Title: Söder om landsvägen
Author: Bendz, Emma
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Söder om landsvägen" ***


                          SÖDER OM LANDSVÄGEN


                           I PRÄSTKARET GENOM
                            VEMMENHÖGS HÄRAD

                                   AV
                               EMMA BENDZ

                             ANDRA UPPLAGAN


                                  LUND
                        C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG


                               LUND 1916
                        BERLINGSKA BOKTRYCKERIET



                               INNEHÅLL.


                                                           Sid.
        Barndomsminnen                                        9
        Ett prästgårdsbröllop                                25
        Ett kyrkligt kapitel                                 34
        Prästgårdsjul                                        41
        Ett bondbröllop                                      52
        Fastlagsris och snöstormar                           62
        Kjellstorp                                           73
        Hänryckningens tid                                   80
        Om sommaren sköna, när marken hon gläds              90
        Friluftsteater och serenader                         99
        Mamsell Katharina                                   110
        Från gässens högkvarter, en skymt av Skytts härad   125
        En skånsk storbonde                                 131
        Skrock, mest från Skytts härad                      142



                          Söder om landsvägen.


Inramat av Östersjöns och Sundets blåa vågor ligger ett land, där solen
lyser över oändliga vidder av böljande sädesfält, där präktiga hjordar
beta på saftiga ängar och gamla väderbitna pilar kanta de långa, raka
vägarna. Ättehögar synas likt punkter på ett tätt skrivet blad,
»vanningadammar» och märgelgravar äro de enda insjöar som förekomma, det
enda som avbryter den vida, mäktiga ytan. Stora, välbyggda gårdar lysa
vita i solskenet, och små vitkalkade stugor med mossbelupna halmtak
dölja sig bakom knotiga pilträd med mjuka, böjliga grenar. Byarna ligga
tätt intill varandra och då helgmålsklämtningen ljuder från kyrkorna
tyckes klangen sammansmälta till en enda ton, dallrande ut över slätten.
Detta är det landet som kallas _Söderslätt_, det landet som av Hans
Bendz fick namnet »_Söder om landsvägen_».

Vad han tänkte om slätten ligger just i det uttrycket, den var det
förnämsta av alla land på jorden, intet annat, hur skönt det än måtte
vara, kunde tåla vid en jämförelse. Han kände och tänkte likt de flesta
av sina landsmän, ehuru måhända ännu starkare, ännu mera utpräglat:

   »Skåningar veta och skåningar tro,
   att ej under sol och måne,
   där finns en fläck, där människor bo,
   så härlig och ljuv som Skåne.»

Och av fullaste hjärta fogade han till:

   »Väl gläds jag att vara svensk ibland,
   men jag yvs att vara skåning.»

Mellan honom och slättens folk rådde en innerlig känsla av samhörighet.
Han kände som de, tänkte som de, kunde tala samma språk som de. Själv
ägde han deras bästa och mest framträdande egenskaper, därför kunde de
också förstå honom och löna honom med samma starka känslor av
tillgivenhet och förtroende. I Tomarp, hans fäderneby, flaggades det på
skolan, den dag underrättelsen kom, att han blivit utnämnd till
professor. Det var ju en av deras egna som kommit sig upp, de voro glada
och stolta över honom och de ville uttrycka sin glädje på detta sätt.

Endast några få dagar före sin död vandrade han ensam ut på landet, ett
stycke utanför staden. Där stannade han och betraktade oavvänt detta
land, som var honom så kärt, de grönskande tegarna, där allt spirade och
växte i vårsolens värmande ljus och folkets jämna, taktfasta rörelser
vittnade om flitigt arbete. Länge stod han så, som ville han tillfyllest
inprägla denna bild i sitt sinne. Det var hans sista avsked till
slätten.

Ej må det förtänkas mig, att jag vid mina enkla skildringar, hämtade
från landet Söder om landsvägen, ägnar dessa första rader åt hans minne.

Lund i juni 1916.

                                                               E. B–z.



                            Barndomsminnen.


Hur gärna gå ej tankarna tillbaka till det gamla barndomshemmet,
skådeplatsen för de första stapplande stegen, övervakade av kärleksfulla
föräldrar, de första lekarna, de första medvetna tankarna. Hur ljuvt ter
det sig ej i inbillningen, detta hem med de gammaldags, trevliga
björkmöblerna, blommorna i fönsterkarmarna, mors spinnrock, fars
arbetsbord med den primitiva lampan och ljusstaken med sin gröna skärm,
böckerna som sågo så hemlighetsfulla ut, den stora kartan över
Palestina, där man bl. a. fick skåda Israels barn, tågande kring
Jerichos murar med lurar och basuner, samt de gamla kopparsticken och en
stor tavla med Luther och Melanchton som huvudfigurer. Och barnkammaren
sedan, med en hel rad små sängar, dockskåpet, de enkla leksakerna,
träpallarna där man klättrade upp, ramlade ner, slog sig, grät och
klättrade upp igen, vilken behaglig oreda rådde ej där!

Hur skönt var det ej att på kvällen krypa ner i sin lilla bädd och somna
vid ljudet av spinnrockarna från folkstugan som ackompagnemang till
pigornas sång! Jag hör det ännu: »Rocken snurrar, lampan brinner,
vinterkvällen är så lång,» eller »Konung Fredrik är död,» och allra
bäst, »Vid foten av Alpen, i daldjupets skugga –.» Ibland hördes även
prostens röst, inne från salen, där han läste högt medan prostinnan,
guvernanten och de äldre systrarna sutto kring bordet med sina
handarbeten. Det var så sövande och så lugnt att somna in vid dessa
ljud, sedan man först, med mors hand i sin, läst sin lilla aftonbön.

Lika roligt var det på morgnarna, då den kära Tilla, prostinnans kusin,
som varit i huset alltsedan föräldrarnas bröllop, kom in med mjölken och
rågskorporna som man skulle få på sängen och man sedan fick tillåtelse
att »bara en liten stund» få se på de gamla nötta, men så högt älskade
bilderböckerna: »Kajsa Rulta, Lunkentuss, den lille Vilden» o. s. v. Och
så kom tvagnings- och påklädningsceremonien, som visserligen ej avlopp
utan åtskilligt kiv och ras med bröderna, store bror och lille bror.
Sedan, efter frukosten, togs abc-boken fram med den stora tuppen, som
stod och såg så viktig ut, och på mors knä lärde man sig stava och lägga
ihop och fick därunder många tillrättavisningar, ty visst var man dum!
Men hur det var, värpte ändå alltid tuppen och det var förtjusande, då
man inne i boken fann »danska kungens karameller», eller i värsta fall,
en sockerbit, behändigt ditsmugglade, man visste aldrig hur.

Ett särskilt nöje var det att få göra en promenad ut i byn med prosten
och att hälsa på gubbarna och gummorna i de små stugorna. Man var bekant
och god vän med dem alla utom, kanske med gummorna i fattighuset, den
förskräckliga Stormskan och den ännu förskräckligare Lejonskan, som
trätte och slogos och sågo så hemska ut. Prosten var god vän med alla,
hade ett vänligt ord för alla, kunde väl även vara sträng, men hade
alltid ett varmt hjärta för dem som kommo till honom i sin nöd, och de
voro många.

Promenaden avslutades alltid med en tur i trädgården, som var väl
vårdad, och där lärde man sig att, med Far som läromästare, känna varje
träd, varje buske, varje blomma. Det var en mycket stor trädgård och
park, med ståtliga gamla träd, den var en grönskande oas, mitt bland
fälten och ängarna, en oas med bär och ljuvliga frukter i överflöd, med
syrener doftande som på ingen annan plats, med lärkor som drillat sina
vårsånger, värmda och livade av den tidiga solen, alltsammans
kringfläktat av havets friska vindar. Jag erinrar mig särskilt livligt
de strålande vårdagar, då en mångfald praktfulla hyacinter blommade i
rabatterna, hur jag brukade kasta mig ned på gräsmattan och insupa deras
doft, nästan sövd av binas entoniga surrande, skådande mot de lätta
skyarna, där de gledo över den blå himlen. Det är ej lätt att beskriva,
men förnimmelsen av allt detta härliga är ännu alltjämt lika stark.

Vintern var visst ej heller utan sitt behag, med det flitiga,
regelbundna arbetet, anpassat efter vars och ens förmåga,
skymningsbrasan, de långa kvällarna, då prosten satt vid sitt skrivbord
i fullt arbete eller ivrigt studerande de sällsynta tidningarna, (posten
kom högst två gånger i veckan) medan prostinnan satt med sin strumpa,
stundtals halvslumrande i soffhörnet efter dagens trägna id och barnen
samlade kring det stora bordet, halvhögt läsande sina läxor vid
talgljusens matta sken, tills slutligen katekesen och grammatiken
slungades upp i taket med ett lättnadens »så där ja, nu ä’ de gjort».
Sin belöning fingo de sedan hämta ur den stora fruktkorgen med
bergamotter och rosenkindade pippingar, ty frukt fanns vanligen i
överflöd och på den varan behövde det aldrig sparas.

Nog kunde livet ibland förefalla något enformigt under dessa långa
vinterdagar, men så mycket mera kunde man också uppskatta varje avbrott.
Då prostinnan, som hade sin arbetsplats vid fönstret i salen, där hon
höll noggrann utkik efter allt som tilldrog sig på den stora
gårdsplatsen, plötsligen utropade: »Här kommer främmande», ljöd det som
en glad fanfar och hela familjen störtade ut i den kalla förstugan för
att taga emot de välkomna gästerna. Oftast var det de närmaste och
käraste grannarna, de från Kjellstorp, som kommo, men de andra, mera
långväga boende voro ej heller alltför sällsynta. Kaffepannan kom på i
en hast, kakburkarna i handkammaren fingo släppa till av sitt överflöd,
brasan tändes, piporna likaså och allt var idel trevnad och gamman.

På tal om gäster kan aldrig åsynen av den gamle provinsialläkaren,
doktor Edv. Ström, förgätas, då han vid ett eller annat
sjukdomstillfälle kom åkande i sin höga, öppna vagn. Vi barn hade alltid
känslan av att det var en jätte som var ute och färdades, han var
nämligen så vidunderligt påpälsad, att man aldrig sett maken. Allra
först en väldig kappa av svart läder, med stor krage, utstående och styv
av vind och väta, därunder en tjock päls, väl fastsurrad med ett brokigt
resskärp, och slutligen en fotsid, vadderad nattrock av storblommigt
ylletyg samt stora halmstövlar. Så behövde man vara rustad för att stå
emot vinterstormarna nere på slätten. Jätten var emellertid ej farlig
alls, tvärt om var han en ovanligt älskvärd gammal man, – allra helst om
man själv slapp att bliva behandlad av honom.

Ett par små nöjen, som visserligen voro varandra väsentligen olika, hade
dock ett gemensamt, att de i hög grad förmådde fängsla vår barnsliga
nyfikenhet. Det ena var, då vid trettondetiden stjärnemännen kommo
vandrande för att med sång och förevisande av sina, i brokiga bilder
målade stjärnor, förtjäna sig några slantar. I motsats till den urgamla
seden, var det ej gossar som gingo omkring med stjärnan, utan alltid
gamla, tämligen skröpliga gubbar och det var ej Staffans-visan de
sjöngo, utan någon mera religiös sång. Tyvärr är jag dock ej i stånd att
klart erinra mig varken ord eller melodi.

Det andra nöjet var den på den tiden ej så ovanliga synen av tyska
musikanter som kommo marscherade in på gården, ställde upp sig framför
trappan och stämde upp sina Volkslieder, Ländler och Marscher. Kanske
voro deras instrument en smula skrälliga, fast det förstod man just ej,
det lät i alla fall förfärligt vackert. Och deras nötta uniformer,
blänkande trumpeter och underliga språk, då de tackade för pengar och
traktat, var alltigenom obeskrivligt fängslande.

Stundom hände det, och oftast på kulna och mörka vinterkvällar, att
någon dalkulla förirrade sig ner till den avlägsna bygden och man tyckte
mycket om den gästen. Hennes vita päls, röda mössa och kinder i samma
kulör, hennes frimodiga »du» till vem det vara månde, allt var
synnerligen tilltalande och naturligtvis ej minst de underbara saker hon
hade i sin låda. De breddes ut på stora salsbordet, i skiftande
mångfald, förklarades för »verkligt god vara» och rönte merendels god
åtgång. Naturligtvis fick hon både mat och husrum, inte kunde man väl ha
hjärta att köra ut den snälla kullan i mörker på villsamma vägar.

Mindre välkomna voro de polska judarna, de kommo alltför ofta och
innehållet i _deras_ låda var föga lockande. Pigorna föllo dock ofta
offer för judens vältalighet och hans »schene tig» visade sig vanligen
vara oemotståndligt.

Minst en gång om året fick prästgården besök av pianostämmaren och
väderleksspåmannen Liljekvist, troligen skickligare i det senare yrket
än i det förra. Han påstod sig även kunna läsa människornas tankar och
var för den skull en skräck för tjänstflickorna, vilka knappast vågade
sig in i samma rum som han. Underlig såg han ut och filosof var han,
begåvad nog, men vilsekommen, skulle jag tro. Och så kunde ibland en
lika vilsekommen person uppenbara sig, en avdankad prästman, Appelqvist,
gemenligen Aftonkvist kallad. Hans yrke var numera att vandra omkring i
prästgårdarna för att sälja sina predikningar, tala teologi med prostar
och adjunkter och beundra flickorna, som enligt hans föreställning blott
behövde se honom för att bli kära i honom. Troligen kom han även för att
bliva en smula tillgodosedd, få god mat och en god säng, vilka fördelar
tydligen voro svåra att skilja sig från, så att besöket ofta blev mera
långvarigt än välkommet.

Två verkliga märkesdagar förkommo under året, eller rättare tre; det var
på våren, då »skogökarna» skulle komma, och på sommaren, då torvökarna
hade sin dag. Prosten räknade nämligen bland sina löneförmåner även ett
visst antal äckor[1] och han begagnade sig av dem för att få hem det
stora bränsleförråd som gick åt under årets lopp. Ordet äckor
förvandlades på landsens mål till ökar, därav namnet. Veden, tolv stora
famnar prima bokved, hämtades från Näsbyholms skogar, vilka lågo ungefär
en och en halv mil från Espö, den fördelades på sextio lass, och som det
var omöjligt att taga emot alla människor, hästar och ved på en och
samma dag, tog nöjet två rundliga dagar. Och det var verkligen ett nöje,
för oss barn en stor händelse.

Hela förmiddagen gick åt att göra i ordning maten åt alla dessa gäster,
som hade lov att vara matfriska. Väldiga kittlar stodo och puttrade på
spisen, och alla husets fruntimmer hade en gruvlig brådska att breda de
högar av »rundenomsmatar» som beräknades åtgå. Tjocka skivor av
prostinnans hemgjorda kumminost lades på, det såg verkligen aptitligt
ut. Framåt middagstiden gjorde prosten sina små slag ut på vägen för att
se om ej de kära skogökarna voro i antågande, och där kom, riktigt nog,
första lasset, kört av Far själv, bredbent och säker, högst uppe på en
väldig bokstock. »God dag, herr prost,» hälsade han, »nätt vär i da å
farlet fint bränne, ska ja si,» och därmed hoppade gubben ner, röd om
näsan och väderbiten och skakade hand med prosten. Vid ett så högtidligt
tillfälle som detta kom det aldrig i fråga att någon skickade ut sina
drängar; var Far själv hindrad, utsågs äldste sonen i stället och det
hela betraktades som en lustresa. När de stora vedstockarna avlästs på
sin vanliga plats, och hästarna fått sitt, visades männen undan för
undan in i folkstugan, där ett stort bord stod dukat. Där togo de nu
plats och blevo vederbörligen trakterade med vått och torrt, smörgåsar,
åtföljda av ett par snapsar, lutfisk och »risengröd» samt hembryggt öl.
Prosten och prostinnan voro närvarande, persvaderade och trugade enligt
landets sed och lagade på allt sätt att gästerna hade det bra. Och nog
gåvo de sig tid, för all del, och den nödiga »madaron» njöto de av i
rikaste mått. Präktiga sågo de ut, hederliga och trygga, och när de gåvo
sig tid att yttra något, skedde det alltid med omisskännlig humor. Sedan
de ytterligare förplägats med kaffe och stora vetebullar, avlägsnade de
sig småningom och husets folk fingo andrum och tid att bereda sig till
nästa dags kampanj. Programmet upprepades in i alla detaljer, då
torvökarna kommo, med undantag av att de vanligen hunno stökas undan på
en dag.

Då det började lida mot våren, var det trädgården, som fram för allt
annat tog tankarna i anspråk, och då fick man en vacker dag se den gamle
trädgårdsmästaren Jungmann från Skurup uppenbara sig, med de långa benen
i halvsprång, trädgårdssaxen under armen och en hög grå storm av
vidunderlig fason på huvudet. Och nu blev det ett grävande och
planterande, rabatterna lades om, buskar och träd tuktades och klipptes.
Prostinnan var i synnerhet intresserad av köksträdgården, gav otaliga
order och vinkar och fick slutligen av Jungmann den uppmuntrande
försäkran: »Ja, _herr_ prostinnan, nu haver jag gjort så gott jag haver
förmått.» Han var obestridligen ett original, den gamle mannen, men
säkert är att han »förmådde» en hel del efter den tidens mått
naturligtvis.

