Title: Sparlakansläxor
Author: Moser, Gustav von
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Sparlakansläxor" ***


                             SPARLAKANSLÄXOR

                            LUSTSPEL I EN AKT

                              ÖFVERSÄTTNING

                             FJÄRDE UPPLAGAN

                              [Illustration]

                                STOCKHOLM
                          ALBERT BONNIERS FÖRLAG



PERSONERNA:


    AUGUST BERNDT, ung köpman.
    HILDA, hans hustru.
    RUDOLF MÖRK, kapitalist.
    DOROTHEA, hans hustru.
    HILLER, köpman.
    AMELIE, hans hustru.
    EN KYPARE.
    EN BÄRARE.

Händelsen tilldrager sig vid en järnvägsstation.

                                STOCKHOLM
                      ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1910



_Väntsalen vid en järnvägsstation. I midten af fonden en större
ingångsdörr. Sidodörrar till höger och vänster. Den till höger för till
damernas rum. Till höger ned på scenen ett bord med stolar. Ringklocka
på bordet. Till vänster bord, soffa och stolar. Till höger uppåt fonden
likaledes. I midten ett stort, rundt bord med stolar. En tidning på
bordet._



Första scenen.

                     AUGUST. BERNDT. HILDA. BÄRAREN.

_De båda första, i moderna resdräkter, komma in från fonden, med mindre
reseffekter i händerna, efter dem synes bäraren med en nattsäck._


AUGUST. Nå, gud vare lof, att man kommit ifrån den välsignade
postdiligensen! Inte sant, min ängel? _Lägger ifrån sig sina reseffekter._

HILDA. Ja, jag känner mig verkligen litet trött.

AUGUST _till bäraren_. Hur lång tid ha vi på oss innan tåget kommer?

BÄRAREN. En timme, min herre! Seså ... här har jag ställt nattsäcken ...
kofferten behåller jag därute till dess tåget kommer.

AUGUST. Tack, min vän! ... Se här — _ger honom pengar_ — köp två andra
klassen åt oss ... — _går med bäraren uppåt fonden_ — och behåll det här
för besväret.

HILDA _har gått ned till bordet åt höger; lägger sina reseffekter ifrån
sig._ Ingenting är förändradt här! Ack, hvad den här salen lifligt
påminner mig om vår resa efter bröllopet. Ett helt år har förflutit sedan
dess ... ja, i sanning ett helt år! ...

BÄRAREN. Tack så mycket, min herre! _Går._

HILDA. Jag undrar om August skulle tänka på att vi i dag för ett år sedan
också voro här ... för att anträda den gemensamma färden genom lifvet.
_Sätter sig._

AUGUST _går fram till Hilda_. Ja, det var rätt, min gumma lilla ... Hvila
dig medan du kan. Kanske jag får bjuda dig någon förfriskning ... Vi ha
en hel timme på oss.

HILDA. Tack, gode August ... du är alltid omtänksam och uppmärksam.
_Räcker honom handen._

AUGUST. A, så du säger ... det är mitt största nöje ... Nej, se där,
minsann tror jag det är tidningen för i dag! _Tager tidningen._ Ja,
mycket riktigt ... Torsdag ...

HILDA. Tänker du läsa nu?

AUGUST. Jag ska bara kasta en blick — på kursnoteringarna. _Läser
tidningen vid bordet i midten._

HILDA _afsides_. Att de männerna jämt skola ha sina affärer i hufvudet
... oss glömma de som om vi aldrig funnes till.

AUGUST _läser_. Nu ha italienarna åter stigit ... det är då högst
märkvärdigt.

HILDA _halft för sig_. Det kan jag inte alls finna.

AUGUST. Amerikanarna ... de äro då som fastnaglade ... ha inte rört sig
ur fläcken på tre veckor.

HILDA _som förut_. Ja, det kan också vara detsamma! I dag för ett år
sedan tänkte han inte på amerikanare och italienare.

AUGUST _läsande_. Hvad sa’ du?

HILDA. Jag ... jag tänkte på hur kursen stod för ett år sedan.

AUGUST. Den amerikanska?

HILDA. Påminner du dig inte alls ... precis för ett år sedan ...

AUGUST. Precis för ett år sedan ... hur kommer du att tänka på det? Men
vänta litet ... — _eftersinnande_ — juli ... förlidet år ... juli ...

HILDA _för sig_. Nå ... nu måste väl hans tankar falla på vårt bröllop.

AUGUST. Juli ... juli ... ja, mycket rätt ... då köpte jag ett större
parti amerikanare; och ultimo augusti påminner jag mig bestämdt ...

HILDA _afbryter honom_. Nej, inte augusti: jag menar juli ... låt oss
stanna vid juli ... förlidet år.

AUGUST. Det var fasligt hvad juli spökar mycket i ditt hufvud! ... Vårt
bröllop stod i juli i fjor, men annars kan jag inte minnas något särdeles
märkvärdigt. _Tager ånyo tidningen._ Låt mig se, hvar var det jag var nu
... jo, Rumänien ...

HILDA _för sig_. Nej, en sådan man! _Högt._ Men, August ... så hör då ...

AUGUST _fördjupad i läsningen. Man hör utanför ånghvisslan från
lokomotivet._ Hm ... ja, jag hör ... kära barn ...

HILDA. Men säg, August ... påminner du dig inte att för ett år sedan,
det just var här som du sade: »Hilda, genom dig har jag funnit himlen
på jorden ... jag kan inte tänka mig en högre sällhet! Världen är en
jättemussla, som gömmer _en enda_ pärla, och det är du» ... Jag tror du
hör inte alls på mig!

AUGUST. Jo jo ... pärla, sa’ du pärla! Jo, hvad jag hör! _Läser vidare
för sig själf._

HILDA. Ack, hvad vi stackars hustrur ä’ för olyckliga varelser ... Jo, så
förändras männerna, och ändå har knappast ett år förflutit ... hur skall
det då blifva längre fram. _Håller näsduken för ögonen och gråter._

AUGUST. Hvad nu då ... jag tror minsann du gråter!

HILDA _gråtande_. Här har jag talat timtals till dig och du hör icke ens
på mig.

AUGUST _lägger bort tidningen_. Timtals! ... Söta barn ... vi ha ju
knappast varit här i fem minuter ... men se så, var snäll nu ... Jag hör
ju på dig ... Hur var det du menade?

HILDA. Jag talade om att det på dagen är ett år sedan vi voro just här
... Vi skulle då börja vår utflykt ... vi satte oss här och ...

AUGUST. Och åto frukost! Mycket rätt ... det var här jag fick en delikat
kotlett med champinjonsås ... Ja, minsann ... nu kommer jag mycket väl
ihåg det. _Stiger upp och ringer._

HILDA _upprörd_. Nej, det är för starkt.

AUGUST _till den inträdande kyparen_. Kypare, en kotlett med champinjoner.

KYPAREN. Strax, herre! _Går._

HILDA. I dag öfverträffar du dig själf i hänsynslöshet.

AUGUST _förvånad_. Hänsynslös, jag?

HILDA. Ja visst ... jag vill inte tala om att jag alldeles förgäfves gör
mig den största möda att återkalla i ditt minne de stunder som du en gång
förklarade för de skönaste i ditt lif ... men att en kotlett skall vara
det enda du minnes från den tiden ... det är för mycket.

AUGUST. Men lilla Hilda, jag ...

