Title: Oskuld och arsenik: Analyser
Author: Johanson, Klara
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Oskuld och arsenik: Analyser" ***


                               HUCK LEBER



                           OSKULD OCH ARSENIK


                                ANALYSER


                               STOCKHOLM
                         WAHLSTRÖM & WIDSTRAND


                   Pappersleverantör: Lessebo bolag.
       Tryckeri: Isaac Marcus’ Boktr.-Aktiebolag, Stockholm 1901.



                       MIN FÖDELSESTADS KRÖNIKA.


                       EN STADSPLAN UTAN VINKLAR.

Det är med obeskriflig tillfredsställelse jag tar del af nutida fint
folks åsikter om hur man skall arrangera städer. Jag har sedan urminnes
tider hyllat precis samma mening, men eftersom man är en försynt natur
och aldrig läst på arkitektexamen, har man aktat sig för att agitera i
frågan. Nu inser emellertid enhvar, att Stockholm får lof att göras om
så när som på staden inom broarna, och låt oss nu inte kinka öfver
besväret utan gladeligen hjälpa till att plocka ner byggmästarnas
fastigheter och anordna gatuperspektiv.

Kanske jag i all blygsamhet skulle få föreslå ett redan befintligt
samhälle som mönster? Jag vågar nämligen skryta med en födelsestad, som
motsvarar alla rimliga anspråk i fråga om pittoreska öfverraskningar
samt organiskt uppvuxna hus. Östermalms och Vasastadens ljusrappade
linjallängor skulle rodna till sin ursprungliga tegelfärg af skam, om de
konfronterades med dessa gränders kurvor och dessa tvåvåningsbyggningars
originella fasader! Ja, jag medger det, jag _är_ lokalpatriot; men har
någonsin någon haft sådana skäl att åberopa som jag?

Man skall näppeligen bland invånarna i Stockholms nyare stadsdelar
anträffa någon individ, som icke är anfäktad af snufva och hosta, och
detta är ju också oundvikligt, när de ständigt måste röra sig på oblygt
öppna gator, som skära hvarandra i räta vinklar, hvaraf det
naturnödvändigt uppstår ett olidligt korsdrag. En liten krökning här, en
liten svängning där, en parkanläggning till vänster, en fontän till
höger, och Nissens bröstkarameller skulle sjunka i pris! I min
födelsestad finna de sannerligen inte många afnämare, ty där har
stadsplanen allt ifrån början varit ägnad att afvärja förkylningar. Där
skall man aldrig lyckas skåda tvänne parallella husrader, som i
oändlighet draga sig fram, tills de försvinna i det blånande intet och
på regelbundna distanser korsas af andra lika beskaffade rader, som
förlora sig i ett likadant intet. Nej då, för det första stå inte husen
så där hopkörda och hålla hvarandra under armen gatan utefter, utan de
samla sig i smärre slutna sällskap, allt efter sina personliga
sympatier, eller dra sig misstroget ifrån hvarandra med litet plank och
småsaker emellan. Inte häller stå de och fåna på samma linje, utan
somliga spatsera ett stycke ut på trottoaren för att se sig om och delta
i världsvimlet, under det andra, som äro blygare af sig, förskrämda
hoppa tillbaka och gömma sig innanför ett staket eller några popplar.

Och vidare — att följa en gata eller gränd i det samhället är som ett
äfventyr från en österländsk sagonatt. Rätt som det är, kröker det af
till vänster, ett nytt perspektiv öppnar sig för ens syn, och man är
ohjälpligt förlorad ur sikte för reflexionsspeglarna på den sträcka man
tillryggalagt. Man bör inte häpna, om det sedan skulle svänga åt höger
igen, och framför allt bör man söka bibehålla fattningen, då man omsider
plötsligt står inför en byggnad, som absolut stänger passagen. Detta
betyder endast, att gatan härmed anses afslutad och att man icke skall
genera sig för att klifva in i rådman Bertilsons förstuga, öfver
gårdsplatsen och ut genom porten på andra sidan, där nya gator och nya
syrpriser finnas i beredskap. Så gör hela stan. Fru Bertilson bjuder
gärna på kaffe, om man inte har brådtom eller är storstadshögdragen.
Räta vinklar anträffas ju någon enstaka gång, men i så fall är det
alltid samma gata, som bildar vinkel mot sig själf, enligt hvad de af
stadsfullmäktige nyligen anskaffade namnplåtarna utvisa, och sålunda
undsmyges fyndigt den olägenhet, som vidlåder hufvudstadsgatornas
läggning.

Hvad nu husen beträffar, så frågar ingen småaktigt efter, hvilken sida
de vända åt trafikanterna — det får vara fasaden eller gafveln eller
baksidan, hur det faller sig. Man trifs bäst med envåningslängor, men
man saknar ju inte blick för det mera monumentala i ett tvåvåningshus.
Trevåningshuset är beläget utanför stadsporten och utgör ännu ett
omtyckt mål för infödingarnas aftonpromenader, änskönt de hunnit vänja
sig vid denna yttring af en pösande spekulationslystnad.

Gelbgjutare Persson ansågs inte fullt slug, när han först började väsnas
om sitt projekt att uppföra en modern trevåningsbyggnad med
cementtrappor och hörnbalkonger; men intet är så galet, att det inte går
i folk med tiden, och Persson lyckades småningom värfva ett nöjaktigt
antal hyresgäster bland den mera nyhetslystna och experimenteringshågade
delen af allmänheten, innan han lade grunden till jättehuset. Han hade
vistats fjorton dagar i Stockholm och därvid undfått idén till ett
riktigt nutidspalats i den gängse uniforma byggmästarestilen; men
försynen och de presumtiva hyresgästerna tänkte sig saken annorlunda. De
sprungo och tittade till arbetet så lång dagen var, och samtliga hade
sina mycket precisa fordringar att framställa. Stadskassören önskade en
balkong här och extraläraren en veranda där, provinsialläkaren ville ha
väggarna alldeles genombrutna med fönster, och gamla mamsell Hobom
begärde att få sin lägenhet så godt som alldeles mörk, för att spara på
gardinerna.

Muraremästare Jönsson, som ledde det hela, sträfvade till det yttersta
för att tillfredsställa alla vännernas pretentioner, och konsekvensen
blef, att trevåningshuset, när det vardt färdigt, långt ifrån erbjöd
anblicken af en banaliserad hyreskasern. Jag vill inte häller säga, att
det kunde förväxlas med hallwylska residenset — det var snarare något
midt emellan, något obeskrifbart ... ja kort sagdt, ett hus, som med en
inre nödvändighet framvuxit ur invånarnas trefnadsbehof och individuella
tycken, och sålunda eminent danadt för sitt ändamål.


                        DEN INTORKADE FONTÄNEN.

Min födelsestad besitter ett påfallande lugnt sätt att behandla de
klimatiska växlingar, som betingas af ett relativt nordligt läge. Den
har sedan urminnes tider satt sig in i det faktum, att ett litet antal
af årets månader karakteriseras af en viss blidhet i luften samt total
frånvaro af snöblandad nederbörd (riktigt äkta snö användes icke under
någon säsong i den trakten, men en och annan inföding har varit uppe i
Stockholm och därifrån hemfört berättelser om denna sällsamma gråbruna
materia). Då värme inträder, uppstår således ingen panik; man erinrar
sig, att samma omständighet inträffade året förut och alla år
dessförinnan, och ingen vidtager några febrila anstalter för att smita
undan densamma.

En och annan, som med oförnöjsamt sinne betraktar den stundom betydliga
temperaturstegringen, utvandrar till den på märkbart afstånd från
samhället belägna hafsbukten och doppar sig efter att mot en mycket
försynt afgift ha placerat sitt omhölje i ett därstädes upprättadt
skjul, kalladt stadsbadhus, hvilken institution hålles öppen mellan sex
och åtta på mornarna. Men det anses fjäskigt. Är man så storstadsaktigt
känslig för solglöden, att man inte reder sig på gatorna i blårandiga
bomullskläder och utan några prydnader i vare sig krag- eller
halsduksform, så frågas med rätta hvad man har ute att göra. Inomhus har
man det ju förstklassigt denna årsens tid med sina nedfällda markiser
och den söta spritdoften från flugkuporna. Och när solen gjort sin
vanligen vällyckade och glansfulla sortie, träffas man i
Stadsträdgården, där man intager kylslagna rusdrycker och svärmar under
ackompanjemang af stadsorkesterns mässingstoner.

Jag skulle i min ringhet tro, att min födelsestad vet att klara den
vackra årstiden på ett sätt, som icke lämnar rum för några befogade
anmärkningar. Den spotske landssekreteraren, som är barnfödd i
Stockholm, håller emellertid ingenting heligt. Han lär i den intimare
toddykretsen ha fällt de smädefullaste uttalanden i detta ämne, och
därjämte demonstrerar han sitt snobbförakt genom att sommartiden
inackordera sig i en fiskarstuga en half fjärdingsväg från allt hvad ära
och redlighet och stadsgator heter. Infödingarna harmas obeskrifligt men
skadeglädjas å andra sidan med fästadt afseende på den okomfortabla och
intressetomma tillvaro han måtte föra.

Denne för våra blygsamma förhållanden synbart så föga lämpade man söker
stundom, ehuru icke medlem af stadsfullmäktige, att tillämpa sina
kontinentala idéer på vårt samhälles förvaltning. Jag vill nu inte
uppehålla mig vid det där glastaket, som han yrade om att få byggdt
öfver stationsperrongen, hvilket besinningslösa projekt väckte ett
outsläckligt löje gata upp och gata ned, ty man kunde väl tycka, att en
studerad karl skulle vara mäktig att skilja på ett orangeri och en
kunglig järnvägsstation. Men jag vill nämna några ord om den celebra
fontänen.

Mannen, som tycks hysa en abnorm passion för vatten, dock gärna tillsatt
med något whisky, fick plötsligt för sig, att samhällets fysionomi bar
en förtorkad prägel och att detta missförhållande borde lindras genom
inrättandet af en fontän midt på torget.

Min födelsestad baxnade. Hvad var meningen, om man fick vara så taktlös
att fråga? Skulle rådman Hagbom icke längre kunna skrida på diagonalen
af borgmästarstenar från sitt ägande tvåvåningshörnhus till samhällets
stadshotell och gästgifvaregård? Skulle stadens främste män vika åt
sidan för en permanent vattenså? Skulle stadens barn och ungdom
hädanefter hållas i stugarrest för att undanryckas lurande försåt på en
offentlig plats? Min födelsestad fick svindel.

Men denna gång tedde sig landssekreteraren mera satanisk än vid något
föregående revolutionstillfälle. Han inviterade tullförvaltaren och en
läroverksadjunkt på en raffineradt uttänkt ungkarlsmiddag, och de trenne
goddagspiltarna konstituerade sig vid ungkarlskaffet med tillbehör till
en fontänmodellsprisdomarekomité. Följande dag inflöt i den radikala
platskollegan ett af de tre festmiddagsätarna undertecknadt
tillkännagifvande om anordnandet af en pristäflan i fontänmodellering,
till hvilken samhällets konst- och slöjdskickliga män förbindligast
inbjödos. Första priset utsattes till 100 kr., andra priset var ett
talmiur med vidhängande kedja af samma metall och tredje priset ett
hedersamt omnämnande i något af platsorganen.

Min födelsestad våndades i klämman. Guld och ära skimrade för dess
blickar, hvarje murarlärling trefvade efter marskalksstafven i sitt
matsäcksknyte, och ambitionens trolska dämon härjade i allas själar.

Men landssekreteraren från Stockholm? Men vattensån på det heliga
torget? Hat och åtrå sargade sinnena ömsom.

När täflingsterminen var utlupen, hade blott ett enda försök inkommit
till prisdomarna, men det var af delikataste art, utfördt i marsipan och
hållet i en älskvärdt fri grekisk tempelstil med empiretillägg och
rococogarnityr. Då namnsedeln med mottot _Lagom sött_ blifvit bruten,
befanns konditorskan Makronlund vara den lyckliga pristagarinnan.
Domarna ansågo sig dock trots kompositionens utsökta smak icke kunna
tillerkänna henne mer än tredje priset och motiverade detta med
påståendet, att vid modellens konstruktion för litet hänsyn tagits till
det material, i hvilket den var ämnad att sedermera utföras.

Samhället yfdes öfver konditorskans konstnärsframgång men förbittrades
öfver att landssekreteraren med kollegor behållit de 100 kronorna och
talmiuret. Ett upplopp var nära att utbryta. Landssekreteraren vädrade
obehag och anslog de 100 kronorna till en sexa för stadsfullmäktige och
öfriga honoratiores, hvarvid talmiuret med några väl valda ord
öfverlämnades åt stadens äldste poliskonstapel, som gått på vakt i femti
år och ärligen konvoyerat många landsstatsgenerationer hem från
Stadshotellet i morgongryningen.

Min födelsestad vardt sympatiskt berörd och landssekreteraren blef tagen
till nåder, men borgmästaren anmodade honom privat att afstå från alla
ytterligare planer till samhällets förskönande.


                   NÄR VI DÖDA VAKNADE I LANDSORTEN.

Flertalet anar hvem Ibsen är. Ett dyrbart utrymme bör icke upptagas med
en redogörelse för hans lifsverk. En kraftig påminnelse om mannens
tillvaro gafs mig i fjor våras, då jag erhöll ett telegram från
Dagspostens redaktör af följande lydelse:

»Förståsigpåare, ila till fädernestaden, Ibsen spelas.»

Jag insåg ögonblickligen hvad frågan gällde och ilade till skådeplatsen.

Min födelsestad är intet centrum för den sceniska konstens utöfning. Nog
händer det ju ibland, att ett sällskap histrioner på genomresa pauserar
ett par dagar, packar upp några smärre rekvisita, som ligga öfverst i
koffertarna, och uppför ett eller annat stycke, som det för tillfället
har under inöfning för att därmed eröfra någon världsstadspublik. Men
det är ett klent geschäft. Vi, som fatta misstro till en person, som
drager ut ur det tjäll, där han först såg dagens ljus och där hans
barndoms och ungdoms lyckliga år förflutit, och hyr sig bostad i ett
hus, där ingen af hans släkt någonsin dvalts, vi kunna helt naturligt
icke känna oss dragna till människor, som tillbringa sitt lif med att
åka omkring i bygderna flockvis och merendels äro gifta med hvarandras
hustrur. Nej, vi ha länge grundat på ett medel att bli kvitt detta ofog,
hvarvid vi utgått från den bepröfvade satsen, att ondt skall med ondt
fördrifvas.

Sålunda ha stadsfullmäktige på ordinarie stämma af den 20 januari
sistlidet år beslutit, att samhället skall inom sitt sköte tillgodose
det djupt rotade behof af dramatik, som stadsfullmäktiges ordförande
förklarade vara befintligt hos hvarje mänskligt väsen och därför
medelbart äfven i hvarje stats- och samhällskropp (starkt bifall).

— Mina herrar — sade han vidare — må vi själfva uppträda på dessa
bräder, som föreställa tiljor! Må vi för en och annan afton afkläda oss
vår värdighet som ämbetsmän, som affärsidkare, som yrkesutöfvare, som
familjeförsörjare och ikläda oss gycklares skepelser! Må våra kyska
makor, våra blomstrande döttrar naturligt rodnande träda fram till
rampen inför allt folket, — och jag tror, att de glåmiga yrkesaktörerna
och de sminkade teaterdamerna skola rymma fältet!

Det beundrande sorl, som hela tiden ledsagat anförandet, öfvergick nu
till ihållande entusiasm, och somliga yngre familjefäder började genast
afkläda sig sin värdighet.

En komité, som skulle ta saken om hand, tillsattes omedelbart inom
stadsfullmäktige, hvarjämte en ogift extralärare i modersmålet, som
kunde skrifva vers, adjungerades. Denne efterskickades genast, hvarpå
det så godt som enhälligt beslöts, att det nya företaget skulle öppnas
med Ibsens nyaste pjes. Häremot opponerade sig endast en boktryckare,
som i sin ungdom någon tid utöfvat recensentverksamhet och sedan dess
hade sina idéer. Han fruktade, att detta val skulle alstra oförutsedda
svårigheter, och påstod med bestämdhet, att »det är någonting särskildt
med Ibsen», hvilket yttrande han anhöll att få fördt till protokollet.
Därpå skildes man i fröjd och sämja.

Det var nu således frukten af våra stadsfullmäktiges nit och mödor som
jag for att skåda. Stämningen i staden var uppjagad, svenska och norska
flaggor svajade på järnvägsstationen, posthuset, högre allmänna
läroverket samt några förnämligare privatboningar. Alla butiker voro
stängda utom boklådan, där aftonens pjes försåldes i extralärarens
öfversättning. Dagspostens redaktör drog in sin tidning för den dagen
och ämnade i stället ge ut den i dubbelt format dagen därpå. Som den
benägne läsaren ser, hade man inte försummat några anstalter, som kunde
bidraga till dramats glans och framgång.

Men nu känner jag mig nödsakad att afvärja de öfverdrifna
föreställningar läsaren gör sig om min födelsestads teatersalong. Vi ha
en stor sal på Stadshotellet en trappa upp, och den kan användas till
litet af hvarje. Där hålla vi basarer för flottan och de fattiga och
hedningarna, där fira diverse slutna sällskap sina trefna samkväm, där
få handelsresande med särskildt skrymmande varulager packa upp sina
lårar, och där spela vi teater. Salen är verkligen fenomenalt lämpad för
detta ändamål, ty den är försedd med en liten läktare på ena kortväggen,
och det är då ingen konst att timra upp en estrad midt emot, där de
agerande kunna röra sig af hjärtans lust. Och så sättes det fullt med
rottingsstolar i långa rader, hvarvid iakttages att de trasiga placeras
under läktaren och betinga ett ringare pris. För ståplatserna, som äro
mycket guterade af ungherrarna, behöfs ju intet arrangemang.

När jag inträdde i den strålande upplysta salongen, som redan var
alldeles fullsatt, fästes allas blickar på mig, helt naturligt, eftersom
ingen hade haft reda på att jag skulle komma. Det begynnande
välkomstsorlet måste dock genast tystna, ty ridån rullades upp och
visade den frackklädde extraläraren i modersmålet, som behagfullt lutad
mot en staty af den åldrige skalden, hvilken förekom enligt vår svenske
diktares ord »med ufven på skuldran och trollet på knät», på ett
anslående sätt föredrog en af honom själf författad prolog.
Stadsfullmäktiges sekreterare hade nämligen med fog påpekat det orimliga
i att uppföra en »epilog» utan prolog, hvilket förbisetts af öfriga
skandinaviska och kontinentala teaterstyrelser.

Jag vill endast anföra följande rader ur det stämningsfulla poemet:

   Här du står ibland oss, gamle Henrik,
   alltid lika älskad, lika vänrik!
   — — — — — — — — — — —
   Hvita skägget öfver hvita slipsen,
   så vi vilja minnas Henrik Ibsen.

Bifallet ville aldrig taga slut, men måste det dock, ty nu skulle det
börja på skarpen. Dramats innehåll är läsaren alltför bekant, så det
vill jag inte spilla några ord på, och om utförandet vill jag endast
säga det, att det motsvarade mina förväntningar. En sådan Irene får man
leta efter. När hon sade: »Bakefter har jag dräpt det otaliga gånger»
(extralärarens tolkning), löpte en rysning genom salongen, och
landskamrerns dotter dånade. Bäst lyckad var kanske den store jägaren,
hr Ulfhejm, inte så mycket genom sitt spel eller sin apparation, men
hvarenda själ i salongen visste ju, att han var veterinär. Dekorationer
förekommo nog, med något snöskred hade vi inte. Hade ni det i Stockholm?
Professorn och Irene lade sig ner och dogo som vanligt, och hufvudsaken
är ju, att det blir slut på dem.

Intet öga var torrt i salongen. Hänförelsen var obeskriflig.
Extraläraren måste ta om sin prolog efteråt och statyn bekransades. De
uppträdandes anhöriga, som haft sin plats på de främsta rottingsstolarna
och under mellanakterna smitit bakom scenen för att omfamna sina kära,
simmade i rörd stolthet.

När vi lugnat oss litet, röjde vi undan stolarna och scenen och togo oss
en animerad svängom, hvilken följdes af en splendid supé med hög
stämning och otaliga skålar. Vi telegraferade till »Hedersdoktor Ibsen,
Kristiania» och fingo omedelbart svar:

»Mange tak. Med disse ord vil jeg ikke have sagt noget. Ibsen.»


                  TYNGDLAGEN OCH VEDERGÄLLNINGENS LAG.

En gentleman vid namn Isaac Newton spatserade en solig förmiddag efter
lunchen bland bugnande fruktträd i en af de läskande lunder, som omgifva
Cambridges lordträningsanstalter, grubblande öfver en metod att bevisa,
hurusom en röd rostbiffs dragningskraft på en brittisk undersåte står i
omvänd proportion till stekningstiden och förhåller sig till kvadraten
på afståndet som ... Då inträffade en händelse, som förorsakade
gentlemannen en snart öfvergående sveda samt ett odödligt namn och efter
hvars grava följder mänskligheten, fastän två hundra år sedan dess
förflutit, ännu icke hunnit repa sig.

Ett öfvermoget äpple passade på att hoppa ned från sin gren, då
gentlemannen passerade, och tog i sitt öfvermod vägen öfver hans näsa,
hvarvid hans tankegång förvillades och en outsäglig bitterhet mot sagda
frukt uppsteg i hans själ. »Ha», ropade gentlemannen på engelska, »tar
du min näsa för jordens medelpunkt, trögtänkta vegetabil? Jag skall
minsann lära dig att falla metodiskt och medelst förnuftig attraktion».
Hvarpå han ögonblickligen återvände till sin studerkammare, tände sin
pipa och satte sig att utarbeta en lag, enligt hvilken all världens
äpplen till evig tid skulle tillhållas att falla.

Och sådan energi besatt denne hämdgirige gentleman, att han lyckades få
lagen enhälligt antagen i både öfver- och underhuset samt småningom i
alla civiliserade länder. Ja, den blef slutligen så populär och så
allmänt tillämpad, att icke endast äpplen, utan äfven murarehandtlangare
och taktäckare och bicyklister och snart sagdt allt hvad som plägar
falla här i världen började underkasta sig densamma. Om något föremål
numera dristade falla efter en annan metod, är jag rädd att detta skulle
betraktas som ett orimligt fall och diskussionen därmed förklaras
afslutad.

Felet med det där gamla ursprungliga äpplet, som vi för rästen alla
fingo äta upp i skolan, var egentligen det, att det föll på en annans
näsa, under det en individ, som ser sig för, alltid faller på sin egen.
Nog för att vi skulle vara mera betjänta med att falla på en annans, t.
ex. den fastighetsägares, utanför hvars hus vi halka omkull och spräcka
vår hufvudskål eller bryta båda våra ben.

Låt mig förtälja gången af tvänne fastighetsägarefamiljers öden, hvilka
på ett förunderligt sätt illustrera det urgamla ordstäfvet: den som icke
sandar en trottoar åt andra, han faller själf därpå.

Specerihandlare Sandéns och kortvaruhandlare Halkéns bodde midt emot
hvarandra vid den förnämsta gatan i min födelsestad. Sandéns och Halkéns
umgingos icke, deras karaktärer voro för olika. Under det Sandéns vid
första antydning till frostväder sände ut yngsta bodbiträdet jämte
springpojken och en hjälpmadam att medelst skyfflar ösa sand på
trottoaren utanför sin länga, ja rent af hade dem att bygga barrikader
af mylla, som räckte halfvägs upp på bodfönstren, hade det i mannaminne
aldrig fallit Halkéns in att utplantera ett enda sandkorn på sin
trottoar; i stället tilläto de sina barn att slå kana och sin
ensamjungfru att öfva sig i skridskoåkning därstädes om kvällarna. Sådan
var Halkéns’ moral.

Men det gick dem också därefter. Sedan både borgmästarinnan och
stadsfogdens brorson ljutit döden på deras trottoarsträcka, utan att de,
Halkéns, dock haft annat men däraf, än att de tyckt sig spåra någon
ovilja hos de aflidnas familjer, hände det sig, att en profryttare, som
tillhörde en firma, med hvilken Halkén var särskildt lierad, och som
reste i ryska galoscher, det oaktadt bröt ryggraden, ena armen och några
smärre ben i kroppen rätt utanför Halkéns butiksdörr. Äldsta dottern,
som älskade den förolyckade och spanat efter honom i reflexionsspegeln,
störtade ut och kastade sig storgråtande öfver honom. På hennes bestämda
yrkande måste han intagas i huset och där vårdas under en särdeles
långvarig sjukdomsperiod. Efter tillfrisknandet rymde han med
kassörskan, som i brådska och distraktion råkade stoppa på sig kassan.
Äldsta dottern blef vansinnig, och ensamjungfrun halkade samma dag med
den nya förmakslampan, som hon skulle gå och byta om i lamphandeln.
Behöfver jag tillägga, att denna rättvist hemsökta familjs yngsta
ättling drunknade i en skurbalja vid vårrengöringen och att näst äldste
pojken blef kuggad fem gånger i studentexamen?