Det förstås av sig själv, att våren medförde ett vidlyftigt
förnyelsearbete inom- och utomhus. Alla tänkbara föremål målades,
vittades, skurades och polerades, tvättades och lagades. Damm- och
skurborstar voro veckotals i rörelse, innan husmodern blev nöjd och
slutligen tillstod: »Nu _luktar_ här verkligen rent!»

Inne i stora salen slogs en väldig stickbåge upp, och så kom det en
överväldigande täckstickningsperiod, vars resultat blev både omfattande
och lysande. Där var så hemtrevligt inne med alla dessa arbetande
fruntimmer, livligt underhållande varandra, medan fingrarna gingo upp
och ned med förvånande snabbhet. Innan man var stor nog att själv få
deltaga i arbetet, var det ett särskilt nöje att krypa under bågen för
att undersöka vem som sydde finast stygn på avigsidan; det var ju
visserligen någon skillnad, dock blev sällan någon underkänd.

Efter alla dessa långvariga och strävsamma förberedelser, och när till
slut skafferier och visthus fyllts med mat, bröd, kakor och specerier av
alla slag, då randades den dag då alla sommargästerna skulle anlända och
det dröjde ej länge innan varje rum, såväl i huvudbyggnaden som flygeln,
var upptaget. Det var mostrar, morbröder och kusiner som lockades av
landets och sommarens härligheter, men framför allt var det
morföräldrarna, som ännu i sin höga ålderdom sökte sig ut till barn och
barnbarn.

Ehuru endast helt liten – jag var omkring fyra år den sista sommar de
gästade Espö – har jag dock ett livligt minne särskilt av min morfar,
prosten Anders Peter Gullander från Malmö. Jag kan ännu tydligt se honom
för mig, hans vita hår, de milda, halvt slocknande ögonen – hans syn var
nämligen mycket svag – den långa koftanetten, fadermördaren med sin höga
spännhalsduk och byxorna nedstoppade i höga blanka kragstövlar. Han tog
oss gärna upp i sitt knä där han satt i sitt soffhörn, stödd på sin
spanskrörskäpp med silverknapp och sjöng en liten visa, som sedan
använts som vaggvisa för barnen i både tredje och fjärde led. Slutligen
drog han fram karamellpåsen, som han alltid hade gömd under soffkudden
bakom sig, och lät oss äta så mycket vi orkade. Den käre morfar, han var
lika älskad i familjekretsen som i det samhälle, där han så länge
verkat, och med rätta.

Mormor var mera sträng och hade stor respekt med sig, men var mycket
ståtlig ännu, i sin vita mössa, krage och manschetter, allt av gamla,
utsökta spetsar. Hon var finska och hade varit mycket vacker, en
egenskap som gått i arv till döttrarna, liksom även ett lynne fullt av
många skiftningar, svärmiskt, impulsivt, än nästan ystert glatt, än
melankoliskt, med sträng pliktkänsla både för egen och andras räkning,
med ovanligt sinne för ordning och hemtrevnad, med varm känsla för musik
och för allt skönt i naturen och i livet. Sådana voro de, de
vördnadsvärda gamle, och det var ej underligt att de blevo medelpunkten,
kring vilken allas tankar och omsorger rörde sig.

Sommaren förgick som en dröm, gästerna reste och det gamla vardagslivet
började ånyo. Frukten plockades ned och det blev ett drygt arbete att
ordna och förvara de rika gåvor trädgården merendels skänkte. Prostinnan
sammankallade sina hjälptrupper, bland dem först och främst den gamla
klockarfrun, som var så skicklig i alla husliga sysslor. Där satt hon
nu, gumman Malm, med stora brillor på sin vassa näsa, och skalade
massvis s. k. »bunkatiner» och äpplen, vilka sedan på väldiga ollor
fördes in i stora bakugnen för att torkas, högst aptitliga att skåda när
de åter kommo ut.

Hon var verkligt framstående, gumman, då det gällde nötplockningen och
de livliga, bruna ögonen kunde bättre än alla andra upptäcka de ofta
ganska väl dolda »tasarna». Och hon och prostinnan förvärvade gemensamt
ett verkligt mästerskap då det gällde ostberedningen och deras glädje
och stolthet var obeskrivlig då de många, skinande gula ostarna voro
färdiga att förvaras i osthäcken, tills de hunnit bliva lagom torra.

En stor dag, en hemsk dag var det, då sotaren Widerberg kom med sin
hantlangare, för att sota de oändligt många kakelugnarna i huset. Det
var med blandade känslor som vi, barn, bevittnade denna händelse. De
voro fasligt hemska att se, dessa svarta sotarmurrar, men å andra sidan
var det bra nöjsamt att följa med från rum till rum och höra hur
Widerberg, på knä framför kakelugnen, med stentorsstämma ropade till
ynglingen, som regerade där uppe i höjden med sin kula: »Nu ä’ ho’ i de
söndra röred, nu ä’ hon i de nora o. s. v.» – för att ej tala om det
upp- och nedvända tillstånd vari hela huset befann sig, och som gjorde
det möjligt för oss att begå åtskilliga excesser.

När prostinnan så hunnit få hela huset i ordning igen, själv i många
dagar övervakande arbetet, iklädd en gammal, blommig sitsklänning och
vit duk om huvudet, som tecken till att det var storstök i huset; när de
många innanfönstren med stort besvär kommit in, omsorgsfullt tilltäppta
och klistrade, de hemvävda trasmattorna blivit pålagda, och
moderatörlampan och malmstakarna med sina smala talgljus åter bragts
fram i dagen, då kände man med ett visst välbehag att nu kunde vintern
få komma, när som helst, man var beredd att möta den och man motsåg med
glädje det behag som all omväxling erbjuder.

Ett bland mina allra tidigaste minnen gäller en julafton, som i alla
avseenden blev en svår besvikelsens dag. Min far hade ett helt år
vistats i Stockholm som medlem av prästerskapets löneregleringskommitté,
och hade, på grund av de besvärliga kommunikationerna, ej under hela
denna tid kunnat besöka sitt hem. Det gällde nämligen att i diligens
färdas hela den långa vägen mellan Malmö–Stockholm och vice versa; det
tog en hel vecka i anspråk, och det var tröttsamma och oändligt långa
dagar, låt vara att de lämnade ett utmärkt tillfälle att få se en god
del av vårt land. Nu var arbetet däruppe slutfört och min far hade
skrivit att han med säkerhet hoppades komma hem på julafton. Men dagen
gick under fåfäng väntan. Min mor irrade omkring som en orolig ande, med
yrvaken fantasi utmålande för sig alla slags olyckor och mina syskon
följde henne med ängsliga blickar. Ingen tänkte på att fira
högtidskvällen så som eljest var vanligt. Trött och bedrövad lades jag
till sängs och somnade väl snart nog, men vaknade plötsligt vid att en
kär gestalt stod lutad över mig. Med ett glädjerop slog jag mina armar
om min fars hals och erfor därvid en känsla av lycka som jag aldrig kan
förgäta.

Slutligen kom den dag då jag till läromästare i stället för min mor
skulle få vår guvernant, som redan under flera år hållit på att hos mina
äldre syskon inympa kunskapens sticklingar och skott. Det skedde ej med
synnerlig glädje å min sida, och inte hade hon väl stor anledning heller
att glädjas över den föga fruktbara jordmån hon nu skulle lägga ned sitt
arbete på.

Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och
kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens
fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges
skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän,
legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten
vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters
Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som
under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så
att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne
även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital,
som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken
Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande
färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat,
och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens
av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud
och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var
att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva
sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv
tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.

Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan
att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till

   »det sagoland som skiner
   av smaragder och rubiner.»



                         Ett prästgårdsbröllop.


I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren
1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till
henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra
Södermanland.

Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen
livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det
utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle
omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter
sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker,
skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter
henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.

Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som
skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i
och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit,
klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar.
Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell
Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k.
slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och
små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor
rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla
upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.

Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan;
en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från
Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll
nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva
inför all denna mahognyprakt.

Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna
ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden
själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de
många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som
alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar,
skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta
glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små
garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare
förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar,
de näpnaste man vill se.

Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då
alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen
och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio
dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under
tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det
utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum,
mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog
måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både
kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att
förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det
också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.

Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna,
började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig
indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de
ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av
fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela
detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som
aldrig tillförne.

På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende
bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem
att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av
världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil,
med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes
det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla
fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer
eller mindre lantliga, vara dem till mötes.

Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur
vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga
känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En
av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på
olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den
skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i
svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt
stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå
framkalla det rätta medlidandet.

Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns
nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar
ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in
till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern,
med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills
hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr
som hon aldrig kunde förgäta.

En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med
sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen
den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att
kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida
känd som »frun med knytet.»

Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin
packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes
av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde
aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och
Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså
solen i nosen po jer, fruentimmer?»

I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande
kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och
hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och
rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig
hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett
hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och
med _nu_ kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just
då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom
grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar.
Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg
och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta
återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för
alltid.

Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det
virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett
pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och
timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända
till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten
gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon
framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen,
föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av
högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen
där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram
tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå
det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om
fot, de nya skorna började kännas besvärliga.

Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på
vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig
dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles
fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få
se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av
hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna
fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med
stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det
också ett brudpar, värt att beskådas.

Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då
där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och
brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både
gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som
var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.

En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På
söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla
marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även
inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och
alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit
ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot,
och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals
och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade
något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken,
som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då
märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade
av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes
det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar
mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under
högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng
men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående
och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.

Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje.
Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt
sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos
grannarna.

Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav
stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av
unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i
ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en
gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika
håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan
förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om
i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt
betjänterna i fina livréer, och att bliva _förd_, ordentligt förd till
bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.

Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på
hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt
och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var
möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och
det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.

Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena
medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns
invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om
en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort
brudpar, gäster, solsken och glädje.

Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som
jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och
på alla vis enfaldig och den lydde sålunda:

   »O, goda syster, res ej bort
   från alla dina vänner,
   ty vet, att denna tid är kort
   och dit du skall är ingen som du känner.»



                         Ett kyrkligt kapitel.


Prostens röst hördes från läsrummet, nere i flygeln, en smula häftig, gå
till rätta med nattvardsbarnen d. v. s. egentligen med pojkarna, vilka
som oftast befunnos »oskäligt dumma» och kunde ge de mest befängda svar,
även på de enklaste frågor. Helt annorlunda var det med flickorna, vilka
i allmänhet voro väl bevandrade i sin kristendom och vanligen gåvo sig
tid till eftertanke och sällan svarade så där uppåt väggarna, som de
dumma pojkarna gjorde.

Nyss hade en yngling påstått att »Rebecka var en jägere», var hade han
väl fått en så galen idé ifrån? Ja, det är ej lätt att säga; möjligen
hade han förblandat Rebecka och Esau, hennes son, som ju verkligen lärer
ha sysslat med jakt. Vidare upplyste han om att Johannes Döparens spis
var, »beg, ister och svineböster», och det kostade prosten ett drygt
arbete i sommarhettan att klara upp det ena som det andra och bringa
någon reda i pojkens förvirrade begrepp.

Sedan var det en »vaktepåg», en liten stackare, som blev anmodad att
säga exempel på någon stor, timlig olycka och han svarade utan
betänkande: »Att inte få sul!»[2] Nå, det svaret var det ju åtminstone
någon reson i och var väl, från hans synpunkt sett, ganska förklarligt.
En av flickorna som ej hade lika realistisk syn på tingen och
förmodligen var i den ställning att hon aldrig behövt sakna »sul», ansåg
för sin del den största tänkbara olycka vara att »inte ble gyfter», och
även härvid var ej mycket att tillägga.

Trots många liknande små knaggligheter släppte prosten aldrig sina
läsbarn, förrän de voro väl beredda och, ehuru sinnet ibland kunde rinna
över, var det dock med outtröttligt tålamod han lärde dem, ej blott att
kunna katekesen flytande, så att de till sist förmådde klara ej blott,
»Om hedningarna som icke hava lagen» och vad onkel Bräsig kallade »den
stora vattenfrågan», utan han gav dem verkligen det levande Ordet, rent
och klart och därtill en kärlek och ett allmänmänskligt intresse, som
gjorde honom i hög grad älskad och avhållen.

De stora och omfattande husförhören, som alltid höllos på vintrarna och
många dagar å rad, voro en viktig händelse för envar. Alla, både
»gårafolk» och tjänare, gamla och unga, infunno sig då och de voro i
allmänhet förvånande bra hemma i sina stycken, i synnerhet kanske de
äldre.

Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i
det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens
eget folk borde skina som ljus inför menigheten.

Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i
folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt
eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis
voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med
drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa
i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående
förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.

För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom
det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan,
där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att
stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras
skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och
framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket.
Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro
ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:

   »Susanne udi särkjen,»
   som dros me di fele gobbe,
   »Napoleon po hviden håss,»
   »Röverne po kåss,»
   »Jakobs stije»
   å, »Lurifax udi sitt rije,» – – – – –

Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista
ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej
genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade
prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och _det_
kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den
saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille
bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor
hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom
till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt
annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att
läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i
halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju
förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig
över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på
alla vis passande.

Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig
bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade
fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av
svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta
mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.

Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och
titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo
gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den
gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna
uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda
brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I
handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad
näsduk och en lavendelkvist.

Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med
silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den
ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den
bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en
vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna,
blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.

Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv
under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med
odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och
prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande
och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej
var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat
och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare
runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man
sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man
sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»

För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva
gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu
kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att
sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och
ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som
kunde fängsla uppmärksamheten.

Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i
granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus,
placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska
primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon
altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon
orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens
sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför
allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O,
du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan
av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev
alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.

Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav
av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade
till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna.
Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes,
såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för
sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var
»en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket
angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst
underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera
världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och
spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå
all högtidligheten.



                             Prästgårdsjul.


Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och
fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var
så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden.
En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp
till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och
den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv.
Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den
utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla
gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och
mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens
väg, som ju är all storhets lott.

De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över
hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att
omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen
dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där
de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt
flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.

Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus –
naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning
stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna,
smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog
även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa
ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga
tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty
de måste ju »snytas» allt som oftast.

De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och
innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med
mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog
förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg
fann vägen även till detta arbetsfält.

På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades
familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på
hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade
skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då
tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät,
guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av
pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den
rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.

Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit
upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en
förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i
morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till
slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.

Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning,
som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna,
djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och
själv kände man sig så obegripligt snäll.

I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och
bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att
få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och
prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad.
Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och
_farliga_, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av
den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med
det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare
och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga
bekikade av barnen.

Sedan man ätit den stora frukosten vars pièce de résistance var den
läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela
familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där
stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade,
medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna
trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i
träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla
uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos
vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom
emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna
att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor.
Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i
konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit
drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två
porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl
förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog
emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora
järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.

Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka
högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över
kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna
i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig,
under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.

Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut,
denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många
närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth
har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och
jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet
»söder om landsvägen»:

   Tystnad vida. Man hör hur det sakta lackar
   Droppe på droppe från närmaste tak och stackar.
   Klämtande borta i fjärran klockor ringa
   Ensamt och matt de hän över nejden klinga;

   Mötas av klocksång ny från en annan kyrka,
   Nu helt nära det tonar med större styrka,
   Ringer i alla byar. I dimman draga
   Ut över bygden tonerna, starka, svaga.

   Malmhårt de dallra, milda de sammansmälta,
   Nu från närmaste torn de dova välta
   Dyka tunga ned uti ljudfull dimma,
   Vagga sig klara, och lent över slätten simma.

   Klockorna stanna. Tumlande ljuden domna,
   Tonande sakta hän de sista somna, –
   Bräker ett får där ur stall, och säkra, raska,
   Hastande steg i vägens lera plaska.

   – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

   Tystnad vida. Nu tändas högtidsljusen,
   Helig afton. Det glimmar ur alla husen.

Och de glimmande ljusen vägleda familjen tillbaka till prästtjället, där
nu bordet står dukat till den stora julmåltiden. De höga trästakarna
från farfars tid, som endast var årshelg kommo i bruk, voro sirade med
fint utklippta pappersmanschetter; på den krusade servietten tronade en
gammal förnäm kristallskål fylld med klenäter och smörbakelser, och
julölet skummade i kannan.

Prosten satt i högsätet, iförd sin näst bästa koftanett. Det vackra,
något gråsprängda håret, hade nyss blivit klippt av den konstförfarna
prostinnan, som satt mitt emot honom i paramattaklänning och spetsmössa.
Runt omkring sutto barnen, både gossar och flickor i hemvävda kläder,
som gjorde den inhemska industrien all heder. Lutfisken åts med känsla
och övertygelse, med en liten, liten pärla ovanpå, för prostens räkning;
man rimmade för gröten, som i sitt vita inre dolde den betydelsefulla
mandeln, beundrade den brunstekta ankan, som dock mera blev en
skåderätt, och hade ej ord starka nog för kristallskålens utmärkta
innehåll, allt under det bägaren, eller rättare ölkannan, vandrade laget
omkring.

