hade föredragit att skriva om mindre allvarliga
ting: småprat om gemensamma bekanta, om sig själv, sin längtan och
svartsjuka, samt sina egna reflexioner om de underbara ting han
dagligen såg utspelas inför sina ögon.

Men hans respekt för madame Sullivan tycktes ha varit nog stor för att
komma honom att beskedligt foga sig efter hennes vilja. Endast någon
gång vågar han -- då de exakta nyheterna tryta -- komma med sina egna
reflexioner, och då är han, medveten om att ej göra henne riktigt i
lag, färdig att på det ödmjukaste ursäkta sig: "Se här, min vackra
fru", skriver han den 6 sept. 1791 efter att ha omtalat vad man tror
sig veta om de lediga ministerposternas besättande, "en uppsjö av
möjligheter, lösa antaganden, som jag utprånglar i stället för fakta,
som ni önskar och som jag ej känner. Ni får kasta dem på elden, om
läsningen därav tråkar ut er, och ni kan vara övertygad om att så snart
det verkligen händer något, jag ej låter bli att underrätta er därom
och överhuvudtaget hålla er au courant med vad som sker."

Och vilka äro icke de nyheter som han "utprånglar" i sina brev till
denna extravaganta dam med de vidlyftiga politiska relationerna och
de lika vidlyftiga kärleksförbindelserna -- sin "très-chère, belle
et aimable Dame", som han kallar henne. Det är detaljerade in- och
utrikespolitiska exposéer, notiser om emigrantprinsarnas åtgärder och
de europeiska hovens arbete för den planerade europeiska koalitionen,
det är lagtexter och förhandlingar, det är personalia, en utläggning om
konstitutionsfrågan i hela dess vidd, med alla faser av konungens och
de utländska makternas ställning till densamma. Och allt är riktigt, om
det ock är färgat av en rojalistisk uppfattning, vilken dock ej hade
karaktären av ett ytligt partitagande men ett verkligt levande intresse
för den kungliga familjen.

Några utdrag av de som historiska dokument värdefulla breven giva en
god bild av tillståndet i detta jäsande revolutionära Paris, som blivit
kallat det kar, där framtidens vin bereddes. Och egendomligt är det
att tänka, att dessa skildringar lämnats av en den ryska despotismens
grånade tjänare till hans i kontrarevolutionens tjänst strängt
sysselsatta älskarinna.

Breven äro till antalet 22, det första daterat den 27 juni 1791, det
sista den 11 januari 1792. Under denna period rullade väl alltjämt det
stora dramat vidare upp sig, men därunder inträffade ingen av dessa
katastrofer som fått namn av revolutionens stora dagar. Det var också
därför som Simolin kunde för madame Sullivan gång på gång försäkra, att
allt var lugnt i Paris, och med sitt huvud borga för att hon utan fara
kunde återvända dit. Det är det stående omkvädet i de första breven,
sedan tyckes han så småningom hava resignerat.

Här nedan följa några av de mest intressanta passagerna i Simolins
brev. De tala för sig själva och behöva i allmänhet inga kommentarier:

    P. 27 juni 1791.

    Sedan M. Facius underrättat mig om att ni lyckligt anlänt till

    Bryssel, skyndar jag mig att lyckönska eder i det jag hoppas att
    er hälsa är god och ej lämnar något övrigt att önska, vilket jag
    emellertid gärna ville se bekräftat av er vackra hand.

    Ni vet helt säkert allt vad som hänt under de åtta dagarna
    sedan ni rest. Konungens hemliga flykt, hans arrestering och
    återkomst till Paris under eskort av flera tusen medlemmar av
    nationalgardet, äro händelser som föra oss 100 år tillbaka i
    tiden. Det märkvärdigaste är att det råder ett sådant lugn i
    Paris, att det ej kunde vara bättre under helt vanliga tider. I
    fredags ägde stor upphetsning rum bland folket på gatorna, vilket
    tågade till monsieur Montmorins hus och fordrade hans huvud. En
    stark vakt hindrade emellertid utförandet av dessa hotelser,
    och när den befälhavande generalen såg att även mitt hus var
    hotat, lät han bevaka det utan att jag märkte det, jag fick också
    veta det först i går. Han och jag ha alldeles oskyldigt blivit
    inblandade i konungens och den kungliga familjens flyktförsök
    med anledning av ett pass, som jag hade begärt och som ministern
    kontrasignerat och drottningen hade begagnat sig av. Ett dekret
    av nationalförsamlingen har rättfärdigat oss båda två efter att
    man låtit kommissarier genomgå registren å utrikesministeriets
    kansli: Ni ser, min fru, att jag hade kunnat bli offer för ett
    företag med vilket jag hade intet att göra. Allt är nu emellertid
    förbi och jag har ej varit det ringaste rädd. Efter er avresa
    har jag tre gånger besökt ert hem för att med egna ögon se, om
    allt är i gott stånd och god ordning. Man arbetar nu i övre
    våningen, men det går ganska långsamt; från och med i dag skall
    jag emellertid sätta mera folk i arbete. Jag skall försöka
    göra allt vad jag kan för att bringa arbetena till ett snabbt
    slut för att påskynda er återkomst, efter vilken jag mycket
    uppriktigt längtar, och vad beträffar lugnet och säkerheten här
    kan jag svara därför med mitt huvud, jag skulle väl vara den
    föraktligaste bland människor, om min avsikt vore att föra er
    bakom ljuset, och jag tillåter er att förlora allt förtroende
    till mig, om jag icke säger er sanningen.

Den galante ministern ser sålunda om reparationerna i hennes hem och
söker även locka henne tillbaka med utsikten att detsamma blivit
förskönat. Men hon har beslutat sig för att stanna i Bryssel, som synes
av nästa brev.

    Den 10 juli 1791.

    Min kära, vackra och älskvärda väninna!

    Jag är till ytterlighet smickrad och glad över ert brev av den
    6 dennes och över att ni så älskvärt kommit ihåg mig. Ingen i
    världen kan vara så förtvivlad över er frånvaro som jag och
    livligare önska att ni skall återkomma så fort som möjligt. Men
    den befallning ni har givit, efter vad jag hört, att avskeda alla
    både manliga och kvinnliga tjänare, utan vilka ni ju ej kan reda
    er vid er återkomst, tyder på att ni ämnar förlänga er bortavaro,
    vilket jag är förtvivlad över och har svårt att rätta mig efter.
    Jag ber er framföra min vördsamma hälsning till den dam, som har
    lånat mig sin minister för att låta mig få underrättelser om er,
    och säga henne, att jag vore överlycklig över att få vara med
    som den tredje vid edra tebjudningar och edra samtal, som utan
    tvivel röra sig kring en stor man som heter Katarina och som är
    ett av sitt sekels underverk samt i sig förenar sådana egenskaper
    och en sådan begåvning, som skulle räcka till för att styra ej
    blott hennes eget rike utan även många andra med glans och ära.
    Jag känner icke prinsessan av Holstein-Beck, gift med prins
    Bariatinsky, min företrädare.

    Då jag i går skrev till M. Crawford, har jag intet att tillägga
    till det jag sade honom, åtminstone ej annat än att församlingen
    i går beslutat en lag mot emigranterna, enligt vilken dessa bli
    tvungna att betala tredubbla skatter. Man föreslog även att
    sekvestrera deras egendom och deras inkomster, men förslaget blev
    motsagt och förkastat.

    Jag kan endast upprepa, att det fortfarande är lugnt i Paris,
    och att man ej förefaller att frukta något. Stötestenen kommer,
    när det blir fråga om att insätta konungen i utövandet av hans
    funktioner, från vilka han varit avlägsnad alltsedan sin resa,
    som var ytterst illa uttänkt, illa ordnad och dåligt utförd. De
    äro långt ifrån att vara lyckliga, de inse nu, att de blivit
    bedragna, att man givit dem endast olycksaliga råd. Koalitionen
    av de europeiska furstarna har varit en ren chimär, som existerat
    endast i tomma huvuden, och trupperna som de räknade på voro allt
    annat än pålitliga, vilket också hela förloppet har utvisat.

    Den skräck ni visar är ej annat än en liten släng av panik. Jag
    besvär och ber eder att sätta tro till vad jag säger. Jag är ur
    stånd att bedraga er och skulle hellre utsätta mig för vilket
    lidande som helst än inbilla er något som ej är sant. Jag är
    därvidlag mera försynt än ni tänker, och jag låter mig varken
    bländas eller ledas av något egoistiskt intresse.

    Farväl, min vackra och älskvärda väninna, jag ber er att ej
    behandla de vänner ni övergivit med så mycken stränghet och att
    ej alltför länge låta dem sucka efter er återkomst. Jag kysser
    tusen gånger edra händer. S.

Man ser av tonen i brevet hur den slipade diplomaten nått ålderdomens
skeptiska och överlägsna syn på medaktörerna i något som allt mera
artar sig till en tragedi. Oförbränneligt är endast hans ömma galanteri.

I åtskilliga av breven uppehåller sig Simolin utförligt vid
nationalförsamlingens arbete på konstitutionen och frågan om konungens
godkännande av densamma, en sak som på det högsta måste intressera
kungaparets vänner och fullmäklige i Bryssel, då denna sanktion kom
att återverka på hållningen hos europeiska "concerten", för att
använda Fersens favorituttryck. Redan förut har av Fersens berättelse
framgått huru kejsaren använde sig därav för att komma ifrån ett direkt
ingripande i "les affaires de France".

    Den 12 augusti 1791.

    -- -- -- I nationalförsamlingen fortfar man att utan uppehåll
    och med det största intresse revidera de dekret som skola bilda
    kärnan i konstitutionen. Församlingens demagoger inlägga den
    största iver i att göra densamma så ofördelaktig (för konungen)
    som möjligt, medan den koalition som bildats av deputerade,
    vilka älska ordningen, modigt försvarar spillrorna av en makt
    som tid och erfarenhet helt visst skola återupprätta. Jag avser
    nu ingalunda aristokraterna, ty det aristokratiska partiet kan
    anses vara fullkomligt tillintetgjort, nej, koalitionen består
    av de medlemmar, som på grund av inbördes avund hittills ha
    behärskat vänstern. Denna sammanslutning har kommit till stånd på
    grund av fruktan för de republikanska idéerna, vilka vid tiden
    för konungens flykt spredos med mycken våldsamhet och vilka
    för närvarande omfattas endast av en liten grupp, bland dem
    Robespierre, Buzot, Roederer, Petion och några präster av den nya
    fabrikationen. Denna sekts medlemmar har sitt förnämsta stöd utom
    församlingen bland skriftställare som äro uppburna av den lägst
    stående publiken. Men efter Champ-de-Mars-dagen ha domstolarna
    ådagalagt stränghet mot flera journalister och dessa ha nu ansett
    bäst att utföra sina ränker i dunklet -- därför bli de ej till
    hinder för någon, och man antager att konstitutionen kan bli
    färdig och således fastställd om 8-10 dagar.

    Den 23 augusti.

    Ingen förändring i konungens ställning har ägt rum, fastän man
    i går firade Saint-Louis. Den konsert som brukat äga rum dagen
    förut hade inställts och dagen förflöt i största stillhet.
    Församlingen skall ännu i dag diskutera den kungliga familjen,
    och det skall beslutas om dennas medlemmar skola fortfara att
    inneha egenskapen av kungliga prinsar.

    Kommittéerna ha till den grad ökat tilläggsartiklarna, att det
    blir omöjligt att sluta arbetet och framlägga konstitutionen
    inför konungen inom kortare tid än fem eller sex dagar. I förgår
    beslöts att konungen skulle erhålla en vakt bestående av 1,200
    man till fots och 600 till häst. Det skola aldrig kunna användas
    i allmän tjänst.

    I går på förmiddagen såg jag en deputation av Parisdamer komma ut
    från Tuilerierna, de hade varit där för att uppvakta konungen med
    blommor.

    Svenska ambassadrisen har återvänt från Schweiz och ämnar
    tillbringa vintern i Paris.

    För resten händer intet som vore värt att omtala för er, Frantz'
    försök ha slutligen lyckats och man har kommit så långt att
    listerna (la bordure) ha blivit lagda i er salong. Målarna ha
    också i dag slutat sitt arbete där. Kanapén av damast blir också
    färdig på måndag och tavlorna upphängda. S. -- -- --

    Den 30 augusti.

    Man har väntat, min kära och vackra väninna, att diskussionen
    om konstitutionens tilläggsartiklar skulle avslutas i dag, men
    överläggningarna om nationalkonventen taga ännu två eller tre
    sessioner i anspråk, och man beräknar sålunda att framlämnandet
    av detta aktstycke ej kan ske förrän på lördagen. Församlingen
    har icke ännu fattat något beslut om på vilket sätt detta skall
    ske, och icke heller huru mycken frihet man borde giva konungen
    -- en punkt som är mycket svårlöst. Om han vägrar att svära
    ed på konstitutionen, blir nationalförsamlingen försatt i ett
    ohyggligt läge. Men hans omgivning tror fortfarande att han
    skall antaga den rätt och slätt på samma gång som han kommer att
    förbehålla sig rått att överlämna till församlingen en hel mängd
    anmärkningar.

    Man väntar otåligt på nyheter från furstarnas möte i Pillnitz i
    Sachsen. Konungen av Sverige har anmält, att han vid tiden för
    detta möte skall komma till Petersburg, dit han också säges ha
    rest i och för en överenskommelse med kejsarinnan och för att
    upphäva varje spår till sådana misstankar som börjat uppstå
    mellan de båda grannarna med anledning av kejsarinnans beslut
    att bygga en galärhamn i finländska skärgården. Jag skall icke
    underlåta att hålla er au courant med de händelser här som äro
    nära att utveckla sig.
#/

/#
    Den 1 september.

    -- -- -- I går beslöt församlingen att konstitutionen skulle
    revideras, då tre legislaturer beslutat, att i densamma fanns
    förändringar att göra.

    En medlem föreslog, att en deputation skulle sändas till konungen
    för att förelägga honom konstitutionen, samt att konungen skulle
    vara fri att draga sig tillbaka vart han ville och att man skulle
    anhålla om att han måtte framställa för församlingen alla de
    anmärkningar, som han kunde anse nödiga och till folkets bästa.

    Församlingen diskuterade icke alls dessa förslag, måhända
    återkommer den till dem i dag, man trodde i går att
    konstitutionen skulle överlämnas till konungen i morgon eller
    senast på lördag.

    Underrättelser ha ingått från greven av Artois i Wien, och man
    tror sig veta att han har anledning att vara nöjd med sin resa.
    Den 20 augusti reste kejsaren till furstemötet i Pillnitz, där
    konungen av Preussen redan torde ha inträffat före honom, och man
    tror att greven av Artois har följt kejsaren dit.

    När jag nu dukat upp allt vad jag vet, återstår det mig endast
    att bedja er, vackra fru, att mottaga etc. -- -- -- Er tillgivne
    tjänare S.

I sin tanke om grevens av Artois framgångar i Wien, misstog sig
emellertid Simolin. Ej nog med att kejsaren och hans premiärminister
mottog denne och hans äventyrlige drabant, Calonne, med ytterligt
misstroende; Fersen själv, som ju vid denna tid befann sig vid
kejsarhovet, lyckades enligt ett brev till Marie-Antoinette den 21
oktober "hindra några galna påhitt av prinsarna och övertyga Leopold II
att ingenting borde företagas med deras hjälp".

    Den 4 september.

    Gårdagen förlöpte, min vackra väninna, som de föregående, det
    vill säga utan att jag fått några underrättelser, oaktat madame
    -- -- -- hade kommit mig att hoppas på, att ni skulle skriva
    dagen efter hennes brev, som var daterat den 29, de i går
    ankommande breven voro daterade den 31 och de som kommit i dag
    den 1 dennes, och således ha flera dagar förflutit utan att de
    förhoppningar infriats, som hon ingivit mig. Men trots er tystnad
    vill jag ändå underrätta er om att efter det församlingen i går
    vid morgonsammanträdet hade avslutat konstitutionen denna klockan
    9 på aftonen blev överlämnad till konungen genom en deputation
    bestående av 60 personer. Sedan deputationen inträtt i ett rum,
    där konungen befann sig jämte ministrarna och en mängd andra
    personer, lämnade Thouret till Hans Majestät konstitutionen i
    det han yttrade: Nationens representanter erbjuda till Eders
    Majestäts erkännande den konstitution, som fastställer det
    franska folkets oförytterliga rättigheter, upprätthåller tronens
    verkliga värdighet och skall förnya rikets styrelse.

    Konungens svar lydde: Jag vill granska den konstitution som
    nationalförsamlingen har överlåtit till er att lämna mig. Jag
    skall låta denna veta mitt beslut inom en så kort tid som det
    är möjligt, när det gäller att sätta sig in i en så viktig
    angelägenhet. Jag har beslutat mig för att stanna i Paris, och
    jag skall ge det parisiska nationalgardets chef de befallningar,
    som jag tror äro nödvändiga för "le service de ma garde".

    Därefter överlämnade konungen till deputationens anförare detta
    svar skriftligt, skrivet med hans egen hand.

    Deputationen återvände i samma ordning, som den kommit till
    församlingens vanliga sessionssal, där dess ordförande meddelade
    de personer, som befunno sig här, sitt tal och konungens svar.
    Hans svar tycktes tillfredsställa både deputeradena och de
    medborgare, som genom dem fingo del därav. Se här den första
    akten avslutad, denna på vilken man otåligt väntat under så långa
    tider. De övriga händelserna skola ej dröja att följdriktigt
    utveckla sig. Efter denna ceremoni öppnades Tuileriernas portar
    för hela världen. Då konungen ej låtit oss veta att han önskade
    det, ämna vi icke uppvakta honom i dag. Kanske väntar han med
    att taga emot oss till dess han tillkännagivit sitt beslut? Då
    han vadar i en hop betänkanden, i vilka man ger honom alldeles
    stridiga råd, kommer han att ha svårt att besluta sig. Man tror
    emellertid, att han kommer att antaga konstitutionen rätt och
    slätt, så mycket mer som församlingen ej tillåtit honom att göra
    några anmärkningar, och alla sådana därför skulle vara alldeles
    bortkastade. Jag ber er, min fru, att emottaga etc.-- -- --
    tillgivne tjänare S.

    Tisdag den 6 september.

    I mina föregående brev av den 1, 3 och 4 i denna månad har jag
    haft äran, min fru, att underrätta er om de händelser som tycktes
    mig förtjäna att komma till er kännedom. Efter det konstitutionen
    överbringats till konungen, har allt inom Tuilerierna återställts
    på samma fot som det var förut. Portarna äro öppna och trädgården
    är överfylld av massor av människor, som promenera där och ropa
    "leve konungen" och "leve drottningen". Man tror att konungen
    om fem eller sex dagar skall antaga konstitutionen, så att hela
    saken blir klar på fredag eller lördag.

    Vare sig det nu beror på trötthet eller på en förhoppning om
    att se en smula lugn återvända efter så många stormar, eller
    om det kan bero på en rent personlig motvilja för att ha
    emigrantprinsarna att tacka för något, men det förefaller, som
    önskade konungen och drottningen intet annat än försonlighet och
    som om de ämnade vänta allt av tiden och omständigheterna. Om de
    bli mera hederligt betjänade än de varit det i början av denna
    församling, så är det ju möjligt att de ämna söka draga ännu
    någon fördel av den, som träder i arbete om fyra veckor, men de
    böra ej söka dölja för sig att den kommer att bli mycket illa
    sammansatt och att i stället för de två partier, som delade den
    första församlingen, och som man betecknat med namnen rojalister
    och konstitutionella, de verkliga namnen på dessa partier bli
    monarkister och republikaner. Det vore av största vikt för hovet
    att söka stöd hos de förstnämnda för att hindra spridandet av de
    republikanska idéerna, och om monarkisterna kunde ledas genom
    penningar som man skickligt utdelade, så kunde man måhända sedan
    av dem göra verkliga rojalister.

Man ser att Simolin på akta ryskt sätt förordade användandet av mutor!!

    Den 13 september.

    Jag har haft nöjet, min vackra och älskvärda väninna, att i
    går erhålla ert brev av den 9 dennes, för vilket jag ber er
    mottaga mina livligaste tacksägelser. Jag tror icke mycket på
    verkligheten av det ni låter hägra för mig, nämligen att ni
    snart skall komma tillbaka till detta land, ty jag tycker att
    det förefaller mera som om ni ville fördröja än påskynda er
    återkomst. Vi ha nu kommit till avgörandets ögonblick och tiden
    skall rättfärdiga eller omintetgöra mina tvivel. Jag har efter
    mottagandet av ert brev i går skyndat mig att taga reda på den
    bok som herr Crawford önskat erhålla. Jag känner den -- -- --

    I dag är den stora dagen inne, då konungen skall inlämna till
    församlingen en skriftlig sanktion av konstitutionen. Jag tror
    mig kunna säga er, att konungen, av alla de råd som givits honom,
    av alla de brev och betänkanden som han erhållit, har satt ihop
    en skrivelse efter sitt eget sinne, lika dålig och oförmånlig för
    hans egna intressen, som den protestskrivelse, som han den 21
    juni lämnade Monsieur de la Porte, och vars följder blevo, att
    den kungliga makten ända hittills varit suspenderad. -- -- --

    Den 21 september.

    I går voro konungen, drottningen, Dauphin och de två Mesdames,
    konungens dotter och syster för första gången på operan. Ni kan
    knappast föreställa er, sköna väninna, vilka människomassor som
    samlats på bulevarderna, längs vilka de kungliga åkte fram, och
    de leverop med vilka Deras Majestäter överallt hälsades. Salongen
    var så full som jag aldrig förr sett den, och applåderna ljödo
    livligt både under och efter spektaklet. Man förutsätter att den
    kungliga familjen ofta skall besöka teatrarna, något som skall
    komma dem att vinna publikens tillgivenhet; det är ett medel att
    underhålla den entusiasm som gripit den till dess förmån. Den
    bildar en förvånansvärt skarp kontrast till mottagandet den 25
    juni. Detta enkla och angenäma medel hade bort användas sedan
    lång tid tillbaka, då hade upprorsmakarna helt säkert ej kunnat
    få så fritt spel.

    I går afton spreds ett brev från prinsarna till konungen, daterat
    den 10 september; det finns folk, som roar sig med att tro att
    det är apokryfiskt och tillverkat i Paris, för min del anser
    jag det vara autentiskt på grund av de sanningar, som där äro
    med moderation framställda. Prinsarna stödja sig på den hjälp
    de tro sig kunna vänta från de europeiska makterna. Jag ögnade
    endast igenom det i går kväll, men jag får det mig tillsänt nu
    på morgonen, det är emellertid alldeles för vidlyftigt för att
    sändas med posten. Jag skall ge i uppdrag åt M. Brantsen att
    lämna ett exemplar till er. Det har ej hörts något från Koblenz
    efter det antagandet av konstitutionen där blivit känt. Jag tror
    dock att detta antagande ej kommer att på något sätt förändra det
    system, som prinsarna en gång antagit, och det är troligt att
    makterna även skola för sin del sluta sig till detsamma.

    M. Touffner reste i går, han har sett edert hus. Han förstår ej
    att man kan bo och trivas i ett främmande land när man har ett så
    angenämt och förtjusande hem. Detta bevisar endast att man aldrig
    är nöjd med det man äger och alltid jagar efter andra njutningar.

    Adjö, vackra och älskvärda väninna, jag önskade att ni vore trött
    och utledsen på det irrande liv ni för, och att ni finge lust
    att komma tillbaka och taga ert vackra hus i besittning. Jag
    vågar dock ej tänka något sådant, då jag kunde bli besviken i min
    förhoppning genom något nytt infall. Under väntan på eder ankomst
    kysser jag edra händer och förblir med sann tillgivenhet eder
    mycket hängivne och uppriktige tjänare och vän. S.

Det är icke Simolins brev ensamma, som ådagalägga hur starkt
intresserad madame Sullivan var av politiken -- ännu tydligare bära
Fersens dagboksanteckningar från vintern 1791 och år 1792 vittne
därom. Det är under denna tid som konungafamiljens vänner, och bland
dem sålunda kanske främst Fersens intima krets, med all iver arbeta på
nya planer på konungaparets räddning och därmed också -- enligt deras
syn på saken -- Frankrikes frälsning från total upplösning och ruin.
Redan den 21 september 1791 skriver Fersen till Taube om att han vid
återkomsten till Bryssel ämnar arbeta på att få till stånd en kongress
som, samlad nära franska gränsen och stödd av vapenmakt, skulle
betvinga det revolutionära Frankrike. Han framlägger denna plan för sin
konung och sänder den 26 november till Marie-Antoinette en promemoria
innehållande såväl en vidlyftig exposé av situationen som instruktioner
i detalj, vad alla hennes brev till Europas olika suveräner böra
innehålla -- ett brev vidlyftigt som ett utskottsbetänkande och tjockt
som en bok. Allt hinner han tanka på. I ett annat brev anbefaller han
drottningen att skriva några rader till Crawford för att tacka honom
för det synnerligen välskötta uppdraget i England, och hon svarar med
att uttrycka sin tillgivenhet för Crawford och sin oro att hans hus kan
bli förstört av pöbeln på grund av att ryktet om hans engelska färd
genom spioner blivit spritt i Paris och väckt upphetsning.