Sandén däremot blef enhälligt vald till riksdagsman, till hans
sextiofemte födelsedag läto stadsfullmäktige prägla en medalj öfver
honom med en eklöfskrans och en skyffel på baksidan, hans äldsta dotter
blef gift med en miljonär, som en vinterdag kommit in i köket och bedt
att få mullen borstad af sina pantalonger, och hans närmaste konkurrent
gjorde bedräglig konkurs.

Af ofvanstående torde framgå, att tvänne lagar styra lifvet, den länge
sedan aflidne gentlemannens lag samt kausalitetslagen, den där från
moralisk synpunkt kan benämnas vedergällningens lag.


                           DEN HVITA MÖSSAN.

Det gifves perioder, då våra minderåriga, öfver axeln sedda bröder och
våra små, något undanpetade systrar lida af en höggradig nervositet, som
gör bröderna slyngelaktigare och systrarna snarstucknare än de under
vanliga förhållanden ha tillstånd att te sig. Men en kärlekens ande far
för ett ögonblick i oss, och vi fästa oss föga vid de minderåriga
brödernas och de små systrarnas intensifierade otreflighet, utan vi
gripa dem fastmera i nacken om mornarna och nödga i dem Carnegies af dem
ej till fyllest uppskattade porter med råa ägg i, och om aftnarna fylla
vi dem med en myckenhet goda råd, som vår erfarenhet af lifvets
afgörande kriser inspirerar oss.

Jag åsyftar den tid, då våra minderåriga bröder och våra små systrar
skola af därtill kompetenta myndigheter förklaras mogna att för all
framtid bortlägga den tunga kunskapsbörda, under hvilken deras barndom
och deras tidigaste ungdomsålder dignat, för att i stället pryda sina
hjässor med den lätta och svala sommarhufvudbonad, som i vårt land
användes att utmärka en individ med ett visst vetande bakom sig. Har
individen i fråga nöjaktigt genomgått ett högre allmänt läroverk, säges
han ha eröfrat nämda mössa; är han ett ingenjörsembryo, har han
annekterat den, och är han bara en vanlig bicyklist, så har han köpt den
i en butik och bör öfverantvardas åt rättvisan.

Våra minderåriga bröder och våra små systrar äro öfverklassiga ungdomar,
hvad man annars har att invända mot dem, och de åsyfta att eröfra sina
hufvudplagg.

Jag säger ingenting om det, jag har gjort så själf en gång. Det skedde i
min födelsestad på den gamla goda tiden, då man öfversatte från svenska
till latin med Törnebladh & Lindroth i hufvudet och en stilistikhandbok
i den trasiga ryggen på sin tjocka Cavallin samt då man föste Hannibal
öfver Alperna i indirekt tal med samma rutin som man ådagalade, när man
i högst direkta önskesatser och mycket relativa vilkorssatser aflurade
en dåraktigt svag moder den kvartbutelj konjak, med hvilken man ansåg
sig behöfva skölja ner de medhafda frukostsmörgåsarna.

Gyllene tid! Mitt hjärta blödde af medkänsla en gång, då jag hörde en af
vemod och vanmäktig saknad skälfvande målbrottsstämma yttra: »Jag säger
er, pojkar, att det är ingen konst att öfversätta till latin, för ser
ni, latinet har inga undantag ...» På min tid existerade det ännu några
undantag, vill jag minnas, men den stigande humaniteten med dess vänliga
omtanke om barn och ungdom torde ha utplånat dem ur de nyare
läroboksupplagorna.

Ämnena för uppsatsen på det s. k. modersmålet föreföllo mig särdeles
oskickligt valda, utan ringaste hänsyn till de kunskapsområden, inom
hvilka jag hade förmåga att röra mig någorlunda obesväradt. Jag såg mig
absolut nödsakad att utbreda mig öfver det »allmänna» ämnet, som
utgjordes af ett visserligen folkligt naivt, men på samma gång
bottenlöst innehållsdigert ordstäf, »Välkommen i det gröna» eller något
i den vägen, och som gaf mig stoff till en ganska beaktansvärd kria, rik
på rättsinniga och ingalunda paradoxalt stötande tankar samt fullkomligt
korrekt planerad, med själfva afhandlingen jämt åtta gånger längre än
inledningen och afslutningen kärnfullt kort med ett utropstecken på
slutet. Jag fick bra betyg på den jemte en uppmaning att alltjämt
framhärda i samma välsedda och otvifvelaktigt till de högsta äreställen
ledande riktning. De andra pojkarna hade stoppat på sig några blad ur
lilla Pallin och skrefvo därför med entusiasm och strängt verifierade
fakta om sjuåriga kriget, utom klassens snille, som behandlade arfsynden
på vers och fick laudatur. Han skulle fått stryk, om lektorn hade
observerat, att det var vers, men det gjorde han inte. Må du,
minderårige broder, som i åratal har redigerat Gymnasistförbundets
hektograferade månadsblad, slippa undan lika flaxigt! Jag kan nämligen
svära på att du dukar under för den dämoniska frästelsen att kläda dina
eventuella tankar i ett vibrerande högstämdt kvädes form.

Hvad som förvånade mig mer än allt annat under dessa nervskakande dagar
var det faktum, att jag gick i land med det franska temat. Jag visste
inte af, att jag besatt den färdigheten. Men det lyckades charmant, bara
tre bockar, och så många får man ha eller rättare _bör_ man ha, för att
det inte skall verka uppenbart, oblygt fusk. Den pojken, som kunde
skrifva franska och som jag därför plägade hålla med cigarrer, hade
uppfunnit ett utomordentligt sinnrikt och föga påfallande teckenspråk, i
hvilket vi öfvat oss flitigt den sista tiden. Vi voro till och med så
knifviga, att vi hade fullkomligt olika bockar.

Ja, som sagdt, mogenhetsskrifningarna äro en ganska infernalisk pröfning
för en ynglings skarpsinne och fyndighet, men »muntan» är i stället
ägnad att skänka honom hvila och vederkvickelse. Den försiggår alltid
gemytligt och festligt i min födelsestad. Privatister äro icke fullt så
entusiastiska för saken, ty de gå aldrig igenom där. Det brukas inte.
Men vi, läroverkets egna, gå alltid igenom. Våra gamla lärare vilja oss
ju intet ondt, och vi ha aldrig varit så behagliga och lättskötta i vårt
uppförande det sista året, att de åtrå ett fortsatt dagligt umgänge med
oss.

Min födelsestads invånare delta med lidelsefull sympati i sina
abiturienters öden. Alla affärer utom blomsterbutiken vid torget stängas
den dagen, då den muntliga pröfningen försiggår, samtliga individer äro
högtidsklädda och husen smyckade med flaggor och guirlander. Alla tre
poliskonstaplarna bära hvita vantar, hvilka samhället bekostar.

Stadsläkaren och landssekreteraren pläga fungera som examensvittnen, och
deras bostäder äro omringade af en folkskara, representerande alla kön
och åldrar, hvilken ångestfullt bestormar dem med upprörda frågor, när
de skrida hem på frukostrasten. Stadsläkaren njuter af dessa dagar, det
är de enda tillfällen, då han känner sig i någon högre mån anlitad.
Landssekreteraren däremot är som bekant från Stockholm och har en
försmädlig uppsyn.

När våra små stillsamma diskussioner med våra gamla lärare däruppe i
skolbyggnaden gått till ända, ostörda af de föga blodtörstiga gubbar,
som kallas censorer, och vår gamle vördnadsvärde rektor med rörd stämma
förklarat oss mogna, blir lifvet en oafbruten triumfhymn under de
närmaste tolf timmarna vid pass. Vår födelsestads invånare ha dragit man
ur huse för att invänta hjältarna på skolplanen, och där hölja de oss nu
med blomster och lagrar, och vi kastas från famn till famn, tills alla
haft fatt i oss, från den krye hundraåringen till det veckogamla
spenabarnet. Därpå tåga vi sjungande om studentens lyckliga dag genom
samtliga gator, under det ligapojkar bilda häck och hvitklädda
skolflickor strö rosor för våra fötter. Vi tåga som vandrande drifhus,
med buketter ända ner i knävecken, under det våra anhöriga frakta
återstoden af vår blomsterskörd i uppspända paraplyer.

Jag vill inte börja tala om vår sexa i Stadsträdgården på kvällen, ty då
skulle jag aldrig sluta. Sexan brukar häller aldrig sluta; åtminstone
försiggår det så småningom och så omärkligt, att ingen kan fixera
tidpunkten.

Min syster beredde mig den öfverraskningen att använda alla mina
buketter och kransar till stoppning i en soffkudde åt mig; men hur skönt
det än kan vara att i ungdomens vår hvila middag på sina lagrar, så vet
jag mjukare materia att luta hufvudet mot än torra löf.


                         INTERVIEWARENS DEBUT.

I min födelsestad existera två tidningar. Så många har det alltid
funnits där, så vidt jag vet, och jag kan med nöd tänka mig, att det
någonsin kommer att uppstå några fler af den sorten. Jag anser, att de
tillfredsställande fylla samhällets behof af periodisk lektyr och att
uppkomsten af en konkurrent endast skulle trassla till förhållandena och
möjligen förorsaka undergång för hela min födelsestads pressväsen.

Nu är det så lugnt och bra. Den ena kommer ut måndagar, onsdagar och
fredagar, den andra visar sig tisdagar, torsdagar och lördagar, och
hvarje aktningsvärd borgare prenumererar gifvetvis på båda, hvaraf
följer att han har så godt som en daglig tidning på storstadsmanér. Den
ena är åtstramadt konservativ, och den andra är så radikal, att den kan
skrämma tjurar, hvilket lyckliga förhållande torde utgöra en starkt
medverkande orsak till det harmoniska jämviktsläge min födelsestads
inbyggare städse bibehålla inom politiken. Ni förstår väl, att om man på
måndagen genomdränker sin själ med en för samhällets och kyrkans
auktoritet med ilsket allvar kämpande ledares ättika och på tisdagen
öfversköljer samma själ med en yster omstörtningsfilippiks svafvelsyra
och så undan för undan, så bibringas man småningom oundvikligt en mera
olympisk syn på de världsliga tingen än hufvudstadens enögda
partimänniskor kunna förvärfva.

För öfrigt beröres jag särdeles sympatiskt af den omständigheten, att de
bägge platskollegorna med en på samma gång praktisk och storstilad
fördomsfrihet slagit sig ihop om samma tryckeri och äfven dela
expeditionslokal. Ja, det lär hända, att redaktörerna vikariera för
hvarandra ibland, och att redaktionssekreteraren är gemensam, tycker väl
ingen illa vara. Det vill säga han tituleras redaktionssekreterare, för
tidningarnas anseendes skull, men hans befattning är af en ytterligt
omfattande beskaffenhet, och dess skala löper från en elegant
veckokåsörs tankenötande uppgift till ett stadsbuds ringa funktioner.

Den ynglingen var det som sökte behandla mig, när jag nyligen under en
resa gjorde en sväng öfver min födelsestad.

Han har för vana att hvarje morgon på vägen till sina byråer dyka in i
Stadshotellets förstuga för att kopiera kritinskriften på den därstädes
upphängda svarta taflan, hvilken alltid furnerar en gärna sedd
spaltfyllnad. Hände sig så, att mitt namn en dag strålade mot hans
sömnblinkande ögon. Och i detsamma for en liten högfärdsdjäfvul in i
denne ynglings hjärta och ingaf honom det öfvermodiga uppsåtet att
företaga ett i samhället dittills okändt journalistdåd.

Han aflägsnade sig från Stadshotellet med öfverrocken häftigt uppfläkt,
käppkryckan i fickan och doppskon i luften samt en gloria af ljusa
drömmar kring den vårdslöst påtryckta mjuka filthatten. Jag betraktade
honom från mitt fönster och gladde mig åt hans okufvade entusiasm.

Vid elfvatiden, min födelsestads visittimme, sågs ynglingen åter vandra
uppför gatan, numera iklädd frack och hvit halsduk samt iakttagande en
mera klassmedveten och allvarsstadgad hållning. Det är inte otroligt,
att han generades af en lätt nervositet. Han var inte van att bära
frack, åtminstone inte _den_ fracken.

Sedan jag med tillhjälp af den vid mitt fönster anbragta
reflexionsspegeln konstaterat ynglingens annalkande och gjort mig reda
för situationen, bultade jag med eldgaffeln i golfvet (i min födelsestad
användas inte ringklockor inne i rum), hvarvid Stadshotellstäderskan
tillskyndade och fick befallning att anskaffa den pinngungstol,
som jag tänkte mig befintlig någonstädes i huset. En sådan
hämtades ögonblickligen från källarmästarens förmak, och sedan
kakelugnsnischluckorna undergått en flyktig polering, såpass att man
kunde se hvad man tog sig för, ordnade jag mig till en pose af ganska
fin litterär verkan i sagda gungstol. Med hufvudet drömmande lutadt mot
handen lät jag blicken tankfullt dröja vid »Sveriges kommunikationer»,
som jag till hälften utbredt öfver knäna, och bidade så. Jag hade
visserligen aldrig blifvit interviewad förr, men det är alldeles
fenomenalt hvad det går ledigt för en något intelligent och beläst
person att göra sig hemmastadd i ett ovanligt läge.

Tvekande steg hördes i korridoren och så en försynt men orolig knackning
på min dörr. Jag var alltför djupt försänkt i drömmar för att fästa
afseende vid densamma, men ynglingen inträdde dock utan att afvakta
någon uppmaning. Långsamt och motvilligt höjde jag hufvudet och
betraktade honom med en innehållsrik och forskande blick, som gick rakt
igenom honom och fäste sig på dörrposten, där den blef sittande så länge
sammanträffandet räckte. Ett så föga gemytligt umgängessätt brukas inte
i min födelsestad, och jag hade skäl att hoppas åtskilligt af det
intryck det skulle frambringa.

Så snart ynglingen repat sig något och sväljt djupt ett par gånger,
tillsporde han mig belefvadt, om jag hade något emot att bli
interviewad. Jag höjde omärkligt på axlarna och log ett gåtfullt leende,
ägnadt att bibringa honom en föreställning om hur kväljande ofta denna
fråga blifvit ställd till mig och med hvilket behärskadt öfverseende jag
tillmötesgick alla de dåraktiga anspråk en sensationslysten publik
ställer på en offentlig person.

Ynglingen framdrog högtidligt sin anteckningsbok och begynte ett ganska
universellt och icke oäfvet planlagdt förhör. Utgående från mera
personliga och närliggande ting, såsom mitt intryck af min födelsestads
utveckling under det senaste decenniet och mina egna litterära planer
för den närmaste tiden, ryckte han småningom in på mera oöfverskådliga
områden, såsom absolut afhållsamhet, kasernen som lärdomsskola och
Transvaals öde.

Jag yttrade icke något betydligare antal ord, men det stod ynglingen
fritt att taga del af min mimik. Jag meddelade honom emellertid med
språkets tillhjälp, att mitt skarpt observerande skriftställaröga
skymtat ett nykterhetskafé vid torget och att den ene medlemmen af
stadens poliskår förefallit mig obekant. I fråga om Transvaal påpekade
jag, att boer är en singularisform och i pluralis synes mig böra heta
boerer. För öfrigt uppförde jag mig ytterligt försiktigt. Ynglingen
skref och skref.

Slutligen vardt hans frågeförråd uttömdt, han tystnade och stirrade
beklämdt framför sig en stund. Jag kände mig hungrig, ty på
Stadshotellet i fråga får man kaffe med hembakta kringlor kl. sju på
förmiddagen och anses därvid lägga tillräcklig grund för middagsmålet
kl. ett. Jag frågade alltså med en nyans af otålighet:

— Hvad sitter reportern och väntar på?

— På en bekant, som har en kamera — genmälde ynglingen icke utan
värdighet.

Ganska starkt smickrad sträckte jag ut handen efter eldgaffeln för att
få upp en smula frukost åt såväl mig som den mig ganska sympatiske
ynglingen. Men denne missuppfattade min åtbörd i en för sig ogynnsam
riktning och aftågade brådstörtadt. Det skulle dock inte varit mig
oangenämt att se mig afbildad i min födelsestads pressorgan.

Interviewen kom först in i den konservativa platskollegan och dagen
därpå i den radikala. Ynglingens sällsporda kapacitet och hårfina
uppfattning framträdde bägge gångerna i bjärt dager, och det gladde mig
inte obetydligt att läsa de epokgörande uttalanden han ansåg mig ha
fällt. Jag har t. o. m. lärt mig utantill en del af dem och tänker
använda dem någon gång. I den konservativa platskollegan fästes särskild
vikt vid det frenetiskt fosterländska sinnelag jag lagt i dagen
synnerligen på tal om krigsförhållanden, och den radikala betonade med
förkärlek min hänryckta häpnad öfver samhällets svindlande utveckling.
För öfrigt skildrades jag på båda hållen som en blid och frånvarande
poetnatur, dock utsatt för plötsliga nervösa anfall af mordlystnad. Där
fick jag för eldgaffeln!


                         SANNINGEN OM DE DÖDA.

Man hör ju någon enstaka gång talas om folk, som tillvaratages af
staten, därför att de fällt ett kärlekslöst yttrande om en medvarelse;
men det måtte vara individer, som födts till världen med enastående otur
som förnämsta faddergåfvan, ty vi äro iögonenfallande många, som gå lösa
intill denna dag. Om personer, hvilkas lifsfunktioner icke äro
afstannade, åtnjuta vi privilegium att framkasta allt fult vi någonsin
veta eller mäkta utfundera, men — _de mortuis noll nota bene_! Detta
hade de bekanta romarna reda på, och därför gick det bra för dem, så
länge det gick, och de voro ett dunderfolk, tills de gjorde
världshistorisk cession och nedsjönko till kuggämne i mogenhetsexamen.

Godt hade det varit, om unge Jakob Fjäderlund i Dagspostens redaktion
haft denna malmfulla sentens inristad i sitt icke oäfna minne, när
hvitvaruhandlanden B. O. Mårtengren skattade åt förgängelsen, uppriktigt
sörjd och saknad af maka, döttrar, kunder och mångårig springpojke. Det
föll nämligen på den olycksfödde ynglingen Fjäderlunds lott att dikta
den minnesruna, hvarmed tidningen ville resa ett erinringens och
pietetens monument öfver den framstående medborgaren. Dylikt finare göra
plägade egentligen redaktören förbehålla åt sig själf, liksom han med
sitt utvecklade sinne för rhenvin ogärna mankerade förmögnare
begrafningar; men han befann sig för ögonblicket sängliggande och mör i
kroppen efter ett animeradt meningsutbyte med Annandagspostens radikale
chef.

Hvitvaruhandlanden hade, enligt den inlämnade annonsen, dragit sin sista
suck klockan 3,32 på morgonen, och Jakob, som greps af en romantisk åtrå
att vid detta tillfälle eller rättare frånfälle förvärfva sina
riddarsporrar som publicist, ilade på arla förmiddagen till sorgehuset
för att interviewa den mångårige springpojken. Denne anträffades
brinnande sysselsatt med att drapera butikslagret framför husets
samtliga fönster, men för tjugofem öre gick han in på att meddela Jakob
några upplysningar i förstugan.

Jakob fann den mångåriges meddelanden något torra och perspektivlösa,
men tröstades af medvetandet, att han själf var så tämligen försedd med
en reporters nödvändigaste egenskap, fantasi. Han annoterade febrilt,
tryckte, som skalden säger, ej blott den valkiga handen utan äfven en
penning i den och skenade till byrån för att utarbeta gesällstycket.

På eftermiddagen utsändes Dagsposten som vanligt. Numret har sitt
vemodigt historiska intresse, alldenstund det blef det sista unge Jakob
Fjäderlund lade hand vid. Den med B. O. Mårtengrens aktade namn
öfverskrifna artikeln väckte ett tämligen enastående uppseende och
utklipptes af ett flertal prenumeranter för att sedermera biläggas den
skrifvelse till redaktionen, i hvilken de kyligt framlade skälen till
att prenumerationen ej förnyades.

Efter en jämförelsevis objektivt hållen inledning, meddelande behöriga
data, fortskred den ifrågavarande minnesrunan till en intimare
karakteristik af den hädangångne.

»Väl var B. O. Mårtengren», hette det, »efter mänskliga begrepp en stor
man, utrustad med dådkraft och en sällspord företagsamhet, hvilka
egenskaper, parade med en storslaget vaken blick för guldets allt
dominerande ställning i vår tid, förmådde honom att i detta samhälle
etablera en affär af en art och en omfattning, som — jag vill af fruktan
för öfverdrift icke säga världen men — samhället aldrig skådat. Det är
hvarje läsare bekant, att intet hvitvarumagasin här förut existerat; ja,
blotta namnet klingar främmande i våra öron. B. O. Mårtengren gick
sålunda alltid under den stolta titeln ’hvitvaruhandlanden’, och i den
egenskapen var han känd i slott och koja.

Vi anse oss dock icke böra dröja endast vid den lysande utsidan af det
lif, som nu är lyktadt. Förenade genom långvarig och dyrbar vänskap (du
borde skämmas, Jakob — 10 minuter och 25 öre!) med en person, som i
åratal stått den afsomnade nära, äro vi bättre än någon annan, äfven om
ett skandalblad i morgon skulle bakslugt antyda motsatsen, i tillfälle
att upplysa om de lyten, som vidlådde hans karakter. Så t. ex. ådagalade
han i den trängre familjekretsen en brutalitet, som pinsamt berör en hos
en man i hans position, samt en despotism, som osökt för tanken på en
Napoleon eller någon annan. Tungt föll ofta hans massiva hand på
matbordet, och järnhårdt var hans grepp om nyckeln till kassalådan. Vi
kunde skrifva spalter om den småaktighet, hvarmed han förbittrade sina
ofta ombytta biträdens lif. Exempelvis kan anföras, att damerna till
julklapp plägade erhålla hvar sitt fjärdedels dussin bomullsnäsdukar och
herrarna hvar sin krage af fjolårets fason.

I det offentliga lifvet, där han som stadsfullmäktig och taxeringsman
spelade en framskjuten roll, skydde han inga medel för att nå sina
afsikter, och att den gaslykta, som till allmän förargelse står midt på
trottoaren framför hans butiksdörr, tillkommit uteslutande på den
aflidnes initiativ, är ingen hemlighet. Orsaken till att han
hufvudsakligen annonserade i vår föga gentlemannalika platskollega,
hvilken väl knappast läses af den publik, som konsumerar hvita skjortor
(manschetter vilja vi inte nämna i det sammanhanget), är här ej platsen
att utreda. I hvarje fall bära vi intet agg till honom, om vi än som det
offentliga ordets förtroendemän o. s. v., o. s. v.

Det bär mig emot att citera återstoden af Jakob Fjäderlunds hårresande
gröna artikel. Det redan anförda torde ha varit nog för att åstadkomma
ett intryck.

Sedan Jakob distribuerat organet åt det halfva dussin äldre
kvinnor, som ombesörjde utdelningen, vandrade han med saliga
hufvudredaktörsförnimmelser till Stadshotellet, där han helt solo intog
kaffe med punsch och kände världen trång men angenäm.

Men olyckorna började regna öfver honom slag i slag.

Först ett telefonbud från sterbhuset. Nå ja, de mångfaldiga och
välassorterade okvädinsorden ur änkefru Mårtengrens mun gjorde honom
inte så mycket på grund af distansen, och dem kunde han för öfrigt
använda under sin framtida verksamhet (tänkte den kortsynte); men när
han fick höra, att hans fästmö just erhållit räkning på de kostsamma
batistnäsdukar, som han förra julen förärat en annan flicka, hvilken han
den tiden höll af och hoppades vinna, då vacklade han halft medvetslös
tillbaka till sin punsch.

I detta ögonblick instörtade icke blott hans lyckas luftslott utan äfven
en tryckeripojke med en skrifvelse från redaktören i sina svarta tassar.
Pojken flinade och skrifvelsen innehöll ett ögonblickligt och evigt
permitterande från hans (Jakobs) innehafda syssla.