HILDA. Det är inte värdt att du söker urskulda dig ... jag känner dig nu
tillräckligt ... och jag vet nu att jag blifvit offer för en barbar ...
en tyrann. _Gråter._

AUGUST _afsides_. Hvad vill det här säga? _Högt._ Men, mitt lilla barn
... var då förnuftig, gråt inte. Inte hade jag den ringaste aning om att
du var så lättretlig!

HILDA. Åja, det är dårskap utaf mig att gråta, och jag _vill_ inte gråta
... jag är nu bara förvissad om att jag är den olyckligaste hustru under
solen. Det är inte heller gärna möjligt att du gift dig med mig utaf
kärlek, annars hade du väl inte så totalt glömt bort allting. Förmodligen
ha andra flickor varit klokare än jag, och sedan du samlat en hel hop
korgar, så slog du ned som en hök på mig, stackars dufva.

AUGUST _ironiskt_. Ljufva dufva!

HILDA. Ja, det förstås, vi fruar ska alltid tiga, om ni också säger oss
aldrig så hårda ord.

AUGUST. Men jag har ju inte sagt ett ord.

HILDA. Och om vi en enda gång öppna mun till vårt försvar, så heter det
genast att vi äro elaka.

AUGUST. Seså, nu är jag midt uppe i en sparlakansläxa ... och det helt
oförskylldt.

HILDA _retad_. Sparlakansläxor? Du vet hvad jag hatar det ordet ... jag
håller inga sparlakansläxor. Men du har ett sätt att göra mig nervös,
att vrida bort hvarje ord jag säger, så att om jag gör den oskyldigaste
anmärkning, så förvandlar du den genast till en förebråelse. Om du ändå
hade ett vänligt ord för mig, om du bara i lugn ville förklara dig.

AUGUST _afsides_. Det ska jag nog akta mig för.

HILDA. Men i stället står du där med ögonen mot himlen alldeles som en
martyr. Jag är naturligtvis ett odjur som bara pinar dig! Ack, ni kan
utan medlidande se oss lida! Om vårt hjärta brister, hvad gör det, bara
ni har en kotlett. Jo, sådan är männernas egoism.

AUGUST _i komisk förtviflan_. Ha vi kommit dit nu igen.

HILDA. Men länge kan inte min svaga natur hålla ut på det här viset, jag
känner hur det tär på min lifstråd.

AUGUST _afsides_. Jaså ... nå, nu får vi snart höra talas om begrafningen.

HILDA. Dessa uppträden måste slutligen framkalla ett hjärtslag. Länge kan
det inte dröja, det känner jag! Ack, att jag vore begrafven sex fot djupt
under jorden!

AUGUST _nästan samtidigt, med ironi_. Mycket rätt ... sex fot djupt under
jorden!

HILDA _gråtande_. Mina arma föräldrar!

AUGUST. Jaså, äro vi redan där! ... Nej, de här scenerna äro för
ohyggliga! _Man hör lokomotivpipan._ Seså, där kommer folk ... Hilda ...
Hilda, sluta då upp att gråta.

HILDA _gråtande_. Nej!

AUGUST. Jag ber dig! Hvad ska främmande människor tänka om oss.

HILDA. Hvad de vill! Mina tårar låter jag inte beröfva mig.

AUGUST. Jag ber dig, Hilda ... tag ditt förnuft till fånga! _Han ställer
sig så att han skyler sin hustru för de inträdande._ Vi göra oss ju
löjliga.



Andra scenen.

               DE FÖRRA. MÖRK. DOROTHEA. BÄRAREN. KYPAREN.


MÖRK _i reskostym, ljus dammkappa, ljus resmössa, bärande reseffekter_.
Ja, kära vän, märket på sakerna har jag tappat, eller, rättare sagdt, min
hustru. Ni får se till att jag kan få ut de bägge koffertarna, som jag
visade er, vi ska byta tåg här.

BÄRAREN. Åja, jag tänker att inspektorn nog tillåter det.

MÖRK. Ni ska få hederliga drickspengar.

BÄRAREN. Jag ska göra hvad jag kan, herre! _Går._

KYPAREN _till August_. Kotletten är serverad. _Går._

AUGUST. Tack! ... Kom nu, min lilla gumma ... Var förnuftig!

HILDA. Jag är alltid förnuftig!

AUGUST _leder sin hustru till dörren åt vänster_. Ja visst, ja visst!
_Hälsar på Mörk._ Ah, god morgon, herr Mörk! _Går ut med Hilda till
vänster._

MÖRK _hälsande_. Morjens, morjens, herr Berndt!



Tredje scenen.

                             MÖRK. DOROTHEA.


DOROTHEA _vid bordet nere på scenen till vänster, letar i sina fickor_.
Jag kan då rakt inte begripa hvar jag lade märket på sakerna.

MÖRK. Ja, du kunde ha låtit mig få behålla det.

DOROTHEA. Men så var det också en så ynklig liten papperslapp.

MÖRK. Ja, det förstås. De kan då inte gärna göra märkena så stora som era
koffertar, och jag tror ni skulle tappa dem ändå.

DOROTHEA. Jaså, liksom jag skulle slarfva bort allting! Det är verkligen
första gången det händer mig, och du har säkert under din lefnad tappat
bort mycket mer.

MÖRK. Nå, nå, nå, förifra dig bara inte ... jag säger ju helt lugn, att
det var mitt fel, därför att jag gaf dig märket. Du är alldeles oskyldig,
helt och hållet utan fel! Mer kan du väl inte begära af mig!

DOROTHEA. Åja, jag förstår nog hvad du menar. Jag gör naturligtvis inte
annat än ställer till oreda, det är det enda jag begriper. Men jag undrar
just, om inte jag funnes till, hur långt du skulle ha kommit, du med din
smak för ordning? Men det är gifvet, för allt hvad jag styr och ställer,
har du inte ett ord för mig, men kommer det bara an på att häckla på mig,
då har du ett sådant godt förråd på ord, som om _du_ tänkte ge ut ett
lexikon!

MÖRK. Nå, gör mig nu den enda tjänsten och gif mig rätt en gång.

DOROTHEA _bestämdt_. Nej!

MÖRK. Det är härligt! Hon tappar bort märket, jag får betala kalaset ...
jag säger att det är mitt fel, att hon tappade bort det, och ändå är hon
inte nöjd. O, kvinnor, kvinnor! ... Sköna tanke!

DOROTHEA. Ja, nu ställer du dig så där oskyldig igen. Du är verkligen den
olyckligaste människa under solen, en korsdragare ... ja ... ja! ... Vänd
ut och in på ögonen nu. Du är en alldeles utmärkt människa, utan fel,
utan fläck, men du har den olyckan att äga en hustru ...

MÖRK. Just det ja!

DOROTHEA. Som är dig en börda, som rifver ned allt det härliga som du
bygger upp, som hindrar dig att vara Europas störste man, som vänder upp
och ned på allting, som tappar allt hvad hon har i händerna ...

MÖRK. Efter vi tala om att tappa, så kunde man mången gång tappa
tålamodet — _lugn_ — men det gör jag inte ... bara ingen hetta!

DOROTHEA. Ja, du stackars slaktoffer, du Lazarus! Hvad har du inte för
svåra dagar, du som skall ställa allt i ordning igen. Men du har alltid
rätt, det förstås, och om jag förgås utaf harm, så är det dig likgiltigt.
Om mitt hjärta brister utaf bekymmer, så är det dig likgiltigt.

