Title: Napoleons syskon
Author: Söderhjelm, Alma
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Napoleons syskon" ***


NAPOLEONS SYSKON

av

Alma Söderhjelm



Historiska Essayer I.



Borgå,
Holger Schildts Förlag,
1916.



INNEHÅLL:

Förord.
Joseph Bonaparte.
Lucien Bonaparte.
Elisa Bacciochi.
Louis Bonaparte.
Pauline Borghese.
Caroline Murat.
Jérôme Bonaparte.



FÖRORD.


Skildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangera
Napoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hans
syskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hans
egen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskon
endast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i det
napoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berört
deras öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna disposition
lämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem som
konungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.

Helsingfors den 6 december 1916.

Alma Söderhjelm.



JOSEPH BONAPARTE.


År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte,
med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att
skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett
stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa
lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade
ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet
och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för
den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne,
Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av
dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa
och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde
kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till
den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin
diktats!

I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har
fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att
lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna,
och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något
som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild -- det är
hans lärare som talar -- förekommande och tacksam, han var en god
kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos
honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och
glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som
sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast
motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått
polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också
han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och
mycket älskvärd.

Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet
att han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting
som blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans
önskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon
förändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört
att skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom.
Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom
blivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan.
Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått
förmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit
väckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde
i eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han
ej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa
honom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit
sig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från
Josephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att
opponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började
de strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.

Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov
att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den
civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan
i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari
1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen
och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt
corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han
kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från
Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel,
som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin
mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle
Jérôme.

Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad
plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs
karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans
uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen.
Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju
mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare
försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han
var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina
ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han
sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en
mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens
för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina
bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade
den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs
liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt
sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att
begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i
grunden godmodiga och vänsälla natur.

Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och
tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I
mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och
inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något
framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande
till benen -- något som för övrigt även var fallet med den tredje
brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till
Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn
och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla,
kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande
äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de
under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de
vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar,
var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras
gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en
framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.

Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga
upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende
hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på
1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale
Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som
hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till
Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt
inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under
en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli
blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev
nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var
den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från
och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är
brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid
existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade
sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.

När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp
de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt
och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare.
Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av
revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till,
och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns
ståthållare.

I familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras
mor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis
första frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom
och för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina
resor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om
denne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph,
som vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till
medlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände
tillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för
dem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter
franskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag,
i det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den
elektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i
Ajaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets
angelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792
till fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket
värde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en
kommentar till den franska konstitutionen av 1791.

Men om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade
han likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen
för sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma
som att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos
den ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion
och vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man
överhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen,
torde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt
konstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.

Överhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile
ämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet
intresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som
byråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han
uppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom.
Detta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma
anseende på Corsika som förr.

Enigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden
ej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena
på intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av
Frankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill
Bonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag,
som framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas
deputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna
främst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den
första som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras
högmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när
Paoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar
erövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett
sätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära
klubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika.
Svaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus
och bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793
familjen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de
landstiga i Marseille.

Den 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: "Jag
anlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja
upprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom
ljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans
offer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt
både mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha
vi nu kommit hit."

Då familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all
sin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De
hade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla
förmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken
efter hans död hittats i reda pengar -- under madrassen i hans säng.
De saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten
till den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte
sig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid
utgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön,
och stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes
mot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska
förhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt
alla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd
summa i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn
och åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för
alla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i
den aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid
framåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa
förmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i
dagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla
inflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet
som vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och
som om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även
i sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000
livres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville
på inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen
genom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern,
bl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön
av 6,000 livres om året samt fri bostad.

Emellertid hade modern, Letitia Bonaparte bosatt sig i Marseille
med sina yngre barn. Här gjorde familjen bekantskap med en förmögen
köpmansfamilj vid namn Clary Denna familj hade relationer med den
lägre adeln i trakten och blev på denna grund av konventets utskickade
misstänkt för aristokratism. En av sönerna som var förföljd, sköt sig,
en annan blev fängslad. Joseph lyckades genom sina förbindelser med
revolutionsmännen utverka denne sons frigivande, och den tacksamhet som
från släkten Clarys sida visades Bonaparterna gjorde att familjerna
trädde i nära vänskapsförbindelser med varandra. I det claryska hemmet
funnos tvenne döttrar; vad var naturligare än att befästa denna vänskap
genom att låta sonens räddare gifta sig med en av döttrarna! Den yngre
dottern, den förtjusande Désirée var emellertid vid denna tid endast 14
år gammal, och det blev sålunda den äldre, giftasvuxna Julie, om vars
hand Joseph anhöll. Anbudet blev även efter någon tvekan antaget, och
bröllopet stod med all den välmående landsortens pomp och ståt den 1
augusti 1794 i Cuges, en liten by där familjen Clary hade ett lantgods.
Det har berättats att underrättelsen om Robespierres fall nått de
nygifta på deras bröllopsdag -- en bröllopsgåva som de utan tvivel till
fullo uppskattade.

Det var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen
ännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket
mera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de
politiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år,
såg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde
aldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra.
Julie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för
honom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok
och bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var
hon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende,
och hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i
all tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst
-- detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största
hemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets
värsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och
hans unga maka huvudet.

I familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts
skull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och
snäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna
Bonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott
förhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary
icke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte -- det
berättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om
en eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée --
sedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka -- han erhållit
svaret att "man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen". Genom
sitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och
stöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000
livres!

Efter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike
med ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över
alla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till
robespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i
fängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket
dels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man
visste att han ej var någon politiker eller partiman.

Under år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av
krigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom
Napoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några
militära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt
djärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph
även med affärer -- tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer
och Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser
mellan handelshus i Marseille och Genua.

Napoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava
kuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till
general var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua.
Han skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya
plats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk
konsul i Italien -- eller i nödfall i något annat land, Spanien eller
Portugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta
ändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under
kampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att
blinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den
1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över
vilka han själv var förvånad.

    Till kommissionen för utrikes ärenden.

    _Joseph Bonaparte_ anhåller hos er om en plats såsom konsul i
    någon av Italiens hamnar.

    Han är 30 år gammal.

    Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt.
    Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och
    dess politiska ställning.

    Han talar italienska och latin. Han har varit officier municipal
    i sin kommun.

    President i sitt distrikt.

    Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän
    åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.

    Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga
    hans meriter.

    Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
    franska republikens år 111.

                                                 Buonaparte.

Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den
visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro
bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde
sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även
i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph
stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han
skulle komma tillbaka innan han sett tiden an -- "en attendant",
skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison
particulière et vis chez toi".

Vänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de
övriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade,
fjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke
kännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han
visste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och
allra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål.
Så, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har
gift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet
med denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som
omtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt
och förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och
hövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för
Joseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager
också gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om
han intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april,
sedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit
ensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga
rader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit
utnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.

Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter
sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt
läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet
bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det
napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens.
Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det
uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att
vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen
särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet
mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han
underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det
hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.

I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till
den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna
splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av
kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära,
slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock
behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott.
Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som
med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde
ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga
sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så
stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma
hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin
hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han
begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom,
och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget
till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne
Joséphine överlägset och taktlöst.

I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han
ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget
att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen.
I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i
Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt
lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde
han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt
var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom
han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina
vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en
elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras
råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika,
som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att
ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm
hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!

Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla
tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att
stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll
Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och
Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste
uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll
nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av
60,000 livres.

I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han
att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den
fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag.
Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det
kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla
fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg
skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen
att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick
förbrödrades och närmade sig varandra.

Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig
instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den
officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje,
och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde
så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för
republiken.

Syftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla
befolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv.
Skulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet?
Napoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga,
han var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet
var blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och
svågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro
lika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att
händelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp
förut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon
fruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter
han gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som
kapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll
av, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem
arbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom
något slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att
skada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans
familjepolitik.

Joseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan
den 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline.
Det dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde
sedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade
privat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september.
Påven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den
28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph
anlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar
och prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma
kväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna
föreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen
person. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för
påven.

Det liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska
damerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt
voro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål
för uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms
fina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och
komponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga
Bonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo
Corsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände
sig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags
människor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde
hela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något.
Det var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade
italienska såsom en infödd.

Vänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo
emellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i
Rom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med
alla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras
mål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och
de trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och
missnöjda element som funnos i Rom -- här fanns redan ett parti som
arbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda
Rom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av
skriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka
sällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och
man kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli
förevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig
väg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid
namn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.

Emellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett
sig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som
anfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu
av Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande
republiken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet
känt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett
deputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna
sig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna
oväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen
och Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot
polispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att
hava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska
officerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och
vid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.

Joseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej
efter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt
gjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till
statssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha,
likaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han
med sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen
från Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som
han varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin
familj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin
fäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket
hunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.

Det har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den
misslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty
bevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas
hemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden
med dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva
upploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att
stämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans
initiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion
han erhållit -- sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll
emellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller
av direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs
mission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter
Josephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot
Kyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja,
så väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde
proklameras från den capitolinska kullen.

Joseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där
han slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog
sitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull
ej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen
framstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och
tog ej något initiativ.

I början levde Joseph och Julie tämligen indraget i Paris, de bodde i
ett anspråkslöst hus och hade hos sig boende Julies syster Désirée.
I detta hem funnos inga barn, först mycket senare -- åren 1801 och
1802 -- föddes deras två döttrar. Josephs uppträdande vann Napoleons
gillande, och förhållandet mellan de båda bröderna var vid denna tid
så gott, att när Napoleon begav sig på sin äventyrliga expedition
till Egypten han visade Joseph det stora förtroendet att överlämna
förvaltningen av sin egen, familjens och Joséphines förmögenhet i
Josephs händer. När Napoleon rest, undergick Joseph en förändring. Han
begynte använda den stora privatförmögenhet som han småningom skaffat
sig till att leva såsom det anstod en furste eller minister. Han köpte
för 66,000 livres ett hus i Paris, ett mycket vackert privathotell,
uppbyggt med den största lyx av en operasångerska, och kort därpå
för 258,000 livres ett av de största och förnämligaste lantgodsen
utanför Paris, Mortefontaine, uppbyggt av en rik bankir, som blivit
giljotinerad under revolutionen.

Det var för övrigt en orosfylld tid, detta år 1798-99 då Napoleon var
borta från Paris. Stämningen i Frankrike var nervös och irriterad. Då
kommunikationerna voro dåliga och underrättelserna om den bonaparteska
expeditionen blevo allt mera sällsynta för varje månad som gick och
under våren 1799 så gott som alldeles upphörde, vande man sig slutligen
vid tanken på att Napoleon ej skulle återvända. Ofta utspredos rykten
om hans död och berättelserna om de öden som denne nye Alexander gick
till mötes på sitt tåg till österns sagoländer voro så fantastiska och
varierande att ingen kunde förlita sig till dem. Och allt som tiden
led började man småningom försiktigt förbereda sitt avståndstagande
från denne Bonaparte som man redan under ett par år hade blivit van
att räkna med då det gällde republikens ära och ställning i Europa.
Så småningom började man allmänt politisera och intrigera såsom om
Napoleon icke alls funnits till. Joséphine roade sig bäst hon kunde,
hon hade förälskat sig i en ung man vid namn Hippolyte Charles och
visade sig så ogenerat och ihärdigt i hans sällskap att ingen kunde
misstaga sig om arten av förhållandet dem emellan. Dessutom stod hon
väl med den trio i direktoriet som tänkte och handlade gemensamt:
Barras, Rewbell och Gohier; instinktivt sträckte hon en hand mot dessa
ledande män för att ha ett säkert stöd till hands, ifall det skulle
inträffa som i grunden alla väntade och många hoppades på. Envar hade
nu som alltid sin äregirighet och sina planer, och många trådar spunnos
ännu så länge i mörkret. Det är på sätt och vis ett långt ögonblick av
spänning och berusning, denna väntetid, alla fråga sig vad som skall
komma sedan, varje klick har sina förhoppningar. Men nu är tidsandan
bliven an annan; det är ej mera fråga om att fortsätta kampen för det
som varit kärnan i revolutionens idéer, tvärtom ser man lysa fram ur så
gott som varje partis program diktaturens tanke, militarismens ideal,
förhoppningen att en enda man skall i sin hand taga alla trådar och med
kraft återställa lugn och ordning i riket. Ingen medger kanske ännu
öppet att så är fallet, men i den riktningen sträva alla medvetet eller
omedvetet. Barras arbetar för Bourbonerna, Sieyès för Moreau. Vilken
ställning intaga nu Napoleons bröder till denna tids strömningar?
Det är svårt att säga. Men man misstar sig helt säkert icke om man
tänker sig att även de buro på ärelystna planer. Joseph utgav under
Napoleons frånvaro en roman med titeln "Moïna eller bondflickan från
Saint-Denis", i sig själv en fadd, tråkig och obetydande berättelse,
vilken emellertid var betydelsefull därigenom att nästan på varje
sida i denna bok det civila idealet ställdes framom det militära, och
ämbetsmannens värv prisades såsom den upphöjda motsatsen till den råa
krigarens. Vid denna tid då Napoleon just personifierade soldatandan
kunde det ej vara utan betydelse att Joseph, som själv var ämbetsman,
högt och offentligt prisade de fredliga medborgardygderna. Ett annat
tecken på att Joseph ämnade skilja sin sak från broderns kan man
finna däri, att han vid denna tid gifte bort sin svägerska Désirée
Clary med den franske generalen Bernadotte. Detta är visserligen
endast en händelse, men man kan finna tanken där bakom i fall man
minnes att Bernadotte både inom den italienska armén och under
beskickningen till Wien samt vid olika tillfällen hade uppträtt såsom
Napoleons motståndare. Och ännu mera om man vet, att Bernadotte näst
Bonaparte var den man som starkast drog samtidens blickar till sig, en
framstående general och en god och skicklig organisatör. Bernadotte
blev ännu mera synlig när han, vilket också inträffade under denna tid,
blev utnämnd till krigsminister. Dessutom var Josephs ställning för
tillfället rätt prekär, så tillvida att han ej innehade någon post, där
han kunde synas och lysa. I mars 1799 vid nyvalen till den lagstiftande
kåren föll han igenom, och då han numera var varken minister eller
deputerad, fann han det antagligen vara hög tid att söka något nytt.
Han hade redan vant sig vid att spela en roll, han var rik, både på
ägodelar och inflytande, hade varit ambassadör och lagstiftare. Vad var
naturligare än att han strävade ett steg högre, att också för honom
hägrade målet att bli den förste. Han var den äldste i familjen och
i sitt eget tycke självskriven att fortsätta Napoleons verk, ifall
denne ej kom tillbaka. Joseph uppträdde vid denna tid liksom de övriga
syskonen furstligt, han samlade i sin salong allt vad Paris i dessa
dagar hade förnämt och märkvärdigt, och ministrarna voro hans nära
umgängesvänner.

Redan då ryktet om segern vid Abukir når Paris i mars 1799 bli alla
häpna och förvirrade. Sedan gå sju månader och man hör ingenting från
kampen därborta. Men den 13 oktober sprides nyheten att Bonaparte
landstigit vid Fréjus i södra Frankrike och är på väg till Paris. Hur
än alla andra politiska spekulanter betraktade denna händelse, om de
läto sig dragas med av sin entusiasm eller ställde sig avvaktande --
för Bonaparterna fanns det endast ett parti att taga: att hälsa honom
som segraren, återvunnen till dem som behövde honom, Frankrike och --
familjen. Så snart Joseph fick höra att Napoleon landat, reste han
till Rivieran för att taga emot honom. Och under den månad som följde
på Napoleons återkomst var han liksom Lucien ivrigt sysselsatt med att
förbereda Napoleons statskupp, och de voro båda till stor nytta genom
sina relationer till medlemmarna i både de femhundras och de gamlas råd.

Josephs deltagande i statskuppen medförde för honom en mångfald goda
håvor. Den första var utnämningen till medlem i Conseil d'État.
Dessutom ombetroddes han med en mängd diplomatiska värv. År 1800 tog
han del i fredsunderhandlingarna mellan Frankrike och Förenta staterna,
och kort därpå presiderade han vid de konferenser som medförde freden i
Lunéville, 9 februari 1801, samt vid dem som utmynnade i Konkordatets
införande 15 juli 1801. Han signerade också freden i Amiens mellan
England och Frankrike 25 mars 1802. Napoleon önskade utnämna honom
till president i den Cisalpinska republiken trots det vicepresidenten
därstädes Melzi d'Éril tydligt nog ej ville veta av honom. Josephs
ärelystnad hade emellertid väckts och han vägrade att resa till
Italien, då han på inga villkor vid denna tid ville vara borta från
Paris. Han köpte i stället ett av de vackraste privathotellen i Paris,
Hôtel Marbeuf, och flyttade in där. Detta palats hade förut tillhört
general Marbeuf, som under lång tid var guvernör på Corsika och som --
om med rätta eller -- ej säges ha varit Letitia Ramolinos älskare. Vad
som är säkert är emellertid att han var Charles Bonapartes välgörare,
och allt vad denne ernådde för att betrygga sin ekonomi, för att få
sina barn uppfostrade på statens bekostnad och för att få sitt gamla
adelskap erkänt, hade han haft den franske guvernören att tacka för.
Och nu drog Joseph in i detta féslott, som Charles Bonaparte berättat
om för sina barn och som deras fantasi sysslat med såsom höjden av
allt förnämt och lysande, en värld, oändligt mycket bättre och skönare
än deras egen. Joseph samlade kring sig i Hôtel Marbeuf liksom på
Mortefontaine ett litet hov av aristokrater och hög militär, av
ministrar och lagstiftare, av sköna damer, skalder, författare och
konstnärer -- Napoleon förargade sig dock ständigt över att Joseph
aldrig kunde välja sitt umgänge såsom han själv gjorde utan tog
emot hos sig en mängd frånskilda fruar, liberala och protestantiska
element, litteratörer av alla slag. När Joseph vägrade att mottaga de
befattningar som Napoleon erbjöd honom och såsom orsak angav att han
förde en idealisk tillvaro och trivdes med sin värld sådan han inrättat
den, var han utan tvivel uppriktig. Men när han därjämte framhöll, att
han ej var det ringaste ärelysten och ej eftersträvade någon hög post,
så var detta säkerligen ett svepskäl. Tvärtom torde hans envisa vägran
att avlägsna sig från Paris varit dikterad av hans intensiva strävan
att erhålla en företrädesrättighet vilken ingen annan kunde göra
anspråk på, nämligen att bli Napoleons efterträdare eller åtminstone
hans ställföreträdare när Napoleon var borta. Napoleon ville ej alls
höra talas om att skaffa sig en sådan förmån framför sina kolleger, och
ännu mindre önskade han att Joseph skulle utnämnas till denna viktiga
post. En samtida berättar i sina memoarer, att det ofta i denna sak kom
till häftiga scener mellan de båda äldsta bröderna, och att det under
ett sådant samtal engång gått så våldsamt till att Joseph kastade på
Napoleon en bläckflaska som han höll i handen.