— Ha! — utbrast den olycklige, som kände vanvettet likt punschångor
omtöckna sitt nyss så stolta hufvud. Han gaf luft åt sina känslor genom
att med fotsulan hjälpa pojken ut på gatan, hvarvid denne förlorade
balansen och i fallet vrickade ett finger. Stadens ene poliskonstapel,
som har sin angenäma post i hotellets port, grep med begärlighet
tillfället och Jakob samt släpade denne med sig genom hela Storgatan
till vaktkontoret.

Prenumeranterna stodo på hvarandra i fönstren gatan utefter och jublade:
»Titta, nu skall smädeskrifvaren Fjäderlund på vatten och bröd — man ser
ändå, att det finns en tryckfrihetsförordning i staten! Fast nog var
Mårtengren en buse i sin krafts dagar.»

Jakob Fjäderlund fick inte ens vatten och bröd — han näpstes och
släpptes, och som han kände sitt läge oangenämt, skred han ner till
stadens å för att därstädes ända sin tillvaro. Enär det emellertid ännu
var tämligen tidigt på försommaren och badsäsongen icke börjat, blef han
stående på stranden och grufvade sig något öfver fluidets antagliga
kyla. Plötsligt fann han, vid det han stack handen i sin inre
bröstficka, att han saknade visitkort, hvilket omedelbart förmådde honom
att uppskjuta sitt förehafvande, ty det bar honom emot att efter döden
gå genom pressen som »en yngre, välklädd mansperson», sedan han i
lifstiden fallit igenom densamma under sitt lokalfrejdade namn.

Jakob styrde omedelbart sina håglösa steg till ett accidenstryckeri för
att beställa de saknade identifikationsmedlen. Man svor på att det
rekvirerade hundratalet skulle vara klart till afhämtning kl. half nio
följande morgon. Denna mened räddade Jakobs lif åt litteraturen, ty han
beslöt att ta timlektioner i konsten att ljuga på ett vederhäftigt sätt
hos faktorn på nämda tryckeri. Efter fjorton dagars kurs var Jakob
utlärd, packade ner sin tandborste och sin andra rock samt for till
grannstaden för att söka anställning i sitt fack.

Redan första kvällen svängde han sig så skickligt på Stadshotellet, att
både den konservativa och den radikala platskollegan tiggde om hans
medverkan. Jakob var inte difficil — han åtog sig ögonblickligen att
varda radikal redaktionssekreterare och konservativ notischef. Man kan
inte hålla så vidlyftig personal i provinssamhällen.

Jakobs dödsrunor blefvo med skäl bemärkta. Stadens borgare somnade hän
med ett tryggt leende på läpparna. En minnesstrof af Jakob i bladet var
så god som femti kransar på ens kista. Låt vara, att B. O. Mårtengren
blifvit salig; men riktigt bottensalig kunde han väl näppeligen känna
sig, när han tänkte på hur _han_ blifvit behandlad. Sterbhuset är det
inte lönt att tala om. Det måste lagsöka Jakob för näsdukarna. Han ansåg
sig ha råd till sådant nu.

Emellertid satt den trolofvade hemma i sitt fädernehus och hörde med
bitter saknad Jakobs lof. Slutligen kunde hon inte bära det längre utan
telegraferade (svar betaldt): »Jakob, näsdukarna?» — Därpå svarade
Jakob: »Snufva?» — Den trolofvade fortsatte: »Nej, sorg. Förklaring
önskas.»

Denna gång hade hon försummat att lägga ut femti öre för svaret, hvarför
det dröjde något. När det ändtligen kom, innehöll det: »Uppriktighet
farlig, därför bortlagd. Alltjämt älskande och trogen.»

Då vardt den trolofvade så gripen och rörd, att hon ringde på till
sterbhuset och yttrade ett antal oartigheter samt skref på ett brefkort
till Jakob det symboliska ordet »Kom».

Jakob anlände och giftermål blef konsekvensen; men den trolofvade,
numera makan, har aldrig fått nys om hvem som erhållit det halfva dussin
näsdukar, hvarmed Mårtengrens sterbhus sökte snyta dem bägge på deras
lefnads lycka.


                  KARNEVALSYRA I FOSTERLANDETS TJÄNST.

Den akademiska ungdomen, hvilken gärna till den icke studerande
allmänhetens förfång söker tillskansa sig de mest hårresande
privilegier, betraktar sig bland annat som själfskrifven och
oupphinnelig arrangör af karnevaler. Att denna ära kan göras nämda
ungdom synnerligen stridig, skall här på ett otvetydigt sätt bevisas
genom en ur ett aktadt platsorgan hämtad redogörelse för en glansfull
festivitet i min födelsestad, en tillställning som de respektive
studentkårerna både i det Uppsala, där de ystra vindarna blåsa, och i
det Lund, där de härliga lagrarna gro, torde få svårt att göra efter.
Saken tilldrog sig för åtskilliga år sedan men lefver i grönskande
minne. Jag öfverlämnar ordet åt

                              DAGSPOSTEN.

Gårdagens storartade försvarskarneval i Stadsträdgården blef, som man
kunnat vänta sig, en _succès de rire_; men så hade ock hela vårt
uppåtsträfvande samhälle lagt in sin själ i företaget med det
passionerade nit, som endast vår örlogsflottas beskaffenhet mäktar
uppväcka hos hvarje rättänkande medborgare.

Vi erinra om att såväl länets höfdings egen maka som fru borgmästarinnan
och vår afhållne stadsfiskals värderade svärmor jämte flera andra damer
af _la crême de la haute volaille_ utfärdat det poetiskt stiliserade
uppropet i _våra_ spalter (af naturliga skäl _icke_ i vår — hm! —
kollegas). Dessa vördnadsbjudande kvinnor, hvilka historien måhända en
gång kommer att tillskrifva vår definitiva seger öfver ryssen, höllo sig
i går icke för goda att egenhändigt, iklädda förtjusande hvita förkläden
och med smakfulla penningväskor vid sidan, utskänka krusbärssaft
(hemmagjord) och de läckraste bakelser (införskrifna från hufvudstaden).

Deras täcka döttrar och niècer skötte graciöst en tombola (ett slags
modernt och sinnrikt lotteri), där man för den föga kännbara utgiften af
tjugofem öre, som dock kunde öfverskridas, hade ett sent återkommande
tillfälle att förvärfva både nyttiga och prydliga föremål, såsom
knappnålsbref och fotografiramar af _papier-haché_. Den unga
blomsterrabatten såg helt enkelt bedårande ut i sina hvita
linongsklänningar med ljusblåa eller skära atlasband, omsorgsfullt
tvättade sedan länets höfdings lysande Oscarsbal och nästan som nya.

Samhället var nära nog mangrant tillstädes (möjligt är, att
Annandagspostens prenumeranter sutto hemma, men det gjorde i hvarje fall
ingen vidare skillnad) och så godt som i sin helhet kostymeradt. Det
fanns väl knappast en kotte, som inte var klädd till något. Då en
opåräknad mängd annonser influtit till detta nummer, hvarigenom vi
nödsakats att låta såväl vår politiska ledare som flertalet nyheter stå
öfver till nästa vecka, nekar oss utrymmet att ingående skildra hvarje
särskild af den bländande skaran. Vi kunna endast helt à propos och på
måfå antyda en och annan.

Landsstaten, som gjorde sig mycket verkningsfullt, bar sina vanliga
uniformer och så lösnäsor. Vår vördade rektor hade lagt af sin peruk och
var fullkomligt oigenkännlig. Den, som tog priset bland herrarna, var
dock med acklamation vår framstående tillfällighetspoet, extralärare
Rythmén, som med en tilltalande anspelning på det patriotiska ändamålet
klädt sig till Brage och föredrog gamla fornnordiska visor till gitarr.
En uppnosig och klandersjuk stockholmare[1], hvars härvaro knappast kan
betraktas som någon vinst för samhället, gafflade något om att hr
Rythmén borde haft en harpa i stället; men detta småaktiga klander af en
oväsentlig detalj i en för öfrigt ytterligt stiltrogen kostym väckte ett
så allmänt och poängteradt ogillande, att ifrågavarande stockholmare
till samtligas belåtenhet snart fick nog af festen.

Damerna hade allmänt ifört sig hänförande sigenerskedräkter och spådde i
händerna. Det fanns dock icke händer åt alla, utan måste somliga
förtjuserskor ägna sig åt rent bettlande. För öfrigt fick man se alla de
praktfullt brokiga äkta schalar, som pläga gömmas i våra förmögnare
fruars välförsedda klädkistor, framtagna till vädring och draperade på
det mest artistiska sätt.

Man skulle nog kunna anmärka, att det i början gick något stelt och
generadt till. Före klockan fem e. m. ville icke den ståndsförgätna
abandong, som är villkoret för uppkomsten af en rätt karnevalsyra, göra
sig gällande. Men det tog upp sig, ungherrarna satte sig i stämning
medelst sockerdricka och ett lättsinnigt, under förhandenvarande
omständigheter fullt tillåtligt slöseri med tolfskillingar vid tombolan,
där deras _nit_ (vi åsyfta ingen vits) belönades med hulda leenden, och
till sist, när tjugo kulörta lyktor spredo sitt mystiska sken öfver det
färgrika vimlet, började en snart sagdt sydländsk lifsglädje bemäktiga
sig folkmassan. Tal höllos, skålar druckos, glas krossades. Vår präktiga
stadsmusik blåste »Finska rytteriets marsch» (eller var det
»Dubbelörnen»?), och samhällets pelare tågade med uppsluppna danssteg
efter tonernas sprittande rytm. En aktad affärsman af våra flitigaste
annonsörer traskade omkring med ett positiv och provinsialläkaren gick
på lina.

Till slut förevisades en af bengaliska eldar belyst tablå, föreställande
Svea med armen lindad om en pansarbåt, som låg på ett divanbord bredvid
gudinnan. En skolyngling ur sjunde nedre framsade under tiden ett
fosterländskt poem, som kom allas hjärtan att klappa i samma takt och
allas ögon att tåras. Den sista strofen, som på grund af sitt
hjärtegripande patos var nästan mer än vi kunde uthärda, lydde sålunda:

   Vid hennes vårars frost
   och somrars brist på solljus[2],
   vid hennes slätters blåst
   och hennes norrskens polljus
   vi svära som en man,
   ja svära såsom tvänne,
   att gripes Svea an,
   ska’ vi försvara henne.

Så var då denna minnesrika dag till ända. Lyktorna slocknade, sorlet
domnade, mörkret tjocknade, samhället somnade.


                           KONKURRENTRUINEN.

Det kulturgyckel, som under den förflutna sommaren satts i gång nere i
den förfallna småstaden Visby för att hopskrapa medel till täckandet af
de barhufvade kyrkobyggnader, för hvilka orten i fråga åtnjuter ett
visst rykte, ha ledt mina tankar till en i viss mån tragisk episod i min
födelsestads krönika.

Denna stad har, alltsedan det första lyxtåget rasslade in på dess
monumentala, för världstrafik beräknade bangård, grubblat sig hårdt när
sinnessjuk på metoder att lämpligen kanalisera den turistström, som
hvarje sommar vältrar sig öfver våra bygder, men som röjer en säregen
tendens att ouppmärksamt flyta denna stad förbi. Man inrättade till en
början smörgåsbord i första klassens väntsal, men dels vållades
därigenom endast femton minuters uppehåll för utlänningarna, dels
konsumerade dessa anjovis med matsked och stucko osten i fickorna, så
att affären gick med förlust och måste stoppa. Ett flertal andra
åtgärder af stundom rätt halsbrytande art, hvilka det vore för långt att
uppräkna, som de fornromerska skribenterna listigt uttrycka sig, när
deras kunskaper klicka, vidtogos och befunnos maktlösa.

Hvad plägar ske, när all privatintelligens är gagnlöst förbrukad? En
komité tillsättes. Så skedde ock här. Räntmästare Pålin, hvilken en gång
som pojke olofvandes medföljt en pitpropsskuta till Newcastle, var
själfskrifven ordförande, och äfven de öfriga medlemmarna voro män, som
sett sig något om i världen.

Komitén sammanträdde en gång i veckan på enskildt rum å Stadshotellet,
och källarmästaren var inom kort en bergad karl. Första året utvecklades
en sjudande verksamhet med framställandet, bordläggandet och
nedklubbandet af projekt, hvilka i och för sig voro anslående som vackra
fantasialster, men otjänliga för det åsyftade ändamålet. Det var ju t.
ex. alls inte någon förkastlig tanke rådman Bertilsson hade att
mobilisera staden och flytta den två mil åt sydväst, för att den skulle
komma närmare hafvet samt en större flodmynning och dymedelst kunna
transformeras till badort. Men den af drätselkamrern uppgjorda
kostnadsberäkningen afsvalade den i första taget varmt hänförda komitén.

Andra året inträdde en viss slapphetsreaktion i arbetet, komitén förföll
till planlöst kallprat och anekdotberättande kring toddybordet och den
radikala platskollegan började uppvakta med ettriga ledare. Men på
tredje året vaknade räntmästarens dorska samvete. Han reste sig upp,
slog näfven i brickan, så att det varma vattnet skvalpade öfver
tillbringarens bräddar, och utropade med tordönsröst: »Se på Visby!» Men
komitén såg på räntmästaren. Han ombads att förklara sig ... När den
glädjedruckna komitén denna afton åtskildes, var det ödesdigra beslutet
att bygga en ruin fattadt och protokollfördt.

Hälst hade man nog velat ha en kyrka, med delvis raserade murar och
utslagna fönsterrutor och andra ålderdomliga agremang; men på
drätselkamrerns enständiga yrkande stannade man vid ett mindre
fästningstorn med sönderskjuten krenelering. Det kunde ju alltid
utvidgas längre fram, när turistströmmen börjat afsätta sitt guldslam på
stadsgatorna.

Befolkningen entusiasmerades omedelbart för planen, dess effektivitet
framlyste för enhvar som något själfklart, och samtligas varmaste
intresse omhägnade ruinbyggandet. Muraremästare Jönsson, fördelaktigt
känd som upphofsman till det balkongprydda trevåningshuset utanför
stadsporten, inkom med lägsta anbudet och korades sålunda till
företagets entreprenör. Om platsen diskuterades hetsigt såväl i
lokalpressen som i umgängeslifvet; men stadsfullmäktige förlade med
flertalets gillande ruinen till en tämligen dominerande, gräsbevuxen
kulle midt i Stadsträdgården för att på så sätt kunna aftvinga
turisterna tio öres entré utan att profanera fornminnesmärket med någon
biljettförsäljning.

Tegelstenarna nedröktes och naggades efter en sinnrik metod, rostiga
järnkrampor och dito spik uppköptes till högsta gällande priser — kort
sagdt, intet försummades, som kunde bidraga till ruinens illusoriska
fornvärde. Med tanke på vinterresande insattes en likaledes roströd
kamin i tornrummet, och en blågulrandig flaggstång med ställvis
omsorgsfullt afskafd färg stacks ut genom en skottglugg under
murkransen. Tak var det naturligtvis aldrig fråga om, ty »Se på Visby!»
upprepade räntmästaren ideligt.

En ögonlust var det att skåda denna ruin, när den stod där färdig med
sina brustna tinnar, sina halft lossnade krampor och sin fallfärdiga
vindeltrappa. En doft af riddarromantik från äfventyrens storhetstider
bredde sig från den öfver Stadsträdgården, ja öfver hela staden. Komitén
firades med subskriberad sexa, och Jönsson hugnades med en
nysilfverservis.

Men turistströmmen framhärdade alltjämt i att ta en krok omkring
samhället, intet guldslam ville klibba vid gatstenarna. Man borde nog ha
gjort litet reklam i den utländska pressen; men det hade ingen förstånd
på. Annars skydde man inga uppoffringar för ruinen. Ligapojkar infångade
och ditsläppte ett antal råttor, och då dessa på grund af bristande
viktualietillgång stodo i begrepp att emigrera, sände diversehandlanden
Sandén ett parti schweizerost för att underlätta deras existens.
Råttorna stannade benäget, men turisterna uteblefvo. Ruinen bar sig
inte.

Småningom slappnade allmänhetens intresse för det med så högtflygande
förväntningar motsedda fornminnet, komitén fördystrades till humöret och
upphörde att frekventera Stadshotellet, och räntmästaren föll själf ihop
till en ruin af sitt forna dådkraftiga jag. Nu är han stoft i stoftet,
och intet återstår af honom mer än det bevingade ordet: »Se på Visby!»

Men man tittar aldrig mer åt det hållet i min födelsestad.


                      STORSÅNGERSKAN PÅ GENOMRESA.

Hvad är en storsångerska egentligen? Det är ett moget men alltjämt
tjusande fruntimmer, som inte kan förmås att kvittra en strof för sina
medmänniskor utan en blodigt stor penningvedergällning. I det sistnämda
afseendet företer hon en rent af underbar öfverensstämmelse med min
ringhet. Jag skulle kräfva en rysansvärd betalning för att höja min
stämma till solosång inför offentligheten. Här föreligger dock en
motivdifferens mellan storsångerskan och mig. Jag är nämligen absolut
blottad på sångröst, under det hon i påfallande grad är behäftad med
sådan. Det är väl därför som hon konsekvent lockar publiken ifrån mig.

Hemma i min födelsestad har det aldrig förunnats oss att höra någon
storsångerska. Som bekant uppträda inte dylika i småstäder, deras
röstvolym skulle inte få rum i ett mindre samhälle. Resigneradt inseende
detta, hyste vi dock en hemlig åtrå att en gång få _skåda_ en slik fågel
och sedan dö. Borgmästaren, som har förstånd på litet af hvarje,
upplyste oss för öfrigt, att verkligt äkta storsångerskor egentligen
pläga ha lagt bort att sjunga och så godt som kännas igen på denna
egenhet.

Så hände en dag för ett par år sedan något som ställde min födelsestad
på hufvudet. Bland »anmälda resande» på Stadshotellet lästes i den
radikala platskollegan detta namn: Christina Nilsson, fru, Småland. En
förlamande lyckokänsla grep till en början sinnena, men snart vidtog en
feberaktig energiutveckling. Stadsfullmäktige kallades till extra
sammanträde för att öfverlägga om hur samhället värdigt skulle fira den
utsökta gästen: flaggorna, som anskaffats till kungabesöket året förut,
framletades från vindskontoren. Stadsträdgården plundrades på blommor
till girlander att smycka husväggarna med. Skolungdomen fick tvärt lof
och tillhölls att tvätta sig. Ingen vägrade sitt bidrag till konstens
hyllning.

Medan detta pågick, vandrade den radikale redaktören, parfymerad och
begrafningsklädd och darrande af nervös högtidlighet, upp till
Stadshotellet. Han bäfvade vid tanken på att stå inför denna
världsdrottning, men den flärdfria omständigheten, att hon i hotellboken
kallat sig fru helt änkelt och med hjärtegripande pietet vidfogat sin
fattiga hemprovins’ namn, ingaf honom ett relativt hjältemod.

Stadshotellstäderskan släppte in honom i ett utan prål inredt rum, sedan
hon först medelst en blick genom nyckelhålet konstaterat, att fru
Nilsson var inne. Den radikale redaktören bugade sig till mattan,
tappade sin storm, sökte uppfånga den med sin skälfvande hand, lyckades
icke, uppgaf försöket och lyfte slutligen blicken mot storsångerskan.
Denna beskådade honom med ett visst intresse, uppblandadt med en kanske
ändå mäktigare förvåning. Hon var en välklädd medelålders dam med
blondt, välkammadt hår och lindrigt fetlagd. Redaktören fann henne
tämligen föga påminnande om den oljetrycksbild, som smyckade stadens
konditori, men erinrade sig, att detta var ett bra nog gammalt
konterfej.

Med låg stämma angaf han sitt okonstlade namn och yrke, hvarpå
storsångerskan, som syntes något orolig, föreslog honom att sitta ner.

— Ni har aldrig varit här förr? — framkastade han.

— Jo för all del —, genmälde hon lifligt. — Många gånger, men bara på
genomresa. Det är en riktigt treflig stad, tycker jag.

Redaktören annoterade yttrandet och fortfor upplifvad:

— Jag är stolt å mitt samhälles vägnar, och jag tackar er. Ni, som är
van vid brusande och storslagna förhållanden, ni kan ännu finna behag i
änkelheten! Hvilket föredöme för alla kvinnor! Hvarifrån kommer ni
senast, om jag får ta mig dristigheten att spörja?

— Från Vernamo — svarade storsångerskan, som under redaktörens
hymnartade utbrott antagit ett uttryck af undran och förvirring.

— Å, denna idylliska köping, som Snoilsky har förevigat, den har ni nu
odödliggjort! Apropå odödlighet, så — jag vet inte om jag vågar ... ni
är naturligtvis van vid ackompanjemang ... men ändå ... skulle ni inte
värdigas vilja sjunga en liten stump?

— Jag sjunger inte — replikerade storsångerskan kort, i det hon röjde
olust att fortsätta samvaron.

Redaktören jublade invärtes, ty han hade borgmästarens ord i minnet.

— Nej, men ni _har_ sjungit — utbrast han med patos, i det han
finkänsligt reste sig.

— Aldrig i lifvet — bedyrade damen, likaledes resande sig. — Jag är
rädd, att ni tar miste på person på något sätt. Mitt namn är fru
Nilsson, jag är bosatt i Nässjö, och min man är postexpeditör ...

Det faller mig inte in att söka måla redaktörens känslor. Han har aldrig
fullt velat delge mig dem. Jag vet bara det, att han träffade en
öfverenskommelse med fru Nilsson, hvilken gick ut på, att hon dels
skulle fortsätta resan på eftermiddagen, som hon också tänkt sig, dels
vägra att mottaga den konservativa platskollegans redaktör. Därpå rusade
han hem och skildrade interviewen med den celebra sångerskan i fem
spalter, beklagande hennes hastiga afresa, och min födelsestad tror än i
dag, att den varit gästad af henne.


                           RAFAELS JUBILEUM.

Upprepade gånger har jag i mina flärdlösa och endast af en förtärande
sanningskärlek inspirerade kulturskildringar från det provinsiella
samhälle, där jag räknar det för en ära såväl som ett nöje att ha
blifvit född, frammanat färggranna bilder af bländande ståt, af
svajande fanor och lysande blomstergirlander med flera utvärtes
festkarakteristika. Skulle jag därmed ha ingifvit den lättrogne
utsocknesläsaren en föreställning om min födelsestad som ett de yrande
och berusande karnevalsnöjenas Gomorron (eller hvad den där platsen med
saltstatyerna heter), blefve jag djupt och oläkligt bedröfvad. Ty
sanningen är, att det i denna på visst sätt utomordentliga stad
bedrifves en rastlös, om än stilla verksamhet, som länkar årets dagar
till en vacker kedja af aldrig sviktande nit och oförtruten möda. Det är
icke en verksamhet af den bråkiga och affekterade art, som uppflammar i
s. k. resultat, men hos hvarje medborgare, från landshöfdingen till den
låghalte lykttändaren Gabrielsson, brinner som en evig altarlåga det
medvetandet, att han ståndar på sin rätta plats och att världen håller
ihop, så länge det icke är bart på kistbottnen.

Min födelsestad lider, som sagdt, icke af något sjukligt begär att i tid
och otid krypa ur förskinnet och arrangera omotiverade firningar; men
gäller det att begå en märkesdag, så kan intet stäfja dess
renässansartade generositet. Bevis härpå lämnar den tafla af
högtidsstämning och helgdagsglans jag nu går att upprulla.

Jämt ett halft år hade förflutit, sedan Rafael Stompén tillträdde sin
lika ansvarsfulla som hedrande ritlärarebefattning vid högre
elementarläroverket för kvinnlig ungdom. Ett tillfälle som detta kunde
icke medborgare med själfaktning låta slinka obemärkt förbi. Att Rafael
måste hedras var en själfklar sak. Man hade icke häller förslösat tiden,
utan förbrukat en god procent af det berörda halfva året på att
öfverlägga om medlen. Jag tror också, att man, icke blott på grund af
den behjärtansvärda anledningen, utan äfven med hänsyn till det sätt,
hvarpå denna tillvaratagits, kan inregistrera Rafaels halfårsjubileum
bland de mer anmärkningsvärda, som under de sista decennierna tillkommit
vårt lands förtjänta män.