MÖRK. Allt det där är ju kändt sedan gammalt! Lugn nu bara!

DOROTHEA. Ja, lugn, ja, det borde _jag_ säga.

MÖRK. Så säg det då, min gumma.

DOROTHEA. Nej ... men att jag alltid ska ge efter; först tåla oförrätter
och sedan bedja om förlåtelse som en knähund, det är för mycket. Ah! Jag
känner också att jag inte länge kan bära detta behandlingssätt.

MÖRK _afsides_. I rappet äro vi inne på kapitlet om skilsmässa.

DOROTHEA. Inbilla dig inte att vi kvinnor äro födda till att tåla och
tiga; å nej, också för oss har det nittonde seklet låtit sitt ljus gå
upp, också vi ha lärt att handla, och du kan lita på att jag också kan
fatta beslut, vi äro inte fjättrade vid hvarandra.

MÖRK. Riktigt.

DOROTHEA. Och drifver du mig till det yttersta, så känner jag, att
jag, oaktadt mina år, har kraft nog att afskaka mina bojor och begära
skilsmässa från dig.

MÖRK _på samma gång_. Skilsmässa från dig! Nå, gudskelof! Nu är förrådet
uttömdt!

DOROTHEA. Ah, hvad de här scenerna angripa mig ... mina nerver!

MÖRK _lugnt_. Ja, där ser du nu ... hvarför skall du göra så
extraordinära ansträngningar. Seså, gå nu in där i damsalongen och hvila
ut dig en smula.

DOROTHEA. Där i piraten ligger mitt luktsalt!

MÖRK _tar upp flaskan ur piraten_. Mitt salt har jag redan tagit in.
_Högt._ Så ... här är det ... _Leder henne bort._ Såja, sof nu en liten
törn om du kan, kära gumma!

DOROTHEA. Jo, sofva så upprörd som jag är! Du är min mördare! _Går ut
till höger._



Fjärde scenen.

                          MÖRK. _Sedan_ AUGUST.


MÖRK _talar efter Dorothea_. Åja, försöket gör’et! ... Jojo, jojo,
så där ä’ fruarna! Ha _de_ orätt, så få vi bära upp det. Lyckligtvis
vänjer människan sig vid allt ... numera kan jag hela ramsan utantill
som mitt Fader vår ... men första gången var det hemskt. Jojo, jojo!
_Lokomotivhvisslan höres._

AUGUST _från vänster, nedslagen_. Jag kan inte beskrifva hvad det där
lynnet gör för ett sorgligt intryck på mig ... det är fasligt!

MÖRK. Tjänare, min bäste herr Berndt.

AUGUST _nedstämd_. God morgon.

MÖRK _godmodigt_. Också på resa? Nu för tiden reser hela världen. Ni far
förmodligen till något bad?

AUGUST _suckande_. En liten lustresa! Kanske att ni, herr Mörk, också ...

MÖRK. Just det ja ... Ja-a, jag gör en liten lusttur med min gumma. Men
ni ser verkligen inte ut som en lustresande, min värdaste! Klämmer skon
någonstans?

AUGUST. O! Hvad tänker ni på?

MÖRK. Eller skulle ni kanske ha fått en liten sparlakansläxa till bästa?

AUGUST _träffad; men sansar sig dock_. Sparlakansläxa? Å nej, visst inte!
... Ha, ha, ha! _Skrattar tvunget._ Jag har ju inte varit gift mer än ett
år ... Sparlakansläxa! Nej, ni får förlåta mej att jag skrattar, ha, ha,
ha!

MÖRK. För all del ... tillåt att jag skrattar med, ha, ha, ha! _Afsides._
Det vore då den första — som kommit i min väg!

AUGUST. Jag begriper inte hur ni kunde falla på den tanken? Skulle ni
händelsevis ...

MÖRK. Jag ... få sparlakansläxor? Å, gudbevare oss! Hvad tänker ni på?
Jag har varit gift i tjugu år ... då kommer det aldrig mer i fråga! Nej,
gudbevars!

AUGUST _afsides_. Den lycklige!

MÖRK _afsides_. Jag vågar mitt hufvud på att han fått sin dosis, och den
helt färsk.

AUGUST. Således efter tjugu års äktenskap upphör den där plågan, säger ni?

MÖRK _afsides_. Aha! _Högt._ Det förstås ... då upphör den. Ämnet tycks
ha ett visst intresse för er.

AUGUST. För mig! Nej, gudbevars ... _Skrattar tvunget._ Jag måste skratta
åt en sådan föreställning, ha, ha, ha! ... Tag inte illa upp!

MÖRK. Genera er inte ... ha, ha, ha! ... Tillåt mig att få göra er
sällskap, ha, ha, ha! _Afsides._ Unge hycklare! Ha, ha, ha!

AUGUST _allvarsam_. Men hvarför skrattar ni så våldsamt?

MÖRK. Jo, ser ni, min värderade vän, jag kan inte låta bli att skratta
när jag tänker på sådana som få sparlakansläxor!

AUGUST _långsamt_. Så-å!

MÖRK. Ja! _Afsides._ Jo, du är en skön pojke!

AUGUST. Men törs jag fråga af hvad skäl?

MÖRK. Jo, ser ni ... det är ju afgjordt att vi båda inte alls känna till
det där ... hvad?

AUGUST. Nej!

MÖRK. Jo, ser ni, det kommer sig däraf att vi ä’ förståndiga karlar. Det
är mannens eget fel, om han trakteras med sparlakansläxor; han har inte
förstått att ta sin fru på rätta sidan, antingen är han ett nöt eller en
kruka!

AUGUST. Å, jag ber!

MÖRK. Nåja, ser ni ... vi båda ha inte något begrepp om ... hvasa?

AUGUST. Det är klart!

MÖRK. Nå, då kan jag tala helt öppet?

AUGUST. Javisst, javisst!

MÖRK. Jo, ser ni, nu gifves det utom nöt och krukor ännu en tredje sort
äkta män.

AUGUST _nyfiket_. Jaså!

MÖRK. Jo, det är de _tysta, tålmodiga_ ... det är nämligen de, som få
de suraste sparlakansläxorna, men aldrig yttra ett ord därom ... lille
hycklare ... ser ni, det är just det träslag hvaraf toffelhjältarna
fabriceras. _Räcker honom handen._ Låt oss tacka himlen, min värderade
vän, att vi inte höra till den där tredje sorten.

AUGUST. Ja-a, himlen vare tack!

MÖRK _afsides_. Den där gaf jag då! _Buller utanför._



Femte scenen.

               DE FÖRRA. HILLER _och_ AMELIE _från fonden_.


HILLER _med mycket litet reseffekter_. Det är då ohyggligt att resa
med fruntimmer. Bråk på hvarenda station; oupphörligt springande efter
buljong och sodavatten. Vill du kanske ha en kopp buljong?

AMELIE _med särdeles mycket reseffekter, alltid talande i mild och ödmjuk
ton_. Jag har ju oupphörligt tackat och svarat nej, och det gör jag nu
med!

HILLER. Ja, gudbevars, men redan det där frågandet är obehagligt, och
sedan hela denna massa af saker, det här kånkandet, fem, sex, olika slags
artiklar som man jämt ska ha i tankarna och händerna.

AMELIE _fortfarande mildt; lägger ifrån sig på bordet, uppåt till höger,
reseffekter allt efter som hon nämner dem_. Det här är _din_ plaid,
_ditt_ hattfodral, _din_ paletå, _din_ käpp och _din_ paraply.

