Title: Amerikanskt - Som emigrant till Amerika
Author: Nordström, Ester Blenda
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Amerikanskt - Som emigrant till Amerika" ***

                              AMERIKANSKT



                              AMERIKANSKT


                       SOM EMIGRANT TILL AMERIKA

                                   AV
                         ESTER BLENDA NORDSTRÖM


                               STOCKHOLM
                        ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG


                             STOCKHOLM 1923
                         NORDISKA BOKTRYCKERIET



                               INNEHÅLL:


                   EMIGRANTER                       7
                   ELLIS ISLAND                    29
                   MISSTÄNKTA                      45
                   LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY          67
                   DET FÖRSTA HOTELLET             81
                   MIN FÖRSTA DOLLAR               92
                   KÖRSBÄR OCH »TRAMPS»           106
                   EN MINNESOTAFARMS HISTORIA     119
                   MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD        156
                   ENLIGT SIDS RECEPT             167
                   PÅ LANDSVÄGEN                  180
                   MORMONER                       199
                   FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER  220
                   HUSET LÅG VID ASTOR STREET     243
                   HEMÅT                          265



                              EMIGRANTER.


                                       Nu reser jag till främmad’ land,
                                       och du får stanna kvar ...

Det började i Köpenhamn på Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid
hamnen. Där var första stationen på resan över havet, och alla
tredjeklasspassagerare voro beordrade att infinna sig för
läkarbesiktning dagen före båtens avgång. Och där sutto och stodo vi i
långa rader, i väntan på vår tur att få försvinna bakom en mystisk skärm
i ändan på den långa, stenlagda salen. På andra sidan den vaccinerades
det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det
var ett liv, ska jag säga! Ungar skreko och kvinnfolk svimmade – inte
för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla
fall. För ordnings skull bara! Somliga, gamla vana Amerikafarare,
skyndade sig att klämma ut vaccinen så fort de kommo lite i skymundan
och rådde vänligt och viskande oss stackars »greenhorns» att göra
detsamma. Men den lilla rispan vi fingo kunde då inte vara så farlig,
det blödde inte om den en gång, så jag lät min vara som den var och fick
ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var
klart för dagen.

Men det var det visst inte.

När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen, så
fingo vi order att ställa upp oss i en lång rad utanför en stängd dörr
och vänta på nästa nummer i programmet. Och där stodo vi och hängde och
betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med
om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid
skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man
ändå känner sig så! Och alla vet, att man är det.

Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men runt omkring mig surrade det
av prat. Somliga talade engelska och bevisade därmed tydligt och klart
sin enorma överlägsenhet, somliga danska, somliga svenska, och somliga –
några svartmuskiga ena – blabbrade något obegripligt, okristet språk,
som inte liknade nånting. Somliga pratade med högan röst och skrattade,
så det rungade, för att visa hur fullständigt oberörda och muntra de
kände sig, andra mumlade, och en del till och med viskade. Men alla
höllo de sina stämplade kort hårt i nypan och läste frånvarande om och
om igen vad där stod tryckt. Själv hade jag till närmaste granne en
riktig gammal viking – en storvuxen, vithårig karl, med bredbrättad
cowboyhatt på nacken och den mest vidunderliga halsduk, knuten på det
mest vidunderliga sätt under en nedvikt celluloidkrage. Hans ansikte var
ett enda brett leende, och hans röst var stark såsom åskans, när han på
ursmåländska förkunnade för en bekant, som stod lite längre bort i
ledet, att han hadde »gått öve nittan gånga å kanske sulle gå nittan
te», att han bodde i Texas och hade en apelsinfarm i Californien, å att
nu jädrar ...

Men just där öppnades dörren, och som jag stod bland de första, så måste
jag tyvärr gå in, innan jag fick veta vad han nu jädrar skulle göra.
Dock gick jag med relativt lugn, för vi skulle ju med samma båt, så där
fanns möjligheter att få höra fortsättningen en annan gång.

Och så stannade vi framför en annan dörr genom vilken bara en efter en
släpptes in. Jag undrade varför alla de tre, som voro före mig, kommo ut
med så röda ansikten, vari ett uttryck av skratt blandade sig med en
viss lite generad och förargad uppsyn. Men när jag själv släpptes in i
det lilla trånga båset och fick undergå min examinering, så begrep jag
dem så väl. Där stod en ung, högst allvarlig läkare, och det första han
sa var:

»Vil Di ta Hatten Deres av!»

Och när denna enkla befallning blivit åtlydd, högg han ivrigt tag i mitt
huvud och synade det noga. Han hade inte förstoringsglas, men han hade
glasögon, och mig föreföll det, som om han ämnade ta upp konkurrensen
med vår Herre och räkna mina huvudhår – så länge och så intensivt gick
han igenom dem. Det verkade som om han tänkte:

»Mej lurar du inte – jag ska nog hitta dom!»

Men när han trots aktningsvärda ansträngningar inget misstänkt fann,
lämnade han motvilligt huvudet åt sitt öde och ägnade sig åt resten av
min person. Han hittade ingenting där heller, och med en otålig suck tog
han mitt kort, tryckte en ny stämpel på det, vinkade med handen till
tecken att audiensen var slut och lät mig gå – med ett mycket rött
ansikte, där skrattlust kämpade med förargelsen och en känsla av
förödmjukelse. Det är inte så roligt att vara emigrant alla gånger!

Dagen därpå, innan båten gick, var det en läkarsyn till. Men då vrängde
de bara ut och in på ögonen på en och tittade länge och noggrant i
händerna, som om de velat läsa de ovissa öden man gick till mötes,
undersökte tandköttet och lät en gå med en stämpel på kortet. Och som
man redan vid inköpet av biljetten hade fått skriva sitt livs historia
på ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle
besvaras, så ansågs man värdig och färdig att bestiga den stora svarta
jätten, som låg vid kajen, bolmande och gnisslande och tjutande med
skorstenar och vinschar och ankarspel.

Det var ett stim därute! Hela kajen var packad med barnvagnar och
människor och väskor – koffertar singlade i luften ovanför ens huvud och
svängdes med ängslig fart på vinscharnas armar från bagageskjul till
lastrum, luften var full av slammer och skrik och röster, som försökte
överrösta larmet. Vid emigranternas landgång var det värst. Folk trängde
sig av och på utan ett spår av hänsyn till varann – och vem skulle haft
tid till det, när avresans ögonblick var så nära, när en sista kyss, en
sista omfamning, ett sista viskat ord kunde bero på, att man hade
armbågar starka nog att tränga sig fram med. Jag stod tätt vid relingen
uppe på emigranternas däck och såg på dem alla nere på kajen. Somliga
gräto och somliga skrattade, och somliga gjorde båda delarna. Alla hade
blommor, och musiken ombord skrällde fram alla möjliga nationalhymner.
Och regnet öste ned.

Så ringde en klocka, hjärtlöst varnande dem som skulle ombord, att tiden
var inne för avfärd. Å! – de sista hårda famntagen, de sista brutna
orden, de sista stammande förmaningarna om att inte sörja, inte vara
orolig. Ånej – det är inte mycken glädje och skratt, när färden bär så
långt fjärran, till en främmande värld, mot en okänd framtid! Inte för
den som stannar kvar, och inte för den som reser heller.

Så kastades förtöjningarna loss, tre signaler från ångvisslan, och
sakta, sakta lämnade vi kajen. Musiken spelade och några försökte hurra.
Men det gick inte riktigt, det blev bara lite hest skrik. Vi trängdes
och skuffades på mellandäck – alla ville fram till relingen och se, så
länge det ännu syntes en skymt av ett älskat ansikte. Och alla viftade.
Somliga torkade tårarna med handen för att ha näsduken fri att vinka
med, andra snöto sig i fingrarna av samma orsak, och en del bara stodo
stilla utan att en min rördes i deras ansikten, bara sågo rätt ut i
luften med fundersam och sorgsen blick, de brydde sig inte ens om att
knuffa sig fram till relingen. De hade väl gått igenom allt detta, som
nu utspelades framför dem, på någon liten järnvägsstation i hemsocknen –
de hade det värsta undan, om också minnet satt där och värkte. I deras
knapphål och kappor funnos halvvissnade blommor kvar, och händerna, som
hårt höllo om väskor och kappsäckar darrade lite. Åja, de hade nog gått
igenom sitt.

Mindre och mindre blevo människorna på kajen, mer och mer flöto de ihop
till ett virrvarr, och snart syntes bara ett fladder av små vita
prickar, som rörde sig upp och ner. Sen dolde regnet alltsammans. Men vi
stodo kvar uppe på däck ändå. Det var som om ingen kände regnet fastän
det öste ned, som om ingen märkt eller tänkt på något annat än det land,
som försvann därborta. Jag tänkte på alla dem, som nu vände åter från
det sista avskedet – vände hem från kajen i det kalla majregnet med
gråten i strupen och förtvivlan i hjärtat. Och jag mindes en gammal
sjömanssång:

   Nu reser jag till främmad’ land,
   och du får stanna kvar ...

                   *       *       *       *       *

En klocka började ringa hastigt och gällt och löste oss ur den dystra
förtrollningen. Vitrockade uppassare döko upp på däck och annonserade:

»Middaen er servert!»

En flock hungriga vargar kunde inte snabbare ha kastat sig utför trappan
som ledde ned till matsalar och hytter än vi gjorde, och snart var
första målet ombord i full gång. Maten var bra, och stämningen höjdes
betydligt allteftersom brännvin och öl, serverat åt manfolken vid baren,
hann göra verkan. Och när sen solen började titta fram, och havet ännu
så länge milt och förrädiskt log med små kluckande insjövågor, så ströks
tårarna bort på allvar, och man började så smått att bekanta sig. Det
var inte många passagerare denna resan – mellan två- och trehundra
emigranter – av vilka de flesta naturligtvis voro danskar. Men där fanns
också en femton, tjugu svenskar från södra Sverige och, sedan vi anlöpt
Kristiania, även en del norrmän. Dessutom tre ryska, ytterligt barnrika
och sjösjuka familjer, och en gammal armenisk präst med hustru och
spädbarn. Förresten var det fullt med barn ombord, både såna som kunde
gå och inte gå, men alla kunde de skrika, och alltid var det någon, som
höll låten gående under alla dygnets timmar.

De första dagarna efter det vi lämnat Kristiania skola aldrig gå ur mitt
minne. Det var som en mardröm alltsammans. Att stanna under däck var
omöjligt. Vinglade man en korridor fram slant foten i obeskrivliga ting,
och gick man in i sin hytt kom man inte från eländet ändå. Visserligen
hade jag, som många andra, den lyckan att vara ensam i en hytt för två,
på grund av det ringa antalet passagerare, men dörren gick inte att
låsa, och väggarna slutade högt ovanför golvet och långt nedanför taket,
så vart enda ljud hördes. Hela luften darrade av vrål och stank från
sjösjuka människor. Mitt upp i alltsammans var det en norsk pojke som
spelade fiol, eller kved fiol, eller vad jag skall kalla det för. Men
kvalfullare musik har jag aldrig hört i hela mitt liv. Han kunde två
stycken: »Marseljäsen» och »Ja vi elsker». Av dessa två tycktes han
föredra Marseljäsen, som han spelade obegripligt falskt och i en säregen
polkatakt. Han kunde spela den tio, femton gånger i sträck, så tog han
»Ja vi elsker» ett tag, för ombytes skull, och så Marseljäsen igen. Oh!
Och mellan tonerna kunde jag höra en stackars liten barnunge som skrek i
ett: Mammalilla, mammalilla, mammalilla!

Jag flydde mestadels ut på däck. Men som det var så bittert kallt, så
regnigt och stormigt, att man inte kunde vara ute långa stunder i
sträck, blev det ofta att krypa in i den lilla röksalongen, där luften
stod tjock så man kunde skära den med knivar, och golvet var vått och
halt av tobakssaft. Där tuggades snus och tobak, nämligen, och röktes
pipa, cigarretter och verkliga »bjudcegarer» med den rätta kraftiga
arom, där spelades kort och berättades Amerikahistorier, där spelades
munspel och mandolin, där sjöngs det och där flirtades det. Ja, den
salongen! Jag kan se den, när jag vill, med sina långa soffor och de två
borden framför, som det alltid var ett fasligt liv om, för bord måste
man ju ha om man skulle spela kort, och nere i matsalen fick man inte
röka om man också fick sitta där mellan målen. Så där vid borden sutto
karlarna bänkade, och längs utmed sofforna kröpo kvinnfolken ihop – när
de blevo så pass, att de kunde kravla sig upp ur kojerna. Mitt i rummet
kom trappan från underdäck upp, och alla som ville ut på däck måste gå
genom röksalongen, så där stod ett ständigt iskallt drag. Men det gjorde
inte så mycket – det var i alla fall friskare luft än där nere, och man
hörde inte jämmerskriken upp.

Av svenskarna ombord hade de flesta varit i Amerika förut och reste nu
tillbaka efter några månaders besök hemma, men där fanns också en del
sällsynt lite beresta individer. Till och med en som varken åkt på tåg,
spårvagn, bil eller båt i hela sitt tjuguåriga liv. Och så var där en
gammal smålänning på sjuttiofyra år, som nu skulle resa över till en
gift dotter därute.

»Ja har inte sett henni på tjuje år, men hon hete Hulda Nelsen å sa bo
nära te Nyörk. Å hennas man ä plumbe, skriver hon, va dä nu ä, å di har
egen attemobil, så han ä noj rike.»

En svenskamerikan, som stod bredvid, talade om att »plumber» betyder en,
som lägger vattenledningsrör och sånt, vilket gjorde gubben verkligt
misslynt.

»Dä kunde hon la skrevet då!» sa han. »Ja trodde dä va nåt redit fint.»

Och därmed lunkade han ner i sin hytt med den styva skärmmössan förargat
puffad bakåt på huvudet. Sen såg jag honom inte mer på hela resan förrän
den näst sista dagen, då rullningen lagt sig och havet låg solblankt och
stilla. Då var han blek och darrhänt och illa medfaren, stackars
gamlingen, och när jag frågade: hur ä de me er, farbror? svarade han med
svag röst:

»Å, dä ä bara skräp me mej.»

Det vill säga – han sa ett annat ord, som är mera småländskt och mera
expressivt, och han såg så jämmerligt eländig ut, att det skar en i
hjärtat. Hela resan hade han legat sjuk, ingenting kunnat äta och
ingenting dricka, och det var väl fråga värt, sade doktorn, om han
skulle kunna komma över den persen och bli frisk igen. Det är stor risk
att ta gamla människor över – om de också tåla sjön, så brukar klimatet
därute snart släcka livsgnistan hos dem.

Vi hade en vansinnig ombord också – en polack tror jag det var, som
måste vaktas dag och natt. Han hade rest hem till sitt gamla land för
att hämta ett arv han fått, och hade hunnit så långt som till Köpenhamn
på hemväg, då han troligen råkat ut för bondfångare, som gett honom
något otyg. Polisen fann honom redlös, och allt vad han hade i fickorna
var sina amerikanska medborgarpapper. När han kom till sans igen var han
sinnesförvirrad och hade fullständigt förlorat minnet. Nu fördes han hem
till staterna, utan arv och utan minne och utan förstånd. – Så många
stackars människor det finns.

Mest synd var det nog ändå om de ryska emigranterna. De voro så
hjälplöst överlämnade åt sig själva, och så sjuka hela tiden. Från
tidigt på morgonen till sent på kvällen lågo de hopkrupna på förluckans
presenning – om det stormade så det ven eller regnade så det öste ned –
nog sutto de där stilla och tåliga, inhöljda i schalar och filtar. Jag
såg dem aldrig gå ned till måltiderna, och det enda de förtärde på hela
resan var svart bröd, som de doppade i salt, vitlök och vatten. De, som
orkade, kravlade nedför trapporna till matsalen och hämtade dessa enkla
förfriskningar, saltet slogs ut på den smutsiga grå presenningen, och så
sutto de runt om i ring och åto. Sen kröpo de ihop igen som en skock
skrämda djur och domnade av tills nästa ringning till skaffning ljöd.
Inte ett ord kunde de tala mer än ryska och lite rådbråkad tyska, och de
andra emigranterna skydde dem som om de varit pestsmittade. Varför kunde
jag aldrig riktigt få reda på. Tåliga och tysta sutto de där på sin
lucka och gjorde ingen människa förnär, men talade man med dem eller
visade dem allra minsta lilla vänlighet, lyste deras ansikten upp i
glädje och tacksamhet. Alla hade de släkt och vänner att resa till, och
alla skulle de bli mötta i New York vid framkomsten, så de hyste
egentligen inte någon oro för framtiden. Men ack, så sjuka de voro.

Hur det var så började de andra passagerarna att krya till sig så
småningom, och när solen någon enda gång tittade fram kröpo de fram ur
sina mörka kajutor och lägrade sig på luckor och golv. Inte en kväll
gick förbi utan att det dansades på mellandäck. I regn och storm och
stänkande skum – nog började handklaveret att drilla och locka, och där
gick både vals och step och jazz. Ibland slungades alla de dansande i en
hög nere vid relingen vid en alltför vårdslös krängning av båten, men
det var ingen som fäste sig vid det. Dansade man omkull på det våta och
hala däcket, så var det lika roligt för det – det var bara att kravla
sig upp igen. Och så gick dansen som förr. I lugna kvällar lyste
marelden och stjärnorna i kapp med de strålande ljusen från första och
andra klassens däck – vi hade inte så mycket som en lykta en gång på
vårt enkla område, och inte frågade vi efter det heller. Det var mest
som att dansa hemma på en loge. Spelmannen var en svensk pojke, och
varenda melodi, med drillar och krusiduller och bergfast takt kunde vi
alla hemifrån. Man såg bara de dansandes silhuetter mot himlens
stjärnor. Pojkar, som voro för blyga att bjuda upp de fåtaliga damerna
snurrade dödstyst och högtidligt runt med varann, precis som på en loge.
De flesta hade ingen krage, bara skjortlinningen blänkte vit i
västöppningen och alla duade varann. Det var aldrig tal om annat.
Danskar och norrmän och svenskar lika. Va heter du? Va kommer du ifrån?
Vart ska du hän?

Efter några dagar visste vi så mycket om varann som vi nånsin kunde
vilja ha reda på. Vi visste vart var och en skulle, var han hade varit
förut, om han var förlovad eller gift eller skulle gifta sig eller
änkling eller frånskild. Allting berättades och togs emot med intresse,
och samma förtroenden väntades tillbaka. Värst var det för svenskar och
danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska,
men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd
under ömsesidiga försök att tala varandras språk, att det ofta slutade
med att de inte själva ens begrepo vad de ville ha sagt. Det var ett
skratt och ett stim och ett humör så glänsande på alla kanter, att det
var en ren fröjd att vara med. Ibland, när vi tittade upp, kunde vi se
första och andra klasspassagerarna stå och hänga vid relingen på sitt
däck, och det såg nästan ut, som om de inte alls hade så roligt som vi
trots all finessen däruppe. Vilket vi också fingo bekräftat, när två
andraklasspojkar en kväll i skymningen listade sig ner till oss, för att
få en sväng efter handklaver. Men det skulle de aldrig ha gjort – våra
pojkar gillade inte, att några utomstående kom och försökte vara viktiga
och dansa med deras flickor, så det blev slagsmål av innan det stod
länge på, och andraklassarna fingo hastigt och lustigt bege sig hem till
sitt igen.

Det spelades en hel del kort, mest poker, vilket ädla spel naturligtvis
endast var känt av dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan
anledning befanns jag värdig att införlivas med pokerlaget, och roligare
kunde jag inte få. Det var en fest att höra och se dem. De sutto där,
allvarliga, högtidliga, och klämde ihop korten så hårt i nypan som om
det varit rena guldet de höllo i. Och försiktigt, som om det gällt
brottsliga dokument, beskådade de vad de fått i givningen. Ingalunda så,
att de bredde ut alla fem korten som en solfjäder – nej då. De höllo dem
i rad på längden och lät det ena skjuta över det andra just så mycket,
att de kunde urskilja siffran och färgbeteckningen i vänstra, översta
hörnet. Efter hand antogo deras hederliga ansikten de mest knipsluga och
hemlighetsfulla miner, och så börjades knivkastningen! Potten sattes,
nya kort begärdes, och långsamt tog höjningen av insatserna vid. Tio öre
var maximum, så summorna blevo ej svindlande, men spänningen var lika
stor för det. I täta kretsar stodo åskådare runtom, och efter varje
spels slut blev det ett ändlöst diskuterande och skrattande och
rådgörande – så gavs det igen och allt blev dödstyst. Hela dagen
likadant, bara avbrutet av måltiderna. Men så gick tiden fort också.

Måltiderna, ja! Jag var placerad vid ett bord med uteslutande
svensk-amerikaner, och vid min högra sida hade jag en bondpojke från
Småland. Han såg så obeskrivligt äktsmåländsk och lantlig ut, och
tuggade så mycket snus, att jag aldrig ett ögonblick trodde han hade
varit utom sin hemsockens gränser förr. Men en dag bröt han sin tystnad
och talade till mig, och rätt vad det var så skrattade han, och då såg
jag ett par skinande guldtänder och blev alls inte förvånad, när han
berättade att han varit i tio år därute och nu varit hemma på besök i
två. Han var ett fynd, Elof, och när han kom i gång att berätta, så hade
man roligt en stund. Det vill säga – han menade inte alls att det skulle
vara roligt, men hans sävliga mål och hans ordvändningar voro
oemotståndliga. Och aldrig blev han ond när man skrattade heller. Han
bara grinade med lite förbryllad min och gick på med historierna. En
gång – en söndagsmiddag – kom jag en stund efter de andra till bordet
och fann Elof redan i färd med efterrätten, nån sorts mannagrynspudding.
Söndagen till ära var det tre rätter mat och lyxtilldelning i form av en
porslinsmugg, innehållande en obeskrivlig porter, vid varje kuvert. Utan
kolsyra, och besk och besynnerlig. Jag smakade på min och fnös till av
obehag, och så vände jag mig till Elof för att delge honom min privata
mening om drickat. Döm om min häpnad, när jag ser honom hälla innehållet
i muggen över puddingen och sen äta det hela med något förvirrad uppsyn.

»Men Elof!» sa jag. »Ä du galen? Slår du porter på puddingen.»

Elof tittade upp och såg lättad ut:

»Påte!» sa han. »Ä du säke? Ja töckte väl ja att dä va en jäddra dåli
sås!»

Annars var maten storartat bra, om också med något konstig
sammansättning för en svensk. Att få dillkött klockan åtta på morgonen
till frukost är ju en ganska kraftig början på dagen, och att sedan till
middag klockan tolv få ärter och fläsk och ovanpå det oxstek är en
värdig fortsättning – klockan halvfyra kaffe med massor av färskt
vetebröd och klockan halvåtta kvällsmat med rikligt smörgåsbord och en
stadig varmrätt. Inte behövde man svälta.

Klockan tio skulle allt vara tyst och alla i sina hytter, och sen var
det inget annat att göra än sova. Till klockan halv fem eller fem på
morgonen, då uppassaren trädde in och – _skurade_! Ja, just skurade, så
det flöt vatten på det bara trägolvet. Låsa in sig kunde man ju inte,
eftersom det varken fanns nycklar eller reglar – det får det aldrig
finnas i tredje klass, det fanns inte ens i badrummet – och där stövlade
han omkring och slängde med ens väskor och sin egen hink, så de döda
kunde ha vaknat. När han lyckligt och väl blött ned allt så mycket som
möjligt, bangade han igen dörren så det hördes över hela båten, och så
flåsade han in i nästa hytt. Han var väldigt tjock och stönade och
pustade som en flodhäst, där han skvalpade om med vatten och borste och
svabb. Sen fick man ligga där i den sura skurlukten tills första
signalen gick kl. halv åtta, då golvet hade torkat upp så pass att man
kunde gå där, om man undvek de värsta sjöarna. Så nog hölls det rent på
den båten alltid! Och lakan byttes en gång under de tolv dagar vi voro
ombord.

Många hade rest hem på Drottningholm och Stockholm och tyckte ju förstås
mer om dem. Men det kan ha varit fosterländska känslor, som rörde sig –
jag vet inte. Alla, som »gått över», voro väldiga kaxar och jämförde
olika »linor».

»Se förra gången då åkte ja him pau Fredrik vill!» sa en blekingspojke.
»Dä samma lina sum den härna, men han va _möcke_ störr! Den sulle du
gått pau i stället.» – »Fredrik vill?» frågade jag oförstående. – »Ja
ella Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di
Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredrik vill.»

Fredrik VIII! Oh, svenska folk!!

Ju närmre vi kommo land, dess nervösare blevo alla vi »greenhorns». Det
var Ellis Island och interneringen där, som oroade oss, och vi fingo
också till livs en del historier därifrån, som ingalunda gjorde oss
lugnare, men som vi dock i våra hjärtan trodde vara lögn. Åtminstone det
mesta! Om emigranter, som inte fick gå i land av mystiska anledningar,
utan skickades hem igen på samma båt, om giftermål, som folk blivit
tvingade att ingå, bara för att de varit mycket tillsammans på resan, om
kroppsvisitationer och undersökningar och oerhörda böter för saker i
packningen, som inte fick föras in. Gud, vad de smällde i oss! Till slut
blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord.
Stackare vi! För några av oss blev det minsann allvar nog, och inte
glömmer vi så lätt Ellis Island.

En kväll i skymningen ångade vi långsamt in i New Yorks hamn, med
flygande fanor och skrällande mässingsorkester. Det var den 30 maj,
nogare bestämt, dagen före »decorationday», en av Amerikas största
högtider, och alltså helgdag. Så vi hade den tämligen sorgliga utsikten,
att vi hela dagen därpå måste ligga stilla ombord och ej alls fingo gå i
land. Ellis Island hade också ledigt, se!

Strax efter oss gled »Drottningholm» in i hamnen, och den hade ändå gått
från Sverige mer än ett dygn senare än vi lämnade Kristiania. Våra
svenska anleten grinade brett och stolt åt danskarna, och flickan från
Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd,
att hon ögonblickligen tog upp »Du gamla, du friska». Hon lär sig
aldrig, att det heter »fria» numera.

Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha
betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men
skyskraporna gjorde större succés, det måste i sanningens namn erkännas,
fast inte så stor den heller! En skånska, som stod bredvid mig, sade med
en röst, där häpnad blandades med en viss överlägsenhet:

»Jaa! Di va steora au grömma au rälia nock, au hadde en inte sett di pau
beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn.»

Det var vad skyskraporna voro värda! När sen de av våra reskamrater, som
voro amerikanska medborgare, stolt tågade i land, och första och andra
klass likaså, så hade vi inget annat att göra än att gå ned och koja.
Över våra huvuden lyste inga himmelens stjärnor längre – bara darrande
ljusskyltar, som rekommenderade Liptons te, cocoa och coffee. Fiskers
utsökta nåt annat vad det var, och långt, långt bort i fjärran strålade
Coney Islands sagotorn.



                             ELLIS ISLAND.


                                       I, som här inträden ...

Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten.
Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan
från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och
vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt
stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och
andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss
förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av _båtens
mässingsorkester_, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen
gånger bättre att dansa efter.

Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det
var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars
varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par
dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och
klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den
evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och
sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver
till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till
tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla
dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.

I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på
att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes
det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från
skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade
och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar
omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig.
Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på
allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på
översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på
väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår
till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en
omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest
underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens
kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska,
omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar,
fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade
kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var
nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt
på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och
klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i
alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert
tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men
det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla
föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla
fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt
borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och
kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag
kunde.

»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in
alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»

»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite
kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit,
dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å
inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»

»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».

Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka
hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya
handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga
byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att
rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt
bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då
ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket,
för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans,
och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket,
började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i
marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett
annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord.
Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller
puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag
om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och
skulle ta oss över till Ellis Island.

Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än
ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid
var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om
man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och
dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det
svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några
få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i
kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre
kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett
sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan,
och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde
sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig
ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i
sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på
Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli
lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!

Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de
flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med
många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och
att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han
var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var
hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog
gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon _var_
verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda,
omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet –
för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och
persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i
gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin
kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena
handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att
skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle
vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför _den_
minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var
fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring
pratade folk, så de varken hörde eller sågo.

Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på
det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta
heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha
varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu
ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte.
Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig
med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det
skulle jag tro, för maken har _jag_ aldrig sett. Finns det inte någon
lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke,
som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av
alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man
satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet
när hon skrattade, att:

»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, _nu_ finns det ingen hjälp
längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i
sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.

Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna
tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut
låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter
kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt
gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så
voro vi då vid Ellis Island.

En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i
land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så
till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika
lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den
magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage,
som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var
så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom
en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på
balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de
chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas
henne.

Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden
förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin
lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som
vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att
fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:

»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var
säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens
glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska
barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De
hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.

I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med
bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst.
Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.

En ilsken stämma kommenderade: »Girls here and men over there!»

»Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som
endast kunde säga och förstå »Yes».

»Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. »Vi sitter rätt
som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.»

Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem
fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och
smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten
dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud
och händer.

Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika
många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig
i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte
spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom.

»Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som
sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor. Men se det gick ju
inte förstås. Hon fick sig ett tag i armen så hon kände det, tänker jag.
Och i väg bar det. Men jag hörde hennes »ja vell stanna» ända långt upp
i trappan. Stackars liten – jag såg henne aldrig mer, men hon finns väl
någonstans mellan New York och San Francisco nu. Hoppas jag åtminstone,
men man vet aldrig.

Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den
trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens
sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det
stank av inpyrd smuts och snusk – inte så mycket av folket, som från
väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos
vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var
glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt
klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man
kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste
kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp
ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en
blev sjuk.

Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en
trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och
många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds
ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra
av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de
visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes
igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa
och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper
under armen.

Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som
stod bakom pulpeten och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för.
Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord
voro:

»Får jag se ditt pass. Men låt det gå undan och stå inte där i evighet!»

Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig
väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och
han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund.
Men det var ingen brådska nu minsann!

»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen
onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det
i alla fall, ödmjukt och stilla.