Det stämningsfulla interviewreferat, som Annandagsposten meddelade dagen
förut, bidrog i sin mån mäktigt att breda ett skimmer öfver
tilldragelsen. Annandagskåsören, som blifvit insläppt af en medelålders
städerska med skånskt allmogeförkläde och därigenom redan på tröskeln
erhållit ett varaktigt intryck af Rafaels gedigna smak, fann föremålet
vid glänsande vigör och oförsvagad spänstighet (Rafael fyllde 27 år i
maj), sittande i en fåtölj och synbarligen sysselsatt med ingenting
(»äkta konstnärstemperament», annoterade kåsören). På ett spirituellt
och vinnande anspråkslöst sätt förtäljde så jubilaren ett antal smådrag
och iakttagelser från sin intressanta bana, visade fotografier af sin
familj och sjätte klassen i elementarläroverket samt meddelade benäget
tillbörliga biografiska uppgifter. Ur dessa kan såsom varande af mera
allmänt intresse anföras, att han vid sex års ålder genomgick kikhostan
och vid femton läste för presten. Till svar på kåsörens afskedsspörsmål
upplyste han, att ett slags rätlinjiga figurer, en blandning af stjärnor
och kvadrater, alltid slagit mest an på honom af de element, som
begagnades vid undervisningen.

Klockan half åtta på den stora dagens morgon väcktes Rafael af
stadsmusiken, som på mässingsinstrument exekverade »Sof i ro» och
»Fjäriln vingad syns på Haga.» Angenämt öfverraskad visade sig jubilaren
i fönstret och vinkade rörd ett tack med sin handduk, hvarpå orkestern
till slut uppstämde »Mina lefnadstimmar stupa». Denna visserligen
ljudliga hyllning var dock blott ett pianissimopreludium till den som
komma skulle.

Då Rafael anlände till skolan för att afhålla sin vanliga lektion med
klasserna III och IV, bildade den kvinnliga ungdomen häck i trappan,
hvarjämte den yngsta alumnen framsteg nigande och öfverräckte en
jättebukett med ljusgröna band. Uppe i vestibulen möttes han af
lärarinnekollegiet med föreståndarinnan i têten. Denna lyckönskade honom
i högstämda ordalag och anmodade honom att icke försmå den hedersgåfva,
bestående af en nysilfverlinjal med ingraveradt namnchiffer och datum,
hvarmed läroverket ville hugfästa hans verksamhet i dess tjänst. Rafael
försmådde icke linjalen och lektionstimmen urartade till en oafbruten
ovation.

På eftermiddagen uppvaktades han i sin bostad af en deputation med en
smakfullt textad adress, hvilken bland annat inbjöd honom till en enkel
kollation på Stadshotellet samma afton.

Stadshotellets stora sal (teatersalongen, ni vet) strålade denna kväll i
en félik eklärering och rymde dessutom inom sina väggar allt hvad
samhället äger af lysande och märkligt på alla kulturens områden. Vid
helan steg borgmästaren upp på en stol (icke rottings-, utan en
särskildt anskaffad) och höll ett besjäladt anförande om festens mening.
Han påpekade de stolta förnimmelser, som i denna stund kunde antagas
fylla jubilarens själ vid tillbakablicken på det af ett så
välsignelserikt arbete fyllda halfåret, samt tillönskade honom å
samtligas vägnar att få upplefva ännu en oöfverskådlig serie af halfår.
Det bifallssorl, som härpå utbröt, dränkte den sålunda hedrades af
rörelse kväfda tacksägelser.

Sedan en subskriberad blyertspenna af ebenholts, där blyet på ett
originellt och prydligt sätt utbytts mot nickel, öfverlämnats af
borgmästaren, knackade föreståndarinnan vid elementarläroverket på sitt
mjölkglas och skildrade schwungfullt de yttre konturerna af jubilarens
skugglösa halfårsbana. Honom och honom ensam tillkom förtjänsten af att
småflickorna i andra förberedande efter att endast ha kunnat åstadkomma
vacklande kroklinjer i marginalen på sina rättskrifningsböcker nu
mäktade på rutadt papper skissera de mest lofvande femuddiga stjärnor
och mäanderslingor, hvilkas gagn för deras framtid ännu ej kunde ens
tillnärmelsevis beräknas.

Efter supén upplästes af e. o. landskanslisten Ösell tvänne från när och
fjärran ankomna telegram. Det förra lydde trohjärtadt: »Hr Stompén
gratuleras vördsamt på sin halfårsdag och må han alltid äta här och tack
för all dricks. Matsalsuppasserskorna på Stadshotellet». Telegrammet
från fjärran hade en imposantare affattning:

   För din skull drickes det och äts
   ock här uti United States.
   En hälsning bringas dig i dag, o,
   från anförvanter i Chicago.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den mångfald af tal och skålar,
som vid denna fest så verkningsfullt markerade en oförgätlig gränslinje
i Rafael Stompéns tillvaro; men jag vill dock icke neka mig att anföra
en strof ur det kväde, som den kände extraläraren i modersmålet
reciterade till hans ära:

   Ditt lif har hunnit till en allvarsstund,
   du står på tröskeln mellan tvänne halfår.
   Nu löfvar sommarn dina drömmars lund,
   ty aldrig var din ungdomsvår en kall vår!

Nog sagdt, Rafael gick den morgonen till sängs i en yrsel af berättigad
stolthet, och lifvet fick därefter sitt hufvudsakliga värde för honom af
den omständigheten, att än ett halfår var att vänta.


                      MODER SVEA PÅ STADSHOTELLET.

Väl den, som känt hvad det vill säga att se det samhälle, i hvilket han
födts och vuxit upp, ådagalägga ett fosterländskt nit och en
fjärrskådande offervillighet, som lyfter det till rangen af snart sagdt
Sparta eller någon annan fornromersk kommun, hvilken ni vill! Tåras ej
ens ögon, klappar ej ens hjärta, tänker man icke med manligt ödmjuk
stolthet, att vore man inte född där man är född, så skulle man inte ha
blifvit den man är?

Men låtom oss lämna dityramberna och öfvergå till fakta.

På de talrika plank, som välgörande afbryta husräckornas monotoni vid
min födelsestads s. k. pulsådror, sågos en dag förliden vår kolossala
plakat, som med svarta bokstäfver på terrakottafärgad botten utspredo
följande kungörelse:

»Medborgare! Fosterlandet är i fara, ty ett härordningsförslag
föreligger och ingen vet när ryssen kommer. Det torde stå själfklart för
hvarje tänkande människa, hvad som i ett sådant fall är att göra,
nämligen diskutera. Medborgarna inbjudas sålunda att nästkommande onsdag
afton kl. half 5 mangrant infinna sig å Stadshotellets större sal
(teatersalongen) för att hvar i sin mån värna en älskad Svea. Tillträdet
absolut fritt, men en frivillig kollekt upptages, och den medborgare,
som vägrar att offra minst 25 öre på försvarets altare, får själf draga
följderna.

                                               Diskussionskomiterade.»

Detta i så koncentrerade och märgfulla ordalag affattade upprop
frambragte, som man lätt kan föreställa sig, en öfverväldigande effekt.
Planken belägrades dagligen af en frenetiskt intresserad folkhop, det
sväfvade en stämning af vapenklang och lägerlif öfver staden, och på den
våldsamt efterlängtade onsdagen försummade flertalet medborgare sitt
eftermiddagskaffe för att ila till teatersalongen, hvars lätt
maskstungna tiljor sviktade under trycket af de hundratals oroliga
fötter, som trängdes och trampade hvarandra mellan de mer än vanligt
täta raderna af rottingsstolar.

Då timmen eller rättare halftimmen slog, framträdde stadsfullmäktigen
konsul Haltin med en mindre köttklubba i handen, skuttade upp på
estraden, som man glömt att förse med trappa, och frågade med af
sinnesrörelse bäfvande stämma, om mötet vore lifvadt för att utse honom
till ordförande. Mötet lät icke undfalla sig ett ljud, ty på den orten
har man ännu icke hunnit vänja sig att slamra och skräna på offentliga
sammankomster. Konsuln dref därför klubban i ett närstående bord och
förklarade, att han ansåg frågan med öfvervägande »ja» besvarad. Det
tyckte mötet var stiligt gjordt och nickade blygt bifall.

Bad så den med stillsam acklamation utkorade ordföranden att få
öfverlämna ordet åt den högt aktade biträdande ritläraren vid högre
allmänna läroverket, fanjunkaren och svärdsmannen Sabelgren, som benäget
åtagit sig att inleda den utom allt tvifvel i högsta grad
intresseväckande diskussionen.

Fanjunkaren, hvilken såsom ende närvarande och därtill uniformerade
militären alltifrån början utgjort det vederkvickande målet för allas
blickar, närmade sig estraden, något upphettad utöfver det ordinära
måttet på grund af rampfeber samt besvärad af sin krage. En svårighet
yppade sig nu. Den bra nog upphöjda tribunen befanns otillgänglig för
den tappres mera voluminösa än egentligen långa eller spänstiga ben.
Ordföranden sträckte ut sin knubbiga hand åt honom, och han tog en
aktningsvärd sats, men naturen låg honom emot. Det skulle ha sett
dystert ut, om inte viktualiehandlanden P. O. Bengtsson, en synnerligen
smart och rådsnar smålänning, hade framträdt och placerat sig i den
posityr, som användes af den studerande ungdomen, när den hoppar bock,
och låtit krigsmannen krafla upp på sin rygg, hvarifrån steget till
estraden icke var längre än från det löjliga till det sublima.
Auditoriet andades åter ut, och någon, som varit i Stockholm, tog upp en
applåd, hvilken dock väckte anstöt och nedtystades af de kringstående.

— Mina damer och mitt härskap — började fanjunkaren med lätt upprörd och
något skroflig men dock påfallande klangfull och sonor stämma läsa ur
sitt medhafda prydliga manuskript. — Historien lär oss, att när vi minst
vänta något, så står fara för dörren. Hvad skall då icke stå för dörren,
när vi som nu för hvar dag som kommer gå och vänta på något? Det torde
vara bekant för de flesta här närvarande, att vi njutit en lång, ack
alltför lång fred, och jag vill ingenting säga, men det säger jag, att
hade inte den freden varit, så skulle mycket i vårt älskade fosterland
sett annorlunda ut. (Bravorop från skolynglingarna längs ena
långväggen.) Det är icke hvarje dag ett sådant tillfälle erbjuder sig
som det, hvilket blifvit oss beredt genom det härordningsförslag, som
härskapet naturligtvis alla känna till och som väl ingen af de
närvarande har något att anmärka på. (Distinkt bifallssorl, afbrutet af
en hostning, härrörande från landssekreteraren.) En känd sak är det ju,
att den värnpliktiga ungdomen öfver hela landet länge yttrat starkt
missnöje med de nittio dagarna och att ett upplopp kan väntas utbryta,
om inte denna lumpna öfningstid med allra snaraste påökas. De upplysta
och humana auktoriteter, som ordnat med den här saken, ha icke skytt
några uppoffringar för att tillgodose den stridbara ungdomens kraf i
detta hänseende genom att tillförsäkra den ett helt års vapenlif med
fritt vivre på statens bekostnad. Visst blir det ett afsevärdt besvär
för oss militärer, men strunt i det! Vi sätta en ära i att göra vår
yttersta plikt som fosterlandets ädlaste söner, hvilket vi alltid haft
ord för att vara (åter bifallssorl och ny hostning från
landssekreteraren, denna gång åtföljd af ett slag af ordförandens
klubba), och kommer det an på oss, så skola Sveriges ynglingar utgå från
det instruktiva och förädlande hemlifvet i kasernen med så ljufva minnen
och intryck, att de sedan ständigt skola, som skalden säger, »längta dit
igen». Vi vilja utbilda en fysiskt sedt stark ungdom, ty vi vilja i
grund lära dem vapnens bruk, och en moraliskt sedt karaktärsfast ungdom,
ty vi vilja anmoda dem att se på oss, och slutligen en i allmänhet sedt
kunskapsrik ungdom, ty vi vilja undervisa dem i läsning och skrifning,
möjligen äfven i räkning med hela tal.

Nu kunde icke applåderna hållas inne längre, man hade fått höra för
mycket — en åska dånade genom salongen, och rottingssitsarna i tvänne
stolar under läktaren brusto. Föredraganden kände, att han höll själarna
i sin hand, hvilket eldade honom alltmera, och en inspirationens flykt
bar hans tal på brakande vingar genom det ansenliga rummet. När han
lyktat, framträdde åter den rådsnare P. O. Bengtsson, men med en takt,
som de lyftande omständigheterna ingåfvo, föredrog krigaren att stanna
på den upphöjda valplatsen.

Ordföranden tackade märkbart rörd för det tändande inledningsföredraget,
som — det vågade han påstå — sent skulle glömmas, och tillfrågade
därefter församlingen, om den behagade yttra sig.

Min födelsestad är ofördärfvad och blyg vid slika tillfällen, och den
visade sig inte hänsynslöst tilltagsen nu heller. Den tisslade och
knuffades inbördes, men ingen ville gärna hålla i yxskaftet. Det insågs
dock allmänt, att något borde göras, och slutligen reste sig till allas
lättnad tunnbindaren Bastgren, snöt sig och sade:

— Herr ordförande, herr fanjunkare och de andra, det är nog en sjangtil
och bra härordning, som fanjunkaren har lagt ut den, och det blir nog
trefligt för ynglingarna på alla vis, men ...

Klubban föll. Tunnbindaren hajade till och bligade försagd upp mot
estraden.

— Är det Bastgrens mening att yttra några invändningar mot K. M:ts och
kronans härordning? — frågade ordföranden skarpt.

— För allt i världen — vidtog tunnbindaren, när han fick mål i mun. —
Jag skall visst inte göra några invändningar, men jag tyckte bara, att
det var liksom litet långt med den där rolighetstiden i kasernen, och nu
t. ex. min pojke, den har jag allt svårt för att undvara i arbetet ...

— Cigarrhandlare Ottoson har ordet — röt ordföranden och dängde klubban
i vattenglaset, så att skärfvorna yrde — och det vill jag påpeka en gång
för alla, att här är inte platsen för några otidigheter och krångel. Var
så god, Ottoson!

— Jag skall be att få uttala min djupt kända tacksamhet för hvad som här
i afton blifvit yttradt — började Ottoson med sirlig ledighet — och
anhåller bara om tillåtelse att få uttala en liten, helt liten farhåga.
Jag undrar, hur det skulle arta sig med tobakskonsumtionen bland de
ett-års-värnpliktige — mig förefaller det, som om möjligen de myckna
vapenöfningarna o. s. v. skulle frånstjäla dem bra nog många tillfällen
till den oskyldiga, i min tanke fördelaktiga njutning, som benämnes
rökning. Men jag förmodar, att hänsyn tagits äfven till denna långt
ifrån oväsentliga punkt, då ju äljes så mycken och beundransvärd omsorg
nedlagts på förslagets utarbetande.

Ottoson gjorde en ballettmästarebugning och satte sig, strålande nöjd
med sig själf. Fanjunkaren upplyste, att han för ögonblicket icke
erinrade sig hvad förslaget innehöll i denna fråga, men trodde, att det
var något tillfredsställande.

Nu uppsteg en groflemmad individ med bullrande röst och förklarade, att
det där med rökningen gaf han sjutton, för han tuggade; men fri sprit i
tillräcklig mängd ansåg han det vara en värnpliktigs heligaste rättighet
att erhålla. Bifall från läktaren. Fanjunkaren aktade det under sin
värdighet att genmäla något.

Föreståndarinnan vid stadens flickskola anhöll att få säga några ord:

— Väl måste det djupt glädja och röra oss kvinnor att se fosterlandets
söner så nobelt redo att värna hem och härd, och med spartanska mödrars
trygga stolthet sända vi våra söner, våra bröder, ja våra trolofvade ut
i striden eller in i kasernen. Men — äfven vi kvinnor kräfva vår andel
af bördan, äfven vi vilja kämpa med och segra med, ja, om så skulle
fordras, öfva oss med. Har ingen tänkt på att lära kvinnorna vapnens
bruk? Hvarför vill man ständigt hålla oss kvar i värnlöshetstillståndet?
Nej, gif oss ett gevär i hand och en sabel vid sidan — och ni få se, att
Blendas döttrar ännu lefva!

Larmande applåder hälsade det varmhjärtade anförandet, de närmast
sittande tryckte föreståndarinnans hand, och man kände sig i allmänhet
höjd öfver de alldagliga förhållandena. Endast fanjunkaren föreföll
oentusiastisk.

Landssekreteraren bad nu om ordet med sin vanliga ohängda uppsyn, men
ordföranden drog hastigt upp sin klocka, reste sig och förklarade
diskussionen på grund af den framskridna tiden afslutad samt föreslog
följande resolution:

»Mötet anser, att fosterlandet är hotadt och att ingen vet när ryssen
kommer, samt förklarar sig villigt att till sista bloddroppen handla
därefter.»

Mötet hade nu åter sjunkit ned i hvardagsförhållandena och kände sig
hungrigt, hvarför det underlät att uttala sig. Ordföranden slog alltså
klubban i bordet och upplyste, att resolutionen var antagen.

Så skickades Stadshotellkyparen omkring för att uppta den utlofvade
kollekten, och silfverslantarna slamrade gladt i soppskålen. Ingen ville
snyta fäderneslandets försvar på 25 öre. När kyparen fullgjort sitt
värf, bar han soppskålen fram till ordföranden, som med ljus min räknade
pekunierna och därefter tillsporde församlingen, om den ville ta sig en
påbredd smörgås och ett glas pilsner för de insamlade medlen. Denna gång
besvarades frågan bokstafligen med ett kraftigt öfverväldigande ja, och
medan man väntade på maten, föreslogs afsjungandet af en fosterländsk
sång. Den groflemmade individen skränade, att man skulle ta den där om
»Svea, modern som åt oss alla», enligt hans något inkorrekta
formulering; men föreståndarinnan för flickskolan äskade »Ja, vi
elsker», och den blef det också.


                            DE TVÅ PÄLSARNA.

Detta är en sannfärdig och lärorik historia, som till full evidens
bevisar, att man icke ostraffadt trotsar mänskliga lagar samt att en
farbror i lifvet är bättre än två pälsar efter arfskiftet.

I min födelsestad verkade någon tid en pastorsadjunkt, som tydligen hade
hoppat i särdeles galen tunna vid valet af kallelse. Det minst
utvecklade dibarn kunde medelst ett ögonkast skönja, att denne man
saknade betingelser för det allvarsamma ämbete, från hvilket han i brist
på kyrkorättsligt giltiga förbrytelser icke kunde uteslutas.

Jag vet inte hvarför ett sådant samhälle, med så afgjordt kyrkliga
tendenser och en så lagom religiös anda, skulle hemsökas med en slik
själasörjare, om än obefordrad och med ringa löneförmåner.

Yngre prästmän ha alltid varit afhållna i min födelsestad och plägat
finna sig väl af en omhuldad och med hjärtevinnande sympati bemött
ämbetsutöfning därstädes. Man hade icke ingått någon komplott att göra
ett undantag med den nu ifrågavarande. Tvärtom. Han motsågs med ett
verkligt febrilt intresse, och den aftonsång, då han första gången
skulle presentera sig för menigheten, uppvisade ett af såväl
honoratiores som burgnare borgerskap fullproppadt tempel, fastän äljes
eftermiddagsgudstjänsten plägade vara tunt frekventerad och det mest af
från annexförsamlingen invandrade landtgummor.

Denna aftonsång var tillfyllestgörande för uppkomsten af ett bestämdt
och för den obefordrade själasörjaren synnerligen olycksbådande intryck.
Läsaren bör inte föreställa sig, att han afslöjade sig som ateist eller
frikyrklig eller på annat sätt ogudaktig, ej häller att han röjde klena
utförsgåfvor. Å nej, nog kunde han skrika, så det trängde fram till det
stendöfvaste fattighushjon längst bort på läktaren öfver ingången, och
han tycktes inte söka fastslå några villomeningar eller människopåfund
utöfver lärofadern Schartaus, fastän om man hade lyssnat noga, så kunde
man måhända uppdagat några kätteriets kryphål i hans trossystem. Men
faktum, det oerhörda och splitternya faktum var, att ingen hörde efter
hvad han yttrade. Man endast såg. På prästen, på hvarandra och på
prästen. Hade mannen två hufvuden eller saknade han näsa eller hade han
glömt prästkragarna? Nej — men han hade helskägg! Att någon andakt
skulle kunna uppkomma under så beskaffade omständigheter förbjöd sig
naturligtvis själf. Det finns dock gränser för hvad en andans man kan
tillåta sig i yttre prydnadsväg, det finns oskrifna lagar för det
anständiga. Pastorsadjunkten erhöll icke den honom tilltänkta
invitationen på kaffe hos konsuln och kyrkorådsledamoten Bullin.

Men konsulinnan talade med prosten följande förmiddag, och prosten
talade med adjunkten. Prosten var tämligen ålderstigen och skröplig samt
hade mist åtskilligt af sin forna sprudlande energi i kyrkliga
angelägenheter; men han lyckades dock på ett vänligt sätt klargöra för
sin unge amanuens församlingens rättmätiga kraf på att förskonas för
åsynen af ett med världsliga idéassociationer så förknippadt fenomen som
ett helskägg öfver predikstolspulpeten. Pastorsadjunkten var
ingen stridbar natur, och han lofvade godmodigt att afskaffa
förargelseklippan, i all synnerhet som den varma årstiden var i
annalkande. Han bad med detsamma om barberarens adress för att
ådagalägga allvaret i sitt uppsåt.

Ett par dagar senare anförtroddes honom det smickrande uppdraget att i
prostens ställe gå åstad och döpa jägmästarens förstfödde. I min
födelsestad aflöper icke gärna ett barns upptagande i den kristna
församlingen utan en mera grundlig festivitet. Jägmästaren, som, ehuru
icke barnfödd i samhället, ingalunda ville framstå som den sämste, hade
sammanbjudit en hänsynslös massa folk, och förplägningen hade de svårt
att finna fel på. Men prästen? Jägmästarens fru svimmade, när han trädde
öfver tröskeln, och måste bäras in i sängkammaren, där hon sedan
förblef under hela aftonen, ömt vårdad af deltagande väninnor.
Gymnastiklöjtnanten och brandchefen höllo jägmästaren en i hvar arm
under den högtidliga akten, för att han inte skulle störta fram och
skymfa dopförrättaren. Denne blef icke kvarbjuden efteråt.

Men hade inte den olycksalige mannen varit hos barberaren? Jo, det hade
han. Nå då så ... Hasta icke med era omdömen — helskägget var borta, men
mustascherna sutto kvar. Om hans natur i grunden var dolsk och illvillig
eller om han helt änkelt led af medfödd brist på de elementäraste
begrepp, det har aldrig blifvit till fullo utredt. Jägmästarens
envisades emellertid att anse sin förstfödde odöpt, och denne erhöll
sålunda redan i vaggan binamnet »hedningen», hvilket han sedermera
sträfvat att i ökad mån göra sig värdig.

Det skulle behöfvas en volym för att kortfattadt uppräkna alla de
vidrigheter, som denne vilsekomne prästman beredde sin på det hela taget
underbart tålmodiga församling. Mustascherna bortlade han visserligen så
småningom på prostens enträgna begäran, men afböjde med synbar vresighet
dennes godhjärtade förslag, att han som ersättning skulle anlägga
polisonger eller en rättarkrans, hvilket ingalunda kunde skada en ordets
förkunnare.

Den mildring i sinnena, som börjat åvägabringas genom mustaschernas
försvinnande förbyttes med ens till en i sommarkvalmet nära nog
hälsofarlig glaciärkyla, när adjunkten sågs vandra Storgatan utför
iklädd gråa benkläder. Hvad skulle nu detta vara för ett slags nymodernt
och utmanande sätt att förneka sitt stånd? Voro icke benkläderna rent af
rutiga på nära håll? Ja, nog hade man kunnat säga ett och annat om den
vördnadsvärde gamle prosten i hans krafts dagar. Han hade t. ex.
förefallit kanske onödigt begifven på att spela priffe något långt fram
på kvällsidan och äfvenså gärna inmundigat mer än ett glas punsch i
festliga lag; men alltid hade han vid sådana tillfällen uppträdt i
prästerlig dräkt. _Honom_ skulle ingen ertappa med några gråa
pantalonger, särskildt inte rutiga.

Pastorsadjunkten öfverlefde detta och mycket annat, skref ändlösa bref
till sin fästmö i Lund (denna fästmö var inte hans minst vidriga
egenskap i samhällets omdöme) och gick morgonpromenader. Den egentliga
lyckohvälfningen i hans tragedi ägde rum, när hans farbror, rentiern i
Påskallavik, fick slag och afled. Farbrodern hade i lifstiden varit
ganska nöjd med sin prästerlige brorson och därför i sitt testamente
insatt honom till universalarfvinge af sina pälsar. Dessa voro inalles
två: en sibirisk lammskinnspäls, ganska gammal och tämligen nött, om än
ej direkt illa medfaren, samt en vräkig bäfverpäls, anskaffad med tanke
på en projekterad hufvudstadsresa men aldrig begagnad.