För Napoleon kändes det besvärligt att ha Joseph i Paris, så mycket
mera som denne samlade hos sig oppositionella element, madame Staël,
Benjamin Constant, Bernadotte och andra. När livstidskonsulatet, för
vilket både Lucien och Joseph mycket ivrigt agiterade, skulle inrättas,
bearbetade Joseph Napoleon för att få intagen i den nya konstitutionen
en klausul om att Napoleon borde få utnämna sin efterträdare. Men när
den tiden kom då Napoleon erhöll rätt att välja sin efterträdare,
vägrade han att låta Joseph komma i åtnjutande av denna förmån. På
inga villkor ville han såsom designerad efterträdare hava en person
som i vilket ögonblick som helst kunde uppträda såsom tronpretendent
och samla ett parti omkring sig. Han hade nu ett skäl att anföra för
sin vägran, vilket t. o. m. Joseph måste acceptera. I familjen hade
äntligen fötts en gosse, den lille Napoleon-Charles, son till hans bror
Louis och Hortense Beauharnais, och Napoleon hade strax utnämnt honom
till arvinge. Joseph hade sålunda förlorat alla förhoppningar om att nå
det mål han föresatt sig. Kort därpå blev Julie visserligen för första
gången havande, men när det otåligt väntade barnet kom till världen var
det en flicka, och Josephs planer på något slags tronföljarskap voro
denna gång tillintetgjorda.

I gengäld för dessa grusade förhoppningar överhopade Napoleon Joseph
med höga poster och ämbeten. Ar 1802 blev han senator, medlem av
hederslegionens statsråd, av Institutet och av allehanda framstående
och lärda sällskap. Dessutom erhöll han en ståtlig lön och några
hundratusen i handräckning för varje gång han visade sig missbelåten.
Men det var icke platser och ämbeten Joseph eftersträvade, det enda han
önskade var att bli broderns efterträdare, och han visade sitt missnöje
bl.a. genom att vägra att emottaga senatskanslersämbetet, som Napoleon
hade erbjudit honom, och genom att hetsa upp Louis som för Napoleon
förklarade att han ansåg sig förbigången därigenom att hans son och
icke han själv blivit utnämnd till efterträdare. När arvsföljden
sedermera år 1804 definitivt ordnades blev Joseph visserligen förklarad
för eventuell tronföljare, men först efter Napoleons egna barn
och de syskonbarn som han ville adoptera. Därmed var det slut med
Josephs förhoppningar; han erhöll ej ens den förmån som han så ivrigt
eftersträvat, nämligen att bli utnämnd till Napoleons ställföreträdare
då denne var borta.

Napoleon hade emellertid ansett lugnast att avlägsna Joseph från
Paris. Och för detta ändamål styrde han ånyo ut Joseph i uniform, i
det han år 1804 förskaffade honom en utnämning till befälhavare för
ett regemente som var förlagt i Boulogne. Liksom när Joseph skulle
bli krigskommissarie vid italienska armén, uppfann Napoleon åter nya
militära meriter för honom, bland dem särskilt en som var mer kuriös
än de andra: Joseph skulle hava varit med vid Toulons belägring och
blivit lätt sårad vid detta tillfälle! Napoleon fick emellertid ingen
heder av den nye regementschefen, Joseph vistades för det mesta i
Paris, där han levde furstligt såsom det anstod en fransk prins av
blodet, en grand-électeur och förmögen man -- Joseph lyfte nämligen
utom andra inkomster och tillfälliga gåvor 330,000 livres om året såsom
grand-électeur, och han stod med en miljon på statens civillista i sin
egenskap av fransk prins. När han på Napoleons upprepade förbittrade
befallningar begav sig till sitt regemente, passade han på att på
vägen göra små utflykter till Brüssel, Liège, Coblenz och Strassburg.
Överallt både vid regementet och på sina resor uppträdde han med stor
ståt, ställde till trupprevyer, kritiserade, berömde och delade ut
penningar till soldaterna, i sitt läger uppträdde han ej som en hög
militär i tjänstgöring utan ständigt som den franske prinsen, och han
hade ej ens tillräckligt intresse att sätta sig in i militärlivets
elementäraste grunder. Napoleon skrev till Berthier den 20 maj och bad
denne underrätta Soult att han var mycket missnöjd med prins Joseph
emedan denne vid trupprevyer bott annanstädes än i sitt eget läger,
hade uppträtt såsom prins och ej såsom befälhavare. "Prinsen kan
visserligen, heter det i detta brev, ordna en revy såsom han själv
behagar, men om det dagen före en revy ges en middag, så bör den ges
för befälhavaren och ej för prinsen, ty den hör ihop med tjänsten. Vid
en revy är prinsen intet annat än överste. Han kan ej lämna Boulogne
utan tillstånd av sin chef. Ni skall skriva till Joseph att jag fått
reda på att han lämnat Boulogne strax efter att ha anlänt dit och att
jag är missnöjd däröver, ty den militära disciplinen är orubblig; den
som befaller betyder allt. Min önskan är att han genast beger sig
tillbaka till sitt läger och försöker fylla sina åligganden. Låt honom
veta att han misstar sig mycket om han tror, att han redan kommit så
långt att han kan kommendera en armé."

Joseph lät intet rubba sin tillvaros lugn, Napoleons vredesyttringar
tycktes föga ha berört honom. När engång under hans resa till Paris
den kejserlige brodern vid ett besök på Mortefontaine förebrådde honom
den vanvettiga idén att omge sig med furstlig prakt när han befann
sig i sitt läger, svarade han helt lugnt att han fann det löjligt att
uppträda på annat sätt då han var fransk prins och hade en bror som
var kejsare. Detta svar behagade Napoleon och vänskapen återknöts. Den
bröts visserligen ånyo för en tid, då Joseph tillrådde Napoleon att
ej låta kröna Joséphine -- detta främst på grund av att Julie liksom
också Napoleons systrar ansågo det kränkande för deras värdighet att
bära Joséphines släp under ceremonien -- men försoning kom snart åter
till stånd. I grund och botten voro dessa tvister av ringa betydelse,
ty Joseph var Napoleon mycket tillgiven och Napoleon å sin sida hyste
dock alltid för Joseph en viss respekt och en känsla av solidaritet
som ej kom de andra bröderna till del. Napoleon invigde också Joseph
i sina planer och förhoppningar, och när han på hösten 1805 reste
tillbaka till krigsskådeplatsen, överlämnade han en del av regentskapet
åt Joseph, den del som innefattade skyldigheten att representera,
statsaffärerna anförtroddes åt andra. Joseph var emellertid själv
tillfreds med att få spela rollen av kejsarens ställföreträdare och
begagnade sin ställning till att uppträda med mycken yttre ståt samt
giva lysande fester. Men liksom alltid var han icke så nogräknad
med vilka personer han mottog vid sitt hov, och hans intima vänskap
med preussiska ministern Luccesini väckte uppmärksamhet, emedan man
visste att Fredrik Wilhelm just vid denna tid stod i underhandling med
Österrike för att få till stånd en ny koalition mot Frankrike.

Då Napoleon invigde Joseph i sina närmaste framtidsplaner hade han sagt
honom att han beslutit förjaga huset Bourbon från Neapel och själv
bemäktiga sig detta konungarike. Dessutom hade han givit Joseph ett
halvt löfte att bliva Ferdinand IV:s efterträdare på Neapels tron.

När därför kort efter segern vid Austerlitz underrättelsen kom att en
engelsk-rysk här hade landstigit i Neapel, insåg Joseph genast att
denna nyhet var av största vikt för honom själv. Den 31 december 1805,
på årets sista dag blev också Joseph utnämnd till högste befälhavare
över trupperna i Syditalien med befallning att bege sig dit två dygn
efter att ha mottagit utnämningen. Joseph tvekade ej, ty han förstod
det egentliga syftet med resan, och denna gång hade Napoleon lovat att
ej inskränka hans arvsrättigheter i Frankrike, även om han blev konung
över Neapel.

Joseph lämnade sina barn och sin hustru i Paris och skyndade till
sin nya post. Här var det väsentligaste motståndet redan brutet.
Drottningen hade flytt till Sicilien med sin svit, engelsmännen dragit
sig tillbaka till Castellamare, ryssarna till Corfú, och endast några
orter i Apulien, särskilt städerna Civitella och Gaëta, gjorde ännu
motstånd. Svårigheterna voro sålunda åtminstone till synes undanröjda,
Napoleon hade i en handvändning skaffat sin broder en tron och Joseph
kunde vid ankomsten uppläsa Napoleons proklamation till den tredje
italienska stat som han hade underkuvat: "Min bror går i spetsen för
eder, han känner mina planer, jag har till honom överlåtit min makt
här, han åtnjuter mitt fulla förtroende, given I honom också edert."

Den 15 februari 1806 gjorde Joseph sitt intåg i Neapel. Han blev hälsad
och hyllad med entusiasm, i synnerhet sedan han i en ny proklamation,
denna gång av egen hand, försäkrat invånarne att intet skulle rubbas i
stadens styrelse, ämbetsmännen behålla sina platser, inga krigsskatter
upptagas och all offentlig och privat egendom skyddas. Han visade
också sina goda avsikter genom att sammansätta sin första ministär
huvudsakligen av italienare och endast två fransmän samt genom att
medels stränga krigslagar skydda befolkningen mot truppernas övervåld,
rofferi eller olagliga rekvisitioner. Joseph visade sålunda från
första stund mycken hänsyn för italienarnas känslor, och intet i
hans uppträdande tydde på att han var ett verktyg åt sin broder, han
som i sin stora krigskvarn malde sönder nationer och folk. Tvärtom
framträdde han inför neapolitanarna som en regent, av sitt folk
ombetrodd med hedersuppdraget att vara deras konung. I stället för
att vara överbefälhavare över de franska trupperna i Syditalien, blev
han en civil styresman, helt upptagen av att ordna förvaltningen,
sammansätta ämbetsmannakåren och upprätta ett hov med all den prakt
och noggranna etikett som därtill hörde. Italienarna, som väntat sig
franskt förtryck, voro eld och lågor av tacksamhet och hängivenhet, och
när Joseph företog sin eriksgata, redan innan han blivit utsedd till
konung, erfor han för första gången i sitt liv vad popularitet ville
säga, han hyllades överallt med jubel. Den entusiasm som strömmade
honom till mötes kallade fram Josephs älskvärdaste sidor, och hans
fåfänga -- om intet annat -- drev honom att söka förvärva folkets
kärlek och beundran. Det var den 13 april 1806 under sin resa till
Calabrien, på vägen till Reggio, som han erhöll utnämningen till konung
av Neapel. När han gjorde sitt intåg i Reggio emottogs han därför med
särskild högtidlighet, han hälsades med kanonsalut och klockringning,
och invånarna föllo till marken och kysste hans fötter.

Joseph tog emot all denna hyllning med lugn och älskvärdhet, såsom
något självfallet. Men i hans fantasi antog den oformligt stora
proportioner, och med övertygelsen om att strax ha kunnat göra sig
sällsynt populär och älskad återvände han till Neapel. Napoleon
varnade honom upprepade gånger för att alltför mycket förlita sig på
de vankelmodiga neapolitanarna, och i de många instruktioner han gav
Joseph var omkvädet alltid detsamma: stränghet och åter stränghet.
Joseph borde vara på sin vakt, förlita sig endast på fransmän och sörja
för att den franska hären hade vad den behövde, låta skjuta spioner,
massornas motsträviga ledare och så många som möjligt av lazzaronernas
rövarband. Dessutom borde han vidtaga utomordentliga åtgärder:
konfiskera emigranternas egendom, besätta fästningarna, placera kanoner
utanför palatset, upprätta ett starkt garde samt definitivt förjaga
engelsmän och ryssar. Men Joseph fogade sig icke i dessa kategoriska
föreskrifter, han ville på inga villkor lyda sådana order, som
ögonblickligen skulle göra honom impopulär -- han var väl ingen barbar
heller, och våldsåtgärder hade han alltid avskytt! Vad var för övrigt
att frukta, fienden var förjagad, och undersåtarna älskade och vördade
sin konung!

Joseph följde sin föresats och skötte sin regering efter eget huvud,
oberoende av vad Napoleon föreskrivit, detta dock ingalunda för att
göra sin kejserlige broder emot, utan helt enkelt därför, att han ansåg
att en fransk militärdiktatur efter Napoleons recept aldrig skulle
kunna vara lycklig varken för honom själv eller det land, vars krona
plötsligt satts på hans huvud. Att i ett italienskt land stödja sig på
italienarna var för honom det enda naturliga. Hans uppfattning var --
liksom även de övriga syskonens -- en helt annan än Napoleons, _de_
ville styra såsom nationella regenter, Napoleon åter trodde, att riken,
som blivit erövrade med våld, nödvändigtvis måste styras med våld, om
de skulle kunna bibehållas.

Hela tragiken i Napoleons regeringssystem, man kunde säga hans
familjesystem, ligger just i denna motsats i uppfattningen om sättet
för styrandet av de riken, Napoleon bortgav. Efter att ha erövrat nya
länder trodde Napoleon sig bäst kunna befästa sin makt över dessa
genom att till styresmän över dem tillsätta sina egna syskon och
därmed av sitt europeiska världsvälde göra ett familjevälde efter
det mönster i mått som ständigt följts i denna urgamla corsikanska
condottierfamilj, endast med den förändring, att i detta fall den
äldste fått avstå sin förstfödslorätt till den främste. Han hoppades,
att denna koncentrering av den europeiska världsregeringen i hans egen
familjs händer skulle kunna bli en pålitlig maktförstärkning för hans
välde, och han trodde sig kunna räkna på att familjesolidariteten
hos alla vore lika vaken som hos honom själv, och att man med lika
glädje skulle sluta ring kring Europas länder som förut engång kring
det gamla hemmet på Corsika. Men så skedde icke. Dessa syskon, som
han överhopat med ämbeten och furstendömen, ordnar och kronor, varken
ville eller kunde anpassa sig i familjesystemet, de ville ej vara sin
väldige broders vasaller, de kände sig jämnbördiga med honom och blevo
därigenom icke ett stöd för hans makt utan medverkade tvärtom till
att undergräva hans välde. Detta från Napoleons sida sett. Men är det
säkert, att dessa förhållanden ej kunna ses med andra ögon? Napoleons
syskon voro alla till karaktären humana. Medvetet eller icke voro de
produkter av revolutionen, också hos dem hade insmugit sig något av
revolutionens liberalism. De ville ingalunda härska med våld -- tvärtom
funno de det både angenämare och för sig fördelaktigare att, oberoende
av både Napoleon och det franska väldet, såsom goda regenter styra
sina nya folk, vara nationella konungar. Man frågar sig om det under
några förhållanden hade kunnat lyckas för dem att bli populära och
behålla sina länder. Det är utan tvivel ganska osäkert. Ty voro de ock
män med goda avsikter och moderna ideal, de fruktansvärt koncentrerade
resurser av genialitet, vilja och äregirighet, som lyft deras broder,
örnen, rovfågeln, ägde ingen av dem. Och det som ej ens Napoleon i
längden kunde bekämpa, de legitima traditionernas kompakta motstånd mot
uppkomlingsväldet, gjorde att deras troner alla vilade på lerfötter.
Dessutom förelåg en allvarlig konflikt gömd i det förhållandet, att
Bonaparterna envar i sitt land genom sin nationella politik själva
uppeggade sina undersåtar mot de franska truppförläggningarna och
sålunda trädde i opposition mot Napoleon.

Medan Joseph var upptagen av att författa och utsända humanitära
proklamationer, att inrätta rangordning vid sitt hov och att förläna
detsamma en glans och storhet som icke skulle ge Napoleons mycket
efter, erhöll han underrättelse om att engelsmännen landat på Capri,
samt att hela den sydliga delen av riket stod i uppror, som hastigt
utbredde sig. Joseph visade sig icke vara situationen vuxen, men till
hans lycka hade Napoleon omgivit honom med män, som med sin herres
raskhet och efter hans metoder i en handvändning organiserade försvaret
och avvärjde faran. Det var generaler, diplomater och ämbetsmän,
fostrade i Napoleons skola, som denna gång fingo stöda den nationelle
konung Josephs vacklande tron. Masséna gick med franska trupper mot
de upproriske, och de franska ministrarna införde fransk förvaltning
och upptogo utomordentliga skatter. Engelsmännen förjagades,
underhandlingar begynte, och snart var fred sluten, resulterande i att
fransmännen icke allenast behöllo Neapel utan även förvärvade Sicilien.
Av dessa tillsammans bildades ett rike under det gamla namnet de Bägge
Sicilierna. Liksom vid Josephs äventyrliga och misslyckade ambassad i
Rom, så var det även nu i Neapel det napoleonska svärdet, som räddade
honom från komplett fiasko.

Det är svårt att säga huru Josephs regering skulle gestaltat sig i
hans neapolitanska konungarike, och vilket Bägge Siciliernas öde
skulle blivit under hans regering, om han länge burit Neapels krona.
Nu lät han i stället trycka på sitt huvud en annan, som passade honom
ännu sämre och som dessutom gjorde honom löjlig. Med Italien hade
dock Bonaparterna något slags samband, de kände sig hemmastadda på
denna jord, som deras fäder engång trampat, de talade språket, och
folkkaraktären var i mycket lik den corsikanska. Men Spanien var
dem fullkomligt främmande, och av alla de äventyr, i vilka Napoleon
störtade sina syskon, blev därför det spanska äventyret det djärvaste
-- och det mest ödesdigra!

Spanjorerna voro ej som italienarna vana vid främlingsvälde. Under
sju århundraden hade det spanska folket ordnat sina angelägenheter
utan inblandning. Var man än missnöjd med den bourbonske Karl IV och
hans minister Godoy, så var tanken på ett främlingsvälde spanjorerna i
tusenfaldigt mått motbjudande. Därtill kom ännu en sak, som vägde tungt
i vågskålen. Det av katolicism, bigotteri och rojalism genomsyrade
spanska folket hatade franska revolutionen och allt som därtill hörde.
Huru skulle det väl utan den största förbittring, avsky och fruktan
kunna se, hurusom en den nya tidens man blev utropad till konung i
det gamla förnäma landet! Också skydde man ej att visa sina känslor.
När Joseph, efter att den 7 juni 1808 hava blivit proklamerad till
konung av Spanien, begav sig till sitt nya rike, möttes han överallt
av en isande köld. Där han färdades fram, drogo spanjorerna sig undan
och gömde sig bak stängda dörrar och fönsterluckor för att ej vara
tvungna att hälsa eller hylla den corsikanske uppkomlingens broder, och
intet vänligt leende mötte Joseph vid hans intåg genom landet, vilket
överhuvudtaget möjliggjordes endast genom den franska här, som åtföljde
honom.

Under skydd av Bessières trupper anlände Joseph till Madrid den 20 juli
1808, men redan omedelbart därpå nådde honom ryktet om att ett uppror
utbrutit i landet. Detta antog för varje dag allt större proportioner
och utvecklades under årens lopp till en nationell resning, som i vidd
och omfång, i djup och intensitet knappast haft sin like i historien.
Efter att ha regerat i elva dagar var Joseph tvungen att uppgiva
ställningen och hals över huvud fly från Madrid. Nu först förstod han
det hopplösa i sin belägenhet och lät Napoleon veta att han ej vidare
kunde uthärda den farliga situationen utan önskade lämna sitt nya rike
och återvända till Paris. Napoleon svarade med att sända honom till
hjälp en truppstyrka om 200,000 man. I början av januari 1809 lyckades
man -- mycket mot hans egen vilja -- återinstallera Joseph i Madrid.
Men här härskade den fullständigaste terrorism: Napoleons generaler
styrde och ställde som de ville utan att taga några order från
suveränen, landet förhärjades av de franska soldaterna, och officerarna
gjorde sig skyldiga till utskrivningar och utpressningar, i synnerhet i
de nordliga provinserna.