HILLER. Nå, det var då riktigt ett underverk att du en gång har tänkt
på paraplyn. Jag trodde verkligen att jag redan skulle behöfva köpa den
fjärde eller femte. Förmodligen är det bara utaf omtanke för dina hattar
som du inte har glömt den.

AMELIE. Jag glömmer aldrig hvad som hör dig till! Men jag tror vi sätter
oss ... resan var litet ansträngande.

HILLER. Gör mig bara den tjänsten och få inte din migrän, det skulle bara
felas att du inte orkade resa längre.

AMELIE. Nej, jag mår tvärtom ganska bra och jag är dig tacksam för att du
en gång tog mig med dig. Resor ä’ mitt högsta nöje.

HILLER. En gång tog dig med!

AUGUST _halfhögt till Mörk_. Gamle hackspik!

MÖRK _likaledes_. Jag känner honom, det är en herr Hiller, köpman.

HILLER. En gång tagit dig med! Det låter ju som en förebråelse. Jag kan
väl inte släpa dig med mig på hvarenda marknad ... En gång tagit dig med!
Alldeles som om jag ständigt fore omkring för mitt nöje. Allting ska ni
då öfverdrifva ... En gång tagit dig med ... det var också ett uttryck.

AMELIE. Det var alls inte min mening att göra dig någon förebråelse, jag
ville tvärtom tacka dig.

HILLER. Ja, inte var det riktigt tydligt. Jag undrar nu hur det går med
sakerna ... hälften blir väl bortglömdt kan jag tro.

AMELIE _stiger upp_. Jag ska strax se efter. Förlåt att jag lämnar dig.
_Går ut i fonden_.



Sjätte scenen.

                          HILLER. MÖRK. AUGUST.


MÖRK _uppspringande_. Vill ni inte tillåta mig, herr Hiller, att se efter
... min fröken ...

HILLER. Nej, nej, låt henne vara, hon gör det så gärna.

MÖRK. Ja, hon ser verkligen så mild och god ut, men ni tycks behandla den
unga damen väl strängt, herr Hiller ... Det är förmodligen någon nära
släkting?

HILLER. Jag ber så mycket ... min hustru!

MÖRK. Er hustru! Å fan, å fan, å fan!

HILLER. Nå, hvad kommer åt er?

MÖRK. O, jag ber, ingenting ... jag menar bara att jag aldrig skulle våga
behandla min hustru så strängt.

HILLER. Strängt? Ni tycker så bara, min bäste herre! Jag sörjer endast
för min husliga frid.

MÖRK. På det där sättet?

HILLER. Ja ... jag är uppfinnare af ett nytt system, en ny metod för den
äktenskapliga fridens betryggande.

MÖRK. Kanske kunde man få profitera litet däraf?

HILLER. Naturligtvis ... jag önskade att jag kunde som missionär utbreda
min metod öfverallt! Vet ni hvad sparlakansläxor vill säga?

MÖRK. Ja ... åja ... jag har hört talas därom ... men tillåt mig
presentera en af mina affärsvänner: herr Berndt, herr Hiller; han är
också gift och kunde också dra litet profit af ert system.

HILLER. Jag är förtjust! ... Jaså, ni känner till sparlakansläxor?

AUGUST. Ja ... Herr Mörk kastade fram några ord därom för en stund sedan!

HILLER _midt emellan de andra_. Så hör då! Sparlakansläxor äro det
största obehag i den äktenskapliga sammanlefnaden!

MÖRK och AUGUST _på en gång_. Jo, något.

HILLER. Men icke nog med att de äro obehagliga och tråkiga, de blifva
genom dessa egenskaper ett vapen i fruarnas hand, de slå oss därmed för
att tvinga oss att följa deras vilja, och vi ... vi gifva efter, bara för
att få ha ro.

AUGUST och MÖRK _på en gång_. Alldeles riktigt.

HILLER. Jag har varit gift en gång förut. Min första hustru — Gud fröjde
salig människan! — hade förträffliga egenskaper, men tillika vanan att
utdela sparlakansläxor. Hon var en riktig virtuos däri ... ja, jag säger
er, att det var rysligt, hon rörde ihop likt och olikt, och slutrefrängen
blef att hon ville skiljas eller önskade att hon vore begrafven!

AUGUST. Är det möjligt?

MÖRK _ironiskt_. Ja, se _det_ är alldeles nytt för oss.

HILLER. Men då jag för andra gången trädde i brudstol, så tänkte jag:
det där ska inte hända dig vidare. Jag hade måst lyda min första hustru
i allt och då jag kände medlet, tänkte jag helt enkelt: nu använder jag
det i min tur. Ser ni, det är min metod. Nu är det jag som ger min hustru
sparlakansläxor.

MÖRK. Och har ni verkligen vunnit något därmed?

HILLER. Förvånande resultater. Det är heller inte möjligt annat. Saken
är klar och logisk. Vill jag något, så kommer det aldrig i fråga att jag
säger det rent ut, nej, jag talar hit och dit, strör in ett och annat
bittert ord, talar om död och skilsmässa, och slutligen säger min hustru
_ja_ till allt. Till exempel, jag önskade i dag fortsätta resan med
nattåget, hon ville inte, jag använder min metod, och ni skall få se att
det inte dröjer länge förrän hon säger ja!

AUGUST. Det där låter min själ och Gud inte så illa.

HILLER. Försök en gång. Jag befinner mig med min metod som uti
himmelriket; antag den och ni har ert himmelrike.

AUGUST _beslutsamt_. Jag försöker. Min hustru ska få igen sina långa tal,
och det genast. Skada kan det aldrig. Tack, hjärtligt tack, herr Hiller.
_Räcker Hiller handen och går sedan ut till höger._

MÖRK. Jag ska också göra ett försök. Har ni rätt, så låter jag resa upp
åt er en ärestod i jätteformat. Jag är riktigt nyfiken hur min gumma ska
ta saken. _Går ut till vänster._



Sjunde scenen.

                         HILLER. _Sedan_ AMELIE.


HILLER. Återigen två människor lyckliggjorda! Med tiden skall denna
äktenskapsplåga försvinna, och upptäckaren af hemligheten är jag, den
store Hiller! _Ringning utanför. Amelie kommer in från fonden._ Ja, det
är minsann inte underligt, om du känner dig angripen af resan, då du inte
unnar dig ett ögonblicks ro.

AMELIE. Men jag mår alldeles förträffligt, bäste Hiller!

HILLER. Ja, ni ä’ märkvärdiga varelser. Alltid det orätta på orätt tid.
I stället för att sitta still, springer du ut och in. Är det solsken, så
går ni med paraply, och regnar det, sätter ni på er bästa hatten och tar
en solfjäder i handen.

AMELIE. Jag förstår inte, bäste Hiller, hur du kan komma på tal om
solsken och paraplyer, det hör ju inte alls hit!

HILLER _afsides_. Hon har egentligen alldeles rätt! Men så där gick min
salig hustru på. _Högt._ Det hör inte hit, säger du?

AMELIE. Ja, så sa’ jag!

HILLER. Ja, därmed klipper ni genast af alla resonemanger, därför att
det är obekvämt att höra sanningen. Men när skadan är skedd, så är
det ändå vi som får kännas vid det, när räkningarna kommer, antingen
från sömmerskan eller apoteket. Hur var det nyligen när vi for till
kapplöpningen, sade jag inte åt dig: tag inte någon klänning med långt
släp, ty i den där trängseln trampa de sönder släpet?