Adjunkten skulle måhända föredragit ett antal reda penningar eller
åtminstone ett par bättre inteckningar; men pälsarna misshagade honom
dock inte. En så fåvitsk karl som denne torde sällan ha uppläst ett
vigselformulär. Han trädde på sig den sibiriska lammskinnspälsen och
gick ut och visade sig på gatorna. Följden behöfver jag väl inte uppta
utrymmet med att skildra. En obefordrad yngre präst i promenadpäls! Man
slog sig ner med händerna i skötet vid sina reflexionsspeglar och
började resigneradt afhandla yttersta domen.

Det syntes, att pälsen inte var ny. Han hade sålunda haft den länge,
kanske från sina första ungdomsår, ja, möjligen var det rent af hans
konfirmationspäls. Man vände sig till prosten, men denne hade alltmera
slöat till i ålderdomens krämpor och vägrade att vidtaga några åtgärder.

Men en vacker vinterdag, då solskenet strömmade från en ljusblå himmel
öfver snöiga gator och fält, upptäckte pastorsadjunkten, att det
sibiriska lammskinnsplagget tog sig något sjaskigt och anlupet ut,
hvarför han plockade fram bäfverpälsen, med välbehag satte den på sig,
född idiot som han måste ha varit, och trafvade ut i ämbetsärenden.

Nu var det jämt slut. Den upphetsning, som rasade i samhället, kunde
icke stillas med mindre än att ett lif spilldes. Man skref ett icke
ändlöst men innehållsrikt bref till fästmön i Lund, hvars adress
postmästaren benäget uppgaf, och meddelade henne rysansvärda fakta om
hennes trolofvade. Pastorsadjunkten fick ringen tillbaka med omgående.
Ingen i samhället hälsade på honom, och man lät sina barn förbli odöpta,
i hopp om att en personalförändring snart skulle inträffa. Så skedde
ock. Pastorsadjunkten vardt besynnerlig och grubblande, stakade sig
regelbundet på högmässoritualen, anhöll om tjänstledighet, for till
landet och uppgaf ämbetet samt förföll småningom till renskrifning i en
stor stad, där ingen fäste sig särdeles vid vare sig honom eller hans
pälsar och där han med fördel kunde undgå att raka sig.


                          JAKTEN EFTER VITSEN.

Hvarpå beror den sagolika spiritualitet, som enligt en förhistorisk
sägen sätter en så yster prägel på samhällslifvet i Göteborg, undrar den
häpnadsslagne utlänningen. Staden äger väl ingen skämttidning, antar jag
— det förklarar allt. Och skulle där existera något litet vitsblad, så
är det tvifvelsutan underhaltigt och i saknad af existensmotiv,
alldenstund kvickheten förbrukas i umgänget.

Häraf följer som ett korollarium skälet till att stockholmarna måste
befinnas mindre sprudlande. De besitta nämligen skämttidningar och ha
icke råd till någon privatkonsumtion af humor. Inrättningen är för
öfrigt rekommendabel såsom innebärande en tjänlig arbetsfördelning. En
del snitsiga personer, af hvilka somliga kunna rita och andra kunna
»Fliegende Blätter», åtaga sig benäget att fungera som allmänhetens
kvickhetsleverantörer och vi andra kunna med godt samvete ägna oss
uteslutande åt lifvets allvar. Skulle det oaktadt något löjeväckande
falla oss i sinnet, stänga vi in oss för våra närmaste, tills den
svårkufliga skrattparoxysmen rasat ut, hvarefter vi afsända det
löjeväckande till en skämtredaktion med anhållan om två kronors honorar
samt årgången gratis, men tillrättavisas blodigt i nästa nummers
breflåda och hämta oss fullständigt från skrattparoxysmen samt återgå
till lifvets allvar.

Apropå skämttidningar, så fanns det i min födelsestad en man, som vid
något tillfälle hade yttrat en vits. Händelsen hade timat före min tid,
men ännu under min uppväxt hvilade en konstant gloria kring denne mans
hjässa, fastän ingen längre med visshet erinrade sig vitsens lydelse.
Jag lutar emellertid åt den tron, att det var en af de mera kända och i
kulturcentra längesedan aflagda roligheterna, att han erbjudit en
person, som tappat sin klocka i vattnet, en urnyckel att dra upp den med
eller något i den vägen. Kanhända också, att han föreslagit inrättandet
af ett provisoriskt apotek, när det gamla brann upp — hvad vet jag? Hans
rykte var lika stadgadt för det, och samhället kväfde beslutsamt alla
besinningslösa försök till konkurrens. Dylika uppdöko för öfrigt sällan,
ty man kände djupt det lumpna i att söka slita lagerkransen från en
aktad medborgares gråa hufvud.

Ända tills det begaf sig, att en herre, som var barnfödd sju
fjärdingsväg från Göteborg, kom och öfverrumplade samhället för att
intaga en ställning som extraordinarie kammarskrifvare vid dess kongliga
tullverk. Den kunde det icke bli frågan om att kväsa. Man sammansvor sig
till en början och lade sig i försåt för honom; men den individ var inte
född, som skulle kunnat afskära honom tillfället till en vits. På
dagarna förvaltade han sitt högt ansedda ämbete med en aldrig svikande
värdighet, men om aftnarna, då hans tankar, som han uttryckte sig, voro
tullfria, bedref han sin sport med en yrande energi. Ingen ålder, intet
kön skonades. Den gamle mannen med vitsen stapplade hem i dof sorg efter
att ha suttit en halftimme vid bordet intill hans på Stadshotellet, och
om morgonen var hans hår hvitt. Infödingarna upprördes våldsamt öfver
detta nidingsdåd, men den gudlöse kammarskrifvaren komplimenterade honom
i utsökta ordalag för att han — sina traditioner trogen — åldrades så
_kvickt_.

Det var denne kammarskrifvare, som en gång på en
musikalisk-deklamatorisk soaré, anordnad af logen Oförtruten (I. O. G.
T.) uppträdde som föredragande af Sigurdshistorier och därvid ofta
klarade sin stämma medelst en klunk ur vattenglaset, hvars innehåll
föreföll svagt färgadt med en dragning åt gulbrunt. Logens sekreterare,
som med mörka blickar iakttog uppläsarens manövrer, nalkades honom
resolut, när det var öfver, och började hotande:

— Jag misstänker starkt, att detta glas blifvit besmittadt med någon
spiri ...

Kammarskrifvaren spände hemskt ögonen i honom och mullrade doft:

— Hvad, ni misstänker? Ni, en goodtemplare, en förtroendeman inom logen,
misstänker? Min herre, det förvånar mig att höra er så fräckt bryta mot
era ordenslöften!

Sekreteraren stod skräckslagen och blek som ertappad in flagranti
delicto, fåfängt sträfvande att genomtränga gåtan, men kammarskrifvaren
borrade ögonen ännu vildare i honom och fortfor:

— Här går ni och förvärfvar era medmänniskors blinda förtroende genom
att sörpla saft och vatten, och så upptäcker jag hos er en plötsligt
frambrytande böjelse för _supsånger_! Olycklige!

Sekreteraren smög dädan, och det hviskas om att han efter den kvällen af
något slags obetvinglig suggestion började skåpsupa och läsa Bellman.

Då H. M:t konungen en sommar uppskakade samhället med ett hastigt besök,
åtföljd af sina ättlingar samt ett antal framstående herrar, däribland
riksmarskalken, utropade kammarskrifvaren, vid det den fina kortègen
trafvade från stationen till landshöfdingeresidenset:

— Här ser jag både kungar och knektar, men hvar är Essen?

Han blef omedelbart gripen af närmaste poliskonstapel, en för det
festliga tillfället engagerad hamnarbetare, och stod i fara att bli
insatt för oljud på öppen gata, men räddade sig med en hacka.

Det vore vämjeligt att i detalj följa denne förfärlige mans bedrifter,
frånsedt att utrymmet energiskt hindrar fullförandet af en så svindlande
uppgift.

Den åldrige mannen med vitsen gick emellertid och drogs med en gnagande
oro, som tärde på hans tunna lifstråd och gjorde hans dagar till en enda
vanmäktig jakt, jakten efter vitsen. Med kalla omslag på pannan
grubblade han i förtviflade timmar öfver sin gamla vits, den som skapat
hans rykte; men den var och förblef borta. Så vandrade han omkring till
stadens äldsta borgare för att söka ljus i ämnet; men de motsägande och
obestämda uppgifterna förvirrade hans ansträngda hjärna intill vanvett.
Det fanns stunder, då han hängaf sig åt den högtsväfvande planen att
uppfinna en ny vits. Förgäfves. Och under allt detta genljöd samhället
af de skrattåskor, som oundgängligt följde på kammarskrifvarens
kvickhetsblixtar.

Slutligen vardt det så illa med honom, att han måste tillbringa hela sin
dag i en länstol och försaka allt umgängeslif. Kammarskrifvaren hälsade
på honom en söndag och utbrast gemytligt:

— Det var märkligt hvad ni påminner mig om en patience, som min farmor
brukade lägga!

Den gamle stirrade hjälplöst på honom, bidande slaget.

— Den gick häller aldrig ut ...

Och kammarskrifvaren ilade bort, ty den gamle hade eldgaffeln inom
räckhåll.

Den sjuke hade nu inte långt igen. Han började yra och frågade med
hjärtslitande stämma sin städerska om likheten mellan kammarskrifvaren
och en eldgaffel. Städerskan fann ingen beröringspunkt, och detta
förvärrade hans tillstånd.

Slutligen föll han i en dådlös dvala, ur hvilken han vaknade endast för
att spörja:

— Hvad är det för skillnad mellan en snusnäsduk och ett kyrktorn?

— Så han pratar! Det måtte väl vara skillnad nog — brummade den
enerverade städerskan.

Då var det, som hade ett förklarande ljus gått upp för hans mörka,
pinade själ. Lifvets mening skymtade en sekund för hans halfsläckta öga.
Han lutade sitt hufvud tillbaka och jakten efter vitsen var ändad.


                       JULEN SÅDAN DEN BÖR VARA.

Den skenbart outrotliga och bra nog ordentligt återkommande julhögtiden
firades förra året som vanligt på traditionellt och värdigt vis i min
födelsestad. Samhällets affärslif tog under veckan närmast före festen
ett nära nog vansinnigt uppsving, i pappers- och parfymhandeln omsattes
opoponaxtvålar i kvantiteter, som kunde räcka att rentvå alla det
brittiska rikets koloniala synder, och bokhandeln afyttrade millioner
almanackor samt elfva tusen exemplar af »Boken om lillebror».
Manufakturaffären vid Storgatan nödgades använda både husan och
springpojken till hjälp vid expedieringen, och Tjuslund, som har
bosättningsmagasinet vid torget, måste sätta sin sjuåriga dotter vid
kassan, alldenstund kassörskan plötsligt blifvit rubbad genom
öfveransträngning vid växling och på grund däraf kräfde omväxling.

På själfva den heliga aftonen tilläts helt naturligt ingen, som beträdde
en butikströskel, att bära ut julen, utan smärre presenter tilldelades
då de socialt mera lågt ställda kunderna, under det kaffe med nybakadt
småbröd serverades åt honoratiores i skrubben innanför. Fru Palmströms
konjaksringar äro som bekant hors concours i världsmarknaden, hvarför
Palmström & söners trikåartiklar nämda dag rönte en frenetisk
efterfrågan. Klockan ett på middagen stängdes emellertid samtliga
affärer för året, ty samhället skulle göra sig redo att doppa i grytan.
Hvarje familj håller sig med en privat gryta för sig och kringboende
ungkarlar, ty det förslag, som i början af månaden var synligt i den
radikala platskollegan och som gick ut på att en jättegryta, gemensam
för samtliga infödingarna, borde uppställas på torget, ansågs vara
insändt af den Stockholmsfödde landssekreteraren som hämd för den där
intorkade fontänen och hade till ingen åtgärd föranledt.

Inemot fyratiden, då ringaren och kopparslagaren Jonsson kalkylerade,
att menigheten borde hunnit intaga sitt kaffe och lacka in sina sista
paket, tågade han upp i kyrktornet och började väsnas med sina klockor
för att mana till en stunds andakt i det af tallösa stearinljus
eklärerade templet. Menigheten infann sig äfven i brådskande fart, en
smula nervös och jäktig, men med en oändligt lycksalig förväntan utbredd
öfver sina gemytliga och vältvagna drag.

Den första psalmen sjöngs med klingande entusiasm, och man väntade sig
få se den afhållne pastorsadjunktens[3] ungdomliga och blonda anlete
höja sig öfver predikstolens förgyllda kerubhufvuden, täflande med dem i
barnaoskuld och renhetsglans. Men pausen artade sig till att bli efter
omständigheterna lång, menigheten började vrida på sig, som om det
stuckit upp nålar ur ekbänkarna, och organisten stämde upp uvertyren
till »Kalifen i Bagdad» för att hålla gudstjänsten vid makt.

— Jag begriper inte hvad postmästarens håller på med, efter de inte kan
komma i kyrkan som folk — hviskade konsulinnan Hallander till
borgmästarinnans ogifta svägerska, som satt två bänkar bakom. — Inte kan
han väl ge sig till att stå och bråka med posten en sådan här dag! Det
är verkligen hans skyldighet att ta sig fritt.

— Ja, det är ofattbart — instämde borgmästarinnans ogifta svägerska —
och så hänsynsfull och omtänksam som pastorn alltid är, kan det
naturligtvis inte falla honom in att börja, förrän han ser, att alla är
komna ...

I detsamma smällde ingångsdörrarna till, och postmästarens med barn och
blomma ilade andfådda och hälsande åt alla sidor upp till sina platser.
En person, som nyss anländt från Amerika och där tydligen gjort sig af
med alla begrepp, hade kommit och yrkat på att få köpa ett brefkort,
just som postmästaren höll på att stänga kontoret, upplystes det
sedermera. Amerikanens beteende väckte en berättigad indignation och
förorsakade åtskilliga tidningsinsändare efter helgen.

Samhällets musikälskarinna, lektorskan Tingell, lät höra sin
oförlikneliga, i de lägre tonerna något rostiga och i de högre en smula
anlupna men för öfrigt härliga sopran i en julduett med
drätselkamreraren och barytonisten Finkell, och under intrycket af denna
säregna konstnjutning flödade församlingen ut ur templet för att i de
respektive hemmens varma sköte skrida till högtidens privata begående.

Landssekreteraren hade nu som alltid sträfvat att framhålla sin
originalitet och vetat såra medborgarna i deras finaste känslocentra.
Han hade nämligen brutalt afslagit landskamrerns verkligt välmenta
inbjudning till kvällen under föregifvande att han fick hufvudvärk af
julgran och kväljningar af lutfisk samt föredrog att supera på
Stadshotellet som vanligt. Det var alldeles rätt åt honom, tyckte alla,
att ingen servering ägde rum därstädes den aftonen, lika litet som på
någon annan lokal med själfaktning, och förr torde så väl skinkan som
korfvarna och syltan ha blifvit uppätna, än samhället kände sig ha
slutdiskuterat problemet om hvar landssekreteraren fick mat på julafton.

Familjehögtidligheterna på kvällen företedde ingen annan ovanlighet, än
att nyinflyttade möbelhandlaren Berguf hade endast äpplen och hvita ljus
i granen, under det de verkliga samhällsmedlemmarna, som visste hur det
skulle vara, bestodo sig med genombrutna pastiljpåsar af brokigt papper,
under årets lopp hopgömd begrafningskonfekt samt röda och gredelina
ljus. Vidare kan anföras, att borgmästarens hade smugglat _två_ mandlar
i gröten, af hvilka borgmästarinnans ogifta svägerska händelsevis erhöll
den ena och e. o. landskanslisten Ösell äfvenså händelsevis den andra.

Juldagen förflöt i en passande dåsig stillhet med kyrkobesök,
afprofvande af erhållna gåfvor samt familjemiddag för de närmaste. En
individ i slokhatt sågs tidigt på eftermiddagen ensam flanera
Drottninggatan framåt och försvinna genom stadsporten, synbarligen stadd
på en solopromenad. För att erhålla en tillfredsställande förklaring
öfver karlens uppförande kom man öfverens om, att det måste vara
amerikanen med brefkortet, och tackade samfälldt försynen, som låtit en
födas och växa upp i en kristen kommun med sedvänjor och inrättningar.



                            VÄRLDENS VÄGAR.


                          HUR LAVINER UPPSTÅ.

Det hände på en gata, som gärna skulle vilja vara tvärgata till
Drottninggatan, men det ligger så mycket hus och saker i vägen, att
detta sträfvande förefaller hopplöst. En närsynt man trafvade stillsamt
fram längs sagda tvärgateaspirant en vinterafton. Då och då törnade han
emot något föremål, som än visade sig vara en byggnadsställning, än en
lyktpåle och någon gång en annan närsynt person, ty hvilken annan än en
närsynt väljer en gata, som visserligen morskt marscherar framåt en
stund, som om den ämnade sig någonstans, men därpå i plötsligt misshumör
gör helt om framför en husrad?

Just som den närsynte mannen vid hörnet af en sidogata med den
urskillningslösa artighet, som karakteriserar detta slags folk, lyfte på
mössan för ett par mot väggen uppresta skidor, som han fruktade att ha
trampat på tårna, råkade han med handen stryka af sig pincenez’n.
Långsamt, ljudlöst sjönk den ned i drifvans hvita bädd, tyckte sig den
närsynte mannen smärtsamt förnimma, sjönk måhända långt, långt in i
jorden — så intensivt försvunnen tedde den sig för hans omtöcknade syn.

Han hade lefvat för länge i världen och på sitt sätt skådat för mycket
af lifvet för att, som en oerfaren dåre skulle ha gjort, lägga sig och
krafsa i snön. Han placerade sig med ryggen mot en närbelägen
lyktstolpe, lutade hufvudet framåt och spände med en bottenlöst
intresserad min sina stackars vanmäktiga blickar i marken framför sig.

Detta visade sig vara den riktiga metoden. Den förste som kom var ett
ledigt stadsbud. Han underrättade sig genast deltagande om hvad herrn
sökte efter, och sedan han inhämtat den äskade upplysningen samt taxerat
den närsynte mannens pälsbrämade öfverplagg, var det honom en personlig
glädje att erbjuda sin tjänst. Stadsbudet hade inte väl rört om ett par
spadtag i snöhögarna, förrän en utmagrad äldre dam med arbetsväska på
armen, som stannat för att fråga efter en genväg till Glasbruksgatan,
men vid åsynen af den ömkansväckande gruppen i hörnet öfverväldigats af
ett flertal filantropiska instinkter, nervöst slungade sin arbetsväska
och började leta. _Hon_ kunde leta! Den närsynte mannen greps af rörd
beundran öfver hennes osparda nit och sökte upplysa henne om hvad det
var, som han hade tappat; men den äldre damens hörselsinne var något
defekt, och för öfrigt tyckte hon inte om att bli störd, när hon kommit
riktigt in i ett arbete. Hon och stadsbudet letade alltså.

Poliskonstapeln i motsatta hörnet steg nu fram och lät, ehuru med en
viss motvillig öfverlägsenhet, skymta såpass mycket intresse för saken,
som man kunde vänta af en person i hans ställning. Sedan han lättjefullt
riktat några frågor till den närsynte mannen rörande dennes ålder,
hembygd och sysselsättning, började han godmodigt borra sin klack här
och där i drifvorna, där den efterspanade tingesten kunde tänkas befinna
sig, synbarligen väntande att klangen af krossadt glas med tiden skulle
belöna hans möda. Den närsynte mannen bet sig nervöst i läppen och
önskade inom sig, att någon annan än poliskonstapeln skulle finna
skatten.

Den äldre damen letade fortfarande, så att det yrde om det, men
stadsbudet hade satt sig att hvila på en trappa, under det han fortsatte
att spana med sina rödkantade ögon. Nu anlände emellertid en större
förstärkningstrupp, fem framstående ledamöter af ligapojkarnas
fackförening, som kommo från ett stormigt föreningssammanträde på
Roslagstorg och inte begärde bättre än att få använda de krafter de ännu
hade i behåll i det allmännas tjänst.

De tillförde scenen ett älskvärdt öfvermått af ungdomlig liflighet och
energi. Med lekfulla tillrop sökte de uppmuntra den äldre damen, som vid
första anblicken hade väckt deras varmhjärtade intresse, och de bemödade
sig äfven att roa poliskonstapeln genom skalkaktiga talesätt. Med en
intagande förtrolighet, som rättfärdigades af omständigheterna, förstodo
de att aflocka den närsynte mannen detaljerade upplysningar angående
beloppet af de penningmedel han för tillfället hade deponerade på sin
person och röjde en synbar tillfredsställelse med resultatet af sina
forskningar. Något litet kunde de väl äfven sägas medverka vid letandet,
men de begränsade detsamma hufvudsakligen till den äldre damens
arbetsväska, hvars ganska mångskiftande, af så väl sömnadsindustriella
verktyg som lättare födoämnen och uppbyggelselitteratur bestående
innehåll de ystert delade sinsemellan, hvarefter den starkaste af dem
krängde väskan utanpå sin hufvudbonad.

Under tiden hade emellertid arbetskåren vuxit i geometrisk progression.
Alla samhällsklasser och lefnadsvillkor voro nu representerade. Endast
ett försvinnande fåtal fick rum att leta på den ursprungliga
olycksplatsen, de öfriga forskade längre bort, på andra trottoaren och
sedan hela gatan utefter. Det hittades verkligen också en hel mängd
saker: knappnålar i oöfverskådliga massor, ett halft tjog damguldur,
försedda med rosett och säkerhetsnål, pantkvitton, strumpeband samt en
handfull namn, som tappats bort ur den nya almanackan.

Mannen vid lyktpålen, han som mobiliserat hela denna människohär, stod
fortfarande och plirade förväntansfullt på den lilla belysta ytan
framför sig, fastän det nu kunde göra just detsamma hvad han tog sig för
— han var nämligen totalt bortglömd, och hans tillvaro utgjorde en
hemlighet för majoriteten af dem som trälade i hans tjänst. Han började
känna sig frusen och stack handen innanför sitt pälsuppslag.

Där satt pincenez’n. Där hade den lyckats hänga upp sig vid resan utför,
och där hade den haft det varmt och bra hela tiden.

Den närsynte mannen vek om hörnet och ilade genom de tomma gatorna till
sitt fjärran belägna tjäll. Bruset af det upprördt böljande
människohafvet förföljde honom en lång sträcka, och hela natten hörde
han i drömmen gnisslandet af poliskonstapelns klack.


                     HERRN MED DET DÅLIGA HUMÖRET.

Är det Shakespeare som säger, att man bör fatta en outsläcklig misstro
till den man, som en dejlig vårdag trycker ned sin storm till näsroten,
och att man bör gå öfver på andra trottoaren, då man skymtar en person,
som med uppfälld rockkrage demonstrerar mot ett bedårande
förmiddagssolsken? Jag tror att det är Shakespeare. Och han har rätt,
denne duglige, om än aflidne teaterskribent!

En välklädd mansperson af ofvan beskrifna typ sågs beslutsamt skrida
Fredsgatan framåt i riktning mot Gustaf Adolfs torg. Har någonsin en
rygg uttryckt grälsjuka, så var det denna, ha någonsin ett par galoscher
vittnat om hänsynslöshet, så var det dessa, har någonsin en käpp
skvallrat om mordlystnad, så var det hans. Behöfver det påpekas, att han
vandrade på orätt trottoar? Han var inte den som sökte smita undan några
tillfällen till kollision med sina medmänniskor; han önskade snarare
poängtera sitt oberoende af samfundsordningar och häfda sin särställning
såsom en individ, den där var redo att upptaga alla stridshandskar, som
ett gynnsamt öde kunde komma att strö för hans fötter.

Men denne man var icke född under en lycklig stjärna. Djur och människor
veko vördnadsfullt undan hvar han färdades fram och intet lefvande
vågade sig inom periferin för hans käppsvängningar. En mindre mops i
sammetsmaggördel och ljusröda rosetter syntes en sekund benägen att
använda genvägen mellan denne mans ben, och mannens galoscher erforo
under denna sekund en intensivt ljuflig försmak af den sensation, som
uppstår när man lyckas med klacken fastnagla ett smärre hundkreaturs mer
eller mindre afstubbade svans vid trottoaren och som alla mina läsare
någon gång i sin tillvaro måste ha känt. Men det är den likheten mellan
små mopsar och stora människor, att bägge delarna, när de stå i begrepp
att slunga sig in i någonting storartadt och lifsfarligt, förnimma ett
obehagligt åtstramande men lifräddande ryck i det snöre, som förenar dem
med ett högre väsen. Den korpulenta änkefrun dirigerade med kraftig hand
sin mops’ lefnadsbana, och de hänsynslösa galoscherna stänkte i
förbittrad ilska snösörja omkring sig.