»Var kommer du ifrån?»

»Stockholm.»

Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så
han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig
av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de
andra, med små blå passböcker.

»Vart ska du hän i Amerika?» fortsatte han med grälsjuk röst.

»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till
släktingar i Minnesota.»

»Var lever di?»

»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag
kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå
dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»

»Varför har du inte adressen till dom?»

Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i
tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.

»Vem ska du hälsa på i New York?» kom det sedan.

»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så
uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i
Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och
Amerika samman.

»Du har väl hans adress i den stora trunken också, förstås?»

Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått
ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan
och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt
pekfinger en stund, innan han fortsatte:

»Var träffade du den herrn?»

»I Sverige.»

»Va gjorde han i Sverige?»

»Det frågade jag honom inte om. Han var väl där för att se på landet.»

»Much fine he saw I guess!» mumlade han för sig själv och hånflinade.

»Vad sa ni?» frågade jag ursinnig.

»Det var inget, som angår dej. Har du pengar?»

»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet,
som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid
landstigningen.

»Du har fått så mycke pengar av den där fina herrn, kan jag tro?»

»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för
nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd
igen.

»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island.
Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»

»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var
ju sant.

»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt
många ve den här desken.»

»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som
glömmer er.»

Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur
han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla
innerligt menade artighet:

»Du tror väl inte att du får gå i land här?»

»Jag hade tänkt det, jo!»

»Du har ingen adress till dina släktingar – jahavisstja i trunken! I
should smile! – Och så tänker du få stanna i New York, och där ska du bo
hos en ungkarl.»

»Ungkarl!» nästan skrek jag. »Men Herre Gud, han är ju gift och har fru
och barn.»

Det var första gången jag såg honom se litet flat ut, men han behärskade
sig och sade bara:

»Jaha, de ska vi nog ta reda på. Jag har skrivit upp hans adress på det
här kortet. Och det var piga du sa du var.»

»Jag sa, att jag har varit det. Nu skriver jag böcker.»

»Hä!» sa han, och fick för andra gången ett sorts uttryck i ansiktet.
»Jaså, jo ja _tackar_ ja. Böcker. Hell you do my putty one! Kan du
möjligen komma ihåg namnet på _någon_ du har skrivit.»

»Ja, det kan jag, och kanske ni så småningom i en framtid kommer att
komma ihåg en också, eftersom ni kommer att uppta några sidor i den. Men
jag ska gärna skriva upp namnen på dem som hittills ha publicerats.»

»Nä tack. Jag har hållit på me dej länge nog. En författarinna, som
reser tredje klass och har varit piga. Då kan du väl tala engelska
också?»

»Ja, det kan jag.»

»Hm, visst jo. Säj något då, så får jag höra.»

Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log
så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:

»You _perfect_ darling! I just _love_ you!»

Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag
ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det
fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och
fullkomligt _väste_ fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla
bättre romaner –:

»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria
nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala
sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den
som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»

Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när
dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg
och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid
citerade och någon gång sanna uttrycket:

»I, som här inträden – låten hoppet fara!»



                              MISSTÄNKTA.


Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp
omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå
åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra
nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad
än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag
ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna
väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte
i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll
ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men
jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När
jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag
ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes
former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig:

»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli
spänna gal jeg!»

Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas
drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen
av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade
ögonblickligen.

»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de
ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»

»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern
uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen
gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra
sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en
time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn
henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og
peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie
sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad
der er i veien.»

Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag
hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att
det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk
ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en
annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting
vettigt.

»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills
jag fick liv i henne.

»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet
språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju
göra en toki!»

Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om
hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de
hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och
fråga var de andra voro, varför just _vi_ skulle sitta här, varför ...
å, det var så mycket så!

»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för
här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å
bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»

Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där
fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor
och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga
salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också,
som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för.
Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom
barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt
tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag
skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på _det_
golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det.
Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.

Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte
till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller
krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo
bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort
negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag
vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.

Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under
franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste
upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda
lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår
till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran,
som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn
ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i
kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och
hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till
dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde
åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa
timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga
dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och
syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade
rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som
länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett
otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och
började den långa väntan på nytt.

Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så
svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon
kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många
små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi
alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes
mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin
balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var
trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och
förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i
ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng –
med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite
tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske
vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske
hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig
själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig
med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers
igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig
unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program
igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart
på det hela i alla fall.

Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan
skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten
och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa».
Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det
blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av
det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet
– d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.

»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag,
eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång,
när de slokörade vände åter.

»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad.
»Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde
jeg da papir paa.»

»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För
biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»

»Ja da! Kan skönne de da!»

»Då kommer du nog snart ut. Men du då, Johanna?»

»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di
inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut
maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta
maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i
våningen ovanför.

»Ja, han var söt!» sade jag.

»_SÖIT!_» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska.
»Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så
eilak å sau oförrskämd att ...»

Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid
blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag
vid i min roll av tröstens ängel:

»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan,
Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så
kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta
ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått
här och lodat.»

Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk
synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite
lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var
niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt
lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel
rad med namn först och så kom det:

»Djåhänna Djåhäns’n.»

»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon
kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som
lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n
fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom
fängelseporten.

Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju
Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade
därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de
misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så
knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det
var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde
få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här
och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med
potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som
nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga
och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro
nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig
tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just
någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen.
Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och
hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på
bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro
mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en
gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom
här i livet.

När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring.
Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt
förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades
med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i
stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.

Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och
hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans
på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi
begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför _hon_
blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria
och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade
bil och allting. Och här satt _hon_ med barn och persianpäls och
allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram
åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av
fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna,
men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade
glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro
väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att
passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan
han försvann i yttervärlden.

En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade
blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans
mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se
hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt
rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting,
som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det
värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt,
osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar
jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände
ansatser till sjösjuka.

När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann
jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade
på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det
bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen.
Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla
balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att
säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med
biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att
jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde
många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och
penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då
började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt
mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa
gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och
blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter,
hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på
närmaste stenhårda bänk.

Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg
Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga
henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så
fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert!
Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett
par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, _var ogift_ och hade
aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en
snygg en! Därmed gick han.

Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne
och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med
sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka.
Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru,
för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan
nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.

Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog
lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att
bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man
med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska
trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika
hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom
_den_ fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter,
fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen,
och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag
inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:

»What in hell’s the matter?» skrek han. »If you dare ...»

Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i
Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och
fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och
svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt
för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag
inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad
allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att
jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar
for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om
utanför i dubbla slag.

När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat
igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min
blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en
storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med
långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin
över hela hans ansikte.

»He’s a nice one!» sa han och gjorde en gest med tummen åt dörren till.

Jag nickade – fortfarande förstummad.

»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men
kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag
vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»

»Har han varit oförskämd mot er också?» frågade jag.

Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och
överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.

»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd!
Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var
de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han _kommer i tagena_!»

Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka
få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men
alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp
i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom
framför dörren nästa gång han skulle ut igen.

Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag
lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram.
När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i
morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen
någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om
hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag
ta reda på själv.

Och så föste han undan mig, och så smällde _den_ dörren igen, och så
stod jag där igen.

Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också
och _mycket_ mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma.
Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde
uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden.
Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då
och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från
hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes
tur.

Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur,
och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem
var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon
igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och
godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom
det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant
utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord.
Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:

»Du känner den här damen?»

»Jomän», sa Johanna, »mycke väl.»

»Ä du släkt me henne?»

»Nä inte _de_ precis, men vi ä bekanta.»

»Jaså – hon säjer att ni ä kusiner.»

»Säje hon _de_», sa Johanna.

För vad i all världen skulle hon säja.

»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå
tebaks tess vi får höra vidare.»

Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där
satt hon nu.

Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande
vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det,
men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade
ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade
jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp
av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag
visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som
hon sade:

»Ja konne väl inte tänka maj, att mänskan skulle va så tosi.»

Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga
stengolvet och filosoferade över världens ondska.

»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så
struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte
strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för
situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt
babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en
stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den
allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en
alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät
upp sin mun och sade:

»Är det några svenskar här, som behöver råd och hjälp?»

Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och
talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.

Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig
och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min
historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det
förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut
oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom
han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med
mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad
han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.

»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer
med era uppgifter.»

Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn –
mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse
hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit.
Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i
sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom _vem_ jag
skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors
okunnighet.

»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda
ut.»

Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en
på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um
Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades
portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en
kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande
efter.

Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre
i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte
alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var
en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på
Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade
så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också,
varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma
personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på
mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig
amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som
emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att
saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas.
Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla
vid bra mycket mer.

Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs
att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade
sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att
det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick
allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska
tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före
och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i
veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött
där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa
ut och bli fria igen.

Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig
institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av
alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för
att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan,
och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till
ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig
anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det
är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som
stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt
allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i
stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är
orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill
göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet
och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta
och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att
se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska
bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.»
Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt
bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att _inte_
förstå honom, att _inte_ hjälpa honom, och så kommer han äntligen över
till _Amerika_ med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:

»Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem
igen!»

Men det _är_ inte Amerika.

Det är bara Ellis Island.



                        LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY.


Lutherska Immigranthemmet gör inte vid första anblicken ett, vad man
skulle kalla glättigt intryck, men för oss och för alla andra, som där
inträda, spelar den saken just inte så stor roll. Det var den trygga
hamnen i alla fall, som vi äntligen seglade in i, och fast pastor
Helander lämnade oss nästan genast för att återvända till ön och släppte
oss ensamma i den mörka hallen, så togo vi det lugnt och kände, att nu
voro vi i alla fall innanför murarna, vi voro i Amerika, och vi ville se
den, som försökte vräka oss ut igen. Bakom en disk i en hörna stod
portiern, eller vad jag ska kalla honom för – en stor, bred, ljus
skåning, som faderligt kallade oss till sig och önskade få reda på lite
av varje om oss:

»Kom fleckorr!» sa han.

Och vi kom. Vi skulle ha rum anvisat åt oss, och vi skulle lämna numren
på vårt stora bagage, som ännu stod instuvat på Ellis Island och, efter
vad vi fick veta, inte skulle komma över till fastlandet på tre dagar
ännu. Sorgsna stirrade Johanna och jag på varann och på våra dammiga,
smutsiga kläder, men det var ingenting att göra åt den saken.

Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång
och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt,
eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen
dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste
vi ligga i samma säng.

»I samma säng!» skrek vi bägge två.

»Ja – men dein ä breid.»

»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var
glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från
båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i
samma säng som en vilt främmande människa!

»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här
lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och
jag ska ta reda på ett genast.»

Då log skåningen – överlägset, medlidsamt och en smula hånfullt.

»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj,
så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som
tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å
flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan
åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett
ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan
dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få
varsenn.»

Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna
klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få
höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot
disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i
svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en
röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge
händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och
då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram
och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv,
Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började
med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit
ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och
sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med
färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit
var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting
glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet,
som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var
gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt
eftervärlden.

Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne.
Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne
i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon
började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade
hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när
äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få
vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds
skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så
många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och
triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge.
Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli
underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något
annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville
hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!

Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade
svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes
av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men
det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms
klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt
talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».

Till slut återfann han sin röst, upphov den och sade:

»Ja cära inte va du skällorr efter. Här ä nöckelen te rommet.»

Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta,
smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest
möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna
och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte
oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot.
Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande
gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en
storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en
virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas
ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till
fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som
ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har
aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:

»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora
te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter
di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så
ja for hit.»

»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver
svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i
dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum
mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»

En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna
att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis
Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel
skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi
fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona
eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel.
Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om
någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som
värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!

Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska
Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter
och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina
inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna
klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och
lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes
vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne
med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned
och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala
ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och
Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en
liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet
fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns
allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked
för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön
bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i
bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen,
ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att
han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat
håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet
väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat
av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket,
och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än
vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av
sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men
det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så
kommer han att »längtadit, längta_dit_ igen».

Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de
inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt
hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade
sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster
i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för
30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets
skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för
att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men
det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan
skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne
hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi
talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev
hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt
av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag
kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».

Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan.
Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg
bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot
himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte
tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert
tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till
människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för
bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem
sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande
skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt
fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.

Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När
hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges,
när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att
krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett
speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att
just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen
av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett
sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York
heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så
det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och
mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och
vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och
matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt
liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.

Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut,
att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat!
Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på
nytt.

Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in.
Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt
jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat
skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle
det bli.

»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste _va_
skinka å ägg.»

Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och
på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att
uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt
något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än
loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med
mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade
länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även
kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och
som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte
tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.

»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi
mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te
knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di
gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett
mjöltråg jämt etter kinnbenen.»

Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig
sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt
band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga
sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt
sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna
clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av
dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna
över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved»,
och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och
de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det
inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som
slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att
komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg –
»flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och
jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert –
att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna.
Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick
omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och
silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska
sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.

När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway
nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och
blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som
mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade,
det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som
liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta
sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte
Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se
en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och
silver.

Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa
strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss
svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med
ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när
jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och
blänkande utför hennes runda kinder.

»Dä långt him te Sverige nu!» sa hon bara.

»Långt!» svarade jag, och svalde något, som klämde om strupen.

»Hadde ja inte daj nu, så begynnade ja å gråta redit.»

»Vi är trötta», sa jag. »Nu går vi hem till Luther.»



                          DET FÖRSTA HOTELLET.


Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt
och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig
av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig
underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke
skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att
låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt
högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till
Coney Islands vilda fröjder.

»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.

Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag
skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade
utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som
ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå
hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag
ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan
grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på
ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt»
och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till
portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till
min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var
bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till
det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge
honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor
bestämdhet och sade vänligt:

»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»

Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som
höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt
medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.

Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande
förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på,
blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det,
mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning.
Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd
färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar
kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga
gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända,
fruktansvärda dofter in.

Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när
jag fick tag på min röst och hojtade:

»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»

Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade
till slut:

»Soitänn_li_!»

Vilket väl var negriska för: Certainly.

»Skaffa mig ett då», bad jag.

»Wait a minute!»

Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det
svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan,
och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se
pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom
han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara
tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och
jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av
korridorer, och så in i ett annat rum.

»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt
vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till
ljudlöshet.

En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt
nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i
sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal
fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av
dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så
ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde
hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten
åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot
väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som
strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter,
och ett öronbedövande larm hördes utifrån.

»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på
sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det
kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!

Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna –
rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i
jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på
mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det
här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag
hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland
alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:

»Positively no bedbugs!» – »Absolut inga vägglöss!»

Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en
mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit
släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min
egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa
till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp
sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och
kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom
klarnade det då för mig, att jag _inte_ var på Ellis Island och _inte_ i
fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför
vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan
luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot
över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade
sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i
allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.

Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid
dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns
ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan
attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få
beställa ett bad:

»All right!» svarade rösten, och sen surrade det bara i luren.

»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet
anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag
igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!

Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en
neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».

»Ma’am?» sa han och torkade svetten ur ansiktet med en blårutig näsduk.

»Jag vill ha ett bad!» sa jag.

»I have no objections!» svarade han och log sataniskt. Inte mej emot!

Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare,
att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom
tillfälle att fortsätta:

»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?

»Nej, bara ett bad – men genast.»

»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»

Sade och gick.

»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»

Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen
stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och
kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.

Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen
försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på
telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle
bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett
badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr
med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på
kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig
tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om.
Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt,
när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet
och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då
vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle
ha kunnat skrämt mig ned i det.

Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om
»absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det
hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och
suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta
var sista natten jag tillbringat på detta hotell.

»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.

Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro
bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!

Sängkanten igen.

Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och
dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga
hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga
taltratten och ropade hallå.

»Some gentlemen asking for you, madam.»

»For _me_?!» skrek jag.

»Yes – they are waiting downstairs.»

Några gentlemen, som väntade på mig därnere.

Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när
jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick
ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.

Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga,
breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig
hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom
socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid
öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över
Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och
kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev
så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig
har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på
mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske
så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland
karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.

Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge
jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med
Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson
från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och
milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de
vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs
vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat
oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för
längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit
det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte
bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och
förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som
hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja,
det var en dag!

När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt
orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog
jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med
de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt
sätt.

I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna.
Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem
på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll.
Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så
gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där
allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom
– där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och
livet var ganska gott att leva.



                           MIN FÖRSTA DOLLAR.


I Chicago stannade jag bara ett par dagar, då mitt hjärtas trängtan stod
till Minnesota och alla svenskar där. Men jag hann få en skymt av en
oändlig blå sjö med en horisont som havets, av parker och träd utan
gräns och slut, av Wrigleybyggnadens torn, som blossade upp i skymningen
likt sagornas förtrollade slott – det var så vackert så man fullständigt
glömde bort den prosaiska sanningen, att det var byggt av pengar, som
tjänats på tuggummi.

Jag såg mycket mera, men om jag skulle berätta allt, så tog det för lång
tid, och kanske inte andra skulle tycka det var lika intressant som jag.
Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälande full av badande –
alla kön och åldrar representerade – och på gatorna och boulevarderna,
som ledde till vattnet, mötte man herrar och damer i simdräkter och just
ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga
åkte bil, och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil, full
med larmande och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid
gjorde djupaste intrycket på mig vid en promenad längs Michigan avenue,
var en ung man och dito dam, som redo sina hästar i full galopp längs
körbanan – iklädda baddräkter. Det såg svalt och luftigt ut i den
kväljande hettan, och båda voro vackra att se på med den blå sjön till
bakgrund och trädens grönska runt om, men underligt var det i alla fall
tyckte jag, och jag kände mig liksom lite »från landet», där jag stod
och gapade.

Men fastän det var så mycket och besynnerligt att se på, så brände ändå
Chicagos sommargungande asfalt under mina fötter, och jag köpte biljett
till Minneapolis, kom till stationen i tid och kröp till kojs, när tåget
började sätta fart. Och innan jag somnade tänkte jag:

»Nu stannar jag bara över ett par dar i Minneapolis och sen reser jag
upp till norra Minnesota och hälsar på släkten och har det skönt.»

Ack, jag dåre! Där somnade jag in och sov i min Pullmanbädd, omedveten
om, att ett grymt öde höll sin hand över mig. Inte ens den minsta lilla
dröm störde mig, och så säger man, att människans intuition säger henne,
när faror hota!

Jag vaknade inte förrän strax före Minneapolis, och hann knappt klä mig
innan vi rullade in på perrongen. En taxi tog mig till hotellet, och att
det var stadens bästa visste jag, ty jag hade hört mig för hos vänner i
Chicago. En tidig, strålande morgon var det, och jag såg inte många
människor ute. Och inga välsignade skyskrapor – det var nästan som om
jag kommit till Stockholm; ingen rök och ingen smuts, bara en gyllene
sol över rena gator och en luft, som var sval och mild och ljuv efter
allt järnvägsdammet. Jag förälskade mig i Minneapolis vid första
anblicken och den kärleken sitter i än, fast jag fick slita en hund där.

Så kom jag till hotellet, som verkligen såg elegant ut, en negerbärare
tog mitt bagage, taxin betaltes med lite växel, som jag hade löst i
handväskan och så trädde jag in i »lobbyn» – hallen. Jag kände mig
sömnig trots att jag sovit hela natten, kände mig smutsig och så där
ohågad som man gör efter en lång resa, så jag bad om »ett bra rum med
bad», skrev mitt namn i den eviga hotellboken och skjutsades upp i
hissen med kläm och ackuratess av en liten gråklädd judeflicka i
otroligt korta kjolar, som frikostigt exponerade ett par sällsynt tjocka
ben i flortunna silkesstrumpor. Hon visslade hela tiden och såg sig i
spegeln oavbrutet, men stannade ändå vid rätt våning. Och när jag gick
ut och sa: »thank you», avbröt hon visslingen ett ögonblick och svarade:
»You’re welcome!» men spegeln släppte hon inte.

Det _var_ ett bra rum! Det var ett under till rum. Med sidentapeter och
»handmålade» tavlor i pastellfärger, med speglar i alla storlekar och
alla konstruktioner, så man kunde se sig bak och fram och i profil och
överallt på en gång. I garderoben tändes det, när man öppnade dörren,
och lampor var det så många, att det aldrig skulle fallit en levande
människa in att tända dem alla. Mattan var som fårull, så mjuk – dock
avvek den från fårets färg i det att den var skär – sängen var enorm,
som alltid i Amerika, och när jag såg på den blev jag sömnig igen och
beslöt att skynda mig med badet.

Badrummet var i stil med det andra. Marmor, lampor, tvålar i elegant
paketering med hotellets namn, tvättlappar i tillslutna kuvert, på vilka
stod tryckt: »With compliments from Hotel ...» Jag tänkte på hotellet på
Broadway och suckade, jag tänkte på min reskassa och kved. Och kom ihåg
att jag glömt fråga vad all denna härlighet kostade. Men jag tog mitt
marmorbad med lätt hjärta i alla fall, och fann hotellets »compliments»
av bästa slag, liksom sängen och allt annat. När jag till slut, utvilad
och färdigklädd och hungrig, stod redo att kasta mig ut i stadens
vimmel, öppnade jag min handväska för att ta reda på en adress jag fått
till en affär, som sålde otroligt fina silkesstrumpor till löjligt låga
priser. Adressen skulle ligga i plånboken, och den fanns där.

Men bara den. Ingenting mer! Inte en gnutta mer! Inte skuggan av en
dollarsedel ens.

Jag svimmade inte, som jag kanske borde ha gjort – ej heller fuktade en
tår mitt öga. Jag satte mig bara på vad som fanns närmast till hands,
och det var en gungstol. Och där satt jag länge och stirrade på
sidentapeter och speglar och allt, medan tankarna stodo stilla i en
sorts slö undran. Så småningom formades de till frågor – var och när och
hur? Efter en stunds intensivt funderande kom jag till den slutsatsen,
att jag inte rört plånboken sedan jag var i Chicago. Väskan hade inte
lämnat mina händer på hela dagen, utom ett ögonblick på stationen, då
bäraren höll den, medan jag skrev namn och adress på bagagelappen. Jag
vände ryggen åt karlen en minut, kanske, och då måste det ha skett.

Det var den enda förklaring jag kunde finna, den enda lilla möjlighet
till klarhet. Förresten så vad var det för glädje med att räkna ut hur
det gått till. Pengarna var ju borta i alla fall, och det var allt som
rörde mig. Men när jag tänkte på alla härligheter jag kunnat köpa för
dem och som jag heroiskt nekat mig för att vara »förståndig» – då såg
jag rött för ögonen och hånlog, skrattade ihåligt och demoniskt åt den
gamla idiotiska satsen, att »Dygden belönar sig själv». Fast vad hjälpte
det. Här satt jag bland sidentapeter och marmorbad, fattig som Lasarus,
ensam i främmande land. Om jag åtminstone haft en sten att luta mitt
huvud mot ändå, skulle jag känt mig mera i stil med situationen, men
även denna tröst förvägrades mig. Stora, svällande dunkuddar i stället,
lyx vart ögat vändes. Men den traditionella hungern rasade åtminstone i
mitt inre och jag började räkna, vad som fanns kvar i futtiga växelmynt
på botten av väskan. Fyra dollars och tjugufem cents. Hoppet började
sjuda – det kanske räckte till ett telegram hem efter pengar!

När jag i någon mån återfått den så kallade jämvikten begav jag mig ut
på stan, till en telegraf. Pengarna räckte inte. Det fattades en dollar
och trettio cents, och sorgsen gångade jag att äta och dricka och göra
mig glad. Vid en bakgata fick jag lunch för tjugu cents, och det kunde
ju under förhandenvarande förhållanden vara ungefär lagom. Mätt blev jag
i alla fall, och sen flanerade jag omkring och betraktade stadens
sevärdheter i någon mån, ända tills jag långt borta på en mörk och trång
liten gata fick se en skylt: pawn-broker.

Pantlånare! En blixt flammade genom min torterade hjärna. Pantlånaren –
de fattigas vän. Mitt klockarmband på ärliga 18 karat borde väl kunna ge
en slant i ett land, där så hederligt guld var en sällsynt vara. Och med
svällande mod i barm – eller tvärtom är det visst – öppnade jag dörren
till det lilla svarta kyffet och steg fram till disken med ett lyckat
försök att se obesvärad ut.

En liten svartmuskig herre från Palestina skyndade fjäskigt emot mig och
stödde sig belevat med utbredda armar mot disken, medan hans ansikte och
mun bägge frågade:

»Ma’am?»

Han såg ut som om han väntat att jag minst skulle be att få se på en
briljanttiara och hans min, när jag strök klockan av armen och räckte
fram den, var något av det säregnaste det blivit mig förunnat att skåda.
Det förväntansfulla leendet krympte ihop lika hastigt som om hans mun
varit fordrad med resårer vilka nu återtogo sin naturliga ställning,
hans pepparbruna ögon drogos ihop och hans smutsiga hand sträcktes ut
efter änkans skärv i form av min älskade klocka. Han synade den med lup
och sen synade han mig utan lup, och till slut sa han med den mest
insinuanta, hesa röst:

»Var har ni fått tag på’n här?»

»Vad i all världen vill ni veta det för?» svarade jag och kände hur en
idiotisk rodnad gjorde mitt ansikte blodrött.

»Dä va va jag trodde», sa han och skrattade till på ett sätt, som kom
mig att febrilt önska mig en Dempseys krafter att hyvla om honom med.
»Dä va va ja trodde. Nä lilla vännen försök inte här – de går inte
alls.»

Och så gav han mig klockan tillbaka, långsamt och motvilligt, som om han
tänkt, att egentligen borde han behålla den och kalla på polis. Men jag
högg den snabbt som blixten och rusade på dörren och andades inte ut,
förrän jag var ett par kvarter därifrån. Han trodde jag hade stulit den.
Å ...

Jag vankade vidare – utan mål, utan tanke, bara för att ha något att
göra och för att slippa undan åsynen av mitt rums härligheter, som
kvalde mig vid det här laget. Gud vet hur långt bort jag kommit åt stans
utkanter till, men rätt vad det var fann jag mig stirrande på en skylt,
som hängde i fönstret till en liten lunchrestaurang av ytterligt enkelt
utseende. På skylten stod det:

»Waitress wanted.» – Uppasserska önskas.

Jag kan inte minnas, att jag tänkte – jag bara klev på, och kom in i ett
obeskrivligt smutsigt och snuskigt litet hål med den långa,
traditionella bardisken på ena väggen och utefter den andra en rad
flottiga runda bord, utan dukar naturligtvis, och med ett glas
pappersservietter mitt på. Vid kassan satt en skön medelålders dam,
klädd som om hon levde i den glada tron »fjorton år tror jag visst att
jag var» – och de leenden hennes prunkande rödmålade mun utstrålade,
borde varit tillräckliga att locka en ärkeängel i fördärvet.

Denna gudomlighet nalkades jag skyggt, och på hennes fråga vad jag
önskade mumlade jag blygt, att jag sett plakatet i fönstret och undrade
om platsen var ledig. I stället för svar ringde hon på en klocka, ett
blekfett ansikte stacks ut genom dörrspringan bakom henne, och jag
förstod, att det var »bossen». Några frågor, några svar, och jag var
antagen. Tio dollars i veckan och fri mat, men husrum måste jag hålla
mig själv. All right! sa jag och tänkte med en rysning på mitt väntande
»husrum» – såg som i en vision speglar och säng och tapeter och allt,
och skrudade mig under tiden i ett vitt, stort förkläde med bälte om
livet, som »kassan» räckte mig, och startade att arbeta för mitt bröd i
mitt anletes svett.

Redan den första beställningen gjorde mig mållös. Det kom en arbetare in
och slog sig ned vid ett av borden, och när jag ilade till med det eviga
isvattenglaset i högsta hugg och skulle ta hans order, så sa han, lugnt
och stilla som om det varit den naturligaste sak i världen:

»Bring me the cow and baked darlings!» – Ta hit kon och ugnstekta
älsklingar!

Är det någon som undrar på, att jag bara stod och stirrade en lång stund
och sen frågade om igen vad han ville ha? Samma svar, denna gång lite
otåligt. Jag kom ut i köket – åh, ska det nånsin gå ur mitt minne detta
snuskiga, illaluktande, vidriga kök, där alla sprungo till och från,
fram och tillbaka, in och ut, där fläktar snurrade och flugor surrade,
där luften var brännande och mängd med ånga, som bildade vatten och rann
från nersmorda väggar i fullständiga små bäckar. Jag gav min order som
jag fått den, men fick en skarp tillrättavisning av damen, som skulle
»bånga» den och föra den vidare. Hon uppskattade inte mina tarvliga
kvickheter, sa hon, och det var bäst jag gav mina order hövligt och som
de andra flickorna.

»Men herre gud!» sa jag. »När jag inte själv begriper vad människan vill
ha.»

»Om ni inte begriper klara engelskan», sa hon, »så borde ni inte gett er
till uppasserska. Begriper ni inte, att ordern är på ett glas mjölk och
bönor, så är det synd om era föräldrar.»

Klara engelskan! Och synd om mina föräldrar! Ta hit kon och ugnstekta
älsklingar = ett glas mjölk och en tallrik bönor! Jag lutade mig mot
väggen och började tala till ladyn, inte hårt och inte ohövligt, men i
alla fall mitt hjärtas mening. Men hon bad mig »shut up» och slängde
till mig en tallrik bönor och bad mig röra på hasorna, och jag var just
»a smart one», och mjölken fick jag vid baren, och gud bevara alla
människor på jorden för mindre begåvade individer, som inte gjorde annat
än dumt var, och sen var oförskämda på köpet, the idea ...

Jag hörde inte mer, ty dörren for igen bakom mig och mina bönor, men jag
bävade för nästa order, som skulle föra mig ut igen till denna harpya.