Det är ej att undra på att Joseph fortfor att tigga Napoleon om
tillstånd att från sitt huvud få lyfta den besvärliga främmande
kronan. Hans ställning var till ytterlighet prekär, förbisedd som
han var av de franska generalerna och hatad av spanjorerna. När det
i början av 1810 såg lugnare ut i landet, gjorde han ett försök att
här införa en nationell regering, han förbjöd de franska soldaterna
att fara våldsamt fram och klagade över deras grymhet för Napoleon --
särskilt var det Soult och hans trupper som gjorde sig skyldiga till en
hänsynslöshet utan like. För att vinna det spanska folket på sin sida
vidtog han åtgärder, vilka voro ägnade att visa spanjorerna, att han
skilde sin sak helt från de napoleonska truppernas och sålunda även
från Napoleons, ja, ställde sig i opposition mot dessa. Han utgav den
ena humanitära förordningen efter den andra, upphävde inkvisitionen,
proklamerade alla samhällsindividers jämlikhet och utnämnde särskilda
kommissioner, vilka skulle utarbeta förslag till en ny konstitution på
folkfrihetens basis. Han förde dessutom ett lysande hov, lät anordna
stora hovbaler och festligheter och bytte om mätresser, allt såsom det
anstod en äkta spansk monark. Det var som om han med festernas larm
velat överrösta krigsbullret omkring och inom sitt rikes murar.

Av vittnesbörd, som finnas från de kritiska åren 1814 och 1815 framgår
med tydlighet, att Joseph ej var så alldeles impopulär hos sin närmaste
omgivning i Spanien, vilken utan tvivel i honom såg den välvillige
mannen och förstod den motsats, som förhållandena skapat mellan det
napoleonska härskardömet och dess representant i Spanien. Men folket i
sin helhet identifierade honom med detta förtryckarvälde, och av den
sådd Joseph med välmenande hand utströdde i den karga spanska jorden
skördade han blott hat.

När Marie-Louise den 20 mars 1811 nedkom med en son, samlades
till firande av den betydelsefulla familje -- för att att ej säga
världshändelsen alla Bonaparter kring konungens av Rom dopfunt,
utan tvivel med mycket olika känslor. Joseph skyndade dit med den
förtröstansfulla baktanken att aldrig mer behöva återvända till det
fruktansvärda Spanien. Men det gick ej som han önskade. Han återvände
överhopad av guld men följd av Napoleons förfärliga vredesåskor,
och den enda förmån han erhöll var att han i mars 1812 blev utnämnd
till chef för alla franska trupper i Spanien, något som han länge
eftersträvat. Denna utnämning förblev utan betydelse, Napoleons
generaler utfärdade sina order med förbigående av högste befälhavaren
och skrattade åt Josephs försök att göra sig åtlydd; de visste ändå
vems ärenden de gingo. Joseph möttes sålunda vid sin återkomst av samma
svårigheter som förut. Den franska hären i Spanien hade emellertid
betydligt decimerats genom att de bästa trupperna blivit dragna bort
för att gå mot Ryssland. Så kom den engelska invasionen, och nu gick
det allt snabbare utför mot slutkatastrofen. Den 12 juli levererade
Marmont batalj mot Wellington och blev slagen, nederlaget öppnade
vägen till Madrid, och Joseph flydde åter -- denna gång till Valencia
-- och var tvungen förödmjuka sig ända därhän, att han ställde sig
under de hatade generalernas skydd. I slutet av år 1812 kunde han
visserligen återvända till huvudstaden, men när Napoleon i början av
följande år ånyo minskade truppstyrkorna här för att täcka luckorna
efter den fruktansvärda åderlåtningen i Ryssland, gav troligen denne
själv redan spelet om Spanien förlorat -- den samtidigt givna ordern
om att alla trupper skulle koncentreras och draga sig mot Pyreneerna
röjer utan tvivel en sådan tanke. För dem som voro i hans stad och
ställe i Spanien var det emellertid en krävande uppgift att ordna en
god reträtt. Villervallan bland fransmännen blev större för varje
dag, Joseph anklagade Soult för att genom sitt våldsamma uppträdande
ha varit orsaken till spanjorernas hat mot honom, och han lyckades
också få denne återkallad. Soult å sin sida ingick till Napoleon med
klagomål över att Joseph förrått fransmännens sak. Avgörandet skedde
vid Vittoria, där fransmännen ledo ett blodigt nederlag. Joseph
förstod till slut att allt var förlorat, och lämnande både fransmän
och spanjorer i sticket, flydde han, utan att ens ha kunnat rädda sin
personliga egendom, så gott som alldeles ensam till Paris.

Under prövningsåren i Spanien träda Josephs mindre sympatiska sidor
skarpt i förgrunden, särskilt hans brist på självkännedom och
självkritik, hans fåfänga och obeslutsamhet. I sin ställning som
krönt kungligt spanskt majestät överglänste Joseph betydligt alla
sina syskon, ja, även Napoleon med sin nästan vidskepliga respekt
för gamla troner och helgade värdigheter bemötte honom med vida mer
konsideration än då han bar Neapels krona. Joseph insåg dessvärre ej
att hans prekära belägenhet gjorde hela det lysande spanska majestätet
till en ganska slät person. Han uppträdde med stor arrogans, lät kalla
sig Don Joseph, med Guds nåde konung av Castilien, Aragonien, Bägge
Sicilierna, Jerusalem, Navarra, Granada, Toledo etc. etc. Algeciras,
Gibraltar, Canariska öarna, Öst- och Västindien, ärkehertig av
Österrike, hertig av Bourgogne, Brabant, Milano, greve av Habsburg,
Tyrolen, Barcelona, herre av Biscaya och Malina, och sökte även omgiva
sig med all den glans, som denna oändligt förnäma titulatur fordrade
av sin bärare. Därest Joseph verkligen under sin korta regeringstid
besökt kungagravarna i Escurial, borde han från de skumma gravgemaken
tyckt sig höra de dödligt förolämpade skuggorna ropa emot honom:
främling, usurpator! Gentemot Napoleon själv återtog han något av den
gamla beskyddande äldstebrorstonen. Men han trodde sig ej blott vara
en stor konung, han inbillade sig även vara en framstående militär,
och noga räknat var han rätt oskyldig till detta misstag: hade inte
brodern om och om igen smyckat honom med fältherretalanger! Nu när
Joseph verkligen var i behov av sådana trodde han sig också äga dem
med hans självöverskattning var det kanske naturligt. Napoleon var
emellertid rädd för att Joseph verkligen skulle på allvar göra bruk
av sitt nya överkommando. När han till Josephs stora förtrytelse från
Spanien återkallade den enda franska general, som var Josephs man,
Jourdan, säges han ha fällt yttrandet, att det ej var värt att dessa
tvenne män voro tillsammans "Jourdan inbillar Joseph att han är ett
militäriskt geni, och Joseph inbillar Jourdan att han är en homme
d'esprit". Om Joseph verkligen uppsåtligen strävat att lösa det spanska
problemet på nationell grund liksom i Neapel, så hade han i varje fall
från början varit dömd att misslyckas. Han hade att kämpa både mot
Napoleons generaler och sitt upproriska, främlingshatande folk, vilket
ej ens ville inse, att han sökte sitt stöd i detsamma. Joseph var ej
mannen för dylika uppgifter. För att kuva det upproriska Spanien hade
behövts en militär, för att regera det en fast och säker och överlägsen
personlighet -- _Napoleon själv_! Joseph var varken fransman eller
infödd, och gentemot ett folk i uppror kom han ej långt med sin slappt
goda vilja, med sina sällskapstalanger eller sina 1789-års idéer.

Första tiden efter Josephs återkomst till Paris var hans kejserlige
broder förbittrad och anklagade honom för att genom sitt lättsinne
ha varit anledningen till att han gått miste om Spanien, men i det
nödläge vari Napoleon befann sig dröjde det ej länge innan han kallade
exkonungen tillbaka från Mortefontaine, dit han förvisat honom.
Napoleon kände sig ensam, han behövde en vän, och vad var naturligare
än att han sökte stöd och vänskap, där han var van att sedan barnaåren
finna detta. För Napoleon var blodet tjockare än vattnet, och grymt nog
mera för honom än för hans syskon.

Joseph insattes nu i sina förra värdigheter, han kallades fransk prins
med alla de förmåner denna titel förde med sig, men om hans kungliga
värdighet var ej mera tal. I stället ernådde han nya fördelar. När
Napoleon år 1814 begav sig till krigsskådeplatsen, utnämnde han Joseph
till högsta befälhavare över trupperna i Paris och ställde honom vid
regentinnan Marie-Louises sida för att bistå henne med råd och hjälp.

Så fick då Joseph för första gången det av honom engång så varmt
eftersträvade uppdraget att vara Napoleons ställföreträdare. Mindre
än någonsin var han vuxen den ansvarsfulla uppgiften. Ty det var
nu kejsardömets och Napoleons ödestimma slog. Här fick Joseph ett
tillfälle att ohjälpligt demaskera sin oförmåga. I stället för att
koncentrera trupper och göra allt vad göras kunde för att möta de
allierade, som tågade mot Paris, tänkte han endast på huru familjens
olika medlemmar skulle kunna rädda sig. Efter tät korrespondens med
Napoleon utsåg han Blois till reträttplats, och den 29 mars sände han
dit Marie-Louise och konungen av Rom, och här samlades småningom de
olika medlemmarna av familjen. Den 30 mars gav han, efter överläggning
med Jérôme, generalerna Marmont och Mortier order om kapitulation, och
strax därefter begav han sig själv till Blois. Nu överge alla i rasande
fart det sjunkande skeppet. Brev på brev skriver Napoleon för att hålla
sina syskon åtskilda på lämpligt avstånd: "säg Louis att han reser till
södern, klimatet där har ju alltid gjort honom gott, säg Julie att hon
beger sig till de sina i Marseille" o.s.v. Men ingen lystrar mera till
hans befallningar, envar tänker blott på sig själv och sina intressen,
Joséphine och Hortense taga emot den ryske tsaren, som bländar dem med
sin älskvärdhet och sin charm, Marie-Louise underhandlar med Österrike
och söker hjälp och stöd hos sin fader. Men i Fontainebleau sitter
ensam och fången den store mannen, som de alla haft att tacka för
rikedom och framgång, örnens vingar äro skadskjutna, numera skrämmer
han ingen.

Efter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte
med sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins
vid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt
från Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som
en dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som
gäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration
mot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända
en gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.

Joseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse
om att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike.
Liksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett
kort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons
sida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som
efter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig
tronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han
vid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och
gripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion,
gjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet
rädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till
flykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var
sitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull
sammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men
då Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i
hemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt
Joseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast
fyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815
med New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots
de många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och
Joseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten
var liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade,
att bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en
person, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad
om att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som
han åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi,
var det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den
franske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!

Joseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en
mängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora
städerna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att
känna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa,
köpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid
floden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig
ner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin
enorma korrespondens och skriva sina memoarer -- viktiga dokument till
denna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom
vanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och
kring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar
-- även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika -- hit
till hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också
en stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens
förföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han
stor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt
honom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för
att ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans
döttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens
son Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare,
år 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en
kusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.

På grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton
år som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han
hade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana
stått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var
emellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade
han endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin
oförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde
Joseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons
vägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till
högställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot
sin egen och sin familjs tvungna landsflykt.

När han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt -- Örnungen
-- tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa.
Han hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i
Wien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog
sig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han
landstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa
med någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död,
uppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej
att rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering.
Han vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom
konspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då
Joseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England,
ej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När
han kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten
av trötthet och sjukdom -- han var då redan 72 år -- och efter att
ha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att
göra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var
slut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen
att återvända till Londons dimmor, som för honom -- corsikanen --
voro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien
att bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande
uppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta
till Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med
sin hustru och sin dotter Zénaïde -- den yngre, Charlotte, var sedan
två år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den
unge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.

Joseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat
såsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så
snart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också
uppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven,
blev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.

Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på
sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes
han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien -- --
svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens
ära stod i sin högsta glans -- när påven Pius VII satte kejsarkronan
på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod
närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre
père nous voyait!"



LUCIEN BONAPARTE.



Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför
de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse,
sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från
början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.

Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års
ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom.
I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han
återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro
tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills
ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre,
svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga
infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den
bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den
oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år
äldre brodern lades redan nu.

I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna;
sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han
mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska
broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i
Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville
bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han
visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket
mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog
den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för
medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud
skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också
till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten
fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten
kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom
ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han
skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.

Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och
Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten
och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig,
viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa
två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens -- det
var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde
Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika
varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande
ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning
voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var
född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas
led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer
och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född
opportunist -- och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till
tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik
ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin
sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16
års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione",
emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än
på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern
fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var
övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle
bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer
skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det
oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag.
Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del
drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt
till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var
liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden,
att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig,
frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.

Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio,
där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt
författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och
kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken
originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket,
kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var
så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig
sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade
argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska
och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär
samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i
de nybildade klubbarna i Paris.

Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela
Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade
hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa
den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om
vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför
ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men
erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv
skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen
med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han
förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade
misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min
tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker
fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt
anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte
mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att
bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt
ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om
själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade
minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli
satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och
placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro,
som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och
Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade
om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till
det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga
publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa
in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade,
kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet
då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också
större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin
lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge
mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis
förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom
förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig
i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet
skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli
gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke
högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring
frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att
älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de
promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt
om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati
för England, stötte honom och hans bröder för huvudet -- "vi voro
fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan
Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp
hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända
till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och
sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi.
Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans
med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens
tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut
anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när
han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas
av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte,
kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att
komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.

Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom
depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med
en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en
dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest,
vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester
och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med
förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas,
att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han,
när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet
förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars
hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår -- men
honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde
ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid
och eftervärld!

I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien
tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i
den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes
utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna
lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av
Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt
ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse
här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka,
Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd,
hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben
hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det
högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade
honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert
om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför
gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att
taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794.
Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och
politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung
flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än
tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla
kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var
genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne
sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans
uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan
brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets
röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan
även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och
syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina
barn och deras mor.

Luciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på
förhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina
planer därvidlag -- han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat
än förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med
vänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock
olärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda
väsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap,
om de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens
karriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte
Bonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta
Bonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili
och Lolotte.

Medan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en
god ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter
på en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april
1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad,
Saint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid
namn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade
Brutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls
under sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med
giljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga
förmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens
slut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade
tillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas
omvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans
bröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda
dem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till
krigskommissarie vid Rhenarmén.

På väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till
Paris. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt
Frankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt,
att han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita
sig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade
honom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och
lära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen
entusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att
systemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års
konstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra
och upprätthålla en väl ordnad och bestående republik -- "när jag
lyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för
min nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre
avstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de
offentliga talarstolarna."

I februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till
armén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete
i arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av
familjens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet
Mombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin
hustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa
dröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var
väl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige
yngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin
tjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru
anlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte
de övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna
måste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej
mera tjänsten, utan Marseille.

Napoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till
Carnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av
krigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade
vid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och
nu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i
spetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa
stora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo
träda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och
trivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet
bedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och
spekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De
drogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket
emellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom
Joseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd.
Luciens tur skulle komma senare.

Men trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin
lott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt
överlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en
bemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare.
Han visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att
närma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797
blevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine
ödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för
det barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog
sig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att
förskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och
nära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.

Men det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan
gick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara
bland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för
republik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig,
att hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast
där kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också
göra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798
det obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två
tredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han
ivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om
kandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han
uppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald.
Detta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig
i Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var
emellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att
Liamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan
Lucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade
fordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke;
man var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet
inom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna
synpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.

Vid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och
han yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han
under hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt
gamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala
och humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt,
som utmärkte de första vältalarna under revolutionen.

När de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om
att fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska
fest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: "men vi
ha icke rätt", säger han, "att hindra vilken medborgare det vara må
att fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en
fri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en
republikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse
må vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten,
förföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att
man ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner
till, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för
ett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!" Den
16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt
fallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd
framställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på
att republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott
till deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke --
"då skall", säger han, "krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att
vara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne
till sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han
i sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande
krigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort
sin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de
republikanska vapnen trogen."

Det var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera
mot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga
utrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning
i de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den
cisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål
över de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé,
gjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en
tremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som
Napoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph,
försökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak
och lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna,
främst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde
göras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan
Lucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de
femhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna
såsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna.
Detta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att
någon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller
Lucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt
parti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och
alltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra
styret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och
personlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek
använde, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.

Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i
de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som
politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder.
Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var
naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande
kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men
om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag
endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man
dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden,
nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället;
så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet
med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade
införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i
pressangelägenheter.

Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens
politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för
republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne
från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år
av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom
och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare -- man
samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska
spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen
med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta
stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär
och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien
mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för
sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger
och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt,
manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.

Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna,
måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans
samtid -- i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien
som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig
makten.

Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid
dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen
tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès,
utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den
igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha
gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater
än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras
improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom
ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor:
"ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten
i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den
upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet,
kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap
på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten
statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var
det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många
folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget
till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.

Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens
insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje
fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga
till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade
aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad
såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över
att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon,
på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från
början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och
Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat
situationen.

Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne
republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som
han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens
bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i
anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska
republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i
Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt
härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de
dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som
alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första
tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den
egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans
bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle
veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i
Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens
införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till
kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att
tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta
konsekvenserna.

Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats,
som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han
bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han
kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd,
och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen
i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde
honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya
ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för
inrikesärendena.

Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett
inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av
Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika
frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom,
då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta
initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.

Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället
särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden,
läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken
omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor
av inrikesministeriets medel -- det har sagts, att han handskades
rätt lättvindigt med dessa -- blev hans ministertid i kulturellt
avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om
att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som
revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv
blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän,
litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp.
Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående
skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta
omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd.
Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser
och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt
författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och
överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur
var -- och det länder honom till heder -- verkligt oegennyttigt, han
uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och
penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan
hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också
de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd
både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand,
den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som
mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den
vackraste sidan av hans livsarbete.

Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och
han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis
tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett
stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro
både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel
Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott
nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man
roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet
taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där
Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga
älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera
veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av
Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning
och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma.
Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien
med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots
vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder
till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över
allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en
älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien
kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och
då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket -- det var bara
en liten pikant omväxling, säger madame Junot.

I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en
tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade
i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida
ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt
taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina
personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans
vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor
levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.

Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv.
Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder
med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar
sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn
nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet
försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på
bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes
-- inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som
vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som
Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av
erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde
sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång
nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i
hela den mondäna världen.

Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina
förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid
brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han
själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad.
Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i
utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom
förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning,
att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de
civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig
självskriven såsom efterträdare.

Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav
broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken
utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets
bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså
kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot
Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades
polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som
var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna
angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till
stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien
angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga
skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat
misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och
Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare
om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär.
Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån
skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid -- det var nämligen på
sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en
kunglig ståt.

För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess
hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon
att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon
tid, riktade han -- under förevändning att pesten härjade i Spanien
-- till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var
obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till
Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal -- själva
det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till
fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.

I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig
med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans
hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst
personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans
räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva
dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och
hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott
intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han
av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade
tillträde till hovet.

Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser
mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett
betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal,
ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma
gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga
större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades,
under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags
allvarliga och bindande karaktär.

Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal,
men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig
ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta
fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade
fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock
bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de
fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig
brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon
upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon
befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade
blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans
självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta
honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han
ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och
begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige
Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka
från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man -- det säges, att
han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som
hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt
och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av
gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett
värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig
storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart
för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.

Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han
begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den
yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas
gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu
inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut
miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar,
anlade storartade parker och trädgårdar -- allt i en originell stil,
som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga
livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan
Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som
följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum
överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer
och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att
för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med
nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa
vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som
kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de
förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare,
flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt
måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner
man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck,
Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese,
Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo,
Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när
så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn:
Michelangelo och Donatello.

Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna
ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll.
Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat
honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod,
att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han
räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen,
förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda
vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då
han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799,
helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet,
och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde
här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot
"ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag
och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor
och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor
del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd,
kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda
som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion
under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat
så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett
av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet
av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt
fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var
han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat
allenast förnuftet och skönheten -- hans brev från denna och senare tid
präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man
antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat
inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure
de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för
upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp,
som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående
återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde
slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund
i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i
tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på
väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock
mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett
medel att komma fram.

Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda
förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm
årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och
blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället
berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom
till senaten -- en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket
fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade
starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv
konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på
Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad
från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.

Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans
eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i
egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att
medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med
konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde
ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han
därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring
skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen,
då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med
den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast
från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta
ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga
saken i övervägande.

Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt
skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade
nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade
han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en
kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även
fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för
Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige
broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin
hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i
en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej
mer veta av några mesallianser i familjen!

Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född
Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att
ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien
råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad
i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till
Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade
genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras
förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna
kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit
medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började
draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig
med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått
kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt
skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon
erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj
1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om
deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra
förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin
nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians.
Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid
denna händelse -- det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme
engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det
var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!

Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne
gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick
Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt
äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som
med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret
i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar
absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt
från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu
Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster,
titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom
nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter
sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet
än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han
endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna
den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som
privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder,
makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig
än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av
Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod
på statens civillista!

Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon
kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa
gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet
hade Lucien svårt att säga nej -- hur frestande måste ej för honom
ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt
han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans
tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med
att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien
med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela
familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar
såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais
blir vicekonung av Italien.

Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av
Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat:
Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien
-- vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den
krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att
avstå.

Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien,
uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att
hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom.
Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj,
bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också
här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig
dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt.
Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande,
och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora
penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett
slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder
för Luciens barn -- en ynnest, som ej vederfors mången -- att han
erkände Luciens giftermål.

De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att
förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens
annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera
förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort
vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till
morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att
ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt
onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så
länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er
förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och
gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."

Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att
sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i
och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av
Spanien son och spansk tronföljare.

Men det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej
lämnade hans store broder nattro -- eller var det kanske förbittringen
över att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest
energiska av sina syskon -- alltnog, förföljelsen fortgick. I februari
1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig
då på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina
vänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till
brodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i
Spanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa
att darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick
Lucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och
ungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade
djärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin
store farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den
sista fridlysta plats han hade att tillgå -- Canino. Han företog här
storartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka
arbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde
förvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från
Paris, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans
syskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet
måste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av
Napoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill
skild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom
den tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all
den glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med
hotfulla vingar överskuggade konungar och folk.

Men vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var
fientligt -- Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat
revolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet,
där individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som
förföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa
sin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och
samtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den
uppfattning han hade om familjens handlingssätt:

"Min största sorg", säger han, "när jag nu reser, är att lämna er,
men jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den
mest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på
hans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra.
När jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när
sanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har
en son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och
orättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också
jag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire,
så böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag
påminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt
glömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla
äro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom
en förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det
var min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var
kejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och
ambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru
liksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom
att glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt
och ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan
återförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén
att jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna
min skilsmässa vid kejsarens." Efter att ha erhållit del av detta brev,
lät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för
hans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från
Neapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra
Lucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll
Lucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i
hamnen Cagliari.

Den 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med
sin hustru och sina många olika sorters barn, -- en flicka Anna från
Alexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen
av Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia,
Paul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till
Cagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo
nya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej
blott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till
konungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på
Cagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke
nog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig
till Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen
gjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules
började i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det
engelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för
fientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta,
där han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade
sig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar,
såsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus
omgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde,
kanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den
vackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m.
här sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig
familjen att stanna över vintern.

Men plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av
markisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska
regeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller
stanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och
föras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen
vistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket
mer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20
november 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på
Malta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.

Den 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han
trampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de
hedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades
överallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och
medlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet.
Men detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig
inom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer
för Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med
entusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han
företog sig. "Lucien Bonaparte är nu i gott skydd", skriver sålunda
en engelsk tidning, "och så länge han lever skall han utgöra en
förebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet,
som brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall
man minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av
de två länderna, som behandlat honom mildare."

Den starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons
välde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med
lugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han
avstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att
förbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte
honom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme,
utströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och
berövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så
gott som alla hans inkomster.

Luciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den
första tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte
han sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han
livlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln
"Charlemagne ou I'église sauvée", vilken för övrigt ej hade något
litterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd
att återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även
denna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till
Italien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av
påven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.

Efter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur,
strax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med
iver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de
hundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och
förhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin
varit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz,
som han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde
också Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att
efter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem
att till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.

Efter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin,
men han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade
hans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där
hans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt
övervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon
den 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816,
Alexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son,
Louis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.

När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa
honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med
brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken
att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till
Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under
dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes
av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på
studier i matematik och astronomi.

År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade
med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot
Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till
konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de
hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.

År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan
på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där
han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års
tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.

Hur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt:
"han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett
litet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort
honom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna
ägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att
säga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen
framåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt
kunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende
for över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens
blev nästan vacker." Napoleons mest begåvade broder ägde något, som
denne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var
denna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och
högaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.



ELISA BACCIOCHI.


Med Lucien Bonapartes liv hör Elisas nära samman. Medan Joseph och
Napoleon ända från barndomen slöto sig till varandra, sökte och vann
Lucien vänskap och förståelse hos sin två år yngre syster Marianna
eller Elisa, som hon senare kallade sig. Denna vänskap betingades av
personlig sympati och gemensamma intressen.

När Marianna var sju år gammal, fördes hon av sin far över till
Frankrike till klosterpensionen Saint-Cyr. Hon uppfostrades således
på statens bekostnad, liksom Napoleon i Brienne. På den corsikanska
flickans stolta nacke vilade som en tung börda medvetandet om att
vara fattig. Madame Junot talar om att hennes mor engång vid ett
besök i klostret funnit Marianna upplöst i tårar men ej lyckats få
den lilla flickan att yppa vad som bekymrade henne, till dess hon
slutligen tillstått, att orsaken till hennes sorg var den, att hennes
fickpenningar ej förslagit till deltagande i en liten festlighet, som
skolans elever anordnat för att hylla en avgående lärarinna!

Marianna var som klippt och skuren för att bli en värdig produkt av
Saint-Cyrs visserligen på goda studier fotade, men formalistiska och
preciösa uppfostringsmetod, som införts av den mest pedagogiska av
fromma damer, m:me de Maintenon, och som alltjämt bibehölls. Hennes
litet strama väsen gick väl ihop med den av aristokratism fyllda luft,
som hon här inandades, hennes smak för upphöjda och vittomfattande
spörsmål med den högtravande ton, som här var rådande.

Den 7 augusti 1792 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, att alla
kungliga läroanstalter skulle stängas. Saint-Cyr var också bland dem.
Napoleon, som befann sig i Paris, erhöll uppdraget att avhämta Marianna
från skolan och följa henne till Ajaccio. De hade emellertid inga
penningar för hemresan, och Napoleon uppsatte nu i systerns namn en
ganska kortfattad skrivelse på icke fullt felfri franska med anhållan
om att Marianna skulle få ut den återstod av allmänna medel, som hon
hade rätt till, nämligen 532 livres. Syskonens begäran hörsammades och
resan anträddes. Napoleon var icke så litet stolt över att ha under
sitt beskydd den femtonåriga systern, som efter åtta års uppfostran
förvärvat sig ett sirligt och aristokratiskt sätt att uppträda, vilket
-- åtminstone i hans tycke -- gjorde henne till en fulländad världsdam.
Den övriga familjen tyckes ha delat hans uppfattning, ty de kallade
henne i hemmet under den första tiden efter återkomsten på skämt "la
demoiselle de Saint-Cyr". Elisa beskrives vid denna tid såsom en ganska
vacker flicka med regelbundna drag, ett litet huvud, inramat av ett
rikt mörkt hår, vackra händer och fötter, en förmån, som var gemensam
för alla systrar Bonaparte, och som de själva satte mycket värde på.
Men Elisa var ingen skönhet såsom de andra två systrarna, de alltför
stora ögonen, den skarpa hakan och det något stickande och spetsiga i
drag och uttryck, vilket vid äldre år allt mera accentuerades, verkade
störande. Dessutom var hon för att vara corsikanska ganska lång samt
kantig i sina rörelser och mager.

Sådan som Elisa var vid hemkomsten från Saint-Cyr, sådan förblev hon.
Under hela sitt liv bar hon prägeln av den skola, där alla stöptes
i samma form, och där man under fraser och avmätta later dolde så
mycket som var möjligt av sitt verkliga jag. Hon gick genom de olika
faserna av sin brokiga levnad med samma aristokratism i tänkesätt och
uppträdande, med sänkta ögonlock och en klar och ljus stämma, som var
ren och vacker, men i vilken aldrig kom ett stänk av humor. Hon behöll
alltid en passion för reglementen och principer, som ingen kunde taga
ur henne, liksom även sin övertygelse om kvinnans andliga överlägsenhet
över mannen även i de stycken man vanligen kallar manliga.

Men det var ej sådan corsikanerna ville ha kvinnan. Napoleon, som
först imponerats av systerns förnäma och stela apparition, kände sig
alltid på sätt och vis främmande för henne. Han insåg väl, att hon var
klok och intelligent, kanske förstod han även instinktivt, i vilken
grad hon besatt de karaktärs- och lynnesegenskaper, som hos honom
själv voro skarpast framträdande: härsklystnad, häftighet, självkänsla
och intellektuell överlägsenhet. Han hyste också en viss rädslans
respekt för henne. Men när han hörde henne diskutera filosofiska och
litterära teser eller då hon var djärv nog att åtminstone ännu under
hans konsulatstid lugnt våga gendriva hans åsikter, i synnerhet i
litterära och teaterfrågor, retade han sig på hennes tvärsäkerhet. Hon
kom att för honom representera en typ, som han grundligt hatade: den
lärda kvinnan, man-kvinnan, mot vilken han hyste all den aversion,
som atavismen och hans corsikanska uppfostran givit honom, och
vilken skarpare än i något annat förhållande kom till synes i den
lidelsefullhet, med vilken han förföljde en kvinna, vilken alltid stod
för honom såsom en naturens abnormitet -- madame de Staël.

Redan tidigt närmade sig Marianna Lucien. När hon kom hem till Ajaccio
stod Luciens stjärna högt, och det dröjde ej länge, innan hon blev
hans vän och medarbetare. Man kan icke utan skäl förvånas över att de
rojalistiska åsikter och den aristokratism Elisa förvärvat i Saint-Cyr
kunde förlikas med Luciens revolutionära entusiasm. Men Elisa bländades
av Luciens intelligens, av hans vältalighet och säkra uppträdande och
kände väl ock, att hon på Corsika fick vara tacksam över att hava
någon, som hon med sin förnäma uppfostran kunde umgås med. Lucien ägde
liksom hon förmågan att föra en teoretisk diskussion, och hon kände,
att han var den enda i hennes omgivning, som såg ting och förhållanden
under en bredare synvinkel. Elisa blev Luciens mest trofasta vän och
arbetskamrat under ett decennium framåt. För henne läste han upp sina
tal, innan han gick upp i talarstolen, och sina pamfletter, innan
han utgav dem. Hon blev för honom den intelligenta och förstående
lyssnerska, som varje man är i behov av, och vad som var förmer -- den
skarpa och kloka kritikern.

År 1792 i december hade Elisa en upplevelse, som något bröt av
det enformiga livet på Corsika. Dit anlände nämligen i syfte att
pacificera ön en eskader under befäl av den unge amiralen Truguet
och med konventsmedlemmen Sémonville ombord. Ingendera av dem kunde
italienska, och med undantag av öns deputerade, vilka då befunno sig
i Paris, och kanske några unga handelsresande, voro Bonaparterna de
enda, som kunde franska, och det föll sig sålunda helt naturligt, att
Lucien blev främlingarnas oumbärlige vägledare. När Sémonville från
talarstolen uttryckte sin fägnad över att befinna sig bland Frankrikes
vänner, corsikanerna, och ingen i den samlade menigheten förstod ett
ord av vad han sade, var Lucien till hands för att strax tolka hans
ord till corsikanska, och det var han, som svarade med att överbringa
en hälsning från jakobinerna på ön till jakobinernas klubb i Paris.
Bland damerna fanns ingen annan än Marianna, som talade främlingarnas
språk, och vid de festligheter, som tillställdes för fransmännen,
var hon den enda, som egentligen kunde uppskatta den hyllning, som
de galanta främlingarna ägnade corsikanskorna. Hon blev föremål för
deras uppmärksamhet, och snart hade den eleganta amiralen lidelsefullt
förälskat sig i Marianna, som även besvarade hans böjelse med hela
styrkan av sitt hetsiga temperament. Det blev till och med fråga om
giftermål. Men deras samvaro blev blott en kort kärleksidyll -- efter
tre veckors vistelse måste eskadern återvända, den unge revolutionären
drog bort på en expedition till Sardinien, och hon återsåg honom
aldrig. Marianna sörjde djupt sin första kärlek. Hennes eget liv blev
emellertid icke mindre äventyrligt än hans -- med överflyttningen till
Frankrike gick hon nya öden till mötes.

Huru de första åren i Frankrike förflöto för Elisa, är ej känt. Samtida
tala visserligen om, att även hon var med om det oerhört lättfärdiga
liv, som Pauline och Caroline i Marseille skulle hängivit sig åt, och
på grund varav de ej fingo komma med i den så kallade fina världen,
men det är knappast möjligt att den hedervärda madame Letitia så illa
tagit vara på sina döttrar, vilka liksom bröderna hade mycken respekt
för henne. Därifrån gjorde dock Elisa ett undantag; hon visade gentemot
modern både trots och hårdhet.

Att Elisa icke var nöjd med sitt liv i Marseille, visar emellertid det
äktenskap, som hon utan någon djupare böjelse år 1797 ingick. Félix
Bacciochi, den man, med vilken Elisa förenade sitt öde, var kapten vid
ett infanteriregemente och 35 år gammal. Han utmärkte sig ej genom
begåvning och ännu mindre genom militär duglighet, -- han hade behövt
femton år för att avancera till kapten. Men han var en oförarglig man
och kunde kallas en vacker karl, om man såg bort från det uttryck av
dumhet, som präglade hans regelbundna ansikte. Dessutom var han den
enda aspiranten på Elisas hand. Det sistnämnda skälet blev antagligen
avgörande för både fru Letitia och Elisa. Detta var ett tillfälle, som
ej fick försummas -- Elisa var 20 år, nära nog över giftermålsåldern!
För fru Letitia fanns dessutom en annan orsak att med välvilja upptaga
Bacciochis anbud, han var corsikan och hemma från Ajaccio, något som
hos henne alltid var en stor rekommendation. Bacciochi blev sålunda
fästman i huset -- någon hänsyn till att Napoleon hade vägrat att
erkänna honom som svåger, tog man icke -- och giftermålet ingicks
inför de civila myndigheterna i Marseille den 1 maj 1797. Om man får
tro Masson, hade de båda kontrahenterna gjort vissa retuscher i namn
och data: den 29- årige Félix Bacciochi sammanvigdes med den 19-åriga
Marianna-Elisa Bonaparte. Det var första gången namnet Elisa förekom
i ett officiellt aktstycke, -- ett namn som hade givits henne av
Lucien, som ju hade en formlig mani att döpa om folk -- han kallade
sin egen hustru Christine och Eleonore i stället för Catherine, som
hon egentligen hette, och det var även han, som för den yngsta systern
Maria-Annonziata uppfann namnet Caroline.

Vid den tid då den forna Marianna Bonaparte blev Elisa Bacciochi,
vistades Napoleon på Mombello, ett gammalt praktfullt och förnämt
italienskt slott, med stora trädgårdar och breda alléer: där höll han
för första gången hov. Här infann sig nu madame Letitia med sin dotter
Elisa, sin nya måg och sina yngre barn: det gällde att blidka Napoleon
för att förskaffa Elisa en hemgift och hennes man ett avancemang.
Efter ett första stormigt utbrott lade sig Napoleons vrede; i grunden
var det honom rätt likgiltigt med vem Elisa gifte sig -- han fann
det endast oerhört, att hans familj alltid handlade mot hans vilja,
då dess medlemmar dock voro beroende av hans givmildhet och förord.
Joséphine, som under denna vistelse i Mombello var idel älskvärdhet mot
sina reserverade svägerskor, talade också varmt till Elisas förmån,
och då Elisa själv intog en till det yttre ödmjuk hållning gentemot
Napoleon -- ett diplomatiskt uppträdande, som hon alltid praktiserade
gentemot denne -- gav Napoleon sin höga förlåtelse och sin sanktion
till giftermålet; dock begärde han i utbyte, att modern skulle ge sitt
bifall till Paulines giftermål med Emmanuel Leclerc. Enligt Napoleons
önskan ägde nu en kyrklig dubbelvigsel rum i Milano den 14 juni 1797.