När den grälsjuke mannen uppnått Gustaf Adolfs torg, fattade han posto
midt på körbanan och förströdde sig med att betrakta den luftiga
byggnad, som med sin djärfva resning fängslar ögonen vid den täcka
Helgeandsholmen och med en delikat omtanke hindrar dem att planlöst
sväfva ut emot vida horisonter. Om ni inbillar er, att detta kunde
frambringa någon sinnesändring hos den ifrågavarande mannen, då har ni
aldrig haft tur att råka på någon herre med dåligt humör. Skådandet
kunde inte tillfredsställa honom i längden, denna byggnad led inte af
hans misshumör, dessa känslolösa bjälkar vredo sig inte under hans
förtärande blickar. Han väntade att något annat skulle inträffa, han
behöfde något lefvande material.

En tom droska kom körande i stark fart från Jakobs torg. Herrn började
hoppas på nytt. Men han hade inte väl hunnit öppna munnen för att utösa
en af märgfulla edliga försäkringar understödd förfrågan angående den
ifrågavarande åkarens planer med afseende på hans lif och lemmar, förrän
bemälta droska med en oförutsedd sväng väjde åt sidan och körde upp till
statyn, där den stillsamt ställde sig i led med de andra åkdonen.

Med hätskhet i hjärtat och tunga steg vandrade den af lifvet kringgångne
mannen till Operakällaren för att se till hvad där kunde uträttas. Redan
på tröskeln upphäfde han ett stridslystet hojtande efter rockafdragaren,
men denne störtade andlöst fram och afhände mannen hans öfverplagg med
en skyndsamhet och en mjukhet i rörelser, så att han nära nog kväfdes af
den förbittring, som fyllde honom till bräddarna utan att se någon
möjlighet till utlopp.

Energiskt inträdde han i matsalen och skred genom denna i hela dess
utsträckning med förhoppning att under vägen lyckas trampa någon
frukostätare på tårna eller köra armbågen i någons öga. Han uträttade
emellertid inte mer än att välta en brödkorg på ett obesatt bord samt
derangera ett par stolar, hvilka af en aktningsfullt bugande ganymed
åter ställdes till rätta.

Maten var hans yttersta hopp. Skadegladt gnuggande händerna, utslungade
han sina önskningar till den oerhördt påpasslige vaktmästaren, som
nästan oroväckande nitiskt ilade att verkställa dem. Inom en fabelaktigt
kort tidrymd såg mannen framför sig hvad han hade äskat.

— Jaså ni, jaså, detta skulle således vara en biff à la Lindström, det
är således ert sätt att tolka detta begrepp — yttrade han skärande
försmädligt och med en genomborrande blick på den darrande servitören. —
Enligt min, som jag tror, grundade uppfattning är detta en biff à la
Petterson. Hvad kan ni svara på det?

En invändning sväfvade ett ögonblick på kyparens bleka läppar, men
snabbt fattande sig, framställde han en ytterligt belefvad ursäkt, grep
det misskända födoämnet och störtade bort för att byta om. Då reste sig
herrn melankoliskt och lämnade lokalen som en bruten man. Vanvettets,
det blida och trötta vanvettets, dimmor började breda sig öfver hans
själ.

Då hände det sig, att han vid hörnet våldsamt törnade ihop med en liten
och kolerisk gentleman, hvars framtänder han utan egentlig beräkning
råkade utslå med sin käppkrycka. Den koleriske upptog detta som en
ovänlighet och började larma efter polis. Dylik tillskyndade,
folksamling uppstod, herrn häktades. Med ett soligt leende och klar
blick öfverlämnade han sig åt den uniformerade myndigheten. Hans själ
hade fått frid och hans förbittring var så förgäten, som hade den aldrig
funnits till. Det bara gjorde honom ondt, på ett vemodigt och stilla
sätt, att han skulle råka i rättsliga obehagligheter, nu när hans dåliga
humör var öfver ...

Ty det egendomliga i saken är, att denne herre till temperamentet var
den mest saktmodige och människoälskande individ, som någonsin torde
förekommit; men, mina läsare, han hade sagda dag begifvit sig till
Centralstationen för att bevittna den kvinnas affärd, som han älskade,
och de tre minuter, som återstodo till tågets afgång, hade förspillts i
gäckade bemödanden att för den enda tioöring han förfogade öfver
tilltvinga sig en perrongbiljett.


                      DEN FLICKAN JAG SKULLE HAFT.

Det vore lättare att lefva eller åtminstone att komma fram på gatorna,
om här inte vimlade af trolofvade. Oupphörligt måste man plumsa ner i
rännstenen eller trycka in en butiksfönsterruta för att släppa fram
någon kavat yngling, som stormar framåt med ett fruntimmer uppträdt på
sin högra arm.

Man kan näppeligen undgå att irriteras af dessa skinande unga män, ur
hvilkas till löjlighet rentvagna anleten en idiotisk sällhet bligar emot
en tillika med ett gränslöst uppjagadt medvetande om den unika
tjuskraft, som förmått världens ljufvaste unga kvinna att klänga sig
uppåt deras sida. De sakna färdighet att med värdig jämvikt bära sitt
tillstånd. Deras syn på tillvaron har blifvit förvriden, det är något
ytterligt och öfverdrifvet hos dem, till och med deras stöflar äro för
blanka, deras öfverrockar för nya, deras handskar för bjärt
orangefärgade och deras mustascher för hårdt snodda. Och de unga
kvinnorna! Den smeksamma abandon, som präglar deras väsen, och deras
sätt att med sugande ögon uppfånga hvarje ord, som går ur världens
ståtligaste och mest genialiske unge mans mun, gör mig lefnadstrött. Kan
någon upplysa mig om hvarför dessa kärlekskonglomerat alltid rusa framåt
gatorna med en fart af tjugo knop i timmen? Anse de möjligen, att de
därigenom fortare hinna äktenskapets s. k. hamn?

Den skarpsynte läsaren torde skymta en viss retlighet i det ofvan
anförda, och jag vill därför bekänna, att jag en gång höll på att bli
kullsprungen af en långbent yngling i den gängse, nyss skildrade stilen,
sammankedjad med den flickan jag skulle haft. Jag för min del kan med
svårighet kallas högväxt, men icke desto mindre torde jag befinnas vuxen
alla situationer. Så ock nu. Under det jag sänkte hatten öfverdrifvet
djupt, borrade jag i _honom_ ett ögonkast, hvilket kunde tydas antingen
som en uppfordring till duell inom tjugufyra timmar eller ock som en
ohöljd antydan om det öfverväldigande, men af ett bråddjupt förakt
neutraliserade medlidande hans belägenhet ingaf mig, samt omslöt
samtidigt _henne_ med en blick, i hvilken hon kunde läsa såväl spåren af
mitt hjärtas blodvite som ett vekt beklagande af att hon råkat så illa
ut. Få skulle ha kunnat göra det bättre.

Jag var själf så belåten med mig, så jag glömde att se efter hvilken
effekt mitt stolta och värdiga beteende frambragte på honom, som skulle
ha den flickan jag skulle haft. Hvad henne beträffar, visste jag på
förhand, att hon skulle förarga sig till döds för att jag inte såg mera
stukad ut och att hon sedermera skulle hos mig uppdaga en mångfald
ovanligt praktfulla egenskaper, hvilka hon under smärtfylld rörelse
skulle rada upp för sin nuvarande tillkommande under förevändning att
»tala om allt».

Det finns åtskilligt att invända mot förlofningar — enligt min
erfarenhet äro de icke särdeles roande, men ganska nyttiga, ty genom dem
lär man känna folk. Det var på så sätt jag lärde känna den flickan jag
skulle haft.

Det har nämligen funnits tider, då jag varit yngre och lättsinnigare än
nu. Så t. ex. när jag ingick trolofning med den ofvannämda flickan för
tre och ett halft år sedan. Min vetgiriga och för allt mänskligt
entusiastiskt intresserade natur trådde efter att genom
autopsi förvärfva grundlig kännedom om kvinnornas dämoniska
väsensegendomligheter och irrationella själslif. Jag ville smälta en af
dessa glaciärer och värma mig vid en af dessa vulkaners glöd.

Å ja, den flickan jag skulle haft var inte beklädd med någon särdeles
fast isskorpa, och inte föreföll hon heller så sjudhet invärtes, som jag
hade väntat mig. Det särdeles tillmötesgående sätt, hvarpå hon upptog
mitt frieri, hvilket jag enligt gammal god sed framställde i ett
utbyggdt fönster vid en större bjudning, blef min första missräkning.
Hon vred inte oroligt på sig och sade, att det kom så hastigt; hon satte
inte handen för ögonen och bad mig för Guds skull tiga; hon anhöll inte
om åtta dagars betänketid. Det föreföll snarare, som om hon anat saken
på förhand och inrättat sina kalkyler därefter. Jag kände mig något
snopen och bragt ur fattningen, men på samma gång en smula uppblåst
öfver att mitt första experiment i denna riktning aflöpte med en sådan
ackuratess. Sedan gick jag hela kvällen omkring med en skrytsam uppsyn
och företedde en bullersam glädtighet, hvilken anmärkningsvärdt
kontrasterade mot mitt vanliga behärskade, snarare tungsinta sätt. En
vänlig gammal herre undrade deltagande, om jag inte möjligen höll på att
få ett recidiv af mässling ...

Följande morgon vaknade jag med en kallsvettig förnimmelse af att en
tentamen förestod mig. Ja, så var det. Klockan tolf hade jag lofvat att
infinna mig i en mig ytligt bekant byråchefsfamilj, för att stå till
svars för mitt uppförande mot denna familjs äldsta dotter kvällen förut.
Jag undrade, om frack skulle anses oundgänglig, men efter något
funderande förkastade jag detta plagg. Sedan jag inmundigat något
kokain, som jag alltid plägar före lifvets kritiska ögonblick, vandrade
jag blek, men jämförelsevis lugn, åstad.

Det blef inte mycket uppsluppnare än jag hade väntat mig. Den flickan
jag skulle haft var mycket hjärtlig mot mig, men föreföll betydligt
nervös och bragt ur jämvikten, som om hon varit utsatt för åtskilliga
förtretligheter denna förmiddag. Byråchefens fru betraktade mig
bottenlöst forskande och allvarligt samt gjorde intryck af att ta mått
af mig invärtes, för att räkna ut hur mycket tid och krafter det skulle
gå åt till att uppfostra mig, och byråchefen själf samt hans äldste son,
notarien, vill jag hälst inte tala om. Deras fysionomier uttryckte en så
svagt maskerad häpnad, hvars orsak var mig outgrundlig, att lifvet
började synas mig alltför bittert.

Ibland föreföll det mig, som om byråchefen skulle velat tala ett par ord
med mig i enrum, men som om just denna hans outsägliga häpnad hade
förlamat honom.

Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt
sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en
förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.

I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket
tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han
fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen
tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens
fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all
föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den
flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga
åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets,
dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt
omåttliga cigarrettrökande _nu_, Huck lille, det blir annars ledsammare
för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den
där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot
att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...

Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar
har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är
sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha
tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att
snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag
dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare
utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga
yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så
skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:

»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera
med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på
annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna
Vera.»

Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna,
men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har
funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt,
alltför väl.


                            MEDPASSAGERARE.

Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande,
att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från
Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta
triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som
jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.

Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena
det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.

Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från
Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta
par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal
andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults
hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af
föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift
intensitet.

När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg
tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden
från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och
Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults
galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit
ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt
att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och
lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu
gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant
ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta
kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf
gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen
affär.

Ljunghult snodde för öfrigt ideligen omkring kaptenen och ville veta en
mängd saker: om ångaren var känslig för sjögång, om lugnvädret skulle
hålla i sig, om det fanns något matställe i Visby, om det brukade regna
där, hvad resan därifrån till Marstrand kunde gå till för två personer
och en jungfru etc. Kaptenen besvarade tillfredsställande samtliga
spörsmålen utan att förvrida en min. Om jag har fattat rätt, så är det
för att tillmötesgå med upplysningar som dessa funktionärer äro
inrättade. Jag har just aldrig sett dem företaga sig någonting annat.
Den nu ifrågavarande förvaltade sitt kall synnerligen förtjänstfullt.
Ljunghult var nöjd med honom och bjöd honom en cigarr af den sorten han
hade hemma i boden.

Fru Ljunghult smög sig esomoftast till sin makes sida och lutade sig med
ett lyckligt leende mot hans axel, hvarvid maken lade sin arm om hennes
midja, som icke längre var så smärt som för elfva år sedan. Ännu långt
fram på natten kunde man se deras sammanflätade silhuetter mot öfre
däckets reling och lyssna till, huru de i innerliga och lågmälda tonfall
uttalade sina farhågor angående äldste diskherrns, Larsbergs, metod att
sköta galanteri- och kryddkramhandeln under deras bortovaro. Det
framgick, att Larsbergs anlag mera pekade åt galanterigrenen än åt
speceriafdelningen. Ljunghults voro emellertid lyckliga, och jag
vederkvicktes af deras lycka.

Fritzchen och Mäuschen däremot! Fritzchen var alls inte en sådan där
liten svartmuskig och hjulbent tolfskillingstysk, som verkar profryttare
eller pianist i ett kringresande kapell, utan tedde sig
välproportionerad och reslig, besatt en rashund med adresslapp om halsen
och framkallade genom sin blotta åsyn visioner af blomstrande riddargods
och läckra jaktrevir. Hvad den verkligt nygifta gemålen hade för dopnamn
förrådde han aldrig, jag fick nöja mig med det ofvannämda smeknamnet,
hvilket stundom alternerade med den gröfre och mindre förälskadt
ljudande formen Maus. Bara detta var nog för att röja Fritzchens
bristfälliga uppfattning. Ty Mäuschen var en välboren engelska i
miniatyr, ljushyad och rentvättad och tailor-made, och hade ingenting
gemensamt med de lifliga små husdjur, med hvilka vi föda våra kattor.

Fritzchen ville gärna njuta af lifvet, sitta i själfsvåldig position och
slöbeundra, men Mäuschen satt stelt upprätt med den röda boken uppslagen
och påpekade hvad de skulle se. Hon tålde intet slarf, hon ansåg, att
man borde bröllopsresa metodiskt och inhösta all den faktiska valuta,
som stod att få. Aftonens ljufhet och naturens skönhet förvillade icke
Mäuschens geografiska sinne och spredo intet skimmer af domnande salig
frid öfver hennes prydligt utarbetade drag.

Vid supén visade sig Mäuschen ganska orolig, rusade tidvis upp, grep
spasmodiskt den röda boken, som låg med en gaffel till bokmärke bredvid
hennes tallrik och ilade uppför däckstrappan för att konstatera något
topografiskt faktum. Hon orkade inte äta upp sin »Kotlettchen», men för
att icke gå miste om valutan öfverflyttade hon kvarlefvorna till
Fritzchens tallrik. Fritzchens medfödda soliga lynne föreföll tröstlöst
svårdämpadt, men det var tydligt, att Mäuschen gjorde hvad hon kunde.

Men hvarför uppehålla mig längre vid dessa omaka makar, då det finns
andra och märkligare personligheter att yttra sig om? I Södertälje
trippade den mönstergille skolgossen ombord. Han bugade sig lätt men
belefvadt, när han öfverskridit landgången, samt yttrade därpå i
förbindlig ton till en af besättningen: »Jag vill hoppas, att min
bicykel, denna mig så kära och synnerligen under sommarferierna snart
sagdt nödvändiga vehikel icke kommer att röna något men af den måhända
något gungande transporten på detta ärade ångfartyg?» Därpå ställde han
sin prydliga ljusbruna, monogrammärkta kappsäck ifrån sig, upptog
ur bröstfickan sin rena hvita näsduk och började vidtaga
afskedsviftningarna.

Det var en icke oansenlig skara som hade gjort honom den sista tjänsten.
Hans egen familj samt ett antal släktingar och närmare vänner gengäldade
synbart rörda hans kärleksfulla hälsningar. En äldre farbroder, troligen
prästman, tillropade honom en välgångsönskan på latin, hvilken han
grammatikaliskt korrekt besvarade på samma tungomål.

Båten gled långsamt nedåt kanalen, och under hela tiden var den
mönstergille skolgossen däckets hjälte. Än var det en ung flicka vid en
trädgårdsgrind, än en ålderstigen fröken på en soffa, än lekande
skolungdom, än lustvandrande familjer — med alla dessa växlade han
näsduksviftningar, under det han, beundransvärdt lämpande sig efter
omständigheterna, än vördnadsfullt sänkte mössan, än aktningsfullt böjde
sitt hufvud, än betydelsefullt lade handen på hjärtat och än lekfullt
gjorde militärisk honnör. Vi hade samtliga, med undantag af
bröllopsresenärerna, bildat en ring omkring den mönstergille ynglingen,
som med sitt blida, vinnande leende oupphörligt vände sig än åt ena, än
åt andra stranden, och beskådade med oförställd beundran hans vänsälla
manövrer. O, hvad denne gosse måste vara älskad, tänkte vi alla. Hvilken
son och broder han måste vara! Hvar gång han vände sig trampade han mig
på tårna, och hvarje gång anhöll han om ursäkt på ett så respektfullt
och förtroendeväckande sätt, att jag kände mig stolt öfver att ha
blifvit trampad af dessa mönstergilla fötter. Jag försvann sedan
småningom från de öfre regionerna och återsåg honom först i grannskapet
af Visby, just som han med en sirlig gest framtog sin näsduk för att
börja hälsa den icke oansenliga hop, som där inväntade hans ankomst. Det
är mig obekant, hur han hade tillbragt natten, men jag misstänker
starkt, att han framlefvat den under instruktiva och hyfsade samtal med
de vakthafvande på båten samt möjligen anslagit någon stund till
genomgående af ett feriepensum.


                        RECENSENTENS TÖRNESTIG.

När Karl-August Jonzén en dag anhöll att få se mig på en cigarr och
möjligen något mera, rynkade jag naturligtvis ögonbrynen på ett
öfverväldigande bekymradt sätt och beredde mig att uppräkna det flertal
olikartade engagemang, som den ifrågavarande aftonen råkade föreligga
för min upptagna person. Men i samma ögonblick antydde Karl-August — som
känner mig, hvad man annars kan ha att anmärka på honom —, att han hade
något intellektuellt att komma med. Och jag svor att telefonera återbud
till den öfriga världen, hvilket jag emellertid sedan af någon anledning
glömde bort, utan att några nämnvärda rubbningar i samhällslifvet
blifvit följden.

Karl-August öppnade egenhändigt, när jag ringde på, alldenstund hans
betjänt som vanligt hade en utekväll, och ryggade därpå till hälften in
i sitt arbetsrum, ty hans ungkarlstambur är icke afsedd för två
personer.

— Gissa hvem som sitter där inne! — hviskade han med feberaktigt
uppsluppen stämma, medan jag krängde af mig rocken.

— Hertiginnan af Västergötland? — försökte jag, mera på måfå än som
resultat af någon allvarlig tankekombination.

— Gör dig inte till, Huck Leber, jag ser att du kväfs af skamsen
nyfikenhet — manade Karl-August, som kanske tar lifvet litet
allvarligare än det från början var menadt. — Jag vill bara bereda dig,
så att du inte skall bli nervös och blamera dig, som du har så lätt för
...

— Säg så gärna rent ut, att det är statens respektable skarprättare, som
du med fin förtänksamhet önskar presentera mig för — afbröt jag pikerad,
i det jag vid skenet af ett medfördt trappljus speglade mig i
Karl-Augusts praktfulla storm.

Karl-August exploderade i ett slags irriterande bukskratt:

— Inte så dumt uttänkt, sannerligen! Näst intill — han är _recensent_,
Huck!

Trappljuset (garanteradt att räcka fem minuter) slocknade i detsamma,
och Karl-August lurades på nöjet att se mig blekna. Skurken hade rätt!
För en yngling, hvars själ är ett bibliotek af oskrifven litteratur,
känns det outhärdligt kyligt att utan varning tussas ihop med en
individ, som har till mission att afskräcka från utöfvandet af
skriftställarkallet. Det var med en ytterligt affekterad nonchalans i
stämman jag föreslog Karl-August:

— Var snäll och be mig stiga in!

Därhän gick han emellertid inte, han endast sparkade mig i knävecket som
tecken till gästfrihet, — och jag bockade mig för mästermannen. Han hade
intet blod på fingrarna, inte ens bläck, bredvid honom låg ingen bila
utan en halfrökt Khediv, hans blick förrådde ingen mordgirighet, snarare
en trött välvilja. Han gjorde, kort sagdt, ett mänskligt intryck, och
hans yttre företeelse var icke ägnad att väcka mörkrädsla hos den som
var okunnig om hans yrke.

Sedan vi alla tre behörigt satt oss till rätta och Karl-August med
bullrande gemytlighet ordnat dryckesvarorna, ville jag med dödsförakt
göra hvad jag kunde för att vinna den förfärliges eventuella hjärta och
sporde därför blygt tvekande:

— Recensenten har väl mycket att göra, kan jag tro?

Vålnaden af ett öfverlägset leende krusade hans bleka läppar, han lutade
sig tillbaka, slöt ögonen och gjorde en gest, som om han förevisade
någon särdeles omfattande utsikt.

— Floden! — stönade han slutligen. — Floden ... Den går mig till halsen,
den slår igen öfver mitt hufvud, den kväfver mig. Hvilket yrke, mina
herrar!

— Ja, det är verkligen förfärande — medgåfvo både Karl-August och jag
med en frisk och naturlig uppriktighet.

— Jaså, den s. k. litterära julfloden är så våldsam i år? — fortfor jag,
hycklande okunnighet.

— Ja, här kommer de att drunkna i tjogvis — genmälde han med en bister
blick, som syntes mig skåda i en vision de ännu oskrifna pappersark,
hvilka i en framtid skola visa sig odugliga att som Noaks ark hålla mig
och andra ynglingar uppe på syndafloden.

Det oskadliga intrycket vek åter, jag skönjde mannens farlighet, och jag
önskade, att jag aldrig blifvit född.

Fasornas man hällde drömmande konjak i sin whisky, och Karl-August, som
annars inte har förstånd att känna sig mörkrädd, utbragte ett halfkväfdt
»hej!» Bödeln afsmakade groggen, fann den stimulerande och bestämde sig
för att säga oss sanningen. Dock inte om oss, ty han fann oss
sympatiska. Utan om sig och sitt.

— Det är vederkvickande hvilsamt — började han — att så här få slå sig
lös en fridfull kvällstund med ett par hyggliga och försynta gossar, som
oskuldsfullt står utanför denna skrifklådans röta, som förtär en yrande
mänsklighet ... Ja, det där lilla tidningskrafset räknar jag för
ingenting — insköt han godmodigt, då han förnam en hostning från mitt
hörn. — Herrarna anser sig förmodligen äga en viss insikt i världens
infernaliska beskaffenhet (jo något, eller hur, Karl-August?), men jag
anhåller, att herrarna inte tar illa vid sig, om jag uppger ett stilla
hånskratt åt denna herrarnas inbillning (för all del, för all del, det
hörde ju till ämbetet, menade vi båda). Jag har slafvat i mitt kall i
åtskilliga Herrans år, och jag kan nu betrakta mig som en i det närmaste
fredlös man. Det skulle verka synnerligen lugnande på mina hårdt
angripna nerver att efter mörkrets inbrott stadigt följas af en t. ex.
till författare förvillande kostymerad detektiv; men med tio öre raden
når man inte en sådan lyx. Nog plägar jag få folk i hälarna, som liknar
författare, men det är inte myndigheterna som placerat dem i mina spår
... Jag påkostar mig gärna en droska, när det börjar skymma; men i den
sitter jag som på nåldynor, för hur kan jag svära på, att inte åkaren i
sina yngre och bättre dagar debuterat med ett dikthäfte samt _känner
igen mig_?

Skräckmannen hällde drömmande whisky i sin konjak, såg på oss med »ett
dödsskjutet rådjurs blick» (jag har aldrig sett, hur ett dödsskjutet
rådjur beter sig, och det skäms jag för, ty det ha alla in- och
utländska romanskrifvare gjort) och fortsatte, uppmuntrad af vår varma
och vördnadsfulla medkänsla:

— Låt oss inte nämna spårvagnar, mina herrar! Jag har åkt i spårvagnar,
slutna, hemska, fulla med skriftställare. Jag har känt blickar, från
höger, från vänster, från sätet midt emot, jag har mötts af hälsningar,
jag har hedrats med tilltal ... Kort sagdt, spårvagnar är för mig inte
fortskaffningsmedel utan tigerburar.