Samtidigt med att arbetet på sammankallandet av den stora kongressen
som skulle föregås av åtgärden att Europas samtliga makter återkallade
sina ambassadörer -- den 19 december kan Fersen berätta för Gustav III
att ryktet om Simolins och Staëls återkallande väckt stor uppmärksamhet
-- hade en annan ej mindre viktig plan framlagts. Förslaget synes denna
gång kommit direkt från Gustav III och var djärvt nog: det gick ut på
anordnandet av en ny flykt för konungaparet. Taube förbereder i brev
av d. 16 december Fersen på konungens förslag, som några dagar senare
kommer Fersen tillhanda.

Denna gång skulle färden ställas till Kanalen, ett engelskt fartyg
skulle taga flyktingarna ombord och föra dem till Ostende eller annan
hamn i Flandern. Men det ansågs nödvändigt att konungen tog en annan
väg än drottningen, madame Elisabeth och Dauphin, för att inte som
Gustav III uttrycker sig "dramat i Varennes skall upprepas". Ja, han
framställer även ett annat grymt alternativ: "Jag tänkte först föreslå
drottningen det modiga beslutet att stanna i Paris med Dauphin för att
underlätta konungens flykt, men vid närmare eftertanke finner jag att
dylika beslut äro lätta att taga, då man tar dem själv, men att det är
svårt att tillråda dem för andra." Han tror att drottningen därigenom
skulle ge ett bevis på högsinthet och mod som skulle imponera på hela
folket. Ett tredje alternativ vore att drottningen och hennes barn
flydde från Paris och hölle sig dolda till dess konungen vore utanför
Frankrikes gränser, varefter de skulle kunna taga en annan väg och
rädda sig.

Om dessa nya flyktplaner var Fersen ingalunda ensam. Madame Sullivan
och vännerna Simolin och Crawford voro alla invigda i dem och tyckas
även ha använts för att förbereda det nya äventyret. Redan Taube
föreslog i sitt brev en "tapper och trogen engelsman" åt vilken kunde
anförtros färden från Paris till kusten. Därmed åsyftades troligen
just Crawford. Då Crawford såsom utlänning utan svårighet kunde vistas
i Paris, medan Fersen såsom upptagen på listan över proskriberade
emigranter endast med största fara för sitt liv kunde resa dit, begav
sig Crawford i medlet av december till Paris. Han åtföljdes därvid av
madame Sullivan. Från tiden mellan den 16 december 1791 och 11 januari
1792 finner man Crawfords och Sullivans namn upptagna endast en gång
i Fersens dagbok. För den 11 januari 1792 har Fersen antecknat: "Brev
från Crawford. Han har träffat drottningen och talat med henne." Och
för den 16 januari: "Sullivan underrättar mig om att Staël skall resa
till Sverige för att rättfärdiga sig."

Dessa båda anteckningar ådagalägga tydligt nog att de befunno sig i
Paris och syftet med denna resa.

Redan före denna färd synes ock Fersen varit besluten att trotsa faran
och skynda till drottningens hjälp, ty i ett den sjunde daterat brev,
präglat av en för den i alla sorger härdade Marie-Antoinette ovanlig,
rörande hjälplöshet, skriver hon först beträffande alla de brev till
de olika regeringarna, som Fersen tillsagt henne att skriva och som
han åtagit sig att befordra: "Se här vara två sista brev, jag vet inte
om ni blir nöjd med dem. Jag har försökt att få in i dem allt vad ni
angivit, men det är så svårt för en som ej är van vid statsaffärer. När
jag på nytt läste igenom alla edra papper, märkte jag att vi i våra två
långa brev glömt en massa saker. Lyckligtvis var det intet väsentligt"
Så talar hon muntert och skämtsamt om "biskopen", varmed troligen
åsyftas d'Agoult, biskop av Pamiers, en av de kurirer och budbärare,
som konungaparet tyckes haft största tillit till. Han har besökt henne,
hon trodde hon skulle få beröm för sitt arbete, men han är sträng och
säger att hon ej kan göra för mycket. Och hon fortsätter: "Det är
absolut omöjligt för er att nu komma hit, det skulle vara att äventyra
hela vår välfärd, och när jag säger det kan ni tro mig, ty jag längtar
oerhört att få se er." Samtidigt har hon tid till omtanke för hans
trevnad. Hon vet att Crawford och Sullivan äro hans närmaste umgänge,
personer som han trivs med, ty hon skriver: "Jag väntar med otålighet
M. Crawford, men för er skull är jag ledsen att han lämnar Bryssel. Jag
hoppas att de (Crawford och Sullivan) inte stanna över vintern här och
att han återvänder till Bryssel, ty ni behöver litet förströelse." Och
hon slutar med ett par rader vilkas citerande kanske ej höra till denna
uppsats, men som visa hur olyckorna förändrat den en gång så övermodiga
Marie-Antoinette: "Vad mig själv beträffar håller jag mig uppe bättre
än jag kunde vänta på grund av den själsliga trötthet som jag alltjämt
lider av, då jag så sällan får gå ut; jag har ej ett ögonblick för mig
själv mellan besök, som jag måste taga emot, skrivgöromål och den tid
som jag är med mina barn. Denna sista sysselsättning, som ej är den
minsta, utgör min enda lycka, och när jag är riktigt sorgsen tar jag
min lilla gosse i mina armar och kysser honom av allt mitt hjärta; i
det ögonblicket är jag tröstad."

Emellertid ansåg Fersen det nödvändigt att han begav sig till Paris för
att själv deltaga i förberedelserna för den nya flykten, och den 21
januari 1792 antecknar han i sin dagbok: "Drottningen har samtyckt till
min resa till Paris." Den 29 januari noterar Fersen med förbittring att
rykten om den nya flyktplanen kommit ut samt att nationalförsamlingen
antagit ett dekret om individuellt pass för varje resande till Paris.
Men den 6 februari meddelar drottningen, att konungen begagnat sitt
veto mot passdekretet och därmed är resan definitivt bestämd.

Under den tid Fersen vidtog anordningar för sin resa, hade han dagliga
långa överläggningar med konungaparets vän och specielle ombud, den
kloke och inflytelserike baron de Breteuil, även han bosatt i Bryssel,
och han intog även nästan dagligen sina middagar hos "baronen", som han
i vännernas korrespondens benämnes.

Några dagar innan Axel von Fersen begav sig åstad, inträffade
emellertid Simolin i Bryssel på väg till Wien, dit han blivit sänd av
det franska konungaparet i en diplomatisk mission, ryktet om svenska
och ryska ministrarnas återkallande hade sålunda besannat sig. För den
9 februari har nämligen Fersen skrivit i sin dagbok: "Simolin anlände
kl. 11 utan något hinder. Han reser till Wien på drottningens vägnar
för att underrätta kejsaren om hennes läge, om tillståndet i Frankrike
och deras uttryckliga önskan att bli hjälpta. Han har haft ett hemligt
sammanträffande med dem. -- -- -- Simolin var rörd till tårar över vad
hon sagt honom."

Den 11 februari anträdde Fersen resan till Paris, åtföljd endast av en
adjutant, svensken baron Reutersvärd, och sin trogne betjänt Frantz;
förklädda och utan att ha blivit igenkända anlände de till Paris
måndagen den 13 februari, kl. halv 6 på kvällen. Den förste som Fersen
uppsökte, var den outtröttliga mellanhanden och budbäraren Goguelat.
Och ännu samma dag hade han ett sammanträffande med drottningen. --
"Gick till drottningen", har han antecknat, "kom in min vanliga väg,
såg inga nationalgardister, träffade icke konungen."

För de två följande dagarna har Axel Fersen gjort i sin dagbok, utom
vad han här i detalj berättat om sina sammanträffanden och samtal med
Marie-Antoinette och Ludvig XVI, en del anteckningar, vilkas hela
karaktär på det mest kuriösa sätt kontrasterar mot den eljes rådande
allvarliga och något torra tonen! Man finner sig plötsligt fördjupad i
läsningen av något som liknar en av de många pikanta brevromanerna från
det adertonde seklets slut. Dessa interiörer synas till hjälte hava
en sannskyldig chevalier de Faublas och icke en i hemliga och ytterst
farliga uppdrag resande högtstående politiker, på vars huvud ett pris
är satt. Och hjältinnan bär prägeln av en djärv amoureuse, spelande ett
vågsamt och spännande kärleks Spel.

Anteckningarna berätta:

    14 februari. Kl. 1/2 10 lämnade jag henne (Marie-Antoinette), jag
    fann Reutersvärd vid Pont-royal, vi foro i vagn till El., jag
    färdades nu samma väg som förut med konungen (Gustav III) allt
    påminde livligt om honom. Kl. 10 öppnade Frantz dörren för mig.
    Jag bodde med Joséphine, som hade två rum, _han_ var utgången, vi
    drucko te tillsammans och jag lade mig kl. 1/2 1.

    15. Jag steg upp kl. 1/2 11 klädde mig alldeles ensam. Frantz
    tog upp min frukost till mig när _han_ gick ut. Kl. 1/2 11 kom
    hon upp till mig på ett ögonblick, man gav mig även något litet
    till middag, som man tog från bordet under förevändning att ge
    det åt Joséphine; när de voro hemma fick jag just ingenting, men
    när det var främmande fick jag mera, jag tände ljus och läste
    efter middagen. Jag var tvungen att hålla mig mycket stilla
    emedan salongen var belägen under mitt rum, de gingo på teatern
    och jag blev ensam ända till 1\2 10, då hon kom hem, då gick jag
    ner i salongen, efter det man skickat bort tjänarna och stängt
    dörrarna, och drack te där till kl. 11. _Hans_ kammartjänare kom
    tillbaka och av ängslan att han skulle se mig, gick jag upp till
    mig. Hon kom till mig ett ögonblick och under förevändning att
    hon ville äta; jag åt höna, soppa och kompott; kl. 1/2 12 lämnade
    hon mig. Jag måste lägga mig mycket sakta för att ej förorsaka
    något buller. Man hade låtit den andra kammarjungfrun, som var
    syster till Joséphine, förstå, att jag var hennes son, som hade
    flytt från hertigen av Wirt

    [Då madame Sullivan enligt Engeström hade en dotter med hertigen
    av Württemberg synes detta påhitt om Fersen som en hemlighållen
    son till El. och hertigen ytterligare bestyrka antagandet, att
    med El. menas Sullivan. Se för övrigt sid. 231.] och att hon ej
    ville att han skulle veta det, hon visade mycken medkänsla med
    mig, och då det fanns två rum bragte hon mig ved och även annat,
    utan att någonsin se mig. Jag läste 4 eller 5 romaner under den
    tid jag var här och dessutom M:s dagbok.

För den 16, 17 och 18 februari finnas inga anteckningar, men av ett
brev till Fersens vän Evert Taube av den 26 februari framgår, att
Fersen under dessa dagar vistades i Tours, antagligen emedan han fann
det oförsiktigt att stanna så länge i Paris i en fortsättning. Den 19
begynna åter anteckningarna om Fersens hemlighetsfulla vistelse i Paris:

    Den 19. Medan de voro på teatern lät jag Reutersvärd komma till
    mig. 20. Reutersvärd skrev till mig, att Bergstedt skulle anhålla
    om pass för mig, men han ville träffa mig personligen, jag hade
    förutsett detta och stämde möte med honom på gatan utanför huset
    kl. 6 på kvällen, och då _han_ var utgången, gick jag dit genom
    bakporten med Frantz. Kl. 1/2 10 kom hon och vi skildes åter
    kl. 1/2 12. Jag läste därpå till 1/2 1 och lade mig sedan. Ofta
    åt _han_ av det jag lämnat i tron att det var hon som ätit (av
    faten). El. berättade mig på morgonen, att Goguelat hade skrivit
    till honom och bett att få råka honom. Jag föreställer mig att
    hon, då hon sade, att jag skulle komma måndag eller tisdag, ville
    förbereda honom för att han skulle stanna hemma, ett onödigt
    förutseende, som förargade mig. Goguelat kom kl. 1/2 6, El. gick
    på teatern, men _han_ stannade hemma med Gog. för att invänta
    mig. Kl. 1/2 9 gingo de ut.

    21 mars. Kl. 6 gick jag ut, träffade Reutersvärd och gjorde med
    honom upp om arrangemangen för vår avresa vid midnatt -- -- --
    Han medförde ett brev till El., i vilket jag låtsade annonsera
    min ankomst och anhöll om att få träffa _honom_. Man släppte
    in mig i hemlighet, vi spelade vara roller väl, man misstänkte
    ingenting. -- -- --

Vilka äro nu de tre personer, "han", som icke nämnes vid varken
titel, för- eller efternamn, och som ej fick kännedom om att Fersen
vistades under hans tak, men för vilken man sedan spelade komedien,
att Fersen skulle komma några dagar senare, den mystiska El., vars
namn Fersen med stor konsekvens aldrig utskriver och den så kallade
Joséphine. Fullt uppklarad blir denna intrig måhända aldrig. På
sannolikhetskalkylens väg tycker man sig dock tangera den definitiva
lösningen. Under sin Parisvistelse antecknar icke Fersen en enda gång
att han hade råkat Crawford och madame Sullivan, vilka dock båda under
denna tid bevisligen vistades i Paris. Det ligger frestande nära
till hands att antaga, att "han" var ingen annan än Crawford. Kort
tid förut hade Fersen från Bryssel skrivit till Evert Taube: "Försök
att förmå konungen att skriva ett artighetsbrev till herr Crawford,
han förtjänar det på grund av den möda han gjort sig." Och efter sin
hemkomst till Bryssel skriver han i ett annat brev till Taube: "Den
enda person, som kunde sätta i verket konungens och drottningens flykt
är M. de Crawford, i synnerhet efter det att han fått tillfälle att
utan svårighet tala med drottningen, då han har hennes förtroende och
i sin egenskap av engelsman ej kan vara misstänkt, och framför allt
emedan man redan vant sig vid att se honom komma till Frankrike, än
från den ena sidan, än från den andra." Det enda motiv, som kunde ha
lett Fersen och fru Sullivan till att för den sålunda i alla deras
hemligheter invigde Crawford fördölja Fersens vistelse i Paris, måste
ha varit Crawfords svartsjuka, som Fersen ju ibland nämner, och som
med åren tyckes hava tilltagit. El. åter måste ha varit ingen annan
än Elisée, den ständigt galanta, mot alla sina tillbedjare trolösa
madame Sullivan. Detta antagande bestyrkes ytterligare genom ett litet
men talande faktum: i Fersens dagbok finner man engång beteckningen
"Sull." överskriven med ett El., vilket tydligt torde kunna bevisa
att här är fråga om samma person. Vem åter som betecknades med namnet
Joséphine eller beteckningen "Joseph." är svårt att säga, det kan
vara en kammarjungfru, men även fru Sullivans förut omtalade dotter
m:lle Franchimont eller Franquemont, som Fersen kallar henne, och som
troligen hette Joséphine.

I varje fall, vilken egendomlig blandning av allvar och lättsinne
erbjuder ej denna episod, som man väl ej väntat att finna i den
rätlinige Axel von Fersens liv! Omvärvda av hotande livsfara i kampen
för att rädda Frankrikes olyckliga konungapar, ha dessa deras trognaste
vänner tid att sinsemellan spela med varandra en skickligt uttänkt
intrigkomedi, vävd av bedrägeri och hemliga möten. Det är en sedebild,
färgstark och i tidens mest omtyckta format -- miniatyrens.

Fersen lämnade emellertid Paris den 21 februari tillsammans med
Reutersvärd och anlände lyckligt till Bryssel den 24 efter att de
flera gånger blivit anhållna och undkommit endast genom att förklara
sig vara kurirer. Från och med den 1 mars -- just det datum, som
betecknar Crawfords och fru Sullivans återkomst till Bryssel -- vidtaga
åter anteckningarna om middagar och soaréer hos Crawford -- nu i hans
nya hus, utfärder och promenadturer, vid vilka de tre vännerna äro
oskiljaktiga.

Något annat resultat an ett negativt tyckes Fersens resa ej ha lämnat.
"Flykten är för närvarande en fysisk omöjlighet", skriver han till
baron Taube, "på grund av den ytterligt noggranna bevakningen. Man
håller dem under ögonen och man undersöker alla fartyg, som lämna
Frankrike." Och i det brev i vilket han för Gustav III redogör för sin
resa talar han om att det franska konungaparet visserligen insåg, att
en ny flykt vore mycket fördelaktig för dem och att de vore villiga att
företaga en sådan så snart de europeiska makternas olika truppstyrkor
vore förenade vid gränsen, men att de nu ej vågade företaga den, och
han tillägger: "Jag tror också att en sådan flykt är omöjlig."

Flyktförsöket lekte emellertid alla konungafamiljens vänner i hågen
och i mars framställdes från två olika håll -- Bouillé och Gustav III
-- samtidigt förslaget, att kungafamiljen borde söka sig över till
England. Därvid ville man alltjämt stöda sig på Crawford såsom den
bäste förmedlaren, när det gällde att begära tillstånd därtill av den
engelska regeringen. "Jag tror", skriver Gustav III till Fersen i ett
brev av den 2 mars 1792, "att den enda utvägen numera är att förtro sig
åt engelsmännen, och 'le sieur de Crawford' kunde vara nyttig för att
hjälpa DD. S. Ch. MM. att möjliggöra delta steg". Greve Fersen skulle
däremot officiöst ombetros missionen att med ett handbrev av Gustav III
uppvakta engelska konungen: -- "det förefaller mig," skriver Gustav III
vidare, "som vore ni den lämpligaste personen att utföra detta uppdrag,
och nu när ni ej mer kan resa till Paris, skulle er närhet till England
gynna detta företag."

Medan Crawford sålunda användes i halvt officiella hemliga uppdrag,
tycktes madame Sullivan ha förmedlat korrespondensen mellan
Marie-Antoinette och Fersen, och märkligt är att de små hemliga
intrigerna bakom Crawfords rygg fortsattes såtillvida, att hon gjorde
det utan Crawfords vetskap. Det framgår ur flera av dessa brev, som
frambefordrades på alla möjliga sätt, bland annat i cakes-askar: "Tala
ni med madame Sullivan", skriver Marie-Antoinette till Fersen, den 30
mars, "jag måste få veta namnet på den dam, till vilken man skall vända
sig hos henne, men var mycket försiktig, M. C. vet ingenting om detta,
han ville inte ens att hon sista gången skulle råka Jarjayes." Och
ur Fersens brev till drottningen av den 17 april: "Jag har talat med
madame Sullivan, hon har sagt J. att hon givit order om att jag även
under hennes frånvaro kan sända er brev såsom förut och att ni även kan
skriva till mig. Damen som man skall vända sig till är madame Toscani,
hon är säker och om man sänder henne en ask, som innehåller några bitar
tyg eller något annat och det sändes till Crawford, så kan det gå. Hon
har ej talat om detta för herr C... emedan han är så rädd och försiktig,
att han skulle varit tveksam och därigenom aldrig något hade blivit av.
Det är därför han ej vill hon skall råka J..., ty han har annars inga
hemligheter för henne, utan säger henne allt." I ett annat brev från
Fersen till drottningen heter det: "Jag sänder er detaljer i en
cakes-ask. Sänd ett bud på tisdag kl. 6 e.m. till M. C.... och fråga
efter madame Toscani, så ger hon papperen", och i ännu ett, där
Fersen anhåller om tre blankofullmakter: "Köp två vackra sorghattar,
skicka dem till madame Toscani och bed henne sy de tre papperen i
bottnen mellan fodret samt bed henne sända dem till madame Sullivan,
hon vet huru. Namnet kan skrivas med vitt bläck eller om det är
nödvändigt med svart." Att Marie-Antoinette följde uppmaningen visar
hennes brev av den 21 juli med följande notifikation: "Jag översänder
i dag till er två broschyrer, samt två till madame Sullivan och två
till M. Crawford. Jag är mycket belåten över att ni var nöjd med
handskarna, som jag sände er, jag antar att ni blir det även med
hattarna."

Av allt framgår att Fersen och med honom vännerna i Bryssel höll så
att säga det franska konungaparets öde i sin hand. Fersen inser det
också själv, då han i ett brev till sin vän Evert Taube skriver: "Jag
är besluten, min vän, att ej nu återvända till Sverige; då jag håller i
min hand alla sakernas trådar och alla DD. K.K. M.M:s angelägenheter gå
genom mig kan jag ej avlägsna mig utan att dessa bli lidande eller helt
och hållet avbrutna. Om man tänker sig det, så försök avlägsna denna
tanke."

Av Fersens dagbok ser man, att fru Sullivan ej blott var med om alla
politiska överläggningar, utan att hon även uttalade sin mening, att
man begärde hennes råd och rättade sig efter henne. Intet är i detta
avseende så betecknande som följande anteckning:

    Den 7 (augusti) tisdag (1792). Åt middag hos Sullivan.
    Municipalitetet i Paris är för konungens avsättning. Mycket
    oroväckande. Madame Sullivan som är förtvivlad häröver, som
    sysselsätter sina tankar endast med denna sak och är sjuk av
    oro, föreslog mig, att vi skulle sända en person till England
    för att anhålla om, att konungen av England skulle vidtaga någon
    åtgärd för att försöka rädda dem; han skulle proklamera, att
    han ej kommer att tåla någon komplott mot deras liv, och att
    detta skulle ha till följd en förfärlig hämnd från han sida; man
    borde göra klart för dem, att detta ej skulle strida mot deras
    neutralitet, emedan deras hot att inskrida skulle gälla endast
    det fall, att man förgrep sig på konungens och drottningens liv,
    förresten behövde man ej förbinda sig till någonting, så att
    det, till och med om de bleve misshandlade, skulle stå öppet för
    England att låta bli att handla. Jag tyckte att idén var god,
    men insåg att det fanns tusen hinder för dess utförande: oron
    för Pitt, för att saken skulle diskuteras i Parlamentet, och
    så är det dessutom svårt att veta huruvida en nation har rätt
    att avsätta och döma sin konung; lägg därtill den korta tid,
    vi ha på oss, och engelsmännens dåliga vilja. Hon invände, att
    om man även medgåve allt detta, man ändå borde försöka denna
    utväg, det gällde ju nu att rädda konungafamiljen, och vi borde
    därför ej bry oss om det omak vi förorsaka -- samt dessutom, att
    om denna åtgärd ej heller ledde till resultat, vi ändå skulle
    ha tillfredsställelsen att ha försökt allt. Jag hade intet att
    invända, utan beslöt att övertala baron de Breteuil därtill. Hon
    talade också med Simolin, som trodde att det skulle kunna lyckas,
    och hon uppmanade Crawford att resa till London, vilket han även
    gick in på att göra, övertygad också han, att det var det bästa.
    På kvällen talade jag med baron Breteuil, han var -- och det av
    precis samma skäl som jag på morgonen -- absolut emot planen
    och tillade endast att han fruktade att Pitt med sin dåliga
    vilja kunde förråda allt, samt genom att låta upprorsmännen få
    del av planen, ännu ytterligare blottställa konungen. Detta var
    överdrivet och jag försökte bevisa det för baronen. Men han
    framhärdade i sin vägran i det han tillade, att i politiken varje
    onödigt steg är skadligt. Jag framställde för honom samma skäl
    som madame Sullivan anfört på morgonen, och bad honom tänka över
    detta under nattens lopp, jag skulle sedan på morgonen komma till
    honom för att inhämta hans åsikt. Under tiden kommo Crawford och
    jag överens om, att ifall hon framhärdade i sin åsikt, vi skulle
    sända en man med brev till hertigen av Dorset för att förmå honom
    att vidtaga åtgärder i denna riktning.

Det lyckades även fru Sullivan att få detta företag till stånd. När
Fersen följande morgon kl. 8 infann sig hos baron de Breteuil var denne
alldeles omvänd. Han visade sig icke allenast ha omfattat Fersens
åsikt, men hade dessutom skrivit ett brev färdigt till Pitt. Till en
början var det ej fråga om annat än att Crawford skulle frambefordra
brevet, men efter att ha hållit rådslag ansågo Fersen och Breteuil det
förmånligare att lämna sakerna i händerna på en fransman, och till att
överlämna brevet utsågs nu åter biskopen av Pamiers.

Det kan vara av intresse att veta, att Fersen ej ens för
Marie-Antoinette dolde, att fru Sullivan var upphovet till detta
förslag -- och tyder icke just det faktum, att Fersen talade med
Marie-Antoinette om dessa sina intima vänner bättre än mycket annat
på huru nära han i själva verket stod drottningen! -- "Idén därtill
är madame Sullivans", skriver Fersen till drottningen, "baronen var
först emot planen, men antog den, sedan jag i detalj utvecklat den
för honom." -- -- -- I samma brev visar han även sin solidaritet med
Crawford: "Min oro för er är förfärlig", skriver han, "jag har ej ett
ögonblicks lugn. Den enda tröst jag har är att min oro så livligt delas
av Crawford, som är uteslutande upptagen av att uttänka utvägar för att
tjäna er."

Men ack, också denna åtgärd blev, som man kunde frukta, resultatlös.
Endast några dagar efter det biskopen avrest till London nåddes
Bryssel av den nedslående underrättelsen, att konungaparet inspärrats
i Tempeltornet, och för madame Sullivan och hennes vänner måste det
därmed vara klart, att det ej fanns någon möjlighet mera att rädda dem.