Vid slutet av måltiden kommo tjänarna in, anförda av kusken Per, för att
önska herrskapet en god och fröjdefull jul, vilken visit senare
besvarades, då hela familjen tågade ut i folkstugan i samma ärende.
Julklapparna medfördes då, och det kom på Pers lott att, stavande och
med många omsägningar, uppläsa deviserna, vars innehåll som oftast
framkallade mycken munterhet och en förlägen rodnad, då de voro alltför
brydsamma.

Den senare delen av aftonens härligheter låter sig knappast beskriva.
Granen, julklapparna, sången, det goda humöret och skämtet – allt lever
kvar i minnet, omgivet av den säregna glans, som endast erinringar från
en lycklig barndom kunna skänka.

Bland julgåvorna erinrar jag mig särskilt ett par morgonstövlar med vida
skaft, som småflickorna broderat i tapisseri till prostfar. Under svett
och möda och många felräkningar hade de kommit till, men resultatet var
lysande. De voro fullsatta med jättepenséer, från tåspetsen till knäet,
strödda över en gräsgrön botten. Med glädjestrålande ögon åsågo
givarinnorna hurusom prosten på fläcken iklädde sig dessa lysande plagg
och tog sig en promenad runt bordet för att prova dem.

Senare sjöng adjunkten »Julafton i prästgården», där lilla Eglé får sin
fästman inrullande i en tunna. Ackompagnemanget, i gammaldags valstakt,
sköttes förtjänstfullt som termen lyder, av husets äldsta dotter. Allra
sist ljöd, sedan prosten läst aftonbönen, från allas läppar den vackra
julpsalmen: »Var hälsad, sköna morgonstund» och så var den med sådan
längtan motsedda julaftonen förbi, för den gången.

Sedan helgdagarna förrunnit under kyrkobesök och stilla hemliv, började
de många julkalasen i präst- och granngårdarna. Man ville passa på medan
den studerande ungdomen fanns att tillgå, och dessutom voro skafferier
och visthus under julen så rikligt försedda, att det nästan gick av sig
själv att ställa till kalas. Gubbarna rökte sina långa sjöskumspipor och
åsågo stundtals hur ungdomen svängde om med liv och lust. Fruarna, i
sidenmantiljer och negligéer samt piraten på armen, sutto i de långa
sofforna och läto traktaten sig väl smaka. Och de unga – ja de dansade
och svärmade och tyckte att tiden flög.

Slutligen kom Knut, då julen efter gammal tradition skulle köras ut hos
familjen Tegnér i Kjellstorps gamla prästgård. Ja, gammal var den,
boningshuset lågt och något lutande såsom av hög ålder, men en
obeskrivlig trevnad mötte en, så fort man trädde in i den stora salen
med bjälkar i taket. I en öppen spis, överst prydd av den store
farfaderns porträttmedaljong, flammade en väldig stockeld. Möbleringen
bestod huvudsakligen av skåp och stolar och ett massivt bord mitt på
golvet, alltsammans vitmålat. Mörkröda yllegardiner förlänade en varm
färg åt allt detta vita, som ytterligare förhöjdes av den vackert sirade
julgranen, vars topp nådde ända upp till taket.

Prostinnan stod vid bordändan och skänkte i kaffe, uppvaktad av sina
ridderliga söner och assisterad av husets döttrar. Mössan med sitt fina
krus och sina breda band, som föllo ned över ryggen, sken så vit mot det
mörka håret. Med en fältherres taktiska skicklighet ordnade hon allt,
och de kloka ögonen vakade noga över att var och en blev på bästa sätt
tillgodosedd. Den gamle prosten Kristoffer vandrade omkring med sin
långpipa, svart kalott över de vita lockarna och ett vänligt leende för
alla och envar.

I detta hem och bland dessa människor måste man ha varit för att till
fullo kunna förstå den anda som där rådde. En afton som denna framstod
det i all sin fullkomlighet och gav åt de närvarande ett minne som
aldrig kan glömmas.

Granen tändes och i virvlande ringar utfördes de traditionella
juldanserna, men det dröjde ej länge förrän en präktig vals ljöd från
det gamla klaveret, och nu gick det undan med en fart, som väl knappast
en nutida bostondyrkare kan fatta. Först när den rikliga aftonmåltiden,
med alla julens härligheter serverades, kunde de dansande förmås att
göra ett tillfälligt uppehåll, vilket dock med välbehag utsträcktes, när
yngste sonen med sin vackra röst föredrog några av Geijers och Lindblads
sånger.

Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut
iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga
och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en
virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med
mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade,
polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på
den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och
brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter
dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid
pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som
rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.

Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det
låga tjället, och så var det slut på julen.



                            Ett bondbröllop.


Julen med sina många helgdagar, sin vila och frid var länge sedan förbi.
»Julastuerne», där ungdomen svängt om med lust och fröjd, i den ena
gården efter den andra voro ett minne blott. Kyndelsmässan med frost och
snöstormar, de s. k. kyndelsmässoknutor, var även överstånden och nu var
man inne i fastan. Den hade inletts med allehanda upptåg, man hade
»slagit katten ur tunnan» och utfört den omtyckta tävlingskamp, som
kallades att »ta ringarna», och därefter hade de unga, anförda av
segraren, »kungen», och hans utvalda drottning, återigen dansat nere i
riksdagsmannens gård, där den stora sommarstuen godhetsfullt upplåtits
för ändamålet. Nu var tiden inne att rusta sig till bröllop i de gårdar,
där man till äventyrs hade någon dotter att bortgifta, innan påsken kom
för nära, då det ej ansågs lämpligt att fira några stora fester.

Så var fallet hos Hans Anders’ i B. där den unga dottern skulle gifta
sig med åbosonen Per Jeppsson i samma by. Det hade varit ett gammalt
tycke och som förmögenhetsvillkoren voro å ömse håll passande och ägorna
gränsade intill varandra, kunde förbindelsen ej annat än anses i hög
grad önskvärd. I bröllopsgården hade rått stor brådska både med
utstyrsel och förberedelser till det stora gästabud varmed den lyckliga
tilldragelsen skulle firas.

Nu, då bröllopsdagen var inne, stod gården fejad och fin utan och innan,
ladugårdsbyggnaderna nykalkade med nymålade dörrar och halmtaket på
boningshusets norra sida var omlagt skinande gult, medan det på andra
sidan var grönskande och mossbelupet. Rummen voro prydda med präktiga
vävnader, täcken och bonader, gamla skatter hämtade ur de väldiga
kistorna i kistekammaren, där de bevarats under generationer. De
företedde vackra prov på urgammal hemslöjd, dessa vävnader i rödlakan,
flamskt, krabbasnår, opphämta och allt vad det nu heter.

En stor skara gäster väntades, släktingar från när och fjärran,
prostens, klockarens, naboarna och för övrigt alla, som kunde anses stå
i förbindelse med värdfolket. De voro visserligen anmodade att komma
redan kl. 12 på dagen, men naturligtvis var ingen så »förveten», att han
ville infinna sig så dags, och det tog också sina rundliga timmar, innan
alla voro samlade. Ej förrän närmare två kom prostfamiljen inrullande i
den blanka och skinande kareten, som högtiden till ära med ovanlig
omsorg putsats av Per, prästadrängen.

Gästerna mottogos ute i förstugan av Far själv, som leende och gemytlig,
skötte sitt nog så krävande värdskap. Han assisterades visserligen, utom
av sonen, även av två marskalkar – målaren och skräddaren, – vilka vid
alla större gillen hade sig detta viktiga värv anförtrott och därför
också utvecklade en otrolig säkerhet och snabbhet.

Förstugan som sträckte sig tvärs genom hela längan, med utgång även åt
trädgården, hade dessutom tre dörrar, åt höger var det dels ingång till
den stora gillessalen, »sommarstuen», som saknade eldstad, dels till
kistekammaren med alla dess skatter. Från vänster kom man in i ett stort
rum, stuen, som, även det, upptog hela husets bredd, med två par fönster
åt vardera hållet. En väggfast bänk omgav på tre sidor det väldiga
bordet, där måltiderna i vardagslag intogos av såväl husbondfolk som
tjänare, med högsätet uppe vid översta bordändan, där Far och Mor
presiderade. Möbleringen för övrigt bestod av en stor säng, avsedd för
husets döttrar, några trästolar, en kakelugnsbänk, ett hängskåp, –
matskåpet, – ej att förglömma den inmurade järnkakelugnen med Sankt
Göran och draken på. I fönsterna blommade »brinnande kärlek» och
toffelblommor, – man såg att de trivdes bakom de små, låga rutorna och
att de sköttes med kärleksfull omsorg.

Manfolken fingo stanna inne i stuen, men fruntimmerna visades in i
kammaren, där den stora »himlingasängen», blåmålad och prydd med
tulipaner och blader, intog en framskjuten plats. Och nu började
trakteringen. Först körsbärsvin och klenäter och sedan kaffe ur stora
porslinskannor, med präktiga vetekakor och annat dopp, allt under det
den ena vagnen efter den andra kom inskramlande på den stenlagda och
kringbyggda gården.

Prostinnan, som var språksam och »gemen», konverserade flitigt med
gummorna, som sutto runt väggarna, en smula högtidliga, med näsduken i
hand, och avgåvo sina svar med stor värdighet.

Äntligen, efter lång väntan, och sedan det befunnits, att alla voro
samlade, ombads man att stiga in i stora salen, där vigseln skulle
försiggå. På den tiden förekommo ej kyrkbröllop annat än undantagsvis.
Det är först i senare tid de tagit fart, liksom de längre tillbaka i
tiden, under förra hälften av 1800-talet, voro brukliga och då
försiggingo med stor ståt, förridare, spelmän, o. s. v.

Här, i den stora salen, var ett stort hästskobord dukat och prytt med
ståtliga spettkakor, en mångfald av ölkrus av brokigt porslin och fint
utsirade smörtoppar eller »smörslag», skickligt placerade på runda
såsskålar. Mitt på golvet hade brudpallen fått plats, höljd av ett
konstrikt vävt ylletäcke, för övrigt inga dekorationer, som kunde tyda
på, att en brudvigsel här skulle äga rum.

På ett givet tecken ställde prosten sig framför pallen med klockaren på
något avstånd. Allas blickar riktades mot dörren, då brudparet skred in,
bruden klädd i svart paramattaklänning, slöja, krans och krona, medan en
väldig myrtenbrosch sammanhöll kragen. Brudgummen bar bonjour och vit
halsduk, frack förekom ej på den tiden. De unga sågo så bra ut; en något
högre färg på kinderna än vanligt var det enda tecknet på en möjligen
inneboende sinnesrörelse, vilken ej ansågs passande att visa i utvärtes
åthävor. Klockaren, den gamle kantor Malm, stämde upp en psalm, varefter
prosten förrättade vigseln slutande med några hjärtliga ord till
kontrahenterna, vilka båda voro hans läsbarn. Så sjöngs »Ej blott för
världen två», etc. och nu deltogo alla efter förmåga i sången, särskilt
voro några av mannarna skickliga i att hålla ut sluttonen, nästan lika
länge som själva klockaren. Akten var över och de unga sammanvigda utan
några som helst äventyr, ringen hade ej tappats, paret hade läst upp
formuläret utan att staka sig och allt var som det skulle vara.

Brudpallen togs bort och nu borde ju måltiden kunna taga sin början när
som helst. Men ingalunda! Nu kom det kinkigaste av alltsammans, att söka
upp de närmaste kvinnliga anförvanterna, vilka plötsligt försvunnit. I
känslan av sin värdighet och sin rättighet att vid bordet bliva
placerade på de förnämligaste platserna hade de gömt sig på de mest
otroliga ställen och det tog en rundlig tid att hitta dem och få dem
fram till sina platser. Nå, äntligen hade man kommit så långt, och där
sutto nu alla, brudparet i mitten, prosten bredvid brudgummen, därnäst
klockaren och så alla mannarna i tur och ordning. Prostinnan satt
bredvid bruden, med klockarfrun vid sin andra sida, bredvid dem
värdinnan och därefter alla de närmaste kvinnliga anförvanterna.

Sedan en rundlig tid anslagits åt den tysta bordsbönen, steg
målaren-marskalken upp på en trästol och utropade med ljudlig stämma: »Å
värdfolkets vägnar får jag be alla gästerna vara så bra å ta te
knivarna», vilken blev en signal till ett kraftigt och samfällt angrepp
mot smörtopparna, varvid stora »rundenomsmatar» breddes och förtärdes
med strykande aptit. Därpå följde den egentliga festmåltiden, vilken
börjades med en makalös soppa, kokt på många olika slags kött och
försedd med i fyrkantiga tärningar skurna klimpar samt russin. Denna
utmärkta gillessoppa glömmer man ej så lätt, då man en gång smakat den.
Därpå följde kötträtten, som bestod av pepparrotskött och salt gåskött,
så risgrynspudding med saftsås och därefter hönsstek. Och slutligen kom
det viktiga ögonblick, då de många spett- och sockerkakorna skulle
skäras och utdelas. Det hörde till, att varje mora som fört en dylik
kaka till gården själv skulle skära den, vilket ej skedde utan mycket
krusande, men slutligen kunde då de sönderstyckade kakorna serveras,
tillika med ytterligare stora fat s. k. krumkakor. Under denna ceremoni
kringbjödo marskalkarna »malagat» vin, två glas i stöten på en
porslinstallrik, ty några glas funnos ej framsatta på bordet, utan
gästerna fingo dricka i tur och ordning av samma glas. De enda som fingo
behålla sina glas var brudparet, förmodligen med tanke på den skål som
skulle tömmas för dem. Prosten hade ej heller fattat sitt glas, förrän
han i kraftiga, kärnfulla och varma ordalag talade till sina
skriftebarn, som nu ingått i det heliga äkta ståndet, och föreslog deras
skål. Man drack under högtidlig tystnad, utan de skallande hurrarop som
nu äro så vanliga.

Nu förekom en ganska lustig sed; varje fruntimmer medförde, förutom den
näsduk, som hela tiden skickligt manövrerades i ena handen, även en
stor, som var dold i någon undangömd ficka. Dess ändamål var ganska
påtagligt; då gästerna nödvändigt måste taga för sig av alla de kakor,
som av olika personer tillförts huset, var det ju ej tanke på att alla
kunde ätas upp omedelbart efter den bastanta måltiden. De lades därför
omsorgsfullt ned i denna stora näsduk, vilken hopknöts i alla fyra
hörnen, och då man reste sig upp från bordet, bar var och en sitt knyte,
ända från prostinnan och ned till den mest obemärkta av gummorna.

Nu, när måltiden efter dryga timmar äntligen var slut, togo alla
gästerna varandra i hand med den fromma önskningen »väl bekomme», vilken
onekligen var berättigad. Alla promenerade ut från salen och spredo sig
i angränsande rum; mannarna svalkade sig ute i förstugan eller tände
sina pipor inne i stuen, där snart kortspelet kom i gång, knack eller
fem kort. En stark toddy av arraksrom satte fart i spelet.

Fruntimmerna samlades inne i kammaren, där bruden »satt i stass» och gav
blyga och sävliga svar på alla spörsmål. Innan man slagit sig till ro,
hade emellertid alla upphängt sina »kageknyden» i takbjälkarna och det
var en ganska underlig syn att se taket, såväl i stugan som i kammaren,
garnerat med dessa pösande knyten. Bjälkarna användes för övrigt även
för andra ändamål; så omnämner Nicolovius i »Folklivet i Skytts härad»,
att bönderna hade sin egen bokföring i bjälkarna i taket, och han
tillägger: »Med skrivkunnigheten insmög sig bedrägeriet». Att de
alltjämt begagnades till detta ändamål utvisade en rad otydbara
hieroglyfer, som ingen oinvigd förmådde tolka.

Under tiden avdukades och undanskaffades borden i stora salen, golvet
sopades med våt sand, och de två byspelemännen inträdde med sin fejla
och sin klarinett. Efter ett omsorgsfullt stämmande, varvid ett
betänkligt oljud uppstod spelade de upp en gammal, sirlig vals, vars
toner ännu så långt efteråt ljuda i ens öron. Alla samlades i balsalen,
brudparet öppnade balen med någon förlägenhet, och efter dem trängdes
och knuffades en mängd olika par, alla dansande var på sin fason, men
med beundransvärd taktfasthet och säkerhet. Muraren och sotaren
Widerberg dansade med snugga i munnen, rak i ryggen och så smal, att han
gott kunde krypa genom en skorstenspipa, med stor skicklighet svängande
sin dam, den ena efter den andra och slutligen mor själv, som han
lotsade genom virveln av dansande par med en vighet, som gjorde heder åt
hans yrke. Sedan dansades en gammaldags skånsk kadrilj. Och nu deltogo
alla, både gamla och unga. Den elegans som utvecklades i figuréerna,
parad med orubbligt allvar, den frammarsch, än rakt fram, än från sidan,
som gjordes mot moitiéen, vilken av den starke riddaren lyftes högt upp,
då han svängde om med henne, torde i våra dagar sakna sitt motstycke.
Troligen har denna gamla hederliga dans numera utträngts av de moderna
boston- och stepdanserna, men det är att hoppas, att den gamla präktiga
kadriljen åter kommer till heders i all sin glans.