Som väl var kom det flera, som bara ville ha kaffe och smörgåsar, och
det fick jag allt vid baren, utan att behöva gå åt kökshållet till. Men
så kom där en slusk av värsta sort – jag har ju redan berättat att jag
kommit långt bort åt stans utkanter, och att restaurangen var av
billigaste och tarvligaste slag, hållen av en grek, som jag sedan fick
veta. Vad han beställde minns jag inte nu, men det var något i samma
stil som kon och älsklingarna, och som jag inte än en gång ville riskera
den hetlevrade damens vrede därute, så beslöt jag att ge mig av och söka
ett nytt jobb. Jag överlämnade ordern till en annan och gick fram till
den skälmska »kassan», som återigen ringde på klockan.

Bossen grinade med svarta, trasiga tänder åt mig och frågade, om jag
inte ville stanna dagen ut, för det var mycket att göra och han hade
lite folk.

»Ni kan få arbete i köket i stället, så kan någon av flickorna där passa
upp», sa han. »Ni får en dollar, om ni håller på till sju.»

»All right!»

I köket fick jag ett annat förklä – grisigt och flottigt och styvt av
smuts. Och där fick jag skala potatis, rensa sallad, springa med diskade
tallrikar ut i serveringsrummet, hacka ägg, vispa sås ... jag vet inte
allt. Svetten rann i strömmar och droppade ned i de olika anrättningar
jag hade hand om, men när ingen tycktes fästa det minsta avseende vid en
sådan småsak, och det var likadant vart jag såg, så lät jag den rinna
och bara gnodde på. Flugorna kröpo över hals och armar, det stank av
tvivelaktigt färskt kött, golvet var slipprigt och halt av fukt, och
fläktarna snurrade, snurrade. Ibland kom bossen ut och tog en överblick
– han var vidrig, när han stod bakom en och flåsade och tuggade tobak
och spottade.

När kvällen kom var jag nästan sjuk av äckel och leda åt alltihop, av
trötthet och hunger. För jag kunde inte äta av maten, sedan jag sett hur
den lagades till. Det enda jag vågade mig på var ett par smörgåsar och
ett glas mjölk, och sen gick jag in till bossens allra heligaste och
utkrävde min hårt förvärvade dollar. Jag fick den och en förfrågan om
jag ville komma igen dagen därpå. Jag svarade litet svävande, och han
tog det tydligen som ja.

»That’s a good girl!» sa han och bredde ut sin otäcka mun till ett flin.
Och så ansåg han visst att artigheten fordrade en liten extra
uppmärksamhet – han slog sina små tjocka armar om mig och beredde sig
att ge mig en kyss. Men det skulle han aldrig ha brytt sig om. Innan han
hann så långt klämde jag till mitt i hans blekfeta ansikte – gudskelov
att jag hade fått dollarn! – och gav mig av så fort benen bar mig.

Ute var det halvskumt och svalt och härligt. En blek liten stjärna
glittrade över husraderna, och från ett fönster kom ljudet av en banjos
pling plång. De stora stråkvägarna flämtade av ljus, och ett vimmel av
människor var runt omkring mig. Skratt och prat och grammofoner och
självspelande pianon och radiomusik och klämtande spårvagnar, tjutande
bilar, upplysta skyltfönster. Gud, så trött jag var!

När jag äntligen kom hem rev jag kläderna av mig, sjönk i marmorkarets
famn och skulle just krypa ner i min oändliga säng, när min blick
händelsevis föll på ett anslag, fäst på dörren. Jag kom ihåg att jag
sett det på morgonen, men glömt att läsa vad där stod. Det var väl om
eldsvådeutgångarna, tänkte jag. Men det var det inte. Där stod med
tydliga bokstäver, på »klara engelskan», att den som tog in på ett
hotell och bodde där, utan att veta sig ha medel att betala, han kunde
bli dömd till 5,000 dollars böter och dessutom långt fängelsestraff.

Då hävde en suck mitt bröst, och jag kände hur mitt mod började vackla.
Skulle jag förnedra mig och gå till konsulatet och få hjälp? Skulle jag
telegrafera till släkt eller vänner i Amerika efter pengar?

Svar: _nej_.

Och fem minuter efter sov jag.



                         KÖRSBÄR OCH »TRAMPS».


Tidigt i morgonstunden vaknade jag dagen därpå, men upplevde på intet
sätt det där underbara, som folk alltid skriver om: att man slår upp
ögonen och ligger orörlig i ovisshet om vad det är för kval, som lura i
bakgrunden och fåfängt sökt göra sig reda för, vad som hänt dagen förut.
Jag visste det med detsamma jag, utan att fundera ett spår. Och jag blev
så klarvaken med ett, att jag tyckte det var likså gott att ge mig av
upp med detsamma och se till, att jag fick i väg cablegrammet hem,
eftersom jag nu hade pengar så det räckte, om jag försökte lita på
adressatens intelligens och sparade in ett par ord, som möjligen kunde
uteslutas.

Denna gång gick jag till en radiostation och si! – det var billigare och
jag kom ut med radiogrammet avsänt och en halv dollar över. Så jag drack
kaffe i ett litet schapp och köpte mig en tidning och studerade »Help
wanted» för att se, om det fanns något lämpligt jobb för en utarmad och
bestulen stackare. Jag måste ju hålla det gående på något sätt tills
pengarna hann komma! Och under »Hjälp önskas» fann jag följande annons:

   »25 gossar och flickor önskas att plocka ned körsbär. Müllers
   farm S:t Paul» – och så en närmare angiven adress, som jag glömt
   vid det här laget.

Till S:t Paul var det inte svårt att komma på spårvagn och ett par
overalls hade jag i kofferten på hotellet, så det blev fart i benen på
mig, och det stod inte länge på förrän jag var på väg till S:t Paul i
den svala och daggiga morgonen. Klockan strax efter 8 var jag på
platsen, och det första mitt öga mötte när jag kom fram till grinden,
som ledde in till gården, var en gammal niggerkärring, som stod lutad
mot grindstolpen och tjöt. Ja, tjöt! För jag kan inte kalla de ljud hon
utsläppte något annat. Det var inte gråt, och det var inte skrik – det
var tjut! Och utför hennes kinder tillrade klara tårar, lika klara och
äkta som någon vits. Den gråsprängda ullen lutade hon mot toppen på
stolpen, och med ändarna på den röda trasa hon hade om halsen torkade
hon sig i ansiktet då och då, medan hon samlade kraft till ett nytt
utbrott. När hon fick syn på mig, som naturligtvis stannat och bara stod
och stirrade, tvärtystnade hon och stirrade igen, medan hela hennes
oerhört feta kropp skvimpade och dallrade som en sjö i storm:

»What’s the matter?» frågade jag förstås, hövligt och intresserat.

»Damn the matter!» var hennes prompta och snyftande svar.

»Någe på tok?» frågade jag igen och lutade mig mot den andra
grindstolpen.

Då kom det! Hon hade sett annonsen, och som hon tyckte om körsbär och
tyckte om arbete ute och tyckte om landet, så beslöt hon sig för att
fara ut och ta jobbet. Trodde att det var hederliga människor, som inte
ville lura fattigt folk på lite förtjänst, när dom annonserat om det
till och med. Och här kommer hon – hade gett ut sin sista nickel i
spårvagnspengar, och så bara grinade dom ut henne. Frågade hur mycket
hon vägde, kallade henne för »youngster» och undrade om hon trodde, att
träden skulle _fällas_ för att man skulle komma åt bären, eftersom
vartenda träd skulle braka ned som ett vasstrå, om _hon_ klev opp i dom.
Och var hade hon sina »bloomers» – var hade hon sina byxor? Och det
frågade dom en äldre, »perfect liddy», som kommit hela den långa vägen
bara för att hjälpa dom med deras trefallt förbannade, gamla usla bär. –
– –

»Men det stod ju i annonsen, att de ville ha flickor», mumlade jag med
ansträngd röst, som darrade lite ändå, trots alla försök att hålla den
lugn. Men bara tanken på denna »perfect liddy» till väders och iklädd
sportbyxor var mer än en människa kunde bära. Och jag såg på henne, att
hon anade den syn jag såg för mitt inre, ty hennes drag fördystrades
ögonblickligen, och med ett sista tjut satte hon i gång och rultade
vägen fram, med den skrikande rödblommiga klänningen som ett moln
omkring sig. Men lika hastigt som hon startat vände hon igen och kom
brusande mot mig som en krängande lustyacht för förlig vind och alla
segel till.

»Say, honey, d’yer have a nickel?» – Säg, lilla sötnos, har ni en
nickel? (Därmed menade hon fem cents.)

Jag hade ingen nickel, bara en »quarter» – en kvarts dollar, och det var
allt jag ägde och hade. Men hon fick den, eftersom jag räknade på snar
förtjänst, och aldrig såg jag ett ansikte mer strålande lyckligt, och
aldrig hade jag trott, att en människa kunde ha så många tänder, som dem
hon i ett fnissande, barnsligt skratt blottade. Guds välsignelser
regnade frikostigt över mig, jag var a »lobly thing» och adjö, sweetie.
Hon svängde och lovade igen och seglade iväg med en fart som om en tyfon
burit henne på sina vingar. I kröken på vägen kastade hon en slängkyss
och viftade med sin röda halsduk, och det var det sista jag såg av a
most perfect liddy.

I köket träffade jag frun i huset, en rosenkindad, ljushårig tyska, som
rörde i en kastrull med ena handen, hade en kerub på den andra, och med
vänstra foten skjutsade en barnvagn fram och åter, medan hennes högra
ben omgavs av två blåögda flickungar, den ena lite större än den andra.
Vid en stol stod en tio års pojke och diskade, och på det stora runda
bordet syntes resterna av en gigantisk måltid, tydligen nyss aväten. Hon
avbröt en gnolande vaggvisa, när jag trädde in genom nätdörren, som höll
flugorna ute, och när hon sett på mig lite smålog hon och sade:

»Cherrypicker?» – Körsbärsplockare?

Jag medgav att mitt yrke för tillfället var av denna art, varpå hon log
ännu mer och frågade, om jag ville ha kaffe, och det ville jag förstås.
Inom en minut fann jag mig sittande med keruben i famn och ena foten på
barnvagnen, medan jäntungarna mer och mer närmade sig och modern dukade
fram, vad hon tydligen kallade »kaffe»: kallt kött och varm kål och smör
och bröd och mjölk och ost och ännu ljum gröt och lite annat småplock.
Keruben, som var en pojke och hette Karl, drog mig i håret och slabbade
ner min kind med små våta kyssar, den i vagnen stirrade högtidligt rätt
in i mina ögon med lite hopdragna bryn, och en av flickorna anförtrodde
mig plötsligt, att hon hade ont i magen. Men som hon lika plötsligt teg
igen, så fick jag inga närmare eller intressantare upplysningar om
hennes tillstånd. Hon såg i alla fall mycket allvarlig ut och höll hela
tiden sin knubbiga hand på sin runda mage, så att jag inte skulle kunna
ha någon möjlighet att glömma bort hennes tillfälliga indisposition. Den
andra, som var lite äldre, upplät efter en stund med enahanda
plötslighet sin mun och sade föraktfullt, med en blick på sin lidande
syster:

»Too muts tserries!» Vilket jag uttydde som: för mycket körsbär!

Sen teg hon också.

När jag ätit, medan jag fortfarande artigt skuffade vagnen fram och
åter, tackade jag och frågade, var bossen kunde träffas, och om det
fanns jobb för mig också bland körsbären. Och i så fall, om jag fick
byta kläder, innan jag gick ut, och när den saken var undanstökad, till
det yngre släktets häpnad och uppenbara intresse fördes jag ut i
trädgården och fram till bossen, som ögonblickligen skickade upp mig i
närmaste träd, med en korg och ett vänligt leende som sällskap.

Gud, vilka körsbär! Stora, djupröda, saftiga – med en smak av sol och
sommar och härligheter utan gräns. Tunga klasar, som fyllde handen med
svalhet och ljuvhet, och som glimmade mot grönskan likt granater, när en
solstråle sökte sig in genom bladverket. Så jag åt, så jag njöt, så jag
plockade! Den ena tunga korgen efter den andra hissades ned och tomma
hissades upp, för att fyllas på nytt med skimrande fullmogna, lysande
bär. Ingen hade sagt något om, att det var förbjudet att äta, men det
borde man ju begripa själv. Fast jag inbillade mig, att jag inte begrep
det och åt, åt, åt – tills jag var så tung och mätt, att jag knappt
orkade flytta mig och nästan hade svårt att andas. Jag borde ångra mig
nu, när jag skriver om det, men jag säger som gumman: »Gud förlåte mig
min ungdoms synder, men när jag tänker på dom kan ja inte låte bli å
skratte.»

När middagen kom och bossens djupa röst ropade under mitt träd:

»Time for grub, girlie!» så var det med yttersta möda jag hasade mig
ned, och inte en bit orkade jag äta, fast det var god mat och mycket mat
dukad fram åt oss arbetare på ett bord under träden. Jag lade mig rak
lång i gräset i stället och tog in det förunderliga skådespelet med
ögon, öron, förnuft och alla sinnen. Mycket konstigt folk har jag sett i
min dar och mycket konstigt har jag hört också, men den blandning av
människor, som jag nu såg framför mig övergår allt jag kunnat drömma om.
Och deras konversation rörde sig om saker, som voro mig fullständigt
främmande. Jag skrattade för mig själv, där jag låg med armarna under
huvudet och latade mig – jag skrattade åt, att jag hade tänkt mig komma
rätt upp i en samling ungdomar, där jag kanske själv skulle vara äldst
och verka urgammal. Harregu! – med undantag av två fräkniga småpojkar
och en fnittrande liten tös på ungefär femton, så var jag yngst av hela
sällskapet. Jag tänkte på annonsen: »flickor och gossar», och den tanken
bar mig blixtsnabbt hem till Stockholm, till »Gossexpressens»
gråskäggiga dundergubbar, och åter tillbaka till den gamla niggertanten,
som jag först mött. Hon var för tjock, det var det enda felet med henne,
annars hade hon nog fått stanna hon också, som en munter och villig
cherrypicker. Ty här såg jag framför mig människor, fullt lika gamla som
hon – det var bara den skillnaden, att de voro vita, och att en nådig
natur inte försett dem med fullt så mycket gungande fläsk. Nej, de voro
magra nästan allesammans, somliga mer än magra, så man nästan tyckte
skelettet skulle sticka ut lite här och där om det fått rå sig själv. De
flesta voro män – brunbrända, solstekta män, som sågo ut, som om de inte
visste vad ett stängt rum ville säga och bleka, tungögda män, med slaka,
trötta rörelser och en mun, som gapade och slöt sig, gapade och slöt sig
över lass av mat, som de långsamt men bestämt skovlade i sig – små
runda, trinda, kvickögda män, som pratade mer än de åto, och skrattade
mer än de pratade och gråhåriga, tysta män, som mumsade och muttrade i
skägget.

Det var många sorter. En tre fyra kvinnor också – bleka och tysta, alla
utom en, som pratade för dem allihop och skrattade, så hon skrek, åt
sina egna klumpiga kvickheter. Hon hade »bobbed hair», fast hon säkert
var närmare femti än förti, en generöst urringad khakiskjorta och ett
par knäbyxor av samma material, som, för att använda ett mycket milt
uttryck, sutto som gjutna på hennes sällsynt rundade lekamen. Hon var
påfallande ivrig att tala om för alla som ville höra på, att hon gjorde
denna körsbärsplockning bara »for fun» – bara för skojs skull – och att
hon alltid på somrarna brukade gå i »bloomers» (byxor), och att hennes
vänner tyckte hon såg så »cute» ut i dem. Som »cute» betyder behändig
och söt, kände jag mig nästan avundsjuk på henne för att hon ägde så
förtjusande och lätt tillfredsställda vänner, på samma gång en djup
tacksamhet fyllde mitt hjärta, att jag inte hörde till deras beundrande
skara.

Jag såg på de tre andra kvinnorna. Ingen kunde säga, att någon av dem
såg »cute» ut, och ingen kunde heller tro, att de plockade körsbär
endast »for fun». De hade gamla trasiga, nötta, urtvättade overalls på,
och voro inte runda någonstans, deras ansikten voro stämplade av bitter
besvikelse på livet, och de blickar de kastade på den skälmska,
knäbyxade damen voro fulla av hån och hätskhet. De talade inte mycket,
och då endast till varandra, så jag förmodar de voro gamla bekanta och
hörde till någonstans i grannskapet; jag hörde dem säga, att förra året
på körsbärsplockningen hade det varit en helt annan sorts »crowd» – ett
helt annat sorts arbetsgäng – men eftersom de sade det ganska högt och
med fnysningar, som inte kunde betyda annat än det djupaste förakt för
ensemblen i sin helhet, blev en av de långa, solstekta herrarna ursinnig
och tog det som en personlig förolämpning.

Han utbad sig med den borne tragikerns röst att få veta vad som menades,
vem som åsyftades, att om det möjligen var han, som åsyftades, så hade
aldrig en ädlare och sannare gentleman sudlat sin fot med vägens damm –
alltid var han färdig att taga de svagares parti, aldrig hade han svikit
en kamrat, aldrig trampat på en mask ens, så vitt han visste. Nej,
_aldrig_ – så vitt han visste. Eller vad, Sicky?

Detta till mannen bredvid, som gjorde skäl för sitt namn, och som såg
sjukare ut ju mer mat han proppade i sig. Sicky skakade på sitt huvud
och mumlade något med tjock röst, så mycket röst han kunde få fram genom
korv och kål och bröd, som hans mun var full med.

»Där ser ni!» skrek den brunhyade, förolämpade gentlemannen och rynkade
ögonbrynen åt damerna i overalls. »Där ser ni! Och Sicky och jag ha
hållit ihop så länge jag kan minnas – har vi inte, Sicky?»

Och mannen, som så älskligt nämndes Sicky, vilket på svenska skulle bli
ungefär »Sjuki» eller »Sjukli» eller »Dåli» – mumlade åter något genom
korven i sin mun, som ingen mer än hans gentlemannalika vän uppfattade.
Men att det måtte ha varit av tillfredsställande natur förstodo vi alla
av det hänförda sätt varmed Sickys hand greps och skakades, så maten han
just hade laddat kniven med, flög i luften och sen ned på tallriken
igen. Men ingenting kunde rubba hans lugn, det var tydligt – han bara
laddade kniven på nytt och fortsatte sitt mål.

Samtalet blev så småningom livligt och fördes mest mellan herrarna, som
tydligen voro »tramps» till professionen, de flesta av dem. Man behövde
bara kasta en blick på deras dammiga kläder, fransiga byxor och
skäggstubbiga kinder för att ganska snart ha den saken klar för sig. Och
när de började ett ingående expertsamtal om olika sätt »to jump
freights» – att hoppa på godståg – och få sig en gratisskjuts, så fanns
det inga tvivel kvar om deras luffaryrke. Men intressant var det att
höra på, och mycket hade de att lära bort, den förtjänsten vill jag inte
ta ifrån dem. Till slut var det två, som kom i gräl om bästa sättet att
hoppa av ett tåg i fart. Den ene höll på framåthopp, den andra på det
långa svingande bakåthoppet – båda skrattade hånfullt och överlägset åt
den andres hopplösa idioti, sällskapet uppdelades i två antagonistiska
läger och det hela artade sig till att bli livligt. Men just då kom
bossen långsamt gående och beordrade oss alla till arbete igen. Och så
var det slut med den tvisten.

Senare erfarenheter ha kommit mig att ställa mig på bakåthopparns sida –
absolut och orubbligt. Dessutom är jag dem alla mycken tack skyldig för
värdefulla och sanningsenliga uppgifter vis à vis godståg och
gratisåkning. Men – »det är en annan historia».

Många korgar fyllde jag den dagen, och ett välsignat arbete var det i
den skinande solen uppe bland vajande trädkronor. När det blev tid för
aftonvard och den dagen var slut, bytte jag kläder bakom en buske, och
gick att få ut min avlöning – två smutsiga dollarsedlar. Mat ville jag
inte tänka på, för då kände jag ansatser till sjösjuka.

När jag äntligen kom hem till hotellet igen, äcklade mig både speglar
och bad och allting. Och jag lade min hand på min mage, precis som den
lilla tyska flickan, och suckade i ånger och ruelse:

»Too muts tserries!»



                      EN MINNESOTAFARMS HISTORIA.


Minnesota! När jag tänker tillbaka på den månad jag var där, så är det
liksom om jag mitt ute i Amerika plötsligt hade varit hemma i Sverige på
en tripp. Var som helst i Sverige söder om Norrland, men kanske mest i
Småland. Minnesota – landet med de tiotusen sjöarna, med de mörka
skogarna och böljande sädesfälten, med klarblå himmel, där vita moln
seglade, seglade dagen i ända, och där lärkor drillade från solen gick
upp tills den gick ned igen. Där röda små stugor med vita knutar lågo
och lyste i grönskan, där bäckar skrattade och kluckade, där linnéan
växte, där björkarna stodo med vita stammar och asparna skälvde i
sommarvinden. Stora, vackra, härliga Minnesota – intet under, att det är
till dig vårt folk dragit i oändliga skaror, att de brutit din mark och
odlat din jord och lärt sig älska dig som sitt eget land!

Jag kom dit upp en sommardag när jag äntligen kämpat ut i Minneapolis –
en liten svensk farm långt norrut var min destinationsort, och som den
låg tio engelska mil från järnvägsstationen, hämtades jag av en
drängpojke och en gammal skranglig buggy, förspänd med ett par stadiga
hästar. Drängen hade kommit från Småland för en månad sen, och det var
underbart att låta det gamla ädla språket smeka sina öron igen – här
långt, långt borta i främmande land. Dock ville ju pojken på intet sätt
verka »greenhorn», utan späckade manligen sina sparsamma yttranden med
engelska ord i ytterst försvenskad form.

»Är det inte tråkigt ändå, att vara så långt hemifrån?» frågade jag.

»No – ja cära inte för de! De hära köntrit duge nog – här ä bå najst å
kömfy. Giddop din attan!»

Detta sista inte till mig, utan till en av araberna, som visade
benägenhet att göra sin lunk om möjligt långsammare än den var.

»Här är bra likt Sverige!» försökte jag igen få samtalet i gång.

»Ja vass d’ä de – men d’ä _möe_ störr!»

Som jag inte kunde motsäga detta inspirerade yttrande teg jag en stund
och lät blicken fara över landskapet, som var vidunderligt i
kvällssolen. En glittrande sjö med skogiga stränder runt om, svarta
granar med små ljusa kaskader av björk ibland, vida vetevajande fält och
gröna ängar – en vit, fast väg mellan gräsvallarna, och här och där vid
vägkanten blodröda vallmor och en sorts liljor av fantastisk skönhet och
färgprakt. Långt i fjärran bakom oss blånade skogklädda höjder, då och
då dundrade vi över en liten bro, och en bäck log upp mot oss, ibland
kom en glimt av en sjö. Och luften var mild och ljum, fylld av doften
från blommande ängar, och på himlen hade ett stort moln slagit sig till
ro, färgat till purpur och guld.

»Vell hon ta bredlen lite mens ja öppnar let!»

Det var Gustav, drängen, eller Guss, som han föredrog att kallas, efter
amerikansk metod, som lät upp sin vida mun och drog min blick från
himlens moln ned till jorden igen. Och det första den mötte där var
mycket riktigt »ett le», d. v. s. en rörande äkta ursvensk bondgrind,
hopslagen av gärdsgårdsribbor, och som öppnades och stängdes med en
stör. Vi voro inne på en liten körväg nu, och så smal var den, att
björkhäckarna på sidorna frasade mot hjulen. Och knagglig och knaltig
och gräsbevuxen var den också, och lika oskuldsfullt krokig, som någon
liten byväg hemma. Det var inte möjligt, tänkte jag, att vi inte skulle
komma ut ur den gröna, skuggiga tunneln till en liten stuga med torvtak
och kafferök ur skorstenen – det var inte möjligt, att inte en ko
plötsligt skulle komma masande och ställa sig mitt på vägen och glo på
vanligt komanér. Nej, det var inte möjligt! För rätt vad det var stod
hon där – så vit- och rödbrokig som helst, så idiotiskt orörlig som bara
en ko kan vara. Och bakom henne stod en kalv med utspärrade ben och
milda ögon och härmade mor sin så gott han kunde.

»Mova åt sidan där!» hojtade Guss med skräckinjagande röst, och efter
flera uppmaningar värdigades paret »mova» och släppa fram oss.

Så svängde vi ut ur björkdungen – och där var ju allt, som jag väntat.
En grå liten timmerstuga med torvtak på, där kafferöken stod frestande
ur skorstenen. Det _luktade_ kaffe till och med. På sidan om stugan stod
ett stort, fint, vitt hus, men därifrån steg ingen rök, och det såg
stängt och tillbommat ut. Lite längre bort stod en brunnsstång rätt upp
i luften över ett brunnskar, som det brukar göra i Småland, och på
gårdsplanen spankulerade några höns, som rätt och riktigt är. På
lagårdsbacken vankade några råmande kor och väntade på, att det skulle
bli mjölkdags, vid vattenhon bakom brunnen stod en fölunge och lekte att
han var törstig, och på brunnskaret kråmade sig en tupp, en riktig,
svensk bondtupp, med klara, skrikande färger och en stjärt så praktfull,
att den måste vara föremål för avgudisk tillbedjan från allt vad hönkön
heter.

Till allt detta kom jag – från bullrande storstäder och dammiga tåg,
från höga röster, som talade ett främmande tungomål. Till allt detta,
mitt i ett stort nytt, främmande land, tusentals mil från mitt eget.

Det kom över mig en intensiv känsla av att vara »hemma», av att icke
längre vara ensam. Och när en vänlig gammal man steg ned från farstubron
och på en rörande äkta småländska bad mig vara välkommen, hann jag inte
hejda mig, förrän jag tog gubben i famn och dunkade om honom riktigt.

I dörren stod husets värdinna och neg och bjöd mig »sti in, för allan
del, och få en kôpp kaffe».

På ett runt bord med rödrosig vaxduk stodo koppar framdukade, och bullar
och smör och rågbröd – rågbröd, som jag inte sett sedan jag satte foten
på amerikansk jord och längtat mig nästan sjuk efter – och en tallrik
med gult, hemkärnat smör, som ännu hade kvar små vita kärnmjölkspärlor.
På spiseln – det enda i rummet som högt och bestämt sade ifrån: Amerika!
– ångade kaffekitteln, och det stod inte länge på, förrän vi sutto kring
bordet, de båda gamla och jag.

Så de frågade, de två! Så de lyste av glädje över att höra hemifrån,
från »gammellandet», vad de ville ha reda på allt, allt, allt. Och när
jag sade:

»Men Gustav har väl berättat om det här, han är ju nyss kommen från
Sverige» – så slogo de bara händerna och tyckte, att Gustav var just
ingenting. Han hade aldrig varit ur hemsocknen en gång.

»Men se du kommer från Stockholm!»

Du, alltid »du», när man möter några gamla svenskar därute. Inga konster
med titlar och »ni» inte – »du» ögonblickligen och utan tvekan. De ha
väl glömt, att det finns något annat tilltalsord, och på något sätt
tycker man det är så naturligt, att man knappt tänker på, att det kan
vara annorlunda – man duar igen bara, och så är den saken klar, i all
enkelhet.

Jag doppade och åt och drack och talade och talade, medan jag tog in var
detalj av köket, av möblerna, av de båda gamla, som aldrig blevo mätta
på att lyssna. Jag såg på deras ansikten – vänliga, lugna, med den
prägel av trygg värdighet som är så säregen för vårt svenska bondfolk –
på deras händer, som knotiga och arbetsbrutna vilade på bordet, på deras
ögon, som liksom sågo så långt, långt bort, med ålderdomens resignerade
trötthet i blicken. Kanske sågo de för sig sin barndomstrakt i gamla
Sverige, som de båda lämnat för så länge sedan och aldrig sett igen,
aldrig skulle få se. Som de lämnat, Gud vet varför, för att börja på
nytt i ett främmande land, för att börja samma arbete och slit igen med
att röja mark och bryta jord till ett nytt hem för sig och sina barn.
Och för att röna samma öde, som om de stannat hemma – att bli lämnade
ensamma, när ålderdomen kom, ensamma att slita och träla på åker och
äng, i ladugård och hem. Deras barn hade inte lämnat dem för att resa
till Amerika, som är så många svenska föräldrars öde, de hade själva
rest till Amerika _med_ barnen. Och lika ensamma voro de för det. Åja –
det är så världens gång, det är livet som det är, och det går väl aldrig
att ändra.

Jag såg mig om på väggarna. De voro fulla av fotografier och bibelspråk
och snäckramar och små finurliga spegelglas – precis som i bondstugorna
hemma. Den enda skillnaden var, att fotografierna icke voro från
Amerika, utan från Sverige. En oljefärgstavla var täckt med anilinröd
lamptyll, men bakom det skymtade man spöklikt ett rött litet hus med
något, som skulle föreställa hängbjörkar på var sida. Det gamla hemmet,
fick jag veta. Det hem de sålt och lämnat för att ge sig över oceanen
till det land, där de trodde guldet skulle kunna plockas upp med
händerna från marken, och allt skulle vara härligare, friare,
underbarare än något de sett och drömt.

Gamlingen reste sig till slut med en suck, sköt kaffekoppen långt ifrån
sig och trampade ut för att hjälpa Guss med mjölkningen. Karolina –
gumman – dukade av och började diska. Hon diskade och pratade på den
besynnerliga blandning av svenska och engelska, som man ständigt får
höra därute. Det blir ett konstigt språk – kan man inte svenska skulle
man ingenting förstå, och kan man ingen engelska skulle man ingenting
begripa heller. Ibland blir det så besatt befängt, och ibland så löjligt
och galet, att man inte kan reda sig, utan brister ut i nästan
hysteriskt skratt, kanske när de mest allvarliga samtalsämnen dryftas.
Karolinas, gummans, breda landsmål, här och där helt oväntat dekorerat
med engelska ord, omsatta i svensk form, blev till något så groteskt och
vanvettigt, att man fullständigt hissnade. Med lugn, uttryckslös röst
berättade hon för mig alla de små nyheter och händelser, som hon trodde
kunde intressera mig. Om yngsta dottern, som gift sig på »springen», och
sedan »movat» många mil bort.