Vi se av allt det föregående att en hel mängd framstående diplomater
hörde till fru Sullivans krets. Mercy d'Argenteau var en trägen gäst
hos henne, och att Breteuil kände sig väl i hennes salong och, så
ofta han kunde det, sökte tillfälle att vara tillsammans med henne
och hennes vänner, framgår av hans korrespondens med Fersen. "Jag
är ytterst känslig för de hälsningar madame Sullivan sänder mig",
skriver Breteuil en gång från en resa, "säg henne att jag förtjänar
dem på grund av den vänskap jag hyser för henne. Tacka också mycket M.
Crawford, som jag är fäst vid med en verklig vänskap, och framför min
hälsning till m:lle Franquemont." Och en annan gång skriver han från
London, det var i februari 1793, efter att ha tecknat hälsningar till
var och en speciellt inom den lilla kretsen: "Jag vore mycket glad,
om jag i kväll kunde vara tillbaka i eder mitt." Men också svenskar
som reste igenom Bryssel och vistades där någon tid, tyckas ha varit
väl emottagna i fru Sullivans salong. En finländare, ingen ringare än
Gustav Mauritz Armfelt, vistades Bryssel under den kritiska tid, då den
franska revolutionshären under Dumouriez' befäl inträngde i landet. Han
skriver i sina memoarer, av vilka Elof Tegnér i sitt arbete om Armfelt
ger en mängd utdrag: "Alltså antog jag att Dumouriez inom kort skulle
driva oss ur Bryssel, och brydde mig icke om att låta presentera mig
i den förnäma societeten. Jag umgicks hos madame Sullivan, monsieur
Crawfords väninna, hos vilken många av de bemärkta personerna samlades,
bl.a. Simolin, Mercy d'Argenteau, Breteuil; jag träffade även någon
gång baron von Beck, Preussens envoyé -- -- --" Och på ett annat
ställe har han antecknat: "Men 'la joyeuse entrée' tillkännagavs ej
förrän samma dag som ärkehertiginnan blev tvungen att lämna Bryssel,
och fransmännens framgångar hade i någon mån gjort alla den kejserliga
regeringens åtgärder misstänkta och gagnlösa. Jag hörde hos fru
Sullivan alla aftnar av den tid jag var i Bryssel baron Breteuil, som
hade varit fransk inrikesminister, greve Metternich, som hade varit
kejsarens ambassadör i Paris och flera andra framstående personer tala
om den närvarande krisen, men ingen kunde komma överens om medlen att
draga sig därur."

En liten rad i ett av Fersens brev till baron de Breteuil visar, att
madame Sullivan ej skydde att göra, om man så får säga, praktisk nytta
i fosterlandets tjänst. Brevet är skrivet efter septembermorden.
"Madame de Sullivan sänder er tusen och åter tusen hälsningar. Stackars
människa, hon var i går och hjäpte till med offren av den 2; hon grät
därvid mycket och var fullkomligt sjuk efter det hela dagen."

När de franska revolutionshärarna inträngde i Belgien, blev situationen
för madame Sullivan och hennes vänner, i synnerhet Fersen, mycket
kritisk och de ansågo bäst att lämna Bryssel. Den 9 november lämnade de
staden för att bege sig, Fersen till Düsseldorff, de andra, åtminstone
Crawford och fru Sullivan till Paris. Men det är vida intressantare att
låta Fersen själv berätta.

Han har i sin dagbok antecknat följande om deras resa:

    Den 7 onsdag. Baron de Breteuil kom till mig för att underrätta
    mig om att österrikarna blivit slagna vid Mons av 80,000
    fransmän med 150 kanoner, att man beslutit slå till reträtt, att
    guvernören skulle resa och även ärkehertiginnan, för att draga
    sig tillbaka till Ruremonde, och att Metternich hade tillrått
    honom att resa, att deras trupper hade lidit mycket. Baronen
    sade mig också, att han ämnade resa till Ruremonde tre timmar
    senare. Klockan nio var nyheten allmänt känd och alla utom sig
    av förvirring och skrämsel. Man kunde ha trott att fransmännen
    stodo utanför stadsportarna -- alla människor sprungo omkring för
    att söka en möjlighet att rädda sig undan. De arma emigranterna,
    som voro utan pengar, utan möjligheter, befunno sig i ett
    tillstånd av förtvivlan. Det var omöjligt att erhålla ett åkdon,
    alla voro nämligen beställda för att köra till Antwerpen eller
    annanstädes, och under hela dagen såg man ej annat än folk som
    reste, samt foror vilka kommo från armén. Två dagar tidigare hade
    order givits om att ej utge några skjutshästar utan tillstånd;
    allt detta väckte oro. -- Jag gick för att meddela Crawford
    underrättelsen och uppmanade dem att packa sina koffertar. Jag
    packade också mina och vi kommo överens om att resa tillsammans,
    vi och Simolin, genom Antwerpen till Breda. Jag gick sedan
    till Mercy för att höra, om han i sitt förvar hade Joséphines
    diamanter -- -- --

    Det var meningen att vi skulle äta middag hos napolitanske
    ambassadören, men han lämnade oss återbud. Oavbrutet rullade
    vanliga vagnar och hovvagnar i väg. Vi hade utsatt vår resa till
    följande dag, men M. de Mercy, som kom till madame de Sullivan på
    kvällen och som hon frågade om råd, tillrådde oss att ej brådska,
    emedan vi ännu hade 3 eller 4 dagar på oss, han sade också att
    han för sin del ej ämnade bege sig till Ruremonde, som var fult
    och en ohälsosam ort, utan tänkte slå sig ner i Düsseldorff, samt
    föreslog oss att komma dit. På kvällen beslöto vi oss för att
    fara dit och att uppskjuta vår resa.

    Den 9 fredag. Simolin som hade åtagit sig att hyra hästar, hade
    ej kunnat finna sådana. Jag köpte då fyra för vårt bagage och
    fann dessutom åtta för vagnarna, därtill hade jag ännu mina egna.
    De fingo 22 louisdorer för att köra fyra mil till Maëstricht. --
    -- -- Nyheten om upproret i Antwerpen blev känd, jag fruktade
    för det fördärvliga exempel det skulle lämna -- -- -- Det blev
    bestämt att vi skulle sätta oss upp i vagnarna och att vi skulle
    bege oss i väg. De övertalade mig att bränna upp min portfölj,
    som innehöll brev från drottningen, men jag gjorde det ej,
    jag lade den med mina andra papper i Simolins vagn, jag hade
    dagen förut beslutit mig för att lämna dem åt lord Elgin, men
    upproret i Antwerpen kom mig att ändra beslut, eller det var
    snarare madame de Sullivan som ej gav portföljen, då han under
    natten sände ett bud för att avhämta den. Vi reste slutligen vid
    middagstiden: Simolin och jag i en vagn, de båda damerna och
    Crawford i en annan, vara betjänter i min vagn, kammarjungfrurna
    i en tredje, en bagagevagn och en kabriolett och mina ridhästar.
    Vi stego till häst och trots vad jag sade, var jag icke utan
    fruktan för en upprorsrörelse i Bryssel eller under vägen, men
    allt var lugnt, om än alla människor sågo rådvilla och skrämda
    ut. -- -- --

    Den 10 lördag. Vi reste kl. 9; alla begåvo sig till Tongres och
    Maëstricht. Jag föreslog att vi skulle fara genom Liege, som var
    mycket lugnt, men de andra ville inte. Vi anlände till Tongres,
    och då jag sänt bud i förväg, hade magistraten ordnat så att vi
    fingo bo hos en av dess medlemmar, mycket bra. Jag sov på golvet
    med Simolin på halmen. Vi voro knappast gladare än kvällen förut
    och vi sågo lika många vagnar: det var en hel procession.

    Den 11 söndag. Vi reste kl. 10 och mötte på vägen M de
    Metternicht; han talade om att han rest från Bryssel natten
    mellan torsdag och fredag, att Mercy ej var färdig och hade
    stannat kvar -- -- --

    Kl. 1 kommo vi till Maëstricht, omöjligt finna något ställe där
    vi kunde bo, vi stego då av hos en värdshusvärd för att äta
    middag, han gav oss två rum; Simolin och jag fingo rum helt nära,
    vi sovo båda två i samma rum, det var mycket lågt. Jag gick
    för att träffa baronen, han satt till bords med 20 personer,
    alla bekanta till mig och tillhörande societeten. Där var hela
    världen, sedan två dagar hade nämligen 9,000 personer anlänt hit,
    en hel massa hade sovit ute på gatan. Prinsen av Hessen, bror
    till lantgreven och guvernören, hade infordrat order om vad han
    skall göra med dessa massor av människor.

    Den 14 onsdag. Åt middag hos prinsen av Hessen med madame de
    Brionne, Breteuil, prins Camille de Rohan, d'Angevilliers,
    ärkebiskop av Reims etc. etc.

    Den 25 söndag. De franska prinsarna anlände.

    Den 26 måndag. Prinsarna hade bort resa kl. 8 på morgonen. Jag
    var där; de hade blivit hejdade av en man från Limbourg, som de
    voro skyldiga 80,000 livres för truppernas utrustning, man hade
    avrått dem från att taga denna väg, men greven av Artois önskade
    det för att få träffa madame Polastron som var där. -- -- --

Det var först den 13 december som dessa fyra vänner reste härifrån,
sedan de fått höra att fienden trängde på och var helt nära. De voro,
säger Fersen, mycket osäkra om vilket parti de skulle taga, och
voro oroliga -- i synnerhet Fersen och Simolin -- att ställas inför
fransmännen. Men det var farligt både att resa och stanna. "Jag ville
icke lämna damerna", säger Fersen, "och slutligen beslöto Simolin
och jag att resa på kvällen och taga vägen över Köln. Kl. 10 reste
vi, klockan ett på natten anlände vi till Bergheim. Då vi passerade
österrikiska armén, sovo alla i skogen; vi sågo ej ens en skiltvakt.
Kl. 3 reste vi åter i väg, emedan vi icke kunde få något logis och
anlände kl. 6 till Königsdorff; det var en kall och mörk natt; det
snöade på morgonen och allt var vitt. Vi tillbragte natten på ett
dåligt värdshus utan att kunna sova."

    Den 14 fredag. Regn och blåst. La Marck och jag gingo till ett
    benediktinerkloster, en kvarts mils väg för att söka logis
    för damerna. Alla nunnorna hade rest sin väg av skrämsel, det
    fanns blott en kvar, markisinnan de Coppens, som erbjöd oss
    hela huset; där fanns redan soldater, men huset var möblerat.
    Vi gingo tillbaka ner till värdshuset; Simolin reste till Köln
    och vi gingo åter upp till klostret. Man hade just anhållit om
    denna bostad för baron Pinzenstein, artillerigeneral. Vi behöllo
    refektoriet för damerna och sände bud emot dem till Bergheim. I
    klostret befann sig M. Patit, major i Ruremonde, med sin hustru,
    och hon hjälpte oss att samla ihop vad vi behövde. Vi åto en
    oerhört dålig frukost med nunnan. La Marck ock jag sutto ensamma
    i refektoriet; jag var mycket sorgsen, åsynen av ett stort,
    öde och omöblerat hus, osäkerheten om huruvida de alls skulle
    komma, om Crawford ej hade ändrat plan, allt detta gjorde mig
    melankolisk. Slutligen kl. 7 kom man och underrättade oss om att
    de hade kommit, de sovo i refektoriet, vi i våra vagnar.

    Den 15 lördag. Kl. 11 reste vi, kl. 3 anlände vi till Köln.

    Den 17 måndag. Vi reste kl. 10 och anlände kl. 2 till Oplunden,
    fingo dåligt nattkvarter.

    Den 18 lördag. Vi reste kl. 11 och anlände till Düsseldorff först
    kl. 8 på kvällen.

I Düsseldorff sammanträffade Fersen och hans vänner åter med baron
de Breteuil. Här genomlevde de nu tillsammans under flyktens alla
olägenheter denna förfärliga januari månad med dess så nedslående
underrättelser: processen mot Ludvig XVI, diskussionen om huruvida en
folkomröstning skulle äga rum, den hemska omröstningen vid konventets
sammanträde den 16-17 januari, där dödstystnaden endast blev mera
skräckfylld genom de två små orden som gång på gång föllo likt slag
av en bila: "la mort" -- och slutligen den 27 januari på kvällen det
dystra budskapet om Ludvig XVI:s avrättning. "Fastän jag var förberedd
därpå", skriver Fersen i sin dagbok, "har bekräftelsen på detta
förfärliga brott återuppväckt all min smärta. De mest hjärtskärande
minnen kommo för min tanke." -- -- -- Och anteckningarna i dagboken
ådagalägga huru oavlåtligt vännerna här voro upptagna endast av tanken
på det öde som väntade drottningen. För den 31 januari har Fersen
nedskrivit olika förslag som här i vänkretsen uppgjorts för att rädda
drottningen, men vilka alla förkastats som orealiserbara. Därefter
tillägger Fersen: "Men jag anser att ingen åtgärd som ej vore till
nytta bör företagas, då man ej ens vet om den ej kunde vara skadlig.
Crawford, La Marck, Simolin och jag diskuterade allt detta hela
aftonen." För den 6 februari skriver han bedrövad: "Konungens död har
ej gjort stort intryck på emigranterna: de trösta sig med att Monsieur
skall bli regent. Några av dem ha till och med gått på teatrar och
konserter."

Först i augusti återvände Fersen till Bryssel. Han har antecknat i sin
dagbok för den 3 augusti: "Jag reste kl. 9 på morgonen från Enghien och
kom kl. 1 till Bryssel, jag var mycket glad över att vara tillbaka."
Men det blev icke något glatt liv som vännerna i Bryssel levde under
dessa månader, som helt voro upptagna av att följa de yttre och inre
politiska händelserna i Frankrike för att ur deras utveckling avlyssna
Marie-Antoinettes öde. Den 20 oktober erhöllo hennes trofasta vänner på
omvägar kännedom om hennes död på schavotten fyra dagar tidigare.

       *       *       *       *       *

Under många år fortgick livet här i Bryssel såsom förr så till vida
att madame Sullivan, Crawford och Fersen fortfarande levde sitt
dagliga liv tillsammans -- Simolin däremot var på grund av sina
diplomatiska uppdrag ofta borta från vänkretsen. Fersen blev nämligen
fast stationerad i Bryssel genom sin utnämning till svensk minister
därstädes.

Allt fortfarande utgjorde också det Crawford-Sullivanska hemmet en
samlingsplats för högtuppsatta politiska personer, när de ville vara
tillsammans utan ceremonier, och för emigranter -- gamla och nya
vänner. I brev till Axel von Fersen från svensken Brelin, ambassadör
i Lissabon, av den 28 augusti 1793 och 4 januari 1794 kan man läsa
hjärtliga hälsningar till madame Sullivan, hennes dotter och Crawford.

Men vänkretsen försvinner dock med drottningens död i privatlivets
dunkel och dess betydelse såsom politisk agitationshärd upphör så gott
som fullständigt. Vad Axel von Fersen har att efter denna epokbildande
tilldragelse förtälja om madame Sullivan är uteslutande av privat
natur. Men det kan vara av intresse att ge några spridda utdrag ur
hans anteckningar, där dessa beröra förhållandet till hans väninna,
om icke för hennes egen skull -- ty såsom personlighet var hon utan
betydelse -- så dock för det hemska ljus de kasta över den svenske
ädlingens ödsliga och ödslade liv. Man får här otvetydiga bevis på hans
beroende av denna kvinna, som han höll fast vid mera av vana eller
kanske mest av fruktan för ålderdomens spöke: ensamheten. Vad som är
det mest beklämmande är att konstatera, vilken ömklig roll den om
sin självaktning förr så ömtålige Fersen spelade i förhållandet till
Crawford och dennes betalade väninna. De här gjorda utdragen hänföra
sig endast till tiden från början av januari 1794 till och med den 28
juni samma år, då Fersen och de andra lämnade Bryssel.

    Onsdag 8 (januari). Skrivit till Taube om mina enskilda
    angelägenheter. Jag är emellertid ännu osäker om huruvida jag
    skall begära London eller Italien, och fastän jag ej är glad
    däröver, är det i alla fall El. som är orsaken till denna
    obeslutsamhet, ty vi kunna aldrig tala med varandra och kunna ej
    ordna någonting och ändå känner jag att jag vore lycklig över att
    fortfarande få vara tillsammans med henne -- -- --.

    19. Crawfords bror har anlänt, det är en man om 60 år, mager,
    torr, rak, mycket kall, frågvis och tråkig, han kan ingenting
    annat än engelska.

De följande anteckningarna ha ett visst personintresse därför att av
dem synes framgå, att det under så dramatiska omständigheter i Paris
bedrivna kärleksspelet bakom Crawfords rygg på ett lika dramatiskt sätt
avslöjades av denne:

    Onsdag 5 (februari). Det har varit en ny scen mellan Cr. och El.
    för min skull. Han säger, att han fått veta allt och han har
    även sagt sådant som det är svårt att föreställa sig att han
    fantiserat ihop. -- Han sade att min kammartjänare och hennes
    kammarjungfru voro ovärdiga att spela en sådan roll -- -- --
    vi kunna ej ana vem som förrått oss. Hon tror att det är min
    kammartjänare, som berättat allt vad han visste åt hans, som är
    en odåga, men efter vad man försäkrar fortfarande fästad vid min.
    Jag misstänkte Pierre, vi kallade in honom och skrämde honom, men
    lovade honom förlåtelse, om han skulle erkänna, och han bad att
    bli konfronterad. Hon vill lämna honom (Crawford) och därförinnan
    fordra, att han skall säga vem som skvallrat -- -- -- detta medel
    är alltför våldsamt, förresten är hon ej nog karaktärsfast för
    att lämna honom och lika litet att fullfölja något i längden, han
    vore i stånd att medge allt, och jag bleve komprometterad. Det
    är förresten svårt för mig att misstänka min kammartjänare eller
    någon annan av mitt folk, ty jag förstår ej att det kunde ligga i
    deras intresse, då de veta, att de genast skulle bli bortkörda.

    Torsdag 6. Simolin har varit sjuk i tre dagar. Jag träffade henne
    hos honom kl. 1/2 2, hon bad mig att ej komma till middagen, så
    att han skulle bli skrämd och tro, att hon sagt mig allt och
    att jag därför ej mera ville komma till dem. Men hon hade ej
    uthållighet nog att framhärda däri och sände kl. 1/2 4 ett bud
    att jag skulle komma dit, vilket jag ej kunde, emedan jag var
    bjuden till madame Matignon på middag, det är tredje gången som
    hon ber mig om samma sak och som hon sedan ändrar mening.

    9 febr. Crawford är fortfarande ursinnig, i går sände han en
    timme efter det vi gått på teatern vagnen för att hämta oss, och
    lät säga oss att vi borde komma hem, han hade varit vid mycket
    dåligt humör, emedan de gått med mig utan honom, så han ej ännu
    kunde gå ut, vi trodde alla att något hade hänt och de föreföllo
    mycket uppskrämda. El. misstänkte dock att det kunde vara en
    kapris, jag gick ej alls in. Han började i själva verket med att
    det var oerhört att de gingo ensamma med mig, men El. behandlade
    honom så överlägset, och gjorde så narr av honom, att han
    ingenting kunde säga och det enda som återstod var att vända allt
    till skämt. Han måste i själva verket ha förstått det onekligen
    mycket löjliga i sitt uppträdande.

    14 febr. Jag såg i går kväll på Comedien operan "Oedipe". Minnet
    av att ha varit närvarande vid premiären i Versailles förorsakade
    mig djup smärta, det går inte en dag, då jag ej tänker på allt
    det jag förlorat.

    20 febr. Crawford är galnare än någonsin, då han ej åt middag
    hemma, ville han ej heller att jag skulle äta där. El. lät säga
    mig det, varför jag gick på middag till madame Matignon. Då jag
    gick bort för att gå till min middag såg jag hans vagn framför
    dörren, men jag gick i alla fall strax upp igen under något slags
    förevändning och gick direkt till El. ty jag hade något att säga
    henne, då jag kom till dörren såg jag hans (Crawfords) vagn, jag
    låtsade som hade jag haft ett ärende till Simolin och gick inte
    upp. Han ställde det oaktat till ett oerhört väsen, när han såg
    min vagn stanna, påstod att vi hade ett möte, och att han visste
    allt, att han ville tala med mig därom etc. etc. samt tusen
    idiotismer i samma stil. Det är en man med ett oerhört odrägligt
    hemlynne även med tjänarna. Med allt detta skulle jag tycka illa
    om att han talade med mig, jag kunde nog utan tvekan ge honom
    mitt hedersord, men alla de förklaringar vilka jag skulle vara
    tvungen giva honom angående dem som givit honom de detaljer, som
    han säger sig känna till, skulle vara för mig så osympatiska för
    tjänarnas skull, att jag efteråt skulle ge upp andan.

    27. Simolin är fortfarande instängd till följd av sin gikt.

    3 mars. Återigen stort gräl mellan Cr. och El. för att hon ej
    åt middag hos honom och jag gjorde det. El. bad mig att ej mera
    äta middag där, det är det parti jag velat taga redan länge,
    det är ganska märkvärdigt att dessa gamla historier skola börja
    igen just nu, då det som jag förlorat gör mig till en mindre
    inflytelserik person än förr; efter denna händelse talar Crawford
    aldrig med mig om "affärerna", om det är en tillfällighet, så är
    den åtminstone ägnad att väcka misstankar.

Med talet om sitt förlorade inflytande åsyftar Fersen
förmyndarregeringens åtgärd att återkalla honom från hans befattning
som ambassadör i Bryssel, en av de många hämndakterna mot de gamla
gustavianerna.

    5 mars. Jag åt middag hos baron de Breteuil. Crawford var
    förtvivlad över att El. sagt mig, att jag ej mer borde komma dit,
    och att det var han som ej ville det, han hade blivit så upprörd
    däröver, att han fick ont i huvudet när hon berättade det för
    honom. El. talade på ett ytterst listigt sätt om för honom vad
    jag hade svarat.

    18 mars. Åt middag hos Crawford.

    Onsdag 26. Åt middag hemma. Crawfords nevö har anlänt, en
    förändring har ägt rum i ställningarna (på krigsskådeplatsen). --
    -- -- Alla dagar utom då han ej själv äter middag hemma skickar
    Crawford för att inbjuda mig, men jag antager hans inbjudning
    endast någon gång emellan, han föreslår det emellertid aldrig
    själv och häromdagen hade jag knappast lämnat mitt rum då Frantz
    sprang efter mig för att inbjuda mig. Om jag själv kunde besluta
    mig för vad jag skall göra med El. vore jag mycket nöjd, å ena
    sidan fruktar jag för att det knappast vore förenligt med min
    ställning såsom minister, då jag ju någon gång är tvungen att
    representera, det skulle behövas två hushåll och jag vet ej om
    jag är nog rik att kunna komma ut därmed, hennes humör börjar
    också bli ohyggligt, hennes fördömda dotter har fördärvat henne
    och berövat henne hela värdet av hennes uppförande hittills och
    allt det reserverade och älskvärda i hennes yttre sätt, hon
    kan ej mer vara hemma, hon måste löpa omkring, flyga och visa
    sig, men med allt detta är jag henne tillgiven, hon har goda
    egenskaper, jag behöver ett hem, ett eget hem och en god kvinna,
    som sköter om mig eller som åtminstone är mig till sällskap utan
    att jag är tvungen söka sådant utomhus, och jag känner att jag
    ej kan vara lycklig utan henne; vare sig det nu sedan är vana
    eller kärlek, men jag behöver henne, jag börjar bli sjuklig, jag
    kommer kanske att få gikt och då är det förfärligt att vara ensam
    och hänvisad till sina tjänare. Äktenskapet skrämmer mig, detta
    oupplösliga band förskräcker mig och jag skulle alltid frukta
    för att man gjorde för mig av konventionella hänsyn eller av
    plikt det som jag vill erhålla endast på grund av känsla och fri
    vilja. Allt detta gör, att jag livligt önskar att få leva mitt
    liv tillsammans med henne, och om jag av kejsaren får det som jag
    har rätt att vänta vore det lätt för mig att förverkliga denna
    plan. [Här avser Fersen utan tvivel återfåendet av de penningar
    han utlagt för Ludvig XVI:s flykt, och som han återfordrat av
    österrikiska hovet men aldrig sedan erhöll]

    [s. 231] Av ovanstående anteckning ser man att Fersen ej allenast
    fasthöll vid madame Sullivan, utan att han gärna ville bilda
    ett hem med henne -- han tänkte ännu ej på ett giftermål, den
    tanken kom för honom först när han definitivt skulle flytta
    till Sverige och det gällde att för alltid skiljas från henne
    -- men hennes närhet tyckes i alla fall ha blivit honom snart
    sagt oumbärlig. Något definitivt beslut tyckes han emellertid ej
    kunnat fatta -- eller kanske var madame Sullivan osäker också hon
    -- och livet gick sin gamla gång, med visiter och uppvaktningar
    hos högtställda personer, med besök på teatern, middagar och
    små husliga tvister mellan tre män kring denna kvinna, som i
    många år fängslade och fasthöll dem. Hemförhållandena blevo ej
    bättre, då i maj 1794 sällskapet ökades med en ny medlem, madame
    Sullivans son M. Franquemont -- också han tyckes varit son till
    storhertigen av Württemberg -- som var officer och som Fersen
    synes ha avskytt minst lika mycket som hans syster. "Baron de
    Franquemont", skriver han i dagboken den 15 maj, "anlände i går
    tillsammans med en annan officer, utan att förut ha underrättat
    oss, i schäs med tre posthästar, han är stor, klumpig, illa
    uppfostrad och med ett vulgärt utseende; det är också annars ett
    avskyvärt subjekt som kommer att ge sin mor mycket bekymmer, det
    är det som oroar mig." Och dagen därpå skriver han: "Jag går ej
    på teatern, jag är sorgsen för att hennes son anlänt och för
    madame Elisabeths död", och ännu nästa dag: "Herr Franquemont
    uppför sig ännu väl, men han är uppfostrad som ett svin, simpel
    och med ett vulgärt utseende samt har fåfängan att ej vilja
    lära sig något och förbli illa uppfostrad; han svarar sin mor
    oförskämt och det kommer ej att dröja länge innan han ber henne
    dra åt skogen." Och den 20 maj skriver han ännu: "M:lle de
    Franquemont och hennes bror ha redan grälat och vardera å sin
    sida framfört till modern vad illa den andra sagt om henne.
    I sanning en lycklig mor som kallat till sig två så dåliga
    subjekt!!"