Det led mot småtimmarna, innan någon tänkte på att avbryta detta glada
gille, men då voro de nygifta de första som bröto upp. De »försvunno»
ej, som bruket är nutilldags, utan togo omsorgsfullt farväl av alla
gäster, föräldrar och syskon, utan att å någondera sidan några känslor
lades i dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ton. Då de satt
sig upp i sin vagn, som kördes av brudgummen själv, och var prydd med
ett vackert, av bruden vävt täcke och sedan de hunnit utom porten, stodo
de unga männen där och avfyrade det ena pistolskottet efter det andra
såsom en lämplig salut och väl även som ett varsel om framtida lycka och
framgång.

Prostfamiljen avlägsnade sig därpå och småningom följde de övriga
gästerna exemplet. Och det var nog väl behövligt, ty gillet skulle stå i
dagarna tre, och både värdfolk och tjänsteandar behövde andrum för att
rusta sig till nya strider.

På fjärde dagen bespisades husmansfolket i byn och grannskapet, och det
tog nog sin dryga tid, innan allt kom i sina vanliga gängor och det
vanliga vardagslivet åter tog sin början i den gamla hederliga gården.



                      Fastlagsris och snöstormar.


Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt,
dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.

Prostinnan, vars ordspråk alltid varit »morgonstund har guld i mun» och
som brukade taga sin morgonmotion vid spinnrocken redan vid femtiden,
ehuru hon vanligen lämnade man och barn i ro ännu ett par timmar, hade
den morgonen intet förbarmande. Då gjorde hon sin rond genom hela huset,
mitt i natten tyckte man, med björkriset i hand, och börjande med sin
make fortsatte hon sedan att behandla barn och tjänstfolk och lagade
visserligen att man blev ordentligt väckt. Ej ens den stackars adjunkten
nere i flygeln undgick sitt öde, som han visst ej mottog med kristlig
undergivenhet. Men prostinnan ansåg att ingen borde behandlas
styvmoderligt denna dag och sade: »Han kan ha gott av det».

Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge
innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig
medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera
antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien
till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs
under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst
långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt
förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov
angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med
ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd
med sitt morgonarbete.

Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete;
medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade
den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och
övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett
finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke
endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista
musikaliska tanke.»

Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta
uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och
slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete
som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid
frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter
den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt
fryntliga skämt driva bort alla moln.

Fastlagsmåndagen var för övrigt ingalunda en vilodag, tvärtom gingo
arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska
visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt
avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning
äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet
vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest,
som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården.
Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna
sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora
salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.

På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min
rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat
att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon
var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp.
En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över
fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder,
pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att
liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.

Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller
släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som
familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med
den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i
ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan
själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin
berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med
döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick
åtminstone den tiden och se’n fick man se.

Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade
i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de
små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig
död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt
på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde
»Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig
och nu kunde gästerna få komma när som helst.

Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre
den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man
nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen
sjönk långt under noll och humöret likaså.

Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna
hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig
tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade
prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt
på eldgaffeln.

Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila,
men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan
halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och
till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.

Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev
instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som
möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte
riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt
gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man
arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans
fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick
tiden, än så länge.

Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle
kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd
från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det
kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste
erkännas.

Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med
söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande
ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge
stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare
beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med
glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden
och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna
äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av
hela familjen.

Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra
intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej
synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej
hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade:
framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare
gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja
sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det
behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen,
försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom
inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga
klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.

Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken
solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan
stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och
det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården,
bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än
var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor
och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och
det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen
ens.

Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att
ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och
opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som
skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig
vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre
skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.

På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den
över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också
en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv
avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den
då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna
postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande
adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen
ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut
vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin
tillförsikt.

Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen
slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade
hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för
att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både
fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant
fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter
ha kommit i kontakt med den yttre världen.

_Något_ gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en
kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra
sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut
på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i
rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det
var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men
det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några
stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända
till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var
sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?

Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora
bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var
ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant,
tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av
eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar,
satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd
Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon
svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika
roligt för det.

Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till
skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt
över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt
vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg;
snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott,
tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och
uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa
trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner
lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.

Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland
dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som
kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen
skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans
av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna
platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda
gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde
lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras
snille och smak.

Det var en präktig anblick dessa ståtliga hemmanssöner, uppfödda på
hästryggen som de voro, erbjöd, då de kommo sprängande på sina väldiga
hästar för att utföra sin tävlingskamp, som med stor spänning åsågs av
hela byn. Den som tog de flesta ringarna blev »kung» och på aftonen, då
stor bal var anordnad, hade han nog klart för sig vem som skulle bli
drottning.

Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod
för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika
verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men
tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars
lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m.
Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de
trotsade både tidens och människornas tand.

Men snön såg också ut att trotsa tidens tand och solens inverkan, och
man fick detta år en alltför långvarig påminnelse om hur det går till
när man hemsökes av snöstormar på skånska slätten.

                 [Illustration: Kjellstorps prästgård.]



                              Kjellstorp.


Det var alltid med samma glädje man från prostgården begav sig till
Kjellstorp, antingen det nu var i vardagslag eller det gällde mera
festliga tillfällen. Kanske var det förra allra roligast, då, som ofta
hände, de unga vandrade dit på förmiddagen och de gamle kommo senare på
dagen, till eftermiddagskaffet.

Själva promenaden var i och för sig ett nöje. Man kände så väl till den
vägen, varje krök, varje gård man hade att passera, nästan varje sten;
ja, man kunde närapå gå med förbundna ögon och ändå på pricken veta var
man skulle vika av.

Så fort man hunnit in om dörrarna, kände man genast den obeskrivliga
trevnad, som var något alldeles speciellt för det gamla hemmet. Man kom
dit en vinterdag, litet frusen och väderbiten efter promenaden, och man
erfor genast en ljuvlig yttre och inre värme. Man fann familjen i fullt
arbete, ty det var verkligen ett flitens hemvist och minuterna
förspilldes visserligen ej, men arbetet gick alltid med ett harmoniskt
lugn, som verkade lika välgörande som det goda humör varmed det skedde.
Båda delarna, både humöret och fliten voro smittosamma och gästerna voro
ej sena att taga fram sina handarbeten; dock kan det ej nekas att
tungorna voro i lika flitig rörelse som fingrarna.

Det hela står livligt inpräglat i minnet; den lilla prostinnan,
svängande sin bobin med en kraft som man knappast kunnat tilltro en
person med den bräckliga kroppshyddan, om man ej lärt sig att för hennes
energi var allt möjligt; husets unga dotter vid knyppeldynan, med
skickliga små fingrar hanterande de skramlande pinnarna och den lärde
prosten Kristoffer, som kom direkt in från sin studiekammare, bara för
att hälsa, men sedan genast återvände till sina kära grekiska klassiker.
Han hade i alla fall tid till en liten vänlig klapp och ett hjärtligt
»du lilla kära», – alltid så god som ett nymorgnat barn.

Så kom gamla jungfru Cecilia in med kaffet i en stor, hemtrevlig pumpa
och blev vanligen anmodad att stanna inne och få en kopp, hon med. Hon
slog sig ned, litet ytterligt på stolkanten, slog kaffet på téfatet,
blåste på det och drack på bit.

Cecilia var mycket gammal i gården och hade därför också en hel del att
säga. Hon var mycket respektingivande, myndig och bred, hade bruna ögon,
brunt hår, bar merendels en brun »värkensklänning» och var, så tyckte
man, en alltigenom brun uppenbarelse, som vakade över det gamla hemmet
med outtröttligt nit.

Tillsammans med husets övriga tjänare delade hon i ens föreställning den
egenskapen, att hon tycktes ha funnits till sedan tingens begynnelse,
eller åtminstone lika länge som den gamla prästgården stått. Man hade
aldrig sett något annat, och inte såg det heller ut att kunna bliva
annorlunda. Där var den gamla husjungfrun som bestraffade och smekte oss
barn, allt efter omständigheterna; där var »gamla prostinnans» stöd och
hjälpreda, Else, och där var drängen »Ola Tegnér».

Det bör anmärkas, att alla ortens drängar, eller kuskar på finare språk,
ärvde sina respektive husbönders tillnamn eller titlar, sålunda: Ola
Tegnér, Kalle Sekter, Anders Doktor, o. s. v.

Ola Tegnér var kvick och smidig, ägde den berömda skånska »fiffigheten»
och liknade troligen Per i Espö i det avseendet, att om han fann det för
sin egen person olägligt att skjutsa, då familjen ville ut på någon
lustresa, sökte han vanligen under allehanda förevändningar övertyga
prosten om att »han hade annet å udrette med hästene.»

Vad prosten i Espö beträffar, så visste han i allmänhet mycket väl vad
han ville, men det faktum, att han i vissa fall lät sig regeras av Per,
torde ej kunna förnekas. Det hände ofta nog, då familjen ville ut och
färdas och prosten i försiktiga ordalag delgav Per deras avsikt, att han
fick det svaret: »ded e’ omojelet forr hvarkens ja elle hästane har tid,
– te mingstenes inte ja.» Och prosten kom tillbaka, bedrövad i hågen,
ehuru till synes ganska morsk, och förklarade att i dag var det ej tal
om någon lustresa, det var alltför mycket som skulle uträttas.
Emellertid är det troligt att prostinnan i Kjellstorp ej lät sig så lätt
övertygas, utan tog, bildlikt talat, själv tyglarna och kommenderade
fram ekipaget, Ola och hans viktiga göromål till trots.

Gamla prostinnan, – mormor – bodde nere i flygeln och det hörde alltid
till att man skulle göra ett besök hos henne, varje gång man var i
prästgården. Hon satt där, i sin bekväma stol, så fin och prydlig i sin
vita mössa med krus och »slyngade» snodder över en liten brun trägaffel,
var mycket gammal, men kry och livlig och hade stor respekt med sig,
även hon. Hade man gjort någon dårskap fick man veta av det på ren
svenska, och därför begick man helst inga dårskaper, åtminstone ej
_före_ visiten i flygeln. Dock var hon både älskad och vördad av sin
omgivning och förtjänade det även.

I hennes lilla värld där nere intog den gamla taffeln och de oändliga
massor musikalier hon ägde främsta rummet; ty hon var ovanligt
musikalisk och spelade oaktat sin höga ålder förvånande skickligt.

Lyckliga omständigheter hade fogat det så, att hennes genbo och trogne
kavaljer, den gamle adjunkten, var en fullkomlig musikvurm och
trakterade sin »gumma», som han kallade violoncellen, med mycken
skicklighet. Båda älskade klassisk musik framför allt, använde
åtskilliga timmar av dagen att spela duetter, och tack vare detta
gemensamma intresse uppstod mellan dem en vänskap, som var verkligt
rörande.

Den gamle pastorn, som var ett stort original och såg mycket lustig ut,
kunde vara både rolig och kvick och var full av historier och uttryck,
ofta lika befängda, båda delarna.

Till denna rad av vad man som barn tyckte, urgamla människor, må även
räknas den gamle klockaren Schultz, som ofta uppenbarade sig i
prästgården. Han var allt ett original, han med, och särskilt erinrar
jag mig ett tillfälle, då han fällde ett yttrande, som sedan nästan
blivit ett ordspråk.

En dag voro Espöborna inbjudna till Kjellstorp, med anledning av sonen
Elofs återkomst från sin första italienska resa. Med livligaste intresse
hade alla lyssnat till hans glansfulla framställning av sina reseintryck
och då han slutat, sutto alla till en början helt tysta, ännu fyllda av
de bilder, som på ett så levande sätt rullats upp för dem. Då höres
Schultzens röst bryta genom tystnaden, och han frågar: »Hur är det,
regnar det något i utlandet»? Det föreföll mycket löjligt, men som det
varit en ovanligt regnig sommar, och gubben säkerligen var bekymrad för
sitt lilla lantbruk, förstod man att detta var den fråga som låg _honom_
mest om hjärtat. Vad svar den unge magistern gav, erinrar jag mig ej,
men väl att munterheten blev stor efter detta lustiga intermezzo.

De glada besöken i Kjellstorp avslutades ofta med sång och musik. »Nu
vill far höra några av farfars sånger», kunde barnen säga, pianot slogs
upp och snart ljöd den ena efter den andra av de gamla sångerna, »Nu han
svävade kring», »Till tings, till tings» eller »Kung Ring med sin
drottning till gästabud far». Då brukade den gamle prosten stå bredvid,
ögonen strålade, ett lyckligt leende spred sig över de något fårade
dragen och den kära pipan slocknade, medan han helt sakta för sig själv
viskade de välkända orden. Och han tröttnade aldrig, men till slut
avbröt prostinnan konserten med ett manande: »Barn små, nu kunna ni
behöva lite mat».

Det tyckte hon visst alltid att man behövde och då man kom in i salen
och såg den rikliga trakteringen, begrep man att hon hade en hög tanke
om sina gästers aptit. Och det vore visserligen orätt att säga att denna
hennes tanke kom på skam.

I alla fall, (dock med någon modifikation beträffande måttligheten),
kände man sig alltid frestad efter ett besök i Kjellstorps prästgård att
instämma i Franzéns ord:

   »Efter en kväll,
   måttligen njuten,
   fredligen sluten,
   sover man roligt och vaknar man säll.»



                          Hänryckningens tid.


                                 Henne ve gövlen ov boninjslänjen
                                 rejnede klase ov gullgule hänjen
                                 så skär å så hvid å så ren
                                 po parre- å ebleträgren
                                 lå sommersnen.

                                   (_Axel Ebbe_: »Rijm å Rodevelske».)

»En sådan vacker pingst vi få i år», sade prosten, där han stod på
trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.

Han hade rätt, det var en fager syn, som mötte ögat. På den stora
gräsplanen prunkade de gamla, vackra fruktträden i högtidsskrud, det var
som en enda jättebukett i vitt och skärt, av vars överflöd marken
inunder täcktes med ett vitt, mjukt hölje. Vid infartsvägen stodo de
präktiga kastanjerna i rikaste blom, och bokarna, prostens stolthet,
hade just hunnit ersätta den bruna vinterhabiten med en sommardräkt av
ljusaste grönska, ännu mera framträdande mot allt det vita.

          [Illustration: Espö prästgård från trädgårdssidan.]

På södra sidan låg trädgården och badade i solskenet, och kom man ditut,
blev man alldeles huvudyr, bländad av färgprakt och berusad av den
starka doft som fyllde luften. Syrenerna voro närapå färdiga att slå ut,
hagtornsträdens grönska nästan dränktes i alla de små skära eller vita
blomknippena, de många buskväxterna tävlade med varandra i brokig
färgrikedom och de nyputsade rabatterna pryddes av ståtliga kejsarkronor
och liljor. Överallt ett fågelkvitter, ett surr av bin, ett myllrande
liv som bäst kan skildras med skaldens ord:

   »Bi fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
   kryp och larver störta huvudstupa
   ned från träden, allt står högt i blom,
   allt är fyllt av doftens rikedom. – – –
   Fåglar tokiga av glädje kvittra,
   gräsets hundra syrsor spela cittra.»

Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på
armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och
lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att
hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta
ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen
medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa
vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur
korgen småningom fylles.

– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger
prostinnan belåten.

– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»

– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli
en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både
bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».

Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som
bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det
hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje
år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga
voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken
nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin
plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och
fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och
inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga
mottagande.

Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och
ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man
väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för
att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och
hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s.
grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan
själv vara med om.

Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin
lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt
trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna
och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig
stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning.
Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit
det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark,
bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos
här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns
vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!

Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya,
fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog
var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga
arbetet i det kvava vävrummet.

Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna
på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen
kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan.
Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en
pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och
fortsatte åter den avbrutna tråden.

Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr
prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var
»annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och
säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga
allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt
ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små
silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid
stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.

På grund av det myckna stöket inomhus ombads gästen att slå sig ner på
en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett
trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra
tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!)
samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket
goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och
prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur
det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben
lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men
i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes
slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända
till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst
voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.

Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen
doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där
Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina
rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under
vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade
bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att
man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.

Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på
avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i
svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar
med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga
hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit
försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!

Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl
fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med
kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och
prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar
med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då
vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit
omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit
ur.

Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de
övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning
tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var
ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man
äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet
prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här
tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken,
liv, glädje alltigenom!

De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de
träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och
utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla
klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av
sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades
i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till
näsan oftare än vanligt.

Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort
predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en
stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen
klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att
sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går
fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i
klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt
uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...»
Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans
Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De
som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att
klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla
sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in
till »Söndags-Nisse», om ni har lust.

Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också
med hjärtliga skrattsalvor.

Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en
promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till
havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla
av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig!
Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande
drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och
syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka,
under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var
en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som
ackompagnemang.

– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som
sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.

Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och
äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga
hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade
man aldrig upplevat.

Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle
besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man
begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas
ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den
välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som
mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid
den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och
matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och
togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade
älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar,
stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.

Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen
från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de
unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de
ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några
toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en
ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända
refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig
för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre
uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än
dessa enkla ord:

»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»



               Om sommaren sköna, när marken hon gläds –


På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter
den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar,
pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt
arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som
skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en
mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.

Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste
också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt.
Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i
gräset, kom hit och hjälp till.»

Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och
glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare,
där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga
midsommarvädret.

Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det
senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle
fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset
innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn
att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej
och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det
behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret,
och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.

Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas
bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande
författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en
glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga
påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade
ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och
den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick
nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner
på honom än han skulle vara sig själv.

Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan
och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över,
men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som
nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var
informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika,
och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och
kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad
av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens
huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige
ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme
mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla,
glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga
lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag
gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»

Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett
besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en
historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så
betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade
föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut
och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den
var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å
harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist
te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa
efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den
goa maden.

När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och
blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för
eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på
vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära
stranden.

På vägen tittade de inom till Nils Nils, ringaren, i något ärende. Mor
Kerstin stod utanför huset och kammade »glyttapacket». En hel rad små
töser hade hon omkring sig, – håret övergöts med dricka samt kammades
sedan i små flätor, styva och hårda som pinnar och hopbundna med en röd
ullgarnstråd och så fick det hålla sig till nästa lördag.

Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med
plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt
i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande
balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd-
och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en
hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren
var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en
liten täppa med lavendel och riddarsporrar.

Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av
»syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa
ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han
hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det
måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som
trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga
midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter,
en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut
eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars
räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.

Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på
sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med
endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet
av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned
mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för
sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och
så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet
dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en
stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja
orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott
en gång om året».

Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja
och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon
bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon
upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var
alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste
att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje
julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och
trollen dansa därinne.

Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna
sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga
dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk
håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur
lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon
såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla
skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta
»speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon
hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in,
prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt;
det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då
gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården,
där de voro otåligt väntade.

Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera
fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring
trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.

Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid
liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor,
och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra
litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast
färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade
en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i
blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en
överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl
runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form
och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade
flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en
gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog
sig undan den allmänna hänförelsen.

                   [Illustration: Vy från ”Kullen”.]

Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför
länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga
»Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo,
det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med
sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde
alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till
varandra.

Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig
allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum.
Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över
deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort
det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio
blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka
drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna,
värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att
drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för
att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på
den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan,
hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.

Ingen vet vilka underbara ting som kunna ske en midsommarnatt, men _tro_
måste man och det är kanske lättare än att tiga, då man är ung och glad
och har tusen viktiga saker att säga.



                     Friluftsteater och serenader.


I trädgården blommade nu rosorna, luften var fylld av deras doft. Tätt,
tätt stodo de, hela häckar av gammaldags rosor, provins- och mossrosor
och överallt, där persiko- och aprikosspaliererna lämnade plats, klängde
de sig uppför väggen, röda, vita och gula om vartannat. Höga, vita
liljor stodo som en rad ståtliga drabanter runt häckarna och jasminerna
sände ut sin aromatiska vällukt i kapp med dem, mättande luften med
nästan bedövande ångor.

Inne i sitt rum, med markiserna nerfällda, satt prosten helt stilla,
försänkt i tankar. Kanske tänkte han på att han nästa dag skulle bliva
sextiofem år och att det verksamma liv som låg bakom honom ändå varit
bra lyckligt i den fridfulla prästgården, dit stormarna från den yttre
världen knappast nådde. Visst hade han haft sin del av sorger och
bekymmer, men de tedde sig nu mera som en bakgrund mot vilken de ljusa
minnena framträdde i så mycket klarare dager, och de hade ju alltid
trofast delats av maka och barn.

Plötsligt stördes han i sina djupa tankar av några underliga ljud från
vinden, rakt över honom – duns – duns, någonting främmande och
oförklarligt. Ännu en duns och en till – »vad i all världen står på,
elden måtte väl ej vara lös. Jag måste gå upp och se efter.» Han skyndar
ut i förstugan, där han till sin häpnad finner dörren till vinden
reglad, han rycker och bultar men förgäves. Då går han runt huset, med
blicken spanande riktad mot det farliga halmtaket, men intet oroväckande
kan förmärkas och han sjunker lugnad ned på en sval plats, resignerat
besluten att dämpa sin nyfikenhet.

På vinden rådde emellertid alltjämt liv och rörelse och anledningen
härtill var just prosten själv. Man hade beslutat att i år med ovanlig
högtidlighet fira hans födelsedag och förberedelserna måste naturligtvis
ske i största hemlighet.

Äldste sonen hade tillsammans med A. U. Bååth och en gemensam
studentkamrat, författat en storartad tragedi, ämnad att uppföras ute på
gräsplanen, där de stora almarna bildade en naturlig bakgrund på samma
gång de åt publiken skänkte skugga och svalka. »Den störda
klosterfriden» hette den och det var just till denna storartade
föreställning repetitionen pågick som bäst uppe på vinden. Den gifta
dottern, som var nere på besök i prostgården, hade fått abbedissans roll
sig tilldelad, de andra döttrarna jämte deras gäster voro nunnor, och
alla tre författarna, inklusive adjunkten, skulle vara riddare. Intrigen
var i korthet den, att dessa senare, blesserade och utmattade efter
många strider, hade funnit en tillflykt i klostret, där de på det
ömmaste omhändertogos och vårdades av den fromma klostermodern och
hennes systrar.

Som var att vänta, uppstod snart en ganska jordisk kärlek mellan riddare
och nunnor och de sjöngo å ömse sidor ut sin kärlek och sin sorg i
gripande arior. Mycket mot sin vilja måste riddarna övergiva den
ljuvliga fristaden, men den sinnesstyrka abbedissan vid detta tillfälle
visat blev henne övermäktig. Hon hade motstått sin riddares passionerade
bön, »kom fly med mig och bliv min brud», hon hade sett honom rida bort,
följd av sina vapenbröder, men nu voro hennes krafter uttömda. Hon
sjunger sin svanesång, (melodi: »Jag minns den ljuva tiden»), däri hon
bedyrar sin oförmåga att längre leva detta nu så ödsliga liv, störtar
död till marken och likaså alla de stackars sörjande nunnorna. Det var
vid detta tragiska tillfälle prosten hört de besynnerliga ljud från
vinden, som väckt hans oro och nyfikenhet.

Efter detta gripande sorgespel skulle en liten idyll uppföras, »Prosten
fyller år», där abbedissan förvandlats till prostinna och Bååth till en
synnerligen jovialisk och välmående prostfar i långpipa och kalott. Den
dialog som här fördes skildrade med mycken kvickhet familjelivet i
prästgården och många vackra saker sade de agerande om sig själva, såsom
t. ex. hur vacker och älskvärd husets äldsta dotter var, huru ingen
kunde motstå sonens vän, den lustige Bååthen och mycket annat i samma
stil. Prosten själv fick naturligtvis sin beskärda del, och man hade
klart för sig att hela idyllen var en verklig pärla av kvickhet och
humor.

Så fort generalrepetitionen var överstökad smögo alla sig försiktigt
utför trappan, och aktriserna skyndade direkt från tiljan ned till köket
för att hjälpa prostinnan vid hennes viktiga bestyr. Hon var just i färd
med att »partera» kalven, som nu blivit ömkligen slaktad, sedan den i
sex veckors tid av henne vårdats och matats med oskummad mjölk, tre
äggulor och tre duktiga supar dagligen. Också var den fulländad i sitt
slag, det var ej tu tal om den saken.

Man visste sedan gammalt att alla grannarna skulle infinna sig för att
uppvakta prosten; det var en gång för alla fastslaget och utan att någon
särskild inbjudning utgått, brukade den dagen en stor skara samlas i
prästgården.

Då den stora dagen ingick voro flickorna redan vid femtiden på morgonen
nere i trädgården för att plocka jordgubbar och det var inga små
kvantiteter som behövdes. Där lågo de i sina kråkor som skydd mot solen
och arbetade i sitt anletes svett, fyllande det ena fatet efter det
andra med de härliga bären. Under tiden höllo herrarna på att uppföra
ett kloster ute på gräsplanen. De slogo ned höga käppar i marken, kring
vilka stora gråa filtar fästes och när det var färdigt kläddes
klostermurarna ymnigt med långa rankor av vildvin. Flickorna hade redan
dagen förut lindat riddarnas käpphästar med brokiga band och ordnat
deras respektive kostymer nere i flygeln, så i det avseendet var allt
klart.

Festföremålet var tidigt uppe och såg nog litet av varje, men blundade
grannlaga och låtsade sig vara fullkomligt oförstående. Visst såg han
litet skälmsk ut, den käre prostfar, då han tog emot familjens
lyckönskningar, men gjorde naturligtvis inga frågor.

Vädret var strålande, så man kunde lugnt bereda sig att dricka kaffe och
intaga förfriskningar ute i trädgården, där stora bord slogos upp för
ändamålet. Alla vaser och glas fylldes med rosor eller brokiga buketter
där sparrisgräset spelade en viktig roll. Äntligen var allt klart att
taga emot gästerna och då de första vagnarna rullade in genom grindarna
stod prosten i sin eklövskrans på trappan med prostinnan och barnen vid
sin sida, färdig att hälsa dem välkomna.

Allra först kom familjen Tegnér från Kjellstorp i »farfars» stora
täckvagn, som gungade likt ett skepp i sjögång ity att den gick på s. k.
C-fjädrar och tätt följd av holsteinaren med ungherrarna. Prostinnan var
den första som kröp ur den stora buren, iklädd svart sidenklänning samt
mössa av blonder och syrener, och överräckte, med många lyckönskningar,
åt prosten den välkända buketten av rosor och pelargonier, rikt garnerad
med »Arons skägg», det hela inneslutet i ett spetsprytt bukettpapper.
Prostarna omfamnade varandra och den gamle pastorn, originalet, som
sällan yttrade sig likt vanliga dödliga, bugade sig med orden: »Jag ber
om ursäkt att solen skiner.»

Den ena vagnen rullade in efter den andra och snart fylldes trädgården
av en festklädd skara – prostarna i full ornat och fruarna i sina
högtidsblåsor, ännu litet högtidliga medan de väntade på kaffet. De unga
flickorna, i ljusa mollklänningar med rosor i håret, omgivna av
beundrande ynglingar i vita studentmössor, gåvo färg och liv åt tavlan
och togo sig förtjusande ut i den grönskande, rosenmättade omgivningen.

Redan vid kaffet förstod man att det skulle bliva en lyckad fest, så
osökt glad och munter var stämningen. Då sedermera carolinan serverades
i de gamla gröna glasen, steg kontraktets festtalare och skald, prosten
från Lemmeströ, fram och höll i bunden form ett tal till prosten, så
fyllt av rosor och blommor som årstiden kunde bestå, och vilket med
fyndig vältalighet besvarades av föremålet.

Sedan ombådos alla att begiva sig ut till den stora planen, där en
provisorisk teatersalong var anordnad framför det mystiska klostret.
Länge dröjde det ej innan den sköna abbedissan trädde ut, följd av sina
nunnor, alla skrudade i vitt, tummande på sina radband och sjungande en
ganska värdslig kantat. Med djupaste intresse följde publiken det
spännande skådespelet, riddarnas ankomst på sina käpphästar, den stora
aria i vilken A. U. Bååth – en parlando, ty någon fager sångröst var han
ingalunda begåvad med – prisade den härliga välfägnaden i klostret, där
bland andra läckerheter även förekommo »skånsk senap och syltad
ingefära», och de smältande toner med vilka riddaren-adjunkten besvor
abbedissan att fly och bliva hans brud. Och med intensivt deltagande
följde man de bortilande riddarna och de stackars klostersystrarnas
sorgliga öde då de, den ena efter den andra, ramlade ned i gröngräset
med brustna hjärtan. Där lågo de nu och funderade i tysthet på hur de
skulle komma bort från denna scen utan ridå, då det förlösande ropet
»vålnaderna försvinna», höjdes bakom klostret, vilket kom de avsomnade
att stå upp, och som jagade av en stormvind försvinna in i parken,
följda av frenetiska applåder. Sällan har väl en tragedi framkallat en
så munter stämning som denna.

Även den glada prästgårdsidyllen blev livligt applåderad och man kunde
ej misstaga sig på publikens belåtenhet, så nog kunde denna del av
festen anses vara ovanligt lyckad.

Prostinnans goda supé senterades livligt ovanpå all den andliga
välfägnaden, ej minst de härliga jordgubbarna och den ståtliga
spettkakan, som tronade mitt på bordet, prydd med sin granna
sockertoppsbukett.

Då så mycken ungdom var samlad var det ju endast naturligt att en livlig
dans kom i gång omedelbart efter måltiden. Salen var stor, de unga
flickorna förtjusande och kavaljererna väl bevandrade i dansens
mysterier. Vem kunde väl stå emot då »Il baccio’s» eller »An der
schönen, blauen Donau’s» förföriska toner ljödo från det gamla klaveret?
Några av husets unga herrar hade tillsammans med yngste sonen Tegnér
bildat en kvartett; serenaderna hade ofta klingat i de båda
prästgårdarna och nu bjödos gästerna på denna ovanliga njutning medan de
mellan danserna svärmade omkring ute i trädgården. Det var redan långt
lidet på natten då de åter begåvo sig på hemfärden, följda av viftningar
och hurrarop, lämnande familjen åt sig själv, något utmattad, men styrkt
i det medvetandet att det i alla avseenden varit en ovanligt lyckad
fest.

Den festen skulle emellertid få ett efterspel som var nog så dramatiskt.
Ett par av gästerna, två systrar, hade alldeles förvridit huvudet på de
unga herrarna, vilka snart fingo klart för sig att en serenad var enda
antagliga sättet att bringa dem sin hyllning och få dem att förstå vilka
känslor de väckt.

Nästa kväll, då familjen i prostgården gått till vila, begåvo de sig
över åkrarna genaste vägen till Kjellstorp och lyckades obemärkta smyga
sig in i det gamla flygelrummet där sonen bodde. Han hade redan i
tysthet gjort sina förberedelser, hade ur sin mammas välförsedda
skafferi bemäktigat sig ett stycke fläsk, avsett att muta de stora
hundar med, vilka nattetid brukade bevaka de unga tärnornas hem, samt
ett par buteljer punsch. Den store farfaderns rakask av silver fick
tjänstgöra som punschglas. Skjutsen, som skulle föra dem till ort och
ställe, väntade på något avstånd, men innan de begåvo sig på väg,
vidtogo de den försiktighetsåtgärden att stänga in den gamle hunden Bran
för att ej riskera hans sällskap på vägen.

Efter en timmes skakande i det obekväma åkdonet kommo de fram till
gården, lyckades verkligen tysta hundarna, tack vare det medhavda
fläsket och stodo nu vid gaveln, där flickorna bodde uppe på ett
vindsrum. Under detta rum låg ett litet hönshus och för att göra sig
bättre hörda, klättrade sångarna, så tyst de förmådde upp på taket.
Sedan rakasken med dess strupklarande innehåll cirkulerat, stämde de upp
»Sätt maskinen i gång.» Sången tycktes genast ha väckt föremålen ty ljus
tändes bakom rullgardinen då, mitt i det ljuvliga »kanske fäller hon en
känslans tår» – det gamla murkna taket brakade och trubadurerna
försvunno i djupet, mitt ibland de yrvakna och kacklande hönsen. Någon
känslans tår torde ej hava fällts i detta tragiska ögonblick, tvärtom
förmärktes en ganska obarmhärtig munterhet uppifrån, då de förolyckade
åter blevo synliga. Med mycken fattning fortsatte de emellertid sången
och sedan de tillsjungit de dyrkade sköna ett ömt och smäktande »Sov i
ro», försvunno de samma väg de kommit.

En oanad uppståndelse hade under tiden deras frånvaro väckt i de båda
prästgårdarna. Den instängde Bran hade med ett förfärligt skällande och
oväsen väckt upp »Ola Tegnér», som fann sig föranlåten att gå upp och se
efter vad som stod på. Störd av det ovanliga bullret visade prostinnan
sig i mycket lätt dräkt ute på trappan och då hon av Ola fått besked om
saken anade hon genast oråd. Hon skyndade ner i sonens rum, där hennes
värsta farhågor bekräftades. Ett resolut fruntimmer, som hon var, gav
hon Ola befallning att genast rida till Espö för att höra efter om
notarien fanns där.