»Vad gjorde hon?»

»Gifte sej på springen nu i år.»

»På springen ...?»

»Ja, i maj.»

Då begrep jag! Vår heter ju spring på engelska – de gifte sig på våren:
de gifte sig på springen. Det var ju så enkelt.

Om en granne de haft talade hon mycket och länge. Han var norrman och
den bästa vän de haft härute.

»Men så ble han crazy och tände ell på barnen å sen killade han sig.»

»Vad _gjorde_ han?» frågade jag i andlös häpnad över ett handlingssätt,
som till och med av en vansinnig måste förefalla något förvånansvärt. I
synnerhet, som hon nyss berättat, att han var ogift och bodde alldeles
ensam.

»Jo han brände barnen och all grödan var inne och sen killade han se –
sköt se me bössa.»

Då skrattade jag högt, och Karolina stirrade på mig med öppen mun som om
hon trott, att jag också plötsligt blivit »crazy». Men när jag fick
förklara, att jag tänkt på svenska barn och inte på en amerikansk loge
som heter detsamma – att killa inte betydde döda på svenska och lade ut
det omständigt och noggrant, då kom hon själv i ett skratt, som aldrig
ville sluta.

Ja, det _är_ ett förunderligt språk de tala därute i den mindre bildade
svensk-amerikanska klassen, och Karolina var urstyv, när det gällde att
röra ihop det.

Att »cleana bordet» och »cutta bröd» och »pulla opp vatten i pailen» och
»shäka ruggen» och »digga pärer» och vara »snappy» när allt det där
utfördes, är bara några små valda uttryck ur en oändlig massa liknande.
Det allra mest tragikomiska är, att de själva inte tyckas ha en aning
om, att det inte är rena, rama högsvenskan de tala.

Och Gud skall veta, att man förlåter deras språkliga felsteg, när man
varit därute någon tid. Det behövs inte många veckor, förrän man själv
»tar en car», man »går» hem till Sverige igen, man undrar, när »tränet»
kommer. Det är mera smittsamt än pesten; och efter en tid behöver man
nästan tänka sig för för att inte falla för frestelserna att »putta in»
hela högar av engelsk-försvenskade ord i sitt tal.

                   *       *       *       *       *

Några dagar efter min ankomst sutto vi som vanligt runt köksbordet och
småpratade, när arbetet för dagen var över, och då kom jag plötsligt med
en fråga, som jag länge gått och burit på.

»Säg, Erik», sa jag, »hur kom det sig egentligen, att ni lämnade Sverige
och gav er av hit över?»

»Ja», sa Erik och såg nästan lite förlägen ut. »Um ja kunne säjat själv!
Vi har unnrat över dä mer än en gång, mor å ja. Men när en ä ong, så
barkar en i väj å tror att allt sum ä nytt ä bätter än dä en har. Dä va
väl så me oss.»

»Men ni hade ju er egen lilla gård hemma, ni hade era fem barn, som
redan började hjälpa till, de två äldsta åtminstone, och ni visste ju
ingenting just om Amerika, mer än vad ni hört från såna som kom hem och
hälsade på.»

»Ja, vi hade gården, och den var inte sämmer än andra smålandsgårdar,
tänker ja, men när den ena etter den annra kum hem från Amerika å talte
um hur fint här va, å hur möcke en kunne tjäna, å att en feck lann för
inte hur möcke en velle ha, å lann så fint, så de mest va trägårsjor
alltsammans, å ingen sten, å skogar så stora, så en kunne ha te vebrann
i tusen år å ingen skulle se, att en tagit ett trä ändå så börja vi på å
fundera, bå mor å ja. Ja tror de va de där mä att de ingen sten fanns,
som ja mest grunnade på, för harregu så mön sten, sum de va på mina
åkrar. Ja bröt sten så ryggen kunne gå sönner, å ju mer ja bröt dess mer
va de kvar tyckte ja. De kum opp nya för var plogfåra. Ja va sjuk åt å
si så mön sten, å att den allri minskade, fast ja trälade me’n bå natt å
da. Å så de, att en sulle få lann gratist me skog å allt.»

Erik satt tyst en stund och stirrade framför sig, som om han för sin
inre blick sett alla dessa envisa, sturiga smålandsstenar – som aldrig
tog slut och bara blev fler. Och när han setat i begrundan en stund
började han tala igen på sitt långsamma, tröga gammelmanssätt. Han tog
det från början, och som hans historia är tusende andra
Amerika-svenskars, så kan jag lika väl berätta den som någon annans. Den
borde talas om på hans eget språk, men det är inte lönt att försöka
skriva det ens, för jag kan ändå inte få det riktigt som det ska vara,
med all dess blandning av engelska och småländska. Men jag ska aldrig
glömma den kvällen, aldrig glömma den trötta gamla rösten, som talade
och talade, aldrig glömma det varma lilla köket, där gulnade porträtt
från Sverige stirrade på en från väggarna, och väggklockan tickade och
slog sina hesa, surrande slag medan skymningen föll allt tätare och
whippoorwillen, nattens sångare, började slå sina drillar i ekarna
utanför. Då och då kom en djup suck från Karolina, allteftersom minnena
rullades upp, och för var gång hon suckade räckte Erik ut handen med en
tafatt rörelse och strök henne över skuldran eller knät, medan hans röst
blev varm och öm, när han sade: »ja du mor, det var då!»

De hade inte varit så unga heller, när de lämnat hem och fosterland för
ovissa öden – han över förti år och hon litet mindre. Fem barn från sex
till aderton år, och alla skulle med. Pengar till resan fingo de ihop
genom att sälja gården och hålla auktion på allt lösöret. Det var en
svår dag, och Karolina stönade till när hon tänkte tillbaka på den – och
en svår kväll, när de alla sutto i det skövlade lilla hemmet och
begrundade de dagar, som gått och de skrämmande ovissa, som skulle
komma. Släktingar hjälpte dem så gott de kunde med lite mera pengar, men
det blev inte mycket över, när resan betalts. Det var inte då som nu,
att ge sig över oceanen. Tredjeklasspassagerarna måste ha sina egna
sängkläder och sin egen matsäck och söka sig en vrå att sova i var de
kunde hitta den. Båten var liten och usel, storm oavbrutet, och barnen
och de själva så förbi av sjösjuka och elände, att de voro mer döda än
levande, när de äntligen kommo till Newyork. Och där fick Karolina sin
första, stora chock. De fina fjäderbolstrarna hon tagit med att ligga
på, och som hon i sin oskuld trott, att hon skulle få föra med sig till
det nya hemmet, dem måste hon vräka i sjön. Ingen fick ta med sig
sängkläderna i land, och mången tår fälldes bara för den skull, redan
innan de satt foten på Amerikas jord.

Genom konsulatets hjälp fick Erik sin jord långt fjärran iväg, uppe i
Norra Minnesota. Tåg fanns, som stannade så nära hans nybygge, att det
bara var trettio engelska mil för honom att gå till fots, och en liten
stad vid ändstationen, där han kunde inköpa allt vad han kunde behöva
att börja med. Trettio engelska mil – det är fem svenska, och mången
tycker kanske, att det var just inte så nära. Men _då_ var det bara en
liten bit i deras ögon, som delade ut landet, och det fanns nybyggare,
som valde sina homesteads tjugu, trettio svenska mil från närmaste
järnväg, därför att jorden var bättre och arealen blev rikligare
tilltagen. Men Erik tyckte, att vad han fick var mycket nog – 160 acres.
Att det var ett mycket stort stycke vildmark att odla upp är ett som är
säkert, och att Erik plötsligt kände sig som en väldig godsägare är lika
säkert.

Men vad skulle han göra med Karolina och alla barnen? Att dra dem med
upp i skogarna, när det ännu inte fanns så mycket som den uslaste koja
att hysa dem i, det tyckte han var nästan för hårt, och så beslöts det
efter mycket resonerande, att han skulle lämna dem hos en gammal
släkting, som hade ett homestead i södra Minnesota och låta dem stanna
där, tills han kom så pass i ordning, att han kunde bjuda dem ett eget
hem. Och så blev det. Med den äldsta pojken, som var femton år, drog
Erik i väg ensam norrut med sin karta och sina homesteadspapper, i den
lilla staden vid ändstationen köpte han ett par hästar, en plog och
andra nödvändiga redskap, lite hushållssaker – det fick visst stanna vid
en kaffepanna, en stekpanna, ett par muggar och en kastrull, lite salt
mat, en säck mjöl och en bössa. Och så rustad vände han hästarna åt det
håll, där hans hem skulle skapas.

Det var en lång väg och en svår väg. Över gröna små gläntor gick den,
runt sjöar, genom väldiga, svarta skogar, där träden stodo så tätt, att
de måste hugga sig väg med yxan för att vagnen skulle komma fram. Det
tog tid att hugga och såga ned de väldiga trädbjässarna, och ibland
kunde de på en dag kanske inte hinna mer än en engelsk mil. Men vädret
var strålande och vårvarmt, solen sken och fåglarna sjöngo, och
villebråd var det gott om, så svälta behövde de inte. De mötte både varg
och björn mer än en gång, men aldrig blevo de angripna, och Erik hade
alltid bössan till reds. Fast Gud allena vet väl om han lyckats träffa –
han hade knappt haft en bössa i sin hand förr. Det var annat än Småland,
det här, annat än att bryta sten så lång dagen var. Herregud, han hade
knappt sett en sten på hela vägen en gång! Och jorden var svart, fet,
doftande mylla. Han brukade ta den mellan händerna och smula sönder den
och lukta på den. Så härlig den var! Men det var inne i skogarna.

Så en dag hörde de en flod brusa, och då voro de nära framme, det visste
de. Hittade de nu bara en liten sjö västerut, så var allt som det skulle
vara. De hade träffat en annan nybyggare en dag, och han hade pekat ut
hur de skulle gå. Den lilla sjön låg där glittrande och blank i
eftermiddagssolen, på ena sidan sluttade långa gröna marker nedåt mot
den, och på andra sidan trädde Erik, pojken Adolf och hästarna ut ur
skogens djup. Ja, där var det, de hade bara att runda sjön, så voro de
hemma. Ja, hemma! Fastän det inget hem fanns än, ingen människa var där
att hälsa dem välkomna, fastän bara skogens vilda djur bodde där – så
voro de ändå hemma. Det var deras eget att bruka och bebygga och göra
vad de ville med.

»Då grät jag!» sa Erik. »Men pojken han hurrade, och rätt va de va, så
måste ja skratta. För de kändes ändå gott på nåt vis att släppa hästarna
på bete på egen mark och lassa å vagnen å veta, att en va där en sulle.»

Hela den långa, ljusa kvällen strövade de omkring, följde utstakningarna
och togo sin kungliga egendom i betraktande. Så när som på den täkten,
som stupade grön och slät ned mot sjön, så var allt skog och sumpmarker.
Men inte så värst sumpiga heller – det var gott fall, och med lite
dikning skulle där snart vara torrt. Skogen var väldig och tät och
svart. Erik hade aldrig sett så’na träd. Och aldrig så många konstiga
fåglar och djur heller. Han såg märken både efter älg och rådjur – han
såg andra spår också, som han lärt sig vara efter björn, och många, som
han inte alls begrep sig på. Den natten sovo de under en vajande
hängbjörk, och hästarnas frustande och fåglarnas sång var det enda, som
hördes i tystnaden.

»De va mest som te ligga hemma», sa Erik och smålog ännu litet åt detta
första minne. »Vi hade två hängbjörkar utanför huset där, å iblann så
visslade trastarna om natten. Å fast ja var i Minnesota, så kunde ja se
stjärner, som ja kände igen också, å hästarna beta å lät likadant som
hästarna hemma. Å Adel han sov me armen under huvet, å sjön skvalpa te
lite imillanåt. Ja glömmer allri den natten – ja kan känna än hur gott
de lukta av di röa blommerna, som växte blann gräset. Å när ja somna så
sov ja så gott å drömde, att ja va hemma på Lövhultet igen och skulle te
å ut å slå.»

När solen gick upp nästa dag började de fälla träd till hus och på samma
gång rödja undan för blivande åkrar. Och för var trädstubbe de bröto upp
myste Erik och tog lite jord i nypan – svart, fet mylla, som det kändes
gott för handen att ta i och gott för näsan att lukta på. Träd efter
träd fälldes och staplades upp till tork i den välsignade heta solen,
och när de hade många nog, så togo de i med att bygga. Men först plöjde
de upp ett par små åkerlappar, och på dem satte de potatis och sådde råg
på gammalt hederligt, fäderneärvt sätt. Så visste de, att när vintern
kom behövde de inte svälta och lida brist på de nödvändigaste av Guds
nådegåvor. Om vädret slog till, förstås, och det likade det sig till att
göra.

Så började de bygga. Först ett stall till hästarna, som var deras
dyrbaraste egendom, så att de inte skulle behöva ängslas var natt, att
skogens vilda djur skulle kasta sig över dem, där de gingo tjudrade på
gläntorna. Varje kväll måste Erik och Adolf byta läger för att vara nära
djuren, och väldiga nyingar lagade de till för att skydda dem och sig
själva för överfall. Bössan var alltid till hands om något skulle hända,
inte för att Erik just var någon vidare jägare, men Adolf hade blivit en
säker skytt allaredan, och inte dum i att snara matnyttiga smådjur
heller. Ja – så det var inte underligt att de togo stallet först, och
det blev ett stall som dög. Det skulle dunderdon till att bryta sig
igenom _de_ väggarna och _den_ dörren, det var Erik man för att laga.
Erik var liksom lite smått snickare se, och han byggde med förstånd och
eftertanke. Och när stallet var färdigt höggo de i med stugan. Tungt
arbete var det, för det var ju bara han och pojken, men det gick, och
aldrig restes väl ett hus med mera glädje och hopp. Litet var det och
klumpigt där det låg på sluttningen ned mot sjön och kanske inte precis
något mästerverk av arkitektonisk konst heller, men de väldiga stockarna
av doftande, rundhugget timmer skyddade för storm och kyla, för regn och
hetta, och utanför ingången vajade en hängbjörk, och de två, som byggt
det, hade aldrig sett något härligare, fast det varken var träfodrat
eller målat eller pärlspåntat – ja, det hade inte ens glasrutor i
fönstergluggarna, som inte voro så över sig stora. Men det var deras
hem.

Det var en sommar av slit och trälande, men en sommar som aldrig kan
glömmas. Det var mest som en lek alltsammans – som man leker, när man är
liten och har grankottar till kor och brädlappar till hus, och allt som
finns har man gjort själv och rår om själv. Så länge de kunde, innan
snön kom, sleto de i skog och mark, vandrade miltals för att finna gräs
att slå till vintern, så hästarna skulle få tillräckligt att leva på
till nästa sommar – de höggo ved, röjde, svedjade och skördade det de
fingo på sina små åkerlappar. Det var inte något vidare med rågen, för
sommaren hade varit för varm och torr, men potatisen var så mycket
finare, och Erik var så nöjd som om han haft den väldigaste av lador och
fått den fylld till sprängning. Det var annat det än Småland! tyckte
han. Och ingen sten, ingen eländig sturig sten, som vältrade upp för var
plogfåra. Hade han nu bara Karolina och barnen där också! Men det var
inte att tänka på ännu.

Så kom hösten och vintern, en kall, obarmhärtig, snöig vinter med
vargatjut och lodjursskrik. Ibland var det snöstormar så vilda, att de
aldrig upplevt maken hemma i lilla lugna, stilla Småland, och då kunde
de bli instängda för flera dagar – ja, ibland knappt orka arbeta sig
fram till stallet, som bara låg några steg bort. Men då sutto de inne i
stugan och gonade sig framför stockvedsbrasan i den öppna spiseln, som
Erik murat upp i ett hörn av sten, med möda funnen och med möda
hemforslad. Värst var det, att de inget lyse hade, för fönstergluggarna
hade de ju måst spika igen för köldens skull, och fotogen och ljus hade
de inte kunnat få med sig på färden genom skogarna. Men de hade
tjärvedstickor och skenet från elden, och så gick det med. Och när
dagarna voro vackra och solen sken brukade Adolf ta bössan och klampa ut
i skogen på några klumpiga sorts skidlappar, som Erik yxat till, och det
hände emellanåt, att han kom hem med både stort och smått vilt, som
stektes och koktes på ett säkerligen ytterst konstlöst sätt, men som
smakade som ambrosia efter all saltmaten. Under sommaren hade de saltat
ned inte så lite fisk, som de fångat i sjön, och även en del av Adolfs
fångster på jakt och i snara, och fläsk hade de ju haft med sig ett
ordentligt förråd av. Så svalt gjorde de inte och potatisen var
välsignat god och brödet med, om det också var både ojäst och groft och
bakat av allt annat än finmalet mjöl. Men det är inte så gott, när man
bara har ett par klumpiga, hemmagjorda stenar att mala på.

De hade det riktigt bra, tyckte de båda två, och arbetade och knåpade
var och en med sitt och voro lyckliga mitt i all sin ensamhet och sitt
slit. Det ligger något av härlighet i att snickra sängar och bord och
stolar till det hem man själv byggt upp i vildmarken – vad gör det om
orkaner rasa utanför och kölden knäpper i knutarna, när man har det
varmt och gott framför en flammande eld och varken svälter eller far
illa. Låt det yra och storma bara! Det tar väl slut det med någon gång.

Åja, det tog slut, men det dröjde länge. Äntligen var ändå våren där,
och snön smälte i brusande strömmar för den milda sunnanvinden. Snart
kunde de börja svedja och rödja igen, plöja och så. Och en dag när
sommarn stod ung, och grönskan ännu var späd och ljus, spände Erik
hästarna för vagnen och for att hämta Karolina och barnen. Några skinn
hade han med sig att sälja – ogarvade och illa flådda – men bland dem
var en björnhud, och Adolf var den som fällt bjässen. Erik sken som en
sol där han drog i väg, nyrakad och heldagsfin och undersam, hur det
skulle kännas att se andra människor igen efter ett helt år, att få höra
en annan röst än Adolfs. Och framför allt, att möta Karolina och barnen
igen.

Han blev länge borta, men det visste både han och Adolf, att någon
snälltågsfart gick det inte att hålla i skogarna, om också vägen var
lite röjd, sen de farit den förra sommaren. Han måste ju dröja vid
stationen också bra nog länge, medan brevet han skrivit skulle nå fram
till Karolina, att nu väntade han dem, och hon hann ordna sig för resan.
Men till slut kommo de. Fjorton långa månader hade gått sedan han såg
dem sist, och ingenting hade han kunnat få höra från dem på hela den
tiden. Småbarnen hade vuxit så han knappt kände igen dem, men Karolina –
Karolina hon var densamma – stor och stark och glad och ivrig att få ta
fatt med arbete och knog i det nya hemmet. Och att få se det. Hon hade
lite pengar också med sig, och hur stolt hon var, när hon knöt fram dem
ur näsdukshörnan. Hon hade arbetat hon med minsann på sin kant, och
sparat och släpat. Tjugu dollars kommo ur näsdukshörnan, och då var det
nära att Erik grät igen, för andra gången, sen han kom till Amerika. Nu
kunde de köpa ett par glasrutor, och den gamla kon han gått och sett på.
Hon var inte vacker men hon dög, och hon skulle snart få kalv, och bara
de hade början till kritter i ladugården, så kom det nog mer. Och med de
sista pengar han kunde skrapa ihop, med det han fått för skinnen och
Karolinas enorma förmögenhet, så köpte de kon och en ligghöna och ett
dussin »frödda» ägg och två glasrutor. Så det var en stolt familj, som
drog norrut genom skogar och gläntor till det lilla blockhuset vid
sjöstranden, det lilla huset med en vajande hängbjörk utanför dörren och
ekar runt om. Och när de långt om länge kommo till sjön och trädde ut ur
skogens mörker, då lågo husen där i strålande sol, hängbjörken vajade
sitt välkommen och ur skorstenen steg en blå rök. Utanför stod en lång,
senig, brunbränd pojke och hojtade.

Karolina, som hade gått och lett den gamla kon sista biten – hon lutade
sitt huvud mot armen, som hon lagt över djurets rygg, och så grät också
hon, där Erik ett år förut känt gråten välla fram. Och Erik hoppade ned
från vagnen, där han suttit och kört, och fastän barnen stodo och sågo
på, så tog han sin Karolina i famn och höll henne hårt intill sig, och
hans röst var så bruten, att han knappt kunde få fram sitt: »välkommen!»

Då började alla barnen att skratta så i himlens höjd, att det inte fanns
rum kvar för en tår, om den också pressats fram av lycka. Och så
skrattade de allihop, medan de långsamt rundade sjöstranden och långsamt
stego upp för sluttningen, som ledde till det lilla vildmarkshemmet.

Så gick åren under arbete och möda. Varje vår såg nya fält under plogen
– kanske inte så märkvärdigt stora, men vunna med kamp och slit, vunna i
anletets svett av muskler, hårda som järn, och en vilja, som var okuvlig
och aldrig bröts, voro än missräkningarna aldrig så stora och åren
aldrig så svåra. Sakta, men lika säkert som att solen var dag gick upp,
utvidgades för vart år odlingen med en ny liten åkerlapp – av den enda
kon och kalven blevo fler, hönsen ökades till en hel flock, och så
småningom blev allt mer och mer likt det gamla svenska hemmet. Om man
undantar stenen, som Erik aldrig mer behövde brottas med. Inte var ju
landet precis så, att det dröp av mjölk och honung, men jorden var på
det hela taget bra, och allt vad de behövde gav den dem. Järnvägen kröp
närmare, tills de till slut bara hade en svensk mil till närmaste
station, timmer kunde säljas, och mejeriprodukter och säd, och vad annat
de möjligen kunde ha att avyttra. Fler och fler nybyggen växte fram ur
skogarnas dunkel och till slut blev där en hel liten koloni med kyrka
och skola, dit barnen kunde skickas. Och allt gick sin jämna lunk,
precis som det gjort hemma.

Äldsta dottern gifte sig och drog långt från hemmet, Adolf gav sig ut på
järnvägsbygge, gifte sig och kom inte igen på åratal, och så var det
bara tre barn kvar. Det hade varit trångt i den lilla stugan, när alla
voro hemma – den bestod ju bara av ett enda rum och så vinden ovanpå.
Men det hade gått, och när det nu bara var fem människor kvar, blev det
nästan ängsligt gott om plats. De hade aldrig tänkt på att bygga till
eller förändra det första lilla blockhuset, fast hela skogen stod full
med träd, som bara väntade på att fällas. Nej då! Stugan var byggd, och
som den var byggd, så fick den vara. De väldiga timmerväggarna stodo mot
stormar och cykloner, de skyddade för vinterns köld och sommarens värme
– det var ett hus, som stod i alla väder och vindar och inte skämdes för
sig heller, om det också var litet och anspråkslöst. Men tungt hade det
varit att bygga det, och Erik kunde än i dag peka ut en särskilt tung
bjälke och tala om, hur han och Adel hade strävat med att få den på sin
plats. Det fanns ett märke på en annan, som Bläsen, en av de första
hästarna, hade gjort, när han blev ilsk och slängde ut med bakbenen, så
det sa smack i stocken, och det hade han gjort en dag, när det var
riktigt extra sommarhett, och han tyckte han hade släpat länge nog utan
vila. Å, det var ett humör på den hästen, men den snällaste, trognaste,
bästa häst som nånsin har funnits. Och huset var bra nog som det var för
mor och honom. När de äldre av barnen började tala om att bygga ett nytt
och ta det gamla till lada, så sa Erik ett tvärt och rungande nej, och
Karolina höll med, som alltid. Så där var det och där stod det och där
bodde de! De yngre barnen växte upp och blevo mäkta lärda och viktiga.
De lärde sig engelska, så det till slut var nätt och jämt, att de
begrepo svenska. Sa dom åtminstone! Men de fick allt vara så goda och
begripa, så länge de bodde hemma, för Karolina lärde sig aldrig språket,
och Eriks engelska var just som lite si och så. Precis så pass, att han
kunde reda sig, när han var till sta’n och sålde och köpte och gjorde
affärer. Läsa det lärde han sig aldrig, och det var en lust, att höra
honom fnysa och orera om hur bort i tok de stavade sina ord på engelska.

Så gick det som det alltid går – eller nästan, alltid åtminstone, när
det gäller svensk allmoge. Då barnen voro gamla nog att ge sig ut i
världen så gåvo de sig av, den ena efter den andra. Adjö bara, till
föräldrar och hem, och ut att söka jobb i städerna, som lockade och
lockade. Och rätt vad det var så sutto de där, Erik och hans Karolina,
med ålderdomen allt närmre och ensamheten allt tyngre. De knogade på
sitt gamla vis, Erik på åker och äng, Karolina inomhus och med lagården.
Ibland kom någon son eller dotter hem på besök, full av nya idéer och
berättelser om äventyr och upplevelser, som länge efteråt fyllde de
gamlas sinnen och gav dem ämnen till samtal och reflexioner, som aldrig
tog slut. Äldsta sonen dök upp en dag och sade, att han ville stanna
hemma – hustru och barn nämnde han aldrig ett ord om, och på alla frågor
svarade han undvikande eller inte alls. Men när han började ta
husbondeton och skrattade ut fadern för det sätt som gården sköttes på,
så la Erik näven i bordet så det knakade och sade, att än var gården
hans, och än kunde han sköta den, som han lärt av far sin och som far
hans lärt av _sin_ far, så det var en sak, som ingen behövde bry sig om.
Kanske det var gammalmodigt, kanske det var att skratta åt, men han hade
dock dragit sig fram och fostrat fem barn på den torva han brutit och
ägde och brukade, och det var allt, vad han brydde sig om. Det skulle
nog finnas tillräckligt för honom och mor så länge de levde – sen fick
barnen husera med gården som de ville och föra in så mycket nymodigheter
de ville, men så länge Erik stod vid styret fick allt bli vid det gamla.
Det var gott nog för honom. Och gott nog för mor. Och det hade varit
gott nog för Adel också, så länge han inte kunde stå på egna ben.

Så ändades det försöket att modernisera jordbruket på gården, och än i
dag så sköts det, som Erik lärt av sin far och hans far av sin. Precis,
som ett litet hemman brukades i Småland för hundra år sen, med undantag
av en del moderna maskiner, som spara tid och arbete. Där fanns ju
»hökuttarn» och självbindarn, och Karolina hade en tvättmaskin, som hon
fått av Erik – det började kosta på den gamla ryggen nu att stå böjd
över tvättbaljan, det var inte längre så lekande lätt som förr i tiden
att sköta en byk. Men annars var det på gammalt vis. Lagården var sned
och vind med blommande torvtak och mörka, trånga bås – stallet likaså,
och vad jorden beträffar, så var det inga konster med alkalisk gödning
och såna saker. Vanlig gödsel var god nog, och gödselstacken låg där
naken och småländsk, utan cement och trummor. Och jorden bar och gav med
givmilda händer, inte så mycket som den skulle gjort kanske med
rationell och modern skötsel, men nog att fylla ladan och visthusboden
och lite till avsalu också. Så vad bråkade de om chilesalt och kväve och
sån bråte för, som man aldrig hört skulle behövas i ett redigt och bra
jordbruk! Erik blåste åt det.

Ja, så var det det nya huset, som stod så fint och grant bredvid det
gamla. Kom inte pojkarna båda två hem en vinter och gav sig till att
hugga och riva i skogen, för far och mor skulle ha ett nytt och bättre
hus. Det var snällt av dem, och det gjorde gott i hjärtat att känna, att
de inte glömt bort sina gamla föräldrar, men vad i allan dar skulle de
ha ett nytt hus _nu_ för, när det bara var de två, som bodde på gården,
och det gamla var så varmt och rart, och just vad som passade dem bäst.
Erik och Karolina försäkrade med en mun, att de inte ville flytta från
det. Hade de bott där i tjugu år, så kunde de bo där i tjugu till –
eller så länge Gud lät dem leva. Men det hjälpte inte, det nya huset
_skulle_ upp, om inte annat så för grannarnas skull, för nu var det tätt
med nybyggare, mest svenskar och norrmän, runt om. Inte så nära så man
såg eller hörde dem, men de funnos där ändå och många handtag hade Erik
fått ge dem alla mer än en gång i början.

Och så byggdes då det nya huset. Stort och fint och högt i tak – på
modernt vis med bräder och pärlspånt. Det blev ingen blockhydda det
inte! Och ju högre det reste sig, dess mindre och ynkligare såg det
gamla ut med sitt blygsamma lilla torvtak och sin skorsten, murad av
ojämna stenar. Där blev källare också av cement, och den såg Erik med
blida ögon, för den »kom händigt in», som han sade. Det skulle bli fyra
rum – två uppe och två nere, men när pojkarna fått allt färdigt, så när
som på skiljeväggarna, så tyckte de, att resten kunde Erik göra själv,
det var snart gjort. Och Erik sa, att det kunde han visst, och nu skulle
de inte bådra längre (bother = besvära sig), för de där väggarna skulle
han få upp som ingenting, nu när allt var färdigt och golv lagt och i
ordning. Så småningom skulle de väl flytta in, sa han, när Karolina och
han tröttnade på den gamla kåken, som både hade vägglöss i sina gamla
timmerväggar och var för galet obekväm. Så när pojkarna fått allt som de
ville ha det, så reste de var och en till sitt igen, nöjda och glada,
att de gamla fått ett riktigt hus att bo i, och det ett, som var mycket
finare och gentilare än något av grannarnas.