AMELIE. Ja, bäste Hiller, därför tog jag min grå promenaddräkt, och den
måtte väl vara kort nog.

HILLER. Kort nog, ja, det ska Gud veta, den är alldeles för kort. Har jag
inte alltid sagt att den är för kort. Man kan ju inte gå ut med dig utan
att en hel svärm unga glopar se på dina fötter, och det tål jag inte.

AMELIE _utledsen_. Ah! _Sätter sig vid bordet i fonden._

HILLER. Så ja, nu sätter du dig åter midt i draget!

AMELIE. Men här är ju inte tecken till drag!

HILLER. Nej, det förstås ... innan man är tvungen att skicka efter
doktorn, så skadar drag inte alls. Men här drar ju så att håret dansar
om hufvudet på en. Kom, så ska jag söka ut någon lugn plats åt dig på
perrongen.

AMELIE _stiger upp_. Som du befaller!

HILLER _i det de gå_. Befaller! ... Jag befaller aldrig, men du ställer
dig alltid som en slafvinna och som jag vore den störste egoist,
då jag gör allt bara utaf omsorg för dig och din hälsa. _Går ut i
fonden. Vid bortgåendet tar Amelie upp sin näsduk och tappar därvid en
rosapappersbiljett._



Åttonde scenen.

                             AUGUST. KYPAREN.


AUGUST _från höger, mycket upprörd_. Nej, aldrig i min lefnad gör jag
om det försöket. Det var precis som jag hade stuckit hufvudet in i ett
getingbo. _Suckande._ Kypare!

KYPAREN _från fonden_. Hvad befaller herrn?

AUGUST. Ett glas sodavatten ... nej, en flaska! Och en flaska för min
hustru också därinne!

KYPAREN. Strax! _Går ut._

AUGUST. Om jag begriper hvar de fruntimren får alla ord ifrån ... det var
förvånansvärdt.

KYPAREN _serverar sodavattnet_. Här, min herre! _Medan August dricker
böjer kyparen sig ned och tar biljetten ifrån golfvet; han lämnar den åt
August._ Ni har förmodligen tappat den här, min herre! _Går ut i fonden._

AUGUST. Jag? ... En biljett på rosapapper, hvad vill det säga! _Öppnar
biljetten._ »Tillbedda ängel! Jag dyrkar er; alla edra önskningar äro
befallningar för mig, men det var mig omöjligt att resa i morse. Jag
kommer med nästa tåg. Ni måste söka en förevändning att stanna på någon
station!» Det var märkvärdigt ... men inte är brefvet till mig ... hm!
Kuriöst. _Ringning utanför._



Nionde scenen.

                  AUGUST. MÖRK _från vänster_. KYPAREN.


MÖRK _håller sig om kindbenet_. O! o! o! Jo, där råkade jag vackert ut.
Kypare! _Kyparen från fonden._ En flaska sodavatten och en för min hustru
också. _Kyparen går ut._ Nej, det experimentet misslyckades. Hör nu, min
käre, unge vän, det var bra att jag träffade er allena, jag har en liten
bekännelse att göra er.

AUGUST. Mig?

MÖRK. Ja ... jag lurade er för en stund sedan. Vi talade om
sparlakansläxor.

AUGUST. Javisst!

MÖRK. Jag sade er, att endast svaga hjärnor voro utsatta därför, men nu
vill jag trösta er. _Kyparen kommer in från fonden, sätter en flaska
sodavatten och ett glas på bordet i midten samt bär in en flaska och ett
glas till höger._

AUGUST. Trösta? Ni tror väl aldrig att jag ...

MÖRK. Ingen falsk blygsel, käre vän, alla äkta männer få sina
sparlakansläxor!

AUGUST. Alla!

MÖRK. Hvarenda en ... tro mig! Men det är inte så farligt, bara man blir
van vid det och bär det med klokhet och hållning. Men hvarje motstånd är
galenskap och framkallar uppträden.

AUGUST. Ack, dessa uppträden!

MÖRK. Se där, ni känner till det, tror jag?

AUGUST. Men hvart tar poesien i äktenskapet vägen?

MÖRK. Äktenskapet, min värderade vän, är som den efterlängtade sommaren.
Alla glädja sig däråt, och när den kommer, så är den ofta ruskig; men
ändå för den med sig knoppar, blommor, poesi och solsken. Vill ni nu
inte erkänna dessa behag, därför att det kommer en och annan regnskur
emellanåt, och åskan mullrar då och då, och till och med slår ned någon
gång? Nej, lugn bara, käre vän, lugn midt i stormen!

AUGUST. Lugn ... ja, det är lätt för er att säga så, ni som har sluppit
ifrån det.

MÖRK. Har jag sluppit ifrån det ... ni yrar, käre vän. Det slipper ingen
ifrån.

AUGUST. Men ni sade ju att efter tjuguårigt äktenskap ...

MÖRK. Jag skröt bara ... alldeles som ni förut, lita på det. Jag får mina
sparlakansläxor lika så goda som ni och alla andra, och vill slå vad, med
nästan samma ord, för jag tror, förbaska mej, att den ena frun skrifver
af den andras tal.

AUGUST. Nu öfverdrifver ni!

MÖRK. Öfverdrifver jag? Hör nu, vänta litet ... _Tar af sig sin
dammrock._ Ni ska själf få se ... se här ... svep den här rocken omkring
er ...

AUGUST. Men hvad ska det tjäna till! _Tar på sig rocken._

MÖRK. Seså, sätt nu min mössa på er.

AUGUST. Men ...

MÖRK. Så ja ... sätt er nu där borta ... håll en tidning för ansiktet
... eller en näsduk; min gumma ska tro att det är jag ... och ni blir
serverad den allra läckraste sparlakansläxa. Hon är just laddad ...

AUGUST. Men det går inte för sig!

MÖRK. Ni behöfver inte alls tala ... inte säga ett ord ... den saken åtar
hon sig ensam.

AUGUST. Men om hon känner igen mig?

MÖRK. Så ska det bli hennes straff! Seså, ingen tvekan, sätt er nu där
borta. _Leder honom till höger; August sätter sig._ Så där ... men inte
ett knyst och tag nu till bästa allt som var ämnadt åt mig. _Hostar._ Hm,
hm! _Ser in i sidosalongen._ Tyst! Hon kommer. _Går ut i fonden._



Tionde scenen.

                            AUGUST. DOROTHEA.


AUGUST. Det var då också en idé! Hvad skall hon tänka om mig ... där är
hon minsann.

DOROTHEA _från vänster_. Där sitter han och läser, alldeles som om
ingenting skulle ha passerat, och jag ska ha all förargelse ensam; å nej,
man och hustru äro ett, således skall han ha sin anpart.

AUGUST _fördjupar sig ännu mer i tidningen_. Jag sitter som på nålar.

DOROTHEA _söker genom hostning göra sig bemärkt_. Hm, hm! Jag tror att
jag har förkylt mig. _Sätter sig; kort paus._ Gamla tjurhufvud! Du tänker
väl efter hur illa du nyss behandlade mig? Hvad? ... _Stiger upp._ Men
jag känner ditt manér se’n gammalt, att bara sitta så där utan att ge ett
svar, alldeles som en saltstod, och låta mig tala munnen ur led. _Blir
allt ifrigare._ Nej, när jag tänker på — fast det är längesedan — då du
friade; ja, då krumbukta’ du dig och gjorde dig söt: »räck mig din hand,
min söta ängel» ... Jag medger att jag var söt och jag ser inte heller
nu ut som en fågelskrämma! Men nu inser jag att allt det där bara var
bakslughet. Du har lockat in mig i äktenskapet bara för att som en hök
slå ned på den skrämda dufvan!