De första åren av sitt äktenskap tillbragte Elisa på Corsika --
Bacciochi hade nämligen i juli 1797 blivit bataljonschef och strax
därpå utnämnts till kommendant på citadellet i Ajaccio. Det förefaller,
som hade förhållandet mellan de nygifta varit gott, åtminstone lät
Elisa aldrig någon ana motsatsen. Hon var emellertid ej hänvisad ensamt
till Bacciochis sällskap, ty på Corsika fann hon flere medlemmar
av sin familj: Joseph, som just beredde sig för avresan till Paris
och de femhundras råd, modern Letitia, som tillsammans med sin bror
Fesch, den blivande kardinalen, var sysselsatt med att så modernt och
utsökt som möjligt inreda det nyuppbyggda gamla hemmet, och Lucien med
familj. Vad Elisa saknade hos Bacciochi, det erhöll hon hos Lucien:
det intellektuella umgänget, lyftningen, entusiasmen och den nästan
passionerade vänskap, som gjorde syskonen oumbärliga för varandra --
och som ofta vantolkats -- befästes ytterligare under denna samvaro på
hemlandsön. När Lucien i sin tur lämnade Corsika, var Elisa upptagen
av helt andra omsorger, närmast tanken på det barn hon väntade -- den
lilla Napolione, som föddes i juli 1798 och dog några månader därpå.
Medan de andra syskonen samlades i Paris under Napoleons expedition
till Egypten, levde Elisa ett stilla och tillbakadraget liv i bitter
sorg över förlusten av sin son.

Det var först efter brumaire-statskuppen, sedan Bacciochi erhållit
chefskapet över ett regemente i Paris, som Elisa flyttade hit. Det
intima förhållandet till Lucien återknöts, hon var en trägen gäst
på Plessis-Chamans, en av stödjepelarna i Luciens salong och efter
Christines död den som här skötte värdinneskapet. Lucien och hon hade
gemensamma intima vänner, som de beundrade och understödde -- så
bildade de tillsammans med Fontanes en oskiljaktig trio. Den didaktiske
och korrekte Fontanes utövade på Elisa ett stort inflytande och var
under flere år hennes älskare, till stor häpnad för många, som ej kunde
förstå vad en man som Fontanes kunde finna hos denna kvinna med så
föga yttre charm. När Lucien blev sänd till Madrid, uppstod ett stort
tomrum för Elisa, så mycket mer som Bacciochi hörde till dem, som
av Napoleon utvalts att följa med honom dit. Men Elisa tröstade sig
med Fontanes och samlade den närmaste kretsen hemma hos sig vid rue
Verte, medan både hon och Fontanes livligt korresponderade med Lucien
och höllo honom au courant med allt vad som skedde: "Jag lever mycket
tillbakadraget", skriver Fontanes till Lucien, "och går bort endast
för att tala om er med den, som älskar er mer än någon annan. Tro nu
ej, att jag menar någon av de tusen Ariadner, som ni skapat genom er
frånvaro, det är mera än så: det är en kvinna med en själ och ett
snille, värdigt ert eget. Mina böcker, rue Verte och Madrid taga alla
mina tankar i anspråk. Madame Bacciochi kan säga er, huru varmt jag är
er tillgiven. Hon har haft den godheten att emellanåt taga emot mig.
Hon är lycklig, när hon får tala om sin bror."

Elisa var vid denna tid klen till hälsan och tog föga del i den mondäna
världens liv, hon gjorde blott då och då en resa till Joseph på
Mortefontaine eller till Plessis, i synnerhet då Lolotte hade ferier,
men besökte sällan Tuilerierna och Malmaison. Hon var i grunden lika
förbittrad över Luciens förvisning som han själv, liksom hon var lika
oppositionell mot Napoleon som han, men hon var en större diplomat än
Lucien och undvek alltid skickligt sådana spörsmål, som kunde väcka
Napoleons vrede. Dessutom var hon mycket upptagen av sitt förhållande
till Fontanes. Trots all okvinnlighet, som samtid och eftervärld
tillskrivit henne, hade Elisa många av de svagheter, som en gång för
alla blivit kallade de evigt kvinnliga. Hon hade lätt både till tårar
och löje, hon kunde vara både häftig och ömsint, älskade att ställa
till scener och kunde samtidigt våga det omöjliga för den hon skänkt
sin kärlek. Utan betänkande offrade hon principer, tid och krafter
för att vara Fontanes bevågen, hon skydde intet besvär och ingen
förödmjukelse för att förvärva honom och hans neokatolska vänner allt
vad de eftersträvade: platser, rikedomar, hederstecken, och hon skydde
ej ens att lägga i vågskålen sina förböner för att få emigranter
återkallade till Frankrike, sådana nämligen som voro Fontanes' vänner.

När Lucien återkom från Spanien, bodde Elisa en tid hos honom i hans
vackra palats vid Rue Saint-Dominique, där hon tog vård om hans
döttrar, och var i trots av alla hans förbindelser värdinna i hans
hem. Men då madame Jouberthou kom in i Luciens liv, var vänskapen med
systern bruten. Schismen med Lucien kom emellertid Napoleon väl till
pass, och han beviljade nu Elisa ett anslag om 60,000 livres, som sedan
höjdes till 120,000, samt diverse gratifikationer; så t.ex. bidrog
han med 100,000 livres till inköp av ett eget palats åt henne, det
praktfulla och eleganta hotel Maurepas beläget Rue de la Chaise N:o
7, mitt emot Rue de la Planche. Elisa började nu för första gången
själv hålla salong och samlade i sitt nya hem den gamla välkända
kretsen. Fontanes var alltjämt den intimaste vännen, och hon fortfor
att sörja för hans karriär: genom henne avancerade han till president
i den lagstiftande kåren, universitetskansler, hon skaffade honom
5,000 livres i extra månadsanslag och gjorde honom slutligen till
kejserlig greve. Det egendomliga är för övrigt, att han sedermera under
bourbonerna lyckades så skickligt dölja vem han hade att tacka för
denna lyckade start, att Ludvig XVIII fortsatte att göra honom till pär
av Frankrike, markis och statsminister. Genom bekantskapen med Fontanes
erhöll Elisa en ny skyddsling, Chateaubriand, som hon föreställde för
Napoleon vid en fest till dennes ära i Neuilly, där hon var bosatt på
sommaren och hösten 1803 på ett gods tillhörigt hennes syster Caroline.
Chateaubriand blev genom hennes förmedling ambassadsekreterare i Rom,
och trots hennes sjuklighet och sorgen över brytningen med Lucien
behöll hon sitt intresse för den nya skyddslingen, ordnade hans
ekonomi och ställde tillrätta för honom på hans nya plats, något som
Chateaubriand var varmt tacksam för och -- i motsats till Fontanes --
hade sin glädje i att erkänna.

Elisa skulle i modern tid ofelbart blivit kallad en kvinnosakskvinna.
Det finnes i hennes liv detaljer, som komma en att häpna över hennes
målmedvetna feminism. Hon bildade en litterär kvinnoklubb, hon ivrade
-- enligt madame Junot -- för en reformdräkt, som hon med ringa
framgång men under mycket löje sökte lancera, och hon blev under sin
mans frånvaro ej till namnet men till gagnet sekundchef för hans
regemente: hon skötte med framgång regementsexpeditionen och lade sig
även i befordringsfrågor. Det var första gången Elisa var i tillfälle
att visa sin mäktige bror, att hon var i stånd att använda de manliga
talanger hon av naturen erhållit. Hon fick snart en mera betydande
användning för sin organisatoriska förmåga och sina diplomatiska gåvor.

Medan alla Bonaparter strävade att få taga del i parislivet, hyste
Elisa intet intresse därför. Hon var alltför härsklysten för att
nöja sig med att föra spiran endast i en salong, synnerligast sedan
lederna i hennes beundrarskara glesnat i samma proportion som Fontanes'
vänskap svalnat och Elisa ägnat sina omsorger åt en ung man, f. d.
tidningsredaktör och sekreterare hos Berthier, sedermera deputeraden
François Lespérut. Elisa visste, att hon aldrig vid hovet kunde få
någon maktställning, därtill var konkurrensen för stor med Joséphine,
Julie och Hortense. Därtill kom, att det knappast var möjligt att
behålla Bacciochi i Paris. Han tog sig fatal ut var man än ställde
honom, både såsom regementschef och senator! Men borta från Paris
skulle han kanske ej väcka så mycken pinsam uppmärksamhet som här bland
alla de många övriga, framstående familjemedlemmarna. Napoleon var ej
heller missnöjd med att Elisa lämnade Paris, i grunden fruktade han
alltid från hennes sida en gryende opposition, liknande den Lucien
försökt, och han beslöt därför att skapa en avledare för hennes
oroväckande företagsamhet genom att låta henne bli härskarinna i någon
mindre stat.

År 1803 hade Murat med Frankrike förenat furstendömet Piombini i
nordvästra Italien. Det lilla landet med sina 20,000 invånare föll nu
på Elisas lott. Gåvobrevet, daterat den 28 mars 1805, fastställde,
att prinsessan Elisa erhöll Piombini, som lydde under Frankrike, att
furstendömet skulle gå i arv till den äldsta sonen i prinsessans släkt
och att prinsarna av Piombini skulle vara uteslutna från alla anspråk
på den franska tronen. Detta sistnämnda villkor visar att Napoleon
i sitt familjesystem tillämpade principer, direkt hämtade från det
förhatliga "ancien régime".

Elisa lämnade Paris den 29 germinal år XIII, visserligen ej fullt
tillfredsställd med den handfull undersåtar man givit henne, men stark
i medvetandet om att nu själv kunna forma sitt öde; och hon lyckades
även göra det.

Vid samma tid som Elisa kom till Italien, arbetade i grevskapet Lucca
corsikanen Salicetti för att förmå dess invånare att förklara sig
oberoende och begära skydd av Frankrike. Elisa skyndade sig strax
vid ankomsten till Italien att sträcka ut en lysten hand efter detta
land, som låg tätt intill hennes eget, och vilket med sina rikedomar,
sina historiska minnen och sina 130,000 invånare betydligt skulle
stärka hennes maktställning. Elisa var så upptagen av de hemliga
underhandlingar hon i detta syfte förde med Salicetti, att hon ej
ens gav sig tid att taga sitt lilla rike i besittning, hon nöjde sig
med att sända dit sin man och Lespérut med stor svit och hovstat och
stannade själv kvar först i Milano och sedan i Genua. Hon behövde ej
vänta länge. Ungefär en månad efter det hon anlänt, den 4 juni 1805,
anhöllo invånarna i Lucca hos Napoleon att få under franskt beskydd
bli regerade av en manlig medlem av det kejserliga huset och den 24
juni utnämnde Napoleon Bacciochi till prins av Lucca och Piombini
under namn av Felix I. Bacciochi tog med glädje emot den lysande
titeln -- något annat kunde han ej göra anspråk på -- och Elisa med ej
mindre tillfredsställelse regentskapet. Bacciochi ansåg sig redan ha
gjort ett storverk, då han visat sig för Piombinis trogna folk och --
måhända tyckte invånarna detsamma, de som på 200 år ej sett någon av
sina härskare! För övrigt befattade han sig varken med Luccas eller
Piombinis angelägenheter. Han figurerade vid festligheter, mottog
folkets hyllning, spelade på sin violin, skötte sina nöjen och jakter
och var till och med ibland alltför upptagen för att hinna rita sitt
namn under regeringshandlingarna. Det var Elisa, som ensam skötte
regeringen.

Såsom härskarinna över sina furstendömen var hon i sitt rätta element.
Nu först framträdde fullt hennes manliga läggning och hennes likhet
med Napoleon. Hon visade sig i besittning av sin broders rastlösa
verksamhetslust och arbetsintensitet, hon fann sin största glädje
i att göra upp projekt till nyorganiseringar eller förbättringar i
administrationen. Hon visade sig äga samma djärvhet, samma avsaknad
av skrupler, samma starka tro på eget värde och på äran -- la gloire!
Utan betänkande och utan hänsyn förde hon sin vilja igenom. Hon hade
visserligen avlagt ett heligt löfte på att hålla furstendömet Luccas
konstitution i helgd, men det hindrade henne ej att, när hon fann
den obekväm, sätta sig över densamma. Lucca fick ej ens behålla sitt
gamla vapen; såsom riksvapen införde hon ej det bacciochiska men det
bonaparteska, två bjälkar och två stjärnor på blå botten. Vid sitt hov
införde hon en etikett, som i minutiöst detaljerande ej gav efter den,
som Napoleon infört i Tuilerierna, och vilken passade väl med hennes
eget i Saint-Cyr danade väsen.

Man kan med skäl fråga om Elisa dock icke vid sin sida såsom hjälp och
stöd hade någon man, förfaren i statssaker. För sin premiärminister
hade hon visserligen förtroende men lät honom icke handla på egen hand.
Men ej heller hennes älskare hade något inflytande på hennes regering.
Den anspråkslöse Lespérut fick efter aderton månaders furstlig nåd
vika för en av hennes nya undersåtar, den oemotståndlige Bartolomeo
Cenami, som Elisa från stallmästare genom olika grader upphöjde till
generaldirektör över undervisningsväsendet, och som hon ej blott
dekorerade med hederslegionens gyllene örn och överhopade med gods
och guld utan även använde i hemliga beskickningar. Men han var blott
en vacker favorit -- makten behöll Elisa svartsjukt för sig själv.
Överhuvud var Elisa alltför härsklysten för att i sin närhet tåla
någon, som ej blint underkastade sig.

Att Elisa, trots sitt rätt hänsynslösa sätt att regera detta lilla
folk, som egentligen från början strävat efter oberoende och
självständighet, vann sina undersåtars bevågenhet, berodde i främsta
rummet på att hon från början anlade en nationell politik. Hennes
omgivning bestod huvudsakligen av medlemmar ur landets gamla familjer,
som hon visade en speciell uppmärksamhet. Av alla Napoleons syskon var
hon den som mest konsekvent fasthöll vid nationalitetsprincipen, och
hon var den enda för vilken det lyckades att genomföra den, vilket utan
tvivel berodde mest på hennes egen dristighet och uthållighet, men även
därpå, att hon ej såsom de andra syskonen ställts inför den olösbara
konflikten att samtidigt tillgodose folkens och det napoleonska
militärväldets intressen.

Naturligt var att Elisa även skulle uppehålla sina gamla intressen
och i sitt land uppmuntra konster och vetenskap. I Lucca fanns en
nära hundra år gammal akademi, I'Accademia del oscuri, berömd i hela
Italien. Den blev nu av Elisa ombildad och omdöpt till Accademia
Napoleone och snart anordnades i densamma litterära pristävlingar. Hon
inrättade två teatrar: en italiensk balett och en fransk talscen, själv
spelade hon gärna komedi vid de mindre, intimare fester, som gåvos,
och alltid i högtragiska roller. Paganini var hennes musikdirektör och
Tofanelli direktör för hennes konstakademi. För att inlära den yngre
generationen hovseder och etikett grundades en skola för pager, och för
unga flickors uppfostran ett institut i stil med Saint-Cyr.

Men Elisas intresse och verksamhet sträckte sig även till andra
områden. Hon var outtröttlig, då det gällde att uppdriva landets
industri. Med praktisk blick utnyttjade hon sina furstendömens
rikedomar, hon drev stora affärer med alun och järn, som i myckenhet
fanns i Lucca, hon införde silkesodling och lät inrätta storartade
silkes- och sammetsfabriker efter franskt mönster. Men hennes intresse
blev än större sedan hon av Napoleon genom dekretet av den 30 mars
1806 fått med sitt rike förena nya områden: Massa, Carrara och en del
av Garfagnana -- det var åter 40 à 50,000 undersåtar att härska över.
Men Napoleons nya gåva hade en vida större betydelse. Den berömda
Carraramarmorn blev i hennes hand en storartad exportartikel, men
icke såsom råvara. Elisa startade nämligen -- praktisk såsom alltid
-- en blomstrande industri av byster och statyer i alla storlekar av
Napoleon och de övriga familjemedlemmarna. Prospekt och kataloger
utsändes över hela Europa, beställningar inkommo snart i riklig mängd
och från hamnstäderna avgingo skepp, lastade med dessa tvivelaktiga
konstprodukter. Marmorindustrin blev också för Elisa personligen en
stor besparing: under det att hennes syskon årligen offrade stora
summor för gåvor åt furstliga vänner skänkte Elisa helst bort en
marmorbyst av sig själv, Bacciochi eller Napoleon, tillverkade i de
inhemska fabrikerna.

Själv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra
förbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade
sjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela
administrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet
ordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla
feodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre
klassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda
i sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och
resultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.

I detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen
opposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne
tacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i
eget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig
någonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin
icke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den
rätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla
tillfällen visade henne de största hedersbetygelser.

Men även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla
kvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av
regentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen
därtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om
tillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet
och lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade
också den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern
iakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil
koncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade
även hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad
och beundran för brodern -- så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti,
kejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa
upprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer -- det första
som varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en
skrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet
bland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens
främsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.

Elisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon
bevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var
drottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga
Toscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens
förlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många
sätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen
till konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon
genom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig
detta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse
för Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens,
där hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon
satte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets
angelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens
ägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och
kyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt
vara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras
klagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets
anhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en
stark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta
även Toscana.

I Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand,
men även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av
den 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön
Elba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till
Elisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins
Félix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev
således en av sin gemåls underordnade.

Nu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över
ett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till
skillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna
organisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening,
att Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var
nöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll
hon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon
liksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans
befallningar. En annan gång skriver han till Fouché: "Försök att hindra
tidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan." Men intet hjälpte
-- Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och
ryktet om hennes energi for vida omkring.

Det var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814,
när de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina
länder. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut
som hade hon till och med underhandlat med Murat -- Italiens erövrare
på de allierades vägnar -- om att få stanna i sitt furstendöme, och
några författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig
i hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid
framgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade
om vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och
sina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla
sitt rike -- hon hade dock regerat Lucca i nära tio år -- kan ej
tolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner
hela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes
ansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814
måste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där
Bacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.

Efter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano
först i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin
syster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära
Aquileja -- den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.



LOUIS BONAPARTE.


Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra
därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes
utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten
man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom
händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans
naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna,
konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den
dystre, ensamme mannen.

Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte
förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan
tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt
sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig
Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern
skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum
och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid
höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten.
Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att
Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man
bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten
hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke
så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt
pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska
studier, ty Louis skulle bli artillerist, -- det var för Napoleon det
vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början
store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och
det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar,
tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både
under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i
Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till
Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han:
"Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en
karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och
befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det:
"Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är
en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa,
begåvning, stadig vandel, godhet -- allt. Nu, när jag ej mera har honom
hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt,
att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra
samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans
vackra utseende och älskvärda natur.

Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och
intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet,
begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller
ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade
han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort
visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade
han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna,
kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans
ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde
omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig
själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för
honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera
hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet
i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för
Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens
för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis
däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av
sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet
i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på
något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första
upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans
egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons
flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och
var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod
och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde
honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde
ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid
Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon
sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades
i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna
depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general
Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens
mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på
oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.

Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och
lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de
förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande
hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och
var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades
honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna
tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och
Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man.
Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker
och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon,
som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som
förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen
sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då
Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något
lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro
avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om
det lyckliga fredsslutet.

I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna
till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter
till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en
klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos
sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet -- vilken
senare förstördes av kopporna -- och i synnerhet av hennes melankoliska
väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand,
men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort
Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att
glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga
kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800.
Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en
andra upplaga utkom år 1814.

För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda
lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis
blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända
såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev
skvadronchef.

Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som
öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där
han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till
Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att
Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i
egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet
att sända Napoleon och hans här undsättning.

Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, -- han blev
efter brumaire utnämnd till brigadchef -- visade han samma bristande
intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad.
Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom
hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta
en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i
henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental
och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande,
han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet,
där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna
vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära
och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller
upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt
den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten
och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl
ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det
blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var
grundläggaren till hela riktningen.

I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur
och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det
resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig
sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma
gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad
och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders
minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på
ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett
eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger
icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna
ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd?
Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det
bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på
jämförelse med andra onaturligt stegrats.

Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och
det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense
Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes
många talanger -- hon var litterär, sjöng och målade -- hennes utsökta
elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne
och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och
sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra
av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända
på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis'
pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense
med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha
tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han,
att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få
barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor.
Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes
för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna
styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja
hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om
ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse
med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej
någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis
var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att
fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen.
Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt
understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning,
flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget
mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt
tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd --
många hava betygat att han var god och vek -- men redan hans yttre
måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte
kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet.
Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde
därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen
mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en
ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen
av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig
giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802
firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna
om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.

De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men
deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett
yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet
räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som
hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av
förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en
ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad
på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en
badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin
moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var
Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en
badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att
först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit
varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt
ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i
varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern,
som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla
svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos
sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser
infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras
första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden
för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan --
själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra
månader -- var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att
vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet
eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt
uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet -- det finns
många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare
fått tillgång till -- faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för
att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade
med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av
att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke
blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse
med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt
övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att
avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen
att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var
hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan
makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades
en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den
älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.

Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre
upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades
han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av
hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom
till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den
av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons
frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte
sig under denna tid ett palats och ett lantgods -- efter revolutionen
fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning.
På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här
tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen
Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i
förhållandet mellan de båda makarna.

Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga
förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av
hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket
kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan.
Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd
att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller
förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid
en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning.
Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande
betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som
blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt,
bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault
för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den
under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i
den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning
bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda,
kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget
gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.

När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än
motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten.
Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ:
när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott
arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna
att fullfölja vad han påbegynt.

Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje
koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark
nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av
preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta
ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta
folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen,
att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta
land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade
i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig
hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i
Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den
självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i
Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då
han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att
vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit
honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska
republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i
att förstöra detta folks fria författning.

På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas
till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där
det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara,
som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess
kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till
härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna
lysande hederspost.

Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge
och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det
smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet
mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för
Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för
eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk
olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den
bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår,
kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken
följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett
lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan
avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske
och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och
hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner
och sina lärare -- ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon
den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och
musik, teckning och målning.

Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket
gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen
uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning
för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis'
son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara
älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som
ville välja sig en konung.

Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev
proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i
Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga
hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold
utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av
Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de
holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis,
i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att
Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike.
Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet
av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde
avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade
om två helt olika ting -- i Napoleons tal låg endast en kort befallning
att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett
uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende
opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han
där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över
dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett
främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka
han ville arbeta.

Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde
regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras
författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I
detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.

Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid
varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag
itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar
i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början
favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en
mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt
räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors
organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt
började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat,
och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till
Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris,
där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med
vid Austerlitz.

Det goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge.
Napoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen
berodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart
visade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon,
ställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns
inflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons
boykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet
var varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som
förr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet.
Napoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani
och konungen själv var "le premier smogleur". En annan tvistepunkt,
som för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen,
var, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar.
Dessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken
och förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det
led desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin
vanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att
Napoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde
med hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den
grad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne.
Snart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon
uttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under
Louis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död
lät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis
med att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon
klagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin
armé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom,
att han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej
kunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat
efter förhållandena i Holland. -- "Om man modifierar Code Napoléon",
säges brodern ha svarat, "så är det ej mera Code Napoléon." Louis
vägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan
förbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och
viktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han
tillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i
Holland.

Även beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej
överens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han
anhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa,
angivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt
att gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den
förmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter
laglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera
av dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga
badresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget
land. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta
huvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev
mycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga
officiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste
uppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet
residerat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i
Amsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.

I början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa
en stor hjälpkår såsom förstärkning till "la grande armée". Louis
nekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper
till Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa
Jérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han
var tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens
sida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk
landstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen,
och därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade
sig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade
armé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper
under general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av
holländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga
fienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet
och svaghet -- ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna
var i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra.
Då han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka
honom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste
Louis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon
honom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt
avsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans
yngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att
besätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig
i rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar
om att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av
sina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig
Hollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin
son. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på
väg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt,
att Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var
urståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare
införlivat med Frankrike.

Louis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i
Teplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska
annekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att
återfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse,
där han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans
bundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade
honom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom,
där han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och
beskyddare, Pius VII.

Att Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig
förlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär
av Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann
sig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.

Hortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine
i Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise
räddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade
furstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade.
Den älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att
få behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var
Joséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes
eget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig
ånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet
ropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen
Hortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons
ädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de
allierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons
fall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig
först till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd
av den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna,
misstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz,
där hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där
omsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades
genom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne,
och vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som
tillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog
också Hortense på Arenenberg.

Louis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han
sysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten,
bland dem "Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de
Hollande", i tre band, samt "Observations sur l'histoire de Napoléon".
Med åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde
oavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom
anledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de
italienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste
sons revolutionsförsök.

Då han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno
för att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska
konspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.

Hade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se
sin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat
hälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången
genomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.



PAULINE BORGHESE.


Det man i allmänhet känner om Pauline Borghese -- ty det är under sin
andra mans namn hon gått till eftervärlden -- är att hon var vacker.
Hon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste
man sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas
förfäder.

Redan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om
detta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes
behagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne,
så lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och
kom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet.
Den smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta
och all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon
dansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig
och bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla
sitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland
Corsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan
växte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som
det äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad,
och det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det
blev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under
hela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång
hade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in
sig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina
gamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille
fick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre,
ty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och
lantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia
Bonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle
ha uppträtt i Marseille -- det sägs till och med, att man kunde se
dem på Marseilles bordeller -- men man behöver endast konstatera, att
Pauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11
år gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och
flygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj,
för att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet
upptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes
systrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av
sitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de
koketterade.

Redan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en
hederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs
alltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och
Lucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son
till Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet,
och i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra
provinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års
man med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en
nyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre
ledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade
Pauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos
Napoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en
lämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande
hertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs
vara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig,
avslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt
bifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den
mäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en
furste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler --
han medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och
efter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev
då denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den
förste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig.
Fréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för
försnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process
blev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut
på förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette
de ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: "Du har varit nära att
förlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle
stiga i en båt -- -- -- allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt
hjärta, som glöder för dig", eller: "Mod, min älskade -- -- jag råder
dig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom
-- -- -- kanske skulle han bevekas av en systers tårar -- --". Men det
hjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten
och söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.

Men att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig
rätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare,
den unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc
var vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som
kommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som
senare i sitt liv foglig inför sin bror "generalens" befallningar, och
i juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.

Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var
tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så
skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara
före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd
genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline
var ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade
sin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och
av Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde
det, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt
kunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas
lektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken;
hon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man
ville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver
madame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och
idoghet.

Leclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade
hastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var
en av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18
brumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat,
Napoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.

Men Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde
fick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid
denna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna
ö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under
många decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika
skatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för
varje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens
svallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding
Toussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga.
Napoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga
en expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de
kreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade
honom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen
sedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.

Men vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll
Napoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla
de egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk
duglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt
hederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna
expedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta,
men frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc
aldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig
Napoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål
seglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de
hemmablivandes sida.

Pauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon
fick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från
Paris till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid
bättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget
Océan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in
överallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en
ensam man och blickade oroligt ut mot fartyget -- det var Paulines
första kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme
Fréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i
expeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att
stiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han
dröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. -- Överfarten
var besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden,
men så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av
segern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till
Europa.

Men det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde
ständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla
givna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån.
Detta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att
man i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom
oduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.

Mitt under allt detta utbröt gula febern. Leclerc, vars hälsa blivit
ytterst medtagen av klimatet, hade begivit sig med Pauline till
Sköldpaddsön för att söka bot och vila. Men vid underrättelsen om att
den förfärliga sjukdomen utbrutit vände han tillbaka och bosatte sig
mitt i sjukkvarteret. Oförtrutet bemödade han sig att vara de sjuka
till tröst och hjälp och hindra spridningen av den hemska sjukdomen,
som lämnade öns invånare i fred, men så mycket starkare härjade bland
européerna. Men utan ordnad sjukvård och utan läkare var läget nästan
förtvivlat.

Man kan med skäl fråga, huru den glada och lättsinniga Pauline fann
sig i alla dessa prövningar, och hur hon förhöll sig gentemot de
faror, som hotade från alla håll. Även med hennes liv på San Domingo
hava skandalskrivarna sysselsatt sig och bland annat tilldelat henne
flere älskare, såsom mulatthövdingen Alexandre Sabès och dennes rival
Christoph, som år 1801 av de upproriska hade blivit smord med helig
kakao-olja till konung av San Domingo, men även hit synes illviljan
och avunden förföljt henne. Hennes hållning under denna svåra tid
var verkligt beundransvärd. Det var nu som alltid hennes lyckliga
temperament, som höll henne uppe. Hon sjöng och dansade, och med sitt
glittrande humör livade hon även upp sin omgivning. Hon gav baler och
festligheter, anordnade musikaliska soaréer, väl främst för att roa sig
själv, men även för att få de andra att glömma alla vedervärdigheter.
Gentemot sjukdomen, som dagligen skördade en massa offer, förhöll hon
sig så lugn, som om det ej fallit henne in att hon själv ständigt
hotades av den förfärliga smittan. Napoleon hade vid avskedet uppmanat
henne att, vad som än hände, uppträda så, som det ägnade och anstod
förste konsulns syster. Det är dock ej sagt att tanken på den beundrade
brodern ensam kunnat hålla henne uppe -- men också hon hade i sitt
väsen något av Bonaparternas dristighet. Hon ägde detta sorglöshetens
mod, som man ofta finner hos de människor, som världen stämplar såsom
mera lättsinniga än andra, och vilket just genom denna kontrastverkan
gör intryck av att vara så storslaget. När hon begav sig ut på sina
promenader, hände det ofta, att hon i sin vagn tog upp sjuka, som hon
mötte på gator och vägar, och förde dem med sig hem för att vårdas. För
expeditionens övriga damer var hennes orädda uppträdande synnerligen
obekvämt, ty de måste följa hennes exempel och stanna kvar. De sökte på
allt sätt övertala Pauline att återvända till Frankrike, men Pauline
förklarade för alla, som ville höra det, att hon ansåge sig ytterst
feg, om hon reste bort just då hon bäst behövdes, samt att hon,
Bonapartes syster, ej var rädd för något i världen och ej ämnade rätta
sig efter någons råd -- "här härskar jag lika enväldigt som Joséphine i
Paris".

Hon fick även beröm av sin stränge broder. När Bonaparte hörde berättas
om hennes orädda uppträdande, skrev han till Leclerc: "Jag är mycket
nöjd med Pauline. Hon får ej frukta döden, ty det är en ära för
henne att få dö, medan hon är sin man till hjälp i hans armé; allt i
denna världen förgås utom det minne vi genom vara bragder inrista på
historiens blad."

Men Leclerc själv var klen och de många motgångarna hade brutit hans
motståndskraft. Den härjande sjukdomen angrep också honom, och natten
mellan den 1 och 2 november 1802 dog han. Redan några veckor tidigare
hade Fréron dukat under för sjukdomen, och det var först vid hans
död, som Pauline och Leclerc fingo vetskap om att han befunnit sig
på San Domingo -- det var även genom dem, som underrättelsen om hans
död kom till Frankrike. Efter att ha låtit med stor omsorg balsamera
Leclercs lik -- Frérons kvarlevor sänktes liksom alla andras, som dött
i den hemska sjukdomen, i havet -- begav sig Pauline hem, och den 1
januari 1803 landade hon i Toulon. Bonaparte var mycket bedrövad över
Leclercs död -- "jag har mist min högra hand", yttrade han -- och
han påbjöd en sorg på 10 dagar i hela Frankrike. Men denna sorg bars
utan övertygelse; i denna tid, då händelserna avlöste varandra med en
snabbhet utan like, hade Leclerc och hans tappra gärning redan blivit
glömd.

Pauline kom hem sorgsen och angripen av en sjukdom, som hon ådragit
sig på San Domingo, och man ansåg bäst för henne att till en början
bosätta sig hos Joseph i Hôtel Marbeuf. Men hon trivdes ej länge hos
brodern och såg sig snart om efter ett eget hem. Hon fann också snart
ett sådant i Hôtel Charost vid Faubourg-Saint-Honoré, det nuvarande
engelska ministerhotellet, och installerade sig där. Men det dystra
och ensamma liv hon levde på grund av sitt änkestånd passade henne
icke. Hon vantrivdes och visste ej med vad hon skulle fylla sin tid.
Och så kom snart -- alltför snart tyckte hennes samtid -- de vanliga
förströelserna: kläder, fester, mottagningar, där hon presiderade som
skönhetens drottning med de vackra, eleganta väninnorna som passande
omgivning, och slutligen även älskarne.

Här är platsen för några ord om Paulines lyxbegär, nöjeslystnad
och många erotiska upplevelser. Detta hade ej enbart sin grund i
lättsinne. Hon förblev hela sitt liv ett barn, nyckfullt, men i grunden
godhjärtat, i faddergåva hade hon nu engång fått en remsa ur Venus'
gördel, och lusten att smycka sin skönhet hade hon i blodet. Att hon
därför rycktes med i det stormande nöjesliv, som efter terrorismens
fasor blev det nödvändiga uttrycket för den nyvaknande livskänslan
hos den tidens människor, är ej att undra över. Dessutom var hon en
uppkomling med en dyliks starka aptit på livet. Hon fröjdade sig
av uppriktigt hjärta över att ha blivit prinsessa, och Napoleon
själv, angelägen om att bilda ett lysande hov omkring sina nyskapade
värdigheter, underblåste hennes och systrarnas lyxbegär. Dessutom fanns
kanske hos henne något av broderns härsklystnad, och hans exempel
smittade både bröderna och hans vackra systrar. Även kände hon ett
ständigt behov av att ha människor omkring sig, likt ett barn fruktade
hon mörker och ensamhet, vågade aldrig sova utan att ha ljus tänt i
sin sängkammare, och som ett barn törstade hon också efter ömhet och
smekningar. Hennes sjuklighet gjorde även sitt till. Det var som om
hon burit på en känsla av att hon själv förtärdes inifrån, och att hon
måste njuta av livet och inhösta all den ömhet och kärlek hon kunde få,
innan hennes skönhet vissnade bort. Slutligen var denna epoks moraliska
ståndpunkt lägre än någonsin, och man tog, kuriöst nog, mera anstöt
av att Pauline såsom änka hade älskare, än då hon bedrog sina män med
dylika.

Den som under hennes änketid stod hennes hjärta närmast, och som även
tyckes ha förtjänat det, var skådespelaren Lafon vid Comédie-Française.
Hon hade sammanträffat med honom bland Luciens konstvänner på
Plessis-Chamans, där Lafon skrev sina komedier och spelade dem samman
med Lucien, Elisa och någongång Pauline. Hans vackra röst och underbara
sätt att tala om kärleken tjusade alla damer. Pauline hade redan före
sin resa till Domingo ett kärleksförhållande med Lafon, och hon återtog
det, när hon kom därifrån, men detta förhållande var på grund av Lafons
för den tiden ovanliga diskretion föga känt, och det är troligt, att
det upphörde redan år 1805.

Före brytningen hade emellertid Pauline bytt både titel och namn.
Napoleon, som med oro såg den brokiga skara av män, som samlades
kring Pauline, ansåg, att det enda var att skaffa henne en ny make,
och han trädde nu i underhandling med dem, som han fann lämpliga för
ändamålet. Den första var viceguvernören i Toscana, Melzi, en klok
och framstående man, som Napoleon skattade mycket högt. Men Pauline
ville ej gå in därpå. Han vände nu sina blickar åt ett annat håll. I
Paris vistades vid denna tid en man, som väckte uppseende genom sitt
gamla namn, sitt sköna yttre och sin rikedom, det var den italienska
fursten Camillo Borghese. Han var ej framstående genom intelligens,
men han var en boren furste, och Napoleon ansåg det vara av stor vikt,
att Pauline genom detta giftermål kom in i Roms högsta aristokrati.
Efter många underhandlingar beslöt man att giftermålet skulle firas i
november 1803, men då förberedelserna för bröllopet voro avslutade,
hugnades Napoleon med underrättelsen, att Pauline och Borghese redan
två månader tidigare låtit kyrkan helga sitt förbund, och han blev
till den grad förbittrad däröver, att han ej alls infann sig till
bröllopet. Pauline var nöjd med det nya äktenskapet och sin nya
titel, ja till och med lycklig, åtminstone under de veckor då hon
var sysselsatt med att studera alla de gamla härliga konstskatterna
i det ryktbara Palazzo Borghese och lära känna Roms högsta societet.
Dessutom var hon stolt över det uppseende hon väckte vart hon än kom
och över all den hyllning man bringade hennes skönhet, som dock, enligt
madame Junot, efter vistelsen på San Domingo aldrig blev densamma som
förr. Som flicka, tillägger samma sagesman, var hon så vacker och
beundrad, att hennes kamrater i pensionen på kvällarna samlades för
att se Pauline kläda av sig och gå till sängs. Det goda förhållandet
mellan de äkta makarna räckte ej länge, och därtill var även fursten
själv skuld. Han kan helt kort karakteriseras såsom dum, fåfäng och
utlevad, en på samma gång likgiltig och svartsjuk äkta man. Pauline
började vantrivas och vinnlade sig ej mera om att visa sina älskvärda
sidor, tvärtom, hon väckte ofta förargelse genom sitt nonchalanta
uppträdande och genom att driva gäck med den stränga etikett, som
rådde inom den romerska societeten. Hon började längta tillbaka till
Paris, och upprepade gånger tiggde hon Napoleon om att få komma hem.
Men Napoleon ansåg, att var och en av hans syskon hade sin uppgift och
sina plikter och skrev till henne den 6 april 1804: "Älska er man och
hans familj, var älskvärd mot alla, rätta er efter sederna i staden
Rom och tänk allvarligt på, att om ni vid unga år börjar lyssna till
dåliga rådgivare, ni ej mera kan räkna på något stöd av mig. För övrigt
finnes här i Paris ingen som tar hand om er, och av mig kan ni räkna
på att bli mottagen endast såvitt ni kommer i er mans sällskap. Om
någon brytning uppstår mellan er och honom, så är felet ert, och då är
Frankrike stängt för er, och ni går i så fall miste om er lycka och min
vänskap."