Men tror någon händelsevis, att Erik och Karolina flyttade? Ånej – inte
de! Tio år senare, när jag kom, så stod huset som det stod. Stort och
luftigt och svalt i sommarhettan, med hyvelbänk och separator och allt
möjligt skräp, som samlats där under årens lopp. Den väldiga salen på
nedre botten, som ännu inga skiljeväggar fått, var lika obebodd som den
dag den byggdes, endast rummet ovanpå var i bruk, och där hade drängen
sitt storartade residens. Men de gamla, de bodde i sitt lilla blockhus i
sitt kvävande heta lilla kök, där elden brann i spisen dagen i ända, och
där den stora sängen stod hopskjuten i ett hörn om dagarna, och drogs
ut, till den tog all plats om nätterna. Och ovanpå i vindskammarn bodde
jag, och aldrig var det tal om ens att använda det stora, nya, vitmålade
palatset att bo i. Å smålänningar – å svenskar! Finns det något likt er!
Envisa och enrakiga och orubbliga, när ni fått något i huvet! Ändå så
begrep jag så väl Erik och Karolina – kanske jag gjort likadant själv.
Det första lilla huset var dem kärare än något palats i världen, den
första lilla blockstugan, som rests med möda och slit i vildmarken, det
första egna hemmet i främmande land, som gett dem skydd och frid och
värme i trettio år, och där Erik kunde sitta och se sig om, peka på en
bjälke och säga:

»Va vi slet med den, Adel å ja! Ja trodde mest vi allri skulle få opp
en, men dä geck te slut ändå. En cära inte hur en arbeta på den tien,
när en va ong å de va brått å en ingen hjälp kunne få.»

Nej, jag undrar inte på, att de inte flyttade. För vad fanns det för
minnen i det nya huset? Ingenting! Vackert var det, och fint var det,
och roligt var det, att det stod där, för det var just som ett monument
som visade, att barnen tänkte på de gamla föräldrarna, älskade dem och
ville dem väl, och det gjorde gott i hjärtat, när de alla voro så långt,
långt borta och så sällan kommo hem och hälsade på. Och en gång, när
Erik och Karolina samlats till sina fäder, så höjde det väl farmens
värde också, när den skulle säljas och övergå till främlingar. Ty ingen
av barnen hade smak för jordbruk, så det var inte lönt att hoppas, att
gården skulle stanna i släkten. Det kändes konstigt att tänka på, sa
Erik, att allt det man gjort, allt det man trälat och arbetat med så
hårt, skulle gå till någon, som de kanske inte kände ens. Men så är det
här i världen, och det är ingenting att göra åt det. Han hade tänkt att
dika ut en sumpmark nu i sommar, men vad nyttade det till! Mor och han
redde sig på det som var, och det var ingen som tackade honom för att
han slet livet ur sig med mera nyodling. Han blev så trött i ryggen av
att gräva nu, och Gustav, drängen, tyckte det var för tungt arbete i
solgasset. Och det var det nog, kanske. Håhåjaja!

Erik suckade och tystnade, och Karolina suckade också. Det var nästan
alldeles mörkt nu, men månen hade gått upp och lät en strimma av blåvitt
ljus falla in genom den lilla fyrkantiga fönstergluggen och lysa på
vaxdukens röda rosor. Utanför susade det lite i träden och sjön kluckade
mot stranden, annars var allt så sommartyst och sommarvarmt och
sommarljuvt. En ko råmade i ladugården, och ljudet kom så milt och
mjukt, en whippoorwill drillade till ett slag – högt, jublande, liksom i
skratt och lycka. Sen föll tystnaden igen, och doften av nyslaget hö och
av de stora röda liljorna, som växte på gårdsplanen, trängde in genom
fönstrets moskitnät. Den kom med ens och så starkt, att vi alla kände
det på samma gång.

»Det blir möen dagg i natt», sa Erik bara. »När di röa blommerna loktar
så stärt.»

Sen teg han igen. Men om en stund kom det sakta och med en röst, som om
han talade i sömnen – i drömmen:

»I kväll ä de sum den första kvällen, den allra första kvällen, när Adel
å ja kum hit. Lika stilla å lika tyst å lika fint. De va månaljust då me
å sjön lät likadant. Ja vet inte um ja sulle villa börja alltihop från
begynnelsen igen, men den kvällen å den summarn – di skulle jag villa ha
um å um igen. Å den dan, då ja mötte Karolina å barnen å vi köpte koen,
å när vi kum fram på annra sian sjön å Adel sto å vänta, så solen sken å
de rykte ur skôrsten. De va nog den finaste dan ja har hatt. Ella va
säjer du, mor?»

Då räckte Karolina ut handen mot honom, och fastän jag satt där, så tog
han den och höll den och strök den. Tills någonting klämde så hårt om
strupen på mig, att jag kom att tänka på tvätten, som hängde ute och
måste tas in. Och smög mig ut.

                   *       *       *       *       *

Det var med sorg i hjärtat jag lämnade Erik och Karolina ett par veckor
senare. Jag hade lärt mig att hålla så mycket av dem, och jag tyckte så
om deras lugna, svenska soliditet, deras vänlighet, deras godhet, deras
trofasta ömhet mot varann. Och jag hade lärt mig älska den lilla stugan,
den kluckande sjön och det lugna jämna arbetet, de röda liljornas doft
och de vajande björkarna, whippoorwillens drill i nattens tystnad. Men
jag kunde inte stanna längre – jag hade sett och lärt vad jag kommit dit
för att lära och se. Jag hade sett Sverige leva, odödligt och envist
mitt i Amerika, jag hade lärt, att ett trofast hjärta aldrig sviker. Men
när jag satt i buggyn bredvid Erik, som själv skjutsade mig till
stationen, och vi kommo till det stället, där vägen böjde av från sjön
och ledde in i skogen, då vände jag mig om och såg Karolina stå på
förstubron, vinkande och vinkande, och då snyftade jag till, nästan utan
att veta det. Det kändes så underligt. Som om jag lämnat mitt eget hem,
för att aldrig mer vända tillbaka till det. Och när Erik hörde mig, lade
han sin hand ett ögonblick på min och sade:

»Dä va snällt, dä va snällt! Dä här stället ä dä vi grät på, Karolina å
ja. Dä ä just som en inte kunne låta bli, när en kommer hit.»

Jag kunde inte hålla tillbaka ett litet leende mitt i all bedrövelsen
och Erik skrattade också, så tårarna strökos bort fort nog. Men där satt
ändå kvar en känsla av tomhet och ensamhet, av att något vackert och
härligt var ohjälpligt slut, och när tåget under idelig klockringning
ångade ut från stationen, försökte jag så länge det fanns en möjlighet
att med blicken fånga den lite böjda, knotiga gestalten, som stod där så
trygg i knäiga overalls och viftade med hatten. Och när jag satt inne i
den olidligt heta Pullmanvagnen såg jag honom för min blick, långsamt
körande hemåt i skymningen, längs den gropiga vägen, kantad med röda
liljor och blå iris, såg honom komma ut ur skogen, såg stugan och
björkarna och Karolina, som väntande stod på förstubron. Ni kära gamla –
måtte livet fara varligt fram med er på er ensamma ålderdom!



                        MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD.


I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att
jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när
jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många
förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» –
d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City
och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i
Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en
ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället
därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig
mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så
måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i
stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande
hettan.

Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för
att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när
jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade
på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av
fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens
hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge
på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och
vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande.
Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte
trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem
ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men
om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han
fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som
körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat
var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall.
Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare
sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och
ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat
namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok
från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina
verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och
hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade
tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det
fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton,
arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en
obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig,
som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon
och log välvilligt med alla sina vita tänder:

»Have a lift, sweetheart? – Vill ni åka me, hjärtat mitt?»

»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen
kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades
jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och
placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att
denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte
sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll,
och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar
oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig
tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast
med ganska smala snören _bundet_ vid chassit, och allt annat var i stil,
i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de
allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om
man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt
sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre
ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och
krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig
och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget
nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och
stänkskärmarna voro ruiner.

Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja
uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i
alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man
satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det
berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet,
och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville
det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var,
ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft
den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och
nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig
bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång,
fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte
absolut ljudlöst förstås.

»Neej», sa jag, »det kan man inte säja precis!»

Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som
en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade
amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade
förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden
skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte
jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i
hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste
amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen
var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi
rätt i diket, _nu_ barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången
med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att
det ingen fara var.

Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men
kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag
lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.

»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart,
allright.»

»Jaså!» sa jag och trodde, att jag gjort ett djupt intryck på honom.

Efter en stunds tystnad sa han:

»De kallar jag alla flickor.»

Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så
kortvarig.

»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande
Wesley Barry, filmhjälten.

»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och
antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade
språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål.
Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt
övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och
mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast
att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt
att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och
svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi _raglat_ fram förut,
så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och
i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att
ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt
skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra
den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa
rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte
vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet
skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick
fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller
stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den
fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara
några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma
internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat
tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och
skred till verket med vana och ackuratess.

»Darn the old fool!» var allt han sade. – Må tusan ta den gamla idioten!

Och jag vet, att han menade bilen och inte mig.

Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade
med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det
var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett
förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var
ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början,
innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade
alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade.
Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så
när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med
övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra
bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev
livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade
just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan
han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med
rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och
allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till
slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom
»rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som
han bjudit henne på och tagit henne med på.

»Certainly, Sid!» sa jag allvarligt. »Absolut, Sid.»

»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande,
men bittert.

»I den här bilen?» frågade jag.

»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av
karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och
vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»

Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också
delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista
modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet
med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en
bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så
är det.

För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig
själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända
till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag
med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade
gång på gång:

»Well, I’ be hanged, I’ll be hanged!»

»Varför?» frågade jag milt. »Varför vill ni bli hängd, Sid?»

Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta
hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig
i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en
människas hjärna. _Gå_ till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta
upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända
till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter
till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur
många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när
han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.

»Hur ska man hoppa på tåg då?» frågade jag.

Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag
har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min
rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på
bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om
jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för
ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så
goda, att jag begraver det första i glömskans djup.

Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en
liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och
högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter
göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.

Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende,
fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:

»So long, sweetheart!»

Sen dränktes alla ljud i en öronbedövande kulsprutseld.



                          ENLIGT SIDS RECEPT.


Sid hade sagt till mig:

»Ta rätt på en vattenstation långt ut på linjen, göm er i ett dike eller
var ni kan, och rör er inte förrän tåget har stått still en bra stund,
så det just är färdigt att gå igen. Passa på då och smyg in under en
vagn och lägg er rak lång tvärs över bromsstängerna. Det vore bäst om ni
hade en brädlapp med er, för det är förbaskat kusligt å ligga på bara
stängerna. Men det går förstås!»

»Ja», sa jag. »Jag ska försöka.»

»Om ni ser nån öppen finka, som dom har glömt å låsa till dörrn om, så ä
de finare å jumpa in där, men dom hittar er fortare. Ibland kan de vara
bra å äntra opp på taket också på den där lilla stegen, som finns i
varje ända på vagnen, men de kan vara sablit knepigt att hålla sej kvar
i svängarna om tåget går unnan lite. Innan ni går opp, så titta efter
att där finns nån ventil eller någet som ni kan hålla er fast ve.»

»Ja, Sid», hade jag svarat ödmjukt och fylld av beundran över allt detta
vetande.

Nu var det några dagar senare och jag låg vid vattenstationen. Där fanns
inget dike, men det växte en skranglig buske i den heta ökensanden, och
jag hade krupit så tätt in i den jag kunnat, sedan jag först hojtat och
sparkat för att driva bort eventuella skallerormar. Ett godståg skulle
komma inom en inte alltför avlägsen framtid det visste jag, för jag hade
hört mig för på en liten station längre uppåt linjen, och min spänning
steg till oanade höjder medan jag låg där i det stekheta solskenet och
väntade. Och vänta fick jag! Det var under den stora järnvägsstrejkens
dagar, i slutet på augusti någon gång, och när ett expresståg kunde bli
försenat ända till sju timmar, så kan man begripa, att ett godståg inte
skulle behöva ha något särdeles bråttom. Det var tidig morgon, när jag
slog mig ned i busken, men det var inte förrän en bra stund efter
middagstid, som jag hörde skenorna börja sjunga för ett kommande tåg. Så
jag hade tid på mig att ligga där och fundera över livet i allmänhet och
mig själv i synnerhet. Mest undrade jag på, varför jag egentligen gjorde
den här fåniga »vandringen», när jag kunnat sitta bekvämt i en
Pullmanvagn och vaggas fram, omgiven av komfort och negertjänare och
isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat, som gör livet
lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna
gamla tyska ordspråket, som under skoltiden trumfats in i min för tyskan
föga känsliga hjärna: »Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu
erzählen.» Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig
Pullmanvagn, som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra
när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara
lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet.
Gick man på vägen, så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer
och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter. Man
kunde t. ex. få en åktur i en Ford vars make ännu ingen drömt om – jag
tänkte förstås på min vän Sid och hans sällsamma fordon – man fick råd
och anvisningar om diverse praktiska ting, som det alltid kunde vara bra
att kunna. Som nu detta med gratisåkning på tåg, som är det vanligaste
och snabbaste sättet för Amerikas otaliga tramps att komma fram på. Man
fick höra små lösryckta, fristående historier om okända människors öden
och äventyr, sorger och glädjeämnen, man fick se allting liksom mera
inifrån, mera intimt, mera sant och utan all förgyllning. Och när massor
av kvinnor i Amerika gjorde samma sak för sports skull, för det hade jag
läst många gånger om i tidningarna – varför skulle inte jag kunna göra
det? Fast jag var från Sverige.

Så där låg jag i min buske med ryggsäcken under huvudet och hatten över
ögonen och tyckte, att jag gjorde det absolut enda riktiga. Jag tänkte
på annat också, på brev jag fått hemifrån, där det stod, att det bara
regnade, regnade och regnade, dag efter dag, natt efter natt. Att det
var så kallt, så dom gick mitt i blanka sommaren och frös så dom
huttrade. Jag låg och undrade hur det kändes, när dropparna föllo svala
och tunga och härliga, när doften steg fuktig och bitter från våta träd
och våt mark, när gräset kylde ens fötter och jorden var mjuk att gå på.
Och jag blev så full av längtan efter allt det, så jag nästan stönade. I
tre månader hade jag varit i Amerika nu, och inte en regndroppe hade jag
sett eller känt. Bara sol, sol och damm och torka. Om jag kunde begripa
...

Det började sjunga i skenorna och allt annat ströks bort ur mitt
medvetande. Bara äventyret fanns kvar – det, som nu skulle komma.
Tjuiii! blåste det långt borta, och strax därpå kom ett oändligt långt
tågsätt brakande, saktade av och stannade äntligen med allra sista
vagnen mittför min buske. Jag låg ihopkrupen på ett sätt som skulle
gjort en ormmänniska heder, och vågade inte lyfta upp huvudet på en bra
stund. Men när jag, lik en spejande indian, slutligen lät mina blickar
svepa över de glesa bladen, upptäckte jag, att min ängslan att bli sedd
var absolut onödig. Inte en människa syntes till på min sida av tåget.
Långt borta åt vattentornet till hörde jag röster och skratt, men inte
en själ såg jag. Då gav jag mig i väg, smygande som »Den siste
Mohikanen» på krigsstråt. Någon plankbit hade jag inte tagit med mig –
jag tyckte det skulle sett så konstigt ut för människor jag möjligen
kunde möta på vägen hitut, och för resten hittar man aldrig en plankbit,
när man verkligen behöver den. Så jag förlitade mig på Sids ord: »Det
kan gå ändå, förstås!» och ålade mig under vagnen, i mitt oförstånd
tackande Gud, att den sista i sättet just stannat mittför mig.

Där fanns fyra eller fem – jag har glömt vilket – smala stänger, som
gingo längs med vagnen, och dem skulle jag nu placera mig tvärs över. På
rygg, förstås. Det var inte högt i tak – botten på vagnen kunde jag
ledigt nå, så jag nästan kunde placera hela underarmen ända upp till
armbågen på den, och det stod en doft i luften omkring mig, som livligt
påminde om ladugård. Det var inte bara en doft förresten. Jag hörde
råmanden och trampandet av oroliga fötter och förstod, att jag hamnat på
ett boskapståg, eller under, för att vara exakt. Längre hann jag inte i
mina upptäckter förrän en väldig knyck förnams, ett gnisslande, och vi
voro på väg. Jag höll just på med att placera min lilla ryggsäck så gott
jag kunde under huvudet, som låg lite hårt och obekvämt på den smala
järnstången, så jag var inte riktigt beredd att ta emot knuffen. Som en
vante slängdes jag i väg utefter stängerna och bara lyckträffen, att
ryggsäcksremmen hakade upp sig på en skarv har jag väl att tacka för,
att jag inte blev avslängd. Sid hade sagt mig att för all del se till,
så jag inte låg för nära den plats där stängerna gledo genom
järnfästena, för då kunde jag bli illa klämd, om en oförutsedd bromsning
gjordes. Så när jag märkte, att det inte var utan, att jag var bra nära,
så började jag försöka maka mig ur det farliga området. Det var ett
arbete, som jag ännu kan tänka på med fasa, så absolut ohyggligt
mödosamt var det. Men det gick, och till slut låg jag på ett säkert
ställe och började arbeta med att få upp ryggsäcken igen.

Farten ökades. Vagnen som ju var sist i tågsättet slängde och krängde i
kurvorna, skenskarvarna kändes som om vi hoppat över Himalayas toppar,
bromsstängerna skuro in i ryggen, så det var som om jag legat på ett
värmeelement. Ack, jag hade gett allt vad jag ägde och hade för Sids
plankbit just då! Från vagnen ovanför mig kom allt möjligt nedramlande i
mitt uppåtvända ansikte, så jag hela tiden måste hålla ögonen slutna för
att inte få dem alldeles fördärvade. O – det var en färd! Och det värsta
var, att jag måste blunda. Om jag åtminstone förmått titta upp och
kunnat se litet! Till slut försökte jag vända på mig och ligga på magen,
men när jag efter tusen rörelser och ansträngningar väl _kom_ på den
bogen och öppnade ögonen för att se hur det såg ut, fick jag en sån
förnimmelse av svindel och illamående vid åsynen av de med vanvettig
fart förbisusande rälsbalkarna, att jag måste genomgå samma tortyr igen
för att vända mig om på ryggen.

Och framåt gick det, så det pep om det. Det enda, som gjorde mig något
litet glad, var, att det blåste så härligt av farten, så jag åtminstone
kände mig sval. Men det var också allt. Jag var så förbi av plåga och
damm och törst, att jag inte orkade tänka en gång, bara stönade och
stånkade och höll fast för livet med båda händerna i bromsstängerna.
Framåt bara! Skulle det aldrig komma någon station? Aldrig en
mötespunkt, där godståget måste vänta för att lämna plats för expressen?
Aldrig, aldrig! Jag tyckte att hela mitt liv förflutit sedan jag lagt
mig på – kanske det inte var en timme ens – då jag äntligen hörde ett
tjut från lokomotivet långt framme och kände, hur stängerna började
glida och röras under mig. Ett gnissel, så trumhinnorna kunnat spräckas,
en stöt, men denna gång var jag beredd, och så stod vi äntligen stilla.

Utan tanke på upptäckt, utan tanke på straff, utan tanke på något annat
i livet, än att slippa från det helvete jag i löjlig idioti kastat mig
själv i, kravlade jag mig fram och ut på banvallen. Det värkte i min
rygg och mitt huvud, så jag orkade inte stå upprätt till att börja med,
bara sträcka ut mig i sanden, och lät vem som ville se mig. Jag vet inte
hur länge jag låg där, det kan väl inte ha varit så värst lång stund,
eftersom tåget ännu stod kvar – så hörde jag en röst som sa:

»Why in hell didn’t you jump a wagon instead of riding in that foolish
way!?»

Vilket i översättning blir:

»Vafan hoppade ni inte in i en finka för, i stället för att åka på det
där fåniga viset?»

Jag öppnade ögonen och såg en nigger stå böjd över mig. Han hade en
mössa på sig med järnvägens initialer och emblem på, så jag förstod, att
han var nån sorts employé. Jag behövde inte fundera länge på den saken,
för han fortsatte själv ögonblickligen samtalet:

»Jag är bromsare på en vagn här. Smyg er opp i tredje vagnen härifrån,
så kan ni få åka med, om ni ger mej en buck.»

En »buck» är en dollar på västerns språk, och som jag gärna hade betalt
tio för att slippa traska vidare på mina egna ben i det tillstånd jag
befann mig, så antog jag tillbudet och »sneaked up» i den utvisade
vagnen, utan att någon märkte det mer än den välvillige svartingen. Jag
kom rätt in i en vagn med kor, som i slö undran stirrade på mig, och
borta i en tom hörna sjönk jag ned på en hög smutsig halm. Men om det
varit ejderdun hade det inte kunnat kännas ljuvligare för min värkbrutna
stofthydda, och jag tror jag somnade ögonblickligen med huvudet på
ryggsäcken och benen på en liggande ko. Och med ena handen om revolvern
i byxfickan, för negrer äro inte att lita på, och alla människor hade
varnat mig för dem.

När jag vaknade igen var det nästan mörkt, men genom den halvöppna
dörren såg jag solnedgången färga västerhimlen så flammande purpurröd,
som man endast får se det i öknen. Solskivan hade just försvunnit bakom
en taggig bergskedja, som stod som en blåviolett hägring långt, långt
bort, och mellan det dunkande tåget och den låg öknen brungul och
hemlighetsfull, fylld av smygande skuggor och flygande sandmoln, som
kommo lika plötsligt som de försvunno.

Det var inte all härligheten utanför, som väckte mig. Det var niggern.
Han ruskade mig i axeln och flinade så alla tänderna blänkte.

»Give me the buck!» sa han.

»Hur långt har vi kvar?» frågade jag.

»Ge mej pengarna!» sa han.

»Inte förrän jag får veta hur långt ni gå i kväll, och hur lång tid det
tar att komma dit.»

För jag tänkte som så, att ger jag honom pengarna nu, så kan han hiva av
mig vid första vattenstation, och så står jag där ensam mitt i öknen.
Eller också kan det hitta på att hända, att han tar ifrån mig allting,
och kastar ut mig i farten. Ingen vet, att jag är här, så han kan göra
vad han vill. Och inför hotet i hans otäcka svarta uppsyn började jag
nästan känna mig litet kuslig.

»Ge mej pengarna!» sa han igen. »Annars ska jag se till, att ni _måste_
göra de.»

»Inte förrän vi kommer fram!» sa jag.

_Det_ hade jag åtminstone lärt mig på den tiden jag varit i Amerika, att
man ska aldrig låta en neger få sin vilja fram. Då är man såld. Och jag
visste också, att försökte en neger bli våldsam mot mig, var det min
fulla rätt att skjuta ned honom som en hund och ingen skulle anse annat,
än att jag gjort rätt. Så satt jag och funderade litet på hur jag skulle
göra. Men då han böjde sig fram mot mig liksom på hot, då drog jag upp
handen, som jag hela tiden hållit i byxfickan och lät revolvern följa
med. Bara helt som av en händelse, som om jag gjort det i tankarna. Det
var allt som behövdes. Med en halvmuttrad svordom drog han sig tillbaka,
så snabbt, att han snavade över en ko så lång han var, och innan det
blev ordning i den oredan var jag på benen och stod med ryggen mot
väggen, alltjämt med revolvern i handen.

När han kom upp igen, nedsmord och tillstyrd, såg han så komisk ut, att
jag måste fnittra till lite. Och han skrattade med, muntert och glatt
och så vänligt som aldrig det. Så stack jag andra handen i fickan, drog
fram en silverdollar och sa:

»Här är bucken. Men sitt lite längre bort i andra ändan på vagnen.»

Han fångade myntet i luften, bet i det för att vara säker på att det var
äkta och lunkade sen bort och satte sig på en annan halmhög i en annan
hörna. Och där satt han ända tills det blev bromsningssignal utan att
röra sig. Men han sjöng! Med en underlig, mjuk, tremulerande röst de
underligaste sorgsna visor. Jag hörde inte orden för hjulens rassel, men
jag kände igen en del av melodierna och förstod, att alla de andra också
måste vara »darkiesongs» – negersånger. Allt mörkare blev det, och en
sömnig liten lampa spred ett sken så svagt, att man knappt märkte det.
Utanför dröjde ännu ljuset från solnedgången på västerhimlen och öknen
böljade som ett grått töcken, en ko råmade, sorgset, som i smärta,
skenskarvarna dånade, och den tunna, besynnerliga rösten sjöng. Det var
så underligt och overkligt alltsammans – som man drömmer det i en dröm.

Så kom en gäll vissling från lokomotivet mitt i alltsammans. Negern flög
upp och skötte sitt jobb, bromsarna höggo i, och med långsamma knyckar
började vi sakta av mot en liten station. Jag såg mig om på båda sidor,
innan jag hoppade av. Det var så mycket folk, så ingen skulle lägga
märke till mig i villervallan på perrongen, och jag gled ut genom
dörren, utan att svartingen visste något om det. Och innan tåget stannat
tog jag det långa bakåthoppet Sid så varmt rekommenderat och hamnade
lugnt och stilla på banvallen. På det sättet kom jag till Colorado.



                             PÅ LANDSVÄGEN.


Jag tog till mina ben igen – tågen voro nog bra för all del, men hur det
var, så tyckte jag allt, att min första erfarenhet varit litet kuslig,
och några fler negrer hade jag inte lust att träffa inom den närmaste
tiden. Så jag lunkade vägen i stället. Det var roligt det med, och
roligare blev det för var dag. Ibland fick jag en »lift» i en bil ett
par hundra engelska mil – en gång fick jag åka med ett gift par och tre
barn i två hela dagar och vräkte mig inte måttligt på överklassigt
fjädrande kuddar. Frun var danska, så vi kände oss liksom lite släkt,
och sannerligen blev jag inte till och med bjuden att följa med dem hem
till deras lantställe. Jag är säker på, det bara var för att jag kunde
melodien till »Prinsessen sad höjt i sitt jomfrubur» som jag blev
inviterad, för det var fruns älsklingssång, och hon hade aldrig träffat
någon i Amerika förr som kunde den. Tio gånger om dagen så visst som en
fick jag klämma i med »Prinsessen», och för var gång lade den lilla
ljushåriga danskan sitt huvud på sned, blundade och suckade och såg
romantisk ut, och lät mig i beslöjade ordalag förstå, att _den_ sången
hade haft en djup och dramatisk betydelse i hennes liv, när hon ännu var
ung och vacker och trippade med sina små fötter på Strögets asfalt. Ack
ja, det var många år sedan dess. »Ih! du Alstyrende – de var dajli
dengang!» Nu var det bara barn och pengar, och ingen romantik och ingen,
som sjöng »Prinsessen sad höjt» utanför hennes fönster, när månen
glittrade över Sundet.

När jag i två dagar på begäran sjungit »Prinsessen», och deras väg tog
av åt annat håll, beslöt jag mig för att ta avsked och avböjde tacksamt,
men bestämt, bjudningen till landstället – jag kände, att en dag till
skulle komma mig att fatta ett djupt hat till både Danmark och Kjerulf
och månsken över Sundet. Så nästa morgon sade jag farväl utanför
hotellporten och mitt: »Paa Gjensyn» var så blottat på entusiasm, att
jag nästan kände mig generad för mig själv. Men vad ska man göra – som
man är skapt så är man!

Och ett par timmar senare vankade jag vägen fram igen, nöjd och glad och
ensam, utan ett spår av romantik i sinnet. Det var skuggigt och skönt,
för jag hade kommit in i en grön, djup dalgång; små stugor lågo här och
där, och en gång mötte jag en ung dam i trettonårsåldern, som bekvämt
tillbakalutad i en buggy föste en flock kor framför sig. Hon tittade på
mig och jag på henne, och vi stannade båda. Varefter följande samtal
utspann sig:

»Hullo!»

»Hullo!»

»Ä ni ute å hikar?»

»Ja – ä du ute å kör hem kor?»

»Dä inte mina, dä skollärarns. Ja hjälper honom med de ena å de andra i
sommar. Å sen ska jag te college.»

»Jaså, de va stiligt. Har du varit långt efter korna?»

»Ett stycke bara. Dom betar på en vall hos skollärarns syster. Hon heter
Olena.»

»Jaså.» Jag mottog detta sensationella meddelande så upprörande
likgiltigt, att flickungen med verkligt ogillande betraktade mig och
satt tyst en lång stund, tankspritt svängande pisksnärten fram och åter.
Till slut brast hon ut.

»Olena ä väldigt arg på mej.»

»Varför det då?»

»För att ja vann på henne i förra stavningstävlingen.»

???

»Ja, när vi tävlade om vem som var styvast i att stava ord.»

»Tävlar ni om det?»

Min röst lät nästan lika häpen som jag kände mig, och flickan stirrade
moltyst på mig.

»Har allri _ni_ gjort de då?» kom det sen.

Jag skakade på huvudet och talade om, att jag var nykommen till Amerika
och inte hade reda på något vidare om seder och bruk i landet. Det
förstod hon då, men hon tyckte det var konstigt, att det fanns ett så
härligt land på jorden, så man slapp lära sig stava. Jag nändes inte
beröva henne hennes gyllene Utopia-dröm, utan bad bara stilla om vidare
upplysningar, och dem gav hon villigt och snabbt. Vartenda år, innan
terminen var slut, tävlade de i stavning berättade hon, och det var så
livat som helst.

»Men Olena har väl slutat skolan?» frågade jag.

»_Hon_ ja! Hon är femti år så visst som ett. Men hon kommer te
stavningarna i alla fall. Å de gör dom ju allihop runtikring. Men i år
klådde jag ’na. Hon kunde inte stava te _Thoroughly_. Hon glömde sista
h:et. Å nu ä hon så arg _så_!»

»Far du alltid och hämtar korna med häst och vagn?»

»Ja, de va så klart! Inte _går_ man välan heller! Nu måste jag ge mej i
väg, för den bruna ser ut, som om hon tänkte ge sej ut i vetet. Hon ä
allti alldeles vådli. Nu ä hon där – hoj!»

Hästkraken fick sig en snärt, den unga damen stämde upp ett krigstjut,
som kunnat göra en indian avundsjuk, och i rök och damm försvann hela
ekipaget runt en krök på vägen, och jag vandrade vidare med nya
funderingar i mitt huvud. Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma,
om den, som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när
tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva
fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla
fall! Och det där med stavtävlingarna! Det var nog ingen dum idé, när
man tänkte efter, men inte skulle nån människa hemma kunna komma på
något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till,
med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin
kan tänka på att ens försöka tala ut.

Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och
småskrattade. Hon, som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några
svensk-amerikanare, som talade engelska med varann och som, när hon till
slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring, som
satt bredvid och sa: »En har möcke å tacka Gud för, att en kan tala som
en redi mänska.»

Jag gick ännu och hade roligt för mig själv åt den gamla historien, när
jag hörde hästtrav bakom mig och fick se en ung man, som kom travande
med två löshästar, medan han själv red den tredje. Han såg ut som klippt
ur en wildwestfilm, med fransade vida cowboybyxor, vidbrättad hatt,
klart blå skjorta och en röd sidenhalsduk ledigt knuten kring halsen.
Ansiktet var så solbränt, så det nästan var svart, och det ljusa håret
såg så löjligt barnsligt ut, där det stack fram under hattbrättet i små
förföriska lockar.

»Hello!» sa han och höll in alla sina hästar.

»Hello!» sa jag igen och fullständigt försjönk i betraktande av den
första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy, som någonsin mitt
hänryckta öga skådat. Och tre gånger fick han fråga om jag var på
»hikingtrip», innan jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma
fram ett svagt:

»Yes.»

»Alone.»

»Yes.»

»Have a lift? Can you ride?»

»Yes.»

»Take my horse. I take one of the others myself. – Ta min häst, jag tar
en av de andra själv. Och så ta av er ryggsäcken också.»

Innan jag visste ordet av satt jag på hans häst, medan han justerade
stigbyglarna och spände åt sadelgjorden lite bättre. Med ett enda språng
satt han på en av de osadlade löshästarna, tog den andra vid tygeln och
travade i väg, som om det varit den naturligaste sak i världen att
plocka upp vandrande damer vid landsvägskanten och låta dem rida med ett
stycke. Och det var det väl också enligt amerikansk vänlig sed. Min
ryggsäck hade han bundit fast vid sadeln med ett par remmar, så jag
kände mig lös och ledig och belåten och hade bara att låta traven gå.
Inte ett ord sa han, och inte ett ord sa jag. Sadeln knarrade och solen
sken, och dammet höljde in oss i en tät och hostretande slöja. Han
frågade inte vart jag skulle, inte talte han om, vart han tänkte sig –
inget sa jag och inget sa han. Alla tre djuren travade i bredd, den
långa svingande traven, som är så typisk för västerns hästar, jämn och
glidande, utan stötar och utan avbrott, en liten vind fläktade då och då
och blåste undan dammet, och ibland redo vi som genom långa tunnlar av
skuggande träd, ibland mitt ute i heta solen.

Vi hade säkert ridit en timme eller mer, då han plötsligt höll in
hästarna vid en korsväg och sade:

»Jag ska in hit å hälsa på far å få mej lite mat. Ska ni följa me?
Stugan ligger där borta.»

Han pekade på en liten röd byggning, som låg mitt i en träddunge och såg
så innerligt, oskuldsfullt svensk och inbjudande ut.

Törstig var jag och hungrig med, och de ljusa små lockarna under den
sköne ynglingens hattbrätte verkade så pålitliga, hans ögon så vänliga
och beskyddande, att jag utan vidare funderande sa:

»All right, tack så mycket.»

Trav igen och uppsvängning framför den röda stugan. Så fort vi stannat
gick dörren upp, och en skäggig gammal man stack ut huvet och nickade.
När han fick syn på mig spred sig ett stilla grin över hela ansiktet,
och medan han långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat, sa han:

»Jojatackarja – är de sweethearten din, dä, John?»

Det var inget märkvärdigt alls i det yttrandet och inget illa ment
heller, det hördes på rösten. Men det märkvärdiga var, att _han sade det
på svenska_! Och när det gick upp för mig, och jag såg hur ursinnig John
såg ut, så började jag skratta förstås och sade – också på svenska:

»Neej då! Han plockade opp mej på landsvägen bara för att han var
snäll.»

Då var det deras tur. Aldrig har jag sett ett par människor se mera
konfunderade ut, och medan jag långsamt och eftertryckligt blinkade med
ena ögat satt jag kvar i sadeln och lät ett stilla grin sprida sig över
mitt ansikte. En så trogen och noggrann kopia jag kunde åstadkomma av
gamlingen nyss.

En lång stund stodo de alldeles tysta och bara stirrade. Så muttrade
John för sig själv: »Well, I’ll be damned.» Men gubben stod alltjämt och
bara såg och såg. Så knep han sakta ihop det andra ögat, och samma
obeskrivliga grin lyste upp hans skäggiga ansikte:

»Ja tror stinta ä svensk ho, John. Jämmaligen, om ho int ä svensk!»

»Det stämmer!» sa jag och svängde mig ned från hästen. »Och jämmaligen
tror jag inte ni ä svensk också.»

Då var det slut med Johns övernaturliga allvar och tystnad. Han slog sig
på benen och stämde upp ett skratt så smittande klart, att vi inte hade
annat att göra än följa med, både gammelfar och jag. Och när vi hämtat
oss lite så fick jag ett par rungande handslag, och bjöds in i stugan.

Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart
och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med
rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i
ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck
och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med
fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på
två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde
för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min
person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller
ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge
jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att
det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna?
Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett
ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte
alls var i Sverige.

När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från
Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade
varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand
på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, _sken_ i hela ansiktet.
Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för
fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var
kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle
nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han
brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det
gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som
att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han
sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite
hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?

»Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog
mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han
bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»

»Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte
gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho
kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet
du.»

Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade
köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen.
»Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till
att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade
mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så
rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och
torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han
hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga
persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett
krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de
läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och
berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen
sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan
alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så
talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så
enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän
och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig
skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter
»gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var,
som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan
och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som
annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden,
blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt
om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.

Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare
omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den
halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde
väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt –
bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda
skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt.
När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården,
så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk
till tack för besväret.

Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten
alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...

                   *       *       *       *       *

Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och
hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid
fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och
ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och
som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos
de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige
sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som
om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro
barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt
dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på,
att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de
undvikande:

»No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på
alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej
bättre fram här än där hemma.»

Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och
domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville
se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så
kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det
vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var
aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige,
då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de
inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de
också bott där större delen av sitt liv.

Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen
fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det
kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit
till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga
sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen
genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den
inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen
framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att
ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens
arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade,
hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se
ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal
man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag
såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det
slog inte fel heller.

»Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga
tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med,
när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly
mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna
speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och
placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började
genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med
uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det
kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa
gubben plötsligt:

»We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty
long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på
den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»

»Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade
sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig
åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.

»Hon?» sa han och smålog.

»Ja, den gamla.»

»Å, jag menar mitt gamla land – Sverige. Det är ’min gamla’.»

»Min också», sa jag.

Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen
och sade:

»Better shake then – ja menar, då ä de bäst vi tar i hann.»

Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två.
När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta
egendomliga sammanträffande, frågade jag:

»Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar
hemma?»

»Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i
så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om
Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i
alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så
ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge
de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner
så rasanes mycke.»

»Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde
månaden till och med.»

»De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om
sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för
sent te båten inte.»

»Men farmen då?»

»Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer
han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite
har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te
last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»

»Du är från Värmland kan jag höra.»

»Nä kan du höre de! Då må du väl ha vuri i Värmland sjôl då?»

Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i
samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit
gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men
ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av
stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget
västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig
ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog
han mig stadigt i handen och sade:

»Vi träffes i gammelande om du har dine väger åt mine kanter nångång.»

»Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett
brett, strålande leende till svar.



                               MORMONER.


Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En
kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen
vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen
och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt
iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad,
lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att
lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad,
och till slut såg jag upp – och tvärstannade. Jag tror inte jag skrek
till, men det skulle inte heller förvåna mig om jag gjorde det, jag vet
bara, att jag stod stock still och bara stirrade. Aldrig i mitt liv har
jag sett något sådant, och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg
en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna
parker och planteringar, och jag såg en blossande, flammande, lysande
västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande, att
hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll – buktiga, skarptandade,
fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger, medan
konturerna mildrades och flöto bort i ett purpurfärgat dis, som stod och
skälvde och böljade på något förunderligt sätt.

Luften var full av kyrkklockors klang, och solen sjönk. Färgerna lyste,
darrade, skiftade – fjällen blevo allt mer gyllene, allt mer som voro de
rent guld, medan det underliga diset fladdrade och svängde. Snart var
luften inte rosenfärgad längre, blåare blev den, och solskivan syntes
inte mer, men i väster strålade himlen, och fastän det var full skymning
runt om mig brunno ännu bergens toppar som av en himmelsk eld. Och medan
jag stod där med ryggen lutad mot en mur och försökte fatta hur
underbart allt detta var, hörde jag mitt i klockornas klang en annan
musik – mild, ljuv, stilla.

»Vad är det?» sade jag till mig själv. »Har jag kommit till himlen
direkt? Eller drömmer jag?»

Folk kom och gick på gatan. Ingen tittade åt mig, och inte jag åt dem,
men alltjämt hördes musiken och nu starkare, sen klockorna en efter en
tystnade. Så mild var den och ändå så stark, att jag stod och undrade,
varför ingen mer än jag hörde den – men det gjorde de kanske, fastän de
inte brydde sig om den. Jag tittade uppåt den mur jag stödde mig mot,
men såg bara ett träds suddiga konturer i skymningen, och blev inte
klokare för det. Till slut frågade jag en av de förbigående:

»Var kommer musiken ifrån?»

Han lyssnade, så smålog han lite och sade:

»Å, det är från orgeln i Tabernaklet.»

Och så gick han vidare, och jag stod kvar ännu en stund, tills allt var
mörkt omkring mig och lyktorna började tändas. Ännu dröjde en blek liten
återglans i väster, och österbergens spetsar lyste som guld. Så gick jag
vidare och tänkte för mig själv:

»Nej, himlen var det inte, men jag är i Zions stad, där ’de sista
dagarnas helige’ bo. De förstå åtminstone hur en främling ska tas emot.»

                   *       *       *       *       *

Vi veta inte mycket om mormonerna här hemma, det är visst och sant. Det
enda _jag_ hade reda på, när jag kom till Utah var, att deras religion
tillät och gillade månggifte, och jag tror, att det också egentligen är
allt, vad största delen av Sveriges folk besitter av kunskap om dessa
människor. Först som sist skall jag emellertid säga, att det där med
månggiftet numera är en saga blott. Ingen mormon har mer än en hustru
eftersom Förenta Staterna inte tillåter det, och de som påstå något
annat fara illa fram med sanningen. Vad deras religion i övrigt
beträffar, synes den vara en stark, glad tro, grundad på samma bibel som
vår egen, och fylld av strävan efter att hålla kropp och själ rena från
allt ont.

Hur själva benämningen »mormoner» uppkommit kan kanske vara av intresse
att i allra största korthet berätta. Mormonerna själva anse, att 600 år
före Kristi födelse en liten koloni troende utvandrade från Jerusalem,
av Gud visades vägen till Amerika, där de bosatte sig, och från dessa
mormoner härstamma indianerna. Med denna skara följde profeter, och
under århundradenas lopp ristades koloniens historia ned på
metallplattor, på hebreiska. Den siste profeten hette Mormon, och han
gjorde ett sammandrag av alla plattornas historia. Hans son visade sig i
en uppenbarelse för Joseph Smith på 1800-talets början och berättade var
plattorna voro dolda, Joseph fann dem och lät trycka dem till sitt folk
att läsa under namn av »Mormons bok». Därav kommer benämningen mormoner.
Denna bok är ytterst märklig och intressant och kan köpas av vem som
vill i Amerika. Den utgör, jämte bibeln, kyrkans grundval.

År 1830 grundade Joseph Smith mormonernas kyrka, eller, för att nämna
samfundet vid dess rätta namn: »De yttersta dagarnes Helige». Efter
svåra förföljelser, varunder den alltjämt växande skaran av anhängare
fördrevs från den ena staten efter den andra, blevo slutligen Joseph och
hans bror Hyrum Smith skjutna av en »svartmålad mobb» 1844, och man
hoppades allmänt i Amerika, att efter det denna exekution gått av
stapeln hela det mormonska samfundet skulle dö ut. Men det gick inte så.
Brigham Young uppstod och åtog sig att leda sina trogna västerut – ut
till de okända vildmarkerna – när de till slut även blevo fördrivna från
staten Illinois. Det var på vintern 1846.

Om den färden har jag hört människor tala, som själva varit med – en man
och en kvinna, båda nära nittitalet, men ännu fulla av minnen från denna
första, ohyggliga vandring »over the plains». Efter dem kommo många, ack
så många, och alla hade hart när otroliga lidanden att utstå i öknarnas
hetta och köld. Ingen hade det dock så svårt som dessa första, men
kanske gingo heller inga med så brinnande tro och entusiasm som de.
Vägen visste de inte, kunde endast fråga sig fram bland vänligt sinnade
indianer, och sådana fanns det inte många.

Mitt i vintern måste de ge sig av för att undkomma förföljelser, och de
lidanden de utstodo kan man knappast göra sig en föreställning om. Köld,
hunger, törst – jagade som vilda djur av indianerna, ständigt spejande
och i skräck för överfall, men ändå med knutna nävar och sammanbitna
käkar trampande sin väg fram, vissa om att Gud ej skulle överge dem, att
han skulle föra dem fram till härlighet och vila. Fram till den fjärran
dal, där Han för deras överstepräst förkunnat att Zions härligheter
väntade dem.

Och äntligen, äntligen i juli 1847 kommo de fram till Salt Lakedalen.
Tro inte den då såg ut som nu: grön, skuggig, med böljande gräs och
sorlande källor. Ånej – den var som en sandöken den också, full av
tistel och buskar, lik de obarmhärtiga slätter de kommit över, och inga
Zions härligheter väntade dem. Men Brigham Young befallde halt, han
ropade, att detta var den dal Gud i en uppenbarelse låtit honom se, och
här skulle de bygga och bo. Och med honom i spetsen sjönko de på knä och
tackade himlarnas herre, som till slut fört dem fram till sitt eget
land. Det var inte så många, som höjde lovsången – av de över trehundra,
som börjat vandringen, kommo ej mer än 119 fram, därav tre kvinnor och
några små barn. Resten hade omkommit på vägen av köld och hetta och
törst och indianernas pilar.

Brigham Young var en herre, som inte lät tiden rinna sig ur händerna.
Läger slogs, tält restes, arbetet börjades, vatten fanns och skog
tillräckligt utefter strömmarna att bygga hyddor av, och i september var
den första timmerkojan byggd. Den finns ännu kvar som ett minnesmärke,
och man kan få se den på tempelområdet, dit den är flyttad och placerad
under en marmorpergola. Den är så primitiv, den lilla stugan, så rörande
med sina grova stockar, sitt lilla fönster och den tunga dörren, som har
mer än ett märke efter indianpilar. På gaveln hänga ett par klumpiga
hjul – de ha suttit på två skottkärror, på vilka man och hustru skjutit
sitt fattiga bohag och två späda barn genom öknarna, över bergen och
dalarna, mer än tvåhundra svenska mil.

Ett par timmar innan jag såg detta, hade jag hört två gamla röster tala
om det de upplevat, det de mindes. De två hade sett den här stugan
resas, hade varit med, när mannen och hustrun kommo skjutande sitt bohag
och sina barn på dessa hjul. Och ändå – ändå tror jag inte själva
Egyptens pyramider kunna komma mig att känna mig mera liten, mera
tillhörande en ny och ung tid än jag gjorde nu, inför dessa reliker från
år, så nyss svunna.

Jag stod inne på tempelgården och betraktade dem, bakom mig strävade
templets spiror upp mot himlens blå. Hade jag inte nyss hört, att under
tjugu års tid, ända tills järnväg byggdes upp till granittagen, måste
blocken till detta tempel fraktas fram med oxspann. Fyra spann oxar och
fyra dagar tog det att forsla fram varje block – och nu, efter fyrtio
års arbete står det där, stängt och heligt. Får ej beträdas annat än av
dem, som strängt följa sin kyrkas bud, och då endast med bara fötter.
Det finns gott om mormonska kyrkor runt om i staden och staten, och in i
dem får vem som vill gå, men templet är heligare – i det får endast de
utvalda inträda, och de, som vigas inför dess altare kunna aldrig
skiljas i detta livet, det äktenskapet måste vara intill döden.

Där borta åt vänster kunde jag se en smäcker kolonn resa sig, krönt av
ett par vilande måsar – »Sea-Gull»-monumentet. Det har en vacker
historia, som jag måste berätta. Redan året efter det mormonerna kommit
till Zions dal, hade de börjat sitt arbete att tvinga öknen att blomma
under sina händer. Fem tusen acres jord voro under kultur, och av dem
över niohundra sådda med vintervete. Det var på våren 1848, och vetet
började just skjuta upp en späd brodd, som lovade gott för kommande
skörd. Så oändligt mycket berodde på den skörden – liv och bröd åt alla
dem, som nu hunnit draga in i dalen och rastlöst arbetade på att odla
den. Då nalkades olyckan ur skyn. Otaliga gräshoppor kommo flygande och
slogo ned på veteåkrarna och drogo fram över dem tills de sågo ut, som
om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde, gjordes av de förtvivlade
människorna för att utrota skadedjuren, men göra vad de ville, så
hjälpte ingenting. Nya svärmar kommo, och till slut måste man ge upp
allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn,
med ett sus av vita vingar. Måsar – tusenden och tusenden av måsar. De
slogo ned på fälten så dessa liknade snödrivor, och kastade sig över
gräshopporna, åto och åto och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de
och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det
inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsen helig i Utah –
skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling
av dessa vita frälsermän, som kommo, när nöden var störst.

Tabernaklet, som klumpigt och med besynnerlig skapnad reser sig lite
längre bort, är kanske en av de märkvärdigaste byggnader i världen. Det
är byggt efter anvisningar av Brigham Young, som i sin tur uppgav sig ha
fått tillsägelse av sin Gud i en uppenbarelse, att så och så ska huset
göras. Han var varken arkitekt eller annat – hela hans studietid belöpte
sig visst till sju dagar, men vad behövde han skolor och lärdom, när
allt vart honom uppenbarat. Tabernaklet byggdes under otroligt arbete,
och i hela den enorma byggnaden, som rymmer 8,000 människor, finns det
inte en spik – inte _en_! Allt är sammanfogat med träpluggar. Och
varför? Jo, bara av det enkla skälet, att det inte fanns så gott om
pengar, att man hade lust att lägga ned dem på spik, som var dyr vara
den tiden. Och så kanske av ett skäl till: det var tvåhundra svenska mil
till det ställe där spik fanns att köpa, och man går inte i onödan
tvåhundra mil, om man kan slippa. Och tvåhundra mil tillbaka. Utan man
gjorde sin egen spik, och det en som tycks hålla. Kanske har frånvaron
av spik något att göra med den nästan onaturliga akustiken i
Tabernaklet. Jag vet inte, men jag tycker det känns kusligt att stå i
ena ändan av en sal, som är hundra meter lång och sjuttiofem meter bred
och höra, när man släpper en knappnål i den andra. Men det är sant, jag
har själv hört det. Och viskar man så tyst, så man knappt hör det själv,
nog hör de vad man säger hundra meter bort.

I tabernaklet finns världens största orgel dessutom – den har mellan
sex- och sjutusen pipor, och innan moderna tider hann göra sitt intåg,
så fordrades det åtta man bara att trampa luft. Nu går det med
elektricitet, som allt annat.

Jag kom till att tycka om Salt Lake City, och ju mer jag såg av det,
dess mer tilltalade det mig. De låga husen inbäddade i mörk grönska, de
otroligt rena gatorna, där dag och natt kristallklart vatten spolade
genom rännstenarna – det kom från källor uppe i bergen och sökte sig väg
ned till dalen – de böljande fjällens undersköna linjer, himlens
genomskinliga blå och solnedgångarnas fantastiska färgspel. Ibland
brukade jag rida uppåt bergen vid skymningsdags, rida genom oändliga
fält av vilda solrosor, som frasade mot stigbyglarna och ofta voro högre
än mitt huvud, så jag red som i en förtrollad djungel, som i gröna, täta
gator av bittert doftande stjälkar, och över mig och bredvid mig hängde
gyllene jätteblommor. Och när jag hunnit högt nog upp, så kunde jag se
Salt Lake längst ut i väster som ett glimmande hav av blod och purpur
och guld, som solen sakta sänkte sig i. Då blev allt på en gång dött och
grått nere i staden, tills lyktorna började blossa som blomster av eld.
Men bergen glimmade ännu i prakt och härlighet och vesperringningen
trängde upp och flöt vida genom den stilla luften.

Ja, jag tyckte om Salt Lake City och jag tyckte om mormonerna också. Jag
menar inte alls deras religion, ty den har jag för lite reda på, för att
våga yttra mig om, men jag menar som människor – att vara med och umgås
med och tala med. Glada, vänliga, gästfria, alltid färdiga att stå till
tjänst, alltid beredvilliga att göra sitt yttersta för främlingen, som
visade intresse för dem och deras stad. Jag kom dit med den fasta
föresatsen att stanna tre, högst fyra dagar, och jag blev där i tre
veckor. Man ska aldrig bestämma på förhand! Det är så mycket med det
jordiska, och rätt vad det är, så kommer det något emellan, som man
aldrig beräknat. Inte hade jag kunnat ana, att jag helt plötsligt skulle
stöta på en liten svensk dam, en gammal vithårig gumma på nära sjuttio
år, som vandrat »over the plains» på sextiotalet, och som ännu kunde fås
att tala den bredaste, härligaste skånska, fast det var mer än sextio
år, sen hon lämnade Sverige. Alla de hundra milen hade hon vandrat genom
öknar och öde land, hon, som de andra pioniärerna, och hon kunde berätta
om farorna och fasorna, så den vildaste äventyrsroman blir blek och till
intet vid jämförelsen. Om indianer och vilda djur, om svält och törst,
om bortrövade barn och plötsliga överfall i nattens tystnad, när de alla
gått till ro inom sin vagnborg. Susande pilar och knallande bössor,
flammande eldar och vilda skrik. Ja, det var en fest att höra henne.
Kväll efter kväll kunde jag sitta och lyssna, timme efter timme till den
spröda, tunna rösten, och se på den bräckliga lilla gestalten, som
härdat ut och gått igenom så otroligt mycket.

»Little daughter», kunde hon säga. »Little daughter – I was only such a
little one, seven years old. But oh, how well I remember it all.» –
Lilla dotter, jag var bara en liten en, sju år gammal, men å så väl jag
minns det alltsammans.

»Yes, little mother», sade jag. »Jag hör, att ni minns.»

Hon kallade mig alltid »little daughter» – jag vet inte om det är
mormonsed eller om det var, för jag var svenska som hon, och det föll
sig så naturligt att jag kallade henne »little mother» till svar.

Många människor träffade jag hos »little mother» – alla mormoner och
alla lika vänligt intresserade och färdiga att hjälpa med råd och dåd.
Aldrig någonsin gjorde de ens en antydan att tala för sin lära, att
värva en proselyt, men de tyckte mycket om, när man frågade dem om lite
av varje, som rörde deras religion och svarade gärna och villigt, och de
hade ogement roligt åt alla galna historier, som voro i svang om dem och
deras lära. Det är minsann inte bara andra länders folk, som inte ha
reda på något om mormonerna – i Amerika tycks de inte veta mycket mera,
åtminstone inte i de bredare samhällslagren. Att mormonerna äta barn och
såna där vanliga små enkla frimurarmysterier är ingenting sällsynt att
få höra, och en mycket utbredd tro är, att de ha – horn! Jag har hört
folk på fullt allvar försäkra det, och en mormondam, som jag träffade –
förresten en av Brigham Youngs talrika döttrar – berättade en historia,
som hänt en av hennes väninnor på en resa, och som bevisar hur
vidskepliga människor kan vara ännu i dessa dagar. Det hade varit en
kongress någonstans i de östra staterna och en mycket fint bildad och
mycket högt uppsatt dam sändes från Salt Lake City som delegerad. På
hemvägen fick hon sällskap på tåget med ett par amerikanska damer. När
dessa fingo höra, att hon hade sitt hem i Utah blevo de intresserade och
frågade, om hon möjligen kände några mormoner, eller åtminstone om hon
sett några. Joo då, sa hon, det hade hon visst det. Flera stycken.

»Är det sant, att de ha horn?»

Nu besatt denna dam humorns gåva, och hon svarade allvarligt, att ja,
det var nog så tyvärr, att en del mormoner hade horn. Hon besatt mera –
nämligen en ganska stor förhöjning på hjässan strax ovanför tinningen,
och den kom hon att tänka på nu. Och så sa hon lugnt:

»Jag är mormon, förresten, så jag kan vara exempel på, att det är sant
det där med hornen.»

Damerna bleknade av fasa, men kunde ändå inte slita sig ifrån denna
underbara art av människosläktet. De bara stirrade och stirrade med
skräckslagen nyfikenhet. Då tog den andra sakta av sig hatten, böjde
fram huvudet och sade:

»Känn här!»

Med darrande fingrar kände de. Ja, det fanns intet tvivel – hornet var
där. Men när de inte funno något på andra sidan och tyckte det var
märkvärdigt förklarade hon:

»Ja, ser ni, dom här hornen ä vi ju inte födda med. De växa så
småningom, allteftersom vi utvecklas i vår läras ritual och invigas i
mysterierna. Jag har inte hunnit så långt än, att det börjat komma något
på andra sidan, men jag hoppas väl om jag riktigt uppför mig som jag
ska, att det blir ett där också!»

Så reste hon på sig för att gå in i restaurationsvagnen och äta middag.
Men innan hon gick böjde hon sig fram och viskade med minen av en, som
ger ett gränslöst förtroende:

»Vi ha svans med, men den bär vi inte utanpå annat än vid _mycket_
högtidliga tillfällen.»

                   *       *       *       *       *

Jag stannade alltså i Salt Lake City i tre veckor och tack vare min
vänskap med den gamla svenska damen och hennes familj, fick jag vara med
om mycket, som jag antar att en tillfällig gäst och främling ganska
sällan kommer på. Jag var på bönemöten och sammankomster och
tébjudningar, och jag träffade flera av Brigham Youngs änkor och barn –
och Joe Smiths med för den delen. Jag var på konserter i Tabernaklet,
och en gång var jag till och med på en avskedsfest för en missionär, som
skulle skickas ut till Tyskland. Om jag lever tills det gror mossa på
mig, ska jag aldrig glömma den tillställningen, och aldrig i mina
vildaste fantasier hade jag kunnat tänka att en missionär kunde firas av
på ett så glättigt sätt.

Så här gick det till, att jag kom med: jag hade varit uppåt bergen och
ridit – en lång, härlig tur i strålande sol och på en häst, som
klättrade som en get. Som vägen till stallet gick förbi min gamla väns
hus, hoppade jag av ett ögonblick och gick in för att hälsa. Där voro de
alla klädda till fest och stodo färdiga att ge sig av ut.

»Vad står på?» frågade jag.

»Avskedsfest för en missionär som ska till Tyskland. Följ med!»

»I den här riggen?» sa jag och tittade ned på mina ridbyxor och dammiga
stövlar.

»Det gör ingenting alls – kom bara!»

Och så hände det sig, att jag gick i en mormonkyrka enkelt och konstlöst
skrudad, och festade av en missionär. Jag trodde förstås, att det skulle
bli bön och sång och högtidligt och allvarligt och allting, som man kan
tänka sig själv, när en missionär ska skickas till främmande land. Visst
inte! Nu kom vi visserligen en halvtimme för sent, så det kan hända, att
någon av kyrkans äldste talat ett allvarets ord till den unge mannen,
men _jag_ hörde intet av den sorten. Vad jag kom till, var en mycket
rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och
till damer utklädda herrar, som roade sig själva och auditoriet på ett
menlöst och barnsligt sätt. Som sagt – det var en av de bättre kabareter
jag varit på, och när man tar i betraktande, att den var tillställd för
att fira en utresande missionär, så var intrycket ännu mera sällsamt.
Det enda allvarliga på hela tillställningen var missionärens eget tal,
som avslutade programmet. Varefter alla tågade en trappa upp i våningen
ovanför kyrklokalen, där en animerad bal vidtog.

För oss låter det som den vanvettigaste fars, och jag medger, att jag
tyckte det var lite konstigt också. Jag antar, att Svenska
Missionsförbundet inte håller kabaret och bal, när de sända ut en
profet, och jag vet inte, om någon annan religion har dessa muntra
former för avskedstagandet. Men jag förmodar det är mormonernas mening,
att de unga pojkarna som ge sig ut, ska ha ett glatt minne av sin
hemstad och inte fara från sitt land under sorgetoner och tårar. Man ska
inte klandra, där man inget förstår, så jag tiger stilla, men man kan ju
fundera lite för sig själv i alla fall på hur olika det brukas här i
världen. Och på vad som egentligen menas med värdiga former.

Att märka är, att de missionärer som sändas ut, ofta äro unga pojkar,
som nyss slutat universitetet, och som känna sig manade, att slå ett
slag för sin tro, innan de »settle down» i samhället och bli affärsmän
eller ämbetsmän eller yrkesutövare av olika slag. Kyrkan betalar ej
omkostnaderna, medan de äro ute och värvar själar – de få själva sköta
den saken, och den enda hjälp de få är de frivilliga gåvor som skänkas
på avskedsfesten av de närvarande. Kanske blir det så mycket, att det
räcker till resan – kanske inte – och sen få de lägga till resten själva
och existera på egna medel.

En halvtimmes resa från Salt Lake City ligger ett nöjesfält, som heter
Salt Air – Salt luft. _Salt!_ Ja, så salt att om man höll tungan ute ett
litet tag, så blev den styv och torr och så salt, att det smakade länge
efteråt. Salt Air låg vid Salt Lake och om nånsin ett vatten gjort skäl
för ordet salt, så är det det. Atlantiska Oceanen är som lemonad i
jämförelse. När man badar, så kommer man inte ner – fötterna vicka upp
och armarna få liksom en knuff underifrån, så de bara flyga mot ytan.
Och om någon, som läser det här reser dit, så kör inte på huvudet från
en trampolin, som lömskt satts ut att locka främlingar i fördärvet. Det
känns som att störta rakt ned på en ovanligt hård cementgård. Man går
stolt och säker ut på den sviktande bron, man ser alla de badandes
blickar riktas mot sig, man hör uttryck flyga i luften:

»Isn’t she smart – my soul, isn’t she brave – isn’t she just fine!!!!»