AUGUST _afsides_. Alldeles som min hustru!

DOROTHEA. Nå, men så säg då ett ord! Länge står jag inte ut på det här
viset, dessa eviga förargelser måste slutligen framkalla ett hjärtslag,
jag känner hur det tär på min lifstråd ... fast det kanske inte ser så ut
... jag är litet echaufferad nu, men det kommer bara utaf förargelse! ...
Men länge kan det inte dröja, det är min enda tröst.

AUGUST. Aha! Nu ha vi begrafningen i faggorna!

DOROTHEA. Ack! att jag låge sex fot under den kalla jorden! _Gråter._
När jag då är borta skall du nog ångra att du så ofta suttit där som en
porslinsgubbe och tegat. Och så ska det bli sådant här spektakel bara
för att jag sade, att jag hade tappat den där fattiga papperslappen.

AUGUST. Hvad, är det ni som har tappat biljetten? _Rusar upp._

DOROTHEA. Hvad i all världens dar! ... Det är inte min man ... mitt gamla
tjurhufvud! O! o! _Springer ut till höger._

AUGUST. Nej, men så hör då, min fru, jag har ju hittat ...



Elfte scenen.

                              MÖRK. AUGUST.


MÖRK _från fonden_. Ha, ha, ha! ... Å, det är en härlig historia!

AUGUST _allvarligt_. Skratta inte, bäste herr Mörk.

MÖRK. Jo, låt mig skratta ... det måtte ha varit alldeles gräsligt
komiskt. Nå, nu är ni väl nöjd?

AUGUST. Ja, jag tackar så mycket, men den ena tjänsten är den andra värd
... jag vill ge er ett godt råd.

MÖRK. Nå, hvad skulle det vara?

AUGUST _med patos_. Ni måste i alla hänseenden resa härifrån med nästa
tåg.

MÖRK. Ja, det var också min mening!

AUGUST _som förut_. Men tar ni också er fru med?

MÖRK. Ja, visst tänker jag göra det.

AUGUST _mycket allvarligt_. Hon kommer att säga nej ... men lämna henne
kvar ... för intet pris ... hör ni!

MÖRK. Hör nu, vill ni inte göra mig den tjänsten och förklara mig hvad ni
har med vår resa att göra?

AUGUST. Jag vet inte om ni är nog stark att höra det.

MÖRK. Jo bevars, jag är mycket stark, gå på bara!

AUGUST. Nåväl! Er hustru har en älskare, han är på väg efter henne.

MÖRK. Nej, kan man se!

AUGUST. De ska träffas här.

MÖRK. Så ni säger, så ni säger! — _Afsides._ — Min själ har han inte en
skruf lös.

AUGUST. Ni tror mig inte! Se här, öfvertyga er själf, att jag talar
sanning. _Lämnar honom biljetten._ Läs! ...

MÖRK _läsande_. »Tillbedda ängel!» ... Och det skulle vara till min
hustru ... rätt nätt ... _Läser vidare_ — »dyrkar dig ... inte resa i
morse ... nästa station ... en förevändning ...»

AUGUST. Nå, hvad säger ni nu?

MÖRK. Hvar har ni fått den här lappen ifrån?

AUGUST. Jag har hittat den här på golfvet ... Er hustru har tappat den.

MÖRK _ger August biljetten_. Hör nu, min unge vän, jag vill ge er ett
godt råd.

AUGUST. Nå-å?

MÖRK. Gif er af, ni, med nästa tåg.

AUGUST. Ja, det är min afsikt.

MÖRK. Men laga för all del att ni får er fru med er.

AUGUST. Min hustru?

MÖRK. Ja, jag har skäl att förmoda att hon tänker stanna kvar.

AUGUST. Men, herr Mörk, ni måtte väl aldrig inbilla er att min hustru ...

MÖRK. Lugn bara, käre vän ... jag inbillar mig ingenting ... men ni kan
väl döma själf; här står: »Tillbedda ängel» — tror ni man skrifver så
till en femtiårs gumma.

AUGUST. Å, man har sett exempel.

MÖRK. Vore det till min hustru, så skulle det åtminstone stå »lilla
trefliga rulta» eller på sin höjd »dyra gumma», men »tillbedda ängel» ...
det skulle vara en kuriös patron om han inte skickade mig henne tillbaka
inom tre dagar.

AUGUST _eftersinnande_. Min hustru ... o! Det vore förfärligt!

MÖRK. Lugn bara, käre vän ... alltsammans kan ju vara en tillfällighet,
ett misstag.

AUGUST. Jo, det är sköna misstag! Det går alldeles omkring i hufvudet på
mig.

MÖRK. Där kommer min gumma, nu får jag mina fiskar varma.



Tolfte scenen.

                     DE FÖRRA. DOROTHEA _från höger_.


MÖRK _ser på klockan_. Hon fattas tio minuter i fyra. Då kommer väl tåget
snart. Vi få väl lof att samla ihop våra spridda effekter, kära gumma.

DOROTHEA _kort och tvärt_. Ja, gärna för mig ... jag behöfver det inte
... Harm och förargelse har slagit sig så i alla mina leder ... att du
kan fortsätta resan på egen hand ... men jag stannar här! _Sätter sig._

AUGUST _afsides_. Hon stannar! En sten faller från mitt bröst.

MÖRK _godmodigt_. Ah, seså, Doran min!

AUGUST _ger Mörk biljetten_. Hör, stackars gamle man, tag hvad er
tillhör. Man har sett exempel ... _Går ut till vänster._



Trettonde scenen.

                             MÖRK. DOROTHEA.


MÖRK _till August_. Galenskaper! _Till Dorothea._ Thea, min gumma, var
förnuftig nu ... vi äro ju tillräckligt gamla för att ha vuxit ifrån
alla barnsligheter. Man fördärfvar ju hela resan för sig ... det är ju
vansinnigt!

DOROTHEA. Ja, vansinnigt är det!

MÖRK. Seså ja ... du är ju annars en så förståndig och snäll gumma ...
Dora lilla ... seså ... visa nu ett vänligt ansikte.

DOROTHEA. Du tror kanske att man kan kommenderas till regn och solsken!

MÖRK _trefligt_. Kommendera ... hvad är det för prat ... men efter du
talar om solsken, så se hur vackert solen skiner därute ... som om det
vore en högtidsdag. Hvem vet hur många somrar, som äro oss förunnade ...
är det inte tokeri att fördystra de där få dagarna för sig? _Vill kyssa
henne._

DOROTHEA. Ah, låt mig vara, det kan ju komma någon, vet jag ... Få dagar
... Å ja, gläd dig du ... du kommer nog att länge öfverlefva mig.

MÖRK. Gör mig den tjänsten och sluta upp med det där eviga begrafvandet.
Jag önskar jag fick behålla dig i lifvet ännu i många år.

DOROTHEA _vekt_. Verkligen?