Då Bryssel för andra gången hotades av fransmännen och en evakuering
blev nödvändig framställde sig den Sullivan-Crawfordska konflikten
för honom skarpare än någonsin förr. Ett par dagboksanteckningar
finnas, som vittna därom.

    21 juni. Jag var förtvivlad över utsikten att lämna Bryssel och
    åter irra omkring i nya trakter, i synnerhet efter det sätt, som
    _han_ antagit mot mig och som ännu mer skulle skilja mig från El.

    24 juni. El. gjorde sina anordningar för resan. Jag var hela
    dagen förfärligt melankolisk över tanken att nödgas resa, jag har
    haft det bra här, åtminstone så bra som det är möjligt innan min
    ställning och mina affärer blivit ordnade. Jag känner att jag ej
    kan leva ensam, jag måste ha någon och El. är den enda som passar
    för mig. Jag kan ej heller besluta mig för att bosätta mig i
    Sverige. Jag är alltför van vid andra länder, och för övrigt vill
    El. ej fara dit, men med El. i England skulle jag vara mycket
    nöjd och lycklig.

    28 juni. El. och Simolin skola resa kl. 1/2 12 och jag 1/2 1, ty
    _han_ har haft ännu en scen med henne och det är mycket bättre
    att jag reser åt mitt håll. Jag har också beslutat att ej mera
    genera honom, varken genom att bo i samma hus eller äta middag
    hos honom. Jag är mycket förtvivlad över att lämna Bryssel, där
    jag haft det bra.

Senare tyckes Fersen, åtminstone under enstaka perioder av sitt liv,
ha förenat sitt öde med Sullivans, och då han 1799 definitivt reste
för att bosätta sig i Sverige tänkte han allvarsamt på att gifta sig
med henne, men övergav denna tanke i betraktande av att hans släkt
utan tvivel ej skulle varit för giftermålet -- och kanske även, som
han själv har sagt, emedan hon ej ville följa honom till de för henne
främmande förhållandena och till snöns och köldens föga lockande land.

År 1799 är det sista året som beteckningen "El." förekommer i Fersens
dagböcker eller i de noggrant förda räkenskaper, i vilka han under
den nu skildrade tiden så ofta noterat sina inköp och utlägg för
hennes räkning -- det är utgifter för små smycken, konstsaker, kläder,
drickspenningar åt hennes tjänare etc.

Lars von Engeström ger i sina "Minnen och anteckningar" en
konturteckning av Fersen och hans liv i Frankfurt hösten 1797, som med
all sin knapphet ger en åskådlig bild av Fersens liv och förhållanden
under denna tid. Hans avbrutna politiska bana har visserligen genom
Gustav IV Adolfs trontillträde ånyo upptagits, men han verkar för
det yngre släktet av statsmän och diplomater, som nu utan skrupler
trätt i förbindelse med republiken Frankrike, som en litet löjlig
gengångare från gamla tider, vilka aldrig skulle komma åter, och de
nyaste tidernas nye man Napoleon behandlade honom även i Rastadt, dit
Fersen envisades att fara som Sveriges ambassadör, med utomordentlig
högdragenhet, v. Engeström berättar:

"Greve Fersens levnadssätt i Frankfurt var ganska egendomligt. Hans dag
tillbragtes på följande sätt: sedan han intagit sin frukost gick han
ut, klädd i stövlar och en lång polsk pigesch med en trekantig plymhatt
på huvudet. Då begav han sig till sin väninna fru Sullivan. Dit kom
hans kalesch. Fru Sullivan och hennes dotter m:lle Franchimont satte
sig däruti, och greve Fersen som blev deras kusk förde dem omkring på
promenaden. Därefter gick greve Fersen hem, läste och skrev något, samt
intog sin middag helt ensam. Hans legationssekreterare Pommeresche fick
aldrig den äran att äta med honom. Efter middagen lät han frisera sig
och kläda sig i hovdräkt med värja vid sidan och chapeau-bas och gjorde
hövlighetsbesök hos prinsen av Nassau, som bodde i staden, friherrinnan
Vrinz och några av de rikaste bland stadens bankirer, varefter han
reste till fru Sullivan, där han tillbragte hela aftonen under tyst
betraktande av denna sköna dam och åskådande då och då en miniatyr, som
troddes föreställa drottningen av Frankrike."

Denna ironiska allegori över Fersens ideala och jordiska kärlek ger i
alla fall kärnan i den tragik, som tryckte sin prägel på hela senare
delen av Fersens vandrar- och enstöringsliv. Ty trots yttre ställning
och glansen av ett namn, sådant som hans, trots den ynnest som Gustav
III:s son visade sin faders trofaste tjänare och beundrare, var Fersen
en skugga ur sitt eget förgångna. De av ständig oro, ständig motgång
och de grymmaste sorger bräddade åren i Bryssel hade förtärt hans bästa
krafter, och sitt behov av kärlek, vänskap och hemlycka hade han måst
fylla från en ganska oren källa, som dessutom sakta sinade ut. Ett
stort och upphöjt minne hade han burit genom livet, men icke förmått
bevara utan att även det fläckats av det låga och ömkliga som smugit
sig in i hans liv, kanske utan att han själv förstått eller velat det.
Detta minne, det var just _hennes_ bild, som Engeström antar att Fersen
i smyg betraktade, Marie Antoinettes.

Låt oss en sista gång öppna Fersens dagbok och därur taga detta citat,
som likt en oändligt smärtsam suck undslipper hans bröst: "-- -- jag
känner alla dagar vad jag förlorat i _Henne_ och huru _Hon_ i allt var
den yppersta, aldrig har det funnits, och aldrig skall det komma att
finnas en sådan kvinna som _Hon_".

I Fersens dagbok återkomma ständigt dessa båda beteckningar "Elle"
och "El". Det ena blev den hemlighetsfulla symbolen för det skönaste
och största i hans liv, insigniet för hans kärlekslängtan, sådan han
erfarit den i sina bästa drömmar, den andra inneslöt den erbarmliga
ersättning, som en grym verklighet skulle bjuda honom och som vanan och
ledsnaden narrade honom att taga emot.



EMIGRANTKONUNGEN I KOBLENZ.


Liksom när i ett timglas sandkornen ett efter ett glida ned i sin nya
kupa, tills den första är tom, så överflyttades sakta och säkert den
gamla tidens Frankrike med alla dess typer och personligheter, dess
levnadssätt och umgängesvanor från Versailles och Paris några tiotal
mil österut, till andra sidan gränsen.

Emigrationen hade under de två första åren en prägel av nöjesresor och
äventyrslynne -- betecknande är att man vid denna tid ej ens ville tala
om att man emigrerade utan endast om att resa, "voyager". Och detta
att resa, det var för alla något lockande och nytt. Överhuvud hade
fransmännen i alla tider trivts så väl inom sitt eget land och med
sina egna landsmän, att man ansett det -- och det finnes utan tvivel
ännu i våra dagars Frankrike något kvar av denna uppfattning -- såsom
en originell lyx att uppsöka främmande folk och länder. När madame de
Boufflers gjorde ett besök i England, väckte detta mycket uppseende, ty
om man undantager ambassadriserna, hade ingen högre uppsatt fransk dam
gästat England sedan Henrik IV:s dotter där gjort ett besök.

Men emigrationen blev i ett senare skede framför allt en fråga om
bördsstolthet och trohet mot traditionerna. "Varför skall ni egentligen
emigrera?" frågade Talleyrand, den revolutionäre ärkebiskopen av Autun,
en av aristokratiens damer, madame de Brionne, "det är visserligen
sant, att ni ej äro säkra i Paris och på edra slott, men res hellre
till en landsortsstad och göm er där." "Fy, Monsieur Autun", säges
den sköna damen ha svarat, "att vara bönder, det kunna vi finna oss
i, men höra till bourgeoisien -- aldrig." För några blev emigrationen
även en heders- och samvetssak. De som lämnade Frankrike gjorde det
icke alltid med glatt sinne, och emigrationen gav ofta anledning till
allvarliga konflikter, bitter skilsmässa och hjärtskärande scener,
mellan föräldrar och barn, älskande och vänner. Särskilt bland de unga
officerarna, vilkas tjänster åtföljde deras börd, blev det förenligt
med plikt och heder att lystra till prinsarnas maningsrop och sluta sig
kring de kontrarevolutionära fanorna. Det var vanligt att föräldrar
sände bort sina helt unga söner endast därför att det ansågs lojalt
mot konungamakten, och då det understundom bland dessa fanns anhängare
av de nya idéerna, måste föräldrarna med tvång jaga dem i landsflykt.
Om emigrationens huvudorsaker sålunda måste sägas ligga i lättsinne,
politiskt oförstående, egennytta och bristande medborgarsinne, kan man
dock i den solidaritetskänsla, som utgör dess mest sympatiska drag
spåra ett negativt patos, vars ideella värde ej får underskattas.

Medan Ludvig XVI och Marie-Antoinette gjorde sin påtvungna Canossafärd
tillbaka till Paris och nationalförsamlingen överlade om vilket
mottagande man skulle bereda dem, rullade en annan vagn med mindre
buller över Frankrikes gräns, medförande konungens bror, greven av
Provence. Hans flykt hade förberetts på ett vida förnuftigare sätt
än det franska konungaparets. Förtjänsten härav tillkom grevens
av Provence närmaste vän och förtrogne, hans kammarherre greve
d'Avaray, en man under vars allenabestämmande inflytande prins
Ludvig-Stanislas-Xavier själv redan tidigt ställt sig, något som gjorde
gunstlingen ytterst förhatlig i grevens av Artois och hans vänners
ögon. D'Avaray var -- och detta ökade rivalernas missnöje -- utpräglad
engelsman, ej blott i sin politiska liberalism utan även till utseende,
hållning och uppträdande. Det var denna sin självförvärvade engelska
typ han hade att tacka för att han lyckades rädda sin herre. Greve
d'Avaray hade nämligen begärt pass för tvenne engelsman, Michel och
David Foster, till yttermera stärkande av den engelska prägeln tog han
dessutom med sig en infödd engelsman, sin kammartjänare Sayers. För att
undvika misstankar ansåg man ej ens skäl att låta madame de Provence
göra resan i samma vagn eller taga samma väg; hon reste ensam, åtföljd
endast av sin intriganta, men mycket praktiska väninna och favorit
madame de Gourbillon.

Över sin flykt har greven av Provence författat en alltigenom ganska
pueril berättelse. Med stolthet beskriver han huru han i smyg
lämnade sin säng med sina kläder på armen i det ögonblick, då hans
kammartjänare gått in i ett angränsande rum för att kläda av sig, huru
han och hans sällskap talade franska med engelsk brytning och hur
han suttit på baksätet i vagnen, medan d'Avaray och Sayers sutto på
framsätet. Han beskriver med stort allvar huru de i sin glädje över
att ej bli upptäckta sjungit kupletter när de lämnade Paris bakom sig,
om hur han glömt att taga med sig sin tobakspung och sin käpp, om
sin förtvivlan, när han ännu därtill upptäckte att han kvarglömt en
amulett, som hans syster madame Elisabeth kvällen före avresan givit
honom, en försumlighet, som enligt hans eget påstående hade haft till
följd att ett av vagnshjulen under vägen gick sönder, samt huru han,
efter det hjulet lyckligen blivit reparerat, återfann helgonbilden
i d'Avarays porlfölj. Han berättar vidare om hur de framtagit sin
vägkost och funnit att de glömt brödet och huru de medan de i stället
för bröd förtärde de medförda bakelserna, kommit ihåg en historia, som
berättades om Maria Theresia, vilken, då någon klagat över att folket
saknade bröd, med furstlig naivitet säges ha undrat, varför de då ej
i stället åto bakelser -- en typisk prinsesshistoria, vilken ju även
påbördats Marie-Antoinette.

Efter att genom en tillfällighet ha lyckats kringgå Maubeuge, där
sträng bevakning var förlagd, anlände flyktingarna till Mons i Belgien
och voro därmed i säkerhet. Monsieur omtalar med vilken förtjusning han
befriat sin stora reshatt från den däri prunkande trikoloren och hur
han bett d'Avaray behålla densamma som ett minne från deras färd --
"liksom Kristoffer Columbus bevarade sina bojor". I Mons, där han kunde
avlägga sitt inkognito, möttes han av sin mätress, madame de Balbi.
Av sin ankomst ger den furstlige berättaren följande rätt kuriösa
skildring:

    Då vi anlände till staden, frågade man oss efter våra namn och
    yrken, d'Avaray, till vilken man riktade dessa frågor, tvekade
    ännu, men jag gjorde slut på alla svårigheter genom att förklara,
    att vi voro _Monsieur, bror till konungen av Frankrike_ och greve
    d'Avaray, och att vi ville taga in på "Couronne impériale".
    Vakten sade oss, att vi voro väntade på "Femme sauvage" och
    att madame redan hade anlänt dit. Vi kunde ej alls förstå huru
    hon, som tagit vägen över Tournay, redan kunde vara i Mons, men
    anhöllo förtjusta över detta övermått av lycka, att man skulle
    föra oss till "Femme sauvage". Vid ankomsten dit möttes vi i
    dörren av värden, som meddelade oss, att vi voro väntade, men
    efter att ha gått upp för en mycket usel trappa, träffade vi på
    en betjänt med ett ljus i handen, som efter att noga ha granskat
    mig från huvud till fot, mycket generad förklarade, att det ej
    var mig man väntade. Dörren till ett rum stod öppen och en dam
    som låg i sängen, gav sig till att ropa: "Det är inte han, släpp
    honom inte in!" Då frågade mig värden, efter att i sin tur ha
    synat mig: "Är ni inte greve von Fersen?" -- "Nej, det är jag
    sannerligen icke, svarade jag, och eftersom madame ej vill veta
    av oss, kan ni väl ge oss ett annat rum." -- Ett _nej_ var hans
    enda svar. [Det råder föga tvivel om att damen i fråga var madame
    Sullivan. Jämför essayen "En politisk salong i Bryssel".]

    Mycket missnöjda över detta äventyr, som först förefallit oss så
    lyckligt, gingo vi tillbaka ner för trappan. Vi stego åter upp i
    vagnen och foro till "Couronne impériale", där värden emellertid
    meddelade oss, att han ej hade något rum att ge oss. Denna andra
    motgång höll redan på att göra oss förtvivlade, när en röst, som
    kom från samma hus, lät höra sig med ett: "Är det ni, Monsieur
    d'Avaray?" Han kände ej först igen rösten, men jag förstod att
    det var madame Balby. Vi stego ner från vagnen och inträdde i
    huset. Madame de Balby gjorde i ordning åt oss en kvällsvard, då
    den som man fick på värdshuset var omöjlig att äta. Lyckligtvis
    hade hon en kall höna och en butelj Bordeaux, och vi åto. Därtill
    hade hon ännu älskvärdheten att avstå sin säng åt mig. D'Avaray
    tog hennes kammarjungfrus säng och för första gången på tjugu och
    en halv månad lade jag mig trygg över att veta, att jag ej skulle
    vakna upp av några förfärliga händelser.

    Jag sov ungefär sex timmar, och blev väckt av M. de la Châtre,
    som var i Mons, och vilken var så otålig att få se mig, att han
    ej kunde låta mig sova min natt till slut. Strax efter det jag
    stigit upp, kom greve Fersen, som hade följt konungen ända till
    Bondy. Då fattades ingenting mera i min lycka, övertygad som jag
    var (ty jag kände inga detaljer av flyktplanen) om att konungen
    ej skulle riskera något, sedan han en gång kommit ut ur Paris.
    Jag hängav mig helt åt min glädje och jag omfamnade herr Fersen
    av hela mitt hjärta.

    När jag klätt mig, emottog jag besök av alla fransmän, som
    funnos i Mons, av österrikiska officerare och av staden Mons'
    fullmäktige. Jag var mycket smickrad över det emottagande som
    bereddes mig; men jag brann av otålighet att fortsätta färden
    till Namur.-- -- --

I Namur sammanträffade Monsieur med sin hustru och fortsatte i hennes
sällskap färden till Bryssel, där greven av Artois var honom till
möte. På vägen vidare från Bryssel sammanträffade prinsarna med Gustav
III i Aachen, gästade kurfursten av Köln i Bonn och emottogo här i
audiens baron de Breteuil, sin rival om Ludvig XVI:s förtroende, samt
markis de Bouillé, som till Monsieurs tillfredsställelse ökade hans
klena reskassa -- han hade medfört endast 300 louis -- med ej mindre
än 670,000 livres, dessa famösa penningar som ämnats för Ludvig XVI:s
resa. Den 7 juli anlände greven av Provence till Koblenz och det
mottagande som från hans onkel kurfurstens sida kom honom till del gav
i ståtlighet och hjärtlighet ej det efter som tidigare kommit greven av
Artois till del.

       *       *       *       *       *

Från och med den stund greven av Provence förenat sig med sin yngre
broder Artois och med honom slår sig ned i Koblenz, träder emigrationen
i ett nytt skede. Det är kring greven av Provence, "Monsieur", som
han kallades, enligt gammalt franskt bruk, som man nu samlas. De båda
bröderna underteckna visserligen brev och aktstycken tillsammans,
men Artois har i alla fall överlåtit spiran till sin allvarlige
och filosofiske broder och själv får han åtminstone till det yttre
underkasta sig att vara dennes härold och sändebud, och dessutom --
vad som icke var minst viktigt för honom -- den förste hovmannen vid
emigranthovet, det nya Versailles i miniatyr.

Monsieur erhöll liksom greven av Artois sitt residens i det gamla
slottet Schönbornlust, vars högra flygel reserverades för honom och
hans folk, medan en del av den vänstra upptogs av greven av Artois. En
annan del av den sistnämnda åter inreddes för grevinnan av Provence,
Madame, och hennes hovfolk. De höga makarna hade sålunda sina våningar
i var sin ända av slottet, vilket ej tycktes väcka något uppseende, då
det var en offentlig hemlighet, att förhållandet mellan Monsieur och
hans hustru ej var det bästa. Detta förundrade sig emellertid ingen
över, då den lynnessjuka och till förståndet inskränkta furstinnan
ej väckte varmare känslor hos någon annan än sin kammarfru madame
Gourbillon, vilken genom att tillfredsställa alla hennes nycker helt
behärskade henne. En av hennes samtida, Dorothea av Kurland, prinsessa
av Dino, som såg Madame under Ludvigs av Provence landsflykt i Mitau,
har skildrat henne på detta föga älskvärda sätt: "Jag har aldrig sett
en så ful och illa skött kvinna. På hennes gråa hår, som var kortklippt
och stod som en borst, satt en dålig och mycket trasig halmhatt. Hennes
ansikte var långt, magert och gult. Hon var liten, och tjock om midjan,
kring vilken hängde en smutsig underkjol. Däröver var draperad en kort
kjol av svart siden, full av hål." Madames vistelse vid Koblenznhovet
blev dock av kort varaktighet.

Enligt samtida vittnesbörd var det lilla hovet i Koblenz till sin
yttre apparat kopierat efter stormaktshoven, och gav icke dessa efter
i glans och ståt. Officerare av alla slag, vakter och tjänare fyllde
slottet och de som anlände hit mottogos enligt det gamla franska hovets
ceremoniel.

Alla dagar samlade prinsarna kring sig sina förtroendemän till mer
eller mindre privata överläggningar och rådslag. Det var icke så
litet illustra namn, som dragits till deras hov. Här såg man främst
Calonne, förut föremålet för Monsieurs ovilja och angrepp, nu hans
finansminister, som visserligen alltid förblev mera Artois' man än
hans, men som kom att behärska även honom genom sin oöverträffade
förmåga att alltid skaffa penningar, prinsen av Nassau, senare
tillfälligt ombud för prinsarna vid olika europeiska hov, han som gick
så långt i sin vänskap för sina herrar, att han senare i nödens stund
för att skaffa mynt sålde både sin tvättservis av silver och de dyrbara
gåvor kejsarinnan Katarina skänkt honom, vidare baron Flaschlanden, en
elsassare, märklig genom sin fetma och sitt skarpsinne, Marc-Hilaire de
Conzié, biskop av Arras, en robust adelsman med härsklysten karaktär
och ett strängt och allvarligt ansikte, den berömde Mirabeau-Tonneau,
den store Mirabeaus yngre bror, om vilken det berättades, att när någon
förebrått honom hans alltför stora kärlek till glaset, han svarat, att
det var den enda av familjelasterna som hans bror lämnat övrig för
honom!! Monsieurs trogne var emellertid i främsta rummet d'Avaray,
denne vän, för vilken han tyckes ha hyst en djup, nästan sentimental
vänskap, som det tyckes en anspråkslös och arbetsam man utan de typiska
lycksökardrag, som i allmänhet utmärka furstegunstlingar. Dessutom
fanns i hans konselj några verkligen förtjänta män, såsom hertigen av
Broglie, Ludvig XVI:s forne minister, en erfaren och redan gammal man,
hertig La Vauguyon, som för sina åt konstitutionalism lutande åsikter
av sina fiender vid emigranthovet kallades "le père démocrate", samt
greve de Saint-Priest, en av sin tids främsta diplomater, som även av
Monsieur företrädesvis användes i viktiga utländska beskickningar.
Bland de personer utom Koblenz, till vilka greven av Provence
satte sin speciella tillit må nämnas greve d'Antraigues, ett av
kontrarevolutionens mest nitiska och framstående verktyg.

Prinsen av Condé och hans son hertigen av Bourbon infunno sig också
regelbundet till rådslagen på Schönbornlust, men det förefaller som
hade de ej befattat sig med annat än rent militära angelägenheter. Till
desamma hade också kurfurstens av Trier franske minister, baron de
Duminique, tillträde, och senare närvaro även de sändebud, genom vilka
främmande makter läto sig representeras vid emigranthovet.

Det var från början meningen att hovet skulle vara förlagt i Koblenz
och emigrantlägret till Worms, där prinsen av Condé residerade med
prinsessan av Monaco som värdinna i sitt hus. Men prinsarna, i
synnerhet Artois, som från början förklarat sig för emigrationens
konnetabel, voro missbelåtna med denna fördelning, och de skydde
inga ansträngningar för att även i Koblenz bilda ett krigarläger.
De lyckades även, och snart stodo två miniatyrarméer rivaliserande
mot varandra. Vad av "gloire" som Condés namn bragte hans lilla här,
det motvägdes i hög grad av de kungliga prinsarnas auktoritet och
tronarvsanspråk, och när senare stunden var inne för emigrantmilitären
att draga ut i strid, kommo konungens bröder med sina trupper att
erhålla avgjord företrädesrätt framför Condé med avseende både å befäl,
rang och möjligheter att utmärka sig.

Vid dessa hov fann intrigen en ytterligt fruktbar jordmån. Och det
var icke blott de vittsvävande kontrarevolutionära planerna och
uppviglingsförsöken i Frankrikes olika väderstreck, som sysselsatte
sinnena -- man var upptagen lika mycket av den nålstyngspolitik, som
fördes mellan alla tre hövdingarna. Ty om ock Monsieur och Artois till
utseendet voro ett hjärta och en själ, och om de även synnerligen
endräktigt bekämpade Condéerna i Worms, så var det ingen hemlighet,
att avundens flamma ofta nog i hemlighet blossade upp mellan de båda
kungliga bröderna. Och denna rivalitet underblåstes av de respektiva
gunstlingarna, Vaudreuil och Jaucourt, liksom även av de rivaliserande
statsmännen Conzié, Calonne och de Broglie. Men den sköttes
huvudsakligen av de tre furstliga mätresserna, emigrationens okrönta
drottningar, som man kallat dem.

I Worms residerade, såsom förr i Turin, hertiginnan av Monaco. Dyrkad i
lägret av både unga och gamla för sin älskvärdhet och sin frikostighet,
styrde hon fortfarande prinsens av Condé både hjärta och politik, hon
presiderade vid hans bord och vid hans fester och när de dåliga tiderna
stundade, offrade hon allt vad hon ägde av penningar och dyrbarheter
för att föda och kläda honom och hans armé.