Och man ler lite föraktfullt och säkert och tänker: va i herrans namn är
det åt friska människorna! Skulle det vara någe att hoppa från den här
lilla trampolinen.

Och så hoppar man – ledigt och elegant efter Köhlersk metod. Och så
minns man inget mer på en lång stund. Och så kommer man upp med ett
blekt leende och försöker se ut som om ingenting hänt. Oh – Salt Lake! –
dina stolta böljor få lägga sig var de vilja för mig, men aldrig mer
står jag på huvudet från en trampolin i din järnhårda famn.

Men att efter badet ta en sötvattensdusch och en karuselltur och sen upp
till danshallen – det gör jag gärna! Musiken till dansen är hors
concours och hallen lär vara den största i Amerika och rymmer, jag vet
inte hur många dansande par. Och jazzen går, så det är en lust och alla
människor se ut, som om de hade det roligt och bra. Utanför fönsterna
böljar Salt Lake, och de fridlysta, vita måsarna skjuta fram och
tillbaka.

Salt Lake, Salt Air, Salt Lake City – Zions dal – när får jag någonsin
se något så vackert mer!



                     FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER.


När jag äntligen lyckades skrapa ihop nog energi att lämna Salt Lake
City och det lata dagdrivarlivet där, satte jag mig på tåget en
morgonstund och gav mig av söderut med Las Vegas som närmaste mål – en
liten gruvstad i Nevada nära gränsen till Arizona – och från vilken man
hade möjligheter att med bil fara tvärs igenom öknen och komma ned till
Santa Félinjen för vidare befordran till Texas och El Paso. Det var hett
så luften stod och skälvde och bara svavelångorna fattades, för att man
utan vidare ansträngning skulle kunna tro sig förflyttad till det
hetaste underjorden. Läsa orkade man inte, och tittade man ut såg man
bara de mest tröstlösa och enformiga öknar eller taggiga bergskedjor vid
horisonten, och genom de dubbla, hermetiskt tillslutna fönstren virvlade
in ett ständigt moln av fint damm, som täckte allt och gjorde allt
otrevligt och strävt att ta i. Mitt emot mig satt ett par unga damer av
den typiska »flapper»-sorten med bara knän, nedrullade strumpor och
otroligt korta kjolar, och som jag inte hade något annat att göra, så
tog jag dem i grundligt, om ock något slött betraktande. Efter som deras
samtal fördes med allt annat än låg röst, stod det mig fritt att även
avnjuta det, utan det ringaste besvär. Den ena talade mest om sin
»beau», som tydligen med otåglighet väntade henne vid någon station i
Arizona för att sedan föra henne och väninnan upp till en ranch i bergen
– den andra talade om sin chef, som tydligen med otålighet väntade henne
tillbaka till Salt Lake City, men båda damerna togo uppenbarligen saken
lugnt och voro i strålande humör vid tanken på de två veckors semester,
som av allt att döma låg framför dem. Då och då, med tämligen jämna
mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna,
speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största
frimodighet på de delar av ansiktet, där den redan förut frikostigt
applicerade färgen, blivit något spolierad av damm och värme. Det
generade dem inte det minsta att någon såg på – de sminkade och pudrade
och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i
sitt eget toalettrum, och pratade på med de små mellanrum som voro
nödvändiga, när det var någon detalj i arbetet, som fordrade en alldeles
särskilt delikat behandling. Och när allt var klart studerade de med
ändå större grundlighet sin bild i spegeln, suckade och stoppade ned
hela attiraljen till nästa gång. Dessemellan satte de i sig kopiöst med
choklad och konfekt och bjödo frikostigt, vem som fanns i närheten.

Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem
heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag
– det är nu en gång en »flappers» prerogativ, lika väl som att flirta
och jazza och klä sig med en viss excentrisk elegans, utan att släppa
ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen »flapper» menas
egentligen bara en ung självförsörjande flicka, som håller styvt på, att
hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull
behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva
beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana
att en vinter traska utför de moddiga New Yorksgatorna i höga bottiner,
som de ej gjort sig besvär att knäppa till – så att sleifarna smällde
och slogo om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet
»flapper» lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang
kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av
det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle
korsa sig och möjligen få slag av fasa, om de skulle sätta ögonen på
dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som
får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller
en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad
människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.

Allt det där satt jag och funderade på, medan jag då och då försökte få
någon vettig mening ur en bok av Elinor Glyn, som en snäll mormondam
givit mig vid avresan. Så tiden drog sig fram, om den också gick
fruktansvärt långsamt, och till slut var det bara några timmar kvar till
Las Vegas. Solen hade gått ned, så luften började redan bli sval, och
när det sista målet för dagen blivit serverat i restaurationsvagnen,
sade jag adjö till flickorna, flyttade mig över till utsiktsvagnen
längst bort i tågsättet och lyckades somna i en stor skinnstol från
Elinor Glyn och alltsammans. Jag vaknade strax före Las Vegas vid att
jag frös så jag skakade. Det är ett underligt klimat där ute i västern –
på dagen så hett, så man tycker det vore bäst om man finge dö från
alltsammans, och några timmar efter solnedgången så isande kallt, att
man inte vet sig någon levande råd hur man nånsin ska bli varm igen. Om
dagen längtar man efter natten och om natten längtar man efter dagen.
Konstigt land!

Det var både järnvägsstrejk och gruvstrejk i Amerika vid det här laget,
och när jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter
hotell, snubblade jag mer än en gång på folk, som lågo utsträckta på
trottoarerna eller sutto lutade mot husväggarna och sovo. Det var
besynnerligt, tänkte jag, för det första, att de kunde tillåtas slå sig
ner på det viset och för det andra, att de inte fröso livet ur sig i den
iskalla natten, men det var väl människor, som var vana vid sånt, och de
tycktes sova som döda i dammet. Då och då kom en ensam man gående och
stegen ekade i tystnaden, medan det svaga lyktskenet ibland blänkte till
på en tung revolver, som hängde långt ned på höften i ett späckat
patronbälte. Det var tillfälliga strejkvakter, som sågo till, att allt
var som det skulle och att inga oroligheter bröto ut, och en av dem
hjälpte mig att bulta upp hotellportiern och bar sedan in min ryggsäck
och ordnade så jag genast fick ett rum. Varefter han försvann med en
kort nick och ett: »So long, girlie!» Utan att vänta på varken tack
eller drickspengar. Det är gott om sån ridderlighet i Amerika.

Det fanns egentligen bara en gata i Las Vegas, och när jag kom ut
morgonen därpå, var där precis som en marknad. De flesta av arbetarna
från gruvorna utanför staden hade kommit in eller övernattat på
trottoarerna, och där sutto de och hängde på rännstenskanten eller kring
kaféerna, pratande, rökande och spottande. Hundar snodde omkring benen
på en eller slogos i hörnen, hästar, med fantastiskt klädda cowboys,
kommo sprängande från rancher i närheten, bilar susade fram med vild
fart och virvlade upp enorma dammoln, pianolor och grammofoner voro i
full gång, och här och där på en upp- och nedvänd tunna eller en stol
stod en arbetare och höll tal, som slött avlyssnades i det svidande
solgasset.

Jag vankade långsamt framåt och såg mig omkring. Men där var just inte
mycket att se mer, än några låga små hus med flata tak och här och där
en liten affär, som skyltade med dammiga varor, eller ett kafé som inte
såg vidare inbjudande ut. Men framför ett fönster stod jag länge, ty där
fick jag beskåda den första och enda riktiga, direkt från jorden komna,
guldklimp jag någonsin sett. Den var inte så oerhört stor, så den kunde
väl inte vara värd några svindlande summor, men den låg där och
glittrade och lyste i solen på ett löjligt fascinerande sätt, och det
tog en lång stund innan jag kunde slita mig ifrån åsynen av den. Men så
fick jag lite längre bort syn på en grön skuggig park, som lockade mig
ändå mer än det fala guldet, och så vände jag mina steg ditåt, blott för
att sorgsen bli hejdad vid ingången av en stor skylt, som med stora
tydliga bokstäver röt åt mig:

Keep out! That means _you_!

Det var ett privat ställe och utvisningen var så omisskänneligt tydlig,
att jag bara hade att sucka och vända. Håll er utanför – jag menar _er_!
Kort, amerikanskt och koncist. Las Vegas var förresten fullt med såna
där kärnfulla meddelanden – om orsaken var, att det var en gruvstad,
eller varför vet jag inte. Men inne hos en skomakare, som skulle sätta
en ny klack på min ridstövel, fann jag följande beaktansvärda anhållan:

Keep your temper – nobody wants it.

I översättning blir det för långt och förlorar det mesta av lustigheten:
Behåll ert dåliga humör – det är ingen som vill ha det. Men på engelska
gör det stor effekt, och kanske den stackars skomakaren hade användning
för det och hade sina skäl för att han satt upp det.

På ett plank kring ett nybygge i en utkant av staden förtjustes jag över
följande intelligenta och sedelärande anslag:

If you insist on doing nothing, don’t do it here! – Om ni absolut inte
vill göra någonting, gör det inte här.

Och som jag absolut inte hade lust att röra ett finger till arbete så
lydde jag uppmaningen och vände om samma väg jag kommit och vände ned
huvudgatan, där jag först stirrade en stund på guldklimpen igen i
gruvbolagets skyltfönster och sen äventyrade att ställa en fråga till en
fetlagd gentleman med vänligt utseende, om han visste var jag skulle
kunna få en bil som kunde köra mig till Searchlight – en liten by inne i
Arizona. Han tittade på mig, vände på tuggbussen ett slag, spottade och
sade:

»Search _me_!»

Och det var allt besked jag fick av honom. De _ha_ ett besynnerligt sätt
att uttrycka sig där västerut. Så fullständigt olika mot på alla andra
ställen och så oändligt expressivt. Search me – fråga mig!

Nu var gatan ännu mer vimlande full av folk och djur och bilar, och
anledningen var, att ett tåg nyss kommit in. Det låg upphetsning i
luften, vaktmännen gingo omkring med mera livliga uppsyner än jag sett
dem ha förut, och revolvrar och patronbälten blixtrade hotfullt och gav
en viss vild prägel åt det hela. Jag fick snart veta vad det var: några
järnvägsstrejkare hade, trots den stränga bevakningen, lyckats smuggla
en bomb in i en godsfinka, och vagnen hade exploderat någonstans
söderut, dock utan att skada någon. Så man kan förstå att inte ens
värmen kunde hålla folk slöa längre, och det var ett prat och ett stim
så man kunde bli yr i huvudet.

Men några hundra meter längre bort låg öknen, gulbrun och omätlig och
tyst, med ett darrande värmedis över sig, en vindkåre strök upp sanden
och kom de små förtorkade grästuvorna att vagga helt sakta – sen låg den
där lika död och orörlig igen som den legat i tusende år, och stojet och
skriket från staden hade intet med den att göra. Men om natten var den
full av ljud – underliga beklämmande, mystiska ljud, som kunde få
hjärtat att stanna i bröstet av en obestämbar, ohygglig fasa. Jag reste
igenom den på bil samma natt, från Las Vegas till Needles, och aldrig
ska jag glömma det. Inte en människa, inte ett hus, inte ett levande liv
sågo vi, men när vi en gång stodo stilla en stund och reparerade en
motorskada, så var det som om all denna oändlighet kröp inpå oss och
tusen ljud trängde till våra öron. Coyotees, som skällde och bjäbbade,
likt retade hundvalpars långa utdragna tjut, som mest av allt liknade
vargläten, och också var det, om chauffören talade sant – frasande,
viskande rörelser bland de låga små buskarna och ibland liksom en
glidande skugga på avstånd, färglös och formlös som ett spöke. Över
alltsammans glimmade stjärnorna mer praktfulla än jag nånsin sett dem,
och månen steg upp vid horisonten som en underlig gulröd sol utan värme
och nästan utan glans, som om den kommit från ett sällsamt land, där
inget liv fanns, ingen röst fick tala, inga jordiska blomster blomma.
Och i dess matta sken badade öknen med flygande skuggor över oändliga
vidder. Tyst och ändå full av ljud. Död och ändå full av liv.

                   *       *       *       *       *

Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut
liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat
enformigt, att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så
ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen. Det var egentligen
bara stationerna, som lämnade någon omväxling åt det hela, och utefter
Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade
jag dock lika gärna velat bli besparad: tjocka, otympliga, obehagliga
gamla kvinnor, som rultade omkring, grant utstyrda, och försökte prångla
på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till
fruktansvärt oblyga priser – männen höllo sig mera förnämt i bakgrunden
och sågo verkligen ganska måleriska ut, där de stodo och hängde i
lättjefulla och överlägsna attityder. Barnungarna voro riktigt söta till
och med, men hela exposén gjorde ett nedslående och degenererat intryck,
ungefär som våra lappar utefter den stora turistleden norrut: snikenhet,
oförskämdhet, fotografering för betalning. Stackars gamla vilda
apachehövdingar, om de kunna se sin avkomma nu, smilande och smickrande
och ödmjuka mot de blekansikten, som berövat dem friheten och
stoltheten. Då tyckte jag bättre om mexikanarna i all deras sagolika
smuts och lättja – de verkade, som om de alltid varit likadana från
tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en
cigarrett instucken bakom örat, medan en annan hängde mellan läpparna –
och deras gamla kvinnor, som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i
jordens innandömen en människoålder, för att sedan plötsligt grävas upp
och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och
ohyra, och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att
andas för en ovan.

El Paso var en vacker liten stad och pittoresk med sitt inslag av
spanjorer och gulhyade »greasers». Spetsmantiljade donnor vandrade
långsamt gatorna fram, och på andra sidan Rio Grande vinkade Juarez, en
liten mexikansk stad, där alla i Amerika förbjudna fröjder voro
tillåtna, och där till och med en tjurfäktningsaréna var uppförd,
stinkande av blod och inälvor och annan vidrighet. Kvällen innan jag kom
dit hade årets största tjurfäktning gått av stapeln, och piccadorer och
toreadorer svassade omkring i all sin stass med en beundrande hop
halvnakna ungar i hälarna. Spanskan flög i luften och i danssalongerna
skrällde musiken dygnet om. Mulåsnespann knogade fram med klingande
klockor, ibland stupade ett djur och blev uppsparkat igen med den
sällsamma vänlighet mot djur, som är den latinska rasen egen, och
överallt hängde »greasers» – amerikanarnas namn på mexikanska halvblod –
mot lerväggar och bardiskar och lyktstolpar med den eviga cigarretten i
munnen.

I El Paso fanns det svenskar också, mest affärsmän, men även sådana, som
ägde stora boskapsrancher. För det mesta såg det ut som om de hade det
bra därnere, och en del påstodo till och med, att de trivdes utmärkt med
hettan och öknarna, om de också tyckte att »greasers», som arbetskraft
betraktad var ett besvärligt och opålitligt byke att ha att göra med.
Kommer någon ihåg, att jag på ångbåtslinjen i Köpenhamn gladdes åt en
gammal Texasman, som skröt med att han hade »gått öve nittan gånga», och
som hade både apelsinfarm i Kalifornien och en boskapsfarm i Texas? Jo
det hade han vackert! Han hade ingenting, utan arbetade som rallare vid
ett järnvägsbygge, och hans min, när jag dök upp framför honom på en
gata i El Paso var värd att se. Jag kan inte säga att den var odelat
förtjust, och när jag efter den första hälsningen sade:

»Det var tur att jag träffade dig, så kan jag få se hur en boskapsranch
i Texas ser ut!» så svarade han lite svävande och blev så röd, som hans
brunbrända anlete tillät. Ranchen låg så långt bort sade han, och han
skulle inte dit förrän om ett par veckor igen, var i El Paso för att
sälja en flock hästar, och förresten var det inte rätta tiden att bese
en ranch i den här hettan.

»Jaså», sa jag och såg menlös ut. »Jag kan hälsa dig från Johanna. Hon
har en bra plats i New York nu.»

Då blev han ännu rödare, och det kunde han gärna kosta på sig. För se
saken var den, och det fick jag inte veta förrän långt efter i brev från
Johanna, att det egentligen var på Texasmannens förslag, som hon lämnat
Sverige för att förljuva hans liv på ålderns dagar som härskarinna över
de två egendomarna i Texas och Californien. Han hade pratat i henne, att
det måste vara en stor hemlighet, annars blev hon inte släppt i land i
Amerika, men att så fort de kommit säkert fram och stodo på amerikansk
grund skulle han gifta sig med henne och ta henne med till Texas. Och
den enfaldiga Johanna, som annars hade både skinn på näsan och förstånd,
så hon redde sig – hon hade låtit dåra sig av den gamle skojaren, och
hade följt med. Men han fick gå i land samma kväll båten kom i New Yorks
hamn, eftersom han var amerikansk medborgare, och sen försvann han
ganska spårlöst. I ett anfall av tanklöshet hade han dock på båten
uppgett en adress i El Paso, och när Johanna fick höra att jag skulle
dit, så skrev hon och berättade alltsammans och bad mig försöka få tag
på honom och säga honom ett och annat, som kunde vara lämpligt. Samma
dag jag kom letade jag mig alltså fram till den uppgivna adressen och
fann ett gammalt ilsket fruntimmer, som efter långa funderingar ur sitt
minnes gömmor letade fram, att hon haft en inneboende med ett liknande
namn för några år sen eller något sådant, att kräket gett sig av utan
att betala, och att han haft arbete vid järnvägsbyggen. Då gick jag till
järnvägen, och sannerligen hade de inte en man med samma namn ännu kvar
i sin tjänst, som arbetade där och där och skulle komma tillbaka med
tåget ett par dagar efteråt. Så det här mötet var inte så precis
»händelsevis», som man skulle kunna trott, och Johannas namn hade
åsyftad effekt.

»Jaså», sa han och såg sällsynt fåraktig ut. »Har hon plass!»

»Ja, och hon är förlovad med en murare nu», fortsatte jag, »och har
slagit dig och alla dina rancher ur hågen. Men det ska jag säga dig, att
något mer ...»

»Där kommer min car!» muttrade han, och innan jag hann blinka var han på
väg ut på gatan till spårvagnen och hoppade på just som den satte sig i
gång. Och där stod jag som en snopen och överlistad Sherlock Holmes och
visste inte, om jag var glad eller ledsen att ha sluppit ifrån den
predikan jag läst över. Jag hade ju i alla fall inte Johannas
utförsgåvor, så det kanske var lika bra som det var och karlen måste
ändå inse, att han var genomskådad, och det var inte så lite bara det.
Jag tänker han låter det stanna vid de »nittan gånga» han »gått över»
och blir där han är till döddagar. Johanna är vid det här laget gift med
sin murare, så hon fäller ingen tår över de två nobla rancherna, som
försvunno i det blå.

Ja – det var El Paso, och därifrån ilade jag på en Pullmanvagns vingar
direkt till Chicago, trött och led på allt vad resor heter, och med bara
en enda brinnande önskan: att komma ifrån öknarnas hetta och pinande
solsken, från dammet och smutsen och stanken och allt det främmande,
ovana, runt omkring mig, tillbaka till vila och ro och svala höstdagar,
och, så småningom, tillbaka till »the old one», till Sverige, som
började stå för mig som det förlovade landet, som det ouppnåeliga
paradiset, där allt var rent och tyst och stilla, utan jäkt och bråk.

                   *       *       *       *       *

Chicago var strålande i höstsol och höstfärger med Michigan, som vaggade
dimblå och oändlig utanför. Alla teatrar voro öppnade, alla människor
hemkomna från landet, valkampanjerna rasade, och ett intensivt liv rådde
över allt. Det var annat det än i det lata, värmedallrande södern, och i
flera dagar gick jag bara omkring och var lycklig. Men man kan bli trött
på det också, och när jag tyckte att lyckan började bli lite långtråkig
tog jag så smått i tu med det arbete som jag kommit till Chicago för att
utföra – nämligen att försöka få en liten inblick i hur de svenska
tjänstflickorna kunde ha det därute. På farmerna visste jag ju hur det
var och det var precis likadant som hemma: att inga ville vara på
landet, om också arbetet var aldrig så lätt och lönerna aldrig så höga.
Men i städerna dit alla drogo sig visste jag inte riktigt hur det kunde
vara, och för den skull gick jag upp till den mest anlitade och ansedda
platsanskaffningsbyrån i Chicago, fru Othelia Myhrmans, där allt vad
förnämt och rikt i staden finns, hämta sitt tjänstefolk. Ty en
amerikansk familj med självaktning ser helst, att deras hem skötes av
svenskar, eller åtminstone av skandinaver. Fru Othelia Myhrmans namn är
så väl känt här hemma, att hon ingen presentation behöver, och vad
Amerika beträffar så intar hon där den särställningen att vara allas vän
– beundrad av alla och även fruktad av en del för sin omutliga
rättrådighet och för sin makt, att med ett enda ord stjälpa omkull de
mest högtflygande projekt, som kanske inte tåla, att så alldeles noga
synas i sömmarna. Hon är den mest ursvenska svensk man kan träffa, trots
de nära femtio år hon vistats därute, den mest pålitliga och uppoffrande
vän för alla vinddrivna stackare, som söka hennes hjälp, och därtill en
makt att räkna med, både i politiskt och socialt hänseende.

Till henne gick jag alltså, och med den mest älskvärda beredvillighet
ställde hon hela sin erfarenhet till mitt förfogande. Allra bäst tyckte
hon det vara, om jag först tillbringade ett par dagar uppe på hennes
byrå för att se, höra och lära, och att sedan själv försöka mig på
ekluten och se med egna ögon och uppfatta med egna öron. Och som detta
förslag fullständigt överensstämde med mina egna önskningar hade jag
ingenting att invända, utan fogade mig villigt efter hennes råd.

Där placerade jag mig alltså i raden bland andra sökande och lärde och
såg mer på en dag, än om jag gått och tjänat i aldrig så många månader.
Jag lovar det, att maken till fina damer fick man leta efter, jag menar
nu de, som aspirerade på platser som tjänstflickor: silkesstrumpor och
sidenkjolar och plymagerade en del av dem, så till att börja med trodde
man ibland, att det minst var en miljonärsfru, som kom infrasande genom
dörren för att söka en kammarjungfru eller husa – ja, där fanns andra
också, enkelt och mera solitt klädda, men de voro mestadels nykomna från
Sverige och sutto litet ängsligt uppspetade på stolarna i mera blyg
väntan. Men de andra, de gamla och vana, gingo genast rakt på
sekreteraren eller till och med till fru Myhrman själv om hon var ledig,
förklarade sitt ärende med kläm och pondus, berättade varför de slutat
på den gamla platsen, och hur omöjlig den var, och hur folk trodde, att
de kunde göra hur som helst med en, bara för att man var tvungen att
tjäna sitt bröd, och att denna gången ville de ha en anställning på helt
andra villkor, annars kunde det göra detsamma. Och när de nystat ur sig
allt det där på så pass ren svenska de kunde åstadkomma – de vågade inte
annat för fru Myhrman – så viftade de tillbaka till en stol, slog sig
ned med ledig och världsvan hållning och väntade med lugn värdighet
tills de fingo en vink att gå in i en annan avdelning av rummet, där de
konfronterades med fruarna eller snarare fruarna konfronterades med dem.

Ty i Amerika är det vanligt att fruarna själva bege sig till
platsanskaffningsbyrån och se ut det tjänstfolk de vilja ha, och där
sitta de tåligt och fogligt i timtals väntan på, att en lämplig flicka
ska dyka upp. Jag har sett både Rockefellers och MacCormicks och andra
högdjur uppe på fru Myhrmans byrå, och sannerligen ha de inte sett
riktigt nervösa ut, när de ställt sina frågor till de eleganta damer,
som sökt plats hos dem. De fattiga små frågor som en amerikansk fru
hinner få fram nämligen. För egentligen är det inte alls frun, som
anställer förhöret, åtminstone inte när hon fått någon av det gamla
gardet att göra med. Nej då! Flickan kommer in, utan onödig brådska,
böjer med aktning och värdighet sitt huvud, drar fram en stol, slår sig
ned och öppnar bataljen med en gammal härförares slughet. Det är rent
underbart, hur snabbt hon sätter fingret på de ömma punkterna, och hur
den examinerade frun blir mer och mer förvirrad:

»Var bor herrskapet?»

Frun säger gatans namn och flickan funderar ett ögonblick.

»Jaså», säger hon sedan med tydligt ogillande. »På sydsidan. Jag tycker
bättre om nordsidan. Har ni barn?»

Frun medger nervöst och nästan urskuldande, att jo, de ha två barn, men
de ha två sköterskor till dem, så att ingen av husorna ha det minsta
besvär av dem.

»Jaså, jaha. Det blir väl aldrig frågan om att göra någon tvätt eller
strykning?»

Naturligtvis inte. Det finns särskild tvätterska.

Ledighet, lön, eget rum, badrum ... frågorna falla tätt, och den
eventuella matmodern svarar ödmjukt och villigt. Och så kan det hända,
när allt det där är genomgånget, att fröken Anna Anderson, eller vad hon
kan heta, reser sig med bestämd min och säger i artigt beklagande ton:

»Ja, platsen är nog bra och lönen är allright, men jag reflekterar inte
ändå, för se jag vill inte bo på sydsidan.»

Och så böjer hon på nytt med aktning och värdighet sitt huvud, skjuter
stolen tillbaka och marscherar ut igen till det andra rummet, där hon
hastigt och viskande meddelar sig med sekreteraren och åter slår sig på
sin väntans stol. Men det kan också hända, att hon tar platsen, och då
blir det fruns tur att fråga om lite av varje. Fast hon vågar visst inte
komma med några spörsmål av mera ingående art, för då kan det hända att
fröken Anna Anderson upplyser henne om, att de och de sakerna ha sin
privata natur och angå uteslutande fröken Anna Anderson själv och ingen
annan. Så det så.

Ibland kunde man få höra små »greenhorns» spotta upp sig också. Stackars
barn, högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem eller också hade
någon äldre kamrat satt upp dem och pratat i dem, att de voro illa
behandlade. Aldrig ska jag glömma en dag, när en liten sjutton, arton
års tös kom in, högst upprörd, och bad att få tala med fru Myhrman
själv. Det lilla livet såg så lantligt oskuldsfull och rödblommig ut,
att man nästan kände medlidande med de stackars kor hon obarmhärtigt
lämnat hemma i Sverige, men hennes ansikte bar en prägel av skräckslagen
beslutsamhet, och man kunde se, att i hennes själ stormar rasade. Så
fick hon då äntligen företräde och kom fram med sitt ärende, och det i
sån fart, så hon snubblade över orden. Hon skulle be att få klaga på
platsen hon hade fått – hon ville ha en annan, och hon ville ha eget
badrum och hon ville ha mera ledigt och bättre betalt och mindre arbete
och ett helt annat bemötande och ...

»Ja cärar inte å va där», avslutade hon sitt livliga anförande. »Ja vell
ha en najs plass å inte vell ja ha job i bäsmentet heller.»

»Vi talar svenska på mitt kontor», sade fru Myhrman lugnt.

»Å – yes», svarade flickan lite tillplattad.

»Hur länge har ni varit i Amerika?»

»Fyra månader.»

»Och ni vill ha eget badrum. Med hur många delar ni nu?»

»Me cooken – devillsäja me kokerskan.»

»Ni var väl van vid eget badrum hemma, kan jag förstå?»

»Hm – nää.»

Detta sista förläget rodnande, ty ett stilla fnitter förnams från de
närmast sittande flickorna. Stackars lilla dumbom! Hon kom från ett
fattigt hem i Västergötland och hade väl aldrig i hela sitt unga liv ens
sett ett badrum, innan hon kom till Amerika. Men nu skulle hon ha ett
eget, och fick hon inte det, så var det inte annat att göra än flytta.
Nåja – fru Myhrman talade några stilla, kloka ord, och det var en mycket
ödmjuk och generad liten fröken, som smög ut genom dörren tillbaka till
det delade badrummet och till arbetet som scullerymaid i bäsmentet.

Och som scullerymaid eller underköksa var det också, som jag drog in i
ett bäsment (källarvåning) några dagar senare.



                      HUSET LÅG VID ASTOR STREET –


Huset låg vid Astor street – Chicagos elegantaste gata, där »the upper
ten» ha sina residens, och där endast de mycket förnäma och rika bo –
och det var stort som ett slott, om också något dystert och
skräckinjagande för en debutant i »scullerymaid»-yrket. Jag stod och
tittade och tittade i det ösande regnet, upp och ner och ner och upp,
och först, när min väska började bli tung i handen, lät jag mig själv
försvinna i den trånga mörka passage, som ledde till tjänarnas ingång,
ringde på klockan och lät mina skepp brinna bakom mig.

En sprättig ung dam öppnade för mig, och när hon hört vad jag ville,
visade hon mig utför en liten trappa med en trött, ytterst förnäm gest
och behagade upplysa mig om, med en mindre förnäm, men fullt lika trött
röst, att köket låg därnere. Varpå hon försvann i högre regioner och jag
lunkade ned till den blivande skådeplatsen för mina blygsamma
erfarenheter. Ty köket låg naturligtvis, som nästan alltid i Amerika, i
källarvåningen. Det var ett stort, ett enormt rum, med bord utefter alla
väggar och bord mitt på golvet och bord i hörnen och en spis, där man
gott kunnat laga mat åt ett helt regemente, utan att kastrullerna precis
behövt trängas för det. Och fast det var mitt på dagen brann där minst
tio lampor, och ekläreringen var så strålande, att jag stod och blinkade
en lång stund innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset. En röst
långt bortifrån var det enda som tydde på att mänskliga innevånare hade
sitt säte i denna källarvåning, och jag övergick från att blinka till
att lyssna. En grälsjuk röst var det och grov också, mest som en karl
hade stått därute och domderat, men en aning sade mig, att det var min
nya chef – kokerskan – och allt efter som rösten tilltog i styrka,
därför att den kom närmre, steg aningen till ängslig visshet och
vissheten blev fullständig, när i dörröppningen längst borta vid andra
väggen dök fram ett fetlagt fruntimmer i vit bomullsklänning och vit
mössa på huvudet. Bakom henne skymtade ett ödmjukt negeransikte, men det
kom aldrig längre än till dörren, där vände det och försvann i källarens
dunkel, och fram i den klara ljuskretsen trädde Emma Karlson i ensamt
majestät, tyst och med ett uttryck av verkligt missnöje i sina själfulla
drag. Kokerskan Emma Karlson från Södermanland.