När jag infinner mig på en bjudning, är det alltid någon medelålders dam
med något visst själfmedvetet öfver sig, som med mycket sägande åthäfvor
vägrar att presenteras för mig, och någon irritabel ung man, som länge
önskat få säga mig ett par hälsosamma ord.

Och min korrespondans, mina herrar! Eller rättare min brefkollektion,
för jag skrifver aldrig bref, jag meddelar mig i tryck. Jag afundas
sannerligen mina posthuma biografer, de kommer att få roligare än jag
har haft. Min intimaste vän och kamrat allt ifrån skolåren yttrar sig så
här: »Länge har jag lefvat i den vanvettiga tron, att du något litet
sökte förstå mig och hyste någon sympati för mina sträfvanden. Jag vet
nu, Gud ske lof, hvad din vänskap var värd. Den omständigheten, att du
offentligt påstår tredje strofen på sid. 88 verka som efterklang från
Heine, kan icke utplånas af det lismande beröm du för skams skull ansett
dig böra tilldela mig. Våra vägar korsas aldrig mer. Tian följer, när
det lämpar sig för mig». Det har aldrig lämpat sig. Och den flitiga, i
familjekretsen outtröttligt lästa, moraliskt oklanderliga författarinnan
påpekar triumferande, hurusom mitt namn och de publikationer jag vanärar
med min penna kunna sägas vara för evigt bannlysta från Sveriges alla
_verkliga_ hem, ty sådana finnas lyckligtvis ännu. En annan dam bjuder
mig på fri resa i hennes sällskap till södra Australien, »eftersom ni
anfäktas af så starka tvifvel angående lokalfärgen i min dit förlagda
teckning ur hvardagslifvet», och en kyligt ironisk dramaturg anhåller
att få veta titlarna på de tragedier jag åstadkommit, »alldenstund ni
ådagalägger en så säregen insikt och erfarenhet i dramats teknik», samt
slutar med att intresseradt förfråga sig, hur det känns »att vara raka
motsatsen till gentleman».

Karl-August och jag sutto mållösa, och våra unga hjärtan flögo martyren
till mötes. Han sände oss ett matt leende, som antydde, att han fattade
omkastningen i vår känslostämning vis-à-vis honom.

— Men allt det där är ju bagateller på sätt och vis. Min lefnads stora
lycka har krossats mot mitt yrkes skär. Det kan sägas i korthet.
Förhistorien: västkust, månsken, tennis, välbergad änka med anslående
dotter. Är det klart? Nå, saken var ordnad, allesammans tillbaka i
Stockholm, jag salig, dock nödgad att utöfva min verksamhet. Jag
klatschade med gisslet i lycksaligt öfverdåd och skötte mig charmant.
»Lik i lasten», äktenskapsroman af Svea Vindhäll, kommer ut, jag
behandlar den med lif och lust, med verklig kläm — det allra
briljantaste massmord. Ja, mina herrar, hvad behöfver jag vidare
tillägga? Min älskades dörr var från den stunden stängd för mig. Det
gjorde henne outsägligt ondt att nödgas stöta bort mig, men hon kunde
inte ingå förening med en man, som i tryck benämt hennes mor idiot. Ty
hennes mor var Svea Vindhäll!

Minnena öfverväldigade litteraturens offer. Han gömde hufvudet i
händerna en stund. Karl-August och jag sutto andäktigare än vi någonsin
suttit i kyrkan. Jag beslöt i stillhet att med snaraste slarfva ihop en
bok för att, sedan han ställt mig på skampålen inför allt Sveriges folk,
få gå och trycka hans hand och återskänka honom tron på mänskligheten.


                     KÄRLEKEN UR FÖRLÄGGARSYNPUNKT.

Den afton, då min bana korsade recensentens törnestig (se föregående),
syntes mig bestämd att åstadkomma en epokgörande omhvälfning i mitt lif.
Om den kunde tituleras lif, den vegetativa slöexistens jag dittills
låtit min andes möjligheter kväfvas i. Kung Salomo i all sin härlighet
församlade liljorna på marken i ladorna, fastän han inte var så klädd,
eller hur det är det vackra gamla ordstäfvet lyder; men jag, lät jag
icke min odödliga själ flyga planlöst omkring som fåglarna under
himmelen? Här hade jag gått och kraflat mig fram långt på hinsidan
beväringsåldern, och hur många dikthäften hade jag komprometterat mig
med, hur många romaner hade jag fullbordat, hur många dramer hade jag
lagt sista hand vid? 0 (= noll) af alla sorter.

Dessa och dylika reflexioner spirade upp i recensentens törnespår. Jag
svor att bli en ny och bättre människa. Jag beslöt att ge hugg på mig.
Redan följande afton kaflade jag upp ärmarna och tog i. Jag tänkte mig
ursprungligen, att det skulle bli en samling noveller, med ämnen från
tämligen gångna tider och icke utan sina allegoriska andemeningar; men
när jag hade gnott på den första historien i cirka tre dagar, varseblef
jag, att det artade sig till en mera genomförd roman på vidpass 400
trycksidor. »Blifve det så!» utropade jag, som hyser den borne diktarens
instinktiva vördnad för inspirationens skenbart nyckfulla ledning,
ändrade namnen och ett antal smärre glosor, så att det hela medelst ett
trollslag förvandlades till pur nutid, samt tillfogade en långt bortom
ämnet syftande och sublimt svårutgrundlig afslutning som ersättning för
den där andemeningen, hvilken under författandets lopp hade afvikit. Det
skulle vara ett matt uttryck för min skaparstämning, om jag sade, att
jag fann mitt verk ganska godt. Jag var förbluffad helt änkelt — mycket
hade jag trott mig om, men knappast _det_! Det plägar ju verka
synnerligen uppblåsande att öfverträffa andra, men hvad är denna billiga
och i grunden osympatiska triumf mot att öfverträffa sig själf?

Tankfullt strök jag af pennan på lampskärmen och undrade vekt, hvilken
förläggares affärer jag skulle upprycka till en oanad blomstring. Mitt
ofördärfvade hjärta manade mig att gynna någon stackars liten af
konkurrensen nedtryckt godtköpsutgifvare, som aldrig sett en
originalförfattare träda öfver sin tröskel och som annonserar i
tidningarna om att han portofritt levererar till landsorten »Detektivens
hemlighet» i tre delar och »Den bildsköna grefvedottern» med guldsnitt
jämte ett vackert pennfodral för sammanlagdt 75 öre. Men min
skaldeambition afstyrkte på det bestämdaste detta filantropiska
hjärteförslag och tvang mig att välja en engrosaffär för mästerverk, där
ett europeiskt författarrykte expedieras en gång i månaden.

Efter att med min hofkalligrafiska piktur ha tecknat på omslaget
följande maktspråk: »Rätten till öfversättning på främmande tungomål,
äfven franskan, förbehålles», aftågade jag, på någon distans följd af
stadsbudet Göransson, som forslade litteraturalstret fastsurradt på
ryggen likt en koffert. Göransson fick vistas på gatan med sin vittra
börda, under det jag vandrade in för att bereda skalderyktesfabrikanten.

Han var upptagen för ögonblicket, och jag inbjöds af en underordnad
herre att tillsvidare slå mig ned på ett bordshörn, från hvilket han
benäget undanröjde ett antal subskriptionsverk. Om en stund kom en
yngling utraglande ur det heligaste med stela blickar och ett nervöst
skräckdrag kring läpparna. Han vacklade som en blind genom rummet och
stack ut på gatan; tvifvelsutan var han på väg till något bråddjupt
badställe. »Den där har fått ett drygt honorar», grinade den
underordnade herrn mot en underordnad fröken. »Hur mycket?» sporde den
underordnade fröken med en glimt af medkänsla. »Han får ge 525 kronor i
tryckningskostnader för det där versskräpet, som kom ut i våras»,
meddelade herrn. Jag mådde inte bra och började undra, om jag inte just
den dagen var för öfveransträngd för att syssla med affärer, om än
aldrig så ljufva.

Emellertid kom nu min tur efter den nervöse ynglingens otur. Jag tittade
ut genom fönstret och konstaterade, att Göransson slagit sig till ro på
trappan midt emot med skönlitteraturen som underlag. Litteraturgrossören
visade sig otåligt i dörren, så jag fick inte tid att springa ut och
döda Göransson.

Mottagningsrummet lämnade intet öfrigt att önska i fråga om flärdlöshet,
och detta dämpade något min för öfrigt löjliga hjärtklappning.

— Jag har skrifvit en bok — yppade jag med en liten sväljning.

— Jaså — genmälde grossören utan spår till häpnad.

— En roman — fortsatte jag.

— Hvarför inte? — svarade han uppmuntrande, som jag tyckte, och började
verkställa kalkyler på sin pulpetalmanacka.

— Den kan väl inte bli färdig till jul? — framkastade jag nu säkrare.

— Det är väl herrns ensak; om herrn är flitig, så ...

— Förläggaren missförstår mig. Nog är den färdigskrifven, för längese’n,
men jag undrar, om den kunde komma ut före helgen ...

Förläggaren såg ut att plötsligt mista intresset för samvaron och
började bläddra i telefonkatalogen.

— Min tid är kostsam — upplyste han. — Är det något herrn vill mig, så
ber jag att få veta det med detsamma.

En trögtänkt gök, den där! Nå, förläggare ha ju inte skyldighet att vara
några sekularsnillen. Jag framstälde alltså på ett populärt
förtydligande sätt, hur jag tänkte mig hans uppgift gentemot mitt verk.
Hans drag antogo småningom ett lidande uttryck, och han yttrade
slutligen med ett slags ömkansväckande konvalescentstämma:

— Jag är en fattig man och har ett fabelaktigt sjå för att få det att gå
ihop. Här var nyss en skaldeyngling, som blef en smula ledsen, men min
familj skall väl också lefva ...

Jag får bekänna, att detta senare argument föreföll mig oväsentligt, men
det gjorde mig ondt om mannen och jag sade därför storsinnadt:

— Jag är ju inte någon blodsugare. Vi kan ju vänligt komma öfverens om
ett obetydligt honorar, som sedan ökas i geometrisk progression med
hvarje ny upplaga ...

— Vi brukar alltid hålla oss till första upplagan, när vi resonnerar om
otryckta arbeten. Det var ju en tjock historia, antydde ni? Hvad handlar
den om i korthet?

— En ung poets sjuka stämningar och nervösa vibrationer — deklamerade
jag — hans aspirationer mot oändligheten, hans ...

— Du store, ett så’nt ämne för en roman! Men det såg jag på herrn, så
fort herrn kom in. Hur är hans ställning till _henne_? Blir det något
af?

— Henne? — utbrast jag. — Det förekommer knappast någon _hon_ i boken —
bara en gammal kvinna, som är halft en symbol ...

Här exploderade grossören. Han gapskrattade brutalt.

— En käring, som är en half symbol! Det är väl »S:t Göran och draken»
som har ingett er leda vid älskog. Det har väl blifvit omodernt bland
skaldeungdomarna numera att sysselsätta sig med kärlek. Nej, sitt
stilla, unge man, förifra er inte. Men kom ihåg, att utan kärlek
behöfver ingen göra sig besvär hos mig. Min familj skall väl också
lefva; tror ni jag har råd att ge ut romaner utan kärlek? Och finns det
ingen vidare kärlek i boken, så sätter vi åtminstone alltid på omslaget
»kärlekshistoria» eller »kärlekssaga». Vi är beroende af allmänheten,
unge man. Jag har brådtom. Adjö!

Göransson förfärades, när jag trädde ut på gatan och med dof röst
yttrade:

— Kom, Göransson, vi går hem igen. Min tro är krossad och mitt hopp är
sviket, ty den eländige knallen vill inte höra talas om annat än kärlek.



                           GLUNTENS EPIGONER.


                          HÄNRYCKNINGENS STAD.

Må ingen förespegla sig, att här skall följa en hymn öfver den sig så
kallande Mälardrottningen — hennes ära vidmakthålles redan förut af ett
nöjaktigt antal poeter, med eller utan literis (ingen har ännu befunnits
förtjäna mycke’ ris)[4]. Men en medellång middagslur härifrån efter
snälltågsberäkning blåsa uppsluppna slättvindar kring ett småtrefligt
provinssamhälle, bebygdt af tjugo à tretti tusen själar samt en
varierande mängd studenter. Där har det en gång synts mig godt att
dväljas, och där har min ande stundom i månskenskvällar bestigit
extasens höjder, hvilka torna sig högt öfver slottsbackens öfversta
krön. Där är hänryckningens stamort i Norden, där flammar den eviga
elden på den apolloniska yrans altarhärd.

Hör och döm! Den, som klottrar dessa rader, vallfärdade en dag förliden
vår till detta minnenas helgade hem för att där uppspåra några flikar af
sina ynglingaillusioners tappade purpurmantel. Mig lyste att utröna hvem
som upptagit den.

Slottsmurarna lyste mattröda mot en vårkvällsljus himmel, de afhållna
gamla kullerstenarna skuro sig vänligt påminnande in i skosulorna,
bronsgubben vände fortfarande ryggen åt det kungliga universitetshuset
och lät sin »tanke» hvila sig — allt detta var juste och i sin ordning.
Men det slog mig småningom, att samhället var för väl sopadt. Hela
studentkåren var undanstädad, och en dåsig prydlighet hvilade öfver de
snyggt upplinjerade gatorna, alltifrån Asgårds buttra fasad till
Luthagens yttersta träsk (lut abbreviation af lat. _lutum_, gyttja),
från brackdistrikten bortom järnvägen till Fjärdingens klassiska
kvarter. Kämpande mot en pinsam ansats till agorafobi, sneddade jag
öfver S:t Larsgatan och anhöll matt en poliskonstapel, som tycktes
utgöra den ende trafikanten.

— Hör nu herrn, hvar i all världen är studentkåren?

— Studentkåren — mumlade mannen tankfullt, synbart sträfvande efter att
associera detta uttryck med något inom hans sfär liggande begrepp. — Aha
— ljusnade han plötsligt upp — lokalen är nere vid Dombron. Vänd om och
gå genom Skytteanska ...

Men jag hade redan hånleende vändt mig ifrån den oförstående
ordningsväktaren och ilat mot ett hvitt föremål, som seglade neråt
gatan. Det hvita föremålet smyckade medicinaren Flaxbergs tjocklurfviga
hufvud. Tjusad störtade jag emot honom och hälsade honom med en
sällspord värme.

Flaxberg tog saken mera dämpadt, om än vänligt, ruskade min hänfördt
framsträckta hand, tittade på sin tidmätare och yttrade därefter moget
och öfvervägdt:

— Jag har i dag med en viss glans öfverstått min histologitentamen och
har med anledning däraf beslutit att påkosta mig en och en half timmes
rast, möjligen med kvart, dock enkel sådan. Om jag inte misstar mig, så
har jag sedan min förra tentamen en ouppdragen flaska apollinaris hemma
i min lokal — du har väl ingenting emot att tömma en bägare af detta
fluidum på grund af dagens betydelse?

Nej vars, nej för all del, det hade jag ju visst inte, omständigheterna
måste firas, det var själffallet. Men jag kan inte förklara hvad det var
för en dunkel tungsinthet som bredde sig öfver mig — jag som borde ha
fröjdats i himlens sky öfver Flaxbergs fina tentamen samt därmed
sammanhängande gästfrihet!

— Jaså, du har affärer här i stan? — fortfor tentamenshjälten i energisk
ton.

— Affärer? _Här?_ Låt oss tala allvar, yngling. Jag är kommen för att
råka studentkåren — svarade jag med en skymt af lidelse.

Flaxberg erinrade i detta ögonblick om den begreppslöse konstapeln.

— Direktionen sammanträder inte på länge — upplyste han småningom — och
hvad vill du dem för rästen?

— Ingenting — mumlade jag trött. — Jag tror, att en klunk apollinaris
skall lifva upp mig.

Flaxbergs vindsdublett var snart uppnådd. Själf kröp han ihop i
pinngungstolen och anvisade åt mig den storrosiga inventionsdivanen,
hvarefter den festliga pokuleringen vidtog.

Trots det stimulerande läskevattnet ville stämningen icke bli hvad man
kallar sprudlande. Flaxberg fann sig slutligen föranlåten att ursäkta
sin fåordighet med den upplysningen, att han måste i någon mån
koncentrera sina tankar på ett föredrag om kroppsarbetarhygien, som han
samma afton skulle hålla i föreningen »Bort med studenterna».

— Hvad sa’ du att den hette? — flämtade jag förlamad af häpnad. — Var
det »Bort med studenterna»?

— Precis — bekräftade Flaxberg strängt. — Jag märker, att du med
oursäktligt lättsinne vidhåller din gamla okomplicerade åskådning. Jaja,
man har ju själf haft sina tanklöshetsdagar. Men vid tjugofem år
åtminstone är man skyldig sitt fosterland att lägga ungdomsegoismen åt
sidan och känna sig som medborgare, som integrerande del af — af det
stora hela, du vet, bidraga till lösningen af den sociala frågan och så
där vidare ...

— Hvad är det för en fråga? — sporde jag trumpet — Är den direkt eller
indirekt?

Men Flaxberg stod icke att leda på afvägar.

— Den är i högsta grad direkt och berör enhvar af oss på det _allra_
närmaste — docerade han på. — Vi vill afskaffa studenterna på så vis,
att _alla_ blir studenter. Vi nöjer oss inte som du och dina olycksaliga
likar med att bilda oss själfva, vi åtrår i stället att med alla krafter
dra upp de vanlottade klasserna. Så snart jag har läst en bok eller
tidningsartikel eller hvad det må vara, så sätter jag mig inte i
högdragen lättja och smälter innehållet för mig själf, utan jag går
genast upp på en kateder och framlägger det för den arbetande brodern,
som sålunda för en ringa afgift erhåller en ovärderlig massa kunskap,
sorgfälligt preparerad. Eller också skrifver jag ihop ett
tjugofemöreshäfte, där han på ett otroligt lättillgängligt sätt får reda
på hvad lärda forskare har mödat sig i hela sin lifstid med att utröna.
Å, det är härligt att så kunna medverka till millionernas förädling! Och
hvilka resultat! Man hör ju på långa håll hur gräset växer ...

— Och kon dör — inföll jag, i det jag hastigt reste mig. — Din rastetid
är ute, Flaxberg, och mänskligheten kallar dig. Tack och farväl! Det
finns några droppar apollinaris kvar till din nästa tentamensfest. Jag
undrar, om Slöqvist kan träffas? Han bor ju härintill.

— Du gör rättast i att inte störa Slöqvist — varnade Flaxberg stelt. —
Han sysslar med utarbetandet af ett särdeles genomtänkt
härordningsförslag med speciellt afseende fästadt vid de värnpliktiges
intellektuella utbildning samt rösträttens nedflyttning till
konfirmationsåldern. Det kommer ju litet för sent den här gången, men
hvem vet, ett annat år kanske ...

Slöqvist fick vara för mig. Jag åkte tankspridd ned för trappräcket och
vandrade beklämd ut på gatan. Där uppdök åter en mössa.

— Tjänis, Pålle — skränade jag vänsällt — hur lefver du med världen?

— _I_ världen, men inte _af_ världen — förkunnade den anropade mildt
högtidligt. — Det gläder mig innerligt att se dig, fast jag hinner inte
mer, vi har missionssamtal i afton, och inga utomstående ...

— Tack, tack, men det gör ingenting för min del, jag har inte häller
just mycken tid — afbröt jag med någon brådska.

— Men en evighet har vi alla framför oss — ansåg Pålle och ilade vidare.

Ja, det var hänryckningens stad, och där flammade lågorna höga på den
apollinariska yrans altare.


                       KANDIDATEN PÅ RUTSCHBANAN.

Det var en gång en kandidat, som mer än de flesta grubblade öfver
striden mellan kapital och arbete. Han berördes smärtsamt af den
omständigheten, att dessa bägge hvart för sig så sympatiska begrepp
aldrig möttes i sämja utan ständigt flydde hvarandra eller stötte
hvarandra bort. Tider hade funnits, då han trott sig vara den korade
fridstiftaren, den som komma skulle; men han vardt äldre och fick
mustascher och gick öfver på Hamletssidan.

Då ordnade han småningom förhållandena så, att han ägnade den
hufvudafdelning af lifvet, som kallas terminer, åt den ena makten,
kapitalet, och det parentetiska bihang, som benämnes ferier, åt
motståndaren, arbetet. På detta sätt ernådde han den i viss mån lumpna
frid, som ett välberäknadt kompromissande kan skänka, och lade på
hullet, som endast den rättsinnige och välsituerade lägger på hullet.

I vetenskapliga kretsar var han äljes icke beryktad för ortodoxi. Har
var till och med så notoriskt kättersk, att han aldrig lyckats erhålla
svart på hvitt på sin kandidatgrad, utan titeln hade ursprungligen
tilldelats honom af hans städerska och sedan spridt sig till vidare
kretsar, så som det plägar gå.

Han var aldrig ovillig att utreda för oss yngre orsaken till detta
missförhållande, och en jämmer var det att lyssna till denna historia om
afundsjukt akademiskt trångsinne och obetvinglig martyrkäckhet.

Nå, han visste, hvad s. k. examina voro värda, och var inte den, som
dårades af titlars klang; men å andra sidan insåg han icke, hvarför inte
han såväl som andra kunde lägga sig till med ett och annat af dessa
stämplade pappersark, som äro så komiskt lätta att förvärfva och af
hvilka man i lifvets senare skeden stundom kan ta bevittnade afskrifter
för att dymedelst lura bönder. Ja, inte hade han svettats något
särskildt för saken, men han hade dock upprepade gånger stämt möte med
än den ena och än den andra »gamla stöfveln», som han med någon hätskhet
uttryckte sig om de akademiska lärarna, i afsikt att under vetenskapligt
tankeutbyte framhålla sin kompetens för den åsyftade betygsgraden. Han
föreställde sig, att han hade att göra med gentlemän, uppträdde själf
som sådan och hyste därför berättigade pretentioner på ett annat
bemötande än det verkligt skändliga, som kom honom till del. Det var
kanske inte lönt, att han sade mera, han kunde knappast vänta att bli
trodd ...

— Jo, gå på du — uppmanade vi ifrigt — vi tror hvad som hälst om de
gubbarna. Vi kan allt ha varit ute för dem lite’ hvar.

Å ja vars, han kunde gärna exponera dem, i betraktande af att de voro
tämligen komprometterade förut.

Hans röst blef dof af rebelliskt hat, och hans ögon stirrade ned i
toddyglaset med en glöd så förtärande, att sockret smälte fortare än
vanligt, medan han i stundom dunkelt antydande, stundom opassande
tydliga ordalag skildrade sina lärda rendez-vous’er.

Öfverensstämde det först och främst med folkvettets eller bara den rena
simpla snygghetens fordringar att pådraga sin solkigaste och
knappfriaste rock för att mottaga en åtta dar i förväg anmäld välfrejdad
yngling, som kommer på förmiddagsvisit i frack och broderadt skjortbröst
samt violett silkesnäsduk innanför västen?

Vi unga recentiorer bäfvade af vördnad och blickade skyggt på hvarandra,
liksom spörjande, om det kunde vara sant, att vi nyss blifvit bröder med
denne häpnadsväckande karl. Silkesnäsduk, broderadt skjortbröst! Somliga
af oss ägde frack och andra besutto frackbyxor, och vi redde oss alla
förträffligt. — Herre Gud, man tenterar ju inte alla på en gång.

Han höll emellertid för troligt, att de intriganta gamla männen
anskaffat de nesliga plaggen i någon lumpbod enkom för tillfället. Han
ansåg, att detta drag alldeles frappant passade in i deras karakteristik
och att måhända ensamt det innehöll nyckeln till hela deras anläggning.

Man kunde verkligen inte ha det att säga efter dem, att de sparade någon
möda vid arrangerandet af hans mottagande. Så plägade de t. ex. på
förhand ha låtit hopsamla allt damm, som vid morgonstädningen
uppdrifvits i deras och möjligen äfven någon grannes våning, på skyfflar
samt med snålt tillgodogörande af hvarje korn öst det öfver bord och
stolar och böcker i sina respektive s. k. arbetsrum. Visste någon af de
närvarande hvad detta ville säga för en man med samma dag borstade
svarta gångkläder? Icke häller ådagalade de någon tanklöshet och brist
på förutseende vid hans placerande. Saken måste ha varit öfvervägd,
annars hade de väl näppeligen satt honom på en låghalt taburett
(taburett, mina herrar!) midt för ett par bordsben och beredt honom
tillfälle till åtnjutande af drag och skarpt solsken. Han måste beundra
deras sinnrikhet, äfven om han icke kunde fullt sympatisera med deras
anordningar, ty han var den, som förstod att låta detta vara detta.