Icke långt från Schönbornlust hade Artois installerat sin älskade
madame de Polastron, och hon förblev sin prins trogen till sin levnads
slut. I hennes lilla lanthus tillbragte han de flesta av dagens timmar,
och där kunde han så mycket lättare gå ut och in, som han lämnat sin
grevinna i Turin -- det var i det hela taget ej så mycken lycka med
de sardinska äktenskapen! Madame Polastron gick också här i Koblenz
omkring som den lilla anspråkslösa flickan, vilken vederfarits på samma
gång en stor skam och en gränslös ära. Med sina ständigt nedslagna ögon
och sin tunna röst liknade hon en liten borgarflicka, som ville bedja
alla om ursäkt för det hon uppträdde som inkräkterska, en ställning
som hon icke desto mindre för intet pris i världen velat utbyta mot en
annan.

Madame Polastron hade med sitt något indolenta väsen och sin utpräglade
kvinnlighet föga böjelse för den politiska intrigen. Hon nöjde sig med
att vara en av de tongivande och bäst klädda av Koblenzhovets förnäma
damer. Det är därför troligt, att den politiks trådar, som utgingo ur
hennes lilla lanthus, spunnos mera av hennes omgivning än av henne
själv.

Helt annorlunda var luften kring Monsieurs älskarinna, den
alltbehärskande Anne-Jacobée Caumont de la Force, grevinna av Balbi.
Genom hennes små salonger, belägna i bottenvåningen av den flygel i
Schönbornlust, som hon delade med Artois, blåste livligare vindar.

Madame Balbi var dotter till markisen Caumont de la Force och hennes
mor hade varit guvernant för hertigens av Artois söner. Vid 17 års
ålder hade hon blivit bortgift med översten greve de Balbi, som
härstammade från en gammal rik Genua-familj. Hennes äktenskap blev icke
lyckligt, en motgång för vilken hon emellertid gjorde sig skadeslös
genom en mängd andra förbindelser av mer eller mindre övergående art.
Legenden förtäljer, att greven en gång hade överraskat henne på bar
gärning och i sin besinningslösa svartsjuka velat döda henne. Den
unga hustrun hade utnyttjat situationen till sin favör, sökt hjälp
vid Châtelet-domstolen, samt utverkat åt sig ett domstolsutslag,
enligt vilket mannen förklarades lida av obotligt vansinne, varefter
följde hans inspärrande på ett hospital i Senlis, nära Paris. Den unga
grevinnan hade därefter blivit antagen till hovdam hos grevinnan av
Provence, men därvid dock mindre behagat Madame än Monsieur, vilken
sistnämnde gjorde henne till sin mätress och installerade henne
furstligt i Luxembourg och i Versailles varförutom han skänkte henne
ett vackert hus i Passy. I juni 1790 hade hon första gången lämnat
Paris samtidigt som några av adelns främsta män, Boisgelin, Esterhazy
och Monsieurs ovannämnde vän d'Avaray, men senare återkommit för
att lämna Frankrike för andra gången ungefär samtidigt om också ej
tillsammans med Monsieur, vars flykt hon var med om att ordna. När
han anlände till Mons vid den belgiska gränsen, var hon -- såsom ovan
berättats -- honom till möte.

Madame Balbi hade i hemgift medfört en enorm förmögenhet, men
hennes luxuösa vanor och hennes passion för spel hade tärt på
hennes tillgångar, och det var svårt för greven av Provence att
tillfredsställa alla hennes nycker.

Hon var i allmänhet icke omtyckt, tvärtom skriver en av hennes samtida
om henne: "Aldrig har det funnits en kvinna som varit så allmänt
avskydd." Orsaken härtill var utan tvivel i främsta rummet den plats
hon intog som emigrantregentens officiellt erkända mätress, en fördel
vilken hon, härsklysten och mån om sin ställning, vid alla tillfällen
själv underströk. Dessutom hade hon två egenskaper, vilka man icke
gärna förlät henne: hon var spirituell och hon var ful. Vad som
synnerligen roade henne -- och hennes furstlige beskyddare icke mindre
-- var att rimma och göra epigram, och hon gjorde sig gärna lustig på
andras bekostnad, men som det tyckes på ett ganska harmlöst sätt. I
hennes salong, där hennes högljudda tal och skratt hördes över alla,
sprakade det av lustiga historier, kvicka ordlekar och bitande infall.
Bland emigranterna ansågs hon självkär, högmodig och elak, och man
skonade henne icke heller -- väggarna i stadens två förnämsta kaféer
"Tre kronor" och "Franska hovet", där dagens skvaller kommenterades,
ekade ofta nog av skrattsalvor över smädeord och kvickheter om "la
Balby". Men den muntra grevinnan brydde sig ej om att tysta ned
missnöjet och förtalet -- tvärtom hade hon en eläk glädje av att på
kvällarna låta sig uppvaktas av hela detta Koblenz som på dagarna varit
sysselsatt med att kritisera och klandra henne. Att hennes beskyddare
däremot ej var lika oberörd av förtalet bevisas av att han efter någon
tid flyttade hennes bopålar från Schönbornlust till ett litet hus i
Koblenz.

Madame Balbi kunde, som sagt, icke tävla med de sköna emigrantdamerna
i fägring. Hon hade visserligen ett par strålande ögon, vilka alltid
spelade -- "två små fönster, genom vilka hennes snillrikhet lyste över
människorna" -- och hennes ansikte hade ett växlande, intressant och
ofta oemotståndligt lustigt uttryck. Men detta ansikte var mera brett
än långt och dessutom fullt av ärr efter kopporna, vilket ju den tiden
icke var ovanligt. Hennes hår beskrives såsom rikt och av en vacker
brun färg, men, tillägger en författare, "hennes tänder voro tyvärr av
precis samma färg".

Det gick mycket fritt till i madame Balbis salong. När hon, efter
slutad tjänstgöring hos grevinnan av Provence, på kvällen kunde draga
sig tillbaka till sig, voro hennes små rum redan fulla av gäster,
tillhörande hennes intima krets. Det berättas att hon, strax efter att
ha trätt in, utan ringaste tvekan eller blygsel gjorde sin toalett
i allas närvaro, och det så skickligt att ingen kunde finna det
opassande. En av hennes kammarjungfrur lyfte in ett litet spegelbord,
vid vilket hon blev koafferad, två andra bytte hastigt om hennes
lintyg och klädning. Medan denna ceremoni pågick fördes en livlig och
uppsluppen konversation, och Monsieur, som alltid hade sin plats i en
stor länstol mitt för kaminen, berättade anekdoter medan han snurrade
spetsen av sin käpp in i sin sko -- en vana som var honom egen. Han
tycktes ej alls berörd av att madame Balbi sålunda exponerade sig, en
omständighet som förresten endast gav näring åt det förtal, som visste
berätta, att den så starkt affischerade kärleken mellan Monsieur och
madame Balbi var av rent platonisk art.

Man hade dessutom en annan anledning att ej räkna passionen mellan
madame de Balbi och Monsieur till de mera glödande. Den furstliga
favoriten ansåg sig nämligen ej böjd att för sin beskyddares skull
förneka sin ungdoms lättsinne, och utan skrupler bedrog hon den loje
och pretiöse prinsen med andra. Såsom hennes älskare utpekades den unge
markis de Jaucourt, vilken även i så mycket annat gjorde gemensam sak
med sin härskare. Han hade förlorat två fingrar av sin vänstra hand i
en duell för en skön dams skull, madame de la Châtre, med vilken han
senare gifte sig.

Madame de Balbis budoar ansågs allmänt vara vägen till gunst och makt
vid emigranternas högkvarter. I motsats till madame Polastron var hon
livligt intresserad av politik, ej endast den som bedrevs vid de små
hoven i Worms, Mainz och Koblenz, utan framför allt den europeiska
storpolitiken, i vilken hon med lidelsefullhet kastade sig. Att hon
ej ens under emigrantåren fick mera inflytande än hon verkligen hade,
berodde väl främst på att hennes begåvning i denna riktning motvägdes
av bristande behärskning och moderation.

       *       *       *       *       *

Under de trägna rådslagen på Schönbornlust kom emigrantpolitiken så
småningom att utkristallisera ett verkligt program. Detta programs
tyngdpunkt låg i planen om en sammanslutning av alla Europas furstar
till en väpnad aktion mot Frankrike. På grund av de förändrade
förhållanden som inträtt genom konungens flykt och arrestering, ansågo
sig prinsarna numera självskrivna till att leda denna aktion. För att
förläna sina ord och åtgärder mera eftertryck hade de redan strax efter
Monsieurs ankomst fattat beslutet att denne, i betraktande av Ludvig
XVI:s fångenskap, skulle förklara sig för Frankrikes regent, med all
den auktoritet som tillkom en sådan. En annan viktig programpunkt blev
därför att förmå Europas furstar att erkänna maktens överflyttning från
Ludvig XVI till greven av Provence. Genom sin börd och ställning såsom
den äldste av konungens bröder, ansåg sig Monsieur självskriven som
regent, då, såsom prinsarna själva i ett memorandum till Leopold II
uttryckte sig, "det var omöjligt att längre lämna riket utan regering".
I prinsarnas planer ingick vidare utfärdandet av ett manifest,
vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter
som tillhörde huset Bourbon -- således Neapel och Spanien -- och i
vilket utom av dem själva skulle vara undertecknat av de regenter som
tillhörde huset Bour- och konungamakten, skulle uppräknas och där man
skulle protestera mot alla de av församlingens beslut, som Ludvig XVI
sanktionerat. Med en högljudd indiskretion, som genljöd i hela Europa,
gjorde nu prinsarna under aderton månaders tid propaganda för detta
sitt program.

Det var emellertid ingen lätt sak att få Europas furstar att erkänna
Monsieurs regentskap. Den ende av dem som generöst och på eget
initiativ gjorde det, var Gustav III, denne nordiske don Quixote,
vilken, också han, gripen av begäret att hämnas nationalförsamlingens
kränkande av konungadömets helgd, på sitt håll gjorde upp lika
fantastiska planer som prinsarna i Koblenz. Under förevändning att
sköta sin hälsa hade Gustav III i medlet av juni anlänt till Aachen för
att på närmare håll kunna följa händelserna i Frankrike, vilka efter
ryska krigets avslutning helt upptogo hans intresse och tankar. Här
hade han av de beundrande emigrantskarorna, som han dagligen mättade
vid sin taffel, blivit hyllad och firad såsom aldrig förr under sina
resor till Frankrike, och här hade han även fått mottaga den nedslående
underrättelsen om konungaparets olyckliga flyktförsök.

Kort efter det greven av Provence anlänt till Bryssel uttalade Gustav
III i brev till honom sitt djupa beklagande över att flykten hade
misslyckats och erbjöd honom sina tjänster. Gustav III lovade att, som
han uttryckte sig, ställa till hans förfogande ej blott den erfarenhet
han erhållit genom de politiska skakningarna i sitt eget land, utan
även sin värja och sina soldater. Till Condé och Artois sände han
ungefär likalydande brev. I brevet till Artois, som han kallar en ny
Henrik IV, förklarade han sin avsikt vara att till nationalförsamlingen
rikta ett upprop, där han ville taga Ludvig XVI i sitt skydd -- en
tanke som ofta hägrade för Gustav III, men aldrig blev utförd.

De första dagarna av juli anlände de kungliga prinsarna till Aachen för
att göra Gustav III sin uppvaktning. Under de sammankomster som här
ägde rum i pauserna mellan de olika festligheterna, framlade Gustav III
ett formligt betänkande, enligt vilket greven av Provence borde inför
Europa förklara sig som Frankrikes regent. Utom att han vore fullt
berättigad därtill, ansåg Gustav III det ur praktisk synpunkt mera
bekvämt, emedan de utländska makterna hade lättare att underhandla med
en person än med två, och dessutom kunde Monsieur i sådant fall upptaga
Frankrikes gamla allianser samt utnämna sändebud vid de utländska
hoven. Gustav III gillade prinsarnas planer både på en rundskrivelse
angående övertagandet av rikets styrelse, liksom på ett beväpnat infall
i Frankrike, samt ansåg att Monsieur borde samma ögonblick han trampade
fransk jord förklara sig såsom Frankrikes konung. Gärna hade Gustav
III strax velat hjälpa prinsarna med penningar och krigsfolk, men då
han ej själv ägde resurser därtill, tillgrep han ett medel, som han
ofta för egen räkning begagnat: han lovade med denna lättfärdighetens
oförskräckthet, som han hade gemensam med emigrantprinsarna, att
försöka förmå ryska kejsarinnan, hans såta vän efter freden i Värälä,
att skänka prinsarna stöd och hjälp, vilket löfte återigen föranledde
prinsarna att ge honom en formlig skriftlig fullmakt att i deras namn
underhandla med kejsarinnan.

Något senare vände sig prinsarna även direkt till kejsarinnan. Men
Katarinas ställning till de franska angelägenheterna var icke så klar,
som man under Aachen-sammankomsterna hade inbillat sig. Denna mäktiga
regent, till vilken hela det dåtida Europa blickade upp med halvt
beundrande och halvt skrämda blickar, och som förde dem alla bakom
ljuset, var icke så lätt förvärvad för prinsarnas sak, som Gustav
III låtit hägra för dem. Hon uppehöll prinsarna med fagra fraser och
löften, sände dem, när de blevo alltför enträgna, en minister, greve
Rumjanzeff, samt två miljoner livres såsom bidrag till deras lysande
hovliv, och lovade slutligen att erkänna Monsieur såsom regent utan att
dock formligen göra det. Någon militär hjälp för sitt företag lyckades
prinsarna däremot ej utverka av henne.

Prinsarna insågo snart att det svåraste motståndet var att söka hos
kejsaren, vilken mycket väl visste i huru hög grad Marie-Antoinette
och Ludvig XVI själva ogillade prinsarnas högröstade politik, och för
egen del icke hade något intresse av att understöda deras planer.
Kejsar Leopold förklarade sig också, mitt inne som han själv var i
krig och oroligheter, tvungen till overksamhet på grund av den franska
kungafamiljens egen önskan. Därmed läto prinsarna sig dock icke
nöja, och då man trodde sig kunna vinna något endast genom personlig
inverkan, beslöts att greven av Artois åtföljd av Calonne och Esterhazy
jämte ett lysande följe av emigranter skulle begiva sig till Wien.

Artois' besök kom i en särdeles olämplig stund, nämligen just vid tiden
för kejsarens sammankomst med konung Fredrik Wilhelm av Preussen i
Pillnitz. Detta lät kejsaren även prinsarna förstå, men i anseende till
Artois' dubbla egenskap av frände och prins blev kejsaren dock tvungen
att mottaga denne och till och med att inbjuda honom till slottet
Pillnitz för att övervara de ståtliga festligheter, som kurfursten
av Sachsen gav i anledning av furstemötet. Ja, han tillmötesgick
Artois' och Calonnes önskningar ända därhän att han tog upp de
franska angelägenheterna till diskussion vid förhandlingen med konung
Fredrik Wilhelm. Men den kallt officiella tonen under hela samvaron
och den kyliga reservation med vilken kejsaren uttalade sig, visade
tillfyllest vad han tänkte. Det enda positiva som med den storståtliga
resan ernåddes -- ty frågan om Monsieurs regentskap likasom om en
väpnad intervention ströks strax från prinsarnas önskelista -- var
att de två mäktiga furstarna utgåvo det kända Pillnitz-manifestet,
där de, i obestämda och oklara fraser och vid hot om vedergällning
uppmanade nationalförsamlingen att upphöra med sin förföljelse mot
konungafamiljen och sina planer på konungamaktens störtande.

Det nederlag för prinsarnas politik, som Artois' resa innebar, ville de
själva varken se eller erkänna. Med sin obotfärdiga sangvinism räknade
de endast med vinstkontot, som ju bestod av några ganska generella
uttalanden från monarkernas sida, men som i deras fantasi erhöll
oerhörda proportioner. Endast det faktum att genom Artois' mellankomst
kejsaren och Fredrik Wilhelm skridit till en diplomatisk åtgärd, syntes
i deras ögon en oanad framgång. Och de dröjde ej att utnyttja den.

Efter Artois' återkomst till Koblenz publicerade nu konungens
båda bröder å sin sida ett av dem undertecknat manifest, daterat
den 10 september, vilket var avsett att utgöra en kommentar till
Pillnitz-deklarationen som senare även på prinsarnas försorg trycktes
och spreds såsom bihang till manifestet. I detsamma uttolkades den
furstliga akten helt till prinsarnas fördel. De proklamerade sålunda
att de utländska makterna, vilkas mellankomst de anhållit om för sin
broder konungens räkning, nu voro beslutna att gripa till vapen,
och försäkrade att kejsaren och konungen av Preussen även avsett en
sådan lösning av saken. De gjorde här gällande, att alla hov voro
likasinnade, samt att den engelska nationen icke skulle ställa hinder i
vägen för det som den ansåg vara riktigt, att den "odödliga Katarina",
"för vilken intet slag av ära var främmande" ej skulle "lämna obeaktat
ett tillfälle att försvara alla suveräners sak". De förklarade dessutom
att, ifall Ludvig XVI genom våld skulle bli tvungen att underkasta
sig en konstitution, "som han i sitt hjärta ej erkände och som hans
plikt såsom konung absolut förbjöd honom att sanktionera", de skulle
på det mest högtidliga sätt protestera inför hela världen mot denna
illusoriska akt liksom mot allt vad därav skulle följa.

Prinsarnas manifest hade endast den följden att det ytterligare vidgade
klyftan mellan konung och folk i Frankrike samt ökade misstron mot
dem själva både i konungaparets och de europeiska makternas ögon.
Vad dessa senare tänkte om prinsarna, i synnerhet om grevens av
Artois, kan man bland annat se genom ett brev från Leopold II till
ärkehertiginnan Marie-Christine: "Jag har varit tvungen att svara honom
eftertryckligt", skriver kejsaren, "och hota med att öppet desavouera
varje åtgärd som de företaga i strid med vad vi beslutit i Pillnitz.
Dessa prinsar och framför allt Calonne, vilken leder dem och som är
en oerhört obehaglig figur, blanda sig i allt, de tänka endast på sig
själva och ej alls på konungen eller på sakens framgång, de vilja
endast intrigera och förmå mig och konungen av Preussen till något
slags åtgärd för att sedan kunna tvinga oss att understödja denna sak
med alla våra krafter. -- -- -- Med dessa människor kan man ingenting
göra, och det är omöjligt att hjälpa konungen och drottningen på annat
sätt än genom absolut enighet mellan hoven, vilket kommer att bli
mycket svårt, då Spanien ej vill göra något och England vill hindra
andra att göra vad det än må vara."

För det franska konungaparet var detta prinsarnas steg, liksom nästan
allt vad de företogo, endast till den största skada. Till och med
om Ludvig XVI och Marie-Antoinette själva hade önskat ett infall
av fientliga makter, hade de utan tvivel dragit sig för att anlita
prinsarnas medverkan. Men nu önskade de icke en sådan inblandning.
Tvärtom framgår det ur alla Marie-Antoinettes brev -- ty det var hon
ensam som skötte den politiska korrespondensen -- att de i den farliga
situation, i vilken de befunno sig, ville undvika de blanka vapnens
politik, att de önskade endast att Europas furstar skulle samlas till
en kongress för att överlägga om deras sak, och att de på sin höjd
önskade att denna kongress skulle stödja sina beslut på en slagfärdig
armé.

       *       *       *       *       *

Oberoende av allt detta gick livet sin gång i Koblenz och Worms.
Om prinsarna icke fingo mottaga det understöd från Europa,
varpå de räknat, så vunno de i alla fall sina undersåtars,
emigranternas, livliga gillande och inhöstade ävenledes sina
värdars, de tyska kurfurstarnas bifall. I Trier regerade kurfursten
Ludvig-Klemens-Wenzeslaus, hertig av Sachsen och bror till den förra
Dauphine. Han var sålunda prinsarnas morbror. Han beskrives som en klok
och beläst man med ett gott och sunt omdöme och rätt spirituell. Han
liksom de övriga andliga tyska furstarna hatade grundligt revolutionen,
som genom den nya kyrkoförfattningen hade inkräktat hans makt, och han
var -- åtminstone så länge detta ej beredde honom själv något obehag --
full av välvilja och godhet för emigranterna och i synnerhet Monsieur
och hans broder. En gång i veckan samlade kurfursten de förnämsta
emigranterna till middag i sitt residens i själva Koblenz, och man
tillbragte aftonen tillsammans i muntert samspråk eller vid allvarliga
överläggningar, men utan någon etikett eller ceremonier. Kurfursten
åtnjöt emigranternas särskilda aktning och likaså hans syster och
husförestånderska prinsessan Kunigunda, vilken emellertid väckte de
eleganta franska damernas munterhet genom sitt löjliga namn och sitt
märkvärdiga utseende.

I denna omgivning glömde greven av Provence, huru föga Europas mäktiga
fäste avseende vid honom och hans regentskap. Hans uppträdande och
hållning var en regerande furstes, och emigranterna vande sig så
småningom genom denna tvärsäkerhet att betrakta honom som sin verklige
konung. Det är tid att ägna en närmare uppmärksamhet åt emigranternas
kung, hans personlighet och hans egenskaper.

Monsieur, som var född i Versailles den 17 november 1755 och
sålunda när han lämnade Frankrike 35 år gammal, var både till
karaktärsegenskaper och utseende olik sin bror greven av Artois. Även
prins Ludvigs ansikte hade de kända bourbonska dragen, men hans tunga
gång och oerhörda korpulens stack påfallande av mot Artois' långa och
spensliga figur, liksom han även genom sin mera gedigna läggning och
något flegmatiska sinnelag skilde sig från Artois' arrogant-lättfärdiga
väsen och bekymmerlöshet.

Då greven av Provence på huvudets vägnar var sina två bröder betydligt
överlägsen, låg det nära till hands att hans intelligens av hans
omgivning skulle bli överskattad: han ansågs redan från tidiga år och
ansåg sig även själv såsom mer eller mindre genialisk. Hans äldre
bror, hertigen av Berry, senare Ludvig XVI, instämde i den allmänna
beundran, han böjde sig för den yngre som för en auktoritet på
karaktärens och intellektets vägnar, han beundrade hans beslutsamhet
och det berättas, att närhelst man frågade Ludvig XVI om något, han
alltid gav samma lakoniska svar: "Fråga min broder av Provence." Men
i själva verket saknade denne varje geniets särtecken. Han hade ett
ganska sunt och oförvillat omdöme och rätt gedigna kunskaper och hans
anseende som geni hade han dessa senare att tacka för, ty inom sin
närmaste krets tjänstgjorde han som ett slags konversationslexikon.
Vidare koketterade han med sitt skriftställarskap, som dock att döma
av hans ganska pjollriga memoarer var av föga värde. Med sitt intresse
för böcker förenade han den respekt för kunskap och lärdom, med vilka
den verkliga begåvningen ofta förväxlas: han talade själv obehindrat
latin, och han säges ha djupt sörjt över att hans gunstling d'Avaray
icke kunde detta språk. Det var också det enda fel Monsieur överhuvud
fann hos denne vän, som, liberal till sin läggning och sina åsikter,
till honom intog ungefär samma ställning som Decaze många tiotal år
senare. Han ägde vidare en viss fyndighet i repliken, och ännu mer än
filosofiska diskussioner och allvarlig läsning i olika ämnen, älskade
han anekdoter, ordlekar, fyndiga svar och små lustigheter.

Till sina åsikter var greven av Provence i början av revolutionen
rätt liberal. Om nu denna liberalism, som man velat påstå, var en
barometer känslig för vindar och lufttryck, eller om den bottnade i en
självständig uppfattning, är svårt att säga. I yngre år framstår han
onekligen mindre som den konsekvente liberalen än som den politiske
frondören. Efter att först ha anslutit sig till Turgot, trädde han
nämligen senare i opposition mot denne, och bidrog även till hans
fall genom utgivandet av en mot den upplyste ministern år 1776 riktad
libell med titeln "Les mannequins, conte ou histoire". Han konspirerade
ävenledes mot Necker under dennes första ministär, men ställde sig
precis lika fientlig mot Neckers efterträdare Calonne, och det
förefaller som hade den liberala politik han förfäktade såsom chef för
"de vises kommitté" i notabelförsamlingen 1787 knappast haft någon
annan mening än att motarbeta Calonne, denne man som senare i Koblenz
skulle bli hans rådgivare och högra hand. Ända från notablernas nya
inkallande 1788 tyckes han dock konsekvent ha ställt sig i de liberala
eller moderata åsikternas tjänst. Ensam av alla prinsar av blodet
omfattade han idén om tredje ståndets dubbla representation, han antog
i början av revolutionen självmant den nationella kokarden och han
gav gång på gång uttryck åt sina liberala idéer, bland annat vid det
tillfälle, då han i december 1789 blev kallad till Hôtel-de-Ville för
att försvara sig mot anklagelsen för delaktighet i markisens av Favras
förmenta försök att bortföra konungafamiljen från Paris.

Av de kungliga prinsarna hade greven av Provence också varit den
mest populäre. Anledningen därtill var icke blott den, att han så
ofta ådagalagt ett liberalt och folkligt sinnelag. Dessutom visste
man, att han, i trots av den yttre älskvärdheten i sitt sätt mot
Marie-Antoinette -- han gav fester till hennes ära och skänkte henne
små presenter, som han lät åtföljas av galanta verser av egen hand -- i
grunden var hennes mest missunnsamme motståndare, åtminstone efter det
hon skänkt Frankrike en tronarvinge.