MÖRK _rycker henne närmare_. På min heder ... seså, gumma ... var
förnuftig ... nå-å? ... nå-å ... nå-å ... _Dorothea har några gånger
vändt sig om._ Kom hit, gamla granadör! _De omfamna hvarandra._ Nog vet
du att jag har dig kär, gumman min ... men hvarför har du nu i dag släppt
lös ett sådant åskväder?

DOROTHEA. Ack, låt oss inte tala om det numera; för öfrigt rensar åskan
luften och vederkvicker hela naturen.

MÖRK. Jaja, men så hör det också en egen sorts natur därtill, du gumma!
_Båda samla ihop sina reseffekter. Man hör utanför ringning och aflägsen
lokomotivhvissla._



Fjortonde scenen.

                         DE FÖRRA. AUGUST. HILDA.


AUGUST _från vänster, halfhögt till Mörk_. Nå-å ... hvad nu ... det ser
ut som hon skulle fara med!

MÖRK. Ja, till er tjänst ... hon far med!

AUGUST _till sin hustru_. Satt du inte här för en stund sedan också,
Hilda?

HILDA. Jovisst!

AUGUST. Just här på stället?

HILDA. Ja-a, här står min väska ännu kvar!

AUGUST _afsides_. Här låg brefvet! _Högt._ Nå, skall du inte göra dig i
ordning, vi fara ju strax.

HILDA _som satt sig och ofta fört en flaska till näsan_. _Vi_? Det
tviflar jag på.

AUGUST _förskräckt_. Hvad säger du?

HILDA. Ja, jag känner mig så angripen ... mina nerver ... mitt hufvud
... i alla fall kan jag omöjligen resa med nästa tåg ... jag blir säkert
tvungen att stanna här en längre tid.

AUGUST. Är det möjligt?

MÖRK _ger August brefvet_. Se här, stackars unge man! Det tillhör er ...
man har sett exempel ...

AUGUST _med tonvikt_. Är du _verkligen_ sjuk?

HILDA. Ja, mycket!

DOROTHEA. Hvad ha de där för sig?

MÖRK. Ah, de arrangera säkert bara ett litet oväder! ... de hålla på och
vederkvicka naturen!

AUGUST. Hilda! ... Jag vet allt!

HILDA _ser förvånad på honom_. Allt!?

AUGUST _afsides_. Jag har lust att upprepa för henne de söta fraser som
stå i brefvet! _Framträder till Hilda; med tonvikt._ »Tillbedda ängel!»
_Hilda ser förvånad på honom._ »Tillbedda ängel!» ... nå, hvad säger du
nu?

HILDA _lugnt och okonstladt._ Det var det första förnuftiga ord jag hört
af dig på länge!

AUGUST. »Jag dyrkar dig!» _Kort paus; som förut._ »Jag dyrkar dig!»

HILDA. Du är ju som du vore förvandlad!

AUGUST. »Dina önskningar äro befallningar för mig!»

HILDA. Älskade August. _Räcker honom handen. Ringning utanför._

BÄRAREN _kommer in, ropande_. Tåget är strax här, mitt herrskap!

HILDA _tager hastigt sin resväska_. Fort, fort, våra saker, söte August.

AUGUST. Far du med, Hilda?

HILDA. Naturligtvis ...

AUGUST. Du känner inte till ett bref på rosapapper?

HILDA. Ett bref? ... Jag begriper inte ett ord!

AUGUST. Älskade goda Hilda, ack, hvad jag håller af dig, du pärla bland
alla hustrur! Jag skall förklara dig alltsammans längre fram. _Han har
gång på gång kysst hennes händer. Man hör hvissling utanför._



Femtonde scenen.

                        DE FÖRRA. HILLER. AMELIE.


HILLER. Ändtligen har jag nått mitt mål. Mitt system är ofelbart; just
nyss säger mig min hustru att hon gärna far med nattåget!

MÖRK. Gratulerar, gratulerar, herr Hiller.

HILLER. Har ni profvat min metod? Hvad? Den är präktig ... hvasa?

MÖRK. Jo-o, jag tackar er på det hjärtligaste!

BÄRAREN _ropar_. Skynda er, mitt herrskap, skynda er! _Alla rafsa ihop
sina små reseffekter._

AMELIE _från höger; faller i vanmakt_. O! ... mitt hufvud ... mitt gamla
onda ... Hiller, Hiller!

HILLER _springer till henne_. Hur är det ... hvad fattas dig!

MÖRK _till August_. Aha! ... där sitter »den tillbedda ängeln». _Tager
biljetten ifrån August._

HILLER. Men tåget går ju genast ... Amelie ... vatten ... vatten!
_Springer omkring._

DOROTHEA _går till Amelie_. Se här, min fru, jag afstår mitt luktsalt åt
er.

AMELIE _som ända dittills tyckts vara utan sans_. Tack så mycket, min
fru.

MÖRK. Adjö, herr Hiller! ... _Lämnar honom biljetten._ Håll till godo
... ert system är ofelbart ... men ni kan behålla det för egen räkning
tillika med era sparlakansläxor! _Alla gå medan Hiller sysselsätter sig
med Amelie. Man hör ringning utanför._

                             _Ridån faller._



TEATERPJÄSER

lämpliga för sällskapsteatrar.

Med utsatt antal personer (h. = herrar, d. = damer).