Här var det prosten som blev väckt och nu var det hans tur att ila till
flygeln. Först undersöktes studentrummet, – tomt, sängarna orörda,
adjunktens rum, samma resultat. Med detta besked fick Ola rida tillbaka
till prostinnan som fann hela saken oroväckande mystisk. Det påstods
sedan att hon låtit dragga i den lilla ankdammen utanför sonens fönster,
men det torde nog vara en anka. Prosten tog det hela ganska trankilt och
lade sig till ro igen; han visste nog att man i ungdomens år är böjd för
äventyr.

Nästa morgon funnos trubadurerna åter i sina sängar, sovande de
oskyldigas sömn, utan aning om den uppståndelse de vållat.

Ett ingående korsförhör anställdes i de båda prästgårdarna med
brottslingarna, vilka slutligen måste bekänna kort och berätta sina
äventyr. Detta skedde med så mycken drastisk humor att t. o. m.
prostinnan i Kjellstorp glömde sin utståndna förskräckelse och var den
första att skratta, både åt sig själv och de dumma pojkarna.

Så göra också ännu i dag »de dumma pojkarna» själva då de någon gång
träffas och tillsammans uppliva sina minnen från den glada ungdomstiden
i de gamla trevna prästgårdarna söder om landsvägen.



                           Mamsell Katharina.


Hon var en ganska ovanlig personlighet, mamsell Katharina, och hon är
värd att minnas.

Då magister L. P. Holmberg, i mitten av 1840-talet, som nyutnämnd
kyrkoherde i Gärdslöv, – dit han kallats av d. v. patronus, baron Blixen
på Näsbyholm, och där han verkade till han 1859 kom till Espö, som Nils
Lovéns (»Nicolovius») efterträdare – förde sin unga brud till det nya
hemmet, åtföljdes makarna av en kusin till henne, mamsell Katharina
Gullander.

Katharinas föräldrar voro döda, hemmet upplöst och hon hade ingen annan
utväg än att själv försöka slå sig fram. Det var till ömsesidig
tillfredställelse det beslutet fattades, att hon skulle följa med de
nygifta ut till landet, hjälpa den unga frun med hushållet och sålunda
själv få ett hem och en verksamhet som passade henne. Den unga frun, som
kommit från det stora prosthemmet i Malmö, som hade vuxit upp bland en
talrik syskonskara, varit firad och beundrad i en stor umgängeskrets,
hade sjungit, dansat och med mycket behag uppträtt i sällskapsspektakler
såg i sin kusin ett välkommet sällskap, ett välbehövligt stöd.
Kyrkoherden var ej mindre tillfreds, angelägen som han var att skydda
sin maka för bekymmer, omtanke och besvär. Han ville helst se henne vid
gitarren, tambursömmen eller, sittande bredvid sig vid skrivbordet, där
hon helt stilla avvaktade de stunder han skulle få tid att ägna henne
sina ömma omsorger.

Katharina fick alltså från början vara den som tog Martas bestyr på sin
lott och hon gjorde det med glädje. Nog hade hon det ofta brydsamt nog,
hon var ju själv ung och oerfaren, och särskilt vållade henne matsedeln
ofta svåra bekymmer. Det var sannerligen allt annat än lätt att
åstadkomma önskvärd omväxling. Kyrkoherden brukade, långt efteråt,
skämtsamt berätta att sillpudding och korngrynsgröt nästan dagligen
förekommo på programmet. Det var gott båda delarna, tyckte han, men man
kunde ju hinna att tröttna. Denna penitens blev emellertid ej långvarig
och Katharina, som av naturen var både praktisk och intresserad, nådde
snart en skicklighet i matlagning, som med tiden skulle utvecklas till
verkligt mästerskap.

Hemmet i Gärdslöv var för övrigt en fullkomlig idyll. Prästgården var
mycket gammal, rummen låga, med bjälkar i taket, men oändligt
hemtrevliga, och fönsterna voro så små att den unga fruns balklänningar,
minnen från den glada ungdomstiden i Malmö, med fördel användes som
gardiner. Från dessa fönster hade man en härlig utsikt över de stora
bokskogarna och den vackra Näsbyholmssjön, som likväl numera, sedan
många år, ligger utdikad och torrlagd. Trevnaden i det låga prästtjället
var stor och det var ej underligt att den unga familjens vänner och
anhöriga sökte sig dit, så ofta tillfälle gavs.

Emellertid gingo åren och barnen kommo till i snabb följd; de vårdades
outtröttligt och ömt av Katharina, som erhöll deras kärlek tillbaka och
fick behålla den hela sitt liv. Dock förekom det aldrig någon svartsjuka
mellan deras mor och hennes kusin, det föreföll dem båda så naturligt
att på detta sätt dela barnens kärlek och förtroende.

Så kom det en tid då detta harmoniska familjeliv blev stört. Anledningen
var ju ej sorglig men framkallade dock både tårar och bedrövelse och
åstadkom dessutom en stor och oväntad förändring. Kyrkoherden blev
nämligen utsedd till ledamot av Prästeståndet och kom sålunda att, under
en följd av år, vistas i Stockholm under riksdagarna. Katharinas stöd
blev nu dubbelt välbehövligt för hans maka, som fann tomheten bra svår
att uthärda och som tyckte att ett helt liv av ödslighet låg framför
henne.

Under kyrkoherdens frånvaro sköttes pastoratet av vice pastorn, Nils
Liljeström. Han var smålänning, ingalunda fager, ej i ovanligare grad
begåvad, men en hedersman från topp till tå. Och han hade samma dygd,
som de flesta av hans landsmän sägas hava, han var i hög grad sparsam
och hade, under de få år han varit präst, av sin blygsamma lön lyckats
hopspara ett litet kapital, som ej var att förakta.

Han började i största hemlighet rikta sina blickar på mamsell Katharina,
ej på grund av hennes yttre egenskaper, ty de voro på intet vis
uppseendeväckande, men den praktiske mannen upptäckte snart de många
dygder hon ägde och han förstod att hon borde kunna bliva en prästfru,
Gudi till behag och honom själv till oskattbar nytta och glädje. Mamsell
Katharina aktade sig noga att lägga i dagen de känslor, som av denna
försiktiga, för alla andra omärkliga beundran hos henne väckts och
sålunda var det ingen som anade vad som var å färde.

Emellertid kom den efterlängtade dag då kyrkoherden, efter sin långa
bortovaro, återvände hem och man hade knappt hunnit något lugna sig
efter den första upprörda glädjen, förrän vice pastorn anhöll om ett
samtal med honom. Vad han hade att säga var överraskande! Han ville
anförtro sin högt värderade förman att han i all ärbarhet friat till
mamsell Katharina, han hade fått dess hjärta och tro och nu anhöll han
hos anförvanterna om dess hand. Kyrkoherden inkallade sin hustru, som
var så oförberedd på denna händelse att hon knappast trodde att hon hört
rätt och först måste hava bekräftelse av Katharina själv, för att bliva
övertygad. Och Katharina kom in och medgav att allt var så, som pastorn
sagt, hon var ganska upprörd, ganska förlägen, men i hennes ögon låg ett
uttryck, som ej var att misstaga sig på.

Sålunda blev det förlovning i prästgården och den följdes, oväntat
snart, av bröllop. Pastorn hade sökt ett pastorat uppe i den magraste
delen av Göinge härad, Röke heter det; till sin obeskrivliga glädje fick
han det och så fort det var färdigt att tillträda var också mamsell
Katharina färdig att följa honom dit.

Skilsmässan var smärtsam för alla parter, ej minst för den unga
husmodern i Gärdslöv som nu själv fick övertaga det arbete och det
ansvar som förr ålegat Katharina. Det var ingen lätt sak, men det
lyckades i alla fall. Då hon på äldre dagar brukade berätta att hon
under Katharinaperioden mest läste romaner och just ej gjorde något
annat, hade man svårt att tro henne. Denna plikttrogna husmoder, som var
uppe med solen och som var så skicklig i alla husliga göromål, hur kunde
man föreställa sig att hon en gång, låt vara långt tillbaka i tiden,
tagit livet så lättvindligt?

Uppe i Röke levde de nygifta ett fridfullt och lyckligt liv och vunno
genast och avgjort sina församlingsbors sympatier. Särskilt var hon
avhållen och av alla ansedd för den märkvärdigaste prästfru som funnits.
Hon kunde ju allt vad de kunde och mycket mera; hon förstod sig både på
vävnad, matlagning, ostberedning, bak och slakt och så var hon ju så
fasligt »gemen» och förstod att tala med bönderna på böndernas vis.
Gästfria och hjälpsamma voro de båda, så långt inkomsterna medgåvo och
ändå lyckades de att, med sparsamhet och förstånd, årligen öka sitt
lilla kapital.

För dem fanns blott ett enda moln, de hade inga barn, och det fordrades
all deras kristliga undergivenhet för att kunna utan klagan finna sig i
denna prövning. Med så mycket trofastare kärlek hängde Katharina fast
vid barnaflocken i det forna hemmet och hennes glädje var obeskrivlig då
hon lyckats övertala föräldrarna att skicka några av sina plantor upp
till Röke, på längre eller kortare tid. Då blev där livligt i
prästgården, de små gästerna fingo rasa så mycket de behagade, fingo
över huvud allt vad de ville, alla favoriträtter kommo, som genom
trolleri, på bordet dag efter dag och Röke blev för dessa barn ett
sannskyldigt paradis.

Liljeströms fingo senare ett fetare pastorat nere på skånska slätten, i
första hand, säges det, på den grund att Katharinas rykte som en så
utmärkt prästfru nått ända dit. Sex år senare dog emellertid hennes man,
innerligt saknad och begråten av sin maka. Ett brev som hon kort
därefter skrev till sina anförvanter i Espö, vittnar om hur djupt hon
kände sin stora förlust, »och», skrev hon, »det värsta av allt är att
jag ej kan finna någon tröst i Guds ord». Denna fromma själ hade för
första gången i sitt liv förlorat fotfästet, men det varade väl ej så
länge; trösten kom nog om ock till en början omärkligt och då vi
återsågo henne, tyckte vi att hon var sig ganska lik.

Hon hade då flyttat till Lund, där hon köpt en liten gård och dit hade
hon fört med sig sitt enkla, gammaldags bohag, sin trotjänarinna och sin
katt, sina »potpourrikrukor» och sina blommor, som fyllde alla fönster i
det nya hemmet. Varje morgon, då hon drog upp gardinerna, kysste hon
dem, och på aftonen fingo de samma ömhetsbetygelse. De lönade henne med
att utveckla en prakt, som ofta förmådde de förbipasserande att stanna
och beundra.

I det gamla bokskåpet av björk förvarade hon sin mans predikningar, sina
postillor och bönböcker, jämte kokböckerna ett urval som var
betecknande, ty hon var lika from som hon var huslig och den andakt
varmed hon läste sina dagliga betraktelser led ej av det intresse varmed
kokboken studerades. Det senare föreföll dock för en utomstående ganska
överflödigt, då hon kunde allt vad som stod i kokboken och mera därtill.

Naturligtvis förvärvade hon snart i Lund en stor vänkrets och blev lika
populär där, som hon förut varit i sina pastorat. Hon var över all
beskrivning gästfri, hade ett ovanligt sinne för humor och nu, som förr,
älskade hon att se ungdom omkring sig. Att hennes gästfrihet blev i stor
utsträckning använd, att icke säga missbrukad, faller av sig själv, och
ej minst av de forna församlingsborna, vilka vid alla möjliga tillfällen
hittade dit och ej hade lätt att hitta därifrån igen.

En dag då prostinnan Katharina skulle gå på torget, – det gjorde hon
alltid själv och det var för henne ett verkligt nöje – märkte hon att
hon, vart hon gick, följdes av en poliskonstapel; hon började finna det
otrevligt, vek av in i en annan gata, men han följde efter och till slut
stannade hon, besluten att hellre få veta sitt öde med ens. Då steg
polisen fram och sade: »Är inte frun från Röke för det är jag.» Nu blev
gumman verkligen ond och den stackars polisen, som var nykommen i
tjänsten, fick veta av att han levde. »Han må vara från Röke så mycket
han vill, så passar det sig ej att förfölja ett anständigt fruntimmer
mitt på gatan, när han är klädd i uniform» – vilket ej hindrade att
Rökepolisen kort efteråt blev inbjuden till Rökeprostinnan och trakterad
och ompysslad, som om han varit hennes egen köttslige son.

Än en gång skulle Katharina komma i beröring med polisen och den
händelsen glömde hon aldrig. Hos henne bodde en skolyngling, som hon var
särdeles svag för och det kunde hon gärna vara, ty han var en hygglig
pojke och skötte sig bra. Hon ägnade honom all tänkbar omvårdnad, både
andligen och lekamligen, intresserade sig för hans studier och såg efter
att han läste ordentligt. Den dagen han blev student kunde ingen vara
mera lycklig och stolt än hon. Så gick han naturligtvis på den
gemensamma studentfesten, ej utan många förmaningar att »akta sig väl».
Hur det nu kom sig är ej lätt att säga, förmodligen var ynglingen
alltför ovan vid »den gula faran» och alla andra faror, som lura vid ett
dylikt tillfälle, nog av, då han fram på morgonen skulle gå hem,
tillsammans med ett par kamrater, tog deras glädje sig så högljudda
uttryck att de, innan de visste ordet av hamnade i »finkan». Varken
böner eller protester hjälpte, de måste stanna kvar eller också betala
fem kronor i böter. Så många pengar hade visst ej Katharinas skyddsling
och sålunda kom han ej hem den natten. Hennes ängslan och fasa var
obeskrivlig under denna långa och fåfänga väntan och värre blev det, då
hon fram på förmiddagen såg tvenne poliser marschera in på hennes gård
och begärde att få tala med prostinnan. De voro skickade av den nyblivne
kandidaten och gumman fick nu höra hela historien och fick också ut med
en femma för att få fången lössläppt. Då han slutligen anlände är det
troligt att han fick sig en ordentlig överhalning, men vad som är
alldeles säkert är, att försoningen blev snar och fullständig och
bekräftades förmedelst en extra god middag.

Hon hade en liten svaghet, gumman, hon tyckte om att då och då få ett
litet oskyldigt priffeparti och hennes vänner voro gärna med om att
bereda henne detta nöje. De voro mycket skämtsamma och lustiga, dessa
spelpartier, där alla ansträngde sig att spela så att prostinnan skulle
vinna. Hon var vid dessa tillfällen ganska skrockfull och tyckte t. ex.
ej om att medspelaren, något övermodigt, förklarade: »Nu ska’ vi ge dem
riktigt efter noter», då blev svaret oföränderligt detsamma: »Är han
rent förstörad, som säger så – då går det alltid galet.» Det märkvärdiga
var att denna ärliga varelse, som var den personifierade hedern, hade
den lilla svagheten, att gärna vilja »fuska», en liten, liten smula, då
tillfälle gavs.

Hon hade ännu en egenhet, hon tyckte ej om att få presenter, hon som
själv slösade med gåvor vid minsta anledning. Men det var ju också
ledsamt att endast taga emot och så hände det sig en gång att ett par av
hennes vänner funderade ut en riktigt lämplig julklapp, som de tyckte.
Hon hade en fasligt skröplig, gammaldags ringledning, med ett mer än
lovligt svagt ljud och som både hon och hennes tjänarinna voro något
döva, hände det mer än en gång att vännerna fingo ringa förgäves. Alltså
ställde de om en julafton, då gumman var borta att det sattes upp en
riktigt prydlig, elektrisk ringledning i hennes lilla hem och de gladde
sig redan på förhand åt hennes överraskning. Men det skulle de inte
gjort, ty gumman blev långt ifrån glad, tvärtom både förargad och ledsen
över ett sådant onödigt och nymodigt påhitt. Det värsta av allt var att
hon såg den med allra största misstro, det där besynnerliga batteriet
kunde bestämt inte vara annat än farligt, vem kunde veta om det ej en
dag bleve en ryslig explosion. Det är troligt att hon ej sov lugnt en
enda natt och till slut segrade hennes fruktan över hennes ovilja att
såra. Då givarna en gång kommo dit, funno de att den gamla ringledningen
kommit tillbaka och förmodligen erforo de vid denna syn en lika stor
lättnad som gumman själv, ehuru det aldrig yttrades ett ord om saken.

Lika stilla och fridfullt som hennes liv varit, lika stilla och
fridfullt blev hennes slut. Nöjd med sin lott hade hon alltid varit och
hon var nöjd att få gå bort, då dagen var till ända och aftonen bröt in.
Ett liv som hennes är gott att tänka på och hennes minne är värt att
bevaras.



                        FRÅN GÄSSENS HÖGKVARTER,
                       EN SKYMT AV SKYTTS HÄRAD.



                        Från gässens högkvarter.


Har ni någonsin sett Falsterbo? Jag menar ej den nuvarande kontinentala
badorten med sitt ståtliga hotell, Kasinot, de många mer eller mindre
moderna villorna och stranden med sina otaliga badtält och strandkorgar,
myllrande av badgäster i alla åldrar. Nej, jag menar forna dagars
Falsterbo sådant det var innan järnvägen förde dit »de fremmede» och med
dem den civiliserade världens vanor och ovanor. Då den lilla staden –
som vida mer liknade en by än en stad – nästan uteslutande bestod av
urgamla korsvirkesgårdar, kringbyggda och halmtäckta, helt låga och med
små, små fönsterrutor. Då man överallt på de s. k. gatorna plumsade i
sanden upp till knäna och det, tack vare denna sand, var så tyst att
intet ljud kunde förnimmas varken av åkande eller gående.