Under de sju år Ludvig XVI:s giftermål var barnlöst, hade greven av
Provence vant sig vid tanken på att han en gång skulle bli Frankrikes
konung. När sedan Dauphins födelse drog ett streck över hans
förhoppningar och planer, sökte han visserligen dölja sin besvikelse
under ett korrekt uppträdande samt finna sin tröst i litterära
sysselsättningar, men storhetstankarna lämnade honom i själva verket
aldrig. Hans strävanden gingo härefter ut på att nå en ställning, som
senare Napoleons bröder med samma iver eftersträvade: att bli utnämnd
till regent och ställföreträdare för den unge Dauphin, därest denne
skulle komma att behöva en sådan. Det har varit underkastat diskussion,
huruvida egoistiska beräkningar eller broderlig tillgivenhet dikterade
grevens av Provence beslut att ej lämna Frankrike före sin broder
konungen, och det är kanske tillåtet att antaga, att därvid den
sistnämnda faktorn spelade en underordnad roll. Visserligen visade
Ludvig av Provence alltid en stark trofasthet mot de bourbonska
familjebanden, men -- hur skulle icke hans äregirighet ånyo väckas, när
han såg makten hastigt och säkert glida ur hans svage broders händer!
Hans uppträdande under hela Koblenz-tiden är för övrigt ägnat att
bestyrka detta antagande.

En samtida, den kända målarinnan madame Vigée-Lebrun, ger i sina
memoarer följande skildring av greven av Provence:

    "Under det jag målade _Monsieurs_ porträtt lärde jag känna en
    furste, vars begåvning och bildning man utan smicker kunde
    beundra. Det var omöjligt att icke finna behag i Ludvig XVIII:s
    samtal: han yttrade sig om allt med lika mycket smak som
    kunskaper. Men ibland hände det, att han för ombytes skull under
    vara seancer sjöng några visor, och dessa visor voro så tarvliga,
    att jag omöjligt kunde förstå, huru något sådant kunde komma
    till hovets öron. Och han sjöng alldeles förfärligt falskt. 'Hur
    tycker ni att jag sjunger, madame Lebrun?' frågade han mig en
    dag. 'Som en prins, monseigneur', svarade jag.

    _Monsieur_ var på den tiden vad man kallar frisinnad,
    naturligtvis i ordets inskränktaste bemärkelse. Han och hans
    hovmän bildade ett parti som skilde sig alldeles bestämt
    från konungens, och därför blev jag icke heller det minsta
    förvånad, då jag under revolutionen fick höra, att markisen
    av Montesquieu (Monsieurs överhovstallmästare) blivit utnämnd
    till befälhavare för den republikanska armén i Savoyen. Jag
    behöver blott återkalla i mitt minne de egendomliga samtal som
    han förde i min närvaro, för att icke tala om de yttranden han
    fällde om drottningen och alla dem som stodo henne nära. Vad
    _Monsieur_ beträffar, så skildrade ju tidningarna, hur han begav
    sig till Nationalförsamlingen för att förklara, att han icke
    ämnade deltaga i densamma som prins utan som medborgare. Enligt
    min mening var dock denna förklaring icke tillräcklig för att
    rädda hans huvud, och han gjorde säkert mycket klokt i att kort
    därefter lämna landet."

Man skulle måhända kunnat tro, att Ludvig XVI:s erkännande av
konstitutionen i september 1791 skulle tystat ned hans bröders
högljudda politik. De sågo emellertid däri endast ett tecken på
svaghet, som liknade ett förräderi mot suveränitetens helgd, och ansågo
sig blott ha ännu mera skäl än förr att söka kväsa revolutionen och,
tills så skedde, gentemot Europa representera Frankrikes konungamakt.
De kunde ej förstå, att Ludvig XVI verkligen av händelsernas tvång
hade kunnat bli ställd i en allvarlig konflikt, och att han hade att
välja mellan konstitutionen och inbördes krig. I Koblenz visste man ej
så noga vad som försiggick i det Paris, som uppstått under åren efter
1789. Man invaggade sig i de naivaste förhoppningar, vilka alltjämt
underhöllos genom alla de lögnaktiga berättelser, som prinsarna på
prinsars manér blevo undfägnade med av flyktingar till emigrantlägret.
Fanns det någon gång en öppenhjärtig man, som ej ville föra prinsarna
bakom ljuset, var man icke hågad att lyssna till honom.

När på hösten 1791 baron Goguelat infann sig i emigrantlägret för att
på kungaparets vägnar uppmana Monsieur att snarast möjligt, jämlikt
nationalförsamlingens order, återvända till Frankrike, emottogs han
med uppenbar ohövlighet. Då han blev kallad till audiens hos Monsieur
bemötte denne honom ingalunda som ett kungligt sändebud. "Konungen
vet ej alls vad som försiggår", säges Monsieur ha svarat på Goguelats
andragande. "Han borde för all del lugna sig, vi skola svara honom
officiellt. Vad er beträffar, är jag smickrad över att ni efter moget
övervägande bestämt er för att sluta er till oss." På Goguelats
invändning att han förbundit sig att stå på konungaparets sida, och
hans påminnelse om att han väntade Monsieurs svar, avskedade Ludvig
honom med ett: "I så fall har jag just avgivit det, och intet hindrar
er att avresa."

Tonen i prinsarnas skrivelser till Ludvig XVI bär även otvetydigt
vittnesbörd om, att de numera betraktade sig som konungamaktens
egentliga representanter.

"Min bror", skriver den blivande Ludvig XVIII sålunda på hösten 1791
till sin herre och konung, "jag har skrivit till er, men brevet gick
genom posten och jag kunde ej säga er någonting. Vi äro här två, som
tillsammans bilda endast en: samma känslor, samma åsikter, samma
iver för att tjäna er. Om man talar till oss på de där människornas
vägnar, så ämna vi icke lyssna, men om det är på edra vägnar, skola
vi lyssna därtill; dock ämna vi gå vår väg rakt fram; om man där vill
tvinga er att låta säga oss något, så skall ni ej alls genera er. Var
förtröstansfull angående er säkerhet -- -- -- hjälpa er, tjäna er, vi
arbeta därpå med iver och allt skall gå väl. Till och med vara fiender
ha alltför stort intresse av att skona er, för att begå ett onödigt
brott, vilket för övrigt skulle bidraga till deras undergång."

       *       *       *       *       *

Medan man i Koblenz levde ett sorglöst liv för dagen i okunnighet
om eller likgiltighet för den snabbt skeende omvärderingen av alla
värden i hemlandet, hade den lagstiftande nationalförsamlingen i
oktober 1791 definitivt upptagit emigranternas sak till prövning.
Följer man församlingens förhandlingar i denna sak, kan man lätt
finna, att den icke avspisades på ett lättvindigt sätt, utan var
föremål för en mångsidig prövning, och att under diskussionerna olika
meningar gjorde sig gällande angående vidden av de åtgärder som borde
företagas mot emigranterna. Dessa långa diskussioner kasta ett bjärt
ljus över motsatsen mellan den gamla regimens Frankrike, sådant det
kontrarevolutionära Koblenz och Europa betraktade det, och det i
vardande stadda moderna Frankrike, i debatten klarast företrätt av
en av utav emigranternas hätskaste vedersakare, skriftställaren,
utrikespolitikern, krigsivraren Brissot. Brissot var även den som
först i församlingen vågade ett anfall mot de kungliga prinsarna,
"före detta prinsarna", som han till mångas förtrytelse betecknade
dem, eller kanske egentligen mot greven av Provence, vilken för alla
Frankrikes liberaler stod som typen för en renegat och förrädare mot
sitt fosterland. "Den väg man hittills följt", yttrade Brissot i sitt
stora tal i emigrationsfrågan den 20 oktober, "har varit just motsatt
den man bort följa. Man har hittills utöst sin vredes skålar över de
män som släpat sina gamla adelsbrev till länder, där de trott dem vara
av något värde, och på grund av en oförlåtlig svaghet har man skonat
dem, som gått i spetsen för dessa emigranter. Om man har en ärlig vilja
att lägga en damm för emigrationen och upprorsandan, så måste man
bestraffa de ämbetsmän, som övergivit sin post, men man måste framom
allt straffa de stora brottslingarna, vilka i främmande länder grundat
en härd för kontrarevolutionen." -- "Man bör åtskilja två klasser av
emigranter", fortsätter han, "i den första stå konungens båda bröder,
som äro ovärdiga att vara det, eftersom han erkänt konstitutionen."

Då Monsieur såsom konungens äldste broder och efter Dauphin närmaste
tronarvinge ansågs intaga en särställning, avskildes under den långa
diskussionen dennes sak från de övriga prinsarnas och emigranternas,
och den 31 oktober var församlingen färdig med sitt beslut att rikta
till honom en sista varning i form av en proklamation, som skulle
uppspikas i hela Frankrike. Denna proklamation hade följande lydelse:

"Louis-Stanislas-Xavier, prins av Frankrike, nationalförsamlingen
förständigar eder att med stöd av franska konstitutionens avdelning 3,
kapitel 2, artikel 3, paragraf 2 inom utgången av två månader, räknat
ifrån denna dag, återvända till Frankrike, med risk att i motsatt fall
eller efter utgången av denna tidrymd anses hava avstått från edra
eventuella anspråk på tronen."

På denna uppmaning svarade rikets förste kunglige prins utan betänkande
följande:

"Personer, tillhörande den franska församlingen, som kallar sig
nationell. Det sunda förnuftet förständigar eder att jämlikt avdelning
I, kapitel I, artikel I, paragraf I av de oskrivna lagarna för det
sunda förnuftet återkomma till eder själva inom loppet av två månader,
med risk att i annat fall och efter utgången av denna tidsperiod anses
hava avsagt eder all rätt att betraktas som förnuftiga varelser, och
räknas endast såsom våldsamma dårar, mogna för de offentliga dårhusen."

Denna billiga ordlek inbringar knappast sin upphovsman eftervärldens
applåder. I livets allvarligaste ögonblick är vitsen icke på sin plats.
Den får en fatal likhet med dumhet.

Nationalförsamlingen var för övrigt för Monsieur ej annat än en fiende
på betryggande avstånd. Man kunde i Paris dekretera dödsstraff för
dem som stämplade mot statens säkerhet, man kunde utsträcka dessa
bestämmelser till deras hustrur och barn och gäldenärer, man kunde
förklara deras egendom konfiskerad -- allt detta rörde icke för
ögonblicket de emigranter, som voro beslutna att icke återvända till
Frankrike.

Det fanns emellertid en annan fiende som trädde emigranterna allt mera
hotande inpå livet ju längre vintern led -- penningbristen, nöden. De
flesta av emigranterna hade lämnat sitt land i största hast och ej
kunnat medföra större penningsummor -- man trodde ju allmänt att det
ej kunde bli fråga om mera än några veckor! Och under de månader som
förflutit började hjälpkällorna hastigt utsina.

De emigranter som kunde något yrke försökte göra sig skadeslösa så gott
de förmådde genom att söka sig arbete. Och man fick under denna orons
och ångestens tid bevittna, att män och kvinnor med lysande namn och
sekelgamla anor sökte sig förtjänst var de kunde: kvinnorna mestadels
genom sömnad eller såsom lärarinnor, guvernanter, sällskapsdamer och
pensionsföreståndarinnor ja, även som kaféuppasserskor, männen i regeln
mest såsom lärare i dans, deklamation och fäktkonst.

Också prinsarnas kassor började sina. Var skulle de i längden taga
penningar för sig och sitt folk? De summor som de tyska furstarna
upprepade gånger ställde till deras förfogande förslogo ej långt,
ej heller den hjälp som Fredrik Wilhelm i nödens stund tillställde
dem, och även de två miljoner, som prinsen av Nassau hemförde från
sin beskickning i Petersburg och som betraktats som en outsinlig
hjälpkälla, hade snabbt nog skingrats för alla världens vindar! Efter
subsidierna hade den mest begagnade utvägen varit att låna, och det
var oerhörda summor som anskaffades på så sätt av alla världens
procentare, judar och bankirer. Men även krediten tog slut och till
och med dess genialiske organisatör Calonne insåg, att det lysande
Koblenzhovet snart skulle falla sönder i sina fogningar. "Tiden lider",
skriver Calonne den 5 januari 1792 till greven av Artois, som befann
sig i Ryssland. "Condé är ej i stånd att hålla ut i fjorton dagar. Han
har inga tillgångar, han begär att få sådana och det är omöjligt att
tillmötesgå hans önskan. Det är uteslutande på denna sak man måste
rikta sin uppmärksamhet. -- -- -- Värdet och penningbristen göra oss
förtvivlade."

Koblenzhovets glansperiod började luta mot sitt slut. Vintern 1792
var oerhört sträng och det stora, öde Schönbornlust blev fullkomligt
obeboeligt. Prinsarna voro tvungna att flytta in i ett vida
anspråkslösare residens, ett litet hus i Koblenz, och därmed hade man
i själva verket avstått från att längre uppehålla det lysande eländet.
Det var au här som emigranternas konung, hans höge broder och hans
närmaste fingo pröva på motgångar, en räcka förebud till en ändlös
landsflykts tomma och tröstlösa år.

Redan i november 1791 hade Ludvig XVI genom sitt sändebud hos
kurfursten av Trier, Vergennes, låtit denne förstå, att han icke
längre kunde gilla mot Frankrike fientligt sinnade beväpnade
truppers förefintlighet i kurfurstarnas länder och givit en vink om
att emigranthärarna borde upplösas. I sin egenskap av släkting och
prinsarnas givne beskyddare kunde kurfurst Klemens-Wenzeslav icke
utan betänkligheter gå Ludvig XVI:s önskan i detta avseende till
möte. Om han ock så småningom blivit trött på sina nevöers och deras
anhängares lättsinne och pockande uppträdande, så hade han dock i alla
fall omfattat deras synpunkter och öppet genom att hylla Monsieur som
regent tagit parti mot den av konstitutionen klavbundne Ludvig XVI.
Men å andra sidan var det svårt för honom att öppet trotsa den franska
regeringens påbud, så mycket mer, som han därvidlag ej fick något stöd
av den, som närmast antagit sig kurfurstarnas sak och som han därför
var beroende av -- österrikiske kejsaren. -- "Avlägsna orosämnena
från ert rike", hade Leopold II helt kategoriskt svarat honom på hans
anhållan om råd i den svåra situation han befann sig i.

Så länge den med emigranterna sympatiserande Vergennes stod kvar
som minister, var det emellertid ej så brådskande med att taga
ett avgörande steg, men när efter omgestaltningen av Frankrikes
utrikesrepresentation de kungligt sinnade elementen avlägsnades
och ersattes med revolutionära, fick också Vergennes vika för en
framstegsvänlig minister, Bigot de Sainte-Croix. Och då var det ej mera
tid för tvekan. Efter att en tid ha skjutit upp det nya sändebudets
besök, blev kurfursten tvungen emottaga honom.

Bigot de Sainte-Croix framställde vid sin första audiens helt
kategoriskt den fordran, att prinsarna och emigranterna skulle förjagas
från deras tillhåll, eller åtminstone att alla beväpnade styrkor skulle
upplösas inom åtta dagar, d.v.s. före den 15 januari. Kurfursten hade
intet annat att göra än att rätta sig efter befallningen. Och när den
15 januari inföll erbjöd Koblenz som genom ett trollslag ett förändrat
utseende. Det var slut med militärparader och exercis på de öppna
platserna, de blå och vita emigrantuniformerna voro som bortblåsta --
allt vad soldater hette hade måst draga sig bort för att antingen gömma
sig i skogarna eller förena sig med Condés armé, som, illa utrustad i
vinterkölden, fick söka sig ett torftigt tak över huvudet och en bit
nådebröd på okänd stråt, i främmande, ogästvänliga länder.

Det sista tillfälle, då konungens bröder ännu kunde uppträda som deras
rang och ställning anstod och utveckla prakten av ett nödtorftigt
uppförgyllt hov inför Europas mäktige, var vid Frans II:s kröning i
Frankfurt den 19 juli. Under de månader som gått efter upplösningen
av emigrantlägret hade emellertid en hetsig och orolig stämning
bemäktigat sig hovet i Koblenz. Krigets förklarande hade ännu en gång
väckt till liv frågan om prinsarnas ställning till den europeiska
koalitionen, och om deras plats i det äntligen åvägabragta korståget
mot Frankrike. Och nu kom också under våren 1792 avgörandet, och det i
en synnerligen ofördelaktig riktning! Det ånyo väckta förslaget att nu
vid befrielsekampens början förklara Monsieur som Frankrikes verklige
regent, mottogs med öppet förakt, och prinsarnas begäran om asylrätt
i kejsarens riksländer avslogs kategoriskt. Vid kejsarkröningen och
därefter vid Frans II:s och Fredrik Wilhelms möte i Mainz var det
endast den opraktiske och lättrörde preussiske konungen, som visade de
landsflyktiga prinsarna någon uppmärksamhet. Han lovade dem huld och
skydd, antog deras inbjudningar, vilket kejsaren ej gjorde, och lämnade
dem ej obetydliga subsidier.

Det var också på hans initiativ som frågan om emigranthärarnas
ställning äntligen avgjordes på det sätt, att dessa samtliga skulle
ställas under hertigens av Braunschweig kommando. På slätterna utanför
Mainz passerade dessa trupper revy för konungen av Preussen, som till
dem höll ett rörande tal, däri han lovade emigranterna, att de snart
skulle få återse Frankrike. Detta senare voro emigrantsoldaterna i
största behov av för att få äta och kläda upp sig. Ty de voro numera
snart sagt ej annat än ett folk i trasor, i andligt och materiellt
upplösningstillstånd. Också berättas det, att hertigen av Braunschweig,
efter att ha mönstrat emigranttrupperna, frågat efter, var den franska
armé befann sig, vars utomordentliga stridsduglighet man så mycket
rosat inför honom.

Enligt hertigens anordning fördelades emigranttrupperna i tre kårer.
Den första och största av dessa, uppgående till 12,000 man skulle
anföras av Monsieur och Artois. Det blev dock ett överbefäl endast till
namnet, ty såsom Ludvig XVIII senare skriver, han själv var på grund
av sin fysiska konstitution hindrad att kunna vara med -- "jag måste
nöja mig med att vara en vis i stället för en segerrik konung". Och
Artois, "om än mycket tapper", hade ingen av de egenskaper som göra
den verklige arméchefen, "han hade", säger hans bror, "ingen av de
lysande gåvor som av människan göra en hjälte, eller också hade hans
uppfostran dödat dem". Denna avdelning, vilken man sammansatte enligt
den vanvettiga normen att ingen kunde antagas som ej var adelsman, stod
i själva verket under befäl av hertigen av Broglie -- en avdelning
kavalleri anfördes därtill av marskalk de Castries.

Under mera än två månader, från början av september till medlet av
november var Ludvig av Provence i alla fall i fält med sin armé, bl.a.
i Thionville och i Valmy. Han var med om att tränga in på franskt
område och fick då erfara den snöpliga missräkningen, att fransmännen
icke alls, som han hoppats, med entusiasm strömmade till honom som till
en befriare. Under hela fälttåget voro de båda generalerna och bröderna
nästan utan en sou. Deras soldater foro fram som formliga marodörer
bland befolkningen, allt under det höstregnet i strömmar flöt ned över
dem.

Allt gick emellertid hjälpligt ända tills hertigen av Braunschweig
började sin reträtt. Men då grepos emigranterna i vapenrock av en
verklig förtvivlan. Hittills hade tanken på hämnd och seger givit dem
kraft att uthärda sina lidanden. Men nu kom "la débâcle" med all sin
förfärliga verklighet. Prinsarnas armé upplöstes på det mest brutala
sätt och skingrades åt alla håll. Snart kunde man se dem överallt i
västra Tyskland trasiga och utblottade sälja sina hästar till rampris
åt schackerjudar. I städerna mötas de av anslag på gathörnen att
fortast möjligt förfoga sig bort. Ingen viii taga emot dem. Somliga
begå självmord, andra lyckas nå fram till Condés lilla armé, som ej
fått deltaga i fälttåget utan uppehållit sig i markgrevskapet Breisgau
i Baden. Också han får order att upplösa sin av oändliga svårigheter
ansatta armé, men han svarar stolt: "Ja, på det villkor att man dödar
varenda man." Slutligen fingo dock både spillrorna av prinsarnas och
Condés arméer en tillflykt i kejsarens härar.

Under tiden hade emellertid de kungliga bröderna hastigt lämnat
sitt imaginära befäl. Monsieur hade återvänt till Koblenz, men då
revolutionsgeneralen Custine på sitt segertåg hotade denna stad, måste
han, mitt i ett upplopp, tillställt på grand av att kurfursten av Trier
i farans stund ämnade övergiva sina undersåtar, fly på hemliga vägar
till Liège, varifrån han den 13 november 1792 begav sig till den lilla
staden Hamm i Westfalen, en tillflyktsort, som konungen av Preussen
ställt till hans förfogande. Senare skulle hans broder Artois för en
tid förena sig med honom, och snart därefter fingo de uppleva att deras
fordringsägare lade beslag på deras förgyllda vagnar i Trier. Runt
omkring dem flydde de civila emigranterna, män, kvinnor och barn, och
från Koblenz till Mainz var landsvägen trafikerad som en storstadsgata.

Ifrån Hamm följde nu prinsarna hela gången av Ludvig XVI:s process,
och det var här de fingo underrättelsen om sin broders, den franska
konungens död.

Det var naturligt att denna nyhet var ägnad att djupt uppröra
prinsarna, som dock i grunden voro tillgivna sin gode och fromme
bror, vars svaghet de emellertid tillskrevo alla Frankrikes olyckor
efter revolutionens inbrott. Men samtidigt kunde de ej, åtminstone ej
greven av Provence, vara blind för vad denna händelse innebar för en
enorm chance för dem själva. Och de begagnade sig också strax därav.
Med förbiseende av det dock mycket klara faktum, att drottningen
av Frankrike var den lagliga regentinnan för den lille Dauphin,
realiserade nu Ludvig av Provence sin alltid närda dröm i det han --
visserligen i den anspråkslöshet, som landsflykten tvingade till --
helt enkelt lät utropa sig till regent av Frankrike.

Den 28 januari utgav Monsieur sålunda ett manifest, där han yrkade att
Dauphin skulle erkännas såsom konung och han själv såsom regent. Han
lovar här följande:

"Jag ämnar i främsta rummet sträva efter att ägna min omsorg åt
konungens, hans mors, systers och fasters frihet och arbeta för
monarkiens upprättande på den orubbliga basen av dess verkliga
författning, för bekämpandet av de missbruk som fått insteg i
förvaltningen, återupprättandet av våra fäders religion i hela dess
renhet och den kanoniska kyrkotukten, på domarämbetenas återbesättande,
upprätthållandet av den allmänna ordningen och rättvisans handhavande,
återinsättandet av alla fransmän i alla deras lagliga rättigheter och
i åtnjutandet av den deras egendom, som blivit dem frånrövad eller
usurperad, brottens stränga bestraffande, återställandet av lagens
auktoritet och av freden, samt fullbordandet av de löften, som vi velat
avgiva i samråd med vår käre broder Charles Philippe -- -- -- genom de
deklarationer, som vi riktat till vår avlidne broder den 10 september
1791 och andra aktstycken, som vi utgivit."

Ungefär samtidigt skrev "regenten" till Auvergnes rojalistiska adel
följande: "Vad mig beträffar, så ämnar jag hämnas min broders blod,
bryta min familjs bojor, återinsätta min brorson på tronen och återgiva
mitt fädernesland dess gamla författning eller också krossas under dess
ruiner -- det är det enda föremålet för min äregirighet."

Så kom då äntligen i sorgens och förkrosselsens dag det av Monsieur så
hett efterlängtade ögonblicket då han fick framlägga sitt program, en
tom gest, som han ej skulle tröttna att med trist enformighet upprepa
under de nu instundande landsflyktens och förvisningens år.

       *       *       *       *       *

När greven av Provence bröt upp från Koblenz, följde madame Balbi honom
ej mera på hans färd. Hon hade alltför starkt prövat ej blott hans
överseende -- icke minst genom sitt uppseendeväckande goda förhållande
till Rysslands ambassadör hos emigranterna, greve Rumjanzeff -- utan
även hans på sista tiden klena kassa. Medan prinsessan av Monaco fick
följa prinsen av Condé på hans äventyrliga krigsstråt för att några år
efteråt bli hans lagvigda hustru, medan den lilla madame Polastron i
England fick sluta sina ögon för alltid med sinnet i bigott svärmeri
vänt mot en annan värld och med sin hand tryggt vilande i grevens av
Artois, tvingades madame Balbi att gå sin egen bullrande väg genom
alla livets och kärlekens vanskligheter. Hon vistades först någon
tid i Holland, därifrån världen snart fick höra rykten om hennes
skandalösa förbindelse med greve d'Archambault, och begav sig därefter
till England. En tid var hon medlem i den lilla krets, som samlades i
Richmond hos Horaoe Walpole, och hon kamperade där tillsammans med sin
spirituella och filosofiska landsmaninna grevinnan de Boufflers, Gustav
III:s väninna och korrespondent. Båda dessa fursteväninnor hade för
övrigt sina höga gynnare att tacka för att de kunde leva ett oberoende
liv. Grevinnan de Boufflers hade hos den svenske konungen anhållit om
och även erhållit en livstidspension -- och Monsieur hade tillförsäkrat
sin forna mätress ett rundligt årligt underhåll. En tid av landsflykten
tillbragte även madame Balbi i Skottland i den intima krets, där hennes
forna rival madame Polastron var medelpunkten.