Vi sutto skräckslagna och stumma. Vi hade fått förverkligad vår ungdoms
djärfva dröm, framför oss satt en hjälte, ett af småaktighetens och
dvärgasinnets ädla offer. Framför oss satt en hjälte och höjde sitt
stora toddyglas till svar på den försynta hälsningen från våra
oansenliga punschglas, och de tunga molnen från en hjältes cigarr
korsade de fina rökstrålarna från våra cigarretter.

Allesammans tycktes de ha enat sig om att komplettera det kyliga
obehaget i inledningsceremonierna med det ovärdigt snärjande spörsmålet:
»Nå, hvad har herrn läst för något i ämnet?» Detta syntes honom innebära
en våldsam missuppfattning af ändamålet med hans besök och försatte
honom i ett dåligt humör, som han icke lyckades bli kvitt, så länge han
satt kvar på den nämda taburetten (nåja, _satt_ var kanske för starkt
uttryck). Visserligen kunde han ju kostat på sig att ramsa upp en hög
boktitlar — han hade minsann sett många sådana i sin dar — men han var
kommen för att resonnera allvarligt och gediget och framlägga sina
tankar och åsikter i det förevarande ämnet. Han råkade ha idéer, och
hvad innerst kom det dem vid, om han hade läst någonting eller ej?

Minnet af all den lumpenhet han varit med om syntes kväfva honom, hans
röst blef tjock af svällande harm, och han måste ta en större klunk för
att bli klar i strupen. Så försjönk han i funderingar, af ett bittert
slag troligen, och vi måste slutligen påminna honom, att hans skildring
icke kunde anses afslutad.

Liksom ovilligt tog han till ordet igen. Han var inte långsint, han
ville inte säga något ondt om dessa gubbar. De voro ju aflönade
Sionsväktare, de gjorde sin plikt så godt de förstodo, de kunde nog vara
ganska användbara i sitt slag. Men som usla bofvar hade de betett sig
mot honom. Kunde någon af de närvarande gissa, hvaraf det kom sig, att
han vägrats s. k. betyg? Okunnighet hörde dock icke till de laster, som
någon nu lefvande individ skulle våga uppträda och beskylla honom för.
Saken berodde helt simpelt på smärre meningsskiljaktigheter mellan honom
och gubbarna. Han hade befunnits hysa afvikande åsikter än i fråga om
ett årtal, än rörande en historisk händelses förlopp eller ett
filosofiskt systems sammanhang. Ja, och så hade han funnit den grekiska
formläran bra nog otidsenligt invecklad och därför vidtagit ganska
omfattande föränklingar, särskildt i konjugationerna.

Det var _detta_ som hade retat gubbarna och kommit dem att taga en låg
hämd! Ingen frisk fläkt i det akademiska kvalmet, nej bevara oss väl,
ingen ovanlig synpunkt, då ramlar hela bråten! Bara tramp, tramp, på
stället marsch. Hej på er, ungdomar, akta er för det som nytt är!

Den kvällen traskade vi hem i mörk indignation, och nästa morgon hälsade
vi med nöd på professorerna.

Han var en snäll och vänsäll man, och han höll sig inte för god att
sällskapa med oss ungtuppar. Han ställde med en sällspord liberalitet
sin hela tid till vår disposition under de perioder, då kapitalet, som
nämdt, var föremål för hans tankar och åtgärder. Ack jag minns väl, hur
värmande det kändes att, när man glad och rik trädde ut från
postkontoret med ett af fem insegel smyckadt konvolut uppstickande ur
bröstfickan, möta hans glädtigt intresserade blick och hälsas af hans
hjärtevinnande slag på axeln. »Gamle gosse, var det inte förlidet sekel
vi träffades sist, vi ska vara tillsammans.»

Ingen kunde som han visa oskrymtad fröjd öfver vår pappas frikostiga
hjälpsändningar, ingen kunde harmsnare instämma i våra förbannelser
öfver vår välbergade och ogifte farbrors obetydliga gifmildhet.

Han berörde sällan inför oss de tider, som han i öfverensstämmelse med
sin lefnadsplan ägnade åt arbetet. Han var ju ingen skrytsam person, och
för rästen hade ämnet sina bittra sidor.

Han antydde nämligen stundom, att han haft litet flera motgångar, än
någon af de närvarande kunde åskådligt föreställa sig. Men han var icke
den som ville uppkalla några larmoyanta effekter ...

Så mycket fingo vi ur honom ändå, att han, då terminen definitivt var
afslutad och såväl kapital som akademiska medborgare vordo sällsynta,
plägade packa full med böcker en gammal familjeklenod till läderkoffert,
som var så skröplig, att den sammanhölls endast af de kära minnen, som
voro fästade vid den, och färdas till något litet och oupptäckt samhälle
för att få ro till sina lärda mödor. Den åsyftade friden var emellertid
besvärligare att ernå, än de närvarande inbillade sig. Om han ville,
skulle han kunna förtälja beaktansvärda rysligheter om förstadsträhus,
där man fick tacka försynen, att det fanns ett slags väggar mellan
rummen, så att man inte bodde alldeles i familistär ... Man ägde tyvärr
också en apparition, som hvarken afskräckte familjemödrar eller unga
flickor från att åtrå ens bekantskap, och man var kanske såpass
spirituell, att man icke betraktades som något öfverflödigt påhäng vid
hjärtegoda merkantilherrars toddybord på Stadshotellet. Kort sagdt, han
hade aldrig lyckats finna den drömda idyllköping, där han tänkt sig, att
hans lifsverk skulle gro och blomstra.

Vi skålade i tysthet med den ödesmärkte mannen, vi kände oss så tarfligt
framgångsrika, så futtigt lyckogynnade, och vi törstade den kvällen
efter en ädel olyckas bäska kalk.

                   *       *       *       *       *

Men allt som tiden gick, blefvo vi äldre och förhärdade och knöto nya
bekantskaper och glömde småningom vår gamle vän. Väl växte det upp nya
ynglingagenerationer, som ställde sig under hans hägn och i hans följe
tågade efter idealets fana. Men hans hjässa började kalna, och de unga
tröttade honom. Han blef led vid hela sin kår och började söka sitt
umgänge i andra samhällsklasser.

Han följde härvid konsekvent metoden att löpa samhällets rangskala
nedåt, och med den starka stilkänsla, som alltid varit honom egen,
rättade han sig tämligen rigoröst i vanor och klädedräkt efter sin
tillfälliga omgifning. Han ville icke afsticka genom sitt yttre, han
förstod att göra sig gällande ändå.

Sista gången jag såg honom, stod han utanför en änklare restaurant
eller, brutalt uttryckt, en bolagskrog, omgifven af ett antal muntra
hamnarbetare, med hvilka han ifrigt och vänligt diskuterade angående
arten af den förtäring, som han i nästa ögonblick skulle ha äran bjuda
herrarna på. Han lyste icke genom någon dräktens eller anletsdragens
förfining; men ingen, som såg denna grupp, kunde misstaga sig på att han
var dess sol och centrum.

Alla sågo med vördnadsfull förtrolighet upp till honom, och det sista
jag hörde, innan skaran stormade ingången, var en inställsam
bränvinsbas, som yttrade:

— Kandidaten får bestämma.


                         FRIBERGS EXAMENSFEST.

Min landsman Friberg studerar klassiska språk. Jag vill ju inte därmed
ha sagt, att han förnöter tillvaron med att hänga näsan öfver den föga
spännande litteratur, som Homeros och Cicero m. fl. forntidspedagoger
för mycket länge sedan gjorde sig mödan att sammanskrifva till bruk för
de allmänna läroverkens högre klasser. Friberg är nämligen en grannlaga
natur, han hyser en respektfull vördnad för antiken, han nänns icke röra
med ovarsam hand vid den klassiska odlingens skatter, han blickar endast
i småmysande fröjd på de afhållna bokryggarna — det är nog för hans
försynta väsen att veta, hurusom så mycket skönt har blifvit skrifvet.
»Tids nog», säger han med ett epikureiskt leende, »tids nog blir vi
bekanta, gubbar. Här är ingen brist på terminer.»

Friberg har rätt, han har icke lidit brist på terminer, de han upplefvat
kunna angifvas med ett icke oansenligt tvåsiffrigt tal. Men en individ
med hans antika ro och jämvikt måste helt naturligt osympatiskt beröras
af sina samtidas osköna jäkt och futtigt modärna verksamhetsifver samt
förfäras inför deras brutala och bullersamma inträngande på vetenskapens
heliga marker. Vi äro dock inte mer än människor, de flesta af oss, och
äfven Friberg har haft sin svaghetsstund, då han hvirflats in i
världslighetsströmmen.

Han vill ogärna ha det kändt i vidare kretsar, men det är dock ett
faktum, att han en gång — det har kuggats många generationer sedan dess
— i ett slags öfvermodig yrsel anmälde sig till kandidatexamen. Kvällen
före skrifningarna förvärfvade han ett väckarur af sin städerska och
placerade detta under sin hufvudkudde för att på så vis garantera sig
dels en lätt sömn och dels ett nöjaktigt tidigt uppvaknande. Följande
förmiddag rycktes Friberg ur sin barnsligt djupa slummer af en hård
kvinnohand, som höll på att raka fram spillrorna af det kväfda
väckarinstrumentet, hvilket under nattens lopp ändat sin larmande bana.
Men Friberg tog med ett lyckligt leende farväl af sina fåvitska
examensplaner och erinrade sig med välbehag, att äfven Homeros plägade
slumra ibland.

Och dock, hur det var, fick Friberg aldrig något riktigt lugn efter den
dagen. En smärtsam tagg blef sittande i hans själ, och han sände mulna
blickar efter oss andra, som ideligen skenade förbi honom och trampade
honom på tårna under vår kapplöpning till akademiska lärdomsgrader och
förmånliga ämbeten. Och en vacker septembermorgon stod det tydligt för
Friberg, att några åtgärder borde vidtagas.

Hur skulle en bättre individ kunna upprätthålla sin reputation i dessa
bustider? Så lydde det problem, som sagda morgon framställde sig till
hans betraktande.

Sedan han mediterat öfver saken i sin gungstol under en tidrymd af fyra
pipor, kände han sig klar, vandrade till ett tryckeri och lät förfärdiga
ett monumentalt anslag af följande lydelse:

»Jag Friberg, akademisk medborgare sedan längre tid tillbaka än någon af
er kan minnas, anhåller härmed att få se samtliga landsmännen, så väl
seniorer och juniorer som recentiorer och recentissimi, på en enkel
examenszwyck å nationens lokal i afton kl. 7,15 med dubbelkvart. Dräkt:
Högtidsdräkt för en hvar som kan komma öfver sådan. Obs.! Skulle
inspektor eller någon hedersledamot råka till att få se det här
plakatet, må han anse sig inbjuden. Friberg knusslar aldrig.»

Detta epokgörande tryckalster fastnubbades i god tid följande morgon af
Friberg egenhändigt på nationens tamburdörr. Vaktmästaren höll sig bakom
med gapande mun, och en ständigt växande skara af häpnadsslagna landsmän
bevittnade förrättningen. Sensationen kan näppeligen ha varit
våldsammare, när doktor Luther i världen smetade upp sina teser på
kyrkportalen i Wittenberg.

Friberg var emellertid inte den man, som tog intryck af en omgifvande
människofänads hufvudlösa undran och näsvisa påflugenhet. Han nubbade
utan att blicka åt höger eller vänster, och när han ändtligen vardt
färdig, ställde han sig på något afstånd med hufvudet på sned och mössan
i nacken för att kritiskt granska sitt verk. Därpå öfversåg han oss
landsmän med en högdraget förbindlig blick, uttalade en världsvan
förhoppning, att vi icke måtte vara behäftade med något förhinder, och
aftågade beskäftigt med absolut förbiseende af de högljudda och
epigrammatiskt formade gratulationer, som slungades efter honom.

Det töfvade inte lång stund, innan samhället i sin helhet och i
synnerhet studentkåren hade kunskap om dagens enastående betydelse,
Friberg var i hvars mans mun, och vi landsmän bemöttes med en
respektfull afund.

När vi, iförda våra (eller andras) högtidskläder, började anlända,
mottogos vi magnifikt af Friberg, som graciöst aftecknade sig mot en
fond af praktfullt dukade bord och en stab af parata vaktmästare. Vi
bländades af födoämnenas ymnighet och beaktansvärda kvalitet samt
öfverväldigades af den myckenhet prima fluida, som bidade vårt angrepp.
Stämningen svingade sig med detsamma upp till en lofvande höjd.

Så knackade Friberg på sitt glas och tog sig friheten att hälsa de ärade
landsmännen välkomna.

— Det är inte min vana att skräfla — yttrade han vidare med rörd stämma
— men jag tror mig kunna påstå, att jag bevistat ett betydligare antal
fester, både examens- och andra, än flertalet af de närvarande. Den
lilla flärdfria zwyck vi här begå har dock för mig personligen en vida
mera ingripande betydelse än något annat rummel, som jag har varit med
om. Detta är nämligen, som de ärade landsmännen torde ha sig bekant, min
första examensfest. (Gladt bifallssorl.) Och hvem vet, kanske min sista.
(Protesterande mummel.) Examen, mina ärade landsmän, hvad är examen? —
(Här stannade han, synbart villrådig om svaret på den uppkastade frågan,
men fattade sig snabbt och fortfor:) — Se, jag är en individ, som har
sina särskilda åsikter, sina från mängdens afvikande tycken. Jag försof
mig en gång, men det hör inte hit. Alltså, det har fallit mig in att
fira en examensfest så att säga fristående. Låt oss vara tillsammans.
Hej på er, landsmän!

Fribergs tal rönte stormande bifall, äldste seniorn utbragte »ett
fyrfaldigt, kraftigt, studentikost, äkta upsaliensiskt lefve» för honom,
och han vardt buren i gullstol tre hvarf kring salen.

Det hölls åtskilliga tal under nattens lopp, såsom det höfves vid en
examensfest. Föremålet lyckönskades än vibrerande allvarligt, än godlynt
skojfriskt, man trängde allt bättre in i situationen, och när några
timmar hade förrunnit, vann den föreställningen allt mera insteg hos
Friberg, att han aflagt kandidatexamen. Ja, framåt morgonsidan kunde han
till och med redogöra för ett antal särdeles snärjande frågor, som han
besvarat på ett sällspordt fyndigt sätt.

Landsmännen började emellertid småningom aftroppa till synbar sorg för
Friberg, som med en smärtsamt förvånad blick tillsporde enhvar afgående,
om han verkligen inte tänkte stanna till frukost. Med lättnad fann han,
att en icke förkastlig mängd utaf oss begagnade sig af inbjudningen och
afvaktande sträckte sig på sofforna rundt omkring i lokalen för att
något hvila sig till morgonmålet.

Må ingen inbilla sig, att Fribergs gästfrihet var uttömd i och med den
välförsedda sillfrukost, som vid åttatiden begärligt afåts. Å nej,
Friberg var en fint belefvad gentleman, som visste att underhålla sina
gäster i det sista.

— Nu hoppas jag landsmännen inte har något emot att tåga ner till
stationen och titta på Stockholmståget — proklamerade Friberg. — Jag
bjuder.

Landsmännen visade sig villiga, och en gåsmarsch arrangerades med
Friberg i têten. I allvarlig och något dåsig värdighet skred vår
frackklädda skara genom det beundrande samhällets gator. Friberg
vandrade själfmedvetet fram till biljettluckan och kommenderade:
»Sjuttifem perrongbiljetter», i det han med en fältherregest visade på
det slingrande tåget bakom sig.

Därpå ormade vi, alltjämt i bästa ordning, ut på perrongen, men så fort
vi väl voro utkomna alla, skingrade vi oss och uppfyllde platsen. Man
kunde trott, att vårt antal med ens hade fördubblats. Vi voro öfverallt.
Vi upptogo hvarje tum af det disponibla utrymmet. Vi tryckte samtliga
afresandes händer och önskade dem välkomna åter. Vi anhöllo alla
stadsbud och undrade, om inte effekterna, som de fraktade, voro våra. Vi
ställde enfaldiga frågor till alla järnvägspersonalens medlemmar.

När det af oss kraftigt afhurrade tåget ändtligen kom i väg, sedan vi
lyckats försena det fjorton minuter, kände vi oss tämligen svettiga och
slaka; men Friberg var nöjd. Han aftackade hjärtligt sin trupp och
traskade hemåt sömnig och själaglad, i det han allt som oftast hördes
mumla för sig själf:

— Det är ett sabla sjå med examen i alla fall!


                      TEDDES DEMOKRATISKA FIASKO.

Hvad är »kallelse» för något? Närmast en sak, som kännes igen på att den
är förfelad och som man fördenskull får höra glåpord om af alla dem, som
ingen sådan haft att mankera. För visso är det irriterande för en
betraktare med ordningssinne att se en person med prononcerade anlag för
damskrädderi kasta bort sig på romanfacket eller en individ med skaldisk
fjärrsyn begrafva sina fantasigåfvor i politikspalter; men vek och
medkännande som jag alltid varit (fastän jag städse haft svårt att
inbilla någon det), lutar jag åt att föreslå dessa skefva, en gång så
lofvande existenser till en hjärtligare behandling.

Jag tänker härvid speciellt på Tedde Knopplund. Han står för mig som den
typiske representanten för kallelsemänniskorna. Att den kortsynta men
välmenande naturen ämnat honom till vetenskapligt geni och med tiden
professor emeritus framgick redan af den logiska tankekraft han
utvecklade under sin spädaste period, då han med vidunderlig precision
afpassade styrkan af sina röstmedel efter kvadraten på moderns afstånd
från hans vagga. I skolan glänste han längre fram som oupphinnelig
språkvirtuos, dock utan att någonsin ertappas med öfverläsning af lexor
— hans enda hemarbete bestod i att ombesörja klassens temaskrifning, för
hvilket han uppbar ett terminsarvode i cigarrcigarretter och frimärken
med hög poäng. Resultatet af hans mogenhetsexamen gör jag bäst i att
icke vidröra, ty en nära nog sjuklig försynthet kommer mig att frukta
blotta skenet af öfverdrift.

När han gjort sitt intåg i universitetsstaden, öfvergick han
naturligtvis snart som andra ynglingar med gnistan till ästetisk
verksamhet, och mycket kunde vara att förmäla om de skarpsinniga
analyser han verkställde och de verkligt omhvälfvande upptäckter han
gjorde inom ifrågavarande vetenskap. Men för denna gång måste jag nöja
mig med en erinran om hans i form och tankar lika blixtrande föredrag om
»Det platoniska skönhetsbegreppet, sådant det återfinnes i Daniel
Fallströms dikter», hvilket sent skall förgätas af »Ästetiska
förbundets» ledamöter.

Ännu så länge hade Tedde Knopplund, utan att skela åt höger eller
vänster, vandrat sin räta stig efter naturens distinkta fingerpekning —
ack, att han hade så gjort allt framgent! Gud vet hvad det var för en
liten nyckfullhetsdjäfvul som flög i honom, men i ett plötsligt nafs
kastade han sig in på en från ästetikerns skarpt divergerande bana,
nämligen demokratens. Det uppsteg med ens hos honom ett passioneradt
begär att varda en af de stora folkupplysarna, att rusa ner till de
breda lagren och broderligt ta dem i kragen för att släpa dem med sig
upp till de höjder, där hans ande af natur och vana dvaldes. Han började
begagna nervikta kragar och gnolade ständigt med undertryckt glöd i
stämman: »Seid umschlungen, Millionen!» — så lidelsefullt älskade han
miljonerna, under det han — sällsamma motsägelse! — skulle vägrat att ta
i miljonärerna med en tång.

Visserligen uppgaf han inte arbetet på sin professorsexamen, men hans
mesta tid åtgick nu till att verka för den underkufvade brodern. Efter
att på ett antal offentliga möten af skilda slag ha gjort sig förtrogen
med åsynen af denne, kände han sig mogen att stiga upp och nedösa öfver
honom något af sin hopade visdom. I sökandet efter ett allmänfattligt
ämne af verkligt vitalintresse stannade han vid grundtankarna i
»Hamlet». Han beredde sig med en oändlig omsorg och bemödade sig
särskildt att ur sitt språk utränsa alla för öfverklassförståelse
lämpade termer.

Så rustad och utan manschetter uppsteg han en söndagsafton på
talaretribunen. Den underkufvade brodern, gentlemannalikt söndagsklädd
och märkbart pomaderad, satt nedanför i bekväma ställningar och iakttog
honom med maliciöst lugn. Tedde observerade ögonblickligen, att det där
med manschetterna var ett missgrepp, men skadan var skedd och den
ideella trumfen hade han ju alltid kvar. Trodde han.

Föredraget lät inte alls dumt, föreföll det honom själf. Han började
likväl misstänka, att det var stämdt en oktav för högt, när han märkte,
att den underkufvade brodern högst obetydligt lät sig medryckas. När det
ändtligen var öfver, applåderades det emellertid ganska ljudligt, och
Tedde bockade sig förnöjd i den illusionen, att aftonens mödor nu gått
till ända.

Å nej, Tedde, man proppar inte i den upplyste arbetaren en hop ästetik
så där utan vidare; man får lof att vänta sig svar på tal. Och det fick
Tedde.

Ordet begärdes först af trävaruarbetaren Jonasson, som i den ärade
talarens framställning hade saknat ett direkt och kursiveradt
framhållande af den monarkiska statsförfattningens vådor, hvilka enligt
Jonassons uppfattning otvetydigt framginge ur det ifrågavarande dramat.
Efter att något ha uppehållit sig vid denna sida af saken slutade han
sitt anförande med att uttrycka sin tillfredsställelse öfver att
samtliga öfverklasspersonerna hastigt aflidit i femte akten.

Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom
hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan
om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett
provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke
borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.

Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad
han åsyftat med sitt _en passant_ utslungade påstående, att pjesens
författare var en stor _konstnär_. Så märkvärdigt _stor_ sådan kunde han
väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om
några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit
mera, så att säga, privat.

Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den
öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en
handvändning.

Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta _för_ utvidgad rösträtt,
klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han
kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans
uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.

Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att
»Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette
»I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den
boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes
mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar
öfver lag, som han på förhand svärmat om.

Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu
ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet
hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen
onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes
honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att
icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan.
Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde
brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare
lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern
framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett
kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde
aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat,
som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.

Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga
konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med
däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka
i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt
på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt
medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det
ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.

Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan
gaf så rika löften om.



                               INNEHÅLL.


                       Min födelsestads krönika.        
                                                    Sid.
               En stadsplan utan vinklar               5
               Den intorkade fontänen                 10
               När vi döda vaknade i landsorten       15
               Tyngdlagen och vedergällningens lag    21
               Den hvita mössan                       25
               Interviewarens debut                   31
               Sanningen om de döda                   37
               Karnevalsyra i fosterlandets tjänst    45
               Konkurrentruinen                       50
               Storsångerskan på genomresa            55
               Rafaels jubileum                       60
               Moder Svea på Stadshotellet            66
               De två pälsärna                        76
               Jakten efter vitsen                    83
               Julen sådan den bör vara               89

                            Världens vägar.             
               Hur laviner uppstå                     97
               Herrn med det dåliga humöret          102
               Den flickan jag skulle haft           107
               Medpassagerare                        114
               Recensentens törnestig                120
               Kärleken ur förläggarsynpunkt         128

                          Gluntens epigoner.            
               Hänryckningens stad                   137
               Kandidaten på rutschbanan             143
               Fribergs examensfest                  152
               Teddes demokratiska fiasko            158



                               FOTNOTER.


[1] Den oftanämde landssekreteraren.

                                                              _H. Lr._

[2] Sommaren anno 1901 var vid detta tillfälle ej påtänkt.

                                                              _H. Lr._

[3] Efterträdaren till den med pälsarna.

[4] Här hänger en göteborgare, som stör mig med sina hemgjorda
reflexioner.

                                       _Förf:s graverande anmärkning._



                              Noteringar:


Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels
bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare
korrekturer — somliga efter konsultation av senare utgåvor — är som
följande (innan/efter):

   [s. 42]:
   ... som har sina angenäma post i hotellets ...
   ... som har sin angenäma post i hotellets ...

   [s. 50]:
   ... hardt när sinnessjuk på metoder att lämpligen ...
   ... hårdt när sinnessjuk på metoder att lämpligen ...




*** End of this LibraryBlog Digital Book "Oskuld och arsenik: Analyser" ***


Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.