För att i någon mån trösta Pauline sände Napoleon modern Letitia
till Rom på besök. När modern rest, kunde hon ej mera härda ut, i
synnerhet då hon fått klart för sig, att hennes man ej blott, såsom
hon uttrycker sig, "har ett adonishuvud, som är dumt och tomt", utan
i det äktenskapsdrama hon hoppats uppleva ej var annat än "en ynklig
statist". Och nu börjar den del av hennes liv, som hon ägnade åt
badresor. Hon befann sig i Plombières, då den 14 augusti 1804 hennes
enda barn med Leclerc, Dermide, dog i en häftig sjukdom i Frascati nära
Rom. Hennes sorg var mycket häftig, men gick hastigt om liksom alla
hennes känslor, och mindre än ett år därpå hade hennes liv återgått i
sina förra gängor.

I slutet av år 1805 erhöll furst Borghese en befälspost i Frankrike,
och Pauline nådde nu sitt mål att få bo i Paris. Nu är hennes tid
inne att spela en roll. För första gången börjar också hon hålla
hov och salong, och kring henne samlas allt vad den tiden ägde av
förnämt och märkvärdigt. Men Paulines umgängeskrets skiljer sig från
de övriga Bonaparternas därigenom, att den är förnämare och mindre.
Pauline var i mycket olik syskonen, hennes person bar aldrig prägeln
av uppkomlingslyxen, och hennes liv var icke braskande och bullersamt
som de andras. Hon hade en passion, som man vid denna tid mycket
litet förstod sig på, hon led av renlighetsmani. Hon yttrade själv,
att hon ville, att i hennes hem renligheten skulle vara lika stor som
elegansen; i hennes palats rådde en ordning, som föll i ögonen, och
det var alltid väl luftat och ventilerat i hennes små rum och stora
salar. Hon trivdes väl i Paris, i synnerhet sedan Napoleon givit hennes
man en chefspost i Boulogne, och hon begärde ej bättre än att få leva
på sitt vis, upptagen av att sköta sin hälsa och sina nöjen, uppfinna
toiletter och odla sin skönhet. Hennes hälsa kom med tiden att vara
den viktigaste faktorn i hennes liv, hon blev hälsopedant till det
yttersta, ständigt orolig att förkyla sig eller taga någon skada. Hon
var så rädd för drag, att var hon än befann sig och i synnerhet när
hon, vilket ofta hände, låg till sängs, lät ställa ljus i rummet för
att kontrollera, om lågorna rörde sig eller ej. Hennes ständiga resor
voro besvärliga både för dem, som utgjorde hennes sällskap, och för dem
hon besökte. Såsom ett exempel kan nämnas, att hon alltid tog mjölkbad,
vilket ofta nog kunde vara svårt att anskaffa.

Napoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna
till och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne,
då han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför
år 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de
länder, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien.
Det var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och
bebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var
ett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter
och den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som
borde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma
ej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo
Borghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade
gjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon
göra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig
prinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade
henne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa
sig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla
till franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000
livres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och
skyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera
bedårande toaletter än någonsin.

I Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan
haft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin,
en ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med
ett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare.
Forbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes
allt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till
slottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev
Forbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes
hus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka -- han
var den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne -- och i
Paulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och
chevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den
skandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt
undan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som
under detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes
uppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året,
och den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under
hennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre
än den store skådespelaren Talma.

Sommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare
för den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma
sig henne, och här upplevde nu tragöden och "amoureusen" en kort
men glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till
Schweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra
gånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin
sköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet
dem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin
lidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra
en byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord
hos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England.
Deras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då
Talma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla
relationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år
1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som
höll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812,
liksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till
Frankrike underrättelsen om Frérons död -- den förste mannen om den
förste älskaren.

Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon
tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza,
Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans
färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt
nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av
hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till
Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen -- antagligen var
hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni.
Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills
Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.

Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna.
Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt.
Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka,
samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under
farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt
det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt
solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och
glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon
går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla,
för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger
man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin
hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i
hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till
den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina
juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter,
och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har
hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista
djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig -- samtidigt som Napoleon
-- sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i
Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen
nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör
Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines
otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv
var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i
sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla
italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här
begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan
för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet
och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon
föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt
hakat sig fast -- hon lever ännu, men det är ett skenliv -- -- --.
Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet
från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän.
Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet
skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om
hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla
ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."

Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett
brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen
anhåller om att få resa till S:t Helena.

När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än
två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet
är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I
juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat
henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende
som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra
ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga
lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man
väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och
någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man
skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död -- --

       *       *       *       *       *

I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra
Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus.
Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till
detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin
nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt,
att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan
odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon
benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det
med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom
nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.



CAROLINE MURAT


Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera
än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp
i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten
om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike
generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela
hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar
av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv
politiker, intrigen var hennes livsluft -- för henne fanns ständigt nya
mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.

Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev
försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade
några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den
sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening
blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan
var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin
karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid
såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig
kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade
ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav
hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning
kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade
en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals
och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk,
ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som
Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en
alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa,
och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.

Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket
visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel
mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill
juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka
för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och
hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid
i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva
politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.

Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom
var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt
för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde
han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans
syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne
ingift i något av de europeiska furstehusen.

Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer
självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta
sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av
Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos
Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför
anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats
trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i
december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.

Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det
egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid
Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var
född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden
stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd
rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det
gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt
utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten
i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade
löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina
gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram
på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer
i sin krigarhatt, vördnad och respekt -- soldaterna stannade ett
ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den
ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära
ideal. Glad drog han ut att kämpa -- för Frankrikes ära, för Napoleons
eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.

Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet
och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen
och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa
uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig
upp och spela en roll.

Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat
och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande
ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen,
som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina
spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats
handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och
hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen -- det har
nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått,
att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse
med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han
var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon
understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt
eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg
att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra
äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna
rike.

Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående
förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats
karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl
antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon,
som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast
troligt -- hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom
systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.

Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han,
efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll
befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien
skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax
att placera den -- år 1802 under en tre månaders permission i Paris
köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i
januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel
du Gouverneur.

Denna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över
trupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös
ställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett
furstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett
rike att styra över.

De närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline
sålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon
och därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om
medlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en
hjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine,
som Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon
av hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern
Fouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under
åren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom
kunde skaffa sig och -- vilket kan synas som en ironi -- sin make
några fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen
Bonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais,
var Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis
och Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom
kejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led
svåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så
förtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse
med att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde
hon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned
avsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid
så pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans
förnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline
erhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade
henne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp
Joséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad
madame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet,
att Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på
väg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan
Napoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar.
Caroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att
skilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde
hon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga
misstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade
de båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras
äktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna
väckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.

När år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars
delade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och
Murat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna
gåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att
få Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var
det beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna,
kunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock
var känd som sin tids skickligaste diplomat.

Preussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till
Frankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon
sig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder
med tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806
storfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna
Murat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons
vasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène
Beauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre
svängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära
Frankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och
diplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att
hon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga
inblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall
tronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare
ingen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två
gossar och två flickor.

Den 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och
den 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform,
prydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de
nya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av
Frankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst -- han var såsom
de flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.

Men prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon
fann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken
han började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att
huvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och
roffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik
bragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher,
som vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men
då han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder
han erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt
utrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente
i Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. "Ni
bör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg,
Berlin och Wien", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns
varningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen
av Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska
Pommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på
annat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära
honom trohetsed.

Förhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre,
och som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto
mer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas
och intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller
sin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom
pinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för
att få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig
som angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja
sig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris
bodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som
genom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen
voro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder,
som, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock
respekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga
strävanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I
december 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon,
som i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och
nu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin
broders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som
det nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne
att vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan.
Marie-Louises utstyrsel, innehållet i den "corbeille de mariage",
som Napoleon enligt urgammal fransk bröllopssed skulle överlämna
till henne, hästar och ekipage, allt överlämnades åt Carolines något
pråliga smak att utvälja. I Stuttgart växlade de båda svägerskorna
den första omfamningen, men efter blott ett par dagar var öppet krig
förklarat dem emellan. Redan under resan kunde Marie-Louise i sorgsna
epistlar hem förlälja, hur Caroline berövat henne allt, som kunde
påminna henne om hemmet -- t. o. m. hennes lilla favorithund skickades
tillbaka och Caroline åter beklagade sig för vem som ville höra på
över sina vedermödor, men njöt icke desto mindre ända till djupet av
sitt ärelystna hjärta av att vid den första taffeln i Compiegne sitta
à-trois med sin bror och sin nya svägerska. Vid den nya kejsarinnans
kröning hade Caroline den av henne högt skattade triumfen att slippa
upprepa sin tjänstgöring vid kejsarinnesläpet, vilket uppbars av de
övriga nya svägerskorna.

Men redan före dessa angenäma tilldragelser hade Carolines mödor att
förbättra sin och Murats position som suveräner krönts med framgång.
Hon stod alltjämt på vakt om något tillfälle skulle yppa sig. När
Louis och Hortense visade tvekan och motvilja att intaga Hollands
tron, skyndade Caroline att erbjuda sig och Murat i deras ställe.
Emellertid var det Murat, som denna gång gjorde sig förtjänt om deras
befordran. Det var huvudsakligen hans förtjänst, att Napoleon kunnat
erövra Spanien, och när sedermera Joseph från Neapel flyttades till det
nyerövrade landet, ansåg sig Napoleon ej kunna förbigå Murat, så mycket
mindre som Caroline ej lämnade honom någon ro. Därför uttalade Napoleon
också det villkoret, att makarna Murat ej vidare skulle förekomma
i Paris. För att göra det så svårt som möjligt för dem att i Paris
uppträda med kunglig ståt tillhandlade han sig av dem Hôtel Thébusson.
Även Elysée-palatset och deras jaktslott i Neuilly önskade Napoleon
komma i besittning av, och när Caroline, som ytterst ogärna ville
avhända sig ett lysande residens, begärde sexton miljoner för dessa
domäner, styrde Napoleon rätt brutalt om ett tvångsbyte. Han övertog de
båda slotten, varifrån Caroline ej ens fick borttaga sina juveler eller
personliga tillhörigheter, samt lade i stället några smärre landområden
till deras rike.

Att Napoleon räknade på att Caroline skulle vara sin make till hjälp
vid styrandet av Neapel, visar ett brev av den 2 maj 1808, vari
Napoleon meddelade Murat, att denne blivit utnämnd till konung.
"Med en hustru som eder", skriver han, "kan ni lugnt avlägsna er om
kriget kallar er till min sida. Hon kan mycket väl sköta regeringen."
Carolines insats i styrandet av Neapel skulle emellertid komma senare;
under sin första drottningtid vistades hon endast kortare perioder
i sitt rike och uppehöll sig, trots Napoleons obenägenhet därför,
mestadels i Paris, där hon var ledaren av kejsarhovets nöjesliv, gav
baler och komponerade kadriljer. Genom att få hela Paris att tala om
sig och hovet behagade hon Napoleon, som just önskade, att hela världen
skulle sysselsätta sig med honom och hans omgivning, varjämte hon
alltid hade klokheten att visa honom ett glättigt ansikte. Emellertid
berodde Carolines obenägenhet att vistas i Neapel även därpå, att
Murat på inga villkor ville ge sig sken av att såsom regent stå under
sin gemåls inflytande -- han fruktade för parallellen med Elisa och
Bacciochi. Caroline åter drog sig icke för att intrigera mot sin man,
och i Neapel skapade hon bakom dennes rygg ett litet parti, som gick
hennes ärenden.

Murat förverkligade i Neapel samma principer som de övriga Bonaparterna
i sina länder, nämligen att icke styra med fransmäns hjälp. Detta
förbittrade mycket Napoleon, och i sina brev påpekade han, att han ej
kunde lyssna till Murats försäkringar om förtroende och vänskap, då
hans handlingar tydde på raka motsatsen. "Ni har omgivit er med män,
som hata Frankrike och vilja fördärva er. Det ni skriver till mig står
i alltför skarp kontrast till edra handlingar. Jag skall av ert sätt
att handla kunna se, om ert hjärta ännu är franskt."

Då det ryska fälttåget förbereddes, skyndade Murat att göra sig
Napoleon så bevågen som möjligt för att därigenom skaffa sig ett
överbefäl, och Caroline sändes till Paris för att för Napoleon uttrycka
Murats känslor av undergivenhet och underkastelse. Hon förstod också
nu att insmickra sig i hans förtroende -- Napoleon visade henne alla
möjliga ärebetygelser, hon fick bo i Tuilerierna -- och så småningom
lyckades hon intala honom, att Murat ej hade några planer för egen
räkning, ja, hon lyckades så fullkomligt i sin mission, att Murat med
Napoleons tillstånd i maj 1812 själv kom till Paris. Emot de favörer,
som Caroline hade lyckats utverka för Murat, hade emellertid Napoleon
utbett sig ett rätt märkligt vederlag, det nämligen, att Murat skulle
avlägsna från Neapel och sända till Paris sin närmaste man och sitt
trognaste stöd i Neapel, Maghella, den av hans män, som också var den
mest entusiastiske för befrielsearbetet i Italien.

Först nu, under Murats bortavaro, fick Caroline tillfälle att visa,
att även hos henne bodde något av den bonaparteska dådkraften. Hon,
som hittills sysslat med sina intriger och små äventyr för att själv
komma fram eller skaffa en gunstling ett ämbete eller penningar, hon
tog nu ej blott till skenet men även i verkligheten regeringstömmarna
i sin hand. Visserligen hade Murat vid sin avresa förbehållit sig
avgörandet i alla viktiga angelägenheter, men då underrättelserna från
krigsskådeplatsen voro mycket sparsamma, inkräktade detta icke nämnvärt
på Carolines självbestämmanderätt. Det visade sig nu, att hon i likhet
med Elisa var i besittning av verkliga administrativa talanger. Hon
utvecklade under denna tid en förvånande kraft och klokhet, och
tillståndet i riket förbättrades betydligt genom en klok skatte- och
reformpolitik. Hon underhöll flitigt förbindelsen med centralregeringen
i Frankrike, men samtidigt blygdes hon icke att genom att närma sig
Napoleons fiender, främst Österrike, där hon i Metternich trodde sig
kunna påräkna säkert stöd, förbereda Neapels frigörande från det
franska överväldet.

Murat på sitt håll tyckes hava burit på liknande planer. Det är ännu
för forskarna en outredd fråga, huruvida Murats taktik mot Napoleon
blott var den trolöse äventyrarens, eller om den nyvaknade idén om ett
enat, självständigt Italien blivit så rotfast hos honom, att han i sig
själv såg främst en kämpe för dessa strävanden och således haft ett
ideellt-praktiskt skäl att skilja sin sak från Napoleons.

I varje fall, när Murat trodde sig märka, att Napoleons stjärna var
i sjunkande, började han försiktigt och i hemlighet närma sig hans
fiender. Väl tillförde han vid början av 1813 Napoleons här 30,000 man,
men kort därefter återvände Murat utan Napoleons tillstånd till Neapel,
och i april 1813 trädde han för första gången i hemliga underhandlingar
med England och Österrike. Det förefaller emellertid som om Caroline
motsatt sig Murats planer, om ej av systerlig tillgivenhet, så därför
att hon alltjämt litade på Napoleons lycka. Denne inledde också med
Caroline en lång korrespondens, av vilken framgår, att även Caroline
fördömde sin mans handlingssätt -- man vet också, att hon icke vågade
visa Murat dessa brev.

Men efter slaget vid Leipzig i oktober samma år fortsätter Murat öppet
sina förrädiska planer, och nu synes även Caroline besluten att vid den
befarade katastrofen rädda så mycket som räddas kunde. Medan Eugène
Beauharnais trofast motstod de förbundnas försök att locka honom över
på sin sida, gick Murat i januari 1814, mitt under brinnande krig, över
till fienden, däri numera styrkt av kejsarens egen syster.

Ja, i ett brev av den 15 januari 1814 meddelar han lugnt Napoleon, att
han undertecknat ett fördrag med Österrike, samt tillägger: "Jag har
underhandlat med dem som en jämlike, jag har vetat intaga och behålla
min rang bland alla de spillror, som täcka Europa". Är detta ren dumhet
eller blott en vanvettig självöverskattning?

Napoleon kunde blott giva hans handlingssätt ett namn och skrev
till Fouché: "Konungens av Neapel uppförande är skamlöst, och för
drottningens finner jag ej ord. Jag hoppas få leva tillräckligt
länge för att kunna hämnas mig själv och Frankrike denna förfärliga
otacksamhet."

Under 1813-års fälttåg hade Murat engång vid ett krigsråd i våldsamma
ordalag farit ut mot Napoleon samt sagt sig ångra, att han ej lyssnat
till engelsmännens förslag; han hade då kunnat vara lika mäktig som
konungen av Preussen och kejsaren av Österrike. Den råbarkade Davoust
hade då öppenhjärtigt påmint Murat om vilken skillnad det var mellan
konungar av Guds nåde och den, som fått sin krona i gåva av Napoleon.
Efter sitt förräderi skulle Murat också få erfara hur rätt Davoust
haft. Ty vid Bourbonernas återkomst till Frankrike började dessa genast
arbeta på att återinsätta Murats fiende, konung Ferdinand av Båda
Sicilierna, i hans rättigheter. Redan innan Napoleon lämnat Elba hade
Murat och Caroline därför återförsonat sig med honom.

Under de hundra dagarna få vi bevittna slutkatastrofen i Carolines och
hennes makes ärelösa kamp om Neapels tron. Murat bryter upp mot Rom,
uppmanar Italiens folk till kamp för sin frihet, men blir slagen av
österrikarna och måste fly till Frankrike. Caroline söker uppehålla
sin makes herravälde i Neapel, men måste vid engelsmännens anfall
utrymma landet, och snart äro hon och hennes barn österrikarnas fångar
i Triest. Så efterhärmar Murat i ett huvud löst företag sin kejsares
och herres försök att återvinna sitt välde, landstiger med en handfull
soldater i Calabrien liksom Napoleon vid Saint-Juan-viken, blir
tillfångatagen och arkebuserad.

Under sin forne älskare Metternichs beskydd fick nu Caroline och hennes
barn en fristad i Österrike, där hon under namn av grevinnan av Lipona
bosatte sig först i Wien och sedan i Triest. Hennes levnadsvillkor
tyckas ej ha varit gynnsamma; man vet, att hon efter julirevolutionen
hos franska regeringen anhöll om understöd, då Ferdinand IV konfiskerat
hennes egendom, och man beviljade henne även en årlig pension av
100,000 livres. År 1832 slog hon sig ner i Florens, där hon dog den 18
maj 1839.

Så glider bort i historiens glömska den engång lysande drottningen
av Neapel, så förgäten som endast den kan bli, vars hela livsmöda
offrats för medelmåttiga, egoistiska syften, ty till och med
Carolines mångomtalta äregirighet hade man något att förebrå,
 nämligen dess kompletta brist på storhet eller djupare mening.



JÉRÔME BONAPARTE.


Den yngste av syskonen Bonaparte, Jérôme, var född den 15 november
1784 och sålunda endast åtta år, när familjen flyttade till Frankrike.
Han kunde ej minnas sin far eller Corsika, han kände Paoli endast
efter hörsägen, han var fransman utan minnen från den klippiga ön
eller ungdomsdrömmar om eget, självständigt fosterland. För honom hade
hela det stora bonaparteska äventyret intet av under, han växte upp i
medvetandet om att familjekassorna liksom framtiden bjödo oändliga och
aldrig sinande möjligheter.