Men även vid andra emigrantcentra kunde man få se och höra henne,
skrattande och konverserande, alltid glad, högljudd och sarkastisk. Hon
bar intet spår av bitterhet över att ha fallit i onåd, en omständighet,
till vilken förklaringen måhända kan sökas däri; att hennes förhållande
till Monsieur aldrig varit så glödande, eller att det årliga understöd
han tillförsäkrat henne, tvingade henne att åtminstone beträffande sin
forne älskare hålla tand för tunga.

Under konsulatet återkom madame Balbi i likhet med många andra
emigranter till Frankrike och bosatte sig invid Paris. Men hon kunde
ej återhålla sin lust för intriger, hon blandade sig i politiken och
träffades snart av en förvisningsdom, visserligen ej längre än till
Montauban.

Det berättas om madame Balbi många prov på hennes sinnesnärvaro och
fyndighet. En liten anekdot må här anföras: Under kejsardömet uttalades
en gång i ett sällskap av hemkomna emigranter en mängd hätska ord mot
Napoleon och samtalet rörde sig om ingenting mindre än en konspiration
mot kejsarens liv. En av de närvarande höjde då sitt glas med ett:
"Död åt kejsaren!" "Fy, så förskräckligt", utropade madame Balbi, "man
brukar ju icke dricka för folks död utan för deras liv." Och hon höjde
sitt glas: "Leve konungen!" utropade hon skrattande, och alla instämde,
fulla av beundran över detta taktfulla infall.

Tillbaka till Paris kom hon året efter Napoleons fall och gjorde då
flera försök att få företräde för Ludvig XVIII. Detta lyckades endast
en gång. Hon var då inblandad i en komplott för att störta konungens
gunstling och förtroendeman Decaze och skulle därvid användas som ett
slags förmedlerska. Men komplotten misslyckades och madame Balbi fick
sedan aldrig mera visa sig vid Ludvig XVIII:s hov.

       *       *       *       *       *

Efter kriget och från och med vistelsen i Hamm mister Monsieur
såtillvida sitt intresse, att han förlorat sin ställning såsom härskare
över den del av Frankrike, som samlats utanför landets gränser. Han
är nu endast en tronpretendent i landsflykt, omgiven av några trogna
vänner och tjänare och med åren en allt ensammare, sjukare, i förtid
åldrad man.

Men låt oss innan vi skiljas från honom, betrakta honom i några olika
ögonblick av hans dystra landsflyktsår.

Det är i Verona den 21 juni 1795. Där sitter en fyrtiårs man i en
stol och snurrar ändan av sin käpp i sin sko. Det är greve de l'Isle,
som han numera kallas, en onaturligt korpulent, giktbruten och av ett
flackande och oroligt liv enerverad man, redan till hälften gubbe Han
har just nyss nåtts av underrättelsen om att hans brorson konungen, den
lille Ludvig XVII, äntligen nått befrielse från sina årslånga kval.
Denna stund bringar en stor förändring i hans liv, nu är han inför sig
själv och sina trogna verkligen konungen av Frankrike och han kallar
sig härefter Ludvig XVIII.

Några månader senare. En man som liknar greve de l'Isle flyr genom
Veronas portar. Skall han väl infångas och föras tillbaka? Han kommer
inte. Alltså är det ingen fara. Alltså kan nu den verklige konungen
smyga sig lika sakta ut genom stadsportarna. Det är Venedigs senat
som fordrat alt greve de l'Isle skall lämna sin tillflyktsort, ty
greven leker konung och har sedan en tid tillbaka en rysk minister
ackrediterad vid sitt hov -- och Bonaparte hotar Venedig -- -- --

I en liten stad, Blankenberg, i hertigdömet Braunschweig har den
landsflyktige konungen fått en tillflyktsort. Det är icke mera
Versailles' eller Luxembourgs prakt, som omger honom, ej ens
Koblenzhovets falska förgyllning. Det lilla hovet är så obetydligt
att det knappt förtjänar namnet, och residenset består av tre små
rum, ett för konungen själv, ett som samtidigt tjänar till kapell och
till sovrum för d'Avaray och två andra kammarherrar, och därtill det
tredje, där man uppehåller sig på dagarna och samlas på kvällarna. Här
mottager han en resande undersåte, klädd i en grannblå rock och väst av
luggslitet svart tyg -- han ser sjuk och nedslagen ut.

Och sedan -- de kurländska gamla furstarnas slott i Mitau långt uppe
i snön och norden med sina vida och stora salar och sin arkitektur
en smula påminnande om Versailles, och de höga fönstren, från vilka
man har ett oändligt perspektiv av gråa dyner med Östersjön långt i
fjärran! En kulen boning för en gallernas konung. Men här äger en
dag en högtidlighet rum, som har anor från det gamla, det riktiga
bourbonska hovet! Här firas ett torftigt familjebröllop, ett som
under goda och lyckliga auspicier blivit beslutat en gång mellan en
ung drottning och hennes uppvaktande kavaljer och svåger -- bröllopet
mellan "lilla madame", som fransmännen kallade henne, Marie-Antoinettes
dotter samt grevens av Artois son hertigen av Angoulême!

Och så, sist och slutligen, är det en dag i Saint-Ouen. En gammal
man sätter, tungt stödd på sina följeslagare, sina av gikt värkande
fötter på Frankrikes jord. Emigranternas konung vänder hem igen. De tre
veckorna, som Artois förutspått för emigrationen ha blivit 25 långa år!

I sin hand håller Ludvig XVIII en av dessa proklamationer, av vilka
han under ett kvarts sekel utsänt så många betydelselösa. Men denna är
något annat och nytt -- ett bevis på att han trots allt glömt mycket
och lärt något -- det är en konstitution. Prinsen från fordom, Monsieur
med de frisinnade åsikterna och böjelse för liberalism räcker över 22
långa år av autokratisk skenregering sin hand åt den konstitutionelle
Ludvig XVIII.



EN GAMMAL ROMAN, DESS FÖRFATTARE OCH HJÄLTINNA.


En dag mitt under de hetsiga diskussionerna om åtgärder mot
emigranterna infann sig vid den lagstiftande nationalförsamlingens
skrank en liten mager man med sjukligt utseende såsom ombud för en
av Paris' sektioner, Lombardernas sektion, som den kallades. Han
frambar en petition, däri denna sektion anhöll att församlingen måtte
utfärda en häktningsorder mot konungens bröder, grevarna av Provence
och Artois. Petitionen i sig själv var icke så uppseendeväckande, ty
man hade redan under två månaders tid varit på det klara med, att
de franska emigrantprinsarna borde förklaras för landsförrädare,
och bittra utfall mot dem hade fallit i nationalförsamlingen. Men
själva anföraren för deputationen väckte i högsta grad församlingens
nyfikenhet. Hans namn kände nämligen alla -- det var Louvet de Couvrai,
författaren till "Faublas". Men man stirrade häpen på talaren. Var
denna lilla, illa klädda, skalliga person, som med närsynt blick
kisade på sitt auditorium, den ryktbare hjälten i de kärleksintriger,
som man antog lågo till grunden för hans elegant skrivna roman med de
djärvt frivola situationerna och de mångskiftande äventyren -- han
som vid 17 års ålder helt käckt trotsat en äldre äkta mans vaksamhet
mot sin unga hustru? Då hans namn nämndes hade man väntat sig att
få se en teaterälskare eller en ung dandy och man kände sig inte så
litet besviken -- i synnerhet damerna på läktaren! Det fanns ej spår
av romantik över denne obetydlige man med den späda stämma, som utan
fyndighet och med begravningsmin radade upp sina dystra anklagelser
mot emigranterna i ett andragande, som var späckat med exempel från
antiken och med deklamatoriska vändningar: "Vad vi begära av eder",
yttrade han, "det är ett gissel som är ohyggligt, men oundgängligt:
vi begära av eder kriget. Vi begära, att hela Frankrike strax skall
kallas under vapen!!" -- -- -- "Må alla nationer tillsammans bilda en
enda världsrepublik", fortsatte han. "Och må hela denna familj av olika
bröder sända sina vigda ombud för att svära på det altare som är helgat
jämlikhetens rättigheter, kultens frihet, den eviga filosofien och
folksuveräniteten -- svära en ed för evig världsfred!"

Detta var Louvets första politiska uppträdande, och den ton han vid
sin deputation till nationalförsamlingen anslog, fasthöll han med
ett slags envis energi, som den fantasipolitiker han ständigt skulle
förbli, en riddare av tiraden och de stora orden, med naiv tro på
världsförbättringens evangelium, osjälvständig och anspråkslös, sitt
partis aldrig tröttnande fanbärare och panegyrist.

Den franska revolutionen förtjänar åtminstone i sin början att
kallas de verkliga kulturbärarnas revolution mot de privilegierade
i samhället, ej blott till sina idéer, utan även med hänsyn till
sina ledande personligheter. Ty en av de många naiva åsikter, som
revolutionen gjorde sig till tolk för, var att ett betydande namn
inom konstens och vetenskapens område också borgade för en betydande
politisk insats; det var först mycket senare som man kom till insikten
om att "revolutionen ej behövde några vetenskapsmän" enligt Chabots
kända yttrande om Lavoisier. I många fall misstog man sig ej heller:
det fosterländska hjärtat och den ideella livssynen fanns i dessa
omstörtningstider verkligen hos flere tankens och pennans män, vilka
däremot i allmänhet saknade den politiska skarpblicken, kunskaperna och
erfarenheten. Louvet är en typisk representant för dessa kulturbärare
i politikens tjänst. Sin ryktbarhet har han uteslutande vunnit genom
sin bok om Chevalier de Faublas' äventyr -- under mer än hundra år
det mest lockande numret inom den pornografiska världslitteraturen --
om ock hans egenskap av girondist givit en viss stadga åt hans inom
litteraturen som notoriskt lättfärdigt betecknade namn.

Det egendomliga är emellertid att när boken om Faublas' äventyr utkom
med sin första del, Une année de la vie du Chevalier de Faublas, 1787,
den andra, Six semaines de la vie du Chevalier de Faublas, 1788, och
den sista delen, Fin des amours du Chevalier de Faublas, 1790, [boken
utkom år 1791 under den gemensamma titeln "Les amours du Chevalier de
Faublas"] var uppfattningen om densamma en helt annan. Grimm skriver
1787: "En stor del av scenerna i romanen äro hållna i dialogform och
synas vara ämnade för ett drama, de utmärka sig för både fyndighet,
naturlighet och sanning." Han säger också att boken har en "mycket
moralisk sida". Madame Roland säger i den karakteristik av bokens
författare, Jean-Baptiste Louvet, som hon givit i sina memoarer, att
han gjort sig berömd genom sina "vackra" romaner, "i vilka en stark
fantasi är förenad med en lättflytande stil, med filosofisk anda och
ett skarpt kritiskt salt". Och när bokens författare sedermera blev
medlem av Frankrikes nationalkonvent och för första gången uppträdde
med ett andragande som fäste blickarna vid honom, presenterade Brissot
honom sålunda i sin tidning "Den franske patrioten": "Herr Louvet,
författaren till den vackra romanen Faublas -- --".

Samtiden stöttes ej för huvudet av de frivola scenerna, vilka
eftervärlden främst fäst sig vid, den rodnade ej vid läsningen av den
sextonårige Faublas' underbara äventyr. Dels var det tidens maner att
skriva så, Faublas är nära besläktad både med Crébillon-litteraturen
och Bachaumonts nyhetskrönika, dels funno Louvets samtida i den stora
romanen om Faublas något som vi knappast skulle ägna uppmärksamhet åt
bland alla de lättfärdiga situationer eller romantiska tirader som
boken är full av. Det var det filosofiska, det samhällsreformerande
element som gömmes däri. När i den första delen, där i alla fall detta
element har den minsta platsen, den unge Faublas för första gången
kommer till Paris och gör reflexioner om den nöd och det elände som
rådde i fattigkvarteren där, när han berättar episoden om en man som ej
ville duellera, emedan han en gång i en duell hade dödat sin närmaste
vän, och minnet av dennes sista ord alltid ljödo i hans öron, när
han gisslar sedefördärvet och visar sin hjältinnas rena hjärta och
själ eller när han berättar om det olyckliga polska folket, vars öde
låg honom djupt om hjärtat, då predikar han nyheter som tilltalade
publiken i en högre grad än vi egentligen kunna föreställa oss. Eller
vi skola taga ur bokens senare del en situation som denna -- det
är att beakta att ju mera man närmade sig revolutionen, desto mera
blev det samhällsfilosofiska elementet förhärskande. Det är stor
mottagning i markisinnan B:s salong, Faublas' första stora erövring.
Man konverserar enligt tidens sed om dagens skvaller och skandaler.
Då höjes plötsligt en röst som låter grov och främmande, och en man
börjar i detta utsökta sällskap av markiser och eleganta damer orda
om sociala missförhållanden och om bästa sättet att bota dessa, om
nödvändigheten av laglig äktenskapsskillnad, om hat till konungarna, om
frihet, framsteg och broderskap. I ett nu förvandlas denna salong till
en klubb, den ena efter den andra av dessa cyniker, som nyss halvviskat
om andras och egna kärleksäventyr, börjar tala i en ny och aldrig
förr hörd ton om de sociala och politiska idealen, och Faublas själv
inspireras till en lång harang om de mänskliga rättigheterna.

Dessa hastiga omslag och dessa deklamationer stötte icke den tidens
Frankrike. Publiken var alls icke chockerad av att allvarliga tendenser
omväxlade med lättfärdiga scener, och att man talade naturfilosofi och
religion i kurtisanernas salonger. I Faublas' stora roman njöto de just
det ta filosofiska och politiska element, som låg i luften överallt och
som hade nyhetens behag.

Men samtiden njöt även av en annan sida av Faublas, den romaneska.
Boken flödar nämligen av sentimentalitet. Man rördes till tårar av
hjältinnans eller rättare hjältinnornas gränslösa mått av kärlek och
uppoffring -- man grät över Lodoiskas mod och tragiska slut, över
hennes borttappade och återfunna dotter Sophie-Dorliskas ädla och rena
hjärta, man grät över Faublas såsom man i våra dagars Frankrike gråter
t.ex. över Hernani -- och gråtsuccèsen är väl dock i grunden den
varaktigaste!

Romanerna om Faublas vunno en enorm framgång, ej blott i Frankrike,
utan i hela världen. Det bevisas bäst av de många upplagor, i vilka de
utgingo. Det kan man se även av den mängd oskuldsfulla små flickebarn,
som under dessa år i dopet erhöllo det främmande och obekväma namnet
Lodoiska!

Dock, lika berömd som romanen blev, lika okänd förblev under långa
tider dess författare. Ingen visste vem som gömde sig bakom namnet
Louvet de Couvrai. Det var först revolutionen som skulle skänka
detsamma en viss glans.

Louvet föddes år 1760 i en anspråkslös kammare i Paris, och fick
i dopet namnet Jean-Baptiste. Hans barndom förflöt ide mystiska
irrgångarna av ett litet antikvariat vid Rue des Écrivains. Följande
traditionerna ägnade sig även Louvet åt yrket, till att börja med som
bokhandlarbiträde -- således varken den förste eller siste författare
som börjat med att förmå publiken att köpa andras böcker, innan han
kunde locka dem att köpa sina egna.

Hans politiska bana var lik så många andras under denna tid. Han
uppträdde under revolutionens första år, då 29-årig, tills vidare
endast inom distriktsförsamlingen i den stadsdel, i vilken han bodde,
slungade sedan ut några vältaliga broschyrer och lönades redan för den
första av dem -- som under titeln "Paris justifie", det rättfärdigade
Paris, var ett angrepp mot de första emigranter som lämnat Frankrike
-- med inval i den två månader gamla jakobinklubben, en icke ringa ära
vid en tid, då klubben med stor noggrannhet siktade och sållade sina
medlemmar.

I klubbens arbete tog han under de första åren icke någon verksam del;
han säger själv i sina under förföljelsens dagar skrivna memoarer, att
han hade velat komma in i klubben blott för att lära sig och ej för att
låta höra sig. Forst år 1791, då han vid sin ovannämnda deputation till
nationalförsamlingen fäste blickarna vid sig, meddelades åt honom ett
förtroendeuppdrag i hans dubbla egenskap av litteratör och politiker,
nämligen att bli ledamot i det klubbens "korresponderande utskott", som
skötte brevväxlingen med filialklubbarna i landsorten. I utskottet hade
han för övrigt som kolleger två andra av revolutionens tidningsmän och
ledare: Robespierre och Camille Desmoulins, en god illustration till
revolutionens karaktär av kulturrörelse.

Louvet berättar i sina memoarer följande om sitt första sammanträffande
med dessa två revolutionens ledare.

"Jag gick för andra gången upp till utskottet, då jag fann dessa två
män tillsammans. Desmoulins, som hade hört mitt namn, sade mig med som
vanligt stammande tunga ljuvliga komplimanger. Mirabeau, sade han mig
(han älskade att tala om Mirabeau), hade varit så nöjd med min 'Paris
justifié', att han hade önskat göra min bekantskap. Han hade flera
gånger sagt, att detta försök pekade på en man som skulle komma att
utmärka sig under revolutionen, m.m. m.m. Vid ljudet av ett lovtal
som ej var ägnat åt honom, betraktade Robespierre skarpt Desmoulins,
och riktade därefter en överlägsen blick på mig. Den andre fortfor
emellertid att tala, han frågade mig vilken min åsikt var om det krig,
som många talade om att man borde förklara Österrike. 'Tror ni ej det
är nödvändigt?' frågade jag honom. Han framställde för mig oklara
och förvirrade sakskäl. 'Och ni?' vände jag mig till Robespierre.
Han svarade mig kort: 'Nej. -- Varför? -- För många orsakers skull.
-- Vill ni säga mig dem? -- Det finns tusen sådana. -- Och ni medger
ej att det är oundgängligt? -- Kanske. -- Skola vi vänta till dess
kejsaren har avslutat sina förberedelser? I vår kommer han ännu ej
att vara färdig, vi skulle kunna med fördel angripa honom. -- Tiden
är ej inne.' Jag gjorde honom hundra föreställningar, på vilka han
dock svarade enstavigt, med mestadels tomma och meningslösa ord. På
samma gång riktade han på dem som hörde på honom en av sin högdragna
och tankspridda blickar, han gungade högfärdigt av och an och viftade
med sin käpp i luften med en min av 'petit maître', som gjorde att han
endast såg ännu löjligare ut".

Detta samtal väckte Louvets förtrytelse ända därhän att det lockade
honom att uppträda i nationalförsamlingen med ett högstämt och enligt
hans egen utsago synnerligen entusiastiskt emottaget jungfrutal,
som slutade med ett: "Marchons à Léopold" -- därmed åsyftande en
krigsförklaring mot Österrike!

Under de år, då Louvet som en tyst åhörare följde diskussionerna
i jakobinklubben, var han ivrigt sysselsatt med fabrikation av
skönlitterära alster -- så avsiktligt affärsmässig förefaller nämligen
under denna tid hans skriftställarverksamhet, att uttrycket väl kan
vara berättigat. I den tendensroman i tre delar, som han 1790 utgav
och som bar den långa titeln "Emilie de Varmont eller den nödvändiga
skilsmässan och pastor Sévins kärleksäventyr", pläderade han sålunda
för två just då under debatt stående reformer: äktenskapsskillnadslagen
och prästernas giftermål, utan att dock bry sig om att denna gång
insockra tendensen med frivola pikanterier. De teaterstycken, som han
samma år ihopfogade, voro skrivna enbart för den flyktiga stunden --
ja till och med i densamma -- han omtalar själv, att en av dem, "Den
stora revyn med den svarta och vita armén", skådespel i fem akter, var
tillkommen under ett tidsförlopp av 36 timmar! Att densamma upplevde 25
föreställningar på Théâtre de Molière får väl till en del tillskrivas
Louvets raska och spirituella stil, men främst att den var späckad med
anspelningar på personer och dagshändelser. Ännu två andra dramer skrev
Louvet under denna tid, vilka dock tyckas ha varit alltför våldsamma
för att någon teater skulle vågat uppföra dem. Han berättar i sina
memoarer, att när han läste upp en 5-akters pjäs för två av den nya
Théâtre-Francais' direktionsmedlemmar, Gaillard och Dorfeuille, den
sistnämnde vid början av fjärde akten hastigt reste sig och avbröt
honom med ett häftigt: "Min herre, för att kunna ge er pjäs, behövdes
det att jag försåg teatern med kanoner!!"

Sin egentliga politiska karriär började emellertid Louvet först under
den tid, från april till november 1792, då han för det girondistiska
partiets räkning redigerade affischtidningen _La Sentinelle_,
vilken trycktes med grova typer på skärt eller ljusgrått papper och
uppklistrades på murar och husväggar, samt genast tilldrog sig stor
uppmärksamhet. Denna tidning underhölls av inrikesministeriet och
blev senare en av de många orsakerna till anklagelsen om försnillning
av statens medel mot den dåvarande inrikesministern Roland, i vars
hem Lonvet under våren och sommaren var daglig gäst, och där han
tyckes varit mycket gärna sedd. Madame Roland ger i sina memoarer en
entusiastisk skildring av Louvet:

"Det är omöjligt", skriver madame Roland, "att förena mera esprit
med en större anspråkslöshet och godmodighet; modig som ett lejon,
enkel som ett barn, en känslig man, en god medborgare, en skicklig
skriftställare, kunde han komma Catilina att darra när han stod i
talarstolen, äta middag med gracerna och supera med Bachaumont."

Under dessa månader, då kampen stod våldsammast mellan
nationalkonventet och dess antagonist och överflyglare i
våldspolitiken, Pariskommunen, eller, vilket också kan sägas, mellan
girondister och jakobiner, bidrog Louvet även till den girondistiska
propagandan med flera våldsamma pamfletter mot den man, som svurit
girondisternas undergång, Robespierre.

En ännu mera verksam politiker blev Louvet först efter
thermidor-kuppen, då han, som undgått Robespierres hämnd, inträdde i
konventet i likhet med de övriga icke fängslade girondisterna. Han blev
nu medlem av det utskott, som utarbetade direktorialkonstitutionen,
och senare av välfärdsutskottet, där han ofta uppträdde i talarstolen
med den framgång att han vid flere tillfällen kunde diktera utskottets
beslut; och han var t. o. m. en tid konventets president.

Men Louvet var egentligen ingen verkligheternas man, han såg vanligen
tingen genom en romantisk fantasislöja, och det är tydligt att det
var mera känslan än förståndet som dikterade hans politiska hållning.
Måhända detta även var förklaringen till att han kunde upprätthålla
det republikanska idealet längre än hans vänner, under en tid då
konservatismen grep starkt omkring sig.

Louvet var vad fransmännen kalla "un sentimental", en känslomänniska
mer än allt annat. Hans liv blev också därför ej helt ägnat de
verksamhetsområden på vilka han sålunda vid unga år kastat sig in, utan
framför allt hans egen känslovärld, hans kärlek till "Lodoiska", som
han i sina memoarer kallar henne, denna kvinna som under hela hans liv
band honom med en alltuppslukande passion.

Vem var då Lodoiska? Louvet har icke nämnt hennes namn ens i de minnen
om sin proskriptionstid, som han utgav år 1795. Men med ledning av
dessa, av vad samtida brev och familjedokument innehålla om henne
och främst av de upplysningar, som den outtröttlige forskaren i
girondisternas och speciellt madame Rolands historia, Claude Perroud,
samlat i några artiklar i tidskriften _La Révolution française_, är det
möjligt att ge en, om än i vissa punkter ofullständig bild av hennes
liv och personlighet.

       *       *       *       *       *

Lodoiska hette i verkligheten Marguerite Denuelle. Hon var född i
Beaujeu år 1760, samma år som Louvet, och var dotter till en herr
Claude Denuelle, som i hennes dopattest betecknas såsom borgare i
Paris. Hon tillbragte sin barndom i Paris; någon ungdom fick hon aldrig
njuta av, ty redan vid femton års ålder bortgiftes hon med en rik
juvelerare, som hade sin butik i Palais-Royals gallerier. Detta skedde
mot hennes vilja, och enligt en av hennes son meddelad uppgift hade
den unga flickan helt uppriktigt förklarat för sin blivande man, herr
Cholet, att han hade att vänta sig av henne varken vänskap, kärlek
eller trohet.