»Hullo!» sade hon surmulet, när hennes vredesstormiga ögon föllo på mig,
som stod där i undergiven väntan. »Hullo! What are _you_ doing here? –
Vad gör _ni_ här?»

»I am the new kitchenmaid», stammade jag, och drog fram kortet jag fått
på platsanskaffningsbyrån, och där allt stod tydligt och ordentligt
utsatt: mitt namn, min lön och min tjänstgöringstid. Emma Karlson synade
det noga, och sen synade hon mig minst lika noga, och så frågade hon,
fortfarande lika surmulet, men denna gång på svenska:

»Har du haft jobb förut?»

»Ja.»

»Här i landet?»

»Inte som kitchenmaid.»

»Hm. Kan du diska?»

»Ja.»

»Kan du peela potatis?»

»Ja.»

»Å du är inte rädd för å arbeta?»

Jag tillbakavisade med öppet förakt ett sådant antagande, och då spred
sig ett vänligt leende över Emma Karlsons skäggiga anlete, och hon
tryckte min hand och önskade mig välkommen.

»Ja heter Emma», sa hon, »och nu ska ja visa dej opp på ditt rum, så du
får klä om dej, å sen får du komma ner å få kaffe å börja jobbet
instantly. Ä du rädd å sleepa ensam?»

Vid denna underliga fråga torde mitt ansikte ha uttryckt mer än jag med
ord kunnat säga, ty Emma fortsatte hastigt:

»Ja menar om du ä mörkrädd, för du får bo alldeles ensam på översta
våningen. Där ä mycke najst å bra å eget badrum har du, men de ä lite
ensamt.»

Jag kände hur mitt hjärta svällde av lycka och försäkrade Emma, att
ensamheten beredde mig inga kval, och när den saken var klar började vi
klättra uppför de smala trappor, som ledde till den kvinnliga
tjänstepersonalens våning. De voro alla mjukt mattbelagda, utom den
fjärde och sista, som ledde upp till mitt rum, och på vandringen dit
hann jag få små förstulna glimtar genom halvöppna dörrar av praktfulla
gemak. Men Emma pustade före och jag vågade inte hejda mig ett ögonblick
för att tillfredsställa min vulgära nyfikenhet, utan travade efter med
väskan i handen och hjärtat en liten smula i halsgropen.

Äntligen voro vi då uppe, och Emma förklarade, att jag fick välja vilket
rum jag ville ha av de fyra som funnos – alla voro fullt möblerade och
existerade uteslutande för de tjänare, som eventuella gäster förde med
sig till huset – och som valet var fritt tog jag ett med utsikt över
Lake Michigan, som grå och trist i strilregnet rullade på andra sidan
Lake Shore Drive. Emma knallade ner igen och jag blev ensam några
minuter för att klä om mig och rigga mig i en köksflickas flärdfria
dress. Men jag hann i alla fall på de minuterna övertyga mig om, att den
väldiga järnsängen var makalös, att badrummet var tip top, att mattan på
golvet var utrangerad och persisk, och att allt i rummet var skinande
rent och läckert, att det fanns både läslampa och taklampa och skrivbord
och byrå, och en djup, mjuk stol. Och jag tänkte för mig själv: »Jojo,
det är inte så mycket att undra på att bondflickorna hemifrån bli lite
yra i huvudet och styva i korken, när de dimpa ned på såna här ställen
direkt från stugan de fötts i. Och så med såna löner till.»

Nere i köket fick jag kaffe och smörgås, och sen blev jag satt att skala
potatis, eller »peela» för att uttrycka mig enligt Emmas vokabulär. Och
när jag gjort det fick jag ta i håll med en väldig disk, som aldrig tog
slut, därför att Emma jämt kom stickande med bunkar och kastruller, så
fort jag trodde allt var färdigt – hon höll på med några mystiska
kulinariska tillredelser och drog ideligen ned nya kärl. Och hela tiden
pratade hon i ett i ett. Jag fick veta mycket jag, under de närmaste två
timmarna. Det var tio kvinnliga tjänsteandar i huset med Emma och mig,
alla svenska utom fruns kammarjungfru, som var fransyska och en
impertinent slyna, och som trodde hon var något, och som Emma helst
velat se på den magra ryggen. Jaja, första husan var ett stycke också,
så svenska hon var, men om hon trodde att hon skulle vara boss över Emma
Karlson så tog hon fel, så var det med den saken. Och inte var det värt
hon försökte sticka näsan i köket utom för att passera igenom det till
tjänarnas matsal, det ville Emma råda henne att låta bli. Innerligt
ville hon råda henne till det. Och för resten skulle jag komma ihåg, att
_ingen_ av det där fina herrskapet, som hade sitt arbete ovanför
basementet, hade något i köket att göra, och kom någon av dem dit och
Emma av en händelse inte var inne, så skulle jag låta dem tydligt
förstå, att i köket regerade Emma och jag, och ingen annan. Vid
måltiderna fick man väl lov att dras med dem, och då var det min
skyldighet att passa upp på dem, men annars var det stopp.

»Allright!» sade jag och vände skyndsamt mitt ansikte åt diskbänken till
för att undgå Emmas blixtrande ögon, vilka trots upproret deras ägarinna
befann sig i, möjligen kunnat upptäcka den skrattlust jag kämpade med.

Så var det de andra tjänarna. Två chaufförer – svenskar – och två
betjänter och en butler – engelsmän, en trädgårdsmästare, amerikan, som
var gift och alltså inte åt med tjänarna, och så en »houseman»,
motsvarande vår svenska gårdskarl, som var neger och aldrig ens fick
närma sig köket, utan när han var kallad, och som naturligtvis inte fick
sitta vid samma bord som vita människor. Annars åto vi alla tillsammans
i tjänarnas matsal, ett rymligt rum innanför köket, och det säger sig
själv, att våra mattider voro helt andra än herrskapets. Mitt göra var
att hjälpa Emma med alla förberedelser och allt grovgöra, att diska allt
porslin, som användes till tjänarnas mål, att tvätta golv och damma och
torka, att stiga upp klockan sex och ha tevattnet varmt, när Emma kom
ned klockan halv sju, att passa upp på högdjuren från de övre
regionerna, när de önskade något vid måltiderna, och att på
mellanstunderna kasta i mig min mat, där jag hade min blygsamma plats
nederst vid ändan av bordet, närmast köksdörrn.

»Hur stor familj är det?» frågade jag Emma, när hon ett ögonblick
hämtade andan.

»Två bara. Herrn och frun.»

»Två!» skrek jag. »Och dom har sjutton tjänare. Du gode gud!»

»That beats you, I think», sade Emma och såg så triumferande ut, som om
det uteslutande varit hennes förtjänst, »det knäckte dej, tror jag.»

Ja, det knäckte mig verkligen, och jag måste medge det till Emmas
synbara förtjusning. Och innan jag hann hämta mig, berättade hon vidare,
att herrskapet hade ett hus lika stort som detta i Los Angeles dit de
reste på förvintern, ett i Lake Geneva några mil från Chicago, där de
tillbringade somrarna, och ett i Miami i Florida, där de bodde under de
kallaste vintermånaderna. Och mellan dessa fyra ställen oscillerade de
med tjänare och allt. Varenda en utom Jones, negern, följde med, och på
varenda plats fördes hushållet precis som här i Chicago. Jojomen, det
var inte något fattighus jag kommit till inte, det skulle Emma be att få
tala om för mig. Och snällare herrskap fanns inte på jorden – Emma hade
varit här i tolv år, så hon visste nog vad hon sade. Aldrig ett ont ord,
aldrig så mycket som en befallning, vad det skulle vara till mat eller
inte. Varenda morgon efter frukosten kom frun ned i köket ett slag och
hälsade och talade om, ifall det kom gäster till lunch och middag eller
inte, och hur många. Det var alltsammans. Och sen var det allt Emma
Karlson, som bestämde resten, och aldrig hade hon hört att någon var
missnöjd. Nänämen – det här var ett hus det, som inte gick av för
hackor, inte.

Disken var äntligen slut, och med en blick på klockan befallde Emma mig
att börja duka bordet till »supper» – kvällsmat – som åts klockan sex.
Det blev mest som ett stort bankettbord, när det var färdigt. Med silver
och blommor och vackert porslin och ganska hyggligt duktyg för att vara
i Amerika. Kall mat och uppskuret i massor, mjölk och te och
mineralvatten, och så en stadig varmrätt, utsökt tillagad. Jag kände mig
nästan lite nervös, när det började närma sig sexslaget, då alla dessa
mystiska varelser skulle komma troppande, och jag skulle få en inblick i
den hemlighetsfulla värld, som miljonärers tjänare bilda. Emma lade upp
varmrätten, och just som jag bar in den öppnades köksdörren och »di
däroppe» trädde in, en och en eller två och två, somliga pratande, andra
skrattande, en del moltysta och sura. Mig behagade de ge en vårdslös
nick och möjligen ett »howdido» – det var allt, och glad var jag. När
alla slagit sig ned skar den fete och värdige butlern bröd och
värdigades skicka korgen omkring, och sen höggo alla in på assietter och
rätter. Så fort något tog slut sköt jag ut som en pil i kök och skafferi
och hämtade mer, men dessemellan satt jag tvärtyst och bara lyssnade och
såg. Samtalet rörde sig kring de mest skilda ämnen och fördes med förnäm
säkerhet och elegans, bordsskicket var utsökt, och en nobelt munter ton
var rådande. Den lilla svarta fransyskan i sitt koketta spetsförkläde
och dito mössa flirtade på ett iögonfallande sätt med Eagle, en av
betjänterna, som hade en obeskrivlig uppsyn av flott, världstrött snobb,
där han satt i smoking och petade i maten. Den sprättiga damen, som
öppnat porten för mig och som var andra husa, kastade mördande blickar
på fransyskan och jag anade, att svartsjukans hemska demon rasade i
hennes hjärta. Den andra betjänten ägnade sig uteslutande åt maten, och
chauffören Svenson gjorde detsamma. Då och då öppnade han munnen och
utbrast vid de tillfällen han ansåg lämpliga: »Oh Boy!» – vilket var
slagordet för säsongen och ansågs synnerligen spirituellt. Svenson hade
namn om sig att vara husets kvickhuvud fick jag sedan veta av Emma, och
jag var glad att hon talade om det, för annars hade detta förhållande
fullständigt undgått mig. Tvätterskan Klara och den andra chauffören
resonerade teater och hade diametralt motsatta åsikter om allting –
tyckte Lind att en flicka var söt, så tyckte Klara, att hon var gräslig
helt enkelt, och tyckte Klara att en skådespelare var stilig, så fnös
Lind av förakt och undrade, vad hon egentligen hade för smak. Första och
tredje husan talade om Harold Lloyd och enades om hans kolossala
förtjänster, och butlern och Emma Karlson sutto tystare än graven. Och
jag förstås. Då och då, när jag tittade upp, fann jag Eagles blickar
riktade på mig och sannerligen kände jag mig inte så bortkommen så jag
rodnade gång på gång, och den idioten smålog uppmuntrande mot mig och
började fingra på sin halsduk och se ännu fånigare ut än naturen skapat
honom. Vilket inte vill säga litet.

Till slut var då supén över och alla rusade i väg upp igen. Bara Emma
och jag blevo kvar, och jag dök på nytt ned i diskbänken med staplar av
tallrikar och fat att gno igenom. Innan vi började äta hade Emma lagt
upp en portion varm mat på en tallrik, skurit ett par skivor bröd och
hällt i ett glas mjölk, och allt detta ställde hon på yttersta hörnet av
ett bord, precis som om hon slängt fram lite mat åt en hund. Det var
negerns kvällsmat. Och när vi alla satt oss till bords i matsalen, kom
han tassande in i köket och hämtade den, försvann ut i källarens mörker
och kom tillbaka efter en stund med tomma tallriken och glaset, som han
satte på samma plats där han tagit det. Det var alltid likadant vid
varenda mål. Disken efter honom fick jag inte blanda med de andras – den
skulle skötas alldeles för sig själv, liksom om den stackars karlen haft
spetälska eller pest. Och så var han bara lite svartare i skinnet än vi
andra.

Klockan halv åtta serverades herrskapets middag, som alltid bestod av
fyra rätter. Hur Emma bar sig åt att laga dem alla är mer än jag vet –
aldrig hade hon bråttom, aldrig flög hon omkring och rumsterade eller
bråkade, utan så lugnt och stilla gick allt, som om hon bara skulle
steka lite fläsk och potatis, och knappt det. Ibland fick jag gå från
disken och hjälpa henne slå upp en äggvita eller röra en smet, men det
var mera sällan. Soppa och fisk och stek och efterrätt – allt gick i
samma lugna lunk, och så fort betjäntens röst hördes i talröret, som
från penteriet gick ned i köket, så tog Emma faten, placerade dem i
mathissen och gav signal, att allt var klart. Gudskelov – herrskapets
disk behövde jag aldrig röra, det fick betjänter och husor sköta om i
penteriet, och när jag var färdig med kvällsmatsdisken och hade gjort
allt fint och i ordning i köket, så var jag fri för dagen. Då var
klockan vanligen så där bortåt halvnio, och kvällen var min att göra vad
jag ville med.

När första dagen var slut kände jag mig rätt så trött, mest i fötterna
av det ständiga ståendet och springandet, och när Emma sade, att »nu går
vi in i drawingroomet å vilar lite», så hade jag inte det minsta att
invända, fast jag i mitt stilla sinne undrade vad hon menade med
drawingroomet – förmaket. Men det fick jag snart se. Mitt emot
matsalsdörren, på andra sidan köket fanns en liten avbalkning, där
sopborstar och sådant hade sin plats. Gick man igenom den så var det en
dörr på vänster hand, och genom den kom man in i förmaket, ett rum som
uteslutande var Emmas och hennes hjälpredas egendom – ett rum med djupa,
bekväma stolar, en lång soffa med massor av kuddar, ett stort runt bord
fullt med tidningar och religiösa böcker och en bokhylla, fylld med
arbeten i samma anda. Både böcker och tidningar voro svenska, ty Emma
kunde, trots sina trettio år i Amerika, inte läsa ett ord engelska om
hon också kunde tala det obehindrat. Där satt vi nu i allsköns ro och
pratade – det susade i värmeledningen, och utanför plaskade regnet på
asfaltgården, som låg i jämnhöjd med fönsterna. Det var riktigt trevligt
på kvällskröken, och när Emma drog fram dagens svensk-amerikanska
tidning och bad mig läsa följetongen högt för henne, så gjorde jag det
villigt och glatt, i synnerhet som hon talade om, att det brukade alltid
min företräderska göra och det var så »najst». Men först måste hon tala
om för mig, vad romanen handlade om, så jag kunde ha nån glädje av den
själv också. Som dagens nummer var det etthundratjugufemte och »forts.
följ.» allt framgent, så tog det sin grundliga tid att sätta mig in i
situationen. Där var så mycket människor att bli bekant med, brott så
avskyvärda och kärlek så brinnande, att Emma ibland saknade ord och bara
suckade och vinkade med huvet, och när hon äntligen hunnit till sista
numret före det jag höll i handen, var jag så sömnig, att jag visst
durat av litet, för jag minns ingenting av en hel hög med laster och
brott, förrän jag hörde henne med nöjd stämma förklara:

»Ja! Å så killade han sin bror medels gift, som ingen kunde hitta rätt
på fast di grävde opp en å undersökte liket, för de var från Indien, å
nu höllt han just på å fria te broderns fru, lady Evelyn, som han velat
ha hela tiden, å nu ska vi se hur de går. De är en tuff kar då!»

Till Emmas odelade förtjusning avvisade lady Evelyn med avsky och förakt
svågerns anbud och flydde med sin späde son och arvinge till titeln utom
räckhåll – åtminstone temporärt – för bovens avgrundslika stämplingar.
Hennes monologer under denna flykt voro så fruktansvärt långrandiga, att
jag hoppade över hela stycken, utan att Emma märkte ett smul. Dock
anmärkte hon, när jag kom till ett abrupt slut mitt i ett ord, som
skulle fortsättas i nästa nummer, att denna gången var då följetongen
ovanligt kort, men jag måste väl medge att den var spännande i alla
fall. Det gjorde jag utan betänkande, och när jag sen läst för henne
alla sensationella nyheter från Sverige, som fyllde en tättryckt sida,
så var hon nöjd och belåten och gäspande, och fann, att det var
läggdags. Så släckte vi överallt och gick var och en till sitt. Men
först måste jag ta en titt på Emmas rum, som verkligen var elegant, och
där hundratals fotografier drogos fram till beskådande. Väggarna voro
mest prydda av bilder av Emma själv, både förstoringar och andra, och
när jag efter ett andaktsfullt beskådande av ett ungdomsporträtt, utan
att rodna sade:

»Emma var allt en stilig flicka på den tiden!» – då lät hon höra ett
barnsligt fnitter och gav mig med tummen en knuff i sidan, så det kändes
som ett revben strök med på kuppen och lät mig förstå, att det var
minsann mer än en som hade tyckt det, och om hon bara hade velat så ...
Hon nickade menande och jag nickade igen, och därmed var grunden till
vår vänskap lagd, och vi skildes åt för natten.

Dagen därpå blev en lång en, och göromålen voro precis desamma:
potatisskalning, dukning, diskning, golvtvättning, damning av kök,
matsal och förmak. Samtalen vid bordet bjödo på åtskilligt av intresse,
eftersom två av herrskapets gifta söner med familjer voro på tapeten.
Det var snygga saker man fick höra ska jag säga, och det var
förbluffande, så väl de hade reda på den minsta detalj i de olika
hushållen. Familjens umgängesvänner dryftades också tämligen
obarmhärtigt, och Eagle var hjälten vid kvällsmaten, när han härmade en
gammal änkenåd, som varit på lunch, och som hade ätit så förskräckligt
och gnällt så om sin dåliga aptit på samma gång, att både han och
butlern hållit på att bli hysteriska. Han var verkligen rolig, Eagle,
och jag kunde inte låta bli att skratta, fastän jag egentligen inte
borde förstått nog engelska för att uppskatta skämtet. Jag var ju
nykommen till landet – bara tre månader gammal – och väntades endast
förstå det allra enklaste tilltal. Jag rodnade inte längre, när Eagle
tittade på mig, utan tittade lugnt igen, och han smålog mer och mer
förföriskt. Flera gånger under dagens lopp hade han vågat sig ned i
köket och svansat omkring till Emmas obeskrivliga, men ordlösa raseri,
och nu efter kvällsmaten tänkte han väl, att han skulle knäcka mig
fullständigt, ty han kom ned av någon anledning, med det genomskinliga
uppsåtet att visa sig i all sin glans – frack och vita handskar. För att
inte göra honom ledsen släppte jag allt jag hade i händerna och bara
stirrade, full av gränslös beundran på elegansen, och hans min sade lika
tydligt som ord:

»Ja min lilla vän – så här är en gentleman klädd. Du har väl aldrig sett
en frack förr.»

Det blev i alla fall för mycket för Emma. Utan ett ord slog hon upp
dörren på vid gavel, och när han trots denna dramatiska gest inte
försvann sade hon:

»Er plats är där uppe mr Eagle å i mitt kök snokar ingen omkring som
inte har här å göra. Nu skickar jag opp soppan, så ni vet det.»

Varpå mr Eagle dröp av med en medlidsam ryckning på axeln åt den
stackars förblindade Emma, som inte förstod att uppskatta en gentleman.
När dörren gått igen om honom ställde Emma sig framför mig med händerna
i sidorna och hotfull blick:

»Bry dej inte om de där fjåset», sa hon. »Å tro aldri att han vill dej
någe! Så här har han sprungit å viktat sej för varenda ny flicka här har
varit de tre sista åren, om dom ä aldrig så fula å gamla. Han tycker väl
de ä roligt.»

Där fick jag! Inte värt att ta sig några tankar inte. Gamla hederliga
Emma – jag kan se henne när jag vill, med sitt vördnadsbjudande helskägg
och sina små vänliga blå ögon, som alltid sågo så rätt och rakt på en.
Och jag kan höra hennes mullrande basröst, som injagade skräck och ve
hos alla obehöriga, men lugn trygghet hos dem, som lydde under henne.
Den kvällen var jag färdig redan klockan åtta, och som jag visste att
mina vänner voro otåliga att få höra hur jag trivdes, så bad jag Emma om
portnyckeln och sade, att jag skulle gå ut ett slag. Men se det var slut
det – jag fick visst inte gå ut! Trodde jag, att hon släppte ut mig
ensam på kvällen i Chicago, som jag nyss hade kommit till, och där jag
inte hittade till närmaste gata en gång? Och där hela staden var full av
tjyvar och mördare, som gjorde allt vad ont var. När jag inte kunde så
mycket engelska en gång, så jag kunde fråga mig fram, om jag gick vilse
eller begripa vad dom svarade mig, om jag också skulle kunna fråga. Neej
då! Inte utom dörrn kom jag, det skulle Emma bli man för. Men om jag
rappade mig riktigt i morgon, så skulle jag kunna få ledigt mellan tre
och fem och försöka reda mig själv. För mitt på dan var det inte så
farligt.

Och därvid blev det. Jag fick inte gå ut, utan måste sitta där hela
långa kvällen med Emma i förmaket, och när jag tittat igenom alla
tidningar där fanns, så läste jag till slut i min förtvivlan en
jämmerpredikan i en av de religiösa böckerna, som tillhörde Emma, men
som jag aldrig såg henne röra. Och när jag ovanpå den glatt min själ med
en utläggning av yttersta dagen, där svavel och kval voro rikligt
tilltagna, kände jag mig så luttrad och bedrövlig, att jag inte ens hade
lust att förena mig med Emma i en Sankeys sång, som hon prompt ville
lära mig, utan sade godnatt och linkade upp till mitt rum på ömma och
svullna fötter. Och mitt sinne var så grumlat, att jag muttrade fula ord
om Emma, som i sitt hjärtas godhet tagit hand om mig, som jag skulle
önska, att någon tog hand om min egen dotter ifall jag hade någon.

När Emma lovat en sak, så stod hon tydligen för det och efter kaffet
dagen därpå så fick jag ledigt i två timmar och många goda råd med på
färden ut i stadens vimmel. Emma skrev själv upp adressen till Astor
street med stora, sneda bokstäver på en bit papper som hon rivit från en
tidning, och detta papper satte hon fast med en säkerhetsnål i
kappfodret, så jag inte skulle kunna gå och tappa bort det, och mer än
två dollars fick jag inte ha med mig i handväskan om någon skulle stjäla
den för mig, och jag skulle titta mig noga om i gatukorsningarna, så jag
inte gick och drumlade och blev överkörd, och jag skulle hålla mig till
poliserna, om det var så jag inte hittade eller något gick galet.

»Å ble inte borta för längen så ja får en fright!» var det sista jag
hörde, när jag äntligen slapp ut genom porten i den klara
novembereftermiddagen, ut från kökets matos och diskbaljans flott. Det
var lördag, och jag var bjuden på bal på kvällen, men det visste jag ju
nu, att inte skulle Emma släppa i väg mig, så den fick jag allt säga
återbud till. För en »kitchenmaid» kan ju inte gärna, utan att väcka
misstankar, be sin chef om portnyckeln för att gå och dansa på
»Blackstone Hotel», så det var nog säkrast, att jag skickade återbud med
detsamma och talade om, att det inte var min »lediga kväll». Men jag
önskade för mig själv, att Emma vore lite mindre despotisk och att
följetongen och förmaket finge vila en kväll, att vi åtminstone
tillsammans kunde smaka livets fröjder i form av en bio. När jag kom hem
strax före klockan fem, var jag så uppiggad av ledigheten, att jag med
friskt mod gick till attack på Emma, och sannerligen lurade jag henne
inte att lova följa med på ett skådespel med Charlie Ray i huvudrollen,
och klockan halv nio lodade vi av tillsammans. Det var ett känsligt
drama, och både Emma och jag fällde tårar, när det var som mest
bedrövligt, men efteråt bjöd Emma flott på en glace i ett drugstore och
vi kommo inte hem förrän klockan var över elva – mycket nöjda med vår
afton. Det enda som konfunderade Emma inte så litet var, att jag kunde
läsa och förklara den engelska texten, och jag hade ett förfärligt schå
att ge en tillfredsställande förklaring på detta fenomen.

Ja, så gick dagarna i ett ständigt tramp, och kvällarna förflöto
fullständigt sensationsfritt i förmaket. När tidningen kom, fördjupade
vi oss i Lady Evelyns omväxlande följetongsliv, som blev mer och mer
invecklat och häpnadsväckande, och när min arbetstid var ute, och den
ordinarie underköksan kom tillbaka, så var det nästan med sorg i
hjärtat, som jag sade adjö till Emma Karlson och försvann ur hennes liv.
De andra tjänarna var jag inte mer bekant med den första dagen än den
sista – jag stod ju alldeles för långt under dem, för att de ens skulle
märka min existens annat än som passopp åt dem under måltiderna. Men
Emma hade varit snäll på sitt vis – alltid plockade hon undan någon god
smakbit till mig från herrskapets bord, alltid fanns det en tår kaffe i
pannan, om jag ville ha mig en liten uppfriskare, alltid hade hon tid
att ge mig ett handtag då och då, när det var särskilt mycket att göra,
och alltid lät hon mig känna, att hon var min vän, om hon också aldrig
ett ögonblick glömde, att hon var chefen och jag hennes underordnade.
Det var långa och arbetsamma dagar, och ibland kunde jag vara trött nog
när kvällen kom, men det var roligt ändå på något vis, och det var
intressant att få en inblick i den tjänande klassens liv och att se, hur
utmärkt de ha det ordnat för sig därute, och hur högt det svenska folket
är skattat som arbetskapacitet.



                                 HEMÅT.


Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera
väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och
sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens
Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och
grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra.
»Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till
jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av.
Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit
svårt att resa som tredjeklasspassagerare på _den_ båten – så elegant
och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och
smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att
tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka
farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis
Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman
och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång
tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på
den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så
mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om
också inte så mycket, därute.

Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess
underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall,
så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna
det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig
vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser
man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan
smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan
fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket
nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl
liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som
något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.

Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det
inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till,
men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror
jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:

»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den
långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära
sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag
kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att
betala hemresan med. Så känner jag det!»

Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man
skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir
intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller
sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga
utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en
stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt
till resan hem.

Man reser dit och lär sig längta.


                           COPYRIGHT 1923 BY
                         ESTER BLENDA NORDSTRÖM

                             Pris kr. 5:75


                               STOCKHOLM
                        ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG



                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
korrekturer – somliga efter konsultation av senare utgåvor – är som
följande (innan/efter):

   [s. 8]:
   ... Jag stod där och sade aldrig ljud, men ...
   ... Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men ...

   [s. 9]:
   ... stark såsom åskans, när hans på ursmåländska ...
   ... stark såsom åskans, när han på ursmåländska ...

   [s. 17]:
   ... »Å, dä bara skräp me mej.» ...
   ... »Å, dä ä bara skräp me mej.» ...

   [s. 22]:
   ... dem som varit i Amerika förr. Av en eller  ...
   ... dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan ...

   [s. 47]:
   ... som varken hörde eller talade eller någonting ...
   ... som varken hörde eller talade någonting ...

   [s. 52]:
   ... Ovanstående mening ser konstig ur, från ...
   ... Ovanstående mening ser konstig ut, från ...

   [s. 89]:
   ... »Yes – the are waiting downstairs.» ...
   ... »Yes – they are waiting downstairs.» ...

   [s. 90]:
   ... karuseller och skjutbanor och rutschbanor och ...
   ... karuseller och skjutbanor och rutschbanor ...

   [s. 109]:
   ...  fem cents.) ...
   ... hon fem cents.) ...

   [s. 130]:
   ... borde talas om på han eget språk, men det är ...
   ... borde talas om på hans eget språk, men det är ...

   [s. 133]:
   ... vagnen skulle komma fram. De tog tid att ...
   ... vagnen skulle komma fram. Det tog tid att ...

   [s. 162]:
   ... vi torgskräck nu. Som om vi trodde någon ...
   ... vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon ...

   [s. 167]:
   ... vagnen, men de kan svara sablit knepigt att ...
   ... vagnen, men de kan vara sablit knepigt att ...

   [s. 188]:
   ...  skratta förståss och sade – också på ...
   ... jag skratta förstås och sade – också på ...

   [s. 204]:
   ... och vila. Fram till den fjärran del, där ...
   ... och vila. Fram till den fjärran dal, där ...

   [s. 205]:
   ... det det mindes. De två hade sett den här stugan ...
   ... det de mindes. De två hade sett den här stugan ...

   [s. 228]:
   ... inpå oss och tusen ljud trängde till våra ögon. ...
   ... inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. ...

   [s. 230]:
   ... som mest sågo att ha suttit förtorkade i jordens ...
   ... som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens ...

   [s. 237]:
   ... de nära femtio år hon vistas därute, den mest ...
   ... de nära femtio år hon vistats därute, den mest ...

   [s. 240]:
   ... fall tätt, och den eventuella matmodern ...
   ... falla tätt, och den eventuella matmodern ...

   [s. 240]:
   ... om lite av varje. Fast hon vågar visste inte ...
   ... om lite av varje. Fast hon vågar visst inte ...

   [s. 257]:
   ... hela stycken, utan att Emma märkte det ...
   ... hela stycken, utan att Emma märkte ett ...

   [s. 267]:
   ... att skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, ...
   ... och skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, ...




*** End of this LibraryBlog Digital Book "Amerikanskt - Som emigrant till Amerika" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.