Invånarna själva, för vilka tiden stått stilla, utan märkbara
förändringar, och utan att några händelser utifrån den okända världen
trängt fram till dem över ljungens oändliga vidder, voro lika stilla och
betänksamma som hela omgivningen. Med sävliga steg gingo männen att
utföra de sysslor som ålågo dem och lika sävligt avhandlade de till
äventyrs väder- och vindförhållandena – något annat fanns knappast att
orda om, såvida ej en så viktig händelse inträffade som en strandning.
Ty ett skepp strandat utanför deras kuster, det var verkligen en viktig
händelse! Då tutade det i lurar utanför de låga boningshusen och var och
en visste genast vad det betydde. Brådskan blev stor och man skyndade
ned till stranden för att tillsammans bege sig ut att hjälpa de
nödställda och ej minst för att bärga lasten, ty den tillkom enligt
tidens sed de bärgande. Delta innebar för dem en hel förmögenhet, och
det var ej underligt, att man i den tidens Falsterbo bad att »vår Herre
måtte välsigna stranden».

När det led mot våren begåvo sig alla arbetsföra män ut till sjöss och
seglade ut till främmande länder, varifrån de på senhösten återvände,
medförande kostliga ting åt de hemmavarande, strutsfjädrar, porsliner,
kokosnötter, snäckor och annat mera. Det lilla samhället befolkades då
uteslutande av kvinnor och barn samt de gamla gubbar som ej ansågos
sjödugliga. På deras lott kom att sköta åkerbruket, vilket ännu i dag
bedrives på samma sätt som det skett sedan uråldriga tider. I Falsterbo
har man nämligen ej infört enskiftet, utan deras små åkerlappar och
ängslotter ligga kringspridda här och var, oftast långt ifrån varandra.
Jag erinrar mig mycket väl hurusom vår nära 80-årige värd begav sig ut
med sin magra lilla häst, som såg ut att vara ungefär lika gammal och
sin skraltiga vagn från hedenhös, för att bärga sitt lilla hö, minst en
halv mil från hemmet. Hans dotter, iklädd hatt med stora strutsfjädrar
samt handskar, vandrade efter i sakta mak för att bistå sin far, – så
gott finessen det tillät.

På kvällarna sutto kvinnorna på de låga trappstenarna utanför förstugan
och språkade med varandra tvärs över gatan långt efter det solen som ett
stort rött klot sjunkit ned i Sundets mjuka vågbädd. De hade god tid och
voro ej kvällssömniga, ty de förhastade sig ej om morgnarna. De hunno
ändå så väl med sitt lilla arbete, som sällan stördes av några oväntade
tilldragelser.

Lika stilla och betänksamt som människorna skredo kossorna varje morgon
ut från sina respektive hem, samlade sig på torget, där »hören», försedd
med en väldig stav mötte dem och gingo sedan i högtidlig procession ut
till den s. k. »Fädröften» för att där tillbringa sin dag. När det led
mot kväll såg man samma högtidliga procession vända tillbaka och på
torget skildes de åter för att söka sig hem till sina bås.

På samma sätt stämde även fåren möte på torget för att sedan i samlad
flock simma över »Flommen», där deras Eldorado väntade dem. Men det mest
utmärkande i anseende till djurlivet, voro dock de stora, ståtliga
gässen. Varje någorlunda besutten Falsterboit rådde om sin gåsflock och
för att kunna kännas bättre åtskilda hade varje flock sitt bomärke, d.
v. s. man klippte dem i simhuden, vilken operation år efter år
försiggick efter samma regler. Det var en underlig syn då dessa präktiga
fåglar i gåsmarsch spatserade fram genom gatorna för att, även de, mötas
på torget och sedan tillsammans vagga ut till vångarna, där föda och
friluftsliv väntade dem. De voro från barnsben uppfostrade att strängt
hålla sig inom egna gränser och ej jaga på förbjuden mark, och det
skulle förefallit deras ägare som något oerhört, som en världsskakande
revolution, om gässen i detta fall förgätit sina plikter.

Sålunda hände det sig för några år sedan att en Malmöfamilj, i likhet
med så många andra, byggde sig en villa i Falsterbo. Lyckligt och väl
installerad där ansåg man att en liten gåsflock borde anskaffas, enligt
landets sed. En vacker dag anlände också en samling verkliga rasgäss
förnäma att skåda, och sedan de behörigen beundrats samt trakterats med
vin efter resans vedermödor, släpptes de ut på ägorna. Men, vare sig att
vinet gått dem åt huvudet eller de läto locka sig av sina rödbenta
kamrater ute på »Fiddevången», nog av, de smögo sig dit och läto den
förbjudna frukten sig väl smaka, – glömska av sin förnäma härkomst och
låtsande som de ej visste att »noblesse oblige». Någon tid efteråt, då
en del av de förnämligare Falsterbofruarna inviterats till ett kafferep
hos en släkting till ovan nämnda familj, kunde de ej, trots alla
värdinnans ansträngningar, förmås att tala om annat än »Hereshövdingens
geess», som hade så litet urskillning och så dålig uppfostran att de ej
förstått att hålla sig inom egna landamären.

Så kom det en dag då järnvägen förde med sig den stora invasionen, då
villor växte upp med oanad hastighet, Falsterbohus reste sina stolta
murar och resandeströmmen översvämmade det lilla samhället.

Både människor och djur åsågo metamorfosen med stum förvåning, utan att
dock synas synnerligen imponerade därav. Det kunde ha sina sidor att på
så nära håll komma i beröring med stora världen, som förr legat så
långt, långt borta. De små gårdarna fylldes med badgäster och
plånböckerna med sedlar, men lugnet och idyllen voro störda.

På heden som förr bredde ut sig i imponerande ödslighet sågs nu den ena
villan efter den andra, inhägnad och oåtkomlig. De gamla väderbitna
pilarna, under vars skydd en ståtlig flora utvecklade sin brokiga
skönhet, försvunno. Elden, som kanske ej alltid hanterades med
tillbörlig försiktighet av främlingarna, härjade flera gånger det lilla
samhället, vars halmtäckta gårdar blevo ett lätt rov för lågorna.
Automobiler susade fram på de nyanlagda vägarna och ett mondänt badliv
utvecklade sig mer och mer.

Vad finns då kvar av forna dagars Falsterbo? Jo, först och främst det
stora oändliga havet – det är ju oföränderligt och dock skiftande, än
djupblått, stilla och genomskinligt, än rullande sig i skyhöga, hotande
vågor med vitt skum på sina breda ryggar. Den gamla, vackra kyrkan,
halvt begravd i flygsand, med sin lilla kyrkogård, där de döde vila i
sanden och gravstenarna med de främmande namnen minna om Falsterbo
storhetstid samt den väldiga fyren som med sina eldögon håller vakt över
stad och strand. De egendomliga tångvallarna innesluta ännu, åtminstone
delvis, den lilla staden, vars invånare alltjämt iakttaga sina gamla
sedvänjor och tala sitt underliga språk, som knappast är svenska,
oanfäktade av kulturens inflytande.

Helt nyligen hände det sig att en främling sporde en av de gamla
Falsterboiterna vad de väl kunde taga sig till under vintern, särskilt
på söndagarna? Svaret blev: »Vi sidder å tänkjer – iblan bare sidder
vi.» –

Och så komma de säkerligen att »sidda» till världens ände.



                          En skånsk storbonde.


I en by nere i Skytts härad, levde under förra hälften av 1800-talet en
man, vars liv och hela läggning omgåvos av ett visst romantiskt skimmer.
Han var i viss mån ett slags John Hall-figur, dock naturligtvis med
många olikheter.

Han hette Nils Jönsson och stammade från en rik och förnämlig bondsläkt
med gamla, goda anor. Några bröder hade han ej, blott trenne systrar,
vilka i sinom tid blevo väl gifta och voro förträffliga kvinnor, som
skötte sina stora hem utmärkt och uppfostrade sina barn i tukt och
Herrans förmaning. Flere av deras söner gingo den lärda vägen och blevo
berömda män, var på sitt område.

Under uppväxtåren fick han, som andra bondsöner, deltaga i arbetet
utomhus för att inhämta de praktiska lärdomar, som voro nödvändiga och
som skulle göra honom duglig att en gång övertaga den stora gården. Ofta
hände det honom då, att han stannade av mitt i arbetet, där han gick
bakom plogen eller sköte sin lie, då de stora fälten börjat mogna till
skörd, och gav sig till att betrakta den blå strimman av hav, som låg
där söderut och som alltid lockat honom. Där bortom låg ju den stora,
underbara världen, som han läst om i sina berättelseböcker och som han
ville se, _skulle_ se, förr eller senare.

Han var en vacker yngling med markerade drag, stora, blå, uttrycksfulla
ögon, mjukt, vågigt hår, rank och ståtlig. Och han var glad, älskvärd
och sorglös, den främste i dansen, den trevligaste pojken med ett ord på
hela söderslätt. Också var det mer än en av bygdens unga tärnor, som i
tysthet drömde om att som Nils’ hustru få regera i den präktiga gården,
som en gång skulle bliva hans.

Nå, det dröjde ej heller så länge innan han var färdig att göra sitt
val. Systrarna voro gifta, föräldrarna döda, ensamhet älskade han ej och
han började snart se sig om efter en hustru. Hans val utföll lyckligt.
Flickan stammade från en ansedd släkt, och ägde, utom åtskilliga tunnor
guld, dessutom många förträffliga egenskaper. Det säges om henne att hon
var en god maka, en förståndig mor och en duglig husmoder. Dock blev
glädjen ej lång. En svår sjukdom bröt för tidigt hennes krafter och Nils
blev alltför snart lämnad allena med sina barn och sin sorg.

Naturligtvis blev det ej i längden möjligt för honom att reda sig ensam;
både barn och gård krävde ju tillsyn, och hur sorglös än Nils av naturen
var, blev det honom dock klart att här gällde det allvar, att han ej
kunde låta allt gå vind för våg och att han alltså måste gifta om sig.

Valet föll sig emellertid ej så lätt denna gång, enär det ej var mindre
än tre flickor han hade i tankarna och han var ej i stånd att avgöra,
vilken av dem han föredrog. Äntligen fattade han ett beslut, som var
karaktäristiskt nog. En morgon sadlade han sin präktiga ridhäst och gav
sig, likt prinsen i sagan, ut att söka sin prinsessa. Då han kom till
korsvägen lät han hästen bestämma över sitt öde genom att lämna honom
fria tyglar och låta honom välja vad väg han behagade. På så vis kommo
de till en gård där den ena av de utvalda bodde. Nils gav sig genast in
på sitt ärende, fick ja både av föräldrar och dotter och red därifrån
som förlovad.

Det blev ingen lång förlovningstid och han införde snart den nya frun i
sin gård. Återigen hade han ökat sin förmögenhet, tack vare den
ansenliga hemgift hustrun förde i boet. Men Nils var ingalunda den som
lade sina penningar på kistbottnen, tvärtom, ju rikare han blev, dess
mer förstod han att sätta dem i rörelse.

Gården, redan förut ovanligt stor, utvidgades ytterligare och
tillbyggdes med ett par ansenliga flyglar. Ännu i dag skiljer de sig
genom sin storlek från granngårdarna, och belägen som den är på en höjd,
synes den vara liksom huvudet högre än de andra. De stora salarna
möblerades med en, åtminstone för den tiden okänd, lyx, med höga
speglar, ljuskronor, dyrbara skåp o. s. v. Han ägde, utom ett ovanligt
ordningssinne, både smak och urskillning och nedlät sig aldrig att köpa
vad kram som helst.

Så började hans vetgirighet att taga ut sin rätt, och hans håg att lära
känna och se något annat utöver den vanliga trånga kretsen blev allt
mera oemotståndlig. Han reste utrikes, till Berlin, södra Tyskland och
Karlsbad, där han länge uppehöll sig, och då han återvände, medförde han
många ovanliga och dyrbara ting, som fyllde de hemmavarande med beundran
och förvåning. Och han redde sig märkvärdigt bra med språket.

Begåvad och andligen rikt utrustad som han var, drev han det därhän att
han på egen hand lärde sig både tyska och franska, med det goda resultat
att han tämligen obehindrat kunde tillgodogöra sig de litterära skatter
som lockade honom. Med omsorg och energi skaffade han sig småningom ett
rikt och utvalt bibliotek, som innehöll en mängd värdefulla böcker, vida
värdefullare än någon förstod förrän långt efteråt, då det visade sig
vara för sent att taga dem till vara.

Smaken för resor tilltog alltmera och sålunda hände det sig att han
varje sommar begav sig till Karlsbad – med eget ekipage, via
Malmö–Köpenhamn. Han spelade således grand seigneur därute och han lär
ha gjort det med en viss framgång, tack vare sina personliga egenskaper
och sin frikostighet, för att begagna ett lindrigt uttryck.

Aldrig återkom han utan att medföra nya, värdefulla föremål till sina
samlingar. Ty han hade samlarevurm, denne märkvärdiga bonde, och det var
ej blott böcker som lockade honom. Så hade han exempelvis en stor
myntsamling, som ansågs ytterst värdefull, en hel liten arsenal av gevär
och andra vapen, men framför allt samlade han på klockor av alla slag
och representerande ett stort värde. Han hade en stor sekretär full av
märkvärdiga ur, från de allra äldsta gamla rovor, till de mest förnäma
miniatyrur och vidare ägde han bordstudsare med sinnrika och invecklade
verk, pendyler, klockor med speldosa och rörliga figurer,
»papegojklockor», med ett ord, ett helt klockmuseum. Den märkligaste av
dessa skatter hade han kommit över i Baden och den lär hava förekommit
på Baltiska utställningen, där den händelsevis upptäcktes av en kvinnlig
anförvant till Nils. Hon hade i sin barndom så ofta beundrat den fina
tingesten att hon genast kände igen den. Dess historia lyckades hon
emellertid ej uppdaga.

Man må emellertid ej föreställa sig att han behärskades endast av
fåfänga och begär att synas förmer än andra av sitt stånd. Han hade ett
öppet sinne för skönhet, vare sig den mötte honom i naturen eller i
konsten, vilket visade sig även däruti att han i hög grad älskade musik
och var verkligt musikalisk. Han gav sig ingen ro förrän han lärt sig
traktera flera olika instrument, gitarr, piano och fiol. Härvid var han
tvivelsutan sin egen läromästare, möjligen med någon liten handledning
av den gamle klockaren i byn.

Det var väl samma sinne för konst, som i förening med det lika
utpräglade storhetssinnet, förmådde honom att ständigt hålla sig med
egen loge på teatern i Malmö. Och han försummade ej gärna något
tillfälle att resa in till den stora staden, ehuruväl vägen dit ej var
den närmaste, så fort ett teaterspel förestod – helst som mecenat, i
spetsen för ett antal inbjudna.

Åt den stora trädgård och park som omgav gården ägnade han stor omsorg.
Gräsplaner anlades, de gamla, ståtliga buxbomshäckarna tuktades och
klipptes och i brokig mångfald stodo alla de blommor, som den tiden voro
på modet och nu åter börjat komma till heders, ringblommor,
riddarsporrar, lavendel, gossen i det gröna, stockrosor och mycket
annat. Det var honom en glädje, då på vackra sommardagar stadsborna
sökte sig ditut och lägrade sig under de stora träden, alldeles som om
det varit en offentlig park.

Såsom något särskilt anmärkningsvärt berättas det att Nils var den
förste, som nere på slätten anlade sparrissängar och det var säkerligen
med hemlig stolthet han bjöd sina vänner på denna delikatess. Gästfri
var han och han tyckte om att se vännerna hos sig och låta dem beundra
sina ägodelar. Då kom det dyrbara porslinet och de slipade
kristallglasen fram, välfägnaden var riklig, värden underhållande och
älskvärd och glädjen stod högt i tak.

Men sorgen gjorde åter sitt intåg i gården och åter var det hustrun som
kallades bort. Äktenskapet hade varit lyckligt och det var ett hårt slag
för Nils och hans barn. Dock låg det ju ej i hans lynne att gå hemma och
ruva över sina sorger, fastmer tilltog hans smak för det rörliga,
oroliga liv han vant sig vid. Hade han ej annat mål för sin färd, reste
han till Trälleborg, som var närmaste staden, och hur ofta han än visade
sig där var det ändå alltid lika uppseendeväckande, då nämndemannen Nils
Jönsson kom åkande genom den långa gatan i den fina vagnen, dragen av
präktiga svarta hingstar. Alltid hade han då alla stadens bytingar i
full fart efter sig och från alla fönster stucko nyfikna huvuden ut, som
om man aldrig kunde få nog av att betrakta denna ståt. Och nog vankades
det mer än en blank silverdaler åt den beundrande barnskaran ur Nils’
späckade börs, som aldrig hade svårt att öppna sig.