Detta präglade i viss mån även Jérômes väsen. Han var ej fåfäng och
hade intet av uppkomlingens iver att visa världen hur rik och mäktig
han var, det var för honom så självfallet, han hade bättre råd än de
andra att vara sådan, som naturen engång gjort honom. Och den hade
gjort honom självsvåldig, full av lustighet och humor med aptit på alla
världens äventyr och nöjen, givit honom samma oförbränneliga lynne och
oförbränneliga lättsinne, som Pauline undfått. Han tog loven av alla
sina syskon, då det gällde slöseri, han strödde guld omkring sig, ej
av äregirighet, men därför att det roade honom. Betecknande äro några
små anekdoter, som Masson berättar. En dag medan Napoleon var konsul,
kom Duroc till honom med en till regeringspalatset adresserad räkning
på en resnecessär à 16,000 livres. Napoleon förklarade sig ej ha köpt
det dyrbara föremålet, och närmare forskningar gåvo vid handen, att
köparen var -- Jérôme. Vid middagen tog Napoleon sin yngste broder i
bägge öronen och sade: "Är det du, som tillåter dig att köpa necessärer
för 16,000 livres". -- "Ja", svarade Jérôme lugnt, "jag avskyr saker,
som ej äro vackra." Som gosse dyrkade Jérôme Napoleon, "le general",
som syskonen kallade honom, och han var den enda av dem, som gladde
sig över broderns giftermål med Joséphine -- ty Eugène Beauharnais och
Jérôme voro kamrater i krigsskolan i Juilly. Men när Jérôme trodde
sig märka, att brodern föredrog styvsonen framför honom, visade han
humör och svarade ej Napoleon, då denne tilltalade honom. Strax sedan
Napoleon kommit hem från Italien efter slaget vid Marengo, var åter
Jérôme vid misshumör. "Om du sluter fred med mig, skall jag ge dig
något?" sade Napoleon till honom. -- "Vad då?" frågade Jérôme. "Du får
själv bestämma", sade brodern. -- "Giv mig då den sabel Ni bar vid
Marengo", sade Jérôme strax. Och Napoleon gav honom den.

Överhuvudtaget var Jérôme aldrig såsom de andra syskonen rädd för
Napoleon, han behandlade ej denne bror mera respektfullt än de andra
och lät sig aldrig imponera eller skrämma av generalen, förste konsuln
eller kejsaren, utan sade öppet sin mening, men på ett så älskvärt
sätt, att Napoleon ej kunde bli ond på honom. Han levde sitt liv i
öppen dag och förhemligade ingenting, vare sig det gällde ungdomliga
pojkstreck och snedsprång, politiska åsikter eller förvaltning av de
ämbeten han erhöll. Även Joséphine tyckte om den vackre, självständige
och självsvåldige gossen, som jämt och ständigt ställde till vilda
skandaler, och hos henne kunde han alltid påräkna en förbön hos
Napoleon.

Då Jérôme plötsligt utan någon anledning lämnade skolan i Juilly,
beslöt Napoleon att sända honom till sjöss -- han kunde kanske utbildas
för marinen -- och lät honom följa Leclerc till San Domingo. Men
Leclerc tycks ej varit nöjd med honom -- han återsändes nämligen redan
från Kaplandet till Paris i egenskap av kurir. Någon tid därefter sände
Napoleon Jérôme på en västindisk expedition med fartyget I'Épervier.
Jérôme var denna gång mera benägen att lyda, i synnerhet sedan Napoleon
givit honom tillstånd att taga med sig sina vänner.

Jérôme var ej sen att begagna sig av tillåtelsen att på sitt fartyg
samla några levnadsglada ynglingar med samma äventyrslynne som han
själv -- och med lika litet intresse för sjökrigstjänst. Ty Napoleon
hade misstagit sig om Jérômes böjelser, han och hans vänner föredrogo
landbacken framför sjön och livet i hamnarna framför den besvärliga
tjänsten. I alla hamnar fördes ett lustigt liv, och Jérôme lät
med glädje penningarna rulla! Han fann plötsligt sin marinuniform
missklädsam och utbytte den mot den rödblå husaruniformen. I november
1802 insjuknade han emellertid på Martinique och undslapp därigenom
vidare besvärligheter. Han stannade här flere månader, samlade en
munter krets omkring sig och slöt ett vänskapsförbund för livet med den
franska konsulatstjänstemannen Auguste Lecamus. Tid efter annan erhöll
han emellertid av Napoleon befallning att sluta med sitt lättjefulla
liv och återvända hem, och i januari 1803 blev han tvungen att lämna
ön. Han skildes med sorg i hjärtat från Lecamus och hans familj, från
alla nöjen och nya vänner och begav sig i väg. Men på återvägen skedde
något oväntat. I en trång kanal mötte Jérômes fartyg ett engelskt
handelsfartyg, mot vilket Jérôme, då det ej gav signal, lät avskjuta
ett prejskott. L'Épervier måste vända om till Martinique, och Jérôme
erhöll av chefen för expeditionen det vänliga rådet att rädda sig
undan, innan efterräkningarna kommo. Han begav sig då med sina vänner
och sitt fartyg till Guadeloupe, där det åter blev uppehåll med en
lång räcka av festligheter, tills ny befallning kom att återvända
till Frankrike. Men Jérôme var nitton år, självrådig och glad, och
nya äventyr frestade honom mera än de förebråelser, som väntade honom
hemma. Han lämnade helt enkelt sitt fartyg och inskeppade sig med några
av sina närmaste vänner -- bland dem Lecamus, som erhöll anställning
som hans sekreterare -- på ett amerikanskt fartyg, destinerat till
Norfolk, dit han anlände den 20 juli. Den 28 juli 1803 var han i
Washington.

I Washington uppträdde Jérôme med stor tvärsäkerhet, lät kalla till sig
franska konsuln, Pichon, och tog sig under de dagar han tillbragte här
legationens angelägenheter an, öppnade brev och förfärade därigenom
Pichon, som visserligen ej ansåg sig kunna ingripa, men ej heller
underlät att till franska regeringen insända sina klagomål. Från
Washington begåvo sig de unga hjältarna till Filadelfia, och därifrån
till Baltimore. Införd i finanskretsarna därstädes, gjorde han
bekantskap med "Baltimores skönhet", miss Elisabeth Patterson, en rik
köpmansdotter, och förlovade sig i hemlighet med henne. Förlovningen
firades med de största högtidligheter. Då Pichon emellertid genom brev
både till Jérôme, till hans blivande svärfar och till franska konsuln
i Baltimore försökte hindra giftermålet mellan Jérôme och Elisabeth
på den grund, att Jérôme enligt Code civil var omyndig och ej kunde
gifta sig utan sin mors samtycke. Jérôme företog en resa till New York
för att inbilla alla att han ändrat tanke, men strax därpå återvände
han i största hemlighet till Baltimore och firade bröllop med miss
Patterson julaftonen 1803. Han var då 20 år, hon nitton. Först ungefär
tre månader senare underrättade Jérôme sin mor -- utan ursäkter eller
kommentarier -- att han gift sig med den kvinna han älskade.

Men långt förut hade ryktet om detta egendomliga giftermål nått
Frankrike, dels genom tidningarna, som Napoleon förgäves försökt tysta
ned, dels genom Pichon. Napoleons vrede var gränslös. Denne broder,
som han överhopat med penningar och välgärningar, vars minsta nycker
han tillfredsställt, skulle nu skandalisera honom, hela familjen
och Frankrike! Han gifte sig med en engelska, en protestant, en
köpmansdotter! Pichon fick strax befallning att ej mera utbetala en sou
till Jérôme, som fick sträng befallning att genast komma hem; på detta
villkor skulle Napoleon förlåta honom alla de vedervärdigheter Jérôme
förorsakat honom, i motsatt fall skulle han förbjudas att någonsin
komma tillbaka till Frankrike.

Underrättelsen nådde Jérôme mitt i en virvel av fester. Sangvinisk och
obetänksam, hade han redan levat sig in i tanken att stanna här för
alltid, och ambassadörsposten i någon av de stora städerna hägrade för
honom. Han hade givit sina vänner löften om platser han trodde sig
förfoga över och skuldsatt sig betydligt. I den sinnesstämning vari
han befann sig kom uppmaningen att återvända som en kalldusch. Han
dröjde också i det längsta att rätta sig efter befallningen. Under
det han väntade på en god lägenhet, nådde honom de sensationella
underrättelserna från Frankrike, att kejsardömet proklamerats, att han
själv uteslutits från tronföljden och alla hedersposter i Frankrike,
samt att Napoleon ej erkände hans giftermål.

Jérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller
moderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i
Lissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier,
mötte dem med ett pass för Jérôme. "Och madame Bonaparte?" frågade
Jérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass
för miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var
allvarsam. "Framför till er härskare?" säges han ha svarat, "att madame
Bonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få
åtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen." Men
det hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes
rättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än
att uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var
havande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten
till sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till
England. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men
hon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland
fientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7
juli 1805.

När Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om
dennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att
vinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom
rikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det
mest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig
prins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin
ungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför
att han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den
bästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att
göra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna
England och tillsvidare bosätta sig i Amerika -- någon skilsmässa var
ännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta
karaktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett
kärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att
Napoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de
aldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var
Napoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans
vilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem
till Amerika, där hon för alltid stannade.

Napoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till
påven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle
förklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit
välsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga
hustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz
befäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran.
Denna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805
till mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio
månader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i
Bretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk.
Han kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att
få komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt
äktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för
honom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.

Jérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så
intresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med
hederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster -- vad hade
han att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och
det blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner,
vilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september
började giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan
brådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst,
sammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda
kurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej
hunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift
med Elisabeth Patterson.

Men även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under
det Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris'
prästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt;
och när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme
plötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av
Napoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades
bröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde
prinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och
Jérôme för första gången -- det var hos madame Junot i Raincy. När
Jérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt
med det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit
mycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös
ungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne
från första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum,
men först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter
och nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.

Napoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes
rike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri
religionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier.
Samma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och
domstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt,
och Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle
skapa ett litet välorganiserat franskt rike.

Utan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa
broderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han,
att en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även
Jérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat
bedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen,
som gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad,
förelågo även här.

Vid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga.
Det hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för
diplomati, konst eller litteratur, -- Jérôme hade här liksom på sina
resor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid
detta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade
en häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en
kunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid
hovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga,
att när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela
Cassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag.
Bland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som
öppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste
avspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von
Pappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet
och intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram
trofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde
för dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till
utrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den
preussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största
prakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe
gav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.

Man frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna
tyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes
man förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet,
men hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga
henne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens
förvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon
stod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.

Hennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av
Jérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man.
Oberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade
han alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en
kallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt
hennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med
gåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll
alltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines
brev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde
henne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade
hängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen,
de strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande
leende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika
mycket som Jérôme själv.

Vid Marie-Louises kröning, det napoleonska väldets kulmen, kommo de
båda makarna till Paris, där de väckte mycken uppmärksamhet genom sitt
lysande uppträdande och sina självsvåldiga upptåg. En gång under en
stor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro
de sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i
palatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog
Jérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset
ner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och
körde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de
företogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans
maka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes
händer blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och
dansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör,
klädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med
brokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter
och prydd med stora hängande vita plymer.

Men detta var endast en kort minut av bedräglig ro under alla de
skakningar, som Jérôme och hans konungadöme voro utsatta för. Redan
hans förhållande till Napoleon kunde aldrig bliva verkligt gott. Ty
i grunden betraktade Napoleon konungen av Westfalen endast såsom
ett slags prefekt i en fransk provins. Han utnämnde hans ministrar,
förfogade över hans trupper, kontrollerade hans finansväsende -- med
förfäran konstaterade Napoleon att av landets hela budget, 25 miljoner,
fem miljoner åtgingo för Jérôme och hans hov -- ja, tog ifrån och
lade till landområden i Jérômes rike efter gottfinnande. Av tonen i
deras brevväxling ser man, hurusom Napoleon behandlade sin broder mest
som en olydig eller förvillad son, medan Jérôme vanligen använde en
undfallande och tacksam ton, för att någongång plötsligt strama upp
sig och högdraget erbjuda sig att avstå från sin kungavärdighet. Men
vanligen uttrycker han sig på detta sätt: "Jag upprepar det, jag tager
aldrig ett steg utan förhoppningen, att Ers Majestät skall säga: aldrig
har min bror Jérôme gjort mig någon sorg." Och säkerligen menade Jérôme
det också -- åtminstone då han skrev det. Men om Jérôme ock var en föga
allvarlig regent, och de nyttiga reformer, som genomfördes i Westfalen,
helt och hållet voro Napoleons verk, så behandlade denne å andra sidan
hans rike med ytterlig hänsynslöshet, så att Jérôme i ett brev kunde
säga: "Det är genom Le Moniteur, som jag fått veta, att jag förlorat
fjärdedelen av mina stater, tredjedelen av mina inkomster och alla mina
flodmynningar, utan att det kommer ett ord från Ers Majestät för att
lugna mig eller säga: ni skall uppföra er så eller så."

Under fälttåget 1809 anförtrodde Napoleon Jérôme överbefälet över en
armékår. Napoleon hade redan misslyckats med att göra Jérôme till
amiral, och det gick nu ej heller bättre att söka göra honom till en
användbar general. Jérôme hade heller inga insikter i militäryrket,
hans sorglösa lynne gick illa ihop med disciplinens bud, och efter
det han vistats ungefär en månad på krigsskådeplatsen måste Napoleon
avsätta honom samt åt Junot anförtro ledningen av hans trupper.

Vid Napoleons förberedelser för det ryska fälttåget anhöll Jérôme
ivrigt om ett överbefäl, och han förband sig att till "la grande armée"
bidraga med två divisioner av egna trupper. I tillfredsställelsen över
Jérômes nit biföll Napoleon hans begäran. Dessutom välvde Napoleon
planen att, sedan han slagit Ryssland, återställa konungariket
Polen samt göra Jérôme till Polens konung, under förutsättning, att
denne först utmärkt sig i fälttåget. Från början av 1812 var hela
Westfalen förvandlat till ett läger. Vid fälttågets början blev Jérôme
överbefälhavare för arméns högra flygel och hade under sig Vandamme i
spetsen för westfalarna, Poniatovski för polackerna och Reynier för
sachsarna. Jérômes uppgift i fälttågsplanen var att hålla Bagration
skild från ryska arméns huvudstyrka och kringränna honom. Senast den 29
juni skulle Jérôme stått i Grodno, men i stället förspillde han sin tid
med tvister med Vandamme, som han avsatte mitt under brinnande krig. I
förbittrade brev till Jérôme gav Napoleon honom skulden för att hela
krigsplanen blivit fördärvad. Bagration lyckades också förena sig med
Barclay de Tolly, och ånyo måste Napoleon avsätta Jérôme samt på hans
plats ställa en annan -- Davoust.

Men även i sitt tillfälligt sammanbragta rike med dess tyska befolkning
hade Jérôme allvarliga konflikter att bekämpa. Verkningarna av
revolutionen, vars vågsvall lyft den bonaparteska dynastien upp till
troner och kungavärdigheter, hade behövt en viss tid för att komma till
synes hos de folk, till vilka det revolutionära Frankrike genom sina
propagandakrig velat bära sina frihets- och jämlikhetsidéer. Ett av
de första utslagen av den nationella rörelsen i Tyskland skulle komma
att rikta sig mot Jérôme. Dörnbergska resningen inträffade just vid
ett av hans regementen, och major Schill med sin friskara gjorde även
en attack på Westfalen. I ett märkligt brev av den 5 december 1811
till Napoleon skildrar Jérôme med förvånande skarpblick de sociala
förhållandena och den nationella stämningen i Tyskland. Det visar,
hur Jérôme hade öppet öga för vad som skulle kunna växa fram ur denna
folkstämning. Efter en exposé av vad han kallar "folkens olyckor"
utbrister han: "Denna bild är sann i alla dess delar. -- -- -- Jag är
ställd i mittpunkten av faran, men jag är alls icke rädd för egen del,
jag vet, att det finnes nödvändiga olyckor, som endast äro vägen till
bättre förhållanden."

År 1813 skulle också Jérôme själv få bli vittne till, huru hans
farhågor besannades, och hur hans rike störtade samman som ett korthus.

Redan före slaget vid Leipzig hade de allierade två gånger intagit
Cassel, och efter det stora folkslaget i oktober 1813 kunde Jérôme
ej längre kvarstanna i sitt rike. Han hade sänt Catherine i förväg
till Frankrike och följde själv efter, medtagande det mesta möjliga
av penningar, juveler och dyrbarheter. Den 14 november 1813 anlände
Jérôme till Paris, varefter han installerade sig på slottet Stains nära
Saint-Denis, som han köpt.

Efter Napoleons abdikation begåvo sig Jérôme och Catherine till Triest.
Konungen av Württemberg hade nu, när olyckan bröt in över Jérôme,
föreslagit sin dotter att hon skulle skiljas från sin make, mot vilken
hon hade så många välgrundade förebråelser. Men motgångarna hade
tvärtom fört makarna närmare till varandra, och med orubblig kärlek
stod Catherine på Jérômes sida. I Triest, där de fingo tillstånd att
bo, föddes deras första barn, Jérôme-Napoléon-Charles.

Under de hundra dagarna skyndade Jérôme åter till Frankrike. Även
nu erhöll han kommandot över en division, och nu förvärvade han sig
även för första gången en smula krigarära -- han utmärkte sig både
vid Charleroi och vid Waterloo. Men snart hade Napoleons stjärna
fördunklats för alltid. Efter att någon tid hava vistats i Württemberg
hos sin svärfar, fick Jérôme tillstånd att återvända till Österrike. År
1823 flyttade han med sin familj till Rom, och år 1831 till Florens,
där Catherine dog 1835.

Jérôme erhöll år 1847 Louis-Philippes tillstånd att återvända till
Frankrike, och efter februarirevolutionen trädde han till och
med i fransk tjänst, han blev nämligen utnämnd till guvernör för
Invalidhotellet. Efter statskuppen 1852 utnämndes han till president
i senaten och fick -- den enda av syskonen -- uppleva, att brorsonen
axlade kejsarmanteln med de gyllne bien och omgav sig med de kejserliga
örnarna. Han tillerkändes även av Napoleon III eventuell rätt till
tronföljden.

På sin ålderdom, som förflöt i relativ obemärkthet, ingick Jérôme nytt
gifte med markisinnan Giustina Bartolini. År 1860 slutade han sitt
växlingsrika liv och fick sitt sista vilorum i Invalidhotellet, i samma
rum, där Napoleon vilade.

Det ligger något tragiskt över Jérômes förhållande till Napoleon.
Napoleon hade skänkt honom all hans ungdoms glädje och lycka och senare
makt och rikedomar, och Jérôme skulle varit stolt över att kunna
återgälda sin bror och välgörare. I stället bidrog han genom lättsinne
och överdåd till hans fall, och bakom alla de bittra förebråelser, som
Napoleon måste göra sin yngste, älskvärde, godhjärtade broder, tycker
man sig höra ett vemodigt: "du är för liten för att förstå mig, du är
för liten för att kunna följa mig."





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Napoleons syskon" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.