Lodoiska och Louvet hade känt varandra såsom barn och vuxit upp
tillsammans. Hennes giftermål skilde dem åt, ty Marguerite flyttade
då bort från Paris, vart framgår icke. Först efter sex års mellantid
korsades åter deras vägar, och det blev dem snart uppenbart att ödet
bestämt dem för varandra. "Efter att ha träffats", skriver Louvet,
"kände vi båda hur den passion utvecklades, som skall dö med oss." Men
det var först några år efteråt, 1784, som de förenade sina öden med
varandra. Det har alltid påståtts att Louvet skrev sina Faublasromaner
för att skildra ett tillfälligt kärleksförhållande som han hade till
en rik köpmansfru, men denna version är ej riktig. Han skrev ej dessa
romaner av lust att skildra sina kärleksäventyr, utan helt enkelt för
att skaffa sig medel för att förena sitt öde med den kvinna som älskade
honom. Louvet hade en tid praktiserat på ett tryckeri -- han tituleras
ibland "tryckerifaktor" -- dock tyckes han snart nog ha lämnat denna
bana. Vid den tid, då fru Cholet träffade sin barndomsvän, arbetade
han i en stor antikvarisk bokhandel vid Quai-des-Grands-Augustins. Han
lämnade dock även detta arbete, när han insåg, att han kunde förtjäna
mera genom att skriva, och han gjorde upp planen till en andra och
tredje del av Faublas. För att få sin bok hastigt färdig, bosatte han
sig nära Paris på landet hos en vän, som erbjöd honom sitt hem under
arbetstiden -- och under dessa månader levde han nu fullständigt
isolerad från världen, skild från föremålet för sin passion. "Jag
arbetade på mitt sätt", skriver Louvet, "i absolut ensamhet, långt
från all världens larm, liksom avskuren från allt levande utan att ens
skriva till henne, uteslutande lämnad åt mina fantasimänniskor. Jag har
nämligen aldrig som många andra kunnat släppa och återtaga ett arbete
flera gånger om dagen." Här fullbordade han nu sin roman.

Även under den tid som följde fingo de älskande ej dela ljuvt och lett.
Marguerite levde numera skild från sin man tillsammans med sin mor i
Nemours, men av brev som växlades mellan henne och Louvet framgår, att
denne däremellan tillbragte långa tider i Nemours. Deras brevväxling
tolkar huvudsakligen de varma känslor som besjälade dem. Louvet lever
i tankarna en intensiv tillvaro med sin väninna och i den begynnande
revolutionen såg han först och främst utsikt till en bättre ekonomisk
ställning, till att förverkliga sitt ideal om en koja -- han skriver
"chaumière" -- där han kunde leva trygg och undangömd med sin älskade.

När Marguerites mor dog -- det var antagligen på sommaren 1789
-- flyttade hon till Paris. Från denna tid äro hon och Louvet
oåtskiljaktiga. Det förefaller också som hade de varit bosatta på
landet någonstädes nära Paris.

Det var med helt olika känslor, som de båda unga sågo revolutionen
komma. Louvet var första gången i nationalförsamlingen den 14 eller 15
juni och hörde där Target tala. "Det var", säger han, "första gången,
som jag offentligt hörde talas om människans rättigheter",och han
tillägger: "Jag blev gripen ända in i själen."

Men fastän Marguerite med egen hand sydde honom hans första
fosterländska kokard i de tre färgerna, var hon långt från att dela
hans entusiasm för revolutionen. Hon tänkte främst på sin älskades
lugn och lycka och med kärlekens aningsfullhet förutsåg hon, att de
båda skulle få lida ofärd av den mäktiga rörelse, vars begynnelse hon
själv blev vittne till då hon den 6 oktober tillsammans med Louvet
från Manège-salens läktare i Versailles med skräck åsåg parispöbelns
inträngande i nationalförsamlingen. Men hängiven och kärleksfull uppgav
hon snart alla själviska bevekelsegrunder, och var inom kort färdig att
omfatta sin älskades åsikter, även om det skulle ske med uppoffrande av
hans och sin egen lycka. "Hon grät över mina planer och anbefallde mig
samtidigt att följa dem", skriver Louvet. Jag minnes ännu i dag blott
alltför väl hennes smärtfyllda aningar, hennes härliga tårar och de
profetiska ord, vilka åtfölja dessa: "Gå", sade hon, "arbeta för dem,
jag går in därpå; vi skola utplåna oss själva för deras framgång, måtte
du blott icke bli lönad med otack!"

Marguerites rädsla för att Louvet alltför starkt skulle låta sig ryckas
med av revolutionen, gav sålunda vika, hon gjorde hans intressen
till sina och fastän hon mycket beklagade, att deras ljuva drömmars
uppfyllelse åter måste förläggas till en okänd och fjärran framtid,
blev också hon smittad av den allmänna hänförelsen. Och icke blott det.
När Louvet började utgiva _La Sentinelle_ och senare 1792 blev anställd
i tidningen _Journal des débats et des décrets_, var det hon som tog i
besittning referentplatsen för dessa tidningar i nationalförsamlingens
journalistloge, och hon utförde faktiskt ett ordentligt reporterarbete.
Louvet talar i berömmande ordalag både om hennes litterära förmåga och
arbetsamhet. Så snart Louvets ekonomiska villkor förbättrades, flyttade
de även tillsammans. Och tillsammans togo de emot stormarna som kommo.

Louvet och Marguerite hade genom hans arbete i La Sentinelle trätt
girondistpartiet och särskilt gruppen kring madame Roland nära, och
de fingo hårt umgälla denna vänskap. När jakobinerna ställde till
upproret den 31 maj-2 juni 1793 och tjugunio av girondisterna blevo
arresterade, stod Louvet såsom den tjugusjunde på proskriptionslistan.
Han hade emellertid förutsett vad som skulle hända och tillsammans
med sin väninna sökt sig ett gömställe, där de kunde dölja sig under
flera veckor. I längden blev det dock omöjligt, och med risk av liv
och frihet lämnade de Paris den 24 juni, förklädda och med falska
pass. De togo vägen norrut mot Evreux, där de sammanträffade med en
av de främsta girondistledarna, Guadet. Men de hade ingenting att
leva av, och Lodoiska beslöt sig för att återvända till Paris. Här
lyckades hon också sälja sina juveler och begav sig strax tillbaka.
Hon sammanträffade med Louvet och hans vänner å en liten ort, Vire,
som låg på vägen till Bretagne, där de trodde sig kunna finna en
tillflykt efter att ha misslyckats i sitt försök att uppvigla Normandie
mot Robespierres skräckvälde. Det var här, i Vire, som nu Louvet och
Marguerite äntligen blevo vigda, i närvaro av fyra girondister: Buzot,
Petion, Salle och Guadet.

Medan de proskriberade sökte sig fram från Vire på undangömda vägar,
begav sig Marguerite i vagn till staden Quimper, där hon stämt möte
med dem. Hon anlände dit i förväg och lyckas genom sin energi skaffa
Louvet och sig själv den "koja", som de alltid längtat efter, ett litet
lanthus med en trädgård och en hög stenmur ett stycke utanför staden.
Men efter en kort lycka i det lilla vackra huset var Louvet åter
tvungen att byta om vistelseort, och under den tid som närmast följde
irrade han tillsammans med sina vänner omkring och bodde ofta på sådana
ställen, dit Lodoiska ej kunde följa honom.

Men de proskriberades längtan stod till de södra provinserna, som de
hoppades kunna förmå till uppror mot skräckregeringen. Under natten mot
den 21 september inskeppade sig Louvet med Buzot, Guadet och Barbaroux
på en båt som skulle föra dem till Bordeaux, och ungefär samtidigt
begav sig Lodoiska med sorg i hjärtat, men modig och rådig åter till
Paris. Hon ville försöka att avyttra allt vad de ägde och sedan komma
till Bordeaux för att träffa Louvet. Med vilken ångest i hjärtat reste
hon ej! Den enda tröst som hon hade, den tröst som livat så mången
under denna tid, var tanken på det fria Amerika, där man möjligen kunde
få en tillflykt och leva i fred. Även madame Roland drömde samma dröm
för den man hon älskade, Buzot. Från sitt fängelse följde hon Lodoiskas
arbete för att rädda Louvet med mycket intresse, hon skrev ofta brev
till denna, som hon avundades emedan hon hade fria händer att kämpa
för sin älskade livskamrat, medan hon själv var slagen i bojor och ej
förmådde taga ett steg för att hjälpa varken sin man eller sin vän.

Girondisternas arbete på att uppvigla de södra provinserna lyckades
ej, och under mera än två månader förde Louvet och hans vänner en
mycket prekär tillvaro. En lång tid voro de gömda i Saint-Émilion,
och det var här som flera av dem, även Louvet, skrevo ner sina minnen
från revolutionen. Men Louvets längtan efter Lodoiska och hans oro för
henne blevo honom övermäktiga. Och slutligen riskerade han allt för att
sammanträffa med henne -- han begav sig till Paris. Medan Robespierre
alla dagar sände några av hans forna vänner till stupstocken --
han berättar vackert huru han vid ett skjutshåll mottog budet om
madame Rolands avrättning -- lyckades han smyga sig in i Paris den 6
december. Här sammanträffade han med Lodoiska, som bodde hos en av
hans vänner, vilken dock vägrade att längre hysa henne efter Louvets
ankomst. Två hela månader höllo sig nu Louvet och hans hustru dolda
i Paris, allt under det tre olika arresteringsorder sändes mot honom
av revolutionstribunalet, och under det Lodoiska arbetade på att
finna en säkrare tillflykt för dem. Då intet annat fanns att göra,
fattade de beslutet att Louvet skulle bege sig till Schweiz, där
många konventsmedlemmar redan före honom funnit en tillflykt, och den
7 februari 1794 lämnade han åter tillsammans med några säkra vänner
under förklädnad Paris. I staden Echallens i Vaud levde han sedan flera
månader under det antagna namnet Jean-Joseph Frauchaud.

Lodoiska besökte honom en gång under denna tid. Men hon var tvungen
att återigen lämna honom för att likväl i början av juli komma igen
och stanna hos honom. De bosatte sig nu på landet ett stycke utanför
Echallens.

Här i sin tillbakadragenhet hörde de om Robespierres och skräckväldets
störtande. Det var också här som Lodoiska födde deras ende son, Félix.
De vågade ej i dopattesten skriva ut sina familjenamn, men det har
varit lätt att identifiera dessa, emedan de uppgåvo sina egna och sina
föräldrars fömamn fullständigt och även namnen på de orter, där de båda
voro födda.

När Louvet efter thermidor kom tillbaka till Paris, satte han själv
upp ett litet tryckeri jämte en därmed förbunden försäljningslokal i
Palais-Royal, eller Palais-Égalité, som det då hette, Han redigerade
nu nya upplagor av Faublas, men började därjämte också förlägga andras
arbeten. Så är Louvet t.ex. utgivaren av den första upplagan av
madame Rolands memoarer, "Appel à l'impartiale postérité", som han
kallade dessa memoarer, till vilka manuskriptet hade lämnats honom
av fru Rolands gamle vän Bosc d'Antic. Louvet tog såsom sin uppgift
att söka upp och samla de anteckningar, som han och hans vänner under
olyckans och förföljelsens dagar hade gjort och vilka de lämnat hos
en madame Bouquey i Saint-Émilion. Han började även på nytt utge La
Sentinelle, nu såsom sin egen tidning. Hans hustru hjälpte honom
troget i all hans möda. Då Louvet var mycket upptagen av sitt arbete
i konventet och senare i de femhundras råd skötte hon ensam butiken
och hela tryckeriets ekonomi. Det var också hon som fick mottaga alla
de angrepp, som Louvet för sin republikanisms skull var utsatt för
från de moderatas sida. Gång på gång trängde Frérons "gyllene ungdom",
såsom den forne våldsmannens aristokratiska lärjungar nu kallades,
in i hennes butik, förstörde böcker som ej voro dem behagliga, och
ställde till skrik och oväsen. De riktade sig också ofta direkte mot
henne, höjde sina knölpåkar och ropade: "À-bas la Louve! À-bas la belle
Lodoiska!" den vackra Lodoiska tog allt detta med jämnmod.

Vid denna tid levde Louvet och hans hustru ej mera så tillbakadraget
som förr. De hade en krets av kamrater, vilka voro dem tillgivna och
stodo dem nära. Det var vänner till girondisterna och dessas familjer,
allt som fanns kvar av deras förra krets: journalisten Lemaire och
dennes hustru, madame Brissot, och framför andra Bosc. De hade också
relationer med en annan vän till den rolandska klicken, genèvaren
Gosse, som de genom Bosc kommit i beröring med och som vid denna
tid vistades i Paris. Vilket vemod ligger det ej över alla dessa
vänskapsförhållanden, som slötos bland de efterlevande på basen av
pietet och beundran för dem som gått under i kampen! Det är skada att
det finnes så ytterst få brev kvar av hela den korrespondens, som
fördes mellan Lodoiska och Bosc medan denne befann sig i Amerika,
driven dit bort då han såg, att han för madame Rolands dotter Eudora,
som han tagit i sitt hägn och sitt hem, började hysa samma heta känslor
som han förr hyst för hennes mor! Madame Louvet ger i sina brev till
honom om Eudora, som under den tid Bosc är frånvarande giftes bort med
en son till Champagneux, även han en gemensam vän till Bosc och makarna
Roland.

Men det var ej endast med den värld som vant, som Louvet och hans
hustru hade vänskapliga förbindelser, de hade det ock med den värld
som utgjorde nuet och skulle forma framtiden. Då Louvet var medlem
av den lagstiftande kåren och även hade blivit hedrad med inval i
Institutet -- för dess litterära avdelning -- kommo de samman också med
den litterära och mondäna världen under början av direktoriet. Deras
vänner voro skådespelaren Talma och hans fru, Julie Talma, författaren
Marie-Joseph Chénier, fru och herr Tallien och Barras. Genom Barras och
Tallien blevo de bekanta med Joséphine Beauharnais och även med hjälten
för dagen, Bonaparte. De kände också madame de Staël och hennes unge
vän författaren Benjamin Constant. Detta senare framgår av några brev
som växlades mellan dem i en rätt privat angelägenhet. När Louvet och
hans hustru återvände från Schweiz till Paris, var deras barn så litet
att de ej ville taga det med, utan inackorderade den lille Félix hos en
förmögen bondfamilj på landet nära Lausanne. När mera än halvtannat år
förflutit, började de emellertid anse tiden vara inne att taga barnet
hem till Paris, och då ingendera av dem kunde resa och hämta den lille
gossen, sökte de någon pålitlig person för att utföra uppdraget. Madame
de Staël, som stod i beråd att resa till sitt stamgods Coppet nära
Genève, erbjöd sig då att, när hon i december 1796 skulle återvända,
taga barnet med sig. Men den svenska ambassadrisen blev av regeringen
förbjuden att komma till Paris just då, och hon kunde ej realisera sin
plan. Hon glömde dock ej vad hon lovat, utan föreslog i stället Gosse,
som åtagit sig att ordna denna angelägenhet, att Benjamin Constant,
som var på besök hos henne i Coppet, skulle utföra uppdraget. Troligen
insåg emellertid Gosse, som var apotekare, att det var ganska vanskligt
att anförtro en ung man omsorgen om ett aderton månader gammalt barn,
eftersom han -- man finner det av ett brev till honom från Constant i
denna sak -- mycket enständigt vägrar att belamra Benjamin Constant med
det ansvarsfulla resgodset. Han väntade på ett lämpligare tillfälle,
vilket även snart erbjöds.

Louvet hade emellertid ådragit sig en svår bröstsjukdom genom alla sina
strapatser, och denna började alltmera tära på hans livskraft. Hans
arbetsförmåga blev mindre för var dag som gick, och hans sinne tyngre;
särskilt berördes han smärtsamt av de ständiga angrepp som nu riktades
mot honom från motståndarhåll, samt därav att han i maj 1797, vid
omvalen till den lagstiftande kåren, för sina alltför starkt utpräglade
republikanska åsikters skull ej blev återvald. Han blev visserligen
av direktoriet utnämnd till konsul i Palermo, men han skulle aldrig
tillträda denna befattning. Han dog redan den 25 augusti samma år. Så
småningom hade vänkretsen blivit allt trängre, allt färre voro de som
sökte upp Louvet och hans Lodoiska, och vid hans dödsbädd var endast
en av hans gamla vänner närvarande, dramaturgen Marie-Joseph-Chénier,
revolutionens liksom Napoleons förhärligare. Genom tider och öden
hade Louvet till sin personlighet mycket förändrats. Den hetsige och
våldsamme unge girondisten, den för eftervärlden frivole Louvet visade
sig vid slutet av sin bana som alla dygders försvarare -- han predikade
politisk måttfullhet och respekt och överseende gentemot slagna
fiender. Men sina republikanska åsikter förblev han trogen -- han kan
betecknas såsom en av revolutionens sista ärliga republikaner.

Förtvivlad över sin älskades död tog hans hustru in opium. Men giftet
var ej dödande, och hennes vänner fingo henne övertalad att ej upprepa
sitt försök utan leva vidare för sin sons skull. Åtta månader efter
Louvets död, den 17 april 1798, lät Lodoiska föra hans kista till ett
monument, som hon uppfört i Chancy, ett lantgods där hon brukade vistas
hos en av sina väninnor, och vilket hon senare inköpte.

Kort efter Louvets död sålde hon tryckeriet, vilket redan förut, med
anledning av de ständiga angreppen mot detta, flyttats till en mindre
trafikerad del av Paris.

Hela hennes återstående liv var uppfyllt av omsorgen om Louvets minne.
Med varmaste pietet fortsatte hon det arbete han påbegynt, nämligen
samlandet och offentliggörandet av de memoarer, brev och anteckningar,
som de olyckliga girondisterna efterlämnat. Hon hade i detta arbete
en trogen medhjälpare i Bosc, som i slutet av 1798 återkommit från
Amerika. På privat väg lyckades de ej uppspåra dessa papper, vilka,
efter vad de senare fingo veta, överlämnats till välfärdsutskottet men
därefter på okänt sätt försvunnit från utskottets arkiv. Först sedan de
vänt sig till polisdepartementet, med anhållan om att de papper, som
kunde ha värde för de döda girondisternas familjer, skulle tillställas
dem, kommo de i besittning av en mängd brev och anteckningar. Bland
dessa voro de papper, vilka sedan utkommit såsom Barbaroux', Buzots och
Petions memoarer, och antagligen återfick även madame Louvet på detta
sätt de anteckningar, som Louvet gjort under vistelsen i Saint-Émilion
och vilka utgöra första delen i den enda fullständiga upplagan av hans
memoarer, vilken, utgiven av Aulard, utkom först år 1889.

Men varför publicerade icke madame Louvet och Bosc dessa papper, efter
att med så mycken möda ha förvärvat dem? Det är svårt att avgöra. Dock
torde orsaken härtill ligga i att de båda vårdarna av medkämparnas
minne ej ansågo tiden lämplig för att låta dessa röster från andra
sidan det okända tala om sina strider för friheten, om vad de lidit för
de republikanska idéerna. Napoleon Bonaparte hade gjort sin statskupp,
militarismens ideal hade stigit högt över alla andra, och flammorna
från revolutionens väldiga offerbål hade slocknat. Den nya regimens
lösenord var tystnad.

År gingo efter år, och Lodoiska framlevde dem i stilla
tillbakadragenhet. Det är ej mycket man vet om hennes senare
levnadsöde. Dock tyder allt på att hon förblev den energiska kvinna
hon alltid varit. Så t.ex. hävdade hon energiskt sin rätt till
Faublas-romanerna, som länge blevo hennes förnämsta inkomstkälla. Hon
stämde upprepade gånger inför domstol bokhandlare och förläggare, som
sålt eftergjorda upplagor av hennes mans böcker. Hon anhöll även hos
direktoriet om tillstånd för sin son Félix att få besöka det statens
läroverk, där de mäns söner fingo inträde, vilka gjort sig förtjänta om
fosterlandet, och genom Siéyès' förmedling beviljades denna anhållan.

Förhållandet till sonen synes under hans yngre år ha varit gott. Men
sedan sonen blivit myndig uppstod en häftig tvist om arvet efter
fadern, som Félix Louvet ville frånkänna sin mor. Följden blev en
långvarig process, som slutade till madame Louvets nackdel, såtillvida
att hon blev tvungen avstå Chancy till Félix. Själv flyttade hon till
Paris och levde i många år i fullkomlig brytning med sin son. En
försoning tyckes emellertid ha kommit till stånd, ty madame Louvet
dog på Chancy -- till följd av en tillfällig olyckshändelse -- den 9
februari 1827. Hon var då 67 år gammal. Louvets älskade Lodoiska hade
sålunda överlevat honom i trettio års tid!

Såsom prov på madame Louvets stil kan ett utdrag av ett hennes brev
till Bosc vara av intresse, det vittnar ovedersägligt om hennes
förtvivlan över Louvets död lika mycket som om den vänskap Bosc visat
dem båda. Brevet är börjat den 20 mars 1798 och sedermera lämnat å
sido, samt återtaget och avsänt mera än två månader senare:

    Jag hade ej alls råkat Lemaire sedan thermidor men mötte honom på
    gatan den 24 ventôse. Jag frågade med oro efter nyheter från Er,
    ty jag har alltid haft och kommer alltid att hysa för Er en så
    stor aktning, att jag ej fruktar för att Ni ej skulle sända Edra
    vänner något livstecken, när de äro försänkta i sorg. Ack! Bosc,
    jag upprepar med förtvivlan i hjärtat vad jag redan förr skrivit
    till Er: varför lämnade Ni oss? Ni var den enda vän som vi hade
    i världen, varför reste Ni så långt bort från oss? Ack, om Ni ej
    hade gjort det, hade han levat ännu! Ni tror det inte, men om Ni
    vore här, skulle tusen småsaker bevisa att det är så. Nej, Ni kan
    ej föreställa Er vad vi lidit. Tänk Er blott alla gräsligheter
    från den 31 maj, riktade mot ett enda offer, alla de förföljelser
    som alla våra vänner förr varit utsatta för, samlade på en enda
    individ -- den siste girondisten -- -- -- Ack, Bosc, varför
    lämnade Ni oss?

    Döden har berövat mig alla dem, som jag hållit mest av. Det som
    återstod mig av vänner och familj, såg jag ju nästan aldrig, det
    vet Ni. Min själ var helt fylld av honom, jag kände ej, tänkte
    ej på, existerade ej för någon annan än honom. Men jag har haft
    en gränslös sorg som förtärt mig, och som jag aldrig kunnat tala
    om för någon, det är den svartsjuka, som jag hyst till denna
    Republik, som var min rival. Republiken, med vilken jag fick lov
    att dela det hjärta som var helt mitt. Jag ägnade mig också åt
    att förvalta vår lilla förmögenhet (Ni vet, på vilket sätt vi
    förvärvat den) i det hopp att vi en gång skulle kunna få leva det
    undangömda liv, som jag så mycket längtade efter. Jag tänkte mig
    alltid, att när republiken en gång skulle bli upprättad, skulle
    min käre Louvet ej vara upptagen av annat än sin hustru och sitt
    barn. De litterära arbeten, som vi alltid gjort tillsammans,
    skulle ha blivit vår enda sysselsättning. Annars hade han ägnat
    mig hela sin tid. Jag var redan nära att nå detta mål som jag
    alltid längtat efter -- -- --. Efter så många stormar såg jag
    äntligen en hamn. Jag tänkte mig att jag skulle få återuppleva
    -- under en soligare himmel än denna -- de vackraste ögonblicken
    i mitt liv -- -- Då öppnades plötsligt avgrunden och jag föll
    levande i den -- -- o Gud, sedan tretton år hade jag ej mera
    trott att jag skulle levande falla i den! -- -- --

    Det är länge sedan jag började mitt brev, kanske tre hela
    månader. Ingenting har ett slut -- -- Ni kunde leva varken i
    Frankrike eller i Italien. Jag lever här i Paris, på samma ställe
    som förr, i samma hus, i samma rum där han levat vid min sida.
    Han dog just här i detta rum, endast några steg från den säng där
    jag sover, tyvärr dock ej ännu den eviga sömnen.

Hurudan var Lodoiska som personlighet och hur såg hon ut? Därom
finnes ingen pålitlig utsago. Louvet själv skriver om henne: "Denna
sällsynta kvinna, som var begåvad med alla själens och hjärtats härliga
egenskaper" och på ett annat ställe: "O, Lodoiska, vad hon var vacker!
Vad jag älskade henne! Hennes älskade namn är alltid på mina läppar,
hennes dyrkade bild i mitt hjärta!" Han talar också om hennes fina
händer, men han ger icke några närmare detaljer om hennes utseende.
Hennes samtida kallade henne "la belle Lodoiska" -- ty de kallade henne
verkligen Lodoiska! Men det finnes ett vittnesbörd i motsatt riktning.
Skådespelerskan Louise Fusil har nämligen i sina "Souvenirs" talat om
att hon sammanträffat med Louvet och Lodoiska hos fru Talma, och hon
beskriver henne såsom "ful, svart, koppärrig" och hennes uppträdande
som "det mest vulgära". En av samtidens historiker, Barrière, som såg
henne då hon var gammal, beskriver henne däremot sålunda: "Hon var ju
ej längre ung, när jag såg henne första gången, men hennes drag voro
regelbundna och hennes uppträdande på samma gång enkelt och värdigt. I
hennes vanligen så lugna ansikte kunde man skönja återspeglingen av en
högsint själ och en stark vilja."

Och utan tvivel visade Lodoiska under hela sitt liv, i sin
brinnande och trofasta kärlek till Louvet, genom sitt mod och sitt
uppoffrande sinne, att hon ingalunda var endast hjältinnan i Faublas'
kärleksäventyr, utan en ovanligt duktig och dugande hustru, en god
arbetskamrat, en stolt och stark kvinna.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Revolutionärer och emigranter" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.