    N:o                                                     öre

      1. Magister Bläckstadius (4 h. 7 d.)                   50
      3. En födelsedag på gäldstugan (9 h. 2 d.)             50
      4. Rika morbror (4 h. 3 d.)                            50
     10. Hittebarnet (5 h. 4 d.)                             50
     11. Positivhataren (6 h. 2 d.)                          50
     14. Det otroliga (3 h. 3 d.)                            50
     28. Ett resande teatersällskap (8 h. 1 d.)              50
     29. Den politiske kocken (4 h. 8 d.)                    50
     30. Flickorna på Norr (7 h. 5 d.)                       50
     34. Lilla apan (3 h. 2 d.)                              25
     37. Hin ondes gåfva (8 h. 4 d.)                         50
     38. Min vän löjtnanten (4 h. 4 d.)                      50
     46. En midsommarnatt i Dalarne (6 h. 3 d.)              50
     47. En natt i Falkenberg (2 h.)                         50
     48. En god uppfostran (3 h. 4 d.)                       50
     49. Aprilnarrit (2 h.)                                  50
     50. För sent! (5 h.)                                    50
     51. I Bohuslänska skärgården (4 h. 3 d.)                50
     52. Kusinen eller studentäfventyret (8 h. 2 d.)         50
     53. Blekingsflickan (6 h. 3 d.)                         50
     54. Tiggarflickan (5 h. 5 d.)                           50
     55. Den grå paletån (10 h. 4 d.)                        50
     56. Lefve fåfängan! (7 h. 3 d.)                         50
     60. Huru tiden förändrar (5 h. 1 d.)                    50
     61. Mitt andra jag (5 h. 2 d.)                          50
     63. Hyresgäst och Husegare (4 h. 3 d.)                  50
     66. Min hustru vill så ha det (6 h. 4 d.)               50
     68. En Bengalisk Tiger (2 h. 2 d.)                      50
     69. Blixt och Dunder (3 h. 2 d.)                        50
     70. Andra tider, andra seder (11 h. 6 d.)               50
     71. Tre för en (4 h. 3 d.)                              50
     72. Bark, Park och Stark (4 h. 3 d.)                    50
     73. Det höga C (4 h. 2 d.)                              50
     75. “På kärlekens vingar“ (6 h. 4 d.)                   50
     76. Majorskans krinolin (4 h. 3 d.)                     50
     77. En kopp thé (6 h. 7 d.)                             50
     78. Han reser för att roa sig (13 h. 7 d.)              50
     79. Den sällsynte ynglingen (2 h. 2 d.)                 25
     80. Allas vår tant (6 h. 6 d.)                          50
     82. Den resande studenten (4 h. 2 d.)                   50
     83. Den tankspridde (1 h.)                              25
     84. Sanningsvännen (1 h.)                               25
     85. Kalle Glader (1 h.)                                 25
     86. En gammal gosse (7 h. 5 d.)                         50
     87. En svartsjuk tok (3 h. 2 d.)                        50
     88. Ett studentputs (5 h. 3 d.)                         25
     89. Mamsell Garibaldi (3 h. 5 d.)                       25
     90. Den svaga sidan (2 h. 2 d.)                         50
     91. Ett äfventyr i Humlegården (6 h. 3 d.)              50
     92. Bror Jonathan (10 h. 4 d.)                          50
     93. Riksdagsmannen (4 h. 2 d.)                          25
     95. På Hasselbacken (2 h. 1 d.)                         25
     96. Frieri och förställning (4 h. 2 d.)                 50
     99. Herre! var god tag bort er dotter! (4 h. 3 d.)      50
    102. När man inte har möbler (6 h. 2 d.)                 50
    106. Sällhet på flaskor (4 h. 2 d.)                      25
    107. Karl Sabelträff (6 h. 1 d.)                         25
    110. Malins korgar (1 d.)                                25
    112. Aldrig för sent! (10 h. 6 d.)                       75
    113. Två unga löjtnanter (6 h. 3 d.)                     25
    114. “Han är inte svartsjuk!“ (3 h. 1 d.)                25
    115. Ulla skall på bal (3 h. 1 d.)                       25
    118. Jag ber tusen gånger om förlåtelse (3 h. 3 d.)      50
    119. Vi äro alla lika (13 h. 7 d.)                       50
    120. En söndag på Amager (9 h. 2 d.)                     50
    121. De bägge Pomadorna (4 h. 2 d.)                      50
    125. Studenthataren (3 h. 2 d.)                          50
    126. Kärleken på sommarnöje (4 h. 2 d.)                  25
    127. Ett stockholmsgeni (4 h. 2 d.)                      50
    128. Fattig på mynt (7 h. 2 d.)                          50
    129. Ett frieri i Västergötland (7 h. 6 d.)              50
    130. Grannarne (1 h. 1 d.)                               25
    132. Den olycklige älskaren (1 h.)                       25
    134. Studentens majnatt (1 h.)                           25
    135. Mammas gosse (1 h.)                                 25
    136. En komedi (4 h. 2 d.)                               75
    139. En öfverste i forna dagar (7 h. 1 d.)               50
    140. Den gamle skådespelaren (1 h.)                      25
    141. Den gamla aktrisen (1 d.)                           25
    142. Rosa och Rosita (4 h. 3 d.)                         50
    143. Min tants planer (1 h. 3 d.)                        50
    144. Min son på Galejan (1 h.)                           25
    145. N:o 7 (6 h. 3 d.)                                   50
    149. Friarn kommer (4 h. 2 d.)                           50
    150. Maskeraden i vindskammaren (5 h. 3 d.)              50
    151. En liten berättelse utan namn (4 h. 2 d.)           50
    154. Under aftonsången (8 h. 3 d.)                       25
    155. Korp-Kersti (10 h. 4 d.)                            50
    159. Ett äfventyr (6 h. 2 d.)                            25
    160. De nygifta (2 h. 3 d.)                              50
    161. Tillåt min fru (4 h. 3 d.)                          50
    162. På narri (3 h. 2 d.)                                50
    163. En kommunist (2 h. 1 d.)                            25
    164. Skal och kärna (3 h. 2 d.)                          50
    166. Två lustiga Turar (4 h. 2 d.)                       50
    171. En spik i nyckelhålet (2 h. 1 d.)                   25
    172. Ett hem (2 h. 2 d.)                                 25
    178. Den hvita halsduken (2 h. 1 d.)                     50
    186. Nyårsnatten (4 h. 5 d.)                             50
    187. En anonym kyss (3 h. 2 d.)                          35
    188. Lilla sångfågeln (3 h. 1 d.)                        50
    190. Den sjätte (3 h. 2 d.)                              25
    191. Familjen Trögelin (6 h. 4 d.)                       60
    192. Svensken i Paris (1 h. 6 d.)                        30
    193. Det skadar inte! (6 h. 4 d.)                        50
    195. Salig Ferdinand (2 h. 3 d.)                         35
    196. Il Bacio (6 h. 3 d.)                                35
    197. Majorens döttrar (7 h. 3 d.)                        75
    198. Revolutionen i Drifbänken (1 h. 8 d.)               50
    199. Öfverstens måg (5 h. 3 d.)                          50
    200. Sparlakansläxor (5 h. 3 d.)                         50
    201. Min ros i skogen (3 h. 2 d.)                        50
    213. Också en förlofning (4 h. 3 d.)                     50
    214. Gnistan (1 h. 2 d.)                                 50
    218. Mellan bjudningarna (2 h. 3 d.)                     50
    220. “Förlåt mig!“ (2 h. 1 d.)                           60
    221. Svärfar (5 h. 7 d.)                                 1—
    222. En tvärvigg (3 h. 2 d.)                             50
    226. Pater-noster (3 h. 3 d.)                            50
    228. Småflickor (2 d.)                                   50
    229. Karl XV i hvardagslag (4 h. 2 d.)                   35
    230. Tillfälligheter (1 h. 2 d.)                         35
    231. Surrogat (1 h. 1 d.)                                35
    232. Provisoriskt (3 h. 1 d.)                            35
    233. Hon vill inte gifta sig (1 h. 1 d.)                  3
    234. En middagsbjudning (1 h. 2 d.)                      50
    235. Sista hvarfvet (2 h. 1 d.)                          50
    236. För nervösa fruar (2 h. 1 d.)                       50
    237. En herre i svart frack (1 h.)                       25
    238. Ett flöjtsolo (1 h.)                                25
    239. Den kärleken (3 h. 3 d.)                            1—
    240. Moster Malvina (14 d.)                              50
    241. Familjelycka (2 h. 7 d.)                            1—
    242. En afton på “Tre Byttor“ (13 h. 4 d.)               50
    256. Paulines beundrare (2 h. 3 d.)                      50
    262. Veteranens jul (2 h. 1 d.)                          35
    265. Hjärterdam (3 h. 1 d.)                              50
    266. För välgörande ändamål (2 h. 2 d.)                  50
    267. Jag gifter mig med min dotter (3 h. 2 d.)           50
    268. Mellan fyra ögon (3 h. 2 d.)                        50
    269. Civilklädd (4 h. 1 d.)                              50
    270. Det ringer (2 h. 3 d.)                              60
    271. För tidigt (1 h. 1 d.)                              50
    278. Hämnd (2 h. 3 d.)                                   75
    279. En trasslig härfva (1 h. 1 d.)                      50
    281. På gamla dagar (3 h. 3 d.)                          50
    285. Min hustru vill ha roligt (10 h. 4 d.)              75
    286. Farmors och mormors kärleksäfventyr (1 h. 2 d.)     50
    301. Mig lurar du inte (4 h. 1 d.)                       50



*** End of this LibraryBlog Digital Book "Sparlakansläxor" ***


Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.