Hur han nu reste och färdades, mötte han åter en ungmö, som han fann
värdig att föra till sin gård, i egenskap av hustrun numro tre. Återigen
hade han tur, ty även denna gång gifte han sig till förmögenhet, och
dessutom var hon en utmärkt kvinna, denna hans nya fru, duglig, god och
uppoffrande. Dock var det en sorglig lott hon gick till mötes och hon
behövde väl sitt tålamod och sin stora tillgivenhet för Nils för att
kunna bestå provet.

Den oroliga anden fick alltmera makt med honom och gick jämsides med det
ständigt växande begäret för lyx, nöjen och resor. Ehuru han var en
duglig lantbrukare, gick gårdens skötsel alltmera tillbaka, under
husbondens ständiga frånvaro. Inkomsterna höllo ej jämna steg med
utgifterna och skulderna ökades på ett betänkligt sätt.

Grannarna började alltmera betänksamt undra, vart det i längden skulle
bära hän; en och annan vågade sig väl även fram med en saktmodig
förmaning som dock, naturligtvis, var utan gagn. Nils’ hustru gjorde
visst vad hon kunde, för att hålla igen, men vad hjälpte det? På
utförsbacken är det svårt att stanna och för Nils visade det sig vara
omöjligt.

Den dagen kom också snart då all denna härlighet ramlade som ett korthus
och olyckan på allvar höll sitt intåg i nämndemansgården. Det blev tunga
dagar då eftertanken kom och Nils själv började förstå att det ej längre
var möjligt att reda upp den trassliga affärshärvan. Och det blev, efter
den tidens mått, en jättekonkurs, en fullständig ruin.

Alla de med sådan möda och kärlek samlade dyrbarheterna gingo under
klubban, skingrades som agnar för vinden. Det präktiga biblioteket fick
gå samma väg; ingen förstod att samla och tillvarataga de skatter som
där funnos och som såldes för vrakpris. Först många år senare kom det
från fackmän förfrågningar till släkten, vart dessa skatter hamnat, utan
att dock, tyvärr, några upplysningar kunde givas.

Så kom slutligen den dag, då Nils måste lämna sitt ståtliga hem i andras
händer, för att själv draga till ett litet, oansenligt ställe, som ännu
var hans. Känslig som slättbon är för att veta sig vara föremål för
prat, medömkan, kanske skadeglädje, sällade sig till sorgen en
outhärdlig känsla av skam. Det blev honom ej möjligt att finna någon
trevnad eller frid i det enkla hem, där hans återstående dagar skulle
förflyta. Hans hustru gjorde allt för att trösta honom, och själv fann
hon sig, för hans och barnens skull, tåligt och utan klagan i sina
ändrade förhållanden, men alla hennes ansträngningar voro fruktlösa och
Nils’ svårmod var i ständigt tilltagande.

Han förmådde ej lösgöra sig från tankarna på vad som varit och vart hans
överdåd fört honom. Bekymmer för den stora familjens utkomst – han hade
tretton barn, de flesta minderåriga – ökade hans vånda och bröt
slutligen hans motståndskraft helt. Efter en långvarig sjukdom, under
vilken han med oändlig ömhet vårdades av sin hustru, fick han till slut
ända det liv, som han älskat och njutit av i fulla drag, men vars glans
till sist brast som en såpbubbla, för sent lärande honom förstå huru
fåfänglig hans färd varit.

Av de många barn han lämnade efter sig, hade ingen i någon nämnvärd grad
ärvt faderns egenskaper, varken på gott eller ont, och ingen av dem har
spelat någon mera betydande roll. De flesta av dem hava nöjt sig med,
ja, föredragit, ett stilla, anspråkslöst liv, som, om det ej medfört
någon yttre glans, ej heller medförde så många svikna förhoppningar, oro
och bekymmer.

»Människan är sin egen lyckas smed», det ordspråket kan med full rätt
tillämpas här. Med alla de rika möjligheter som stodo Nils till buds,
både i fråga om värdsliga ägodelar och andlig begåvning, hade han, mer
än de flesta i sin ställning haft tillfälle att bliva lycklig och göra
andra lyckliga, och dock kan man väl säga att han misslyckades med båda
delarna. Men nere på slätten lever ännu minnet av storegårdsmannen i H.,
och om hans liv och öden förtälja de gamle som man talar om sagor och
äventyr, alltid åhörda med undran och intresse samt även med den sympati
man känner inför det ovanliga, när det någon gång möter en.



                    Skrock, mest från Skytts härad.


Att människorna fordomdags voro i hög grad vidskepliga och fulla av
övertro är en känd sak. Fruktan för den onde och allt hans anhang kom
dem att ständigt tänka ut allehanda medel att värja sig däremot. Den
långa mörka vintern uppe i Norden och de små och få resurser folket ägde
att lysa upp hemmen, torde starkt hava bidragit att öka tron på mörkrets
makter och i samma mån skärpa uppfinningsförmågan, då det gällde att, så
vitt möjligt, oskadliggöra dem.

Olika tillfällen krävde naturligtvis olika försiktighetsmått; då t. ex.
ett barn väntades till världen, var man framför allt betänkt på att
vidtaga de mest omfattande och kraftiga åtgärder. Både mor och barn
ansågos ju för hedningar ända tills barnet var döpt och modern kyrktagen
– fältet var således hela denna tid fritt för troll och allt slags otyg
att ställa till oreda.

När ett barn väntades, samlades släktingar och grannar i »Barselstuen»
för att övervaka att allt gick rätt till ända från början. De stannade
kvar hela natten hos modern och barnet och underhöllo en ständig eld på
härden för att vid dess sken kunna se till att intet ovanligt
försiggick.

Stål och bly ansågos ju alltid vara ett verksamt medel mot de onda
makterna, därför lade man en stålbit på barnets bröst och om halsen
hängde man en blyskilling, helst av kyrkobly. Längre fram tillades även
en psalmbok. Kunde man se sig god att bestå sig med ljus var det så
mycket bättre. Vaxljus voro emellertid ej på långt när så verksamma som
talgljus. I »Barselstuen» låter därför Holberg Anne Signekælling säga:
»Det eneste hvormed man fordriver onde Gejster er ved Rögen av Tællelys,
derimod löber de efter Vokslys. Jeg vil forbinde mig at jage en hel
Million svævende Gejste bort med en Praase.»

Oaktat all vaksamhet hände det ändå så lätt att trollen helt behändigt
bytte bort barnet, och det var en sorglig upptäckt, ty en »bortbyting»
är sannerligen ej lätt att göra folk av, trots både besvärjelse och dop.
Härvid rinner mig i hågen en liten historia som Hans Bendz’ mor brukade
förtälja. Hon fick en dag besök av en arbetarehustru som kom dit i något
ärende och hade sitt barn med sig. Kvinnan var oresonligt sträng mot
barnet, tuktade och slog det utan synbar anledning och till slut kunde
mor Per Ohls’ ej längre åse detta utan sporde: »Varför ä’ du så le’ ve
ditt barn?» Svaret blev att pågen var »en bortbytting å me en så’n glytt
må en väl ha låf å göre hva en vill.» Inga föreställningar hjälpte,
kvinnan förblev i sin tro och handlade därefter.

Vid kyrktagningen lade man stål eller järn vid dörren innan modern
skulle skrida ut för att, eskorterad av barnets gudmor och faddrar, fara
till kyrkan. Först när denna ceremoni var lyckligen över kunde man känna
sig lugn, men det var ju en lång orosperiod, ty kyrktagningen fick ej
ske förrän sex veckor efter barnets födelse.

Sjukdomar framkallade naturligtvis många ansträngningar från de
närmastes sida för att på mer eller mindre övernaturlig väg råda bot på
det onda. Måhända var det en tröst, då försynen dröjde att på önskvärt
sätt inskrida, att själv få spela försyn och det var säkerligen även
ganska spännande att experimentera med de många råd och erfarenhetsrön,
beställsamma grannar hade att meddela. Ännu levande personer hava varit
med om ett och annat i den vägen och kunna förtälja märkliga ting, som
vittna både om företagsamhet och en stark tro på det övernaturliga.

En kvinna nere i Tomarp vars gosse antogs lida av eksem eller »udslätt»,
som man säger där nere, fick följande råd, vilka hon alla troget följde.
Vid kyrkan står en stor sten i vars urholkning vatten brukar samla sig,
dit gick hon med barnet tre kvällar med tre kvällars mellanrum och
doppade ned det i vattnet. Då detta ej hjälpte slaktade och flådde hon
ett lamm, bredde ut fällen så att den blev daggfallen och lät barnet,
insvept i den, ligga ute en natt. Intet resultat. Sedan låg hon i
svinstian med barnet tre nätter å rad, men utan verkan. Då återstod
blott att tillgripa det yttersta medlet – hon måste »tvätta barnet med
en död.» Och detta tillgick sålunda: hon passade på då en granne
avlidit, gick in i likrummet, tog den dödes hand och lät den stryka över
den stackars piltens kropp och lemmar, och nu blev hon belönad ty hennes
son återställdes hastigt efter denna kur.

Ett barn som hade engelska sjukan botades på så vis att modern gick
omkring i sju gårdar, där det förstfödda barnet var en gosse och bad att
få skrapa något silver av deras matskedar, vilket barnet sedan fick äta
upp, ett medel som befanns vara synnerligen verksamt. Mot samma sjukdom
begagnades åtskilliga andra kurer; man skaffade sig t. ex. ved eller ris
av sju olika slags träd, gjorde upp en ordentlig brasa och rökade
patienten därmed, och det var ej tvivel om att ej detta var en god kur.
Eller ock snodde man ihop tre sorters garn av olika kulör, som man band
om varje led och när de på så sätt använts under föreskriven tid, brände
man upp garnet och grävde ner askan.

Det intressantaste i allt detta är att det ständigt är det heliga tre-
eller sjutalet som går igen i alla dessa underkurer och det var väl
också detta, som framför allt åstadkom så goda resultat.

Att bota sjukdomar förmedelst stöld ansågs ej för någon synd, det möttes
tvärtom med mycken förståelse. Så berättas, ävenledes från Tomarp, att
själva altarduken försvann ur kyrkan, dagen före en konfirmation och kom
ej till rätta. Ingen gjorde några efterforskningar, ty man förstod i vad
ändamål ett sådant medel tillgripits. Det var av stor vikt att man
skulle bemäktiga sig ett föremål, som ovillkorligen skulle saknas, och
att altarduken måste saknas vid en konfirmation var ju ganska antagligt.
Likaså försvann i en bondgård skottan från en i gång varande väv; först
letade man ivrigt, men plötsligt förstod man att den blivit stulen i
lovliga avsikter och därvid fick det förbliva. Tre veckor senare låg
emellertid skottan åter på sin plats, lika omärkligt som den försvunnit.

Korsets tecken användes ännu alljämt ehuru det väl numera sker helt
oreflekterat och av gammal sedvänja. I alla händelser brukar man ännu på
landet forma ett kors i de på spannmålsvindarna förvarade sädeshögarna
och likaså i de nyuppslagna bröden, innan de föras in i ugnen. Det var
väl ursprungligen mot kornanden och dess makter man härigenom ville
skydda sig och dymedelst förhindra allt slags otyg att slinka med ner,
då brödet skulle ätas.

Likaledes ritar man kors på uthusdörrarna för att skydda djuren och ännu
i dag händer det, att då en ko kalvat, man även här griper till stålet
som skyddsmedel – förmodligen mot sjukdom, ty det kan väl knappast
antagas att även i detta fall mor och barn anses som hedningar.

I Torups skog ligger en källa, vars vatten ansågs undergörande. På
midsommardagen brukade folket vallfärda dit för att offra till källan,
vilket skulle medföra lycka. Sedan en dansbana blivit anlagd i närheten,
har tron på källans lyckobringande kraft försvunnit, och man förstår
också att ett sådant grannskap bör kunna skrämma bort vilka undergörande
andar som helst. Till S:t Olofskyrkan brukade man bege sig på Olofsdagen
för att kyssa S:t Olofsbilden, en handling som troddes vara synnerligen
välsignelsebringande, ity att den skänkte bot mot sjukdomar, dålig
hårväxt och andra brister.

Uppe i övre Sverige ge de stora skogarna med sina väldiga granar och
furor rik näring åt fantasien, och där var det tron på jättar och troll,
som företrädesvis spelade in. Nere på slätten hör man mera sällan talas
om troll, annat än i samband med de talrika ättehögarna. Dessa sågos
ofta, särskilt på julnatten stå på guldfötter och därinne dansade
trollen och firade nattliga orgier. Nicolovius förtäljer många sägner
härom i »Folklivet i Skytts härad»,[6] vilka äro särdeles roande. Annars
blir det, som naturligt är, fält och ängar, bäckar och vattensamlingar,
kring vilka folkfantasien rör sig.

På ängarna dansa älvorna i månskenet, bäckahästen ställer till
oräkneliga spratt och kalvar fara omkring på fem ben, talande
människospråk. Kyrkogrimmen gör kyrkogården osäker för den nattlige
vandraren och varulven är lika skrämmande på natten som han synes
ofarlig på dagen, då han är en vanlig människa rätt och slätt. Och bakom
allt detta sitter Albäckafrun och hennes syster Gya, den ena i närheten
av Trälleborg, den andra mitt ute på Skanörs ödsliga ljung och spinna
sina ränker, ständigt i färd med att lägga ut onda rådslag mot de
stackars människobarnen.

Det överlämnas åt den sakkunnige folkloristen att utleta sambandet
mellan gamla tiders skräck för dylika kvinnliga väsen och det obehag
mången ännu i dag erfar, då under morgonpromenaden en käring är den
första person man råkar möta.

Likafullt som tron på dessa kvinnliga olycksfåglar ännu fortlever, så
gör tron på verkliga olycksfåglar sig ännu gällande nere på skånska
slätten. För ett par sedan voro två unga flickor ute på promenad och
funno då ett hölass ligga kullstjälpt mitt på vägen. Hjulet hade gått av
vagnen och drängarna stodo helt betänksamma och överlade på sitt sävliga
sätt, om vad som nu vore att göra. Då flickorna frågade vad som stod på,
erhöllo de till svar: »De ä’ nock _nattravnerne_ (korparna), som har
vatt ude igen å ställt te olyckje.»

Ja, och så hände sig en gång, att då en ung dam, som var mer än vanligt
skrockfull, i ett sällskap redogjorde för sina rön i den vägen, hon även
åhördes av en gammal pastorsadjunkt, ett stort kvickhuvud för övrigt. En
stund lyssnade han stillatigande, men slutligen förlorade han tålamodet
och utbröt förargad: »Fröken borde verkligen skriva en bok om allt det
där. Och sätta som titel:

                   »_Skrockbok, utgiven av en höna_».



                               Fotnoter.


[1] körslor.

[2] sovel.

[3] bokmärken.

[4] Köra välten.

[5] Sur fårmjölk.

[6] år 1908 utkommen i ny upplaga på C. W. K. Gleerups förlag.



                              Noteringar:


Fotnoter har samlats i slutet av boken.

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits.
Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som
följande (innan/efter):

   [s. 19]:
   ... fyllts med mat bröd, kakor och specerier ...
   ... fyllts med mat, bröd, kakor och specerier ...

   [s. 28]:
   ... Det blev ej bättre å de slutligen anlände till ...
   ... Det blev ej bättre då de slutligen anlände till ...

   [s. 45]:
   ... Mötas av klocksång ny från en annan kyrka, ...
   ... Ensamt och matt de hän över nejden klinga; ...

   [s. 50]:
   ... alla rummen i en virvlande fart rullat ihop sig ...
   ... alla rummen i en virvlande fart, rullat ihop sig ...

   [s. 61]:
   ... dagen, vilket ej ansåg överensstämmande med god ...
   ... dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ...

   [s. 62]:
   ... var ej odelat behagligt dock ville man, ...
   ... var ej odelat behagligt, dock ville man, ...

   [s. 64]:
   ... hade slaktats och stora salen, som eljest endast begagnade ...
   ... hade slaktats och stora salen, som eljest endast begagnades ...

   [s. 67]:
   ... hjälpas. Med energisk rynkad panna och en min ...
   ... hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min ...

   [s. 71]:
   ... käraste arm, utan över allt, där de kunde lämpligen ...
   ... kärastes arm, utan över allt, där de kunde lämpligen ...

   [s. 93]:
   ... hela ungdomsskaran sig på vandring ner till »Kullen» ...
   ... hela ungdomsskaran sig på vandring ner till »Kullen», ...

   [s. 96]:
   ... och prisad, tills hans slutligen helt blygsamt ...
   ... och prisad, tills han slutligen helt blygsamt ...

   [s. 136]:
   ... å teatern i Malmö. Och han försummade ej gärna ...
   ... på teatern i Malmö. Och han försummade ej gärna ...

   [s. 148]:
   ... ute på Sknörs ödsliga ljung och spinna sina ränker, ...
   ... ute på Skanörs ödsliga ljung och spinna sina ränker, ...




*** End of this LibraryBlog Digital Book "Söder om landsvägen" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.